<anforande>
<dok_hangar_id>2349367</dok_hangar_id>
<dok_id>GH09102</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:102 Onsdagen den 4 maj</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>102</dok_nummer>
<dok_datum>1994-05-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Jämställdhetspolitiken </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>44460ECB-B788-474B-92C6-8A9ED58D8422</anforande_id>
<anforande_nummer>22</anforande_nummer>
<talare>HANS ANDERSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Nej, Vänsterpartiets lösning är inte alls
den enda saliggörande. Den är emellertid självklar
för oss som så starkt hävdar
kollektivavtalsprinciper och att man skall reglera
förhållandena på arbetsmarknaden så långt möjligt
genom kollektivavtal. Vi stöder alltid den fackliga
suveräniteten. Det är att gå mycket långt när vi på
det här området förordar en mer tvingande
lagstiftning än vad regeringen gör. Men det gör vi
för att lagstiftningen skall bli operativ. Det måste
hända någonting. Jag är helt överens med Isa
Halvarsson när hon säger att många kvinnor och
också många män är trötta på att höra ''var god
dröj'' när det gäller jämställdheten.
Förändringsarbetet har pågått i decennier.

Det handlar inte om ifall jag är för eller emot
jämställdhet. Jag vill påstå att Vänsterpartiet med
kraft under ett stort antal år har drivit frågorna om
jämställdhet och krävt skärpningar av
lagstiftningen. Jag anser att det fortfarande inte
finns några goda argument för att inte göra
lagstiftningen mer tvingande och för att inte
tillgodose de krav på bättre underlag, jämförelser
och analyser som förs fram i reservationen till
utredningen.

Östgötamodellen och genomdrivandet av en
systematisk arbetsvärdering har naturligtvis varit
till men för männen. Som jag tidigare sade kommer
männen att förlora när dessa rättvisekrav förs fram
och drivs igenom. Vi borde ännu tydligare och
kraftfullare föra fram instrumentet könsneutral
arbetsvärdering. Det kan ske på många olika sätt,
och jag vet att det inte är alldeles enkelt, eftersom
jag själv under många år har sysslat med sådant.



Jag frågar fortfarande varför inte intresset har varit
större från Isa Halvarssons sida när det gäller att
begränsa övertidsuttagen, som så starkt drabbar
kvinnor, och när det gäller att försvara den
kommunala ekonomin, som i själva verket är
grunden för kvinnors sysselsättning, både själva
jobben och förutsättningarna för att kunna jobba.

Varför ointresset för att driva frågan om
arbetstidsförkortning? Varför ointresset nu för att
ha en uppfattning som leder till stöd för
deltidsarbetande kvinnors förtur, så att de inte skall
råka illa ut i a-kasseförslaget?

Uppenbara nackdelar har uppkommit till följd av
den större arbetsgivarmakten enligt lagen om
anställningsskydd och i turordningsfrågor. Vi vet
att det finns mängder av fall på arbetsmarknaden
där kvinnor faktiskt diskrimineras.

Jag är på det sättet ändå inte nöjd med Isa
Halvarssons politiska insats, även om jag både i
kammaren och vid andra diskussioner är mycket
nöjd med de värderingar som Isa Halvarsson står
för. Men politik är inte bara vilja, det är också att
välja.
</anforandetext>
<intressent_id>0500463008008</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>253918</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09102/#anf22</protokoll_url_www>
</anforande>
