2349371 GH09106 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:106 Onsdagen den 18 maj 1993/94 106 1994-05-18 00:00:00 Vårdnadsbidrag, barnomsorg m.m. D7B36E03-7574-4173-B5EA-4C76102184A8 2 STEFAN KIHLBERG (nyd) nyd Herr talman! År 1994 har av FN utropats till familjens år. Något familjens år har vi tyvärr inte sett så mycket av i Sverige ännu. Ibland är jag orolig för att vi inte får se så mycket av det heller. När man lyssnar på de politiska partierna får man ibland ett intryck av att vi är ganska få som öppet och tydligt deklarerar familjens betydelse som vårt samhälles viktigaste fundament. Jag beklagar detta djupt. När man lyssnar på vissa av de övriga partierna får man ofta intrycket av att de tror och önskar att Sverige domineras av en massa ensamstående mammor och pappor i mer eller mindre trassliga samboförhållanden och med mer eller mindre alkoholiserade kontrahenter. Vidare får man intrycket av att den viktigaste omsorgen om barnen visas genom den offentliga barnomsorgen allt under det att föräldern förvärvsarbetar och sliter långt utöver vad vederbörande vill och vad som är nyttigt och önskvärt. Allt detta sker för att kunna uppfylla dessa partiers krav på jämställdhet och oberoende. Jämställda barn kanske bara är sådana som har haft förmånen att få gå på dagis. Barn som tvingas vara hemma med mamma och pappa är ojämställda, men det vet de inte. De är i stället naiva nog att vara lyckliga över den kärlek och omsorg som mamma och pappa visar dem. Herr talman! Förlåt om jag är ironisk. Dess värre ligger det ett djupt allvar bakom min ironi. Herr talman! När vi nu kan summera regeringens familjepolitik under de gångna tre åren blir jag litet ledsen. Tänk att en borgerlig regering skall ha så svårt att föra en borgerlig politik! Det blir än mer svårt för mig att förstå när jag studerar de fyra regeringspartiernas familjepolitiska program. Jag kan försäkra församlingen att jag har studerat dem mycket noga. När man läser dem kan man konstatera precis vad vi sade under valrörelsen 1991, nämligen att det rimligtvis inte kunde vara några problem att sy ihop en bra familjepolitik utifrån dessa fyra program. Men nu vet vi sanningen. Det var uppenbarligen inte lätt. Ett av skälen är naturligtvis att alla partier inte följer sina partiprogram nu när de sitter i regeringen. Det beklagar jag också djupt. Ställd inför detta faktum blir det plötsligt Ny demokrati som är skurken. Man anser att det är vårt fel. Skulle det vara så är vår makt makalöst stor. Vi brukar ju beskyllas för motsatsen. Hur kan ett misslyckande bero på oss? Den logiken förstår jag inte. Kds partiledare, vår vän Alf Svensson, har t.ex. sagt att han är djupt besviken. Han låtsas vara litet förvånad över att vi så konsekvent hävdar vår familjepolitik. Han vill att vi skall komma på vad han kallar ''bättre tankar''. Jag har förstått att han menar att ''bättre tankar'' är kds-tankar. Ideologiskt tror jag att vi ligger varandra ganska nära. Det tycker jag är uppenbart när man läser våra respektive program i familjepolitiskt hänseende. I andra sammanhang finns det stora skillnader. Men vi kommer att fortsätta att driva vår familjepolitik lika konsekvent och lika uthålligt som hittills. För ett antal månader sedan blev jag upprörd mer än en gång. Då fick jag via medierna höra att vi skulle ha svängt och vinglat i den här frågan. Om det är någon fråga där vi inte har svängt och vinglat är det i familjepolitiken. Vi har konsekvent sagt precis samma sak hela tiden. Därför blev jag upprörd när t.ex. Alf Svensson sade att vi under valrörelsen 1991 pläderade för vårdnadsbidrag. Det är inte sant. Det gjorde vi inte alls. Det är en osanning eller, som min kära gamla farmor sade, det är att ha livlig fantasi. Hon kunde nämligen inte tänka sig att människor ljög. Vi pläderade inte ens för vår familjepolitik. Vi hade nämligen ingen familjepolitik i valrörelsen 1991. Vi sade just, som jag citerade nyss, att vi inte trodde att det skulle bli ett problem att tillsammans med de fyra borgerliga partierna sy ihop någonting. Vår utmärkta familjepolitik är av betydligt senare datum. Den presenterades offentligt den 21 januari 1993 kl. 14.30. Jag vet det, herr talman, eftersom det var jag själv som presenterade den på presskonferensen och det är jag som är huvudarkitekten bakom vår familjepolitik. Vi har vidare aldrig rest land och rike runt och pläderat för vårdnadsbidrag. Vi har pläderat för en familjepolitik som är rättvis och som ger valfrihet, och det tycker vi att bl.a. vår familjepolitik gör. Men vi tycker också -- hör och häpna -- när vi läser om Folkpartiets, Moderaternas, kds och Centerns familjepolitik att denna har många beröringspunkter med vår. Också deras politik skulle ge rättvisa och valfrihet, om partierna följde sina partiprogram. Vi vet också att det inte finns någon riksdagsmajoritet som stöder vårt förslag, och vi accepterar parlamentarismens sätt att fungera. Men det är precis samma sak för regeringspartierna. Det finns inte heller någon majoritet för dem. Vi sitter alltså på sätt och vis i samma båt eller, om man så vill, i var sin båt men i samma sjö. Vi har försökt att sitta litet lugnt i båten för att inte störa de känsliga diskussionerna. Vi har också mycket tydligt gjort klart hur vi ser på de här frågorna. Det kan inte ha varit något som helst tvivel för någon, varken på Rosenbad eller inom Socialdepartementet, om var vi står i familjepolitiska frågor. Ibland får jag en känsla av att man njuter av att spela parlamentarisk rysk roulett. Låt mig försäkra, herr talman, att vi inte gör det. Ibland får jag en känsla av att man faktiskt är djupt oense inom regeringen i de familjepolitiska frågorna och att man faktiskt har olika familjepolitiska grundvärderingar. Jag blir därför konfunderad när jag läser dessa partiers program. Där framkommer nämligen inte detta, utan där är det gemensamma grundvärderingar som tonar fram. Vi vet alla att det är andra faktorer som har skapat de tyvärr mycket starka prestigelåsningar som tidigare har präglat förslagen. Men, som sagt, vi får skulden. Man kritiserar oss för att vi inte förbehållslöst stödjer regeringens -- låt mig kalla det så -- familjepolitiska sylta. Det är nämligen många komponenter i denna. Och varför skulle vi då stödja den? Jo, man säger att den är ett steg i rätt riktning och att den är det näst bästa alternativet. Jag funderar då över om det möjligen är så att man tycker att vår familjepolitik är det bästa alternativet. Vad menas då med ''rätt riktning''? Jo, pappamånad, en tvingande barnomsorgslag och ett oerhört starkt understrykande av den kommunala barnomsorgen. Det finns i detta dessutom politiska pekpinnar som vi inte alls gillar. Man permanentar djupa orättvisor och ger vårdnadsbidrag till miljonärer. Det finns i detta även en krydda som vi inte är förtjusta i och som vi kallar Myrdalsk Westerbergideologi. Herr talman! Det är inte i denna riktning som Ny demokrati vill medverka till att driva familjepolitiken. Vilken är då vår inriktning? De fyra grundpelarna är valfrihet, rättvisa, barnets bästa och föräldrarnas ansvar. Det är de grundvärderingar som bär upp hela vårt familjepolitiska program. När jag läser regeringspartiernas familjepolitiska program finner jag inte att deras grundvärderingar skiljer sig från våra, men jag har lärt mig att man kan lägga in olika betydelser i ord. Vårt förslag resulterar dessutom i en samhällsekonomisk besparing på drygt 20 miljarder. Det är en sifferuppgift som vi har fått hjälp med att verifiera via Finansdepartementet. Det är alltså inte bara våra egna datorer och huvudräknare som har kommit fram till den. Den ideologiska grunden för Ny demokratis familjepolitik är att familjen är individens och det svenska samhällets absolut viktigaste och mest betydelsefulla fundament och att föräldrarna alltid har det hela och fulla ansvaret för sina barn, även om föräldrarna skulle vara frånskilda eller bo åtskilda. Självklart skall staten erbjuda ett stöd för föräldrarnas ansvarstagande. Vi tycker att det är självklart att stödet skall vara lika för alla, men det skall inte utgå till miljonärer. Vi ser inget skäl i världen till att man skall ta pengar från människor som har knappt om dem och ge dem till människor som uppenbarligen inte behöver dem. Detta har resulterat i vårt förslag, som i korthet innebär att vi vill införa vad vi kallar en vårdnadsersättning, vilken i normalfallet skall vara 8 000 kr i månaden och skall utgå under alla år fram till skolstarten. Vi föreslår också en höjning av barnbidraget, som skall börja utbetalas när skolgången börjar och precis som i dag skall fortsätta fram till 16 års ålder. Vi föreslår att det skall utgå med 1 000 kr i månaden och, som sagt, skall utbetalas till dem som behöver dem, Detta innebär att vi trappar ned bidraget när föräldrarnas sammanlagda årsinkomst överstiger 300 000 kr och att det inte skall utgå med en enda krona när deras årsinkomst överstiger 500 000 kr. Vi tycker att det är helt i sin ordning. Men, herr talman, en viktig faktor är att vi också vill avskaffa föräldraförsäkringen. Det finns ingen föräldraförsäkring i vårt förslag. Den tillkommer alltså inte som en ytterligare påbyggnad, som grädde på moset eller lök på laxen. Vi vill också totalrevidera det offentliga stödet i form av statsbidrag till barnomsorgen i kommunerna. Vi menar att det är föräldrarna som skall styra barnomsorgsformerna. De skall kunna välja mellan att själva behålla vårdnadsersättningen, som i vårt förslag utgår netto och är pensionsgrundande, eller att köpa barnomsorg. De skall kunna anställa barnflicka eller förfara på annat sätt. Valfriheten är nära nog obegränsad. Vi menar att vårt förslag med stor sannolikhet skulle resultera i att många föräldrar faktiskt kommer att göra det som de egentligen vill, nämligen vara hemma mera med sina barn, minska sin arbetstid, gå ner på deltid, kanske rent av välja att stanna hemma på deltid under ett, två eller tre år för att förvalta sin största förmögenhet, nämligen barnen. Vi anlägger inga värderingar på det ena eller andra valet, men vi tycker att ett fundament är viktigt: Det är föräldrarna som skall fatta beslutet. De skall ha den reella valfriheten att fatta detta beslut. Vi tror att konsekvensen av detta skulle bli väsentligt färre vilsna och mentalt trasiga barn. Vi tror att många fler barn då skulle få uppleva en kärleksfull uppväxt. Varenda klok förälder vet att detta är den enda garantin för utvecklandet av harmoniska, självständiga och ansvarstagande människor. Vårt förslag skulle också minska arbetslösheten. Vi tycker att många av de förslag som t.ex. Ann-Marie Pålsson och regeringens utredare Lars Vinell har lagt fram är utmärkta. De skulle möjliggöra för många föräldrar att öka sin valfrihet genom att köpa tjänster. Vi har mycket svårt att se att det skulle vara stötande att ha en anställd butler som tar hand om barnen. Det är enligt vårt sätt att se ett hedervärt yrke. Avslutningsvis, herr talman: Vårt förslag är helt och hållet finansierat inom familjepolitikens ram. Det ger dessutom ett nettotillskott till statskassan vilket minskar våra barns och barnbarns skuld med över 20 miljarder. Låt mig till sist peka på vår utsträckta hand, en hand som vi under nästan ett år har hållit fram till regeringen. Vi har skickat många och entydiga signaler om att vi är beredda att medverka till en bra och samhällsekonomiskt ansvarsfull politik. Vi må kritiseras för att vi vill spara hårt. Att vi kritiseras för att ta ekonomiskt ansvar för Sverige är något som vi tar med jämnmod och är stolta över. Den kritiken kan vi bära. Herr talman! Jag har gjort en ändring i den allra sista delen av mitt förberedda anförande. I stället för de bifallsyrkanden som jag ursprungligen hade tänkt framföra har jag, mot bakgrund av diskussionerna under gårdagens eftermiddag och kväll samt under morgonen stannat för att yrka på återremiss av socialutskottets betänkande SoU25. 0846623992109 N 2010-01-01 00:00:00 254508 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09106/#anf2