2349372 GH09107 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:107 Torsdagen den 19 maj 1993/94 107 1994-05-19 00:00:00 Mänskliga rättigheter, m.m. C7E1EF3E-E89F-4724-888A-2655649550CC 65 PEETER LUKSEP (m) m Herr talman! Ledamöter! När imperier faller sker det ofta under stora konvulsioner. Förträngda konflikter, underliggande motsättningar och uppgörelser med gångna tiders förtryckare gör att krig, konflikter och våldsamheter är en del av det pris man betalar för att bli av med imperierna. Halvön Krim har sett många imperier falla alltifrån Romarriket, mongolernas välde, det ottomanska väldet, sedermera det tsarryska väldet och nyligen det sovjetiska väldet. I dagens nyhetstelegram kan vi läsa att ukrainska trupper har skickats till Krim. Det är ganska logiskt, eftersom Krim är en del av Ukraina. Men det är också ett uttryck för den konflikt som finns med lokala ryska ledare och den ukrainska staten. Dessa konflikter om Krims framtid liksom den ukrainska konflikten med Ryssland om Svarta havs-flottans tillhörighet har konsekvenser för hela Europas säkerhet. Men de är särskilt allvarliga för krimtatarerna, den befolkning som i över 700 år har bott på Krim. Det är kanske en tillfällighet men tänkvärt att det i dag är nästan exakt på dagen 50 år sedan den majnatt då Stalin till sista man lät deportera krimtatarerna från Krim. Med en timmes varsel -- ibland kortare, ibland kanske något längre -- fick människor packa få tillhörigheter och gå ombord på godståg. Det genomfördes en deportation som i våldsamhet och brutalitet översteg den vid många andra av de dåd som Stalin var fader till. Stalin var som förtryckare som bekant sällsynt grundlig, uttrycket ingen person, inget problem, tillskrevs honom under Moskvaprocesserna på 30- talet. Sovjetimperiets politik under Stalin kan möjligen också karakteriseras med uttrycket: Inget folk, inget problem. Spåren efter krimtatarernas 700 år på Krim sopades igen mycket grundligt. Orts- och gatunamn ändrades. T.o.m. begravningsplatser utplånades. Krimtatarernas universitet gjordes om till mentalsjukhus och utomhuslatrin. Khanpalatset i huvudstaden Bachtisaraj bevarades visserligen till eftervärlden. Men för att inte någon skulle missförstå från vilket håll övermakten kom byggdes halva trädgården till ett sovjetiskt tankmonument, med kanonröret riktat mot palatset. Huvudgatan i staden Bachtisaraj -- som för sovjetiska turister inte gjordes allmänt bekant, men dit man försökte locka en del utländska valutaturister -- döptes om till Rosa Luxemburggatan, kanske för att tyska turister skulle övertygas om den rätta läran. Nu återvänder krimtatarerna till Krim på eget initiativ och ofta i konflikt med lokala myndigheter. Det har blivit konflikt med särskilt invandrade ryssar på orten, ofta förtjänt sovjetisk nomenklatura. Man har t.o.m. mött deras handgripliga motstånd. Ukrainska myndigheter är inte negativa till ett återvändande. Men ukrainska myndigheter har begränsade möjligheter att genomdriva sin vilja och tillåta krimtatarisk återflyttning och även begränsade möjligheter att garantera krimtatarernas säkerhet. Därför tror jag att det är angeläget med internationell uppmärksamhet krig detta folks öde liksom angående mänskliga rättigheter för de återvändande krimtatarerna. När jag förra året var på Krim hade ännu ingen representant för den svenska ambassaden i Kiev varit där. Jag vet att det sedan dess gjorts flera besök. Det är glädjande att läsa att också FN tydligen har visat ett viss intresse för detta. Jag tar fast på det som framkommer av utskottets utlåtande om att Sverige t.o.m. kan överväga att ESK:s minoritetskommissarie kan ta upp frågor om krimtatarernas situation. Med förhoppningen att de halva löften som finns i betänkandet -- och som jag förstått även av interpellationsdebatter och andra kontakter med Utrikesdepartementet -- skall leda till ett svenskt intresse och svenska insatser för att dra uppmärksamhet till krimtatarernas situation, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan. 0351867771418 N 2010-01-01 00:00:00 254777 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09107/#anf65