2349376 GH09111 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:111 Torsdagen den 26 maj 1993/94 111 1994-05-26 00:00:00 Energipolitik 7250B22B-AD5C-4E66-A096-C618FE6B33E0 1 BIRGITTA JOHANSSON (s) s Herr talman! I näringsutskottet har vi lagt ner mycken möda på att nå enighet kring energifrågorna. I dag har vi två betänkanden att debattera och fatta beslut om. I utskottets betänkande nr 17 har vi socialdemokrater en reservation, som jag nu yrkar bifall till. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan, som bl.a. innebär att riksdagen skall begära att regeringen skyndsamt tillsätter en energikommission med bred parlamentarisk förankring. Energipolitiken har en underlig förmåga att nästan ständigt leta sig in i valrörelserna. Jag vet inget annat land där man så mycket talar om energipolitik som i Sverige. På 70-talet -- i oljekrisernas spår -- pratade vi om energihushållning. Spara energi var det budskap som gick ut till medborgarna. Den senare delen av det årtiondet och det tidiga 80-talet var vi närmast förlamade av kärnkraftsdebatten. Regeringar kom och gick på just den frågan. Efter Harrisburg blev frågan om vi skulle avveckla och sedan hur snabbt vi skulle kunna avveckla kärnkraften. Den frågan har sedan dess följt med i energipolitiken, där den ömsom har blossat upp, ömsom legat och pyrt mellan valen. Så sent som för tre år sedan ingick flera politiska partier en överenskommelse som hade en av sina viktigaste bevekelsegrunder i 1980 års beslut om kärnkraftsavvecklingen. Detta ledde till en sorts stiltje på området. Men det var ett bedrägligt lugn -- nu vill vissa partier blåsa till storm i energipolitiken igen. Bakom alla dessa politiska turbulenser finns en, sett i ett 25-årsperspektiv, dramatisk omvandling av energisystemen. Den totala användningen av energi har stabiliserats kring 430--450 TWh. Det har den gjort trots en över tiden ökande industriproduktion och större bostads- och lokalytor. Utvecklingen i Sverige påminner om den i övriga västvärlden. Olja är i likhet med vad som gällde för två decennier sedan det största enskilda energislaget. Men stora förändringar har skett i två avseenden. Dels har användningen av olja under den här tiden minskat kraftigt, dels kommer oljan från nya länder. Oljeanvändningen har i det närmaste halverats, och den olja vi använder kommer till allra största delen från vårt närområde. Den svavelfattiga Nordsjöoljan har fått ersätta tidigare leveranser från Mellanöstern. De flesta bilister i Sverige kör nu faktiskt med norsk olja i tanken -- kanske utan att veta om det. Elanvändningen har mer än fördubblats och trängt ut användningen av lätta eldningsoljor i bostadsuppvärmningen. Elenergi används även mer inom industrin för att öka vidareförädlingen. Under 80-talet har nya, eller nygamla, energislag gjort sitt intåg. Biobränslen ökade kraftigt under 80-talets första hälft, men ökningen planade ut till följd av sjunkande energipriser. Samma öde har drabbat naturgasen. Naturgas introducerades i två omgångar, först i Skåne och sedan i Västsverige. Till gasen knöts stora förhoppningar, men sedan blev det stopp. Stora förändringar har således skett inom energiförsörjningen. Detta utgör i sig en viktig utgångspunkt för diskussionen om energipolitiken. En annan mycket viktig bakgrund till diskussionen om energipolitiken är det faktum att Sveriges industriella struktur gör oss extremt beroende av el till konkurrenskraftiga priser. I det svenska industriella landskapet finns en närmast oproportionerligt stor andel basnäringar som är beroende av naturtillgångar som skog, malm och vattenkraft. Basnäringarna står för en mycket stor del av vår nettoexport och är därför av avgörande betydelse för vår bytesbalans. Som exempel kan nämnas skogsindustrin, där den huvudsakliga insatsvaran är inhemsk vedråvara, arbetskraft och elkraft. Huvuddelen av produktionen går på export, och de intäkter denna export ger är av avgörande betydelse för vår ekonomi och vårt välstånd. Tillgången på billig och säker energi har för oss socialdemokrater alltid setts som en del av den industriella infrastrukturen. Energin, främst elen, har just setts som en insatsvara att använda i förädling av produkter som sedan kan exporteras. Energin är alltså inte en vara vilken som helst. Det betyder att det för oss är stor skillnad mellan att exportera el direkt och att göra det indirekt i form av högförädlade produkter. Här går en skiljelinje mellan oss och de borgerliga partierna i synen på handel med el. Svensk ekonomi och svenskt näringsliv står inför stora utmaningar de närmaste åren. Ni vet alla att Sverige under de senaste åren har haft ett unikt fall i industriproduktion. Vår BNP har fallit tre år i rad, vilket aldrig tidigare hänt under 1900-talet. Industrisektorn har blivit så liten att Sverige i OECD-statistiken inte längre räknas som en industrination. En förstahandsuppgift för oss socialdemokrater när vi får möjlighet att återkomma i regeringsställning är att återindustrialisera det svenska näringslivet. I det arbetet kommer en nödvändig förutsättning att vara tillgång till säker och billig energi. Detta för mig över till de dagsaktuella energipolitiska frågorna. På dagordningen finns två frågor, en stor och en mindre. De hör ihop och är egentligen två sidor av samma sak. Den stora frågan gäller hur vi skall ha det med energiomställningen. Hur ser Sveriges energiförsörjning ut på sikt? Vad händer med kärnkraftsavvecklingen? Hur går det med alternativen? Även om dessa frågor kommer att behandlas och beslutas i riksdagen i dag, kommer de därmed inte att vara avförda från dagordningen och inte heller att vara slutbehandlade. Det finns en risk att denna fråga och närbesläktade energifrågor hamnar i valrörelsen. Jag säger ''en risk'', inte för att energifrågorna inte lämpar sig för politisk debatt -- det gör de i allra högsta grad -- men därför att erfarenheterna inte är de allra bästa av att få in i grunden långsiktiga energifrågor som ett inslag i en valdebatt. Låt mig därför säga att vi socialdemokrater inte har något som helst intresse av att få en debatt som genom sina övertoner återigen riskerar att förlama energipolitiken. Centern har i strid med andra partier i regeringen föreslagit en särskild lag om avveckling av kärnkraften. Även det kristdemokratiska partiet, kds, har i riksdagen lagt fram ett sådant förslag, som går på tvärs mot de övriga regeringspartiernas uppfattningar. Skall vi nu få se en återupprepning av de strider som vi har sett alldeles för mycket av tidigare? Vi socialdemokrater vill inte det. Det skulle vara frestande för oss socialdemokrater att som oppositionsparti peka på den oenighet som finns inom regeringen, bara fyra månader innan valet. Inget skulle vara lättare än att peka på den djupa splittring som finns inom regeringen när det gäller kärnkraften. Men vi vill inte utnyttja detta utan har i stället föreslagit att en energipolitisk kommission tillsätts för att försöka slå vakt om den breda enighet som uppnåddes för några år sedan. Vi tycker att elmarknaden bör ses i ett större energipolitiskt perspektiv. Vi socialdemokrater har i ett särskilt yttrande vid betänkande nr 17 djupt beklagat att Centern och kds bryter det samförstånd som tidigare har funnits i frågan om kärnkraftens avveckling. Här kan man peka särskilt på att det rått politisk enighet när det har anslagits stora summor av statliga medel för att utveckla och introducera inhemska och förnyelsebara energikällor. Detta har skett under 80- och 90-talen, då många kommuner har gjort investeringar i energianläggningar bl.a. för biobränslegas. Vi vet inte huruvida avregleringens konsekvenser kommer att omintetgöra dessa miljövänliga investeringar. Det finns här därför också en koppling till hela frågan om avreglering av elmarknaden. Det är klart att vi kan ha olika bilder framför oss. Jag vill avslutningsvis blicka framåt och se hur det energipolitiska landskapet kommer att se ut på några års sikt. Självfallet kan vi inte ge svar på alla frågor om vad som kommer att ersätta kärnkraften. Blir det biobränsle, naturgas, vindkraft eller något annat? Det är detta som den energipolitiska kommissionen har att ta ställning till. Hade vi de svaren i dag, hade vi inte behövt tillsätta någon kommission. Därför måste vi litet grand dämpa förväntningarna om att kunna lösa alla problem samtidigt. Jag tror också att den energipolitiska kommissionen och de politiska partierna får ta sig samman när det gäller att blicka ut över det internationella planet. När vi tog vårt viktigaste energipolitiska beslut, om att avveckla kärnkraften år 2010, skedde det i stor utsträckning med en ganska begränsad ansats, att se till nationens behov. I stort sett avstod vi från att ta in frågeställningar om gränsöverskridande miljöförstörelse och miljöskadliga företeelser av global natur. I dag är allt annorlunda. Den internationella miljödebatten har förändrats. Växthusgasen har växt till en av de största frågorna. Osäkerheten är naturligtvis betydande när det gäller den frågeställningen, men den måste fogas in i ett större energipolitiskt perspektiv. I vårt närområde runt Östersjön är de högst påtagliga problemen försurningen av skog och mark och, inte minst, osäkra kärnkraftverk i anläggningar som Ignalina. Internationaliseringen av energi- och miljöpolitiken fick sitt kanske hittills tydligaste uttryck i den stora miljökonferensen i Rio för något år sedan. Där gjordes åtagandet att investeringar för förbättringar i miljön skulle göras utifrån bedömningar om kostnadseffektivitet. Det innebär att man skall prioritera miljöförbättrande åtgärder som är kostnadseffektiva. Det i sig innebär ju ett globalt ansvarstagande och också att man prioriterar de insatser som kan göras i anläggningar inte bara i det egna området. Som exempel kan jag nämna den stora elproduktionsanläggningen i Narva. Den är baserad på den inhemska energikällan oljeskiffer. Anläggningen drivs med i stort sett obefintlig rening. Denna enda anläggning släpper ut koldioxid motsvarande en sjättedel av Sveriges totala utsläpp och spyr ut svavelföroreningar dubbelt upp mot hela Sverige. Det vore naturligtvis en fantastisk miljömässig fördel för oss i Sverige och även för Finland om den nedsmutsande anläggningen kunde åtgärdas. Vi kan peka ut en rad anläggningar, där modern västerländsk reningsteknik skulle kunna sättas in med enorma miljömässiga förbättringar. Så det finns all anledning att ha ett gränsöverskridande perspektiv på energifrågorna. På den nationella scenen tror jag att det blir nödvändigt att lägga fler ägg i den svenska energikorgen. Det handlar inte om vilket, utan det handlar om vilka nya energislag som skall stödjas. För stöd inom ramen för en nationell energipolitik -- med en internationell ansats -- kommer att krävas av oss som politiker. Projektet med en naturgasledning från Norge över Sverige till Finland är i dag inte kommersiellt lönsamt. Det kan det dock bli på sikt, om det ges statliga kreditgarantier. Så det finns många bitar att titta på. På plussidan för Sveriges del skall dock noteras att Sverige behöver fler ägg i sin energikorg, och vi menar att gasen är ett av de renaste fossila bränslen som finns. En naturgasledning över Sverige skulle också ha betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Så det är många frågor som måste vävas ihop. Med detta yrkar jag bifall till vår reservation och i övrigt till utskottets hemställan. 0747552775209 N 2010-01-01 00:00:00 255119 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09111/#anf1