2349377 GH09112 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:112 Fredagen den 27 maj 1993/94 112 1994-05-27 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:145 om anknytningsfall interpellationsdebatt E58F6239-4492-4408-B506-D83CEF7F6D16 19 INGELA MÅRTENSSON (fp) fp Fru talman! Jag skall be att få tacka invandrarministern så mycket för svaret på min interpellation. Jag vill också uttrycka min tacksamhet över att invandrarministern verkligen tar de här frågorna på allvar och är bekymrad över dagens situation. Hon påpekar just att det är en rigid hållning som har verkat under några år. Just det förhållandet att invandrarministern har tillsatt en utredning, som nu har blivit klar, har visat att det finns anledning att mjuka upp reglerna och även den snabba hanteringen. Vi fick vänta mycket länge på den här utredningen, måste jag säga, och det har varit olyckligt för många människor. Nu har utredningen äntligen kommit och regeringen har, tycker jag, agerat snabbt genom att utredningen så fort den hade kommit också skickades ut på remiss. Dessutom har man haft en hearing. Det tycker jag är mycket bra, liksom att man lägger sådan vikt vid de här fallen att man anser att de bör behandlas snart. I svaret sägs att samtliga remissinstanser var eniga om att reglerna borde ändras i en generösare riktning. Jag har också fått signaler om att det var på det viset, förutom att någon sade att Utlänningsnämnden hade vissa tveksamheter till generösare regler. Men jag hoppas att även Utlänningsnämnden tar till sig de synpunkter som kommer fram och vill medverka till en mjukare inställning i de här frågorna. De rör en grupp människor som lider mycket av att vi har den tingens ordning som vi har i dag. Ett problem som jag tar upp i min interpellation gäller just den grupp personer där en utländsk medborgare har anknytning till en svensk medborgare eller någon som har uppehållstillstånd här i Sverige. De har själva sökt asyl och sedan fått avslag på sin asylansökan. Beslutet om asyl och utvisning eller avvisning har vunnit laga kraft, och då får de inte göra en ny ansökan. Här har rått en viss förvirring om vilken information de här personerna har fått. De informationer som jag har fått om sådana här fall är att man har sagt till dessa personer att de skall vänta på sin asylansökan. Först måste den klaras av. Då väntar de på att de skall få besked, för de tror att de skall få asyl. Man söker asyl som flykting och vill naturligtvis också bli behandlad på det viset. Under tiden har det tillkommit att man har etablerat ett förhållande och vill av den anledningen vara kvar här. Då har en del personer trott att man först väntar på besked om sin asylansökan, och sedan kan man söka på anknytning, om man skulle få ett negativt besked. I stället visar det sig att man sitter i en hopplös situation. Man måste tillbaka till hemlandet för att söka. Utlänningsnämnden har gjort bedömningen att personen i fråga kan åka hem och då får han eller hon göra det. I flera fall är det på det viset att de här människorna helt enkelt inte vågar åka hem. Jag har tidigare med invandrarministern haft uppe till diskussion ett fall med en koptisk kristen som absolut inte vågar åka till Egypten på grund av repressalierna mot kristna där. Han gömmer sig i stället i Sverige, därför att han har familj och barn här. Han är, tycker jag, ett självklart fall där det handlar om anknytning. Det handlar om en familj där till slut även den som har uppehållstillstånd tvingas gömma sig för att kunna vara tillsammans med sin man och för att barnet skall kunna vara tillsammans med sin far. Omständigheterna är mycket olyckliga när det gäller den här gruppen, som är en ganska stor grupp. Det gäller flera hundra familjer. Man borde kunna få någon lösning till stånd för dem, för de mår mycket dåligt. De är i så fall också beredda på att man förlänger tiden för uppskjuten prövning av deras fall utöver två år, så att man kan bevisa att det är seriösa förhållanden det handlar om. Det är inte fråga om skenäktenskap. Men det är stort lidande som de får utstå. I vissa fall har personerna i fråga begett sig utomlands. De har fortfarande kanske inte vågat åka hem. Det finns de som sitter i Grekland, i Danmark och litet varstans och väntar. De har gjort som man har sagt till dem att göra, de har åkt ut för att söka tillstånd. Sedan sitter de där och får inga besked. Jag vet att det i ett fall är fråga om en libanesisk medborgare som sedan nio månader sitter i Köpenhamn. Till honom har man sagt att det går bra att söka därifrån. Sedan sitter han där och väntar. Tänk vad det kostar att bosätta sig utomlands, att inte kunna söka arbete eller någonting, och vilket lidande det innebär för det här paret att inte kunna vara tillsammans. Det går också ut mycket olika information om att kunna söka på svenska ambassader utomlands. Ibland säger man att det går att söka i t.ex. Turkiet. Jag känner till en iransk kvinna, höggravid, som fick beskedet att om hon inte kunde åka till Iran skulle hon åka till Turkiet. Man kan bara föreställa sig vad det skulle innebära, att höggravid åka till Turkiet. Vilka större möjligheter finns det att komplettera ansökan i Turkiet? 0389381287505 N 2010-01-01 00:00:00 255302 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09112/#anf19