<anforande>
<dok_hangar_id>2349371</dok_hangar_id>
<dok_id>GH09106</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:106 Onsdagen den 18 maj</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>106</dok_nummer>
<dok_datum>1994-05-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vårdnadsbidrag, barnomsorg m.m. </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>5D3C9768-8490-4312-B75C-C8E19A204056</anforande_id>
<anforande_nummer>25</anforande_nummer>
<talare>LENNART ROHDIN (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Till skillnad från Maj-Inger Klingvall
och Socialdemokraterna sticker inte Folkpartiet
huvudet i sanden. Vi är medvetna om att det även
när det gäller familjepolitiken finns konflikter som
det inte går att undvika. Om man vill åstadkomma
jämställdhet fullt ut, maximalt, skall familjer över
huvud taget inte skaffa barn. Vad det handlar om
är att ge möjligheter att hantera en situation som
innebär konflikter mellan olika önskemål i den
enskilda familjen.

Maj-Inger Klingvall tar upp risker med
vårdnadsbidrag och tre års tjänstledighet. Visst
finns det risker, och de är också i någon mån ett hot
mot jämställdhet. Men de riskerna finns också med
föräldraförsäkringen. Den ger precis samma
möjligheter för arbetsgivarna att resonera så att det
är stor risk för att småbarnsmammorna kommer att
använda föräldraförsäkringen till att vara hemma i
betydligt större utsträckning än vad
småbarnspapporna gör -- vilket de faktiskt gör.

När jag är ute i Europa och argumenterar för en
föräldraförsäkring av svensk modell, är det precis
de argument som Maj-Inger Klingvall här för fram
som de som inte vill riskera jämställdheten
använder mot föräldraförsäkringen. Det finns en
konflikt här, och det gäller att försöka hantera den.

Framför allt gäller det att ge möjligheter för den
enskilda barnfamiljen att själv välja hur man
prioriterar under de här åren mellan de olika
önskemål som man har.

Regeringen skall naturligtvis ta ansvar för den
ekonomiska politiken. I den proposition som jag
hänvisade till, som kom ett och ett halvt år innan
denna regering tillträdde, innan den lågkonjunktur
kom som Maj-Inger Klingvall hänvisar till, föreslog
den socialdemokratiska regeringen ett lönestopp
och ingrepp i avtalsfriheten. Den var tecken på att
även den socialdemokratiska regeringen då hade
insett att den dåvarande ekonomiska politiken var
på väg mot en katastrof. Detta var långt innan den
nuvarande regeringen kom till. Det är klart att det
tar tid att ta sig ur en så djupgående ekonomisk
svacka som Sverige då var på väg in i.

Slutligen säger Maj-Inger Klingvall att det har rått
valfrihet också med den hittillsvarande
familjepolitiken, med en stor satsning på
barnomsorg, framför allt kommunal barnomsorg.
Ja, det har det gjort, formellt sett. Men vi vet att
det finns ett antal barnfamiljer som ändå inte har
kunnat använda sig av denna. Det är för att ge
också dem ökad valfrihet som familjepolitiken
behöver kompletteras. För Socialdemokraterna
och Maj-Inger Klingvall ligger valfriheten i att välja
den familjepolitik som Socialdemokraterna har
bestämt är den riktiga. Det behövs kompletteringar
för att öka valfriheten för dem som ställer sig
utanför Socialdemokraternas familjepolitik.
</anforandetext>
<intressent_id>0789744347006</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>254531</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09106/#anf25</protokoll_url_www>
</anforande>
