2349382 GH09117 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:117 Fredagen den 3 juni 1993/94 117 1994-06-03 00:00:00 Utvecklingsplan för skolväsendet 3C0EF52E-EF82-450C-9856-621463ABEF33 139 CHRISTER LINDBLOM (fp) fp Herr talman! Låt mig först få besvara den vänlighet som Björn Samuelson visade mig. Jag vill tacka tillbaka. Jag vill också passa på att tacka vårt kompetenta, trivsamma kansli för dessa tre år. Jag vill tacka vår ordförande Hans Nyhage för det senaste året som har varit trivsamt under hans klubba. Jag vill i övrigt tacka alla utskottskamrater för dessa tre trivsamma år i utbildningsutskottet. Vi diskuterar ett historiskt dokument i dag. Det är den första utvecklingsplanen som är baserad på en nationell utvärdering i det nya styrsystemet. Jag vill först av allt passa på att ge Skolverket en stor eloge för ett alldeles utmärkt och intressant material som bilderna av skolan från den nationella utvärderingen har utgjort. Bitvis är det en mycket glädjande bild. Vi har en mycket bra skola. Men det finns en del oroande och anmärkningsvärda inslag. Vi skall i dag diskutera utvecklingsplanen för skolan, dvs. att skapa den goda skolan. Det skall vara en skola som präglas av lärandets glädje. Detta är inte alldeles helt entydigt samma sak som den finaste och mest välutrustade skolan, kanske inte ens den mest personaltäta skolan. Det finns alltså andra kvaliteter som är väsentliga att diskutera. Vi brukar ibland använda vissa nyckelord. Vi säger ofta att eleven skall vara i centrum i skolan. I det uttrycket ligger att eleven skall vara huvudperson, subjekt i stället för objekt. Det skall finnas ett rikt mått av inflytande och ansvar, och hans eller hennes specifika förutsättningar skall tas till vara. Det är vad vi brukar kalla individualiserad undervisning. Tyvärr ger den nationella utvärderingen en bild som inte motsvarar förväntan. Jag kan inte underlåta att så här på fredagseftermiddagen citera min gamle liberale broder Fridtjuv Berg. Han skrev 1883 följande rader, som jag tycker fortfarande kan finnas med i den nationella utvärderingen 1992. ''Skulle det således gifvas ett uppfostringssystem, som trodde sig om att utbilda hvem som hälst till ungefär hvad som hälst och utan hänsyn till den enskildes individualitet sökte inpassa honom i en förut godtyckligt bestämd lefnadsställning -- då vore detta det mest olycksbringande och människofientliga, som tänkas kunde. Eftersträfvar man däremot en uppfostran, som länder mänskligheten till lycka och gagn, då måste man inrätta den så, att den icke kränker och förkrymper, utan hjälper och utvecklar individualiteten.'' Detta var för 111 år sedan. Han kallade detta för fortskridande individualisering. Jag tycker att det är ett alldeles utmärkt uttryck. Individualisering är inte något nytt. Det är naturligtvis en otroligt central fråga i en god skola. Vi brukar ibland tala om att ta krafttag. Det är självklart att vi måste göra så. Men jag kommer tillbaka till frågan om skolans utveckling i fråga om pedagogik och organisation alldeles strax. En stor del av debatten har hittills rört resursinsatsen, det man ibland på svengelska kallar för ''input''. Jag tänker i högre utsträckning -- utan att på något sätt förringa de problem som finns i dag med tuffa besparingar -- ägna mig åt processen, dvs. ''output'' i den andra ändan. Det är alltså utfallet eller resultatet. Där finns det också en del i den nationella utvärderingen som visar att det inte är alldeles bra överallt. Det gäller Na-ämnen och matte. Många barn har dåliga baskunskaper. Det finns alltså ett stort behov av ett slags utveckling som gynnar denna process och som till slut gynnar utfallet. I den OECD-rapport som kom 1992 konstaterade man att Sverige hade en kolossalt låg utvecklingsgrad i fråga om pedagogisk utveckling. Samma sak framgår av den nationella utvärderingen som vi diskuterar i dag. I den ESO- rapport som kom litet tidigare i år -- och som heter skolans kostnader -- effektivitet och resultat -- framgår det att trots att skolan avreglerades för ett antal år sedan och lokala skolstyrelser och professionen har fått det huvudsakliga ansvaret, har det inte skett någon större organisatorisk utveckling över huvud taget. Vi behöver en ny elev- och lärarroll för att få en ny skola. Detta måste skapas inifrån, och det kräver någon form av stimulans. Vidare krävs forskning som stöder utvecklingen. Det är fråga om en forskning i lärande. Det finns ett alldeles utmärkt exempel i Luleå. Där har ett centrum för forskning inrättats. Jag har glädjen att sitta med i styrelsen. Jag menar att vi måste ha en pedagogisk forskning som inte för femtionde gången omvärderar en sedan länge utdöd pedagogik. Vi måste ha en forskning som handlar om klassrummet, som handlar om lärandet i kommunikationen mellan elev och lärare. Jag tror att det är något som krävs för att stödja denna forskning. Vi måste ha en fortbildning och kompetensutveckling som mer än tidigare är strukturerad och som för i en viss riktning. Självfallet skall professionen disponera medel för fortbildning, fördjupning och breddning. Men vi måste också se till att det finns på den politiska nivån en strategisk resurs för att använda i styrningen av skolan. ESO-rapporten som jag nyss hänvisade till visar tragiskt nog att lokalkostnaderna har ökat under de senaste åren. Däremot har den del av kostnaderna som går till undervisningen minskat. Det är fråga om kostnader för lokaler som kanske utnyttjas till 20 %. Lokalerna drar mera pengar än undervisningen -- det som det hela egentligen handlar om. Undervisningen har fått stryka på foten. Jag tänkte säga litet grand om föräldrainflytandet. Jag tror att det är en viktig del i en positiv utveckling av skolan. Vi i Folkpartiet har i många år ivrat för att decentraliseringen skall flyttas ut ytterligare ett steg och för att skapa skolstyrelser. Vi vet i utskottet att det har initierats en utredning som skall kartlägga vilka samarbetsformer som finns i dag och vad som behöver göras för att ytterligare skapa en grogrund och en möjlighet för att decentralisera makten ytterligare. Uppföljning och utvärdering är en väsentlig del för att följa upp process och resultat. Det finns egentligen ingen tradition inom skolan på detta område. Det råder en dålig metodutveckling. Det är precis som jag sade tidigare, dvs. ett behov måste stimuleras inifrån. Det finns ett behov överallt. Jag vill inte säga att det råder en total frånvaro av detta. Men det behövs mer. Vi kan aldrig härifrån stifta lagar eller skriva förordningar som stipulerar att det skall göras en kreativ utvärdering. Det måste kännas som ett behov inom verksamheten. Jag tänkte ställa några retoriska frågor. Det finns inte någon här som kan svara på dem eftersom Skolverket inte är representerad i riksdagen. Jag har några funderingar runt omkring den laglighetstillsyn som Skolverket har gjort av ett antal friskolor. Jag tänkte ställa ett antal frågor som vi kan fundera över. Är det rimligt att Tyska skolan i Stockholm har särskilda intagningskrav i tyska språket? Jag tycker faktiskt det. Jämför t.ex. med en musikskola. Det är väl ganska självklart att man måste vara musikalisk och kunna spela ett instrument för att kunna komma in där. Får man bedriva Waldorfpedagogik i Waldorfskolor? Det tycker jag också är alldeles självklart. Skall det behöva ta ett år att bestämma sig för att en enda elev i en friskola i Höör är ett något för litet elevantal? Det tycker inte jag. Kristofferskolan i Bromma har blivit utvärderad i enlighet med laglighetstillsynen. Skolan inspekterades i mars 1993. I mars 1994 fick man Skolverkets synpunkter. Fram till januari 1995 har man tid på sig att lägga fram förslag om vad man vill göra. Under ett och ett halvt år lever man alltså i ett vakuum. Man får inget nytt godkännande, och det gamla godkännandet dras inte heller tillbaka. Var och en kan ju förstå att det är ganska besvärligt att existera under sådana förhållanden. När vi nu diskuterar friskolor skulle jag vilja ta upp resonemanget kring en bidragsnivå på 85 %, Jan Björkman. Jag förstår själva resonemanget och är beredd att diskutera den procentsatsen. Men jag är egentligen inte beredd att diskutera på det sätt som Jan Björkman och andra socialdemokrater gör, nämligen att man efter ett slags behovsinventering av resurser till friskolorna i god politisk anda skall kunna besluta att det skall vara på ett visst sätt. Jag ställer frågan rakt ut till Jan Björkman: Hur tänker sig Socialdemokraterna kunna garantera att de goda friskolorna får en möjlighet att överleva? Med det sätt att finansiera som ni socialdemokrater hänvisar till finns det, såvitt jag kan förstå, ingen reell möjlighet till en långsiktig planering, utan det är ett roulettspel där kulan avgör om friskolorna kan fortsätta eller inte. Om man från Socialdemokraternas sida har sagt att man accepterar företeelsen friskolor får man, oavsett vad man än tycker om friskolor, faktiskt också anvisa någon metod som är trovärdig vad gäller finansieringen av dem. Det är en trygghet. 0671453355104 N 2010-01-01 00:00:00 256200 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09117/#anf139