2349381 GH09116 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:116 Torsdagen den 2 juni 1993/94 116 1994-06-02 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:147 om den s.k. Wedén-affären interpellationsdebatt D8AE5720-CDE7-45C7-A352-92D85855553E 80 Statsminister CARL BILDT (m) m Herr talman! Låt mig ta Ivar Virgins fråga först, eftersom jag tycker att den är viktig. Vi vet vad som har hänt. När vi nu har fått möjlighet -- det är märkligt att det inte har skett tidigare -- att offentliggöra Agda Rössels rapport, framstår det som ännu mera uppenbart än vad jag tror att det har varit för alla som tidigare har satt sig in i denna fråga att det var ett orättfärdigt och skamligt angrepp som man utsatte Sven Wedén för i valrörelsen 1968. Vi vet också vad som hände Jarl Hjalmarsson 1959. Det har dokumenterats och utvärderats av den s.k. Neutralitetspolitikkommissionen. Det finns ytterligare uppgifter som skulle kunna tillföras den bilden. Sådana här saker inträffade förr. Som Lennart Rohdin sade är det möjligt att de var ett exempel på att ett parti hade suttit vid makten alltför länge och ansåg att det kunde missbruka sanningen för att tjäna sitt politiska syfte. Under dessa år fördes inte heller en tillräckligt fri utrikes- och säkerhetspolitisk debatt. Utrikes- och säkerhetspolitiken var ofta reducerad till doktrindeklamationer. Regeringen som förväntades vara kunnig -- det skall den vara -- förväntades veta sensationellt mycket mera än vad alla andra förväntade sig information om. Så är det icke. Centrala fakta och centrala bedömningar i ett lands grundläggande utrikes- och säkerhetspolitik måste alltid vara tillgängliga -- tillgängliga för öppen debatt och för öppet ifrågasättande. Det är det som leder till att utrikes- och säkerhetspolitiken får en folklig demokratisk, parlamentarisk förankring som gör att den kan stå stark i de tider då den måste stå stark, nämligen när den utsätts för påfrestningar. De synder som begicks i det förgångna var inte bara synder gentemot de personer som drabbades utan innebar också en försvagning av möjligheterna för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik i känsliga lägen. Så till vad som faktiskt inträffade. Lennart Rohdin beskrev sin egen situation vid år 1968. Låt mig beskriva min. Jag stod i Prag i människomassan när Tito kom. Han hyllades inte därför att han var tyst utan därför att han sade vad han tyckte, även om Tjeckoslovakiens rätt till frihet, självbestämmande och makt över sitt eget öde. Han hyllades för detta av Tjeckiens och Slovakiens folk och av världen i övrigt. Den svenska regeringen hade gjort en utrikespolitisk felbedömning. Efter premiärminister Kosygins besök i Sverige i juli hade man börjat uttala sig på ett sätt som nästan innebar att man gick i god för den sovjetiska ledningens goda intentioner genemot reformprocessen i Tjeckoslovakien. Detta var desto mer anmärkningsvärt, eftersom premiärminister Kosygin flög direkt från mötet med statsminister Erlander till det extrainkallade möte med Warszawapakten i Warszawa som resulterade i det famösa Warszawabrevet. Det var ett brev med krav på ideologisk underkastelse som ledde direkt fram till den Brezjnevdoktrin som kom att motivera invasionen. När denna felbedömning uppenbarade sig mitt i valrörelsen då stridsvagnarna rullade in -- natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 -- är det klart att regeringen även inrikespolitiskt befann sig i ett prekärt läge. Det var då man gjorde det som inte får göras. Med utnyttjande av den hemliga rapporten försökte man bli av med Sven Wedén -- en trovärdig politiker och seriös utrikespolitiker som dessutom just då hade fått rätt i den mest centrala utrikespolitiska frågan. Jag tror att man lyckades. Man hade nämligen etablerat ett slags utrikespolitiskt och säkerhetspolitiskt monopolställning genom frånvaron av fri debatt tidigare. Att man lyckades innebär inte att det man gjorde blev mindre skamligt -- snarare mer. Det är bra att detta kan ställas till rätta nu. Som ett tillägg till vad Ivar Virgin sade, vill jag säga att det har blivit en del offentliga diskussioner efter Neutralitetspolitikkommissionens rapport om uttalandet att Erlander lämnade en medvetet felaktig bild till riksdagen angående den militära samverkan mellan Sverige och andra länder. Någonstans stod att läsa att detta skulle tolkas som en kritik av den dåvarande utrikesministern Östen Undén. Så kan det som har sagts rimligtvis inte tolkas. Jag vill också meddela att när man tittar litet djupare i akterna så finner man att det utkast till interpellationssvar i debatten mellan Tage Erlander och Jarl Hjalmarsson som gjordes på Utrikesdepartementet, som skickades över till statsrådsberedningen av Östen Undén och som finns bevarat i Östen Undéns samling på Kungliga biblioteken, inte innehåller de formuleringar som var ett medvetet vilseledande av riksdagen. De kom icke från utrikesminister Östen Undén. De kom icke från Utrikesdepartementet. De tillkom i det inrikespolitiska köket. Det är intressant, vilket Neutralitetspolitikkommissionen konstaterade, att de försvann sedan. När Sven Andersson återkom i utrikespolitiska redogörelser under 60-talet fanns de inte med. Men det är värt att notera att de återkom igen den 2 februari 1970 när statsminister Olof Palme höll en utrikespolitisk redogörelse för Folk och försvars konferens i Storlien. 0622185335615 N 2010-01-01 00:00:00 255958 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09116/#anf80