2349367 GH09102 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:102 Onsdagen den 4 maj 1993/94 102 1994-05-04 00:00:00 Elöverkänslighet 536E9F51-2599-4BBD-BBFC-BB2EE1DB51F1 193 JOHAN LÖNNROTH (v) v Herr talman! Det finns många exempel på att när stora miljöproblem första gången upptäcks tar man inte dem som slår larm på allvar. Särskilt gäller det om problemen är omfattande, svåra att komma till rätta med och om de bara kan angripas om man utmanar starka ekonomiska intressen. Detta gällde när asbestens farlighet första gången upptäcktes. Det gällde lösningsmedel i färger och det gäller nu elöverkänslighet och bildskärmsskador. Det är också regel att den akademiska världen är tämligen konservativ i sådana här frågor. De forskare som först lyssnar på dem som drabbats och slår larm blir ofta betraktade som alarmister, populister och kanske rent av ibland linslöss. Det är först när bevisen blir helt överväldigande för att något är fel på de vedertagna teorierna som det akademiska etablissemanget vågar slå fast en ny sanning. Jag tillhörde själv dem som var skeptiska mot att man kunde bli skadad av elektricitet, särskilt av att arbeta vid bildskärm. Jag påverkades förmodligen av en stark tro på den nya informationsteknologin och ett eget starkt beroende. Hela min tillvaro skulle mer eller mindre slås i spillror om jag tvangs återvända till pennan eller skrivmaskinen. Åtminstone inbillade jag mig det. Det som gjort att jag nu har fått en annan uppfattning har att göra med att jag själv fick symtom där ett samband med arbete framför bildskärm inte kunde uteslutas. Nu visade det sig att det troligen var något annat, men det hela ledde till att jag lärde känna människor som redovisat sina problem på ett så oerhört tydligt sätt att det gjorde mig övertygad om att elöverkänsligheten är ett reellt fysiologiskt problem, även om det naturligtvis är ganska svårt att dra en absolut gräns mellan kropp och själ. Vi i Vänsterpartiet som har motionerat nöjer oss med utskottets förslag och uppfattar det som att alla partier nu tar detta problem på allvar och att vi vill att regeringen skall komma tillbaka med konkreta förslag. Och det skall gå fort. Det står också ''utan dröjsmål'' i utskottets betänkande. Jag noterar särskilt att utskottet säger att de praktiska erfarenheterna måste tas till vara. Det uppfattar jag som ett stöd för vår motion, där vi hävdat att forskningen kring elöverkänslighet skall ske i nära samarbete med drabbade personer. Låt mig avsluta med ett exempel på vad samarbetet skulle kunna betyda. I Arbetsmiljöfonden pågår nu behandlingen av ett antal ansökningar om forskningsanslag. Beslut skall fattas senare denna månad. Föreningen för el- och bildskärmsskadade har på eget initiativ begärt att få läsa handlingarna. I ett remissvar hävdar de att forskningen om elöverkänslighet i Sverige befinner sig i en förtroendekris, eftersom den domineras av forskare som med stor frenesi förfäktat att elöverkäsnlighet och skador från bildskärmar skall betraktas som en omöjlighet till dess motsatsen är fullständigt bevisad. Föreningen har också synpunkter på de enskilda forskningsprojekten. Det är klart att riksdagen inte skall lägga sig i forskningspolitikens detaljer eller enskilda forskningsprojekt. Men vi kan som representanter för allmänheten hävda kravet på att forskarna lyssnar på dem som drabbats. Jag tycker att det är naturligt att de instanser som beviljar forskningsanslag -- det gäller både Socialstyrelsen och Arbetsmiljöfonden -- själva aktivt försöker ta in synpunkter från de drabbade och deras intresseorganisationer och också beaktar de synpunkter som kommer fram. Det skulle vara intressant att höra någon av mina meddebattörer och företrädare för regeringspartierna uttala sin mening i den här frågan. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag. 0586690122908 N 2010-01-01 00:00:00 254089 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09102/#anf193