<anforande>
<dok_hangar_id>2349379</dok_hangar_id>
<dok_id>GH09114</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:114 Tisdagen den 31 maj</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>114</dok_nummer>
<dok_datum>1994-05-31 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på fråga 1993/94:578 om praxisändring i asylärenden</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F2D42487-F94D-4376-8C83-853CD232CD66</anforande_id>
<anforande_nummer>39</anforande_nummer>
<talare>MAUD BJÖRNEMALM (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att
regeringen handlar snabbt i den här frågan, men
faktum är ändå att lagen inte kan träda i kraft
förrän den 1 januari 1995. Vad händer med de här
familjerna under tiden? Vi vet att många av
kvinnorna och barnen mår dåligt.

Min fråga var ju om invandrarministern, om ett
ärende överlämnas till regeringen, skulle kunna
tänka sig någon form av amnesti för de här männen,
liknande den amnesti som beviljades för
barnfamiljer. Dessa män har fått avvisningsbeslut,
och de som finns kvar i Sverige har gått under
jorden och lever i ständig skräck för att polisen skall
hitta dem och avvisa dem från Sverige. Polisen gör
naturligtvis också det om man finner männen.
Många kan inte avvisas till sitt hemland, därför att
de blir där fråntagna sina pass, och de kan inte
därifrån göra ansökan om anhöriganknytning till
Sverige. Kvinnorna mister sina män, och barnen
mister sina fäder.

Vad vill Birgit Friggebo göra under tiden till dess att
lagstiftningen träder i kraft?
</anforandetext>
<intressent_id>0708639889502</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>255490</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09114/#anf39</protokoll_url_www>
</anforande>
