2349375 GH09110 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:110 Onsdagen den 25 maj 1993/94 110 1994-05-25 00:00:00 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning ABC40014-817E-4D2F-A34B-BC225AEC64C0 3 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) c Fru talman! Det är som vanligt numera ett omfattande betänkande som konstitutionsutskottet har levererat till riksdagen, ett betänkande som spänner över de mest skilda ämnesområden. Det är lätt för mig att instämma i ordförandens tack till kansliet för det energiska arbete som man har lagt ned för att tillgodose utskottets ledamöters önskemål i alla möjliga frågor. En del av frågorna har rent kvantitativt varit mycket omfattande. Det har för mig som har suttit med länge i konstitutionsutskottet varit intressant att följa utvecklingen genom åren. I början av 70-talet höll konstitutionsutskottets granskningsverksamhet i stort sett på att upphöra. Betänkandena var korta. Debatten i kammaren tog någon timme. Det var få ärenden som man tog upp som var kontroversiella. Det var relativt sällsynt med reservationer. Under 70-talet expanderade granskningen. Det började med IB-affären och så småningom lades det ena till det andra. Utskottets verksamhet har sedan under åren bibehållits på den kvantitativt omfångsrika nivån. Det verkar som om den nya inriktning vars grund alltså lades i början av 70-talet kommer att fortsätta. Det har visat sig att det finns ett behov av en granskning av det här slaget. I varje fall finns det ett utrymme för den i vårt parlamentariska liv. Annars kan man naturligtvis säga att denna granskning egentligen är ett arv från ett förparlamentariskt samhälle med en direkt motsatsställning mellan regering och riksdag, där det var viktigt för riksdagen, som inte var samlad varje år, att se till att regeringen inte överträdde de beslut som riksdagen hade fattat. Trots att det nu finns många olika sätt att utkräva ansvar av en regering -- vi har möjligheter till misstroendeförklaring, vi har interpellations- och frågeinstitutet och vi har de ständigt pågående debatterna här i kammaren -- har det funnits utrymme för konstitutionsutskottets granskning. Den är ganska unik, även om det nu börjar finnas länder som efterliknar oss. Vi hade för inte länge sedan besök från Norge, där man nu infört något liknande. Som jag uppfattat det -- det tror jag är en grund för att konstitutionsutskottet kan verka som det gör -- verkar utskottet, som jag brukar säga, i gränslandet mellan politik och juridik. Utskottet skall granska hur statsråden har sköttt sina ämbeten, men det behöver inte vara misstankar om direkta felaktigheter som leder till att ett granskningsärende tas upp. Det kan finnas intresse av att få frågor ytterligare belysta i detalj, sådana frågor som har flaxat snabbt förbi i kammaren och där det kan behövas en fördjupad insyn. Det finns en politisk aspekt på granskningen. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att det regelmässigt är från oppositionen som de flesta granskningsanmälningar strömmar in. Jag ser inget konstigt i det i och för sig. Det är oppositionens uppgift att hålla tummen i ögat på en sittande regering. Vi kan konstatera att alla dessa anmälningar i de flesta fall inte lett till några anmärkningar eller ens till förslag om anmärkningar mot statsråd. Men det är bra -- och däri instämmer jag med ordföranden -- att konstitutionsutskottet, när många rykten gått och en upphetsad debatt har förts i tidningarna, kan ''rensa fram'' vad som verkligen har hänt och därmed slå undan benen för misstankar och insinuationer, som ju förekommer i tidningsdebatterna i riklig mängd. Det har varit en särskild stark ström av anmälningar i år från socialdemokratisk sida. Man kan konstatera en förändring över åren, nämligen att ett stort antal anmälningar numera inte enbart kommer från konstitutionsutskottets ledamöter utan också från andra ledamöter av riksdagen. Det var ganska ovanligt på 70-talet att någon utanför KU anmälde något granskningsärende. Man kan också konstatera att vissa frågor under senare år har kommit att framstå som ''evergreens''. De återkommer år efter år. Det gäller flyktingpolitiken, vapenexporten -- för att ta ett par av de mer påtgaliga exemplen. Det är naturligtvis inte heller en tillfällighet. Det beror på att dessa ärenden är känsliga. De är viktiga. Det är naturligtvis -- t.ex. när det gäller vapenexporten -- vanskliga avgöranden som varje regering har att fatta i de frågorna. För den skull är det naturligtvis särskilt viktigt att det efterhand görs en ordentlig genomlysning av hur regeringen har tillämpat den lagstiftning som riksdagen har antagit. En betydande del av betänkandet i år handlar om konsekvensanalyser. Där lyfts fram, inte för första gången men utförligare än tidigare, den besvärliga fråga som det finns en tendens i alla politiska församlingar att skjuta åt sidan, nämligen vilka de långsiktiga effekterna blir av de beslut som riksdagen, den parlamentariska församlingen, fattar. Man kan säga rent allmänt att vi i våra dagar lider av att framsyntheten inte har varit så stor tidigare. Samtidigt är det naturligtvis en oerhört vansklig uppgift att i varje större fråga mer detaljerat och säkert ange vad som blir den långsiktiga konsekvensen av ett visst handlande. Men det är oerhört viktigt att ögonen ständigt hålls öppna och att det görs allvarliga försök från förslagsställarna och beslutsfattarna att bedöma den långsiktiga effekten av vad som görs. Vi kan konstatera i t.ex. den långdragna striden om Öresundsbron att det aldrig hade behövt bli så som det har blivit, om ärendet hade handlagts på ett framsynt sätt, om de som en gång i tiden fattade beslutet om Öresundsbron på förhand, innan beslutet fattades, hade utrett de konsekvenser ett brobygge skulle få. Jag tar detta som ett konkret och mycket belysande exempel. Det är en alldeles galen ordning att man först fattar ett beslut om en sådan jätteanläggning och först därefter sätter tänderna i de verkligt svåra problemen. Då får vi en mycket märklig beslutssituation, dvs. att man beslutar på ett bristfälligt underlag. Man är sedan ändå tvungen att ta fram ett ordentligt beslutsunderlag, samtidigt som man är bunden av det tidigare beslutet. Detta är ett besvärligt område, och det kommer att krävas mycken energi och mycken framsynthet i framtiden om man skall klara konsekvensutredningar på ett vettigt sätt. Någon fullständighet kan man naturligtivs aldrig kräva. Rent allmänt skulle jag vilja säga att jag nästan tror att konstitutionsutskottets granskningsverksamhet håller på att nå sitt maximum. Jag tror inte att det är så mycket mer som ett konstitutionsutskott, som samtidigt skall vara ett ärendeberedande utskott, klarar av i det normala riksdagsarbetet. Det är viktigt för framtiden att man väljer att lägga energi på sådana frågor som är viktiga och som kan ha betydelse, inte bara för stunden utan också för hur den politiska verksamheten särskilt på regeringsnivå skall bedrivas framöver. Det finns i betänkandet flera saker som för mig som inte skall delta så mycket mer i debatten i dag är intressant att ta upp till närmare belysning. Jag tycker för min del att det är bra att vi är eniga på de flesta punkter. I de flesta fall har anmälningarna inte mynnat ut i någon anmärkning, det är angeläget att understryka. I andra fall finns det en mild kritik som vi har varit ense om. Det är också viktigt att understryka att vi kan bli ense i konstitutionsutskottet. Sedan har socialdemokraterna, som jag ser det, med ljus och lykta sökt efter stridsämnen, för det är naturligtvis tacksamt för en opposition att kunna lyfta fram någonting och blåsa upp det så mycket som möjligt. De båda ärenden där socialdemokraterna märkligt nog fått stöd av Ny demokrati och Vänstern, och där vi har tvingats att reservera oss, är mycket märkliga. Det gäller en anmärkning mot försvarsministern om att han inte förhindrade JAS-katastrofen. Det är en mycket märklig anmärkning som socialdemokraterna och de övriga vill rikta mot försvarsministern. Han hade ingen kännedom om att uppvisningen skulle äga rum. Även om han hade haft kännedom om det, hade han inte kunnat ingripa. Det här är en sak som gör sig naturligtvis i den allmänna debatten, men det finns inte, som jag ser det, ett uns av underlag för den anmärkning som majoriteten här riktar mot försvarsministern. Detsamma gäller bytet av chefskapet på Finansinspektionen. Vi har gått igenom ärendet mycket noga, och vi har funnit att Anders Sahlén hade fått ett annat erbjudande som han accepterade. Därefter blev det ett chefsbyte. Hade Anders Sahlén inte accepterat erbjudandet, hade det inte blivit något chefsbyte. Så enkel var den saken. Till yttermera visso är det ganska märkligt att socialdemokraterna är så ängsliga för att regeringar bryr sig om vilka generaldirektörer som är tillsatta och hur de utför sitt arbete. Det var ju socialdemokraterna som var pådrivande när den nuvarande lagstiftningen infördes, som gav regeringen större befogenheter än tidigare. I gamla tider var ju chefstjänstemännen praktiskt taget oavsättliga. Enligt gammal svensk tradition och ämbetsmannatradition skulle de tjäna vilka regimer som helst och följa lagen. Man skulle inte ingripa mot dem på politisk väg. Om en chefstjänsteman i något ämbetsverk gjorde fel eller om en politiker ansåg att han hade gjort fel, skulle lagstiftningen ändras. Också här finner socialdemokraterna anledning till anmärkning mot ansvarigt statsråd, vilket är svårt att förstå. Jag vill yrka bifall till reservationerna 5 och 6. En annan fråga som har kommit att överskugga hela KU-granskningen är ett gräl som har uppkommit mellan KU:s ordförande å ena sidan och statsministern och statsrådet Dinkelspiel å andra sidan. För min del har jag aldrig riktigt begripit detta gräl, men jag förstår ju att det är viktigt, eftersom ordföranden tar till sådana indignerade brösttoner. Detta har inte varit något ärende hos KU, men det har tydligen blivit det nu genom den anmälan som vi fick höra om i dag. Jag har i stort sett ställt mig vid sidan av den diskussionen. Det är en debatt som kontrahenterna borde föra inför öppen ridå i pressen och gärna i TV. I botten ligger en del insinuationer som förekom i Aftonbladet om att regeringsledamöter kunde ha skott sig på att Volvoaffären upplöstes. Det är naturligtvis inte bra att komma med sådana insinuationer. Vi har sett på ärendet i sak, och då visade det sig att det inte finns någon anmärkning att rikta emot regeringen. Sedan har debatten kommit att handla om vem som har sagt vad och var. Enligt mitt sätt att se är inte detta bra för konstitutionsutskottets anseende. Det för ner själva granskningsidéen på en rätt låg nivå. Det beklagar jag. Med undantag av reservationerna 5 och 6 yrkar jag att utskottets anmälan godkänns. 0213606215200 N 2010-01-01 00:00:00 254947 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09110/#anf3