2349380 GH09115 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:115 Onsdagen den 1 juni 1993/94 115 1994-06-01 00:00:00 Nedrustning B2E981F7-19D4-4ABF-85C8-756F481BFD87 159 INGER KOCH (m) m Herr talman! I utrikesutskottets betänkande om nedrustning behandlas en rad frågor som rör nedrustningssträvandena vid den pågående nedrustningskonferensen i Genève och Sveriges pådrivande roll och stora engagemang i dessa sammanhang. Men även Sveriges agerande vid den kommande översynskonferensen med anledning av 1980 års FN-konvention om särskilt inhumana vapen behandlas. En av de frågor som blivit aktuell vid denna konferens och som också debatteras mycket i massmedierna är frågan om användningen av minor, och då särskilt av antipersonella minor -- eller truppminor, som de också kallas. Rädda barnen och Röda korset har också bidragit till att denna fråga uppmärksammats. Ett hundratal miljoner odetonerade minor ligger kvar i jorden efter krig i mer än 60 länder. Värst är minsituationen i Afghanistan, Angola, Kambodja, Irak -- speciellt i Kurdistan -- Kuwait, Moçambique, Somalia och Sudan men även i Bosnien och Kroatien. Dessa kvarliggande minor medför ett svårt lidande för civilbefolkningen. De drabbar människors liv och utveckling i dessa länder från alla aspekter. Kvinnor vågar t.ex. inte plocka ved, och bönder vågar inte odla jorden av rädsla för att trampa på minor. När jordbruket hindras ökar svälten, och landet blir beroende av import. Återuppbyggnaden av länder efter krig fördröjs och fördyras. Flyktingarna stannar kvar i grannländerna ovilliga att återvända hem till en mark full av minor. Enbart i Afghanistan, ett av världens fattigaste länder, finns det i dag enligt FN 10 miljoner minor spridda över hela det krigshärjade landet. Andra bedömare talar om 20, 30 eller 40 miljoner minor. Många års krig och nära nog tio år av sovjetisk ockupation på 1980-talet har skapat en situation där varje mänskligt steg blir en minundersökning. Många år efter det att striderna har upphört fortgår denna terror mot civilbefolkningen. Hittills har enligt FN:s bedömningar ca 200 000 civila dödats och ca 400 000 blivit handikappade av exploderade minor i Afghanistan. Många av dessa människor är barn. Även i Moçambique finns det stora områden som på grund av minering inte kan bebos inom överskådlig tid. Sverige deltar i minröjningsprogram i flera av de värst drabbade länderna. Genom betydande bidrag till minröjning och hjälp till de skadade bidrar Sverige konstruktivt till att minska lidandets omfattning. Inom FOA bedrivs också forskning som kan leda till att man effektivare än i dag kan röja de utspridda minorna. Detta kommer att öka Sveriges möjligheter att göra ännu större insatser inom detta område. På grund av de svåra och stora problem som truppminorna skapar antog FN:s generalförsamling i höstas fyra resolutioner. FN:s generalsekreterare fick i uppdrag att utarbeta en rapport om hur de problem som orsakas av landminor skall lösas. En studie skall också göras rörande barn i väpnade konflikter och då särskilt uppmärksamma offer för landminor. I resolutionen om ett exportmoratorium -- Sverige var medförslagsställare -- uppmanas alla länder att inte exportera antipersonella minor som kan förorsaka stor fara för civilbefolkningen. FN:s konvention om särskilt inhumana vapen, vilken antogs 1980, innehåller också förbud och begränsningar när det gäller minor. Men nuvarande konventioner har, som påpekas i utskottets betänkande, inte hindrat en urskillningslös minkrigföring i många länder under senare år. Sverige har också aktivt arbetat för att få till stånd den översynskonferens som kommer att hållas under 1995. Sverige verkar dessutom för en ökad anslutning till konventionen samt till att den utsträcks till att täcka även interna konflikter. Det är framför allt i länder som har drabbats av inbördeskrig som de antipersonella minorna utgör ett allvarligt hot mot civilbefolkningen. Detta betonas också i utskottet. Ett enigt utrikesutskott anser att Sverige i samband med denna konferens bör klargöra att ett internationellt totalförbud mot antipersonella minor utgör den enda verkliga lösningen på de humanitära problem som användningen av minor ger upphov till och därför lägga fram förslag i syfte att få till stånd ett sådant förbud. Herr talman! Ett annat område som ingående har diskuterats i utrikesutskottet är kärnvapen och folkrätten. Det är viktigt att på alla sätt försöka stödja de insatser som görs för att förhindra användningen av kärnvapen. Arbetet med att förhindra en kärnvapenspridning är nu den mest centrala frågan på den internationella nedrustningsagendan. Att stärka och förlänga icke- spridningsfördraget, NPT, samt att söka förmå alla stater att ansluta sig till fördraget är därför en viktig uppgift för Sverige. Sverige har försökt att få till stånd ett avtal om ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. I juni 1993 presenterade Sverige vid nedrustningskonferensen i Genève ett förslag som innebar att alla kärnvapensprängningar, även s.k. fredliga kärnsprängningar, skulle förbjudas. I december 1993 kompletterades detta med ett detaljerat förslag om hur efterlevnaden av ett sådant förbud kan kontrolleras. Detta förslag innebär den enda fullständiga avtalstext som hittills har presenterats vid nedrustningskonferensen. Frågan om kärnvapenanvändning är förbjuden i folkrätten har diskuterats vid olika tillfällen. Frågan har nu blivit aktuell genom att WHO vid sitt möte i maj förra året beslöt att begära ett yttrande av Internationella domstolen i Haag i frågan. Alla medlemsstater har givits tillfälle att avge ett yttrande i denna fråga. Socialdemokraterna föreslår i en motion att den svenska regeringen i ett yttrande till Internationella domstolen klarlägger att kärnvapenanvändning inte står i överensstämmelse med internationell rätt. Den fråga som WHO ställer till Internationella domstolen i Haag avser innehållet i nu gällande folkrätt. Herr talman! Det råder olika uppfattningar bland världens ledande folkrättsexperter om vad som enligt folkrätten kan läggas till grund för ett ställningstagande rörande kärnvapenanvändning. Inom den internationella rätten existerar sedan länge en princip om att krigförande länder inte har oinskränkt rätt att välja stridsmedel eller stridsmetoder. Sedvanerättsliga distinktionsprinciper och proportionalitetsprinciper begränsar användningen av kärnvapen. Vid en attack mot militära mål får t.ex. inte oproportionerligt stora skador tillfogas civilbefolkningen eller civil egendom. Enligt vår uppfattning står det klart att användning av kärnvapen i många fall får konsekvenser som otvetydigt står i strid mot olika delar av folkrätten. Men det är också uppenbart att det kan finnas fall av kärnvapenanvändning där rättsläget inte är lika självklart, eftersom kärnvapen som sådana inte är förbjudna i folkrätten. Samtidigt ligger det i Sveriges, liksom i alla små nationers, intresse att folkrätten tolkas strikt och inte urvattnas genom politisering. När det gäller kärnvapen vill jag säga att en entydig reglering av kärnvapenanvändningen måste eftersträvas i folkrätten, inte en tolkning som vilar på tveksamt underlag. Vi anser att regeringen mot denna bakgrund bör överväga lämpligheten av att svara Internationella domstolen. Tyvärr, herr talman, delar inte utskottets majoritet denna vår uppfattning. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan i utrikesutskottets betänkande. Jag vill till slut, herr talman, fästa kammarens uppmärksamhet på att under den tid som jag har talat har ytterligare en eller två människor dödats eller skadats av antipersonella minor, kanske en av dem ett barn. 0327449447106 N 2010-01-01 00:00:00 255864 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09115/#anf159