<anforande>
<dok_hangar_id>2349375</dok_hangar_id>
<dok_id>GH09110</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:110 Onsdagen den 25 maj</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>110</dok_nummer>
<dok_datum>1994-05-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>C9CE0D15-1B80-4816-8E15-4CDF838EDA9A</anforande_id>
<anforande_nummer>20</anforande_nummer>
<talare>TORGNY LARSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag hajade till litet grand när jag
lyssnade på Simon Liliedahl för en stund sedan när
han beklagade sig över den besvärliga ställning som
han hade genom att ha den avgörande rösten i
utskottet och likaså en del av ansvaret för
avgörandet i riksdagen. Det är glädjande att han
ansluter sig till vad jag tror att riksdagen i övrigt
anser.

Fru talman! I sin granskning har
konstitutionsutskottet kunnat konstatera att det i
regeringskansliet i februari månad detta år fanns
125 politiskt tillsatta tjänstemän av vilka
huvuddelen var s.k. politiskt sakkunniga. En
betydande del av dessa sakkunniga var och är
knutna till regeringskansliets statsrådsberedning.

Det som utskottet i sin granskning särskilt funnit
anledning att närmare undersöka är hur fyra av
dessa politiskt sakkunniga vid
statsrådsberedningen utfört sina arbetsuppgifter.
Dessa fyra ingår i en särskild utredningsenhet och
representerar vart och ett av de i regeringen
ingående partierna. De är lokalmässigt
samgrupperade och betecknas som den
gemensamma utredningsenheten.

Dessa personer är anställda i enlighet med de avtal
som gäller för informationssekreterare och politiskt
sakkunniga inom regeringskansliet. De har att ta
fram bakgrundsfakta och argument samt göra
sammanställningar om regeringens politik på de
olika sakområdena. De skall regelbundet förse
statsråd, statssekreterare, m.fl. med underlag som
beskriver regeringens politik på olika områden.

De skall ta del av och analysera riksdagspartiernas
förslag, som de presenteras i riksdagsarbetet,
offentliga framträdanden, kongressmaterial, m.m.,
och de skall vara statsråden behjälpliga med att ta
fram underlag för tal, rapporter och
debattsammanställningar. Sammanfattningsvis kan
det sägas att de behövs för att utföra det mer
långsiktigt inriktade politiska analysarbetet.

Som ett led i detta arbete var det naturligt att de
bevakade den socialdemokratiska partikongressen
i Göteborg i september 1993 och fortlöpande
rapporterade om denna kongress till
regeringskansliet. Det är naturligtvis ingenting
konstigt i det, tvärtom. Det är naturligt att partier
på olika sätt försöker bevaka varandra för att få
fram information.

Det som däremot var anmärkningsvärt var att dessa
fyra politiskt sakkunniga i statsrådsberedningen nu
plötsligt uppträdde som journalister som
representerade var sin politiska tidning. Tre av
dessa personer hade efter framställan från
respektive tidskrift chefredaktör fått ackreditering.
Den fjärde uppgavs representera en tidning från sitt
eget politiska parti.



Eftersom de var journalister och företrädde var sin
tidning skulle man kunna förutsätta att de var
tjänstlediga från sitt vanliga arbete eller hade
semester. Men så var inte fallet. Utskottet har i sin
granskning funnit att de inte var tjänstlediga, eller
lediga på något annat sätt, när de befann sig på
denna partikongress och tog del av det arbetet. De
fick inget löneavdrag. De hade inte semester.
Regeringskansliet hade t.o.m. stått för resa, hotell
och traktamentsersättning.

Utskottet har funnit att det är angeläget att man på
regeringskansliet klarar ut på vems uppdrag de
politiskt sakkunniga arbetar. Det konstateras också
att oklarhet i vissa fall kan uppstå. Det är
uppenbart att en sådan osäkerhet rådde vid det
aktuella tillfället. Utskottet konstaterar att de
politiskt sakkunniga spelar en viktig roll i
regeringsarbetet, att varje statsråd bör ha en stor
frihet att tillsätta de politiskt sakkunniga och
bestämma deras arbetsuppgifter, men det är viktigt
att uppgifterna då har ett direkt samband med
statsråden och regeringens politiska arbete. Detta
kan naturligtvis innebära att resultatet av det arbete
som de politiskt sakkunniga utför kan komma till
användning i den egna partiorganisationen. Men
det är en helt annat sak.

Utskottet är enigt. Det som utskottets ordförande
sade i sitt inledningsanförande förtjänar att
upprepas, dvs. att utskottet i åtskilliga ärenden
faktiskt är enigt. Utskottet är enigt om att det bör
klaras ut vilken roll de politiskt sakkunniga spelar
och vilken uppgift de har när de exempelvis bevistar
oppositionspartiers kongresser. Är de journalister,
politiskt sakkunniga eller någonting annat?

Jag konstaterar, som sagt, med tillfredsställelse att
utskottet i det här fallet är enigt i sin bedömning.
</anforandetext>
<intressent_id>0552300917200</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>254964</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09110/#anf20</protokoll_url_www>
</anforande>
