2349367 GH09102 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:102 Onsdagen den 4 maj 1993/94 102 1994-05-04 00:00:00 Verksamhet och anslag för totalförsvaret 1994/95 739603C8-AE73-404D-B9D7-5207D58E0089 79 ARNE ANDERSSON (m) m Herr talman! Jag tänker inte i detta anförande bemöta de två tal som har hållits här. Jag kan dock inte alldeles låta bli att med ett par korta meningar harangera Sture Ericson för den eminenta talekonst han företräder. Han säger att regeringen till sista kommatecknet har stulit försvarspolitik från Roine Carlsson, och samtidigt kritiserar han inlevelsefullt såväl försvarsministern som person som den försvarspolitik vi för. Det var väl en sanning för mycket, Sture Ericson. Herr talman! Försvarsutskottets huvudbetänkande, som vi nu behandlar, är ett mellanårsdokument och bär spår av det. Betänkandet visar också att den nya organisation som träder i kraft vid halvårsskiftet kanske har gett utskottet litet andra arbetsuppgifter och litet andra möjligheter än tidigare. Naturligt nog är betänkandet ett fullföljande av det nu två år gamla försvarsbeslutets intentioner. Det rör sig om en något bantad försvarsmakt med betydande materiella förstärkningar. Det torde dock utan omskrivning kunna sägas och behöva sägas att de ekonomiska marginalerna för ett fullföljande är utomordentligt små. Detta beror bl.a. på att fjolårets krishantering innebar begränsningar och att rationaliserande åtgärder oftast faller ut litet senare än väntat. Det vore inte heller rätt att förglömma att olyckliga dispositioner inom marinen gör att marginalerna för försvarsbeslutet är utomordentligt trängda. Jag avser i detta anförande i första hand att ta upp några tankar om behovet av ett långsiktigt synsätt i försvarsfrågan. Det är naturligt nog inte av en tillfällighet som vi har femåriga beslutsperioder för försvarets angelägenheter. Viss, icke obetydlig planering sker dessutom för en tioårsperiod, och på vissa områden är planeringstiden också längre. Alla är eniga om behovet av långsiktighet, men det hyllas inte mer än att utskottet också i år har att ta ställning till förslag från Vänsterpartiet och några enskilda socialdemokrater om att JAS-projektet bör avbrytas. Projektet har nu varit i gång i tio år, och jag anser nog att vi närmar oss sanningens minut, för om 20 år är väl projektet nästan klart och kan avbrytas, och då kommer motionärerna att nå framgång. Något mer överraskande är att man från socialdemokratiskt håll, så här mitt i beslutsperioden, vill förändra den ekonomiska ramen. Socialdemokraterna borde inte vara av den uppfattningen, framför allt med tanke på att Sture Ericson i sitt anförande för en stund sedan så kraftfullt framhävde de ekonomiska bekymmer som utan tvivel finns. Dessa propåer om förändingar har naturligtvis avvisats av utskottet. Mycket talar för att vi skall värna om långsiktigheten. Personalförsörjning vad gäller ledande funktioner inom försvarsmakten liksom utveckling av nya materielsystem motiverar mer än väl detta. Inte mindre viktigt är att försvarsmaktens anställda också skall ges en chans att få arbetsro. Det främjar utbildningsresultatet. Likadant är det för människorna inom vår omfattande materielindustri. Också de har ett behov av fasthet i politiken. Alltför sällan erinras det här i kammaren om det nationella oberoendets betydelse och svenska folkets självklara rätt till integritet. När sade vi senast här i kammaren att fred och frihet, med möjlighet till social och ekonomisk utveckling, bara kan uppnås under det paraply som spänts över fria och oberoende nationer? Vår fredsbevarande försvarsmakt har hitintills med framgång garanterat detta oberoende. Jag ifrågasätter att vi har råd att betrakta detta som en självklarhet. Jag anser att det är på tiden att vi bildar opinion så att fler och fler talar om och värnar om fredens och frihetens betydelse. Jag är glad över att kunna konstatera att enighet om detta råder i försvarsutskottet. Härav följer att något verkar ha gått snett, möjligen med historiekunskapen, när det då och då görs gällande att försvarsanslagen skall ställas jämsides med andra punkter på dagordningen. Det betyder inte att försvarsfrågan måste undandras från den ekonomiska debattens realiteter -- så har heller inte skett -- men var sak har sin tid. Debatten om försvarsanslagen och försvarsramen skall föras då vi fattar de långsiktiga besluten. Den ekonomiska debatten skall föras i skenet av den säkerhetspolitiska analys som är grunden för överläggningar om krigs- och fredsgarnisonens omfattning. Då finns de enda rätta referenspunkterna för en sådan debatt. Under de senaste åren har man i säkerhetspolitiska sammanhang ställt frågan hur vi motiverar en stark försvarsmakt nu när vi inte kan peka ut en fiende. Jag tycker att frågan är något primitiv. När utpekade för övrigt det neutrala Sverige en fiende? Säkerhetspolitiken förutsätter naturligtvis inte att vi konkret kan peka ut en fiende. I stället är det så att vi inte vet hur det säkerhetspolitiska läget kommer att se ut efter den överblickbara framtiden, och den framtid som är överblickbar är inte så mycket längre än några år -- vi vet nu att den överblickbara framtiden kan vara bara några månader lång. Vi vet alltså inte nu hur det säkerhetspolitiska läget kommer att se ut om några år. Vi kan exempelvis inte bedöma utvecklingen i det gamla Sovjetunionen. Detta gör att den svenska säkerhetspolitiken för säkerhets skull måste präglas av en hög grad av långsiktighet. Den politik som inte har de säkerhetspolitiska marginalerna på sin sida förtjänar inte att kallas säkerhetspolitik. Jag vill göra gällande att vad Sture Ericson för en stund sedan sade om återtagningsförmåga inte hade mycket med säkerhetspolitik att göra. Med det synsätt som jag nu skisserar står säkerhetspolitiken på egna ben och är inte beroende av att vi vid varje enskilt tillfälle kan peka ut ett fiendeland. Vad jag nu har sagt om behovet av säkerhetspolitisk långsiktighet finner jag till min glädje i inledningen till Socialdemokraternas reservation nr 1, som behandlar återtagningstider. Längre in i reservationen är det inte lätt att uppleva samma glädje vid läsningen. Mot allt förstånd, i en tid präglad av både uttryckt och utpräglad ovisshet om framtiden, förespråkar Socialdemokraterna en förvarningstid om fyra--fem år. Jag finner behov av att definiera begreppet återtagningstid för att vi alla skall vara medvetna om vad det handlar om. Återtagningstid är en försvarspolitisk term som syftar på möjligheten att få debet och kredit att gå ihop, då man vid ett beslutstillfälle inte är beredd att finansiera den försvarskraft som man förnuftsmässigt anser vara den rätta. Sådana beslut kan fattas. Ett förslag om en återtagningstid på fyra--fem år saknar realismens mest elementära drag. Den svacka som tar så lång tid att reparera har givetvis satt djupa spår i krigs- och fredsorganisationen, och frågan är om vi efter så lång tid över huvud taget har en materielindustri att vädja till. Har för övrigt ni socialdemokrater över huvud taget tänkt på att signalen om återtagning måste ges av en regering, vilken den nu är? Sture Ericson tog på ett framsynt sätt upp just denna fråga i en replik för en stund sedan. Även om Sture Ericson sade att han för egen del tror att framtidens politiker kommer att lösa detta problem, tror jag inte att någon regering fyra--fem år före en förväntat bekymmersam situation kommer att ge signaler till omvärlden om att man skall rusta upp. Detta är en sanslös och felaktig politik. Jag är alltså, herr talman, mycket osäker vid läsningen av den socialdemokratiska reservationen nr 1. Vi har gjort en sådan uppdelning av debatten, att andra företrädare för regeringspartierna kommer att ta upp de andra reservationerna samt en del andra frågor. Jag har för den skull begränsat mig till vad jag tycker stundom har försummats, nämligen långsiktigheten och att vi skall sträva efter att i högre grad än hittills tillämpa ett långsiktigt synsätt inom försvarspolitiken. Avslutningsvis: Blir det, Sture Ericson, så mycket säkrare med åtta aldrig så rörliga brigader i vårt stora land, samtidigt som vi avser att föra bort pengar? Det är helt enkelt, Sture Ericson, en sämre försvarspolitik. Det är en chansning vad gäller försvarspolitiken. Det är en riskfylld säkerhetspolitik som ni företräder. Det är säkrast att vi behåller Anders Björck i Försvarsdepartementet och borgerliga politiker vid regeringsmakten. Det som Sture Ericson företräder här i dag är en riskfylld och vansklig politik, som vi inte tillönskar Sverige. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan på alla punkter. 0275356156309 N 2010-01-01 00:00:00 253975 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09102/#anf79