2349367 GH09102 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:102 Onsdagen den 4 maj 1993/94 102 1994-05-04 00:00:00 Verksamhet och anslag för totalförsvaret 1994/95 8B40955D-902C-4541-A6C3-30140E102D6C 87 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m) m Herr talman! Sture Ericson började sitt inlägg med att göra ett antal personangrepp och dessutom ett antal tvärsäkra uttalanden om hur det skulle gå i höstens val. Det var ett anförande präglat av stark bitterhet, och jag kan förstå varför. Vi vet inte vem som kommer att vara försvarsminister i höst. Det är självfallet väljarna som avgör hur en regering kommer att se ut, beroende på vilket underlag som den kan få. Det skall vi känna ödmjukhet för. Ingen av oss skall ta ut segrar i förskott. Det skulle, herr talman, vara mycket enkelt att ge igen. Jag skall inte förfalla till det. Vi vet alla varför Sture Ericson är så bitter, och det vore att sparka på en redan liggande att ge någon typ av svar på de förlöpningar som vi hörde från riksdagens talarstol för en stund sedan. Jag skall, herr talman, ägna mig åt sakfrågorna. Flera talare har utgått från 1992 års försvarsbeslut. Det är alltigenom rätt och tillbörligt att göra det, men vi skall ha klart för oss förhistorien. När regeringen tillträdde och det blev en ny majoritet i riksdagen fanns det inget försvarsbeslut. Det skulle ha fattas våren innan. Socialdemokraterna mäktade inte med att driva igenom ett försvarsbeslut, på grund av stark intern oenighet. Det här är inget påstående från min sida, utan det har inte minst Sture Ericson själv skrivit om och talat om. Man klarade inte ens av att få fram ett försvarsbeslut, varken ett bra eller ett dåligt. Den borgerliga regeringen, och en riksdagsmajoritet som stöder den, lyckades mycket snabbt rätta till den här bristen. Vi fick ett försvarsbeslut. Det var viktigt, därför att utan ett sådant försvarsbeslut skulle stora effektivitetsförluster och stora ekonomiska förluster ha uppstått. Alla de människor som jobbar inom försvaret, militärt försvar och civilt försvar, i olika befattningar skulle ha fått leva i en stark osäkerhet. Ytterst skulle naturligtvis den stora förloraren ha varit svenska folket, skattebetalarna. Vi fick till stånd ett försvarsbeslut, och vi genomför nu den största förvandlingen av det svenska försvaret i modern tid. Försvarsbeslutet 1992 blev en vändpunkt. Bit för bit reformeras försvaret. Under de två år som har gått sedan försvarsbeslutet fattades har regering och riksdag fattat en lång rad uppföljningsbeslut, antingen här i riksdagen eller också i regeringen, genom det mandat som riksdagen gav regeringen i 1992 års försvarsbeslut. Det rör sig om mycket viktiga saker. Stridsvagnsupphandlingen är ett exempel. Jag känner nu tillförsikt, när armén tillförsäkras de bästa stridsvagnar som finns att tillgå på marknaden i dag. Det är en viktig fråga för arméns och hela försvarets trovärdighet. Vi har nu klarat ut någonting som det borde ha fattats beslut om redan under 1980-talet. Jag känner också stark stolthet när svenska soldater, som finns i t.ex. krigets Bosnien, får beröm för sina insatser. Jag satt i förrgår kväll med befälhavaren i Bosnien-Hercegovina, Sir Michael Rose, vid det nordiska försvarsministermötet. Han gav, och har gett till andra, de svenska soldaterna det absolut högsta beröm, så också deras utrustning. Han sade att det är fantastiskt att ett så litet land, som inte har haft krig på så länge, ändå visar sig ha en sådan fantastisk professionalism i sitt uppträdande. Vi kan alla känna oss stolta över det, och vi kan vara tacksamma mot dem som ställer upp på plats och inte ägnar sig åt att racka ner på det svenska försvaret. Det här är betyg från människor som vet vad det handlar om. Det har naturligtvis varit svåra beslut att fatta. Att förändra en fredsorganisation är inte alldeles enkelt. Det är lättare, som Socialdemokraterna gör, att säga att vi skall spara 1 miljard på försvaret -- det motsvarar driftskostnaderna för fyra arméförband -- och att regeringen får plocka fram den miljarden. Det här är fegt, herr talman. Jag upprepar till kammarens protokoll att det är fegt att kräva besparingar av det här slaget men inte våga tala om hur de skall genomföras. Det kan man möjligtvis roa sig med när man inte har ansvaret och vet att man inte kommer att få ansvaret. Det är mycket svårare att klara av sådana här saker i verkligheten. Vad har vi gjort utöver denna omfattande förändring av fredsorganisationen och den materiella förnyelsen? Ja, vi har genomfört den största ledningsreformen på åtskilliga decennier, den s.k. LEMO-reformen. 100 myndigheter blir en myndighet, och den kommer nu att vara genomförd den 1 juli. Det har krävt ett enormt arbete. Det är lätt att fatta beslut. Det är svårare att genomföra beslut, men det kommer nu att ske. Utskottet ger i allt väsentligt regeringen sitt stöd för att fortsätta arbetet med att skapa ett smalare och vassare försvar. Det ger mig anledning att känna tillförsikt, därför att med det stödet i ryggen har vi möjligheter att genomföra 1992 års försvarsbeslut. Ingenting vore mer ansvarslöst, ingenting vore sämre ekonomi, ingenting vore mera orätt mot människorna i Sverige än att vi inte klarade av det här. Självfallet finns det problem. Det cirkulerar ofta i debatten siffror som är helt gripna ur luften, som inte stämmer ett dugg. Sådant där skall man ta med en nypa salt. Problemet med Sture Ericson är att han alltid faller offer för sin egen desinformation. Det gör att vi som har suttit många decennier i den här riksdagen och har litet historiskt intresse märker skillnaden jämfört med de tunga socialdemokratiska politikerna Per Edvin Sköld, Torsten Nilsson och Sven Andersson, som förde socialdemokratisk försvarspolitiks talan, som innehade försvarsministerposten och som det gick att samarbeta med. Då kunde man ge och ta. Det blev också resultat. I den mån Sture Ericson klagar över att det har varit svårt att få gehör för sina synpunkter, finns det anledning till stark självrannsakan. Det handlar i så fall mera om Sture Ericson som person än om hans socialdemokratiska partivänner, som vi i en rad sammanhang har haft ett gott och förtroendefullt samarbete med, i alla de organ som finns inom det svenska totalförsvaret. Nu skall vi gå vidare, och det är viktigt att försvarsbeslutet fullföljs. Jag har svårt att förstå dem som ägnar huvuddelen av sin tid åt att sprida desinformation och racka ner på försvaret, som vill försämra arbetsmöjligheterna för dem som jobbar inom försvaret och som -- inte minst -- saknar tillräckligt utrikespolitiskt kunnande och förutseende för att förstå de potentiella faror som vi har omkring oss. Jag har känt en stark stolthet över att få jobba inom det svenska försvaret, och jag är övertygad om att många av kammarens ledamöter har känt stolthet över att få vara med i försvarsutskott och andra sammanhang och genomföra de stora reformer som nu är aktuella. Herr talman! Jag vill avsluta med att rikta ett tack till en person. Det finns kanske flera som inte kommer att återfinnas i riksdagen efter valet; det är väljarna som avgör. Gunhild Bolander har valt att inte ställa upp till omval. Hon har under en följd av år visat ett stort kunnande och ett starkt engagemang i försvarsfrågor, och det har varit en stor förmån att få samarbeta med henne i olika sammanhang. Jag vill rikta ett tack till henne för de gedigna, bestående insatser som hon har gjort till det svenska totalförsvarets fromma. 037063714405 N 2010-01-01 00:00:00 253983 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09102/#anf87