2349369 GH09104 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:104 Måndagen den 16 maj 1993/94 104 1994-05-16 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:121 om Sverige och EMU interpellationsdebatt D116840D-6441-41E6-BA53-662768F5D7C6 40 Finansminister ANNE WIBBLE (fp) fp Herr talman! Birgitta Hambraeus har ställt frågan om Sverige har rätt att stå utanför EU:s valutaunion. I inledningen till frågan omnämns kort något om EMU-processen. Låt mig först göra några förtydliganden kring denna process och därefter besvara frågan. Maastrichtfördraget har nu trätt i kraft och därmed också den del av dess regelverk som rör den ekonomiska och monetära unionen (EMU). EMU skall enligt fördraget förverkligas stegvis. Den andra fasen -- som inleddes den 1 januari 1994 -- är en förberedelsefas. För deltagande i själva valutaunionen -- den tredje fasen -- skall medlemsländerna kunna uppvisa en ekonomisk stabilitet som uttrycks i ett antal överenskomna kriterier för inflation, räntor, offentliga finanser och fast växelkurs, de s.k. konvergenskriterierna. En granskning kommer att äga rum 1996, och vid behov även 1998, för att utröna i vilken utsträckning förutsättningarna för bildandet av en valutaunion är uppfyllda. Så långt fördraget. Vid en bedömning i dag, år 1994, av valutapolitiken i Västeuropa kan dock ingen gå förbi konsekvenserna av de dramatiska händelser som skakade valutamarknaderna under 1992 och 1993. Även om kartan i form av fördragstexten om EMU:s olika faser naturligtvis fortfarande finns, kan ingen gärna ha undgått att lägga märke till att terrängen förändrats en del sedan kartan gjordes i Maastricht. I verkligheten har den fortsatta vägen mot valutaunionen blivit mer osäker. Det gäller både tidtabellen och det sätt på vilket länderna kan tänkas genomföra det valutapolitiska samarbetet syftande till gemensam valuta. T.ex. förefaller tanken att alla länder samtidigt skulle gå med i tredje fasen av EMU orealistisk. Snarare får man tänka sig en successiv utvidgning av en från början liten kärna av länder med likartade ekonomisk- politiska förutsättningar. En anledning till den ökade osäkerheten är den svaga ekonomiska utvecklingen i Europa som bl.a. har lett till stigande arbetslöshet och till en kraftig försämring av de offentliga finanserna i EU- länderna. Beträffande framför allt kraven på sunda offentliga finanser har förutsättningarna för ett tidigt uppfyllande av Maastrichtfördragets kriterier kraftigt försämrats. Det ekonomiska samarbetet i EU har därför i dag givits en delvis annan inriktning, och man prioriterar nu i högre grad frågor om tillväxt för att minska den höga arbetslösheten. Den vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning som presenterades i december förra året är ett konkret bevis på att EU-länderna i dag är djupt bekymrade över den höga arbetslösheten och är beredda att vidta åtgärder för att minska den. För undvikande av missförstånd vill jag påpeka att detta inte innebär att kravet på låg inflation prioriterats ned. Låga prisökningar är tvärtom en avgörande förutsättning för en uthållig sysselsättningsökning. Vad beträffar kraven på de offentliga finanserna är det fel att, som Birgitta Hambraeus vill göra gällande, EU-kommissionen skall ''kontrollera varje medlemsstats statsbudget''. Man måste skilja på budgetens innehåll på olika huvudtitlar och ändamål å ena sidan och budgetsaldot å den andra. Maastrichtfördraget innehåller ett förfarande där rådet av ekonomi- och finansministrar kan agera om ett land bedriver en oansvarig finanspolitik som kan riskera att skada grannarnas ekonomier och påtagligt avviker från de riktlinjer om de offentliga finanserna som man kommit överens om. Innan ett land deltar i själva valutaunionen går EU:s sanktionsmöjligheter inte längre än till att rikta en rekommendation till landet i fråga samt att offentliggöra denna. Inte minst mot bakgrund av att de flesta EU-länder i dag har större underskott i de offentliga finanserna än vad Maastrichtfördraget föreskriver är det ännu oklart hur detta förfarande kommer att tillämpas i praktiken. De kriterier på stabilitet som ställts upp av EU- länderna för ett deltagande i valutaunionen syftar till att säkerställa långsiktig stabilitet i den ekonomiska utvecklingen. Såväl penning- som finanspolitik bedrivs under fas två på nationell nivå. Det ankommer på varje enskilt land att verka för att uppfylla de överenskomna kriterierna på stabilitet. Kraven är riktmärken för medlemsländerna. Regeringen för en ekonomisk politik som främjar tillväxt och fler jobb samt ger en stabil bas för välfärden. Det är en från våra egna värderingar och utgångspunkter utformad politik. Som en viktig konsekvens har dock politiken att konvergenskraven uppfylls om ett antal år. EU:s riktmärken för den ekonomiska utvecklingen -- låg inflation, låga räntor, sunda statsfinanser och stabil växelkurs -- ligger i linje med regeringens ekonomiska politik. Det finns således ingen motsättning mellan EU:s kriterier på stabilitet och de långsiktiga målen för regeringens ekonomiska politik. Låt mig därefter övergå till resultatet av medlemskapsförhandlingarna om EMU. Birgitta Hambraeus frågar om förhandlingarna säkerställt en rätt för Sverige att stå utanför valutaunionen. Jag vill dela upp mitt svar i två delar. Dels regeringens inställning till deltagande i en valutaunion i Europa, dels formerna för ett svenskt beslut att gå med i valutaunionen. Regeringens inställning till deltagande i EMU:s valutaunion, såsom den kom till uttryck i den svenska förhandlingspositionen rörande EMU, har tidigare presenterats i riksdagen. Positionen innebär att Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen. Angående formerna för beslut om Sveriges deltagande gäller följande. Om Sverige kommer att delta i en tredje fas av EMU beror dels på när vi uppfyller inträdeskraven, dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart för att vi ratificerar medlemskap i EU. Sverige har i förhandlingarna anmält, och detta har noterats till protokollet, att riksdagen har det slutliga avgörandet. Formerna för hur ett medlemsland fattar beslut om att delta i valutaunionen avgör landet självt, och det står följaktligen inget om detta i Maastrichtfördraget. Storbritannien och Danmark har dock i protokoll till fördraget förbehållit sig rätten att säga nej till EMU:s tredje fas. Tyskland och Nederländerna har gjort klart att dessa länders parlament har det slutliga avgörandet. När och om det blir aktuellt för Sverige att gå in i EMU:s valutaunion kommer de länder som då ingår i EU att granska Sverige för att se om vi uppfyller de då gällande konvergenskraven. Bland dessa länder ingår då även Sverige. Uppfyller Sverige kraven har vi rätt att vara med i valutaunionen. Ett sådant steg kommer emellertid, som regeringen också redovisat för riksdagen, för EU-länderna och i pressen, att föregås av en inhemsk beslutsprocedur. När EMU:s tredje fas blir aktuell för Sverige kommer således frågan om ett svenskt deltagande att avgöras av riksdagen, som behandlar frågan på basis av en särskild proposition om Sveriges deltagande i EMU:s tredje fas. Sammanfattningsvis: Regeringen vill delta i EU:s valutaunion om en sådan kommer till stånd, eftersom detta skulle förbättra förutsättningarna för ökad sysselsättning, investeringar och tillväxt. För att deltagande i valutaunionen skall kunna bli möjligt måste målen för regeringens ekonomiska politik först uppnås. Ett svenskt inträde i valutaunionen förutsätter vidare att riksdagen tar ställning för ett deltagande efter förslag från regeringen. 0201502585302 N 2010-01-01 00:00:00 254264 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09104/#anf40