2349371 GH09106 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:106 Onsdagen den 18 maj 1993/94 106 1994-05-18 00:00:00 Vårdnadsbidrag, barnomsorg m.m. 14E98936-A7EF-4C08-B26E-9C4112FC9307 30 ROSA ÖSTH (c) c Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen som vi i riksdagen diskuterar ett vårdnadsbidrag. Det skulle vara intressant att se statistik över det. Men det är i dag som vi för första gången har att ta ställning till ett färdigt förslag. Eftersom det i denna kammare finns en majoritet för ett vårdnadsbidrag, talar förstås all logik för att vi nu också får ett beslut om detta. Det var Centerns dåvarande partiledare Gunnar Hedlund, som först satte sitt namn under en motion om införande av vårdnadsbidrag. Året var 1965. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess, men trots det är den vision som fanns bakom hans förslag den gången, nämligen grundtryggheten för barnfamiljerna, valfriheten och jämlikheten, fullt giltig och aktuell fortfarande. Likaväl som det fanns, och fortfarande finns, ett barnbidrag lika för alla barn, som är ett stöd till barnfamiljernas konsumtion, bör det finnas ett likvärdigt stöd också till barnomsorgen i vid mening. Då inkluderar jag föräldrarnas egna omsorgsinsatser, vilket egentligen borde vara en självklarhet. Jag har, ärligt talat, svårt att förstå det bittra motstånd som Socialdemokraterna fortfarande spelar upp. Vänsterpartiet har jag litet större förståelse för. Med deras ideologi och tro på kollektivets styrka är det kanhända naturligt att bekämpa en stödform som riktar sig till individen, eller till familjen, och som bygger på en tilltro till människors egen förmåga. Men, som sagt, Socialdemokraterna har ändå på de flesta andra områden visat en vilja att förnya sig, att ompröva gamla dogmer, och de har slaktat en del av sina tidigare heliga kor. Kan det vara så att de har gjort vårdnadsbidraget till den sista riktiga symbolfrågan, att de i alla fall vill visa att de har något som de håller fast vid att de är emot och att de är det till varje pris? Motståndet från Socialdemokraterna handlar mycket om att de ger en bild av verkligheten som inte alls stämmer. De talar om föräldraförsäkringen och barnomsorgen som en egen skapelse och som om den skulle stå i motsatsförhållande till ett vårdnadsbidrag. Så är det inte alls. När den första borgerliga regeringen tillträdde 1976 omfattade föräldraförsäkringen sju månader, men byggdes under perioden ut till 12 månader. Antalet platser i barnomsorgen ökade mer än någon gång tidigare, det gällde både daghem och familjedaghem. Rätt till förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar infördes, liksom s.k. barnaår i pensionssystem. Flerbarnstillägget infördes likaså. Jag vet att när det begav sig fanns ett motstånd från Socialdemokraterna på en del av de här punkterna. Men under mina ganska många år här i riksdagen har jag inte hört ett ord mer om detta. Tvärtom förklarar man nu gärna det uppnådda förhållandet som om det vore i stort sett ett eget verk. Det var under Karin Söders tid såsom socialminister som en stor del av de insatser som jag nämnt gjordes. Hon var en mycket varm anhängare av en utbyggd barnomsorg, men hon brukade säga att familjepolitiken inte kan stå på bara ett ben, nämligen barnomsorgen. Det behövs också ett andra ben, ett vårdnadsbidrag, för att man skall kunna tala om jämlikhet och rättvisa och för att föräldrarna skall kunna känna att de har samhällets stöd för det egna valet, även om det består i att man vill ge mer egen tid till barnen under deras första levnadsår. Jag läste motionen av Ingvar Carlsson m.fl. som går ut på avslag på propositionen. Jag hörde också Maj- Inger Klingvall läsa ur den tidigare. Där står det bl.a att ett vårdnadsbidrag mest gynnar familjer med högavlönade män och kvinnor. Orättvisorna ökar, jämställdheten hotas och bidraget blir en kvinnofälla. Det här är ingenting annat än uppradande av ett antal gamla klyschor utan någon substans. Man håller envetet fast vid myten att redan privilegierade grupper skulle gynnas med ett vårdnadsbidrag. Men då glömmer man sådana som man annars brukar säga sig vilja måna om, nämligen många från LO-grupperna. För det är inte de som mest använder sig av den kommunala barnomsorgen. I många fall hankar man sig i stället fram utan barnomsorg genom att pussla med arbetstider och barnomsorg. När den ena föräldern förvärvsarbetar tar den andra hand om barnen och så byter man. Det handlar alltså om en ganska jobbig situation, ofta med tungt skiftarbete. Man räknar sig knappast till de högavlönade eller särskilt gynnade grupperna. Om de här familjerna skulle få ett bidrag på 2 000 kr per barn och månad, så att en av föräldrarna, förmodligen oftast mamman, kan minska sin arbetstid, kan någon på allvar påstå att orättvisorna därigenom skulle öka eller att jämställdheten skulle minska? Jag är för min del övertygad om att den mamman inte skulle uppleva att hon fastnat i den fördömda kvinnofällan. Förmodligen skulle hon i stället känna sig litet friare än tidigare, friare att kunna och orka ta sitt föräldraansvar. En annan grupp som också missgynnas av dagens ofullständiga system är de föräldrar som inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden och som inte kan dra nytta av föräldraförsäkringens förmåner. Deras barn har samma rätt som alla andra till en trygg tillvaro, till trygga föräldrar som känner att de också har rimlig ekonomisk möjlighet att ge sina barn en bra uppväxt. Det finns en allvarlig hake i socialdemokraternas resonemang, en av flera vill jag säga. Det är att man ständigt återkommer till kvinnofällan. Man säger att eftersom det är kvinnorna som har de lägre lönerna så blir det de som avstår från förvärvsarbete. Detta finner jag vara ett något märkligt resonemang. Det är som om man för all framtid är beredd att acceptera att kvinnor har lägre lön än män. Men det är en fråga för sig, som man måste ta sig an i särskild ordning -- något som man verkligen måste förklara att man har en vilja att göra. Om vi från samhällets sida menar något med våra ord om jämlikhet och solidaritet måste alla människor omfattas av våra trygghetsinsatser. Det gäller barnfamiljerna, pensionärerna, de sjuka, de handikappade, m.fl. Det är det som vi i Centern brukar kalla för grundtrygghet. Vi ser förslaget till vårdnadsbidrag som en del av denna grundtrygghet. Jag är inte beredd att hävda att det här förslaget är till alla delar fulländat. Säkert går det att hitta detaljer. Vi har redan sett prov på det, och jag föreställer mig att vi kommer att få se ytterligare exempel, där man hävdar att den och den detaljen kommer att slå orättvist. Men de detaljer som eventuellt inte är allra bäst utformade är heller inte omöjliga att rätta till i efterhand. Det är snarast naturligt att det kan finnas vissa svagheter i en ny reform. Det är något som är vanligt i alla sammanhang. Exempelvis kan tiderna för barnomsorg och därmed gränserna för bidragets varierande storlek vara en sådan sak som man måste se över. Det har man också från regeringens sida förklarat att man är beredd att göra. Men det är, herr talman, inte i första hand detaljerna som det handlar om, utan principen om ett rättvisare stöd där inga grupper lämnas utanför. Jag yrkar bifall till reservation 1 till betänkande nr 25 och i övrigt till utskottets hemställan. Jag skall avslutningsvis bara orda något om betänkande nr 29, som handlar om barnomsorgen. Där uppfattar jag att vi egentlien i stort sett är överens. Reservationerna från Socialdemokraterna har gjort mig något konfunderad. I reservation 1 hävdas det att man måste skapa garantier för rättvisa, kvalitet och valfrihet i barnomsorgen. Det är egentligen det yrkandet går ut på. Men hela denna reservation är egentligen ett ordsvall. Jag skulle vilja veta på vilket sätt man har tänkt sig att formulera den här garantisedeln. Reservation nr 3 hade Maj-Inger Klingvall den goda smaken att inte yrka bifall till. Det har jag en viss förståelse för. Den är utomordentligt märklig. Där anmärker man på att regeringen inte har varit tillräckligt tydlig när det gäller utbildningsbehovet för barnomsorgspersonalen. Regeringen säger att ''barns behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses''. Det är riktigt. Personalen skall ''ha en sådan utbildning eller erfarenhet att barns behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses''. Men, säger reservanterna, detta är inte tillräckligt. Sedan kommer man med det egna förslaget. Där säger man att personalen skall ha ''sådan utbildning och erfarenhet att barnens behov av omsorg och god pedagogisk verksamhet kan tillgodoses''. Man föreslår alltså i reservationen ordagrant det som man vänder sig emot i regeringens förslag. Det skulle jag gärna vilja ha en kommentar till. Är inte detta om något att ägna sig åt luftförslag? Jag yrkar bifall till hemställan i dess helhet i betänkande nr 29. I detta anförande instämde Stina Eliasson, Karin Israelsson, Ulla Tillander, Birgitta Carlsson, Roland Larsson, Ingrid Skeppstedt och Kjell Ericsson (samtliga c). 0976559189807 N 2010-01-01 00:00:00 254536 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09106/#anf30