2349371 GH09106 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:106 Onsdagen den 18 maj 1993/94 106 1994-05-18 00:00:00 Vårdnadsbidrag, barnomsorg m.m. F5F2D9CC-06C2-4095-9734-6B4030A75DB8 40 GÖTE JONSSON (m) m Herr talman! Jag har ett litet barnbarn. Han är åtta månader gammal och heter Gustav. Det är mitt första barnbarn, och det är ju spännande och intressant. Häromdagen kom hans mamma till mig och frågade: Pappa, hur blir det med vårdnadsbidraget? Det låg oro i hennes fråga. Den unga familjen, i vilken båda har yrkesutbildning och som inte lider av det gamla spissyndromet, ser just i vårdnadsbidraget en ökad möjlighet att skapa goda förutsättningar för lille Gustav och för eventuella andra barn som skall komma i den familjen. Herr talman! Det är alldeles uppenbart att frågan om vårdnadsbidrag är av utomordentligt stor vikt för tusentals familjer i Sverige i dag. Vad det ytterst handlar om är frågan vem som skall bestämma. Vem skall bestämma över de egna barnen? Hur skall vi politiker fatta beslut som skapar förutsättningar för barnfamiljerna att få en ökad möjlighet att påverka sin egen tillvaro? Jag vill fråga socialdemokrater och vänsterpartister: Varför förneka unga moderna barnfamiljer denna valfrihet? Vad finns det för motiv? Vad finns det för orsaker? Sett utifrån det historiska perspektivet finns det givetvis ideologiska motiv för socialister att säga nej till vårdnadsbidraget. Jag har tittat tillbaka litet grand i den socialistiska historien. Titta på Gunnar och Alvar Myrdals böcker, där de t.ex. menade att det i ett flerbostadshus är onödigt att ha familjekök. Där räcker det med ett stort kollektivt kök, där man kokar sina morgonägg och sin morgongröt gemensamt och sedan äter gemensamt. Det är ju rationellt och bra. Vad är grunden till en sådan uppfattning? Jo, det är en strikt materialistisk människosyn. Om jag går vidare i den socialdemokratiska historien och tittar på det socialdemokratiska kvinnoförbundets program från slutet av 1970- talet, märker jag en familje- och äktenskapsfientlighet som är ideologiskt betingad. Den är inte sakligt utan idologiskt betingad. Om man går till början av 1980-talet och tittar på de propositioner som bl.a. dåvarande biträdande socialminister Bengt Lindqvist skrev, märker man också där en hyllning till kollektivismen och ett ifrågasättande av föräldrarnas möjlighet att ta hand om sina egna barn. Om vi tittar på dagens situation, nådens år 1994, är det ideologiska motståndet från socialistiskt håll i denna kammare precis likadant. Ärade kammarledamöter! I dag på morgonen var jag med om ett mycket intressant möte. Det ägde rum i TV 2. Det var två kvinnors möten. Den ena kvinnan heter Margareta Winberg, och den andra kvinnan heter Lena Roos. Lena Roos är en trebarnsmamma som väntar på att vi här skall besluta om ett vårdnadsbidrag, därför att hon insett att det skapar ökade möjligheter för henne och hennes make att ge sina tre barn en bättre förutsättning, en bättre möjlighet i livet. Margareta Winberg har, som vi vet, en annan uppfattning. Jag respekterar den. Diskussionen avslutades med en fråga till Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande: Nå vad säger du? Varför vill du förneka Lena Roos att stanna hemma och ta hand om sina egna barn? Margareta Winbergs svar blev: Hon får gärna vara hemma, men hon får inte räkna med att vi betalar för detta. Det var ett intressant kvinnors möte i svensk TV en morgon nådens år 1994, därför att det där var fråga om hon och vi. Där avslöjades å ena sidan individens önskemål inom ramen för en ung mammas önskemål och å andra sidan kollektivismens besked till denna unga mamma och hennes önskemål. Jag måste säga att det var oerhört avslöjande. Det visade en genomgående brist på solidaritet. Alldeles nyss hörde vi Maj-Inger Klingvall i talarstolen säga: Vi socialdemokrater skall bära varandras bördor. En liten uppmaning, Maj-Inger Klingvall: Tala om detta för Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, som i dag på morgonen, utifrån socialistisk ideologisk utgångspunkt, har gett uttryck för någonting helt annat! Ärade kammarledamöter! De besked som vi får från socialdemokratiskt håll kan kommenteras så här: Så inkonsekvent, så avslöjande och så orättvist. När vi sedan lyssnar till de kritiker som är emot vårdnadsbidraget, är det något alldeles fantastiskt vad detta vårdnadsbidrag kan ställa till med. Det är en kvinnofälla -- hur det nu kan vara det i och med att kvinnorna och männen får ökade möjligheter att bestämma. I hela begreppet kvinnofälla ligger ju faktiskt en kvinnofientlighet, därför att man inte tror att kvinnor inom ramen för en solidarisk familj själva har möjlighet att bestämma över sin egen situationen. Det andra man säger är att det kostar för mycket pengar. Jag vill ställa en fråga till Maj-Inger: Skall svensk socialdemokrati sätta stopp för utbyggnad av barnomsorgen om ni socialdemokrater vinner valet i höst? Om svaret på min fråga är nej, hur skall ni finansiera utbyggnad av barnomsorgen? Skall ni gå så långt att ni säger att kommunalskatten får höjas? Jag vill gärna ha ett besked när det gäller dessa frågor. Eftersom Socialdemokraterna nu gör ett stort nummer av att detta skulle vara en stor ekonomisk kostnadsfråga, krävs det besked från socialdemokratiskt håll om vilka besparingar ni skall göra i familjepolitiken. Vilka satsningar skall ni göra, och hur skall de betalas? Maj-Inger Klingvall talade också om 500 000 barn, tror jag det var, som inte lever i familjer med godtagbara ekonomiska förutsättningar. Men, Maj-Inger Klingvall, hur kan då deras ekonomiska förutsättningar bli sämre om de får ett vårdnadsbidrag? Vi ser här slående brister på logik i hela detta resonemang. Maj-Inger Klingvall säger att vårdnadsbidraget är både för stort och för litet. Det är ju också logik. Risken är bara att man, om man försöker att sitta på två stolar samtidigt, ramlar emellan och slår rumpan ordentligt. Jag tycker faktiskt att det är det som socialdemokraterna gör i debatten om vårdnadsbidraget. Jag läste för några månader sedan i Aftonbladet en artikel där några far- och mormödrar ojade sig över vårdnadsbidraget. De skrev: Om det blir ett vårdnadsbidrag tvingas vi stanna hemma och ta hand om våra barnbarn. Det var kända far- och mormödrar som gav uttryck för denna tanke i Aftonbladet. Det är något alldeles fantastiskt vilka effekter ett vårdnadsbidrag kan få! Den grånade friheten för far- och mormödrar i detta land skulle starkt begränsas om vi får ett vårdnadsbidrag. Det är fullständigt horribla resonemang! Vad det faktiskt handlar om är raka motsatsen. Förresten, ärade kammarledamöter: Vad är det för syn på solidaritet, inom ramen för ett vidare familjebegrepp, som dessa far- och mormödrar ger uttryck för i Aftonbladet? Jag tycker egentligen att den är ganska skrämmande. Den är grundad i materialism, och den formar ett kallt samhälle i stället för att utgå från det värde och den gemenskap som finns i det vida familjebegreppet. Socialdemokratisk och socialistisk familjepolitik innebär styrning, brist på valfrihet och orättvisa. Jag har många gånger ställt mig frågan -- jag vet att frågan är känslig, men jag ställer den ändå: Hur många svenska barn har hamnat i sociala problem beroende på en ensidig socialistisk familjepolitik? Jag menar inte med detta att offentlig barnomsorg är dålig. Den är bra i väldigt många fall. Jag menar inte att svensk barnomsorg är dålig. Den är bra i väldigt många fall. Vad jag menar är, att för familjer och barn för vilka den formen av barnomsorg inte passar, men där man ändå tvingas in i den formen, kan konsekvenserna bli förödande. Vem är beredd att ta det politiska ansvaret för den formen av sociala effekter? Herr talman! Jag har lekt med tanken: Tänk om vi skulle tillämpa denna orättfärdiga styrningspolitik på andra områden? Hur skulle då reaktionen bli? Tänk om vi i kammaren skulle gå ut och säga, eller jag skulle föreslå: Nu skall vi se till att pensionerna bara går till de pensionärer som handlar på Domus och som bor i allmännyttan. Några andra pensionärer skall inte få pension. Det skulle vara högsta sanning, solidaritet och social rättvisa. Om någon sade så, skulle man givetvis säga: Den där talaren och detta förslag tyder på att man har tappat någonting av förståndet. Men när det gäller familjepolitiken är man beredd att fullt ut acceptera denna orättvisa, en orättvisa som skulle vara fullständigt otänkbar när det gäller pensionärspolitiken är sanning, rätt och högsta rättvisa när det gäller familjepolitik! Herr talman! Jag tar detta exempel eftersom jag tycker att det finns anledning att fundera över denna situation. Herr talman! Förslaget om vårdnadsbidrag och avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader är faktiskt revolutionerande. Det bryter en gammal trend. Det är detta som gör att den här dagen är en så viktig dag i svensk politik. Från moderat sida har vi under många år arbetat för ett vårdnadsbidrag. Vi har gjort det därför att vi bygger vår politik på den ideologiska grunden att familjer är en viktig hörnsten i det svenska samhällsbygget, och inte bara i det svenska. Familjen är den lilla världens tyngsta grundsten. Det är i familjen som föräldraansvaret och tryggheten starkast dokumenteras. Det är i och för sig angivet i svensk lag. Men det finns ju andra lagar som inte är skrivna som styr detta faktum, nämligen de naturliga lagarna. Familjen är grunden. Att skapa en god förutsättning för familjen att verka innebär också att vi har möjligheter att skapa det goda samhället. Det är något som vi moderater vill arbeta för. Det goda samhället är inte bara en offentlig sektor, utan det inkluderar hela samhällets alla sfärer. Effekten blir en ökad valfrihet, och den är inte negativ för någon. Den är inte negativ för den ensamstående. Den ensamstående får faktiskt också ökad valfrihet genom detta förslag. Den är inte negativ för dem som i fortsättningen väljer kommunal eller offentlig barnomsorg. De skall ha rätt att välja sådan omsorg. Jag är den förste att ställa upp på det. I förslaget finns den totala valfriheten. Det är inte fråga om att dirigera till vårdnadsbidrag eller till någonting annat, utan man öppnar för valfriheten. Det innebär att Lena Roos, som sågs i TV 2 nu på morgonen, får ökade möjligheter att ta hand om sina barn hemma, därför att hon vill det. Det innebär också att andra familjer har möjlighet att välja annan barnomsorg i större utsträckning, därför att de vill det och därför att det är bra för deras egna barn. Det förslag som i dag ligger på riksdagens bord innebär faktiskt en mycket klar förstärkning av familjen. Förslaget innebär därmed också en mycket stark förstärkning när det gäller ökad social trygghet inom ramen för en bättre familjepolitik. I denna mycket viktiga och angelägna politiska fråga har vi i dag kommit till ett vägskäl. Herr talman! Jag har förståelse för att det har utbrutit litet grand av stora skälvan i socialistlägret i denna kammare. Det är alldeles uppenbart, att om denna kammare under denna mandatperiod är beredd att fatta ett beslut om införande av ett vårdnadsbidrag och en ökad valfrihet, blir det hart när omöjligt för socialister att ta tillbaka det beslutet. Då har svenska familjer fått smaka på den ökade valfriheten. Vi har då brutit den politiska dirigeringstrenden i svensk familjepolitik och skapat ökade möjligheter för att gå vidare på valfrihetens väg. Herr talman! Jag vill med detta vädja till alla som inte accepterar en socialistisk familjepolitik att nu i detta sammanhang ta sitt ansvar och att stöda denna markanta trendförändring i riktning mot ökad valfrihet och förstärkt familjepolitik. Jag vill vädja om detta. På så vis stärker vi svenska, moderna barnfamiljers möjlighet att på ett riktigt sätt skapa sin egen framtid. Det handlar om att skapa en ökad möjlighet till valfrihet och att också skapa förutsättningar för barnens rätt till ökad trygghet. Det är någonting av det angelägnaste vi kan ställa upp på i ett sådant här sammanhang. I detta anförande instämde Leif Carlson, Karl- Gösta Svenson, Carl G Nilsson, Maud Ekendahl, Wiggo Komstedt, My Persson, Bengt Wittbom, Inger René och Gustaf von Essen, samtliga (m). 0664751846104 N 2010-01-01 00:00:00 254546 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09106/#anf40