2349367 GH09102 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:102 Onsdagen den 4 maj 1993/94 102 1994-05-04 00:00:00 Jämställdhetspolitiken AF88AD9E-BD8E-423D-94D3-6FD0C9D2C74E 2 BERIT ANDNOR (s) s Herr talman! Kan man kompromissa om jämställdheten? Kan man ena dagen lägga fram förslag som får jämställdheten mellan könen att ta stora steg tillbaka och andra dagen försöka skyla över det med att föreslå åtgärder som i sig är riktiga ur jämställdhetssynpunkt men som måste betraktas som mindre genomgripande? Uppenbarligen försöker sig jämställdhetsminister Bengt Westerberg på detta konststycke. Vi socialdemokrater anser att regeringens proposition om jämställdheten måste ses mot bakgrund av dess politik i övrigt. Propositionen är ett utslag av att regeringen inom jämställdhetens mer lättskötta domäner försöker lägga plåster på en utveckling som egentligen kräver både operation och stödförband. Det är bara att konstatera att tre år med regeringen Bildt inneburit att kvinnornas ställning kraftigt försvagats och att det har varit och är bakslagens tid för kvinnorna. Under tre år har vi nu sett starten på ett gigantiskt systemskifte, som i flera avseenden har drabbat och kommer att drabba kvinnorna hårdast. Den borgerliga regeringens politik leder till ett samhälle med massarbetslöshet, nedrustad gemensam sektor och ökade klasskillnader, ett tudelat samhälle, ett råare och kyligare Sverige. Under regeringen Bildts mandatperiod försvinner 10 % av alla jobb i Sverige. Det betyder enligt OECD att tre gånger så många arbeten förvinner här som i länderna i EU. Över 600 000 människor står nu utan arbete. 140 000 personer är långtidsarbetslösa. 90 000 ungdomar är öppet arbetslösa. Deltidsarbetslösheten ökar. Förvärvsfrekvensen sjunker för både kvinnor och män. 139 000 kvinnor har lämnat arbetskraften på två år. Detta är ett förödande betyg för regeringen. Varje människa, oavsett kön, skall ha rätt att leva sitt liv i frihet och oberoende. När 13--14 % av arbetskraften saknar ett riktigt jobb är detta det verkliga hotet mot kvinnors ställning i samhället. Ett eget arbete med en lön som går att leva på är grunden för vår frihet och vårt oberoende, på samma sätt som det är det för männen. Massarbetslösheten är därför ett dråpslag mot jämställdheten och välfärden. Sambandet mellan den gemensamma sektorns omfattning och kvinnors ställning i samhället är odiskutabelt. För jämställdheten i arbetslivet är en välutbyggd och väl fungerande gemensam sektor av avgörande betydelse. Regeringen räknar med att 34 000 personer i år mister sina anställningar i kommuner och landsting. Under 1992 och 1993 försvann 68 000 jobb. Detta innebär att den gemensamma sektorn minskar med över 100 000 arbeten under dessa tre år. Ytterligare 60 000 jobb skall bort till 1998. Det är en nedmontering av det gemensamma som inte bara motiveras av den ekonomiska krisen utan som också sker av ideologiska skäl. Privatisering och minskad gemensam sektor är ett mål i sig för regeringen Bildt. Förslaget om s.k. pigavdrag är en logisk följd av regeringens synsätt. Den som inte har råd att anlita hemhjälp skall med sina inbetalda skatter subventionera hemhjälpen för dem som har det bättre ställt. Segregationstendenserna är redan tydliga inom bostadsområdet, skolan och barnomsorgen. De skall nu fortsätta på arbetsmarknaden genom ett system med ett lågavlönat, privatanställt tjänsteproletariat, sannolikt till övervägande del bestående av kvinnor. Regeringen försämrar arbetsrätten och skapar nya tillfälliga anställningar. Avsikten är att göra den anställda mer otrygg, minska löntagarnas inflytande och stärka arbetsgivarnas ställning. I dagens läge får allt fler en lösare anknytning till arbetsmarknaden. Två av tre lediga jobb är tillfälliga anställningar. Detta tillsammans med de nya reglerna om uthyrning av arbetskraft försvårar möjligheterna för många att få ett rejält fotfäste på arbetsmarknaden. Detta gäller framför allt kvinnor och invandrare. Regeringens förslag till ny arbetslöshetsförsäkring drabbar i synnerhet kvinnor. Vilka konsekvenser som förslaget får för män respektive kvinnor har inte redovisats i regeringens förslag. Analyser är obefintliga även i detta förslag. Detta är desto mer anmärkningsvärt som regeringen i den jämställdhetsproposition som vi just nu behandlar framhåller följande: ''Förslag och beslut inom olika politikområden bör analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv för att klarlägga konsekvenser för kvinnor respektive män. Det bör ske på såväl central som regional och lokal nivå.'' I praktiken visar nu regeringen att dessa ord inte är värda någonting alls. Ett omfattande förslag att försämra arbetslöshetsförsäkringen, som i allra högsta grad berör kvinnorna, innehåller inte ett enda ord om vad förslaget innebär för kvinnor. Regeringens förslag är ett bakslag för kvinnorna på flera sätt. Eftersom många kvinnor har en sämre förankring på arbetsmarknaden kommer de i fortsättningen att få svårare att uppfylla de arbetsvillkor som regeringen föreslår. Det blir med andra ord svårare att få ersättning, vilket kommer att drabba kvinnor mer än män. Reglerna om hur normalarbetstiden skall beräknas drabbar främst dem som arbetar deltid; 90 % av dem är kvinnor. För 85 000 personer som i dag fyllnadsstämplar -- nästan alla kvinnor -- är det bara en tidsfråga innan de förlorar rätten till ersättning. Reglerna om att s.k. jämställd tid bara berättigar till en period en gång kommer främst att drabba dem som finns i aktiva åtgärder och småbarnsföräldrar. Tiden med föräldrapenning betraktas nämligen som jämställd tid. Kvinnorna är överrepresenterade i aktiva åtgärder i förhållande till män och drabbas därför mest. Detta är sanningen bakom regeringens prat om att man nu skall införa en allmän, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det spelar ingen roll vad man kallar saker och ting -- det är innehållet som är det intressanta. Och när det gäller den nya arbetslöshetsförsäkringen är sanningen att den kommer att omfatta ett mindre antal personer samtidigt som ersättningarna kommer att bli lägre och begränsas i tiden. Sanningen är att det handlar om att spara pengar. Och de som skall betala är de deltidsarbetslösa och de som har svårt att skaffa sig fotfäste på arbetsmarknaden -- kvinnorna. Förslaget om vårdnadsbidrag är ytterligare ett slag mot kvinnorna och barnen, en medvetet gillrad kvinnofälla. Vårdnadsbidraget ger varken rättvisa eller valfrihet. Och det syftar absolut inte till att främja jämställdheten mellan könen. Det bygger inte ens på omtanke om barnen. Dessutom kostar det 3,7 miljarder och är ofinansierat! För LO:s 450 000 kvinnor som arbetar deltid blir det knappast lönsamt att arbeta. Det gäller också heltidsarbetande kvinnor i låglöneyrken. Det blir också svårare för kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden och lättare att få sparken därifrån. Redan i dag får många unga kvinnor när de söker arbete frågan om de tänker skaffa barn. Om de svarar ja är oddsen för att få arbetet låga. I och med att rätten till tjänstledighet kommer att förlängas till tre år om regeringens förslag går igenom blir det ännu svårare för unga kvinnor att få fotfäste på arbetsmarknaden. Jämställdhetspolitik får inte bara vara vackra ord och fromma förhoppningar. Den måste finnas med i all politik och inom alla samhällsområden. Det går inte att säga en sak och sedan föra en politik på olika områden som gör att jämställdhetsarbetet går bakåt. Det är ett rent hyckleri. Om regeringen säger att alla förslag och beslut skall analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv bör man väl åtminstone hitta några antydningar åt det hållet i regeringens förslag? Jämställdhetspropositionen måste ses mot den bakgrund som jag nu tecknar. Jämställdhet tycks för jämställdhetsministern och regeringen till stor del handla om chefsutbildning, lagregler och mer resurser till JämO. Det är självklart viktigt, men det finns något som är viktigare. Och det handlar om de många kvinnornas vardagliga problem. Det handlar om de kvinnor som finns inom LO, ofta i monotona jobb med låga löner. Det handlar om de kvinnor som kämpar för att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det handlar om de kvinnor som inte får pengarna att räcka till och som ser dagisplatsen hotad. Det handlar om de kvinnor som kämpar med förslitningsskador och inte får någon rehabilitering. Det handlar om de kvinnor som inte får den vård de behöver för sina sjukdomar och om de kvinnor som inte får någon hemhjälp trots att behoven finns. Kort sagt: det handlar om de många kvinnornas problem som hänger nära samman med vilken samhällsklass de tillhör. Klass och kön verkar vara ett okänt problem för regeringen. Dessa kvinnor vill ha ett jobb som de kan försörja sig på, ett jobb som inte sliter ut kropp och själ. De kämpar för att få fotfäste på arbetsmarknaden och ser nu tryggheten hotas av en försämrad anställningstrygghet, en sämre a-kassa och en sämre arbetsskadeförsäkring. De ser sina möjligheter till förvärvsarbete minska genom nedskärningar i den gemensamma sektorn, höjda dagisavgifter och en rekordhög arbetslöshet. De känner att deras arbete inte är något värt när vårdnadsbidraget gör att det inte lönar sig att förvärvsarbeta. De ser männen komma in först till läkaren och resurserna till företagshälsovården försvinna. De ser att männen får en allt större del av hemtjänsten och av andra gemensamma resurser. Folkhälsorapporten, som publicerades i fredags, visar ett ökande gap vad gäller hälsan mellan olika socioekonomiska grupper. Med andra ord: den visar att hälsan är klassrelaterad och att klasskillnaderna ökar framför allt mellan kvinnor. Med en regering vars politik slår hårdast mot dem som står längst ner på klasstrappan, arbetarkvinnorna, förvärras situationen för dessa oavbrutet. Vad svarar regeringen och jämställdhetsministern dem? Var finns alla dessa kvinnor -- de arbetslösa, undersköterskan, lokalvårdaren, affärsbiträdet och fabriksarbeterskan -- i regeringen Bildts Sverige? Var finns de i jämställdhetspropositionen? Skall de ta pigjobb och sänka sina löner för att få jobb, eller skall de stanna hemma vid spisen? När kommer reformerna för dessa kvinnor -- den överväldigande majoriteten av Sveriges kvinnor? Det är detta vi socialdemokrater menar med vår kritik av regeringens jämställdhetsproposition. Den är i vissa delar bra, men allt faller platt till marken när regeringens politik i övrigt -- i de delar som har genomgripande och avgörande betydelse för människors liv -- direkt motverkar jämställdhetsarbetet och hotar kvinnornas ställning i samhället. Vi har väntat länge på att se något initiativ från regeringens sida inom jämställdhetsområdet. Det började storstilat i regeringsförklaringen 1991. Då sades det att den höga förvärvsfrekvensen bland kvinnor är en viktig tillgång för Sveriges ekonomi och att jämställdhet är ett centralt mål som kräver uppmärksamhet när arbetslösheten växer. Det var det rakt motsatta som hände. I regeringsförklaringen hösten 1993 hade regeringen även i ord övergivit det som man i handling för länge sedan hade övergivit. Det fanns inte ett ord om jämställdhet. I riksdagsdebatterna har det däremot hela tiden hänvisats till att det i jämställdhetspropositionen kommer att hända saker. I den skulle förslagen komma. Det är bara att konstatera att de konkreta förslagen inte heller denna gång har motsvarats av de vackra ord som har föregått propositionen. Varken de konkreta förslagen om ändringar i jämställdhetslagen eller om anslagen till jämställdhetsområdet är tillräckligt långtgående. Därför finns det till detta betänkande en rad reservationer från oss socialdemokrater. När det gäller förändringarna i jämställdhetslagen anser vi att orsakerna till löneskillnaderna inte bara skall kartläggas, utan de skall också analyseras. Om inte det görs blir det ett arbete som stannar av halvvägs. Därigenom försämras möjligheterna att förändra de förhållanden som kartläggningen av löneskillnaderna är avsedd att rätta till. Detsamma gäller den begränsning av kartläggningsskyldigheten som den borgerliga majoriteten vill införa. Det är en begränsning som skulle undanta ett stort antal arbetsplatser från kartläggningen, framför allt inom den privata servicesektorn där många kvinnor har sitt arbete. Dessutom borde det vara en självklarhet att den som anser sig otillåtet lönediskriminerad skall ha rätt att, av arbetsgivaren, få en skriftlig uppgift om lön eller andra anställningsvillkor och de faktorer som har påverkat lönen. Utan en sådan regel i lagen blir det svårt att kontrollera om en viss lön strider mot lönediskrimineringsförbudet. Vi anser också att regeringen borde återkomma till riksdagen med förslag som skulle innebära att det vid bedömningen av otillåten lönediskriminering skulle vara möjligt att jämföra arbetsuppgifternas lönesättning hos någon annan arbetsgivare inom samma bransch. Lagreglerna har annars ett begränsat värde eftersom de endast avser jämförelser hos samma arbetsgivare. Vi socialdemokrater anser att anslagen till JämO bör utökas ytterligare utöver regeringens förslag. Vi anser också att anslagen till de politiska kvinnoorganisationerna, kvinnojourerna -- ROKS -- och RFSU bör utökas -- detta mot bakgrund av det betydelsefulla arbete som dessa organisationer utför. Anmärkningsvärt är också att det i jämställdhetspropositionen helt saknas förslag som omfattar invandrarkvinnorna. Även i denna del har vi en reservation. Vi ställer upp på regeringens förslag om länsexperter för jämställdhetsfrågor, men vi anser att det är nödvändigt att påpeka att dessa funktioner, om de skall vara meningsfulla, måste integreras i de i den regionalpolitiska propositionen föreslagna regionala resurscentrumen för kvinnor. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att regeringens konkreta förslag till förändringar i jämställdhetslagen, liksom anslagen inom jämställdhetsområdet, är otillräckliga och inte tillräckligt långtgående. Fru talman! Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom samtliga reservationer, men för att minska voteringstiden yrkar jag bifall till de socialdemokratiska reservationerna 1, 9, 10, 11, 12, 18 och 21. 0332067570917 N 2010-01-01 00:00:00 253898 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09102/#anf2