2349381 GH09116 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:116 Torsdagen den 2 juni 1993/94 116 1994-06-02 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:147 om den s.k. Wedén-affären interpellationsdebatt E655B831-255E-47B7-B22B-741FE1A34B26 77 Statsminister CARL BILDT (m) m Herr talman! Lennart Rohdin har frågat mig om regeringen är beredd att häva hemligstämpeln på en handling som spelade en framträdande roll i 1968 års valrörelse. Det gäller en UD-rapport i augusti det året, som -- enligt vad den dåvarande regeringen uppgav -- skulle innehålla bevis för det olämpliga i ett förslag som folkpartiledaren Sven Wedén framfört den 26 juli samma år, nämligen att Sveriges regering skulle göra ett uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt. Svaret på Lennart Rohdins fråga är ja. Utrikesministern har beslutat att sekretess ej skall gälla för uppgifterna i rapporten i fråga, som är en skrivelse från ambassadör Rössel i Belgrad den 17 augusti 1968. Jag skall strax återge det relevanta avsnittet i skrivelsen. Men låt mig först påminna om bakgrunden. Sovjetunionens regeringschef Alexei Kosygin besökte Sverige den 10--13 juli 1968. I den kommuniké som han och statsminister Erlander undertecknade den 13 juli förklarade de sig eniga om att det europeiska samarbetet borde utvecklas på grundval av ''jämlikhet, icke-inblandning i inre angelägenheter, respekt för den statliga suveräniteten och territoriella integriteten'' hos Europas stater. Kort efteråt ökade emellertid Sovjetunionen sina ansträngningar att med militära styrkedemonstrationer förmå ledningen för Tjeckoslovakiens kommunistparti att skärpa presscensuren och på andra sätt återställa det maktmonopol för partiet som rått innan reformpolitiken inleddes i början av året. Dessa militära påtryckningar stod i uppenbar strid mot vad Kosygin utfäst sig till vid mötet i Sverige. I en kommentar den 26 juli sade Sven Wedén: ''Det skulle stå i god överensstämmelse med den svenska regeringens principiella hållning beträffande uttalanden i betydelsefulla internationella frågor med ideologisk innebörd, om statsminister Tage Erlander och hans kolleger vill göra ett uttalande till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.'' Sven Wedéns förslag möttes av stark kritik från den dåvarande regeringen. Olika skäl anfördes för att ett uttalande skulle vara olämpligt. Samtidigt var det sedan några år tillbaka en huvudlinje i svensk utrikespolitisk doktrin, att ett neutralt land med Sveriges ställning hade en särskild förpliktelse att med kraft stå upp till försvar för folkrättens regler, när mindre stater utsattes för rättsstridiga påtryckningar från supermakternas sida. Denna huvudlinje lämnades alltså obeaktad under de veckor då ledningen i Kreml övervägde fördelar och kostnader med en ockupation av Tjeckoslovakien. Efter invasionen den 21 augusti föranledde detta nya frågor om skälen till regeringens tidigare tystnad. Utrikesminister Torsten Nilsson meddelade då vid en TV-sänd presskonferens tillsammans med statsministern den 5 september, att han tillställt Sven Wedén en kopia av en ''ytterligt hemlig rapport'' som innehöll ''de direkta bevisen på att det skulle ha försvårat situationen för den tjeckoslovakiska ledningen om vi gjort några uttalanden''. Utrikesministern hemställde att Sven Wedén i egenskap av ansvarig politiker skulle träda fram offentligen och tala om för svenska folket om han även i fortsättningen vidhöll den kritik mot regeringen som han hittills tillåtit sig. Sven Wedén svarade senare samma dag att rapporten enligt hans mening inte innehöll någonting av betydelse för den aktuella frågan. Eftersom handlingen var hemlig, var han emellertid förhindrad att redogöra för skälen till sin bedömning. Statsminister Erlander riktade kraftiga angrepp mot Sven Wedén för den ''omdömeslöshet'' som han påstods ha visat genom förslaget om ett svenskt uttalande och för hans ''förvillelse'' att inte dra sig ur debatten ens när regeringen gett honom chansen genom att tillställa honom ''en diplomatisk handling som klart stöder regeringens bedömning''. Enligt Erlander hade det inträffade gjort det nödvändigt att ''ta en debatt med folkpartiledaren över grundvalarna för vår utrikespolitik'' på samma sätt som med Jarl Hjalmarson 1959. Frågan var ett av huvudämnena under valrörelsens enda duell mellan Erlander och Wedén, en TV-sänd debatt i Stockholms konserthus den 9 september 1968. Så långt bakgrunden. Ambassadör Rössels depesch till utrikesministern den 17 augusti återger uppgifter som hon inhämtat vid samtal med två ledande företrädare för det jugoslaviska utrikesdepartementet. Uppgifterna avsåg vad president Tito fått höra av tjeckiske partisekretareraren Dubcek vid sitt besök i Prag den 9--11 augusti. Redogörelsen fyller sju sidor. Det avsnitt som kom att spela en sådan roll i den svenska debatten omfattar dock bara en enda mening. Det lyder: ''Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang uttalade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.'' Om värdet i denna uppgift för att belägga tjeckernas inställning till svenska stöduttalanden kan man genast göra ett par konstateranden. Det första är att uppgiften om tjeckernas påstådda betänkligheter mot stöduttalanden visar sig gälla uttalanden från ''västvärlden''. Ingen svensk officiell företrädare skulle år 1968 ha kommit på tanken att räkna det neutrala Sverige, mitt i den heta Vietnamdebatten, till ''västvärlden'' i ett utrikeseller säkerhetspolitiskt sammanhang. Ett andra konstaterande är att om tjeckerna till äventyrs skulle ha haft några betänkligheter mot stöduttalanden från neutrala stater som Sverige eller Österrike, så skulle de ha framfört dem direkt till oss, inte till jugoslaverna. Det finns emellertid inga spår av några sådana meningsyttringar från tjeckisk sida, vare sig i rapporteringen från vår ambassad i Prag eller i uppteckningar av vad tjeckiska diplomater i Stockholm sade till UD. Det finns för närvarande inte heller något spår av att man från svensk sida själv frågat tjeckerna om deras eventuella synpunkter på stöduttalanden från svensk sida. Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast, att den åberopade uppgiften i ambassadör Rössels rapport saknar varje värde för det syfte i vilket den utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod att den hemligstämplade rapporten innehöll ''direkta bevis'' på det olämpliga i ett svenskt uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt, gav den en felaktig bild av vad rapporten faktiskt innehöll. Angreppet på Sven Wedén i 1968 års valrörelse är enastående i modern svensk politik. Det har aldrig förekommit att en svensk regering sökt skada oppositionsledaren genom en ohållbar tolkning av ett dokument som gjorts oåtkomligt för kritisk granskning genom hemligstämpling. 0622185335615 N 2010-01-01 00:00:00 255955 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09116/#anf77