2349380 GH09115 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:115 Onsdagen den 1 juni 1993/94 115 1994-06-01 00:00:00 Ändringar i hyresförhandlingslagen m.m. A38C939F-926C-49BC-A30A-8C85BD3A8C08 23 LARS STJERNKVIST (s) s Fru talman! I den annons som riksdagen satt in med anledning av veckans arbete står det att vi nu skall behandla frågan om hyresförhandlingslagen -- om möjligheten för flera organisationer att hyresförhandla, som förändringen beskrevs. Det är naturligtvis rätt. Det låter inte särskilt dramatiskt att diskutera det. Men med ett par exempel skulle jag vilja beskriva vad det som vi därutöver nu har att ta ställning till handlar om. Det första exemplet har jag hämtat från min egen trappuppgång. Jag bor på fjärde våningen i ett hus utan hiss. Under mig bor det en äldre dam, som heter Anna. Anna är till åren kommen. Jag misstänker att hon så småningom gärna skulle vilja flytta ner till bottenvåningen -- även för en vältränad riksdagsman börjar det bli jobbigt att gå i alla trappor. I dag är det här komplikationsfritt. Anna vet vilken hyra som gäller för lägenheterna i hela huset. Det är samma hyra för Annas lägenhet på tredje våningen som det är för lägenheten på första våningen. Vår fastighetsägare har i likhet med väldigt många andra en intern kö som man kan anmäla sig till. Också för fastighetsägaren är det här okomplicerat. Han vet att den hyra som bestämts gäller lägenheten alldeles oavsett vem som bor i den. Om det blir en ny hyresgäst spelar det ingen roll för fastighetsägaren ekonomiskt. Därför är det mycket som i dag talar för att min granne, om en lägenhet på bottenvåningen skulle bli ledig, får denna. Så fungerar det i dag. Men det här kommer inte att vara en självklarhet i framtiden. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär ökade möjligheter för fastighetsägarna att hyra ut tomma lägenheter till den som bjuder högst. Det betyder att det nu plötsligt blir intressant för fastighetsägaren att fundera på om det möjligtvis finns någon annan än Anna som vill ha lägenheten i fråga. Skulle det då visa sig att t.ex. grannen ovanför Anna eller någon annan från ett annat område i stan dyker upp och som är beredd att betala säg 500 kronor eller 1 000 kronor mer för lägenheten, finns det inte längre något som hindrar fastighetsägaren att träffa en uppgörelse med den här personen. Jag misstänker, på goda grunder, att detta kanske inte få så stor betydelse nu när vi har många tomma lägenheter. Men i en situation där konjunkturen förhoppningsvis vänder kommer detta att kunna innebära att hyresnivåerna pressas uppåt. Det är en stor förändring, vilket har påpekats av många remissinstanser. Det här påverkar självklart villkoren för dem som av olika skäl vill flytta. Men i första hand påverkar det villkoren för alla dem som i dag står utanför bostadsmarknaden och som i morgon vill ha tag i en lägenhet. För dem som inte har mycket pengar minskar valfriheten om föreliggande förslag går igenom. Det är sant att det föreslås en rad kontrollregler som skall förhindra att människor kommer i kläm. Min fastighetsägare kan ju träffa en överenskommelse med någon annan än Anna -- med någon som har betalat låt oss säga 500 kronor mer. Bostadsutskottet vill att regler införs som gör att man i efterhand kan förhandla ner hyran. Men, handen på hjärtat: Hur många är det i detta land som träffar en uppgörelse med en fastighetsägare, som kommer överens om en hyra och som är väl medvetna om att de bjuder mer än andra sökande och som sedan ställer till bråk och vill förhandla ner sin hyra strax efter inflyttningen? Jag tror inte att det är fråga om särskilt många. Detta var den ena förändringen. Den andra förändringen, som vi socialdemokrater tycker är av stor principiell betydelse, handlar om vad som händer med alla de hyresgäster som inte är med i någon organisation och som med detta förslag riskerar att -- eller kanske vill -- ställas utanför de kollektiva förhandlingarna. I dag gäller de hyror som man kommer fram till i kollektiva förhandlingar för alla lägenheter, oavsett om hyresgästerna är medlemmar i någon hyresgästförening eller inte. Så kommer det inte att självklart vara i framtiden. För dem som verkligen vill förhandla om sin hyra, för dem som är aktiva och som vill ta ansvar och engagera sig i sitt boende, är detta okomplicerat. För dem kommer det här att innebära en större frihet. Men problemet med de förändringar som föreslås är att människor mer eller mindre omedvetet kan hamna utanför det kollektiva systemet, t.ex. därför att de i samband med inflyttningen inte tillräckligt väl bevakar sina rättigheter eller inte känner till vilka regler som gäller. Om många hamnar utanför det kollektiva systemet skulle fastighetsägarna i framtiden också bli skyldiga att förhandla med alla dessa, och detta bekymrar regeringen. Den föreslår därför för att undvika trassel, krångel och byråkrati att det införs en regel om att den som tiger samtycker. Fastighetsägaren skall alltså inte, som det går till i dag, vara skyldig att ta kontakt med dem som står utanför det kollektiva systemet för att tala om vilken hyreshöjning han vill ta ut och därefter förhandla. För att fastighetsägaren skall slippa byråkrati inför man alltså en regel som får till följd att det räcker med att fastighetsägaren skickar ett meddelande om höjd hyra till min granne Anna, som har ställt sig utanför eller har råkat hamna vid sidan av det kollektiva förhandlingssystemet. Då måste Anna själv protestera för att en förhandling skall komma till stånd. Jag tror inte att man behöver vara särskilt misstänksam för att komma fram till att detta kommer att försätta många människor i en besvärlig situation. Det gäller t.ex. självklart dem som av olika skäl missar brevet, de som är lika slarviga som jag med att gå igenom posten. Men det gäller inte bara slarvputtarna utan också andra: de som av olika skäl inte vågar eller vill ta en konflikt med fastighetsägaren eller som på grund av språksvårigheter inte förstår innehållet i budskapet. För alla dessa innebär de förändringar som föreslås i betänkandet en kraftig försämring av tryggheten. Nu frågar sig förstås vän av ordning: Ville inte regeringen ursprungligen ha mycket större förändringar? Planerade man inte t.o.m. att införa marknadshyror, att bryta upp det bruksvärdessystem som finns på hyresmarknaden? Har inte i själva verket de borgerliga ledamöterna i bostadsutskottet egentligen genomfört en ganska heroisk insats, när de har lyckats förmå regeringen att ta tillbaka en hel del förslag? Det gäller självfallet inte bara de borgerliga utskottsledamöterna utan också alla dem som utanför det här huset har protesterat mot regeringens ursprungliga planer. Är inte dramatiken nu borta? Jag vill gärna ge de borgerliga ledamöterna och alla andra en eloge för att man tvingat regeringen att backa. Det är synd att regeringsföreträdaren inte är här, så att jag hade kunnat säga detta i Reidunn Lauréns närvaro. Det är bra att man har gjort den här insatsen. Men när jag har hört de borgerliga slå sig för bröstet och beskriva sina insatser har jag kommit att tänka på en sketch av Hasse och Tage, som slutar med att man skall åka till Säffle och dricka kaffe. I den här sketchen beklagar sig Tage Danielsson över att han har fått en spik i foten. Då säger Hasse Alfredson: Spik i foten! Det är ju löjligt! Minns franska revolutionen! Då högg man huvudena av folk som om de varit brödskivor -- tjoff, tjoff, tjoff! Och du kommer och klagar över en spik i foten! Jag inser risken, herr talman, att om man nu beklagar sig över detta förslag, kommer de borgerliga kollegerna i bostadsutskottet att säga: Men det är väl ändå inte så allvarligt. Kom ihåg vad alternativet är! Jag tycker att en sådan jämförelse är litet felaktig. Visst hade regeringen ursprungligen planer på att om inte halshugga så åtminstone stympa bruksvärdessystemet rejält, men det kan aldrig vara ett försvar för att man nu inför förändringar som innebär en allvarlig begränsning av tryggheten för många och som innebär ett rejält kliv mot marknadshyressättning för många lägenheter. Den spiken i foten för en rättvis och solidarisk hyressättning kan aldrig motiveras med att det skulle kunna vara ännu värre. Avslutningsvis, herr talman: Vi säger alltså nej till det här förslaget av ideologiska skäl. Det betyder inte att vi motsätter oss förändring av nuvarande lagstiftning. Vi har i vår motion pekat på en del punkter där vi tycker att den har brister. Vi tycker att det är en besvärande omständighet att den etablerade hyresgäströrelsen i stort sett är ensam. Vi tycker att det vore bra om det kunde bli fler organisationer. Vi tycker att det i och för sig vore bra om man kunde öka de enskildas möjligheter att förhandla själva, men vad vi vill och betonar är att vi vill behålla den grundtrygghet som ligger i nuvarande system, där de kollektiva förhandlingarna sätter ett tak för hur höga hyror man kan ta ut. Eftersom vi inte tycker att de föreslagna förändringarna kan ligga till grund för en förändrad lagstiftning, yrkar vi avslag på propositionen, dvs. bifall till reservation nr 1. Skulle detta yrkande av något för mig outgrundligt skäl falla, har vi synpunkter på den praktiska utformningen av den lagstiftning som nu föreslås. Det finns nämligen inte bara ideologiska utan också rent praktiska invändningar. Om de föreslagna reglerna går igenom, kommer det att bli svårt för den enskilde att veta vilka regler som gäller. Det kommer att bli krångligt både för fastighetsägare och för hyresgäster. Därför har vi en rad förslag som skulle förenkla och förtydliga lagstiftningen, om man trots allt driver igenom den. Jag stödjer naturligtvis alla de reservationer där dessa förslag framförs men nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 2, 8 och 10. Betänkandet innehåller också en rad andra viktiga frågor, som Marianne Carlström senare kommer att gå in på. 0477298899511 N 2010-01-01 00:00:00 255728 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09115/#anf23