2349380 GH09115 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:115 Onsdagen den 1 juni 1993/94 115 1994-06-01 00:00:00 Nedrustning D43E107A-FA22-4657-BAB4-A6CAB9494E2D 162 DANIEL TARSCHYS (fp) fp Herr talman! Att förebygga konflikter, att främja avspänning och att verka för nedrustning är sedan länge viktiga mål för svensk utrikespolitik. Det är mål som vi verkar för på flera olika områden. Vi gör det i FN och vi gör det i den europeiska säkerhetskonferensen, ESK. Där handlar det om förebyggande diplomati och akut konfliktlösning men också om ett mera långsiktigt arbete för att finna nya fredsbefrämjande mekanismer och bygga upp ett förtroende mellan staterna. Vi arbetar också aktivt inom nedrustningskonferensen och inom FN för att begränsa spridning och användning av olika vapen. Viktiga framsteg på nedrustningsområdet beror inte minst på en ökad förståelse mellan de militära supermakterna. Om START-avtalen genomförs, leder det till en minskning av de amerikanska och ryska strategiska kärnvapenstridsspetsarna med två tredjedelar. Andra viktiga avtal är avtalet om icke- spridning av kärnvapen, MPT, som nu har tillträtts av 157 länder -- tyvärr fattas några viktiga -- och kemivapenkonventionen som förbjuder en hel vapenkategori. Exportkontrollregimer har byggts upp för alla slags massförstörelsevapen och för missiler, och FN har också upprättat ett register över den internationella handeln med konventionella vapen. Det här är en bra början, men mycket återstår att uträtta. En vapentyp som behandlas i vårt betänkande är personminorna, som bl.a. Rädda barnen har uppmärksammat i en lovvärd kampanj. Här är det enligt utskottets mening viktigt att regeringen skärper tonen och intensifierar arbetet för ett internationellt totalförbud mot detta inhumana vapen. Samtidigt behövs det stora insatser för minröjning i länder där enorma arealer och delar av vägnätet har förstörts av långvariga inbördeskrig. Bortåt 10 000 människor dör varje år av minexplosioner, och lika många skadas. Men minorna är inte bara ett svårt hälsoproblem och en dödsbringande olycksorsak, utan de är också ett ekonomiskt och politiskt hot mot åtskilliga länders fortbestånd. I stater som Afghanistan, Angola, Moçambique och Kambodja finns så många minor nedgrävda att det i stora områden är omöjligt att bedriva jordbruk eller röra sig fritt. Därmed förhindras också repatriering av flyktingar och återuppbyggnad efter de brutala krig som har utkämpats. Mot den bakgrunden borde minröjning bli en än mer prioriterad uppgift i den rika världens biståndsinsatser. Kanske kan också den minröjningsmaskin som är under utveckling i Sverige bli ett verkningsfullt redskap. De första rapporterna är i varje fall mycket löftesrika. En än allvarligare källa till oro är förstås kärnvapenspridningen. De påtryckningar som för närvarande pågår gentemot Nordkorea visar hur viktigt det är att icke-spridningsavtalet respekteras och kompletteras med en effektiv övervakning. För Sverige är det en självklarhet att ge ett starkt stöd både åt IAEA, kärnkrafts- och kärnvapenorganet i Wien, och åt förlängningen av icke- spridningsavtalet, som går ut nästa år. Huvudvägen att begränsa kärnvapenhotet är och förblir bindande internationella avtal och internationell samverkan i olika praktiska frågor, t.ex. konvertering av industrin och destruktion av befintliga arsenaler. Ökad offentlighet kring produktion och vapenhandel är också ett viktigt instrument. Här finns det anledning att erinra om det betydelsefulla arbete som SIPRI -- Stockholms fredsforskningsinstitut -- har utfört i mer än ett kvartssekel. Det är en svenskfinansierad insats i de internationella nedrustningsansträngningarna som vi har anledning att vara mycket stolt över. En annan väg som nu prövas för att motverka kärnvapenhotet är WHO:s -- Världshälsoorganisationens -- framställning till Internationella domstolen i Haag, där man begär en prövning av kärvapenanvändningen från folkrättslig synpunkt. Det ligger säkert goda intentioner bakom det här initiativet, men det var också på goda grunder som Sverige avstod från att stödja förslaget i WHO:s folkhälsoförsamling. Vägen är osäker och kan mycket väl visa sig bli en återvändsgränd helt enkelt därför att det sakliga underlaget för framställningen är relativt bräckligt. Nu har emellertid den procedur inletts som leder fram till ett avgörande av frågan om domstolen skall ta upp saken till prövning. Sverige har då anmodats att ge underlag. Självfallet bör vi göra det. Vi bör bidra med de bedömningar som svenska folkrättsexperter kan erbjuda. Vi bör påminna om att det finns grundsatser i folkrätten som begränsar rätten att utföra stridshandlingar med mycket skadliga effekter. Samtidigt vet vi att sådana grundsatser enligt all normal rättskällevärdering har en relativt svag normativ kraft. Några avtal som mera direkt och preciserat förbjuder kärnvapenanvändning existerar inte. Var domstolens bedömning landar får därför betraktas som osäkert. Risken för att det blir en bakstöt för initiativet finns självfallet. Utskottets skrivning på denna punkt bör uppskattas som en politisk viljeyttring, en mycket klar markering och om man så vill ett önsketänkande. Men jag anser det väsentligt att vi klargör att Sverige kraftfullt måste stödja kampen mot kärnvapenspridning och kärnvapenanvändning. Det framgår tydligt av utskottets betänkande. Jag vill erinra om det särskilda yttrande som Håkan Holmberg och jag har fogat till betänkandet, där vi utvecklar några kompletterande tankar i just denna fråga. Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betänkande i dess helhet. Jag vill allra sist återgälda den vänlighet som Bertil Måbrink visade mig. Jag vill tacka honom för hans insatser i utskottet. Han har förvisso varit mjuk och behaglig, men också effektiv och envis i sina ståndpunkter. Jag vill gratulera honom till ett fint arbete i utrikesutskottet under de gångna åren. 0316572054501 N 2010-01-01 00:00:00 255867 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09115/#anf162