2349369 GH09104 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:104 Måndagen den 16 maj 1993/94 104 1994-05-16 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:125 om säkerhetsrådet interpellationsdebatt 3C376C1E-2EBD-4F79-A248-CF2CABECAAA0 2 INGVAR CARLSSON (s) s Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min interpellation. Denna interpellation ställdes till statsministern den 30 mars och gällde strategin för att vinna stöd för Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd och statsministerns personliga roll i den strategin. Jag är, på diplomatspråk, ytterligt förvånad över att statsminister Bildt undviker att svara på denna interpellation. Jag har verkligen inte besvärat honom i onödan. Detta är min första interpellation under hela mandatperioden. Frågan gällde ju bl.a. hans personliga roll i strategin för att vinna platsen i säkerhetsrådet till Sverige. Det finns två möjliga förklaringar till statsministerns beslut att inte ställa upp. Antingen håller sig Carl Bildt åter undan när han riskerar svåra frågor och känslig debatt eller så är förklaringen långt allvarligare: att regeringen Bildt inte är särskilt intresserad av att Sverige fullföljer sin aktiva roll inom FN-systemet. Engagemanget i Förenta nationerna har varit en grundpelare för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Förenta nationerna, oavsett vilka brister som finns, står tveklöst i centrum för arbetet med att skapa en ordning i världen som präglas av folkrätt och gemensamt ansvar. Vi måste föra det arbetet framåt nu efter det kalla krigets slut. Sverige har engagerat sig hårt för FN från början. Östen Undén, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Karin Söder och Olof Palme symboliserar årtionden av aktivitet och nyskapande. De insåg FN-engagemangets betydelse också som en del av vår egen säkerhetspolitik. FN-politiken är central för Sveriges intressen. Sverige har deltagit i så gott som alla FN:s fredsmissioner. Vi har medlat, arbetat för nedrustning och för de fattigas och förtrycktas rätt. Vi har bidragit till att föra in nya perspektiv som miljön och barnens rätt. Vi har varit en ständig förkämpe för folkrätten. När regeringen Bildt tillträdde omnämndes i den första regeringsdeklarationen Förenta nationerna inte med ett ord. I stället trumpetade man ut tvetydiga budskap om europeisk identitet. Den mest välvilliga tolkningen var att regeringen inte förstod vilken skada den gjorde. Snart nog kom också betyget från omvärlden. Ett år efter regeringens tillträde förlorade vi omröstningen om en plats i säkerhetsrådet för åren 1993--1994. Statsministerns kommentar var då att det kanske hade varit en för stor börda för Sverige. Omedelbart därpå, våren 1993, fick vi de nordiska ländernas stöd för en ny kandidatur. Vi socialdemokrater har sedan dess i Utrikesnämnden, offentligt här i riksdagen och i medier upprepade gånger efterlyst regeringens strategi, utan att någonsin få svar. I december 1993 kröp det fram att Sverige ändå var en kandidat. Det annonserades inte utan anmäldes försiktigt i en begränsad krets västeuropeiska länder. Det var ett så halvhjärtat och senkommet försök att man i FN sade att det fanns två och en halv kandidat till de två västeuropeiska stolarna, nämligen Tyskland, Italien och halvan som var Sverige. I den utrikespolitiska debatten den 23 februari fick Pierre Schori närmast dra fram ett motvilligt erkännande av utrikesministern att vi var kandidater. Men några insatser för att faktiskt få stöd redovisades aldrig. Jag fann mig då föranledd att be statsministern om en redovisning här i riksdagen. Han har emellertid vägrat att själv besvara frågan. Svar från utrikesministern utlovades till den 2 maj, nästan fem veckor efter att jag lämnat interpellationen. Några dagar dessförinnan fick jag besked om att svaret hade blivit uppskjutet, och jag har fått vänta i ytterligare två veckor. Jag skrev då ett öppet brev till statsministern. Det besvarades i en ton och med ett innehåll som jag djupt beklagar, eftersom det rör sig om ett försök till samtal om säkerhetspolitiken mellan statsministern och oppositionsledaren. Där framkom dock ett budskap: Sveriges kandidatur var nu eventuell. Och det är inte längre en eventuell kandidatur -- det är såvitt jag förstår ingen kandidatur. Jag vill då fråga utrikesministern om regeringen tänker samråda med partierna i Utrikesnämnden innan regeringen fattar ett beslut. 0906359551705 N 2010-01-01 00:00:00 254226 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09104/#anf2