2349375 GH09110 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:110 Onsdagen den 25 maj 1993/94 110 1994-05-25 00:00:00 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning 7B9CA71B-CA9D-4290-A5C2-D08B36D52CD6 74 SIMON LILIEDAHL (nyd) nyd Herr talman! Jag vill först kommentera det som Ylva Annerstedt sade. Hon sade att hon var glad över att jag flitigt hade varit närvarande vid utfrågningarna -- eller något liknande. Jag var med när det gällde de fyra souscheferna och statssekreterare Urban Bäckström, men jag tyckte inte att de utfrågningarna gav så mycket. Jag var dock inte med när Bo Lundgren utfrågades. Den aktuella dagen kröp jag omkring med ryggskott och hade inte möjlighet att vara med. Det beklagar jag mycket. Jag tycker nämligen att utfrågningarna ger väldigt mycket. Man kan ju själv ställa frågor i kontroversiella spörsmål. Nu gäller det byte av chef för Finansinspektionen. Frågan är huruvida regeringen har använt sin utnämningsmakt i avsikt att påverka Finansinspektionens myndighetsutövning. I det intressanta bakgrundsmaterialet diskuteras ingående hur regeringen skall hantera chefsförsörjningen i enlighet med riktlinjerna i den s.k. verkschefspropositionen 1986/87:99. Där diskuteras frågeställningar när det gäller rörlighet mellan olika befattningar och vikten av att en linjetjänstgöring interfolieras med perioder av utbildning. Propositionen pekar slutligen på att man kan visa järnhanden genom att peka på möjligheterna att mot en verkschefs vilja förflytta honom under löpande förordnandetid. Detta alternativ synes ha varit aktuellt då herrar Lundgren och Bäckström av olika skäl önskade flytta på Anders Sahlén, som utnämndes till chef för Finansinspektionen den 1 mars 1990. Mitt parti, Ny demokrati -- och icke minst jag själv -- har vid olika tillfällen under de gångna åren haft synpunkter på chefstillsättningar inom den offentliga sektorn. Vi anser t.ex. att det är fel att tillsätta verkschefer på så lång tid som sex år. Men tursamt nog ger den s.k. verkschefsordningen regeringen möjligheter att mot en verkschefs vilja förflytta honom. På så sätt är det möjligt att bli av med inkompetenta och politiskt besvärliga chefer. Det gäller emellertid att avdramatisera omplaceringen av verkschefer, så att det inte nödvändigtvis betyder en prickning. Vi har i pressen bl.a. kunnat läsa om regeringens problem med omplaceringen av SIDA-chefen, som i sin tur spelar en aktiv roll i ett annat av våra granskningsärenden, nämligen när det gäller att utse biståndskontorschef i Managua i Nicaragua. I ett börsnoterat företag väljs VD på ett år i taget, och dagen före bolagsstämmman har VD bara en dags anställningstrygghet. Samma förhållande gäller politiskt tillsatta topptjänstemän, vilkas anställningstrygghet avtar ju närmare valdagen man kommer. Mot denna bakgrund kan det kanske finnas en viss förståelse för att man diskuterat även s.k. politiska fallskärmar. Det är kanske bättre att man soulagerar ministrar med moderat fallskärm då ämbetet lämnas i stället för att tvingas ge dem nyckelbefattningar som verkschefer eller ge dem andra jobb som de inte har förutsättningar att klara. I många fall torde det vara fel att utnämna den som har varit politiker under större delen av sitt liv till chef för ett större affärsdrivande verk. Det är stor skillnad mellan att vara politiker och att vara företagsledare. Det är inte minst viktigt att tänka på detta i det aktuella fallet, där det rör sig om omplaceringar. Efter att noga ha gått igenom granskningsprotokollen är jag benägen att tro att det fanns visst fog för Bo Lundgren att utnyttja den rätt som han enligt verksledningspropositionen hade att förflytta en tjänstemän till annan statlig tjänst, om man då kunde visa att det var påkallat av organisatoriska eller andra skäl. Bo Lundgren erbjöd vid ett möte den 4 maj Anders Sahlén befattningen som minister vid ambassaden i Washington. Först i andra hand uttryckte han sitt missnöje med Anders Sahléns sätt att sköta sitt jobb. Hade Anders Sahlén sagt nej till befattningen i Washington, skulle han, enligt ett uttalande av Bo Lundgren vid granskningsförhöret, ha fått stanna kvar på sitt jobb som chef för Finansinspektionen. Det tycker jag är ganska märkligt. Bo Lundgren var ju alltsedan utnämningen till skatteminister hösten 1991 enligt förhörsprotokollet kritisk till Anders Sahléns sätt att sköta sitt jobb. Utskottsmajoriteten, representerad av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, har riktat kritik mot Bo Lundgren för att han överskridit sina befogenheter genom att något hårdhänt omplacera Anders Sahlén. Men jag tror att han snarare skulle ha gjort omplaceringen långt tidigare, då han ju sedan länge varit missnöjd med Anders Sahléns sätt att sköta jobbet -- det hade ju varit litet äventyrligt att ha kvar denne så länge innan han slog till. Med tanke på komplexiteten i det här ärendet, vilket jag efter genomläsningen av granskningsprotokollen har fått stor respekt för, vill jag även i detta fall hellre fria än fälla. Jag har därför rekommenderat min riksdagsgrupp att rösta för regeringspartiernas reservation. 0383675638504 N 2010-01-01 00:00:00 255018 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09110/#anf74