<anforande>
<dok_hangar_id>2349375</dok_hangar_id>
<dok_id>GH09110</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:110 Onsdagen den 25 maj</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>110</dok_nummer>
<dok_datum>1994-05-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>5B1A4CAC-CDB9-4F52-8D97-78F44BF7EFEC</anforande_id>
<anforande_nummer>75</anforande_nummer>
<talare>HANS GÖRAN FRANCK (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag tycker, liksom Simon Liliedahl,
att det är anmärkningsvärt att om Anders Sahlén
hade tackat nej till erbjudandet hade han enligt
statsrådet Bo Lundgren fått stanna kvar på sin post
i Finansinspektionen. Jag har gång på gång hävdat
att även Lundgren hade uppfattningen att kritiken
inte var mer allvarlig än att Sahlén hade kunnat
stanna om han hade velat. Jag tycker inte att det
finns tillräcklig saklig grund för den ståndpunkt
som Simon Liliedahl intar, även om jag respekterar
att han tycker att frågan är svårbedömd. Men
uttrycket att hellre fria än fälla har inte riktigt
tillämpning på området.

Det viktigaste att konstatera är inte den nyanserade
hållning som Simon Liliedahl har intagit utan det är
att i dagens debatt har det inte kommit någon som
helst förklaring till varför att Bo Lundgren var
beredd att låta Anders Sahlén stanna kvar om han
hade tackat nej. Därmed faller de borgerligas
övriga argument i frågan. Därför kan jag dra
slutsatsen att frågan inte är sakligt objektivt
handlagd.

Utseende av biståndskontorschef

(avsnitt 16 c)
</anforandetext>
<intressent_id>0913695315308</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>255019</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09110/#anf75</protokoll_url_www>
</anforande>
