2349371 GH09106 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:106 Onsdagen den 18 maj 1993/94 106 1994-05-18 00:00:00 Bank- och försäkringsfrågor 177F8310-488C-496C-839E-6D054BDCEDDB 188 HANS GUSTAFSSON (s) s Herr talman! I näringsutskottets betänkande nr 18 behandlas i princip tre olika delar. För det första är det bil. 8 till budgetpropositionen, i vilken en del anslag anvisas, som behandlas. För det andra är det regeringens skrivelse, om de åtgärder som vidtagits med anledning av den finansiella krisen, som behandlas. För det tredje är det 23 motioner som behandlas i detta betänkande. Det har väl redan konstaterats att betänkandet präglas av en betydande enighet. Det finns därför inte anledning för mig att ta kammarens tid i anspråk för en mer utförlig kommentar till betänkandet. Jag hade också tillfälle att något kommentera regeringens skrivelse i samband med att den avlämnades till riksdagen. Jag behöver därför inte heller återkomma i den frågan. Jag inskränker mig till att endast kommentera den fråga som berör konkurrensförhållandena på bankmarknaden. Utskottets majoritet har i anledning av den socialdemokratiska motionen N 305 beslutat att ge regeringen till känna vad som majoriteten anfört om att det är nödvändigt att bankerna nu svarar upp mot de statliga stödinsatserna genom att de sänker räntegapet och ökar utlåningen. Vidare skriver utskottet att det får ankomma på regeringen att snarast återkomma med förslag till hur konkurrensen inom banksektorn kan förbättras. Vi har sedan lång tid tillbaka orimligt höga marginaler mellan in- och utlåningsräntor här i Sverige, både vid en internationell jämförelse och vid en historisk jämförelse. Marginalen överträffar för närvarande den ränta som ges på insatt kapital i en bank. Man får betala större marginal när man lånar pengar än vad den gör som håller i pengarna, tack vare detta stora räntegap. Det är ingen rimlig situation. Marginalen har visserligen gått ner något i nominellt belopp, som Rolf Dahlberg påvisade, men om man ser räntegapet i relation till räntan, dvs. gör en relativ bedömning, har marginalen inte gått ner, utan snarare tvärtom. Därför är det som hitintills har skett inte tillräckligt. Vid en kammardebatt här i måndags redovisades en beräkning som har gjorts av några konsekvenser av räntan och räntegapet. Om man utgår från att räntegapet höjer realräntan med 1 %, skulle det enligt utredningen betyda att man på två tre år har tappat 3 % i investeringar, att BNP har gått ner med 0,5 % och att det har kostat staten ytterligare 7 miljarder för att betala kostnader på statsskuld och annat. Dessutom leder det till mindre sysselsättning, eftersom minskade investeringar normalt beräknas leda till minskad sysselsättning. Därutöver har de som antingen är låntagare eller har satt in pengar förlorat utomordentligt stora belopp. Vi har för närvarande en utlåningstopp på 2 000 miljarder. 1 % på det betyder 20 miljarder kronor för dem som är låntagare. Även om marginalen, eller räntegapet, är lägre på fastighetskrediter än den som vi eljest talar om blir beloppet inte i den storleksordningen, men det anger ändå att det är betydande belopp som ligger i detta räntegap. Vi kunde alla ha en viss förståelse för att marginalerna tilläts vara höga under den period då bankkrisen pågick, då det gällde att återfinansiera bankväsendet och komma till rätta med följdverkningarna av det finansiella systemets haveri. Men nu har bankerna återkapitaliserats och återvunnit rimlig stabilitet. Problemkrediterna har i stor utsträckning förts åt sidan. Staten har lämnat en avgiftsfri garanti för insättarnas medel i alla banker med svensk oktroj. Lönsamheten är god, t.o.m. mycket god. På ett enda år, mellan 1992 och 1993, har kapitaltäckningsgraden i de svenska bankerna genomsnittligt ökat från 9 till 11 %. Det har alltså varit en osedvanligt god period ur lönsamhetssynpunkt. Det är alltså inte i det läge som jag redovisar nödvändigt att upprätthålla så stora marginaler som nu sker. Vi vet inte vad statens insatser för att komma till rätta med bankkrisen kan komma att kosta skattebetalarna, men utöver de kostnader som de kan drabbas av skall de alltså betala dessa utomordenligt höga marginaler. Det är inte någon särskilt tydlig uppskattning av statens insatser för att rädda bankerna, när de envist bibehåller detta stora räntegap. Staten har åtagit sig att satsa ett belopp på 90 miljarder, varav 60 miljarder hittills har belastat statsbudgeten. Vi vet inte, varken jag eller någon annan, hur mycket av detta som slutligen kommer att drabba skattebetalarna, men det är utomordentligt tydligt att staten har gjort en stor insats, och det borde belönas, i det läge som nu råder, med att räntegapet minskade. Detta som nu sker är också ett uttryck för att det föreligger en oligopolliknande situation i Sverige. Det gör det nödvändigt, som utskottet har föreslagit, att anmoda regeringen att snarast återkomma till riksdagen med förslag till hur konkurrensen inom banksektorn kan förbättras. Det är inte så enkelt att man bara kan säga, att eftersom två tre banker till får oktroj ökar konkurrensen. Det är klart att bankerna, även nya banker, har samma intresse av att upprätthålla höga räntegap, för att därmed ha god lönsamhet i sin rörelse. Det fordras antingen ett starkt konsumenttryck eller en påverkan från samhällets sida för att få banksystemet att reagera. Det är ingen som föreslår att vi skall lagstifta om att det skall vara ett visst räntegap, men regeringen bör, bl.a. med utgångspunkt i de insatser som är gjorda, kunna ta upp överläggningar med bankerna i syfte att minska marginalerna mellan in- och utlåningsräntorna och, som utskottet har föreslagit, snarast återkomma med förslag till konkurrensförbättrande åtgärder. Vid dessa överläggningar bör också villkoren för bankernas utlåningsverksamhet till mindre och medelstora företag tas upp till diskussion. Om man sänkte räntegapet med 1 eller 1,5 %, vilket inte alls är en orealistisk utgångspunkt, skulle det sannolikt vara den bästa hjälp vi kunde ge svensk ekonomi och sysselsättning i det nuvarande läget. Det vore långt överlägset alla tal som hålls i talarstolarna om denna konkreta åtgärd kunde genomföras. Det skulle verkligen ha utomordentligt stor betydelse. Därför är det så viktigt att vi verkligen försöker använda de medel som vi har för att få ner räntegapet till en rimlig nivå. Reservanterna består i det här fallet av företrädare för de fyra regeringspartierna. Jag kan inte när jag läser reservationen finna annat än att de i princip delar utskottsmajoritetens uppfattning, både när det gäller räntegapsfrågan och när det gäller konkurrensen. Det är bara när det gäller att göra något åt det som vi har skiljaktiga meningar. Reservanterna tycker inte att man skall göra ett tillkännagivande till regeringen, men det tycker vi. Reservanterna vet, lika väl som vi, att allmänna uttalanden sällan leder någonstans. I den skrivelse som skatteministern har lämnat till riksdagen, som åberopades av Rolf Dahlberg, har han inte heller redovisat att det har vidtagits en enda åtgärd från regeringens sida med anledning av näringsutskottets förslag och riksdagens beslut i fjol när det gällde ett allmänt uttalande om räntegapet. Vi måste nu försöka få ett kraftfullare agerande från regeringens sida. Vid de debatter som jag har haft med skatteministern här vid ett par tillfällen har jag inte funnit att han har någon annan uppfattning än att man bör göra vad man kan för att dels pressa ned räntegapet, dels öka konkurrensen. Men det är klart att han har tillräckligt mycket att jobba med ändå, och han kan behöva en direkt anmodan från riksdagen att ta itu med det här. Jag tror också att en sådan anmaning från riksdagen stärker skatteministern i de överläggningar som vi anser bör ske med bankerna i det här sammanhanget. I själva sakfrågan, dvs. räntegapet och konkurrensförhållandena, tycks majoriteten och reservanterna i utskottet vara helt överens. Därför hade det varit bra om vi också hade varit överens om att tala om detta för regeringen. Det finns fortfarande goda möjligheter för reservanterna att ansluta sig till utskottsmajoriteten på den punkten. Herr talman! Jag ber slutligen att få yrka bifall till hemställan i näringsutskottets betänkande nr 18. 0609514779691 N 2010-01-01 00:00:00 254694 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09106/#anf188