2349368 GH09103 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:103 Torsdagen den 5 maj 1993/94 103 1994-05-05 00:00:00 Vissa högskolefrågor 5B1BBBF4-C482-44D0-869E-D929D4DBD264 70 BARBRO WESTERHOLM (fp) fp Herr talman! Isa Halvarsson och jag har under allmänna motionstiden motionerat mot införandet av en samvetsklausul i vårdutbildningarna. Vår motion har tillstyrkts av en majoritet, och därmed gör riksdagen ett tydligt uttalande om sin uppfattning i frågan. Vid tidigare riksdagsbehandlingar har riksdagen inte varit lika klar i sina formuleringar. Därför är dagens formuleringar bra. De kommer att skapa klarhet hos utbildningsansvariga. Enligt min mening behövs det inte mer utredande. Vi har tillräckligt med fakta och insikter för att här och nu kunna ta ställning. Införandet av en samvetsklausul är en del av det abortmotstånd som Ja till livet och Livets ord driver, inte minst med hjälp av Tuve Skånberg, kds, som kan ses i spetsen för de årliga demonstrationstågen i april tillsammans med Livets ords Ulf Ekman. Det är ju därför som denna fråga kommer upp. Den har aktualiserats genom abortmotståndet från Livets ord och Ja till livet. Ja till livet är en missvisande benämning. Det man står för innebär också ett nej till livet. Det innebär nej till livet för de ca 500 kvinnor i världen, främst i utvecklingsländerna, som dör varje dag. De dör till följd av illegala aborter. Det innebär ett nej till livet för många av deras minderåriga barn. Om ett litet barn i ett u-land förlorar sin mamma löper det stor risk att själv avlida senare. Abortmotståndarna talar sällan om kvinnan och hennes liv och framtida möjligheter att föda önskade barn vid en tidpunkt då hon själv kan ta ansvar för barnet. Den etiska frågan är: Är det rätt att sätta oönskade barn till världen? Är det rätt att utsätta kvinnor för livsfara genom illegala aborter? Om Ja till livet och Tuve Skånberg verkligen menade ja till livet borde man i stället för att vilja införa en samvetsklausul i vårdutbildningarna gå i bräschen för en effektiv familjeplanering med utbyggda ungdomsmottagningar, med gratis preventivmedel, med tillgång till olika typer av preventivmedel så att var och en får tillgång till det som passar en bäst och med bevarande av den abortlag som gäller i Sverige i dag. Om Ja till livet vore en humanitär organisation skulle man inte gå ut med skrämsel om det s.k. abortpillret. Man skriver i förra årets upprop till protestlista att abortpillret svälter ihjäl en liten människa vars hjärta har börjat att slå och hjärna har börjat att fungera. I själva verket handlar det om ett medel som används upp t.o.m. 63:e dagen i graviditeten för att framkalla ett missfall som liknar de spontana missfallen. Efter information om olika abortmetoder och deras för- och nackdelar får kvinnan själv välja den metod som hon känner passar henne bäst. Väljer hon abortpillret, ges det på sjukhuset där hon får kvarstanna 6--8 timmar under vilka aborten som regel äger rum. Om aborten inte inträffar då och om kvinnan vill gå hem efter den tiden får hon noggranna instruktioner om vad hon skall göra beträffande blödningar m.m. Och, Tuve Skånberg, det är inte så som upproret låter påskina, att gynekologerna använder abortpillret för att slippa undan att utföra kirurgiska ingrepp. Att detta preparat finns beror på att infektionsrisken är mindre än vid kirurgiska ingrepp. Vad läkarna gör är att sätta kvinnan, den vårdsökande, och hennes självbestämmande i centrum, allt i enlighet med de lagar som finns inom hälso- och sjukvården. Om Ja till livet vore en humanitär organisation skulle man hävda kvinnans självbestämmanderätt, vilket innebär att inga kvinnor skulle behöva att föda barn under tvång, vilket ökar förutsättningarna för att de barn som föds är önskade och blir väl omhändertagna. Dessa lagar har tillkommit för att garantera var och en som söker hälso- och sjukvården för ett hälsoproblem den vård och behandling som tillståndet kräver. Hon eller han skall vara garanterad rätten att bli bemött och behandlad av personal som är utbildad och kompetent att sköta uppgiften. Hon har rätt att mötas med förståelse för -- och inte avståndstagande från -- de beslut som hon har kommit fram till. När abortlagen infördes var vi noga med att abortrådgivningen skulle vara ett stöd till den kvinna som övervägde abort, inte ett råd att fullfölja graviditeten. Syftet var att hjälpa kvinnan att komma fram till ett beslut som hon själv blev nöjd med. Patienten/kvinnan skall då vara förvissad om att personalen handlar i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och att den följer de lagar som riksdagen har stiftat. I det här sammanhanget gäller det främst hälso- och sjukvårdslagen, tillsynslagen, abortlagen och läkemedelslagen. Legitimation för olika utbildningar inom hälso- och sjukvården anger att vederbörande är kompetent att utföra det som ligger inom yrkets ansvarsområde. Det innebär att barnmorskor skall bl.a. kunna sköta förlossningar, ansvara för preventivmedelsrådgivning, prova ut preventivmedel och delta i abortingrepp. Jag har respekt för att det finns de som av etiska eller religiösa skäl inte kan ställa upp på en del av detta, men då bör de i sin tur ha respekt för den lagstiftning som vi har i syfte att tillgodose de vårdsökandes behov och rättigheter och söka sig till andra verksamheter. Tuve Skånberg åberopar en rad olika FN- konventioner. Men han glömmer att det finns konventioner och deklarationer som gäller just hälso- och sjukvårdens område där patienten ställs i centrum. När det är två intressen som står mot varandra måste man välja de svagare partens intressen, i det här fallet patientens/kvinnans. Vi får inte göra avkall på att hälso- och sjukvården är till för de vårdsökande -- det har jag och flera med mig sagt flera gånger. Det är patienten som kommer i första hand. Hon måste känna sig 200- procentigt säker på att bli hjälpt på det sätt som lagarna säger och enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Beslut om abort är en svår fråga för var och en som befinner sig i den situationen. När kvinnan har fattat ett sådant beslut måste vi respektera det och stödja henne. Det måste de studerande och den utbidlade personalen respektera. Därför är jag liksom Isa Halvarsson och många andra emot införandet av en samvetsklausul i vårdutbildningarna. Därmed yrkar jag bifall till utskottets hemställan i mom. 7 och bifall till motionerna Ub 601, 652, 683 och 726 med anledning av Ub 667. I detta anförande instämde Bengt Silfverstrand (s), Björn Samuelson (v), Inger Lundberg (s), Eva Johansson (s), Elisabeth Persson (v), Christer Lindblom (fp), Stefan Kihlberg (nyd) och Ewa Hedkvist Petersen (s). 0363228965800 N 2010-01-01 00:00:00 254164 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09103/#anf70