2349381 GH09116 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:116 Torsdagen den 2 juni 1993/94 116 1994-06-02 00:00:00 Utbildning och forskning 583609B3-8F8C-4794-B853-D489771E56AA 122 BJÖRN SAMUELSON (v) v Fru talman! Ny demokrati vill riva väggarna. De flesta har väl upplevt de tre gångna åren som om Ny demokrati först och främst tar bort golvet. I två omgångar har Nydemokraterna mörkat i den politiska debatten om forskningsmedel och löntagarfondspengarna, men efter bara tio dagar har de snällt krupit in under det borgerliga paraplyt. Det är litet tråkigt, därför att Ny demokrati hade kunnat medverka till att t.ex. de medelstora högskolorna hade fått bättre resurser, att Högskolan i Luleå hade fått en fastare grund att stå på. Ny demokrati hade kunnat gå in och delvis axla Centerns roll i de här sammanhangen, eftersom Centerpartiet inte längre för de små och medelstora högskolornas talan på samma sätt som tidigare. Det är fel att sälja ut löntagarfonderna. Det är nödvändigt med ett offentligt sparande för framtida utgifter. Pengarna kan naturligtvis användas för framåtsyftande investeringar och reformer. Det är tveksamt om det i det här fallet är klokt att göra de satsningar på olika stiftelser som nu föreslås. I det fall det inte hade blivit majoritet för detta, hade vi från Vänsterpartiets sida kunnat tänka oss att diskutera en alternativ användning av fondmedlen. I första hand är det löntagarnas pengar, och i andra hand är det pensionärernas. Den högre utbildningen i Sverige är demokratiskt styrd. Det är en unik och mycket god tradition. Universitet och högskolor har ändå till stor del kunnat själva bestämma hur forskningen och utbildningen skall bedrivas. Jag vill utveckla de här båda traditionerna och inte skapa sidoorganisationer eller institutioner som på något sätt kan komma att beskära den möjligheten. Forskningspengar brukar fördelas över budget vart tredje år, och riksdagen kan då regelbundet pröva satsningarna och avväga om de gjorts rätt eller fel. Vi som är folkvalda får avgöra de stora dragen i fråga om forskningens inriktning. Men nu vill regeringen ge fondmedlen till mer eller mindre privatiserade stiftelser, och de är inte demokratiska. Riksdagen förlorar både ansvar och inflytande över pengarna, som riksdagen tidigare har bestämt hur de skulle samlas ihop. Det här innebär ju att man i den politiska debatten sätter dem som inte är direkt involverade i detta på undantag. Det finns ett demokratiskt underskott totalt sett i den här beslutsprocessen. Dessutom ställer vi oss kritiska till inlåsningen som stiftelsernas verksamhet får i och med det här beslutet. Det är klart att de skall ha en inriktning mot både näringsliv och företagsamhet men också mot den offentliga sektorn. I och med att detta inte kan komma att prövas av riksdagen -- framöver kan kanske inte ens statsråd ställas till svars för stiftelsernas verksamhet och deras antagna inriktningar -- är det ännu tydligare att det blir ett demokratiskt underskott i den här frågan. För mig är kunskap något som växer och sprids i en öppen debatt. Också här kringskärs möjligheterna i och med stiftelseformen. Kunskap vinner på att ifrågasättas, inte anpassas. Kritiskt tänkande är en förutsättning för ett dynamiskt universitet och för att demokratin skall ha någon innebörd. Det beslut som tas nu kan underlätta att den debatten undviks, genom att man stänger in kunskapen, äskandena, inom de här stiftelserna. Jag är rädd för att den borgerliga politiken i värsta fall kan leda till ett inställsamt ja-sägeri i stället för självständigt tänkande. Vi har sett sådana exempel, med påsar över huvudena, i arbetslivet i vår. Jag vill inte se sådant inom den högre utbildningen och forskningen. För oss i Vänsterpartiet är det lika viktigt med hög kompetens i den offentliga sektorn som inom det privata näringslivet. Vi tycker också att det är nödvändigt att forskningen finns spridd över hela landet, eftersom människor har olika erfarenheter, bl.a. beroende på var de bor. Därför återupprepar vi vårt krav om att de små och medelstora högskolorna måste få fasta forskningsresurser. En del vill vi använda för långsiktigt samarbete med näringslivet, men det är också viktigt att det finns ett samarbete mellan högskolan och den offentliga sektorn. Annars blir forskningen snedvriden vid de små och medelstora högskolorna. Forskning måste handla om verkligheten, och den finns inom både privat och offentlig sektor. Jag tror att det är viktigt att understryka det i den här debatten, eftersom propositionen andas en tanke om att de små och medelstora högskolorna, de s.k. regionala högskolorna, skulle ha en profilering mot det lokala näringslivet. Det tror jag skulle vara mycket olyckligt, fru talman, mot bakgrund av att Sverige är ett litet land och vi därför måste bedriva en nationellt övergripande högskolepolitik och forskningspolitik. Visst behöver forskningen mer pengar, men jag tror och vi tror i Vänsterpartiet att flaskhalsproblemen ligger inom vuxenutbildningen, grundskolan och gymnasieskolan. Därför föreslår vi i vårt alternativresonemang att en del av fondpengarna skall användas till ett kvalitetsprogram för grundskolan och gymnasieskolan och för kompetenshöjande åtgärder, bl.a. med hjälp av vuxenutbildningen, i akt och mening att se till att vi har en god försörjning av studenter till högskolan framöver. Det är lätt att konstatera att det här är en mycket viktig och angelägen åtgärd. Så har vi då frågan om Stockholmsuniversitetet. Kort skulle jag kunna säga att jag tycker att den har behandlats på ett väldigt slarvigt sätt från regeringens sida. Regeringen lägger förslag om ett nytt universitet på Kvarnholmen. Utredningsmaterial om detta fick vi se efter det att propositionen hade lagts fram -- dåligt underbyggt alltså! Man vill flytta också de konstnärliga högskolorna in till ett gemensamt campus, men snabbt reste sig bl.a. Teaterhögskolan. I flera skrivelser har den sagt att den inte vill flytta från sina lokaler. Såväl konstnärliga som praktiska orsaker har nämnts för att få vara kvar där den är. Teaterhögskolan är i dag placerad mitt i Stockholms stad. Den har daglig kontakt med vardagslivet i vår huvudstad. Det är tveksamt om den skulle kunna ha samma kontakt, om den skulle flyttas ut t.ex. till Kvarnholmen. Det här centralistiska strider också mot decentraliseringstanken och tanken om att högskolorna själva skall få bestämma mer över sina egna angelägenheter. Detta dompterande tror inte jag är bra för utvecklingen av ett akademiskt tänkande. Därför har vi avvisat de propåerna. Efter höstens val, fru talman, då jag hoppas att vi har en annan majoritet här i kammaren, måste vissa viktiga åtgärder vidtas inom högskolepolitikens område. Först och främst måste naturligtvis den volymmässiga utbyggnaden fortsätta. Det har varit en bra utbyggnad under de senaste tre åren. Vi har stött den, men vi är inte riktigt nöjda. Samtidigt tror jag att vi måste höja kvalitetskraven och nu börja med en riktig avgymnasifiering av högskolan. Det har inte skett under de här tre åren. Vi måste se över det konstlade inympade konkurrenssystemet, som Strömholm och Silfverstrand kritiserar. Det skapar enligt Vänsterpartiets mening och min mening inlåsningseffekter, som i sin tur kan leda till kvalitetsbrister, som kan leda till att högskolorna blir produktivitetsinriktade med mängden som vägledning, och det är inte bra. Det är särskilt olyckligt, om vi behöver en expansion i fråga om antalet utbildningsplatser inom grundutbildningen på högskolan och få fler över till doktorandtjänster. Därför är det viktigt, som jag sagt tidigare, att man motverkar en utveckling där vi kan få A- och B-högskolor, om vi skall kunna garantera kvaliteten och nå de målen. Vi måste få forskningsresurser till fler högskolor. I det sammanhanget är det märkligt att utskottet avstyrker Vänsterpartiets och många andra partiföreträdares motion om forskning kring riskhantering i Karlstad. I betänkandet hänvisas till att den frågan, enligt vad man har erfarit, har överförts till någon av stiftelserna. Jag skulle bra gärna vilja veta vilken och i vilket sammanhang. Jag har ställt frågan till personalen vid Riskcentrum, och den ställer sig bara frågande till denna formulering i betänkandet. Den måste vara tagen ur luften. Fru talman! Jag minns inte om jag har yrkat bifall till min meningsyttring. Det gör jag naturligtvis totalt, men jag nöjer mig med att här nämna mom. 1, 2, 3, 4, 8, 16, 30 och 41. (forts.) Ajournering Kammaren beslöt kl. 18.01 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00. 0272316208815 N 2010-01-01 00:00:00 256000 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09116/#anf122