2349368 GH09103 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:103 Torsdagen den 5 maj 1993/94 103 1994-05-05 00:00:00 Vissa högskolefrågor EF40B115-9FD1-4EAA-A921-0FD6A78CE338 56 TUVE SKÅNBERG (kds) kds Fru talman! I utbildningsutskottets betänkande nr 16 s. 11 behandlas fem motioner där man motsätter sig den utredning om en eventuell samvetsklausul i högskoleutbildningen som regeringen tillsatte den 22 april 1993. I början av september fick hovrättslagman Erland Aspelin i Malmö regeringens uppdrag att utreda frågan hur studenternas rätt att av religiösa, etiska eller andra skäl vägra delta i vissa utbildningsmoment kan tillgodoses i högskoleförordningen. En sådan möjlighet att vägra delta i vissa utbildningsmoment av samvetsskäl och ändå få ut sin examen är ingen nyhet. Åren 1977--1991 gav högskoleförordningen studenterna en mycket vid rätt att till Universitets- och högskoleämbetet, UHÄ, och senare till Högskolans överklagandenämnd, överklaga lokala beslut. Det vi debatterar just nu är alltså ingenting annat än vad som var för handen 1977--1991. Såvitt jag vet rasade världen inte samman under de åren heller. Överklagandena har sedan 1977 inte varit vare sig särskilt många eller särskilt svåra att hantera. Jag har uppgifter om att det rör sig om ett tjugotal under de senaste fem åren. Men i och med avskaffandet av UHÄ har situationen blivit väsentligt annorlunda. Den nya högskolelagen och högskoleförordningen innebär en väsentlig begränsning av rätten att överklaga lokala beslut. Utredningen tillsattes mot denna bakgrund för att klargöra om studenternas rätt var tillräckligt tillgodosedd. Utredningen, som arbetat under vintern, beräknas vara färdig om en månad. Nu vill en majoritet bestående av socialdemokrater, nydemokrater och vänsterpartister föregå vad utredningen kan komma fram till genom att ge regeringen till känna att en samvetsklausul i högskoleutbildningen inte bör komma i fråga. Herr talman! Om ett förslag om en samvetsklausul hade förelegat och om vi hade talat om lämpliga avvägningar och begränsningar, i vissa konkreta fall, av en samvetsklausul, skulle jag inte ha haft något att erinra. Det synes mig självklart att en samvetsklausul inte skulle kunna åberopas under vilka förhållanden som helst. Utskottsmajoriteten bestående av socialdemokrater, nydemokrater och vänsterpartister skriver också i betänkandet: ''Utskottet har under hand erfarit att problemen förefaller vara av ringa omfattning. Det finns enligt utskottets mening förutsättningar att i det enskilda fallet nå tillfredsställande lösningar på konflikten mellan utbildningens krav och den etiska övertygelsen.'' Jag delar majoritetens uppfattning, dvs. att det finns en konflikt, att det är få studenter det rör sig om och att konflikten hittills har lösts, så långt detta har kommit till allmän kännedom. Det är svårt att uttala sig om hur stort mörkertalet är för studenter som ser sig tvungna att göra våld mot sitt samvete. Det upprörande är heller inte majoritetens diskussion om under vilka förhållanden en samvetsklausul kunde eller inte kunde åberopas. Det upprörande är att varje åberopande av samvetet kategoriskt och principiellt avvisas. Utskottsmajoriteten skriver: ''Den fråga som motionärerna väcker är enligt utskottets mening av mycket stor principiell vikt. -- -- -- får det i princip inte finns utrymme för en student att vägra genomgå ett obligatoriskt kursmoment. -- -- -- Enligt utskottets bestämda mening bör en samvetsklausul i högskoleutbildningen i enlighet med vad som anförs i direktiven till den nämnda utredningen inte komma i fråga.'' Låt mig än en gång klargöra att det vi nu diskuterar inte är olika modifieringar av en faktiskt föreslagen samvetsklausul -- det finns ingen sådan -- utan själva principfrågan: Får en ung människa/en student under några som helst förhållanden åberopa sitt samvete? Där säger socialdemokrater, nydemokrater och vänsterpartister kategoriskt nej: ''Det får i princip inte finnas utrymme för en student att vägra -- -- --.'' Denna hållning är oförenlig med FN:s deklarationer från 1948 om de mänskliga rättigheterna, där det i artikel 18 heter: ''Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion'' -- envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet Samma formulering finns i Helsingforsöverenskommelsen från 1975, princip 7. Båda dessa konventioner har Sverige ratificerat. Sverige har ju en gammal tradition av att hålla samvetsfriheten högt. Redan i 1809 års regeringsform, 16 §, sades: ''Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta.'' Vackra ord i internationella konventioner går att negligera. Sedan tre veckor går det däremot inte när det gäller just samvetsfrihet som nu skyddas av svensk lag. Samvetsfriheten finns nämligen positivt uttryckt i svensk lag genom att riksdagen -- vi -- den 14 april i år inkorporerade Europakonventionen från 1950 i vår lagstiftning. I Europakonventionen, som trädde i kraft som svensk lag den 1 januari 1995, står i artiklarna 9, 13 och 19: ''Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet -- -- -- Envar, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet och detta även i det fall att kränkningen förövats av ämbetsman i tjänsteutövning -- -- -- För att trygga uppfyllandet av de förpliktelser, som de höga fördragsslutande parterna åtagit sig genom denna konvention, skola upprättas: 1) en europeisk kommission för de mänskliga rättigheterna, här nedan benämnd kommissionen; 2) en europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna, här nedan kallad domstolen.'' Majoritetens tillkännagivande till regeringen om att avvisa en samvetsklausul kan alltså inte omintetgöra en lag som beslutats av riksdagen och som träder i kraft den 1 januari och skall tillämpas av svensk domstol och som ger möjlighet att driva frågan vidare till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Vid den föredragning på kanske 10 minuter som utredaren Erland Aspelin gav för utbildningsutskottet framhölls att en samvetsklausul inom högre utbildning inte fanns i andra länder. Det har föranlett mig att kontrollera hans korta omnämnande. Såvitt jag kan förstå har det sin förklaring i att i andra länder finns en motsvarande samvetsklausul för vårdpersonal och att den därför inte behövs i den medicinska utbildningen. Min källa är brittiska underhusets socialutskotts rapport Conscience Clause 1989/90:10 där Sverige anges som det enda land som saknar en sådan lagfäst samvetsfrihet i vården, medan länder som t.ex. Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Norge och Spanien har detta. Flera andra yrkesgrupper har tillerkänts samvetsfrihet. Militärer har både rätt och skyldighet att vägra lyda order om dessa strider mot Genèvedeklarationens krigslagar. Jag tänker på tortyr eller övergrepp mot civila. Militärernas samvetsfrihet var en följd av att tyska höga officerare vid Nürnbergrättegångarna efter kriget avvisade alla anklagelser om krigsförbrytelser med att de bara lytt order och inte hade haft rätt att neka. Journalister har i sina pressetiska regler tillförsäkrats samvetsfrihet och i deras kollektivavtal 3 § mom. 3 fastställs att ''Medarbetare får icke åläggas att skriva mot sin övertygelse''. Jag sade inledningsvis att om vi hade haft en samvetsklausul förelagd riksdagen att diskutera skulle vi ha vägt och prövat under vilka förhållanden som en sådan kunde åberopas eller ej. Vi kunde ha samtalat om det lämpliga i att t.ex. kunna vägra göra aborter och under vilka förhållanden, ge blodtransfusion eller att vägra att göra det, och under vilka förhållanden. Någon sådan samvetsklausul att ta ställning till finns nu inte och det går därför inte att göra några som helst avvägningar eller modifieringar. I dag finns två sätt att rösta på: dels med de fyra regeringspartiernas reservation som kort anger att vi ska invänta den utredning som inom kort blir färdig, dels med s, nyd och v som kategoriskt avvisar varje hänvisning till samvetet för en student. Om denna sida vinner omröstningen har Sveriges riksdag uttalat, i strid mot den lag man själv för ett par veckor sedan stiftat, att ''Det får i princip inte finnas utrymme för en student att vägra genomgå ett obligatoriskt kursmoment''. Detta kategoriska samvetsförbud kommer inte bara att gälla de samvetsbetänkligheter som studenter har haft i historisk tid, eller har i dag, utan -- och det är det värsta -- varje samvetsbetänklighet en student kan komma att få, under omständigheter vi i dag inte känner till och inte kan känna till, eftersom högskolorna till mycket stor del är fria att själva forma sin undervisning. Låt mig beskriva några scenarion: polisaspiranten som inte vill medverka till avvisning av det sjuka flyktingbarnet, läkarstuderanden eller labassistenter som inte vill utföra plågsamma djurförsök, psykologstuderanden som inte vill delta i sensiträning, medicinare som är tveksamma till genmanipulation, sena aborter eller olika typer av transplantationer. För dessa människor finns det inget skydd. Alla får de samma svar genom Sveriges riksdags beslut, oavsett vad de kunde ha haft att anföra: ''Det får i princip inte finnas utrymme för en student att vägra genomgå ett obligatoriskt kursmoment.'' De blir tvungna att gå till svensk domstol och hänvisa till Europakonventionen och om nödvändigt få sin rätt vid Europadomstolen. Att socialdemokrater och vänsterpartister slår vakt om det totalitära samhället och avvisar varje hänvisning till samvetet förvånar mig mindre än att Ny demokrati gör det. Var det verkligen för att skapa ett samhälle som av princip, kategoriskt och i varje fall avvisar en ung människas hänvisning till sitt samvete som ni gav er in i politiken? Herr talman! Jag yrkar bifall till utbildningsutskottets betänkande 16 utom beträffande samvetsklausulen där jag yrkar bifall till reservation 5. 0161597857912 N 2010-01-01 00:00:00 254150 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09103/#anf56