<anforande>
<dok_hangar_id>2349372</dok_hangar_id>
<dok_id>GH09107</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:107 Torsdagen den 19 maj</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>107</dok_nummer>
<dok_datum>1994-05-19 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Mänskliga rättigheter, m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>FCC51916-83C9-43D5-852E-2B557BEAB649</anforande_id>
<anforande_nummer>60</anforande_nummer>
<talare>YLVA ANNERSTEDT (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Herr talman! Bertil Måbrink och jag har diskuterat
den här frågan tidigare i kammaren. Då har Bertil
Måbrink fått ett besked: Jag har inte reserverat mig
mot krediter till Kina av det skälet att jag inte tror
att vi genom att skära av kontakter med ett land där
vi inte accepterar behandlingen av mänskliga
rättigheter löser problemen. Jag tror tvärtom att
man genom att ha kontakter med dessa länder får
möjlighet att på olika nivåer påverka människor så
att de får en annan syn på mänskliga rättigheter och
också ställer krav på att de styrande skall ha en
bättre respekt för mänskliga rättigheter.

De tibetanska och kinesiska dissidenter som vi har
talat med i Kina, i Tibet och i exilregeringen tycker
att vi skall vara där, vara närvarande, hjälpa till och
påverka. Det här är ett sätt att göra det, men visst
inte det enda.
</anforandetext>
<intressent_id>0972781465305</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>254772</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09107/#anf60</protokoll_url_www>
</anforande>
