2349367 GH09102 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:102 Onsdagen den 4 maj 1993/94 102 1994-05-04 00:00:00 Verksamhet och anslag för totalförsvaret 1994/95 2C498CEF-E86B-4F98-9C36-1D61426E0301 78 JAN JENNEHAG (v) v Herr talman! Säkerhetspolitiken och dess förhållande till totalförsvaret, den analys som ligger till grund för besluten och de framtidsförväntningar som grundas på fakta är ett fascinerande ämne för historiska studier, och det har betydelse även för dagens situation. Jag påstår att den säkerhetspolitiska analysen sällan har haft samband med totalförsvarets utformning, dess planeringssituation och vilka förslag som regeringar under olika tider har lagt fram. Vi kan se till tiden efter andra världskriget. Den svenska militära organisationen byggdes upp efter erfarenheterna under andra världskriget. Den apparaten kvarstod i stort sett oförändrad fram till 1972. Under den tid då flyghoten mot Sverige var små, på 50-talet, hade svenskt luftförsvar mycket stor kapacitet. När sedan hoten ökade minskade flygvapnets förmåga. Det finns exempel också på den civila sidan, där man hade en planeringssituation som var annorlunda än det militära försvarets. I vilket sammanhang man kunde få någon rationalitet i en sådan ordning är svårt att förstå. För att hitta förklaringen måste man se till systemens trögrörlighet och deras inneboende kraft att leva ett eget liv oberoende av impulser utifrån. Detta är en internationell erfarenhet. Det finns få områden som styrs av så mäktiga ekonomiska krafter som krigsmaterielindustrin runt om i världen. Det finns få områden där någon har sådan kraft att sätta bakom orden som just dessa ekonomiska intressen. Om vi betraktar dagens situation är det nu det strategiska överfallet som vi skall skyddas emot. Begreppet är i sig oåtkomligt för en diskussion. Till sin karaktär är det naturligtvis perfekt för att motivera ett bibehållet och i vissa fall också förstärkt militärt försvar. Det förutsätts komma utan politisk förvarning. Det förutsätts kunna genomföras med begränsade styrkor, och det förutsätts också kunna mötas enbart med relativt stora egna förberedelser och resurser. I den situation vi har i Europa i dag, och under mycket lång tid framöver -- och i det stycket är jag enig med Sture Ericson -- verkar en planering för ett invasionsförsvar enligt min mening knappast rationell. Tanken när det gäller den säkerhetspolitiska situationen är, att det som hotar oss är det strategiska överfallet, men att vi också måste ha en beredskap för ett eventuellt kommande invasionshot. Detta möjliggör att i varje politiskt läge motivera den nuvarande sturkturen, alternativt förstärka den något ytterligare. Detta är icke möjligt att angripa med någon slags rationell analys. Vi får söka förklaringen i behovet av att i varje läge motivera rådande sturkturförhållanden. Om vi tittar på litet mer okonventionella grepp, som faktiskt har tillkommit under historiens gång, finns inte motsvarande intressen att bevara en organisation. Jag tänker då på den lilla blygsamma Delegationen för icke-militärt motstånd. Den skall nu läggas ner, och det må väl vara. Det är egentligen svårt att se vilka spår denna delegation har satt i svensk säkerhetspolitisk debatt eller i vilken mån den över huvud taget har utvecklat ett försvarstänkande och en diskussion på ett bredare plan bland Sveriges befolkning. Men jag ser det som en symbolfråga. Att lägga ned en sådan delegation som kostar så litet, och som med små medel skulle kunna utvecklas ytterligare, är en symbolfråga. Om vi utgår från den värdering som jag och Vänsterpartiet har, att vi inte behöver planera för att bygga upp ett invasionsförsvar, måste det naturligtvis få konsekvenser för den militära organisationen och även för civilförsvarsorganisationen. Arméns brigader bör snarast reduceras. Om vi inte skall ha en planering för ett invasionsförsvar är det naturligtvis i första hand pansarbrigaderna som kan utgå. Jag inser nu att det finns ekonomiska realiteter också här. Det finns krafter som varit i rörelse vars resultat man inte ändrar i en handvändning. Stridsvagnar är inköpta. Kontraktet finns, och det kostar pengar att bryta det. Jag är medveten om det. Men jag påstår att det måste vara billigare att göra det än att fortsätta med en organisation som inte behövs. Detta får konsekvenser i övrigt också. Med det förslag som vi har går det att redan nu minska anslagen till försvarsmakten högst avsevärt. Det finns naturligtvis en praktisk gräns. Det går inte att rumstera om i grundorganisationen i alltför snabb takt. Det får konsekvenser för regionalpolitiken, sysselsättningen och värnpliktssystemet. Vi menar att det är möjligt att minska anslagen till försvarsmakten med 3,7 miljarder. Trots detta minskade anslag menar vi att de värnpliktigas förmåner måste ses över. Vi vill höja dagersättningen till 45 kr. Vi vill öka utbildningsbidraget till 5 000 kr. Vi vill återinföra hemresorna varje tjänstgöringsfri helg. Det skall alltså återställas till tidigare nivå. Vi vet att det inte kostar särskilt mycket. Vi vet att det på vissa förband tvärtom blir en förtjänst. Det finns flera förband runt om i landet som i dag har högre kostnader för de värnpliktiga än vad man hade när de hade fri hemresa varje tjänstgöringsfri helg. Det är möjligt att man tjänar några kronor på systemet i dess helhet. Men i förhållande till de sociala effekter som det har fått för de värnpliktiga är det en låg kostnad att återgå till detta. En sak som utskottet har resonerat om med viss välvilja gäller detta att studieskulder icke bör räknas upp under värnpliktstiden. Här hänvisar man till en kommande utredning. Den behövs dess bättre inte. Regeringen har varit klok nog -- det skall jag tillstå -- att föreslå detta i kompletteringspropositionen utan utredning. Det är bra. En annan sak som också är under utredning är påföljdssystemet för totalvägrare. I dag är det en absurd situation där unga män som vill göra värnplikt inte får det och de som inte vill det tvingas till det. Att döma s.k. totalvägrare till fängelsestraff mot den bakgrunden är inte till förmån för en tilltro till rättssystemet. Det bör ändras. Till dess att ett nytt påföljdssystem träder i kraft bör vi låta dessa totalvägrare vara i fred. De förorsakar inte samhället något besvär. Att ett antal totalvägrare går lösa i samhället orsakar ingen som helst skada. När försökverksamheten med mobiliserings- och förplägnadsvärnpliktiga började fanns det tveksamheter mot detta, bl.a. från de fackliga organisationerna som berördes, men även från andra intressen. De fackliga organisationernas farhågor har besannats. Det var knappast några nidbilder som tecknades när diskussionen tog sin början. Det fanns i sak många vettiga anmärkningar mot detta. Tyvärr har utvecklingen blivit sådan som man kunde befara. Användningen av mobiliserings- och förrådsvärnpliktiga bör avbrytas. Jag började med att se det strategiska överfallet som ett perfekt instrument för att bibehålla en given organisation oberoende av vilka signaler och vilken utveckling man kan iaktta i omvärlden. Om det strategiska överfallet är dimensionerande är det som kallas beredskapshänsyn i planering och samhällsutveckling ett sorgligt försummat kapitel. Det är just med sådana åtgärder som man på ett verksamt sätt kan skydda sig mot verkningarna av ett strategiskt överfall. Robustheten i vår infrastruktur är i många fall dålig. Jag vet inte hur många välutbildade och välplacerade prickskyttar det skulle behövas för att slå ut det svenska kraftförsörjningssystemet. Det skulle kanske kunna ske genom en samordnande aktion med ett mycket litet antal människor. Det finns mängder av situationer där kommuner, företag och enskilda bygger fast sig i en struktur som de inte skulle göra om de tog dessa beredskapshänsyn vid planeringen. Jag tror att detta är ett område som det har talats oerhört mycket om men där så litet resurser i form av pengar har satts in. Om vi jämför med de materielprojekt som försvarsmakten har fått igenom under årens lopp -- om vi begränsar oss till de år då det här begreppet har diskuterats -- finns det ingen rimligt proportion i detta. Den här uppgiften är svår, men nödvändig. Den kommer säkert att möta motstånd i kommuner. Jag föreställer mig att varje kommunalman kommer att försöka att bromsa en lösning som är något dyrare än den tidigare. Det finns alltså ingen annan än staten som kan ta det ansvaret och ge de pengar som behövs för att vi skall få en bättre planering i det här avseendet. Herr talman! Jag står givetvis bakom min meningsyttring, men jag inskränker mig till att yrka bifall till meningsyttringen vad gäller mom. 2, 21, 32 och 42. 0509012622802 N 2010-01-01 00:00:00 253974 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09102/#anf78