2349381 GH09116 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:116 Torsdagen den 2 juni 1993/94 116 1994-06-02 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:147 om den s.k. Wedén-affären interpellationsdebatt 7DC5A7DA-D83D-4F60-832E-48D56E7BEA2F 78 LENNART ROHDIN (fp) fp Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret. Jag vill understryka att jag är mycket glad över och mycket nöjd med statsministerns svar. Det innebär en fullständig upprättelse av den dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén. En fullständig upprättelse för, som statsministern själv uttryckte det, en person som utsattes för något ''enastående i modern svensk politik''. Vi är naturligtvis många som djupt beklagar att det skulle ta nästan 26 år innan denna upprättelse kunde ske, och att den inte skulle komma förrän 18 år efter Sven Wedéns alltför tidiga bortgång. Han fick inte uppleva upprättelsen för en djup oförrätt, som han själv givetvis var medveten om hela tiden, men aldrig kunde åstadkomma själv. Han fick inte heller uppleva att svensk socialdemokratis maktmonopol bröts efter 40 år, några månader efter hans bortgång. Ett maktmonopol som i hög grad förklarar det exempellösa personangrepp som riktades mot Sven Wedén i valrörelsen 1968 med hjälp av de maktinstrument som regeringsmaktens innehavare disponerar. Herr talman! Vi är många som hade förmånen att få uppleva Sven Wedén som ledande och stridbar liberal talesman för grundläggande värden som frihet och demokrati. Sven Wedén var en glödande frihetskämpe. Sven Wedén var ingen opportunist, som slets med av tillfälliga opinionsstormar. Jag var själv som ung liberal vid den tiden djupt engagerad i Vietnam-rörelsen. Vi var många likasinnade som beklagade att Sven Wedén inte rycktes med i vårt engagemang. Men jag försäkrar, att vi var flera som kände en djup respekt för Sven Wedéns orubbliga principiella övertygelse. Utvecklingen i Indokina efter krigets slut visade ju också att det fanns anledning till en analys som inte bara gick i svart och vitt. Valrörelsen 1968 var en av mina första valrörelser som aktiv folkpartist. Tet-offensiven i Vietnam, mordet på Martin Luther King, studentrevolten som började på Paris gator och mordet på Robert Kennedy var alla händelser som gjorde djupt intryck på mig och formade mycket av grunden för min politiska världsbild. Men ingenting hade en så djupgående betydelse som Warszawapaktsinvasionen i Prag den 21 augusti och det som därpå följde. Det sätt på vilket den socialdemokratiska regeringen och partiledningen missbrukade regeringsmaktens instrument i en för dem besvärlig debattsituation visar på riskerna med alltför långt maktinnehav. Det förklaras säkerligen av att de inblandade i alldeles för hög grad såg det rättmätiga kravet på solidaritet med en liten nations kamp för sin självständighet som ett smutsigt debattknep i en inrikespolitisk maktkamp. Men var och en som kände Sven Wedéns engagemang vet att det föll på sin egen orimlighet. De som inte kunde drömma om att en demokratisk svensk regering kunde göra sig skyldig till ett sådant maktmissbruk förleddes nog till att misstänka att Sven Wedén ändå var ute i ogjort väder. Den avsedda effekten uppnåddes, säkert långt utanför det socialdemokratiska lägret. Herr talman! Det var inte bara Sven Wedéns omutliga engagemang för frihet och demokrati som låg bakom hans krav på solidaritet med det hotade Tjeckoslovakien. Som Hans Lindblad visat i sin nyligen utkomna bok ''Jag var för snäll'', fanns sedan gammalt ett särskilt starkt engagemang för Tjeckoslovakien. Enligt Hans Lindblad blev det skamliga utlämnandet av Tjeckoslovakien till Hitler i samband med Münchenavtalet 1938 kanske den händelse som starkast berörde den unge Sven Wedén. I München trodde de aningslösa och vankelmodiga ledarna för Västeuropas största demokratier, England och Frankrike, att de kunde köpa fred genom att gå den tyske tyrannen till mötes. ''Fred i vår tid'' utropade den engelske premiärministern Neville Chamberlain, när han återvände från München. I efterhand har det visat sig att München för Hitler framstod som beviset på demokratiernas svaghet inför hotet om hänsynslöst våld. För Sven Wedén blev, enligt Hans Lindblad, Sovjets invasion i augusti 1968 en grym repris av det han upplevt 30 år tidigare, med samma tjeckoslovakiska folk som offer. Herr talman! Som ingen annan europeisk statsman har den tjeckiske presidenten Vaclav Havel, som var ett av de offer för invasionen 1968 som aldrig kunde tystas, påtalat att demokratierna inte får glömma innebörden av München 1938. Knappast någon kan bättre än Vaclav Havel göra jämförelsen mellan demokratiernas vankelmod och ängslan 1938 och det som fått ske i Bosnien i över två år. Vid invigningen av Holocaust-museet i Washington 1993 frågade Vaclav Havel hur förintelsen kunde ske. Svaret blev: ''Demokratins misslyckande. Det var eftergifternas politik -- det som i mitt land brukar kallas Münchenandan.'' ''Tjeckerna minns väl det yttrande som en demokratisk statsman fällde strax innan han undertecknade Münchenavtalet -- -- --. Han var, sade han, bestört över att hans landsmän grävde skyttegravar och provade ut gasmasker ''på grund av ett gräl i något avlägset land mellan folk som vi inte vet ett dugg om.''' Herr talman! Sven Wedén glömde aldrig innebörden av München 1938. Låt aldrig oss andra glömma! Jag tackar än en gång statsministern för ett mycket välkommet svar! I detta anförande instämde Hadar Cars, Karl- Göran Biörsmark, Charlotte Branting, Olle Schmidt och Lars Sundin, samtliga (fp). 0789744347006 N 2010-01-01 00:00:00 255956 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09116/#anf78