<anforande>
<dok_hangar_id>2349367</dok_hangar_id>
<dok_id>GH09102</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:102 Onsdagen den 4 maj</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>102</dok_nummer>
<dok_datum>1994-05-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Jämställdhetspolitiken </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>E3F77744-FA6D-4A52-A553-E74A0670F38A</anforande_id>
<anforande_nummer>20</anforande_nummer>
<talare>HANS ANDERSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det finns alltid en tendens till att
jämställdhetsdebatter, som handlar om någonting
så oerhört viktigt som likställighet mellan könen i
samhället och kampen mot diskriminering, urartar
i snuttig partipolitisk polemik. Jag tycker att det är
synd, därför att det inte stärker saken.

Jag har i flera år debatterat dessa frågor med
folkpartiets Isa Halvarsson, och vi har ofta varit
överens. Som jag sade i mitt anförande tycker jag
att det också finns positiva inslag i den proposition
som Bengt Westerberg har signerat.

Isa Halvarsson sade att Vänsterpartiet var inte med
på noterna 1979. Jag var inte med då. Det är möjligt
att JämO kunde liknas vid en byråkratisk koloss. Så
tycker jag att det har fungerat. Det har varit mycket
snömos. Lagstiftningen har varit som ett
gummiband. Operativt har den inte åstadkommit
något, vilket utskottet också konstaterar. Vi kräver
skärpningar.

Så länge som jag har varit med har jag stridit för att
JämO:s befogenheter skall utökas, att området för
jämställdhet i annan lagstiftning skall utvidgas och
för en väsentlig skärpning av de tvingande reglerna
i jämställdhetslagen. Nu har vi kommit en bit på
väg, men jag tycker inte att det är tillräckligt. Mina
frågor är: Varför kan inte Folkpartiet och
regeringen kräva mer och åtminstone ansluta sig till
den fackliga reservationen som fogades till
Löneskillnadsutredningen? Den handlade om
högre krav på kartläggning även för mindre företag
när det gäller analys och branschvisa
jämförelsemöjligheter.

Isa Halvarsson och Stefan Kihlberg diskuterade
nyss frågan om grunden för löneojämlikheten. När
det nyligen träffades avtal på det kommunala
området som innebar kraftigare påslag för kvinnor
genom en kolletivavtalsreglerad låglönesatsning,
blev det oerhörda protester från många borgerliga
politiker och från SAF. De oroade sig djupt och
sade att detta var undergången för Sverige. Det
finns mycket starka intressen som går emot
lönejämlikhet. Ett av de bästa sätten att
åstadkomma lönejämlikhet mellan könen är att
förstärka de fackliga organisationernas möjligheter
att träffa kollektivavtal som reglerar löner. Den
politiken för faktiskt inte den här regeringen.

I övrigt återstår arbetstidsfrågorna, a-
kassefrågorna, förändringen av LAS och de
kommunala nedskärningarna som sammantaget
självfallet är till mycket stor nackdel för kvinnorna
och deras jämställdhet.
</anforandetext>
<intressent_id>0500463008008</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>253916</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09102/#anf20</protokoll_url_www>
</anforande>
