2349381 GH09116 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:116 Torsdagen den 2 juni 1993/94 116 1994-06-02 00:00:00 Utbildning och forskning AB366F13-E37B-408C-92F7-9A4516F3B5B3 141 MARGITTA EDGREN (fp) fp Herr talman! Jag är ganska trött på att Bengt Silfverstrand gång på gång betecknar Folkpartiet och Centern som okritiska medlöpare till en moderat högskole- och forskningspolitik. Låt mig därför få börja med, herr talman, att läsa upp några ord ur en forskningsmotion som var vår partimotion år 1989: Ett radikalt grepp vore att ge universitet och högskolor löntagarfonderna. Åtgärden skulle vara den största reformen i forskningspolitiken på årtionden. I forskningspolitiken behövs såväl större resurser som systemförändringar. Vi krävde vidare större volym på de reguljära högskolorna. Vi krävde fler doktorer, bättre utrustning, en upprustning av högskolornas lokaler, större frihet för universitet och högskolor, dels genom en radikal reformering av anslags- och antagningssystemet, dels genom tillgången till löntagarfondsmedel, samt särskilda insatser för att höja kvaliteten vid de gamla högskolorna. Framför allt skulle man se till att alla lärare där skulle ha forskarutbildning. Vid den tiden hade 700 av de befintliga 1 000 lärarna inte forskningsutbildning. Låt mig med detta, herr talman, lämna just den frågan. Vi kan fortsätta den debatten senare. Högskoleutbildning och forskning med kvalitet är vitala inslag i vår sociala och ekonomiska utveckling och har ett självständigt värde som kritisk och omdanande kraft i samhället, inte minst i dag, då världen är mera integrerad och konkurrensen från andra länder så tydlig. Den vetenskapliga konkurrensen är viktig för att bygga upp kvalitet. Men vi inser samtidigt att det också kan innebära att nya synsätt, nya metoder, nya vetenskapliga områden, speciellt om de är mångdisciplinära och går på tvären mellan de redan etablerade, har svårt att tränga fram. Exempel på detta är miljöforskningen under 60- talet och omvårdnadsforskningen, som ofta har svårt att få en plats, och fortfarande har forskning ur kvinnoperspektiv svårigheter. Vi är överens om att alla högskoleutbildningar skall bygga på vetenskapliga grunder och på beprövade erfarenheter. Men samtidigt måste vi vara medvetna om att all kunskap inte fångas i en teoretisk-akademisk avhandling. Det finns ett praktikens mästerskap som är lika viktigt för utvecklingen och som måste erkännas. Jag kommer att tala mer om detta när vi senare skall diskutera betänkandet om vårdutbildning. Jag menar också att alla högskolor har ansvar för den region som de arbetar inom. Men detta ansvar innebär ingen bindning till att de skall hålla sig inom regionen. Högskolorna har också ansvar för att sprida möjligheter för ett livslångt lärande så brett som möjligt med hjälp av bl.a. tekniska verktyg men att ändå inte förfalla till att tro att informationsteknologin är den enda möjligheten. Det handlar inte bara om att sända kurser via fax, video eller datorer. Det är vidare än så. Det handlar om pedagogisk-metodisk utveckling, att lära av internationella erfarenheter, att knyta ihop teori och praktik och att utveckla språket. Varje forskare har också eget ansvar för att göra sina forskningsresultat tillgängliga för oss alla. Detta är nu tydligare än det tidigare har varit, och jag ser fram emot att den uppföljning som nu genomförs av reformen också skall omfatta detta inslag i reformen. Kvalitet, kvalitetssäkring, kvalitetsnormer, självvärdering och evaluering i utbildning och forskning talas det mycket om. I detta ingår också att fundera över vilka värden som vi vill att universitet och högskolor skall stå för och plantera in i unga människor. I det ingår självklart kunskaper av högsta klass och en lust att lära vidare hela livet, men också civilkurage och fördjupat samhällsansvar i såväl nationellt som internationellt perspektiv. För mig ingår i kvalitetsbegreppet att öka jämställdheten mellan könen, att utveckla arenor för kontakter inom universiteten över dagens fakultetsgränser, att utnyttja informationsteknologins möjligheter, att använda kompetensen hos de människor som kommit till Sverige -- jag tänker då på flyktingarna -- att utveckla dem och se till att Sverige blir en plats på jorden även för deras olika kompetenser. I den nya högskolelagen poängteras högskolornas ansvar för internationalisering och jämställdhet. internationalisering är inne. Det är helt rätt, tycker jag. Vetenskapare har traditionen att mäta sig med varandra över nationsgränser. Vi knyter an till gamla tider då det var naturligt att unga människor gav sig ut i världen under och för sin utbildning. Sverige behöver nu som förr kunskaper om språk och kulturer. Vi behöver perspektiv både på oss själva och på andra. Vi är som land allt tydligare beroende av vad andra länder gör eller inte gör. Låt mig säga några ord om internationaliseringens andra sida: Hur tar vi emot utländska studenter och forskare? Vi vill ju att svenska ungdomar skall tillbringa minst en termin utomlands. Det är ett mål som vi alla arbetar för. Mindre energi har vi lagt ned på att diskutera hur vi tar emot de utländska studenter som kommer hit, via frivilliga program eller som flyktingar. Det som fick mig att vilja säga detta var att jag i veckan läste en avhandling från Uppsala pedagogiska institution som heter Att studera i främmande land. Den rev tag i mig. Studenterna i undersökningen vittnar om isolering, utlänningsfientlighet, känsla av underlägsenhet, missförstånd, maktlöshet, förolämpning och medvetet provocerande. Är det vi som beter oss på det sättet? Avhandlingen gällde chilenare och iranier. Jag vet att detta egentligen inte är vår sak. Det är högskolorna som skall ta ansvaret och troligtvis också gör det. Studenterna gör stora insatser. Men det räcker tydligen inte. Problemet måste göras synligare för att kunna vändas till möjligheter. Om vi skall nå en äkta internationalisering måste vi även tänka på hur vi bjuder oss inför andra länders ungdomar, oavsett deras motiv för att studera här. Under nästa riksdagsperiod ämnar jag -- om jag finns här då -- ta initiativ till att efterlysa en genomgång av hur olika högskolor i landet hanterar detta sitt ansvar. Den andra punkten som är ny i högskolelagen, herr talman, gäller ansvaret för jämställdhet. Vi har alla klart för oss att det är en svår fråga. Den innebär att enskilda människor, forskare och lärare måste omvärdera tidigare ståndpunkter och ändra attityd och se på saker och ting på ett nytt sätt. De måste kanske också personligen stå tillbaka. Jag skall inte trötta kammaren med att upprepa vad jag tidigare sagt om motiven för jämställdhet, om begreppet jämställdhet, om jämställdhet som kvalitetsfråga och som rättvisefråga, om situationen i Sverige kontra andra länders högskolor eller om den samhällsekonomiska betydelsen av att vi tar till vara hela vårt mänskliga kapital. Däremot skall jag ge er en insyn i det verkliga livet. Som ordförande i arbetsgruppen för jämställdhet i högskolans utbildningar och forskning, den s.k. JÄST-gruppen, får jag många brev från kvinnor som berättar om hur svårt och tungt det är att t.ex. överklaga för att man känner sig vetenskapligt ned- eller felvärderad. Jag skall läsa upp delar av ett brev. Det står: Du frågar om du får använda mina papper. Naturligtvis, det är just det jag vill. -- Jag har haft kontakt med henne sedan januari 1993.-- Mitt fall är att en odisputerad man gick före fem disputerade kvinnor. Tyvärr var det bara jag som överklagade. Jag kan samtidigt förstå att de andra fyra inte gjorde det. Också jag blev avrådd. Inte bara av sådana som ville försvara institutionens anseende, utan även av sådana som ville mig väl. Men det finns också saker jag lärt mig under den långa tid som gått sedan jag överklagade. Det blev plötsligt helt tyst omkring mig. Kolleger slutade hälsa, vände ryggen till för att slippa ta ställning till om de skulle hälsa eller ej. Jag blev utesluten när det gällde information. Jag fick inte ens veta om kurser som jag undervisade på skulle läggas ned. Också kvinnliga kolleger, t.o.m. sådana som jag tidigare trott mig vara god vän med, slutade hälsa. Samtidigt måste jag väl ändå säga att det fanns kvinnor som stöttade mig. Trots att något beslut ännu inte finns i mitt ärende har faktiskt ändå min situation förbättrats. De flesta har börjat hälsa och jag känner att stämningen lättat. Men jag tror att vi måste bli mycket mer medvetna om hur svårt det är i sådana här organisationer att gå emot makten när makten är tydlig och tyrannisk. Därför kanske vi också borde sprida den kunskapen. Kanske är det bättre att inte överklaga, även om du som kvinna vet att du blivit förbigången. Den personliga risken är för stor -- alltså risken för apati, att man blir sjuk. Själv ångrar jag inte att jag överklagade. Men samtidigt är min situation speciell: Jag är så gammal att makten inte kan sabotera min framtid. Den har jag ändå till stor del bakom mig. Jag har ju också ett ansvar för studenter och doktorander, ett ansvar för att göra det lättare för dem att få tillträde till universiteten på bättre villkor. Dock menar jag att det inte är självklart för mig längre att råda en yngre kvinna att överklaga en tjänstetillsättning. I stället vore det nästan självklart för mig att säga: Gå vidare. Sök andra möjligheter och andra vägar. Vill de inte ha dig, acceptera det och gör något annat. Detta, mina vänner, var vad jag ville avsluta med som ett exempel på jämställdheten i praktiken. Det är därför intresset och stödet från oss i riksdagen inte får förtröttas. För er kännedom kan jag berätta att regeringen den 19 maj beviljade medel på JÄST- gruppens förslag för att göra en nationell förstudie om hur kvinnliga sökandes meriter värderas i relation till hur manliga sökandes meriter värderas vid tjänstetillsättning. Till slut, herr talman, vill jag säga att det är viktigt att vi här i kammaren fortsätter att följa upp och aktivt intressera oss för hur arbetet med jämställdheten utvecklas, att vi gör våra förväntningar tydliga och att vi kräver uppföljningar och utvärderingar. Även på lång sikt kommer våra ställningstaganden, förväntningar och beslut att vara de verktyg som män och kvinnor kan luta sig mot i livsavgörande kompetenstvister. Jag har skrivit ett särskilt yttrande. Det innebär att jag personligen kommer att instämma i Björn Samuelsons meningsyttring nr 37. Allra sist skulle jag till kanslichefen och kansliet med Olof Marcusson i spetsen, vilja framföra ett tack för ett självklart professionelt arbete under de här tre åren, och också för det hjärtats värme och välvillighet som jag känner att ni har givit oss. Tack! 0502609471907 N 2010-01-01 00:00:00 256019 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09116/#anf141