2349384 GH09119 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:119 Tisdagen den 7 juni 1993/94 119 1994-06-07 00:00:00 Reformera riksdagsarbetet 6288DBA7-74E5-45C7-BBC2-4C53E201719D 110 BENGT HURTIG (v) v Herr talman! Som framgår av betänkandet råder det om den reformering som nu föreslås stor enighet om de flesta förslagen. Det beror ju på att riksdagen själv, med alla partier inblandade, har utrett frågan. I en del fall tycker utskottet att frågorna bör utredas vidare. Det gäller samarbetet mellan Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer på längre sikt. Det gäller också utskottsorganisationen och de s.k. utgiftsområdena och den kommande EU-nämndens funktionssätt. Vänsterpartiet menar emellertid att riksdagen redan nu borde fatta beslut om att alla partier skall vara representerade med minst en ordinarie ledamot i EU-nämnden. Det har gått att lösa i den nuvarande EG-delagationen. Det bör då också gå när det gäller EU-nämnden. Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till reservation 1, som har samma innebörd som min meningsyttring under samma moment. Det är glädjande att utskottet nu stöder förslaget att ledamöternas ekonomiska intressen skall registreras och bli lätt tillgängliga. Jag hoppas att Eva Zetterberg från vårt parti kommer att ta upp denna fråga senare. Den viktigaste förändring som föreslås är omläggningen av budgetåret och övergången till rambudgetering samt förlängningen av riksmötet med slopandet av behovet av urtima riksdag. Detta motiveras med att man måste öka säkerheten hos marknaden om vilka förslag riksdagen kan tänkas godkänna. Om marknaden vet detta tror man alltså att samhällsekonomin skall fungera bättre. Vi skulle ju också kunna vända på steken och säga att vi politiker bättre vet vilka beslut som skall fattas om vi kan förutsäga hur marknaden skulle komma att bete sig. I så fall skulle marknadens åtgärder behöva godkännas av staten. En sådan tankegång har man emellertid inte än varit inne på. Utredningen och utskottet inser emellertid problemet med marknadens opålitlighet. Det sägs att om synnerliga ekonomisk-politiska skäl föreligger skall regeringen även efter det att ramen för statsbudgeten är beslutad kunna avge proposition som föreslår inkomster och utgifter som ligger utanför budgetramarna. Det som enligt vår mening är mest betänkligt och svårt med den föreslagna ordningen är att enskilda motionärer och även mindre partier får svårare att få sina förslag med budgetkonsekvenser behandlade. När någon väcker en motion som påverkar statsbudgeten efter det att ramen är fastlagd kommer motionen inte att kunna ställas under proposition. Jag förutsätter emellertid att en enskild motionär kan yrka bifall till sin egen motion vid beslutet i första steget om statsbudgeten, även om inte finansutskottet stött ledamöten. Dessa problem hade enligt min mening varit enklare att lösa om riksdagen fått bestämma utgiftsområdena med ett beslut för varje sådant område. Finansutskottets makt kommer med denna ordning att bli kraftigt förstärkt. Därför är det ett minimikrav att alla partier blir representerade med en ordinarie ledamot i finansutskottet. Herr talman! Jag yrkar därför bifall till min meningsyttring under mom. 11. I Lindbeckkommissionen sägs det att inskränkningar i motionsrätten är särskilt påkallade när det gäller förslag som leder till ökade statsutgifter. Carl B Hamilton från Folkpartiet är i sin motion inne på att det är nödvändigt att inskränka ledamöternas förslagsrätt om vi skall få ordning på statsfinanserna. Detta framskymtar i ett särskilt yttrande av moderater och folkpartister i utskottet. Det anges att den förslagna ordningen med rambudgetar är angelägen med hänsyn till statsfinanserna. När man tar del av dessa argument kan man få intrycket att det är riksdagen som saboterar statsfinanserna. I verkligheten är det faktiskt beslut gjorda av marknaden och av riksbank och regering som lett till en rad felbedömningar under 80-talet. Det handlade om avregleringen av kreditmarknaden och de beslut som fattades till följd av det. Det var bankdirektörerna som tävlade om att låna ut pengar utan täckning. Det var revisorer och Bankinspektionen som inte klarade kontrollen och inte slog larm i tid. Det var storföretagens finansavdelningar, som ägnade sig åt spekulation i stället för långsiktiga och uthålliga investeringar i utbildning och modern teknik. När det gällde valutaavregleringen var det inte heller riksdagen som fattade beslutet. Det drevs på av sådana framträdande borgerliga företrädare som Wibble och Tobisson. Kapitalrörelserna över gränserna skulle bli små, hette det. Vårt parti varnade för konsekvenserna. Skattereformen beslutades givetvis formellt av riksdagen, men i botten låg en uppgörelse mellan två politiska partier, Folkpartiet och Socialdemokraterna, som då såg väldigt lättsinnigt på de dynamiska effekterna. Ett annat beslut som drivit upp budgetunderskottet är de höga räntor som blev följden av den dogmatiska knytningen till ecun och försöken att hålla fast kronkursen. Alla de här misstagen har sedan drivit upp arbetslösheten och statens utgifter. Det var främst misstaget när det gäller ordningen i vilken besluten fattades. För systemskiftespolitiken under den gångna mandatperioden har givetvis riksdagsmajoriteten ett ansvar. Det är när staten och riksdagen nu skall försöka städa upp som man önskar inskränka ledamöternas förslagsrätt. Skulle man dra slutsatser av historien är det närmast Riksbankens och regeringens beslutsrätt som skulle ifrågasättas. Standarden på den svenska ekonomutbildningen borde kanske också granskas. Som tur är har det mesta av förslagen till inskränkning av motionsrätten avvisats. Men det kommer att bli jobbigt med individuella ekonomimotioner. Vänsterpartiet kräver i sin motion en ventil med innebörden, att om det visar sig att ramarna slagit helt fel skall det finnas en möjlighet för riksdagen att i efterhand omfördela mellan utskotten. Givetvis skulle då också motioner med den innebörden kunna behandlas. Det föreslagna stela systemet skulle då bli mindre stelt. Hela konstruktionen med kalenderårsbudget bygger egentligen på förutsättningen att valet hålls på våren, i slutet av maj eller början av juni. Då kan de nyvalda ha en chans att förbereda sina budgetförslag. Tjänstemän som jobbar på sommaren tar då inte helt över processen, och styrningen från föregående regering blir mindre. Beredningen kan alltså bli bättre. Därför har vi stött förslaget att lägga valet på våren. Jag yrkar bifall till min meningsyttring mom. 2 och 11 och till reservation 1. 0936271144504 N 2010-01-01 00:00:00 256324 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09119/#anf110