<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2435708</hangar_id>
 <dok_id>GXB376</dok_id>
 <rm>2009</rm>
 <beteckning>76</beteckning>
 <typ>sou</typ>
 <subtyp></subtyp>
 <doktyp>sou</doktyp>
 <typrubrik>Statens offentliga utredningar 2009:76</typrubrik>
 <dokumentnamn>Statens offentliga utredningar</dokumentnamn>
 <debattnamn>Statens offentliga utredningar</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ></organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>76</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>2009-09-29 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2016-03-16 08:35:00</systemdatum>
 <publicerad>2009-09-29 00:00:00</publicerad>
 <titel>Svenskt rättsväsende i internationella uppdrag, m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>titel</status>
 <htmlformat>saknas</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid></sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GXB376/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GXB376</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GXB376</dokumentstatus_url_xml>
 <html>SOU 2009:76&lt;br&gt;
Betänkande av Utredningen om svenskt rättsväsende&lt;br&gt;
i internationella uppdrag&lt;br&gt;
Stockholm 2009&lt;br&gt;
Svenskt rättsväsende&lt;br&gt;
i internationella uppdrag, &lt;br&gt;
m.m.&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar &lt;br&gt;
av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av &lt;br&gt;
Regeringskansliets förvaltningsavdelning.&lt;br&gt;
Beställningsadress: &lt;br&gt;
Fritzes kundtjänst&lt;br&gt;
106 47 Stockholm&lt;br&gt;
Orderfax: 08-598 191 91&lt;br&gt;
Ordertel: 08-598 191 90&lt;br&gt;
E-post: order.fritzes@nj.se&lt;br&gt;
Internet: www.fritzes.se&lt;br&gt;
Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)&lt;br&gt;
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss.&lt;br&gt;
Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på &lt;br&gt;
http://www.regeringen.se/remiss&lt;br&gt;
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice&lt;br&gt;
Tryckt av Edita Sverige AB&lt;br&gt;
Stockholm 2009&lt;br&gt;
ISBN 978-91-38-23273-6&lt;br&gt;
ISSN 0375-250X&lt;br&gt;
Till statsrådet och chefen för &lt;br&gt;
Justitiedepartementet &lt;br&gt;
Regeringen beslutade den 18 december 2008 att tillkalla en särskild &lt;br&gt;
utredare med uppdrag att utreda dels organisatoriska frågor beträffande &lt;br&gt;
det svenska rättsväsendets deltagande i internationella &lt;br&gt;
uppdrag och insatser, dels jurisdiktionsfrågor relaterade till svensk &lt;br&gt;
civil personals deltagande i sådana sammanhang (dir. 2008:155). &lt;br&gt;
Till särskild utredare förordnades hovrättslagmannen Krister &lt;br&gt;
Thelin. &lt;br&gt;
Att som experter biträda utredningen förordnades fr.o.m. den &lt;br&gt;
18 december 2008 numera juristen vid Försvarets radioanstalt Ylva &lt;br&gt;
Eriksson (tidigare departementssekreterare i Justitiedepartementet), &lt;br&gt;
polisöverintendenten Jörgen Holmlund, RPS, och folkrättsrådgivaren &lt;br&gt;
Erik Wennerström, UD. Den 9 januari 2009 förordnades experten &lt;br&gt;
vid Domstolsverket Annika Sehlstedt och den 12 januari 2009 chefsåklagaren &lt;br&gt;
Annette von Sydow som experter i utredningen. &lt;br&gt;
Som sekreterare anställdes fr.o.m. den 1 januari 2009 hovrättsassessorn &lt;br&gt;
Karin Kjellgren. &lt;br&gt;
Utredningen har antagit namnet Utredningen om svenskt rättsväsende &lt;br&gt;
i internationella uppdrag. Utredningen överlämnar härmed &lt;br&gt;
betänkandet Svenskt rättsväsende i internationella uppdrag, m.m. &lt;br&gt;
(SOU 2009:76). &lt;br&gt;
Utredningens uppdrag är därmed slutfört. &lt;br&gt;
Arild i augusti 2009 &lt;br&gt;
Krister Thelin &lt;br&gt;
/Karin Kjellgren&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Innehåll &lt;br&gt;
Förkortningar m.m. ............................................................ 13 &lt;br&gt;
Sammanfattning ................................................................ 21 &lt;br&gt;
Summary .......................................................................... 31 &lt;br&gt;
Författningsförslag ............................................................. 43 &lt;br&gt;
1 Förslag till lag (0000:00) om personal i internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser..................................................... 43 &lt;br&gt;
2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) ........... 48 &lt;br&gt;
3 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen &lt;br&gt;
(1977:1160)............................................................................... 51 &lt;br&gt;
4 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen &lt;br&gt;
(1999:1229)............................................................................... 52 &lt;br&gt;
5 Förslag till förordning (0000:00) om personal i &lt;br&gt;
internationella civila krishanteringsinsatser ........................... 53 &lt;br&gt;
1 Inledning................................................................... 59 &lt;br&gt;
1.1 Uppdraget................................................................................. 59 &lt;br&gt;
1.2 Utredningens arbete ................................................................ 60 &lt;br&gt;
1.3 Disposition av betänkandet..................................................... 61 &lt;br&gt;
5&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Innehåll SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Del A Allmänt om internationell verksamhet &lt;br&gt;
2 Internationella insatser på rättsområdet ........................65 &lt;br&gt;
2.1 Den utrikespolitiska bakgrunden ............................................65 &lt;br&gt;
2.2 Allmänt om rättsväsendets internationella uppdrag ..............66 &lt;br&gt;
2.3 Förenta nationerna ...................................................................68 &lt;br&gt;
2.3.1 Civil krishantering ........................................................69 &lt;br&gt;
2.3.2 Utvecklingssamarbete...................................................74 &lt;br&gt;
2.4 Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa............75 &lt;br&gt;
2.4.1 Civil krishantering ........................................................75 &lt;br&gt;
2.5 Europeiska unionen..................................................................78 &lt;br&gt;
2.5.1 Civil krishantering ........................................................78 &lt;br&gt;
2.5.2 Utvecklingssamarbete...................................................84 &lt;br&gt;
2.6 TIPH – en civil krishanteringsinsats.......................................87 &lt;br&gt;
2.7 Internationella tribunaler och domstolar................................88 &lt;br&gt;
2.8 Samverkan mellan internationella aktörer ..............................92 &lt;br&gt;
2.8.1 Allmänt ..........................................................................92 &lt;br&gt;
2.8.2 Särskilt om ILAC..........................................................95 &lt;br&gt;
3 Svenska insatser på rättsområdet .................................97 &lt;br&gt;
3.1 Den inrikespolitiska bakgrunden ............................................97 &lt;br&gt;
3.2 Aktörer med övergripande uppgifter ....................................100 &lt;br&gt;
3.2.1 Regeringskansliet ........................................................100 &lt;br&gt;
3.2.2 Folke Bernadotteakademin.........................................105 &lt;br&gt;
3.2.3 Sida...............................................................................110 &lt;br&gt;
3.2.4 Institutet för utvärdering av internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete..................................................115 &lt;br&gt;
3.2.5 Svenska institutet ........................................................116 &lt;br&gt;
3.3 Myndigheter med verksamhetsinriktade uppgifter..............116 &lt;br&gt;
3.3.1 Domstolsväsendet.......................................................116 &lt;br&gt;
3.3.2 Åklagarväsendet ..........................................................120 &lt;br&gt;
3.3.3 Polisväsendet ...............................................................122 &lt;br&gt;
3.3.4 Kriminalvården............................................................128 &lt;br&gt;
3.3.5 Andra myndigheter.....................................................131 &lt;br&gt;
6&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Innehåll &lt;br&gt;
3.4 Övriga aktörer........................................................................ 132 &lt;br&gt;
3.4.1 Advokatkåren.............................................................. 132 &lt;br&gt;
3.4.2 Akademiska institutioner samt icke-statliga &lt;br&gt;
organisationer ............................................................. 135 &lt;br&gt;
3.5 Samverkan............................................................................... 141 &lt;br&gt;
4 Andra myndigheter med internationell verksamhet....... 143 &lt;br&gt;
4.1 Inledning................................................................................. 143 &lt;br&gt;
4.2 Försvarsmakten...................................................................... 143 &lt;br&gt;
4.3 Sida.......................................................................................... 144 &lt;br&gt;
4.4 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap .................. 145 &lt;br&gt;
4.5 Kustbevakningen.................................................................... 146 &lt;br&gt;
4.6 Lantmäteriet ........................................................................... 147 &lt;br&gt;
4.7 Migrationsverket.................................................................... 147 &lt;br&gt;
4.8 Skatteverket............................................................................ 147 &lt;br&gt;
4.9 Tullverket ............................................................................... 148 &lt;br&gt;
4.10 Övriga ..................................................................................... 148 &lt;br&gt;
5 Andra länder............................................................ 149 &lt;br&gt;
5.1 Inledning................................................................................. 149 &lt;br&gt;
5.2 Danmark................................................................................. 150 &lt;br&gt;
5.3 Finland.................................................................................... 152 &lt;br&gt;
5.4 Norge...................................................................................... 154 &lt;br&gt;
5.5 Tyskland ................................................................................. 156 &lt;br&gt;
5.6 Kanada .................................................................................... 157 &lt;br&gt;
5.7 USA ........................................................................................ 158 &lt;br&gt;
7&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Innehåll SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Del B Överväganden och förslag &lt;br&gt;
6 Svenskar i internationella organisationer .....................161 &lt;br&gt;
6.1 Inledning.................................................................................161 &lt;br&gt;
6.2 Nuvarande ordning ................................................................161 &lt;br&gt;
6.2.1 Rekrytering till befattningar inom FN och OSSE....161 &lt;br&gt;
6.2.2 Rekrytering till befattningar inom EU ......................162 &lt;br&gt;
6.3 Överväganden och förslag .....................................................164 &lt;br&gt;
6.3.1 Principiella frågor........................................................164 &lt;br&gt;
6.3.2 Behov av nationella strategier.....................................166 &lt;br&gt;
6.3.3 Prioriterade befattningar ............................................167 &lt;br&gt;
6.3.4 Hanteringen inom Regeringskansliet ........................168 &lt;br&gt;
6.3.5 Praktiska frågor...........................................................169 &lt;br&gt;
7 Organisatoriska frågor ...............................................173 &lt;br&gt;
7.1 Inledning.................................................................................173 &lt;br&gt;
7.2 Tidigare utredningar m.m. .....................................................174 &lt;br&gt;
7.2.1 Civil krishantering ......................................................174 &lt;br&gt;
7.2.2 Utvecklingssamarbete.................................................175 &lt;br&gt;
7.2.3 Särskilt om departementspromemorian Domare &lt;br&gt;
och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1)...176 &lt;br&gt;
7.2.4 Särskilt om Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
betänkanden En svensk veteranpolitik, del 1 &lt;br&gt;
och 2 (SOU 2007:77 och 2008:91) ............................178 &lt;br&gt;
7.3 Överväganden och förslag .....................................................179 &lt;br&gt;
7.3.1 En nationell helhetssyn...............................................179 &lt;br&gt;
7.3.2 Styrning .......................................................................183 &lt;br&gt;
7.3.3 Prioriterade uppdrag ...................................................186 &lt;br&gt;
7.3.4 Samspel mellan internationella uppdragsformer .......189 &lt;br&gt;
7.3.5 Centrala stödfunktioner .............................................191 &lt;br&gt;
7.3.6 Ett nationellt råd .........................................................194 &lt;br&gt;
7.3.7 Samverkan med andra aktörer ....................................195 &lt;br&gt;
7.3.8 Ett nationellt nätverk..................................................198 &lt;br&gt;
7.3.9 Nordisk samverkan.....................................................200 &lt;br&gt;
7.3.10 Anställningsmyndighet...............................................201 &lt;br&gt;
7.3.11 Rekrytering..................................................................204 &lt;br&gt;
8&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Innehåll &lt;br&gt;
7.3.12 Rekryteringsunderlag ................................................. 206 &lt;br&gt;
7.3.13 Rekryteringsförfarande vid domar- och &lt;br&gt;
åklagartjänster ............................................................. 210 &lt;br&gt;
7.3.14 Särskilt om rekrytering till EU:s civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser................................................. 212 &lt;br&gt;
7.3.15 Anhörigfrågor ............................................................. 213 &lt;br&gt;
7.3.16 Jämställdhetsfrågor..................................................... 215 &lt;br&gt;
7.3.17 Insatsfrekvens ............................................................. 218 &lt;br&gt;
7.3.18 Ledighet....................................................................... 221 &lt;br&gt;
7.3.19 Ersättare – domare och åklagare ................................ 222 &lt;br&gt;
7.3.20 Kvalitetssäkring .......................................................... 224 &lt;br&gt;
7.3.21 Meritvärdering m.m.................................................... 226 &lt;br&gt;
7.3.22 Information................................................................. 231 &lt;br&gt;
7.3.23 Utbildning................................................................... 233 &lt;br&gt;
7.3.24 Utrustning och logistik .............................................. 238 &lt;br&gt;
7.3.25 Jour .............................................................................. 240 &lt;br&gt;
7.3.26 Uppföljning................................................................. 241 &lt;br&gt;
8 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m........................ 245 &lt;br&gt;
8.1 Inledning................................................................................. 245 &lt;br&gt;
8.2 Risk för ohälsa........................................................................ 246 &lt;br&gt;
8.3 Nuvarande ordning ................................................................ 248 &lt;br&gt;
8.3.1 Allmänt........................................................................ 248 &lt;br&gt;
8.3.2 Allmänna regler........................................................... 249 &lt;br&gt;
8.3.3 Särskilda regler ............................................................ 251 &lt;br&gt;
8.3.4 Avtalslösningar ........................................................... 255 &lt;br&gt;
8.4 Tidigare lagstiftningsärenden ................................................ 259 &lt;br&gt;
8.4.1 Bakgrund ..................................................................... 259 &lt;br&gt;
8.4.2 Departementspromemorian Domare och åklagare &lt;br&gt;
i internationella insatser (Ds 2002:1) ........................ 260 &lt;br&gt;
8.4.3 Veteransoldatutredningens betänkanden &lt;br&gt;
En svensk veteranpolitik, del 1 och 2 &lt;br&gt;
(SOU 2007:77 och 2008:91) ...................................... 262 &lt;br&gt;
8.5 Överväganden och förslag..................................................... 265 &lt;br&gt;
8.5.1 Behovet av en författningsreglering .......................... 265 &lt;br&gt;
8.5.2 Formerna för författningsreglering........................... 267 &lt;br&gt;
8.5.3 Personalkategorier som primärt bör omfattas av &lt;br&gt;
författningsregleringen............................................... 269 &lt;br&gt;
9&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Innehåll SOU 2009:76 &lt;br&gt;
8.5.4 Andra personalkategorier ...........................................272 &lt;br&gt;
8.5.5 Övrigt ..........................................................................274 &lt;br&gt;
8.5.6 Ikraftträdande m.m. ....................................................275 &lt;br&gt;
9 Straffrättslig jurisdiktion............................................277 &lt;br&gt;
9.1 Inledning.................................................................................277 &lt;br&gt;
9.2 Den folkrättsliga bakgrunden................................................278 &lt;br&gt;
9.2.1 Allmänt ........................................................................278 &lt;br&gt;
9.2.2 Jurisdiktionsprinciper .................................................279 &lt;br&gt;
9.2.3 Dubbel straffbarhet.....................................................281 &lt;br&gt;
9.2.4 Immunitet....................................................................282 &lt;br&gt;
9.2.5 Statusavtal....................................................................283 &lt;br&gt;
9.2.6 FN:s hantering av frågor om straffrättsligt ansvar &lt;br&gt;
för personal i FN:s fredsbevarande insatser ..............287 &lt;br&gt;
9.3 Gällande rätt ...........................................................................290 &lt;br&gt;
9.3.1 Undantag från kravet på dubbel straffbarhet ............290 &lt;br&gt;
9.3.2 Krav på åtalsförordnande............................................295 &lt;br&gt;
9.3.3 Immunitet....................................................................296 &lt;br&gt;
9.4 Tidigare lagstiftningsärenden ................................................296 &lt;br&gt;
9.4.1 Departementspromemorian Domare och åklagare &lt;br&gt;
i internationella insatser (Ds 2002:1).........................297 &lt;br&gt;
9.4.2 Internationella straffrättsutredningens &lt;br&gt;
betänkande Internationella brott och svensk &lt;br&gt;
jurisdiktion (SOU 2002:98) .......................................297 &lt;br&gt;
9.5 Överväganden och förslag .....................................................299 &lt;br&gt;
9.5.1 Behovet av en utvidgning av svensk straffrättslig &lt;br&gt;
jurisdiktion ..................................................................299 &lt;br&gt;
9.5.2 Personalkategorier ......................................................302 &lt;br&gt;
9.5.3 Brott som avses ...........................................................306 &lt;br&gt;
9.5.4 Krav på åtalsförordnande............................................307 &lt;br&gt;
9.5.5 Behov av förändring av materiell straffrättslig &lt;br&gt;
lagstiftning...................................................................308 &lt;br&gt;
10&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Innehåll &lt;br&gt;
10 Kostnads- och konsekvensanalys................................ 313 &lt;br&gt;
10.1 Ekonomiska konsekvenser .................................................... 313 &lt;br&gt;
10.1.1 Allmänt........................................................................ 313 &lt;br&gt;
10.1.2 Kostnader för förstärkt kapacitet i Sverige – &lt;br&gt;
”plattformskostnader”................................................ 314 &lt;br&gt;
10.1.3 Kostnader för deltagande i internationella civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser................................................. 314 &lt;br&gt;
10.2 Konsekvenser i övrigt ............................................................ 315 &lt;br&gt;
Del C Författningskommentarer &lt;br&gt;
11 Författningskommentarer .......................................... 319 &lt;br&gt;
11.1 Förslaget till lag (0000:00) om personal i internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser................................................... 319 &lt;br&gt;
11.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ......................... 331 &lt;br&gt;
11.3 Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen &lt;br&gt;
(1977:1160)............................................................................. 334 &lt;br&gt;
11.4 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen &lt;br&gt;
(1999:1229)............................................................................. 334 &lt;br&gt;
Bilaga &lt;br&gt;
Kommittédirektiv 2008:155............................................................ 335 &lt;br&gt;
11&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Innehåll SOU 2009:76 &lt;br&gt;
12&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Förkortningar m.m. &lt;br&gt;
AFDEM The African Civilian Standby Roster for &lt;br&gt;
Humanitarian and Peace-building Missions &lt;br&gt;
AFL Lag (1962:381) om allmän försäkring &lt;br&gt;
AFS Arbetsmiljöverkets författningssamling &lt;br&gt;
AIDCO EuropeAid Co-Operation Office &lt;br&gt;
ALA Asia and Latin America &lt;br&gt;
ALFA Allmänt löne- och förmånsavtal &lt;br&gt;
art. artikel &lt;br&gt;
AU Afrikanska Unionen &lt;br&gt;
AuG Advokater utan gränser &lt;br&gt;
AVA Affärsverksavtalet &lt;br&gt;
BBE Bilaterala Biträdande Experter &lt;br&gt;
CARDS Community Assistance to Reconstruction, &lt;br&gt;
Development and Stabilisation &lt;br&gt;
CCBE Council of the Bars and Law Societies of the &lt;br&gt;
European Union &lt;br&gt;
CDI Commitment to Development Index &lt;br&gt;
CEEBA Chief Executives of European Bar Associations &lt;br&gt;
CIJL Centre for the Independence of Judges and &lt;br&gt;
Lawyers &lt;br&gt;
CIVCOM The Committee for Civilian Aspects of Crisis &lt;br&gt;
Management &lt;br&gt;
CPCC Civilian Planning and Conduct Capability &lt;br&gt;
13&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Förkortningar m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
CRC Civilian Response Corps &lt;br&gt;
CRT Civilian Response Teams &lt;br&gt;
CV Curriculum Vitae &lt;br&gt;
Danida Danish International Development Assistance &lt;br&gt;
DCI Development Cooperation Instrument &lt;br&gt;
DIIS Danish Institute for International Studies &lt;br&gt;
DPKO Department of Peacekeeping Operations &lt;br&gt;
Ds Departementsserien &lt;br&gt;
DV Domstolsverket &lt;br&gt;
EBM Ekobrottsmyndigheten &lt;br&gt;
ECCC Extraordinary Chambers in the Courts of &lt;br&gt;
Cambodia &lt;br&gt;
EES Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet &lt;br&gt;
EG Europeiska gemenskapen &lt;br&gt;
ENPI European Neighbourhood Partnership &lt;br&gt;
Instrument &lt;br&gt;
ESFP Europeisk säkerhets- och försvarspolitik &lt;br&gt;
ESK Europeiska säkerhetskonferensen &lt;br&gt;
ESS Europeiska säkerhetsstrategin &lt;br&gt;
EU Europeiska unionen &lt;br&gt;
EUF Europeiska Utvecklingsfonden &lt;br&gt;
Eurojust European Judical Cooperation Unit &lt;br&gt;
EuropeAid EuropeAid Co-Operation Office &lt;br&gt;
Europol European Police Office &lt;br&gt;
FBA Folke Bernadotteakademin &lt;br&gt;
FN Förenta Nationerna &lt;br&gt;
FoP Förordning (1999:1155) om Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka &lt;br&gt;
14&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Förkortningar m.m. &lt;br&gt;
Frontex European Agency for the Management of &lt;br&gt;
Operational Cooperation at the External &lt;br&gt;
Borders of the Member States of the European &lt;br&gt;
Union &lt;br&gt;
Fö Försvarsdepartementet &lt;br&gt;
GOB Grov Organiserad Brottslighet &lt;br&gt;
GUSP Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik &lt;br&gt;
IBA International Bar Association &lt;br&gt;
ICC International Criminal Court &lt;br&gt;
ICJ International Commission of Jurists &lt;br&gt;
ICJ International Court of Justice &lt;br&gt;
ICJ-S Svenska avdelningen av Internationella &lt;br&gt;
juristkommissionen &lt;br&gt;
ICTR International Criminal Tribunal for Rwanda &lt;br&gt;
ICTY International Criminal Tribunal for the former &lt;br&gt;
Yugoslavia &lt;br&gt;
IHB Internationale Humanitaere Beredskab &lt;br&gt;
IHF Internationella Helsingforsfederationen &lt;br&gt;
IKFF Internationella Kvinnoförbundet för Fred och &lt;br&gt;
Frihet &lt;br&gt;
ILAC The International Legal Assistance Consortium &lt;br&gt;
IPA Instrument for Pre-accession Assistance &lt;br&gt;
IPDC International Police Development Course &lt;br&gt;
ISAM Enheten för internationell samordning &lt;br&gt;
(enhet inom Rikspolisstyrelsen) &lt;br&gt;
Ispa Instrument for Structural Policy for &lt;br&gt;
Pre- Accession &lt;br&gt;
IT informationsteknologi &lt;br&gt;
JPO Junior Professional Officer &lt;br&gt;
Krus Kompetensrådet för utveckling i staten &lt;br&gt;
15&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Förkortningar m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
KUR Kommittén för utvecklingssamarbete på &lt;br&gt;
rättsområdet &lt;br&gt;
KUSP Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik &lt;br&gt;
LAF Lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring &lt;br&gt;
LAS Lag (1982:80) om anställningsskydd &lt;br&gt;
LBK lovbekendtgörelse &lt;br&gt;
LSP Lag (1977:265) om statligt personskadeskydd &lt;br&gt;
LuF Lag (1999:568) om utlandsstyrkan inom &lt;br&gt;
Försvarsmakten &lt;br&gt;
Meda Euro-Mediterranean Partnership &lt;br&gt;
MSB Myndigheten för samhällsskydd och beredskap &lt;br&gt;
NATO North Atlantic Treaty Organization &lt;br&gt;
NGO Non-Governmental Organization &lt;br&gt;
NORDEM The Norwegian Resource Bank for Democracy &lt;br&gt;
and Human Rights &lt;br&gt;
NRC The Norwegian Refugee Council &lt;br&gt;
ODIHR Office for Democratic Institutions and Human &lt;br&gt;
Rights &lt;br&gt;
OHR Office of High Representative &lt;br&gt;
OROLSI Office of Rule of Law and Security Institutions &lt;br&gt;
OSS Oberoende Staters Samvälde &lt;br&gt;
OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i &lt;br&gt;
Europa &lt;br&gt;
par. paragraph &lt;br&gt;
PCA Permanent Court of Arbitration &lt;br&gt;
PFF Partnerskap för fred &lt;br&gt;
PGU Sveriges politik för global utveckling &lt;br&gt;
Phare Pologne-Hongrie: Actions pour la &lt;br&gt;
Reconversion Économique &lt;br&gt;
PLO Palestine Liberation Organization &lt;br&gt;
16&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Förkortningar m.m. &lt;br&gt;
Prop. Proposition &lt;br&gt;
PSA Avtal om ersättning vid personskada &lt;br&gt;
PTE Potentiellt traumatisk händelse (Potentially &lt;br&gt;
traumatic event) &lt;br&gt;
REACT Rapid Expert Assistance and Cooperation &lt;br&gt;
Teams &lt;br&gt;
RedR-IHE Registered Engineers for Disaster Relief and &lt;br&gt;
the International Health Exchange &lt;br&gt;
RIF Rådet för rättsväsendets &lt;br&gt;
informationsförsörjning &lt;br&gt;
RiR Riksrevisionen &lt;br&gt;
RKC Rikskommunikationscentralen &lt;br&gt;
RP-rd Regeringens proposition till riksdagen (Finland) &lt;br&gt;
RPS Rikspolisstyrelsen &lt;br&gt;
RWI Raoul Wallenberg Institute of Human Rights &lt;br&gt;
and Humanitarian Law &lt;br&gt;
RÅ Riksåklagaren &lt;br&gt;
R2P Responsibility to protect &lt;br&gt;
Saco Sveriges akademikers centralorganisation &lt;br&gt;
SADEV Swedish Agency for Development Evaluation &lt;br&gt;
(Institutet för utvärdering av internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete) &lt;br&gt;
SAFDEM Southern African civilian standby roster for &lt;br&gt;
Humanitarian Relief and Peacekeeping Missions &lt;br&gt;
Sapard Special Accession Programme for Agriculture &lt;br&gt;
and Rural Development &lt;br&gt;
SARC Special Assistant to the Resident Coordinator &lt;br&gt;
SEKO Facket för Service och Kommunikation &lt;br&gt;
SHK Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter &lt;br&gt;
17&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Förkortningar m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Sida Styrelsen för internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
SILD Swedish Institute for Legal Development &lt;br&gt;
Skr. Skrivelse &lt;br&gt;
SMR Norsk Senter for menneskerettigheter &lt;br&gt;
SPG Sida Procurement Guidelines &lt;br&gt;
SPV Statens pensionsverk &lt;br&gt;
SSR Säkerhetssektorreform &lt;br&gt;
St.meld. Stortingsmelding (Norge) &lt;br&gt;
Swedint Swedish Armed Forces International Centre &lt;br&gt;
SWERA Swedish Refugee Aid &lt;br&gt;
SÄPO Säkerhetspolisen &lt;br&gt;
Tacis Technical Assistance to the Commonwealth of &lt;br&gt;
Independant States &lt;br&gt;
TAIEX Technical Assistance Information Exchange &lt;br&gt;
Unit &lt;br&gt;
TCO Tjänstemännens Centralorganisation &lt;br&gt;
TGL-S Avtal om statens tjänstegrupplivförsäkring &lt;br&gt;
TIPH Temporary International Presence in Hebron &lt;br&gt;
UD Utrikesdepartementet &lt;br&gt;
UN United Nations &lt;br&gt;
UNFICYP United Nations Forces In Cyprus &lt;br&gt;
UNHCR United Nations High Commissioner for &lt;br&gt;
Refugees &lt;br&gt;
UNIFEM United Nations Development Fund for Women &lt;br&gt;
UNMIK United Nations Interim Administration &lt;br&gt;
Mission in Kosovo &lt;br&gt;
UNMIL United Nations Mission in Liberia &lt;br&gt;
UNPCC United Nations Police Commanders Course &lt;br&gt;
18&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Förkortningar m.m. &lt;br&gt;
19 &lt;br&gt;
UNPOC United Nations Police Officers Course &lt;br&gt;
UNPriPOC United Nations Prison and Probation Officer &lt;br&gt;
Course &lt;br&gt;
UNTSO United Nations Truce Supervision Organization&lt;br&gt;
URA Avtal om utlandskontrakt och riktlinjer för &lt;br&gt;
anställningsvillkor vid tjänstgöring utomlands &lt;br&gt;
USAID United States Agency for International &lt;br&gt;
Development &lt;br&gt;
UVA Avtal om utlandstjänstgöring &lt;br&gt;
WCO World Customs Organization &lt;br&gt;
ZIF Zentrum für Internationale Friedenseinsätze &lt;br&gt;
(Tyskland)&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Sammanfattning &lt;br&gt;
Utredningen har haft i uppdrag att förbättra förutsättningarna för &lt;br&gt;
svenskt rättsväsende att delta i internationella uppdrag, för att på &lt;br&gt;
det sättet bidra till Sveriges dokumenterade engagemang när det &lt;br&gt;
gäller civil krishantering och internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Civil krishantering, inom framför allt FN:s och EU:s ram, syftar till &lt;br&gt;
att bygga upp eller återställa civila samhällsfunktioner i olika kris och &lt;br&gt;
konfliktsituationer, en verksamhet som blivit allt viktigare efter &lt;br&gt;
kalla krigets slut och mot bakgrund av erfarenheterna från bl.a. konflikterna &lt;br&gt;
på Balkan. Internationellt utvecklingssamarbete sker inom &lt;br&gt;
de olika länderprogram och efter prioriteringar som Sida på regeringens &lt;br&gt;
uppdrag sedan länge svarar för. Utvecklingssamarbetet kan även &lt;br&gt;
finansieras genom EU. &lt;br&gt;
En uppbyggnad av ett i alla hänseenden fungerande rättsväsende &lt;br&gt;
är nödvändig för att krisdrabbade samhällen ska kunna utvecklas i &lt;br&gt;
positiv riktning. Efterfrågan från bl.a. FN och EU på personal inom &lt;br&gt;
rättsområdet till internationella fredsfrämjande insatser och internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete har under senare år ökat markant. &lt;br&gt;
Ett deltagande i internationell verksamhet ger rättsväsendet, dvs. &lt;br&gt;
framför allt domstolsväsendet, åklagare och polis samt kriminalvården&lt;br&gt;
, en möjlighet att också förvärva kunskap och erfarenhet som &lt;br&gt;
kan nyttiggöras i den egna nationella verksamheten. &lt;br&gt;
Regeringens ambitioner vad gäller insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
kommer till uttryck i olika strategi- och måldokument. Utredningen &lt;br&gt;
lämnar i betänkandet förslag på hur rättsväsendets olika delar ska &lt;br&gt;
kunna stärkas var för sig men även inbördes i sitt internationella deltagande&lt;br&gt;
. Rättsväsendet sätts också in i ett vidare sammanhang, där &lt;br&gt;
samverkan med övriga svenska och internationella aktörer inom &lt;br&gt;
rättsområdet, det övriga civila samhället men även militär verksamhet &lt;br&gt;
framhålls. &lt;br&gt;
Vid utvecklande av formerna för det internationella deltagandet &lt;br&gt;
föreslås att särskild hänsyn tas till behovet av enhetlighet och effektivi21&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Sammanfattning SOU 2009:76 &lt;br&gt;
tet, liksom till önskvärda synergieffekter. Samordning inom Regeringskansliet &lt;br&gt;
och mellan rättsväsendets olika delar, liksom Folke &lt;br&gt;
Bernadotteakademins sammanhållande roll, betonas. Enligt utredningen &lt;br&gt;
bör även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, med &lt;br&gt;
sin välrenommerade internationella erfarenhet, ges en viktig roll i sammanhanget. &lt;br&gt;
Utredningen lyfter i sina överväganden och förslag särskilt fram &lt;br&gt;
fyra områden, nämligen &lt;br&gt;
• hur antalet svenskar på relevanta befattningar i internationella &lt;br&gt;
organisationer allmänt ska kunna öka, &lt;br&gt;
• organisatoriska frågor, &lt;br&gt;
• arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. samt &lt;br&gt;
• frågor rörande straffrättslig jurisdiktion över internationellt &lt;br&gt;
verksam personal. &lt;br&gt;
I det organisatoriska sammanhanget behandlas domare och åklagare &lt;br&gt;
särskilt. Anledningen härtill är dels den speciella ställning som dessa &lt;br&gt;
yrkesgrupper har, framför allt domarnas konstitutionella särställning&lt;br&gt;
, dels att utredningen finner att många av frågorna redan hanteras &lt;br&gt;
på ett tillfredsställande sätt för polisers och kriminalvårdares del. Inte &lt;br&gt;
minst polisen har en mångårig erfarenhet av internationella insatser &lt;br&gt;
vilka för det mesta speglas i en väl utbyggd organisation. &lt;br&gt;
Utredningens överväganden och förslag bör ses mot bakgrund &lt;br&gt;
av Sveriges politik för global utveckling och andra gällande nationella &lt;br&gt;
och internationella styrdokument på området. &lt;br&gt;
Svenskar i internationella organisationer &lt;br&gt;
För att Sverige ska kunna påverka utformningen och uppföljningen &lt;br&gt;
av internationell verksamhet, men också för att Sverige ska nå &lt;br&gt;
framgång vid rekrytering till internationella uppdrag, krävs svensk &lt;br&gt;
närvaro på relevanta befattningar i internationella organisationer. &lt;br&gt;
I dag är Sverige, enligt utredningens mening, inte tillräckligt &lt;br&gt;
representerat på ledande befattningar inom sådana organisationer i &lt;br&gt;
förhållande till de relativt stora svenska ekonomiska, personella och &lt;br&gt;
materiella bidragen till främst internationell freds- och säkerhetsfrämjande &lt;br&gt;
verksamhet. Sverige bör därför sträva efter att få fler &lt;br&gt;
svenskar på relevanta befattningar inom bl.a. FN och EU. För att &lt;br&gt;
22&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Sammanfattning &lt;br&gt;
åstadkomma en god närvaro på lång sikt bör denna strävan avse &lt;br&gt;
tjänster på alla nivåer. Ett sätt att uppnå detta mål kan vara att i &lt;br&gt;
större utsträckning än för närvarande villkora de ekonomiska, &lt;br&gt;
personella och materiella bidragen. &lt;br&gt;
Sverige bör i nationella strategier på regerings- respektive &lt;br&gt;
myndighetsnivå tydliggöra vilka områden som Sverige vill prioritera &lt;br&gt;
och inom vilka vi har bäst kompetens. Satsningar bör koncentreras &lt;br&gt;
till de enskilda kandidater som har reella förutsättningar &lt;br&gt;
att nå framgång. Sverige bör därvid särskilt satsa på att öka antalet &lt;br&gt;
svenskar inom de internationella organisationernas institutioner &lt;br&gt;
samt EU:s tillsynsmyndigheter. Satsningar bör inte endast avse &lt;br&gt;
traditionella sakområden utan även exempelvis administrativa &lt;br&gt;
befattningar. Inom EU bör ett stort antal nationella experter eftersträvas, &lt;br&gt;
däribland inom Rådssekretariatet. &lt;br&gt;
En framgångsrik internationell rekrytering förutsätter dels en &lt;br&gt;
förbättrad koordination inom Regeringskansliet, dels att personalresurser &lt;br&gt;
avdelas inom Regeringskansliet för arbetet med rekryteringsfrågor. &lt;br&gt;
Dessutom krävs ofta omfattande aktivitet, framsynthet &lt;br&gt;
och lobbyverksamhet. Kandidaterna måste också uppmuntras att &lt;br&gt;
tillåta sig att ”ta plats”. Intervjuträning samt ämnes- och landskunskap &lt;br&gt;
bör därför erbjudas av exempelvis den nyinrättade myndigheten &lt;br&gt;
Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) eller av UD. &lt;br&gt;
En förutsättning för att lämpliga kandidater ska intressera sig för &lt;br&gt;
internationella uppdrag är vidare att sådan erfarenhet tillmäts ett &lt;br&gt;
betydande nationellt meritvärde, vilket bör avspeglas i karriärmöjligheter &lt;br&gt;
och lönesättning. &lt;br&gt;
Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
I Sverige är ett relativt stort antal aktörer för närvarande involverade &lt;br&gt;
i administrationen och genomförandet av internationella uppdrag. &lt;br&gt;
Deltagande i civila krishanteringsinsatser berör exempelvis i &lt;br&gt;
betydande utsträckning såväl Justitie- och Utrikesdepartementet &lt;br&gt;
som Försvarsdepartementet. En förutsättning för att ett stort antal &lt;br&gt;
svenska aktörer ska kunna vara delaktiga i internationella uppdrag &lt;br&gt;
på rättsområdet är emellertid att det finns en välgrundad helhetssyn &lt;br&gt;
på verksamheten. Detta kräver en nära samordning mellan berörda &lt;br&gt;
fackdepartement – främst Justitie- och Utrikesdepartementet – och &lt;br&gt;
övriga aktörer samt en tydlig styrning av den internationella verksamheten &lt;br&gt;
inom domstolsväsendet och rättsväsendets myndigheter. &lt;br&gt;
23&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Sammanfattning SOU 2009:76 &lt;br&gt;
I den mån ordningen med gemensamberedning inom Regeringskansliet &lt;br&gt;
inte visar sig fullgod, bör det enligt utredningen övervägas, &lt;br&gt;
att inom Statsrådsberedningen inrätta en funktion med uppgift att &lt;br&gt;
säkerställa att styrningen inom Regeringskansliet på detta område &lt;br&gt;
blir enhetlig och konsekvent. &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten, som i dag endast sporadiskt deltar i internationell &lt;br&gt;
verksamhet utöver kärnverksamheten, dvs. brottsutredningar &lt;br&gt;
på skilda nivåer, bör i ökad utsträckning delta i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
och utvecklingssamarbete. Regeringen bör i &lt;br&gt;
större utsträckning än i dag utnyttja instruktioner, regleringsbrev &lt;br&gt;
och andra styrinstrument för att leda rättsväsendets internationella &lt;br&gt;
verksamhet. Styrdokumenten avseende Sveriges Domstolar (Domstolsverket), &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvården &lt;br&gt;
bör i tillämpliga delar vara likalydande. Det bör tydligt framgå &lt;br&gt;
vilka internationella uppdrag myndigheterna förväntas ha beredskap &lt;br&gt;
att arbeta med. Rättsväsendets olika delar bör, å sin sida, själva &lt;br&gt;
formulera strategier och inriktningsdokument där verksamheten &lt;br&gt;
ytterligare konkretiseras. &lt;br&gt;
All svensk internationell verksamhet sker mot bakgrund av &lt;br&gt;
Sveriges internationella åtaganden och utifrån behov och efterfrågan &lt;br&gt;
som från tid till annan gör sig gällande. För att största &lt;br&gt;
möjliga synergieffekter ska uppnås bör de svenska ansträngningarna, &lt;br&gt;
där det är möjligt, dock koncentreras till mer sammanhållna &lt;br&gt;
insatser. Inom dessa ramar bör uppdrag prioriteras som också kan &lt;br&gt;
tillföra de svenska myndigheternas kärnverksamheter erfarenhet &lt;br&gt;
och information. Detsamma gäller kunskapsområden där Sverige &lt;br&gt;
kan anses ha särskilda försteg. Regioner som ligger geografiskt och &lt;br&gt;
rättskulturellt nära bör också, om möjligt, ges prioritet. Fokus bör &lt;br&gt;
inte endast ligga på straffrättsligt samarbete utan också i hög grad &lt;br&gt;
på konstitutionell rätt samt civil- och förvaltningsrätt. Ett ökat &lt;br&gt;
samspel mellan krishantering och utvecklingssamarbete – liksom &lt;br&gt;
med andra internationella uppdragsformer – bör eftersträvas. Det &lt;br&gt;
är önskvärt att det inom rättsväsendets olika delar finns en &lt;br&gt;
kompetens och beredskap inom såväl civil krishantering som utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
I dag finns centrala stödfunktioner vid Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen &lt;br&gt;
och Kriminalvården för administration av internationella &lt;br&gt;
uppdrag. En liknande stödfunktion bör inrättas också vid &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten. Till Domstolsverkets centrala stödfunktion &lt;br&gt;
finns knuten en särskild referensgrupp. Det är lämpligt att även de &lt;br&gt;
centrala stödfunktionerna vid Åklagarmyndigheten och Kriminal24&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Sammanfattning &lt;br&gt;
vården i sin tur kan stödjas av referensgrupper eller motsvarande &lt;br&gt;
funktioner. &lt;br&gt;
För att tillgodose samordning inom rättsväsendet och med &lt;br&gt;
andra internationella aktörer bör ett rättsväsendets råd för internationella &lt;br&gt;
uppdrag inrättas med företrädare för rättsväsendets &lt;br&gt;
olika delar, Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Folke &lt;br&gt;
Bernadotteakademin och Sida. Justitiedepartementet bör leda rådets &lt;br&gt;
arbete. Rådet bör – mot bakgrund av Sveriges nationella strategi – &lt;br&gt;
utforma en helhetssyn angående rättsväsendets deltagande i internationella &lt;br&gt;
uppdrag, ange prioriterade områden samt beakta det nödvändiga &lt;br&gt;
samspelet mellan civil krishantering och utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Rättsväsendet bör eftersträva en ökad samverkan med andra &lt;br&gt;
svenska internationella aktörer, däribland Sida, advokatkåren, ickestatliga &lt;br&gt;
organisationer och Försvarsmakten. Myndigheter och organisationer &lt;br&gt;
som deltar i civila krishanteringsinsatser och utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
bör vidare bilda ett nationellt nätverk. Mot bakgrund av &lt;br&gt;
Folke Bernadotteakademins sammanhållande roll inom sitt verksamhetsområde, &lt;br&gt;
bör akademin ges i uppdrag att vara sammanhållande och &lt;br&gt;
ledande för nätverket och dess verksamhet. Folke Bernadotteakademin &lt;br&gt;
bör dessutom kunna utgöra en samordnande och företrädande &lt;br&gt;
funktion för svensk del vid en framtida ökad och önskvärd &lt;br&gt;
nordisk samverkan. &lt;br&gt;
I fråga om civila krishanteringsinsatser bör utsändande myndighet &lt;br&gt;
också vara anställningsmyndighet. Vid deltagande i utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
bör i regel ingen ändring göras i anställningsförhållandet. &lt;br&gt;
På grund av risken för förtroendeskadlighet är det inte lämpligt att &lt;br&gt;
personer inom rättsväsendet bildar egna bolag för att delta i &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. Personal som sekonderas (i motsats till att få &lt;br&gt;
sitt uppdrag direkt från exempelvis FN eller EU) till internationella &lt;br&gt;
tribunaler och domstolar bör genomgående vara utsänd av Domstolsverket &lt;br&gt;
som anställande myndighet. &lt;br&gt;
Domstolsväsendet och rättsväsendets myndigheter är mest &lt;br&gt;
lämpade att sköta rekryteringen till internationella uppdrag för &lt;br&gt;
rättsväsendets del. Sådan rekrytering förutsätter att det vid varje &lt;br&gt;
myndighet finns ett väl utvecklat expertregister. Kvalitetssäkring av &lt;br&gt;
personer bör ske innan kandidatens namn vidarebefordras till &lt;br&gt;
Regeringskansliet. Endast de personer som har de bästa förutsättningarna &lt;br&gt;
att nå framgång med sina kandidaturer bör nomineras. &lt;br&gt;
Rättsväsendet bör samordna sig i policyfrågor rörande rekrytering. &lt;br&gt;
Det är viktigt att det sker en tydlig renodling av de internationella &lt;br&gt;
25&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Sammanfattning SOU 2009:76 &lt;br&gt;
yrkesfunktionerna. Varje anställningsmyndighet bör svara för &lt;br&gt;
rekrytering av den personal som faller inom den egna myndighetens &lt;br&gt;
område. &lt;br&gt;
För att bredda rekryteringsunderlaget till internationella uppdrag &lt;br&gt;
bör rättsväsendet söka underlätta för personer med intresse &lt;br&gt;
att sändas ut, att kunna frigöras från pågående arbetsuppgifter samt &lt;br&gt;
sprida information om uppdragen till personal och chefer. Särskilda &lt;br&gt;
insatser bör göras för att attrahera personer lämpade för ledande &lt;br&gt;
befattningar. Detsamma gäller kvinnor i alla positioner. Myndigheterna &lt;br&gt;
bör på olika sätt underlätta för kandidaterna att nå framgång &lt;br&gt;
i internationella uttagningsförfaranden. &lt;br&gt;
För att rekrytering av personal från domstols- och åklagarväsendena &lt;br&gt;
ska tillförsäkra kvalitet och samtidigt vara så praktisk som &lt;br&gt;
möjligt, bör beredning ske inom Domstolsverkets internationella &lt;br&gt;
kansli respektive den centrala stödfunktion som bör byggas upp &lt;br&gt;
hos Åklagarmyndigheten. Domarnämnden och Domstolsverkets &lt;br&gt;
internationella råd respektive Tjänsteförslagsnämnden för åklagarväsendet &lt;br&gt;
och den referensgrupp som bör inrättas för Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
bör bistå vid utformandet av kravprofiler men inte i &lt;br&gt;
övrigt delta i beredningen. &lt;br&gt;
Sverige bör inom EU aktivt verka för ett förenklat och mer &lt;br&gt;
transparent rekryteringssystem. De svenska aktörerna bör samarbeta &lt;br&gt;
och utbyta erfarenheter kring detta system. &lt;br&gt;
Rättsväsendet bör på olika sätt uppmärksamma den s.k. medföljandeproblematiken &lt;br&gt;
och andra anhörigfrågor, bl.a. genom &lt;br&gt;
information till anhöriga, goda kontaktmöjligheter mellan utsända &lt;br&gt;
och anhöriga samt – i den mån det är säkerhetsmässigt och i övrigt &lt;br&gt;
lämpligt – ett bestämt antal hem- eller besöksresor. &lt;br&gt;
Rättsväsendet ska verka för att FN:s säkerhetsråds resolution &lt;br&gt;
1325 (2000) Kvinnor, fred och säkerhet implementeras i den &lt;br&gt;
internationella verksamheten. Implementeringen av denna har &lt;br&gt;
följts upp av ett antal myndigheter och organisationer i projektet &lt;br&gt;
GenderForce. Utredningen ställer sig bakom de förslag som presenterats &lt;br&gt;
inom detta projekt. Genderutbildning och information om &lt;br&gt;
resolutionen bör vara en del av utbildningen, såväl för rekryterande &lt;br&gt;
personal som för den personal som ska sändas ut i internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser. En viktig del av denna utbildning är &lt;br&gt;
information om tillämplig uppförandekod. Även internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete bör planeras utifrån resolutionens mål. &lt;br&gt;
Genom seminarier och nätverk kan resolutionens implementering &lt;br&gt;
följas upp. &lt;br&gt;
26&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Sammanfattning &lt;br&gt;
Hur lång tjänstgöringstiden utomlands bör vara, bör – liksom &lt;br&gt;
insatsfrekvensen – bestämmas av varje utsändande myndighet. Det &lt;br&gt;
bör dock existera en viss samsyn mellan olika aktörer i dessa frågor. &lt;br&gt;
Anställda inom rättsväsendet som deltar i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
bör under den tid tjänstgöring pågår utomlands utan särskilt &lt;br&gt;
beslut vara tjänstlediga från annan statlig anställning. Utgångspunkten &lt;br&gt;
bör vara en generös hållning från arbetsgivarnas sida när det &lt;br&gt;
gäller anställdas internationella uppdrag. &lt;br&gt;
För att skapa reella möjligheter för domare och åklagare att &lt;br&gt;
delta i internationella uppdrag måste det finnas ersättare för dessa, i &lt;br&gt;
första hand genom gängse ersättarsystem, främst särskilda förstärkningsinsatser &lt;br&gt;
samt utlysning av vikariat. Frågan om ersättare bör &lt;br&gt;
lösas i dialog med respektive chef på ett så tidigt stadium som &lt;br&gt;
möjligt. &lt;br&gt;
Att personal som sänds ut på internationella uppdrag är skicklig &lt;br&gt;
och även i övrigt lämplig för uppdraget är avgörande för förtroendet &lt;br&gt;
för det internationella arbetet. Kvalitetssäkring bör därför ske &lt;br&gt;
såväl före som under och efter uppdraget och genomföras av den &lt;br&gt;
utsändande myndigheten. &lt;br&gt;
De personer inom rättsväsendet som deltar i internationella &lt;br&gt;
uppdrag utvecklar sin kompetens i olika avseenden, vilket bör tillmätas &lt;br&gt;
särskilt meritvärde i karriär- och lönehänseende. Under &lt;br&gt;
utlandsuppdraget bör personalen i så stor utsträckning som möjligt &lt;br&gt;
beredas möjlighet att hålla sig informerad om vad som sker på &lt;br&gt;
personalområdet hemma. Personer som deltagit i utlandsuppdrag &lt;br&gt;
bör ges möjlighet till särskilda utvecklingssamtal med berörd chef &lt;br&gt;
eller annan lämplig person samt att informera om sina erfarenheter &lt;br&gt;
på den egna arbetsplatsen. För att tydliggöra vari utlandsuppdraget &lt;br&gt;
bestått bör särskilda uppdragsbeskrivningar upprättas. Frågan om &lt;br&gt;
meritvärdering bör vidare diskuteras i samråd mellan Arbetsgivarverket &lt;br&gt;
och dess medlemmar. Det är lämpligt att rättsväsendets olika &lt;br&gt;
delar också utvecklar former för att visa hemkommen personal sin &lt;br&gt;
erkänsla för den internationella insatsen. &lt;br&gt;
Rättsväsendet bör hålla intressenter till internationella uppdrag &lt;br&gt;
löpande informerade om deras ansökningar samt om utsändandeprocessens &lt;br&gt;
olika steg. Det är därför viktigt att också Regeringskansliet &lt;br&gt;
förser respektive myndighet med all tillgänglig information &lt;br&gt;
om nomineringar etc. Folke Bernadotteakademin bör ges i uppdrag &lt;br&gt;
att utforma en handbok med allmängiltig information om deltagande &lt;br&gt;
i internationell civil krishantering. &lt;br&gt;
27&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Sammanfattning SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Domare och åklagare bör inför deltagande i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
erbjudas utbildning anordnad av Folke Bernadotteakademin. &lt;br&gt;
Utbildningen bör utformas i samråd med Domstolsverket och &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten. Vidare bör multifunktionella utbildningar med &lt;br&gt;
såväl civil som militär personal vidareutvecklas. Förutom grundutbildning &lt;br&gt;
och missionsföreberedande utbildning bör möjligheter &lt;br&gt;
finnas till kompletterande utbildning, bl.a. språkutbildning och &lt;br&gt;
utbildning i länderkunskap. Även deltagare i internationellt utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
bör ges möjlighet till utbildning. För att medvetandegöra &lt;br&gt;
den internationella verksamheten hos de myndigheter &lt;br&gt;
som kan komma i fråga för att sända ut personal, är det vidare &lt;br&gt;
angeläget att personer på ledningsnivå inom dessa myndigheter får &lt;br&gt;
utbildning och information om denna verksamhet. &lt;br&gt;
Polisen bör få en samordnande roll beträffande utrustning och &lt;br&gt;
logistik. Det är också lämpligt att Polisen, genom Rikskommunikationscentralen, &lt;br&gt;
får i uppgift att ansvara för jour för all personal &lt;br&gt;
inom rättsväsendet. &lt;br&gt;
De utsändande myndigheterna har ett ansvar för att följa upp hemvändande &lt;br&gt;
personal. Hemvändandet kan underlättas av avrapportering &lt;br&gt;
(debriefing) och annan rapportering från utlandstjänstgöringen. Folke &lt;br&gt;
Bernadotteakademin bör ges i uppgift att sondera intresset för nätverk &lt;br&gt;
och hemvändarträffar för hemvändande personal. &lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor &lt;br&gt;
Det är angeläget att all personal, som sänds ut av svenska myndigheter &lt;br&gt;
och som arbetar under likvärdiga förhållanden omfattas av &lt;br&gt;
enhetliga arbets- och socialrättsliga villkor. På samma sätt som &lt;br&gt;
beträffande anställda i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten och &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka bör därför anställningsförhållandena för &lt;br&gt;
statligt anställda i vissa internationella civila uppdrag författningsregleras &lt;br&gt;
och inte enbart bestämmas genom avtal. &lt;br&gt;
En författningsreglering av anställningsförhållandena för statligt &lt;br&gt;
anställda i vissa internationella civila uppdrag bör enligt utredningen &lt;br&gt;
ta sin utgångspunkt i motsvarande reglering för Försvarsmaktens &lt;br&gt;
personal i internationella militära insatser, närmast i Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
förslag till sådan reglering (SOU 2008:91). De nya &lt;br&gt;
bestämmelserna, om vilka utredningen lämnar förslag, bör omfatta &lt;br&gt;
former för anställningen, arbetsmiljö, särskilt uppföljningsansvar, &lt;br&gt;
28&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Sammanfattning &lt;br&gt;
stödåtgärder vid skador och sjukdomar samt stöd och ersättningar &lt;br&gt;
till anhöriga. &lt;br&gt;
Bestämmelserna bör gälla all personal som sänds ut av rättsväsendet &lt;br&gt;
för arbete i internationella krishanteringsinsatser. De bör &lt;br&gt;
även, enligt utredningens förslag, vara tillämpliga på övrig civil &lt;br&gt;
personal som sänds ut av statliga myndigheter i internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser. Det innebär att de bl.a. kommer att &lt;br&gt;
omfatta personal som Folke Bernadotteakademin och Myndigheten &lt;br&gt;
för samhällsskydd och beredskap sänder ut i sådana insatser. &lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
Personal som sänds ut för att delta i internationella missioner &lt;br&gt;
omfattas vanligen av s.k. statusavtal. Dessa undantar regelmässigt &lt;br&gt;
brott som begåtts av utsända personer från mottagarlandets straffrättsliga &lt;br&gt;
jurisdiktion. Detta bygger på förutsättningen att någon &lt;br&gt;
annan stat har straffrättslig jurisdiktion över sådana brott. Svensk &lt;br&gt;
domstols behörighet att döma över brott som begåtts utomlands &lt;br&gt;
förutsätter som huvudregel att gärningen också är straffbar på &lt;br&gt;
gärningsorten, s.k. dubbel straffbarhet. Brott begångna vid tjänstgöring &lt;br&gt;
av någon som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
eller tillhör Polisens utlandsstyrka är dock undantagna från &lt;br&gt;
kravet på dubbel straffbarhet. Något motsvarande undantag för &lt;br&gt;
annan personal som sänds ut på internationella uppdrag finns &lt;br&gt;
emellertid inte. Detta innebär att det finns en risk att brott som &lt;br&gt;
begåtts av sådan personal inte kan lagföras i Sverige, och att Sverige &lt;br&gt;
därmed brister i sina internationella åtaganden att upprätthålla full &lt;br&gt;
straffrättslig jurisdiktion över civil personal utsänd på internationella &lt;br&gt;
uppdrag. Den svenska jurisdiktionen bör därför utvidgas &lt;br&gt;
genom att ytterligare undantag görs från kravet på dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
för lagföring i Sverige. &lt;br&gt;
Det nya undantaget från kravet på dubbel straffbarhet bör enligt &lt;br&gt;
utredningens förslag införas i 2 kap. 3 § brottsbalken. Det bör vara &lt;br&gt;
generellt utformat och omfatta svensk medborgare eller utlänning &lt;br&gt;
med hemvist i Sverige som deltar i ett internationellt uppdrag, vari &lt;br&gt;
Sverige tar del. Regeln kompletterar de undantag som redan finns &lt;br&gt;
från kravet på dubbel straffbarhet beträffande vissa yrkesgrupper. &lt;br&gt;
Begreppet internationellt uppdrag avser främst civila krishanteringsinsatser, &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete samt arbete vid internationella &lt;br&gt;
tribunaler och domstolar. De internationella uppdrag som kan &lt;br&gt;
29&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Sammanfattning SOU 2009:76 &lt;br&gt;
30 &lt;br&gt;
komma i fråga torde vanligen vara initierade av FN, OSSE eller EU. &lt;br&gt;
För att regeln ska bli tillämplig krävs att det är fråga om ett &lt;br&gt;
uppdrag, vari Sverige tar del. Uttrycket anknyter till den s.k. statsskyddsprincipen, &lt;br&gt;
dvs. att Sverige ska ha ett berättigat intresse av att &lt;br&gt;
lagföring sker i Sverige. &lt;br&gt;
Det nya undantaget från kravet på dubbel straffbarhet bör inte &lt;br&gt;
begränsas till brott begångna i tjänsten, utan omfatta samtliga brott &lt;br&gt;
som har begåtts vid tjänstgöring utom riket. Åtal för brott som &lt;br&gt;
omfattas av det nya undantaget bör få väckas utan s.k. åtalsförordnande. &lt;br&gt;
För att den utvidgade jurisdiktionsbestämmelsen ska få avsedd &lt;br&gt;
effekt krävs en utvidgning av svensk materiell straffrättslig lagstiftning &lt;br&gt;
avseende brottet tjänstefel. Med hänsyn till pågående &lt;br&gt;
beredningsarbete i denna del lämnar utredningen dock inget formligt &lt;br&gt;
förslag avseende en sådan utvidgning men anger en möjlig &lt;br&gt;
lösning. &lt;br&gt;
Utredningen föreslår att dess lagförslag träder i kraft &lt;br&gt;
den 1 januari 2011.&lt;br&gt;
Summary &lt;br&gt;
The Commission’s remit has been to improve the conditions for &lt;br&gt;
the Swedish legal system to take part in international missions, so &lt;br&gt;
as to be able to contribute to Sweden’s documented commitment &lt;br&gt;
with regard to civilian crisis management and international development &lt;br&gt;
cooperation. Civilian crisis management, mainly within the &lt;br&gt;
framework of the UN and the EU, aims at building up or restoring &lt;br&gt;
civil society functions in various situations of crisis and conflict, an &lt;br&gt;
activity that has become increasingly important after the end of the &lt;br&gt;
cold war and in the light of experiences from the conflicts in the &lt;br&gt;
Balkans and other places. International development cooperation &lt;br&gt;
takes place within the different country programmes and according &lt;br&gt;
to the priorities that Sida has long been responsible for on the instructions &lt;br&gt;
of the Government. Development cooperation can also &lt;br&gt;
be financed via the EU. &lt;br&gt;
Building up a legal system that is effective in all respects is &lt;br&gt;
necessary to enable societies affected by crises to develop in a positive &lt;br&gt;
direction. The demand from the UN, the EU and other organisations &lt;br&gt;
for legal staff in international peace support operations and &lt;br&gt;
international development cooperation has markedly increased in &lt;br&gt;
recent years. Participation in international activities provides the &lt;br&gt;
legal system, i.e. primarily court authorities, prosecutors, police services &lt;br&gt;
and prison and probation services, with the opportunity to gain &lt;br&gt;
knowledge and experience that can be made use of in their own &lt;br&gt;
national activities as well. &lt;br&gt;
The Government’s ambitions concerning initiatives in the legal &lt;br&gt;
sphere are expressed in various strategies and statements of objectives. &lt;br&gt;
In its report, the Commission presents proposals on how the &lt;br&gt;
various parts of the legal system could be strengthened in their international &lt;br&gt;
participation, both separately and in conjunction with each &lt;br&gt;
other. The legal system is also placed in a broader context, which &lt;br&gt;
emphasises the importance of collaboration with other Swedish and &lt;br&gt;
31&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Summary SOU 2009:76 &lt;br&gt;
international actors in the field of justice, with the rest of civil society &lt;br&gt;
and with military activities. &lt;br&gt;
When developing the forms for international participation, it is &lt;br&gt;
proposed that special consideration be given to the need for consistency &lt;br&gt;
and efficiency and to the desirability of synergy effects. &lt;br&gt;
Coordination within the Government Offices and between the &lt;br&gt;
various parts of the legal system is stressed, as is the coordinating &lt;br&gt;
role of the Folke Bernadotte Academy. According to the Commission, &lt;br&gt;
the Swedish Civil Contingencies Agency, with its wellreputed &lt;br&gt;
international experience, should also be given an important &lt;br&gt;
role in this connection. &lt;br&gt;
In its deliberations and proposals, the Commission particularly &lt;br&gt;
focuses on four areas, which are: &lt;br&gt;
• how the number of Swedes in relevant posts at international &lt;br&gt;
organisations could be generally increased, &lt;br&gt;
• organisational issues, &lt;br&gt;
• labour and social law issues, etc, and &lt;br&gt;
• issues concerning criminal jurisdiction over staff working in &lt;br&gt;
the international arena. &lt;br&gt;
In connection with organisational issues, judges and prosecutors are &lt;br&gt;
dealt with separately. The reason for this is partly the special status &lt;br&gt;
enjoyed by these professions and particularly the special constitutional &lt;br&gt;
position of judges, and partly that the Commission finds &lt;br&gt;
that many of the issues are already being dealt with satisfactorily on &lt;br&gt;
the part of the police and prison and probation services. Particularly &lt;br&gt;
the police have had many years experience of international missions &lt;br&gt;
which is largely reflected in a well-developed organisation. &lt;br&gt;
The Commission’s deliberations and proposals should be viewed &lt;br&gt;
in the light of Sweden’s policy for global development and other &lt;br&gt;
national and international policy documents applying to this area. &lt;br&gt;
Swedes in international organisations &lt;br&gt;
For Sweden to be able to influence the organisation and follow up &lt;br&gt;
of international activities, and for it to be successful in recruitment &lt;br&gt;
to international missions, a Swedish presence is necessary in relevant &lt;br&gt;
posts at international organisations. In the opinion of the &lt;br&gt;
32&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Summary &lt;br&gt;
Commission, Sweden is not at present sufficiently represented in &lt;br&gt;
leading posts of such organisations in proportion to the relatively &lt;br&gt;
large Swedish contributions of funds, staff and equipment that are &lt;br&gt;
mainly being sent to international peace-support and securitybuilding &lt;br&gt;
missions. Sweden should therefore strive to increase the &lt;br&gt;
number of Swedes in relevant posts in the UN, the EU and other &lt;br&gt;
organisations. To achieve a good presence in the long term, this &lt;br&gt;
endeavour should apply to posts at all levels. One way of achieving &lt;br&gt;
this goal could be to lay down conditions for financial, staff and &lt;br&gt;
material contributions more extensively than is done today. &lt;br&gt;
In national strategies at government and agency level, Sweden &lt;br&gt;
should clarify the areas to which it wishes to give priority and &lt;br&gt;
where we are best qualified. Initiatives should be concentrated to &lt;br&gt;
the individual candidates who have real chances of achieving success. &lt;br&gt;
In this connection, Sweden should make special efforts to increase &lt;br&gt;
the number of Swedes in the institutions of international organisations &lt;br&gt;
and EU supervisory authorities. These efforts should not &lt;br&gt;
only concern traditional policy areas, but also, for example, administrative &lt;br&gt;
posts. The goal should be a large number of national experts &lt;br&gt;
within the EU, including the Council Secretariat. &lt;br&gt;
Successful international recruitment requires both improved coordination &lt;br&gt;
at the Government Offices and for human resources to &lt;br&gt;
be set aside in the Government Offices for work on recruitment &lt;br&gt;
issues. Considerable energy, foresight and lobbying are often also &lt;br&gt;
required. Candidates must also be encouraged to feel free to show &lt;br&gt;
their worth. Training in interview techniques and subject and country &lt;br&gt;
knowledge should therefore be offered by, for example, the newly &lt;br&gt;
established Swedish Council for Strategic Human Resources Development, &lt;br&gt;
or by the Ministry for Foreign Affairs. Another prerequisite &lt;br&gt;
for encouraging suitable candidates to be interested in international &lt;br&gt;
assignments is ensuring that such experience is awarded &lt;br&gt;
significant credit nationally, which should be reflected in career &lt;br&gt;
opportunities and salaries. &lt;br&gt;
Organisational issues &lt;br&gt;
In Sweden a relatively large number of actors are currently involved &lt;br&gt;
in the administration and implementation of international assignments. &lt;br&gt;
For example, the Ministries of Justice, Foreign Affairs and &lt;br&gt;
Defence are all considerably involved in participation in civilian &lt;br&gt;
33&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Summary SOU 2009:76 &lt;br&gt;
crisis management missions. However, to enable a large number of &lt;br&gt;
Swedish actors to participate in international missions in the legal &lt;br&gt;
sphere, there must be a well-founded holistic approach to these &lt;br&gt;
activities. This requires close cooperation between the ministries &lt;br&gt;
involved – mainly the Ministry of Justice and the Ministry for Foreign &lt;br&gt;
Affairs – and other actors, and clear governance of international &lt;br&gt;
activities in the courts and agencies of the legal system. According &lt;br&gt;
to the Commission, where the joint preparation systems of the &lt;br&gt;
Government Offices do not prove satisfactory, consideration should &lt;br&gt;
be given to setting up a function at the Prime Minister’s Office &lt;br&gt;
tasked with ensuring that governance at the Government Offices in &lt;br&gt;
this area is uniform and consistent. &lt;br&gt;
The Swedish Prosecution Authority, which currently only sporadically &lt;br&gt;
takes part in international activities other than its core &lt;br&gt;
activities, i.e. criminal investigations at different levels, should participate &lt;br&gt;
more extensively in civilian crisis management initiatives and &lt;br&gt;
development cooperation. The Government should make more extensive &lt;br&gt;
use than at present of instructions, appropriation directions &lt;br&gt;
and other policy instruments to steer the international activities of &lt;br&gt;
the legal system. The wording of the relevant sections of the policy &lt;br&gt;
documents concerning the Swedish courts (the National Courts &lt;br&gt;
Administration), the Swedish Prosecution Authority, the National &lt;br&gt;
Police Board and the Swedish Prison and Probation Service should &lt;br&gt;
be identical. The international assignments that these agencies are &lt;br&gt;
expected to be prepared to work on should be clearly defined. The &lt;br&gt;
various parts of the legal system should likewise formulate strategies &lt;br&gt;
and policy documents providing more concrete definitions &lt;br&gt;
of these activities. &lt;br&gt;
All Swedish international activities take place in the context of &lt;br&gt;
Sweden’s international commitments and are based on needs and &lt;br&gt;
demands that vary with time. However, to achieve the greatest &lt;br&gt;
possible synergy effects, Swedish efforts should be concentrated to &lt;br&gt;
more concerted initiatives where possible. Within these frameworks, &lt;br&gt;
assignments should be prioritised that can provide Swedish &lt;br&gt;
agencies’ core activities with experience and information. The same &lt;br&gt;
applies to areas of knowledge where Sweden can be regarded as &lt;br&gt;
having a particular advantage. If possible, regions that are close to &lt;br&gt;
Sweden geographically and in terms of their legal cultures should &lt;br&gt;
also be given priority. The focus should not only lie on criminal law &lt;br&gt;
cooperation but also to a high degree on constitutional law and &lt;br&gt;
civil and administrative law. Greater interaction between crisis &lt;br&gt;
34&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Summary &lt;br&gt;
management and development cooperation – and with other types &lt;br&gt;
of international missions –should be striven for. Skills and preparedness &lt;br&gt;
in both civilian crisis management and development cooperation &lt;br&gt;
are desirable within the various parts of the legal system. &lt;br&gt;
At present there are central support functions for the administration &lt;br&gt;
of international assignments at the National Courts Administration&lt;br&gt;
, the National Police Board and the Swedish Prison and &lt;br&gt;
Probation Service. A similar support function should also be set up &lt;br&gt;
at the Swedish Prosecution Authority. A special reference group is &lt;br&gt;
linked to the central support function at the National Courts Administration. &lt;br&gt;
It would be appropriate for the central support functions &lt;br&gt;
at the Swedish Prosecution Authority and the Swedish Prison &lt;br&gt;
and Probation Service to be supported in turn by reference groups &lt;br&gt;
or similar functions. &lt;br&gt;
To provide coordination between the legal system and other international &lt;br&gt;
actors, a council for coordinating international assignments &lt;br&gt;
should be set up, consisting of representatives from the &lt;br&gt;
different parts of the legal system, the Ministry for Foreign Affairs, &lt;br&gt;
the Ministry of Defence, the Folke Bernadotte Academy and Sida. &lt;br&gt;
The Ministry of Justice should lead the council’s work. The council &lt;br&gt;
should – in the light of Sweden’s national strategy – formulate a &lt;br&gt;
holistic approach concerning the legal system’s participation in &lt;br&gt;
international assignments, identify priority areas and take account &lt;br&gt;
of the necessary interplay between civilian crisis management and &lt;br&gt;
development cooperation. &lt;br&gt;
The legal system should strive to increase collaboration with &lt;br&gt;
other Swedish international actors, including Sida, the legal profession, &lt;br&gt;
non-governmental organisations and the Swedish Armed &lt;br&gt;
Forces. Agencies and organisations taking part in civilian crisis &lt;br&gt;
management initiatives and development cooperation should also &lt;br&gt;
form a national network. In view of the Folke Bernadotte Academy’s &lt;br&gt;
coordinating role within its field, the Academy should be &lt;br&gt;
tasked with coordinating and managing this network and its activities&lt;br&gt;
. The Folke Bernadotte Academy should also play a coordinating &lt;br&gt;
and representative role for Sweden when Nordic cooperation increases &lt;br&gt;
in the future, as is hoped. &lt;br&gt;
As regards civilian crisis management initiatives, the agency &lt;br&gt;
posting staff abroad should also be the employing agency. For staff &lt;br&gt;
participating in development cooperation, no change should normally &lt;br&gt;
be made in employment conditions. Because of the risk of &lt;br&gt;
damaging confidence, it is not advisable for people in the legal sys35&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Summary SOU 2009:76 &lt;br&gt;
tem to form their own companies for the purpose of taking part in &lt;br&gt;
development cooperation. Staff who are seconded (as opposed to &lt;br&gt;
receiving their assignments directly from the UN or the EU, for &lt;br&gt;
example) to international tribunals and courts should always be &lt;br&gt;
posted abroad by the National Courts Administration as the employing &lt;br&gt;
agency. &lt;br&gt;
The judiciary and the legal system agencies are best suited to &lt;br&gt;
manage recruitment for the legal system’s international assignments. &lt;br&gt;
Such recruitment requires there to be a well developed register of &lt;br&gt;
experts at every agency. Candidates should undergo quality assurance &lt;br&gt;
checks before their name is forwarded to the Government Offices. &lt;br&gt;
Only those people who have the best chances of achieving success &lt;br&gt;
in their candidature should be nominated. The legal system should &lt;br&gt;
come together on policy issues concerning recruitment. It is important &lt;br&gt;
that international professional functions are defined and &lt;br&gt;
given a clear focus. Each employing agency should be responsible &lt;br&gt;
for recruiting staff falling within its own sphere of activities. &lt;br&gt;
To broaden the recruitment base for international missions, the &lt;br&gt;
legal system should seek to make it easier for people interested in &lt;br&gt;
being posted abroad to obtain leave from their ongoing tasks and &lt;br&gt;
should spread information on missions to staff and management. &lt;br&gt;
Special initiatives should be taken to attract people suitable for leading &lt;br&gt;
positions and to attract women to posts at all levels. In different &lt;br&gt;
ways, the agencies should make it easier for candidates to achieve &lt;br&gt;
success in international selection procedures. &lt;br&gt;
To ensure that recruitment of staff from the court and prosecution &lt;br&gt;
systems guarantees quality while being as practical as possible, &lt;br&gt;
preparation should take place within the international office of the &lt;br&gt;
National Courts Administration and the central support function &lt;br&gt;
that should be built up at the Swedish Prosecution Authority. The &lt;br&gt;
Committee on Judges and the international council at the National &lt;br&gt;
Courts Administration, the prosecution system’s Appointment Review &lt;br&gt;
Committee and the reference group that should be set up for &lt;br&gt;
the Swedish Prosecution Authority should provide assistance when &lt;br&gt;
formulating candidates’ specifications but not otherwise take part &lt;br&gt;
in preparation. &lt;br&gt;
Sweden should actively work in the EU to promote a simplified &lt;br&gt;
and more transparent recruitment system. Swedish actors should &lt;br&gt;
cooperate and exchange experiences on this system. &lt;br&gt;
The legal system should pay attention in different ways to the &lt;br&gt;
problems of accompanying partners and other issues related to the &lt;br&gt;
36&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Summary &lt;br&gt;
families of posted staff, via information to relatives, good opportunities &lt;br&gt;
for contact between people posted abroad and their relatives&lt;br&gt;
, and – to the extent appropriate in terms of security and otherwise &lt;br&gt;
– a pre-determined number of trips home or visits. &lt;br&gt;
The legal system should work towards implementation of UN &lt;br&gt;
Security Council Resolution 1325 (2000) Women, Peace and Security &lt;br&gt;
in international activities. Implementation of this Resolution has &lt;br&gt;
been followed up by a number of agencies and organisations in the &lt;br&gt;
GenderForce project. The Commission supports the proposals presented &lt;br&gt;
within this project. Courses on gender and information &lt;br&gt;
about the Resolution should be part of the training, both for recruiting &lt;br&gt;
staff and for the staff who are to be posted abroad to &lt;br&gt;
international civilian crisis management missions. An important part &lt;br&gt;
of this training is information on the code of conduct that applies. &lt;br&gt;
The planning of international development cooperation should also &lt;br&gt;
be based on the Resolution’s objectives. Implementation of the Resolution &lt;br&gt;
can be followed up via seminars and networks. &lt;br&gt;
The length of overseas service, and how frequent these postings &lt;br&gt;
should be, should be determined by each agency sending staff abroad. &lt;br&gt;
Some agreement should however exist between the various actors &lt;br&gt;
on these issues. Employees from the legal system taking part in &lt;br&gt;
civilian crisis management missions should have leave of absence &lt;br&gt;
from their other civil service employment during their overseas &lt;br&gt;
service without requiring a special decision. The starting point &lt;br&gt;
should be a generous approach concerning employees’ international &lt;br&gt;
assignments on the part of employers. &lt;br&gt;
To create real opportunities for judges and prosecutors to take &lt;br&gt;
part in international assignments, there must be replacements for &lt;br&gt;
them, primarily through established replacement systems, reinforcement &lt;br&gt;
initiatives and advertisements for substitutes. The issue of &lt;br&gt;
replacements should be solved in dialogue with the respective &lt;br&gt;
manager at the earliest stage possible. &lt;br&gt;
Posting staff who are skilled and otherwise suitable for the job &lt;br&gt;
to international assignments is crucial for confidence in international &lt;br&gt;
efforts. Quality assurance should therefore take place both before, &lt;br&gt;
during and after the assignment and be conducted by the agency &lt;br&gt;
responsible for the posting. &lt;br&gt;
Those within the legal system taking part in international assignments &lt;br&gt;
develop their skills in various respects, which should be &lt;br&gt;
given special credit as regards their careers and salaries. During &lt;br&gt;
overseas service, staff should as far as possible be given the oppor37&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Summary SOU 2009:76 &lt;br&gt;
tunity to keep themselves informed on developments at home in &lt;br&gt;
the area of human resources. People who have taken part in missions &lt;br&gt;
abroad should be given the opportunity for a special performance &lt;br&gt;
review interview with the senior manager involved or other suitable &lt;br&gt;
person, and provide information about their experiences at their &lt;br&gt;
own workplace. To clarify the purpose and contents of the overseas &lt;br&gt;
mission, special assignment descriptions should be drawn up. The &lt;br&gt;
issue of credit assessment should also be discussed in consultation &lt;br&gt;
between the Swedish Agency for Government Employers and its &lt;br&gt;
members. It would also be appropriate for the various parts of the &lt;br&gt;
legal system to develop forms for awarding recognition for international &lt;br&gt;
contributions to members of staff who have returned. &lt;br&gt;
The legal system should keep people who are interested in international &lt;br&gt;
assignments regularly informed about their applications &lt;br&gt;
and about the various stages of posting procedures. It is therefore &lt;br&gt;
important that the Government Offices also provides each agency &lt;br&gt;
with all the information available about nominations, etc. The Folke &lt;br&gt;
Bernadotte Academy should be tasked with producing a manual &lt;br&gt;
with general information on participation in international civilian &lt;br&gt;
crisis management. &lt;br&gt;
Before participating in civilian crisis management missions, judges &lt;br&gt;
and prosecutors should be offered training organised by the Folke &lt;br&gt;
Bernadotte Academy. This training should be designed in consultation &lt;br&gt;
with the National Courts Administration and the Swedish &lt;br&gt;
Prosecution Authority. Multifunctional courses with both civilian &lt;br&gt;
and military staff should also be further developed. Apart from &lt;br&gt;
basic training and pre-mission training, there should also be an &lt;br&gt;
opportunity for supplementary training such as language training &lt;br&gt;
and training in country knowledge. Participants in international &lt;br&gt;
development cooperation should also be given the opportunity for &lt;br&gt;
training. To increase awareness of international missions in the &lt;br&gt;
agencies that may be relevant for posting staff abroad, it is also &lt;br&gt;
essential for the management of these agencies to be given training &lt;br&gt;
and information about these international activities. &lt;br&gt;
The Swedish Police Service should be given a coordinating role &lt;br&gt;
with regard to equipment and logistics. It would also be appropriate &lt;br&gt;
for the Swedish Police Service to be tasked with duty desk &lt;br&gt;
services for all staff in the legal system, via Rikskommunikationscentralen &lt;br&gt;
(the National Communications Centre). &lt;br&gt;
The agencies posting staff abroad are responsible for following &lt;br&gt;
up staff returning home. The return home can be facilitated by &lt;br&gt;
38&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Summary &lt;br&gt;
debriefing and other reporting from the overseas posting. The Folke &lt;br&gt;
Bernadotte Academy should be tasked with sounding out whether &lt;br&gt;
there is interest in a network and reunions for staff returning to &lt;br&gt;
Sweden. &lt;br&gt;
Labour and social law issues &lt;br&gt;
It is important that all staff who are sent abroad by Swedish agencies &lt;br&gt;
and working under equivalent conditions are covered by uniform &lt;br&gt;
labour and social law terms. For this reason, as is the case regarding &lt;br&gt;
employees in the overseas staff of the Swedish Armed Forces and &lt;br&gt;
those of the Swedish Police Service, employment conditions for civil &lt;br&gt;
servants in certain international civilian assignments should be &lt;br&gt;
legally regulated and not be determined solely through contracts. &lt;br&gt;
Legal regulation of employment conditions for civil servants in &lt;br&gt;
certain international civilian assignments should, according to the &lt;br&gt;
Commission, be based on the corresponding regulations for staff &lt;br&gt;
of the Swedish Armed Forces in international military operations, &lt;br&gt;
primarily the regulations proposed by the government commission &lt;br&gt;
concerning veteran soldiers (SOU 2008:91). The new provisions, &lt;br&gt;
for which the Commission presents proposals, should cover forms &lt;br&gt;
of employment, the working environment, special follow-up responsibility, &lt;br&gt;
support measures in the event of injury and illness and &lt;br&gt;
support and compensation to close relatives. &lt;br&gt;
These provisions should apply to all staff posted abroad by the &lt;br&gt;
legal system for work in international crisis management missions. &lt;br&gt;
Under the Commission’s proposals, they should also apply to other &lt;br&gt;
civilian staff posted abroad by government agencies to international &lt;br&gt;
civilian crisis management missions. This means that they will include &lt;br&gt;
staff that the Folke Bernadotte Academy and the Swedish &lt;br&gt;
Civil Contingencies Agency post abroad to such missions. &lt;br&gt;
Criminal jurisdiction &lt;br&gt;
Staff posted abroad to take part in international missions are usually &lt;br&gt;
covered by what are termed ‘status of mission agreements’. These &lt;br&gt;
regularly exempt crimes committed by staff posted abroad from &lt;br&gt;
the host country’s criminal jurisdiction. This is based on the assumption &lt;br&gt;
that another state has criminal jurisdiction over such crimes. &lt;br&gt;
39&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Summary SOU 2009:76 &lt;br&gt;
The authority of a Swedish court to pass judgment on crimes committed &lt;br&gt;
abroad is normally conditional on the crime also being &lt;br&gt;
punishable in the country where it is committed – dual criminality. &lt;br&gt;
Crimes committed while in service by someone employed in the &lt;br&gt;
overseas staff of the Swedish Armed Forces and the Swedish Police &lt;br&gt;
Service are, however, exempted from the requirement of dual criminality&lt;br&gt;
. There is however, no corresponding exemption for other &lt;br&gt;
staff posted abroad to international missions. This means that there &lt;br&gt;
is a risk that crimes committed by such staff cannot be prosecuted &lt;br&gt;
in Sweden, and that Sweden thus fails to comply with its international &lt;br&gt;
commitments to maintain full criminal jurisdiction over &lt;br&gt;
civilian staff posted to international assignments. Swedish jurisdiction &lt;br&gt;
should therefore be extended by further exemptions being made &lt;br&gt;
from the requirement of dual criminality for prosecution in Sweden. &lt;br&gt;
Under the Commission’s proposal, the new exemption from the &lt;br&gt;
requirement of dual criminality should be incorporated into Chapter &lt;br&gt;
2, Section 3 of the Swedish Penal Code. It should be generally &lt;br&gt;
formulated and include Swedish citizens or aliens resident in Sweden &lt;br&gt;
taking part in an international assignment in which Sweden participates. &lt;br&gt;
This regulation supplements the existing exemptions from &lt;br&gt;
the requirement of dual criminality regarding certain professional &lt;br&gt;
groups. The concept of international assignments primarily refers to &lt;br&gt;
civilian crisis management missions, development cooperation and &lt;br&gt;
work at international tribunals and courts. The international assignments &lt;br&gt;
to which this may apply will probably usually be initiated by &lt;br&gt;
the UN, the OSCE or the EU. For the regulation to be applicable, &lt;br&gt;
it must be a question of an assignment in which Sweden participates. &lt;br&gt;
This expression pertains to the principle of state protection, i.e. &lt;br&gt;
that Sweden should have a justified interest in prosecution taking &lt;br&gt;
place in Sweden. &lt;br&gt;
The new exemption from the requirement of dual criminality &lt;br&gt;
should not be limited to crimes committed in the course of one’s &lt;br&gt;
duties, but should also include all crimes committed during service &lt;br&gt;
abroad. It should be possible to prosecute crimes covered by the &lt;br&gt;
new exemption without special authorisation to prosecute. &lt;br&gt;
For the extended provision on jurisdiction to have the desired &lt;br&gt;
effect, an extension of Swedish substantive criminal legislation regarding &lt;br&gt;
the crime of breach of duty is required. In view of ongoing &lt;br&gt;
preparatory work on this subject, the Commission does not present &lt;br&gt;
any concrete proposal regarding such an extension, but indicates &lt;br&gt;
a possible solution. &lt;br&gt;
40&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Summary &lt;br&gt;
41 &lt;br&gt;
The Commission proposes that its proposed legislative amendments &lt;br&gt;
enter into force on 1 January 2011.&lt;br&gt;
Författningsförslag &lt;br&gt;
1 Förslag till lag (0000:00) om personal i &lt;br&gt;
internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
Härigenom föreskrivs följande. &lt;br&gt;
Lagens tillämpningsområde &lt;br&gt;
1 § Denna lag ska tillämpas då en statlig myndighet organiserar anställda &lt;br&gt;
att delta i internationella civila krishanteringsinsatser. Sådan &lt;br&gt;
myndighet kallas här anställningsmyndighet. Lagen ska dock inte &lt;br&gt;
tillämpas på den som är lokalt anställd av anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
utomlands. &lt;br&gt;
Med internationell civil krishanteringsinsats avses ett icke-militärt &lt;br&gt;
internationellt uppdrag, vari Sverige tar del. Insatserna beslutas av &lt;br&gt;
regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. &lt;br&gt;
För anställda i Försvarsmakten finns särskilda bestämmelser. &lt;br&gt;
Anställning &lt;br&gt;
2 § Den som ska tjänstgöra i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
och inte redan har en anställning hos anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
ska anställas särskilt hos denna för tjänstgöring i en sådan insats. &lt;br&gt;
3 § En anställning enligt 2 § ska vara tidsbegränsad och avse tiden &lt;br&gt;
för både utbildning och tjänstgöring. Anställningen får dock tidsbegränsas &lt;br&gt;
till att avse endast utbildningstiden eller tjänstgöringstiden. &lt;br&gt;
För den som anställs enligt första stycket ska bestämmelserna i &lt;br&gt;
15–17 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd inte gälla. &lt;br&gt;
43&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningsförslag SOU 2009:76 &lt;br&gt;
4 § För den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
ska följande bestämmelser inte gälla: &lt;br&gt;
1. 12 § semesterlagen (1977:480) och &lt;br&gt;
2. arbetstidslagen (1982:673). &lt;br&gt;
Arbetsmiljö &lt;br&gt;
5 § För den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
ska följande bestämmelser i arbetsmiljölagen (1977:1160) gälla &lt;br&gt;
utomlands, om inte tjänstgöringsförhållandena hindrar detta: &lt;br&gt;
1. 2 kap. 1–8 §§, &lt;br&gt;
2. 3 kap. 1–4 §§, 7 g § första och andra styckena samt 12 §, &lt;br&gt;
3. 6 kap. 1–6 §§, 6 a § första stycket första och andra meningarna &lt;br&gt;
och andra stycket samt 8 och 9 §§. &lt;br&gt;
Särskilt uppföljningsansvar &lt;br&gt;
6 § Anställningsmyndigheten ska följa upp och utreda om den som &lt;br&gt;
tjänstgjort i en internationell civil krishanteringsinsats drabbats av &lt;br&gt;
skada till följd av tjänstgöringen utomlands. &lt;br&gt;
Uppföljningen och utredningen ska ha den form och den omfattning &lt;br&gt;
som motiveras av förhållandena under tjänstgöringen utomlands. &lt;br&gt;
Åtgärderna ska innefatta personlig kontakt, om detta inte kan &lt;br&gt;
anses uppenbart obehövligt eller är omöjligt att genomföra. &lt;br&gt;
Anställningsmyndighetens ansvar enligt första och andra styckena &lt;br&gt;
kvarstår under fem år efter det att tjänstgöringen avslutats. &lt;br&gt;
7 § Anställningsmyndigheten ska lämna information och råd i &lt;br&gt;
olika frågor till den som tidigare tjänstgjort i en internationell civil &lt;br&gt;
krishanteringsinsats även efter den tid som anges i 6 §. &lt;br&gt;
Stödåtgärder &lt;br&gt;
8 § Om någon drabbas av skada under resa till eller från tjänstgöringsplatsen &lt;br&gt;
utomlands eller under tjänstgöringen där, ska anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
i samråd med den skadade och andra berörda &lt;br&gt;
myndigheter utreda och vid behov lämna stöd för att underlätta för &lt;br&gt;
denne att &lt;br&gt;
44&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningsförslag &lt;br&gt;
1. återgå till tidigare livssituation, &lt;br&gt;
2. återfå full arbetsförmåga eller &lt;br&gt;
3. kunna försörja sig genom förvärvsarbete. &lt;br&gt;
9 § I fall som avses i 8 § ska anställningsmyndigheten ge ekonomiskt &lt;br&gt;
stöd som främjar den skadades återgång till tidigare livssituation &lt;br&gt;
och arbetslivet samt till anskaffande av hjälpmedel som denne &lt;br&gt;
behöver. &lt;br&gt;
10 § Stöd enligt 8 och 9 §§ ska ges endast om det inte ska tillhandahållas &lt;br&gt;
av någon annan till följd av andra bestämmelser och i den &lt;br&gt;
utsträckning som det framstår som skäligt med hänsyn till skadan &lt;br&gt;
samt omständigheterna i övrigt. &lt;br&gt;
11 § Vid fullgörandet av de uppgifter som avses i 8 och 9 §§ ska &lt;br&gt;
anställningsmyndigheten samarbeta med andra berörda myndigheter &lt;br&gt;
och organisationer. &lt;br&gt;
12 § Anställningsmyndighetens ansvar enligt 8 och 9 §§ innebär &lt;br&gt;
ingen inskränkning i det ansvar som den skadades arbetsgivare har &lt;br&gt;
enligt 2 kap. och 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen (1977:1160) samt &lt;br&gt;
22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring. &lt;br&gt;
Anställningsmyndighetens stödåtgärder enligt 8 och 9 §§ ska samordnas &lt;br&gt;
med en eventuell annan arbetsgivares åtgärder. &lt;br&gt;
Arbetsskada &lt;br&gt;
13 § Vid tjänstgöring utomlands i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
gäller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring från &lt;br&gt;
det att den första färden till tjänstgöringsplatsen påbörjas till det &lt;br&gt;
att återresan från tjänstgöringsplatsen avslutas. Skada som inträffar &lt;br&gt;
under denna tid ska anses som arbetsskada, om övervägande skäl &lt;br&gt;
talar för det. Skador som inträffar under semester eller motsvarande &lt;br&gt;
ledighet utom tjänstgöringslandet ska omfattas av lagens skydd endast &lt;br&gt;
om det finns särskilda skäl. &lt;br&gt;
Vid prövning av om den som tjänstgör i en internationell civil &lt;br&gt;
krishanteringsinsats drabbats av en arbetsskada ska bevisreglerna i 7 &lt;br&gt;
och 8 §§ lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd tillämpas &lt;br&gt;
för den tid som avses i första stycket, om det är förmånligare för den &lt;br&gt;
45&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningsförslag SOU 2009:76 &lt;br&gt;
enskilde än en tillämpning av motsvarande regler i lagen om arbetsskadeförsäkring. &lt;br&gt;
14 § Vid tillämpning av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring &lt;br&gt;
utgör livränteunderlaget minst sju prisbasbelopp. &lt;br&gt;
15 § Bestämmelserna i 8 kap. 3 § andra stycket lagen (1976:380) &lt;br&gt;
om arbetsskadeförsäkring gäller inte i ärende enligt denna lag. &lt;br&gt;
Stöd till anhöriga &lt;br&gt;
16 § Anställningsmyndigheten ska sörja för att en anhörig till den &lt;br&gt;
som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats får det &lt;br&gt;
stöd och den rådgivning som är påkallat med anledning av tjänstgöringen. &lt;br&gt;
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får &lt;br&gt;
meddela ytterligare föreskrifter om omfattning och utformning av &lt;br&gt;
stöd och rådgivning enligt första stycket. &lt;br&gt;
Ersättning till anhöriga &lt;br&gt;
17 § Om den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
förolyckas eller skadas så att sjukhusvård krävs, ska anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
efter ansökan av den anhörige ersätta denne för &lt;br&gt;
skäligt antal resor till den förolyckade eller skadade samt uppehälle &lt;br&gt;
och tidsspillan vid sådan resa efter samma grunder som gäller i &lt;br&gt;
fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen. &lt;br&gt;
I fall som avses i första stycket eller när det i övrigt föreligger &lt;br&gt;
särskilda skäl, ska anställningsmyndigheten efter ansökan ge skäligt &lt;br&gt;
bidrag till kostnader för psykosocialt stöd till anhöriga som är i &lt;br&gt;
behov av det och om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna &lt;br&gt;
i övrigt. &lt;br&gt;
Om en anhörigs medverkan är av särskild betydelse för den skadades &lt;br&gt;
rehabilitering, ska anställningsmyndigheten efter ansökan ge &lt;br&gt;
den anhörige skälig ersättning för kostnader som en sådan insats &lt;br&gt;
orsakar. &lt;br&gt;
46&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningsförslag &lt;br&gt;
Överklagande &lt;br&gt;
18 § Beslut enligt 8, 9, 16 och 17 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. &lt;br&gt;
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. &lt;br&gt;
1. Denna lag träder i kraft den &lt;br&gt;
2. Bestämmelserna ska tillämpas även i fråga om tidigare anställda i &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser som skadats efter utgången av år &lt;br&gt;
1999. &lt;br&gt;
3. Bestämmelserna i 16 § ska dock tillämpas från lagens ikraftträdande&lt;br&gt;
. Ersättning enligt 17 § andra stycket för kostnader, som uppkommit &lt;br&gt;
av annan anledning än i samband med att en närstående &lt;br&gt;
förolyckats eller skadats så svårt att sjukhusvård krävts, ska utges &lt;br&gt;
endast om kostnaderna uppkommit efter lagens ikraftträdande. &lt;br&gt;
47&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningsförslag SOU 2009:76 &lt;br&gt;
2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken &lt;br&gt;
(1962:700) &lt;br&gt;
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken ska ha &lt;br&gt;
följande lydelse. &lt;br&gt;
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse &lt;br&gt;
2 kap. &lt;br&gt;
3 §1 &lt;br&gt;
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som &lt;br&gt;
avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol, &lt;br&gt;
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om &lt;br&gt;
det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde &lt;br&gt;
besättningen på sådant fartyg, &lt;br&gt;
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett &lt;br&gt;
område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det &lt;br&gt;
begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann &lt;br&gt;
sig där för annat ändamål än övning, &lt;br&gt;
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som &lt;br&gt;
är anställd i [utlandsstyrkan inom Försvarsmakten]2 eller som tillhör &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka, &lt;br&gt;
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, &lt;br&gt;
tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande &lt;br&gt;
arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse &lt;br&gt;
som Sverige har tillträtt, &lt;br&gt;
3 b. om brottet har begåtts vid &lt;br&gt;
tjänstgöring utom riket av svensk &lt;br&gt;
medborgare eller utlänning med &lt;br&gt;
hemvist i Sverige som, i annat fall &lt;br&gt;
än som avses i förevarande paragraf &lt;br&gt;
2–3 a, deltar i ett internationellt &lt;br&gt;
uppdrag, vari Sverige tar del, &lt;br&gt;
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan &lt;br&gt;
menighet eller svensk allmän inrättning, &lt;br&gt;
1 Senaste lydelse 2003:149. &lt;br&gt;
2 Hakparenteserna markerar text som kan komma att ändras till följd av Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
författningsförslag (SOU 2008:91). &lt;br&gt;
48&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningsförslag &lt;br&gt;
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och &lt;br&gt;
förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild &lt;br&gt;
inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige, &lt;br&gt;
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, &lt;br&gt;
penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, &lt;br&gt;
olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, &lt;br&gt;
osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott &lt;br&gt;
enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott eller &lt;br&gt;
försök till sådant brott samt brott som avses i 5 § samma lag, eller &lt;br&gt;
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet &lt;br&gt;
är fängelse i fyra år eller däröver. &lt;br&gt;
5 §3 &lt;br&gt;
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller &lt;br&gt;
luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen &lt;br&gt;
å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller &lt;br&gt;
mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom &lt;br&gt;
meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill. &lt;br&gt;
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter &lt;br&gt;
förordnande enligt första stycket. Åtal för brott, som förövats utom &lt;br&gt;
riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal &lt;br&gt;
får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann &lt;br&gt;
eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet &lt;br&gt;
begåtts &lt;br&gt;
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren &lt;br&gt;
eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg, &lt;br&gt;
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en &lt;br&gt;
avdelning av Försvarsmakten befann sig, &lt;br&gt;
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i [utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten] eller som tillhör Polisens utlandsstyrka, &lt;br&gt;
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman &lt;br&gt;
vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter &lt;br&gt;
enligt en internationell överenskommelse som Sverige har &lt;br&gt;
tillträtt, &lt;br&gt;
4 a. vid tjänstgöring utom riket &lt;br&gt;
av svensk medborgare eller utlänning &lt;br&gt;
med hemvist i Sverige som, i &lt;br&gt;
annat fall än som avses i föreva3 &lt;br&gt;
Senaste lydelse 2000:646. &lt;br&gt;
49&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningsförslag SOU 2009:76 &lt;br&gt;
rande stycke 2–4, deltar i ett internationellt &lt;br&gt;
uppdrag, vari Sverige &lt;br&gt;
tar del, &lt;br&gt;
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller &lt;br&gt;
luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon &lt;br&gt;
av nämnda stater, eller &lt;br&gt;
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot &lt;br&gt;
svenskt intresse. &lt;br&gt;
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. &lt;br&gt;
50&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningsförslag &lt;br&gt;
3 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen &lt;br&gt;
(1977:1160) &lt;br&gt;
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen ska ha följande &lt;br&gt;
lydelse. &lt;br&gt;
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse &lt;br&gt;
1 kap. &lt;br&gt;
4 §4 &lt;br&gt;
För deltagare i arbetsmarknadspolitiska program är denna lag &lt;br&gt;
tillämplig i den utsträckning som framgår av 7 § lagen (2000:625) &lt;br&gt;
om arbetsmarknadspolitiska program. &lt;br&gt;
För deltagare i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet &lt;br&gt;
som har anvisats av socialnämnd är denna lag tillämplig i den utsträckning &lt;br&gt;
som framgår av 4 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453). &lt;br&gt;
För dem som Migrationsverket ger sysselsättning enligt 4 § &lt;br&gt;
lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. är denna lag &lt;br&gt;
tillämplig i den utsträckning som framgår av 5 § lagen om mottagande &lt;br&gt;
av asylsökande m.fl. &lt;br&gt;
Att denna lag i vissa fall, &lt;br&gt;
utöver vad som framgår av 2 § &lt;br&gt;
första stycket andra meningen, &lt;br&gt;
gäller även utomlands framgår av &lt;br&gt;
1 a och 2 §§ lagen (1999:568) om &lt;br&gt;
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. &lt;br&gt;
Att denna lag i vissa fall, &lt;br&gt;
utöver vad som framgår av 2 § &lt;br&gt;
första stycket andra meningen, &lt;br&gt;
gäller även utomlands framgår av &lt;br&gt;
[1 a och 2 §§ lagen (1999:568) &lt;br&gt;
om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten] &lt;br&gt;
samt 5 § lagen &lt;br&gt;
(0000:00) om personal i internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Denna lag träder i kraft den &lt;br&gt;
4 Senaste lydelse 2008:295. &lt;br&gt;
51&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningsförslag SOU 2009:76 &lt;br&gt;
4 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen &lt;br&gt;
(1999:1229) &lt;br&gt;
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 20 § inkomstskattelagen ska ha &lt;br&gt;
följande lydelse. &lt;br&gt;
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse &lt;br&gt;
8 kap. &lt;br&gt;
20 §5 &lt;br&gt;
Ersättningar vid dödsfall eller &lt;br&gt;
invaliditet genom statens riskgarantier &lt;br&gt;
för totalförsvarspliktiga &lt;br&gt;
samt de som tjänstgör i Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka och utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten är skattefria. &lt;br&gt;
Ersättningar vid dödsfall eller &lt;br&gt;
invaliditet genom statens riskgarantier &lt;br&gt;
för totalförsvarspliktiga &lt;br&gt;
och dem som tjänstgör [i utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten] &lt;br&gt;
är skattefria. Detsamma gäller sådana &lt;br&gt;
ersättningar för personer som &lt;br&gt;
omfattas av lagen (0000:00) om &lt;br&gt;
personal i internationella civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Denna lag träder i kraft den &lt;br&gt;
5 Senaste lydelse 2002:1006. &lt;br&gt;
52&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningsförslag &lt;br&gt;
5 Förslag till förordning (0000:00) om personal i &lt;br&gt;
internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
Härigenom föreskrivs följande. &lt;br&gt;
Förordningens tillämpningsområde &lt;br&gt;
1 § Förordningen ansluter till vad som föreskrivs i lagen (0000:00) &lt;br&gt;
om personal i internationella civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Bestämmelserna i förordningen tillämpas på den som anställs särskilt &lt;br&gt;
för tjänstgöring i en internationell civil krishanteringsinsats. &lt;br&gt;
2 § Vad som i denna förordning sägs om den som är anställd särskilt &lt;br&gt;
av anställningsmyndigheten för internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
ska i tillämpliga delar även gälla den som redan är anställd tills &lt;br&gt;
vidare eller har en tidsbegränsad anställning hos anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
och tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats. &lt;br&gt;
Myndigheternas beredskap &lt;br&gt;
3 § Vid statliga myndigheter som regeringen bestämmer ska det &lt;br&gt;
finnas en beredskap för internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
som beslutats av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. &lt;br&gt;
Anställning, m.m. &lt;br&gt;
4 § Anställningsavtalet ska vara skriftligt. I avtalet ska den anställde &lt;br&gt;
förbinda sig att följa bestämmelserna i denna förordning och övriga &lt;br&gt;
föreskrifter som gäller för den internationella civila krishanteringsinsatsen. &lt;br&gt;
Tjänstgöringens omfattning ska framgå av anställningsavtalet. &lt;br&gt;
Av avtalet ska även framgå att den anställde är skyldig att tjänstgöra &lt;br&gt;
utomlands. &lt;br&gt;
5 § Den som anställs särskilt av anställningsmyndigheten för tjänstgöring &lt;br&gt;
i internationell civil krishanteringsinsats får samtidigt inneha &lt;br&gt;
en annan statlig anställning, från vilken han eller hon är tjänstledig &lt;br&gt;
utan särskilt beslut om tjänstledighet. &lt;br&gt;
53&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningsförslag SOU 2009:76 &lt;br&gt;
6 § Den som anställs särskilt för tjänstgöring i en internationell &lt;br&gt;
civil krishanteringsinsats får lön under tjänstgöringen enligt de grunder &lt;br&gt;
som anställningsmyndigheten bestämmer. Dessa grunder ska &lt;br&gt;
bestämmas efter hörande av Arbetsgivarverket och berörda centrala &lt;br&gt;
arbetstagarorganisationer. &lt;br&gt;
7 § Den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
omfattas även under sin tjänstgöring utomlands av statens tjänstegrupplivförsäkring&lt;br&gt;
, avtalet om ersättning vid personskada (PSA) och &lt;br&gt;
statliga pensionsbestämmelser. &lt;br&gt;
Reseförmåner och förmåner till följd av ökade levnadskostnader &lt;br&gt;
8 § Under tjänstgöring i Sverige betalas ersättning för ökade levnadskostnader &lt;br&gt;
motsvarande vad som gäller för andra anställda inom &lt;br&gt;
anställningsmyndigheten. &lt;br&gt;
Anställningsmyndigheten får besluta att ersättning ska betalas för &lt;br&gt;
resa i Sverige till och från tjänstgöring här i samband med en internationell &lt;br&gt;
civil krishanteringsinsats. &lt;br&gt;
9 § Under tjänstgöring utomlands betalas ersättning enligt de bestämmelser &lt;br&gt;
som enligt kollektivavtal gäller för andra anställda vid &lt;br&gt;
anställningsmyndigheten. Detsamma gäller vid resa från Sverige till &lt;br&gt;
tjänstgöringsplatsen utomlands och åter samt under annan ledighet &lt;br&gt;
än semester. &lt;br&gt;
Anställningsmyndigheten får även besluta om ersättning för andra &lt;br&gt;
merkostnader än dem som avses i första stycket om de föranleds av &lt;br&gt;
tjänstgöringen utomlands. &lt;br&gt;
10 § Den som tjänstgör utomlands i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
har för varje hel sexmånadersperiod rätt till en fri &lt;br&gt;
resa hem från tjänstgöringsplatsen och åter. &lt;br&gt;
Anställningsmyndigheten får även besluta om ytterligare fria &lt;br&gt;
resor hem från tjänstgöringsplatsen och åter, samt att sådana resor &lt;br&gt;
ska medges även för kortare tjänstgöringsperioder. &lt;br&gt;
11 § Om förhållandena för den internationella civila krishanteringsinsatsen &lt;br&gt;
medger att den anställde tar med anhöriga till tjänstgöringsplatsen, &lt;br&gt;
betalas ersättning enligt 9 och 10 §§ för kostnader &lt;br&gt;
54&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningsförslag &lt;br&gt;
med anledning av att anhöriga medföljer. Anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
bestämmer ersättningens storlek. &lt;br&gt;
Ledighet &lt;br&gt;
12 § Semesterledighet och annan ledighet beviljas av anställningsmyndigheten&lt;br&gt;
. Anställningsmyndigheten ska därvid beakta de grunder &lt;br&gt;
som gäller för den internationella civila krishanteringsinsatsen. &lt;br&gt;
Förmåner vid skada &lt;br&gt;
13 § Under tjänstgöring i Sverige har den anställde rätt till sjukvårdsförmåner &lt;br&gt;
motsvarande vad som gäller för andra anställda inom &lt;br&gt;
anställningsmyndigheten. &lt;br&gt;
Under tjänstgöring utomlands har den anställde rätt till fri sjukvård &lt;br&gt;
och akut tandvård i den mån motsvarande förmån inte bereds &lt;br&gt;
honom eller henne i annan ordning. &lt;br&gt;
14 § Vid skada som medför nedsatt arbetsförmåga under tjänstgöringstiden &lt;br&gt;
utomlands har den skadade under denna tid rätt till &lt;br&gt;
bibehållna tjänstgöringsförmåner. Den skadade har därvid inte rätt &lt;br&gt;
till sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. &lt;br&gt;
Vid sådan skada som avses i 13 § lagen (0000:00) om personal i &lt;br&gt;
internationella civila krishanteringsinsatser och som medför nedsatt &lt;br&gt;
arbetsförmåga efter tjänstgöringstidens slut ska anställningsmyndigheten&lt;br&gt;
, under tiden från tjänstgöringstidens slut och så länge skadan &lt;br&gt;
varar, som tillägg till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring &lt;br&gt;
eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring betala en andel av &lt;br&gt;
den grundlön den skadade hade under den sista hela tjänstgöringsmånaden &lt;br&gt;
i den internationella civila krishanteringsinsatsen. Tillägget &lt;br&gt;
ska utgöra tio procent av lönen till den del denna motsvarar en årslön &lt;br&gt;
som inte överstiger den högsta sjukpenninggrundande inkomst &lt;br&gt;
som kan beräknas enligt 3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring, och &lt;br&gt;
högst nittio procent av lönen till den del den motsvarar en årslön &lt;br&gt;
som överstiger samma belopp. &lt;br&gt;
Andra stycket tillämpas på motsvarande sätt, om den som tjänstgjort &lt;br&gt;
i en internationell civil krishanteringsinsats till följd av skadan &lt;br&gt;
uppbär ersättning enligt 3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 § lagen om allmän &lt;br&gt;
försäkring. &lt;br&gt;
55&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningsförslag SOU 2009:76 &lt;br&gt;
15 § Den som skadats under tjänstgöring utomlands i en internationell &lt;br&gt;
civil krishanteringsinsats har efter det att tjänstgöringen &lt;br&gt;
upphört rätt till skälig ersättning för de av skadan orsakade sjukvårdskostnaderna. &lt;br&gt;
Till anställd som efter anställningstidens utgång genomgår läkarundersökning&lt;br&gt;
, för utredning av om skada uppkommit under tjänstgöringen &lt;br&gt;
utomlands eller läkarundersökning för att erhålla invaliditetsintyg &lt;br&gt;
på grund av skada som uppkommit under tjänstgöringen &lt;br&gt;
utomlands, betalas ersättning för kostnader för undersökningen samt &lt;br&gt;
för resa, uppehälle och tidsspillan efter samma grunder som gäller i &lt;br&gt;
fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen. &lt;br&gt;
Ersättning för kostnader enligt första och andra styckena ges &lt;br&gt;
endast om ersättningen inte ska utges av någon annan till följd av &lt;br&gt;
andra bestämmelser och i den utsträckning som det framstår som &lt;br&gt;
skäligt med hänsyn till skadan samt omständigheterna i övrigt. &lt;br&gt;
Statens riskgaranti &lt;br&gt;
16 § Staten lämnar en riskgaranti, som är ett dödsfalls- och invaliditetskapital, &lt;br&gt;
för den som fått en arbetsskada enligt 13 § lagen &lt;br&gt;
(0000:00) om personal i internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
under tjänstgöring utomlands. &lt;br&gt;
17 § Vid fullständig invaliditet betalas ersättning enligt riskgarantin &lt;br&gt;
ut med tjugotvå prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän &lt;br&gt;
försäkring. Vid annan invaliditet betalas ersättning ut med det lägre &lt;br&gt;
belopp som svarar mot invaliditetsgraden. &lt;br&gt;
18 § Vid dödsfall betalas ersättning enligt riskgarantin ut med &lt;br&gt;
tjugotvå prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring &lt;br&gt;
till dödsboet, om den avlidne efterlämnar arvingar som nämns &lt;br&gt;
i 2 kap. 1 och 2 §§ ärvdabalken. Dessutom betalas tre prisbasbelopp &lt;br&gt;
till varje efterlevande barn som vid dödsfallet är under tjugoett år. &lt;br&gt;
Har ersättning tidigare betalats ut som ersättning vid invaliditet, &lt;br&gt;
ska ersättningen till dödsboet minskas med motsvarande belopp. &lt;br&gt;
56&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningsförslag &lt;br&gt;
Uppföljande verksamhet &lt;br&gt;
19 § Anställningsmyndigheten ska ha en på lämpligt sätt organiserad &lt;br&gt;
verksamhet för att fullgöra det rehabiliteringsansvar som följer &lt;br&gt;
av 6 § lagen (0000:00) om personal i internationella civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
En kontaktperson ska utses inom rehabiliteringsorganisationen &lt;br&gt;
för den som drabbats av skada under tjänstgöring utomlands i en &lt;br&gt;
internationell civil krishanteringsinsats. Kontaktpersonen ska stödja &lt;br&gt;
och vägleda den skadade. &lt;br&gt;
Stöd till anhöriga &lt;br&gt;
20 § Anställningsmyndigheten ska ha en på lämpligt sätt organiserad &lt;br&gt;
verksamhet för att fullgöra det ansvar för stöd till anhöriga &lt;br&gt;
som följer av 16 § lagen (0000:00) om personal i internationella civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
En kontaktperson ska utses inom myndigheten för en anhörig &lt;br&gt;
till den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats. &lt;br&gt;
Administration av personal &lt;br&gt;
21 § Anställningsmyndigheten ska ha en på lämpligt sätt organiserad &lt;br&gt;
verksamhet med övergripande och sammanhållande ansvar för &lt;br&gt;
personal som tjänstgjort i en internationell civil krishanteringsinsats. &lt;br&gt;
Handläggning och överklagande &lt;br&gt;
22 § Ersättning enligt 13–18 §§ bestäms av anställningsmyndigheten. &lt;br&gt;
23 § I 22 a § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om &lt;br&gt;
överklagande hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut än beslut &lt;br&gt;
enligt 8 § första stycket, 10 § första stycket samt 13–18 §§ får dock &lt;br&gt;
inte överklagas. &lt;br&gt;
57&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningsförslag SOU 2009:76 &lt;br&gt;
58 &lt;br&gt;
Tillämpningsföreskrifter &lt;br&gt;
24 § Anställningsmyndigheten får meddela föreskrifter om tillämpningen &lt;br&gt;
av denna förordning. &lt;br&gt;
1. Denna förordning träder i kraft den &lt;br&gt;
2. Genom förordningen upphävs förordningen (1999:1155) om &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
3. Bestämmelserna i 13–19 §§ i den nya förordningen ska tillämpas &lt;br&gt;
även i fråga om tidigare anställda i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
som skadats efter utgången av år 1999.&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
1 Inledning &lt;br&gt;
1.1 Uppdraget &lt;br&gt;
Utredningens uppdrag är att utreda dels organisatoriska frågor beträffande &lt;br&gt;
det svenska rättsväsendets deltagande i internationella uppdrag &lt;br&gt;
och insatser, dels jurisdiktionsfrågor relaterade till svensk civil personals &lt;br&gt;
deltagande i sådana sammanhang. &lt;br&gt;
Utredningens direktiv (2008:155) framgår av bilaga. &lt;br&gt;
I den första delen har utredningen haft att kartlägga om det finns &lt;br&gt;
behov av att förändra rättsväsendets organisation och struktur för &lt;br&gt;
rekrytering av experter till freds- och säkerhetsfrämjande insatser, till &lt;br&gt;
det internationella utvecklingssamarbetet samt till övriga internationella &lt;br&gt;
uppdrag. Utredningen ska särskilt beakta hur rättsväsendet kan &lt;br&gt;
stärka sin förmåga att rekrytera personal. I detta sammanhang ska utredningen &lt;br&gt;
också se över hur rättsväsendet kan samarbeta med andra &lt;br&gt;
rekryterande myndigheter och i synnerhet med Folke Bernadotteakademin. &lt;br&gt;
I uppdraget ingår att inom utredningstiden beakta andra &lt;br&gt;
eventuella pågående projekt och initiativ gällande angränsande myndigheter &lt;br&gt;
och frågor som berör personalförsörjningen till internationella &lt;br&gt;
insatser. &lt;br&gt;
Utredningen har även i uppdrag att vid behov lämna förslag till &lt;br&gt;
den författningsreglering för deltagande i internationella insatser, &lt;br&gt;
som i förekommande fall även kan vara tillämplig på civila experter &lt;br&gt;
från andra berörda myndigheter, utöver rättsväsendet. Därvid ska &lt;br&gt;
särskilt behovet av enhetlighet, samordning, effektivitet och synergieffekter &lt;br&gt;
beaktas liksom de rekryterande myndigheternas erfarenheter &lt;br&gt;
och perspektiv i detta hänseende. &lt;br&gt;
I uppdragets andra del ska utredningen föreslå nödvändig reglering &lt;br&gt;
avseende svensk straffrättslig jurisdiktion över utsända deltagare &lt;br&gt;
i internationella uppdrag. &lt;br&gt;
Utredningen har därutöver i uppdrag att lämna förslag till andra &lt;br&gt;
nödvändiga författningsändringar eller organisatoriska förändringar &lt;br&gt;
59&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Inledning SOU 2009:76 &lt;br&gt;
som förbättrar möjligheterna för rättsväsendet att rekrytera personal &lt;br&gt;
till befattningar i internationella organisationer respektive internationella &lt;br&gt;
uppdrag. I uppdraget ingår slutligen att redovisa vilka konsekvenser, &lt;br&gt;
inklusive ekonomiska, som förslagen kan medföra. &lt;br&gt;
1.2 Utredningens arbete &lt;br&gt;
Utredningen har haft ett förberedande möte och därefter fem sammanträden &lt;br&gt;
med expertkretsen. Vidare har i juni 2009 hållits en s.k. &lt;br&gt;
hearing med främst myndigheter och andra internationellt verksamma &lt;br&gt;
aktörer som inte varit företrädda av experter i utredningen. Vid &lt;br&gt;
hearingen har informerats om utredningen och inhämtats synpunkter &lt;br&gt;
på dess uppdrag och tänkbara förslag till förändringar.1 &lt;br&gt;
Sekreteraren har vid möten med Danmarks Utrikesministerium, &lt;br&gt;
Finlands Justitie-, Utrikes- och Inrikesministerier samt i kontakter &lt;br&gt;
med Norges Justitiedepartement inhämtat information om dessa länders &lt;br&gt;
deltagande i internationella uppdrag. Den tid som stått till buds2 &lt;br&gt;
har inte medgett några fördjupningar eller möjlighet att därutöver &lt;br&gt;
göra ytterligare komparativa studier. &lt;br&gt;
I anledning av frågan om hur Sverige kan förstärka rekryteringen &lt;br&gt;
till relevanta befattningar i internationella organisationer har utredningen &lt;br&gt;
haft kontakt med de svenska representationerna i FN, OSSE &lt;br&gt;
och EU, liksom med UD:s sekretariat för internationell rekrytering, &lt;br&gt;
samt deltagit i möten med Statsrådsberedningens EU-kansli och &lt;br&gt;
Justitiedepartementets EU-enhet. &lt;br&gt;
När det gäller frågan om reglering av arbets- och socialrättsliga &lt;br&gt;
villkor samt organisatoriska frågor har sekreteraren deltagit i möten &lt;br&gt;
med Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen (inklusive &lt;br&gt;
Rikskriminalpolisen och ISAM), Kriminalvården, Folke &lt;br&gt;
Bernadotteakademin, Sida, Myndigheten för samhällsskydd och &lt;br&gt;
beredskap, Arbetsgivarverket, ILAC, Juridiska fakulteten vid Lunds &lt;br&gt;
Universitet, Raoul Wallenberginstitutet och Domstolsverkets internationella &lt;br&gt;
råd. Sekreteraren har även besökt Försvarets internationella &lt;br&gt;
centrum Swedint och där deltagit i möten med företrädare för de &lt;br&gt;
1 Vid hearingen var följande myndigheter och organisationer företrädda: Domstolsverket, &lt;br&gt;
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Brottsoffermyndigheten, Folke Bernadotteakademin, Sida, &lt;br&gt;
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Skatteverket, Arbetsgivarverket, Juridiska &lt;br&gt;
fakulteten vid Lunds universitet, Juridiska institutionen vid Umeå universitet, Svenska &lt;br&gt;
avdelningen av Internationella Juristkommissionen, Jusek, Polisförbundet, Seko och Sveriges &lt;br&gt;
advokatsamfund. &lt;br&gt;
2 Formellt har utredningstiden inte uppgått till mer än åtta månader. &lt;br&gt;
60&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Inledning &lt;br&gt;
61 &lt;br&gt;
militära och polisiära utbildningsfunktionerna samt med företrädare &lt;br&gt;
för Kriminalvården. Utredningen har också haft kontakter med &lt;br&gt;
Ekonomistyrningsverket, Försvarsmakten, Försvarshögskolan och &lt;br&gt;
Sveriges advokatsamfund samt genomfört intervjuer med ett antal &lt;br&gt;
domare, åklagare och akademiker med erfarenheter av deltagande i &lt;br&gt;
internationella uppdrag. &lt;br&gt;
I frågan om reglering av arbets- och socialrättsliga villkor har &lt;br&gt;
utredningen även haft kontakt med Kammarkollegiet, de centrala &lt;br&gt;
arbetstagarorganisationerna Saco, SEKO och TCO samt Jusek och &lt;br&gt;
Polisförbundet. &lt;br&gt;
Utredningen har därutöver genom främst sekreteraren haft omfattande &lt;br&gt;
kontakter med vissa andra myndigheter och ett antal svenska &lt;br&gt;
och internationella aktörer. &lt;br&gt;
1.3 Disposition av betänkandet &lt;br&gt;
Betänkandet består av tre delar. Del A innehåller beskrivning av &lt;br&gt;
internationella insatser på rättsområdet (kapitel 2), svenska insatser &lt;br&gt;
på rättsområdet (kapitel 3), andra myndigheter med internationell &lt;br&gt;
verksamhet (kapitel 4) samt en redogörelse för andra länders internationella &lt;br&gt;
verksamhet (kapitel 5). &lt;br&gt;
I del B finns utredningens överväganden och förslag. Utredningen &lt;br&gt;
behandlar här särskilt fyra områden, nämligen hur antalet &lt;br&gt;
svenskar på relevanta befattningar i internationella organisationer allmänt &lt;br&gt;
ska kunna öka (kapitel 6), organisatoriska frågor (kapitel 7), &lt;br&gt;
arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. (kapitel 8) samt frågor rörande &lt;br&gt;
straffrättslig jurisdiktion över internationellt verksam personal &lt;br&gt;
(kapitel 9). Dessa kapitel inleds med redogörelser för bakgrunden &lt;br&gt;
till utredningens överväganden och förslag, jämte kort beskrivning &lt;br&gt;
av gällande ordning och tidigare utredningsarbete m.m. I del B finns &lt;br&gt;
även avslutningsvis utredningens kostnads- och konsekvensanalys &lt;br&gt;
(kapitel 10). &lt;br&gt;
Del C innehåller kommentarer till utredningens författningsförslag.&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Del A &lt;br&gt;
Allmänt om internationell &lt;br&gt;
verksamhet&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
2 Internationella insatser på &lt;br&gt;
rättsområdet &lt;br&gt;
2.1 Den utrikespolitiska bakgrunden &lt;br&gt;
Dagens internationella konflikter kännetecknas ofta av svaga eller &lt;br&gt;
kollapsade statsbildningar, kränkningar av mänskliga rättigheter och &lt;br&gt;
politisk mobilisering mot en etnisk och religiös bakgrund. I takt &lt;br&gt;
med att säkerhetsbegreppet har blivit allt vidare har det internationella &lt;br&gt;
samfundets uppgifter också ändrats från enbart fredsbevarande &lt;br&gt;
insatser till storskaliga civila operationer som syftar till att stärka &lt;br&gt;
statsbildningar och bygga upp hela samhällsstrukturer. Krigen på &lt;br&gt;
Balkan i början på 1990-talet och återuppbyggnadsarbetet där är ett &lt;br&gt;
tydligt exempel. &lt;br&gt;
Medan traditionella internationella insatser tidigare kunde begränsa &lt;br&gt;
sig till upprättande av buffertzoner som skilde de stridande parterna &lt;br&gt;
åt, är dagens insatser för att bemöta hot om krig och konflikter &lt;br&gt;
mångdimensionella och spänner över ett vitt spektrum av &lt;br&gt;
samhällsfunktioner. Förutom traditionella fredsbevarande uppgifter &lt;br&gt;
kan freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet innefatta exempelvis &lt;br&gt;
återvändande och reintegrering av flyktingar och internflyktingar, &lt;br&gt;
upp- eller återuppbyggnad av rättsväsendet, skydd av mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter samt hjälp att stärka olika andra politiska, ekonomiska &lt;br&gt;
och sociala strukturer. Insatserna sätts också in i olika skeden av ett &lt;br&gt;
händelseförlopp och kan vara såväl konfliktförebyggande som konflikthanterande &lt;br&gt;
och återuppbyggande. Utvecklingssamarbete har &lt;br&gt;
blivit en viktig del av arbetet att främja en stabil utveckling på längre &lt;br&gt;
sikt. &lt;br&gt;
Stärkandet av rättsstaten är av grundläggande betydelse för att &lt;br&gt;
förekomma och hantera konflikter. Snabba internationella insatser &lt;br&gt;
för att bygga upp och stödja obefintliga eller svaga lokala institutioner &lt;br&gt;
är ofta en förutsättning för en demokratisk utveckling i &lt;br&gt;
krisdrabbade områden och kan förhindra att illegitima strukturer &lt;br&gt;
65&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
byggs upp. Rättsstatligt uppbyggnadsarbete bör i olika grad omfatta &lt;br&gt;
såväl domare, åklagare och poliser som personal inom kriminalvården. &lt;br&gt;
Dagens mångdimensionella fredsbevarande verksamhet ställer nya &lt;br&gt;
kvantitativa och kvalitativa krav på tillgången till civil personal. &lt;br&gt;
Därtill kommer kravet på tillgänglighet, eftersom den första tiden &lt;br&gt;
efter ett eldupphör eller en fred ofta är den mest kritiska när det &lt;br&gt;
gäller att etablera en fungerande verksamhet. Förlorade möjligheter &lt;br&gt;
under det mest kritiska skedet är ofta svåra att kompensera senare. &lt;br&gt;
Dessa krav gör att rekryteringen till internationella uppdrag måste &lt;br&gt;
vara ytterst välplanerad och samordnad samt bygga på omfattande &lt;br&gt;
utbildningsinsatser. &lt;br&gt;
Nedan följer en redogörelse för internationella aktörers insatser &lt;br&gt;
på rättsområdet. Redogörelsen inleds med en beskrivning av de &lt;br&gt;
olika internationella uppdragsformerna (avsnitt 2.2). Därefter följer &lt;br&gt;
en beskrivning av de viktigaste internationella aktörernas internationella &lt;br&gt;
uppdrag inom civil krishantering och, i förekommande &lt;br&gt;
fall, utvecklingssamarbete samt en kortfattad beskrivning av vissa &lt;br&gt;
internationella tribunaler och domstolar (avsnitt 2.3–2.7). Kapitlet &lt;br&gt;
avslutas med en redogörelse för samverkan mellan internationella &lt;br&gt;
aktörer (avsnitt 2.8). &lt;br&gt;
2.2 Allmänt om rättsväsendets internationella &lt;br&gt;
uppdrag &lt;br&gt;
Utredningens uppdrag rör frågor kring rekrytering av experter från &lt;br&gt;
rättsväsendet till freds- och säkerhetsfrämjande insatser, det internationella &lt;br&gt;
utvecklingssamarbetet samt till övriga internationella uppdrag&lt;br&gt;
. &lt;br&gt;
Internationella uppdrag med syfte att främja fred- och säkerhet &lt;br&gt;
kan aktualiseras under olika skeden av ett händelseförlopp. Inom &lt;br&gt;
FN delas fredsoperationer vanligen in i tre typer: fredsskapande verksamhet &lt;br&gt;
under pågående konflikter, fredsbevarande verksamhet i konfliktdrabbade &lt;br&gt;
områden samt fredsuppbyggande verksamhet som inriktas &lt;br&gt;
på att skapa mer än bara frånvaro av krig. Andra internationella &lt;br&gt;
aktörer klassificerar i stället verksamheten som exempelvis &lt;br&gt;
konfliktförebyggande, konflikthanterande eller återuppbyggande. &lt;br&gt;
Då utredningen tar sikte på internationella insatser från rättsväsendets &lt;br&gt;
sida – och därmed inte direkt omfattar militära insatser – &lt;br&gt;
används här och i fortsättningen det snävare begreppet civila kris66&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
hanteringsinsatser i stället för benämningen freds- och säkerhetsfrämjande &lt;br&gt;
insatser.1 Begreppet civil krishantering är etablerat i internationella &lt;br&gt;
sammanhang och används inom bl.a. EU. Innebörden av &lt;br&gt;
begreppet kan växla beroende på sammanhang och organisation.2 &lt;br&gt;
Typiska krishanteringsinsatser skiljer sig från andra internationella &lt;br&gt;
insatser på så sätt, att de kan innebära särskilda krav i fråga om bl.a. &lt;br&gt;
beredskap, snabbhet och säkerhet. Civil krishantering kan i vissa &lt;br&gt;
sammanhang, förutom insatser i samband med säkerhetspolitiska &lt;br&gt;
konflikter, exempelvis omfatta insatser vid större olyckor och naturkatastrofer. &lt;br&gt;
Medverkan av experter från rättsväsendet i krishantering &lt;br&gt;
kommer dock i första hand att avse insatser i samband med säkerhetspolitiska &lt;br&gt;
konflikter. Begreppet används därför här med denna &lt;br&gt;
innebörd. &lt;br&gt;
Begreppet internationellt utvecklingssamarbete betecknar vanligen &lt;br&gt;
stöd till fattiga länder från andra länder, det som oftast kallas internationellt &lt;br&gt;
bistånd, utvecklingsbistånd eller u-hjälp. Det internationella &lt;br&gt;
utvecklingssamarbetet har det övergripande målet att höja de &lt;br&gt;
fattiga ländernas levnadsnivå och omfattar verksamheter inom olika &lt;br&gt;
områden och i olika situationer, exempelvis stöd för humanitära &lt;br&gt;
ändamål och i katastrofsituationer. Sådant stöd avser då att avhjälpa &lt;br&gt;
kortsiktiga problem, med en dominerande insats av den givande &lt;br&gt;
parten. Det internationella utvecklingssamarbete, i vilket experter &lt;br&gt;
från rättsväsendet kan komma att medverka, innebär däremot främst &lt;br&gt;
kunskapsöverföring som stöd till långsiktig uppbyggnad av rättsstaten &lt;br&gt;
med en betydande insats från mottagarlandet. Det är också i &lt;br&gt;
denna betydelse begreppet här används. &lt;br&gt;
Frågan om ett uppdrag ska klassificeras som internationell civil &lt;br&gt;
krishantering eller som internationellt utvecklingssamarbete är av &lt;br&gt;
betydelse, eftersom politiska ramverk och beslutsprocesser kan se &lt;br&gt;
olika ut för olika insatser. I EU-sammanhang hänförs exempelvis &lt;br&gt;
det internationella utvecklingssamarbetet till det humanitära biståndet &lt;br&gt;
och därmed till samarbetet inom den första pelaren, dvs. det &lt;br&gt;
egentliga gemenskapssamarbetet. Internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
hänförs däremot till utrikes- och säkerhetspolitiken som är en &lt;br&gt;
del av den andra pelaren. Medan beslut inom den första pelaren kan &lt;br&gt;
1 I regleringen av Polisens utlandsstyrkas verksamhet används i stället begreppet internationell &lt;br&gt;
fredsfrämjande verksamhet, jfr 2 § förordningen (1999:1155) om Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
samt definitioner i SOU 1998:30 s. 30 och prop. 1998/99 s. 9 f. &lt;br&gt;
2 Inom FN görs ofta en distinktion mellan uniformerad och icke-uniformerad personal. &lt;br&gt;
Detta gör att indelningen snarare görs i militär och polisiär personal (ibland även kriminalvårdare), &lt;br&gt;
å ena sidan, och civil personal, å andra sidan. &lt;br&gt;
67&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
fattas med majoritetsbeslut, kräver beslut inom den andra pelaren i &lt;br&gt;
princip enhällighet. &lt;br&gt;
De övriga internationella uppdrag som berörs i utredningen är &lt;br&gt;
främst tjänstgöring vid internationella tribunaler och domstolar. Därtill &lt;br&gt;
kommer relevanta befattningar inom vissa övriga internationella &lt;br&gt;
organisationer, vari Sverige tar del. &lt;br&gt;
Slutligen bör i sammanhanget nämnas det arbete som genomförs &lt;br&gt;
av Europarådet på områdena mänskliga rättigheter, demokrati &lt;br&gt;
och rättsstatens principer. Rådets arbete har bäring på såväl civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser som utvecklingssamarbete. Personer från det &lt;br&gt;
svenska rättsväsendet deltar även i detta arbete.3 Europarådet berörs &lt;br&gt;
dock inte närmare i den fortsatta redovisningen. &lt;br&gt;
2.3 Förenta nationerna &lt;br&gt;
FN:s generalförsamling och säkerhetsråd utgör navet i ett slags &lt;br&gt;
internationell rättsordning. Enligt FN-stadgan bär säkerhetsrådet &lt;br&gt;
huvudansvaret för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet&lt;br&gt;
. Insatser för att bemöta hotande krig och konflikter bör därför &lt;br&gt;
i första hand ske inom ramen för FN:s verksamhet. Till följd av &lt;br&gt;
bl.a. bristande politisk vilja, låsningar i säkerhetsrådet och begränsade &lt;br&gt;
ekonomiska resurser samt byråkratisk tröghet har emellertid FN &lt;br&gt;
tidvis inte kunnat bedriva sin verksamhet på önskvärt sätt. &lt;br&gt;
I mars 2009 presenterade FN:s generalsekreterare en omfattande &lt;br&gt;
rapport om rättsstatsuppbyggande verksamhet på nationella och &lt;br&gt;
internationella nivåer.4 Rapporten är en inventering av de aktiviteter &lt;br&gt;
som FN genomför för att främja rättsstatsuppbyggnad och &lt;br&gt;
ska ge praktisk information om dessa. Den bygger på uppgifter som &lt;br&gt;
hämtats in från 40 olika FN-funktioner. Aktiviteterna är i rapporten &lt;br&gt;
indelade utifrån om de har till syfte att främja utvecklingen på &lt;br&gt;
internationell eller nationell nivå. En ytterligare indelning görs &lt;br&gt;
utifrån vilka aspekter av rättsstatsuppbyggnad som aktiviteterna &lt;br&gt;
syftar till. Som framgår av kapitel 3 deltar svenskt rättsväsende i &lt;br&gt;
snäv mening för närvarande i ett tiotal projekt i form av utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
som helt eller delvis rör rättsstatsuppbyggnad. I &lt;br&gt;
övrigt är antalet projekt med anknytning till rättsområdet givetvis &lt;br&gt;
3 Se bl.a. http://www.coe.int/t/se/com/about, med särskilt länk till Europarådets kommissionär &lt;br&gt;
för mänskliga rättigheter, svensken Thomas Hammarberg. &lt;br&gt;
4 The rule of law at the national and international levels, UN doc. A/63/64. &lt;br&gt;
68&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
betydligt fler. Därtill kommer även deltagande i civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
2.3.1 Civil krishantering &lt;br&gt;
Organisation &lt;br&gt;
I slutet av 1900-talet ändrade världens väpnade konflikter till stor &lt;br&gt;
del karaktär. Interna konflikter kom att ersätta mellanstatliga konflikter. &lt;br&gt;
Följden blev att civila drabbades i allt större utsträckning. &lt;br&gt;
Folkmorden i Kambodja, Rwanda och Bosnien-Hercegovina, liksom &lt;br&gt;
brotten mot mänskligheten i Kosovo, Östtimor och Darfur, &lt;br&gt;
tydliggjorde det internationella samfundets misslyckanden. Dessa &lt;br&gt;
misslyckanden visade på behovet av att genom humanitär intervention &lt;br&gt;
kunna prioritera individens och samhällets säkerhet på bekostnad &lt;br&gt;
av nationalstatens suveränitet. Samtidigt hade kommunismens &lt;br&gt;
kollaps och det kalla krigets slut undanröjt de låsningar &lt;br&gt;
som funnits mellan väst och det kommunistiska öst och öppnat nya &lt;br&gt;
möjligheter. Den diskussion som följde ledde till att ett stort antal &lt;br&gt;
stats- och regeringschefer vid toppmötet i New York år 2005 &lt;br&gt;
enades om ett antal principer innebärande att varje stat bär ansvar &lt;br&gt;
för att skydda sin befolkning och att det internationella samfundet &lt;br&gt;
har ett ansvar att ytterst ingripa med militära medel enligt FNstadgans &lt;br&gt;
kapitel VII om staten inte tar detta ansvar, the responsibility &lt;br&gt;
to protect (R2P).5 R2P-principen har senare befästs av FN:s &lt;br&gt;
säkerhetsråd.6 &lt;br&gt;
För att förbättra FN:s förutsättningar att genomföra fredsbevarande &lt;br&gt;
operationer tillsatte generalsekreteraren år 2000 en panel att &lt;br&gt;
under ledning av Lakhdar Brahimi från Algeriet utreda systemets &lt;br&gt;
brister samt föreslå förändringar. Arbetet resulterade i den s.k. &lt;br&gt;
Brahimirapporten som lades fram samma år och som ses som en &lt;br&gt;
milstolpe när det gäller FN:s fredsoperationer.7 &lt;br&gt;
Rapporten betonade behovet av att öka FN:s snabbinsatskapacitet, &lt;br&gt;
vikten av tydliga mandat samt av regelbundna konsultationer &lt;br&gt;
mellan säkerhetsrådet och deltagande stater. I rapporten framhölls &lt;br&gt;
betydelsen av att redan på ett tidigt stadium involvera alla berörda &lt;br&gt;
delar av FN för att få ett helhetsgrepp om operationens alla aspekter&lt;br&gt;
. Rapporten uppmärksammade också behovet av säkrare finan5 &lt;br&gt;
2005 World Summit Outcome, UN doc. A/60/L.1, par. 138–140. &lt;br&gt;
6 Resolution 1674 (2006)on the Protection of Civilians in Armed Conflict. &lt;br&gt;
7 UN doc. A/55/305-S/200/809. &lt;br&gt;
69&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
siering av operationerna samt av personella förstärkningar av FNsekretariatet. &lt;br&gt;
Enligt rapporten borde FN:s fredsuppbyggande verksamhet &lt;br&gt;
ha tydligare fokus på stärkandet av rättsstaten och dess &lt;br&gt;
institutioner samt på respekten för mänskliga rättigheter. &lt;br&gt;
Arbetet pågår med att utvärdera och implementera rapporten. &lt;br&gt;
År 2005 presenterade FN:s generalsekreterare en reformstrategi &lt;br&gt;
benämnd Peace operations 2010 med syfte att stärka och professionalisera &lt;br&gt;
den fredsbevarande verksamhetens planering och utförande.8 &lt;br&gt;
Rapporten lyfte fram fem prioritetsområden inom FN:s &lt;br&gt;
fredsbevarande verksamhet: personal, doktrin, partnerskap, resurser &lt;br&gt;
och organisation. När det gäller utvecklandet av doktrin för verksamheten &lt;br&gt;
publicerade organisationen år 2008 skriften United Nations &lt;br&gt;
Peacekeeping Operations – Principles and Guidelines, även kallad &lt;br&gt;
Capstone-doktrinen.9 Dokumentet hör till den högsta nivån av det &lt;br&gt;
doktrinära ramverket för FN:s fredsbevarande verksamhet och är &lt;br&gt;
en kartläggning av verksamhetens utveckling samt av planering och &lt;br&gt;
implementering av operationerna. &lt;br&gt;
Uppföljningen av Brahimirapporten har varit en anledning till &lt;br&gt;
att sekretariatets avdelning för fredsbevarande operationer (Department &lt;br&gt;
of Peace Keeping Operations, DPKO), har fått en ordentlig &lt;br&gt;
personalförstärkning och därmed en bättre förmåga att planera och &lt;br&gt;
leda de fredsbevarande operationerna. DPKO:s uppgift är att planera, &lt;br&gt;
förbereda och styra FN:s fredsbevarande operationer. Avdelningen &lt;br&gt;
är en samordnande länk mellan säkerhetsrådet, insatsstyrkan, finansiella &lt;br&gt;
bidragsgivare och parterna i konflikten för att integrera FN:s, &lt;br&gt;
enskilda staters och icke-statliga aktörers agerande i operationen. &lt;br&gt;
Inom DPKO inrättades år 2007 en avdelning för frågor rörande &lt;br&gt;
rättsstatliga institutioner och institutioner med inriktning på &lt;br&gt;
säkerhet (The Office of the Rule of Law and Security Institutions, &lt;br&gt;
OROLSI). Därigenom har rättsstatligt arbete och säkerhetsfrågor &lt;br&gt;
lyfts fram som allt viktigare komponenter i FN:s fredsbevarande &lt;br&gt;
arbete. Inom avdelningens ansvarsområde faller exempelvis frågor &lt;br&gt;
som rör polis, dömande verksamhet samt kriminalvård. OROLSI:s &lt;br&gt;
uppgift är att inom sina områden vara rådgivande och vägledande i &lt;br&gt;
förhållande till operationerna och dess högkvarter. Detta stöd består &lt;br&gt;
i bl.a. planering av fältarbete, utarbetande av doktrin, rekrytering &lt;br&gt;
av personal samt utvärdering. OROLSI är i sin tur indelat i &lt;br&gt;
fem enheter, varav polisenheten och enheten för straffrätt och &lt;br&gt;
juridisk rådgivning arbetar med rättsstatliga frågor. De andra en8 &lt;br&gt;
UN doc. A/60/696. &lt;br&gt;
9 United Nations Peacekeeping Operations – Principles and Guidelines, UN, 2008. &lt;br&gt;
70&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
heterna är inriktade på avväpning och demobilisering, minröjning &lt;br&gt;
respektive säkerhetssektorreform. &lt;br&gt;
FN håller på att bygga upp en standing police capacity, dvs. en &lt;br&gt;
egen stående polisstyrka. I ett inledande skede består denna av &lt;br&gt;
25 poliser och är utformad som en snabbinsatsstyrka med uppgift &lt;br&gt;
att snabbt vara på plats för att kunna etablera polisverksamhet vid &lt;br&gt;
nya missioner samt bistå polisen i redan etablerade missioner. &lt;br&gt;
Brahimirapportens mål om 5 000 poliser är för länge sedan passerat. &lt;br&gt;
I dag har FN drygt 10 000 poliser i fält men mandat som omfattar &lt;br&gt;
över 15 000 poliser. En tredjedel av tjänsterna är således vakanta. &lt;br&gt;
Flertalet poliser är sekonderade, dvs. utsända, av medlemsstaterna. &lt;br&gt;
Organisationens föresats är sedan att kunna sätta upp en traditionell &lt;br&gt;
fredsbevarande insats inom 30 dagar och en multidimensionell &lt;br&gt;
insats inom 90 dagar efter det att säkerhetsrådet har antagit &lt;br&gt;
en resolution. I verkligheten finns det inte någon given ordning för &lt;br&gt;
hur FN sätter upp en fredsbevarande operation. Den tid som behövs &lt;br&gt;
för en specifik operation varierar utifrån ett antal faktorer, &lt;br&gt;
särskilt medlemsstaternas vilja att bidra med personal samt tillgängliga &lt;br&gt;
ekonomiska resurser. Vid komplexa insatser med besvärliga &lt;br&gt;
logistiska förhållanden eller i situationer där utsänd personal &lt;br&gt;
kan komma att utsättas för stora säkerhetsrisker, är 90-dagarsgränsen &lt;br&gt;
närmast en teoretisk målsättning. &lt;br&gt;
Rekrytering10 &lt;br&gt;
Uniformerad personal, dvs. militärer, poliser och kriminalvårdare, &lt;br&gt;
sekonderas (i motsats till att få sitt uppdrag direkt av exempelvis &lt;br&gt;
FN) vanligen av medlemsstaterna till FN. Medlemsstaterna kan &lt;br&gt;
därmed vara med och påverka urvalet. Icke-uniformerad (civil) personal &lt;br&gt;
kontrakteras däremot i flertalet fall direkt av FN. &lt;br&gt;
DPKO har sökt efterkomma den nya tidens krav genom att &lt;br&gt;
bredda och förbättra mekanismerna för rekrytering av icke-uniformerad &lt;br&gt;
personal, bl.a. genom att utveckla register över sådana &lt;br&gt;
experter. Rekryteringen sker utan statlig mellanhand. Organisationens &lt;br&gt;
viktigaste rekryteringsinstrument är databasen Galaxy. Databasen &lt;br&gt;
är indelad i ett stort antal yrkeskategorier och grader. DPKO &lt;br&gt;
använder sig i allt större utsträckning av annonsering på sin hemsida. &lt;br&gt;
Ansökningar görs då direkt via Internet. Alla sökande förs &lt;br&gt;
10 Se t.ex. Gourlay, Lessons Learned Study: Rosters for the Deployment of Civilian Experts &lt;br&gt;
in Peace Operations, Peacekeeping Best Practices, 2006. &lt;br&gt;
71&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
automatiskt in i databasen. Urvalet sker därefter i två steg. En inledande &lt;br&gt;
utsållning utförs av organisationens professionella rekryteringshandläggare. &lt;br&gt;
När specifika vakanser uppstår genomgår sedan &lt;br&gt;
kandidater som uppfyller minimikraven på yrkeskategori och gradering &lt;br&gt;
en andra kontroll. Denna inkluderar vanligen intervjuer och &lt;br&gt;
utförs, beroende på uppdrag, av personer inom FN eller av självständiga &lt;br&gt;
partners. Medlemsstaternas möjlighet att påverka urvalsprocessen &lt;br&gt;
är främst informell genom bl.a. referenstagning. &lt;br&gt;
En brist med detta rekryteringsförfarande är den kvantitativa &lt;br&gt;
skillnaden mellan det stora antalet sökande (över 150 000 personer &lt;br&gt;
per år) och det begränsade antal som sedan upptas i Galaxy. För att &lt;br&gt;
problemet ska vara hanterbart krävs en minskning av antalet olämpliga &lt;br&gt;
ansökningar i kombination med förbättrade utsållningsförfaranden. &lt;br&gt;
Hittills har rekryteringen till FN:s snabbinsatsstyrkor varit &lt;br&gt;
problematisk. Av naturliga skäl ställer rekryteringen till sådana &lt;br&gt;
uppdrag stora krav på flexibilitet och effektivitet. Inom FN arbetar &lt;br&gt;
man därför med att utveckla speciella register för just sådana uppdrag. &lt;br&gt;
Förutom databasen Galaxy har det inom FN utvecklats en rad &lt;br&gt;
parallella rekryteringsregister, främst för att kunna tillgodose mer &lt;br&gt;
kortfristiga rekryteringsbehov av specialkompetenser, såsom valobservation &lt;br&gt;
och flyktingskydd. &lt;br&gt;
Rekryteringen till FN sker mot bakgrund av säkerhetsrådets &lt;br&gt;
resolution 1325, Kvinnor, fred och säkerhet, som antogs år 2000.11 &lt;br&gt;
Resolutionen fokuserar på kvinnans roll som aktör i fredsarbete &lt;br&gt;
och på den oproportionerliga påverkan väpnade konflikter har på &lt;br&gt;
civilbefolkningen, inklusive kvinnor. Enligt resolutionen bör FN &lt;br&gt;
därför sträva efter att utveckla kvinnornas roll och bidrag till FN:s &lt;br&gt;
insatser på fältet, särskilt som militära observatörer, civila poliser &lt;br&gt;
samt experter i fråga om mänskliga rättigheter och humanitära insatser. &lt;br&gt;
Pågående insatser &lt;br&gt;
Fredsbevarande insatser upprättas vanligen av säkerhetsrådet, det &lt;br&gt;
FN-organ som har det primära ansvaret för internationell fred och &lt;br&gt;
säkerhet. Rådet bestämmer insatsens storlek, huvudmål och tidsramar. &lt;br&gt;
Eftersom FN inte har någon egen militär eller civil polis11 &lt;br&gt;
Resolution 1325 (2000) on Women and peace and security. &lt;br&gt;
72&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
on. &lt;br&gt;
styrka bestämmer medlemsländerna om de ska delta i en insats och, &lt;br&gt;
i så fall, vilken personal och utrustning de är villiga att erbjuda. &lt;br&gt;
Enligt FN-stadgan ankommer det på alla organisationens medlemmar &lt;br&gt;
att ställa de väpnade styrkor och den utrustning till rådets förfogande &lt;br&gt;
som är nödvändiga för upprätthållande av internationell &lt;br&gt;
fred och säkerhet.12 Som den nuvarande strukturen ser ut kan det &lt;br&gt;
ta lång tid för de aktuella styrkorna att auktoriseras och nå sin &lt;br&gt;
destinati&lt;br&gt;
FN:s första fredsbevarande insats påbörjades år 1948. Sedan &lt;br&gt;
dess har den fredsbevarande verksamheten utvecklats snabbt både &lt;br&gt;
kvalitativt och kvantitativt, särskilt under de senaste 15 åren. Sedan &lt;br&gt;
1948 har över 130 länder bidragit med militär och polisiär personal &lt;br&gt;
till sammanlagt 63 fredsoperationer. Omkring en miljon soldater &lt;br&gt;
och civila, varav huvuddelen poliser, har deltagit i dessa operationer. &lt;br&gt;
Trots det stora och växande antalet medverkande länder är &lt;br&gt;
det ett mindre antal utvecklingsländer som bidrar med huvuddelen &lt;br&gt;
av den militära och polisiära personalen. Pakistan, Bangladesh, &lt;br&gt;
Indien, Jordanien, Nepal, Ghana, Uruguay, Etiopien, Nigeria och &lt;br&gt;
Sydafrika står tillsammans för omkring 60 procent av all uniformerad &lt;br&gt;
personal, omkring 12,9 procent kommer från EU-länder och &lt;br&gt;
0,37 procent från USA. Sveriges andel varierar men uppgår vanligen &lt;br&gt;
till ungefär 0,1 procent. Sverige deltar för närvarande med 44 poliser, &lt;br&gt;
25 militärobservatörer och fyra truppdeltagare.13 &lt;br&gt;
I dag pågår 15 fredsbevarande FN-operationer, varav två i Europa &lt;br&gt;
(Kosovo och Cypern), tre i Mellanöstern (Golan, Libanon och &lt;br&gt;
UNTSO, en övervakningsorganisation), två i Asien (Indien/Pakistan &lt;br&gt;
och Östtimor), sju i Afrika (Elfenbenskusten, Demokratiska Republiken &lt;br&gt;
Kongo, Liberia, Sudan (två stycken), Tchad/Centralafrikanska &lt;br&gt;
republiken och Västsahara) samt en i Centralamerika &lt;br&gt;
(Haiti). Sverige deltar för närvarande med personal i tio av dessa &lt;br&gt;
missioner.14 Därtill kommer tolv politiska och fredsuppbyggande &lt;br&gt;
insatser, varav tre i Mellanöstern (Palestina, Irak och Libanon), tre &lt;br&gt;
i Asien (Afghanistan, Nepal och Centralasien) och sex i Afrika &lt;br&gt;
(Somalia, Guinea-Bissau, Centralafrikanska Republiken, Västafrika, &lt;br&gt;
Sierra Leone och Burundi). &lt;br&gt;
12 Se art. 43 i FN-stadgan. &lt;br&gt;
13 Pakistan är för närvarande det land som bidrar med störst andel uniformerad personal &lt;br&gt;
(10 618 av totalt 93 813 personer). Norge placerar sig på 48:e plats, Finland på 71:a plats, &lt;br&gt;
Sverige på 73:e och Danmark på 83:e plats. &lt;br&gt;
14 Det svenska deltagandet är störst i Demokratiska Republiken Kongo (17 personer) samt i &lt;br&gt;
Liberia (16 personer). &lt;br&gt;
73&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
I de fredsbevarande insatserna dominerar den uniformerade personalen, &lt;br&gt;
dvs. militär och polis. I de politiska och fredsuppbyggande &lt;br&gt;
insatserna är huvuddelen av personalen civil. I FN:s fredsoperationer &lt;br&gt;
tjänstgör i dag sammanlagt omkring 110 000 personer. Av &lt;br&gt;
dessa är ca 88 500 uniformerad personal (75 000 militärer, 11 000 poliser &lt;br&gt;
och 2 500 militärobservatörer). Av övrig personal är ca 5 500 internationellt &lt;br&gt;
anställd civilpersonal, 13 000 lokalanställd civilpersonal &lt;br&gt;
och 2 000 volontärer. &lt;br&gt;
2.3.2 Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
Internationellt utvecklingssamarbete sker mot bakgrund av den s.k. &lt;br&gt;
Millenniedeklaration som världens stats- och regeringschefer antog &lt;br&gt;
år 2000. I denna slås åtta millenniemål fast, med det övergripande &lt;br&gt;
målet att halvera den extrema fattigdomen till år 2015. Det åttonde &lt;br&gt;
millenniemålet riktar sig särskilt till de rika länderna i världen och &lt;br&gt;
innebär globalt samarbete genom ökat bistånd, rättvisa handelsregler &lt;br&gt;
och lättade skuldbördor i utvecklingsländerna. FN samordnar &lt;br&gt;
arbetet med millenniemålen. Alla länder är skyldiga att rapportera &lt;br&gt;
till FN om hur arbetet med måluppfyllelsen framskrider.15 &lt;br&gt;
För att uppnå FN:s millenniemål antog ett stort antal biståndsgivare &lt;br&gt;
och deras samarbetsländer vid ett möte på ministernivå i &lt;br&gt;
Paris år 2005 den s.k. Parisdeklarationen. Denna syftar till ett effektivare &lt;br&gt;
bistånd med tydligare resultat. Genom deklarationen åtog sig &lt;br&gt;
mottagarländerna ett större ansvar för sin egen utveckling genom &lt;br&gt;
ekonomiska och politiska reformer, samtidigt som givarländerna &lt;br&gt;
förband sig att förändra attityder och metoder för att anpassa sitt &lt;br&gt;
bistånd bättre till varje enskilt samarbetsland.16 &lt;br&gt;
15 Se t.ex. Tillsammans mot 2015 – Sveriges rapport om milleniemålet 2006. &lt;br&gt;
16 Beträffande Sveriges implementering av FN:s millenniemål och Parisdeklarationen, se kapitel &lt;br&gt;
3. I enlighet med Sveriges politik för global utveckling ska milleniemålen genomsyra &lt;br&gt;
samtliga politiska områden och samtliga myndigheters arbete. Det ingår inte i utredningens &lt;br&gt;
uppdrag att utvärdera hur det svenska utvecklingssamarbetet genomförs. &lt;br&gt;
74&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
2.4 Organisationen för säkerhet och samarbete &lt;br&gt;
i Europa &lt;br&gt;
2.4.1 Civil krishantering &lt;br&gt;
Organisation &lt;br&gt;
OSSE har sitt ursprung i det s.k. Helsingforsavtalet, dvs. det dokument &lt;br&gt;
som år 1975 undertecknades under den europeiska säkerhetskonferensen &lt;br&gt;
(ESK) i Helsingfors. Genom detta dokument anses &lt;br&gt;
Europas gränser efter andra världskriget ha fastställts. Organisationen &lt;br&gt;
fick sitt nuvarande namn år 1995 och har i dag 56 deltagande &lt;br&gt;
stater. &lt;br&gt;
Organisationens arbete spänner över en lång rad områden med &lt;br&gt;
säkerhet som gemensam nämnare. Verksamheten utgår från ett allomfattande &lt;br&gt;
säkerhetsbegrepp som omfattar den militärpolitiska &lt;br&gt;
dimensionen, den mänskliga dimensionen (demokrati och mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter) samt dimensionen för ekonomi och miljö. Under &lt;br&gt;
1990-talet flyttades tyngdpunkten av organisationens verksamhet &lt;br&gt;
från långsiktiga förhandlingar rörande normbyggande och militärt &lt;br&gt;
förtroendeskapande till konfliktförebyggande, krishantering och återuppbyggnad &lt;br&gt;
med omfattande fältnärvaro. Verksamheten bedrivs &lt;br&gt;
ofta i nära samarbete med andra internationella organ. Beslut om &lt;br&gt;
insatser förutsätter enighet mellan de deltagande staterna, vilka ansvarar &lt;br&gt;
för ett roterande ordförandeskap . &lt;br&gt;
OSSE:s verksamhet bygger på principen att varaktig säkerhet &lt;br&gt;
förutsätter demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och en &lt;br&gt;
fungerande rättsstat. Respekten för mänskliga rättigheter ses som &lt;br&gt;
en integrerad del av politiska skeenden, inte som en fristående &lt;br&gt;
fråga. Kränkningar av mänskliga rättigheter uppfattas som politiska &lt;br&gt;
fenomen som kan utgöra säkerhetshot. OSSE:s kontor för demokratiska &lt;br&gt;
institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) har till &lt;br&gt;
uppgift att främja medlemsländernas förutsättningar för demokratiska &lt;br&gt;
val, uppbyggande och stärkande av demokratiska institutioner samt &lt;br&gt;
att följa hur medlemsländerna efterlever sina åtaganden rörande &lt;br&gt;
demokrati och mänskliga rättigheter. &lt;br&gt;
Vid OSSE:s toppmöte i Istanbul i november 1999 antogs den &lt;br&gt;
s.k. Säkerhetsstadgan, en stadga för europeisk säkerhet för det tjugoförsta &lt;br&gt;
århundradet.17 Genom stadgan befäste de deltagande staterna &lt;br&gt;
sin strävan att stärka organisationens operativa förmåga. Avsikten &lt;br&gt;
17 Istanbul Document (1999), Charter for European Security. &lt;br&gt;
75&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
med stadgan är att öka organisationens förmåga att utföra polisrelaterade &lt;br&gt;
insatser för att bidra till att upprätthålla lag och ordning &lt;br&gt;
samt att främja utvecklingen av oberoende rättskipning. I december &lt;br&gt;
2001 deklarerade de deltagande staterna sin avsikt att stärka &lt;br&gt;
organisationens polisrelaterade aktiviteter ytterligare genom att &lt;br&gt;
inrätta en särskild enhet för polisfrågor vid organisationens sekretariat. &lt;br&gt;
För att öka förmågan till snabba insatser av civila poliser och &lt;br&gt;
expertis inom konfliktförebyggande, krishantering och återuppbyggnad &lt;br&gt;
i konfliktdrabbade områden inrättades genom säkerhetsstadgan &lt;br&gt;
särskilda snabbinsatsgrupper att stå till organisationens &lt;br&gt;
förfogande, på engelska Rapid Expert Assistance and Cooperation &lt;br&gt;
Teams (REACT). REACT har emellertid hittills inte fått den framträdande &lt;br&gt;
roll som det var tänkt, främst på grund av att rekryteringsprocessen &lt;br&gt;
inte visat sig så snabb som förutsatts. &lt;br&gt;
Rekrytering18 &lt;br&gt;
Genom säkerhetsstadgan inrättades inom OSSE:s enhet för konflikthantering &lt;br&gt;
en särskild funktion med uppgift att planera organisationens &lt;br&gt;
insatser inklusive snabbinsatsstyrkorna samt för samordning &lt;br&gt;
med andra internationella organisationer och institutioner. &lt;br&gt;
Intressenter till uppdrag inom snabbinsatsstyrkorna ska anmäla sig &lt;br&gt;
till de enskilda medlemsstaternas kontaktpunkter. Medlemsstaterna &lt;br&gt;
gör därefter ett första urval. OSSE har inget centraliserat register &lt;br&gt;
för att identifiera lämpliga personer till olika uppdrag men meddelar &lt;br&gt;
medlemsstaterna när en vakans uppstår. Medlemsstaterna är &lt;br&gt;
då skyldiga att snabbt, om möjligt inom några dagar, nominera &lt;br&gt;
lämpliga kandidater. OSSE mottar vanligen allt mellan fyra och &lt;br&gt;
30 nomineringar per vakans. Organisationens sekretariat i Wien är &lt;br&gt;
ansvarigt för rekryteringen tillsammans med den person som ska &lt;br&gt;
leda respektive uppdrag. Tillsättningen bereds inom sekretariatets &lt;br&gt;
rekryteringsavdelning i samråd med denne person. Utsållningen &lt;br&gt;
sker i två steg. En första bedömning görs vid rekryteringsavdelningen &lt;br&gt;
som avgör vilka ansökningar som uppfyller de minimikrav &lt;br&gt;
som ställs på de sökande. De ansökningar som uppfyller dessa krav &lt;br&gt;
går sedan vidare till en expert som klassificerar ansökningarna såsom &lt;br&gt;
lämpliga, tänkbara eller inte lämpliga. Därefter fattar den person &lt;br&gt;
som ska leda respektive uppdrag beslut i samråd med orga18 &lt;br&gt;
Se t.ex. Gourlay, a.a., s. 21 ff. &lt;br&gt;
76&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
nisationens sekretariat. Utsedda personer kommer att vara sekonderade &lt;br&gt;
från respektive medlemsstat. Därutöver kontrakterar OSSE &lt;br&gt;
direkt personal för administrativa och stödjande funktioner. Kandidater &lt;br&gt;
till dessa ansöker individuellt till de anställningar som utannonseras &lt;br&gt;
på organisationens hemsida och väljs ut samt intervjuas &lt;br&gt;
på sekretariatet. &lt;br&gt;
För att tillgodose behovet av snabbhet vid rekrytering har OSSE &lt;br&gt;
utvecklat en schematisk modell för indelning i expertområden, bl.a. &lt;br&gt;
administration och stöd, civil polis, mänskliga rättigheter och rättsväsende &lt;br&gt;
i övrigt, samt fyra nivåer avseende yrkesmässig kompetens &lt;br&gt;
indelade utifrån längden på tjänsgöringserfarenhet. Därtill kan &lt;br&gt;
komma specifika rekryteringskrav till enskilda insatser rörande &lt;br&gt;
exempelvis relevanta språk- eller länderkunskaper. Modellen ska &lt;br&gt;
underlätta medlemsstaternas arbete att klassificera sina kandidater &lt;br&gt;
och snabbt kunna svara på organisationens förfrågningar om personal. &lt;br&gt;
OSSE:s nomineringssystem har fördelen att organisationen behåller &lt;br&gt;
kontrollen över det slutliga urvalet av lämpliga kandidater. &lt;br&gt;
Därigenom kan organisationen motverka att stater nominerar personer &lt;br&gt;
utifrån politiska överväganden. Nomineringssystemet är också &lt;br&gt;
ett incitament för medlemsstaterna att förbättra kvaliteten på och &lt;br&gt;
lämpligheten hos sina kandidater. &lt;br&gt;
Även rekryteringen till OSSE ska – enligt ett särskilt ministerbeslut &lt;br&gt;
antaget på svenskt initiativ – ske mot bakgrund av FN:s &lt;br&gt;
resolution 1325 (2000) Kvinnor, fred och säkerhet (se avsnitt 2.3.1). &lt;br&gt;
Pågående insatser &lt;br&gt;
OSSE:s fältmissioner upptar för närvarande två tredjedelar av &lt;br&gt;
organisationens budget. Organisationens fältverksamhet finns på &lt;br&gt;
18 platser, varav sju på västra Balkan. Verksamheten är inriktad på &lt;br&gt;
demokratisering, mänskliga rättigheter, institutionsbyggande och &lt;br&gt;
utvecklande av massmedia. Den största insatsen är i Kosovo där &lt;br&gt;
OSSE har närmare tusen anställda, varav fem svenskar. I Östeuropa &lt;br&gt;
bedriver organisationen verksamhet i Ukraina, Vitryssland och &lt;br&gt;
Moldavien med inriktning på valobservation, rättsstatligt arbete, &lt;br&gt;
konfliktlösning och bekämpning av trafficking. I Kaukasus ger &lt;br&gt;
OSSE stöd till Azerbajdzjan, Georgien och Armenien inom områdena &lt;br&gt;
ekonomi och miljö, konfliktlösning och demokratisering. &lt;br&gt;
Insatsen i Georgien har upphört under 2009. I Centralasien bistår &lt;br&gt;
77&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
OSSE fem tidigare sovjetrepubliker vid politiska och ekonomiska &lt;br&gt;
reformer. Våren 2009 deltog 17 svenskar sekonderade av svenska &lt;br&gt;
myndigheter i OSSE:s olika missioner. Ca sju svenskar var direktkontrakterade &lt;br&gt;
av organisationen. En svensk innehade en chefsposition. &lt;br&gt;
2.5 Europeiska unionen &lt;br&gt;
2.5.1 Civil krishantering &lt;br&gt;
Organisation &lt;br&gt;
Under senare år har EU anlagt en allt bredare syn på konflikt- och &lt;br&gt;
säkerhetsfrågor.19 Fokus ligger på både förebyggande av konflikter &lt;br&gt;
och civil- och militär krishantering. Dessa frågor omfattas av den &lt;br&gt;
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). En integrerad &lt;br&gt;
del av GUSP är den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken &lt;br&gt;
(ESFP). Krishantering är i sin tur en del av ESFP. &lt;br&gt;
Unionens krishanteringsinsatser, även benämnda Petersberguppdragen, &lt;br&gt;
nämns uttryckligen i artikel 17 i EU-fördraget och omfattar &lt;br&gt;
humanitära insatser, räddningsinsatser, fredsbevarande insatser &lt;br&gt;
samt insatser av väpnade styrkor för krishantering, inklusive &lt;br&gt;
fredskapande åtgärder.20 &lt;br&gt;
Petersberguppdragen stod i fokus vid Europeiska rådet i Köln i &lt;br&gt;
juni 1999. För att skapa förutsättningar för snabba och effektiva &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser enades deltagarna om att utveckla de enskilda &lt;br&gt;
medlemsländernas förmåga att delta i internationell krishantering &lt;br&gt;
samtidigt som deras gemensamma insatser skulle bli så ändamålsenliga &lt;br&gt;
som möjligt. &lt;br&gt;
Vid de följande Europeiska råden i Helsingfors, Feira, Nice, &lt;br&gt;
Göteborg och Laeken har EU successivt konkretiserat målsättningen &lt;br&gt;
att öka unionens civila krishanteringsförmåga. &lt;br&gt;
Vid Europeiska rådet i Helsingfors i december 1999 lades grunden &lt;br&gt;
till ett särskilt institutionellt ramverk för bl.a. krishanteringsfrågor. &lt;br&gt;
Ett steg i detta arbete var inrättandet av en kommitté för utrikes och &lt;br&gt;
säkerhetspolitik (KUSP). Kommittén svarar under rådet för &lt;br&gt;
den politiska kontrollen över och den strategiska ledningen av krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Den har under sig dels en civil, dels en militär &lt;br&gt;
19 Även EU:s politik rörande fredsfrämjande insatser har påverkats av diskussionen kring statssuveränitet &lt;br&gt;
kontra humanitära interventioner, se avsnitt 2.3.1. &lt;br&gt;
20 Petersberg Declaration, Western European Union Council of Ministers, Bonn in June 1992. &lt;br&gt;
78&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
kommitté. Civilkommittén (CIVCOM) består av representanter &lt;br&gt;
för medlemsländerna och ansvarar för information och rekommendationer &lt;br&gt;
rörande civila aspekter på krishantering. &lt;br&gt;
Vid Europeiska rådet i Feira år 2000 definierades fyra prioritetsområden &lt;br&gt;
för att utveckla unionens civila krishanteringsförmåga: polis, &lt;br&gt;
stärkande av rättsstaten och förvaltningen samt räddningstjänst.21 &lt;br&gt;
Inom dessa områden har numerära kapacitetsmål uppställts och &lt;br&gt;
stegvis reviderats i takt med att unionens civila krishanteringsförmåga &lt;br&gt;
har utvecklats. &lt;br&gt;
Unionens målsättning inom kapacitetsområdet polis är att kunna &lt;br&gt;
sända polisinsatser till uppdrag som kan omfatta allt från återupprättande &lt;br&gt;
av ordning i samarbete med en militär styrka till att träna &lt;br&gt;
lokala poliser. Medlemsstaterna har åtagit sig att för dessa syften &lt;br&gt;
ställa upp till 5 700 poliser till förfogande. Av dessa ska upp till &lt;br&gt;
1 400 kunna sättas in inom 30 dagar. Sverige har anmält 177 poliser &lt;br&gt;
till denna typ av insatser. &lt;br&gt;
Ansträngningar att i internationella sammanhang förstärka och, &lt;br&gt;
om så är nödvändigt, återinsätta lokal polis kan bara vara framgångsrika &lt;br&gt;
om polisväsendet kompletteras av ett fungerande rättsväsende &lt;br&gt;
i övrigt. Medlemsstaterna har därför åtagit sig att bidra &lt;br&gt;
med 200 tjänstemän inom sådana civila krishanteringsinsatser, främst &lt;br&gt;
domare, åklagare och kriminalvårdstjänstemän. Medlemsländerna &lt;br&gt;
har anmält 631 personer till sådana insatser, varav Sverige 55 personer. &lt;br&gt;
För att även kunna stärka den offentliga förvaltningen i drabbade &lt;br&gt;
länder har medlemsstaterna gjort åtaganden att tillhandahålla &lt;br&gt;
565 experter som ska kunna sändas ut inom krishanteringsinsatser, &lt;br&gt;
om så behövs med kort varsel. Denna funktion har emellertid &lt;br&gt;
hittills aldrig utnyttjats. Sverige har anmält nio personer till denna &lt;br&gt;
funktion. Även för räddningstjänsten har EU fastställt numerära &lt;br&gt;
kapacitetsmål. &lt;br&gt;
Under senare år har utvecklandet av EU:s civila krishantering &lt;br&gt;
gått från fokusering på kvantitativa till kvalitativa aspekter. År 2003 &lt;br&gt;
antog Europeiska rådet Den europeiska säkerhetsstrategin (ESS). &lt;br&gt;
Strategin pekar ut tre skäl till varför civila instrument krävs för att &lt;br&gt;
hantera dagens konflikter: För det första innebär angripande av &lt;br&gt;
konflikter att man måste gå på djupet för att komma åt skälen till &lt;br&gt;
instabilitet. För det andra leder konflikter alltid till att den civila &lt;br&gt;
administrationen kollapsar. Tiden efter en konflikt präglas av kaos i &lt;br&gt;
21 Enligt denna indelning räknas således polisen inte till det rättsstatliga arbetet. &lt;br&gt;
79&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
detta avseende. Breda civila åtgärder behövs därför för att komma &lt;br&gt;
tillrätta med detta tillstånd. Slutligen kräver en preventiv infallsvinkel &lt;br&gt;
att man engagerar sig i alla faser i en konflikt, inklusive &lt;br&gt;
sammanhang där militära medel inte passar eller är önskvärda. Strategin &lt;br&gt;
betonar vidare vikten av att EU är globalt aktiv och samordning &lt;br&gt;
mellan civil och militär verksamhet. &lt;br&gt;
Ansvaret för frågor om civil krishantering är sedan juli 2007 &lt;br&gt;
inom rådssekretariatet fördelat på Civilian Planning and Conduct &lt;br&gt;
Capability (CPCC) och generaldirektorat E IX.22 Syftet härmed &lt;br&gt;
var att tydliggöra en strategisk och operationell fördelning av &lt;br&gt;
behov och ansvarsfrågor samt att förstärka förmågan att hantera &lt;br&gt;
alltmer komplexa och resurskrävande insatser med förbättrad planerings- &lt;br&gt;
och ledningsstruktur. Totalt arbetar drygt 80 personer vid &lt;br&gt;
CPCC och 20 personer vid generaldirektorat E IX. &lt;br&gt;
För att möta det ökade behovet av internationella krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
har EU antagit handlingsprogrammet Civilian Headline &lt;br&gt;
Goal 2008,23 som kompletterar de fyra prioriterade områdena och &lt;br&gt;
även innefattar observatörsuppgifter samt stödfunktioner till EU:s &lt;br&gt;
representanter. Unionens krishanteringsförmåga ska därmed omfatta &lt;br&gt;
hela spektrumet av civil krishantering. Det kan exempelvis &lt;br&gt;
röra sig om reformation av ett lands säkerhetssektor eller hjälp att &lt;br&gt;
integrera stridande grupper i samhället. &lt;br&gt;
Inom ramen för detta handlingsprogram har Sverige lanserat &lt;br&gt;
idén om civila snabbinsatsgrupper, på engelska Civilian Response &lt;br&gt;
Teams (CRT). De kan sägas vara en civil motsvarighet till unionens &lt;br&gt;
Battlegroups och ska ha samma ambitionsnivå som dessa, dvs. i &lt;br&gt;
vissa situationer kunna sättas in inom fem dagar från begäran. &lt;br&gt;
Rådssekretariatet ska i regel utse gruppledare för insatserna. Snabbinsatsgrupperna &lt;br&gt;
ska kunna agera både före, under och efter en &lt;br&gt;
konflikt. De ska bestå av expertis främst från de fyra prioriterade &lt;br&gt;
områdena, men sammansättningen avgörs utifrån varje given krissituation. &lt;br&gt;
Därutöver kan även andra experter ingå på initiativ av &lt;br&gt;
medlemsstater eller kommissionen. CRT-poolen ska inledningsvis &lt;br&gt;
bestå av omkring 120 experter. I denna ingår 24 poliser fördelade &lt;br&gt;
på områdena lag och ordning, undersökning samt gränspolis, 24 experter &lt;br&gt;
inom det övriga rättsväsendet, såsom domare, åklagare och &lt;br&gt;
kriminalvårdstjänstemän, 16 experter inom civil förvaltning, sex &lt;br&gt;
experter inom räddningstjänst, 14 experter med inriktning på politiska &lt;br&gt;
22 I början av år 2009 beslutade rådssekretariatet om en omstrukturering innebärande att &lt;br&gt;
generaldirektorat VIII (militär verksamhet) och IX (civil verksamhet) ska slås samman. &lt;br&gt;
23 Council of the European Union, Brussels, December 2004, doc. 15863/04. &lt;br&gt;
80&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
uppgifter samt 16 experter med stödjande funktioner inom administration &lt;br&gt;
och logistik. Sverige nominerade efter samberedning mellan &lt;br&gt;
Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet, &lt;br&gt;
ett tjugotal personer från rättsväsendets myndigheter, Sida, &lt;br&gt;
Folke Bernadotteakademin och Statens räddningsverk till CRT. Av &lt;br&gt;
dessa kom ett tiotal personer – från myndigheter under Justitiedepartementet, &lt;br&gt;
Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet – &lt;br&gt;
att ingå i funktionen. Personalen är färdigutbildad för kommande &lt;br&gt;
uppdrag. Funktionen har hittills endast använts i begränsad omfattning. &lt;br&gt;
Genom Civilian Headline Goal 2010 ska unionens internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsförmåga fördjupas och breddas ytterligare.24 &lt;br&gt;
Detta ska ske genom ökade personella resurser till krishanteringsinsatserna &lt;br&gt;
samt utveckling av planerings- och ledningsfunktioner. &lt;br&gt;
Målsättningen är att EU ska använda alla sina tillgängliga medel, &lt;br&gt;
inklusive de civila och militära delarna av ESFP, europeiska gemenskapsinstrument &lt;br&gt;
samt samverka med aktörer som omfattas av den &lt;br&gt;
s.k. tredje pelaren. Inom denna pelare hanteras frågor rörande &lt;br&gt;
polisiärt och straffrättsligt samarbete. Bland de aktörer som därmed &lt;br&gt;
kan bli aktuella för samverkan finns Europol (polisiär samverkan) &lt;br&gt;
och Eurojust (åklagarsamverkan). På motsvarande sätt ska &lt;br&gt;
unionen samverka med andra aktörer inom civil krishantering såsom &lt;br&gt;
internationella och lokala organisationer, länder som inte är &lt;br&gt;
medlemmar i EU samt icke-statliga organisationer, s.k. NGO:s. &lt;br&gt;
Bidrag från utomstående aktörer ska dock ses just som komplement &lt;br&gt;
till EU:s egen krishanteringsförmåga, inte som en integrerad &lt;br&gt;
del av denna. En ytterligare målsättning är att öka fokus på unionens &lt;br&gt;
krishanteringsuppgifter på unions- och medlemsnivå. &lt;br&gt;
Rekrytering25 &lt;br&gt;
EU:s internationella civila krishanteringsförmåga måste vara rustad &lt;br&gt;
att sätta in personal från olika expertområden med kort varsel. Det &lt;br&gt;
säkerhetspolitiska läget förutsätter ofta att unionen kan genomföra &lt;br&gt;
flera insatser samtidigt. Detta ställer stora krav på samordning och &lt;br&gt;
rekrytering. Vid Europeiska rådet i Bryssel i december 2008 åtog &lt;br&gt;
sig medlemsstaterna att skapa nationella strategier för hur rekry24 &lt;br&gt;
Approved by the ministerial Civilian Capabilities Improvement Conference and noted by &lt;br&gt;
the General Affairs and External Relations Council, November 2007, doc. 14823/07. &lt;br&gt;
25 Se t.ex. Gourlay, a.a., s. 24 ff. &lt;br&gt;
81&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
teringen ska gå till. Förevarande utredning ska ses som ett uttryck &lt;br&gt;
för detta beslut för svensk del. &lt;br&gt;
Unionens rekryteringsförmåga har utvecklats i takt med det &lt;br&gt;
ökade antalet civila krishanteringsinsatser. Insatserna planeras och &lt;br&gt;
administreras främst av CPCC. Sekretariatet har inget centraliserat &lt;br&gt;
register för att identifiera lämpliga personer för olika uppdrag, utan &lt;br&gt;
identifierar de individuella krav som ställs på varje insats, såsom &lt;br&gt;
antal deltagande och jobbeskrivningar. Medlemsstaterna uppmuntras &lt;br&gt;
sedan att nominera experter till dessa uppdrag. Det är inte ovanligt &lt;br&gt;
att det antal kandidater som ett land nominerar är större än det &lt;br&gt;
antal som landet är berett att sekondera (och därmed betala för). &lt;br&gt;
Generaldirektoratet utför en första utsållning av de nominerade. &lt;br&gt;
Vid mindre insatser med upp till 30 deltagare får ett begränsat antal &lt;br&gt;
kandidater därefter genomgå intervjuer och tester i Bryssel. Vid &lt;br&gt;
större insatser genomförs intervjuer med kandidater till nyckelplaceringar, &lt;br&gt;
medan övriga intervjuas per telefon. Den person som &lt;br&gt;
ska leda insatsen bestämmer vem som slutligen ska utses. Insatschef &lt;br&gt;
godkänns av rådet efter nominering av den höge representanten. &lt;br&gt;
Utöver nämnda förfarande anställer EU viss svårrekryterad personal &lt;br&gt;
direkt till vissa kärnfunktioner inom bl.a. administrativ och &lt;br&gt;
finansiell kontroll. Unionen anställer dessutom lokal personal, &lt;br&gt;
främst för olika stödfunktioner. Sådan direktkontrakterad personal &lt;br&gt;
finansieras genom GUSP:s budget. Standardförfaranden har utformats &lt;br&gt;
även för dessa rekryteringar, men förutsättningarna för insatserna &lt;br&gt;
är så varierande att förfarandena ofta skiljer sig åt från uppdrag &lt;br&gt;
till uppdrag. &lt;br&gt;
För att underlätta rekryteringen har över 100 allmänna uppdragsbeskrivningar &lt;br&gt;
upprättats inom prioritetsområdena civil polis, &lt;br&gt;
övrigt rättsväsende, förvaltning samt övervaknings- och stödfunktioner. &lt;br&gt;
Därutöver finns en indelning i tre nivåer utifrån längden på &lt;br&gt;
tjänstgöringserfarenhet. &lt;br&gt;
Rekryteringssystemet bygger på medlemsstaternas förmåga att &lt;br&gt;
möta rekryteringsbehoven på nationell nivå. Detta har ökat viljan &lt;br&gt;
hos medlemsstaterna att utveckla nationella resursbanker. Den yrkesmässiga &lt;br&gt;
kvaliteten på den nominerade personalen är emellertid &lt;br&gt;
varierande och kvinnor är underrepresenterade vid nomineringen. &lt;br&gt;
De krav som svenska myndigheter uppställer på sekonderad personal &lt;br&gt;
varierar (se kapitel 3). Anställningstiden är vanligen ett år. &lt;br&gt;
82&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
i Moldavien och Ukraina. &lt;br&gt;
Enligt en särskild handlingsplan ska FN:s resolution 1325 (2000) &lt;br&gt;
Kvinnor, fred och säkerhet även prägla rekrytering inom ESFP (se &lt;br&gt;
avsnitt 2.3.1). &lt;br&gt;
Pågående insatser &lt;br&gt;
Sedan år 2003 har EU slutfört ett tiotal operationer.26 För &lt;br&gt;
närvarande pågår 12 operationer, varav tre på västra Balkan (två i &lt;br&gt;
Bosnien-Hercegovina och en i Kosovo), en i Georgien, tre i &lt;br&gt;
Mellanöstern (två i Palestina och en i Irak), en i Afghanistan samt &lt;br&gt;
fyra i Afrika (utanför Somalia, i Guinea-Bissau och två i &lt;br&gt;
Demokratiska republiken Kongo). Därtill kommer ett &lt;br&gt;
gränsövervakningsuppdrag &lt;br&gt;
Operationerna har olika inriktning, såsom militär eller övervakande &lt;br&gt;
verksamhet. Insatser med polisiär inriktning finns i BosnienHercegovina, &lt;br&gt;
Palestina, Afghanistan och Demokratiska Republiken &lt;br&gt;
Kongo. Insatser med särskild inriktning på rättsstatligt arbete finns &lt;br&gt;
i Kosovo och Irak. Svenskt rättsväsende deltar i dag med drygt &lt;br&gt;
70 personer i EU-insatser, varav 63 poliser, sju kriminalvårdare, två &lt;br&gt;
personer utsända av Domstolsverket och en person utsänd av &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten. &lt;br&gt;
EU:s polisinsats i Bosnien-Hercegovina, EUPM, påbörjades &lt;br&gt;
år 2003 och är den första insatsen inom den europeiska säkerhets och &lt;br&gt;
försvarspolitiken. Insatsen tog över efter FN:s internationella &lt;br&gt;
polisinsats i området och verkar i enlighet med de målsättningar &lt;br&gt;
som sattes upp i Dayton-fredsavtalet år 1995. Av de ca 400 personer &lt;br&gt;
som deltar i insatsen är drygt hälften internationell personal. &lt;br&gt;
Sverige deltar för närvarande med tre poliser i denna insats. EUPM &lt;br&gt;
är en del av EU:s och andra aktörers ansträngningar att bygga upp &lt;br&gt;
ett fungerande rättssamhälle. Insatsens uppgift är främst att stödja &lt;br&gt;
den lokala polisens kamp mot den organiserade brottsligheten, att &lt;br&gt;
övervaka laglydnaden inom den lokala poliskåren samt att ge rättsligt &lt;br&gt;
och tekniskt stöd vid reformering av polisväsendet. &lt;br&gt;
EU:s insats i Kosovo, EULEX Kosovo, är den största civila &lt;br&gt;
insatsen hittills inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. &lt;br&gt;
EULEX Kosovo har i praktiken tagit över efter FN:s fredsbevarande &lt;br&gt;
styrka UNMIK, som har övervakat Kosovo sedan år 1999. &lt;br&gt;
Av insatsens ca 3 000 personer kommer 1 900 från andra länder, &lt;br&gt;
medan övriga är lokalanställda. Sverige deltar för närvarande med ca &lt;br&gt;
26 Den exakta siffran växlar beroende på klassificering. &lt;br&gt;
83&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
80 personer i denna insats, varav 42 poliser, 21 personer utsända av &lt;br&gt;
MSB, nio personer utsända av FBA, sju kriminalvårdare, två personer &lt;br&gt;
utsända av Domstolsverket och en person utsänd av Tullverket. &lt;br&gt;
Missionens huvudsyfte är att hjälpa och stödja myndigheterna &lt;br&gt;
i Kosovo med rättsstatligt arbete, särskilt inom polis-, &lt;br&gt;
domstols- och tullväsende. Parallellt med det övervakande och rådgivande &lt;br&gt;
arbetet har insatspersonalen dock vissa begränsade exekutiva &lt;br&gt;
uppgifter. &lt;br&gt;
2.5.2 Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
EU är världens största finansiär av utvecklingssamarbete. EG, eller &lt;br&gt;
den Europeiska gemenskapen – vilket betecknar gemensamma frågor &lt;br&gt;
inom unionen – står tillsammans med medlemsstaterna för 55 procent &lt;br&gt;
av det globala utvecklingssamarbetet. Utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
styrs av en gemensam policydeklaration som antogs år 2005, Europeiskt &lt;br&gt;
samförstånd för utveckling.27 I dokumentet anges för första &lt;br&gt;
gången de gemensamma principer som ska utgöra ramen för EU:s &lt;br&gt;
och dess medlemsstaters utvecklingspolitik. Det övergripande målet &lt;br&gt;
är att minska fattigdomen i världen samt att åstadkomma en hållbar &lt;br&gt;
utveckling. Till de prioriterade områdena hör bl.a. stöd till institutionella &lt;br&gt;
reformer samt till utveckling av demokrati och mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter. &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete hör i huvudsak till vad som benämns den &lt;br&gt;
första pelaren, dvs. de gemensamma EG-frågorna. Inom denna &lt;br&gt;
pelare har EU-kommissionen ensam initiativrätt och beslut fattas &lt;br&gt;
med kvalificerad majoritet. Utvecklingssamarbetets utrikespolitiska &lt;br&gt;
aspekter omfattas däremot av den andra pelaren. Inom denna har &lt;br&gt;
medlemsländerna likvärdigt inflytande över initiativen och beslut &lt;br&gt;
förutsätter i princip enhällighet.28 &lt;br&gt;
Det är EU-kommissionen som ansvarar för att genomföra utvecklingssamarbetet&lt;br&gt;
. Kommissionen eftersträvar en bättre samordning &lt;br&gt;
av insatserna. Inom kommissionen har en särskild byrå inrättats &lt;br&gt;
med uppgift att verkställa genomförandet av olika biståndsprogram, &lt;br&gt;
Byrån för samarbete (EuropeAid), även kallad AIDCO. &lt;br&gt;
27 European Consensus on Development, doc. 14820/05. &lt;br&gt;
28 Det s.k. Lissabonfördraget innebär ingen direkt förändring av beslutandeprocesserna avseende &lt;br&gt;
fredsfrämjande insatser eller internationellt utvecklingssamarbete även om den s.k. &lt;br&gt;
pelarstrukturen i princip faller. Genom fördraget inrättas emellertid en ”hög representant för &lt;br&gt;
utrikespolitik och säkerhetsfrågor”. En sådan funktion kan komma att påverka utformningen &lt;br&gt;
av EU:s politik på här aktuella områden. Vilken exakt status den nya funktionen ska &lt;br&gt;
få är emellertid ännu inte klart. &lt;br&gt;
84&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbetet finansieras dels via EG:s reguljära budget, &lt;br&gt;
dels genom bidrag från medlemsländerna till Europeiska utvecklingsfonden &lt;br&gt;
(EUF). Beslut om utvecklingssamarbete fattas i s.k. &lt;br&gt;
genomförandekommittéer där medlemsstaterna är representerade. &lt;br&gt;
EU:s finansieringsprogram för yttre bistånd samordnades i början &lt;br&gt;
av 2007. Inom ramen för den reguljära budgeten åren 2007–2013 &lt;br&gt;
har sju nya finansieringsinstrument/kommittéer för bistånd förhandlats &lt;br&gt;
fram. Detta innebär en förenkling i förhållande till de ca &lt;br&gt;
30 program och 90 budgetlinjer som tidigare användes. &lt;br&gt;
Förutom att EU finansierar utvecklingssamarbete mellan länder &lt;br&gt;
som redan är medlemmar i unionen, ger unionen stöd till kandidatländer &lt;br&gt;
samt länder som i dagsläget inte uppfyller kraven för &lt;br&gt;
att bli kandidatländer, de s.k. ansökarländerna. Sådant föranslutningsstöd &lt;br&gt;
ges inom ramen för Instrument for Pre-accession Assistance &lt;br&gt;
(IPA). Stödet ska finansiera institutionsuppbyggnad och regional &lt;br&gt;
utveckling. Genom sådan strukturomvandling ska länderna förberedas &lt;br&gt;
på kommande medlemskap.29 &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete med grannländer utanför unionen sker &lt;br&gt;
vanligen genom finansiella stödprogram, på engelska European Neighbourhood &lt;br&gt;
Partnership Instrument (ENPI). Målet med detta stödinstrument &lt;br&gt;
är utvecklingssamarbete inriktat på bl.a. fattigdomsbekämpning, &lt;br&gt;
demokratiarbete, mänskliga rättigheter, hälsa och utbildning &lt;br&gt;
samt infrastruktur. Syftet är att undvika att nya gränsdragningar &lt;br&gt;
och skiljelinjer dras mellan unionen och dess grannländer.30 &lt;br&gt;
EU:s stöd för utvecklingssamarbete mellan EU och Asien, Latinamerika&lt;br&gt;
, Mellanöstern och Sydafrika sker genom stödinstrumentet &lt;br&gt;
Development Cooperation Instrument (DCI). Stödet syftar till att &lt;br&gt;
minska fattigdomen i mottagarländerna samt att stödja utvecklingen &lt;br&gt;
av bl. a. demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, god &lt;br&gt;
samhällsstyrning och jämlikhet. Målet är att på så sätt underlätta &lt;br&gt;
ländernas integrering i världsekonomin.31 &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbetet med de 77 s.k. AVS-länderna (Afrika &lt;br&gt;
söder om Sahara, Västindien och Stilla havsområdet) styrs av &lt;br&gt;
Cotonouavtalet som ingicks år 2000.32 Avtalet löper på 20 år och &lt;br&gt;
omfattar en politisk dimension samt handels- och utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
29 IPA ersätter de tidigare anslutningsstöden Phare, Ispa, Sapard, CARDS samt en särskild förordning &lt;br&gt;
om stöd till Turkiet. &lt;br&gt;
30 ENPI ersätter de tidigare programmen Tacis och Meda. &lt;br&gt;
31 DCI ersätter det tidigare ALA-programmet, delar av Tacis-programmet samt ett särskilt &lt;br&gt;
utvecklingsstöd som tidigare gällt för Sydafrika. &lt;br&gt;
32 The Cotonou Agreement, Benin, June 2000. &lt;br&gt;
85&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
EU:s utvecklingssamarbete sker till stora delar genom partnersamverkan, &lt;br&gt;
s.k. twinning. Denna samarbetsform bygger på samarbete &lt;br&gt;
myndigheter emellan för att stärka förvaltningen i mottagarländerna. &lt;br&gt;
Tanken är att tjänstemän inom offentlig verksamhet ska &lt;br&gt;
kunna arbeta under längre perioder i partnerlandet och på så sätt &lt;br&gt;
bidra till långsiktigt institutionsuppbyggande på ett effektivare sätt &lt;br&gt;
än genom klassiska konsultprojekt. Twinning infördes år 1998 då &lt;br&gt;
kommissionen erbjöd EU:s dåvarande medlemsländer att delta i &lt;br&gt;
föreberedelsearbete inför kandidatländernas anslutning till unionen. &lt;br&gt;
Samarbetet i twinningprojekt skapade nätverk och kontakter mellan &lt;br&gt;
myndigheter i medlems- och kandidatländerna redan i ett tidigt &lt;br&gt;
skede. Twinning visade sig vara ett effektivt sätt att utveckla lagstiftningen &lt;br&gt;
och förvaltningen. Samarbetet utökades därför till att &lt;br&gt;
omfatta även utvecklingssamarbete med andra grannländer i Östeuropa &lt;br&gt;
samt i Nordafrika och Mellanöstern. Twinningprojekten &lt;br&gt;
finansieras i dag av IPA- och ENPI-medel, men det finns fortfarande &lt;br&gt;
också medel kvar i de gamla programmen CARDS, Meda, &lt;br&gt;
Phare och Tacis. &lt;br&gt;
Ramarna för twinningverksamhet är standardiserade. Sedan kommissionen &lt;br&gt;
och medlemsländerna har fastställt unionens stödprogram &lt;br&gt;
för respektive mottagarland identifierar kommissionen &lt;br&gt;
tillsammans med mottagarlandet insatser som lämpar sig för &lt;br&gt;
twinning. Kommissionen presenterar projektbeskrivningar, s.k. &lt;br&gt;
twinning-fiches, för de nationella kontaktpunkterna. Endast företrädare &lt;br&gt;
för medlemsländernas offentliga sektor har rätt att delta i &lt;br&gt;
twinningveksamhet. Intresserade aktörer måste därför ansöka hos &lt;br&gt;
kommissionen om att bli godkända. Myndigheten tar därefter fram &lt;br&gt;
förslag till hur den avser kunna uppfylla projektets mål, eventuellt i &lt;br&gt;
konsortium med andra medlemsländer. Förslagen presenteras i &lt;br&gt;
mottagarlandet av tilltänkta projektledare och rådgivare. Mottagarlandet &lt;br&gt;
kan antingen välja ett av förslagen eller föreslå ett konsortium &lt;br&gt;
av flera länder. Projektgenomförandet pågår sedan under &lt;br&gt;
minst ett år. En heltidsarbetande rådgivare från myndigheten i medlemslandet &lt;br&gt;
ska under projektets gång vara stationerad i mottagarlandet. &lt;br&gt;
Projektledaren förväntas lägga ned ca 20 procent av sin &lt;br&gt;
arbetstid på projektet. Såväl rådgivaren och projektledaren ska vara &lt;br&gt;
erfarna experter anställda av myndigheten. Därutöver bidrar andra &lt;br&gt;
experter från myndigheten vid kortare insatser. &lt;br&gt;
Förutom twinningprojekten finns s.k. twinning light-projekt. &lt;br&gt;
De har en kortare projekttid än vanliga twinningprojekt, högst &lt;br&gt;
åtta månader. En annan skillnad är att långtidsrådgivare inte engageras. &lt;br&gt;
86&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Twinning light kan därför vara ett bra sätt för myndigheter inom &lt;br&gt;
offentlig sektor att delta i twinningprojekt utan att behöva avvara &lt;br&gt;
experter till projektet under längre tid. En ytterligare skillnad i &lt;br&gt;
förhållande till vanliga twinningprojekt är att projekt inom twinning &lt;br&gt;
light inte kan genomföras i konsortium med andra medlemsländer. &lt;br&gt;
Ett annat program för tekniskt bistånd är TAIEX. TAIEXverksamhet &lt;br&gt;
utgör ett komplement till twinning och har bedrivits &lt;br&gt;
sedan ett antal år. Årligen deltar omkring 6 000 experter i över &lt;br&gt;
1 000 olika TAIEX-insatser. Syftet är att erbjuda mottagarländerna &lt;br&gt;
kortsiktiga målinriktade expertinsatser för att utveckla lagstiftning &lt;br&gt;
och förvaltning. Exempel på TAIEX-insatser är korta utbildningar &lt;br&gt;
som hålls av experter från medlemsländerna, seminarier och workshops, &lt;br&gt;
studieresor för representanter från mottagarländerna och &lt;br&gt;
kollegiegranskningar. Begäran om experthjälp görs av mottagarlandet. &lt;br&gt;
Till skillnad från twinningprojekten sänds denna vanligen &lt;br&gt;
inte till samtliga medlemsstater utan kan vara anpassad till ett särskilt &lt;br&gt;
medlemsland. TAIEX-programmen finansieras av EU-kommissionen &lt;br&gt;
och bekostar experternas resekostnader, dagtraktamenten &lt;br&gt;
samt ersättning för antal arbetsdagar. &lt;br&gt;
Även om det inom det svenska rättsväsendet finns erfarenhet av &lt;br&gt;
EU-finansierat utvecklingssamarbete, är det utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
rättsväsendet bedriver för närvarande till övervägande del finansierat &lt;br&gt;
av Sida (se kapitel 3). &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete kan även bedrivas genom upphandlade &lt;br&gt;
konsulttjänster (se avsnitt 3.2.3). &lt;br&gt;
2.6 TIPH – en civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
Temporary International Presence in Hebron (TIPH), är en civil &lt;br&gt;
observationsinstats i Hebron, Västbanken. Den första TIPHinsatsen &lt;br&gt;
inleddes år 1994 sedan FN påkallat en tillfällig internationell &lt;br&gt;
närvaro i Hebron33 och representanter för Israel och PLO &lt;br&gt;
hade kommit överens om att be Italien, Danmark och Norge om &lt;br&gt;
personal som stöd i arbetet att normalisera situationen i Hebron. &lt;br&gt;
Den nuvarande insatsen påbörjades år 1997 sedan Israel och PLO &lt;br&gt;
hade undertecknat ett avtal som uppmanade tidigare bidragande &lt;br&gt;
länder och därtill Sverige, Schweiz och Turkiet att bidra med per33 &lt;br&gt;
Resolution 904 (1994) on measures to guarantee the safety and protection of the Palestinian &lt;br&gt;
civilians in territories occupied by Israel. &lt;br&gt;
87&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
sonal till en insats.34 Norge fick därvid en samordnande roll. Var &lt;br&gt;
sjätte månad bestämmer Israel och den Palestinska myndigheten &lt;br&gt;
om de vill förnya insatsens mandat genom en förlängning av avtalet. &lt;br&gt;
TIPH samarbetar med lokala organisationer och institutioner &lt;br&gt;
för att genomföra projekt som bidrar till att uppfylla organisationens &lt;br&gt;
uppdrag, som sammanfattningsvis innebär att främja en &lt;br&gt;
känsla av säkerhet för palestinierna i Hebron samt att stödja den &lt;br&gt;
ekonomiska utvecklingen i området. &lt;br&gt;
I insatsen ingår deltagare från Norge, Sverige, Danmark, Schweiz, &lt;br&gt;
Italien och Turkiet. Endast medborgare i dessa länder kan delta &lt;br&gt;
som observatörer. Deltagarna har varierande bakgrund. En del är &lt;br&gt;
poliser eller militärer, andra är akademiker eller specialister inom &lt;br&gt;
olika områden. Tjänstgöringstiden varierar från sex till 18 månader. &lt;br&gt;
Deltagarna sänds till Hebron på uppdrag av sina respektive utrikesdepartement &lt;br&gt;
på förfrågan av Israel och den Palestinska myndigheten. &lt;br&gt;
Under tjänstgöringen är deltagarna uniformerade, åtnjuter &lt;br&gt;
immunitet och kan inte utsättas för tvångsmedel. &lt;br&gt;
2.7 Internationella tribunaler och domstolar &lt;br&gt;
De internationella tribunalerna och domstolarna spelar en viktig &lt;br&gt;
roll för folkrättens efterlevnad, både för att förebygga och beivra &lt;br&gt;
folkrättsstridiga handlingar. Det finns främst två typer av domstolar &lt;br&gt;
i det internationella systemet. Den första typen syftar till att &lt;br&gt;
bidra till fredlig lösning av tvister mellan stater. Bland sådana &lt;br&gt;
domstolar kan nämnas Internationella domstolen och Permanenta &lt;br&gt;
skiljedomstolen. Den andra typen av internationella domstolar &lt;br&gt;
syftar till att ställa enskilda individer inför rätta för grova brott mot &lt;br&gt;
den internationella rätten. De kan både vara tillfälliga och för en &lt;br&gt;
särskild situation, såsom Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen, &lt;br&gt;
eller permanenta som Internationella brottmålsdomstolen. De personer &lt;br&gt;
som kan komma i fråga för nominering till domartjänster vid &lt;br&gt;
de internationella domstolarna är samma personer som är mest &lt;br&gt;
lämpade för att inneha högre nationella domartjänster. Övrig personal &lt;br&gt;
vid de internationella domstolarna anställs i regel direkt av &lt;br&gt;
34 Agreement on the Temporary International Presence in the City of Hebron och Memorandum &lt;br&gt;
of Understanding on the Establishment of a Temporary International Presence in &lt;br&gt;
Hebron. &lt;br&gt;
88&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
domstolen i fråga. Nedan följer en kort presentation av vissa internationella &lt;br&gt;
tribunaler och domstolar. &lt;br&gt;
Internationella domstolen (International Court of Justice, ICJ) är &lt;br&gt;
FN:s främsta rättsliga organ. Domstolen, vars föregångare var äldre &lt;br&gt;
än Nationernas Förbund, etablerades i juni 1945 genom att FNstadgan &lt;br&gt;
antogs. Den påbörjade sitt arbete i april 1946. ICJ har sitt &lt;br&gt;
säte i Fredspalatset i Haag, Nederländerna, och är det enda av FN:s &lt;br&gt;
sex huvudsakliga organ som inte har sitt säte i New York. Domstolens &lt;br&gt;
uppgift är att i överensstämmelse med internationell rätt &lt;br&gt;
reglera tvister som stater hänfört till domstolen samt att ge rådgivande &lt;br&gt;
yttranden i juridiska frågor som begärts av FN:s organ och &lt;br&gt;
institutioner. Domarna väljs av FN:s generalförsamling och FN:s &lt;br&gt;
säkerhetsråd på nioåriga mandat. Alla stater som är medlemmar i &lt;br&gt;
FN har rätt att föreslå kandidater till ICJ. Det är inte regeringsorganen &lt;br&gt;
i staterna som nominerar, utan normalt sett en grupp som &lt;br&gt;
består av den nominerande statens medlemmar i den permanenta &lt;br&gt;
skiljedomstolen.35 &lt;br&gt;
Permanenta skiljedomstolen (Permanent Court of Arbitration, &lt;br&gt;
PCA) är egentligen inte en permanent domstol utan består av en &lt;br&gt;
panel av jurister bland vilka stater kan välja skiljedomare vid lösandet &lt;br&gt;
av en tvist. Den permanenta skiljedomstolen inrättades år 1900 och &lt;br&gt;
började verka år 1902. Den har sitt säte i Fredspalatset i Haag. &lt;br&gt;
Domstolen har jurisdiktion över alla ärenden som hänförs till den &lt;br&gt;
genom ett avtal mellan de berörda staterna. Juristerna som finns i &lt;br&gt;
panelen i permanenta skiljedomstolen utses av de stater som medverkar &lt;br&gt;
i domstolen. Varje stat får utnämna fyra jurister som då blir &lt;br&gt;
ledamöter av domstolen.36 &lt;br&gt;
Jugoslavientribunalen (International Criminal Tribunal for the &lt;br&gt;
former Yugoslavia, ICTY) inrättades av FN:s säkerhetsråd år 1993 &lt;br&gt;
och är en tillfällig tribunal för lagföring av personer som är ansvariga &lt;br&gt;
för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna &lt;br&gt;
i före detta Jugoslavien från och med den 1 januari 1991. &lt;br&gt;
Tribunalen, som har sitt säte i Haag, har jurisdiktion över fyra &lt;br&gt;
typer av brott: allvarliga överträdelser av 1949 års Genèvekonventioner, &lt;br&gt;
kränkningar av krigets lagar eller sedvanerätt, folkmord &lt;br&gt;
samt brott mot mänskligheten. Domarna utses av generalförsamlingen &lt;br&gt;
35 Se art. 2 ff. i stadgan för Internationella domstolen. Endast en svensk domare, hovrättspresidenten &lt;br&gt;
m.m. Sture Petrén, har suttit i ICJ (1967–1976). &lt;br&gt;
36 Se art. 23 respektive art. 44 i 1899 och 1907 års konventioner om fredligt lösande av internationella &lt;br&gt;
tvister. Svenska jurister i PCA är för närvarande f.d. justitierådet Hans Danelius, &lt;br&gt;
ambassadörerna Carl-Henrik Ehrenkrona och Hans Corell samt professorn Ove Bring. &lt;br&gt;
89&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
efter nominering av enskilda stater.37 Enligt den avslutningsstrategi &lt;br&gt;
som upprättats för tribunalen ska samtliga utredningar vara avslutade &lt;br&gt;
år 2004, samtliga rättegångar i första instans vara avslutade &lt;br&gt;
år 2010 och allt arbete vara avslutat år 2012. &lt;br&gt;
Rwandatribunalen (International Criminal Tribunal for Rwanda, &lt;br&gt;
ICTR) inrättades år 1994 av FN:s säkerhetsråd för att åtala och &lt;br&gt;
döma personer ansvariga för allvarliga kränkningar av internationell &lt;br&gt;
humanitär rätt begångna under folkmordet i Rwanda 1994. Rwandatribunalen&lt;br&gt;
, som har sitt säte i Arusha, Tanzania, har jurisdiktion &lt;br&gt;
över tre typer av brott: folkmord, brott mot mänskligheten och &lt;br&gt;
överträdelser av den gemensamma artikel 3 i 1949 års Genèvekonventioner. &lt;br&gt;
Domarna utses av generalförsamlingen efter nominering &lt;br&gt;
av enskilda stater.38 Enligt den avslutningsstrategi som upprättats &lt;br&gt;
för tribunalen ska samtliga utredningar vara avslutade år 2004, &lt;br&gt;
samtliga rättegångar i första instans vara avslutade år 2010 och allt &lt;br&gt;
arbete vara avslutat år 2012. &lt;br&gt;
Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal &lt;br&gt;
Court, ICC) är till skillnad från hittills nämnda domstolar ingen &lt;br&gt;
FN-domstol utan inrättades genom en multilateral överenskommelse, &lt;br&gt;
den s.k. Romstadgan, som trädde i kraft år 2002. Viss anknytning &lt;br&gt;
till FN finns dock, eftersom FN:s säkerhetsråd kan besluta att &lt;br&gt;
hänskjuta ett fall till domstolen. Domstolen ska pröva särskilt &lt;br&gt;
allvarliga brott, såsom folkmord, krigsförbrytelser och brott mot &lt;br&gt;
mänskligheten. Domarna utses av en församling av de fördragsslutande &lt;br&gt;
staterna, den s.k. stadgepartsförsamlingen, efter nominering &lt;br&gt;
av medlemsländerna.39 &lt;br&gt;
Specialdomstolen för Sierra Leone (Special Court for Sierra Leone) &lt;br&gt;
skapades år 2002 genom ett avtal mellan FN och Sierra Leones &lt;br&gt;
regering. Avsikten är att domstolen ska kunna döma de främst &lt;br&gt;
ansvariga för brott mot den humanitära rätten samt för brott mot &lt;br&gt;
viss nationell rätt begångna i Sierra Leone sedan den 30 november &lt;br&gt;
1996. Specialdomstolen, som har sitt säte i Freetown, Sierra &lt;br&gt;
Leone, är den första blandade internationella/inhemska domstol &lt;br&gt;
som har skapats för att pröva brott mot den humanitära rätten. Till &lt;br&gt;
skillnad från tribunalerna för före detta Jugoslavien och Rwanda &lt;br&gt;
har specialdomstolen för Sierra Leone åklagare och domare både &lt;br&gt;
37 Se art. 12 ff. i stadgan för Krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien. Den ende svenske &lt;br&gt;
domaren i ICTY har varit hovrättslagmannen Krister Thelin som tjänstgjorde där under &lt;br&gt;
åren 2003–2008. &lt;br&gt;
38 Se art. 11 ff. i Rwandatribunalens stadga. Två svenska domare, hovrättsråden Lennart Aspegren &lt;br&gt;
och Karin Hökborg, har suttit som domare i ICTR. &lt;br&gt;
39 Se art. 36 i Romstadgan. Ende nordiske domare är Erkki Kourula från Finland. &lt;br&gt;
90&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
från landet där brotten begicks, utsedda av Sierra Leones regering, &lt;br&gt;
samt från det internationella samfundet, utsedda av FN:s generalsekreterare &lt;br&gt;
efter nomineringar av enskilda stater.40 &lt;br&gt;
Kambodjatribunalen (Extraordinary Chambers in the Courts of &lt;br&gt;
Cambodia, ECCC) ska pröva de brott som begicks under Röda &lt;br&gt;
khmerernas styre i Kampuchea (nuvarande Kambodja) mellan &lt;br&gt;
år 1975 och 1979. Rättegångarna är resultatet av många års &lt;br&gt;
förhandlande mellan FN och Kambodja. Ett avtalsutkast blev &lt;br&gt;
färdigt år 2003. FN:s generalförsamling godkände avtalet samma år. &lt;br&gt;
Kambodjas parlament ratificerade avtalet i oktober 2004. Liksom &lt;br&gt;
specialdomstolen för Sierra Leone är rättegångarna mot Röda &lt;br&gt;
khmererna en nationell process med både nationella och internationella &lt;br&gt;
domare och åklagare. De internationella domarna utses &lt;br&gt;
efter nominering av FN:s generalsekreterare.41 &lt;br&gt;
Hariri-tribunalen (Special Tribunal for Lebanon) inrättades av &lt;br&gt;
FN:s säkerhetsråd år 2007 och har sitt säte i Haag. Tribunalens &lt;br&gt;
uppgift är att ställa de skyldiga till svars för mordet på Libanons &lt;br&gt;
tidigare premiärminister Rafiq Hariri. Den ska döma enligt libanesisk &lt;br&gt;
lag. Identiteten på de elva domarna, av vilka fyra är libaneser, &lt;br&gt;
hålls hemlig av säkerhetsskäl.42 &lt;br&gt;
Utöver nämnda domstolar, som har en direkt eller indirekt &lt;br&gt;
anknytning till FN, kan nämnas Europadomstolen. Domstolen, &lt;br&gt;
som har sitt säte i Strasbourg, tillskapades ursprungligen år 1959 &lt;br&gt;
genom den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga &lt;br&gt;
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Genom ett &lt;br&gt;
tilläggsprotokoll (protokoll nummer 11) har domstolen sedan år 1998 &lt;br&gt;
en ny organisation. Antalet domare i domstolen motsvarar antalet &lt;br&gt;
medlemmar i Europarådet och domarna utses av Europarådets &lt;br&gt;
parlamentariska församling.43 &lt;br&gt;
EG-domstolen, som har sitt säte i Luxemburg, inrättades år 1952. &lt;br&gt;
Domstolen har bl.a. till uppgift att övervaka efterlevnaden av &lt;br&gt;
unionens olika fördrag och säkerställa en enhetlig tolkning av EGrätten. &lt;br&gt;
Domstolen lämnar även förhandsbesked till nationella &lt;br&gt;
domstolar om hur EG-rätten ska tolkas samt dömer i tvister mellan &lt;br&gt;
EU och medlemsstaterna, mellan medlemsstaterna och mellan EU &lt;br&gt;
och medborgarna. Antalet domare motsvarar antalet medlemsstater &lt;br&gt;
och utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd. Detsamma &lt;br&gt;
40 Se art. 2 i avtalet mellan FN och Sierra Leone om etablerandet av en specialdomstol. &lt;br&gt;
41 Se art. 3 i avtalet mellan FN och Kambodja om rättegångarna mot Röda khmererna. &lt;br&gt;
42 Resolution 1757 (2007) The situation in the Middle East. &lt;br&gt;
43 Svensk domare i Europadomstolen är för närvarande Elisabet Fura-Sandström. &lt;br&gt;
91&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
gäller domarna i underinstansen till EG-domstolen, den s.k. Förstainstansrätten&lt;br&gt;
.44 &lt;br&gt;
Internationellt förordnade domare återfinns även vid vissa andra &lt;br&gt;
domstolar. Ett sådant exempel är den domstol som tillkom i &lt;br&gt;
Bosnien-Hercegovina på initiativ av OHR (den Höga Representationen, &lt;br&gt;
dvs. den myndighet som leder den civila fredsprocessen i &lt;br&gt;
området på grundval av Daytonavtalet). Domstolen prövar bl.a. &lt;br&gt;
mål rörande krigsförbrytelser, organiserad brottslighet, ekonomisk &lt;br&gt;
brottslighet, korruption och allmänna brottmål. Ungefär hälften av &lt;br&gt;
de omkring fyrtio domarna är internationella.45 Det internationella &lt;br&gt;
inslaget kommer dock helt att upphöra under år 2009. &lt;br&gt;
2.8 Samverkan mellan internationella aktörer &lt;br&gt;
2.8.1 Allmänt &lt;br&gt;
I takt med att konflikterna i världen har blivit mer komplexa och &lt;br&gt;
det internationella säkerhetsbegreppet därmed har vidgats har antalet &lt;br&gt;
internationella aktörer inom civil krishantering ökat. Krishanteringens &lt;br&gt;
många olika områden förutsätter ett brett spektrum av aktörer &lt;br&gt;
såsom regeringar, internationella organisationer, privata företag, &lt;br&gt;
föreningar och enskilda. &lt;br&gt;
Det ökade behovet och framväxten av aktörer inom internationell &lt;br&gt;
krishantering ställer stora krav på samverkan dem emellan &lt;br&gt;
både vad gäller planering och genomförande. Ett isolerat synsätt &lt;br&gt;
där varje aktör endast verkar för den egna insatsen i snäv bemärkelse &lt;br&gt;
innebär ofta att dubbelt eller mångdubbelt arbete omedvetet &lt;br&gt;
läggs ner på samma sak. Genom gemensam planering och informationsutbyte &lt;br&gt;
kan arbetet däremot bedrivas så effektivt och ekonomiskt &lt;br&gt;
som möjligt. Samverkan kan också bidra till att minimera &lt;br&gt;
de säkerhetsrisker som personalen utsätts för. &lt;br&gt;
FN och EU har under senare tid samarbetat inom civil krishantering, &lt;br&gt;
särskilt på Balkan och i Afrika. I en gemensam deklaration &lt;br&gt;
befäste de år 2003 sin avsikt att fördjupa detta samarbete.46 Som &lt;br&gt;
framhålls i deklarationen bär FN i enlighet med FN-stadgan det &lt;br&gt;
44 Svensk domare i EG-domstolen är för närvarande Pernilla Lindh samt i Förstainstansrätten &lt;br&gt;
Nils Wahl. &lt;br&gt;
45 Den svenska åklagaren Marie Tuma tjänstgör för närvarande som domare vid den av OHR &lt;br&gt;
inrättade domstolen i Bosnien-Hercegovina, efter att tidigare varit anställd som åklagare i &lt;br&gt;
Jugoslavientribunalen. &lt;br&gt;
46 Joint Declaration on UN-EU Co-operation in Crisis Management, New York, september &lt;br&gt;
2003. &lt;br&gt;
92&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
primära ansvaret för internationell fred och säkerhet. EU:s målsättning &lt;br&gt;
är att genom civila krishanteringsinsatser bidra till de mål &lt;br&gt;
som FN har satt upp. Genom deklarationen inrättades mekanismer &lt;br&gt;
för att utöka samarbetet och främja enhetlighet inom fyra områden: &lt;br&gt;
planering, utbildning, kommunikation och utbyte av information &lt;br&gt;
mellan organisationerna samt utvärdering. &lt;br&gt;
Även OSSE bedriver sin verksamhet i nära samarbete med andra &lt;br&gt;
internationella organ. EU:s medlemsländer samordnar sitt agerande &lt;br&gt;
inom OSSE. Unionen har därför fått ett tydligt genomslag i organisationen. &lt;br&gt;
Hösten 2003 antog EU:s utrikesministrar riktlinjer för &lt;br&gt;
samarbetet mellan EU och OSSE inom områdena konfliktförebyggande, &lt;br&gt;
krishantering och återuppbyggnad. &lt;br&gt;
De senaste årens komplexa freds- och säkerhetsfrämjande insatser &lt;br&gt;
har även gjort behovet av ökad samordning mellan civila och &lt;br&gt;
militära insatser alltmer påtagligt. Frågor om säkerhet och utveckling &lt;br&gt;
kan inte ses som isolerade företeelser utan går hand i hand. &lt;br&gt;
Militära insatser kan ofta möjliggöra återuppbyggnadsinsatser. Även &lt;br&gt;
om ett visst mått av samarbete mellan civila och militära aktörer &lt;br&gt;
alltid har förekommit, har omfattningen av och intensiteten på &lt;br&gt;
samverkan ökat under senare år i takt med att världssamfundet har &lt;br&gt;
höjt ambitionsnivån för den fredsfrämjande verksamheten och visat &lt;br&gt;
en vilja att integrera civil och militär verksamhet. Som en följd &lt;br&gt;
härav har olika principer och riktlinjer för sådan samverkan utvecklats. &lt;br&gt;
För att utbyta erfarenheter och information samt utnyttja befintliga &lt;br&gt;
strukturer samordnar FN och EU i allt större utsträckning sin &lt;br&gt;
civila krishanteringsförmåga med militära insatser. Sådan samverkan &lt;br&gt;
kan ske genom bl.a. koordinationscentra samt civila sambandsofficerare &lt;br&gt;
som fyller dialogfunktioner. &lt;br&gt;
Det civila samhället, däribland s.k. NGO:s, dvs. icke-statliga &lt;br&gt;
organisationer, och privata företag, kan bidra vid internationella &lt;br&gt;
insatser, särskilt inom områden som rekrytering och utbildning. &lt;br&gt;
Ett växande antal NGO:s erbjuder tjänster som är utformade för &lt;br&gt;
att kunna bistå internationella organisationer att identifiera civila &lt;br&gt;
experter. Medan nationella regeringskontrollerade resursbanker i &lt;br&gt;
enlighet med nationella politiska preferenser ofta begränsar sig till &lt;br&gt;
landets offentlighetsanställda tjänstemän, är register som förs av &lt;br&gt;
fristående NGO:s många gånger öppna för en vidare krets av &lt;br&gt;
personer med varierande bakgrund, såsom från privat verksamhet &lt;br&gt;
och icke-statliga organisationer. I takt med att behovet av experter &lt;br&gt;
inom internationell civil krishantering har ökat, har organisationer &lt;br&gt;
93&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
som ursprungligen utformade sina register för att kunna bistå med &lt;br&gt;
humanitära insatser utökat dessa register till att även omfatta &lt;br&gt;
exempelvis rättsområdet. &lt;br&gt;
Vissa nationella och internationella NGO:s har utformat sina &lt;br&gt;
resursbanker utifrån målsättningen att tillgodose de internationella &lt;br&gt;
organisationernas skräddarsydda behov och tar ut en avgift för &lt;br&gt;
identifieringen av tänkbara kandidater. Vanligen är dock de avgifter &lt;br&gt;
som NGO:s tar för sina tjänster lägre än kommersiella rekryteringsfirmors &lt;br&gt;
och tillför sällan ekonomiska medel i sådan utsträckning &lt;br&gt;
att organisationerna kan överleva endast genom att ta betalt &lt;br&gt;
för sina rekryteringstjänster. De är i stället beroende av donationer &lt;br&gt;
eller bidrag från regeringar alternativt bedriver en annan form av &lt;br&gt;
kärnverksamhet. &lt;br&gt;
Svenska NGO:s hämtar ofta experter från den egna styrelsen &lt;br&gt;
och medlemskretsen. Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen &lt;br&gt;
har exempelvis en mindre databas bestående av medlemmarna&lt;br&gt;
. Dessa uppmanas att profilera sig och att anmäla speciella &lt;br&gt;
intresseområden. Medlemmarna kan sedan kontaktas via e-post för &lt;br&gt;
engagemang i olika uppdrag. Svenska Helsingforskommittén för &lt;br&gt;
Mänskliga rättigheter engagerar vanligen personer som har anmält &lt;br&gt;
intresse för uppdrag utifrån informella nätverk. &lt;br&gt;
Bland NGO:s med inriktning på att bistå internationella organisationer &lt;br&gt;
med rekrytering kan nämnas AFDEM47, en NGO som &lt;br&gt;
bildades år 2000 med kanadensiska och norska medel för att möta &lt;br&gt;
efterfrågan på kvalificerad afrikansk personal. Urvalet till organisationens &lt;br&gt;
register sker på grundval av ansökningshandlingar och &lt;br&gt;
intervjuer. Registret innehåller namn på kvalificerade experter inom &lt;br&gt;
en rad områden, bl.a. mänskliga rättigheter. &lt;br&gt;
En annan organisation med omfattande rekryteringsverksamhet &lt;br&gt;
är RedR-IHE (Registered Engineers for Disaster Relief and the International &lt;br&gt;
Health Exchange), ett globalt internationellt förbund med &lt;br&gt;
säte i Genève. RedR-IHE grundades år 1980 och rekryterar experter &lt;br&gt;
inom ett stort antal områden för olika humanitära organisationers &lt;br&gt;
räkning. &lt;br&gt;
Utöver AFDEM och RedR-IHE bör särskilt nämnas den globala &lt;br&gt;
organisationen ILAC (se avsnitt nedan). &lt;br&gt;
47 Tidigare SAFDEM. &lt;br&gt;
94&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Internationella insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
2.8.2 Särskilt om ILAC &lt;br&gt;
ILAC (The International Legal Assistance Consortium) är ett globalt &lt;br&gt;
konsortium som består av över 40 NGO:s, däribland Sveriges &lt;br&gt;
Advokatsamfund och Raoul Wallenberginstitutet. Medlemsorganisationerna &lt;br&gt;
representerar över tre miljoner domare, åklagare, advokater &lt;br&gt;
och rättsvetenskapsmän över hela världen. ILAC:s huvudkontor &lt;br&gt;
ligger i Stockholm. Konsortiet har bedrivit verksamhet &lt;br&gt;
sedan år 2002. Denna består i att ställa upp med juridisk expertis &lt;br&gt;
som bidrar till att återuppbygga rättsväsendet i länder där detta har &lt;br&gt;
brutit samman till följd av konflikter. Fokus har hittills legat på &lt;br&gt;
straffrätt och mänskliga rättigheter. Målet är dock att utöka verksamheten &lt;br&gt;
inom andra rättsområden samt till stöd till utvecklande &lt;br&gt;
av branschorganisationer, exempelvis advokatsamfund. &lt;br&gt;
ILAC används inte som ett egentligt rekryteringsinstrument &lt;br&gt;
och förfogar inte över någon databas eller register över kvalificerade &lt;br&gt;
experter. I stället har konsortiet ofta möjligheten att genom &lt;br&gt;
sitt nätverk sätta samman lämpliga grupper av experter till specifika &lt;br&gt;
hjälpprojekt. Vilka namn som aktualiseras varierar från uppdrag till &lt;br&gt;
uppdrag. Vid behov kan förfrågningar om personal sändas ut till &lt;br&gt;
medlemsorganisationerna omedelbart. Urvalet sker på så sätt att &lt;br&gt;
medlemsorganisationerna nominerar experter genom att förse &lt;br&gt;
ILAC med kortare listor över lämpliga kandidater. ILAC väljer &lt;br&gt;
därefter ut personer från dessa listor. En målsättning är att i första &lt;br&gt;
hand engagera personal från konfliktområdets närområde. Vanligen &lt;br&gt;
rör det sig om mycket kvalificerad personal med tidigare erfarenheter &lt;br&gt;
från motsvarande uppgifter. Nämnda omständigheter gör att &lt;br&gt;
insatserna kan sättas in snabbt. Med omkring fyra veckors varsel &lt;br&gt;
kan ILAC sedan sända ut en grupp med uppgift att utvärdera &lt;br&gt;
hjälpbehovet. Insatschef är ofta en person från ILAC:s sekretariat. &lt;br&gt;
Gruppernas sammansättning sker utifrån yrkesbakgrund- och &lt;br&gt;
skicklighet, könsfördelning samt språkliga och kulturella förutsättningar. &lt;br&gt;
Ett annat krav är absolut opartiskhet. För att öka den utsända &lt;br&gt;
gruppens legitimitet sker arbetet i samråd med värdlandets &lt;br&gt;
regering och med lokala organisationer. Både Advokatsamfundet &lt;br&gt;
och Raoul Wallenberginstitutet har medverkat konkret i projekt. &lt;br&gt;
Utöver ILAC:s egen personal kan således deras personal och medlemmar &lt;br&gt;
aktualiseras för att sändas ut. &lt;br&gt;
Personalen utför arbetet utan lön. ILAC bekostar däremot resor &lt;br&gt;
och traktamenten. All personal omfattas under uppdraget av en &lt;br&gt;
95&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Internationella insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
96 &lt;br&gt;
stående försäkring som ILAC har i ett amerikanskt försäkringsbolag. &lt;br&gt;
ILAC syftar till att, såsom opartisk auktoritet, komplettera det &lt;br&gt;
internationella samfundets insatser. Konsortiets utsända experter &lt;br&gt;
ska göra inledande bedömningar av rättsväsendet i krisdrabbade &lt;br&gt;
länder, rapportera vilka resurser som finns tillgängliga i landet i &lt;br&gt;
fråga samt vilka hjälpinsatser som behövs från det internationella &lt;br&gt;
samfundets sida. Utifrån dessa rapporter lämnar ILAC:s utsända &lt;br&gt;
experter rekommendationer till internationella organisationer, givarländer &lt;br&gt;
samt konsortiets medlemmar om hur återuppbyggnadsarbetet &lt;br&gt;
bör ske. ILAC hjälper därefter värdlandets regering och FN &lt;br&gt;
att koordinera genomförandet av rekommendationerna. &lt;br&gt;
Sedan verksamhetens start har ILAC sänt ut personal i samverkan &lt;br&gt;
med FN och FN:s lokala fredsbevarande insatser till bl.a. &lt;br&gt;
Afghanistan, Irak, Liberia, Haiti och Östtimor. Sådana insatser varar &lt;br&gt;
vanligen i omkring två veckor.&lt;br&gt;
3 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
3.1 Den inrikespolitiska bakgrunden &lt;br&gt;
Den ökade globaliseringen innebär nya villkor för svensk politik. &lt;br&gt;
När staternas samverkan blir tätare löses den nationella identiteten &lt;br&gt;
gradvis upp. En omedelbar konsekvens av globaliseringens tendens &lt;br&gt;
att sudda ut gränserna är att det tidigare kravet på närvaro för att &lt;br&gt;
bevaka sina intressen övergår i ett krav på deltagande i utvecklingen &lt;br&gt;
för att bevara sin ställning som en aktör att räkna med.1 &lt;br&gt;
Som framhålls i utredningens direktiv har Sverige som målsättning &lt;br&gt;
att vara en aktiv internationell aktör som tar ett stort ansvar för internationell &lt;br&gt;
fred och säkerhet. Internationellt samarbete på rättsområdet &lt;br&gt;
(rättsbistånd) sker genom fredsfrämjande verksamhet, internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete samt exempelvis genom internationella tribunaler &lt;br&gt;
och domstolar. &lt;br&gt;
Sedan år 2004 styrs den svenska utrikes- och biståndspolitiken &lt;br&gt;
av Sveriges politik för global utveckling (PGU).2 Målet är att Sverige &lt;br&gt;
ska bidra till en rättvis och hållbar global utveckling inom samtliga &lt;br&gt;
politikområden och bidra till att skapa förutsättningar för fattiga &lt;br&gt;
människor att förbättra sina levnadsvillkor. Politiken ska främjas &lt;br&gt;
och präglas av respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och god &lt;br&gt;
samhällsstyrning, jämställdhet mellan män och kvinnor, hållbart &lt;br&gt;
nyttjande av naturresurserna och omsorg om miljö, ekonomisk tillväxt &lt;br&gt;
och social utveckling samt konflikthantering och säkerhet. Den &lt;br&gt;
svenska politiken för global utveckling ska ses som Sveriges bidrag &lt;br&gt;
till uppfyllandet av FN:s milleniemål (se avsnitt 2.3.2). &lt;br&gt;
I regeringens skrivelse, skr. 2007/2008:89 (Sveriges politik för &lt;br&gt;
global utveckling), aviserade regeringen en nystart för politiken för &lt;br&gt;
global utveckling genom att konkretisera hur samstämmighet och &lt;br&gt;
samverkan kan stärka det samlade svenska bidraget till en rättvis &lt;br&gt;
1 Sverige i världen – Rapport från Globaliseringsrådet (Ds 2008:82). &lt;br&gt;
2 Prop. 2002/2003:122. &lt;br&gt;
97&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
och hållbar global utveckling. Syftet härmed var att understryka det &lt;br&gt;
gemensamma ansvaret för utvecklingspolitikens genomförande. &lt;br&gt;
I budgetpropositionen för år 2008 framhöll regeringen rättsstatens &lt;br&gt;
principer som en förutsättning för investeringar, ekonomisk &lt;br&gt;
tillväxt, skapande av fler arbetstillfällen och välstånd.3 Regeringen &lt;br&gt;
ansåg emellertid att området inte hade fått tillräcklig uppmärksamhet i &lt;br&gt;
det svenska utvecklingssamarbetet och att man därför skulle stärka &lt;br&gt;
Sveriges arbete framöver med uppbyggnaden av rättsväsendet i samarbetsländerna. &lt;br&gt;
Även i budgetpropositionen för år 2009 betonades &lt;br&gt;
vikten av att internationellt freds- och säkerhetsfrämjande arbete &lt;br&gt;
präglas av ett brett säkerhetstänkande och respekt för mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter och rättsstatens principer. I propositionen framhölls &lt;br&gt;
särskilt Folke Bernadotteakademins (FBA) sammanhållande funktion &lt;br&gt;
när det gäller Sveriges strävan att kunna bidra med civil kompetens till &lt;br&gt;
internationella insatser.4 &lt;br&gt;
Ambitionen att öka Sveriges deltagande i internationella insatser &lt;br&gt;
kom till uttryck i regeringens skrivelse, skr. 2007/08:51(Nationell &lt;br&gt;
strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande &lt;br&gt;
verksamhet). I skrivelsen framhölls att Sveriges förmåga &lt;br&gt;
till internationella insatser skulle förbättras. Det militära deltagandet &lt;br&gt;
i insatser borde bli större, så att en dubblering av utlandsstyrkans &lt;br&gt;
förmåga skulle åstadkommas. Vidare skulle effekten av &lt;br&gt;
svenskt deltagande i internationella insatser öka, bl.a. genom mer &lt;br&gt;
sammanhållna insatser. I skrivelsen konstaterades att efterfrågan på &lt;br&gt;
civilt deltagande i internationella insatser ökade samt att Sverige &lt;br&gt;
borde bidra till att möta denna efterfrågan genom att delta med &lt;br&gt;
domare, åklagare, polis och annan personal från rättsväsendet, samtidigt &lt;br&gt;
som vår ledande ställning inom området insatsstöd skulle &lt;br&gt;
bibehållas. Målet skulle vara att i internationella polis- och/eller rättsstatsuppbyggande &lt;br&gt;
insatser integrera alla delar av rättsväsendet. Uppbyggnad &lt;br&gt;
av polisväsendet i en post-konfliktsituation måste ske parallellt &lt;br&gt;
med uppbyggnad av rättsväsendet i övrigt. I möjligaste mån borde &lt;br&gt;
svenskt deltagande med poliser omfatta minst två personer till varje &lt;br&gt;
insats. I prioriterade insatser borde strävan vara att delta med större &lt;br&gt;
bidrag. Sverige skulle också bidra med en bredd av andra efterfrågade &lt;br&gt;
personalkategorier, t.ex. politiska rådgivare, rådgivare i utvecklingsfrågor &lt;br&gt;
samt experter på mänskliga rättigheter och genderfrågor. I &lt;br&gt;
skrivelsen slogs vidare fast att utvecklingssamarbete utgjorde en &lt;br&gt;
viktig del av den samlade svenska förmågan. Möjliga och genom3 &lt;br&gt;
Prop. 2007/2008:1, s. 49 f. &lt;br&gt;
4 Prop. 2008/2009:1, s. 17 ff. &lt;br&gt;
98&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
förbara synergier med utvecklingssamarbetet skulle därför alltid &lt;br&gt;
eftersträvas. Skrivelsen betonade vidare vikten av ett nära samarbete &lt;br&gt;
med EU, internationella organisationer, regioner samt övriga &lt;br&gt;
nordiska länder. &lt;br&gt;
I regeringens skrivelse, skr. 2007/2008:109 (Mänskliga rättigheter i &lt;br&gt;
svensk utrikespolitik), redogjordes för regeringens ambitioner och &lt;br&gt;
prioriteringar vad gäller mänskliga rättigheter och rättsstatens &lt;br&gt;
principer i svensk utrikespolitik. Regeringen betonade vikten av en &lt;br&gt;
ökad samverkan mellan olika politikområden och ett samstämmigt &lt;br&gt;
agerande, nationellt och internationellt, för en resultatinriktad politik. &lt;br&gt;
I skrivelsen lämnades vidare en kortfattad beskrivning av situationen &lt;br&gt;
vad gäller mänskliga rättigheter i olika delar av världen, samt av den &lt;br&gt;
utveckling som skett institutionellt och av normer, instrument och &lt;br&gt;
verktyg för arbetet med mänskliga rättigheter inom FN, EU och &lt;br&gt;
andra internationella organ de senaste åren. &lt;br&gt;
Regeringens skrivelse, skr. 2008/2009:11 (Frihet från förtryck – &lt;br&gt;
skrivelse om Sveriges demokratibistånd), behandlade bl.a. frågor &lt;br&gt;
om Sveriges deltagande i internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Skrivelsen fokuserade på demokratins och rättsstatens institutioner &lt;br&gt;
och procedurer. Demokratibiståndet borde stärka staters respekt &lt;br&gt;
för de mänskliga rättigheterna. Förutom politisk dialog skulle &lt;br&gt;
bistånd utgå till initiativ som stärker staternas egna ansträngningar &lt;br&gt;
eller till organisationer som verkar för staternas efterlevnad av sina &lt;br&gt;
åtaganden. I det långsiktiga utvecklingssamarbetet borde kapacitetsutveckling &lt;br&gt;
av institutioner som verktyg för lagstiftningsarbete och &lt;br&gt;
utveckling av förvaltningen användas. Skrivelsen betonade därvid &lt;br&gt;
vikten av att utveckla kontrollfunktioner samt att stärka samspelet &lt;br&gt;
mellan de verkställande organen och de ansvarsutkrävande institutionerna. &lt;br&gt;
Dessutom framhölls ett livskraftigt civilt samhälle och &lt;br&gt;
oberoende media som nödvändiga förutsättningar för ansvarsutkrävande &lt;br&gt;
och för bekämpande av maktmissbruk och korruption. &lt;br&gt;
Skrivelsen betonade vidare betydelsen av kunskaper och insikter &lt;br&gt;
om formella och informella maktstrukturer i samhället liksom en &lt;br&gt;
lyhördhet för hur samarbetet uppfattas av mottagarlandet. Samordningen &lt;br&gt;
mellan svenska aktörer liksom med andra bidragsländer &lt;br&gt;
borde förbättras. &lt;br&gt;
Regeringen har i två handlingsplaner – för perioderna 2006–2008 &lt;br&gt;
och 2009–2012 – slagit fast hur FN:s säkerhetsråds resolution 1325 &lt;br&gt;
(2000) Kvinnor, fred och säkerhet ska implementeras regionalt, &lt;br&gt;
nationellt och globalt (se avsnitt 2.3.1). Handlingsplanerna tar sikte &lt;br&gt;
99&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
på såväl deltagande i internationella krishanteringsinsatser som i &lt;br&gt;
internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Folke Bernadotteakademin (se avsnitt 3.2.2) publicerade år 2008 &lt;br&gt;
en rapport om rättsstatsprinciper inom offentlig förvaltning i postkonfliktländer.5 &lt;br&gt;
I rapporten analyserades hur bristande rättsstatsprinciper &lt;br&gt;
påverkar individer och grupper. Rapporten innehöll också &lt;br&gt;
en diskussion kring hur rättsstatsprinciper i framtiden borde integreras &lt;br&gt;
i reformation av offentlig förvaltning. &lt;br&gt;
Washingtonbaserade Center for Global Development genomför &lt;br&gt;
varje år en mätning av hur 22 rika länder främjar global utveckling. &lt;br&gt;
I Commitment to Development Index (CDI) vägs bl.a. bistånds-, &lt;br&gt;
handels-, immigrations- och säkerhetspolitik in. År 2008 placerade &lt;br&gt;
sig Nederländerna för fjärde året i rad på första plats. Sverige kom &lt;br&gt;
på andra plats. Sett till enskilda politikområden placerade sig &lt;br&gt;
Sverige på första plats när det gäller biståndspolitik, både i mängd &lt;br&gt;
och kvalitet. När det gäller säkerhetspolitik kom Sverige däremot &lt;br&gt;
på trettonde plats, vilket berodde på ett för litet bidrag till FN:s &lt;br&gt;
fredsbevarande uppdrag. &lt;br&gt;
Nedan följer en redogörelse för svenska myndigheters och &lt;br&gt;
andra nationella aktörers insatser på rättsområdet. Redogörelsen &lt;br&gt;
inleds med en beskrivning av den verksamhet som aktörer med &lt;br&gt;
övergripande uppgifter bedriver (avsnitt 3.2). Därefter följer en &lt;br&gt;
motsvarande beskrivning av myndigheter med inriktning på särskilda &lt;br&gt;
verksamheter (avsnitt 3.3) samt av ett antal övriga aktörer &lt;br&gt;
(avsnitt 3.4). Kapitlet avslutas med en redogörelse för samverkan &lt;br&gt;
mellan svenska aktörer (avsnitt 3.5). &lt;br&gt;
3.2 Aktörer med övergripande uppgifter &lt;br&gt;
3.2.1 Regeringskansliet &lt;br&gt;
Allmänt &lt;br&gt;
Utrikesdepartementet (UD) utgör tillsammans med de svenska &lt;br&gt;
utlandsmyndigheterna utrikesförvaltningen och ansvarar för Sveriges &lt;br&gt;
förbindelser med andra länder. Utrikesförvaltningens uppdrag är att &lt;br&gt;
bidra till att förverkliga regeringens övergripande mål i utrikespolitiska &lt;br&gt;
frågor. Till UD:s uppdrag hör också att inom Regerings5 &lt;br&gt;
Rule of Law in Public Administration: Problems and Ways Ahead in Peace Building and &lt;br&gt;
Development, Folke Bernadotte Academy Publications 2008. Rapporten var ett led i ett &lt;br&gt;
projekt och har bl.a. följts upp vid ett seminarium våren 2009. &lt;br&gt;
100&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
kansliet samordna den svenska utrikespolitiken. Till ansvarsområdena &lt;br&gt;
hör utrikes- och säkerhetspolitik (däribland freds- och &lt;br&gt;
säkerhetsfrämjande insatser), bistånd och utveckling (däribland &lt;br&gt;
internationellt utvecklingssamarbete), folkrätt och mänskliga rättigheter &lt;br&gt;
(däribland internationella tribunaler och domstolar) samt &lt;br&gt;
annat samarbete med andra länder, regioner och organisationer. &lt;br&gt;
Frågor om svenskt deltagande i internationella uppdrag samordnas &lt;br&gt;
med bl.a. Justitiedepartementet och Försvarsdepartementet. Rättsväsendet &lt;br&gt;
faller under Justitiedepartementets ansvarsområde, medan &lt;br&gt;
Försvarsdepartementet ansvarar för Myndigheten för samhällsskydd &lt;br&gt;
och beredskap (MSB). &lt;br&gt;
Av UD:s andel om totalt ca 32 miljarder kronor i 2009 års statsbudget &lt;br&gt;
uppgår kostnaderna för internationell samverkan till drygt &lt;br&gt;
1,6 miljarder kronor och kostnaderna för internationellt utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
till 30 miljarder kronor, varav 1,5 miljarder kronor &lt;br&gt;
avser reformsamarbete i Östeuropa. Av kostnaderna för internationell &lt;br&gt;
samverkan uppgår bidrag till vissa internationella organisationer &lt;br&gt;
till drygt 1,1 miljarder kronor och freds- och säkerhetsfrämjande &lt;br&gt;
verksamhet till 130 miljoner kronor.6 &lt;br&gt;
Civil krishantering &lt;br&gt;
Frågor om svenskt deltagande i civila och militära krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
bereds huvudsakligen inom UD:s enhet för säkerhetspolitik. &lt;br&gt;
Beredningen sker dock till stora delar gemensamt med &lt;br&gt;
övriga berörda departement, främst de departement som svarar för &lt;br&gt;
de personalkategorier som är tänkta att ingå i insatsen. Insatser &lt;br&gt;
med personal från rättsväsendet förutsätter därvid främst gemensam &lt;br&gt;
beredning med Justitiedepartementet, medan personal från &lt;br&gt;
MSB innebär medverkan från Försvarsdepartementet. &lt;br&gt;
FN:s förfrågningar till Sverige och andra medlemsstater om deltagande &lt;br&gt;
i internationella insatser rör ofta behov av personal som ska &lt;br&gt;
fylla enskilda funktioner. Förfrågningarna innebär därför vanligen &lt;br&gt;
konkreta tjänstebeskrivningar. Hanteringen av dessa frågor underlättas &lt;br&gt;
av att UD inför varje regleringsbrev avseende Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
diskuterar kommande tillgång till och behov av insatspersonal &lt;br&gt;
i en dialog med Justitiedepartementet och Rikspolisstyrelsens (RPS) &lt;br&gt;
utlandssektion. Därmed skapas en förutsebarhet som medför att &lt;br&gt;
beredningen blir snabb och effektiv när konkreta förfrågningar &lt;br&gt;
6 Prop. 2008/2009:1. &lt;br&gt;
101&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
görs. Frågan om svensk personals medverkan behöver inte beredas &lt;br&gt;
för regeringsbeslut, utan beslutet fattas inom departementet. Den &lt;br&gt;
civila icke-uniformerade personal som deltar i insatserna är, till &lt;br&gt;
skillnad från vad som är fallet inom OSSE:s och EU:s insatser, &lt;br&gt;
vanligen direktkontrakterad av FN efter förslag från Regeringskansliet &lt;br&gt;
eller annan. &lt;br&gt;
Även behovet av personal till OSSE:s insatser är i regel förutsebart &lt;br&gt;
och begränsar sig vanligen till ett tiotal personer per år. &lt;br&gt;
Frågor rörande svenskt deltagande i EU:s civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
präglas däremot vanligen inte av samma förutsebarhet som &lt;br&gt;
medverkan i FN:s och OSSE:s insatser. Sverige har som målsättning &lt;br&gt;
att UD eller i vissa fall Försvarsdepartementet ska vara &lt;br&gt;
representerat när EU gör s.k. fact-finding missions, dvs. förberedande &lt;br&gt;
sonderingsinsatser, i områden som kan komma i fråga för &lt;br&gt;
kommande insatser. Dessa förberedande insatser syftar till att &lt;br&gt;
undersöka de praktiska förutsättningarna för en mission och leds &lt;br&gt;
vanligen av personer från Rådssekretariatet. Genom att ha svenska &lt;br&gt;
representanter på plats ökar möjligheterna att kunna påverka &lt;br&gt;
insatsernas utformning. Ett svenskt riktmärke är att Sverige ska &lt;br&gt;
svara för ungefär 14 procent av personalen i EU:s civila insatser. &lt;br&gt;
Förutsättningarna för ett svenskt deltagande brukar vanligen &lt;br&gt;
undersökas redan innan Sverige får en konkret förfrågan från EU &lt;br&gt;
om deltagande. UD gör därvid en uppskattning av tillgängliga &lt;br&gt;
ekonomiska och personella resurser och gör utifrån detta underlag &lt;br&gt;
en bedömning av svensk förmåga att bidra. Då Sverige inte har &lt;br&gt;
någon stående insatspersonal till förfogande krävs en inventering &lt;br&gt;
från gång till gång. När en formell förfrågan från EU sedan &lt;br&gt;
kommer är denna i regel preciserad med konkreta tjänstebeskrivningar. &lt;br&gt;
UD sammanställer då efter gemensam beredning med andra &lt;br&gt;
berörda departement en lista över kandidater, som förklarat sig &lt;br&gt;
villiga, samt lämnar ett förslag till rangordning av dessa utifrån &lt;br&gt;
bifogade CV. Kvalitetssäkring ska däremot redan ha gjorts av de &lt;br&gt;
myndigheter som ställer kandidater till förfogande. I de fall EU:s &lt;br&gt;
förfrågningar undantagsvis endast rör kandidater till enskilda &lt;br&gt;
tjänster, såsom chefstjänster, kan beredningen emellertid även &lt;br&gt;
inkludera exempelvis intervjuer med tänkbara kandidater. EU tar &lt;br&gt;
sedan ställning till vilka personer från listan som ska komma i fråga. &lt;br&gt;
Vanligen är tillgången på personal med generella funktioner större &lt;br&gt;
än vad som efterfrågas, medan det kan råda brist på personal med &lt;br&gt;
speciella funktioner. Insatspersonalen förutsätts vara sekonderad av &lt;br&gt;
102&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
sina respektive svenska myndigheter och bibehålla sina svenska &lt;br&gt;
löner. EU bekostar däremot merkostnader, såsom traktamenten. &lt;br&gt;
Beslut om svenska civila krishanteringsinsatser fattas av regeringen. &lt;br&gt;
Svensk medverkan till ett beslut i EU:s ministerråd om en &lt;br&gt;
insats föregås alltid av ett samråd mellan regeringen och riksdagen i &lt;br&gt;
EU-nämnden. Om det rör sig om ett bidrag med svenska militära &lt;br&gt;
styrkor krävs riksdagsbeslut, eftersom 10 kap. 9 § regeringsformen &lt;br&gt;
anger att regeringen inte får sända svensk väpnad styrka utomlands &lt;br&gt;
utan riksdagens medgivande. Regeringen lämnar därför en propositionen &lt;br&gt;
till riksdagen inför varje militär insats som Sverige deltar i. &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
Frågor rörande Sveriges internationella utvecklingssamarbete hanteras &lt;br&gt;
främst inom UD:s enhet för styrning och metoder i utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
samt departementets olika geografiska enheter. Arbetet &lt;br&gt;
planeras och genomförs i dialog med svenska och utländska aktörer &lt;br&gt;
och utifrån de prioriteringar som regeringen har slagit fast. &lt;br&gt;
Regeringen har identifierat ett antal tematiska prioriteringar för &lt;br&gt;
utvecklingssamarbetet, däribland demokrati och mänskliga rättigheter.7 &lt;br&gt;
Prioriteringen demokrati och mänskliga rättigheter ska inriktas &lt;br&gt;
på de medborgerliga och politiska rättigheterna, demokratins och &lt;br&gt;
rättsstatens institutioner och procedurer samt demokratiseringens &lt;br&gt;
aktörer.8 &lt;br&gt;
Det svenska deltagandet i internationellt utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
utformas också utifrån regeringens s.k. landfokuseringspolitik, dvs. &lt;br&gt;
den inriktning som regeringen hösten 2007 antog för vilka länder &lt;br&gt;
som fortsättningsvis ska få del av svenskt bistånd.9 I den nya landfokuseringen &lt;br&gt;
delas samarbetsländerna upp i tre kategorier som ska &lt;br&gt;
tydliggöra skälen till den svenska närvaron. Landfokuseringen inne7 &lt;br&gt;
Prop. 2008/09:1, s. 54 ff. &lt;br&gt;
8 Skr. 2007/2008:89, Sveriges politik för global utveckling. &lt;br&gt;
9 Fokusering av det svenska utvecklingssamarbetet – tidplan för strategiprocesser för åren &lt;br&gt;
2007–2009, riktlinjer för utfasningsstrategier/planer, samt förlängningar av gällande samarbetsstrategier&lt;br&gt;
, regeringsbeslut 2007-10-18. Enligt landfokuseringspolitiken ska Sverige &lt;br&gt;
bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete med tolv länder (Burkina Faso, Etiopien, Kenya, &lt;br&gt;
Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och &lt;br&gt;
Bolivia), utvecklingssamarbete med tolv länder (Burundi, Demokratiska Republiken Kongo, &lt;br&gt;
Liberia, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Afghanistan, Östtimor, Irak, Västbanken-Gaza, &lt;br&gt;
Colombia och Guatemala) samt reformsamarbete med nio länder (Albanien, BosnienHercegovina, &lt;br&gt;
Georgien, Kosovo, Makedonien, Moldavien, Serbien, Turkiet och Ukraina). &lt;br&gt;
Reformsamarbetet syftar till att underlätta EU-integrationen och därmed stärka fattigdomsbekämpningen &lt;br&gt;
och reformansträngningarna i vårt närområde. &lt;br&gt;
103&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
bär att Sverige ska bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete med &lt;br&gt;
tolv länder, utvecklingssamarbete med ytterligare tolv länder i konflikt &lt;br&gt;
och/eller postkonfliktsituation samt reformsamarbete med nio &lt;br&gt;
länder i Östeuropa. Genom landfokuseringen ska Sverige ta sitt &lt;br&gt;
ansvar för att Parisdeklarationens målsättningar uppfylls (se avsnitt &lt;br&gt;
2.3.2). &lt;br&gt;
Regeringens styrinstrument för utvecklingssamarbetet är de s.k. &lt;br&gt;
samarbetsstrategierna. UD ger Sida eller i sällsynta fall annan myndighet &lt;br&gt;
i uppdrag att utarbeta förslag till samarbetsstrategi avseende &lt;br&gt;
enskilda länder. Förslaget bereds sedan inom departementet. Regeringen &lt;br&gt;
fattar därefter beslut om samarbetsstrategi avseende landet i &lt;br&gt;
fråga. Strategierna omfattar i normalfallet tre-femårsperioder.10 &lt;br&gt;
Nomineringar till internationella tribunaler och domstolar &lt;br&gt;
UD ansvarar för beredningen inför nominering av domarkandidater &lt;br&gt;
till flertalet internationella tribunaler och domstolar.11 Sedan en &lt;br&gt;
vakans uppstått tas namn på tänkbara kandidater fram och deras &lt;br&gt;
referenser inhämtas. Därefter sker gemensam beredning med Statsrådsberedningen &lt;br&gt;
och samtliga berörda departementsenheter. Beslut &lt;br&gt;
om nomineringen fattas sedan vid ett regeringssammanträde. &lt;br&gt;
Nomineringsförfarandet avseende domartjänster vid Internationella &lt;br&gt;
domstolen utgör ett undantag från nämnda förfarande på så vis &lt;br&gt;
att det är Sveriges s.k. nationella grupp, bestående av de svenska &lt;br&gt;
medlemmarna i permanenta skiljedomstolen, som nominerar kandidater. &lt;br&gt;
Regeringen fattar därefter ett beslut om svensk kandidatur i &lt;br&gt;
enlighet härmed. &lt;br&gt;
Som ovan nämnts är Sverige vid vissa internationella domstolar &lt;br&gt;
garanterat en eller flera domartjänster, medan andra internationella &lt;br&gt;
domartjänster förutsätter att Sverige särskilt för fram sina kandidater &lt;br&gt;
(se avsnitt 2.7). Att föra fram svenska kandidater innebär både &lt;br&gt;
en politisk och ekonomisk investering från Sveriges sida. Vid &lt;br&gt;
bedömningen av om en svensk kandidat ska föras fram eller inte tas &lt;br&gt;
hänsyn till i vilken utsträckning nordisk eller västeuropeisk rättstradition &lt;br&gt;
redan är representerad i domstolen. För att nordisk rättstradition &lt;br&gt;
ska vara representerad och för att inte nordiska kandidater &lt;br&gt;
ska konkurrera ut varandra föregås nomineringarna vanligen av &lt;br&gt;
10 Riktlinjer för samarbetsstrategier, UD2005/24624/GU, jämte kompletterande promemoria. &lt;br&gt;
11 Rekrytering av en domare till den av OHR inrättade domstolen i Bosnien-Hercegovina har &lt;br&gt;
emellertid, enligt uppgift, handhafts av Sida helt på egen hand utan kontakt med Regeringskansliet&lt;br&gt;
. &lt;br&gt;
104&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
, OSSE, EU och NATO. &lt;br&gt;
diskussioner med övriga nordiska länder, varvid länderna enas om &lt;br&gt;
att föra fram en gemensam kandidat. Endast ett fåtal personer från &lt;br&gt;
Sverige och övriga Norden innehar eller har innehaft domartjänster &lt;br&gt;
vid de internationella tribunalerna och domstolarna.12 &lt;br&gt;
När det gäller domare i EG-domstolen, Förstainstansrätten samt &lt;br&gt;
generaladvokater ansvarar Justitiedepartementet för beredningen &lt;br&gt;
inför nomineringar. Sedan kandidater har tagits fram och referenser &lt;br&gt;
inhämtats sker beredning med Stadsrådsberedningen, UD samt med &lt;br&gt;
övriga statsråd. Justitieutskottet informeras. Regeringen fattar sedan &lt;br&gt;
beslut om nomineringen vid ett regeringssammanträde. Även &lt;br&gt;
nomineringar till Europadomstolen föregås av beredning inom &lt;br&gt;
Justitiedepartementet. &lt;br&gt;
Övrig personal vid internationella tribunaler och domstolar &lt;br&gt;
anställs, som nämnts, vanligen direkt av domstolen i fråga.13 &lt;br&gt;
3.2.2 Folke Bernadotteakademin &lt;br&gt;
Folke Bernadotteakademin (FBA) inrättades år 2002 och är en statlig &lt;br&gt;
myndighet under UD med den övergripande uppgiften att &lt;br&gt;
stärka och utveckla den svenska och internationella förmågan inom &lt;br&gt;
området konflikt- och krishantering, med en särskild inriktning på &lt;br&gt;
fredsinsatser.14 Akademin ska fungera som plattform för &lt;br&gt;
samverkan mellan svenska myndigheter och organisationer samt &lt;br&gt;
deras utländska partners. Myndigheten är inom sitt &lt;br&gt;
verksamhetsområde svensk kontaktpunkt gentemot organisationer &lt;br&gt;
såsom FN&lt;br&gt;
Till akademins verksamhetsgrenar hör nationell samverkan och &lt;br&gt;
samordning, utbildning och samträning, forskning, utvärdering och &lt;br&gt;
12 Endast en svensk domare, hovrättspresidenten m.m. Sture Petrén, har suttit i ICJ (1967–&lt;br&gt;
1976). Norge har haft två domare i ICJ, Jens Evensen (1985–1994) och Helge Klaestad &lt;br&gt;
(1946–61, varav som domstolens president 1958–1961). Svenska jurister i PCA är f.d. &lt;br&gt;
justitierådet Hans Danelius, ambassadörerna Carl-Henrik Ehrenkrona och Hans Corell samt &lt;br&gt;
professorn Ove Bring. Den ende svenske domaren i ICTY har varit hovrättslagmannen &lt;br&gt;
Krister Thelin som tjänstgjorde där under åren 2003–2008. Två svenska domare, hovrättsråden &lt;br&gt;
Lennart Aspegren och Karin Hökborg, har suttit i ICTR. En av domarna i ICC, Erkki &lt;br&gt;
Kourula, är från Finland. Svensk domare i Europadomstolen är för närvarande Elisabet FuraSandström, &lt;br&gt;
i EG-domstolen Pernilla Lindh samt i Förstainstansrätten Nils Wahl. Den &lt;br&gt;
svenska åklagaren Marie Tuma tjänstgör för närvarande vid den av OHR inrättade domstolen &lt;br&gt;
i Bosnien-Hercegovina, efter att tidigare ha varit anställd som åklagare i Jugoslavientribunalen &lt;br&gt;
(se avsnitt 2.7). &lt;br&gt;
13 I slutet av år 2008 arbetade exempelvis omkring fem svenska jurister i olika funktioner vid &lt;br&gt;
ICTY, ett par vid ICTR samt ett tiotal vid EG-domstolen. &lt;br&gt;
14 Se t.ex. förordning (2009:25) om ändring i förordningen (2007:1218) med instruktion för &lt;br&gt;
Folke Bernadotteakademin samt Folke Bernadotteakademins rapport angående ny personalförsörjningsfunktion&lt;br&gt;
, Dnr 011-169-2007. &lt;br&gt;
105&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
metodutveckling samt freds-, säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande &lt;br&gt;
verksamhet. &lt;br&gt;
Ett femtiotal heltidsanställda arbetar inom myndigheten. En &lt;br&gt;
särskild Rule of Law-koordinator ska bl.a. samordna utbildningsfrågor &lt;br&gt;
inom rättsområdet samt representera FBA inom olika samverkansnätverk &lt;br&gt;
(se avsnitt 3.5). Akademin har bl.a genom ett projekt &lt;br&gt;
fokuserat särskilt på frågor kring rättsstatsprinciper i offentlig förvaltning &lt;br&gt;
i post-konfliktländer (se avsnitt 3.1). &lt;br&gt;
Särskilt om rekryteringsansvaret &lt;br&gt;
FBA:s rekryteringsansvar består enligt myndighetens instruktion &lt;br&gt;
främst i att akademin ska rekrytera den civila personal som regeringen &lt;br&gt;
beslutar att ställa till förfogande för internationella insatser &lt;br&gt;
samt genomföra sådana insatser och administrera sådant svenskt &lt;br&gt;
deltagande. Uppgiften innefattar ett nationellt samordningsansvar &lt;br&gt;
för personalförsörjning av civil personal till internationella insatser &lt;br&gt;
som omfattar personal från fler än en myndighet. I syfte att stärka &lt;br&gt;
den svenska förmågan att tillgodose internationell efterfrågan på &lt;br&gt;
personal till freds-, säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande &lt;br&gt;
insatser ska FBA också utveckla och förbättra formerna för bidrag &lt;br&gt;
med personal, policy, kompetens, utbildning, övning, forskning &lt;br&gt;
och erfarenheter inom området. Vidare ingår att, på grundval av &lt;br&gt;
kvalitetssäkrad information från de berörda myndigheterna, upprätthålla &lt;br&gt;
en överblick över de samlade nationella civila kompetenserna &lt;br&gt;
och personalkategorierna som respektive myndighet kan &lt;br&gt;
bidra med och redan bidrar med till pågående insatser. FBA ska &lt;br&gt;
även svara för en nationell resurspool för rekrytering av personal till &lt;br&gt;
internationella insatser bestående av personalkategorier, för vilka det &lt;br&gt;
inte finns någon naturlig eller definierad huvudman bland svenska &lt;br&gt;
utsändande myndigheter eller om det inte faller inom utsändande &lt;br&gt;
myndigheters ordinarie arbetsgivaransvar (se 2 § punkterna 10–13 förordningen &lt;br&gt;
om ändring i förordningen (2007:1218) med instruktion &lt;br&gt;
för Folke Bernadotteakademin). &lt;br&gt;
Den 1 januari 2008 flyttades rekryteringsansvaret för tjänster &lt;br&gt;
inom FN, OSSE, EU och TIPH från Sida till FBA:s personalförsörjningsfunktion. &lt;br&gt;
Denna består av nio personer. Det ansvar som &lt;br&gt;
överfördes från Sida omfattar freds-, säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande &lt;br&gt;
insatser. Överföringen innebar däremot inte &lt;br&gt;
någon ansvarsförflyttning från andra myndigheter än Sida. &lt;br&gt;
106&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
För rekryteringsverksamheten har akademin upprättat en &lt;br&gt;
nationell databaserad resurspool. Denna är alltjämt under uppbyggnad &lt;br&gt;
och består för närvarande av ca 200 personer. Ett fåtal av &lt;br&gt;
dessa har anknytning till rättsväsendet. Därtill kommer de personer &lt;br&gt;
som akademin bidrar med i pågående internationella insatser. Innan &lt;br&gt;
personer läggs in i resurspoolen har FBA kvalitetssäkrat dessa. &lt;br&gt;
Kvalitetssäkring sker genom intervjuer inriktade på personlighet, &lt;br&gt;
fackkunskap och referenstagning. Värdering sker även under deltagande &lt;br&gt;
i s.k. poolkurser (se nedan). I resurspoolen får endast personer &lt;br&gt;
med sådan erfarenhet och kompetens som krävs för internationella &lt;br&gt;
insatser upptas. Lämplig personal ska kunna ställas till &lt;br&gt;
förfogande med kort varsel. &lt;br&gt;
Att resurspoolen ska bestå av personalkategorier, för vilka det &lt;br&gt;
inte finns någon naturlig eller definierad huvudman bland svenska &lt;br&gt;
utsändande myndigheter, innebär också att det är möjligt att engagera &lt;br&gt;
t.ex. personer som nyligen har gått i pension, är anställda inom &lt;br&gt;
den privata sektorn eller inom enskilda organisationer. Kvalifikationer &lt;br&gt;
och kompetens som återfinns i det civila samhället ska &lt;br&gt;
särskilt beaktas. FBA har kommit överens med Domstolsverket &lt;br&gt;
och Polisen om att myndigheten ska underrätta respektive myndighet &lt;br&gt;
om en person anställd av någon av dessa myndigheter söker &lt;br&gt;
utlandsuppdrag inom FBA. Under år 2008 var uppdraget särskilt att &lt;br&gt;
fokusera på personer med kompetens inom förvaltning och samhällsstyrning&lt;br&gt;
, rättsstatsuppbyggnad, ledning och samverkan, säkerhetssektorreform &lt;br&gt;
och demobilisering, återanpassning och reintegrering, &lt;br&gt;
konfliktförebyggande, medling, mänskliga rättigheter samt genderfrågor. &lt;br&gt;
Personer som antas till internationella insatser är i regel tjänstlediga &lt;br&gt;
från sina ordinarie anställningar och skickas ut av FBA som &lt;br&gt;
anställningsmyndighet. Det är därmed FBA som betalar personalens &lt;br&gt;
löner. FBA tillämpar ett lönesystem som bygger på de lönegrader &lt;br&gt;
som tillämpas inom FN. Traktamenten tillkommer enligt &lt;br&gt;
respektive organisations regler. Personalen omfattas av ett URAavtal &lt;br&gt;
samt Kammarkollegiets försäkring (se avsnitt 8.3.4). För &lt;br&gt;
tjänstgöringen gäller en uppförandekod som ungefärligen motsvarar &lt;br&gt;
den som gäller för den personal som MSB sänder ut. Uppföljning &lt;br&gt;
sker genom skriftlig och muntlig avrapportering till FBA &lt;br&gt;
och UD. FBA arbetar för närvarande med att utarbeta ett särskilt &lt;br&gt;
hemkomstprogram som ska omfatta all personal. &lt;br&gt;
För närvarande är ett sjuttiotal personer utsända av FBA, varav &lt;br&gt;
13 inom OSSE, tio inom TIPH, sju inom FN och övriga inom EU. &lt;br&gt;
107&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
49 personer är sända till länder i Europa, 13 till Mellanöstern och &lt;br&gt;
tio till Afrika. Ett tiotal av de utsända arbetar med frågor med &lt;br&gt;
anknytning till mänskliga rättigheter eller rättsområdet i övrigt. &lt;br&gt;
Tjänstgöringstiden är vanligen sex månader med möjlighet till förlängning &lt;br&gt;
i upp till tre år. &lt;br&gt;
FBA ansvarar för att i nära samverkan med andra berörda myndigheter &lt;br&gt;
månadsvis sammanställa en rapport till UD över det totala civila &lt;br&gt;
nationella deltagandet i internationell freds-, säkerhetsfrämjande och &lt;br&gt;
konfliktförebyggande verksamhet. Formerna för rapportering utformas &lt;br&gt;
i nära samarbete med UD. Andra berörda myndigheter ska samverka &lt;br&gt;
med akademin för att säkerställa att rapporten blir ändamålsenlig. &lt;br&gt;
Särskilt om utbildningsansvaret &lt;br&gt;
FBA:s utbildningsansvar består enligt myndighetens instruktion &lt;br&gt;
främst i att akademin ska utbilda den civila personal som regeringen &lt;br&gt;
beslutar att ställa till förfogande för internationella insatser. &lt;br&gt;
Akademin har också till uppgift att genomföra sådan utbildning, &lt;br&gt;
samträning och övning som tillsammans med andra myndigheters &lt;br&gt;
insatser krävs för att förbereda svensk och utländsk personal för &lt;br&gt;
deltagande i internationella insatser. FBA ska även bidra till en &lt;br&gt;
effektiv samordning av och samstämmighet mellan svenska utbildnings-&lt;br&gt;
, samtränings- och övningsinsatser inom verksamhetsområdet, &lt;br&gt;
inklusive insatsförberedande utbildning för civil personal (se 2 § &lt;br&gt;
punkterna 5, 6 och 11 förordningen om ändring i förordningen &lt;br&gt;
(2007:1218) med instruktion för Folke Bernadotteakademin). &lt;br&gt;
Etableringen av FBA:s personalförsörjningsfunktion har inneburit &lt;br&gt;
ökade krav på dess utbildningsverksamhet. För närvarande &lt;br&gt;
arbetar ett tjugotal anställda med utbildningsrelaterade frågor. &lt;br&gt;
Bland dessa finns lärare med ansvar för olika kursområden. &lt;br&gt;
Akademins uppgift är att utveckla och genomföra kurser, ofta i &lt;br&gt;
samarbete med andra myndigheter. FBA arbetar med ett brett nätverk &lt;br&gt;
av resurspersoner och experter inom olika kompetensområden &lt;br&gt;
och från internationella organisationer och samarbetspartners. &lt;br&gt;
Samarbete sker ofta med experter från exempelvis MSB, Försvarsmakten, &lt;br&gt;
Polisen och UD. &lt;br&gt;
Vid FBA finns grundutbildning för personal som ska göra sin &lt;br&gt;
första utlandstjänst, en missionsförberedande utbildning för all &lt;br&gt;
personal i anslutning till genomförandet av en bestämd insats samt &lt;br&gt;
108&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
vissa specialist- och befattningsutbildningar. Till den missionsförberedande &lt;br&gt;
utbildningen ska delvis kopplas ett avslutande hemkomstprogram &lt;br&gt;
som syftar till att bearbeta starka upplevelser och &lt;br&gt;
tillvarata erfarenheter och insikter som kan ligga till grund för &lt;br&gt;
utveckling av såväl utbildning som arbetssätt och metoder. &lt;br&gt;
Grundutbildningen (s.k. poolkurser) omfattar ca tio kursdagar &lt;br&gt;
och syftar främst till att göra deltagarna allmänt förtrogna med &lt;br&gt;
uppgifter, arbetssätt och villkor för deras verksamhet ute i missioner &lt;br&gt;
samt att ge dem god förmåga att skydda sig mot hot och risker. &lt;br&gt;
Ett viktigt inslag i utbildningen är genomgång av uppförandekod &lt;br&gt;
och etiska regler. Under år 2009 kommer omkring fyra–sex poolkurser &lt;br&gt;
att genomföras. Varje kurs består av omkring 20 deltagare. &lt;br&gt;
FBA har, i samarbete med andra myndigheter, utarbetat ett &lt;br&gt;
koncept för missionsförberedande utbildning. Detta kan snabbt &lt;br&gt;
omvandlas till missionsspecifika kurser skräddarsydda för dem som &lt;br&gt;
ska sändas ut. Syftet är att härigenom snabbt och med kort framförhållning &lt;br&gt;
kunna ställa personal till förfogande. Konceptet är &lt;br&gt;
flexibelt och medger utbildningar från allt från ett par dagar till upp &lt;br&gt;
till en vecka. I några fall kan samordning ske med övriga nordiska &lt;br&gt;
länder eller med andra EU-länder. I missionsförberedande utbildning &lt;br&gt;
inför redan pågående missioner bör personal med färsk &lt;br&gt;
erfarenhet från missionen delta. Vid nya missioner är målsättningen &lt;br&gt;
att engagera personer som har deltagit i förberedande arbete på &lt;br&gt;
plats i konfliktområdet. Andra viktiga inslag är säkerhetsförhållanden, &lt;br&gt;
uppförandekod och styrinstrument för insatsen, t.ex. sådana &lt;br&gt;
som klarlägger de utsändas folkrättsliga status. Under år 2009 kommer &lt;br&gt;
ca 13 missionsförberedande kurser att genomföras. I genomsnitt &lt;br&gt;
deltar ca åtta personer i varje kurs. &lt;br&gt;
Utöver grundutbildning och missionsförberedande utbildning &lt;br&gt;
finns behov av vidareutbildning. Denna sker i första hand inom &lt;br&gt;
ramen för det kursutbud som akademin och dess nationella och &lt;br&gt;
internationella samarbetspartners erbjuder. Detta utbud genomgår &lt;br&gt;
en ständig utveckling för att det ska motsvara de krav som insatserna &lt;br&gt;
ställer. Exempel på inriktning på allmänna vidareutbildningar &lt;br&gt;
är ledarskap och insatsplanering. Expert- och specialistutbildningar &lt;br&gt;
kan vara inriktade på exempelvis demokratiutveckling, civil administration &lt;br&gt;
och förvaltning samt säkerhetssektorreformer. Utbildningarnas &lt;br&gt;
längd kan variera mellan tre och 14 dagar. Samtliga utbildningar &lt;br&gt;
genomförs på engelska. Akademin strävar efter att utbildningen &lt;br&gt;
ska reflektera den internationella verkligheten med multi109&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
funktionellt internationellt deltagande så långt det är möjligt med &lt;br&gt;
hänsyn till kursens mål. &lt;br&gt;
I kurserna deltar dels personer som kommer att sändas ut på uppdrag &lt;br&gt;
av FBA, dels personer från andra myndigheter eller organisationer&lt;br&gt;
. Akademin får ta ut avgifter för utbildningsverksamheten (9 § &lt;br&gt;
nämnda förordning). Dagskostnad för en deltagare i FBA:s grundutbildning &lt;br&gt;
uppgår till ca 3 000 kr och för en deltagare i vidareutbildning &lt;br&gt;
till ca 3 500 kr. &lt;br&gt;
Inom FBA håller man på att utarbeta en särskild kurs med &lt;br&gt;
inriktning på rättsstatligt arbete inom offentlig förvaltning. Ett &lt;br&gt;
koncept till kursen förväntas vara färdigt under år 2009. &lt;br&gt;
3.2.3 Sida &lt;br&gt;
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) är förvaltningsmyndighet &lt;br&gt;
för Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete och &lt;br&gt;
lyder under UD. Liksom andra svenska myndigheter arbetar Sida &lt;br&gt;
självständigt inom de ramar som satts upp av regering och riksdag. &lt;br&gt;
Sidas arbete vägleds av Sveriges politik för global utveckling (se &lt;br&gt;
avsnitt 3.1), av myndighetsinstruktionen, det årliga regleringsbrevet &lt;br&gt;
samt av två interna dokument, Perspektiv på fattigdom och &lt;br&gt;
Så arbetar Sida. Dessa två dokument uttrycker Sidas grundläggande &lt;br&gt;
principer och har hela Sida som målgrupp. Verksamheten styrs &lt;br&gt;
vidare bl.a. av regeringens s.k. landfokuseringspolitik och de samarbetsstrategier &lt;br&gt;
som upprättas för olika länder (se avsnitt 3.2.1). &lt;br&gt;
Under det senaste decenniet har förutsättningarna för internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete förändrats radikalt. Globaliseringen har &lt;br&gt;
inneburit nya, högre krav på Sida. För att anpassa Sidas organisation &lt;br&gt;
och arbetsmetoder till omvärldsutvecklingen har myndigheten &lt;br&gt;
genomgått en genomgripande organisatorisk förändring, som &lt;br&gt;
avslutades hösten 2008. Den nya organisationen är sammansatt av tre &lt;br&gt;
s.k. pelare: Policy, Operations och Management. Operations ansvarar för &lt;br&gt;
genomförandet av utvecklingssamarbetet, medan Policy och Management &lt;br&gt;
ansvarar för att verksamheten ska kunna genomföras på bästa &lt;br&gt;
sätt. &lt;br&gt;
110&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Rekryteringsfrågor &lt;br&gt;
Vid Sida bär Operations, Teamet för resursbasutveckling, ansvaret &lt;br&gt;
för att rekrytera, utbilda och främja anställning av svensk personal i &lt;br&gt;
internationella organisationer. &lt;br&gt;
Den 1 januari 2008 flyttades, som nämnts, rekryteringsansvaret &lt;br&gt;
för tjänster inom FN:s, OSSE:s och EU:s freds-, säkerhetsfrämjande &lt;br&gt;
och konfliktförebyggande insatser samt TIPH över till FBA. &lt;br&gt;
Sida har dock fortfarande hand om tjänster som är biståndsrelaterade, &lt;br&gt;
inklusive rekrytering till OSSE:s och EU:s valobservationsinsatser. &lt;br&gt;
För att öka den svenska närvaron vid internationella organisationer &lt;br&gt;
har Sida fått i uppdrag av UD att rekrytera till s.k. JPOtjänster. &lt;br&gt;
JPO står för Junior Professional Officer. Syftet är att &lt;br&gt;
bredda resursbasen av personer med erfarenhet av internationellt &lt;br&gt;
arbete och arbete med utvecklingsfrågor genom att ge yngre välutbildade &lt;br&gt;
personer möjlighet att tjänstgöra inom FN och andra &lt;br&gt;
internationella organisationer. Därmed ökar även antalet personer &lt;br&gt;
med förutsättningar att på sikt inneha högre befattningar inom &lt;br&gt;
organisationerna. JPO-programmet är för många det första steget &lt;br&gt;
in i FN. I dag har Sida drygt 100 JPO:s i tjänst, varav ca 40 procent &lt;br&gt;
vid huvudkontor och 60 procent vid olika fältkontor runt om i &lt;br&gt;
världen. &lt;br&gt;
Under 2009 finansierar Sida även tio nya tjänster som s.k. Special &lt;br&gt;
Assistant to the Resident Coordinator (SARC-programmet). Programmet &lt;br&gt;
syftar till arbete med FN-reform i vissa av Sida särskilt utvalda &lt;br&gt;
länder. Sida rekryterar även personal till det bilaterala biträdande &lt;br&gt;
expertprogrammet (BBE-programmet). Programmet omfattar ett &lt;br&gt;
trettiotal tjänster och är ett utbildningsprogram för yngre personer &lt;br&gt;
som vill meritera sig för uppdrag inom internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Sida samarbetar även i övrigt med UD för att öka antalet svenskar &lt;br&gt;
i internationella organisationer. Organisationerna bjuds också in till &lt;br&gt;
Sverige på rekryteringsmissioner. Samarbete sker inom de nätverk &lt;br&gt;
inom de kompetensområden som är intressanta för Sida och som &lt;br&gt;
efterfrågas av FN och andra internationella organisationer. Dessa &lt;br&gt;
nätverk hålls kontinuerligt informerade och kontaktas då Sida aktivt &lt;br&gt;
letar kandidater. Sida letar däremot inte tjänster åt eller stödjer &lt;br&gt;
enskilda personer. &lt;br&gt;
111&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
Arbetet rörande rättsområdet sker inom Policy, Avdelningen för &lt;br&gt;
demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, i nära samarbete &lt;br&gt;
med Operations där all operativ verksamhet bedrivs gentemot &lt;br&gt;
fältet. &lt;br&gt;
Det övergripande målet för Sidas arbete med demokrati är att &lt;br&gt;
bidra till god samhällsstyrning genom att på central, regional och &lt;br&gt;
lokal nivå stödja framväxten av offentlig förvaltning. En viktig del &lt;br&gt;
av stödet till demokratisk samhällsstyrning är stärkandet av rättssamhället. &lt;br&gt;
Sidas arbete för mänskliga rättigheter kan ske på två sätt. Det &lt;br&gt;
första innebär att Sida arbetar i ett land, antingen med landets &lt;br&gt;
regering eller det civila samhället. Samarbete med ett lands regering &lt;br&gt;
kan omfatta stöd till lagstiftningsarbete eller utbildning av domare, &lt;br&gt;
åklagare och advokater. Ett annat exempel är stöd till övervakningsmekanismer, &lt;br&gt;
såsom ombudsmannainstitutioner. Samarbete &lt;br&gt;
med det civila samhället består ofta i stöd till dokumentation av &lt;br&gt;
kränkningar, rättshjälp samt medvetandegörande av medborgarnas &lt;br&gt;
rättigheter och skyldigheter. Det andra sättet att främja mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter är Sidas arbete på internationell nivå, exempelvis för att &lt;br&gt;
främja demokrati och mänskliga rättigheter inom internationella &lt;br&gt;
organisationer eller för att utveckla och stärka särskilda sakfrågor. &lt;br&gt;
Stödet sker ofta i samarbete med svenska och internationella &lt;br&gt;
organisationer. Organisationerna har utarbetat egna mandat. &lt;br&gt;
Bland de organisationer som Sida ger stöd till och som arbetar &lt;br&gt;
med att stärka rättsstaten kan nämnas Svenska avdelningen av Internationella &lt;br&gt;
juristkommissionen, Svenska Helsingforskommittén för &lt;br&gt;
Mänskliga rättigheter och Raoul Wallenberginstitutet (se avsnitt &lt;br&gt;
3.4). &lt;br&gt;
Sidas samarbete med den offentlig sektorn och organisationer &lt;br&gt;
sker till stor del genom s.k. twinning (se avsnitt 2.5.2). Twinning är &lt;br&gt;
ett begrepp som har använts inom Sidas utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
sedan mitten av 1980-talet. Grundtanken är att bidra till att förstärka &lt;br&gt;
myndigheter och organisationer i samarbetsländerna genom &lt;br&gt;
att skapa ett samarbete med dess motsvarighet i Sverige. Myndigheterna &lt;br&gt;
och organisationerna i samarbetsländerna har jämförbara &lt;br&gt;
mandat från sina respektive regeringar, ett likartat ansvar i samhället &lt;br&gt;
och personal med samma typ av utbildning, erfarenhet och &lt;br&gt;
arbetsuppgifter. Twinning kan användas på flera olika nivåer. En &lt;br&gt;
stor del av Sidas stöd förmedlas inom områden som revision, statistik &lt;br&gt;
112&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
och skatteuppbörd. På senare år har metoden även tillämpats på andra &lt;br&gt;
områden, t.ex. inom rättsområdet där RPS är en av Sidas främsta &lt;br&gt;
myndighetspartners. SADEV (Institutet för utvärdering av internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete) arbetar för närvarande med att förbereda &lt;br&gt;
en utvärdering av twinningprojekt och andra projekt inom &lt;br&gt;
rättssektorn. Syftet härmed är bl.a. att få en överblick av antalet &lt;br&gt;
aktörer och projekt (se avsnitt 3.2.4). &lt;br&gt;
Målet med ett twinningsamarbete är att hjälpa organisationen i &lt;br&gt;
samarbetslandet att utvecklas på egna villkor, utifrån sina egna kulturella, &lt;br&gt;
politiska, ekonomiska och sociala förutsättningar. Samtidigt &lt;br&gt;
måste samarbetet underordnas de mål och förutsättningar som gäller &lt;br&gt;
för svenskt utvecklingssamarbete, särskilt när det gäller demokrati och &lt;br&gt;
mänskliga rättigheter. Ramen för samarbetet definieras därför mellan &lt;br&gt;
Sida och samarbetslandet, medan de specifika projektmålen i hög grad &lt;br&gt;
konkretiseras av de inblandade organisationerna eller myndigheterna. &lt;br&gt;
Twinningsamarbetet är vanligen långsiktigt, ofta upp till sju eller tio &lt;br&gt;
år. Målet är att myndigheterna eller organisationerna ska samarbeta &lt;br&gt;
tills de önskade resultaten har uppnåtts och att arbetet därefter kan &lt;br&gt;
fortsätta i mer begränsad utsträckning. &lt;br&gt;
Sida är också av regeringen utsedd till nationell kontaktpunkt &lt;br&gt;
för twinning-projekt och TAIEX-insatser som EU finansierar för &lt;br&gt;
att stödja unionens utvidgning samt för att utveckla samarbetet &lt;br&gt;
med grannländerna. Inom twinning och TAIEX samarbetar aktörer &lt;br&gt;
inom offentlig sektor i EU:s gamla medlemsländer med sina motsvarigheter &lt;br&gt;
i de nya medlemsländerna. Aktörer från alla EU:s &lt;br&gt;
medlemsländer kan samarbeta med sina motsvarigheter i kandidatländerna &lt;br&gt;
och grannländerna i Östeuropa, Nordafrika och Mellanöstern. &lt;br&gt;
Sida svarar för information om de senaste s.k. ficherna, dvs. &lt;br&gt;
twinning-projektbeskrivningarna, som tas fram inom de nya &lt;br&gt;
finansieringsintrumenten IPA och ENPI, om EU-kommissionens &lt;br&gt;
strategier och policies, administrativa nyheter, riktlinjer, manualer &lt;br&gt;
och mallar, liksom för förfinansiering av projekten (se avsnitt 2.5.2). &lt;br&gt;
De internationella projekten kan också ske genom upphandlade &lt;br&gt;
konsulttjänster. Sida har även slutit ramavtal med en rad svenska &lt;br&gt;
konsultföretag, som har möjlighet att delta i särskilda avropsförfaranden. &lt;br&gt;
Svenska företagare kan delta i upphandlingen av varor &lt;br&gt;
och tjänster inom EU-finansierade projekt såväl i EU:s nya &lt;br&gt;
medlemsländer som i de regioner utanför EU som erhåller stöd och &lt;br&gt;
bistånd från unionen. Det är då privata konsultbolag som anlitar de &lt;br&gt;
experter av olika nationaliteter som ska utföra arbetet med kun113&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
skapsöverföring, exempelvis som experter och föredragshållare.15 &lt;br&gt;
Sida ansvarar för upphandlingen och har för detta förfarande &lt;br&gt;
utarbetat en ordning utifrån Världsbankens och EU:s regelverk, Sida &lt;br&gt;
Procurement Guidelines (SPG). Information om EU-finansierade &lt;br&gt;
upphandlingar publiceras som supplement till unionens officiella &lt;br&gt;
tidning, Official Journal, samt på bl.a. EuropeAid:s och Sidas hemsidor. &lt;br&gt;
Tilldelningsbeslut fattas av Sida. Avtal mellan Sida och den &lt;br&gt;
eller de anbudsgivare som har tilldelats kontrakt sluts genom upphandlingskontrakt. &lt;br&gt;
Länderna saknar direkt inflytande över verksamheten. Kvalitetssäkring &lt;br&gt;
sker emellertid genom att Sida följer upp verksamheten &lt;br&gt;
samt genom mottagarlandets uppföljningar. De företag som vill &lt;br&gt;
lämna anbud måste också kunna visa att de inte är satta i konkurs &lt;br&gt;
samt att de saknar skatteskulder. Intresserade företag ska vidare &lt;br&gt;
visa att de uppfyller de kompetens- och kapacitetskrav som regelmässigt &lt;br&gt;
uppställs. Sådana krav kan omfatta en minsta omsättning, &lt;br&gt;
ett visst antal experter på sakområdet, tidigare erfarenhet inom &lt;br&gt;
sektorn och landet eller regionen samt tidigare erfarenhet av att &lt;br&gt;
sköta liknande projekt vad avser storlek och komplexitet. &lt;br&gt;
Sidas upphandlade tjänster uppgår årligen till över en miljard &lt;br&gt;
kronor16 och innebär goda affärsmöjligheter för enskilda företagare &lt;br&gt;
men också stora tidsmässiga investeringar. Ett framgångsrikt upphandlingsförfarande &lt;br&gt;
förutsätter vanligen omfattande projektbevakning &lt;br&gt;
samt kontakter med lokala ambassader, exportrådskontor och &lt;br&gt;
mottagare av projekten. &lt;br&gt;
Det finns inte något register över de personer som står till förfogande &lt;br&gt;
att anlitas av de konsultföretag som genomför de upphandlade &lt;br&gt;
projekten. Det saknas därför statistiskt underlag beträffande antalet &lt;br&gt;
experter knutna till denna typ av internationella uppdrag. Många av de &lt;br&gt;
personer som kan bli aktuella för denna typ av uppdrag återfinns &lt;br&gt;
dock i andra personalbanker, exempelvis MSB:s. Kontakterna sker &lt;br&gt;
ofta på informell väg. De personer som kommer i fråga är vanligen &lt;br&gt;
antingen anställda av konsultföretaget eller egenföretagare med &lt;br&gt;
egna konsultverksamheter. Ofta rör det sig om offentliganställda &lt;br&gt;
personer som har möjlighet att utöva egen verksamhet under tjänstledighet&lt;br&gt;
. Med hänsyn till att det inte finns något krav på att de &lt;br&gt;
personer som anlitas som experter ska ha anknytning till Sverige, är &lt;br&gt;
det vanligt att även utländska experter anlitas. Detta torde särskilt &lt;br&gt;
15 Arbetet sker då på samma sätt som exempelvis Världsbankens expertarbete eller USA:s &lt;br&gt;
biståndsarbete genom USAID. &lt;br&gt;
16 År 2007 uppgick dessa till omkring 1,2 miljarder kronor. &lt;br&gt;
114&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
vara fallet inom rättsområdet, eftersom rättsstatligt uppbyggnadsarbete &lt;br&gt;
ofta tar sin utgångspunkt i angloamerikansk eller fransk rättstradition. &lt;br&gt;
Export av kunskap inom rättsområdet utgör dock inte &lt;br&gt;
någon stor andel av konsultföretagens tjänster. &lt;br&gt;
Utvärderingar &lt;br&gt;
Utvärdering av bistånd utförs på tre nivåer. Varje avdelning och team &lt;br&gt;
på Sida utvärderar sina biståndsinsatser inom sitt eget ansvarsområde. &lt;br&gt;
Nästa nivå utgörs av Sidas sekretariat för utvärdering som tar ett &lt;br&gt;
bredare och större ansvar, fokuserar på kvalitetssäkring av utvärderingarna &lt;br&gt;
samt genomför mer tematiska och strategiska utvärderingar, &lt;br&gt;
ofta i samarbete med andra internationella utvärderingsorganisationer. &lt;br&gt;
Utvärderingarna ska vara oberoende och bedöma relevans, bärkraft, &lt;br&gt;
kostnadseffektivitet och resultat av det utvecklingssamarbete som &lt;br&gt;
finansieras av Sida. De används sedan av Sida som verktyg för beslutsfattande &lt;br&gt;
och lärande. Alla utvärderingar publiceras och ger den svenska &lt;br&gt;
allmänheten en inblick i svenskt utvecklingssamarbete. Den tredje &lt;br&gt;
nivån utgörs av SADEV som är den övergripande myndigheten för &lt;br&gt;
utvärdering av allt svenskt biståndsarbete.17 &lt;br&gt;
3.2.4 Institutet för utvärdering av internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete, &lt;br&gt;
SADEV (Swedish Agency for Development Evaluation) inrättades &lt;br&gt;
den 1 januari 2006 och är placerat i Karlstad. SADEV är en statlig &lt;br&gt;
myndighet som initierar, genomför och sprider analyser och &lt;br&gt;
utvärderingar av internationellt utvecklingssamarbete.18 Myndighetens &lt;br&gt;
övergripande mål är att bidra till att öka effektiviteten i &lt;br&gt;
svenskt utvecklingssamarbete. Målsättningen är att med hjälp av &lt;br&gt;
vetenskapliga metoder analysera relevanta och aktuella biståndsfrågor &lt;br&gt;
i syfte att förse regeringen och andra intressenter med &lt;br&gt;
17 Även Riksrevisionen, vars uppgift är att granska hela statsförvaltningen genom årliga &lt;br&gt;
revisioner och effektivitetsrevisioner, fyller en utvärderande funktion som delvis överlappar &lt;br&gt;
SADEV:s. Riksrevisionen har vid flera tillfällen riktat kritik mot Sidas verksamhet, bl.a. mot &lt;br&gt;
genomförandet av biståndsprojekt i Afrika, se bl.a. granskningsrapporten Oegentligheter &lt;br&gt;
inom bistånd, RiR 2007:20. &lt;br&gt;
18 Förordning (2007:1300) om instruktion för Institutet för utvärdering av internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete och regleringsbrev för budgetåret 2009 avseende Institutet för utvärdering &lt;br&gt;
av internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
115&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
beslutsunderlag i form av relevanta och begripliga analyser som rör &lt;br&gt;
organiseringen, strukturen och resultatet av det internationella &lt;br&gt;
utvecklingssamarbetet. SADEV arbetar också med att främja &lt;br&gt;
analys- och utvärderingskapaciteten i samarbetsländerna. Myndigheten &lt;br&gt;
håller för närvarande på att förbereda en särskild utvärdering &lt;br&gt;
av stödet till rättssektorn. Bakgrunden till utvärderingen är dels &lt;br&gt;
behovet av en kartläggning av vilka aktörer som är verksamma &lt;br&gt;
inom området, dels bristen på resultatinformation. &lt;br&gt;
3.2.5 Svenska institutet &lt;br&gt;
Svenska institutet (SI) är en statlig myndighet med uppgift att öka &lt;br&gt;
omvärldens intresse för Sverige och svara för utbyte med andra &lt;br&gt;
länder inom kultur, forskning och samhällsliv i övrigt.19 SI har därutöver &lt;br&gt;
uppgifter inom ramen för det internationella utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
samt inom reformsamarbetet med Östeuropa. Uppdraget &lt;br&gt;
är att främja öppenhet och en demokratisk, ekonomisk och &lt;br&gt;
social utveckling i samarbetsländerna genom att stödja erfarenhets och &lt;br&gt;
kunskapsöverföring till forskare och studerande på högre &lt;br&gt;
nivåer samt genom expertutbyte och studiebesök inom områden &lt;br&gt;
där Sverige har ett särskilt kunnande. SI får dels verksamhetsmedel &lt;br&gt;
direkt från UD, dels uppdragsmedel från Sida. &lt;br&gt;
3.3 Myndigheter med verksamhetsinriktade &lt;br&gt;
uppgifter &lt;br&gt;
3.3.1 Domstolsväsendet &lt;br&gt;
Allmänt &lt;br&gt;
Domstolsverket (DV) är en statlig förvaltningsmyndighet som &lt;br&gt;
lyder under regeringen och som fungerar som en serviceorganisation &lt;br&gt;
till domstolarna i landet.20 Myndigheten har en samordnande &lt;br&gt;
roll vid alla internationella uppdrag som domstolsväsendets personal &lt;br&gt;
deltar i. Utgångspunkten är därför att administrationen av sådana &lt;br&gt;
uppdrag ska vara centraliserad till DV. &lt;br&gt;
19 Förordning (2007:1224) med instruktion för Svenska institutet och regleringsbrev för &lt;br&gt;
budgetåret 2009 avseende Svenska institutet. &lt;br&gt;
20 ”Sveriges Domstolar” är numera samlingsnamnet för domstolarnas verksamhet. Sveriges &lt;br&gt;
Domstolar omfattar de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, hyres och &lt;br&gt;
arrendenämnderna, Rättshjälpsmyndigheten och DV. &lt;br&gt;
116&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Enligt regleringsbrev för budgetåret 2009 avseende Sveriges &lt;br&gt;
Domstolar bör DV delta i utvecklingssamarbete med andra länder &lt;br&gt;
och i fredsfrämjande verksamhet, under förutsättning att extern &lt;br&gt;
finansiering finns. DV får dessutom delta i utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
som inte klassificeras som bistånd. Vidare anges att DV ska initiera &lt;br&gt;
och samordna Sveriges Domstolars internationella verksamhet. &lt;br&gt;
Frågor rörande civila krishanteringsinsatser och utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
hanteras inom DV av personalavdelningens internationella &lt;br&gt;
kansli. 2,75 tjänster är avsatta att arbeta särskilt med dessa frågor. &lt;br&gt;
DV tar också in hjälp utifrån i specifika frågor, bl.a. från domare &lt;br&gt;
som medverkar i internationell verksamhet. &lt;br&gt;
Som stöd för det internationella arbetet, bl.a. för att avgöra vilka &lt;br&gt;
prioriteringar som ska göras, har DV inrättat ett särskilt råd. Rådet &lt;br&gt;
för internationell verksamhet består av sex företrädare för olika &lt;br&gt;
domstolar samt två tjänstemän vid DV och sammanträder tre &lt;br&gt;
gånger per år. &lt;br&gt;
Det internationella kansliet för sedan tidigare en förteckning &lt;br&gt;
över ett fyrtiotal personer som har anmält sitt intresse att delta i &lt;br&gt;
civil krishantering och utvecklingssamarbete. För närvarande håller &lt;br&gt;
kansliet emellertid på att bygga upp en ny expertdatabas. Denna &lt;br&gt;
ska omfatta omkring 50–60 personer, varav ca 20 med inriktning på &lt;br&gt;
civil krishantering och övriga på utvecklingssamarbete. Personerna &lt;br&gt;
som införs i registret ska bl.a. ha intervjuats och kvalitetssäkrats. &lt;br&gt;
Personer som deltar i civila krishanteringsinsatser eller internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete omfattas av etiska riktlinjer som &lt;br&gt;
har tagits fram av DV och måste skriva under att de har tagit del av &lt;br&gt;
dessa. &lt;br&gt;
Civil krishantering &lt;br&gt;
På senare tid har DV fått ett flertal förfrågningar om domstolspersonal &lt;br&gt;
för olika civila fredsfrämjande uppdrag. Ett exempel på detta &lt;br&gt;
är rättsstats- och polismissionen i Kosovo, EULEX. Våren 2009 &lt;br&gt;
tjänstgjorde två personer sekonderade av DV som legal officers, dvs. en &lt;br&gt;
form av beredningsjurist, inom EULEX (se avsnitt 2.5.1). &lt;br&gt;
DV har vidare nominerat fyra kandidater till EU:s civila snabbinsatskapacitet&lt;br&gt;
, CRT (se avsnitt 2.5.1). Av dessa har en person antagits. &lt;br&gt;
Hur rekryteringen till expertdatabasen ska ske beträffande &lt;br&gt;
personal till civila krishanteringsinsatser är ännu inte fastslaget. Det &lt;br&gt;
är troligt att rekryteringen kommer att koncentreras till ett tillfälle &lt;br&gt;
117&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
årligen. Då kommer bl.a. en kravprofil att läggas ut på myndighetens &lt;br&gt;
intranät. &lt;br&gt;
Eftersom det ställs särskilda krav på experter inom fredsfrämjande &lt;br&gt;
verksamhet krävs specialutbildning i betydande omfattning. &lt;br&gt;
Den personal som sekonderas av DV genomgår därför dels generell &lt;br&gt;
utbildning, såsom FBA:s förberedande kurser, dels specialanpassad &lt;br&gt;
utbildning skräddarsydd för den enskilde individen. Under utlandstjänstgöringen &lt;br&gt;
behåller personalen sin svenska lön och får därtill &lt;br&gt;
vissa tillägg, organisationens traktamenten samt ett antal fria hemresor. &lt;br&gt;
Personalen har under utlandstjänstgöringen ett omfattande &lt;br&gt;
försäkringsskydd genom en s.k. URA-försäkring (se avsnitt 8.3.4). &lt;br&gt;
Tanken är att en utlandstjänstgöring inte ska pågå under mer än &lt;br&gt;
ett par år. Uppföljning och utvärdering sker på flera sätt. Personer &lt;br&gt;
som deltar i internationella insatser får i uppgift att kontinuerligt &lt;br&gt;
rapportera om tjänstgöringen. DV gör också besök på plats. Därtill &lt;br&gt;
kommer bl.a. utvecklingssamtal. &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
DV har bedrivit internationellt utvecklingssamarbete sedan början &lt;br&gt;
av 1990-talet. I det internationella utvecklingssamarbetet arbetar &lt;br&gt;
DV främst med förtroendet för domstolarna (bl.a. massmediefrågor), &lt;br&gt;
renodling av chefs- och domarroller, ledarskapsutbildning &lt;br&gt;
och kommunikation, förvaltningsprocessen, domstolsadministration &lt;br&gt;
samt domarutbildning, främst avseende mänskliga rättigheter. &lt;br&gt;
DV fokuserar sina insatser till EU:s kandidatländer och Sveriges &lt;br&gt;
närområde. I övrigt är det utrikespolitiska prioriteringar och &lt;br&gt;
Sveriges samarbetsstrategier som utgör grund för DV:s urval av &lt;br&gt;
länder. &lt;br&gt;
Genomförandet sker alltid i DV:s regi och delegeras inte till någon &lt;br&gt;
specifik domstol i Sverige. Utvecklingssamarbetet administreras av &lt;br&gt;
DV:s internationella kansli. Personal från domstolarna och DV deltar &lt;br&gt;
som experter i de olika projekten. DV samverkar med andra EUländer &lt;br&gt;
i åtskilliga projekt i tredje land. &lt;br&gt;
Projekten inom ramen för Sveriges Domstolars internationella &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete finansieras antingen av Sida (bilateralt) eller &lt;br&gt;
av något av EU:s finansieringsprogram (multilateralt). Andelen &lt;br&gt;
EU-finansiering har ökat betydligt på senare tid. DV har sökt medel &lt;br&gt;
från EU i ett CARDS- och fem Phare-projekt och fått beviljat ett &lt;br&gt;
CARDS-projekt och fyra Phare-projekt (se avsnitt 2.5.2). &lt;br&gt;
118&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Expertdatabasen är, som nämnts, under uppbyggnad. Troligen &lt;br&gt;
kommer en kravprofil för intressenter till internationellt utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
att vara stadigvarande utlagd på DV:s dataintranät. &lt;br&gt;
Den personal som ska delta i utvecklingssamarbete får bl.a. &lt;br&gt;
omfattande landinformation som en förberedelse inför uppdraget. &lt;br&gt;
DV ersätter den enskilda domstolen, vars personal tas i anspråk för &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete för förlorad arbetskraft. &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete har tidigare bedrivits med domstolsväsendena &lt;br&gt;
i bl.a. Estland, Lettland, Litauen och Bulgarien. I december &lt;br&gt;
2008 avslutades ett fyraårigt omfattande Sida-finansierat samarbete &lt;br&gt;
mellan Sveriges Domstolar och det ryska domstolsväsendet. Inom &lt;br&gt;
programmet har bl.a. seminarier genomförts som behandlat relationerna &lt;br&gt;
mellan domstolar och massmedia, rehabilitering av ungdomsbrottslingar, &lt;br&gt;
processkartläggning och delegation, ledarskapsseminarier &lt;br&gt;
för chefsdomare samt utbildning för ryska domare i mänskliga rättigheter. &lt;br&gt;
Därutöver har ett tvillingsamarbete skett mellan svenska och &lt;br&gt;
ryska tingsrätter. Samarbetet pågår alltjämt, främst i form av grannlandssamarbete. &lt;br&gt;
I konkurrens med andra länder fick Sverige och därmed DV &lt;br&gt;
under våren 2007 ansvaret för ett EU-finansierat s.k. twinning lightprojekt &lt;br&gt;
avseende Bosnien-Hercegovina. Projektet slutredovisades &lt;br&gt;
sommaren 2008. Projektet syftade till att stärka det relativt nyinrättade &lt;br&gt;
High Judicial and Prosecutorial Council i Sarajevo samt att &lt;br&gt;
förbättra målhantering med betoning på brottmål. Projektarbetet &lt;br&gt;
inleddes i september 2007 med Sverige som ensam genomförare. I &lt;br&gt;
projektet deltog domare och chefsadministratörer samt tjänstemän &lt;br&gt;
från DV. Samarbetet fortgår i begränsad utsträckning inom ramen &lt;br&gt;
för främst annan EU-finansiering. &lt;br&gt;
Tillsammans med Nederländerna har DV vidare deltagit i ett EUprojekt &lt;br&gt;
som har stöttat Turkiets arbete att förbereda inrättandet av &lt;br&gt;
hovrätter. Projektet avslutades sommaren 2007. Under år 2007 &lt;br&gt;
genomfördes utbildning av fler än 2 000 domstolsanställda och &lt;br&gt;
åklagare. Tre omfattande handböcker har tagits fram. &lt;br&gt;
Under senhösten 2007 inleddes ett Sida-finansierat samarbetsprogram &lt;br&gt;
med det turkiska domstolsväsendet. Programmet sträcker &lt;br&gt;
sig åtminstone fram till den 31 december 2009 och är delvis en uppföljning &lt;br&gt;
av arbetet med nämnda hovrättsreform. Syftet med &lt;br&gt;
programmet är bl.a. att genom olika åtgärder minska balansen i den &lt;br&gt;
turkiska motsvarigheten till Regeringsrätten, Danishtay, samt att &lt;br&gt;
stärka dess ställning som prejudikatinstans. Inom ramen för &lt;br&gt;
programmet ska möjligheterna att införa delegation i de turkiska &lt;br&gt;
119&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
domstolarna undersökas. Samarbetet omfattar också arbete med att &lt;br&gt;
förstärka förtroendet för domstolarna samt en mängd utbildningsinsatser. &lt;br&gt;
Totalt är ett tjugotal personer från Sverige engagerade i &lt;br&gt;
programmet i större eller mindre omfattning. &lt;br&gt;
3.3.2 Åklagarväsendet &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
Enligt regleringsbrev för budgetåret 2009 avseende Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
har myndigheten ett återrapporteringskrav beträffande sina &lt;br&gt;
insatser i fråga om internationellt samarbete och internationellt rättsligt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Efter Sveriges EU-inträde år 1995 och då den gränsöverskridande &lt;br&gt;
brottsligheten sedan länge varit stadigt ökande, har åklagarna i sitt &lt;br&gt;
dagliga arbete allt oftare kontakt med utländska kollegor. Åklagararbetet &lt;br&gt;
har därför i dag ett ganska omfattande internationellt inslag. &lt;br&gt;
Ärenden med dessa inslag är koncentrerade till de tre s.k. internationella &lt;br&gt;
åklagarkamrarna. Sverige har dessutom en nationell medlem &lt;br&gt;
och en vice nationell medlem i Eurojust (se avsnitt 2.5.1). Från och &lt;br&gt;
med den 1 maj 2009 lyder den svenska byrån vid Eurojust under en ny &lt;br&gt;
enhet inom Riksåklagarens kansli, Grov Organiserad Brottslighet &lt;br&gt;
(GOB). Avsikten är att såväl åklagare från riksåklagarens rättsavdelning, &lt;br&gt;
internationella enheten, som åklagare från landets åklagarkammare &lt;br&gt;
ska erbjudas en kort utbildningstjänstgöring vid den svenska &lt;br&gt;
byrån i Eurojust. &lt;br&gt;
Det ska dock understrykas att den internationella verksamhet &lt;br&gt;
som åklagarna på de tre internationella kamrarna och de nationella &lt;br&gt;
medlemmarna i Eurojust utför i sitt dagliga arbete i huvudsak sker i &lt;br&gt;
samband med handläggning av konkreta ärenden, såsom utlämning, &lt;br&gt;
rättslig hjälp, överförande av lagföring, m.m. Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
har däremot inte bidragit till multilaterala missioner eller bedrivit &lt;br&gt;
något internationellt utvecklingssamarbete. Sådant internationellt &lt;br&gt;
arbete skiljer sig helt från åklagarnas vanliga brottsbekämpande &lt;br&gt;
verksamhet och skulle kräva en helt annan inriktning från Åklagarmyndighetens &lt;br&gt;
sida. &lt;br&gt;
Ett par undantag har dock skett under senare år. En svensk &lt;br&gt;
åklagare har sålunda deltagit i EU:s rättsstatsuppbyggande insats i &lt;br&gt;
Georgien. Detta deltagande finansierades av Sida. En annan svensk &lt;br&gt;
120&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
åklagare deltar i EU:s polisinsats i Palestina. Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
har därutöver nominerat flera personer till EULEX Kosovo.21 &lt;br&gt;
Utvecklingen inom EU och andra internationella organisationer &lt;br&gt;
har under senare år gått därhän att dessa aktörer önskat ta bl.a. &lt;br&gt;
svenska åklagare i anspråk för deltagande i olika typer av rättsstatsuppbyggande &lt;br&gt;
missioner. Många länder, framför allt forna sovjetstater, &lt;br&gt;
har i dag ambitionen att utveckla ett fungerande rättsstatligt &lt;br&gt;
system, då detta är en förutsättning för att bygga en demokrati och &lt;br&gt;
i förlängningen en förutsättning att förhoppningsvis i framtiden &lt;br&gt;
kunna bli medlem i EU. De organisationer som bistår dessa länder &lt;br&gt;
med denna utveckling efterfrågar i dag i ganska omfattande &lt;br&gt;
utsträckning biträde av åklagare och domare från EU-länder. Detta &lt;br&gt;
är ett helt nytt och oprövat område för Åklagarmyndigheten. &lt;br&gt;
Myndigheten har i dag varken personella eller ekonomiska resurser &lt;br&gt;
som är avpassade för att avstå från operativa åklagare för att de ska &lt;br&gt;
delta i missioner utomlands. &lt;br&gt;
Som nämnts ovan är Åklagarmyndighetens verksamhet i dag inte &lt;br&gt;
anpassad för att möta dessa behov. Samtidigt har naturligtvis Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
insikt i att det för framtiden kan komma att krävas att &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten kan efterkomma krav på att åklagare ska kunna &lt;br&gt;
tas i anspråk också för denna typ av missioner. Enligt riksåklagaren &lt;br&gt;
kräver en anpassning till detta helt nya område analyser, utredningar &lt;br&gt;
och eftertanke. Först därefter kan någon konkret plan presenteras från &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten. &lt;br&gt;
Ekobrottsmyndigheten &lt;br&gt;
Ekobrottsmyndigheten (EBM) var tidigare involverad i EU- och &lt;br&gt;
Sida-finansierat utvecklingssamarbete med flera olika länder. Detta &lt;br&gt;
upphörde dock omkring år 2006. Under de senaste åren har myndigheten &lt;br&gt;
av ekonomiska och personella skäl fokuserat på kärnverksamheten. &lt;br&gt;
Denna är dock påtagligt internationaliserad. Inom ramen &lt;br&gt;
för den löpande verksamheten deltar myndighetens personal i &lt;br&gt;
konferenser, utbildning och viss utbytesverksamhet. &lt;br&gt;
21 Under åren har också svenska åklagare varit verksamma vid OHR i Bosnien-Hercegovina &lt;br&gt;
och bl.a. deltagit i förundersökningar angående grov organiserad brottslighet. &lt;br&gt;
121&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
3.3.3 Polisväsendet &lt;br&gt;
Allmänt &lt;br&gt;
Polisens internationella verksamhet styrs av förordningen &lt;br&gt;
(1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Enligt 2009 års &lt;br&gt;
regleringsbrev ska RPS utnyttja det internationella samarbetet för &lt;br&gt;
att bl.a. förbättra egen och andras förmåga att effektivt bekämpa &lt;br&gt;
brott. &lt;br&gt;
RPS antog år 2007 en strategi för Polisens internationella verksamhet.22 &lt;br&gt;
Målet med denna är att Polisen senast år 2010 ska bedriva &lt;br&gt;
en enhetlig och effektiv internationell verksamhet som bidrar till &lt;br&gt;
att brottsligheten minskar och att tryggheten ökar i Sverige och &lt;br&gt;
utomlands. Det internationella arbetet medför positiva effekter för &lt;br&gt;
den nationella polisverksamheten i berörda länder. Det kan innebära &lt;br&gt;
direkt operativ nytta genom de polisiära kontakter som skapas. &lt;br&gt;
Arbetet kan bidra till en mer professionell polis och överensstämmande &lt;br&gt;
arbetsmetoder. &lt;br&gt;
Enheten för internationell samordning (ISAM) vid RPS leder &lt;br&gt;
och samordnar den internationella strategiska polisverksamheten &lt;br&gt;
och dess integrering i den nationella polisverksamheten. Vid ISAM &lt;br&gt;
arbetar ett tjugotal personer. ISAM företräder Polisen gentemot &lt;br&gt;
externa intressenter, t.ex. Regeringskansliet och Sida, i internationella &lt;br&gt;
strategiska frågor. &lt;br&gt;
Civil krishantering &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka bildades den 1 januari 2000 när RPS genom &lt;br&gt;
Rikskriminalpolisen tog över ansvaret för svensk polis medverkan i &lt;br&gt;
internationella freds- och säkerhetsfrämjande insatser från Försvarsmakten.23 &lt;br&gt;
Inom polisen är det utlandssektionen vid Rikskriminalpolisens &lt;br&gt;
ordningspolisenhet som ansvarar för verksamheten, dvs. rekrytering, &lt;br&gt;
utbildning, utrustning samt att anordna hemkomstprogram för &lt;br&gt;
svensk polis som tjänstgör i Polisens utlandsstyrka. Utlandssektionen &lt;br&gt;
arbetar även med doktrinutveckling samt med genderfrågor enligt &lt;br&gt;
FN:s resolution 1325 (se avsnitt 2.3.1). Verksamheten finansieras av &lt;br&gt;
UD genom ett särskilt anslag som år 2008 uppgick till 185 miljoner &lt;br&gt;
kronor. &lt;br&gt;
22 Strategi för den internationella verksamheten och hur den ska integreras i kärnverksamheten, &lt;br&gt;
2007-05-09. &lt;br&gt;
23 Se t.ex. Rikskriminalpolisens informationsbroschyr om Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
122&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Trots att Polisens utlandsstyrka endast funnits några få år har &lt;br&gt;
svensk polis mer än fyrtio års erfarenhet av deltagande i internationella &lt;br&gt;
freds- och säkerhetsfrämjande insatser ledda av FN, &lt;br&gt;
OSSE och EU. Den första missionen som svensk polis deltog i var &lt;br&gt;
UNFICYP (United Nations Forces In Cyprus), som när den startade &lt;br&gt;
på Cypern år 1964 var den första missionen med en särskild, civil del &lt;br&gt;
där internationella poliser arbetade med övervakande arbetsuppgifter. &lt;br&gt;
Svensk polis bidrar med drygt 100 poliser i omkring 20 fredsfrämjande &lt;br&gt;
missioner ledda av FN, OSSE och EU. Årligen tjänstgör &lt;br&gt;
cirka 250 poliser i polisens utlandsstyrka. För närvarande tjänstgör &lt;br&gt;
41 poliser inom FN i Georgien, Liberia24, Sudan, Tchad, Demokratiska &lt;br&gt;
Republiken Kongo, Östtimor och Guatemala. Fem poliser deltar &lt;br&gt;
i OSSE:s missioner i Serbien och Montenegro. 63 poliser är verksamma &lt;br&gt;
inom EU:s missioner i Afghanistan, Georgien, BosnienHercegovina&lt;br&gt;
, Kosovo (42 poliser), Palestina och Rafah. Dessutom &lt;br&gt;
tjänstgör en svensk polisrådgivare vid Sveriges ständiga representation &lt;br&gt;
vid FN i New York respektive EU i Bryssel. En person är placerad vid &lt;br&gt;
DPKO:s polisenhet.25 Polisrådgivarnas uppgift är att vara förbindelselänkar &lt;br&gt;
mellan Sverige och FN respektive EU i frågor som bl.a. rör &lt;br&gt;
svensk polis deltagande i internationella insatser. &lt;br&gt;
Svenska poliser tjänstgör också i andra positioner inom FN och &lt;br&gt;
EU. I dessa fall nomineras poliserna av Sverige till den sökta &lt;br&gt;
tjänsten men är anställda av den internationella organisationen och &lt;br&gt;
ingår därför inte i Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Arbetsuppgifterna under utlandstjänstgöringen kan vara av &lt;br&gt;
mycket skiftande karaktär. Det är mandatet för respektive mission, &lt;br&gt;
verkställande eller övervakande mandat, som styr inriktningen på &lt;br&gt;
missionens arbete. Det verkställande mandatet innebär att de &lt;br&gt;
internationella poliserna i missionen utgör poliskåren i området &lt;br&gt;
och alltså utför sedvanliga polisuppgifter. Verkställande mandat är &lt;br&gt;
ovanliga och har hittills bara förekommit i FN:s och EU:s missioner &lt;br&gt;
i Kosovo och Östtimor. Arbetsuppgifterna i en mission med &lt;br&gt;
övervakande mandat består främst i att övervaka hur den nationella &lt;br&gt;
polisen respekterar mänskliga rättigheter. &lt;br&gt;
Tidsperioden för tjänstgöring i Polisens utlandsstyrka är i &lt;br&gt;
allmänhet sex månader. Ofta finns möjligheten till sex månaders &lt;br&gt;
24 Polisintendenten Henrik Stiernblad har under 2008 och 2009 som Police Commissioner &lt;br&gt;
haft ansvar för drygt 1 100 poliser i UNMIL (United Nations Mission in Liberia). &lt;br&gt;
25 Ann-Marie Orler är ställföreträdande chef för DPKO:s polisenhet, en enhet som omfattar &lt;br&gt;
drygt 17 000 poliser. &lt;br&gt;
123&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
förlängning. För att varje polis ska få tid för eftertanke och &lt;br&gt;
reflexion efter utlandstjänstgöringen och kunna bygga upp en stabil &lt;br&gt;
tillvaro hemma och i sin nationella tjänstgöring, tillämpar Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka en s.k. treårspolicy. Denna innebär att polisen i regel &lt;br&gt;
inte blir uttagen till förnyad missionstjänstgöring inom tre år från &lt;br&gt;
att den senaste avslutades. Under utlandstjänstgöringen får poliserna &lt;br&gt;
förutom sin ordinarie lön ett tillägg om 15 000 kronor per &lt;br&gt;
månad, s.k. utlandstillägg. Vidare utgår ett missionstillägg om &lt;br&gt;
3 500–10 500 kronor per månad. Utlandstillägget är detsamma för &lt;br&gt;
alla missioner, medan missionstillägget varierar beroende på arbetsuppgifter &lt;br&gt;
och förhållanden i respektive mission. &lt;br&gt;
Samtliga rekryterare vid utlandssektionen, tillika missionshandläggare, &lt;br&gt;
har personlig erfarenhet av missionstjänstgöring. Rekrytering &lt;br&gt;
sker främst i samband med ett större uttagningsförfarande årligen. &lt;br&gt;
Detta föregås av annonsering på polisens dataintranät, i tidskrifter &lt;br&gt;
riktade till poliser samt broschyrer. Uttagningen sker utifrån &lt;br&gt;
ansökningshandlingar, intervjuer och referenstagning. För att &lt;br&gt;
komma i fråga för utlandstjänstgöring ska polisen ha minst åtta års &lt;br&gt;
yrkeserfarenhet, inklusive polisutbildning. &lt;br&gt;
Utbildningen sker bl.a. vid Försvarsmaktens internationella &lt;br&gt;
centrum, Swedint. De som ska göra sin första missionstjänstgöring &lt;br&gt;
genomgår två veckors grundutbildning, UNPOC (United Nations &lt;br&gt;
Police Officers Course), eller annan grundutbildning anpassad efter &lt;br&gt;
den internationella organisation som svarar för den aktuella insatsen. &lt;br&gt;
Under grundutbildningen består deltagarna ofta av poliser som &lt;br&gt;
ska tjänstgöra i flera olika missioner. Efter grundutbildningen men &lt;br&gt;
innan utlandstjänstgöringen påbörjas genomgår de svenska poliserna &lt;br&gt;
en särskild missionsutbildning under tre till fyra dagar. I samband &lt;br&gt;
med missionsutbildningen genomgår deltagarna även medicinsk &lt;br&gt;
undersökning och vaccineras vid behov. Utlandssektionen genomför &lt;br&gt;
varje år också vidareutbildningar. &lt;br&gt;
Personal i Polisens utlandsstyrka omfattas av en särskild uppförandekod&lt;br&gt;
.26 Denna hänvisar i sin tur till 4 kap. 1 § polisförordningen &lt;br&gt;
(1998:1558). Enligt denna bestämmelse ska anställda i &lt;br&gt;
arbetet uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. Ett &lt;br&gt;
antal punkter i uppförandekoden anger vad personalen har att förhålla &lt;br&gt;
sig till, däribland otillbörligt utnyttjande av maktställning, &lt;br&gt;
korruption, organiserad brottslighet, köp av sexuella tjänster samt &lt;br&gt;
26 Uppförandekod för Polisens utlandsstyrka i internationella uppdrag, utarbetad av Nätverket &lt;br&gt;
för Etiska regler och Uppförandekoder den 15 januari 2004, reviderad av Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka i november 2004. &lt;br&gt;
124&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
alkohol och narkotikaklassade preparat. Överträdelser medför i &lt;br&gt;
regel att personen får avbryta utlandstjänstgöringen. &lt;br&gt;
Det är viktigt att poliserna i utlandsstyrkan omfattas av ett heltäckande &lt;br&gt;
trygghetssystem. Detta innebär att de ska omfattas av ett &lt;br&gt;
bra försäkringsskydd och att det finns fungerande system för &lt;br&gt;
evakuering, sjuk- och läkarvård samt rehabilitering. Vissa av de här &lt;br&gt;
uppräknade områdena, t.ex. evakuering, ligger inom missionens &lt;br&gt;
ansvar, medan ansvaret för sjuk- och läkarvård varierar mellan &lt;br&gt;
missionerna. I FN:s missioner finns ofta FN-sjukhus dit missionens &lt;br&gt;
personal kan vända sig. I OSSE:s och EU:s missioner är poliserna &lt;br&gt;
däremot vanligen hänvisade till den privata sjuk- och läkarvård &lt;br&gt;
som finns i området. Kostnaderna ersätts genom den försäkring &lt;br&gt;
utlandssektionen tillhandahåller för alla svenska poliser under &lt;br&gt;
utlandstjänstgöringen. &lt;br&gt;
För att förebygga posttraumatiska stressreaktioner genomgår &lt;br&gt;
alla poliser som kommer hem ett s.k. hemkomstsamtal. De genomgår &lt;br&gt;
också en medicinsk undersökning och får lämna prover för att &lt;br&gt;
säkerställa att de inte har ådragit sig någon fysisk skada, sjukdom &lt;br&gt;
eller smitta under utlandstjänstgöringen. Alla svenska poliser som &lt;br&gt;
gjort missionstjänstgöring genomgår dessutom ett två dagar långt &lt;br&gt;
s.k. hemkomstprogram. Tillsammans med missionshandläggaren &lt;br&gt;
utvärderas missionen och de hemkomna poliserna ges möjlighet att &lt;br&gt;
lämna feedback på hur utlandstjänstgöringen fungerat och komma &lt;br&gt;
med förslag till förbättringar. Hemkomstprogrammet avslutas med &lt;br&gt;
medaljceremoni och en festligare middag. Vid medaljceremonin &lt;br&gt;
tilldelas alla poliser som fullgjort sin utlandstjänstgöring Rikspolischefens &lt;br&gt;
medalj I Fredens Tjänst. &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
Svensk polis bedriver internationellt utvecklingssamarbete sedan &lt;br&gt;
1990-talet.27 Utvecklingssamarbete är en av verksamhetsgrenarna &lt;br&gt;
inom ISAM. Åtta personer inom ISAM arbetar med dessa frågor. &lt;br&gt;
En central uppgift för ISAM är att omsätta Polisens kunskaper och &lt;br&gt;
erfarenheter samt internationella riktlinjer för demokratisk polisreform &lt;br&gt;
och säkerhetssektorreform till inriktning och metod för &lt;br&gt;
Polisens utvecklingssamarbete. Inom utvecklingssamarbetet ägnar &lt;br&gt;
sig ISAM huvudsakligen åt sammansättningen av Polisens projektportfölj &lt;br&gt;
genom framtagande av utvecklingsinsatser och utveckling &lt;br&gt;
27 Se t.ex. RPS Handlingsplan år 2008 – Polisens internationella utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
125&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
av arbetsmetoder. Vidare ansvarar ISAM för kvalitetssäkring &lt;br&gt;
genom bl.a. uppföljning, utvärdering och deltagande i styrgrupper. &lt;br&gt;
ISAM ansvarar också för ekonomisk redovisning och budgetuppföljningar &lt;br&gt;
av program och projekt. &lt;br&gt;
För att öka hela polisorganisationens delaktighet i det internationella &lt;br&gt;
utvecklingssamarbetet anförtros projektledning och det &lt;br&gt;
praktiska genomförandet av utvecklingssamarbetet i stor utsträckning &lt;br&gt;
Sveriges olika polismyndigheter (Sverige har 21 polismyndigheter). &lt;br&gt;
Även polishögskolorna är engagerade i olika projekt. ISAM &lt;br&gt;
rekryterar därvid projektledare i dialog med polismyndigheterna. &lt;br&gt;
Projektledaren utser därefter experter från hela Sverige. Fördelarna &lt;br&gt;
med en decentralisad lösning bedöms vara flera. För det första känner &lt;br&gt;
polismyndigheterna ett ansvar för genomförandet av utvecklingsinsatserna. &lt;br&gt;
För det andra underlättar en sådan administrativ lösning ett &lt;br&gt;
tillvaratagande av de kunskaper och erfarenheter som deltagande i det &lt;br&gt;
internationella utvecklingssamarbetet medför för såväl individen som &lt;br&gt;
organisationen. &lt;br&gt;
ISAM har tagit fram ett introduktions- och utbildningsprogram &lt;br&gt;
för projektledare, korttidsexperter och styrgruppsledamöter. Dessa &lt;br&gt;
tre målgrupper erbjuds kurser som presenteras i en särskild kurskatalog&lt;br&gt;
. Utbildningen är inriktad på de riktlinjer som gäller för &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete samt på roll- och ansvarsfördelning i projekten. &lt;br&gt;
ISAM erbjuder även personalen landsspecifika utbildningar. &lt;br&gt;
Genomförande av utvecklingsinsatser kräver extern finansiering &lt;br&gt;
från exempelvis Sida eller EU. Rikspolisstyrelsen har en ramöverenskommelse &lt;br&gt;
med Sida, FÖLJSAM, som reglerar svensk polis &lt;br&gt;
utvecklingsinsatser finansierade av Sida. Arbetet bedrivs i huvudsak &lt;br&gt;
i enlighet med en av ISAM framtagen metodhandbok. Sida har &lt;br&gt;
beretts tillfälle att framföra synpunkter på denna. Metodhandboken &lt;br&gt;
är ett levande dokument som genomgår kontinuerlig revidering. &lt;br&gt;
De strategiska utgångspunkterna för deltagandet i internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete bygger på Sveriges politik för global &lt;br&gt;
utveckling och andra nationella och internationella styrdokument. &lt;br&gt;
Vid val av ämnesområden för utvecklingssamarbete beaktas särskilt &lt;br&gt;
de områden där svensk polis har komparativa fördelar, exempelvis &lt;br&gt;
polisens förhållningssätt till allmänheten, mänskliga rättigheter, &lt;br&gt;
kriminalteknik, jämställdhetsfrågor, ledarskap och organisationsfrågor. &lt;br&gt;
Politiskt prioriterade områden är en annan parameter för &lt;br&gt;
urval. Till sådana områden hör människohandel, narkotika och &lt;br&gt;
organiserad brottslighet. Ytterligare ett kriterium som beaktas vid &lt;br&gt;
126&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
urval av insatser är om utvecklingsinsatserna i förlängningen bidrar &lt;br&gt;
till att stärka tryggheten och minska brottsligheten även i Sverige. &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbetet leder också till operativt mervärde för &lt;br&gt;
svensk polis genom att Polisen knyter kontakter i andra länder, &lt;br&gt;
vilket underlättar arbetet med brottsutredningar med internationell &lt;br&gt;
anknytning. Viktiga grundprinciper för svensk polis vid medverkan &lt;br&gt;
i internationella utvecklingsinsatser är att främja institutionell &lt;br&gt;
kapacitetsutveckling utifrån ett helhetsperspektiv på rättsväsendet, &lt;br&gt;
ett starkt ägarskap hos samarbetslandet, samordning av insatser &lt;br&gt;
mellan olika givare i syfte att undvika onödig duplicering samt &lt;br&gt;
långsiktighet i insatserna. &lt;br&gt;
I dag pågår åtta bilaterala utvecklingsprogram i sex länder: Montenegro &lt;br&gt;
(två projekt), Nicaragua, Rwanda, Serbien (två projekt), Sri &lt;br&gt;
Lanka och Sydafrika. I Sydafrika har det tidigare utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
nu övergått i aktörssamverkan. Vanligen löper projekten över &lt;br&gt;
flera år. I dagsläget är samtliga program finansierade av Sida. År 2008 &lt;br&gt;
uppgick finansieringen till 35 miljoner kronor från Sveriges biståndsbudget&lt;br&gt;
. Framöver eftersträvas även EU-finansiering. I och med &lt;br&gt;
Sveriges landfokusering (se avsnitt 3.2.1) pågår en geografisk ominriktning &lt;br&gt;
där fortsatta projekt eftersträvas i Rwanda och Serbien, &lt;br&gt;
medan övriga länder fasas ut under de närmaste åren. RPS:s ambition &lt;br&gt;
är att ersätta dessa program med samverkan med nya länder, i första &lt;br&gt;
hand i EU:s närområde, bl.a. Ukraina, samt i Afrika. &lt;br&gt;
Under år 2008 tog ISAM fram en särskild strategi för Polisens &lt;br&gt;
internationella utvecklingssamarbete.28 Strategin innebär att ISAM &lt;br&gt;
bedriver sin verksamhet utifrån tydliga mål. Polisens internationella &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete har som mål att bidra till en demokratisk och &lt;br&gt;
effektiv polisverksamhet i samarbetslandet och att landets säkerhetssektor &lt;br&gt;
i större utsträckning verkar i enlighet med demokratins &lt;br&gt;
och rättsstatens principer. Polisen har också som mål att uppnå &lt;br&gt;
individuell och organisatorisk kunskap inom svensk polis i syfte att &lt;br&gt;
förbättra brottsbekämpningen i Sverige. För att säkerhetssektorreformerna &lt;br&gt;
ska effektiviseras bör insatserna sättas in i ett bredare &lt;br&gt;
demokratiskt, politiskt och förvaltningsrättsligt sammanhang där &lt;br&gt;
kapaciteten på flera områden stärks samtidigt utifrån gemensamma &lt;br&gt;
mål. Polisen eftersträvar därför en utvecklad samordning med andra &lt;br&gt;
svenska myndigheter och multilaterala organisationer, liksom att &lt;br&gt;
ingå i mer övergripande program som involverar flera aktörer i rättssystemet&lt;br&gt;
. En ytterligare ambition är att på sikt öka antalet polis28 &lt;br&gt;
Polisens internationella utvecklingssamarbete – Vision, mål och arbetssätt. &lt;br&gt;
127&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
myndigheter som deltar i Polisens internationella utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
En annan målsättning är att öka antalet kvinnliga deltagare i &lt;br&gt;
det internationella utvecklingssamarbetet. Vidare prioriteras att ta &lt;br&gt;
tillvara svensk polis erfarenheter från internationella uppdrag. &lt;br&gt;
3.3.4 Kriminalvården &lt;br&gt;
Allmänt &lt;br&gt;
Kriminalvården har enligt 2009 års regleringsbrev ett återrapporteringskrav &lt;br&gt;
avseende deltagande i internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
och internationellt utvecklingssamarbete. Myndigheten &lt;br&gt;
ska även rapportera hur det internationella arbetet bedrivs i &lt;br&gt;
samarbete med andra svenska myndigheter samt hur det internationella &lt;br&gt;
arbetet bidrar till myndighetens kompetensförsörjning &lt;br&gt;
och hur erfarenheterna tas om hand i organisationen. Enligt ett &lt;br&gt;
särskilt regleringsbrev med ett anslag på tio miljoner kronor ska &lt;br&gt;
Kriminalvården med bred geografisk representation ställa svensk &lt;br&gt;
personal till förfogande för freds-, säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande &lt;br&gt;
verksamhet, främst inom ramen för FN, OSSE &lt;br&gt;
och EU, för att bidra till internationell krishantering, konfliktlösning &lt;br&gt;
och konfliktförebyggande verksamhet. &lt;br&gt;
Kriminalvårdens deltagande i civil krishantering och utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
hanteras av utlandsgruppen som lyder under &lt;br&gt;
utvecklingsenheten vid huvudkontoret. Utlandsgruppen påbörjade &lt;br&gt;
sitt arbete den 1 januari 2008 och består av fyra personer. Syftet &lt;br&gt;
med gruppen är att stärka Kriminalvårdens roll i fredsfrämjande &lt;br&gt;
och kapacitetsuppbyggande verksamhet. Den internationella verksamheten &lt;br&gt;
är helt finansierad med externa medel. &lt;br&gt;
Civil krishantering &lt;br&gt;
För att snabbt kunna bistå FN och EU-missioner med personalresurser &lt;br&gt;
har Kriminalvården utvecklat en resursbas, även kallad &lt;br&gt;
utlandsstyrkan, bestående av ett sextiotal kriminalvårdare från &lt;br&gt;
häkten, anstalter och frivård. Till utlandsstyrkan kan kriminalvårdare &lt;br&gt;
söka som uppfyller vissa kriterier. Personen ska bl.a. vara tillsvidareanställd, &lt;br&gt;
ha flera års yrkeserfarenhet inom Kriminalvården &lt;br&gt;
samt ha genomgått Kriminalvårdens grundutbildning. Kvalitetssäkring &lt;br&gt;
sker genom bl.a. referenstagning, intervjuer samt en bedöm128&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
ning av personlig lämplighet. FN och EU ställer slutligen som krav &lt;br&gt;
att den nominerade ska genomgå en grundläggande hälsoundersökning &lt;br&gt;
för att få åka ut i mission. &lt;br&gt;
Inför internationella uppdrag utrustas personalen med lämplig &lt;br&gt;
utrustning och får träffa personer från Kriminalvårdens utlandsgrupp &lt;br&gt;
för genomgång av bl.a. anställningsvillkor och uppförandekod. &lt;br&gt;
Uppförandekoden motsvarar den som gäller för Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka.29 Utlandstjänstgöringens längd varierar men är &lt;br&gt;
vanligen ett år eller längre. Under tjänstgöringen får personen lön &lt;br&gt;
utifrån ett system som är baserat på de villkor som tillämpas för &lt;br&gt;
personal inom Polisens utlandsstyrka (se avsnitt 3.3.3). Mellan &lt;br&gt;
Kriminalvården och personalen ingås ett kontrakt som baserar sig &lt;br&gt;
på URA-avtalet. Till detta avtal är knuten Kammarkollegiets försäkring &lt;br&gt;
inklusive extra egendomsförsäkring (se avsnitt 8.3.4). &lt;br&gt;
En internationell tjänstgöring föregås även av en missionsförberedande &lt;br&gt;
utbildning. I samband med att Kriminalvårdens utlandsstyrka &lt;br&gt;
inrättades år 2005 byggde Kriminalvården tillsammans med &lt;br&gt;
FN upp en kriminalvårdsspecifik utbildning i syfte att utveckla en &lt;br&gt;
resursbas och förbereda personal inför internationella uppdrag. &lt;br&gt;
Denna utbildning kallas UNPriPOC (United Nations Prison and &lt;br&gt;
Probation Officers Course) och är även öppen för internationella &lt;br&gt;
deltagare. Deltagare i utbildningen utses från resursbasen. Hittills &lt;br&gt;
har utbildningen normalt skett innan personen har fått ett konkret &lt;br&gt;
uppdrag, men i framtiden är målsättningen att personalen ska vara &lt;br&gt;
klar för uppdrag innan den utbildas. Utbildningen fokuserar bl.a. på &lt;br&gt;
FN:s mandat och struktur, internationella konventioner, mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter och genderfrågor samt på etiska och kulturella aspekter i &lt;br&gt;
internationella uppdrag. Kursen, som omfattar två veckor, är förlagd &lt;br&gt;
till Försvarets utbildningsanläggning Swedint och genomförs tillsammans &lt;br&gt;
med polisens UNPOC-utbildning (United Nations Police &lt;br&gt;
Officers Course). &lt;br&gt;
Utöver UNPriPOC erbjuds utsända, när det är möjligt, i samverkan &lt;br&gt;
med andra myndigheter missionsspecifik utbildning. Kriminalvården &lt;br&gt;
har även deltagit i den civil-militära samverkansövningen &lt;br&gt;
Viking-08. Under denna övning fick deltagarna interagera med andra &lt;br&gt;
aktörer för att lösa gemensamma problem och utmaningar. &lt;br&gt;
Den utsände ska efter avslutad utlandstjänst återgå i ordinarie &lt;br&gt;
tjänst. Efter hemkomsten har kriminalvårdarna, i större eller &lt;br&gt;
mindre omfattning, bidragit till utlandsgruppens verksamhet, bl.a. &lt;br&gt;
29 Rekommenderad uppförandekod för Kriminalvårdens utlandsstyrka i internationella uppdrag&lt;br&gt;
. &lt;br&gt;
129&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
genom personliga möten med gruppen samt deltagande som &lt;br&gt;
instruktörer eller föreläsare vid utbildning. Personalen ska uppmuntras &lt;br&gt;
att söka utlandstjänstgöring och sådan ska ses som &lt;br&gt;
meriterande efter hemkomst. &lt;br&gt;
Sammanlagt har hittills 16 personer sänts ut av Kriminalvården &lt;br&gt;
på olika missioner, främst inom FN men på senare tid även inom &lt;br&gt;
ramen för EU:s insats EULEX Kosovo. För närvarande finns sju &lt;br&gt;
utsända i Kosovo, en i Kongo och en i Liberia Utöver detta har &lt;br&gt;
ytterligare personer nominerats av Kriminalvården för tjänstgöring &lt;br&gt;
i Elfenbenskusten, Haiti, Kongo och Kosovo. Exempel på arbetsuppgifter &lt;br&gt;
för kriminalvårdspersonal under utlandstjänstgöring kan &lt;br&gt;
vara att ge råd och stöd i återuppbyggandet av ett fängelsesystem, &lt;br&gt;
ta ansvar för ett enskilt fängelse eller del av fängelse, ge råd och &lt;br&gt;
stöd i utvecklandet av en modern lagstiftning och införa alternativa &lt;br&gt;
påföljder. &lt;br&gt;
Kriminalvården upplever ett växande internationellt intresse för &lt;br&gt;
kriminalvårdsfrågor inom civil krishantering. Eftersom UNPriPOCutbildningen &lt;br&gt;
är både unik och framgångsrik har Kriminalvården blivit &lt;br&gt;
ombedd av FN att utveckla en standardiserad internationell utbildningsmodul &lt;br&gt;
för kriminalvård. Denna utbildningsmodul kommer &lt;br&gt;
under 2010 med Kriminalvårdens stöd att genomföras regionalt i &lt;br&gt;
Afrika. Kriminalvården har även en ledande ställning inom andra &lt;br&gt;
internationella utvecklingsområden. Myndigheten har exempelvis, &lt;br&gt;
tillsammans med FBA och FN-sekretariatets avdelning för fredsbevarande &lt;br&gt;
operationer, DPKO (Department of Peace Keeping Operations), &lt;br&gt;
i maj 2009 arrangerat en första FN-konferens kring kriminalvårdens &lt;br&gt;
roll och bidrag i rättsstatsuppbyggnad och freds- och &lt;br&gt;
säkerhetsfrämjande insatser. I konferensen deltog ca 60 personer &lt;br&gt;
från 24 länder som bidrar, eller kan tänkas bidra, med kriminalvårdsresurser &lt;br&gt;
i fredsbevarande operationer. Konferensen var ett första &lt;br&gt;
steg i att utveckla återkommande mötesplatser och nätverk för &lt;br&gt;
kriminalvård i freds- och säkerhetsfrämjande arbete. &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
Kriminalvården har haft en lång tradition av internationellt utvecklingssamarbete, &lt;br&gt;
främst i Sidas regi. Utvecklingssamarbetet har skett &lt;br&gt;
med bl.a. Kazakstan, Ukraina, Kosovo, Kirgizistan, Ryssland och &lt;br&gt;
de baltiska länderna. Det har främst rört alternativ till fängelsestraff. &lt;br&gt;
130&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Under 2008 avslutade Kriminalvården två utvecklingssamarbeten &lt;br&gt;
i Georgien, varav ett Sida-finansierat och ett EU-finansierat. I det &lt;br&gt;
EU-finansierade projektet var Kriminalvården projektansvarig och &lt;br&gt;
huvudsaklig genomförare. Projektet var inriktat på reformering av &lt;br&gt;
fängelse- och frivårdspåföljderna. Uppgiften var att utveckla en &lt;br&gt;
modern standard i tre av landets 16 fängelser samt att hjälpa till med &lt;br&gt;
uppbyggnaden av en frivårdsverksamhet. Projektet genomfördes &lt;br&gt;
bl.a. i form av utbildningar. En person arbetade heltid på plats som &lt;br&gt;
projektledare. Projektet hade en budget på två miljoner euro. Samarbetsländer &lt;br&gt;
var Estland, Litauen och Tjeckien. &lt;br&gt;
För närvarande pågår inget bilateralt utvecklingssamarbete. Den &lt;br&gt;
internationella verksamheten är i stället helt inriktad på freds- och &lt;br&gt;
säkerhetsfrämjande multilaterala insatser. I och med denna inriktning &lt;br&gt;
befinner sig verksamheten i en uppbyggnadsfas som, enligt &lt;br&gt;
uppgift från Kriminalvården, kommer att kräva ytterligare externa &lt;br&gt;
resurser för att kunna utöka antalet sekonderade i FN- och EU missioner. &lt;br&gt;
Inom ramen för svenska samarbetsstrategier pågår förutsättningslösa &lt;br&gt;
diskussioner om eventuellt bilateralt utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
i Liberia, Georgien och Kongo där kriminalvård identifierats &lt;br&gt;
som ett möjligt svensk samarbetsområde. Diskussioner förs &lt;br&gt;
även med Namibia om aktörssamverkan. Kriminalvården tar årligen &lt;br&gt;
emot delegationer från länder som håller på att reformera fängelser &lt;br&gt;
och frivård. Besöken leder ofta till förfrågningar om fortsatt samarbete. &lt;br&gt;
Internationellt sett ökar intresset för kriminalvårdsfrågor &lt;br&gt;
inom civil krishantering och säkerhetssektorreformer. Efterfrågan &lt;br&gt;
på svensk kriminalvård bedöms därför öka i framtiden både när det &lt;br&gt;
gäller multilateralt- och bilateralt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
3.3.5 Andra myndigheter &lt;br&gt;
Brottsförebyggande rådet &lt;br&gt;
Brottsförebyggande rådet har tidigare deltagit i bl.a. ett Sida-finansierat &lt;br&gt;
samarbetsprojekt med Estland. För närvarande bedrivs inget &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete, men inom ramen för den löpande utredningsverksamheten &lt;br&gt;
knyts ofta kontakter med andra länder. &lt;br&gt;
131&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Brottsoffermyndigheten &lt;br&gt;
Brottsoffermyndigheten har tidigare deltagit utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
finansierat av EU. Myndigheten arbetar aktivt för att kunna delta i &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete även i framtiden. Under senare år har företrädare &lt;br&gt;
för Brottsoffermyndigheten deltagit i olika former av internationellt &lt;br&gt;
samarbete, bl.a. i arbetsgrupper inom Europarådet och &lt;br&gt;
FN. Myndigheten är också medlem i internationella organisationer &lt;br&gt;
som arbetar med att främja brottsoffers intressen och rättigheter. &lt;br&gt;
3.4 Övriga aktörer &lt;br&gt;
3.4.1 Advokatkåren &lt;br&gt;
Allmänt &lt;br&gt;
Arbetet med att stärka rättsstaten i andra länder involverar inte &lt;br&gt;
endast rättsväsendet. Även advokater har en viktig roll i detta &lt;br&gt;
arbete. Utan advokaternas medverkan saknas ett viktigt element i &lt;br&gt;
rättsstatsbyggandet. Denna balans i insatserna är central i ett rättsstatligt &lt;br&gt;
synsätt. &lt;br&gt;
Den omständigheten att advokater ska stå fria och oberoende &lt;br&gt;
från staten kan föranleda behov av en diskussion om hur formerna &lt;br&gt;
för advokaternas medverkan närmare ska se ut. Att advokater medverkar &lt;br&gt;
i offentligt finansierade insatser inom utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
eller civil krishantering är emellertid inte mer främmande än t.ex. &lt;br&gt;
systemet med offentliga försvarare. Ett stort antal advokater är &lt;br&gt;
verksamma inom bl.a. ILAC och Svenska avdelningen av Internationella &lt;br&gt;
juristkommissionen. &lt;br&gt;
I vissa fall kan det ligga ett särskilt värde i att just lyfta bort &lt;br&gt;
arbetet från myndighetsstrukturen. Detta har också uppmärksammats &lt;br&gt;
inom utvecklingssamarbetet. Advokaternas medverkan kan &lt;br&gt;
ske inom ramen för myndigheters institutionsuppbyggnad. Den &lt;br&gt;
kan också, som i dag, ske i helt självständiga former i t.ex. Sveriges &lt;br&gt;
advokatsamfunds regi eller inom ramen för olika frivilligorganisationer. &lt;br&gt;
Det fordras goda kontakter och en ömsesidig respekt &lt;br&gt;
mellan staterna och dessa sammanslutningar för att de ska kunna &lt;br&gt;
medverka på ett bra sätt i det internationella arbetet. &lt;br&gt;
Inom den svenska advokatkåren finns ett internationellt engagemang &lt;br&gt;
som utvecklats i omfattning under senare år. I det följande &lt;br&gt;
redogörs för några viktiga svenska aktörer i det internationella &lt;br&gt;
132&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
arbetet på rättsområdet, däribland ett antal sammanslutningar som &lt;br&gt;
initierats av eller i huvudsak består av svenska advokater. &lt;br&gt;
Sveriges advokatsamfund &lt;br&gt;
Internationellt arbete och samarbete med internationella advokatorganisationer &lt;br&gt;
är en allt större del av Advokatsamfundets dagliga &lt;br&gt;
arbete och prioriteras av dess ledning.30 I det internationella arbetet &lt;br&gt;
verkar Advokatsamfundet dels som självständig aktör, dels genom &lt;br&gt;
andra internationella sammanslutningar av advokater. &lt;br&gt;
Sveriges advokatsamfund medverkar i olika projekt avseende &lt;br&gt;
uppbyggnaden av oberoende advokatsamfund i andra länder, bl.a. &lt;br&gt;
tillsammans med det danska advokatsamfundet i ett projekt i &lt;br&gt;
Vietnam. Projektet finansieras genom Sida samt med danska &lt;br&gt;
biståndsmedel. Samfundets bidrag avser bl.a. råd och hjälp med att &lt;br&gt;
arbeta fram stadgar och lagstiftning för ett oberoende och modernt &lt;br&gt;
advokatsamfund samt att hjälpa detta advokatsamfund att rusta &lt;br&gt;
upp sitt kansli och förbättra sina administrativa rutiner. &lt;br&gt;
Under senare år har Sveriges advokatsamfund, såväl på egen &lt;br&gt;
hand som genom internationella advokatorganisationer, även agerat &lt;br&gt;
för att värna om advokaternas självständighet i andra länder. Ett &lt;br&gt;
exempel härpå är skrivelser och rundabordssamtal till stöd för de &lt;br&gt;
polska advokaternas situation i samband med lagförslag år 2007 &lt;br&gt;
innebärande en försvagad ställning för den polska advokatkåren till &lt;br&gt;
förmån för statlig kontroll. &lt;br&gt;
Det internationella arbetet sker till stor del genom internationella &lt;br&gt;
advokatsammanslutningar. Chief Executives of European Bar &lt;br&gt;
Associations (CEEBA) är en sammanslutning bestående av generalsekreterarna &lt;br&gt;
i de europeiska advokatorganisationerna. Inom CEEBA &lt;br&gt;
samlas generalsekreterarna årligen för att diskutera frågor som är av &lt;br&gt;
betydelse för samtliga advokatorganisationer. Därutöver träffas &lt;br&gt;
generalsekreterarna för de nordiska advokatsamfunden regelbundet &lt;br&gt;
för att diskutera gemensamma problem och utmaningar. Målsättningen &lt;br&gt;
är att på sikt inkludera även de baltiska advokatsamfunden i &lt;br&gt;
denna nordiska krets. &lt;br&gt;
Sveriges advokatsamfund är vidare medlem i International Bar &lt;br&gt;
Association (IBA), en världsomspännande organisation för såväl &lt;br&gt;
enskilda advokater och jurister som advokatorganisationer och &lt;br&gt;
andra juridiska sammanslutningar. IBA arbetar exempelvis med &lt;br&gt;
30 Se t.ex. Sveriges advokatsamfunds verksamhetsberättelse 2008. &lt;br&gt;
133&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
frågor om rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, rättsväsendets och &lt;br&gt;
advokaternas självständiga ställning samt utbildningsfrågor. Inom &lt;br&gt;
ramen för IBA har Sveriges advokatsamfund bl.a. bedrivit utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
med Afghanistan i syfte att bygga upp ett advokatsamfund &lt;br&gt;
där. &lt;br&gt;
Det svenska advokatsamfundet är även aktivt inom Rådet för &lt;br&gt;
Advokatsamfunden i den Europeiska unionen (CCBE), en samarbetsorganisation &lt;br&gt;
mellan advokatsamfunden i EU och det &lt;br&gt;
Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet (EES). Under senare &lt;br&gt;
tid har verksamheten i hög grad präglats av frågor rörande rättssäkerhet &lt;br&gt;
och mänskliga rättigheter i bl.a. EU:s nya medlemsstater. &lt;br&gt;
Advokatsamfund i ett antal östeuropeiska stater, däribland flera &lt;br&gt;
forna sovjetrepubliker, har observationsstatus i CCBE, vilket har &lt;br&gt;
inneburit utbyte med dessa länder genom bl.a. föreläsningar och &lt;br&gt;
andra aktiviteter inriktade på rättsstatligt uppbyggnadsarbete. &lt;br&gt;
Sveriges advokatsamfund har vidare, tillsammans med bl.a. IBA, &lt;br&gt;
genom tioåriga styrelsemandat en särställning inom ILAC (se avsnitt &lt;br&gt;
2.8.2). &lt;br&gt;
Advokater utan gränser &lt;br&gt;
Advokater utan gränser (AuG) i Sverige bildades år 1998 och är en &lt;br&gt;
ideell politiskt och religiöst obunden organisation. Organisationen &lt;br&gt;
är ansluten till den internationella organisationen Avocats sans &lt;br&gt;
Frontières-World vars sekretariat finns i Bryssel. Syftet med AuG:s &lt;br&gt;
arbete är att säkerställa varje individs rätt till en rättvis rättegång &lt;br&gt;
och rätt att företrädas av oberoende ombud inför domstol samt att &lt;br&gt;
stärka rättsstatens principer och skyddet av de mest utsatta gruppernas &lt;br&gt;
och individernas rättigheter. På internationell nivå arbetar &lt;br&gt;
organisationen för att förebygga och lösa konflikter i enlighet med &lt;br&gt;
rättsstatens principer och bistår advokater vars självständighet &lt;br&gt;
ifrågasätts eller utsätts för påtryckningar. Organisationen verkar &lt;br&gt;
även för ökad kunskap om advokatens roll i det juridiska systemet &lt;br&gt;
och deltar i att bygga upp och utveckla fristående advokatorganisationer. &lt;br&gt;
Projekten har bestått av uppdrag i bl.a. Turkiet, Kina, &lt;br&gt;
dåvarande Serbien-Montenegro och Vietnam. Uppdragens syfte är &lt;br&gt;
bl.a. att stödja advokater och övervaka rättegångar. Organisationen &lt;br&gt;
deltar i rundabordskonferenser, seminarier och andra forum för att &lt;br&gt;
förbättra kontakten med enskilda organisationer, opinionsgrupper &lt;br&gt;
och frivilliga organisationer inom projektländerna. Uppdragen &lt;br&gt;
134&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
rymmer även utbildning för advokater och jurister samt seminarieverksamhet &lt;br&gt;
i olika rättsfrågor, exempelvis kring frågan om dödsstraff. &lt;br&gt;
3.4.2 Akademiska institutioner samt icke-statliga &lt;br&gt;
organisationer &lt;br&gt;
I det följande redogörs för några övriga svenska aktörer i det internationella &lt;br&gt;
arbetet på rättsområdet. Beskrivningen inleds med &lt;br&gt;
aktörer av institutions- eller föreningskaraktär, vilkas internationella &lt;br&gt;
arbete är särskilt inriktat på juridiska frågor. Därefter följer &lt;br&gt;
några NGO:s med allmän inriktning på mänskliga rättigheter. &lt;br&gt;
Utöver de organisationer som beskrivs särskilt nedan finns ett stort &lt;br&gt;
antal svenska organisationer och nätverk som helt eller delvis är &lt;br&gt;
inriktade på arbete med mänskliga rättigheter, däribland Centralafrikagruppen, &lt;br&gt;
DemokratiAkademin, Diakonia, Föreningen Fjärde &lt;br&gt;
Världen, OSSE-nätverket och Rädda Barnen. Organisationernas &lt;br&gt;
verksamhet är till stora delar överlappande och de organisatoriska &lt;br&gt;
nätverken hänger samman. Flertalet organisationer, Amnesty &lt;br&gt;
International undantaget, får sin huvudsakliga finansiering genom &lt;br&gt;
Sida. &lt;br&gt;
Universiteten &lt;br&gt;
De svenska universiteten har viktiga funktioner att fylla i arbetet &lt;br&gt;
med kunskapsöverföring och utbildning också i internationella &lt;br&gt;
sammanhang. Utöver utbildning av den svenska resursbasen deltar &lt;br&gt;
universiteten direkt i olika utvecklingssamarbetsprojekt. Den &lt;br&gt;
juridiska fakulteten och rättsvetenskapliga institutionen vid Lunds &lt;br&gt;
respektive Umeå universitet har sedan flera år tillbaka medverkat i &lt;br&gt;
sådana projekt, bl.a. i Vietnam. &lt;br&gt;
Raoul Wallenberg Institute &lt;br&gt;
Raoul Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter och humanitär &lt;br&gt;
rätt (RWI) har hittills svarat för en stor del av de svenska insatserna &lt;br&gt;
på rättsområdet i utvecklingsländerna. Institutet, som bildades &lt;br&gt;
år 1984, har till syfte att främja forskningen om mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter och humanitär rätt genom att initiera, utveckla och &lt;br&gt;
135&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
stödja forskning och undervisning på området. Institutet har ett &lt;br&gt;
nära samarbete med Lunds universitet. Verksamheten är i huvudsak &lt;br&gt;
inriktad på utbildning. Institutets lärare och forskare publicerar &lt;br&gt;
årligen ett antal artiklar och andra arbeten. RWI ger också ut egna &lt;br&gt;
skriftserier inom området mänskliga rättigheter och humanitär rätt &lt;br&gt;
samt förvaltar ett omfattande folkrättsligt bibliotek. &lt;br&gt;
Institutet bedriver inom området mänskliga rättigheter utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
med en rad länder genom främst Sida-finansierade &lt;br&gt;
program. Programmen innebär vanligen långsiktigt samarbete. De &lt;br&gt;
genomförs i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Europa. &lt;br&gt;
I vissa samarbetsländer har institutet inrättat fältkontor för att &lt;br&gt;
underlätta samordningen av olika aktiviteter. Institutet riktar till &lt;br&gt;
stor del in sig på utbildning av och kunskapsöverföring till &lt;br&gt;
personer och institutioner med nyckelroller. Målgrupper kan vara &lt;br&gt;
lärare vid akademiska lärosäten, olika yrkesgrupper inom rättsväsendet, &lt;br&gt;
advokater, representanter för nationella människorättsorganisationer &lt;br&gt;
och ombudsmannainstitutioner samt politiker och &lt;br&gt;
journalister. Utbildningen sker antingen genom multilaterala &lt;br&gt;
program, som inkluderar deltagare från flera länder, eller på &lt;br&gt;
bilateral basis. De multilaterala programmen organiseras främst i &lt;br&gt;
Lund, medan de regionala och bilaterala programmen huvudsakligen &lt;br&gt;
genomförs i respektive region eller land. Utbildningen kompletteras &lt;br&gt;
av stöd i exempelvis organisatoriska frågor. &lt;br&gt;
Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen &lt;br&gt;
Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen (ICJ-S), är &lt;br&gt;
en självständig stödorganisation till Internationella juristkommissionen&lt;br&gt;
, the International Commission of Jurists (ICJ), som är en internationell &lt;br&gt;
organisation med sekretariat i Genève. Organisationen &lt;br&gt;
övervakar och rapporterar om kränkningar av de mänskliga rättigheterna &lt;br&gt;
över hela världen. Observatörer sänds till rättegångar där &lt;br&gt;
rättssäkerheten står på spel. ICJ ger även ut tidskrifter och &lt;br&gt;
publicerar pressmeddelanden samt medverkar i utvecklingen av det &lt;br&gt;
internationella regelverket om mänskliga rättigheter. År 1978 &lt;br&gt;
bildade ICJ ett särskilt organ, Centre for the Independence of Judges &lt;br&gt;
and Lawyers (CIJL), med uppgift att verka för domares och &lt;br&gt;
advokatkårers oberoende samt stödja domare och åklagare som &lt;br&gt;
trakasseras eller förföljs. &lt;br&gt;
136&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Den svenska avdelningen, ICJ-S, bildades kort efter ICJ:s tillkomst &lt;br&gt;
år 1952. Avdelningens arbete innefattar både att främja de &lt;br&gt;
mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer i Sverige samt att &lt;br&gt;
verka för dessa målsättningar genom samarbeten med organisationer &lt;br&gt;
i andra länder. Det internationella arbetet bedrivs för närvarande &lt;br&gt;
i Sida-finansierade projekt i Kenya och Ryssland. I &lt;br&gt;
biståndsprojekten samarbetar organisationen med människorättsorganisationer &lt;br&gt;
och utbildar bl.a. jurister och statstjänstemän i &lt;br&gt;
mänskliga rättigheter. &lt;br&gt;
Svenska Helsingforskommittén31 för Mänskliga rättigheter &lt;br&gt;
Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga rättigheter (SHK) &lt;br&gt;
bildades år 1982 och är en politiskt och religiöst oberoende icke-statlig &lt;br&gt;
organisation. Alltsedan undertecknandet av det s.k. Helsingforsavtalet &lt;br&gt;
år 1975 har oberoende Helsingforskommittéer bildats på olika håll &lt;br&gt;
med syfte att övervaka efterlevnaden av avtalets åtaganden om &lt;br&gt;
mänskliga fri- och rättigheter och att medverka till en demokratisk &lt;br&gt;
utveckling i alla stater som har skrivit under Helsingforsavtalet &lt;br&gt;
(nuvarande OSSE-området). Helsingforsavtalet var den Europeiska &lt;br&gt;
Säkerhetskonferensens slutdokument. Säkerhetssamarbetet innebar &lt;br&gt;
att mänskliga rättigheter kopplades till internationell fred och &lt;br&gt;
säkerhet. Idén att bilda nationella, oberoende och icke-statliga &lt;br&gt;
Helsingforskommittéer har spridits framgångsrikt och det finns för &lt;br&gt;
närvarande 42 kommittéer och samarbetsorganisationer. Samtliga &lt;br&gt;
kommittéer ingår i Internationella Helsingforsfederationen (IHF) &lt;br&gt;
med säte i Wien. &lt;br&gt;
Kommittéernas arbete utmynnar varje år i en rapport, som sammanställs &lt;br&gt;
och utges av IHF. I rapporten redovisas, land för land, &lt;br&gt;
kränkningar av mänskliga rättigheter. Svenska Helsingforskommitténs &lt;br&gt;
arbete syftar till att öka respekten för de mänskliga fri- och &lt;br&gt;
rättigheterna. SHK bevakar och förespråkar efterlevnaden av de &lt;br&gt;
mänskliga rättigheterna och samarbetar med lokala organisationer &lt;br&gt;
som stödjer uppfattningen att mänskliga rättigheter är en förutsättning &lt;br&gt;
för att skapa demokratier. Kommittén gör s.k. fact-finding &lt;br&gt;
missions för att på plats samla in information om efterlevnaden av &lt;br&gt;
mänskliga rättigheter i olika länder. Den rapporterar till parlament &lt;br&gt;
och regeringar samt till berörda myndigheter och organisationer. &lt;br&gt;
31 Kommittén har, av mindre lätt insedda skäl, under våren 2009 beslutat ändra sin firma till &lt;br&gt;
”Civil Rights Defenders”. &lt;br&gt;
137&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Kommittén arrangerar också seminarier och möten för att sprida &lt;br&gt;
kunskap om mänskliga rättigheter och förutsättningar för demokrati. &lt;br&gt;
Svenska Helsingforskommitténs styrelse och medlemmar består &lt;br&gt;
av namnkunniga experter inom olika fält och bidrar ideellt med &lt;br&gt;
kunskap och engagemang. SHK har också tillgång till ett nätverk av &lt;br&gt;
externa experter som bidrar ideellt med sitt yrkeskunnande. Kommitténs &lt;br&gt;
sekretariat ligger i Stockholm. Fältkontor finns i Belgrad i &lt;br&gt;
Serbien, i Sarajevo i Bosnien-Hercegovina och i Skopje i Makedonien. &lt;br&gt;
Svenska Helsingforskommittén är verksam i Albanien, BosnienHercegovina&lt;br&gt;
, Kroatien, Kosovo, Makedonien, Moldavien, Serbien, &lt;br&gt;
Montenegro, Vitryssland, Tjetjenien och Sverige. Arbetet finansieras &lt;br&gt;
bl.a. av Sida och Svenska institutet. &lt;br&gt;
Swedish Institute for Legal Development &lt;br&gt;
Swedish Institute for Legal Development (SILD) bildades år 1992 &lt;br&gt;
och är en ideell förening som enligt sin stadga ska främja kunskapsöverföring &lt;br&gt;
inom skilda rättsområden till utvecklingsländer och till &lt;br&gt;
Central- och Östeuropa i syfte att stödja framväxten av en på &lt;br&gt;
marknadsekonomiska strukturer grundad rättsstat och främja &lt;br&gt;
respekten för mänskliga rättigheter. SILD är en av få organisationer &lt;br&gt;
i Sverige som har varit verksam inom utvecklingssamarbetet på &lt;br&gt;
rättsområdet sedan det på allvar tog fart i början av 1990-talet. &lt;br&gt;
Verksamheten bygger på ett nätverk bestående av ett hundratal &lt;br&gt;
kvalificerade och erfarna jurister från rättssamhällets olika områden &lt;br&gt;
som hittills anlitats av SILD i olika projekt inom utvecklingssamarbetet&lt;br&gt;
. Projekten finansieras av biståndsmedel och drivs under &lt;br&gt;
konsultkontrakt mellan SILD och Sida. Administration och anbudsarbete &lt;br&gt;
finansieras genom det begränsade överskott som genereras i &lt;br&gt;
projektverksamheten. SILD har tidigare varit organisatör och värd för &lt;br&gt;
en årlig fyraveckorskurs för u-landsjurister i Stockholm. Organisationen &lt;br&gt;
har också tillsammans med bl.a. IBA deltagit i samarbetsprojekt &lt;br&gt;
i Öst- och Centraleuropa. Under år 2007 var samtliga sådana &lt;br&gt;
projekt avslutade. &lt;br&gt;
138&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Amnesty International &lt;br&gt;
Amnesty International är en världsomfattande frivilligorganisation &lt;br&gt;
som arbetar för främjandet av mänskliga rättigheter. Detta innefattar &lt;br&gt;
även rätten för marginaliserade grupper att få sina ekonomiska, &lt;br&gt;
sociala och kulturella rättigheter tillgodosedda. En av &lt;br&gt;
organisationens sektioner finns i Sverige. Amnesty arbetar bl.a. &lt;br&gt;
mot grova kränkningar av åsikts- och yttrandefrihet samt för frihet &lt;br&gt;
från diskriminering och rätten till fysisk och psykisk integritet. &lt;br&gt;
Arbetet grundas på utredningar om brott mot mänskliga rättigheter &lt;br&gt;
och består i att anordna föreläsningar och seminarier, bedriva &lt;br&gt;
kampanjer, skriva debattartiklar etc. Dessutom bedriver den &lt;br&gt;
svenska sektionen av Amnesty viss utbildning på Swedint i &lt;br&gt;
Södertälje för civil och militär personal från Sverige och andra &lt;br&gt;
länder inför utrikestjänstgöring. En representant från sektionen har &lt;br&gt;
även deltagit i samövningen Viking-08. &lt;br&gt;
Inom den svenska sektionen, liksom i flera andra Amnestysektioner &lt;br&gt;
runt om i världen, har särskilda juristgrupper bildats. Den &lt;br&gt;
svenska juristgruppen bildades på 1980-talet. Medlemmarna är både &lt;br&gt;
yrkesverksamma jurister med olika specialisering och studerande &lt;br&gt;
vid de juridiska fakulteterna. Juristgruppen arbetar med att stärka &lt;br&gt;
skyddet för mänskliga rättigheter i olika nationella lagstiftningar och &lt;br&gt;
rättstillämpningar, bl.a. genom att verka för att stater ratificerar &lt;br&gt;
internationella dokument om mänskliga rättigheter. En särskild &lt;br&gt;
ICC-grupp verkar för att fler länder ska ratificera Romstadgan som &lt;br&gt;
ligger till grund för den Internationella brottmålsdomstolen. En &lt;br&gt;
annan del av Juristgruppens arbete avser arrangerandet av utbildningar &lt;br&gt;
och seminarier för att dels utbilda de egna medlemmarna i &lt;br&gt;
folkrätt och mänskliga rättigheter, dels för att öka intresset för &lt;br&gt;
dessa frågor inom den svenska juristkåren och bredda allmänhetens &lt;br&gt;
kunskaper på området. Amnesty tar, till skillnad från andra &lt;br&gt;
organisationer, inte emot bidrag från staten. &lt;br&gt;
Röda Korset &lt;br&gt;
Röda Korset är en politisk och religiöst obunden världsomspännande &lt;br&gt;
organisation som arbetar med humanitärt hjälparbete. Syftet &lt;br&gt;
är att förhindra och lindra mänskligt lidande. Röda Korset finns i &lt;br&gt;
nästan hela världen och består av 185 föreningar i lika många &lt;br&gt;
139&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
länder. I muslimska länder är motsvarigheten Röda Halvmånen.32 &lt;br&gt;
Totalt är 97 miljoner människor medlemmar och frivilliga i Röda &lt;br&gt;
Korset eller Röda Halvmånen. Svenska Röda Korset har cirka &lt;br&gt;
280 000 medlemmar. &lt;br&gt;
Alla rödakorsföreningar arbetar inom fyra områden: att främja &lt;br&gt;
rörelsens grundprinciper och humanitära värderingar, att bistå vid &lt;br&gt;
katastrofer, att bygga upp beredskap inför katastrofer samt att arbeta &lt;br&gt;
med hälsa och social omsorg i lokalsamhället. En viktig uppgift för &lt;br&gt;
Röda Korset är att sprida kunskap om internationell humanitär rätt &lt;br&gt;
samt att verka för att respekten för mänskliga rättigheter ökar. &lt;br&gt;
Finansiering sker genom olika former av frivilligbidrag samt &lt;br&gt;
medel från bl.a. Sida. &lt;br&gt;
Forum Syd &lt;br&gt;
Forum Syd är en samarbetsorganisation mellan 205 olika svenska folkrörelser &lt;br&gt;
med engagemang inom internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Organisationen bildades år 1995 och arbetar med samverkansfrågor, &lt;br&gt;
nätverksbyggande och kompetensutveckling. Det övergripande målet &lt;br&gt;
för organisationens arbete är att stärka de svenska folkrörelserna &lt;br&gt;
och deras samarbetspartners i andra länder i arbetet för global rättvisa &lt;br&gt;
och ett stärkt civilt samhälle. Demokratisering och mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter står i fokus för allt utvecklingssamarbete. Forum Syd &lt;br&gt;
handlägger på Sidas uppdrag ansökningar och rapporter när det &lt;br&gt;
gäller utvecklingssamarbetsprojekt som utförs av organisationer &lt;br&gt;
som saknar egna ramavtal med Sida. I slutet av år 2008 bedrevs elva &lt;br&gt;
olika program runtom i världen. Omkring 500 projekt genomförs &lt;br&gt;
med stöd av organisationen. Från och med år 2009 bedrivs &lt;br&gt;
biståndsarbetet på plats i olika länder främst av lokalanställd &lt;br&gt;
personal. &lt;br&gt;
Kvinna till kvinna &lt;br&gt;
Kvinna till kvinna är en organisation instiftad av Internationella &lt;br&gt;
Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Huvudmän är IKFF &lt;br&gt;
och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Organisationen &lt;br&gt;
växte fram som en reaktion på rapporter om övergrepp mot &lt;br&gt;
kvinnor under kriget i Bosnien-Hercegovina i början av 1990-talet. &lt;br&gt;
32 I Israel används i stället davidsstjärnan. &lt;br&gt;
140&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenska insatser på rättsområdet &lt;br&gt;
Nu finns organisationen etablerad i tre konfliktdrabbade regioner, &lt;br&gt;
varav sex länder på Balkan, sex länder i Mellanöstern och tre länder &lt;br&gt;
i södra Kaukasus. Arbetet fokuseras på långsiktigt utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
med kvinnoorganisationer i alla tre regionerna. Aktiviteterna &lt;br&gt;
som bedrivs skiljer sig åt beroende på hur behoven ser ut i deras &lt;br&gt;
närmiljö. Det kan bl.a. handla om att erbjuda psykosocialt stöd, &lt;br&gt;
juridisk rådgivning, stödja kvinnliga politiker och att påverka lagstiftning. &lt;br&gt;
Swedish Refugee Aid &lt;br&gt;
Swedish Refugee Aid (SWERA) bildades år 2004 och har utvecklats ur &lt;br&gt;
Svenska flyktingrådet. Organisationen verkar för en solidarisk och &lt;br&gt;
human flyktingpolitik. Arbetet består i bl.a. utbildning, information &lt;br&gt;
och lobbying i Sverige och utomlands. Sedan många år tillbaka bedrivs &lt;br&gt;
utbildningsverksamhet för såväl inhemska som utländska advokater &lt;br&gt;
och andra jurister. Organisationen bedriver biståndsverksamhet i olika &lt;br&gt;
länder och arbetar för att stärka befintliga insatser och utöka biståndet &lt;br&gt;
till ytterligare länder. Tidigare har insatser i form av rättsbiståndsprojekt &lt;br&gt;
genomförs i Turkiet och Lettland med stöd av medel från UD. &lt;br&gt;
En mindre insats har också gjorts i Albanien med stöd av Sida-medel. &lt;br&gt;
Swera är samarbetspartner till FN:s Flyktingkommissarie, UNHCR. &lt;br&gt;
Organisationen deltar i ett flertal internationella nätverk. &lt;br&gt;
3.5 Samverkan &lt;br&gt;
Den ökade efterfrågan på svenskt deltagande i internationell civil &lt;br&gt;
krishantering och internationellt utvecklingssamarbete har skapat &lt;br&gt;
ett behov av ökad samordning av svenska aktörer på området. &lt;br&gt;
På initiativ av Regeringskansliet har skapats en nationell kontaktgrupp &lt;br&gt;
för SSR-frågor, dvs. frågor rörande säkerhetssektorreform. &lt;br&gt;
Gruppen träffas en gång per månad och är sammansatt av &lt;br&gt;
representanter från Polisen, FBA, Försvarsmakten, Sida och &lt;br&gt;
Försvarshögskolan. RPS, som är den myndighet inom rättsväsendet &lt;br&gt;
som har längst erfarenhet av internationellt arbete, representerar &lt;br&gt;
vid dessa möten även rättsväsendet i övrigt. Syftet med mötena är &lt;br&gt;
att öka samverkan mellan myndigheterna och att göra myndighetsöverskridande &lt;br&gt;
analyser, bl.a. gemensamma förstudier inför kommande &lt;br&gt;
utvecklingssamarbetsprojekt. Till kontaktgruppen är knuten &lt;br&gt;
141&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenska insatser på rättsområdet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
142 &lt;br&gt;
en styrgrupp bestående av representanter från Justitiedepartementet, &lt;br&gt;
UD och Försvarsdepartementet. &lt;br&gt;
På mer informell basis träffas även representanter från rättsväsendets &lt;br&gt;
olika delar, dvs. DV, Åklagarmyndigheten, Polisen och &lt;br&gt;
Kriminalvården, ungefär fyra gånger per år för att utbyta information. &lt;br&gt;
Vid dessa möten informerar bl.a. RPS övriga myndigheter om &lt;br&gt;
arbetet inom den nationella kontaktgruppen för SSR-frågor. &lt;br&gt;
Inom Samverkansforum för utbildningsfrågor träffas representanter &lt;br&gt;
från ett flertal departement, myndigheter och institutioner &lt;br&gt;
två gånger årligen. Sammankallande är FBA. Därutöver deltar bl.a. &lt;br&gt;
Justitiedepartementet, UD, Försvarsmakten, Sida, DV, RPS, &lt;br&gt;
Kriminalvården, MSB samt Swedint. Gruppen arbetar dels med &lt;br&gt;
långsiktiga utbildningsbeskrivningar, dels med att på mycket kort &lt;br&gt;
tid kunna ta fram relevanta utbildningar. &lt;br&gt;
FBA:s nationella referensgrupp för konflikt- och krishanteringsfrågor &lt;br&gt;
ska användas som ett forum för samverkan och samordning &lt;br&gt;
mellan myndigheterna inom verksamhetområdet. Representation &lt;br&gt;
i gruppen baseras på erfarenhet inom området och på mandat &lt;br&gt;
för myndighetssamverkan. Gruppens sammansättning motsvarar &lt;br&gt;
ungefärligen den sammansättning som den nationella kontaktgruppen &lt;br&gt;
för SSR-frågor har. &lt;br&gt;
Försvarsmakten har tagit initiativ till projektet GenderForce, &lt;br&gt;
som i dag bedrivs i nätverksform mellan bl.a. Försvarsmakten, &lt;br&gt;
Polisen, FBA och MSB (se avsnitt 7.3.16). &lt;br&gt;
Utöver regelbunden samverkan inom nämnda grupper sker samverkan &lt;br&gt;
även vid bl.a. tillfälliga samövningar. Exempelvis deltog &lt;br&gt;
under 2008 vissa myndigheter från rättsväsendet i den civil-militära &lt;br&gt;
samövningen Viking-08, en krishanteringsövning inom ramen för &lt;br&gt;
NATO-samarbetet Partnerskap för Fred. Övningen simulerade en &lt;br&gt;
fredsfrämjande insats där samarbete mellan militära, polisiära och &lt;br&gt;
humanitära organisationer övades.&lt;br&gt;
4 Andra myndigheter med &lt;br&gt;
internationell verksamhet &lt;br&gt;
4.1 Inledning &lt;br&gt;
Till följd av den ökade internationaliseringen bedriver i dag flertalet &lt;br&gt;
svenska myndigheter internationell verksamhet eller deltar i sådant &lt;br&gt;
samarbete i någon utsträckning. I utredningens uppdrag ligger bl.a. &lt;br&gt;
att överväga behovet av en författningsreglering innefattande arbets och &lt;br&gt;
socialrättsliga förhållanden avseende rättsväsendets personal, men &lt;br&gt;
även att överväga huruvida en sådan reglering kan vara tillämplig på &lt;br&gt;
övrig civil personal. Nedan följer därför en kort beskrivning av några &lt;br&gt;
myndigheters internationella verksamhet utanför rättsområdet. &lt;br&gt;
Beskrivningen gör inte anspråk på att vara fullständig. &lt;br&gt;
4.2 Försvarsmakten &lt;br&gt;
Försvarsmakten ska bidra till fred och säkerhet i omvärlden genom &lt;br&gt;
att kunna genomföra och lämna stöd till fredsfrämjande operationer &lt;br&gt;
och säkerhetsfrämjande samarbete samt kunna lämna stöd till &lt;br&gt;
humanitär verksamhet (2 § tredje stycket förordningen (2007:1266) &lt;br&gt;
med instruktion för Försvarsmakten).1 Inom Försvarsmakten finns &lt;br&gt;
en utlandsstyrka. Utlandsstyrkan ska genomföra de internationella &lt;br&gt;
fredsfrämjande insatser som beslutas av riksdag och regering. &lt;br&gt;
Försvarsmaktens internationella verksamhet har ökat i betydelse &lt;br&gt;
i takt med att samarbetsformerna länder emellan har förbättrats. &lt;br&gt;
Försvarsmakten skickar såväl enskilda individer som förband på &lt;br&gt;
fredsfrämjande uppdrag. Utlandsstyrkan består i dag av omkring &lt;br&gt;
700 personer. Uppgifterna varierar från att övervaka att fredsavtal &lt;br&gt;
1 Organisatoriska, arbets- och socialrättsliga frågor rörande Försvarsmaktens utlandsstyrka &lt;br&gt;
behandlas utförligt i Veteransoldatutredningens betänkanden En svensk veteranpolitik, del 1 &lt;br&gt;
och 2 (SOU 2007:77 och SOU 2008:91) (se avsnitt 7.2.4 och 8.4.3). &lt;br&gt;
143&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Andra myndigheter med internationell verksamhet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
efterlevs till minröjning och hjälparbete. I utlandsstyrkan ingår &lt;br&gt;
soldater med både militär och civil kompetens. Som en del av &lt;br&gt;
implementeringen av FN:s säkerhetsråds resolution 1325, Kvinnor, &lt;br&gt;
fred och säkerhet (se avsnitt 2.3.1), eftersträvar Försvarsmakten att &lt;br&gt;
en större andel kvinnor ska delta i den internationella verksamheten. &lt;br&gt;
Utlandsstyrkan är uppdelad i ett antal missioner på olika platser &lt;br&gt;
i världen. I missionerna deltar också personal från andra länder. De &lt;br&gt;
största förbandsinsatserna finns i Afghanistan och Kosovo där &lt;br&gt;
Sverige har ett långsiktigt engagemang. I övriga länder har Sverige &lt;br&gt;
enskilda observatörer som ofta är officerare. Deras uppgift är att &lt;br&gt;
bevaka läget och exempelvis rapportera om gränstvister. Svenska &lt;br&gt;
förband finns endast representerade i konflikter där insatsen vilar &lt;br&gt;
på ett FN-mandat. Styrkorna kan stå under ledning av FN, EU &lt;br&gt;
eller NATO. &lt;br&gt;
Försvarsmakten har ett nära samarbete med Försvarshögskolan.2 &lt;br&gt;
Även Försvarshögskolan bedriver internationell verksamhet, främst &lt;br&gt;
på forskningsområdet. Arbetet rör till stor del internationell krishantering. &lt;br&gt;
Försvarshögskolan har även personal stationerad i Liberia &lt;br&gt;
för arbete med säkerhetssektorreform. &lt;br&gt;
4.3 Sida &lt;br&gt;
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) och dess &lt;br&gt;
arbete till den del det har med anknytning till rättsområdet beskrivs &lt;br&gt;
ovan, se avsnitt 3.2.3. &lt;br&gt;
Omkring 180 personer är utsända av Sida för att arbeta med &lt;br&gt;
humanitärt bistånd. Beslut om deltagande fattas av Sida som också &lt;br&gt;
finansierar verksamheten. Arbetet bedrivs i ett fyrtiotal länder. &lt;br&gt;
Personalen är i huvudsak fast anställd hos Sida. Därutöver sker viss &lt;br&gt;
externrekrytering av personer som anställs tidsbegränsat. Personerna &lt;br&gt;
arbetar vanligen som programhandläggare inom myndigheten och &lt;br&gt;
ansöker om utlandsstationering i Sidas regi. Flertalet av de utsända är &lt;br&gt;
placerade vid Sveriges utländska beskickningar och arbetar som &lt;br&gt;
handläggare med att förvalta biståndet i mottagarländerna. Ett tiotal &lt;br&gt;
utsända arbetar i fält, vilket innebär placering vid universitet eller &lt;br&gt;
organisationer etc. Ungefär lika många är placerade vid Världsbanken &lt;br&gt;
eller andra internationella banker och organisationer. &lt;br&gt;
2 Jfr Rapport från Stödutredningen, Fö 2009:A. &lt;br&gt;
144&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Andra myndigheter med internationell verksamhet &lt;br&gt;
Utlandsstationeringen varar i två år med möjlig förlängning i &lt;br&gt;
upp till tre år. Under denna tid omfattas personalen av Sidas etik och &lt;br&gt;
moralpolicy. I fråga om anställningsvillkor omfattas den fast &lt;br&gt;
anställda personalen av ett s.k. UVA-avtal. Det är samma kollektivavtal &lt;br&gt;
som reglerar anställningsvillkoren för svensk beskickningspersonal. &lt;br&gt;
Den personal som är tidsbegränsat anställd omfattas &lt;br&gt;
däremot av det s.k. URA-avtalet med tillhörande försäkringar (se &lt;br&gt;
avsnitt 8.3.4). &lt;br&gt;
4.4 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap &lt;br&gt;
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har bl.a. till &lt;br&gt;
uppgift att medverka med insatser i Sveriges internationella humanitära &lt;br&gt;
verksamhet. MSB får delta i räddnings- och katastrofinsatser &lt;br&gt;
vid katastrofer i andra länder som fordrar omedelbara åtgärder och &lt;br&gt;
ska kunna stödja biståndsinsatser som avser humanitär minhantering, &lt;br&gt;
stärkande av katastrofberedskap och tidig återuppbyggnad &lt;br&gt;
efter katastrofer. På regeringens uppdrag ska myndigheten &lt;br&gt;
kunna stödja internationella insatser inom civil konflikthantering &lt;br&gt;
(8 § förordningen (2008:1002) med instruktion för Myndigheten &lt;br&gt;
för samhällsskydd och beredskap).3 &lt;br&gt;
Insatsverksamheten omfattar varje vecka normalt ca 100 utsända &lt;br&gt;
i 20-30 länder, såsom Demokratiska Republiken Kongo, Sudan, &lt;br&gt;
Somalia och Afghanistan. Tjänstgöringstiden varierar vanligen från &lt;br&gt;
några veckor till ett halvår. Vid mer långsiktiga insatser kan insatstiden &lt;br&gt;
bli upp till ett år. Utvecklingen har också gått från att skicka &lt;br&gt;
helsvenska grupper till att skicka en eller några personer som &lt;br&gt;
ansluter till befintliga internationella hjälporganisationers grupper. &lt;br&gt;
Myndighetens personalpool omfattar ca 1 700 personer. Ungefär &lt;br&gt;
hälften av dessa deltar kontinuerligt i olika uppdrag. Personalen &lt;br&gt;
kom tidigare främst från räddningstjänsten. I dagsläget är det en &lt;br&gt;
stor mängd olika kompetensprofiler som efterfrågas. En majoritet &lt;br&gt;
kommer från yrken med mindre vana från liknande internationella &lt;br&gt;
miljöer, bl.a. personal med inriktning mot logistik, IT, vatten och &lt;br&gt;
sanitet samt mekaniker. &lt;br&gt;
Myndigheten är sammanhållande aktör för en stödstyrka med &lt;br&gt;
uppgift att kunna bistå svenskar som drabbas av en allvarlig &lt;br&gt;
händelse utomlands. Den ska med kort varsel kunna stödja utlands3 &lt;br&gt;
Myndigheten ersatte den 1 januari 2009 Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten &lt;br&gt;
och Styrelsen för psykologiskt försvar. &lt;br&gt;
145&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Andra myndigheter med internationell verksamhet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
myndigheter och drabbade. Styrkan är flexibel och sätts samman &lt;br&gt;
utifrån de behov som finns. Omkring tvåhundra personer är utbildade &lt;br&gt;
för att kunna delta i stödstyrkan. I denna ingår, förutom MSB, &lt;br&gt;
Socialstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Svenska kyrkan, Röda Korset &lt;br&gt;
och Rädda barnen. Personalen från Svenska kyrkan och Rädda &lt;br&gt;
barnen är vid insats anställd av MSB och rekryteras utifrån sin &lt;br&gt;
särskilda kompetens. Röda Korsets personal är ansluten till stödstyrkan &lt;br&gt;
genom ett särskilt samarbetsavtal med MSB. Inom ramen &lt;br&gt;
för det egna myndighetsansvaret bemannar och leder varje myndighet &lt;br&gt;
sin egen insatspersonal och ansvarar för sitt eget sektorsområde. &lt;br&gt;
Samordningen i fält sköts av MSB:s insatschef. Beslut om &lt;br&gt;
att stödstyrkan ska sättas in fattas av generaldirektören efter &lt;br&gt;
anmodan av UD. I stödstyrkan ingår en bedömningsenhet på åtta &lt;br&gt;
personer som kan lämna Sverige inom sex timmar efter beslut. &lt;br&gt;
Inför utlandstjänstgöring genomgår MSB:s personal obligatorisk &lt;br&gt;
introduktionskurs omfattande bl.a. stress- och krishantering, &lt;br&gt;
konflikthantering, risk- och säkerhetsaspekter, förebyggande hälsovård &lt;br&gt;
samt grundläggande akut omhändertagande. Chefer och gruppledare &lt;br&gt;
genomgår därutöver fördjupningskurser i gruppdynamik och &lt;br&gt;
stresshantering. Inför en insats genomförs även en två dagars &lt;br&gt;
informationsträff med inriktning på landspecifik information och &lt;br&gt;
utrustning. Stöd under insatsen omfattar stresshantering, förtroliga &lt;br&gt;
samtal och krishantering. Ett stödnätverk av professionella stress och &lt;br&gt;
krishanterare aktiveras då behov uppstår. All personal genomför &lt;br&gt;
ett hemkomstsamtal. MSB:s arbetsgivaransvar sträcker sig inte &lt;br&gt;
längre än kontraktstiden, men vid fall som kräver behandling &lt;br&gt;
betalar myndigheten kostnaden för exempelvis terapi. &lt;br&gt;
Vid anställningar som innebär utlandsstationering tecknas s.k. &lt;br&gt;
URA-kontrakt med därtill hörande försäkringar (se avsnitt 8.3.4). &lt;br&gt;
Vid kortare anställningar används ett särskilt s.k. MSB-avtal. &lt;br&gt;
4.5 Kustbevakningen &lt;br&gt;
Kustbevakningen deltar i internationella miljöräddningsinsatser i &lt;br&gt;
enlighet med internationella avtal samt genom EU-samarbetet. &lt;br&gt;
Myndigheten deltar också bl.a. i gränskontrolloperationer inom &lt;br&gt;
ramen för den verksamhet som den europeiska gränsbyrån Frontex &lt;br&gt;
bedriver. Frontex samordnar det operativa samarbetet mellan EU:s &lt;br&gt;
medlemsstater när det gäller förvaltningen av de yttre gränserna. &lt;br&gt;
Arbetet syftar bl.a. till brottsbekämpning samt att motverka illegal &lt;br&gt;
146&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Andra myndigheter med internationell verksamhet &lt;br&gt;
migration. Samarbete sker med polis, tull och migrationsmyndigheter. &lt;br&gt;
Kustbevakningens personal kommer ofta i fråga för uppdrag &lt;br&gt;
inom civil krishantering. Deltagandet sker dock med annan &lt;br&gt;
myndighet – exempelvis MSB – som anställningsmyndighet. &lt;br&gt;
Inom Kustbevakningen pågår ett arbete med att se över vilka &lt;br&gt;
arbetsrättsliga villkor som ska gälla för personal som deltar i internationell &lt;br&gt;
verksamhet. &lt;br&gt;
4.6 Lantmäteriet &lt;br&gt;
Lantmäteriet deltar i ett stort antal internationella arbetsgrupper &lt;br&gt;
och kommittéer. Det internationella arbetet rör bl.a. standardisering &lt;br&gt;
och harmonisering för att underlätta information mellan &lt;br&gt;
länder, uppbyggnad och tillhandahållande av enhetligt &lt;br&gt;
strukturerade geografiska data samt insatser inriktade på &lt;br&gt;
utvecklingsländer inom ramen för FN:s arbete. Till detta kommer &lt;br&gt;
att Lantmäteriet via statsägda Swedesurvey AB bedriver en &lt;br&gt;
omfattande tjänsteexport inom lantmäteriområdet. Sådan &lt;br&gt;
verksamhet bedrivs i över 30 länder. &lt;br&gt;
4.7 Migrationsverket &lt;br&gt;
Migrationsverkets verksamhet är i hög grad internationaliserad. &lt;br&gt;
Under de senaste åren har verket bl.a. drivit eller på annat sätt medverkat &lt;br&gt;
i en rad utvecklingsprojekt, vanligen finansierade av EU eller &lt;br&gt;
Sida. Dessa har främst rört kapacitetsuppbyggnad inom asyl-, viserings- &lt;br&gt;
och andra migrationsfrågor. För närvarande sker samarbete &lt;br&gt;
främst med länder vid EU:s östra gräns. Migrationsverkets personal &lt;br&gt;
sänds även ut för att bl.a. delta i uttagning av s.k. kvotflyktingar, &lt;br&gt;
för uppdrag inom landinformationsverksamheten samt för att följa &lt;br&gt;
upp viseringsverksamhet på svenska ambassader. &lt;br&gt;
4.8 Skatteverket &lt;br&gt;
Skatteverket deltar i ett flertal utvecklingsprojekt utomlands, bl.a. i &lt;br&gt;
flera länder i Afrika och Asien. Projekten är vanligen finansierade &lt;br&gt;
av Sida eller EU och rör i huvudsak kunskapsöverföring till institu147&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Andra myndigheter med internationell verksamhet SOU 2009:76 &lt;br&gt;
148 &lt;br&gt;
tioner i frågor rörande skatteadministration, skattelagstiftning och &lt;br&gt;
skatterevision. Personal som sänds ut gör det vanligen inom ramen &lt;br&gt;
för sin ordinarie tjänst, men det förekommer också att personer &lt;br&gt;
utlandsstationeras under längre perioder. &lt;br&gt;
4.9 Tullverket &lt;br&gt;
Tullverket deltar i internationella insatser som samordnas av &lt;br&gt;
Världstullorganisationen (WCO). Insatserna riktar sig främst till &lt;br&gt;
länder söder om Sahara och har som främsta syfte att förbättra &lt;br&gt;
ländernas möjligheter att få in tullinkomster. Det handlar ofta om &lt;br&gt;
korta missioner under vilka experterna arbetar med att genomlysa &lt;br&gt;
mottagarländernas tullorganisation. Tullverket deltar även på förfrågan &lt;br&gt;
av UD i andra internationella uppdrag, däribland civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
4.10 Övriga &lt;br&gt;
Luftfartsverket bedriver viss internationell verksamhet genom sitt &lt;br&gt;
helägda dotterbolag Swedavia. Bolaget utvecklar, producerar och &lt;br&gt;
säljer luftfartskompetens till andra länder och institutioner. Vissa &lt;br&gt;
projekt är biståndsfinansierade. Bolaget har bl.a. deltagit i ett flygplatsprojekt &lt;br&gt;
i Kosovo. &lt;br&gt;
Sjöfartsverket deltar i stor utsträckning i utvecklingssamarbete, &lt;br&gt;
främst inom Sida-finansierade projekt. Arbetet består till stor del i &lt;br&gt;
att bistå med institutionellt stöd och uppbyggnad av sjösäkerhetsfunktioner. &lt;br&gt;
I dag bedrivs arbete främst i Afrika och Asien.&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
5 Andra länder &lt;br&gt;
5.1 Inledning &lt;br&gt;
I utredningens uppdrag ingår att kartlägga relevanta delar av de &lt;br&gt;
nordiska ländernas regler och strukturer för internationell tjänstgöring. &lt;br&gt;
Nedan följer en redogörelse för Danmarks, Finlands och &lt;br&gt;
Norges internationella verksamhet i dessa delar (avsnitt 5.2–5.4). &lt;br&gt;
Island deltar inte i nämnvärd utsträckning i internationell civil krishantering &lt;br&gt;
eller internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
När det gäller de nordiska länderna finns det anledning att beakta &lt;br&gt;
den s.k. Stoltenbergrapporten, Nordisk Samarbeid om utenriks- og &lt;br&gt;
sikkerhetspolitikk. Rapporten presenterades vid ett nordiskt utrikesministermöte &lt;br&gt;
i februari 2009 och innehåller förslag rörande det &lt;br&gt;
nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. De områden som &lt;br&gt;
berörs är fredsfrämjande arbete, luft- och havsövervakning, civil säkerhet, &lt;br&gt;
utrikestjänsten, militärt samarbete samt nordisk solidaritet. I fråga &lt;br&gt;
om fredsfrämjande arbete föreslås att en nordisk insatsenhet för &lt;br&gt;
militär och civil stabilisering inrättas. Enligt rapporten är bakgrunden &lt;br&gt;
till förslaget önskemål inom FN om en nordisk militär-civil stabiliseringsenhet. &lt;br&gt;
De nordiska länderna anses hantera samspelet mellan &lt;br&gt;
militära och civila komponenter bättre än de flesta andra länder och &lt;br&gt;
har dessutom lång erfarenhet av internationella insatser i FN:s regi.1 &lt;br&gt;
Behovet av nordisk samverkan behandlas i avsnitt 7.3.9. &lt;br&gt;
1 Enheten föreslås bestå av både militär och civil personal och vara uppbyggd av fyra komponenter&lt;br&gt;
: en militär komponent, en humanitär komponent, en statsbyggande komponent &lt;br&gt;
och en biståndskomponent. Den statsbyggande komponenten skulle utgöras av bl.a. poliser, &lt;br&gt;
domare, kriminalvårdstjänstemän och valobservatörer. Insatsenheten skulle bidra till större &lt;br&gt;
FN-insatser samt till insatser som sker i EU:s, NATO:s, AU:s eller OSSE:s regi. De civila &lt;br&gt;
komponenterna skulle bl.a. bygga på listor över personer med nödvändig kompetens och &lt;br&gt;
som kan sändas ut med kort varsel. Rapporten betonar att den stora utmaningen vid &lt;br&gt;
etablerandet av en nordisk insatsenhet är att säkra ett gott samspel mellan de militära och &lt;br&gt;
civila komponenterna. En rad institutioner i Norden anses kunna bidra med erfarenheter &lt;br&gt;
inom detta arbete. Rapporten diskuterades vid ett nordiskt ministermöte i Reykjavik i &lt;br&gt;
juni 2009. I en gemensam deklaration betonade ministrarna bl.a. vikten av samverkan inom &lt;br&gt;
konflikthantering, särskilt i fråga om övningsverksamhet. &lt;br&gt;
149&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Andra länder SOU 2009:76 &lt;br&gt;
I fråga om icke-nordiska länder är de utbildningscenter som &lt;br&gt;
finns i Tyskland och Kanada, liksom den snabbinsatsstyrka som är &lt;br&gt;
under uppbyggnad i USA, av särskilt intresse (avsnitt 5.5–5.7). &lt;br&gt;
5.2 Danmark &lt;br&gt;
Danmarks deltagande i internationell civil krishantering hanteras &lt;br&gt;
främst av den enhet inom Utrikesministeriet som arbetar med &lt;br&gt;
polis- och säkerhetsfrågor. Enheten har en koordinerande roll i förhållande &lt;br&gt;
till ministeriets humanitära enhet, geografiska enheter &lt;br&gt;
samt andra ministerier, däribland Justitieministeriet. Den danska &lt;br&gt;
polisens centrala förvaltningsmyndighet har en relativt självständig &lt;br&gt;
ställning och rekryterar, utbildar och sänder själv ut sin personal. &lt;br&gt;
När det gäller personal från det övriga rättsväsendet är det däremot &lt;br&gt;
Utrikesministeriets humanitära enhet som bär huvudansvaret. För &lt;br&gt;
närvarande deltar omkring 120–130 personer från det danska rättsväsendet &lt;br&gt;
i civila krishanteringsinsatser, varav ungefär hälften är &lt;br&gt;
poliser. Den näst största gruppen utgörs av kriminalvårdstjänstemän. &lt;br&gt;
År 1994 beslutade Folketinget att vid Utrikesministeriet inrätta &lt;br&gt;
personalpoolen Internationale Humanitaere Beredskab (IHB). &lt;br&gt;
Detta skedde som en del av antagandet av den danska biståndsstrategin, &lt;br&gt;
En verden i Udvikling, vars främsta mål är att bidra till att &lt;br&gt;
förebygga konflikter och att medverka till att säkra fred och stabilitet. &lt;br&gt;
Omkring 375 personer finns i IHB-databasen. Varje år sänds &lt;br&gt;
omkring 125–150 av dessa ut på internationella uppdrag. Huvuduppgifterna &lt;br&gt;
är bl.a. observatörsmissioner, demokratiutveckling, &lt;br&gt;
rättsstatsuppbyggnad, mänskliga rättigheter, civil krishantering &lt;br&gt;
samt utvecklingssamarbete i länder som befinner sig i krigstillstånd. &lt;br&gt;
IHB-poolen kompletteras av de beredskapslistor som finns hos &lt;br&gt;
organisationerna Danska Röda Korset, Dansk Flyktinghjälp och &lt;br&gt;
Läkare utan gränser. Även dessa register finansieras av Utrikesministeriet. &lt;br&gt;
Ministeriet har också avtal med Beredskapsstyrelsen &lt;br&gt;
(avseende räddningsinsatser) och Rikspolisen. Även dessa myndigheter &lt;br&gt;
har pooler med personal som kan sändas ut med kort varsel. &lt;br&gt;
Sedan den 1 september 2008 administreras IHB av det danska &lt;br&gt;
konsultföretaget NIRAS som – å Utrikesministeriets vägnar – står &lt;br&gt;
för de personliga kontakterna med personalen i poolen och dem &lt;br&gt;
som sänds ut. NIRAS svarar också för bl.a. utbildning och utrustning &lt;br&gt;
av personalen. Utrikesministeriet bär emellertid fortfarande &lt;br&gt;
150&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Andra länder &lt;br&gt;
det politiska och koordinerande ansvaret för verksamheten. För att &lt;br&gt;
antalet danskar på nyckelbefattningar ska öka sker lobbyverksamhet &lt;br&gt;
genom såväl danska som utländska politiska civila och militära &lt;br&gt;
kanaler. &lt;br&gt;
Våren 2009 presenterade Danish Institute for International &lt;br&gt;
Studies (DIIS) en omfattande rapport rörande civil-militära relationer &lt;br&gt;
i internationella operationer.2 Det danska regeringskansliet &lt;br&gt;
förväntas, bl.a. utifrån nämnda rapport, utarbeta en strategi rörande &lt;br&gt;
deltagandet i civila krishanteringsinsatser. Det förs även diskussioner &lt;br&gt;
kring skapandet av en tvärministeriell arbetsgrupp med uppgift &lt;br&gt;
att stärka den civila personalförsörjningen vid internationella &lt;br&gt;
operationer. Bakgrunden är de svårigheter som finns med att &lt;br&gt;
rekrytera personal till sådana uppdrag. Om Danmark ska kunna &lt;br&gt;
spela en framträdande roll i dessa sammanhang anses det därför &lt;br&gt;
krävas att regeringskansliets relevanta resurser tas i anspråk för &lt;br&gt;
ändamålet. För att förbättra förutsättningarna för en politisk, civil och &lt;br&gt;
militär samsyn i dessa frågor skulle arbetsgruppen – enligt preliminära &lt;br&gt;
diskussioner – bestå av representanter från bl.a. Statsrådsberedningen &lt;br&gt;
samt Utrikes-, Justitie- och Försvarsministerierna. Övriga relevanta &lt;br&gt;
ministerier skulle knytas till arbetet genom kontaktpersoner. &lt;br&gt;
I anledning av nämnda rekryteringssvårigheter har Danmark tillsammans &lt;br&gt;
med Nederländerna inom EU påtalat ett antal brister samt &lt;br&gt;
framställt förslag till lösningar, däribland höjd dagslön och höjt risktillägg &lt;br&gt;
vid särskilt farliga insatser. Andra förslag har bl.a. rört förhållandet &lt;br&gt;
mellan, å ena sidan, EU:s förfrågningar om personal till &lt;br&gt;
insatser och, å andra sidan, den nationella planeringen av resurser. &lt;br&gt;
Internationellt utvecklingssamarbete regleras i Danmark genom lov &lt;br&gt;
om internationalt udviklingssamarbejde (LBK nr. 541 af 10/07/1998). &lt;br&gt;
Ramarna för utvecklingssamarbetet anges i Regeringens udviklingspolitiske &lt;br&gt;
prioriteter 2009–2013. Prioriteringarna ansluter till FN:s s.k. &lt;br&gt;
milleniemål (se avsnitt 2.3.2). Det åligger Utrikesministeriet att samordna &lt;br&gt;
den statliga danska biståndsinsatsen, såväl den som sker i &lt;br&gt;
direkt samarbete med utvecklingsländerna, som den som sker genom &lt;br&gt;
internationella organisationer. Organisatoriskt hanteras frågor om &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete inom Danida (Danish International Development &lt;br&gt;
Assistance), som är den samlade beteckningen på den del av &lt;br&gt;
Utrikesministeriets verksamhet som rör utvecklingspolitik. &lt;br&gt;
2 Synthesis Report: Civil-Military Relations in International Operations, DIIS &lt;br&gt;
report 2009:16. &lt;br&gt;
151&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Andra länder SOU 2009:76 &lt;br&gt;
5.3 Finland &lt;br&gt;
Finland har ambitionen att gå i spetsen när det gäller utveckling av &lt;br&gt;
internationella civila krishanteringsinsatser. I Finland ansvarar två &lt;br&gt;
ministerier för civila krishanteringuppgifter. Utrikesministeriet &lt;br&gt;
beslutar vilka insatser civilpersonal ska delta i samt om antal &lt;br&gt;
personer som skickas ut. Inrikesministeriet ansvarar för den &lt;br&gt;
nationella beredskapen men kan också, på begäran av en stat eller &lt;br&gt;
en internationell organisation, besluta om att ge bistånd genom &lt;br&gt;
räddningsväsendet till utlandet. Den nationella beredskapen innefattar &lt;br&gt;
bl.a. beredskap att rekrytera personal som kan skickas utomlands, &lt;br&gt;
materiell och logistisk beredskap, krishanteringsutbildning &lt;br&gt;
samt samordning härav. Arbetsfördelningen grundar sig på lagen &lt;br&gt;
om civilpersonals deltagande i krishantering (30.12.2004/1287) &lt;br&gt;
som trädde i kraft den 1 januari 2005.3 &lt;br&gt;
Lagens första kapitel innehåller allmänna bestämmelser. I 1 § &lt;br&gt;
anges att lagen syftar till att stödja Finlands deltagande i internationell &lt;br&gt;
krishantering såväl i samband med konflikter som för att &lt;br&gt;
lindra skadeverkningar av större olyckor och naturkatastrofer. &lt;br&gt;
Inom lagens tillämpningsområde faller civilpersonals deltagande i &lt;br&gt;
krishantering utomlands. Även internationellt humanitärt bistånd &lt;br&gt;
genom räddningsväsendet omfattas. Annat humanitärt bistånd, &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete och militär krishantering utesluts däremot &lt;br&gt;
uttryckligen från lagens tillämpningsområde. Det andra kapitlet &lt;br&gt;
reglerar den anställdes rättigheter och skyldigheter. Enligt 5 § står &lt;br&gt;
den som deltar i krishantering utomlands i ett offentligrättsligt &lt;br&gt;
anställningsförhållande för viss tid till staten, som i egenskap av &lt;br&gt;
arbetsgivare företräds av Räddningsinstitutet. Staten som arbetsgivare &lt;br&gt;
företräds dock av Utrikesministeriet om det är ändamålsenligt &lt;br&gt;
med tanke på utrikes- och säkerhetspolitiken och av Inrikesministeriet &lt;br&gt;
i ärenden som är av betydelse för den nationella beredskapen&lt;br&gt;
. Av 6 § framgår att den anställde medan anställningsförhållandet &lt;br&gt;
varar i operativt hänseende är underställd EU, en internationell &lt;br&gt;
organisation eller den som annars föranstaltar krishanteringsoperationen. &lt;br&gt;
I kapitlet finns även särskilda bestämmelser &lt;br&gt;
om bl.a. ledighet, ersättningar, försäkringar och pensionsrätt. Lagens &lt;br&gt;
tredje kapitel reglerar ett webbaserat expertregister över civila sakkunniga &lt;br&gt;
som söker sig till krishanteringsuppgifter. Registret ska &lt;br&gt;
användas som ett rekryteringsinstrument, men rekrytering kan även &lt;br&gt;
ske på annat sätt. &lt;br&gt;
3 RP 206/2004 rd. &lt;br&gt;
152&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Andra länder &lt;br&gt;
De operativa uppgifterna i samband med den nationella beredskapen &lt;br&gt;
inom civil krishantering är koncentrerade till Krishanteringscentret &lt;br&gt;
vid Räddningsinstitutet i Kuopio. Räddningsinstitutets &lt;br&gt;
verksamhet regleras i lagen om Räddningsinstitutet &lt;br&gt;
(21.7.2006/607). Centret lyder under Inrikesministeriet och &lt;br&gt;
ansvarar för rekrytering av experter som kan skickas ut för att delta &lt;br&gt;
i operationer samt administration kring dessa. Därtill kommer &lt;br&gt;
ansvar för den materiella och logistiska beredskapen samt för &lt;br&gt;
utbildning och forskning inom civil krishantering. Räddningsinstitutet &lt;br&gt;
företräder, som nämnts, även staten i egenskap av arbetsgivare &lt;br&gt;
i förhållande till den personal som sänds ut på uppdrag enligt &lt;br&gt;
lagen om civilpersonals deltagande i krishantering. &lt;br&gt;
Finland deltar med ett hundratal personer i civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Ungefär hälften av dessa är poliser. Ett tiotal personer &lt;br&gt;
kommer från det övriga rättsväsendet. Därtill kommer fem-sex &lt;br&gt;
experter med inriktning på mänskliga rättigheter. Finland arbetar &lt;br&gt;
aktivt för att öka antalet finska medborgare på relevanta befattningar &lt;br&gt;
inom de internationella organisationerna och använder sig &lt;br&gt;
därvid även av militära lobby- och informationskanaler. Inom EU &lt;br&gt;
har landet dessutom nationella experter på de för civil krishantering &lt;br&gt;
strategiskt viktiga positionerna. &lt;br&gt;
I januari 2008 tillsatte Inrikesministeriet en arbetsgrupp med &lt;br&gt;
uppgift att utarbeta en nationell strategi för civil krishantering. &lt;br&gt;
Syftet härmed var att stärka den civila krishanteringen och Finlands &lt;br&gt;
deltagande i sådan verksamhet. Arbetsgruppens förslag, som antogs &lt;br&gt;
av den finska regeringen i augusti 2008, syftar till att effektivisera &lt;br&gt;
och förbättra samarbetet och samordningen mellan olika aktörer.4 &lt;br&gt;
Målet är att skapa förutsättningar för att öka antalet finländska &lt;br&gt;
experter som sänds ut på civila krishanteringsuppdrag till minst 150. &lt;br&gt;
Denna nivå förutsätter dock att den nationella beredskapen utvecklas i &lt;br&gt;
motsvarande grad. &lt;br&gt;
Finlands regeringskansli håller dessutom på att utarbeta en övergripande &lt;br&gt;
strategi för landets deltagande i internationell krishantering. &lt;br&gt;
Arbetet med denna strategi ska enligt planen vara färdigt &lt;br&gt;
under 2009. Huvudinriktning på arbetet är att stärka samspelet &lt;br&gt;
mellan militär och civil krishantering samt utvecklingsbistånd. &lt;br&gt;
I Finland regleras internationellt utvecklingssamarbete genom &lt;br&gt;
lagen om statliga ämbetsverks och inrättningars deltagande i utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
(28.4.1989/382). Enligt denna lag kan statliga &lt;br&gt;
4 Nationell strategi för civil krishantering, Inrikesministeriets publikation 6/2008. &lt;br&gt;
153&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Andra länder SOU 2009:76 &lt;br&gt;
ämbetsverk och inrättningar i samråd med Utrikesministeriet och &lt;br&gt;
inom de anslag som i statsbudgeten reserverats för utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
delta i sådana uppgifter i landet och utomlands. Enligt &lt;br&gt;
statsrådets principbeslut om ett utvecklingspolitiskt program 2007 &lt;br&gt;
ska utvecklingssamarbetet bl.a. utgå från värderingarna i FN:s &lt;br&gt;
Milleniedeklaration (se avsnitt 2.3.2), principen om hållbar utveckling &lt;br&gt;
samt ett rättighetsperspektiv. Utrikesministeriets twinningteam &lt;br&gt;
fungerar som nationell samordnare för twinning och TAIEX &lt;br&gt;
(se avsnitt 2.5.2). Twinningteamet bistår myndigheter med råd och &lt;br&gt;
information i utarbetandet av projektförslag och i projektgenomförandet. &lt;br&gt;
Då Finland inte har någon central administrativ myndighet &lt;br&gt;
för domstolsväsendet, står Justitieministeriet för en stor del av &lt;br&gt;
samordningen av domstolsväsendets deltagande i internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
5.4 Norge &lt;br&gt;
Det norska Utrikesdepartementet har en koordinerande och rådgivande &lt;br&gt;
funktion i förhållande till andra departement och svarar för &lt;br&gt;
samordning och verkställande av norsk utrikespolitik. Justitie- och &lt;br&gt;
polisdepartementet svarar för rättsväsendet men har även det sektorsövergripande &lt;br&gt;
samordningsansvaret på central nivå för räddnings- och &lt;br&gt;
beredskapsverksamhet. Till departementets uppgifter hör internationell &lt;br&gt;
civil krishantering samt att bidra till internationell demokratiutveckling &lt;br&gt;
och institutionsuppbyggnad. &lt;br&gt;
Norskt deltagande i internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
behandlas i stortingsskrivelsen Samfunnssikkerhet og sivilt-militaert &lt;br&gt;
samarbeid.5 Norge kan delta i sådana insatser i FN:s, OSSE:s, EU:s &lt;br&gt;
och NATO:s regi. Då Norge inte är medlem i EU deltar landet inte &lt;br&gt;
i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Det finns &lt;br&gt;
emellertid etablerade mekanismer för dialog mellan EU och Norge &lt;br&gt;
samt andra länder som inte är medlemmar. Norsk medverkan i &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser kräver emellertid en särskild inbjudan &lt;br&gt;
från Rådet. &lt;br&gt;
Norge har deltagit med polispersonal i internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
sedan år 1989, främst under ledning av FN. För &lt;br&gt;
att även det övriga rättsväsendet ska delta i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
och för att resurserna ska kunna överblickas inledde Justitiedepartementet &lt;br&gt;
på Utrikedepartementets initiativ hösten 2003 ett &lt;br&gt;
5 St.meld. nr. 39 (2003–2004). &lt;br&gt;
154&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Andra länder &lt;br&gt;
projekt med namnet ”Styrkebrönn”. Det är en beredskapsstyrka &lt;br&gt;
bestående av ett 80-tal domare, åklagare, ”politijurister” och kriminalvårdstjänstemän &lt;br&gt;
finansierad av Utrikesdepartementet. Även ett antal &lt;br&gt;
advokater deltar i denna enligt ett särskilt samarbetsavtal med det &lt;br&gt;
norska advokatsamfundet. Polisen har en egen personalpool som &lt;br&gt;
administreras av polisens centrala förvaltningsmyndighet. &lt;br&gt;
Beredskapsstyrkan ska kunna bistå med rådgivning vid uppbyggandet &lt;br&gt;
av rättsväsendets institutioner, kunskap inom mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter samt delta i operativa uppgifter inom rättsväsendet i &lt;br&gt;
länder eller områden som är under det internationella samfundets &lt;br&gt;
förvaltning. Advokaterna deltar särskilt vid uppbyggnaden av advokatsamfund &lt;br&gt;
samt i utbildningsverksamhet. Såväl enskilda personer som &lt;br&gt;
hela grupper kan sändas ut. Av beredskapsstyrkans personal är &lt;br&gt;
omkring 30 personer ute i fält. Uppdragen grundar sig i dag främst &lt;br&gt;
på bilaterala avtal eller sker i OSSE:s regi. Målsättningen är dock att &lt;br&gt;
medverka i såväl FN:s som OSSE:s och EU:s insatser. Det &lt;br&gt;
förekommer också att enskilda personer från rättsväsendet direktkontrakteras &lt;br&gt;
av de internationella organisationerna. Även Norge &lt;br&gt;
arbetar aktivt, framförallt genom lobbyverksamhet, för att öka &lt;br&gt;
antalet egna medborgare på internationella nyckelpositioner. &lt;br&gt;
Styrkebrönnen är inte begränsad till civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Dess personal används även för deltagande i internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. Deltagande i sådant arbete sker på grundval &lt;br&gt;
av avtal mellan Utrikesdepartementet och respektive samarbetsland. &lt;br&gt;
Den Norska resursbanken för demokrati och mänskliga rättigheter &lt;br&gt;
(NORDEM) inrättades år 1993 för att kunna tillgodose &lt;br&gt;
behovet av kvalificerad personal som med kort varsel kan sändas ut &lt;br&gt;
för uppdrag inriktade på främjande av demokrati och mänskliga &lt;br&gt;
rättigheter. NORDEM är ett projekt vid Norska centret för &lt;br&gt;
mänskliga rättigheter (SMR) och sköts i samarbete med Norska &lt;br&gt;
flyktingrådet (NRC). Samarbete sker även med Justitiedepartementets &lt;br&gt;
Styrkebrönn. Dess främsta uppgift är att rekrytera och &lt;br&gt;
träna personal för uppgifter i FN:s, OSSE:s och EU:s regi. &lt;br&gt;
Initiativen kommer från det norska Utrikesdepartementet, den &lt;br&gt;
mottagande organisationen eller från NORDEM själv. NORDEM &lt;br&gt;
har två komponenter, en beredskapsstyrka och en resursbas. Totalt &lt;br&gt;
omfattar de ca 400 personer. Beredskapsstyrkan består av personer &lt;br&gt;
med expertkunskaper inom områdena mänskliga rättigheter eller &lt;br&gt;
demokratisering och som kan sändas ut med kort varsel. Resursbasen &lt;br&gt;
består av experter som inte behöver ha sådan beredskap men &lt;br&gt;
155&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Andra länder SOU 2009:76 &lt;br&gt;
som kan komma i fråga för speciella uppdrag. I början av år 2009 &lt;br&gt;
var ett tjugotal personer sekonderade av NORDEM på längre uppdrag. &lt;br&gt;
Norskt utvecklingssamarbete sker mot bakgrund av &lt;br&gt;
stortingsskrivelsen Felles kamp mot fattigdom. En helhetlig utviklingspolitikk&lt;br&gt;
.6 Samarbetet ska ske utifrån FN:s milleniemål (se avsnitt &lt;br&gt;
2.3.2) och ett rättighetsperspektiv. Till de områden som ska &lt;br&gt;
prioriteras inom norskt internationellt utvecklingssamarbete hör &lt;br&gt;
området demokrati och förvaltning. En viktig del av detta område &lt;br&gt;
är utveckling av rättssektorn med fokusering på rättssäkerhet och &lt;br&gt;
arbete mot korruption. &lt;br&gt;
5.5 Tyskland &lt;br&gt;
År 2002 grundades på initiativ av den tyska regeringen och förbundsdagen &lt;br&gt;
Centret för internationella fredsinsatser (Zentrum für &lt;br&gt;
Internationale Friedenseinsätze, ZIF). Centret är placerat i Berlin &lt;br&gt;
och organiserat som ett allmännyttigt bolag. Det har till syfte att &lt;br&gt;
stärka den internationella civila förmågan inom områdena krisprevention, &lt;br&gt;
konfliktlösning och fredskonsolidering. Verksamheten &lt;br&gt;
bedrivs huvudsakligen inom områdena utbildning, arbete med en &lt;br&gt;
expertpool, rekrytering och omhändertagande av personal, samt &lt;br&gt;
forskning, studier och utvärdering. &lt;br&gt;
ZIF:s utbildningsprogram har två syften, dels att förbereda den &lt;br&gt;
civila personalen inför arbetet i internationella insatser, dels att &lt;br&gt;
förse den tyska expertpoolen med utvald och förberedd personal. &lt;br&gt;
De insatsförberedande grund-, valobservatörs- och specialiseringskurserna &lt;br&gt;
riktar sig till personer som svarar mot de krav som FN, &lt;br&gt;
OSSE och EU uppställer på sin personal. Säkerhetsutbildning sker i &lt;br&gt;
nära samarbete med polis och militär. &lt;br&gt;
Kandidater till internationella insatser väljs ut från ZIF:s &lt;br&gt;
expertpool. ZIF nominerar sedan tillsammans med Utrikesdepartementet &lt;br&gt;
kandidater till uppdrag i internationella insatser eller stödjer &lt;br&gt;
dem i deras kandidatur. ZIF:s personalreserv består av omkring &lt;br&gt;
tusen personer som står till förfogande för freds- och valobservatörsuppdrag. &lt;br&gt;
20 procent av personerna har en inriktning på rättsområdet &lt;br&gt;
och åtta procent på polis och säkerhet. ZIF rekryterar &lt;br&gt;
aktivt yrkeserfarna specialister inom rättsstats- och förvaltnings6 &lt;br&gt;
St.meld. nr. 35 (2003–2004). &lt;br&gt;
156&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Andra länder &lt;br&gt;
området och riktar sig i detta arbete direkt till rättsväsendet och &lt;br&gt;
professionella nätverk. &lt;br&gt;
ZIF svarar för omhändertagande av den utsända personalen, &lt;br&gt;
både under utlandstjänstgöringen och efter hemkomsten. En särskild &lt;br&gt;
analysenhet följer utvecklingen inom områdena krisprevention, &lt;br&gt;
konfliktlösning och fredskonsolidering. Utvecklingen inom &lt;br&gt;
Rule of Law är därvid ett område som bevakas särskilt. &lt;br&gt;
5.6 Kanada &lt;br&gt;
År 1994 uppmuntrade FN:s generalförsamling inrättandet av &lt;br&gt;
utbildningscenter för militär och civil personal med inriktning på &lt;br&gt;
fredsbevarande insatser.7 Samma år grundades på förslag av den &lt;br&gt;
kanadensiska regeringen Pearson Peacekeeping Centre (PPC) som &lt;br&gt;
en icke-vinstdrivande institution.8 Centret ska vara en del av &lt;br&gt;
Kanadas bidrag till global fred och säkerhet. Målsättningen är att &lt;br&gt;
höra till de ledande nationerna på området. Det bistår också den &lt;br&gt;
kanadensiska regeringen genom sin forskning, sitt internationella &lt;br&gt;
expertnät och erfarenheter från arbetet på fältet. &lt;br&gt;
Vid centret utbildas såväl civil som militär personal inför arbete i &lt;br&gt;
konfliktområden. Utbildningen riktar sig även till personal från &lt;br&gt;
andra länder. Tanken är att deltagare med olika yrkesbakgrund och &lt;br&gt;
kulturell bakgrund ska spegla den bredd som i dag präglar fredsbevarande &lt;br&gt;
insatser. &lt;br&gt;
Utbildningen bygger på aktivitetsbaserad inlärning och består &lt;br&gt;
till stor del i praktiska övningar utifrån realistiska scenarier. Tanken &lt;br&gt;
är att deltagarna ska lära, öva och repetera inför de kommande uppdragen &lt;br&gt;
i en säker miljö. Ett nätverk bestående av bl.a. högre poliser, &lt;br&gt;
militärer, akademiker och diplomater är delaktigt i utformandet av &lt;br&gt;
kurserna. Gender- och säkerhetsfrågor samt etik och förståelse för &lt;br&gt;
andra kulturer ska genomsyra all undervisning. Vid PCC bedrivs &lt;br&gt;
även omfattande forskning inom fredsbevarande arbete för att &lt;br&gt;
identifiera, analysera och inkorporera tendenser på området. &lt;br&gt;
7 Res. 49/37. &lt;br&gt;
8 Centret har fått sitt namn efter Lester B. Pearson (1897–1972), mottagare av Nobels fredspris &lt;br&gt;
och kanadensisk premiärminister. &lt;br&gt;
157&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Andra länder SOU 2009:76 &lt;br&gt;
158 &lt;br&gt;
5.7 USA &lt;br&gt;
Som en följd av bl.a. erfarenheterna från Afghanistan och Irak har &lt;br&gt;
USA urskiljt ett stort behov av viss i förväg rekryterad och utbildad &lt;br&gt;
civil personal, beredd att sändas ut till krisdrabbade områden. Det &lt;br&gt;
amerikanska utrikesdepartementet leder arbetet med att bygga upp &lt;br&gt;
en civil snabbinsatsförmåga för krishantering, Civilian Response &lt;br&gt;
Corps (CRC). Kåren ska innebära en nystart för ansträngningar &lt;br&gt;
som dittills uteslutande bedrivits med militära medel och ska utföra &lt;br&gt;
planering och operationer för att rekonstruera och stabilisera samhällen &lt;br&gt;
i kris, främst med inriktning på rättsväsendet. &lt;br&gt;
Arbetet pågår för närvarande med att identifiera bl.a. ingenjörer, &lt;br&gt;
poliser, domare, åklagare, advokater, kriminalvårdspersonal, vårdpersonal &lt;br&gt;
och förvaltningstjänstemän. Experterna behöver inte ha &lt;br&gt;
internationell erfarenhet, utan kommer att ges utbildning i regionala &lt;br&gt;
studier, språk och kunskap om arbete i utmanande miljöer. Kåren &lt;br&gt;
kommer att inkludera viss heltidsanställd personal. Denna ska stå i &lt;br&gt;
ständig beredskap att sändas ut tillsammans med militära förband i &lt;br&gt;
händelse av kris. Den större delen av kårens personal kommer att &lt;br&gt;
bestå av personer som bibehåller sina civila befattningar, men med &lt;br&gt;
beredskap att rycka in med några veckors varsel. Utsänd personal &lt;br&gt;
ska, beroende på de lokala behoven, kunna bistå med eller utföra förvaltningsuppgifter, &lt;br&gt;
såsom att sköta polisstationer, domstolar och &lt;br&gt;
offentliga serviceinrättningar. &lt;br&gt;
I uppbyggnadsarbetet har USA sökt erfarenhetsutbyte med bl.a. &lt;br&gt;
Sverige.&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Del B &lt;br&gt;
Överväganden och förslag&lt;br&gt;
6 Svenskar i internationella &lt;br&gt;
organisationer &lt;br&gt;
6.1 Inledning &lt;br&gt;
I utredningens uppdrag ingår att undersöka om Sverige mer aktivt &lt;br&gt;
kan förstärka rekryteringen till relevanta befattningar i internationella &lt;br&gt;
organisationer, då dessa tjänster är av betydelse också för de &lt;br&gt;
svenska internationella freds- och säkerhetsfrämjande uppdragen. &lt;br&gt;
Nedan följer en redogörelse för nuvarande rekryteringsformer &lt;br&gt;
(avsnitt 6.2) samt utredningens överväganden och förslag i denna &lt;br&gt;
del (avsnitt 6.3). Framställningen fokuserar främst på tjänster som &lt;br&gt;
– direkt eller indirekt – är relevanta för civila krishanteringsinsatser, &lt;br&gt;
dvs. verksamhet som i första hand styrs av utrikes- och säkerhetspolitiska &lt;br&gt;
intressen. Utredningens överväganden och förslag ska ses &lt;br&gt;
som en vidareutveckling inom ramen för Sveriges politik för global &lt;br&gt;
utveckling och andra gällande nationella och internationella styrdokument. &lt;br&gt;
6.2 Nuvarande ordning &lt;br&gt;
6.2.1 Rekrytering till befattningar inom FN och OSSE &lt;br&gt;
UD:s personalenhet arbetar för att öka andelen svenskar i internationella &lt;br&gt;
organisationer som FN och OSSE (31 § Föreskrifter för &lt;br&gt;
utrikesförvaltningen). Arbetet bedrivs i samarbete med Sida. Sida &lt;br&gt;
svarar därvid för rekrytering till tjänster på främst handläggarnivå. &lt;br&gt;
För att på sikt öka antalet svenskar på högre befattningar inom de &lt;br&gt;
internationella organisationerna är det viktigt att även öka antalet &lt;br&gt;
yngre svenskar inom organisationerna. En satsning för att yngre &lt;br&gt;
personer ska komma in i de internationella organisationernas verk161&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenskar i internationella organisationer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
samhet är det s.k. JPO-programmet som sker i Sidas regi (se avsnitt &lt;br&gt;
3.2.3). Denna satsning har fallit mycket väl ut. &lt;br&gt;
UD ansvarar för rekrytering och nominering av personal till &lt;br&gt;
kontrakterade högre internationella tjänster och har för detta ändamål &lt;br&gt;
tillgång till ett nätverk av potentiella kandidater. Rekrytering &lt;br&gt;
till de högsta befattningarna hanteras dessutom inom det övriga &lt;br&gt;
Regeringskansliet. Personalenheten arbetar tillsammans med sakenheterna &lt;br&gt;
med att identifiera tjänster som bör prioriteras samt för &lt;br&gt;
att identifiera personer som kan komma i fråga för dessa. Annonsering &lt;br&gt;
sker därvid bl.a. på Regeringskansliets hemsida samt indirekt &lt;br&gt;
via länkar till de internationella organisationerna. Sedan början av &lt;br&gt;
år 2008 använder sig personalenheten av en databaserad kandidatbank &lt;br&gt;
som omfattar ca 600 personer. Intressenter kan lägga in CV &lt;br&gt;
och kort information om sig själva i databasen. När specifika tjänster &lt;br&gt;
som regeringen önskar prioritera aktualiseras kan personer i registret &lt;br&gt;
informeras härom. Personalenheten kan också hjälpa till att stötta &lt;br&gt;
kandidater genom att ge råd och tips beträffande CV och intervjuer &lt;br&gt;
samt instruera utlandsmyndigheter. Nomineringar till tjänster på &lt;br&gt;
högre nivåer måste i många fall understödjas på politisk väg och &lt;br&gt;
kräver därför ett stort engagemang från departementets sida. &lt;br&gt;
Sökande till tjänster inom FN-organisationerna kallas ibland till &lt;br&gt;
intervju med representanter för FN, antingen i Stockholm eller till &lt;br&gt;
organisationens huvud- eller regionkontor. Tidigare brukade UD:s &lt;br&gt;
och Sidas avdelningar för internationell rekrytering i viss utsträckning &lt;br&gt;
bjuda in FN-organen till Stockholm för att träffa större grupper &lt;br&gt;
med svenska kandidater. Den slutliga överenskommelsen om anställning &lt;br&gt;
träffas mellan den sökande och organisationen direkt. &lt;br&gt;
Under de senaste åren har antalet svenska intressenter till uppdrag &lt;br&gt;
inom OSSE minskat. Anledningen härtill torde dels vara att &lt;br&gt;
EU:s internationella krishanteringsinsatser har ökat, dels att OSSE &lt;br&gt;
har förändrat sitt ersättningssystem vad gäller medföljande familjemedlemmar. &lt;br&gt;
6.2.2 Rekrytering till befattningar inom EU &lt;br&gt;
För tjänster på alla nivåer inom EU svarar Statsrådsberedningens &lt;br&gt;
EU-kansli. Rekrytering sker i nära samarbete med Sveriges EUrepresentation &lt;br&gt;
i Bryssel. Kansliet samlar in och sprider information &lt;br&gt;
om lediga tjänster, bl.a. genom seminarier samt besök vid universitet, &lt;br&gt;
162&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenskar i internationella organisationer &lt;br&gt;
högskolor, myndigheter och mässor. Lediga tjänster annonseras ofta &lt;br&gt;
på regeringens hemsida. &lt;br&gt;
I fråga om basrekrytering finns inom kansliet en särskild ”rekryteringsbrevlåda”, &lt;br&gt;
som fyller en service- och marknadsföringsfunktion &lt;br&gt;
riktad till personer som har frågor rörande anställning &lt;br&gt;
inom EU. Kansliet har möjlighet att påverka vilka uttagningskriterier &lt;br&gt;
som ska finnas vid antagningsprov till EU och har verkat &lt;br&gt;
för att dessa ska utvecklas från att vara faktarelaterade till att ta &lt;br&gt;
sikte på skicklighet, praktiskt kunnande och social kompetens. &lt;br&gt;
Inom kansliet förs även en s.k. svensklista, som upptar alla svenskar &lt;br&gt;
inom EU. Syftet med denna är att personer som kan tänkas få anställning &lt;br&gt;
inom organisationen ska kunna kontakta relevanta personer &lt;br&gt;
och enheter för att på så sätt ”få in en fot”. &lt;br&gt;
Kansliets uppdrag omfattar även att följa upp de svenskar som &lt;br&gt;
kan komma i fråga för karriärutveckling och tjänster på senior nivå. &lt;br&gt;
Uppföljning sker bl.a. genom kontakter med administrativa enheter &lt;br&gt;
samt bevakning av statistik. I enskilda fall kan kansliet intervenera &lt;br&gt;
för att duktiga personer ska befordras. &lt;br&gt;
De högsta tjänsterna, dvs. tjänster på direktörs- och generaldirektörsnivå&lt;br&gt;
, tillsätts vanligen utifrån informella kvoter. Rekrytering till &lt;br&gt;
sådana tjänster sker i samråd med Regeringskansliets sakenheter. &lt;br&gt;
Lobbyverksamhet är en naturlig del av nomineringsförfarandet. &lt;br&gt;
Den 1 januari 2009 inrättades Kompetensrådet för utveckling i &lt;br&gt;
staten (Krus). Krus ska inledningsvis delvis fortsätta att bedriva den &lt;br&gt;
verksamhet som tidigare hanterades av Verket för förvaltningsutveckling&lt;br&gt;
. Myndighetens övergripande uppgift är att bistå regeringen &lt;br&gt;
i frågor som rör den strategiska kompetensförsörjningen i staten. &lt;br&gt;
En särskild uppgift är att upphandla och tillhandahålla utbildningar &lt;br&gt;
i ämnen som rör EU, att anordna utbildning inför deltagande i EUinstitutionernas &lt;br&gt;
uttagningsprov, s.k. concours, samt att administrera &lt;br&gt;
och informera om europeisk utbytestjänstgöring (2 § förordningen &lt;br&gt;
(2008:1085) med instruktion för Kompetensrådet för utveckling i &lt;br&gt;
staten). Inom ramen för verksamheten kommer Krus bl.a. att kunna &lt;br&gt;
erbjuda personer som tagits ut för intervjuer inom EU-institutioner &lt;br&gt;
intervjuträning. &lt;br&gt;
163&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenskar i internationella organisationer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
6.3 Överväganden och förslag &lt;br&gt;
6.3.1 Principiella frågor &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Sverige bör sträva efter fler svenskar &lt;br&gt;
på relevanta befattningar i internationella organisationer. För att &lt;br&gt;
åstadkomma en god närvaro på lång sikt bör denna strävan avse &lt;br&gt;
tjänster på alla nivåer. Ett sätt att uppnå detta mål kan vara att – &lt;br&gt;
inom ramen för befintliga bidragsformer – villkora de ekonomiska, &lt;br&gt;
personella och materiella bidragen. &lt;br&gt;
Sverige är en av de större bidragsgivarna till FN. Antalet svenskar &lt;br&gt;
inom FN står däremot ofta inte i proportion till de svenska bidragen. &lt;br&gt;
Liksom inom OSSE fördelas tjänsterna inte enligt något &lt;br&gt;
kvoteringssystem även om en geografisk balans eftersträvas.1 I fråga &lt;br&gt;
om chefstjänster är Sverige underrepresenterat även inom OSSE. &lt;br&gt;
Tjänster på högre positioner inom EU fördelas ofta enligt informella &lt;br&gt;
kvoter utifrån respektive medlemslands folkmängd. Sveriges &lt;br&gt;
representation på sådana befattningar motsvarar för närvarande i &lt;br&gt;
stort sett de platser som Sverige kan förvänta sig utifrån denna &lt;br&gt;
kvotering. I fråga om ledande positioner inom civil krishantering är &lt;br&gt;
Sverige dock underrepresenterat i förhållande till de relativt stora &lt;br&gt;
mängder personal som sänds ut inom främst polis och räddningstjänst &lt;br&gt;
samt bidrag inom logistik och materiel. &lt;br&gt;
När det gäller FN finns det främst ett par faktorer som inverkar &lt;br&gt;
negativt på Sveriges möjligheter att öka antalet svenskar i organisationen. &lt;br&gt;
Många av FN:s organisationer genomgår för närvarande en &lt;br&gt;
omstrukturering. Detta innebär nedskärningar av tjänster och personal &lt;br&gt;
och lämnar endast ett begränsat utrymme för extern rekrytering. &lt;br&gt;
Därtill kommer att det inom FN i dag finns en strävan att &lt;br&gt;
försöka få in fler personer från länder i tredje världen på högre &lt;br&gt;
befattningar. Många sådana länder står för betydande bidrag vad &lt;br&gt;
gäller militär och polisiär personal i organisationens insatser. &lt;br&gt;
Den allmänna uppfattningen bland personer som utredningen &lt;br&gt;
har talat med är att svenskar är eftertraktade på internationella befattningar &lt;br&gt;
och har ett generellt gott rykte. Även om många svenskar är &lt;br&gt;
kompetenta inom sina sakområden saknar flertalet emellertid internationell &lt;br&gt;
erfarenhet och därmed ”tyngd”. &lt;br&gt;
1 Ett antal tjänster inom sekretariatet betecknas som ”geografiska”, vilket innebär att en kandidat &lt;br&gt;
från ett mindre välrepresenterat land ska få företräde vid i övrigt likvärdiga meriter. &lt;br&gt;
164&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenskar i internationella organisationer &lt;br&gt;
Att svenskar innehar högre befattningar i internationella organisationer &lt;br&gt;
har betydelse för svenskt civilt internationellt deltagande &lt;br&gt;
i flera hänseenden: dels kan de rikta den svenska uppmärksamheten &lt;br&gt;
på det internationella arbetet och därmed inspirera personer att &lt;br&gt;
söka internationella uppdrag, dels kan de genom sina kontaktnät &lt;br&gt;
skapa vägar in i organisationerna för fler svenskar. Detta gäller &lt;br&gt;
tjänster på alla nivåer. Fler svenskar i internationella organisationer &lt;br&gt;
i allmänhet bör på sikt öka möjligheterna att få in fler svenskar i &lt;br&gt;
bl.a. civila krishanteringsinsatser. Bl.a. Domstolsverket (DV) har &lt;br&gt;
hittills upplevt att det lägger ner stora resurser på rekryterings- och &lt;br&gt;
beredningsförfaranden för att nominera lämpliga kandidater, men &lt;br&gt;
att dessa förhållandevis sällan har framgång vid tjänstetillsättningen. &lt;br&gt;
Att svenskar innehar relevanta befattningar är dessutom av betydelse &lt;br&gt;
för att Sverige ska kunna följa upp att svenska ekonomiska, &lt;br&gt;
personella och materiella bidrag används på sätt som motsvarar &lt;br&gt;
Sveriges internationella målsättningar. Innehav av nyckelpositioner &lt;br&gt;
ger insyn och därmed inflytande över organisationens utveckling. &lt;br&gt;
Det reflekterar även ett lands politiska intressen och ambitioner. &lt;br&gt;
För att säkerställa ett gott rekryteringsunderlag även på lång sikt &lt;br&gt;
är även basrekryteringen viktig, särskilt inom EU som i princip endast &lt;br&gt;
internrekryterar till högre befattningar och då EU-karriären &lt;br&gt;
ofta är livslång. &lt;br&gt;
De överenskommelser som enskilda länder träffar med internationella &lt;br&gt;
organisationer om bidrag är vanligen inte offentliga. Många &lt;br&gt;
länder synes dock ha utvecklat framgångsrika förhandlingsstrategier &lt;br&gt;
när det gäller att relevanta tjänster ska besättas av det egna landets &lt;br&gt;
personal. Sverige har hittills valt att inte villkora sina bidrag, utan i &lt;br&gt;
stället försökt uppnå samma mål genom dialog. En sådan försiktighet &lt;br&gt;
motverkar dock på sikt Sveriges målsättning att vara en aktiv internationell &lt;br&gt;
aktör som tar ett stort ansvar för bl.a. civila krishanteringsinsatser&lt;br&gt;
. Sverige bör därför på politisk nivå överväga att – inom &lt;br&gt;
ramen för befintliga bidragsformer – villkora de svenska bidragen. &lt;br&gt;
Under alla omständigheter bör Sverige i tjänstetillsättningssammanhang &lt;br&gt;
på olika politiska nivåer på ett mer aktivt sätt framhålla &lt;br&gt;
de svenska ekonomiska, personella och materiella bidragen och &lt;br&gt;
vara tydligt med att Sverige förväntar sig fler svenskar på relevanta &lt;br&gt;
positioner. Även i dag är det tydligt att de internationella personella, &lt;br&gt;
materiella och logistiska insatser som bl.a. Myndigheten för &lt;br&gt;
samhällsskydd och beredskap (MSB) bidrar med – och som är &lt;br&gt;
internationellt mycket uppskattade – också generellt ”öppnar upp” &lt;br&gt;
möjligheterna för svenskar vid tillsättning av befattningar. En fort165&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenskar i internationella organisationer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
satt försiktighet kan möjligen vara lämplig i situationer när det &lt;br&gt;
svenska intresset att bidra överskuggar det mer långsiktiga strategiska &lt;br&gt;
målet att Sverige ska spela en aktiv utrikespolitisk roll eller &lt;br&gt;
när andra länder har mer befogade intressen att göra anspråk på &lt;br&gt;
samma befattningar. &lt;br&gt;
6.3.2 Behov av nationella strategier &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Sverige bör i nationella strategier på &lt;br&gt;
regerings- respektive myndighetsnivå tydliggöra inom vilka områden &lt;br&gt;
Sverige vill prioritera och har bäst kompetens. Satsningar &lt;br&gt;
bör koncentreras till de enskilda kandidater som har de reella &lt;br&gt;
förutsättningarna att nå framgång. &lt;br&gt;
För att Sverige ska kunna leva upp till rollen som aktiv internationell &lt;br&gt;
aktör krävs nationella strategier som – inom ramen för &lt;br&gt;
gällande nationella och internationella styrdokument – i ord och &lt;br&gt;
handling tydliggör vad Sverige vill uppnå och vilka områden som &lt;br&gt;
ska prioriteras. I fråga om internationell civil krishantering finns en &lt;br&gt;
övergripande sådan strategi, skr. 2007/08:51 (Nationell strategi för &lt;br&gt;
svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande &lt;br&gt;
verksamhet). Strategier bör utformas på såväl regeringsnivå som på &lt;br&gt;
myndighetsnivå. Därigenom definieras de frågor som är utrikes och &lt;br&gt;
säkerhetspolitiskt mest intressanta samt där Sverige har särskilt &lt;br&gt;
goda förutsättningar att kunna profilera sig och därmed har förutsättningar &lt;br&gt;
att föra fram kandidater. Ett område där så har skett är &lt;br&gt;
jämställdhetsområdet.2 När ett område har definierats och en tjänst &lt;br&gt;
aktualiseras bör inte flera kandidater föras fram utan satsningar &lt;br&gt;
koncentreras till den person som har de absolut bästa förutsättningarna &lt;br&gt;
att nå framgång. Såväl urvalet av områden som av personer &lt;br&gt;
bör således göras med omsorg. &lt;br&gt;
Vid val av områden som bör prioriteras bör – utöver utrikes och &lt;br&gt;
säkerhetspolitiska hänsyn – utgångspunkten vara att den internationella &lt;br&gt;
satsningen ska komma Sverige till nytta nationellt. När &lt;br&gt;
det gäller rättsområdet innebär detta att det internationella arbetet &lt;br&gt;
bör tillföra den nationella kärnverksamheten något. För EU:s del &lt;br&gt;
innebär detta ett samarbete mellan, å ena sidan, det utrikes- och &lt;br&gt;
2 Bl.a. har svenskan Virginija Lanngbakk blivit chef för det Jämställdhetsinstitut som EU inrättade &lt;br&gt;
år 2007. &lt;br&gt;
166&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenskar i internationella organisationer &lt;br&gt;
säkerhetspolitiska området (den andra pelaren) och, å andra sidan, &lt;br&gt;
polis- och straffrättsligt samarbete (den tredje pelaren). Genom bl.a. &lt;br&gt;
utbyte av strategisk information åstadkoms en koppling mellan &lt;br&gt;
missioner och nationell verksamhet. Därigenom åstadkoms inte &lt;br&gt;
bara synergieffekter i organisatoriska och ekonomiska hänseenden. &lt;br&gt;
Att polisiärt- och straffrättsligt samarbete kan dra nytta av det &lt;br&gt;
utrikes- och säkerhetspolitiska området bör på sikt även innebära &lt;br&gt;
att rättsväsendets intresse för internationellt arbete ökar och att &lt;br&gt;
rekryteringsunderlaget därmed vidgas. &lt;br&gt;
Prioriteringar bör vidare göras utifrån Sveriges intressen på &lt;br&gt;
nationell nivå oberoende av om området eller kandidaten i fråga &lt;br&gt;
organisatoriskt faller inom den rättsliga, utrikespolitiska eller försvarspolitiska &lt;br&gt;
sfären. Det skilda nationella ”ägarskapen” måste således &lt;br&gt;
sträva åt samma håll (se avsnitt 7.3.1). &lt;br&gt;
6.3.3 Prioriterade befattningar &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Sverige bör satsa på att öka antalet &lt;br&gt;
svenskar inom de internationella organisationernas institutioner &lt;br&gt;
samt EU:s tillsynsmyndigheter. Satsningar bör inte endast avse &lt;br&gt;
traditionella sakområden utan även exempelvis administrativa &lt;br&gt;
befattningar. Inom EU bör ett stort antal nationella experter &lt;br&gt;
eftersträvas, däribland inom Rådssekretariatet. &lt;br&gt;
En ökad svensk närvaro vid de internationella organisationernas &lt;br&gt;
institutioner liksom vid EU:s tillsynsmyndigheter, däribland åklagarorganet &lt;br&gt;
Eurojust och polisorganet Europol, innebär förutom ökade &lt;br&gt;
kunskaper om EU goda möjligheter att bygga upp en konkurrenskraft &lt;br&gt;
inför högre tjänster inom organisationerna. Satsningar bör inte &lt;br&gt;
endast avse traditionella sakområden utan även exempelvis administrativa &lt;br&gt;
befattningar. &lt;br&gt;
När det gäller EU bör möjligheterna till tjänster som nationella &lt;br&gt;
experter tillvaratas. Nationella experter finns främst i Kommissionen. &lt;br&gt;
Även Rådssekretariatet har numera ett antal nationella experter på &lt;br&gt;
de områden som rör den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken &lt;br&gt;
(ESFP) samt polis- och straffrättsligt samarbete. Huvuddelen &lt;br&gt;
av experterna kommer från departement och myndigheter. &lt;br&gt;
Tjänstgöringstiden varierar mellan sex månader och två år men kan &lt;br&gt;
förlängas upp till fyra år. När experterna återvänder till hemländerna &lt;br&gt;
167&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenskar i internationella organisationer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
har de med sig kunskaper om EU som de tillägnat sig inom organisationen. &lt;br&gt;
Därmed ökar sakkunskapen betydligt när det gäller att &lt;br&gt;
vidareutveckla den nationella beredskapen. För att Sverige ska kunna &lt;br&gt;
leva upp till målsättningen att vara en aktiv aktör inom internationell &lt;br&gt;
civil krishantering är det önskvärt med svensk närvaro &lt;br&gt;
genom nationella experter inom Rådssekretariatet. Ett sätt att få till &lt;br&gt;
stånd nationella expertarrangemang är att medlemslandet tillskriver &lt;br&gt;
Kommissionen eller Rådssekretariatet med erbjudande om en viss &lt;br&gt;
nationell expert. I vissa fall kan direkta kontakter mellan, å ena sidan, &lt;br&gt;
experter eller deras nationella arbetsgivare och, å andra sidan, EUinstitutionen &lt;br&gt;
leda till intresse och möjlighet till en tjänst som nationell &lt;br&gt;
expert utan att denna har utlysts formellt. &lt;br&gt;
6.3.4 Hanteringen inom Regeringskansliet &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: För att Sveriges höga internationella &lt;br&gt;
ambitionsnivå ska avspegla sig i praktiken krävs dels en &lt;br&gt;
förbättrad koordination inom Regeringskansliet, dels att personalresurser &lt;br&gt;
avdelas inom Regeringskansliet för arbete med rekryteringsfrågor&lt;br&gt;
. &lt;br&gt;
Som framgår av utredningens direktiv har Sverige som målsättning &lt;br&gt;
att vara en aktiv internationell aktör. Den höga ambitionsnivån &lt;br&gt;
kommer bl.a. till uttryck i regeringens skrivelse skr. 2007/08:51 &lt;br&gt;
(Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds och &lt;br&gt;
säkerhetsfrämjande verksamhet). De krav som internationell &lt;br&gt;
rekrytering ställer på aktivitet, framsynthet och snabbhet förutsätter &lt;br&gt;
en välfungerande hantering inom Regeringskansliet. När befattningar &lt;br&gt;
inom internationella organisationer aktualiseras är det i dag många &lt;br&gt;
gånger oklart vilken enhet inom Regeringskansliet som bär ansvaret &lt;br&gt;
för rekrytering. Hanteringen får därför ofta lösas mer improviserat. &lt;br&gt;
En sådan ordning är olämplig, dels med tanke på att rekryteringen &lt;br&gt;
till vissa tjänster riskerar att hamna ”mellan stolarna”, dels för att &lt;br&gt;
ett framgångsrikt rekryteringsförfarandet förutsätter väletablerade &lt;br&gt;
kanaler för information och lobbyverksamhet. Mot bakgrund härav &lt;br&gt;
är det angeläget att ansvarsfördelningen mellan främst Statsrådsberedningen, &lt;br&gt;
UD:s personalenhet och de övriga fackdepartementens &lt;br&gt;
sakenheter ses över och klargörs. För att rekryteringsfrågorna ska &lt;br&gt;
168&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenskar i internationella organisationer &lt;br&gt;
hanteras på ett så enhetligt sätt som möjligt är det också lämpligt &lt;br&gt;
att manualer för handläggningen utarbetas. &lt;br&gt;
Under senare tid har de personella resurserna till bl.a. UD:s personalenhet, &lt;br&gt;
som arbetar med rekrytering till FN och OSSE, minskats. &lt;br&gt;
En sådan utveckling är inte förenlig med Sveriges höjda internationella &lt;br&gt;
ambitionsnivå. För att den svenska målsättningen ska avspegla &lt;br&gt;
sig i praktiken krävs i stället att rekryteringsfrågorna prioriteras internt, &lt;br&gt;
dvs. att tillräckliga personalresurser avdelas för dessa frågor. &lt;br&gt;
6.3.5 Praktiska frågor &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Framgångsrik internationell rekrytering &lt;br&gt;
förutsätter ofta omfattande aktivitet, framsynthet och &lt;br&gt;
lobbyverksamhet. Kandidaterna måste också uppmuntras att tillåta &lt;br&gt;
sig att ”ta plats”. Intervjuträning samt ämnes- och landskunskap &lt;br&gt;
bör erbjudas av exempelvis Krus respektive UD. En förutsättning &lt;br&gt;
för att lämpliga kandidater ska intressera sig för internationella &lt;br&gt;
uppdrag är att sådan erfarenhet tillmäts meritvärde. &lt;br&gt;
Många länder arbetar mycket aktivt och långsiktigt för att öka det &lt;br&gt;
egna landets närvaro inom internationella organisationer. Storbritannien &lt;br&gt;
och Frankrike, men även Finland, är exempel på länder &lt;br&gt;
som har utvecklat framgångsrika strategier för att tidigt identifiera &lt;br&gt;
de kandidater som är bäst lämpade för internationella uppdrag och &lt;br&gt;
sedan satsar på och för fram dessa. Till stor del handlar det om att &lt;br&gt;
lämpliga kandidater kan följa en mer planmässig karriärväg. &lt;br&gt;
För att även öka antalet svenskar på särskilt högre befattningar i &lt;br&gt;
internationella organisationer krävs en betydande aktivitet och &lt;br&gt;
framsynthet från främst Regeringskansliets och de utländska representationernas &lt;br&gt;
sida. En svensk kandidat kan i många fall behöva &lt;br&gt;
föras fram långt innan tjänsten formellt ledigförklarats eller utlysts. &lt;br&gt;
Det är därför lämpligt att, såsom Sverige gör inom bl.a. OSSE, löpande &lt;br&gt;
kartlägga vilka chefspositioner som förväntas ledigförklaras &lt;br&gt;
och redan på förhand avgöra vilka av dessa som bör prioriteras &lt;br&gt;
politiskt. Att i efterhand kritisera att en tjänst tillsatts av ett annats &lt;br&gt;
lands kandidat är ingen framkomlig väg. Trots tillsättningsförfarandenas &lt;br&gt;
ofta bristande transparens är det dock lämpligt att i sådana &lt;br&gt;
situationer ställa sig frågan hur detta land gått tillväga med sin &lt;br&gt;
kandidatur och vad Sverige borde ha gjort annorlunda. &lt;br&gt;
169&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Svenskar i internationella organisationer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Framgångsrik rekrytering i internationella sammanhang kan i vissa &lt;br&gt;
avseenden förutsätta lobbyverksamhet i en utsträckning, som inte &lt;br&gt;
skulle anses lämplig vid nationella svenska tillsättningar. Särskilt &lt;br&gt;
inom svensk förvaltning anses traditionellt sett en god sökande kunna &lt;br&gt;
hävda sig enbart genom goda skriftliga vitsord. Utnyttjande av &lt;br&gt;
kontakter och nätverk kan under sådana omständigheter uppfattas &lt;br&gt;
som otillåtna genvägar. Även om detta synsätt håller på att luckras &lt;br&gt;
upp är det viktigt att Sverige, inte minst genom sina utrikesbeskickningar&lt;br&gt;
, medvetet utnyttjar de lobbyverktyg som andra länder &lt;br&gt;
använder sig av. Det kan handla om att sprida informationsmaterial &lt;br&gt;
om en kandidat till en panel som ska fråga ut denne i samband med &lt;br&gt;
en tjänstetillsättning, men också om att utnyttja nätverk och låta &lt;br&gt;
kandidatens namn synas och nämnas i så många sammanhang som &lt;br&gt;
möjligt. Lobbyverksamheten ska företrädelsevis ske på hög, främst &lt;br&gt;
politisk, nivå och skräddarsys utifrån varje enskild kandidat. Det är &lt;br&gt;
därvid viktigt att det verkligen är rätt personer som förs fram och &lt;br&gt;
att man från svensk sida har ställt sig frågan varför just en viss person &lt;br&gt;
befinns vara lämplig. &lt;br&gt;
Ett framgångsrikt internationellt rekryteringsförfarande förutsätter &lt;br&gt;
– liksom arbete i en internationell miljö – många gånger att &lt;br&gt;
man som person måste framhålla sig själv och sina kvalifikationer &lt;br&gt;
på ett sätt som också kan te sig främmande i ett mer svenskt &lt;br&gt;
sammanhang. En sådan blyghet eller allmän återhållsamhet kan innebära &lt;br&gt;
att en sökande, som förväntas framhäva sina kvaliteter, konkurreras &lt;br&gt;
ut av en annars lika eller mindre kvalificerad sökande som &lt;br&gt;
tillåter sig själva att ”ta plats”. &lt;br&gt;
Uttagnings- och intervjuförfaranden kan underlättas av möjlighet &lt;br&gt;
till intervjuträning i exempelvis Krus regi. För att personen i fråga &lt;br&gt;
ska ha möjlighet att hävda sig inom relevant område, men också för &lt;br&gt;
att han eller hon ska känna sig så bekväm som möjligt i en intervju eller &lt;br&gt;
testsituation är det viktigt att få råd av personer som genomgått &lt;br&gt;
uttagningen tidigare och att ha bästa möjliga ämnes- och landkunskap. &lt;br&gt;
Personen måste också vara väl insatt i vad som förväntas &lt;br&gt;
av honom eller henne. Kandidater till högre befattningar bör därvid &lt;br&gt;
ges möjlighet att av UD få information om uppdragets innebörd, &lt;br&gt;
eventuell relevant kunskap om landet och Sveriges förhållningssätt &lt;br&gt;
till detta. Även språkutbildning är viktig i sammanhanget, inte bara &lt;br&gt;
för att kunna utföra ett gott arbete utan även för individens självförtroende. &lt;br&gt;
&lt;br&gt;
En förutsättning för att lämpliga kandidater ska intressera sig för &lt;br&gt;
internationella uppdrag är att sådan erfarenhet tillmäts meritvärde i &lt;br&gt;
170&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Svenskar i internationella organisationer &lt;br&gt;
171 &lt;br&gt;
betydligt större utsträckning än i dag. En annan förutsättning är att &lt;br&gt;
anhörigfrågor, särskilt den s.k. medföljandeproblematiken, uppmärksammas&lt;br&gt;
. Betydelsen härav diskuteras närmare i avsnitt 7.3.15 och &lt;br&gt;
7.3.21.&lt;br&gt;
7 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
7.1 Inledning &lt;br&gt;
Organisatoriska frågor rörande svenska myndigheters deltagande i &lt;br&gt;
internationella krishanteringsinsatser och internationellt utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
har under de senaste tio åren varit föremål för ett omfattande &lt;br&gt;
utredningsarbete. Nedan följer en översiktlig redogörelse &lt;br&gt;
för detta samt en utförligare beskrivning av två i sammanhanget &lt;br&gt;
särskilt intressanta utredningar, nämligen departementspromemorian &lt;br&gt;
Domare och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1) och &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningens betänkanden En svensk veteranpolitik, &lt;br&gt;
del 1 och 2 (SOU 2007:77 och 2008:91) (avsnitt 7.2). Även om det &lt;br&gt;
finns stora skillnader mellan de internationella civila och militära &lt;br&gt;
verksamheterna gör sig flera gemensamma frågeställningar gällande. &lt;br&gt;
Därefter följer en kartläggning av behovet att förändra rättsväsendets &lt;br&gt;
organisation och struktur för att rekrytera och ansvara för &lt;br&gt;
experter till internationella uppdrag. Framställningen tar i huvudsak &lt;br&gt;
sikte på rättsväsendets större aktörer, dvs. domstols-, åklagar och &lt;br&gt;
polisväsendena samt Kriminalvården. I den utsträckning andra &lt;br&gt;
aktörer, såsom Ekobrottsmyndigheten och Brottsoffermyndigheten, &lt;br&gt;
kommer att delta i internationella uppdrag, kan de dock komma i &lt;br&gt;
fråga för samverkan. &lt;br&gt;
När det gäller vissa frågor, bl.a. om nominering och ersättare, &lt;br&gt;
väljer utredningen att särskilt uppmärksamma domare och åklagare. &lt;br&gt;
Anledningen härtill är dels den speciella funktion som dessa yrkesgrupper &lt;br&gt;
har jämte domarnas konstitutionella särställning, dels att &lt;br&gt;
utredningen finner att motsvarande frågor redan hanteras på ett &lt;br&gt;
tillfredsställande sätt för polisers och kriminalvårdares del. Särskilt &lt;br&gt;
Polisens deltagande i internationella uppdrag är väl beprövat. Utredningens &lt;br&gt;
utgångspunkt är därför att organisationen kring detta i &lt;br&gt;
huvudsak fungerar väl och därför inte behöver genomgå några större &lt;br&gt;
förändringar (se dock avsnitt 7.3.10). &lt;br&gt;
173&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Övervägandena görs vidare mot bakgrund av direktivens betonande &lt;br&gt;
av Folke Bernadotteakademins (FBA) samordnande roll inom &lt;br&gt;
freds- och säkerhetsfrämjande, konfliktbyggande, krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
och andra liknande uppdrag. FBA har också till uppgift att &lt;br&gt;
rekrytera sådan personal inom rättsområdet som inte ska sändas ut &lt;br&gt;
inom ramen för den ordinarie arbetsgivarens verksamhet. Utredningen &lt;br&gt;
vill emellertid framhålla att även Myndigheten för samhällsskydd &lt;br&gt;
och beredskap (MSB) är och bör vara en viktig och tung aktör i sammanhanget. &lt;br&gt;
Myndighetens internationellt mycket uppskattade arbete &lt;br&gt;
banar också vägen för andra svenska aktörer (se t.ex. avsnitt 6.3.1). &lt;br&gt;
Det bör vidare påpekas att utredningens överväganden görs mot &lt;br&gt;
bakgrund av de övergripande inriktnings- och styrdokument som &lt;br&gt;
finns på området och inom vars ramar Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik &lt;br&gt;
utformas (se kapitel 2 och avsnitt 3.1). &lt;br&gt;
Utredningens överväganden och förslag i denna del inleds med &lt;br&gt;
övergripande frågor (avsnitt 7.3.1–7.3.4). Därefter följer frågor rörande &lt;br&gt;
stödfunktioner och samverkan på olika nivåer (avsnitt 7.3.5–7.3.9), &lt;br&gt;
frågor rörande anställningsmyndighet, rekrytering, kvalitetssäkring &lt;br&gt;
och meritvärdering (avsnitt 7.3.10–7.3.21) samt en redogörelse för &lt;br&gt;
de områden, inom vilka rättsväsendets olika delar bör samverka på &lt;br&gt;
ett allmänt plan (avsnitt 7.3.22–7.3.26). &lt;br&gt;
7.2 Tidigare utredningar m.m. &lt;br&gt;
7.2.1 Civil krishantering &lt;br&gt;
Med undantag av polisers erfarenheter från krishantering inom ramen &lt;br&gt;
för Försvarsmaktens verksamhet, är rättsväsendets deltagande i civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser en relativt sen företeelse. Behovet av sådant &lt;br&gt;
deltagande har vuxit fram i takt med att säkerhetsbegreppet inom &lt;br&gt;
bl.a. FN och EU har vidgats och att det civila inslaget i de freds och &lt;br&gt;
säkerhetsfrämjande insatserna har ökat (se avsnitt 2.1). &lt;br&gt;
I betänkandet Internationell konflikthantering – att förbereda sig &lt;br&gt;
tillsammans (SOU 1999:29) gjordes bedömningen att det var angeläget &lt;br&gt;
att skapa institutionella förutsättningar för en tvärsektoriell &lt;br&gt;
kompetensutveckling i Sverige. Utredningen föreslog inrättandet av &lt;br&gt;
ett kompetenscentrum med uppgift att genomföra utbildning samt &lt;br&gt;
stimulera utvecklingsarbete, samordning och samarbete inom detta &lt;br&gt;
område. Efter remissbehandling fastslog Försvarsdepartementet, &lt;br&gt;
174&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
som ansvarigt i Regeringskansliet, att förslaget inte vunnit allmän &lt;br&gt;
acceptans och att etablerandet av ett institut inte var realistiskt. &lt;br&gt;
I betänkandet Att verka för fred – ett gemensamt fredscentrum i &lt;br&gt;
Sverige (SOU 2000:74) föreslogs att alla berörda myndigheters rekryteringsverksamhet&lt;br&gt;
, civil som militär, borde samlokaliseras och om &lt;br&gt;
möjligt samlas under ett tak för att bilda ett gemensamt svenskt &lt;br&gt;
fredscentrum. En sådan myndighet skulle också administrera gemensam &lt;br&gt;
utbildning inför internationella insatser, särskilt den integrerade &lt;br&gt;
och gränsöverskridande utbildningen och övningsverksamheten. Vid &lt;br&gt;
remissbehandlingen ställde sig många remissinstanser tveksamma till &lt;br&gt;
att en ny myndighet skulle ta över rekryteringsansvaret, något som &lt;br&gt;
allmänt ansågs böra ligga kvar på respektive ansvarig myndighet. Däremot &lt;br&gt;
fanns en större förståelse och acceptans för utbildningssamordning. &lt;br&gt;
I betänkandet Samverkanscenter i Kramfors för katastrof- och fredsinsatser &lt;br&gt;
(SOU 2001:104) föreslogs inrättandet av vad som senare &lt;br&gt;
kom att bli FBA. En beskrivning av akademins verksamhet finns i &lt;br&gt;
avsnitt 3.2.2. &lt;br&gt;
Central för det svenska deltagandet i internationell civil krishantering &lt;br&gt;
är regeringens skrivelse skr. 2007/08:51 (Nationell strategi för &lt;br&gt;
svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande &lt;br&gt;
verksamhet) (se avsnitt 3.1). &lt;br&gt;
7.2.2 Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbete inom rättsväsendet startade på allvar först omkring &lt;br&gt;
år 1992. Bakgrunden var kommunismens kollaps och behovet &lt;br&gt;
av att ge stöd till de forna folkdemokratierna i Östeuropa, särskilt &lt;br&gt;
de nya baltiska staterna. Till en början bestod insatserna främst i att &lt;br&gt;
förse samarbetsländerna med modernare utrustning. Endast ett fåtal &lt;br&gt;
människor var engagerade och arbetet framstod ofta som avgränsade &lt;br&gt;
projekt utan direkt anknytning till myndigheternas ordinarie &lt;br&gt;
verksamhet. Verksamheten var dessutom splittrad i ett antal insatser &lt;br&gt;
utan inbördes koppling och med olika finansieringslösningar. För &lt;br&gt;
att bedöma om verksamheten var ändamålsenligt utformad tillsattes &lt;br&gt;
år 1996 en särskild utredare. Anledningen var att arbetet hade fått &lt;br&gt;
en sådan omfattning att det tydligt påverkade myndigheternas planering &lt;br&gt;
och resursanvändning. I rapporten Bistånd inom rättsväsendet &lt;br&gt;
(Ds 1996:45) föreslog utredaren att en rättsväsendets biståndskommitté &lt;br&gt;
skulle inrättas samt att Justitiedepartementet på ett tydligare &lt;br&gt;
175&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
sätt skulle delta i verksamheten och ge myndigheterna bättre vägledning &lt;br&gt;
i arbetet. &lt;br&gt;
Utredarens förslag ledde till att regeringen bemyndigade chefen &lt;br&gt;
för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att &lt;br&gt;
samråda i frågor om utvecklingssamarbete inom rättsområdet. Denna &lt;br&gt;
skulle bl.a. fungera som forum för samråd och informationsutbyte i &lt;br&gt;
fråga om rättsbistånd samt kartlägga svenskt rättsbistånd och lämna &lt;br&gt;
förslag till förändringar. Kommittén, som antog namnet Kommittén &lt;br&gt;
för utvecklingssamarbete på rättsområdet (KUR) lämnade år 1998 &lt;br&gt;
delbetänkandet Utvecklingssamarbete på rättsområdet – Östeuropa &lt;br&gt;
(SOU 1998:86). Betänkandet innehöll bl.a. förslaget att en informell &lt;br&gt;
styrgrupp bestående av generaldirektörer eller motsvarande för rättsväsendets &lt;br&gt;
myndigheter och Sida skulle inrättas för utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
inom rättsväsendet för perioden 1999–2000. År 1999 lämnade &lt;br&gt;
KUR slutbetänkandet Utvecklingssamarbete på rättsområdet &lt;br&gt;
(SOU 1999:32). I detta fastslogs att arbetsformerna för utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
inom rättsområdet behövde ses över. &lt;br&gt;
I enlighet med KUR:s förslag presenterade Sida år 2002 en policyrapport &lt;br&gt;
om rättsbistånd, Legal Sector. Rapporten innehåller bl.a. en &lt;br&gt;
sammanställning av erfarenheter och riktlinjer för framtida rättsbistånd. &lt;br&gt;
7.2.3 Särskilt om departementspromemorian Domare och &lt;br&gt;
åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1) &lt;br&gt;
I promemorian diskuterades hur domstols- och åklagarväsendenas &lt;br&gt;
myndigheter skulle kunna ta ett ökat ansvar för internationella uppdrag&lt;br&gt;
. Övervägandena och förslagen var i huvudsak inriktade på förhållandena &lt;br&gt;
inom domstols- och åklagarväsendena och på internationella &lt;br&gt;
uppdrag för domare, åklagare och andra anställda inom domstols och &lt;br&gt;
åklagarväsendena. I vissa delar ansågs dock övervägandena ha &lt;br&gt;
allmän giltighet och borde därmed kunna tjäna till ledning för andra &lt;br&gt;
myndigheters internationella verksamhet. &lt;br&gt;
Promemorian behandlade behoven av tydlig och långsiktig styrning &lt;br&gt;
från riksdag och regering, full finansiering för myndigheterna &lt;br&gt;
samt finansieringslösningar som möjliggör myndigheternas planering &lt;br&gt;
på lång sikt. Det konstaterades att de svenska domstols- och åklagarväsendena &lt;br&gt;
har en dimensionering anpassad för nuvarande verksamhetsuppgifter &lt;br&gt;
inom rättskipning och lagföring. Vidare framhölls &lt;br&gt;
att om domstols- och åklagarväsendenas myndigheter skulle kunna &lt;br&gt;
176&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
ta sig an de internationella uppgifterna utan att den nationella kärnverksamheten &lt;br&gt;
blev lidande, krävdes en dimensionering som även är &lt;br&gt;
anpassad för internationella insatser, dvs. resurstillskott. &lt;br&gt;
Enligt promemorian borde Domstolsverket (DV) och Riksåklagaren &lt;br&gt;
(RÅ) fungera som centrala stödfunktioner för de internationella &lt;br&gt;
uppgifterna. Samtidigt betonades att rättsväsendet tillsammans &lt;br&gt;
med företrädare för advokatkåren och andra inhemska aktörer borde &lt;br&gt;
skapa former för samarbete. En annan fråga som fokuserades på i &lt;br&gt;
utredningen var rekryteringen till internationella uppdrag och hur &lt;br&gt;
det kunde skapas förutsättningar för att rekrytera kvalificerade personer. &lt;br&gt;
Det konstaterades därvid att de internationella uppgifterna &lt;br&gt;
kan kräva viss senioritet även om också mindre erfarna personer &lt;br&gt;
borde få tillfälle att arbeta tillsammans med äldre i internationella &lt;br&gt;
uppdrag. &lt;br&gt;
I promemorian framhölls att god rekrytering till internationella &lt;br&gt;
uppdrag förutsätter att det finns system för att fånga upp, vidareutbilda &lt;br&gt;
och löpande informera intresserade personer. Vidare betonades &lt;br&gt;
vikten av att det skapas bra villkor, dvs. ersättning, anställningsförhållanden, &lt;br&gt;
stöd m.m., för dem som deltar i internationella insatser &lt;br&gt;
samt att de internationella erfarenheterna måste beaktas vid meritvärdering &lt;br&gt;
i karriärhänseende. Ändamålsenliga resursbanker med &lt;br&gt;
kandidater för dessa uppdrag borde byggas upp inom domstols och &lt;br&gt;
åklagarväsendena. I promemorian föreslogs en ordning för hur &lt;br&gt;
ett rekryteringsförfarande till internationella uppdrag borde se ut på &lt;br&gt;
myndighetsnivå. Denna ordning omfattade välordnade resursbanker, &lt;br&gt;
möjlighet till ett kvalificerat beredningsförfarande i en tjänsteförslagsnämnd &lt;br&gt;
– domstolsväsendets eller åklagarväsendets – efter ett &lt;br&gt;
öppet ansökningsförfarande samt beslut av Tjänsteförslagsnämnden &lt;br&gt;
för domstolsväsendet vad gäller ordinarie domare i vissa fall, av DV &lt;br&gt;
vad gäller övrig personal inom domstolsväsendet samt av RÅ för &lt;br&gt;
åklagarväsendets del. &lt;br&gt;
Anställda inom domstols- och åklagarväsendena som medverkar &lt;br&gt;
i en insats inom internationell civil krishantering borde enligt promemorian &lt;br&gt;
under den tid tjänstgöring pågår utomlands vara lediga &lt;br&gt;
från sina ordinarie anställningar och vara anställda av DV och RÅ. I &lt;br&gt;
sammanhanget erinrades om behovet av försiktighet i fråga om uppdrag &lt;br&gt;
som kan påverka förtroendet för de anställda inom domstols och &lt;br&gt;
åklagarväsendena. Eftersom krishantering kan ställa särskilda &lt;br&gt;
krav på bl.a. snabbhet och beredskap, diskuterades särskilt frågor &lt;br&gt;
om rekrytering och ersättare vid dessa uppdrag. &lt;br&gt;
177&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
7.2.4 Särskilt om Veteransoldatutredningens betänkanden &lt;br&gt;
En svensk veteranpolitik, del 1 och 2 (SOU 2007:77 &lt;br&gt;
och 2008:91) &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningen hade i uppdrag att utforma förslag till hur &lt;br&gt;
en samlad och trovärdig svensk veteranpolitik, dvs. hur ansvaret för &lt;br&gt;
personalen före, under och efter internationella militära insatser, &lt;br&gt;
borde vara utformad. Den framtida veteranpolitiken bör enligt utredningen &lt;br&gt;
grundas på en helhetssyn innefattande rekrytering av &lt;br&gt;
personalen, utbildning och förberedelser inför insatsen, stöd och &lt;br&gt;
åtgärder under insatsen, omhändertagande samt stöd och eventuell &lt;br&gt;
rehabilitering efter insatsen. Också stödet till de anhöriga, särskilt &lt;br&gt;
barnen, är en viktig del i denna helhetssyn. En annan utgångspunkt &lt;br&gt;
var att bedöma hur samhället som helhet kan medverka i genomförandet &lt;br&gt;
av den framtida veteranpolitiken. Enligt Veteransoldatutredningen &lt;br&gt;
bör den myndighet eller organisation som från ett samlat &lt;br&gt;
samhällsperspektiv är mest lämpad också ansvara för åtgärden. Utredningen &lt;br&gt;
identifierar vissa särskilda behov. Före insats är behovet &lt;br&gt;
av information stort både för soldaten och dennes anhöriga, inte &lt;br&gt;
minst bland dem som åker ut för första gången. Under insatsen har &lt;br&gt;
soldaten ett behov av att kunna ha kontakt med anhöriga. Efter &lt;br&gt;
insats är uppföljningen av soldaten av stor betydelse. Kedjan av information, &lt;br&gt;
kontakt och uppföljning bör vara avgörande vid bedömningen &lt;br&gt;
av vilka åtgärder i omhändertagandet som ska prioriteras &lt;br&gt;
före, under och efter insatsen. &lt;br&gt;
I utredningen konstateras att de internationella militära insatserna &lt;br&gt;
har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. Den &lt;br&gt;
snabba utvecklingen ställer stora krav på en flexibel organisation i &lt;br&gt;
hemlandet. Utredningen lyfter fram ett antal områden inom veteranpolitiken &lt;br&gt;
inom vilka särskilda satsningar anses behövas. Bland dem &lt;br&gt;
kan nämnas en förbättrad rekrytering, en policy innebärande att &lt;br&gt;
samtliga anställda i Försvarsmakten i framtiden ska ha en skyldighet &lt;br&gt;
att delta i den fredsfrämjande verksamheten, en policy angående &lt;br&gt;
den enskildes insatsfrekvens, ett förstärkt uppföljningsansvar &lt;br&gt;
och stöd till tidigare tjänstgörande, utökat stöd till anhöriga, ett &lt;br&gt;
ökat erkännande och meritvärde, stöd till veteranorganisationerna &lt;br&gt;
samt införande av en veteranadministrativ enhet inom Försvarsmaktens &lt;br&gt;
högkvarter. &lt;br&gt;
178&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
7.3 Överväganden och förslag &lt;br&gt;
7.3.1 En nationell helhetssyn &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: En förutsättning för att ett stort &lt;br&gt;
antal svenska aktörer ska kunna vara delaktiga i internationella &lt;br&gt;
uppdrag på rättsområdet är att det finns en välgrundad helhetssyn &lt;br&gt;
på verksamheten. Detta kräver en nära samordning mellan &lt;br&gt;
berörda departement – främst Justitiedepartementet och UD – &lt;br&gt;
och övriga aktörer samt en tydlig styrning av den internationella &lt;br&gt;
verksamheten inom domstolsväsendet och rättsväsendets myndigheter&lt;br&gt;
. I den mån nuvarande ordning med gemensam beredning &lt;br&gt;
inte visar sig fullgod, bör övervägas att inom Statsrådsberedningen &lt;br&gt;
inrätta en funktion med uppgift att säkerställa att styrningen &lt;br&gt;
inom Regeringskansliet blir enhetlig och konsekvent. &lt;br&gt;
Grundläggande strukturer &lt;br&gt;
Som framgått ovan tar i dag ett stort antal svenska aktörer del i den &lt;br&gt;
internationella verksamheten på rättsområdet eller verkar i nära anslutning &lt;br&gt;
till denna. Utredningen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten &lt;br&gt;
på den grundläggande svenska myndighetsstrukturen. &lt;br&gt;
Denna kan tyckas självklar men bör likväl belysas för att &lt;br&gt;
villkoren för det internationella arbetet ska framgå och styrkor och &lt;br&gt;
svagheter tydliggöras. &lt;br&gt;
I Danmark, Norge och Finland hanteras deltagandet i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
till stor del av ett departement (ministerium) (se &lt;br&gt;
avsnitt 5.2–5.4). Vilket detta är varierar dock. I Danmark handhas &lt;br&gt;
frågorna således främst av Utrikesministeriet, i Finland av Inrikesministeriet &lt;br&gt;
och i Norge av Justitiedepartementet. Också när det &lt;br&gt;
gäller administrationen av deltagande på det praktiska planet har &lt;br&gt;
dessa länder valt olika lösningar. I Danmark sköts sådana uppgifter &lt;br&gt;
av ett privat konsultföretag, i Norge hanteras uppgifterna inom &lt;br&gt;
Justitiedepartementet och i Finland – som i likhet med övriga nordiska &lt;br&gt;
länder saknar en motsvarighet till det svenska Domstolsverket &lt;br&gt;
– sköts dessa av en statlig myndighet under Inrikesministeriet. Även &lt;br&gt;
om polisväsendena i Danmark och Norge spelar en relativt självständig &lt;br&gt;
roll i sammanhanget är emellertid gemensamt för dessa tre &lt;br&gt;
länder, att verksamheten på såväl politisk som operativ nivå är &lt;br&gt;
centrerad till få huvudaktörer. &lt;br&gt;
179&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Denna enhetlighet ska jämföras med det stora antal aktörer som &lt;br&gt;
verkar inom området internationell civil krishantering i Sverige. De &lt;br&gt;
främsta aktörerna är domstolsväsendet och rättsväsendets myndigheter, &lt;br&gt;
FBA och MSB. Medan rättsväsendet hör till Justitiedepartementet, &lt;br&gt;
är FBA en myndighet under UD och MSB en myndighet &lt;br&gt;
under Försvarsdepartementet. Liksom i övriga länder har den civila &lt;br&gt;
krishanteringen dessutom många beröringspunkter med de internationella &lt;br&gt;
militära krishanteringsinsatser som Försvarsmakten deltar i. &lt;br&gt;
När det gäller utvecklingssamarbete tillkommer – liksom i de &lt;br&gt;
övriga nordiska länderna – ytterligare aktörer. Bland dessa kan nämnas &lt;br&gt;
advokatkåren, icke-statliga organisationer samt universitet och &lt;br&gt;
andra akademiska institutioner. Utvecklingssamarbetet förutsätter i &lt;br&gt;
det alldeles övervägande antalet fall ett nära samarbete med UD och &lt;br&gt;
Sida, som är en myndighet under UD. &lt;br&gt;
I fråga om övriga internationella uppdrag på rättsområdet – däribland &lt;br&gt;
nominering till internationella tribunaler och domstolar samt &lt;br&gt;
nationella domstolar med internationella domare – sker arbetet i &lt;br&gt;
huvudsak inom Regeringskansliet. Det har dock förekommit att &lt;br&gt;
Sida helt på egen hand har agerat i samband med sådant arbete.1 &lt;br&gt;
Överväganden och förslag &lt;br&gt;
I Sverige är i allmänhet ett stort antal departement, myndigheter &lt;br&gt;
och andra aktörer delaktiga i administrationen och genomförandet &lt;br&gt;
av den internationella verksamheten. Många aktörer inom samma &lt;br&gt;
arbetsområde förutsätter en nära samverkan mellan berörda departement&lt;br&gt;
, främst Justitiedepartementet och UD, för att Sveriges strategi &lt;br&gt;
rörande verksamheten tydligt ska framgå och myndigheterna som &lt;br&gt;
ligger under olika departement ska få entydiga signaler. En enhetlig &lt;br&gt;
utveckling förutsätter också en tydlig styrning från regeringens sida &lt;br&gt;
genom styrdokument såsom instruktioner och regleringsbrev. För &lt;br&gt;
närvarande saknas en tydlig samordnande funktion för att säkerställa &lt;br&gt;
att beredningen i alla frågor blir enhetlig och konsekvent. I &lt;br&gt;
den mån ordningen med gemensamberedning inte visar sig fullgod &lt;br&gt;
1 Det gäller exempelvis tillsättning av svensk domare i den internationellt sammansatta och av &lt;br&gt;
OHR inrättade domstolen i Bosnien-Hercegovina, där Sida, som framgått, utan några kontakter &lt;br&gt;
med Regeringskansliet beredde och beslutade avseende en kvalificerad befattning, något &lt;br&gt;
som får betraktas som olyckligt. Med en beredning inom Regeringskansliet (närmast Justitiedepartementet &lt;br&gt;
och UD) hade ett bredare beslutsunderlag säkert kunnat nås, även om slutresultatet &lt;br&gt;
måhända blivit detsamma. &lt;br&gt;
180&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
bör därför övervägas att inrätta en sådan central styr- och samverkansfunktion &lt;br&gt;
inom Statsrådsberedningen. &lt;br&gt;
Det stora antalet aktörer innebär också att ett förhållandevis stort &lt;br&gt;
antal arbetsgivare (anställningsmyndigheter) sänder ut personal på &lt;br&gt;
internationella uppdrag. Som anförs i avsnitt 8.5 och 9.5 medför &lt;br&gt;
detta ett ökat behov av lagstiftning rörande anställningsvillkor och &lt;br&gt;
straffrättslig jurisdiktion för att utsänd personal i allt väsentligt ska &lt;br&gt;
omfattas av enhetliga och överskådliga regler. Även om regeringen &lt;br&gt;
har ett inflytande över olika myndigheters deltagande i internationella &lt;br&gt;
uppdrag, måste emellertid myndigheterna genom samverkan &lt;br&gt;
själva ta ansvar för att åstadkomma enhetlighet på en rad områden, &lt;br&gt;
däribland lönesättning. &lt;br&gt;
Den omständigheten att ansvaret för uppdragen i allt väsentligt &lt;br&gt;
ligger hos respektive myndighet kan också leda till en splittrad bild &lt;br&gt;
av det svenska deltagandet, inte minst ur utländska och internationella &lt;br&gt;
aktörers perspektiv. Detta är en nackdel, eftersom det i många &lt;br&gt;
sammanhang finns ett behov av att Sverige ”talar med en röst”, dels &lt;br&gt;
för att det klart ska framgå vilken den svenska linjen är, dels då det &lt;br&gt;
av praktiska skäl är viktigt att andra aktörer ska veta vem de ska &lt;br&gt;
vända sig till. Det är därför viktigt att sådan samordning sker vid de &lt;br&gt;
svenska representationerna vid de internationella organisationerna. &lt;br&gt;
Också ute i enskilda sammansatta missioner är det eftersträvansvärt &lt;br&gt;
att samordning sker, även om de principiella frågorna då ofta måste &lt;br&gt;
stå tillbaka för frågor av mer praktisk karaktär. Vid utseende av s.k. &lt;br&gt;
kontaktpunkter (en i huvudsak administrativ funktion, på engelska &lt;br&gt;
national contact points) är det därför lämpligt att inriktningen på &lt;br&gt;
missionerna avgör ur vilken yrkeskategori dessa väljs. &lt;br&gt;
I fråga om internationellt utvecklingssamarbete har Sverige, på &lt;br&gt;
grund av sin relativt långa erfarenhet på området, ofta blivit särskilt &lt;br&gt;
tillfrågat i samband med utformningen av FN:s utvecklingssamarbete&lt;br&gt;
. Under senare år har emellertid Sida märkt tendensen att &lt;br&gt;
Sverige – på grund av att landet inte kan visa upp någon samlad bild &lt;br&gt;
av den verksamhet som ett stort antal aktörer bedriver – inte längre &lt;br&gt;
intar någon självklar sådan ställning. (Vad som kan ha bidragit till &lt;br&gt;
denna ändring är att Sveriges självvalda profil under kalla kriget, särskilt &lt;br&gt;
i FN-sammanhang, sedan kommunismens kollaps och Sveriges &lt;br&gt;
inträde i EU kommit att ändras och inte längre automatiskt ger &lt;br&gt;
några fördelar.) &lt;br&gt;
En annan uppenbar nackdel med att flera myndigheter parallellt &lt;br&gt;
ansvarar för samma eller likartade uppgifter är risken för merarbete, &lt;br&gt;
dvs. att samma arbete utförs av flera samtidigt. Detta är inte kost181&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
nadsmässigt försvarbart, särskilt inte i ett land av Sveriges begränsade &lt;br&gt;
internationella storlek. Att samla det huvudsakliga ansvaret för den &lt;br&gt;
internationella verksamheten hos en aktör med särskild inriktning &lt;br&gt;
just på sådant arbete innebär också en koncentration av expertis på &lt;br&gt;
områden som rekrytering och utbildning, vilket kan medföra att &lt;br&gt;
kvalitén på arbetet höjs. &lt;br&gt;
Det finns emellertid även fördelar med ett stort antal aktörer. &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningen har i fråga om militär krishantering i sitt &lt;br&gt;
slutbetänkande framhållit vikten av att reformer genomförs av flera &lt;br&gt;
departement tillsammans. Enligt Veteransoldatutredningen ökar &lt;br&gt;
detta genomslaget för förändringarna och blir ett exempel för de olika &lt;br&gt;
myndigheter som har det närmare ansvaret för verksamheten. Motsvarande &lt;br&gt;
breda engagemang i Sverige anses krävas för ett fullgott &lt;br&gt;
och sammanhållet omhändertagande. &lt;br&gt;
Det stora antalet aktörer ligger i linje med den ökande internationaliseringen &lt;br&gt;
i allmänhet samt att utvecklingen under senare år &lt;br&gt;
alltmer har gått emot ett vidgat säkerhetsbegrepp där det civila samhällets &lt;br&gt;
många delar framhålls som viktiga komponenter. De främsta &lt;br&gt;
fördelarna med ett stort antal nationella aktörer är att verksamheten &lt;br&gt;
bedrivs av dem som får antas ha den största sakkunskapen inom varje &lt;br&gt;
delområde, och att det internationella arbetet kommer de olika kärnverksamheterna &lt;br&gt;
till gagn. Den omständigheten att verksamheten fördelas &lt;br&gt;
bland ett flertal olika myndigheter bör också främja enskilda &lt;br&gt;
individers personliga engagemang och intresse för internationella &lt;br&gt;
uppdrag, eftersom dessa då framstår som en mer naturlig del av den &lt;br&gt;
egna verksamheten än om den bedrivs av en fristående aktör. Det &lt;br&gt;
danska initiativet att bilda en tvärministeriell arbetsgrupp för att &lt;br&gt;
förbättra rekryteringen till civila krishanteringsinsatser (se avsnitt &lt;br&gt;
5.2) är ett annat exempel på utveckling mot en ökad integrering av &lt;br&gt;
verksamheten. Genom att engagera olika slags verksamheter är förhoppningen &lt;br&gt;
att rekryteringsunderlaget ska breddas. &lt;br&gt;
Vad gäller rekrytering, utbildning, utrustning etc. av personal till &lt;br&gt;
uppdrag inom civil krishantering framträder i Sverige Polisen, FBA &lt;br&gt;
och MSB – som alltså alla ligger under olika departement – som &lt;br&gt;
ledande aktörer. Polisen har dessutom den fördelen att höra till rättsväsendet. &lt;br&gt;
Domstolsväsendet, åklagarväsendet och Kriminalvården är däremot &lt;br&gt;
i sammanhanget kvantitativt små aktörer. Det är viktigt att &lt;br&gt;
upprätthålla respekten för varje yrkesgrupps särskilda funktion, ställning &lt;br&gt;
och behov. Domare, men även åklagare, måste inta en självständig &lt;br&gt;
ställning, medan poliser i det internationella arbetet ofta också &lt;br&gt;
182&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
kan ha en anknytning till den militära verksamheten. Särskilt angeläget &lt;br&gt;
är det att den utvecklade rättsstatens uppdelning i olika yrkesfunktioner &lt;br&gt;
bevaras när verksamheten bedrivs i länder med en svag &lt;br&gt;
rättstradition. Samtidigt är det lämpligt att ta tillvara det som de &lt;br&gt;
olika yrkesgrupperna har gemensamt. För att nämnda aktörer ska &lt;br&gt;
kunna delta i internationella uppdrag på ett ändamålsenligt och inte &lt;br&gt;
minst kostnadseffektivt sätt krävs därför dels en omfattande samordning, &lt;br&gt;
dels ett omfattande samarbete med någon eller några av de &lt;br&gt;
större aktörerna. – Alla kan inte göra allting. Det bör dock understrykas &lt;br&gt;
att samarbetet endast ska ske på ett allmänt plan. Det får &lt;br&gt;
däremot inte ske på bekostnad av de enskilda yrkesfunktionerna. &lt;br&gt;
Nuvarande samarbetsformer visar en rad olika konstellationer, &lt;br&gt;
vilka synes bero på historiska, personella eller tillfälliga omständligheter. &lt;br&gt;
Utgångspunkten bör vara att den myndighet eller organisation &lt;br&gt;
som utifrån ett samlat samhällsperspektiv är mest lämpad också bör &lt;br&gt;
ansvara för åtgärden på ett allmänt plan. De mindre aktörerna kan &lt;br&gt;
därmed dra nytta av de större. Det omhändertagande som den utsända &lt;br&gt;
personalen behöver är i många avseenden gemensamt för alla &lt;br&gt;
yrkeskategorier. Därtill kommer att de svenska yrkestillhörigheterna &lt;br&gt;
inte alltid har direkta internationella motsvarigheter. Exempelvis &lt;br&gt;
kan de funktioner som domare och åklagare respektive polis- och &lt;br&gt;
fängelsepersonal har sammanfalla i vissa länder. &lt;br&gt;
7.3.2 Styrning &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Åklagarmyndigheten bör i ökad utsträckning &lt;br&gt;
delta i civila krishanteringsinsatser och utvecklingssamarbete&lt;br&gt;
. Regeringen bör i större utsträckning än i dag utnyttja &lt;br&gt;
instruktioner, regleringsbrev och andra styrinstrument för att &lt;br&gt;
leda rättsväsendets internationella verksamhet. Styrdokumenten &lt;br&gt;
avseende Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen &lt;br&gt;
och Kriminalvården bör i tillämpliga delar vara likalydande. &lt;br&gt;
Det bör tydligt framgå vilka internationella uppdrag myndigheterna &lt;br&gt;
förväntas ha beredskap att arbeta med. Rättsväsendets olika &lt;br&gt;
delar bör, å sin sida, formulera strategier och inriktningsdokument &lt;br&gt;
där verksamheten konkretiseras. &lt;br&gt;
183&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Styrinstrument &lt;br&gt;
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik styrs, som nämnts, ytterst av &lt;br&gt;
ett antal internationella dokument, däribland Millieniedeklarationen, &lt;br&gt;
Parisdeklarationen, Civilian Headline Goal och FN:s säkerhetsresolution &lt;br&gt;
1325 (2000) (se kapitel 2). &lt;br&gt;
På inomstatlig nivå styrs den internationella verksamheten genom &lt;br&gt;
att allmänna grunder för Sveriges förhållande till mellanstatliga organisationer &lt;br&gt;
och andra stater slås fast i riksdagsbeslut genom lagstiftning &lt;br&gt;
samt budget- och organisatoriska ramar. Regeringen utövar &lt;br&gt;
sin styrning genom instruktioner, regleringsbrev, propositioner, &lt;br&gt;
regeringsskrivelser, särskilda regeringsbeslut eller genom informella &lt;br&gt;
kontakter med myndigheterna. Bland regeringsskrivelser på senare &lt;br&gt;
tid på området kan nämnas skr. 2007/2008:89 (Sveriges politik för &lt;br&gt;
global utveckling), skr. 2007/2008:51 (Nationell strategi för svenskt &lt;br&gt;
deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet) &lt;br&gt;
och skr. 2008/2009:11 (Frihet från förtryck – skrivelse om &lt;br&gt;
Sveriges demokratibistånd) (se avsnitt 3.1). &lt;br&gt;
Rättsväsendets internationella verksamhet styrs av 7 § myndighetsförordningen &lt;br&gt;
(2007:515). Enligt denna bestämmelse ska myndigheterna &lt;br&gt;
ge regeringen stöd vid Sveriges deltagande i verksamheten &lt;br&gt;
inom EU och i annat internationellt arbete, ställa den personal till &lt;br&gt;
förfogande för deltagandet som regeringen begär och fortlöpande &lt;br&gt;
hålla regeringen informerad om förhållanden av betydelse för samarbetet. &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrkas deltagande i fredsfrämjande verksamhet &lt;br&gt;
regleras i 2 § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. &lt;br&gt;
Rättsväsendets övriga myndigheters instruktioner &lt;br&gt;
innehåller inte några bestämmelser om internationellt deltagande &lt;br&gt;
utanför kärnverksamheten. I regleringsbrevet för Sveriges Domstolar &lt;br&gt;
anges särskilt att DV, under förutsättning att extern finansiering &lt;br&gt;
finns, bör delta i utvecklingssamarbete med andra länder och i fredfrämjande &lt;br&gt;
verksamhet. Det anges också att DV får delta i utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
som inte klassificeras som bistånd. Såväl ”Sveriges &lt;br&gt;
Domstolar/DV” som Rikspolisstyrelsen (RPS) och Kriminalvården &lt;br&gt;
har i sina regleringsbrev återrapporteringskrav i fråga om internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete och fredsfrämjande verksamhet. Åklagarmyndighetens &lt;br&gt;
återrapporteringsskyldighet är mer allmänt hållen &lt;br&gt;
och rör ”internationellt samarbete och internationellt rättsligt utvecklingssamarbete”. &lt;br&gt;
184&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Överväganden och förslag &lt;br&gt;
I departementspromemorian Domare och åklagare i internationella &lt;br&gt;
insatser (Ds 2002:1) konstaterades att åklagarväsendet hade kommit &lt;br&gt;
längre med det internationella arbetet, än vad domstolsväsendet gjort. &lt;br&gt;
Under de sju år som gått sedan promemorian presenterades har &lt;br&gt;
emellertid förhållandena ändrats. Inom DV har ett internationellt &lt;br&gt;
kansli etablerats, som kontinuerligt administrerar domstolsväsendets &lt;br&gt;
deltagande i såväl civil krishantering som utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Åklagarmyndighetens deltagande i internationella uppdrag sker däremot &lt;br&gt;
endast ad hoc. En anledning till detta kan vara att svenska &lt;br&gt;
åklagare kan ha svårt att definiera sina samarbetspartner i ett land &lt;br&gt;
beroende på åklagarnas skiftande roller i olika länder. Den svenske &lt;br&gt;
åklagaren har i många avseenden större befogenheter än åklagare i &lt;br&gt;
andra länder. I vissa fall är den svenske åklagarens utländske samarbetspartner &lt;br&gt;
polisen, i andra fall ”magistrat” eller domare. &lt;br&gt;
Även om regleringsbreven för ”Sveriges Domstolar/DV” och &lt;br&gt;
Kriminalvården lämnar myndigheterna stort spelrum när det gäller &lt;br&gt;
omfattningen av det internationella verksamheten, är det tydligt att &lt;br&gt;
denna styrning återspeglas i dessa myndigheters praktiska verksamhet. &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten, som saknar mer konkreta skrivningar i &lt;br&gt;
regleringsbrevet, deltar däremot i mycket begränsad omfattning i &lt;br&gt;
internationell verksamhet utanför kärnverksamheten. &lt;br&gt;
Den omfattning som Polisens internationella verksamhet har i dag &lt;br&gt;
motiverar att styrningen av RPS är mer omfattande och utförlig än &lt;br&gt;
andra myndigheters. Utredningen ser heller inte skäl att styrdokumenten &lt;br&gt;
rörande RPS skulle behöva ändras. Det saknas däremot &lt;br&gt;
anledning att göra någon åtskillnad beträffande ”Sveriges Domstolar/DV”, &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten och Kriminalvården. &lt;br&gt;
Flertalet myndighetsinstruktioner är relativt kortfattade, samtidigt &lt;br&gt;
som regleringsbreven är omfattande och detaljerade. Inom Regeringskansliet &lt;br&gt;
pågår emellertid ett översynsarbete som ska resultera i &lt;br&gt;
utförligare instruktioner och kortare regleringsbrev. Utredningen &lt;br&gt;
anser att det är lämpligt att i samband med denna översyn införa &lt;br&gt;
bestämmelser rörande internationell verksamhet i instruktionerna för &lt;br&gt;
rättsväsendets olika delar. Styrdokumenten avseende DV:s, Åklagarmyndighetens&lt;br&gt;
, RPS:s och Kriminalvårdens internationella verksamhet &lt;br&gt;
bör, med de avvikelser som omständigheterna kräver, utformas &lt;br&gt;
enhetligt och i dialog med respektive myndighet. I den utsträckning &lt;br&gt;
en sådan styrning innebär att Åklagarmyndigheten tillförs nya upp185&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
giftsområden förutsätter detta givetvis också att myndigheten tillförs &lt;br&gt;
nödvändiga ekonomiska resurser (se kapitel 10). &lt;br&gt;
Rättsväsendet tillställs en mängd förfrågningar från olika håll om &lt;br&gt;
deltagande i internationella uppdrag. Dessa uppdrag kommer ofta från &lt;br&gt;
de internationella organisationerna, men ibland också från mindre &lt;br&gt;
kända och även mindre seriösa initiativtagare, exempelvis utländska &lt;br&gt;
privata konsultföretag. För att de enskilda myndigheterna inte ska &lt;br&gt;
behöva ägna alltför mycket tid åt att pröva alla förfrågningar, är det &lt;br&gt;
viktigt att man från Regeringskansliets sida är tydlig med att ange &lt;br&gt;
vilken typ av uppdrag som rättsväsendet typiskt sett förväntas ta del i. &lt;br&gt;
Det är lämpligt att rättsväsendet i strategier och andra inriktningsdokument &lt;br&gt;
för sin egen del löpande formulerar sina ambitioner &lt;br&gt;
för den internationella verksamheten. Sådana dokument har upprättats &lt;br&gt;
inom Polisen och håller på att upprättas inom DV. Dokumenten &lt;br&gt;
ska avspegla och konkretisera Sveriges prioriteringar och &lt;br&gt;
ambitioner, såsom de kommer till uttryck i styrdokumenten. &lt;br&gt;
7.3.3 Prioriterade uppdrag &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: All internationell verksamhet sker &lt;br&gt;
mot bakgrund av Sveriges internationella åtaganden, inom ramen &lt;br&gt;
för nationella och internationella styr- och inriktningsdokument &lt;br&gt;
samt utifrån behov och efterfrågan. För att största möjliga synergieffekter &lt;br&gt;
ska uppnås bör dock de svenska ansträngningarna koncentreras &lt;br&gt;
till mer sammanhållna insatser. Inom dessa ramar bör &lt;br&gt;
uppdrag prioriteras som kan tillföra de svenska myndigheternas &lt;br&gt;
kärnverksamheter erfarenhet och information. Detsamma gäller &lt;br&gt;
kunskapsområden där Sverige anses ha särskilda försteg. Regioner &lt;br&gt;
som ligger geografiskt och rättskulturellt nära bör också ha &lt;br&gt;
prioritet. Fokus bör inte endast ligga på straffrättsligt samarbete, &lt;br&gt;
utan också i hög grad på konstitutionell rätt samt civil- och &lt;br&gt;
förvaltningsrätt. &lt;br&gt;
Det finns flera skäl till att Sverige bör vara en aktiv internationell &lt;br&gt;
aktör i de sammanhang som här diskuteras. En anledning är att &lt;br&gt;
Sverige genom internationellt deltagande har en möjlighet att bidra &lt;br&gt;
till att utrikespolitiska strävanden, däribland FN:s milleniemål, uppnås&lt;br&gt;
. Deltagandet kan också bidra till att Sveriges egen säkerhet ökas &lt;br&gt;
genom att risken för att internationella konflikter sprider sig minskas. &lt;br&gt;
186&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Sverige har vidare ekonomiska intressen av att stabila förhållanden &lt;br&gt;
råder i länder som är viktiga för svenskt näringsliv. Därtill finns en &lt;br&gt;
önskan att upprätthålla och om möjligt stärka Sveriges ställning i &lt;br&gt;
internationella organisationer som FN, OSSE och EU. Internationellt &lt;br&gt;
deltagande kan också motiveras av att Sverige på så sätt kan &lt;br&gt;
vinna erfarenheter som stärker den nationella säkerheten, inte minst &lt;br&gt;
i fråga om den gränsöverskridande organiserade brottsligheten. &lt;br&gt;
Utöver nämnda syften för internationellt deltagande med sig andra &lt;br&gt;
positiva effekter, såsom att internationella kontaktnät bildas och att &lt;br&gt;
de personer som deltar får rikare erfarenheter som gör dem skickligare &lt;br&gt;
i sin yrkesutövning. Möjlighet till utlandstjänstgöring på rättsområdet &lt;br&gt;
bör också innebära att yrkenas attraktionskraft ökar, vilket &lt;br&gt;
i sin tur höjer kvalitén på sökande till tjänsterna i allmänhet. &lt;br&gt;
All internationell verksamhet sker mot bakgrund av Sveriges internationella &lt;br&gt;
åtaganden, inom ramen för internationella och nationella &lt;br&gt;
styr- och inriktningsdokument samt utifrån behov och efterfrågan. &lt;br&gt;
Sveriges begränsade ekonomiska och personella resurser gör emellertid &lt;br&gt;
att endast de uppdrag som kan förväntas leda till störst positiva &lt;br&gt;
effekter enligt vad som ovan beskrivits bör prioriteras. För att största &lt;br&gt;
möjliga synergieffekter ska uppnås bör de svenska ansträngningarna &lt;br&gt;
koncentreras till mer sammanhållna insatser. För rättsväsendets del &lt;br&gt;
är det extra viktigt att satsningar görs inom områden som kan komma &lt;br&gt;
kärnverksamheten till nytta, exempelvis genom kunskaper om &lt;br&gt;
internationell organiserad brottslighet eller förbättrade kontaktnät. &lt;br&gt;
Detta innebär att gränserna mellan vad som inom EU faller inom &lt;br&gt;
den andra pelaren, dvs. utrikes- och säkerhetspolitik, och den tredje &lt;br&gt;
pelaren, dvs. polissamarbete och straffrättsligt samarbete, måste luckras &lt;br&gt;
upp när det gäller svenskt deltagande i internationellt arbete. &lt;br&gt;
Samordning mellan dessa områden möter inte något hinder inom &lt;br&gt;
nuvarande ordning i EU och kommer att lyftas fram under det &lt;br&gt;
svenska ordförandeskapet under 2009. Att använda fredsfrämjande &lt;br&gt;
insatser som ”underrättelsetjänst” är emellertid inte alltid okontroversiellt. &lt;br&gt;
Särskilt inom FN har det av tradition ansetts viktigt att &lt;br&gt;
verksamheten endast kommer mottagarlandet direkt till godo. Därtill &lt;br&gt;
kommer problemet att olika bidragarländer inte alltid litar på &lt;br&gt;
varandra. &lt;br&gt;
Effekterna kan också indirekt komma det svenska näringslivet &lt;br&gt;
till gagn. Så torde exempelvis vara fallet när det gäller Turkiet, där &lt;br&gt;
omfattande utvecklingssamarbete i bl.a. DV:s regi har lett till kontakter &lt;br&gt;
och ”marknadsföring” för Sverige, vilket kan bana vägen för &lt;br&gt;
viktigt samarbete också inom näringslivet. Sverige bör också priori187&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
tera områden inom vilka Sverige anses ha särskilt goda förutsättningar, &lt;br&gt;
bl.a. jämställdhetsfrågor. Av ekonomiska skäl bör deltagandet &lt;br&gt;
vidare i första hand avse länder som ligger geografiskt nära. Det bör &lt;br&gt;
också beaktas att arbetets genomslagskraft – typiskt sett – är större &lt;br&gt;
i länder som ligger Sverige nära i kulturellt avseende. När det gäller &lt;br&gt;
lagstiftningsarbete och uppdrag som innefattar utövande av exekutiva &lt;br&gt;
uppgifter bör Sverige därför i första hand koncentrera sig på &lt;br&gt;
länder, vars rättskultur inte är alltför avlägsen vår egen. &lt;br&gt;
Diskussioner kring rättsväsendets deltagande i civil krishantering &lt;br&gt;
och utvecklingssamarbete kretsar ofta kring vad som brukar benämnas &lt;br&gt;
”brottmålskedjan”. Såsom påpekats vid remissbehandlingen &lt;br&gt;
av departementspromemorian Domare och åklagare i internationella &lt;br&gt;
insatser (Ds 2002:1) är emellertid den civila rättskipningen inte &lt;br&gt;
mindre viktig. För att främja en demokratisk och marknadsekonomisk &lt;br&gt;
utveckling i en region är det angeläget med en utvecklad civil &lt;br&gt;
statsförvaltning, omfattande bl.a. tull och skatt, inom ramen för &lt;br&gt;
s.k. good governance, dvs. närmast god förvaltning och lagstyre. Av &lt;br&gt;
särskilt intresse är ett fungerande bankväsende och oberoende domstolar &lt;br&gt;
som kan hantera tvister på bl.a. handelns område. Alltför ofta &lt;br&gt;
försummas denna del av den rättsliga uppbyggnaden. Följden blir &lt;br&gt;
en rättsosäkerhet som i sin tur leder till att utländska investerare &lt;br&gt;
tvekar att etablera sig i regionen. I fråga om arbete med domstolsuppbyggnad &lt;br&gt;
bör också påpekas vikten av att detta inte begränsar &lt;br&gt;
sig till frågor som i Sverige hanteras av allmänna domstolar, utan &lt;br&gt;
även omfattar förvaltningsrättsliga områden. Domstolarnas särskilda &lt;br&gt;
funktion i brottmål och konstitutionella roll i allmänhet bör också &lt;br&gt;
lyftas fram. &lt;br&gt;
Vid val av rättsområden som bör prioriteras när ett samhälle befinner &lt;br&gt;
sig i kris kan det tyckas naturligt att fokusera på straffrätten. &lt;br&gt;
Även om just detta område kan vara i särskilt behov av förändringar &lt;br&gt;
är det emellertid inte alltid givet att det är där förändringsarbetet &lt;br&gt;
bör ta sin början. En förutsättning för att mottagarlandet ska kunna &lt;br&gt;
tillgodogöra sig den utländska hjälpen är att denna inger förtroende. &lt;br&gt;
Mottagarlandet bör därför få definiera inom vilket rättsområde det &lt;br&gt;
behöver hjälp. Samarbetet måste grundas på insikten att rättsstatliga &lt;br&gt;
reformer leder till bättre relationer med övriga världen. Att i ett &lt;br&gt;
inledande skede av samarbetet fokusera på okontroversiella områden, &lt;br&gt;
som kanske inte är de mest centrala, kan innebära att förtroendet &lt;br&gt;
byggs upp, vilket successivt kan leda till samarbete rörande exempelvis &lt;br&gt;
konstitutionella eller straffrättsliga frågor. &lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Det bör också framhållas &lt;br&gt;
att även stora delar av rättssystem som byggts upp under &lt;br&gt;
188&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
eller påverkats av odemokratiskt styre många gånger kan användas &lt;br&gt;
även efter en övergång till demokrati, exempelvis stora delar av &lt;br&gt;
civilrätten. &lt;br&gt;
I det enskilda fallet är det dock möjligt att de svenska prioriteringarna &lt;br&gt;
kan behöva stå tillbaka på grund av politiska och praktiska &lt;br&gt;
hänsyn. &lt;br&gt;
7.3.4 Samspel mellan internationella uppdragsformer &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Ett ökat samspel mellan krishantering &lt;br&gt;
och utvecklingssamarbete – liksom med andra internationella &lt;br&gt;
uppdragsformer – bör eftersträvas. Det är önskvärt att det &lt;br&gt;
inom rättsväsendets olika delar finns kompetens och beredskap &lt;br&gt;
inom såväl civil krishantering som utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Beslut om svenskt deltagande i internationella uppdrag måste ofta &lt;br&gt;
fattas snabbt. Valet av uppdrag styrs dessutom många gånger av &lt;br&gt;
faktorer som ligger utanför Sveriges kontroll. I möjligaste mån är &lt;br&gt;
det emellertid eftersträvansvärt att prioriteringar görs utifrån ett &lt;br&gt;
helhetsperspektiv där också sambandet mellan civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
och utvecklingssamarbete beaktas. Dessa båda uppdragstyper &lt;br&gt;
uppfattas i dag ofta som väsensskilda från varandra, vilket är &lt;br&gt;
naturligt eftersom de skiljer sig åt såväl organisatoriskt som finansiellt. &lt;br&gt;
Det handlar dock om uppdrag som kompletterar varandra. &lt;br&gt;
Det är således vanligt att en civil krishanteringsinsats behöver åtföljas &lt;br&gt;
av mer långsiktigt utvecklingssamarbete eller att civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
genomförs i länder där utvecklingssamarbete tidigare &lt;br&gt;
skett. &lt;br&gt;
Utvecklingssamarbetet har till följd av den svenska landfokuseringen &lt;br&gt;
koncentrerats till ett begränsat antal länder (se avsnitt 3.2.1). &lt;br&gt;
Syftet härmed har varit att effektivisera biståndet. Bakgrunden är &lt;br&gt;
att det inte anses effektivt att sprida små insatser i ett stort antal &lt;br&gt;
länder och att många givarländer är aktiva i varje land. På samma sätt &lt;br&gt;
bör det svenska deltagandet i civila krishanteringsinsatser fokuseras &lt;br&gt;
till ett begränsat antal länder, varvid länder där Sverige bedrivit utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
eller kan komma att göra det bör komma i &lt;br&gt;
fråga i första hand. Djup bör alltså eftersträvas före bredd. Ett ökat &lt;br&gt;
samspel mellan civila krishanteringsinsatser och utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
innebär att de kunskaper som finns om länderna, liksom be189&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
fintliga kontaktnät, bättre kan tillvaratas. Genom sådana synergieffekter &lt;br&gt;
görs arbetet också mer kostnadseffektivt. Detta utökade &lt;br&gt;
samspel bör vara högt prioriterat, också med beaktande av andra &lt;br&gt;
relevanta gällande styrdokument. &lt;br&gt;
Med hänsyn till det samspel som bör finnas mellan civil krishantering &lt;br&gt;
och utvecklingssamarbete bör det inom rättsväsendets olika &lt;br&gt;
delar finnas kompetens och beredskap för deltagande i båda dessa &lt;br&gt;
uppdragsformer. Så är fallet inom DV och Polisen. Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
bör bygga upp en sådan kompetens och beredskap (se avsnitt &lt;br&gt;
7.3.2). I fråga om Kriminalvården kan konstateras att myndigheten &lt;br&gt;
har en tradition av deltagande i utvecklingssamarbete, men &lt;br&gt;
att sådant arbete under senare tid har stått tillbaka till förmån för &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser. Efterfrågan på kunskapsöverföring inom &lt;br&gt;
kriminalvård synes emellertid öka. Kriminalvård pekas också ut som &lt;br&gt;
ett viktigt område i UD:s samarbetsstrategi beträffande bl.a. Liberia. &lt;br&gt;
Med hänsyn härtill och då Kriminalvårdens utlandsgrupp, som under &lt;br&gt;
det senaste året genomgått stor personalomsättning, även förstärkts &lt;br&gt;
med kompetens inom utvecklingssamarbete, får Kriminalvården bedömas &lt;br&gt;
ha goda förutsättningar att i framtiden ta del även i utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Samordningen mellan olika uppdragsformer bör emellertid inte &lt;br&gt;
begränsas till civila krishanteringsinsatser och utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Sveriges internationella engagemang bör även i ett vidare perspektiv &lt;br&gt;
koncentreras till vissa regioner. Det är således önskvärt att också &lt;br&gt;
Sidas biståndsarbete och Försvarsmaktens internationella verksamhet &lt;br&gt;
i så stor utsträckning som möjligt riktas till dessa regioner. &lt;br&gt;
Sådan koncentration är inte bara kostnadseffektiv, utan bör även ge &lt;br&gt;
den svenska närvaron allmän ”goodwill”, vilket i sin tur ökar arbetets &lt;br&gt;
genomslagskraft i mottagarlandet. Det är exempelvis viktigt att det &lt;br&gt;
mervärde som biståndsinsatser ger kommer övriga svenska verksamheter &lt;br&gt;
på plats till gagn. &lt;br&gt;
190&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
7.3.5 Centrala stödfunktioner &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: En central stödfunktion för administration &lt;br&gt;
av internationella uppdrag, liknande stödfunktionerna &lt;br&gt;
vid Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvården, bör &lt;br&gt;
inrättas vid Åklagarmyndigheten. De centrala stödfunktionerna &lt;br&gt;
vid Åklagarmyndigheten och Kriminalvården bör, på samma sätt &lt;br&gt;
som Domstolsverkets stödfunktion, i sin tur stödjas av referensgrupper &lt;br&gt;
eller motsvarande funktioner. &lt;br&gt;
Grundläggande struktur &lt;br&gt;
Rättsväsendets delar skiljer sig åt i fråga om grundläggande organisation. &lt;br&gt;
Domstolsväsendet intar en konstitutionell särställning, &lt;br&gt;
eftersom domstolarna inte lyder under regeringen. DV och RPS är &lt;br&gt;
centrala förvaltningsmyndigheter för domstolsväsendet respektive &lt;br&gt;
polisväsendet. Enskilda domstolar och polismyndigheter utgör egna &lt;br&gt;
myndigheter. Åklagarväsendet består däremot endast av två myndigheter, &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
är indelad i ett antal åklagarkammare och utvecklingscentrum. &lt;br&gt;
På riksåklagarens kansli hanteras bl.a. centrala internationella &lt;br&gt;
frågor samt centrala funktioner för ekonomi och personal. Kriminalvården &lt;br&gt;
är en myndighet indelad i ett antal regioner, ett huvudkontor &lt;br&gt;
och en transporttjänst. Huvudkontoret består av verksledning och &lt;br&gt;
ett antal enheter som svarar för centrala frågor, däribland personal och &lt;br&gt;
utvecklingsenheterna. &lt;br&gt;
Överväganden och förslag &lt;br&gt;
Rättsväsendets delar har valt olika organisatoriska lösningar för hantering &lt;br&gt;
av internationella uppdrag. Vid DV har en särskild funktion, &lt;br&gt;
benämnd det internationella kansliet, inrättats för att sköta domstolsväsendets &lt;br&gt;
medverkan i internationella uppdrag. Funktionen &lt;br&gt;
omfattar två–tre tjänster. DV har hittills låtit FBA utbilda det fåtal &lt;br&gt;
personer som sänts ut på civila krishanteringsinsatser. Vidare har &lt;br&gt;
DV överlåtit jourverksamhet samt utrustning beträffande deltagare &lt;br&gt;
i civila krishanteringsinsatser till MSB. I övrigt administrerar det &lt;br&gt;
internationella kansliet i princip hela utsändandeprocessen beträffande &lt;br&gt;
personal i civila krishanteringsinsatser men också myndig191&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
hetens deltagande i utvecklingssamarbete. Vid Kriminalvårdens &lt;br&gt;
huvudkontor finns en liknande funktion, utlandsgruppen. Gruppen &lt;br&gt;
består av fyra tjänster. Utbildningen av kriminalvårdare sker genom &lt;br&gt;
Swedints försorg. I övrigt svarar också utlandsgruppen för administrationen &lt;br&gt;
av såväl deltagandet i civila krishanteringsinsatser som &lt;br&gt;
i utvecklingssamarbete. Då det är ett relativt fåtal personer som sänds &lt;br&gt;
ut på civila krishanteringsuppdrag och det därmed ofta blir fråga &lt;br&gt;
om att hitta lösningar från fall till fall, är det arbete som DV och &lt;br&gt;
Kriminalvården lägger ner på utsändandet tämligen resurskrävande. &lt;br&gt;
Vid Rikskriminalpolisens utlandssektion finns en omfattande &lt;br&gt;
organisation kring utsändandet och omhändertagande av personal i &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka. Organisationen omfattar såväl bl.a. rekrytering &lt;br&gt;
som utbildningsfrågor, utrustning, logistik, jour och uppföljning, &lt;br&gt;
och omfattar därmed i princip den internationella verksamhetens &lt;br&gt;
alla delar. Vid Rikspolisstyrelsens enhet för internationell &lt;br&gt;
samordning (ISAM) administreras polisens deltagande i internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. De enskilda projekten sköts dock i &lt;br&gt;
huvudsak av polismyndigheterna ute i landet (se avsnitt 3.3.3). &lt;br&gt;
För Åklagarmyndighetens del saknas en särskild stödfunktion för &lt;br&gt;
medverkan i internationella uppdrag. Den organisation som hittills &lt;br&gt;
har skett i samband med åklagares deltagande i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
har skett utifrån ad hoc-lösningar inom ramen för den befintliga &lt;br&gt;
administrationen men har till största delen utgått från den enskilde &lt;br&gt;
åklagarens egna initiativ. Det är således i huvudsak den enskilde &lt;br&gt;
åklagaren som själv har sett till att exempelvis förse sig med erforderlig &lt;br&gt;
utrustning och anmäla sig till utbildning, som sedan bekostats &lt;br&gt;
av Åklagarmyndigheten. En sådan ordning är enligt utredningens &lt;br&gt;
mening olämplig av flera skäl. För det första innebär den att den &lt;br&gt;
utsändande myndigheten överlåter till den enskilde att tillse att hon &lt;br&gt;
eller han har fullgod utrustning, utbildning etc., vilket kan innebära &lt;br&gt;
att personer sänds i väg med brister i dessa avseenden. Detta är &lt;br&gt;
olämpligt i säkerhetshänseende, eftersom den utsändande myndigheten &lt;br&gt;
bär ett ansvar för personen i fråga. För det andra ställer en &lt;br&gt;
sådan ordning orimligt höga krav på den enskildes initiativförmåga. &lt;br&gt;
Även om just sådan förmåga är önskvärd hos den personal som &lt;br&gt;
sänds ut är det viktigt att inte det praktiska arrangemanget kring &lt;br&gt;
deltagandet tar så mycket tid att det avskräcker från att delta. Man &lt;br&gt;
bör komma ihåg att ett deltagande i sig kräver en hel del förberedelser &lt;br&gt;
av den enskilde som ska avsluta pågående arbeten vid hemmaarbetsplatsen&lt;br&gt;
, genomgå utbildning och läkarundersökning, kanske &lt;br&gt;
hyra ut sin bostad etc. För det tredje är det i längden inte tids- och &lt;br&gt;
192&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
kostnadseffektivt att flera personer var för sig ska lägga ner möda &lt;br&gt;
på praktiska frågor som i första hand bör hanteras centralt. Det är &lt;br&gt;
dessutom angeläget att myndigheternas personal i allt väsentligt &lt;br&gt;
sänds ut på samma villkor. &lt;br&gt;
Det sagda innebär att en central stödfunktion för internationella &lt;br&gt;
uppdrag bör inrättas vid Åklagarmyndigheten, företrädelsevis vid &lt;br&gt;
den internationella enheten i riksåklagarens kansli. Denna enhet &lt;br&gt;
svarar även i dag för internationella frågor, däribland studiebesök &lt;br&gt;
och konferenser. Funktionen kan inledningsvis bestå av någon enstaka &lt;br&gt;
tjänst för att så småningom utvecklas i den riktning som DV:s &lt;br&gt;
respektive Kriminalvårdens internationella centrala stödfunktioner &lt;br&gt;
har gjort. &lt;br&gt;
Inom Polisen finns, som framgått, en etablerad organisation kring &lt;br&gt;
det internationella deltagandet i civila krishanteringsinsatser och &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. De centrala stödfunktionerna vid övriga myndigheter &lt;br&gt;
kan emellertid i sin tur behöva stöd, främst i övergripande &lt;br&gt;
och principiella frågor. Vid DV har en särskild referensgrupp, benämnd &lt;br&gt;
rådet för internationell verksamhet, inrättats. Denna referensgrupp &lt;br&gt;
kan härvid utgöra en alternativ modell för Åklagarmyndigheten &lt;br&gt;
och Kriminalvården (se avsnitt 3.3.1). &lt;br&gt;
En referensgrupp kan vara den centrala funktionens diskussionspartner &lt;br&gt;
rörande myndighetens internationella verksamhet. Den kan &lt;br&gt;
– på samma sätt som ett rättsväsendets råd för internationella uppdrag &lt;br&gt;
(se avsnitt 7.3.6) – ge stöd i policy- och strategifrågor samt &lt;br&gt;
medverka till att frågorna blir allsidigt belysta. Referensgruppen kan &lt;br&gt;
också medverka till ett större engagemang och ökad lokal förståelse &lt;br&gt;
för frågorna. Den bör bestå av representanter från såväl lokala enheter &lt;br&gt;
som den centrala funktionen. Därutöver bör representanter &lt;br&gt;
från Justitiedepartementet och Sida ingå. Ledamöterna bör vara &lt;br&gt;
personer som kan engagera sig och entusiasmera. De bör också ha &lt;br&gt;
internationell erfarenhet från civil krishantering eller utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Referensgruppen kan lämpligen sammanträda tre eller &lt;br&gt;
fyra gånger per år. Den centrala funktionen bör svara för sekreterarfunktionen &lt;br&gt;
och för att ledamöterna fortlöpande informeras om &lt;br&gt;
aktuella frågor.2 &lt;br&gt;
2 Jfr Domstolsverkets generaldirektörs protokoll, diarienr. 688-2001. &lt;br&gt;
193&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
7.3.6 Ett nationellt råd &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: För att tillgodose samordning inom &lt;br&gt;
rättsväsendet och med andra internationella aktörer bör ett rättsväsendets &lt;br&gt;
råd för internationella uppdrag inrättas. Rådet bör – &lt;br&gt;
mot bakgrund av Sveriges nationella strategi – utforma en helhetssyn &lt;br&gt;
angående rättsväsendets deltagande i internationella &lt;br&gt;
uppdrag, ange prioriterade områden samt beakta det nödvändiga &lt;br&gt;
samspelet mellan civil krishantering och utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Ett stort antal internationella aktörer och många internationella &lt;br&gt;
uppdrag förutsätter omfattande samordning, dels för att Sveriges &lt;br&gt;
nationella strategi i dessa frågor ska kunna upprätthållas, dels av &lt;br&gt;
kostnadseffektiva skäl. &lt;br&gt;
Rättsväsendet deltar, som nämnts, i dag i mycket varierande utsträckning &lt;br&gt;
i internationella uppdrag. Störst är klyftan mellan polisväsendets &lt;br&gt;
omfattande deltagande och åklagarväsendet som deltar i &lt;br&gt;
mycket begränsad utsträckning. Det innebär att polisväsendet har &lt;br&gt;
mycket att tillföra rättsväsendets övriga delar på ett allmänt plan, &lt;br&gt;
bl.a. när det gäller organisation och administration av internationella &lt;br&gt;
uppdrag. För rättsväsendet är det viktigt att det som helhet är aktivt i &lt;br&gt;
det internationella arbetet. När det gäller genomförande av det &lt;br&gt;
enskilda internationella uppdraget är det dock inte nödvändigt – &lt;br&gt;
och många gånger inte heller eftersträvansvärt – att personal från &lt;br&gt;
just det svenska rättsväsendets alla delar deltar. För att Sverige ska &lt;br&gt;
kunna spela en aktiv internationell roll bör en sådan kompetens och &lt;br&gt;
beredskap dock finnas. Även om de olika yrkeskategorierna inte får &lt;br&gt;
sammanblandas funktionellt, innebär det internationella arbetet ofta &lt;br&gt;
en samverkan på ett allmänt plan mellan yrkesrollerna, främst i praktiska &lt;br&gt;
frågor. Det är därför viktigt att redan på hemmaplan etablera &lt;br&gt;
ett synsätt som bygger just på sådan samverkan. Därtill kommer att &lt;br&gt;
mottagarlandets indelning i yrkeskategorier sällan direkt motsvarar &lt;br&gt;
de indelningar som finns i Sverige. &lt;br&gt;
I dag finns ett flertal mer eller mindre formella referensgrupper &lt;br&gt;
som hanterar samordningsfrågor rörande internationell verksamhet &lt;br&gt;
(några sådana nämns i avsnitt 3.5). Konstellationerna varierar beroende &lt;br&gt;
på vilka frågor referensgruppen i fråga arbetar med. Därutöver &lt;br&gt;
sker samordning genom informella kontaktnät på individuell nivå. &lt;br&gt;
Ett sätt att formalisera samordningen är att på nationell nivå inrätta &lt;br&gt;
ett rättsväsendets råd för internationella uppdrag. Vid etablerandet av &lt;br&gt;
194&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
ett sådant råd kan i någon mån Rådet om rättsväsendets informationsförsörjning &lt;br&gt;
(RIF) utgöra en förebild. RIF är sammansatt av &lt;br&gt;
olika representanter från rättsväsendet med ett sekretariat inom &lt;br&gt;
Justitiedepartementet som sammankallande aktör. Rådet kan – på &lt;br&gt;
samma sätt som de referensgrupper som föreslås inrättas för rättsväsendets &lt;br&gt;
enskilda centrala myndigheter (se avsnitt 7.3.5) – utgöra &lt;br&gt;
ett stöd i policy- och strategifrågor samt medverka till att frågorna &lt;br&gt;
blir allsidigt belysta. Rådet bör – mot bakgrund av Sveriges nationella &lt;br&gt;
strategi – utveckla en helhetssyn angående rättsväsendets deltagande &lt;br&gt;
i internationella uppdrag, ange prioriterade områden samt beakta &lt;br&gt;
samspelet mellan främst civil krishantering och utvecklingssamarbete, &lt;br&gt;
bl.a. genom gemensamma förstudier inför utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Det bör i vissa sammanhang också fylla funktionen av att &lt;br&gt;
vara ett rättsväsendets ”ansikte utåt” i förhållande till andra internationella &lt;br&gt;
aktörer. Det bör dock framhållas, att rådets verksamhet &lt;br&gt;
inte ersätter den normala beredningen av beslut, varken inom Regeringskansliet &lt;br&gt;
eller inom rättsväsendets olika delar. Rådsfunktionen &lt;br&gt;
får inte heller rubba den naturliga balansen mellan Regeringskansliet, &lt;br&gt;
å ena sidan, och rättsväsendets olika delar, å den andra. &lt;br&gt;
Rådet får inte vara tungadministrerat utan bestå av en företrädare &lt;br&gt;
för ledningen för respektive myndighet samt företrädare för respektive &lt;br&gt;
myndighets internationella centrala stödfunktion. Därmed tillförs &lt;br&gt;
rådet såväl myndigheternas helhetsperspektiv som deras praktiska &lt;br&gt;
erfarenheter från internationell verksamhet. Även representanter &lt;br&gt;
för UD, Försvarsdepartementet, FBA och Sida bör ingå. För att &lt;br&gt;
nationella prioriteringar och verksamhetsinriktningar ska få genomslag &lt;br&gt;
i arbetet är det lämpligt att Justitiedepartementet leder rådets &lt;br&gt;
arbete. Inom Justitiedepartementet bör ansvaret vila på den chefstjänsteman &lt;br&gt;
som svarar för internationella frågor. Rådet bör ha ett &lt;br&gt;
nära samarbete med den samordnande funktion som eventuellt kan &lt;br&gt;
komma att inrättas inom Statsrådsberedningen (se avsnitt 7.3.1). &lt;br&gt;
7.3.7 Samverkan med andra aktörer &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Rättsväsendet bör eftersträva en &lt;br&gt;
ökad samverkan med andra svenska internationella aktörer, däribland &lt;br&gt;
Sida, advokatkåren, akademiska institutioner, icke-statliga &lt;br&gt;
organisationer och Försvarsmakten. &lt;br&gt;
195&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Med undantag av polisers deltagande i krishanteringsinsatser inom &lt;br&gt;
ramen för Försvarsmaktens utlandsstyrkas verksamhet, begränsar &lt;br&gt;
sig rättsväsendets deltagande i internationella uppdrag främst till de &lt;br&gt;
senaste tio–femton åren. Utvecklingen inom främst civil krishantering &lt;br&gt;
går emellertid snabbt i riktning mot ett allt bredare civilt deltagande &lt;br&gt;
som inkluderar allt fler yrkeskategorier. FBA:s samordnande &lt;br&gt;
roll över sektorsgränserna blir därför allt viktigare. I ett litet land &lt;br&gt;
som Sverige är det inte ändamålsenligt att bygga upp parallella organisationer &lt;br&gt;
för de olika yrkeskategorier som avses. &lt;br&gt;
I departementspromemorian Domare och åklagare i internationella &lt;br&gt;
insatser (Ds 2002:1) påpekades brister i samarbetet mellan &lt;br&gt;
Sida, å ena sidan, och DV och Riksåklagaren, å andra sidan.3 Enligt &lt;br&gt;
promemorian skulle samarbetet främjas genom bl.a. generella programavtal &lt;br&gt;
för dessa myndigheter samt att det inom Sida fanns en koordinatör &lt;br&gt;
för kontakterna med myndigheterna inom rättssamarbetet. &lt;br&gt;
Sida har i dag ramavtal respektive programavtal med Polisen och &lt;br&gt;
DV. Som ett led i Åklagarmyndighetens och Kriminalvårdens ökade &lt;br&gt;
deltagande i internationella uppdrag är det angeläget att även dessa &lt;br&gt;
myndigheter omfattas av avtal med Sida. Sida har, som nämnts, &lt;br&gt;
nyligen genomgått en genomgripande organisatorisk omstrukturering. &lt;br&gt;
Inom Sidas avdelning Demokrati, mänskliga rättigheter och &lt;br&gt;
jämställdhet finns numera kontaktpersoner med inriktning på bl.a. &lt;br&gt;
rättsväsendet. Det är angeläget att denna funktion genom personliga &lt;br&gt;
kontakter tydliggörs för rättsväsendets olika delar. &lt;br&gt;
Även om advokater inte tillhör det offentliga rättsväsendet är &lt;br&gt;
advokaterna en viktig yrkesgrupp inom rättsområdet, och förekomsten &lt;br&gt;
av en oberoende advokatkår är en nödvändig förutsättning &lt;br&gt;
för en rättsstat. Advokater kan dessutom – liksom andra juristgrupper &lt;br&gt;
– i det internationella arbetet agera i andra yrkesroller, &lt;br&gt;
exempelvis som legal advisors. Det svenska advokatsamfundets internationella &lt;br&gt;
engagemang är, som nämnts, omfattande. Det sker emellertid &lt;br&gt;
till stor del inom ramen för den egna yrkesgruppens internationella &lt;br&gt;
nätverk. I dag sker samarbete mellan Sveriges advokatsamfund &lt;br&gt;
och rättsväsendet i internationella frågor endast på ad hoc-basis, &lt;br&gt;
och det förekommer i princip inget samarbete mellan ILAC (International &lt;br&gt;
Legal Assistance Consortium) (se avsnitt 2.8.2) och rättsväsendet. &lt;br&gt;
En anledning till att bidragande länders advokatkårer ofta &lt;br&gt;
inte tar den del i det internationella rättsstatliga uppbyggnadsarbetet &lt;br&gt;
som borde vara fallet är att rättsbistånd ofta förmedlas från en stat &lt;br&gt;
3 Vissa av Sidas dåvarande uppgifter har emellertid flyttats över till FBA. &lt;br&gt;
196&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
till en annan. Detta gör att arbetet i första hand omfattar just statlig &lt;br&gt;
verksamhet från institution till institution, medan advokatväsendet &lt;br&gt;
som saknar naturliga kanaler till statsapparaten hamnar vid sidan &lt;br&gt;
om samarbetet. Den svenska advokatkårens oberoende från främst &lt;br&gt;
statsmakten innebär att de styrinstrument som regeringen kan använda &lt;br&gt;
för att påverka rättsväsendet inte kan utnyttjas på samma sätt &lt;br&gt;
i förhållande till advokatkåren. Oberoendet utgör dock inget &lt;br&gt;
hinder för omfattande samverkan i form av informations- och erfarenhetsutbyte. &lt;br&gt;
Detta kan ske genom att advokater, företrädelsevis &lt;br&gt;
genom Advokatsamfundet, knyts till de nätverk som finns på området&lt;br&gt;
. Utredningen erinrar här om den norska s.k. Störkebrönnen &lt;br&gt;
som genom en överenskommelse mellan Justitieministeriet och det &lt;br&gt;
norska advokatsamfundet även omfattar advokater (se avsnitt 5.4). &lt;br&gt;
Inom flera svenska akademiska institutioner, inte minst universiteten &lt;br&gt;
i Lund och Umeå samt Raoul Wallenberginstitutet, finns – &lt;br&gt;
förutom betydande sakkunskap – omfattande erfarenhet av utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
i olika former. Det är angeläget att denna kunskap &lt;br&gt;
genom samverkan tas tillvara som en del av det samlade svenska bidraget. &lt;br&gt;
En viktig fråga för samverkan är informationsutbyte rörande &lt;br&gt;
insatsområden. Sådana kunskaper kan vara nödvändiga inte minst för &lt;br&gt;
att minimera säkerhetsrisker. I fråga om sådan information försummas &lt;br&gt;
ofta den kunskap som finns inom olika icke-statliga organisationer&lt;br&gt;
. En anledning härtill är just sådana organisationers oberoende &lt;br&gt;
i förhållande till statens institutioner, liksom institutionernas behov &lt;br&gt;
att förhålla sig neutrala till organisationerna. Samverkan bör därför &lt;br&gt;
endast ske på ett allmänt plan. Även med beaktande av respektive &lt;br&gt;
aktörers särställning och oberoende, ligger det emellertid i allas &lt;br&gt;
intresse att säkerhetsnivån kan hållas så hög som möjligt. &lt;br&gt;
Civil-militär samverkan är en del av regeringens politik och har &lt;br&gt;
under senare tid betonats i allt fler sammanhang, bl.a. i regeringsskrivelsen &lt;br&gt;
skr. 2007/08:51 (Nationell strategi för svenskt deltagande &lt;br&gt;
i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet) och av &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningen men även i Stoltenbergrapporten (se avsnitt &lt;br&gt;
3.1, 5.1 och 7.2.4). En förklaring till att Finland har varit relativt &lt;br&gt;
framgångsrikt när det gäller att föra fram kandidater till positioner &lt;br&gt;
inom civil krishantering kan, enligt företrädare för det finska regeringskansliet, &lt;br&gt;
vara att landet använder de militära nätverk, kanaler &lt;br&gt;
och erfarenheter som finns. I Sverige sker samverkan med Försvarsmakten &lt;br&gt;
i dag i flera sammanhang, främst i fråga om utbildning av &lt;br&gt;
poliser och kriminalvårdare, men också genom ett stort antal referens197&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
grupper samt nätverket GenderForce (se avsnitt 3.5 och 7.3.16). Det &lt;br&gt;
bör finnas ett stort utrymme för vidare samordning och erfarenhetsutbyte. &lt;br&gt;
Bland de frågor som bör vara föremål för löpande samverkan &lt;br&gt;
kan nämnas utbyte av information kring olika insatsområden men &lt;br&gt;
även utbildning, uppföljning och genderfrågor. Frågor som är direktrelaterade &lt;br&gt;
till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare bör &lt;br&gt;
också hanteras i samråd med Arbetsgivarverket. Ett sådant område &lt;br&gt;
är lönesättning. I dag använder sig FBA och MSB av FN:s lönesystem, &lt;br&gt;
vilket innebär relativt höga lönenivåer. I fråga om utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
är myndigheter däremot ofta bundna av EU:s system, &lt;br&gt;
som inte medger samma nivåer. För att undvika att det utvecklas &lt;br&gt;
ett överbudssystem mellan olika myndigheter är det viktigt att så &lt;br&gt;
långt det är möjligt utarbeta enhetliga grunder för lönesättningen. &lt;br&gt;
Ett annat område som bör diskuteras med Arbetsgivarverket är &lt;br&gt;
frågan om meritvärdering (se avsnitt 7.3.21). &lt;br&gt;
7.3.8 Ett nationellt nätverk &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Myndigheter och organisationer som &lt;br&gt;
deltar i civila krishanteringsinsatser och utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
bör bilda ett nationellt nätverk. Folke Bernadotteakademin bör &lt;br&gt;
vara sammanhållande och ledande för nätverket och dess verksamhet. &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningen har i sitt slutbetänkande föreslagit att ett &lt;br&gt;
sammanhållet nationellt nätverk bestående av myndigheter och organisationer &lt;br&gt;
som bedriver internationell verksamhet i kris- och konfliktområden &lt;br&gt;
bildas. &lt;br&gt;
Det kan konstateras att Försvarsmakten och andra myndigheter &lt;br&gt;
i stora drag har samma former för omhändertagande av personalen &lt;br&gt;
före, under och efter internationella uppdrag. Myndigheterna har &lt;br&gt;
var för sig en stor och bred erfarenhet av verksamhet i olika kris och &lt;br&gt;
konfliktområden. Som tidigare nämnts samverkar svenska &lt;br&gt;
aktörer inom internationella uppdrag i dag i olika konstellationer &lt;br&gt;
inom flera mer eller mindre formaliserade samverkansgrupper (se &lt;br&gt;
avsnitt 3.5). Även om det redan i dag förekommer kontakter och &lt;br&gt;
erfarenhetsutbyte mellan myndigheter och organisationer finns det &lt;br&gt;
skäl att ett mer formaliserat samarbete mellan berörda myndigheter &lt;br&gt;
198&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
och organisationer kommer till stånd i syfte att på ett mer effektivt &lt;br&gt;
och strukturerat sätt ta tillvara erfarenheter och kunskap i frågor &lt;br&gt;
som rör omhändertagandet av personal. Erfarenheter och kunskap &lt;br&gt;
bör också i större utsträckning göras tillgängliga för myndigheter &lt;br&gt;
och organisationer som bedriver motsvarande internationell verksamhet. &lt;br&gt;
Mot bakgrund av vad som nu sagts ansluter sig utredningen till &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningens bedömning när det gäller behovet av ett &lt;br&gt;
nationellt nätverk. Inom nätverket bör särskilt beaktas den nära &lt;br&gt;
koppling som bör finnas mellan civila krishanteringsinsatser och &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. Som framgår av det följande delar utredningen &lt;br&gt;
emellertid inte Veteransoldatutredningens uppfattning när det gäller &lt;br&gt;
vilken aktör som bör samordna ett sådant nätverk. &lt;br&gt;
Enligt Veteransoldatutredningens förslag bör Försvarsmakten – &lt;br&gt;
i egenskap av den avgjort största arbetsgivaren i sammanhanget – &lt;br&gt;
ges i uppdrag att vara sammanhållande för nätverket och dess verksamhet. &lt;br&gt;
Även om Försvarsmakten bedriver den mest omfattande &lt;br&gt;
verksamheten och därtill har stor erfarenhet på området, bör det &lt;br&gt;
övervägas om det inte är lämpligare att en civil myndighet tilldelas &lt;br&gt;
denna uppgift. En anledning härtill är att flertalet av de internationella &lt;br&gt;
aktörerna på området trots allt är civila. Under utredningens &lt;br&gt;
gång har det från civilt håll framförts uppfattningen att de civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatserna i alltför stor utsträckning präglas av militärt &lt;br&gt;
tänkande och militära strukturer och att verksamheten därför kan &lt;br&gt;
te sig främmande för flera civila yrkesgrupper. Följden kan bli att &lt;br&gt;
intresset för internationella uppdrag minskar. Det sagda talar alltså &lt;br&gt;
för att låta en civil myndighet vara sammanhållande i det nationella &lt;br&gt;
nätverket. Flera civila myndigheter kan vara lämpade att fylla en &lt;br&gt;
sådan samordnande funktion. FBA har redan i uppgift att, i samverkan &lt;br&gt;
med berörda myndigheter och andra organisationer, utveckla &lt;br&gt;
arbetssätt och metoder för samordnade och effektiva internationella &lt;br&gt;
insatser inklusive former för multifunktionell och civil-militär samverkan &lt;br&gt;
(1 § andra stycket förordningen om ändring i förordningen &lt;br&gt;
(2007:1218) med instruktion för Folke Bernadotteakademin). Mot &lt;br&gt;
bakgrund härav och då FBA enligt förslagen även i övrigt ges en &lt;br&gt;
viss koordinerande funktion, anser utredningen att akademin lämpligen &lt;br&gt;
bör ha denna sammanhållande roll i ett nationellt nätverk. I &lt;br&gt;
sitt remissyttrande över Veteransoldatutredningens förslag förordade &lt;br&gt;
också akademin själv en sådan ordning. För att undvika en alltför &lt;br&gt;
tungrodd administration är det angeläget att nämnda nätverk innebär &lt;br&gt;
199&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
en formalisering och inte en duplicering av de nätverk som redan &lt;br&gt;
finns (se avsnitt 3.5). &lt;br&gt;
7.3.9 Nordisk samverkan &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Vid en framtida ökad nordisk samverkan &lt;br&gt;
bör Folke Bernadotteakademin kunna fylla en samordnande &lt;br&gt;
och företrädande funktion för svensk del. &lt;br&gt;
De nordiska länderna delar i många avseenden utrikes- och säkerhetspolitiska &lt;br&gt;
värderingar, bygger på samma rättskultur och är relativt &lt;br&gt;
små som internationella aktörer. På samma sätt som nationell samverkan &lt;br&gt;
kan vara kostnadseffektiv och ge synergieffekter, kan nordiskt &lt;br&gt;
samarbete inom området därför vara gynnsamt för de inblandade. &lt;br&gt;
Nordisk samordning förekommer, som nämnts, beträffande bl.a. &lt;br&gt;
nominering av kandidater till internationella tribunaler och domstolar &lt;br&gt;
samt vissa FN-uppdrag. I fråga om kandidaturer till uppdrag &lt;br&gt;
inom exempelvis civil krishantering synes de nordiska länderna, &lt;br&gt;
enligt vad som framkommit, däremot inte ha några gemensamma &lt;br&gt;
agendor utan snarast vara konkurrenter. Även beträffande sådana &lt;br&gt;
uppdrag bör man dock kunna tänka sig exempelvis gemensamma &lt;br&gt;
informationskampanjer, rekryteringsresor, nätverk och mentorprogram. &lt;br&gt;
Som påpekas i Stoltenbergrapporten är det viktigt att de samnordiska &lt;br&gt;
erfarenheterna inom bl.a. krishantering tillvaratas (se avsnitt &lt;br&gt;
5.1). Oavsett om rapportens förslag angående en samnordisk &lt;br&gt;
militär-civil stabiliseringsenhet kommer att realiseras eller inte, är &lt;br&gt;
det enligt utredningens mening angeläget att utöka den nordiska &lt;br&gt;
samverkan på området, främst i fråga om erfarenhetsutbyte. Såvitt &lt;br&gt;
kan förutses bör FBA kunna spela en samordnande och företrädande &lt;br&gt;
roll för svensk del i ett framtida nordiskt samarbete. &lt;br&gt;
Även om de nordiska länderna har mycket att tillföra varandra &lt;br&gt;
erfarenhetsmässigt, bör det dock påpekas att länderna än så länge &lt;br&gt;
skiljer sig åt i fråga om medlemskap i såväl EU som NATO. För att &lt;br&gt;
nordisk samverkan ska vara effektiv krävs därför att samordningsmekanismerna &lt;br&gt;
anpassas härtill. &lt;br&gt;
Det bör påpekas, att en ökad samverkan mellan nordiska experter, &lt;br&gt;
liksom med experter från andra länder, också kan behövas i fråga &lt;br&gt;
om internationellt utvecklingssamarbete, bl.a. för att vidga resurs200&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
ngränsande frågor. &lt;br&gt;
basen.4 Sådant samarbete har, som nämnts, bl.a. skett mellan &lt;br&gt;
Sveriges advokatsamfund och dess danska motsvarighet. FBA bör i &lt;br&gt;
sin roll utveckla och bibehålla en nära kontakt med &lt;br&gt;
Regeringskansliet i dessa och a&lt;br&gt;
7.3.10 Anställningsmyndighet &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: I fråga om civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
bör utsändande myndighet också vara anställningsmyndighet. &lt;br&gt;
Vid deltagande i utvecklingssamarbete bör i regel ingen &lt;br&gt;
ändring göras i anställningsförhållandet. På grund av risken för &lt;br&gt;
förtroendeskadlighet är det inte lämpligt att personer inom rättsväsendet &lt;br&gt;
bildar egna bolag för att delta i utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Personal som sekonderas (i motsats till att få sitt uppdrag direkt &lt;br&gt;
från exempelvis FN eller EU) till internationella tribunaler och &lt;br&gt;
domstolar bör vara utsänd av Domstolsverket som anställande &lt;br&gt;
myndighet. &lt;br&gt;
Som framhållits är i Sverige ett relativt stort antal aktörer delaktiga &lt;br&gt;
i utsändandet av personal. För att en sådan ordning ska vara kostnadseffektiv &lt;br&gt;
och i övrigt försvarbar krävs omfattande samordning &lt;br&gt;
mellan aktörerna. Den samlade kompetensen i frågor som rör utsändandet &lt;br&gt;
måste tillvaratas. Dessutom bör personer som sänds ut &lt;br&gt;
av statliga myndigheter för att tjänstgöra under likartade förhållanden &lt;br&gt;
utomlands i allt väsentligt omfattas av enhetliga villkor. Antalet &lt;br&gt;
aktörer får därför inte bli alltför stort. Det är angeläget att varje &lt;br&gt;
yrkesgrupp i huvudsak hanteras av en central utsändande myndighet &lt;br&gt;
som också är anställningsmyndighet. Att det föreligger identitet &lt;br&gt;
mellan den utsändande myndigheten och anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
är särskilt viktigt, eftersom det beträffande civil krishantering i det &lt;br&gt;
internationella perspektivet tillkommer ytterligare en viktig aktör &lt;br&gt;
med inflytande över viktiga frågor rörande den enskilde arbetstagaren, &lt;br&gt;
nämligen den internationella organisationen som bakomliggande &lt;br&gt;
uppdragsgivare. &lt;br&gt;
Personal från domstolsväsendet som sänds ut på internationella &lt;br&gt;
uppdrag är i Sverige vanligen anställd i en enskild domstol. Vid deltagande &lt;br&gt;
i internationellt utvecklingssamarbete görs normalt ingen &lt;br&gt;
4 Se t.ex. De nordiska ländernas bidrag till utveckling av förvaltnings- och rättssystem i &lt;br&gt;
tredje land, referat från Nordiskt Juristmöte, korreferent professor Claes Sandgren, 2002. &lt;br&gt;
201&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
förändring i anställningsförhållandena. I några fall har emellertid DV &lt;br&gt;
som central förvaltningsmyndighet inom domstolsväsendet tagit &lt;br&gt;
över arbetsgivaransvaret för personer som har långtidsstationerats &lt;br&gt;
utomlands. De har under utlandstjänstgöringen varit tjänstlediga från &lt;br&gt;
sina ordinarie arbeten. Vid deltagande i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
anställs i normalfallet personalen av DV särskilt för uppdraget. I &lt;br&gt;
dessa fall är därmed DV – såsom central administratör av domstolsväsendets &lt;br&gt;
internationella engagemang – och inte den enskilda domstolen &lt;br&gt;
anställningsmyndighet. Enligt utredningens mening kan detta &lt;br&gt;
även fortsättningsvis vara en lämplig ordning. I sitt internationella &lt;br&gt;
uppdrag representerar personalen inte sin svenska domstol utan &lt;br&gt;
domstolsväsendet som sådant. Därtill kommer praktiska skäl, bl.a. &lt;br&gt;
att verket som central administrativ myndighet är bättre lämpat än &lt;br&gt;
enskilda domstolar att svara för lönesättning samt andra arrangemang &lt;br&gt;
kring utsändandet. Denna tekniska administrativa lösning får &lt;br&gt;
dock inte utomlands ge intryck av att exempelvis en svensk domare &lt;br&gt;
i konstitutionell mening skulle stå mindre fri och oberoende än vad &lt;br&gt;
grundläggande maktdelningsprinciper förutsätter; DV är, som bekant, &lt;br&gt;
en under regeringen lydande förvaltningsmyndighet och en del av &lt;br&gt;
den verkställande makten, medan domarna och domstolarna konstitutionellt &lt;br&gt;
tillhör den dömande (”tredje”) statsmakten. Som framgått &lt;br&gt;
ovan är också DV:s roll särpräglad i förhållande till exempelvis domstolsadministrationen &lt;br&gt;
i våra nordiska grannländer. &lt;br&gt;
I fråga om personal från Åklagarmyndigheten och Kriminalvården &lt;br&gt;
uppkommer inte motsvarande frågeställning, eftersom verksamheten &lt;br&gt;
inte är uppdelad på olika myndigheter. Personal från dessa grupper &lt;br&gt;
behöver därför inte formellt vara tjänstledig för internationell tjänstgöring&lt;br&gt;
. Åklagare som sänds ut är under den tid utlandstjänstgöringen &lt;br&gt;
varar organisatoriskt tidsbegränsat placerade vid den internationella &lt;br&gt;
enheten vid riksåklagarens kansli. Även Kriminalvården använder sig &lt;br&gt;
av omplacering inom myndigheten, varvid huvudkontoret ansvarar &lt;br&gt;
för alla arbetsgivarfrågor. &lt;br&gt;
Personal i Polisens utlandsstyrka är under utlandstjänstgöringen &lt;br&gt;
avdelad (”inkommenderad”) till RPS men fortsätter att vara anställd &lt;br&gt;
av respektive polismyndighet som också står för lönesättning. Det &lt;br&gt;
är också Rikskriminalpolisen som med stöd av 15 § första stycket &lt;br&gt;
polisförordningen (1998:158) fattar beslut om inkommenderingen. &lt;br&gt;
Rikskriminalpolisen och den enskilde sluter en överenskommelse &lt;br&gt;
om utrikes tjänstgöring. Under utlandstjänstgöringen tillämpas Avtal &lt;br&gt;
om ersättning m.m. vid tjänsteresa och förrättning utomlands &lt;br&gt;
(se avsnitt 8.3.4). &lt;br&gt;
202&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Nämnda ordning innebär att respektive polismyndighet är anställningsmyndighet&lt;br&gt;
, medan RPS är utsändande myndighet. Ordningen &lt;br&gt;
har varit föremål för diskussioner med Arbetsgivarverket. I fråga &lt;br&gt;
om arbetsledning innebär den inte några komplikationer, eftersom &lt;br&gt;
chefskapet för inkommenderad personal enligt 15 § andra stycket &lt;br&gt;
polisförordningen utövas av RPS. När det gäller utlandsstyrkan sker &lt;br&gt;
denna arbetsledning genom Rikskriminalpolisen. Enligt utredningens &lt;br&gt;
mening finns det emellertid skäl som talar för att utsändande myndighet &lt;br&gt;
även i detta fall ska vara anställningsmyndighet. Som framhålls &lt;br&gt;
i direktiven bör den utsändande myndigheten få ett samlat arbetsgivaransvar &lt;br&gt;
för bl.a. tjänstgöringsvillkor under utlandsstationeringen &lt;br&gt;
samt personalvård och liknande frågor. I direktiven betonas också &lt;br&gt;
vikten av enhetlighet. Nuvarande ordning medför att det kan uppkomma &lt;br&gt;
oklarheter i fråga om tillämpliga regler för bl.a. semesterledighet &lt;br&gt;
och föräldraledighet. Därtill kommer att Avtal om ersättning &lt;br&gt;
m.m. vid tjänsteresa och förrättning utomlands är avsett att &lt;br&gt;
användas i fall då arbetstagaren har kvar sitt tjänsteställe på sin vanliga &lt;br&gt;
arbetsort i Sverige och alltså inte är stationerad utomlands, vilket &lt;br&gt;
personal i Polisens utlandsstyrka bedöms vara. Mot bakgrund av vad &lt;br&gt;
som nu sagts förordar utredningen att personal i Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
under utlandstjänstgöringen också erhåller tidsbegränsade &lt;br&gt;
anställningar vid RPS. &lt;br&gt;
Som framhålls i departementspromemorian Domare och åklagare &lt;br&gt;
i internationella insatser (Ds 2002:1) är det på grund av risken för &lt;br&gt;
förtroendeskadlighet inte lämpligt att domare och andra anställda &lt;br&gt;
inom domstols- och åklagarväsendena bildar egna bolag för att &lt;br&gt;
delta i internationellt utvecklingssamarbete. Detsamma bör gälla &lt;br&gt;
personal inom Polisen och Kriminalvården. Sådan medverkan bör i &lt;br&gt;
stället ordnas via respektive myndighet. &lt;br&gt;
Domare vid internationella tribunaler och domstolar är i regel &lt;br&gt;
direktkontrakterade av den internationella organisation som står &lt;br&gt;
bakom verksamheten. Det har emellertid även förekommit att &lt;br&gt;
domare har sänts ut av Sida. Med hänsyn till domares konstitutionella &lt;br&gt;
särställning och behovet av enhetlighet är en sådan ordning &lt;br&gt;
enligt utredningens mening inte lämplig. I den mån domarna inte &lt;br&gt;
direktkontrakteras av exempelvis FN eller EU bör de i stället sekonderas, &lt;br&gt;
dvs. sändas ut, av DV efter beredning inom Regeringskansliet &lt;br&gt;
(Justitiedepartementet och UD). &lt;br&gt;
203&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
7.3.11 Rekrytering &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Domstolsväsendet och rättsväsendets &lt;br&gt;
myndigheter är mest lämpade att sköta rekryteringen till &lt;br&gt;
internationella uppdrag för rättsväsendets del. Sådan rekrytering &lt;br&gt;
förutsätter att det vid varje myndighet finns ett väl utvecklat &lt;br&gt;
expertregister. Kvalitetssäkring av personer bör ske innan kandidatens &lt;br&gt;
namn vidarebefordras till Regeringskansliet. Endast de &lt;br&gt;
personer som har de bästa förutsättningarna att nå framgång med &lt;br&gt;
sina kandidaturer bör nomineras. Rättsväsendet bör samordna &lt;br&gt;
sig i policyfrågor rörande rekrytering. Det är viktigt att det sker &lt;br&gt;
en tydlig renodling av de internationella yrkesfunktionerna. Varje &lt;br&gt;
anställningsmyndighet bör svara för rekrytering av den personal &lt;br&gt;
som faller inom den egna myndighetens område. &lt;br&gt;
Bland aktuella myndigheter synes enighet råda om att rättsväsendet &lt;br&gt;
är mest lämpat när det gäller rekrytering inklusive kvalitetssäkring &lt;br&gt;
av den egna personalen. Att denna funktion ligger på de enskilda &lt;br&gt;
myndigheterna innebär också en närhet till de olika yrkeskårerna. &lt;br&gt;
Detta medför att de internationella uppdragen blir en naturlig del &lt;br&gt;
av den egna verksamheten, vilket också befrämjar rekryteringsunderlaget. &lt;br&gt;
Behovet av samordning mellan myndigheterna tillgodoses genom &lt;br&gt;
att FBA har i uppgift att, på basis av information från berörda myndigheter&lt;br&gt;
, upprätthålla en sammanhållen överblick över de nationella &lt;br&gt;
civila kompetenser och personalkategorier som respektive myndighet &lt;br&gt;
kan bidra med eller bidrar med till internationella insatser (se &lt;br&gt;
2 § punkten 12 förordningen om ändring i förordningen (2007:1218) &lt;br&gt;
med instruktion för Folke Bernadotteakademin). Det kan vara lämpligt &lt;br&gt;
att upprätta särskilda tvärsektoriella listor över specialkompetens. &lt;br&gt;
Väl fungerade resursbanker skapar goda förutsättningar för snabb &lt;br&gt;
och kvalitativ rekrytering men är också väsentliga för informationsspridning &lt;br&gt;
och utbildningsplanering. Personuppgifter i expertregister &lt;br&gt;
omfattas i regel av bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204). &lt;br&gt;
Uppgifter i en resursbank förutsätter den enskildes samtycke och &lt;br&gt;
är i normalfallet offentliga.5 &lt;br&gt;
5 En utförlig genomgång av resursbankens rättsliga status finns i departementspromemorian &lt;br&gt;
Domare och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1). Utredningen ansluter sig till den &lt;br&gt;
analysen. &lt;br&gt;
204&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Inom Polisen och Kriminalvården finns, liksom vid FBA och MSB, &lt;br&gt;
särskilda expertregister. Inom DV är ett sådant register under uppbyggnad. &lt;br&gt;
Registret är tänkt att omfatta 50–60 personer. &lt;br&gt;
Åklagarväsendet saknar däremot ett sådant register. Ett framtida &lt;br&gt;
deltagande i internationella uppdrag förutsätter dock att myndigheten &lt;br&gt;
upprättar ett register – avpassat utifrån deltagandets omfattning &lt;br&gt;
– redan i ett inledande skede. Ett sådant kan lämpligen i olika &lt;br&gt;
kategorier uppta personer som endast anmält intresse, personer som &lt;br&gt;
också kvalitetssäkrats, dvs. granskats och bedömts, respektive personer &lt;br&gt;
som även genomgått utbildning. Annan information av &lt;br&gt;
intresse kan vara uppgifter om kandidatens bakgrund, utbildning, &lt;br&gt;
erfarenheter och relevanta meriter i övrigt samt vilka typer av uppdrag &lt;br&gt;
personen är intresserad av. Expertbasen bör lämpligen omfatta &lt;br&gt;
omkring 30–40 kvalitetssäkrade personer med olika lång yrkeserfarenhet. &lt;br&gt;
För att Regeringskansliet ska kunna förlita sig på att de kandidater &lt;br&gt;
som myndigheterna anmäler är lämpliga för uppdragen, ska kvalitetssäkring &lt;br&gt;
alltså ha skett inom myndigheterna, innan kandidaternas &lt;br&gt;
namn vidarebefordras dit (se avsnitt 7.3.20). Svenska myndigheter &lt;br&gt;
har – i jämförelse med exempelvis Finland – i många sammanhang &lt;br&gt;
haft för vana att nominera ett relativt stort antal personer i förhållande &lt;br&gt;
till antalet tjänster i civila krishanteringsinsatser. I förhållande &lt;br&gt;
till Finland har emellertid färre svenskar haft framgång med &lt;br&gt;
sina kandidaturer. Det synes därför viktigt att prioritera kvalitet &lt;br&gt;
före kvantitet och endast föra fram de svenska kandidater som &lt;br&gt;
förutsätts ha reella chanser till framgång vid tjänstetillsättningen. &lt;br&gt;
Sådan urskillning innebär också att svenska kandidater får ett allmänt &lt;br&gt;
sett högre anseende, vilket på sikt bör öka möjligheterna för &lt;br&gt;
svenskar att få framgång med sina kandidaturer. Urvalet på såväl &lt;br&gt;
nationell som internationell nivå ska ske mot bakgrund av FN:s &lt;br&gt;
säkerhetsråds resolution 1325 (2000) om vikten av att jämställdhetsaspekter &lt;br&gt;
beaktas (se avsnitt 2.3.1). &lt;br&gt;
Det är lämpligt att utsändande myndigheter samordnar sig i &lt;br&gt;
policyfrågor kring rekrytering. Det är exempelvis inte alltid lämpligt &lt;br&gt;
att personer med en viss etnisk och kulturell bakgrund återvänder &lt;br&gt;
till sina hemländer som deltagare i civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Beträffande dem är det också viktigt att genomgående vara lyhörd &lt;br&gt;
för vilka placeringar som kan vara politiskt känsliga. Det bör dessutom &lt;br&gt;
allmänt eftersträvas, att personer som sänds ut har nått en &lt;br&gt;
viss personlig mognad och har en längre tids erfarenhet inom yrket &lt;br&gt;
för att på bästa sätt kunna representera Sverige och yrket. Notarier &lt;br&gt;
205&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
och annan korttidsanställd personal bör därför inte läggas in i resursbaserna. &lt;br&gt;
Med hänsyn till det stora antalet utsändande myndigheter och att &lt;br&gt;
det internationellt förekommer ett antal yrkesfunktioner som saknar &lt;br&gt;
direkta nationella motsvarigheter är det viktigt att utsändande myndigheter &lt;br&gt;
noga renodlar befattningarna och avgränsar yrkesrollerna. &lt;br&gt;
Ett exempel härpå är s.k. legal advisors, en kategori som närmast &lt;br&gt;
bör hänföras till domstolsväsendet. Det måste således klart framgå i &lt;br&gt;
vilken funktion en person sänds ut. Varje anställningsmyndighet &lt;br&gt;
bör svara för rekrytering av den personal som faller inom den egna &lt;br&gt;
myndighetens område. Den myndighet ur vars sektor personen i &lt;br&gt;
fråga kommer bör därvid svara för kvalitetssäkring och också ha &lt;br&gt;
”sista ordet” när det gäller ledighet och liknande frågor. Att så måste &lt;br&gt;
vara fallet följer redan av det krav som finns att anmäla bisysslor (se &lt;br&gt;
avsnitt 7.3.18). &lt;br&gt;
I kapitel 6 har behandlats frågan om hur antalet svenskar på relevanta &lt;br&gt;
befattningar i internationella organisationer kan öka. De sätt &lt;br&gt;
som där beskrivs rörande befattningar i allmänhet bör också ha &lt;br&gt;
bäring på tjänster inom civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Beträffande kvalitetssäkring, se avsnitt 7.3.20. &lt;br&gt;
7.3.12 Rekryteringsunderlag &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: För att bredda rekryteringsunderlaget &lt;br&gt;
till internationella uppdrag bör rättsväsendet söka underlätta &lt;br&gt;
för personer med intresse att sändas ut, att frigöras från pågående &lt;br&gt;
arbetsuppgifter samt sprida information om uppdragen till &lt;br&gt;
personal och chefer. Särskilda insatser bör göras för att attrahera &lt;br&gt;
personer lämpade för ledande befattningar. Detsamma gäller &lt;br&gt;
kvinnor i alla positioner. Myndigheterna bör på olika sätt underlätta &lt;br&gt;
för kandidaterna att nå framgång i internationella uttagningsförfaranden. &lt;br&gt;
Svenskar i internationella uppdrag är generellt sett eftertraktad &lt;br&gt;
arbetskraft. Inom rättsväsendet, liksom i övrigt, är det dock endast &lt;br&gt;
ett fåtal personer som har större internationell erfarenhet och &lt;br&gt;
”tyngd”. En förutsättning för att Sverige ska kunna delta med ett &lt;br&gt;
stort antal personer i internationella civila uppdrag är att rekryteringsunderlaget &lt;br&gt;
breddas. &lt;br&gt;
206&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
När det gäller domstolsväsendet har ett stort antal domare och &lt;br&gt;
annan domstolspersonal anmält sitt intresse för att delta i internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. Detta gör det möjligt att sätta &lt;br&gt;
samman grupper utifrån en blandad ålders- och könsstruktur. Personer &lt;br&gt;
som självständigt kan driva olika projekt kan blandas med de &lt;br&gt;
yngre, som fasas in i uppgifterna och säkrar återväxten. I fråga om &lt;br&gt;
längre internationella uppdrag, främst civila krishanteringsinsatser, &lt;br&gt;
är det däremot svårt att rekrytera personal. De personer som visar &lt;br&gt;
intresse är främst personer som befinner sig i början av domarbanan &lt;br&gt;
samt pensionärer. &lt;br&gt;
Den främsta anledningen till det svala intresset för denna typ av &lt;br&gt;
uppdrag torde vara att domaryrket av tradition har varit mycket &lt;br&gt;
nationellt inriktat. Jurister som har önskat en internationell inriktning &lt;br&gt;
har därför valt andra arbetsområden. Arbete som domare innebär &lt;br&gt;
däremot vanligen att man inrättar sitt liv efter att enbart verka i &lt;br&gt;
Sverige. &lt;br&gt;
Situationen bedöms vara ungefär densamma inom åklagarväsendet. &lt;br&gt;
För många åklagare tillkommer dessutom komplikationen att &lt;br&gt;
deras arbete i Sverige ofta innebär arbete med omfattande mål, som &lt;br&gt;
från förundersökning till lagakraftvunnen dom i överrätt kan spänna &lt;br&gt;
över flera år. Denna omständighet kan avhålla många åklagare – &lt;br&gt;
som varken vill skapa merarbete eller lämna kvarvarande kollegor ”i &lt;br&gt;
sticket” – från att söka andra uppdrag. Ett sätt att underlätta för fler &lt;br&gt;
åklagare att söka utlandstjänst kan vara att de personer som anmält &lt;br&gt;
intresse för sådana uppdrag och som bedömts lämpliga för sådana i &lt;br&gt;
görligaste mån tillfördelas mindre tidsomfattande mål. Sådan arbetsfördelning &lt;br&gt;
bör vara möjlig inom de internationella åklagarkamrarna, &lt;br&gt;
inom vars ansvarsområde det utöver stora mål även finns ett stort &lt;br&gt;
antal ärenden. &lt;br&gt;
Också Raoul Wallenberginstitutet i Lund (se avsnitt 3.4.2) har &lt;br&gt;
haft svårigheter att rekrytera domare och åklagare till sina internationella &lt;br&gt;
uppdrag. Institutet har därför bl.a. i stället valt att sända &lt;br&gt;
ut danska åklagare. Problemen bedöms dels bero på chefernas motvilja &lt;br&gt;
att avvara arbetskraft, dels bristande språkkunskaper bland de &lt;br&gt;
personer som i och för sig intresserar sig för uppdragen. Beträffande &lt;br&gt;
rekryteringskrav, se bl.a. avsnitt 7.3.13 och 7.3.20. &lt;br&gt;
Rekryteringsunderlaget för rekrytering till Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
och ISAM är generellt sett gott. Till skillnad från vad som är fallet i &lt;br&gt;
exempelvis Danmark är det inte heller några problem att rekrytera &lt;br&gt;
poliser för tjänstgöring i farligare länder såsom Afghanistan, (låt vara &lt;br&gt;
att svenskt deltagande främst är förlagt till de mindre riskfyllda norra &lt;br&gt;
207&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
delarna, medan danskarna för närvarande tjänstgör i de farligare södra &lt;br&gt;
delarna av Afghanistan). För att förbättra rekryteringsunderlaget &lt;br&gt;
beträffande personer lämpade för ledningsbefattningar samt kvinnor &lt;br&gt;
i alla positioner har Polisen gått ut med särskilda förfrågningar till &lt;br&gt;
dessa grupper. Vad gäller personer som kan komma i fråga för ledningsbefattningar &lt;br&gt;
inom utlandsstyrkan, ligger ett problem i att utlandstjänstgöring &lt;br&gt;
tillmäts för lågt meritvärde. Detta medför att dessa &lt;br&gt;
personer kan känna en befogad rädsla för att lämna den befattning de &lt;br&gt;
innehar i Sverige. För att öka svensk kompetens för ledningsuppdrag &lt;br&gt;
i Polisens utlandsstyrka kommer Polisen med början hösten 2009 &lt;br&gt;
att erbjuda ett tiotal personer särskild utbildning. Denna kommer &lt;br&gt;
att genomföras på Försvarshögskolan och berättiga till högskolepoäng. &lt;br&gt;
Även rekryteringsunderlaget beträffande kriminalvårdare är gott. &lt;br&gt;
Särskilt värdefullt är det att en stor del av kriminalvårdarna även har &lt;br&gt;
en annan yrkesbakgrund. Det är viktigt att även sådan specialkompetens &lt;br&gt;
tas till vara i det internationella arbetet. De grupper som det &lt;br&gt;
råder brist på är även här personer lämpade för ledningsbefattningar. &lt;br&gt;
Detsamma gäller kvinnor i alla positioner samt fransktalande personal. &lt;br&gt;
Det bör åligga rättsväsendet att inventera och prioritera vilka internationella &lt;br&gt;
uppdrag som bedöms ha relevans. Information om dessa &lt;br&gt;
bör, liksom regelmässigt sker, göras tillgänglig via främst intranät. &lt;br&gt;
Enligt utredningens bedömning är det i dag tämligen enkelt för en &lt;br&gt;
person som är intresserad av ett internationellt uppdrag att hålla sig &lt;br&gt;
informerad om möjligheterna härtill. När det gäller domare och åklagare &lt;br&gt;
är problemet snarare att de internationella uppdragen alltjämt &lt;br&gt;
ter sig främmande och att man helt enkelt inte kommer på idén att &lt;br&gt;
söka. När utredningen har frågat domare och åklagare med internationell &lt;br&gt;
erfarenhet hur de fick kännedom om uppdraget har ett &lt;br&gt;
vanligt svar varit att de inspirerats av en nära kollega som deltagit i &lt;br&gt;
sådant arbete och som de har kunnat identifiera sig med. Mot denna &lt;br&gt;
bakgrund synes det angeläget att det inom rättsväsendets olika delar &lt;br&gt;
inte bara sprids information om vilka internationella uppdrag som &lt;br&gt;
finns, utan även informeras om vad sådant arbete innebär. Sådana &lt;br&gt;
upplysningar är mest verkningsfulla om de förmedlas av de personer &lt;br&gt;
som har deltagit i internationella uppdrag genom exempelvis artiklar &lt;br&gt;
i personaltidningar samt seminarier. Den internationella verksamheten &lt;br&gt;
bör överhuvudtaget synliggöras så mycket som möjligt. &lt;br&gt;
Information om de internationella uppdragen måste också riktas &lt;br&gt;
särskilt till chefer ute i landet. Det är angeläget att väcka deras intresse, &lt;br&gt;
208&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
för att de i sin tur ska ha en positiv inställning till dessa uppdrag i &lt;br&gt;
allmänhet, men också entusiasmera medarbetarna till att söka sig till &lt;br&gt;
dessa. En positiv inställning från chefernas sida innebär ett vidgat &lt;br&gt;
rekryteringsunderlag. Särskilt viktigt är det att betona att möjligheten &lt;br&gt;
till utlandsuppdrag i längden ökar arbetsplatsens attraktionskraft &lt;br&gt;
och därmed lockar till sig mer kvalificerade sökande. För &lt;br&gt;
Kriminalvården har den ökade internationaliseringen redan inneburit &lt;br&gt;
ett ”lyft” genom att ge förbättrade möjligheter till personlig &lt;br&gt;
kompetensutveckling inom yrket. Dessa möjligheter gör exempelvis &lt;br&gt;
att fler personer med akademisk bakgrund intresserar sig för &lt;br&gt;
verksamheten. Beträffande vikten av utbildningsinsatser riktade till &lt;br&gt;
chefer, se avsnitt 7.3.23. &lt;br&gt;
Andra omständigheter som begränsar intresset respektive rekryteringsunderlaget &lt;br&gt;
kan vara bristande språkkunskaper, u-landskunskaper, &lt;br&gt;
kunskaper i komparativ rätt och ”transitionsrätt”, dvs. övergången &lt;br&gt;
från ett samhällssystem till ett annat. Sådana brister leder ofta till att &lt;br&gt;
personerna företrädelsevis förmedlar enbart det egna landets rättssystem &lt;br&gt;
och förespråkar de egna organisatoriska och administrativa &lt;br&gt;
lösningarna.6 För att minska nämnda problem och därmed vidga &lt;br&gt;
rekryteringsunderlaget är det lämpligt att rättsväsendet verkar för &lt;br&gt;
att förmedla de erfarenheter som samlats på andra biståndsområden. &lt;br&gt;
Sida bör därvid kunna spela en förmedlande roll (se avsnitt 3.2.3). &lt;br&gt;
När det gäller språkkunskaper bedöms problemet minska väsentligt &lt;br&gt;
under de närmaste tio–tjugo åren, eftersom det särskilt bland &lt;br&gt;
dagens yngre jurister är mer regel än undantag att en del av utbildningen &lt;br&gt;
har skett utomlands. Sådana erfarenheter kan i sig medföra ett &lt;br&gt;
ökat intresse för internationella uppdrag senare i livet. Det rekryteringssystem &lt;br&gt;
som är under uppbyggnad inom DV innebär att intressenter &lt;br&gt;
som bedömts lämpliga för internationella uppdrag förs in i &lt;br&gt;
expertpoolen innan ett konkret uppdrag aktualiserats. Under den &lt;br&gt;
tid som därefter löper före uppdraget finns ofta goda möjligheter att &lt;br&gt;
hinna förbättra bl.a. språkkunskaper genom intensivkurser i exempelvis &lt;br&gt;
juridisk engelska eller franska. &lt;br&gt;
Som konstaterades i departementspromemorian Domare och åklagare &lt;br&gt;
i internationella insatser (Ds 2002:1) avhåller sig vidare många &lt;br&gt;
svenskar av rädsla eller blyghet från att söka internationella uppdrag. &lt;br&gt;
Under de intervjuer som genomförts under nämnda utredning liksom &lt;br&gt;
under nuvarande utredning har emellertid framförts att denna &lt;br&gt;
rädsla är obefogad. Rättsväsendet har i detta avseende en viktig upp6 &lt;br&gt;
Se t.ex. De nordiska ländernas bidrag till utveckling av förvaltnings- och rättssystem i tredje &lt;br&gt;
land, referat från Nordiskt Juristmöte, korreferent professor Claes Sandgren, 2002. &lt;br&gt;
209&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
gift i att uppmuntra och stimulera dessa personer att söka sig till &lt;br&gt;
internationella uppdrag. Det kan exempelvis röra sig om hjälp med &lt;br&gt;
att formulera CV:n samt rådgivning inför intervjuer och andra delar &lt;br&gt;
av uttagningsförfarandet. &lt;br&gt;
En avgörande omständighet för rekrytering av kvalificerade personer &lt;br&gt;
är att det internationella uppdraget i större utsträckning än i dag &lt;br&gt;
tillmäts meritvärde (se avsnitt 7.3.21). Även anhörig- och jämställdhetsfrågor &lt;br&gt;
är viktiga för rekryteringsunderlaget (se avsnitt 7.3.15 &lt;br&gt;
och 7.3.16). &lt;br&gt;
7.3.13 Rekryteringsförfarande vid domar- och åklagartjänster &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: För att rekrytering av personal från &lt;br&gt;
domstols- och åklagarväsendena ska säkerställa kvalitet och &lt;br&gt;
samtidigt vara så praktisk som möjligt bör beredning ske inom &lt;br&gt;
Domstolsverkets internationella kansli respektive den centrala &lt;br&gt;
stödfunktion som bör byggas upp hos Åklagarmyndigheten. &lt;br&gt;
Domarnämnden och Domstolsverkets internationella råd respektive &lt;br&gt;
Tjänsteförslagsnämnden för åklagarväsendet och den referensgrupp &lt;br&gt;
som bör inrättas för Åklagarmyndigheten bör bistå &lt;br&gt;
vid utformandet av kravprofiler men inte i övrigt delta i beredningen. &lt;br&gt;
Rekrytering till Polisens och Kriminalvårdens internationella uppdrag &lt;br&gt;
synes i allt väsentligt fungera tillfredsställande. Utredningen &lt;br&gt;
finner därför inte skäl att lämna särskilda förslag rörande rekrytering &lt;br&gt;
av dessa yrkesgrupper. Med hänsyn till domares konstitutionella &lt;br&gt;
särställning och till den omständigheten att tillsättning av nationella &lt;br&gt;
tjänster som ordinarie domare samt åklagare vanligen föregås av &lt;br&gt;
beredning av särskilda nämnder, Domarnämnden7 respektive &lt;br&gt;
Tjänsteförslagsnämnden för Åklagarmyndigheten, finns det &lt;br&gt;
emellertid anledning att särskilt beröra rekryteringsförfarandet vid &lt;br&gt;
internationella uppdrag för dessa yrkesgrupper. &lt;br&gt;
I departementspromemorian Domare och åklagare i internationella &lt;br&gt;
insatser (Ds 2002:1) föreslogs att beredning av rekryteringar &lt;br&gt;
till internationella uppdrag skulle göras av tjänsteförslagsnämnderna &lt;br&gt;
7 Fram till den 1 juli 2008 Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet. Grundlagsutredningen &lt;br&gt;
har i sitt slutbetänkande En reformerad grundlag (SOU 2008:125) föreslagit att &lt;br&gt;
samtliga ärenden om utnämning av ordinarie domare ska beredas i en förslagsnämnd. Denna &lt;br&gt;
föreslås ersätta Domarnämnden. &lt;br&gt;
210&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
för domstols- och åklagarväsendena. Beslut på myndighetsnivå borde &lt;br&gt;
vid vissa rekryteringar av ordinarie domare fattas av Tjänsteförslagsnämnden &lt;br&gt;
för domstolsväsendet, vid övriga rekryteringar inom &lt;br&gt;
domstolsväsendet av DV samt vid rekryteringar inom åklagarväsendet &lt;br&gt;
av RÅ. Den föreslagna ordningen ansågs vara den lämpligaste &lt;br&gt;
utifrån de kvalitativa krav som beredningen måste uppställa i kombination &lt;br&gt;
med behovet av snabbhet och flexibilitet. &lt;br&gt;
Enligt utredningens uppfattning finns det flera skäl som talar &lt;br&gt;
mot att låta Domarnämnden respektive Tjänsteförslagsnämnden &lt;br&gt;
för åklagarväsendet vara beredande och beslutande organ vid rekryteringar &lt;br&gt;
till utlandsuppdrag. För det första är Sveriges roll vid tjänstetillsättningar &lt;br&gt;
inom civila krishanteringsinsatser i huvudsak begränsad &lt;br&gt;
till att nominera kandidater. Tjänstetillsättningen avgörs sedan &lt;br&gt;
– ofta först efter fortsatt beredningsförfarande med bl.a. intervjuer &lt;br&gt;
– av den internationella organisation som genomför insatsen. Sverige &lt;br&gt;
bör därför nominera de personer som har störst chans i den internationella &lt;br&gt;
konkurrensen. Det behöver inte nödvändigtvis vara de &lt;br&gt;
personer som anses mest lämpade i ett svenskt tjänstetillsättningsärende&lt;br&gt;
. Beträffande ordinarie domare som söker sig till denna typ av &lt;br&gt;
uppdrag kan dessutom konstateras att dessa redan genom sina respektive &lt;br&gt;
utnämningar av regeringen (och dessförinnan vanligen av Tjänsteförslagsnämnden/Domarnämnden) &lt;br&gt;
har ansetts uppfylla de krav som &lt;br&gt;
ställs på svenska domare. &lt;br&gt;
För det andra är rekryteringen inte – såsom vid tillsättning av &lt;br&gt;
nationella tjänster – en arbetsrättslig rättighet för den enskilde att i &lt;br&gt;
konkurrens med andra få en viss tjänst. Rekryteringen är i stället en &lt;br&gt;
fråga om Sveriges uppfyllande av internationella förpliktelser. När &lt;br&gt;
det gäller val av personer till utvecklingssamarbete uppkommer inte &lt;br&gt;
detta problem. Vid sådant samarbete bestämmer Sverige ensidigt &lt;br&gt;
vilka personer som ska delta. &lt;br&gt;
Utöver nämnda invändningar kan anföras det krav på mycket &lt;br&gt;
stor skyndsamhet som vanligtvis finns i dessa ärenden. Det är inte &lt;br&gt;
realistiskt att Domarnämnden respektive Tjänsteförslagsnämnden &lt;br&gt;
för åklagarväsendet skulle kunna möta detta krav. Mot bakgrund av &lt;br&gt;
vad som nu sagts anser utredningen att dessa nämnder inte bör vara &lt;br&gt;
beredande och beslutande organ vid rekryteringar till internationella &lt;br&gt;
uppdrag. Utredningens ståndpunkt i denna del ansluter därför &lt;br&gt;
närmast till vad som framfördes under remissbehandlingen av nämnda &lt;br&gt;
departementspromemoria. &lt;br&gt;
I samband med att DV bygger upp en expertpool kommer sökande &lt;br&gt;
till civila krishanteringsinsatser att genomgå kvalitetssäkring genom &lt;br&gt;
211&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
referenstagning och intervjuförfarande. Vid intervjuerna, som i vissa &lt;br&gt;
fall också helt eller delvis bör ske på engelska, kommer företrädare &lt;br&gt;
från DV:s internationella kansli liksom praktiker med internationell &lt;br&gt;
erfarenhet att delta. Förfarandet bör innebära att man inom DV:s &lt;br&gt;
internationella kansli bygger upp en kunskap om vilka tjänster som &lt;br&gt;
Sverige bör prioritera samt vilken typ av kandidater som efterfrågas &lt;br&gt;
internationellt och som därmed har en chans till internationella &lt;br&gt;
tjänster. Domarnämnden kan dock även vid detta förfarande fylla &lt;br&gt;
en viktig funktion genom att formulera kravprofiler. Även DV:s &lt;br&gt;
internationella råd bör i det avseendet kunna lämna värdefulla &lt;br&gt;
synpunkter. Genom att på detta sätt skapa enhetliga riktlinjer och &lt;br&gt;
en fast struktur för rekryteringen tillförsäkrar denna ordning enligt &lt;br&gt;
utredningens mening kvaliteten i rekryteringen och är den praktiskt &lt;br&gt;
mest lämpliga. &lt;br&gt;
Inom åklagarväsendet finns för närvarande inte några väl utarbetade &lt;br&gt;
former för rekryteringar till internationella uppdrag. För att &lt;br&gt;
rekryteringen inte ska missa intresserade kandidater samt uppfylla &lt;br&gt;
de krav som bör uppfyllas beträffande kvalitetssäkring, är det emellertid &lt;br&gt;
angeläget att etablera en ordning för rekryteringsförfarandet. &lt;br&gt;
Åklagarväsendet bör härvid kunna dra nytta av de erfarenheter som &lt;br&gt;
finns inom DV:s internationella kansli samt det rekryteringsförfarande &lt;br&gt;
som håller på att utvecklas där. &lt;br&gt;
Beträffande vikten av kvalitetssäkring, se avsnitt 7.3.20. &lt;br&gt;
7.3.14 Särskilt om rekrytering till EU:s civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Sverige bör inom EU aktivt verka &lt;br&gt;
för de förslag som framställts angående ett förenklat och mer &lt;br&gt;
transparent rekryteringssystem. De svenska aktörerna bör samarbeta &lt;br&gt;
och utbyta erfarenheter kring detta system. &lt;br&gt;
DV och Kriminalvården har under utredningen pekat på brister i &lt;br&gt;
EU:s rekryteringssystem. Problemen består dels i att nomineringsförfarandena &lt;br&gt;
är alltför resurskrävande i förhållande till chanserna &lt;br&gt;
att få nominerade kandidater antagna, dels i att de kravprofiler som &lt;br&gt;
EU sänder ut inför nomineringarna och som kandidaterna förutsätts &lt;br&gt;
uppfylla inte motsvarar de – högre – krav som i realiteten uppställs. &lt;br&gt;
DV har exempelvis haft problem med att få kandidater antagna till &lt;br&gt;
tjänster som legal officers, trots att det anses råda brist på denna grupp. &lt;br&gt;
212&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Problemen har, som nämnts, även uppmärksammats av bl.a. &lt;br&gt;
Danmark och Nederländerna, som inom EU har påtalat att de nationella &lt;br&gt;
administrativa processer som föregår nomineringar av kandidater &lt;br&gt;
innebär ett resursslöseri, eftersom endast ett fåtal av kandidaterna &lt;br&gt;
väljs ut av EU. Bland medlemsstaterna finns bred uppslutning &lt;br&gt;
bakom denna ståndpunkt. &lt;br&gt;
När det gäller diskussionen inom EU om rekryteringsproblem &lt;br&gt;
har Frankrike framfört förslaget att göra det möjligt för kandidater &lt;br&gt;
att i samma ansökan söka flera tjänster inom samma eller andra &lt;br&gt;
missioner. Processen är i dag decentraliserad till de enskilda missionerna&lt;br&gt;
, vilket gör det svårt att utnyttja avvisade kandidater i andra &lt;br&gt;
missioner. Frankrike har även påtalat behovet av samordning mellan &lt;br&gt;
EU:s framställningar om att medlemsstaterna ska ställa personal till &lt;br&gt;
förfogande och den nationella verksamhetsplaneringen, samt föreslagit &lt;br&gt;
en analys för att ge en bättre samlad överblick av personalbehoven, &lt;br&gt;
exempelvis i början av varje år. På så sätt skulle medlemsstaterna &lt;br&gt;
på förhand kunna flagga för vilka personella resurser de har &lt;br&gt;
och EU:s framställningar om personal skulle kunna anpassas utifrån &lt;br&gt;
denna information. Andra förslag gäller förbättrad information till &lt;br&gt;
medlemsstaterna om varför deras kandidater inte har antagits samt &lt;br&gt;
standardisering av uppdragsbeskrivningar. &lt;br&gt;
Det sagda ger vid handen att de av DV och Kriminalvården påtalade &lt;br&gt;
problemen är generella. Sverige bör därför på politisk nivå inom &lt;br&gt;
EU stödja de initiativ som här nämnts för att förenkla rekryteringssystemet &lt;br&gt;
samt verka för att systemets transparens ska öka. Justitiedepartementet &lt;br&gt;
och övriga svenska aktörer bör informera varandra &lt;br&gt;
om sina erfarenheter av rekryteringssystemet och arbeta för att få &lt;br&gt;
ökade kunskaper om detta. Ett exempel på ett sådant initiativ är att, &lt;br&gt;
såsom Rikskriminalpolisen gjort, bjuda in representanter från EU &lt;br&gt;
och berörda myndigheter för information om rekryteringsförfarandet. &lt;br&gt;
7.3.15 Anhörigfrågor &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Rättsväsendet bör på olika sätt &lt;br&gt;
uppmärksamma den s.k. medföljandeproblematiken och andra &lt;br&gt;
anhörigfrågor, bl.a. genom information till anhöriga, goda kontaktmöjligheter &lt;br&gt;
mellan utsända och anhöriga samt – i den mån &lt;br&gt;
det är säkerhetsmässigt och i övrigt lämpligt – ett bestämt antal &lt;br&gt;
hem- eller besöksresor. &lt;br&gt;
213&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
När det gäller civil krishantering avgör den internationella organisation &lt;br&gt;
som genomför insatsen utifrån bl.a. säkerhetsaspekter om &lt;br&gt;
denna ska vara en familjemission eller om familjer inte ska tillåtas &lt;br&gt;
följa med. Polisens utlandsstyrka och Kriminalvården deltar inte i &lt;br&gt;
några familjemissioner, vilket begränsar rekryteringsunderlaget. MSB &lt;br&gt;
har som generell policy att inte tillåta medföljande. &lt;br&gt;
Även i de fall då familjemedlemmar kan följa med är det inte &lt;br&gt;
alltid genomförbart, eftersom det i normalfallet är svårt att hitta ett &lt;br&gt;
arbete eller annan meningsfull sysselsättning för den medföljande. &lt;br&gt;
Den omständigheten att svenska kvinnor är yrkesverksamma i högre &lt;br&gt;
utsträckning än i många andra – främst utomeuropeiska – länder &lt;br&gt;
gör ofta en utlandsvistelse omöjlig för många familjer. Även om &lt;br&gt;
nämnda omständighet är ytterst viktig ur jämställdhetsperspektiv, &lt;br&gt;
innebär den de facto en nackdel i förhållande till många andra länder &lt;br&gt;
när det gäller rekryteringsunderlaget. Därtill kommer att internationella &lt;br&gt;
uppdrag långt ifrån alltid ger de ekonomiska möjligheterna &lt;br&gt;
för en familj att leva på en lön. Att medföljandeproblematiken gör &lt;br&gt;
sig gällande visas inte minst av den omständigheten att de personer &lt;br&gt;
inom domstolsväsendet som visar intresse för längre utlandsuppdrag &lt;br&gt;
främst är personer som befinner sig i början av domarbanan samt &lt;br&gt;
pensionärer, dvs. personer som typiskt sett inte har dessa familjebegränsningar. &lt;br&gt;
En familjemedlems bortovaro kan vara påfrestande för de inblandade &lt;br&gt;
på flera sätt. Utöver den saknad och oro som bortovaron ofta &lt;br&gt;
föranleder kan den medföra praktiska problem i vardagen för de &lt;br&gt;
hemmavarande. Att nämnda påfrestningar inte blir för stora är viktigt &lt;br&gt;
med hänsyn till de enskildas välbefinnande, men också för att den &lt;br&gt;
utsände ska kunna göra ett gott arbete utomlands samt för att &lt;br&gt;
utlandstjänstgöring ska vara attraktivt och rekryteringsunderlaget &lt;br&gt;
därmed brett. &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningen har i sitt slutbetänkande En svensk &lt;br&gt;
veteranpolitik analyserat de anhörigas situation och hur denna kan &lt;br&gt;
förbättras. Det är lämpligt att utsändande myndigheter inom ramen &lt;br&gt;
för sin samverkan utbyter erfarenheter i dessa frågor och så långt &lt;br&gt;
det är möjligt söker skapa enhetliga villkor. &lt;br&gt;
Polisen har utvecklat metoder för att underlätta utlandstjänstgöringen &lt;br&gt;
för de enskilda. Ett sådant sätt är att missionshandläggarna &lt;br&gt;
inför utlandstjänstgöringen skriver brev till de anhöriga där de presenterar &lt;br&gt;
sig, informerar om uppdraget och om hur kontakt kan ske &lt;br&gt;
under utlandstjänstgöringen. Detta är enligt utredningens mening &lt;br&gt;
en lämplig ordning som innebär ett personligt bemötande och inger &lt;br&gt;
214&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
förtroende. Även i övrigt är det viktigt att de anhöriga både inför &lt;br&gt;
och under uppdraget får information om detta (jfr avsnitt 7.3.22). &lt;br&gt;
Under utlandstjänstgöringen måste anhöriga kunna komma i &lt;br&gt;
kontakt med den utsände och vice versa. Rikskommunikationscentralen &lt;br&gt;
kan därvid fylla en jourfunktion (se avsnitt 7.3.25). Det &lt;br&gt;
är emellertid också angeläget att den löpande kontakten fungerar. &lt;br&gt;
De utsändande myndigheterna bör därför se till att personalen får &lt;br&gt;
bästa möjliga tillgång till bl.a. mobiltelefoni och e-post. &lt;br&gt;
För att minska problemen är det, när den organisation som anordnar &lt;br&gt;
missionen så medger, också viktigt att utsänd personal ges &lt;br&gt;
möjlighet till ett bestämt antal fria hemresor. De myndigheter som &lt;br&gt;
anser det säkerhetsmässigt och i övrigt lämpligt bör dock ge personalen &lt;br&gt;
möjlighet att ersätta hemresorna med familjemedlemmars &lt;br&gt;
besök på tjänstgöringsorten eller i dess närområde. Att anhöriga besöker &lt;br&gt;
tjänstgöringsorten gör det inte endast lättare att upprätthålla &lt;br&gt;
kontakten, utan innebär även att familjen får gemensamma referensramar &lt;br&gt;
och upplevelser som kan vara viktiga inför hemkomsten. &lt;br&gt;
Därmed minskar avståndet mellan ”borta” och ”hemma”. &lt;br&gt;
Ett sätt att på det symboliska planet involvera anhöriga kan vara &lt;br&gt;
att, såsom exempelvis Kriminalvården planerar, inbjuda dessa till de &lt;br&gt;
hemkomstceremonier som myndigheten anordnar. Detta innebär &lt;br&gt;
ett erkännande av deras medverkan för uppdragens genomförande. &lt;br&gt;
7.3.16 Jämställdhetsfrågor &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Rättsväsendet ska verka för att FN:s &lt;br&gt;
säkerhetsråds resolution 1325 (2000) implementeras i den internationella &lt;br&gt;
verksamheten. Utredningen ställer sig bakom de förslag &lt;br&gt;
som presenterats inom ramen för projektet GenderForce. För &lt;br&gt;
att rekryteringsunderlaget ska breddas bör bl.a. särskilda rekryteringsinsatser &lt;br&gt;
riktade till kvinnor genomföras. Genderutbildning &lt;br&gt;
och information om resolutionen bör vara en del av utbildningen &lt;br&gt;
såväl för rekryterande personal som för den personal som ska &lt;br&gt;
sändas ut i internationella insatser. En viktig del av denna utbildning &lt;br&gt;
är information om tillämplig uppförandekod. Även internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete bör planeras utifrån resolutionens &lt;br&gt;
mål. Genom seminarier och nätverket GenderForce kan resolutionens &lt;br&gt;
implementering följas upp. &lt;br&gt;
215&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Kvinnor och män har i regel olika roller i ett samhälle och därmed &lt;br&gt;
olika behov. De påverkas därför inte på samma sätt av kris och konflikt&lt;br&gt;
. Konsekvenserna härav är dessutom många gånger värre för &lt;br&gt;
kvinnor. Såväl kvinnor som män måste delta i återuppbyggnaden av &lt;br&gt;
drabbade samhällen. För att bl.a. krishanteringsinsatser ska kunna &lt;br&gt;
planeras, genomföras och utvärderas med hänsyn till kvinnors situation &lt;br&gt;
krävs att kvinnor deltar i insatserna. De fungerar också som &lt;br&gt;
förebilder för kvinnorna inom de områden där de arbetar. Nämnda &lt;br&gt;
tankegångar ligger bakom FN:s säkerhetsråds resolution 1325 (2000), &lt;br&gt;
Kvinnor, fred och säkerhet. Även OSSE och EU ställer sig bakom &lt;br&gt;
denna (se kapitel 2). &lt;br&gt;
Svenska myndigheters deltagande i internationella uppdrag ska ske &lt;br&gt;
mot bakgrund av resolution 1325. För att öka resolutionens genomslagskraft &lt;br&gt;
har såväl RPS som FBA, MSB och Försvarsmakten i sina &lt;br&gt;
regleringsbrev ålagts en återrapporteringsskyldighet när det gäller &lt;br&gt;
vilka åtgärder som vidtagits för att följa intentionerna i resolutionen. &lt;br&gt;
I andra myndigheters regleringsbrev pekas allmänt på jämställdhetsaspekter &lt;br&gt;
i samband med exempelvis rekrytering. &lt;br&gt;
Som konstateras i de handlingsplaner som regeringen slagit fast &lt;br&gt;
på området (se avsnitt 3.1), finns det ett flertal olika sätt att verka &lt;br&gt;
för att resolutionen implementeras i verksamheten. Rättsväsendets &lt;br&gt;
olika delar och andra internationella aktörer har centrala roller inom &lt;br&gt;
detta område, inte bara i egenskap av arbetsgivare för utsänd personal, &lt;br&gt;
utan också på grund av den sakkunskap om mänskliga fri och &lt;br&gt;
rättigheter som verksamheten bygger på. Jämställdhetsområdet &lt;br&gt;
är vidare ett område inom vilket Sverige – internationellt sett – har &lt;br&gt;
kommit långt, och genom vilket Sverige därför bör välja att profilera &lt;br&gt;
sig särskilt. &lt;br&gt;
Försvarsmakten har, som nämnts, tagit initiativ till projektet &lt;br&gt;
GenderForce, som i dag bedrivs i nätverksform mellan bl.a. Försvarsmakten, &lt;br&gt;
Polisen, FBA och MSB. Projektet syftade bl.a till att &lt;br&gt;
synliggöra hinder i rekryteringen av kvinnor till utlandstjänst, att &lt;br&gt;
genom nya rekryteringsmetoder öka antalet kvinnor i utlandstjänst, &lt;br&gt;
även i ledande positioner, att påverka insatsernas mandat så att de &lt;br&gt;
innehåller tydliga direktiv om jämställdhet, att ta fram verktyg för att &lt;br&gt;
underlätta för svensk personal att i utlandstjänst respektera kvinnors &lt;br&gt;
behov och rättigheter, samt att öka kunskapen om människohandel &lt;br&gt;
och vad personal inom insatser kan göra för att motverka den. Projektet &lt;br&gt;
slutredovisades i december 2007.8 För att öka andelen kvinnor &lt;br&gt;
8 GenderForce: Sammanfattning, slutredovisning och rekommendationer. &lt;br&gt;
216&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
i civila krishanteringsinsatser föreslogs bl.a. åtgärder i form av erbjudande &lt;br&gt;
om fler fria hemresor, riktad information till kvinnor samt &lt;br&gt;
fastställande av mål för minsta procentsats rekryterade kvinnor. &lt;br&gt;
Inom ramen för projektet genomfördes en rad utbildningar, bl.a. &lt;br&gt;
särskild utbildning för jämställdhetsrådgivare. Målet är att bygga upp &lt;br&gt;
en pool av sådana experter som sedan både ska kunna genomföra &lt;br&gt;
utbildningar och åka på utlandstjänst. Andra utbildningar rörde &lt;br&gt;
bl.a. resolution 1325, mänskliga rättigheter, mäns våld mot kvinnor &lt;br&gt;
samt människohandel. För att förbättra kunskap om styrdokument &lt;br&gt;
och tolkningar av dessa genomfördes också särskild utbildning i &lt;br&gt;
genusanalys. Även särskild utbildning riktad till chefer genomfördes. &lt;br&gt;
GenderForce arbete har redan fått visst genomslag inom Polisen, &lt;br&gt;
vars utlandsstyrka har en internationellt sett hög, men ändå inte &lt;br&gt;
tillfredsställande andel kvinnor (omkring 28 %). Åtgärderna har &lt;br&gt;
bl.a. bestått i riktad information till kvinnliga poliser, ändrade formuleringar &lt;br&gt;
i annonstexter samt ett arbete med att ta fram lokala &lt;br&gt;
kvinnliga kontaktpersoner som kan utgöra förebilder och informera &lt;br&gt;
lokalt i organisationerna. &lt;br&gt;
Utredningen ställer sig bakom de förslag som GenderForce presenterat&lt;br&gt;
. GenderForce är enligt utredningens mening dessutom ett lämpligt &lt;br&gt;
forum att hålla frågorna kring resolutionens implementering &lt;br&gt;
levande i myndighetsarbetet. De myndigheter som inte aktivt deltar i &lt;br&gt;
samarbetet bör ändå fortlöpande hålla sig informerade. &lt;br&gt;
All rekrytering till internationella uppdrag bör ske mot bakgrund &lt;br&gt;
av resolution 1325. För att denna ska få genomslag vid rekryteringen &lt;br&gt;
krävs att rekryteringsunderlaget är tillräckligt stort. Ett sätt att öka &lt;br&gt;
andelen kvinnliga sökande kan, som nämnts, vara att rikta särskilda &lt;br&gt;
rekryteringsinsatser till kvinnor. Sådana åtgärder lämpar sig särskilt &lt;br&gt;
för de myndigheter som sänder ut ett större antal personer, främst &lt;br&gt;
Polisen men även Kriminalvården. DV och Åklagarmyndigheten, &lt;br&gt;
som enbart sänder ut enskilda befattningshavare till internationella &lt;br&gt;
insatser, ska sträva efter en jämn könsbalans i rekrytering och nominering &lt;br&gt;
av personal. De rekryterande myndigheterna bör särskilt &lt;br&gt;
eftersträva att identifiera och nominera fler kvinnliga kandidater till &lt;br&gt;
högre befattningar. &lt;br&gt;
Myndigheterna bör även på det rent praktiska planet underlätta &lt;br&gt;
för kvinnor att delta. Det ska exempelvis vara en självklarhet att &lt;br&gt;
skyddsutrustning, kläder etc. ska finnas även i damstorlekar. Den &lt;br&gt;
handbok i jämställdhet som Räddningsverket (numera MSB) har gett &lt;br&gt;
ut innehåller handfast vägledning om hur resolutionen kan implementeras &lt;br&gt;
i det internationella arbetet. &lt;br&gt;
217&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Genderfrågor i allmänhet och i resolution 1325 i synnerhet ska &lt;br&gt;
vara en del av den obligatoriska utbildningen som deltagare ska &lt;br&gt;
genomgå inför deltagande i civila krishanteringsinsatser. Utbildningen &lt;br&gt;
bör i detta hänseende särskilt uppmärksamma vikten av att &lt;br&gt;
uppförandekoden följs (se avsnitt 9.5.1). Även rekryterande personal &lt;br&gt;
bör få särskild utbildning i genderfrågor. &lt;br&gt;
I det bilaterala biståndet har regeringen genom landfokuseringen &lt;br&gt;
(se avsnitt 3.2.1) gett särskild prioritet till länder i konflikt och &lt;br&gt;
postkonflikt. Det gör att resolutionen även ska integreras i det internationella &lt;br&gt;
utvecklingssamarbetet. Det innebär att också rekryteringen &lt;br&gt;
till sådana uppdrag ska ske mot bakgrund av resolutionen. &lt;br&gt;
Domstols- och åklagarväsendena, där intresset för deltagande i utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
får anses vara större än för deltagande i civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser, bör ha ett gott rekryteringsunderlag. När utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
planeras bör beaktas att program för svenska &lt;br&gt;
delegationer som besöker konfliktområden ska inkludera samtal &lt;br&gt;
med kvinnor. Delegationerna ska bestå av både kvinnor och män. &lt;br&gt;
Vidare ska samtal med relevanta företrädare för regeringar, konfliktparter &lt;br&gt;
samt internationella, nationella och regionala aktörer också &lt;br&gt;
omfatta frågor rörande kvinnors deltagande, mänskliga rättigheter, &lt;br&gt;
humanitär rätt, säkerhet, förebyggande av övergrepp samt straffrättsliga &lt;br&gt;
åtgärder mot förövare. &lt;br&gt;
För att resolution 1325 ska bli en självklar del av verksamheten &lt;br&gt;
bör den belysas i så många sammanhang som möjligt, däribland i &lt;br&gt;
samband med seminarier och andra utbildningstillfällen. Exempel på &lt;br&gt;
sådana initiativ är de internationella konferenser om gender justice som &lt;br&gt;
ILAC har anordnat i samarbete med regeringen och FN:s kvinnofond &lt;br&gt;
UNIFEM (United Nations Development Fund for Women). &lt;br&gt;
Syftet med dessa har bl.a. varit att belysa praktiska metoder grundande &lt;br&gt;
på tidigare erfarenheter. &lt;br&gt;
Beträffande frågor rörande rekryteringsunderlag i övrigt, se avsnitt &lt;br&gt;
7.3.12. &lt;br&gt;
7.3.17 Insatsfrekvens &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Hur lång tjänstgöringstiden utomlands &lt;br&gt;
och hur hög insatsfrekvensen bör vara bör bestämmas av &lt;br&gt;
varje utsändande myndighet. Det bör dock existera en viss samsyn &lt;br&gt;
mellan olika aktörer i dessa frågor. &lt;br&gt;
218&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Tjänstgöring i civila krishanteringsinsatser innebär i många fall stora &lt;br&gt;
psykiska påfrestningar, dels på grund av den anspänning det kan &lt;br&gt;
innebära att arbeta i ett samhälle i kris, dels på grund av bortovaron &lt;br&gt;
från familj och övrigt socialt nätverk hemma. &lt;br&gt;
I internationella sammanhang talar man ibland – nedsättande – &lt;br&gt;
om mission junkies (”missionsrävar” eller ”missionsmissbrukare”). &lt;br&gt;
Uttrycket syftar på personer som, ofta på frilansbasis, ständigt alternerar &lt;br&gt;
mellan insatser, dragna till den spänning, frihet och – i många &lt;br&gt;
fall – goda ekonomiska villkor som utlandstjänstgöringen erbjuder. &lt;br&gt;
På samma sätt som utlandstillvaron attraherar, kan en tillvaro i &lt;br&gt;
hemlandet så småningom te sig främmande och de uppgifter man &lt;br&gt;
skulle ha hemma meningslösa i förhållande till den funktion man &lt;br&gt;
fyllt internationellt. &lt;br&gt;
Nämnda omständigheter aktualiserar frågan om lämplig insatsfrekvens. &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka tillämpar, som nämnts, en treårsregel &lt;br&gt;
som innebär att en person bör vara hemma under minst tre år &lt;br&gt;
mellan insatser. Inom Försvarsmakten tillämpas för närvarande en &lt;br&gt;
policy som innebär att den enskilde mellan insatserna ska vara hemma &lt;br&gt;
minst ett år eller, i fråga om yrkesofficerare, minst sex månader &lt;br&gt;
mellan insatserna. Veteransoldatutredningen ansåg i sitt slutbetänkande &lt;br&gt;
att detta var en för hög insatsfrekvens och förordade i stället &lt;br&gt;
att målsättningen bör vara att anställda i Försvarsmakten ska göra &lt;br&gt;
en insats vart tredje år. För soldater och officerare med placering i &lt;br&gt;
insatsförbanden kunde enligt Veteransoldatutredningen en högre &lt;br&gt;
insatsfrekvens accepteras. &lt;br&gt;
Regler av denna typ är enligt utredningens mening av flera anledningar &lt;br&gt;
ytterst viktiga. För det första är det för den enskilde viktigt &lt;br&gt;
att återhämta sig i hemlandet under en längre sammanhängande tid &lt;br&gt;
och under denna tid normalisera tillvaron och relationer till anhöriga, &lt;br&gt;
vänner och arbetskollegor. En längre period i hemlandet innebär &lt;br&gt;
också att personen får nödvändig tid att åter förankra sig i det &lt;br&gt;
svenska arbetslivet, vilket är viktigt för att möjligheterna till en &lt;br&gt;
framtida karriär ska kunna tillvaratas (se avsnitt 7.3.21). &lt;br&gt;
En annan viktig aspekt är att den som sänds ut på internationella &lt;br&gt;
uppdrag informellt är en representant för Sverige och svenska värderingar. &lt;br&gt;
Det är just personens förankring i ett rättssamhälle som &lt;br&gt;
gör honom eller henne intressant för uppdraget. Även om en utlandsvistelse &lt;br&gt;
i dag inte innebär några hinder mot att fortlöpande &lt;br&gt;
uppdatera sig i fråga om utvecklingen inom svensk rätt när det &lt;br&gt;
gäller lagändringar, rättspraxis etc. går sådan information inte att &lt;br&gt;
jämföra med den känsla för rättsutvecklingen som erhålls genom &lt;br&gt;
219&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
att under långa tider förkovra sig inom den verksamhet som den enskilde &lt;br&gt;
indirekt företräder utomlands. Det finns därför skäl att med &lt;br&gt;
återkommande mellanrum under längre tider tillägna sig det tänkande &lt;br&gt;
som man indirekt företräder utomlands. Motsvarande tanke ligger &lt;br&gt;
bakom den personalomsättningspolicy som tillämpas inom svensk &lt;br&gt;
utrikesrepresentation, nämligen att personal ska vara verksam i &lt;br&gt;
Sverige mellan utlandsstationeringarna. Inom näringslivet ses utlandstjänstgöring &lt;br&gt;
däremot ofta som en mer eller mindre livslång alternativ &lt;br&gt;
karriärväg. Det anses då inte vara en nackdel att flytta från &lt;br&gt;
uppdrag till uppdrag utomlands. &lt;br&gt;
Ett ytterligare skäl till att utlandsuppdrag bör följas av längre &lt;br&gt;
vistelser i Sverige är det verksamhetsinterna, nämligen att de erfarenheter &lt;br&gt;
som den utsände har fått utomlands ska komma anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
och hemmaarbetsplatsen, dvs. dess kärnverksamhet, &lt;br&gt;
till godo. Detta argument gör sig gällande inom hela rättsväsendet, &lt;br&gt;
men saknar betydelse för myndigheter som anställer personal tidsbegränsat &lt;br&gt;
enbart för utlandsuppdraget. &lt;br&gt;
För personalkategorier med brett rekryteringsunderlag till internationella &lt;br&gt;
uppdrag kan regler om insatsfrekvens slutligen även innebära &lt;br&gt;
att fler personer ges tillfälle att delta i sådana uppdrag. &lt;br&gt;
Hur lång tjänstgöringstiden utomlands och hur hög insatsfrekvensen &lt;br&gt;
bör vara bör bestämmas av varje utsändande myndighet. &lt;br&gt;
Med hänsyn till det stora antalet aktörer på området är det viktigt &lt;br&gt;
att det existerar en viss samsyn mellan myndigheter och andra &lt;br&gt;
aktörer beträffande denna fråga och att det synsätt som gäller för &lt;br&gt;
varje yrkesgrupp respekteras. Polisen och Kriminalvården kan vara &lt;br&gt;
betjänta av generella policies. Även beträffande dessa personalkategorier &lt;br&gt;
måste det emellertid finnas utrymme för individuella bedömningar&lt;br&gt;
, inte minst beträffande uppgifter som kräver omfattande &lt;br&gt;
inläsning. Flera av de åklagare som utredningen har talat med har &lt;br&gt;
understrukit vikten av att utlandsuppdraget inte är alltför kort. Anledningen &lt;br&gt;
är att arbetsuppgifterna utomlands ofta är teoretiskt tidskrävande &lt;br&gt;
och förutsätter omfattande inläsning, inte minst på andra &lt;br&gt;
rättssystem. Sker arbetet genom tolk blir det extra tidsödande. &lt;br&gt;
Detta innebär att det kan gå lång tid innan personen är ”produktiv” &lt;br&gt;
på plats och därmed kan tillföra verksamheten något. Korta uppdrag &lt;br&gt;
är därför inte alltid meningsfulla. &lt;br&gt;
220&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
7.3.18 Ledighet &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Anställda inom rättsväsendet som &lt;br&gt;
deltar i civila krishanteringsinsatser bör under den tid tjänstgöring &lt;br&gt;
pågår utomlands utan särskilt beslut vara tjänstlediga från &lt;br&gt;
annan statlig anställning. Utgångspunkten bör vara en generös &lt;br&gt;
hållning från arbetsgivarnas sida när det gäller anställdas internationella &lt;br&gt;
uppdrag. &lt;br&gt;
Anställda inom rättsväsendet som deltar i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
bör under den tid tjänstgöring pågår utomlands utan särskilt &lt;br&gt;
beslut vara tjänstlediga från annan statlig anställning. Ett aktivt &lt;br&gt;
deltagande i det internationella arbetet från det svenska rättsväsendets &lt;br&gt;
sida förutsätter en generös hållning när det gäller att bevilja &lt;br&gt;
ledigheter för sådana uppdrag. &lt;br&gt;
En anställds utlandstjänstgöring kan av olika skäl te sig mindre &lt;br&gt;
önskvärd från arbetsgivarens sida. Deltagande i civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
aktualiseras ofta med kort varsel och kan därför medföra en &lt;br&gt;
störning i verksamhetens organisation och planering, särskilt inom &lt;br&gt;
domstolarna där ordinarie domare innehar fullmaktställning. För att &lt;br&gt;
hemmaarbetsplatsernas planering av verksamheten inte ska bli lidande &lt;br&gt;
förutsätts en långtgående dialog mellan de utsändande centrala &lt;br&gt;
funktionerna och hemmaarbetsplatserna samt att tillfredsställande &lt;br&gt;
lösningar beträffande ersättare finns (se avsnitt 7.3.19). En generös &lt;br&gt;
hållning kräver också att bl.a. de regler som respektive myndighet &lt;br&gt;
uppställer beträffande insatsfrekvens respekteras. &lt;br&gt;
Det kan emellertid även finnas andra skäl till att en arbetsgivare &lt;br&gt;
motsätter sig tjänstledigheten. För alla offentliganställda tillkommer &lt;br&gt;
aspekten att det internationella uppdraget inte får innebära att förtroendet &lt;br&gt;
rubbas för de anställda. Särskilt viktigt är detta för domare &lt;br&gt;
och åklagare. I prövningen av tillåtligheten av bisysslor anses uppdrag &lt;br&gt;
som lämnas av statlig myndighet tillåtna för domare och åklagare. &lt;br&gt;
Samma sak gäller internationella uppdrag av offentligrättslig natur. &lt;br&gt;
Bisyssleutredningen, som hade till uppgift att genomföra en översyn &lt;br&gt;
av bisyssleregleringen inom den offentliga sektorn, anförde när &lt;br&gt;
det gäller offentliga uppdrag i allmänhet för domare att det för den &lt;br&gt;
enskilde domaren finns anledning att beakta hur styrt uppdraget är &lt;br&gt;
och vilken bundenhet det kan leda till.9 &lt;br&gt;
9 Offentligt anställdas bisysslor (SOU 2000:80). &lt;br&gt;
221&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Internationella uppdrag inom civil krishantering, utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
etc. bör normalt anses förenliga med domares och åklagares &lt;br&gt;
ställning. Avgörande är hur styrt uppdraget är och vilken bundenhet &lt;br&gt;
det kan leda till. I departementspromemorian Domare och &lt;br&gt;
åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1) refererades ett par &lt;br&gt;
ärenden i vilka Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet prövat &lt;br&gt;
frågor om tillåtligheten av domares internationella uppdrag. Sedan &lt;br&gt;
nämnda promemoria presenterades visar en genomgång av de anmälningar &lt;br&gt;
som domare gjort av bisysslor till Tjänsteförslagsnämnden/Domarnämnden &lt;br&gt;
att domare i två fall anmält internationella &lt;br&gt;
uppdrag av de typer som här är i fråga som bisysslor. Den ena anmälan &lt;br&gt;
rörde uppdrag som föreläsare vid ett brottmålsseminarium på Kuba &lt;br&gt;
anordnat av ett privat företag. Den andra anmälan rörde deltagande &lt;br&gt;
i en delegation för bildande av en domarskola i Mellanöstern inom &lt;br&gt;
ramen för ett Sida-finansierat biståndsprojekt. Inget av dessa uppdrag &lt;br&gt;
ansågs vara förtroendeskadligt. &lt;br&gt;
7.3.19 Ersättare – domare och åklagare &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: För att skapa reella möjligheter för &lt;br&gt;
domare och åklagare att delta i internationella uppdrag måste det &lt;br&gt;
finnas ersättare för dessa, i första hand genom gängse ersättarsystem, &lt;br&gt;
främst särskilda förstärkningsinsatser samt utlysning av &lt;br&gt;
vikariat. Frågan om ersättare bör lösas i dialog med respektive &lt;br&gt;
chef på ett så tidigt stadium som möjligt. &lt;br&gt;
Ersättare för poliser och kriminalvårdare kan vanligen ordnas relativt &lt;br&gt;
smidigt inom respektive arbetsplats, exempelvis genom vikariepooler. &lt;br&gt;
Utvecklingen går emellertid mot fler expertfunktioner i &lt;br&gt;
missionerna. En hög svensk ambition att också tillsätta sådana tjänster &lt;br&gt;
innebär därför att även Polisen och Kriminalvården kommer att &lt;br&gt;
behöva hantera frågor om lämpliga ersättare. I fråga om domare &lt;br&gt;
och åklagare, som oftare har mer kvalificerade funktioner och uppgifter, &lt;br&gt;
uppkommer emellertid särskilda svårigheter när personal sänds &lt;br&gt;
ut på internationella uppdrag. Det finns därför anledning att särskilt &lt;br&gt;
beröra ersättarfrågan beträffande dessa yrkesgrupper. &lt;br&gt;
För att rekryteringsbasen ska bli så bred som möjligt är det viktigt &lt;br&gt;
att domstolspersonal från samtliga domstolar och åklagarkammare &lt;br&gt;
kan komma i fråga för internationella uppdrag. I praktiken är dock &lt;br&gt;
222&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
mindre arbetsplatser särskilt känsliga för snabba personalomsättningar &lt;br&gt;
och kan ha svårt att frigöra personal. &lt;br&gt;
Inom domstolsväsendet finns olika sätt att lösa vakanser och &lt;br&gt;
arbetsanhopningar. En vanlig lösning är inhopp av fiskaler, assessorer &lt;br&gt;
och pensionärer. Samtidigt är målsättningen att dömandet i huvudsak &lt;br&gt;
ska utföras av ordinarie domare.10 DV arbetar därför med flera &lt;br&gt;
typer av förstärkningsinsatser. En sådan utgörs av de för närvarande &lt;br&gt;
sex–åtta lagmän som inte längre upprätthåller sina tjänster som domstolschefer. &lt;br&gt;
En annan typ av förstärkningsmodell som nu används &lt;br&gt;
på försök är de fyra extratjänster som har inrättats vid fyra av &lt;br&gt;
landets större tingsrätter. Verksamheten innebär ett åtagande från &lt;br&gt;
domstolens sida att ställa domare motsvarande en halv domartjänst &lt;br&gt;
till förfogande. Modellen bygger på frivillighet och är inte knuten &lt;br&gt;
till viss person utan till domstolen. Extratjänsterna är tänkta att &lt;br&gt;
täcka upp för det vikariebehov som uppkommer på grund av den &lt;br&gt;
omfattande utbildning som nyutnämnda domare erbjuds. En tredje &lt;br&gt;
modell utgörs av den egentliga s.k. förstärkningsstyrkan. Denna &lt;br&gt;
består av åtta–tio ordinarie domare och är avsedd att täcka ersättningsbehov &lt;br&gt;
i samband med domares deltagande i utbildning, vid &lt;br&gt;
speciella mål samt vid domares deltagande i internationella uppdrag. &lt;br&gt;
Förstärkningsdomarens hemmadomstol kan tillsätta en ny tjänst. &lt;br&gt;
Respektive överrätt styr hur förstärkningskapaciteten ska fördelas. &lt;br&gt;
Inhoppen är tänkta att avse perioder upp till en eller en och en halv &lt;br&gt;
månad. Det är däremot inte tänkt att förstärkningsdomarna ska &lt;br&gt;
upprätthålla långa vikariat. &lt;br&gt;
Hittills har svenska domare främst varit aktiva inom internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete. Sådana uppdrag sker vanligen inom ramen &lt;br&gt;
för den ordinarie anställningen. Under sådan bortovaro från domstolen &lt;br&gt;
är det – vilket även förutsätts ske enligt nuvarande ordning – &lt;br&gt;
lämpligt att personen ersätts av en domare ur den s.k. förstärkningsstyrkan. &lt;br&gt;
Alternativt kan inhopp göras av icke-ordinarie domare eller &lt;br&gt;
pensionärer. Vid vissa domstolar anses det även finnas ett – relativt &lt;br&gt;
– domaröverskott och behovet av extern förstärkning är då mindre. &lt;br&gt;
I framtiden bör ordinarie domare även komma att delta i internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser. Sådant deltagande innebär &lt;br&gt;
vanligen utlandsstationering och därmed en längre tids bortovaro &lt;br&gt;
från hemmadomstolen. Med hänsyn till att DV:s förstärkningsinsatser &lt;br&gt;
inte är tänkta att tas i anspråk vid längre vikariat bör i stället &lt;br&gt;
vikariatstjänster utlysas i dessa fall. Deltagande i civila krishanterings10 &lt;br&gt;
Jfr t.ex. regeringens direktiv till utredningen om rekrytering av domare m.m., dir. 2001:57, &lt;br&gt;
och SOU 1994:99. &lt;br&gt;
223&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
insatser aktualiseras ofta med mycket kort framförhållning. I det glapp &lt;br&gt;
som då kan uppkomma innan en vikarie tillträtt bör förstärkningsstyrkan &lt;br&gt;
kunna fylla en funktion. Mot bakgrund av vad som nu sagts &lt;br&gt;
är det viktigt att förstärkningsstyrkan fortlever och vidareutvecklas. &lt;br&gt;
Inom Åklagarmyndigheten finns inte några egentliga förstärkningsstyrkor. &lt;br&gt;
Det är dock vanligt att pensionärer tas in för att särskilt &lt;br&gt;
arbeta med balansavverkning. Vanliga lösningar vid åklagarnas &lt;br&gt;
bortovaro är att befintlig personal omfördelas, att assessorer tas in &lt;br&gt;
som extra åklagare eller att vikariat utlyses. För att deltagande i &lt;br&gt;
längre internationella uppdrag ska framstå som en realistisk möjlighet &lt;br&gt;
för åklagare är det viktigt att ersättare tillsätts i varje enskilt &lt;br&gt;
fall, lämpligen genom utlysta vikariat. &lt;br&gt;
Frågan om ersättare bör lösas i dialog med respektive chef, gärna &lt;br&gt;
redan, såsom sker beträffande kriminalvårdare, i samband med referenstagning &lt;br&gt;
eller i vart fall när personen i fråga upptas i respektive &lt;br&gt;
resursbas. &lt;br&gt;
7.3.20 Kvalitetssäkring &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Att personal som sänds ut på internationella &lt;br&gt;
uppdrag är skicklig och även i övrigt lämplig för uppdraget &lt;br&gt;
är avgörande för förtroendet för det internationella arbetet. &lt;br&gt;
Kvalitetssäkring bör därför ske såväl före som under och efter &lt;br&gt;
uppdraget och genomföras av den utsändande myndigheten. &lt;br&gt;
Den som deltar i rättsväsendets internationella uppdrag representerar &lt;br&gt;
formellt sett inte den utsändande myndigheten och har inte &lt;br&gt;
till uppgift att i alla lägen föra fram just svenska lösningar (se avsnitt &lt;br&gt;
9.5.2). Uppdragen är per definition inte heller befattningar som &lt;br&gt;
ger diplomatisk status. I realiteten uppfattas emellertid de utsända &lt;br&gt;
som representanter för Sverige och de yrkesgrupper som de tillhör. &lt;br&gt;
Den personal som sänds ut på internationella uppdrag måste därför &lt;br&gt;
hålla en hög professionell nivå. Arbete i en internationell miljö &lt;br&gt;
ställer dessutom höga krav på social kompetens, lämplighet och oklanderlig &lt;br&gt;
livsföring. Risken att någon ska hamna i lojalitetskonflikt, &lt;br&gt;
frestas till brottslig gärning eller annat klandervärt beteende är ofta &lt;br&gt;
förhöjd i den internationella miljö det är fråga om. En anledning &lt;br&gt;
härtill är att de utsända inte står under samma sociala kontroll som &lt;br&gt;
de gör hemma. Tjänsteställningen som sådan kan också locka till &lt;br&gt;
224&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
utnyttjande av förmåner som erbjuds, liksom de annorlunda kulturella &lt;br&gt;
och sociala omständigheter som tjänstgöringen innehåller. &lt;br&gt;
För den absoluta majoriteten av dem som kommer i fråga för &lt;br&gt;
utlandsuppdrag är dessa potentiella risker ingen betydande fara. &lt;br&gt;
Undantagsvis kan det dock hända att personer som är olämpliga blir &lt;br&gt;
ianspråkstagna. I värsta fall kan de orsaka skador som inte bara belastar &lt;br&gt;
dem själva utan också Sverige och eventuella uppdragsgivande &lt;br&gt;
internationella organisationer. Sådana exempel finns dessvärre. Att &lt;br&gt;
utsänd personal uppträder på ett sätt som inger förtroende är av &lt;br&gt;
avgörande betydelse för det enskilda uppdragets genomförande men &lt;br&gt;
också för mottagarländernas syn på utländsk närvaro i allmänhet. &lt;br&gt;
Särskilt viktigt är detta när det gäller personal som har i uppdrag att &lt;br&gt;
förmedla bilden av ett fungerande rättssamhälle. Förtroende byggs &lt;br&gt;
upp under mycket lång tid men kan raseras i ett ögonblick. &lt;br&gt;
Den utsändande myndigheten bär ett ansvar för att kvalitén på &lt;br&gt;
arbetet säkras såväl före som under och efter dess genomförande. &lt;br&gt;
Kvalitetssäkringen före uppdraget bör ske i samband med rekryteringen. &lt;br&gt;
Beredningen bör innefatta intervjuförfarande samt referenstagning. &lt;br&gt;
Det är viktigt att anställningsmyndigheten skapar sig en &lt;br&gt;
uppfattning om varför personen i fråga söker sig till det internationella &lt;br&gt;
uppdraget. Drivkraften måste ligga i ett genuint intresse för &lt;br&gt;
uppdraget som sådant. En strävan efter att söka sig från trassliga &lt;br&gt;
familjeförhållanden eller problem på arbetsplatsen innebär däremot &lt;br&gt;
inte en tillräcklig motivation för uppdraget. Referenstagningen bör &lt;br&gt;
ske med den sökandes hemmaarbetsplats. För det fall personen &lt;br&gt;
tidigare har deltagit i internationella uppdrag bör den även omfatta &lt;br&gt;
den tidigare utsändande myndigheten. Detta bör gälla oavsett i &lt;br&gt;
vilken egenskap personen är tänkt att sändas ut i det nya uppdraget. &lt;br&gt;
Vikten av förtroendeingivande livsföring under utlandsuppdraget &lt;br&gt;
kan framhållas på flera sätt. Ett sådant sätt är information om &lt;br&gt;
gällande uppförandekod. I framtiden kan information även behöva &lt;br&gt;
ges om innebörden av den straffrättsliga jurisdiktionsregel som här &lt;br&gt;
föreslås införas (se avsnitt 9.5). Personalen bör då vara medveten &lt;br&gt;
om att den inte omfattas av något krav på dubbel straffbarhet och &lt;br&gt;
att villkoren i detta hänseende inte är desamma som under exempelvis &lt;br&gt;
en semesterresa. &lt;br&gt;
Polistjänster i Polisens utlandsstyrka är generellt säkerhetsklassade&lt;br&gt;
. Inom Rikskriminalpolisen har också särskild uppmärksamhet &lt;br&gt;
riktats på kvalitetssäkring. För att i görligaste mån undvika olämpliga &lt;br&gt;
händelser medverkar SÄPO vid missionsutbildningen för att &lt;br&gt;
belysa riskerna ur ett säkerhetsperspektiv. SÄPO medverkar också &lt;br&gt;
225&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
vid hemkomstsamtalen. Via SÄPO sker också en spontanuppföljning &lt;br&gt;
av personer som är anställda i säkerhetsklassade tjänster. I den &lt;br&gt;
utsträckning regler om registerkontroll tillåter kontroll i belastnings och &lt;br&gt;
misstankeregister ska så ske. Detta är enligt utredningens mening &lt;br&gt;
en lämplig ordning. Dessutom kräver EU regelmässigt att all personal &lt;br&gt;
som ska anställas inom organisationens krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
säkerhetskontrolleras, att intyg om sådan kontroll utfärdas samt att &lt;br&gt;
detta ska medföras av den anställde.11 &lt;br&gt;
Kvalitetssäkringen under och efter uppdraget bör ske genom den &lt;br&gt;
utsändande myndighetens besök på plats och andra kontakter med &lt;br&gt;
företrädare för den verksamhet där den utsände är eller har varit verksam, &lt;br&gt;
lämpligen med både över- och underordnade. I de fall uppdraget &lt;br&gt;
genomförs i en internationell organisations regi bör en återkoppling &lt;br&gt;
även ske med denna. Kontakterna ger även anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
en möjlighet att bilda sig en uppfattning om arbetsförhållandena på &lt;br&gt;
plats, vilket kan ha betydelse för utformandet av framtida uppdrag. &lt;br&gt;
Tillfredsställande kvalitetssäkring i det enskilda fallet är vidare &lt;br&gt;
en förutsättning för att de internationella uppdragen i allmänhet &lt;br&gt;
ska kunna tillmätas särskilt meritvärde i karriärhänseende, se nedan. &lt;br&gt;
Beträffande rekrytering, se avsnitt 7.3.11. &lt;br&gt;
7.3.21 Meritvärdering m.m. &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: De personer inom rättsväsendet &lt;br&gt;
som deltar i internationella uppdrag utvecklar sin kompetens i &lt;br&gt;
olika avseenden vilket bör tillmätas särskilt meritvärde i karriärhänseende. &lt;br&gt;
Under utlandsuppdraget bör personalen i så stor utsträckning &lt;br&gt;
som möjligt beredas möjlighet att hålla sig informerad &lt;br&gt;
om vad som sker på personalområdet hemma. Personer som deltagit &lt;br&gt;
i utlandsuppdrag bör ges möjlighet till särskilda utvecklingssamtal &lt;br&gt;
med berörd chef eller annan lämplig person samt att &lt;br&gt;
informera om sina erfarenheter på den egna arbetsplatsen. För att &lt;br&gt;
tydliggöra vari utlandsuppdraget bestått bör särskilda uppdragsbeskrivningar &lt;br&gt;
upprättas. Frågan om meritvärdering bör diskuteras &lt;br&gt;
i samråd mellan Arbetsgivarverket och dess medlemmar. Rättsväsendets &lt;br&gt;
olika delar bör utveckla former för att visa hemkommen &lt;br&gt;
personal sin erkänsla. &lt;br&gt;
11 Vissa frågor om säkerhetsprövning har utretts i departementspromemorian Några frågor &lt;br&gt;
om säkerhetsprövning inför utlandsverksamhet m.m. (Ds 2006:20). Promemorian är föremål &lt;br&gt;
för beredning inom Justitiedepartementet. &lt;br&gt;
226&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Bakgrund &lt;br&gt;
Vikten av att internationellt arbete ses som meriterande har under &lt;br&gt;
senare år framhållits i olika sammanhang. I Riksdagens revisorers rapport &lt;br&gt;
Internationella freds- och hjälpinsatser (2001/02:9) framhölls att &lt;br&gt;
rekryteringen är en väsentlig förutsättning för att Sverige ska kunna &lt;br&gt;
fullgöra sina internationella åtaganden samt att frågor om meritvärdering &lt;br&gt;
i samband med internationella insatser därför måste uppmärksammas &lt;br&gt;
och utvecklas vidare. Det gällde enligt rapporten inte bara &lt;br&gt;
för personal inom Försvarsmakten utan också för personal inom &lt;br&gt;
exempelvis rättsväsendet. Ju viktigare inslag i verksamheten de internationella &lt;br&gt;
insatserna är, desto mer väsentligt är det att de blir en &lt;br&gt;
integrerad del av myndighetsverksamheten. Under senare år har &lt;br&gt;
frågan uppmärksammats bl.a. i regeringens skrivelse skr. 2007/08:51 &lt;br&gt;
(Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och &lt;br&gt;
säkerhetsfrämjande verksamhet). Vidare har Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
i sitt slutbetänkandet En svensk veteranpolitik föreslagit bl.a. att &lt;br&gt;
utlandstjänst ska vara en förutsättning för viss befordran och för &lt;br&gt;
att komma i fråga för högre befattningar för Försvarsmaktens egen &lt;br&gt;
tillsvidareanställda personal. I RPS:s regleringsbrev för år 2009 &lt;br&gt;
åläggs myndigheten ett återrapporteringskrav rörande frågan hur &lt;br&gt;
polisanställda ska uppmuntras till internationell tjänstgöring samt &lt;br&gt;
hur erfarenheter av internationellt arbete tas tillvara och värderas i &lt;br&gt;
merithänseende. Problemet att utlandstjänstgöring inte anses karriärfrämjande &lt;br&gt;
är inte endast svenskt, utan har uppmärksammats även &lt;br&gt;
av andra länder, bl.a. under det tjeckiska ordförandeskapet i EU. &lt;br&gt;
Frågan om meritvärdering står även på dagordningen vid det svenska &lt;br&gt;
ordförandeskapet under 2009. &lt;br&gt;
Överväganden och förslag &lt;br&gt;
Många av de personer från rättsväsendet som utredningen har varit &lt;br&gt;
i kontakt med har upplevt att deras internationella erfarenhet inte &lt;br&gt;
har tillmätts nämnvärd betydelse i merithänseende när de har sökt &lt;br&gt;
andra tjänster i Sverige. Flera personer har dessutom upplevt att utlandsuppdraget &lt;br&gt;
har inverkat direkt negativt på deras framtida yrkesbana&lt;br&gt;
. Ett återkommande uttryck har, bl.a. inom åklagar- och polisväsendena, &lt;br&gt;
varit att de, väl tillbaka vid den svenska arbetsplatsen, &lt;br&gt;
har haft känslan av att ”få gå in källaringången”. &lt;br&gt;
227&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Uppfattningen är densamma när det gäller lön och löneutveckling. &lt;br&gt;
Flera personer har berättat att de efter avslutade utlandsuppdrag &lt;br&gt;
har stått kvar på samma lönenivå som när de åkte, medan &lt;br&gt;
kollegorna har ”sprungit ifrån” lönemässigt. &lt;br&gt;
En förklaring till varför internationell tjänstgöring ofta inte har &lt;br&gt;
en positiv verkan i karriärhänseende kan vara den mer eller mindre &lt;br&gt;
informella delen av meritering och tjänstetillsättning. Personer som &lt;br&gt;
är aktiva i yrkeslivet hemma i Sverige har en naturlig möjlighet att &lt;br&gt;
”visa framfötterna” och att knyta kontakter (”nätverka”) på hemmaplan, &lt;br&gt;
medan de personer som befinner sig utomlands under längre &lt;br&gt;
perioder lätt blir osynliggjorda. &lt;br&gt;
Personer som arbetar i Sverige har också bättre möjligheter att &lt;br&gt;
hålla sig à jour i fråga om exempelvis kommande nya tjänster. Även &lt;br&gt;
om exempelvis Internet erbjuder goda formella möjligheter att få &lt;br&gt;
information om utlysta tjänster, är det naturligt att en stor del av &lt;br&gt;
den informella informationen förmedlas i arbetsplatsens lunchrum, &lt;br&gt;
korridorer och andra kollegiala och sociala mötesplatser på hemmaplan. &lt;br&gt;
Många av de personer som har deltagit i internationella uppdrag &lt;br&gt;
har upplevt det som att de har uppfattats med skepsis från den &lt;br&gt;
svenska arbetsplatsens sida. Utlandsuppdraget har inte setts som en &lt;br&gt;
naturlig del av verksamheten utan snarare som något främmande och &lt;br&gt;
märkligt. Detta bemötande har av vissa personer uppfattats som ett &lt;br&gt;
uttryck för avundsjuka (”jantelagen”) och av andra som en känsla &lt;br&gt;
av att den frånvarande genom utlandsuppdraget ”smitit” från en tung &lt;br&gt;
arbetsbörda, vilket lämnat mer arbete till övriga kollegor. &lt;br&gt;
De som deltar i internationella uppdrag på rättsområdet fördjupar &lt;br&gt;
sina kunskaper inom respektive sakområde. Att arbeta i ett &lt;br&gt;
främmande land, ofta i internationellt sammansatta arbetsgrupper, &lt;br&gt;
innebär ett perspektiv på den egna rättskulturen och yrkesrollen &lt;br&gt;
men även en inblick i andra rättsordningar. Arbetet ger bl.a. erfarenhet &lt;br&gt;
av att använda främmande språk som arbetsspråk, vana vid att &lt;br&gt;
utveckla personliga kontakter i en internationell miljö och ett utvecklande &lt;br&gt;
av social kompetens. Det internationella arbetet kan också &lt;br&gt;
fungera som forum för ledarkompetens. &lt;br&gt;
I många fall innefattar de internationella uppdragen synnerligen &lt;br&gt;
kvalificerade och ansvarsfulla uppgifter. Uppgifterna ställer också ofta &lt;br&gt;
höga krav på personlig lämplighet och psykisk balans, eftersom personalen &lt;br&gt;
kan komma i kontakt med människor som utsatts för stora &lt;br&gt;
lidanden. Utlandsvistelsen innebär inte sällan även praktiska umbäranden&lt;br&gt;
, vilket ställer stora krav på företagsamhet och kreativitet. &lt;br&gt;
228&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Till detta kommer den direkta nytta som internationell erfarenhet &lt;br&gt;
kan tillföra den nationella operativa kärnverksamheten, främst &lt;br&gt;
inom åklagar- och polisväsendena. Ett exempel på detta är kunskaper &lt;br&gt;
och kontakter för bekämpande av internationell brottslighet. &lt;br&gt;
Att internationell erfarenhet tillmäts meritvärde är också en förutsättning &lt;br&gt;
för att rekryteringsunderlaget ska vara gott, inte minst &lt;br&gt;
beträffande ledande positioner. &lt;br&gt;
Mot bakgrund av vad som nu sagts, men också till följd av den &lt;br&gt;
internationalisering som framförallt åklagar- och polisväsendenas &lt;br&gt;
verksamhet genomgått under senare tid, framstår det som naturligt &lt;br&gt;
att erfarenheter av internationellt arbete ska tillmätas ett särskilt &lt;br&gt;
meritvärde i karriärhänseende. &lt;br&gt;
Betydelsen av internationell erfarenhet vid anställning och befordran &lt;br&gt;
måste naturligtvis bedömas från fall till fall mot bakgrund &lt;br&gt;
av de grundläggande kriterier som uppställs beträffande förtjänst &lt;br&gt;
och skicklighet. Detta innebär dock inte något hinder att på ett &lt;br&gt;
allmänt plan lyfta fram värdet av internationell erfarenhet. Det &lt;br&gt;
ligger i samtliga arbetsgivares intresse att få eller befordra den mest &lt;br&gt;
lämpade personen. &lt;br&gt;
Det kan vara särskilt viktigt att framhålla meritvärdet av internationellt &lt;br&gt;
arbete och internationella erfarenheter i organisationer &lt;br&gt;
som domstols- och åklagarväsendena som av tradition har varit starkt &lt;br&gt;
nationellt präglade. I synnerhet gäller detta domstolsväsendet. Att &lt;br&gt;
tillmäta internationella erfarenheter ett särskilt meritvärde ligger &lt;br&gt;
emellertid i linje med vad som gäller vid meritvärdering i samband &lt;br&gt;
med utnämning av domare, där värdet av erfarenhet av juridisk &lt;br&gt;
verksamhet utanför domstolarna på olika sätt framhållits de senaste &lt;br&gt;
20 åren.12 &lt;br&gt;
Frågan om värdering av utlandserfarenheterna har inte bara betydelse &lt;br&gt;
för meritvärdering i karriärhänseende utan även beträffande &lt;br&gt;
löneutveckling och tilldelning av arbetsuppgifter. Utsänd personal &lt;br&gt;
måste omfattas av samma lönerevisioner som yrkeskåren i övrigt och &lt;br&gt;
utlandserfarenheter tillmätas betydelse även vid den individuella lönesättningen&lt;br&gt;
. Det sagda innebär att det kan finnas ett behov av att se &lt;br&gt;
över relevanta kollektivavtal i detta hänseende. Lika självklart ska &lt;br&gt;
det vara att hemkommen personal inte förfördelas genom att tilldelas &lt;br&gt;
sämre eller mindre attraktiva arbetsuppgifter. Utlandserfarenheterna &lt;br&gt;
bör snarare i många fall kunna användas för mer stimulerande &lt;br&gt;
arbetsuppgifter. &lt;br&gt;
12 SOU 1988:53, prop. 1989/90:79. &lt;br&gt;
229&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningens slutbetänkande innehåller förslaget att &lt;br&gt;
Försvarsmakten ska uppmärksamma Arbetsgivarverket på frågan &lt;br&gt;
om meritvärdering. Arbetsgivarverket bör överväga att bland sina &lt;br&gt;
medlemmar uppmärksamma frågan om internationell erfarenhet, däribland &lt;br&gt;
fredsfrämjande arbete, kan vara meriterande vid anställningar &lt;br&gt;
och befordran hos de arbetsgivare som verket företräder. Det skulle, &lt;br&gt;
enligt Veteransoldatutredningen, medföra att frågan uppmärksammas &lt;br&gt;
inom andra delar av den offentliga sektorn liksom inom den &lt;br&gt;
privata. Enligt utredningens mening är det lämpligt att även rättsväsendet &lt;br&gt;
tar aktiv del i en sådan diskussion. &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningen har även föreslagit att deltagande i det &lt;br&gt;
internationella fredsfrämjande arbetet ska vara en förutsättning för &lt;br&gt;
viss befordran och ett krav för att inneha höga befattningar inom &lt;br&gt;
Försvarsmakten. Även om det skulle föra för långt att införa motsvarande &lt;br&gt;
formella krav också för civil personal, bör enligt utredningens &lt;br&gt;
mening utrymmet för personer utan internationell erfarenhet &lt;br&gt;
att erhålla högre befattningar inom i vart fall de internationellt &lt;br&gt;
inriktade åklagar- och polisverksamheterna i framtiden vara litet. &lt;br&gt;
Det internationella deltagandet bör därför uppmuntras genom att det &lt;br&gt;
generellt tillmäts ökat meritvärde och att det i övrigt görs attraktivt. &lt;br&gt;
I sitt slutbetänkande framhöll Veteransoldatutredningen vidare &lt;br&gt;
vikten av att utlandstjänstgöring – utöver ökat meritvärde – ska få &lt;br&gt;
ett ökat statligt erkännande, bl.a. genom att nya medaljer införs. &lt;br&gt;
Medaljer utdelas i dag till personer som deltagit i internationellt &lt;br&gt;
fredsfrämjande insatser i Försvarsmaktens, Polisens eller Kriminalvårdens &lt;br&gt;
respektive utlandsstyrkor. Också FBA kommer att införa &lt;br&gt;
en medalj för utlandstjänst. Medaljer, vid sidan av andra bevis på uppskattning, &lt;br&gt;
bör kunna övervägas även för andra delar av rättsväsendet. &lt;br&gt;
Att en bortovaro innebär att man får svårare att följa med i vad &lt;br&gt;
som händer och sker i arbetslivet hemma är till stora delar ofrånkomligt. &lt;br&gt;
Genom att tjänster och information om dessa finns tillgängligt &lt;br&gt;
på Internet kan detta problem minskas till en del. Det bör &lt;br&gt;
också eftersträvas att personer under utlandsuppdraget ska beredas &lt;br&gt;
tillgång till anställningsmyndighetens eventuella intranät. För att på &lt;br&gt;
ett naturligt sätt upprätthålla kontakten med anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
bör personalen i den mån det är tekniskt möjligt även ha möjlighet &lt;br&gt;
att behålla en e-postadress inom myndigheten eller stå med &lt;br&gt;
på myndighetens sändlistor för viktig information. Det är också &lt;br&gt;
angeläget att den utsände upprätthåller regelbunden kontakt med &lt;br&gt;
hemmaarbetsplatsen, lämpligen med sin närmaste chef eller personalansvarig &lt;br&gt;
person. &lt;br&gt;
230&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Hemkommen personal bör, i nära anslutning till återkomsten till &lt;br&gt;
arbetsplatsen, få möjlighet att genomföra utvecklingssamtal med &lt;br&gt;
ansvarig chef eller annan med överblick. Vid utvecklingssamtalet &lt;br&gt;
ska särskilt belysas hur personens nyvunna erfarenheter ska kunna &lt;br&gt;
utnyttjas i dennes karriärplanering. Samtalet kan också vara ett tillfälle &lt;br&gt;
för den enskilde att informera om vad utlandsuppdraget har &lt;br&gt;
inneburit. Vid samtalet kan också klargöras på vilka sätt erfarenheterna &lt;br&gt;
kan komma hemmaverksamheten till godo. &lt;br&gt;
Den skepsis som kan finnas mot utlandsuppdrag kan motverkas &lt;br&gt;
genom att den som deltagit i detta ges möjlighet att dela med sig av &lt;br&gt;
sina erfarenheter, exempelvis i samband med någon sammankomst &lt;br&gt;
på arbetsplatsen. På det formella planet är det viktigt att utlandsuppdraget &lt;br&gt;
finns väl dokumenterat. Det är därför lämpligt att den &lt;br&gt;
utsändande myndigheten eller den som annars har organiserat utlandsverksamheten &lt;br&gt;
utformar tydliga, utförliga och lättillgängliga uppdragsbeskrivningar &lt;br&gt;
som kan vara till hjälp vid tjänstetillsättning. &lt;br&gt;
I takt med att fler personer deltar i internationella uppdrag bör &lt;br&gt;
sådant deltagande komma att ses som en allt naturligare del av den &lt;br&gt;
egna verksamheten, vilket också bör leda till att deltagandet inte &lt;br&gt;
uppfattas som något främmande utan tvärtom kompetenshöjande. &lt;br&gt;
Att deltagande i internationella uppdrag tillmäts särskilt meritvärde &lt;br&gt;
i karriärhänseende bör i sin tur innebära att fler personer – i allt högre &lt;br&gt;
konkurrens – söker sig till sådana uppdrag. &lt;br&gt;
7.3.22 Information &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Rättsväsendet bör hålla intressenter &lt;br&gt;
till internationella uppdrag löpande informerade om deras ansökningar &lt;br&gt;
samt om utsändandeprocessens olika steg. Det är därför &lt;br&gt;
viktigt att också Regeringskansliet förser respektive myndighet &lt;br&gt;
med all tillgänglig information om nomineringar etc. Folke &lt;br&gt;
Bernadotteakademin bör ges i uppdrag att utforma en handbok &lt;br&gt;
med allmängiltig information om deltagande i internationell civil &lt;br&gt;
krishantering. &lt;br&gt;
Inför insatsen är behovet av information stort både för den som ska &lt;br&gt;
sändas ut och för de anhöriga (se avsnitt 7.3.15), inte minst bland &lt;br&gt;
dem som åker ut för första gången. Tyngdpunkten av informationen &lt;br&gt;
ska ges vid utbildningen. &lt;br&gt;
231&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Flera av de tidigare utsända personer som utredningen har varit i &lt;br&gt;
kontakt med har därutöver pekat på behovet av information i praktiska &lt;br&gt;
frågor. Detta behov kan till stor del tillgodoses vid löpande &lt;br&gt;
kontakter med respektive utsändande myndighet, framför allt i samband &lt;br&gt;
med rekryteringsprocessen. Personer som anmält sitt intresse &lt;br&gt;
för att delta bör få information av respektive myndighet om hur &lt;br&gt;
deras ansökan kommer att behandlas. De som har antagits att ingå i &lt;br&gt;
en expertbas eller motsvarande bör få regelbunden återkoppling och &lt;br&gt;
uppföljning på individuell nivå. Sådan information är nödvändig för &lt;br&gt;
att den enskilde ska kunna planera såväl sitt privatliv som sitt yrkesliv&lt;br&gt;
. Det kan också vara lämpligt att – såsom DV planerar – kvartalsvis &lt;br&gt;
sända ut nyhetsbrev till personer i basen. Breven kan innehålla &lt;br&gt;
information om pågående projekt, reseberättelser och administrativ &lt;br&gt;
information. &lt;br&gt;
För att rättsväsendet ska kunna förse de sökande med kontinuerlig &lt;br&gt;
information, krävs att myndigheterna hålls uppdaterade av &lt;br&gt;
Regeringskansliet om hur kontakterna med de internationella organisationerna &lt;br&gt;
fortlöper. Bl.a. Kriminalvården har upplevt att myndigheten &lt;br&gt;
efter att ha nominerat personal inte får information från &lt;br&gt;
Regeringskansliet om vad som händer med kandidaturerna. Detta &lt;br&gt;
har inneburit att myndigheten inte har kunnat hålla kandidaterna &lt;br&gt;
informerade härom, men medför även problem när det gäller att &lt;br&gt;
disponera tillgängliga anslag över åren. Det är därför angeläget att &lt;br&gt;
rutinerna för sådan information ses över inom Regeringskansliet. I &lt;br&gt;
de fall Regeringskansliet inte har nåtts av relevant information från &lt;br&gt;
respektive internationell organisation, bör uppgifterna efterfrågas &lt;br&gt;
alternativt bör myndigheten underrättas om att beslut inte fattats. &lt;br&gt;
Det ovan föreslagna nationella rådet bör här kunna utgöra ett forum &lt;br&gt;
för informationsutbyte. &lt;br&gt;
Inför utsändandet är det viktigt att få möjlighet att tala med någon &lt;br&gt;
som själv har deltagit i motsvarande uppdrag. Vid utbildningen deltar &lt;br&gt;
regelmässigt personer med färska erfarenheter från sådana uppdrag. &lt;br&gt;
För att personer som ska sändas ut ska kunna få sådan information &lt;br&gt;
på individuell nivå är det därutöver lämpligt att respektive &lt;br&gt;
myndighet hjälper till att etablera kontakt med personer – mentorer &lt;br&gt;
– som nyligen deltagit i liknande uppdrag, om möjligt ur samma &lt;br&gt;
yrkesgrupp. &lt;br&gt;
En stor del av informationsbehovet rör råd och tips i praktiska &lt;br&gt;
frågor, exempelvis rörande läkarundersökning och vaccinationer, &lt;br&gt;
internationella körkort, tjänstepass, kontaktuppgifter, försäkringar, &lt;br&gt;
beskattningsregler, arbets- och socialförsäkringsvillkor samt anställ232&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
ningsmyndighetens uppföljningsansvar. Sådana frågor är till stor del &lt;br&gt;
gemensamma för all personal som sänds ut i civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Det är därför lämpligt att allmängiltig information, låt vara &lt;br&gt;
med variationer utifrån olika missioner, ställs samman i en handbok &lt;br&gt;
eller manual. Denna kan innehålla checklistor men också information &lt;br&gt;
om bl.a. uppförandekoder samt regler om straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
(se avsnitt 9.5). Manualen kan i ett inledande skede också tjäna &lt;br&gt;
som handledning till personer som arbetar med att rekrytera och &lt;br&gt;
sända ut personal. &lt;br&gt;
I FBA:s uppdrag ingår att bidra till utvecklingen av arbetssätt och &lt;br&gt;
metoder för genomförandet av internationella insatser (2 § punkten &lt;br&gt;
9 förordningen om ändring i förordningen (2007:1218) med instruktion &lt;br&gt;
för Folke Bernadotteakademin) och myndigheten har en &lt;br&gt;
samordnande roll inom sitt verksamhetsområde. Med hänsyn härtill &lt;br&gt;
och då den information som bör sammanställas till stora delar är allmängiltig &lt;br&gt;
och inte bara av intresse för personal inom rättsväsendet, &lt;br&gt;
är det lämpligt att FBA tilldelas uppgiften att utforma en sådan &lt;br&gt;
handledning. Att all personal oavsett yrkestillhörighet får samma &lt;br&gt;
grundläggande information medför också en ökad enhetlighet på &lt;br&gt;
området. &lt;br&gt;
7.3.23 Utbildning &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Domare och åklagare bör inför &lt;br&gt;
tjänstgöring i civila krishanteringsinsatser genomgå den utbildning &lt;br&gt;
som Folke Bernadotteakademin anordnar. Utbildningen &lt;br&gt;
bör utformas i samråd med Domstolsverket och Åklagarmyndigheten&lt;br&gt;
. Multifunktionella utbildningar med såväl civil som militär &lt;br&gt;
personal bör vidareutvecklas. Grundutbildning och missionsförberedande &lt;br&gt;
utbildning bör kompletteras med bl.a. språkutbildning &lt;br&gt;
och utbildning i länderkunskap. Även deltagare i internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete bör ges möjlighet till utbildning. För att &lt;br&gt;
medvetandegöra den internationella verksamheten hos de myndigheter &lt;br&gt;
som kan komma i fråga för att sända ut personal, är det &lt;br&gt;
vidare angeläget att personer på ledningsnivå inom dessa myndigheter &lt;br&gt;
får utbildning och information om denna verksamhet. &lt;br&gt;
233&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Grundutbildning liksom missionsförberedande utbildning är en förutsättning &lt;br&gt;
för att deltagande i civila krishanteringsinsatser ska kunna &lt;br&gt;
vara fruktbart och tillföra insatsen vederbörlig kompetens. Utbildning &lt;br&gt;
i säkerhetsfrågor är dessutom en förutsättning för att deltagaren &lt;br&gt;
ska kunna hantera de farliga situationer som kan uppstå och inte &lt;br&gt;
utsätta sig för onödiga risker. Utbildningen innebär också en mental &lt;br&gt;
förberedelse och beredskap inför uppdraget. Det kan således hända &lt;br&gt;
att personer under utbildningen omprövar sitt beslut att delta i &lt;br&gt;
uppdraget. På motsvarande sätt kan arrangören av utbildningen se &lt;br&gt;
hur deltagarna fungerar under denna och därmed få ytterligare en &lt;br&gt;
möjlighet till lämplighetsbedömning. &lt;br&gt;
Som tidigare nämnts utbildas poliser i dag inför utlandstjänstgöring &lt;br&gt;
på Försvarsmaktens utbildningsanstalt Swedint. Utbildningen &lt;br&gt;
är emellertid specialanpassad för poliser. I samband med att RPS &lt;br&gt;
övertog huvudmannaskapet för poliser i krishanteringsinsatser (se &lt;br&gt;
avsnitt 3.3.3) ansågs det angeläget att bibehålla fördelarna med det &lt;br&gt;
dittillsvarande systemet, främst utbildningen vid Swedint (I fredens &lt;br&gt;
tjänst SOU 1997:104). Utredningen betonade att missionsarbetet i &lt;br&gt;
många fall förutsätter ett nära och frekvent samarbete mellan militär &lt;br&gt;
och polis. Enligt utredningen är en samordning med Försvarsmakten &lt;br&gt;
i denna del alltjämt en lämplig ordning. Därtill kommer att Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka använder Swedints anläggning även i andra sammanhang, &lt;br&gt;
såsom vid utrustning, logistik, läkarundersökningar och hemkomstsammankomster &lt;br&gt;
(se avsnitt 7.3.24–7.3.26). Utöver nämnda &lt;br&gt;
utbildning kommer från och med hösten 2009 en särskild ledarskapsutbildning &lt;br&gt;
riktad till poliser inför utlandstjänstgöring att genomföras &lt;br&gt;
i Försvarshögskolans regi. På sikt är det tänkbart att utveckla &lt;br&gt;
denna utbildning till att även rikta sig till andra yrkeskategorier inom &lt;br&gt;
rättsväsendet. &lt;br&gt;
Också kriminalvårdspersonal genomgår inför deltagande i civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser en särskild yrkesanpassad utbildning på &lt;br&gt;
Swedint. Även detta samarbete förefaller lämpligt ur flera aspekter. &lt;br&gt;
För det första är anknytningen till polisens utbildning viktig utifrån &lt;br&gt;
perspektivet att poliser och fängelsepersonal i många länder inte utgörs &lt;br&gt;
av två olika utan av en och samma yrkesgrupp. För det andra &lt;br&gt;
omfattar den befälskultur som finns inom Försvarsmakten i många &lt;br&gt;
avseenden såväl Polisen som Kriminalvården. Deltagare i såväl &lt;br&gt;
Polisens som Kriminalvårdens kurser har också betonat vikten av &lt;br&gt;
att utbildningen och dess interaktion mellan olika yrkesgrupper ger &lt;br&gt;
en förståelse för rättssystemets olika komponenter och därmed för &lt;br&gt;
dess helhet. Det bör vidare nämnas att kriminalvårdare i vissa mis234&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
sioner ska vara beväpnade och att deltagarna då även får sin vapenutbildning &lt;br&gt;
av Polishögskolans instruktörer. &lt;br&gt;
Utbildningen av kriminalvårdare har dessutom fått internationellt &lt;br&gt;
erkännande genom att FN har vänt sig till Sverige med förfrågan om &lt;br&gt;
utbildningen av kriminalvårdare inför utlandstjänstgöringen kan bilda &lt;br&gt;
mönster för en kriminalvårdsspecifik utbildningsmodell. Detta bör &lt;br&gt;
innebära att allt fler kriminalvårdare från andra länder kommer att &lt;br&gt;
utbildas på Swedint. I förlängningen bör det också leda till att utbildningsmodellen &lt;br&gt;
kommer att användas även i andra länder. Enligt &lt;br&gt;
utredningens mening är det viktigt att Kriminalvårdens framtida samarbete &lt;br&gt;
med FN på området uppmuntras och understöds på politisk &lt;br&gt;
nivå. &lt;br&gt;
Domstols- och åklagarväsendena har hittills inte utarbetat någon &lt;br&gt;
enhetlig ordning för utbildning av personal inför utlandstjänstgöring. &lt;br&gt;
Utbildningsfrågan har i stället lösts från fall till fall. Flera domstolsanställda &lt;br&gt;
och åklagare har utbildats inom ramen för FBA, vilket synes &lt;br&gt;
ha fallit väl ut. &lt;br&gt;
För att domare och åklagare ska få en så adekvat utbildning som &lt;br&gt;
möjligt är det viktigt att formerna för denna blir enhetliga. De omständigheter &lt;br&gt;
som domare och åklagare i normalfallet verkar under &lt;br&gt;
vid utlandstjänstgöringen är på ett allmänt plan så pass lika att det är &lt;br&gt;
lämpligt att de genomgår samma grundläggande utbildning. Därtill &lt;br&gt;
kommer att dessa yrkesgrupper bör samordnas utbildningsmässigt &lt;br&gt;
för att utbildningsunderlaget ska komma upp i viss numerär. &lt;br&gt;
Det antal domare och åklagare som kan förväntas att delta i civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser under överskådlig tid är så pass begränsat att &lt;br&gt;
det inte är kostnadseffektivt eller i övrigt ändamålsenligt att särskild &lt;br&gt;
grundutbildning och missionsförberedande utbildning anordnas för &lt;br&gt;
dessa grupper. Utbildningen bör i stället samordnas med den utbildning &lt;br&gt;
som någon av de större aktörerna Polisen, FBA eller MSB &lt;br&gt;
anordnar. Den omständigheten att Polisens och Kriminalvårdens &lt;br&gt;
utbildning redan är samordnad talar för att låta Polisen utveckla den &lt;br&gt;
utbildning som bedrivs på Swedint för att även kunna omfatta det &lt;br&gt;
övriga rättsväsendet, vilket man inom Polisen ställer sig positiv till. &lt;br&gt;
Även om personal från rättsväsendets andra delar har samma behov &lt;br&gt;
av utbildning inom vissa områden, såsom säkerhet, bör det emellertid &lt;br&gt;
påpekas att de olika yrkesgrupperna ofta kommer att få förhålla &lt;br&gt;
sig till den lokala rätten i varierande omfattning; medan domare och &lt;br&gt;
åklagare typiskt sett antingen kommer att tilldelas exekutiva eller &lt;br&gt;
konsultativa uppgifter och därmed direkt få arbeta med det lokala &lt;br&gt;
rättssystemet, har poliser och kriminalvårdare oftast endast över235&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
vakande uppdrag. Deras kontakt med det lokala rättssystemet kommer &lt;br&gt;
då att inskränka sig till främst ingripanden vid klara överträdelser &lt;br&gt;
av de mänskliga fri- och rättigheterna. Nämnda skillnad innebär att &lt;br&gt;
utbildningen också delvis behöver utformas ur skilda infallsvinklar &lt;br&gt;
(jfr avsnitt 3.3.3). &lt;br&gt;
Även FBA har uttalat sitt intresse för att utveckla utbildningar &lt;br&gt;
för domare och åklagare. FBA:s utbildningar riktar sig redan nu till &lt;br&gt;
ett flertal olika yrkeskategorier. Mot bakgrund av vad som nu sagts &lt;br&gt;
och FBA:s sammanhållande roll inom sitt verkningsområde, finner &lt;br&gt;
utredningen det lämpligt att domare och åklagare inför tjänstgöring &lt;br&gt;
i civila krishanteringsinsatser genomgår den utbildning som FBA &lt;br&gt;
anordnar. För att respektive yrkesgrupps behov ska tillgodoses bör &lt;br&gt;
utbildningen utformas i samråd med DV och Åklagarmyndigheten. &lt;br&gt;
Även om FBA bör bära huvudansvaret för utbildningen för &lt;br&gt;
domare och åklagare bör påpekas att Polisen och FBA sedan tidigare &lt;br&gt;
har erfarenheter av att samordna utbildning, vilket skett främst i samband &lt;br&gt;
med utbildning av personal inför EU:s mission i Kosovo. Mellan &lt;br&gt;
Polisen, FBA och Försvarsmakten pågår dessutom ett samarbete &lt;br&gt;
för att utveckla multifunktionella civil-militära utbildningsformer. &lt;br&gt;
Sådana gemensamma utbildningsinitiativ framstår som mycket lämpliga, &lt;br&gt;
eftersom de tillvaratar den samlade yrkeskunskapen på området. &lt;br&gt;
Domare och åklagare bör också få del av detta samarbete. Särskilt &lt;br&gt;
viktigt är det att i undervisningen tillvarata den kompetens som nyligen &lt;br&gt;
hemkommen personal inom olika yrkeskategorier besitter. &lt;br&gt;
Att personalen genomgått utbildning inför utlandstjänstgöringen, &lt;br&gt;
däribland säkerhetsutbildning, är inte bara viktigt ur den enskilde &lt;br&gt;
individens perspektiv, utan även för att den utsändande myndigheten &lt;br&gt;
ska kunna ta ett helhetsansvar för den utsände. Utbildningen &lt;br&gt;
bör därför vara i princip obligatorisk med möjlighet till undantag i &lt;br&gt;
fall då personen i fråga under den senaste tiden har genomgått motsvarande &lt;br&gt;
utbildning i annat sammanhang. &lt;br&gt;
Utöver nämnda utbildning bör det – utifrån personens förutsättningar &lt;br&gt;
och den befattning som hon eller han ska inneha under &lt;br&gt;
utlandstjänstgöringen – finnas ett utrymme för den utsändande myndigheten &lt;br&gt;
att skräddarsy kompletterande utbildning inom bl.a. språk, &lt;br&gt;
exempelvis juridisk engelska. Även utbildning i det lokala språket &lt;br&gt;
kan vara viktigt. Även om detta inte behärskas tillräckligt för att &lt;br&gt;
användas som arbetsspråk, inger sådana kunskaper förtroende och &lt;br&gt;
underlättar i vardagen. I många fall kan det även vara lämpligt att &lt;br&gt;
erbjuda den person som ska sändas ut särskild information om det &lt;br&gt;
land som tjänstgöringen ska ske i. Sådan information bör kunna ges &lt;br&gt;
236&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
av exempelvis UD:s respektive geografiska enheter. Flera av de personer &lt;br&gt;
med erfarenheter från internationella uppdrag som utredningen &lt;br&gt;
har varit i kontakt med har vidare påtalat behovet av kunskaper om &lt;br&gt;
Sveriges förhållningssätt till uppdraget, dvs. vilka svenska utrikes och &lt;br&gt;
säkerhetspolitiska avväganden som ligger bakom det internationella &lt;br&gt;
deltagandet, liksom vad som förväntas av den enskilda personen. &lt;br&gt;
Även i detta avseende bör UD kunna förmedla viktig kunskap. &lt;br&gt;
Därutöver bör de kurser som initiativtagande organisationer ofta &lt;br&gt;
anordnar på plats utnyttjas. &lt;br&gt;
Sida har under utredningen framhållit behovet av utbildningsinsatser &lt;br&gt;
riktade till personer som ska delta i internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Även om svenska deltagare i sådant arbete besitter &lt;br&gt;
goda kunskaper inom sina respektive sakområden anses det föreligga &lt;br&gt;
brister beträffande mänskliga rättigheter, u-landskunskaper och &lt;br&gt;
”transitionsrätt”, dvs. övergången från ett rättssystem till ett annat. &lt;br&gt;
Som framhållits ovan leder sådana brister ofta till att personerna &lt;br&gt;
företrädelsevis förmedlar det egna landets rättssystem och förespråkar &lt;br&gt;
de egna organisatoriska och administrativa lösningarna, vilket inte &lt;br&gt;
alltid är det mest ändamålsenliga (se avsnitt 9.5.2). Sida har betonat &lt;br&gt;
vikten av att de svenska deltagarna tillägnar sig de erfarenheter som &lt;br&gt;
samlats inom andra biståndsområden och därmed pekat på möjligheten &lt;br&gt;
att myndigheten får i uppgift att utforma och förmedla särskilda &lt;br&gt;
utvecklingsinsatser till rättsväsendets personal med erfaren personal &lt;br&gt;
från exempelvis universitet, högskolor och Raoul Wallenberginstitutet &lt;br&gt;
som lärare. &lt;br&gt;
Utredningen delar uppfattningen om behovet av utbildningsinsatser &lt;br&gt;
på nämnda områden. En förutsättning för ett meningsfullt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete är att de svenska deltagarna inte bara behärskar &lt;br&gt;
sina respektive sakområden utan också kan se denna kunskap i ett &lt;br&gt;
större perspektiv. För att undvika onödig administration synes det &lt;br&gt;
emellertid lämpligt att sådana utbildningsinsatser sker inom ramen &lt;br&gt;
för befintliga strukturer. I Sidas uppgifter ingår bl.a. att vid myndighetens &lt;br&gt;
utbildningscentrum i Härnösand anordna utbildning och &lt;br&gt;
kompetensutveckling för myndighetens samarbetspartner inom utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
(se 4 § punkten 9 förordningen om ändring i &lt;br&gt;
förordningen (2007:1371) med instruktion för Styrelsen för internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete). Det kan vara lämpligt att personal &lt;br&gt;
som ska sändas ut från rättsväsendet i internationellt utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
också deltar i sådan eller motsvarande utbildning. Det kan &lt;br&gt;
också vara lämpligt att låta Raoul Wallenberginstitutet genomföra &lt;br&gt;
utbildningen. Institutet, som bl.a. står för undervisning i mänskliga &lt;br&gt;
237&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
rättigheter, internationell straffrätt m.m. vid polisutbildningen i &lt;br&gt;
Växjö, har redan en utarbetad utbildningsmodul som i anpassad form &lt;br&gt;
skulle kunna användas. Vilken lösning som väljs bör vara en fråga &lt;br&gt;
för det ovan föreslagna nationella rådet att ta ställning till. &lt;br&gt;
För att medvetandegöra den internationella verksamheten hos &lt;br&gt;
de myndigheter som kan komma i fråga för att sända ut personal, är &lt;br&gt;
det angeläget att personer på ledningsnivå inom dessa myndigheter &lt;br&gt;
får utbildning och information om denna verksamhet. Såväl FN &lt;br&gt;
som EU genomför i dag s.k. senior mission leader-kurser riktade till &lt;br&gt;
personer som förväntas komma i kontakt med missionsverksamhet, &lt;br&gt;
antingen indirekt genom att medverka till utsändandet av personal &lt;br&gt;
eller direkt genom att själva sändas ut på ledande befattningar. Utredningen &lt;br&gt;
anser att det finns behov av sådan utbildning även på &lt;br&gt;
svensk nationell nivå. Utbildningen bör rikta sig till personer på &lt;br&gt;
generaldirektörsnivå eller motsvarande samt till personer på nivån &lt;br&gt;
strax under denna. Kurserna bör anknyta till motsvarande FN- och &lt;br&gt;
EU-kurser genom att bl.a. föreläsare från dessa organisationer engageras. &lt;br&gt;
Utbildningen bör syfta till att sätta in den internationella verksamheten &lt;br&gt;
i ett vidare utrikes- och säkerhetspolitiskt sammanhang, &lt;br&gt;
tydliggöra betydelsen av svenskt deltagande och den nationella strategiska &lt;br&gt;
nyttan härav. Kurserna bör även ge insikt om vilka krav som &lt;br&gt;
ställs på utsändande myndigheter samt vilka kompetenser som efterfrågas&lt;br&gt;
. FBA har erfarenhet av att arrangera denna typ av utbildning. &lt;br&gt;
Andra goda modeller är de högre kurser som Försvarshögskolan anordnar, &lt;br&gt;
bl.a. för poliser som ska sändas ut på ledande befattningar &lt;br&gt;
(se avsnitt 7.3.12). Utredningen vill i sammanhanget framhålla vikten &lt;br&gt;
av att utbildningen också kommer dem till del som är villiga att &lt;br&gt;
själva bidra till det svenska internationella arbetet. &lt;br&gt;
7.3.24 Utrustning och logistik &lt;br&gt;
Förslag: Polisen bör få en samordnande roll beträffande utrustning &lt;br&gt;
och logistik. &lt;br&gt;
Vilken utrustning som deltagare i civila krishanteringsinsatser behöver &lt;br&gt;
varierar utifrån mission och uppgift. Utrustningen är ofta omfattande&lt;br&gt;
. FN tillåter exempelvis hundra kilo utrustning. Vanligen ingår &lt;br&gt;
bl.a. skyddsväst, skyddshjälm, kängor, skor, regnställ, förstärkningsplagg, &lt;br&gt;
multiverktyg, ficklampor, gasmasker och sjukvårdsutrustning. &lt;br&gt;
238&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
För polisers och kriminalvårdares del ingår även uniform. Uniformerna &lt;br&gt;
är de samma som bärs i svensk tjänst. Tillkommer gör missionens &lt;br&gt;
armbindel eller annan märkning. Vissa deltagare utrustas med laptop &lt;br&gt;
och mobiltelefon. Det får anses att behovet av utrustning är lägre &lt;br&gt;
för domare och åklagare än för poliser och kriminalvårdare. &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrkas utrustning förvaras i en avskild del av &lt;br&gt;
Försvarsmaktens förråd i anslutning till Swedint. Polisen kan också &lt;br&gt;
utnyttja den godsmottagning som finns där och arrangera transport &lt;br&gt;
av utrustning. Även deltagarnas resor anordnas av särskild personal &lt;br&gt;
vid Polisen. Ofta krävs särskilda arrangemang beträffande bl.a. &lt;br&gt;
vapenklarering. Ammunition skickas genom Försvarsmakten. Sjukvårdsväskor &lt;br&gt;
köps in från Försvarsmakten och personalen utbildas &lt;br&gt;
på dessa. Även enstaka åklagare har utrustats genom Polisen. &lt;br&gt;
Kriminalvården gör egna inköp av utrustning och använder samma &lt;br&gt;
vapenhandlare som Polisen. Myndigheten anordnar själv deltagarnas &lt;br&gt;
resor. Det gör även DV som dock utrustar personalen genom en &lt;br&gt;
särskild överenskommelse med MSB. &lt;br&gt;
Enligt utredningen är utrustning och logistik områden som administrativt &lt;br&gt;
utgör tidsödande moment. Särskilt transportarrangemang &lt;br&gt;
kräver många gånger kontakter och väletablerade kanaler för att kunna &lt;br&gt;
ske smidigt. En samordning inom rättsväsendet av dessa områden &lt;br&gt;
bedöms därför vara resursbesparande. Med hänsyn till den koppling &lt;br&gt;
som finns mellan utrustning och transport av denna är det också &lt;br&gt;
angeläget att utrustning och logistik hanteras av samma myndighet. &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka kan använda sig av Polisens ramavtal och &lt;br&gt;
har väletablerade kanaler för att administrera inköp och transporter. &lt;br&gt;
Inköp samordnas med övrig polisverksamhet och kan därmed göras &lt;br&gt;
mer förmånliga. Utredningen förordar därför att Polisen får en samordnande &lt;br&gt;
roll beträffande utrustning och logistik också för övriga &lt;br&gt;
delar av rättsväsendet. Polisens tekniker torde också kunna besiktiga &lt;br&gt;
de vapen som Kriminalvårdens personal i vissa fall utrustats med. &lt;br&gt;
Verksamhetsspecifik utrustning, såsom profileringsprodukter samt &lt;br&gt;
Kriminalvårdens uniformer och eventuella vapen, bör dock även fortsättningsvis &lt;br&gt;
köpas in av respektive myndighet. Liksom beträffande &lt;br&gt;
jour (se avsnitt 7.3.25) finns det ingen anledning att omedelbart &lt;br&gt;
förändra den välfungerande ordning som etablerats mellan DV och &lt;br&gt;
MSB beträffande utrustning. &lt;br&gt;
239&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
7.3.25 Jour &lt;br&gt;
Förslag: Polisen, genom Rikskommunikationscentralen, bör ges &lt;br&gt;
i uppgift att ansvara för jour för all personal inom rättsväsendet. &lt;br&gt;
Varje mission har i egenskap av huvudman ett ansvar för deltagarna. &lt;br&gt;
Ett sådant ansvar åvilar även svenska beskickningar i insatsregionerna. &lt;br&gt;
Svenskt deltagande i framför allt civila krishanteringsinsatser förutsätter &lt;br&gt;
emellertid att utsänd personal kan komma i kontakt med &lt;br&gt;
anhöriga och svenska myndigheter – företrädelsevis den egna utsändande &lt;br&gt;
myndigheten – dygnet runt. På samma sätt ska det vara &lt;br&gt;
möjligt för anhöriga och den utsändande myndigheten att komma i &lt;br&gt;
kontakt med den utsände. Svenska myndigheter som sänder ut personal &lt;br&gt;
har delvis valt olika lösningar för sådan s.k. 24-timmars jour. &lt;br&gt;
Under tider då Polisens missionshandläggare inte finns på plats &lt;br&gt;
använder sig Polisens utlandsstyrka av Rikskommunikationscentralen &lt;br&gt;
(RKC) vid RPS. RKC ansvarar för krisledning och bevakar läget i &lt;br&gt;
Sverige och övriga världen. Personalen tjänstgör på plats dygnet runt. &lt;br&gt;
Centralen är nationell kontaktpunkt för svensk polis men också för &lt;br&gt;
andra myndigheter och exempelvis Statsrådsberedningens krishanteringscentral&lt;br&gt;
. Arbetet sker också i nära samverkan med svenska &lt;br&gt;
utlandsbeskickningar. På RKC finns också kompletta listor över &lt;br&gt;
personalen i Polisens utlandsstyrka samt anhöriga. &lt;br&gt;
Såväl FBA som MSB har joursystem som baserar sig på en &lt;br&gt;
tjänsteman i beredskap, vilket innebär att en tjänsteman inom den &lt;br&gt;
egna myndigheten är tillgänglig per telefon dygnet runt. DV, som &lt;br&gt;
endast har ett fåtal personer utsända på civila krishanteringsuppdrag, &lt;br&gt;
har valt att använda sig av MSB:s joursystem. Den överenskommelse &lt;br&gt;
som finns mellan MSB och DV omfattar även utrustning &lt;br&gt;
av utsänd personal. &lt;br&gt;
För utsända inom åklagarväsendet har inget fast joursystem etablerats&lt;br&gt;
. Det har dock förekommit att utsända åklagare har omfattats av &lt;br&gt;
FBA:s joursystem. &lt;br&gt;
Kriminalvårdens utsända omfattas av myndighetens nationella &lt;br&gt;
jourfunktion. Funktionen innebär att kontakt tas med säkerhetsberedskapen &lt;br&gt;
vid Kriminalvårdens huvudkontor som slussar informationen &lt;br&gt;
vidare till ansvariga vid Kriminalvårdens utlandsgrupp. &lt;br&gt;
DV, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården sänder var för sig &lt;br&gt;
ut ett relativt litet antal personer på civila krishanteringsuppdrag. &lt;br&gt;
Det ter sig inte ändamålsenligt att inom dessa myndigheter etablera &lt;br&gt;
240&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
joursystem enkom för denna personal. Jourverksamheten bör i &lt;br&gt;
stället skötas av en större aktör. Såväl Polisens RKC som FBA och &lt;br&gt;
MSB har sagt sig kunna ta ett ökat ansvar för andra myndigheters &lt;br&gt;
personal även i denna del och skulle, enligt utredningens mening, &lt;br&gt;
också kunna göra detta på ett fullgott sätt. Med hänsyn till RKC:s &lt;br&gt;
omfattande system för omvärldsbevakning och den omständigheten &lt;br&gt;
att detta system – till skillnad från system med en tjänsteman i &lt;br&gt;
beredskap – innebär att personal finns på plats dygnet runt, anser &lt;br&gt;
utredningen emellertid att detta system har försteg, både vad gäller &lt;br&gt;
information och snabbhet. Därtill kommer att det, enligt vad som &lt;br&gt;
uppgetts från ansvariga för RKC, inte skulle innebära mer än en &lt;br&gt;
marginell belastning att låta övriga delar av rättsväsendets jourverksamhet &lt;br&gt;
gå genom centralen, som ju under alla omständigheter &lt;br&gt;
gör lägesuppföljningar. Det sagda innebär att det är lämpligt att låta &lt;br&gt;
RKC sköta jourverksamheten även för DV:s, Åklagarmyndighetens &lt;br&gt;
och Kriminalvårdens räkning. RKC bör därmed regelbundet &lt;br&gt;
förses med information om utsänd personal samt uppgifter om &lt;br&gt;
anhöriga. Det finns ingen anledning att omedelbart förändra den i &lt;br&gt;
och för sig välfungerande ordning som etablerats mellan DV och &lt;br&gt;
MSB. I samband med att nu utsända personer kommer hem och ny &lt;br&gt;
personal sänds ut kan det dock vara lämpligt att låta RKC överta &lt;br&gt;
detta ansvar. &lt;br&gt;
7.3.26 Uppföljning &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Den utsändande myndigheten har &lt;br&gt;
ett ansvar för att följa upp hemvändande personal. Hemvändandet &lt;br&gt;
kan underlättas av avrapportering (debriefing) och annan &lt;br&gt;
rapportering från utlandstjänstgöringen. Folke Bernadotteakademin &lt;br&gt;
bör ges i uppgift att sondera intresset för nätverk och &lt;br&gt;
hemvändarträffar för hemvändande personal. &lt;br&gt;
Väl tillbaka i Sverige kan den mentala ”vägen hem” i många fall &lt;br&gt;
uppfattas som lång. Erfarenheter från utlandstjänstgöringen vidgar &lt;br&gt;
individens vyer och vardagen hemma kan te sig innehållslös i förhållande &lt;br&gt;
till de frågor som har fyllt tillvaron utomlands. Det kan &lt;br&gt;
också hända att de utsända under utlandstiden varit med om särskilt &lt;br&gt;
traumatiska händelser som måste bearbetas. Det är därför inte &lt;br&gt;
alla gånger lätt att fortsätta tillvaron hemma från den punkt där &lt;br&gt;
241&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
man befann sig när man åkte i väg. Om man inte upprätthåller kontakten &lt;br&gt;
med de personer som man delat erfarenheter med utomlands &lt;br&gt;
och därmed har gemensamma referensramar med, kan avståndet &lt;br&gt;
mellan ”borta” och ”hemma” kännas långt. &lt;br&gt;
Flertalet utsändande myndigheter anordnar hemkomstsamtal, dvs. &lt;br&gt;
avrapportering (debriefing), för hemvändande personal i anslutning &lt;br&gt;
till hemkomsten (se t.ex. avsnitt 3.3.3). Genom sådana tidiga insatser &lt;br&gt;
kan i många fall förhindras att post-traumatiska stressreaktioner uppkommer &lt;br&gt;
senare. Det är utredningens uppfattning att all personal &lt;br&gt;
som deltagit i civila krishanteringsinsatser bör genomgå sådana samtal. &lt;br&gt;
Samtalen bör genomföras av särskilt utbildad personal. De bör &lt;br&gt;
vara konfidentiella och ska inte dokumenteras. När så anses påkallat &lt;br&gt;
bör dock uppföljande samtal ske och ytterligare åtgärder i form av &lt;br&gt;
professionell hjälp initieras. Vid samtalet bör personalen också &lt;br&gt;
informeras om hur skadehanteringssystemet fungerar. &lt;br&gt;
Genom att låta den hemvändande personalen exempelvis hålla &lt;br&gt;
presentationer om utlandsuppdraget på hemmaarbetsplatsen kan &lt;br&gt;
förståelsen för detta öka. På så sätt kan också kollegor få upp ögonen &lt;br&gt;
för möjligheten att kunna åka ut på internationellt uppdrag. Det kan &lt;br&gt;
också vara lämpligt att den enskilde får sätta ord på vad han eller &lt;br&gt;
hon varit med om. Ett annat sätt kan vara att låta personen – utöver &lt;br&gt;
den muntliga återkoppling som bör ske i form av debriefing och &lt;br&gt;
utvecklingssamtal (se avsnitt 7.3.21) – skriva en rapport om uppdraget. &lt;br&gt;
Sådana rapporter innebär också att den utsändande myndigheten &lt;br&gt;
får välbehövliga synpunkter på hur den internationella verksamheten &lt;br&gt;
fortsättningsvis bör utformas. &lt;br&gt;
Att låta hemkommen personal delta i rekryteringsförfaranden &lt;br&gt;
eller som lärare i utbildning av personal som ska sändas ut är andra &lt;br&gt;
åtgärder som inte bara tillför verksamheten kunnande utan också &lt;br&gt;
ger den hemkomne möjlighet till återkoppling. &lt;br&gt;
Flera av de personer som utredningen har intervjuat i anledning &lt;br&gt;
av deras deltagande i civila krishanteringsinsatser har pekat på behovet &lt;br&gt;
av fortsatta kontakter med andra personer som har varit utsända på &lt;br&gt;
liknande uppdrag. För personer som deltagit i militära krishanteringsinsatser, &lt;br&gt;
s.k. veteransoldater, finns ett flertal organisationer och &lt;br&gt;
nätverk med kamratstödjande verksamhet. Bland sådan verksamhet &lt;br&gt;
kan nämnas anordnande av träffar samt diskussionsforum på Internet. &lt;br&gt;
Paraplyorganisationen Fredsbaskrarna är en sådan organisation. &lt;br&gt;
Den omfattar även poliser som tjänstgjort internationellt. För &lt;br&gt;
poliser finns på vissa orter i Sverige även civilpolisföreningar som &lt;br&gt;
242&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
kontaktpunkter. För övrig personal som sänds ut saknas motsvarande &lt;br&gt;
nätverk. &lt;br&gt;
I Danmark finns sedan år 2001 en särskild förening för personer &lt;br&gt;
som upptas på Utrikesministeriets lista för Internationale Humanitaere &lt;br&gt;
Beredskab (IHB), IHB-föreningen (se avsnitt 5.2). Föreningen &lt;br&gt;
ska fungera som en social mötesplats. Den har omkring 110 medlemmar &lt;br&gt;
från olika yrkeskategorier som logistiker och jurister. Syftet med &lt;br&gt;
föreningen är att tillvarata medlemmarnas arbetsrättsliga intressen, &lt;br&gt;
att upprätthålla kontakten mellan medlemmarna, samt att medverka &lt;br&gt;
till informations- och erfarenhetsutbyte mellan medlemmar &lt;br&gt;
och mellan medlemmar och berörd enhet vid Utrikesministeriet. &lt;br&gt;
I Tyskland anordnar Zentrum für Internationale Friedenseinsätze &lt;br&gt;
(ZIF) välbesökta hemvändarträffar för den personal som sänts ut &lt;br&gt;
(se avsnitt 5.5). Dessa kan rikta sig till personal som verkat inom &lt;br&gt;
ett område eller behandla särskilda ämnen. &lt;br&gt;
Även om hemkommen personal skiljer sig åt i fråga om bl.a. &lt;br&gt;
yrkesbakgrund, tjänstgöringsland och geografisk hemvist i Sverige, &lt;br&gt;
delar de också många erfarenheter. I takt med att Sverige sänder ut &lt;br&gt;
allt fler civila för deltagande i krishanteringsinsatser bör behovet av &lt;br&gt;
och intresset för ett nätverk uppkomma även i Sverige. Ett exempel &lt;br&gt;
på en större grupp svenskar som kommer att dela många erfarenheter &lt;br&gt;
är de personer som kommer att återvända från missionen EULEX &lt;br&gt;
Kosovo. &lt;br&gt;
Mot bakgrund av vad som nu sagts är det lämpligt att undersöka &lt;br&gt;
intresset för initiativ till nätverk och/eller hemvändarträffar även &lt;br&gt;
för svensk personal. Den omständigheten att personalen skiljer sig &lt;br&gt;
åt beträffande bl.a. tjänstgöringsland, geografisk hemvist i Sverige &lt;br&gt;
och att hemvändandet sker vid olika tidpunkter, gör att det inte är &lt;br&gt;
troligt att motsvarande initiativ – annat än på mer privat nivå – kommer &lt;br&gt;
att tas av enskilda deltagare. Det kan därför vara lämpligt att &lt;br&gt;
någon av de större internationella aktörerna tar ett sådant initiativ. &lt;br&gt;
I FBA:s uppdrag ingår att hantera erfarenheter från internationella &lt;br&gt;
insatser och vara sammanhållande för erfarenhetshanteringen som &lt;br&gt;
rör det svenska bidraget till internationella insatser (2 § punkten 8 &lt;br&gt;
förordningen om ändring i förordningen (2007:1218) med instruktion &lt;br&gt;
för Folke Bernadotteakademin). Med hänsyn till den samordnande &lt;br&gt;
roll som FBA har inom civil krishantering är det lämpligt &lt;br&gt;
att akademin får denna uppgift. Denna kan inledningsvis bestå i &lt;br&gt;
sondering av intresset, exempelvis i samband med hemkomst, eller &lt;br&gt;
genom anordnande av någon sammankomst. För det fall intresse &lt;br&gt;
243&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Organisatoriska frågor SOU 2009:76 &lt;br&gt;
244 &lt;br&gt;
finns, kan såväl den danska föreningen som de aktiviteter som ZIF &lt;br&gt;
anordnar tjäna som modell för det vidare arbetet.&lt;br&gt;
8 Arbets- och socialrättsliga frågor, &lt;br&gt;
m.m. &lt;br&gt;
8.1 Inledning &lt;br&gt;
För den som deltar i internationella uppdrag, främst internationell &lt;br&gt;
freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet, är risken att skadas och &lt;br&gt;
invalidiseras ofta högre än i många andra uppdrag. I Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
slutbetänkande En svensk veteranpolitik, del 2 (SOU &lt;br&gt;
2008:91), redogörs för de risker som personal i internationella militära &lt;br&gt;
insatser kan utsättas för. Även civil personal kan emellertid &lt;br&gt;
komma att arbeta under riskfyllda förhållanden. Exempel på sådan &lt;br&gt;
verksamhet är svensk polis arbete i Afghanistan. &lt;br&gt;
Som framhålls i betänkandet verkar personalen under många &lt;br&gt;
internationella uppdrag i en främmande och påfrestande miljö, ofta &lt;br&gt;
under kaotiska förhållanden. Sådan verksamhet innebär förhöjda &lt;br&gt;
risker för att personalen ska ådra sig fysisk eller psykisk ohälsa. Risken &lt;br&gt;
för att den enskilde ska drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa påverkas &lt;br&gt;
t.ex. av omständigheter som att uppdraget utförs under &lt;br&gt;
pågående väpnad konflikt eller kort efter en vapenvila. Vidare har &lt;br&gt;
faktorer som den enskildes specifika uppgifter, hotbild och miljöförhållanden &lt;br&gt;
betydelse. Information om vilka risker personalen kan &lt;br&gt;
komma att utsättas för under uppdraget kan höja en säkerhetsmässig &lt;br&gt;
och mental beredskap inför kommande påfrestningar, vilket &lt;br&gt;
kan minska risken för skador. För den som drabbats av fysisk eller &lt;br&gt;
psykisk ohälsa är såväl hjälp på plats som hemma i Sverige viktig för &lt;br&gt;
återhämtningen. &lt;br&gt;
Nedan följer en redogörelse för vilka risker personal i internationella &lt;br&gt;
civila uppdrag kan komma att utsättas för (avsnitt 8.2), &lt;br&gt;
nuvarande regleringar av arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
(avsnitt 8.3), tidigare lagstiftningsärenden (avsnitt 8.4) samt utredningens &lt;br&gt;
överväganden och förslag (avsnitt 8.5). &lt;br&gt;
245&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
8.2 Risk för ohälsa &lt;br&gt;
De risker för fysiska skador som personalen kan ådra sig är av många &lt;br&gt;
olika slag. Risken att bli utsatt för våld eller hot om våld av personer &lt;br&gt;
och grupper som motsätter sig personalens närvaro är en &lt;br&gt;
sådan. En annan är risken för andra kriminella handlingar, exempelvis &lt;br&gt;
att bli tagen som gisslan. I vissa områden kan personalen löpa &lt;br&gt;
risk att skadas på grund av förekomsten av minor. Brist på rent &lt;br&gt;
vatten och förnödenheter kan, liksom förekomsten av farliga djur &lt;br&gt;
och insekter, leda till ökade risker att drabbas av smittsamma sjukdomar. &lt;br&gt;
I många områden är dessutom trafiksituationen sådan att &lt;br&gt;
personalen löper en ökad risk att drabbas av trafikolyckor. &lt;br&gt;
Risken för psykiska skador hänger ofta samman med svåra traumatiska &lt;br&gt;
upplevelser, främst i samband med att man själv eller någon &lt;br&gt;
annan utsätts för skada eller fara. Att i sitt arbete ständigt påminnas &lt;br&gt;
om övergrepp som begåtts mot civilbefolkningen kan sätta allvarliga &lt;br&gt;
spår. Tjänstgöringen präglas dessutom många gånger av beredskapstjänst &lt;br&gt;
och sömnbrist i förening med väntan och tristess. Härtill &lt;br&gt;
kommer långvarig bortovaro från familj och vänner. Detta medför &lt;br&gt;
ökad utsatthet för stressframkallande faktorer. &lt;br&gt;
Vad gäller den största civila yrkesgruppen i internationella civila &lt;br&gt;
krisinsatser, dvs. deltagare i Polisens utlandsstyrka, har sammanlagt &lt;br&gt;
omkring 100 fall av arbetsskador rapporterats till Rikspolisstyrelsen &lt;br&gt;
(RPS) sedan myndigheten tog över arbertsgivaransvaret den 1 januari &lt;br&gt;
2000. Det innebär en rapporterad skadefrekvens om ca tolv fall &lt;br&gt;
per år, vilket motsvarar omkring 5 procent av dem som sänds ut. &lt;br&gt;
Inga dödsfall har förekommit. Flertalet skadefall har rört insjuknande &lt;br&gt;
i tropiska sjukdomar, främst malaria. Enstaka fall har rört &lt;br&gt;
skador i samband med trafikolyckor. Beträffande övriga yrkesgrupper &lt;br&gt;
inom rättsväsendet har inga skador rapporterats. &lt;br&gt;
Våren 2008 genomfördes vid Umeå universitet på uppdrag av &lt;br&gt;
Rikskriminalpolisens utlandssektion en studie av posttraumatiska &lt;br&gt;
stressreaktioner hos poliser som gjort utlandstjänstgöring.1 Studien &lt;br&gt;
genomfördes som ett led i utlandssektionens utvärderings- och utvecklingsarbete &lt;br&gt;
och hade till syfte att förbättra omhändertagandet &lt;br&gt;
vid hemkomst. 90 poliser – 13 kvinnor och 77 män – medverkade i &lt;br&gt;
studien. Medelåldern bland deltagarna var 49,7 år och medelvärdet &lt;br&gt;
för antalet år i polisyrket var 26,8. Antalet utlandstjänstgöringar &lt;br&gt;
varierade mellan 1 och 10. Medelvärdet för antalet rapporterade &lt;br&gt;
1 Hillgren och Stenwall, Posttraumatiska stressreaktioner hos poliser som gjort utlandstjänstgöring &lt;br&gt;
i Rikskriminalpolisens regi, Institutionen för psykologi, Umeå universitet, 2008. &lt;br&gt;
246&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
potentiella traumatiska händelser (PTE) under missionen var 2,84. &lt;br&gt;
Nära 70 procent uppgav att de under utlandstjänstgöringen inte &lt;br&gt;
hade upplevt någon sådan händelse som var riktad mot dem själva. &lt;br&gt;
Omkring 30 procent hade inte bevittnat att någon annan utsattes. &lt;br&gt;
Drygt 70 procent av de deltagare som rapporterade en eller flera &lt;br&gt;
händelser uppgav att de hade sett någon annan person skadas allvarligt&lt;br&gt;
, utsättas för fysiskt hot eller utsättas för livsfara och/eller &lt;br&gt;
dödshot. En av fyra hade själv känt sig hotad till livet och en av fem &lt;br&gt;
hade utsatts för fysiskt hot. Varannan deltagare hade varit med om &lt;br&gt;
en händelse som innebar konfrontation med ett dödsfall under utlandstjänstgöringen. &lt;br&gt;
Tjugofem av deltagarna hade inte upplevt någon &lt;br&gt;
potentiellt traumatisk händelse under insatsen. &lt;br&gt;
År 2007 genomförde Statens räddningsverk en studie rörande &lt;br&gt;
medicinsk hälsa hos internationell insatspersonal.2 Studien baserade &lt;br&gt;
sig bl.a. på Räddningsverkets statistik förd under tre olika utlandsinsatser, &lt;br&gt;
nämligen i Darfur åren 2004–2005, i Thailand år 2005 efter &lt;br&gt;
flodvågskatastrofen samt i Darfur år 2006. Statistiken omfattade &lt;br&gt;
sjukvårdsbesök som internationell insatspersonal – inte bara svensk &lt;br&gt;
personal utan även personal från andra länder – gjorde under utlandstjänstgöringen&lt;br&gt;
. Rapporten visade att internationell hjälppersonal &lt;br&gt;
löper en ökad risk för ohälsa och dödsfall. Riskernas storlek beror &lt;br&gt;
på vilken typ av insats och arbete det är frågan om, land, insatstid, &lt;br&gt;
den information personalen får före insatsen, tidigare hälsa samt &lt;br&gt;
umgänge med lokalbefolkningen. De vanligaste orsakerna till ohälsa &lt;br&gt;
är infektionssjukdomar, främst mag- och tarmsjukdomar samt &lt;br&gt;
malaria. Även olycksfall och psykisk ohälsa är vanligt förekommande. &lt;br&gt;
I rapporten sammanställdes även litteratur på området. I &lt;br&gt;
litteraturen bekräftades de resultat som Räddningsverkets statistik &lt;br&gt;
gett vid handen och beskrevs därutöver en ökad dödlighet bland &lt;br&gt;
hjälppersonal. Den vanligaste orsaken härtill är hot och våld riktat &lt;br&gt;
mot internationell insatspersonal. &lt;br&gt;
2 Hugelius och Jildenhed, Medicinsk hälsa hos internationell insatspersonal, Räddningsverket&lt;br&gt;
, 2007. Se även Jakobsson, Internationell insatspersonals hälsa, Institutionen för folkhälso- &lt;br&gt;
och vårdvetenskap, Uppsala universitet, 2009. &lt;br&gt;
247&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
8.3 Nuvarande ordning &lt;br&gt;
8.3.1 Allmänt &lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga bestämmelser för anställda inom Försvarsmaktens &lt;br&gt;
utlandsstyrka finns i lagen (1999:568) om utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten (LuF) som trädde i kraft den 1 juli 1999. Lagen &lt;br&gt;
avsåg att förbättra det socialrättsliga skyddet för den som tjänstgör &lt;br&gt;
i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Till lagen finns knuten förordningen &lt;br&gt;
(1999:569) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. &lt;br&gt;
Försvarsmaktens organisation regleras närmare i förordningen &lt;br&gt;
(2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten. &lt;br&gt;
Särregleringen i LuF gjordes till en början tillämplig även på den &lt;br&gt;
polisiära personalen i Försvarsmaktens utlandsstyrka. I samband &lt;br&gt;
med att RPS fick ett samlat nationellt ansvar för all polisiär verksamhet &lt;br&gt;
inrättades från och med den 1 januari 2000 ”Polisens utlandsstyrka” &lt;br&gt;
(se avsnitt 3.3.3). Utgångspunkten för reformen var att de &lt;br&gt;
poliser som skulle tjänstgöra i Polisens utlandsstyrka i princip &lt;br&gt;
skulle vara underkastade samma reglering som gäller för dem som &lt;br&gt;
är anställda i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. När det gäller &lt;br&gt;
arbetsrättslig ställning och ersättningsfrågor infördes, som en övergångslösning &lt;br&gt;
i avvaktan på en utvärdering med sikte på särskild &lt;br&gt;
lagstiftning, en ny bestämmelse, 1a §, i LuF. Genom bestämmelsen &lt;br&gt;
gjordes flertalet bestämmelser i den lagen tillämpliga även på den &lt;br&gt;
som tjänstgör i Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Hela den särreglering på arbetsrättens område som gäller för &lt;br&gt;
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten ansågs emellertid inte motiverad &lt;br&gt;
för Polisens utlandsstyrka. Som skäl härför anfördes att den verksamhet &lt;br&gt;
som Polisens utlandsstyrka bedriver är begränsad till fredsfrämjande &lt;br&gt;
uppdrag i FN:s eller någon annan internationell organisations &lt;br&gt;
regi. Vidare anfördes att det i princip endast kommer att &lt;br&gt;
vara redan anställd polispersonal med lång erfarenhet som kommer &lt;br&gt;
i fråga för tjänstgöring i Polisens utlandsstyrka.3 Deras grundläggande &lt;br&gt;
anställningsförhållanden m.m. är reglerade genom anställningen &lt;br&gt;
i polisväsendet. Det förstärkta socialrättsliga skyddet gäller &lt;br&gt;
därför endast vid tjänstgöring utomlands och inte även under den &lt;br&gt;
tid som förberedelser och efterarbete pågår i Sverige. Det förstärkta &lt;br&gt;
skyddet gäller dock vid rehabilitering m.m. efter en skada som uppstått &lt;br&gt;
under utlandstjänstgöring. En närmare reglering av Polisens &lt;br&gt;
3 Prop. 1999/2000:1 uo 4, s. 73. &lt;br&gt;
248&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
utlandsstyrka finns i förordningen (1999:1155) om Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Beträffande personal från rättsväsendet i övrigt saknas motsvarande &lt;br&gt;
arbets- och socialrättsliga författningsreglering. Detsamma &lt;br&gt;
gäller övrig civil personal. Sådana frågor har i stället regelmässigt &lt;br&gt;
reglerats av arbetsmarknadens parter genom avtal och försäkringar. &lt;br&gt;
8.3.2 Allmänna regler &lt;br&gt;
Arbetsmiljölagen &lt;br&gt;
Grundläggande regler om arbetsmiljöns utformning finns i Arbetsmiljölagen &lt;br&gt;
(1977:1160) (AML). Denna lag är en ramlag som kompletteras &lt;br&gt;
och konkretiseras i arbetsmiljöförordningen (1977:1166) &lt;br&gt;
samt genom Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om &lt;br&gt;
tillämpningen av bestämmelserna. Arbetsmiljöbestämmelserna i AML &lt;br&gt;
och anslutande bestämmelser ska bidra till att minska ohälsa och &lt;br&gt;
olycksfall i arbetet. &lt;br&gt;
AML omfattar i princip allt yrkesmässigt arbete. I förarbetena &lt;br&gt;
till lagen anges att denna i princip inte är tillämplig utanför landets &lt;br&gt;
gränser men att den – i den utsträckning det är möjligt – bör &lt;br&gt;
tillämpas vid svenska beskickningar utomlands.4 &lt;br&gt;
I 2 § LuF finns en särskild bestämmelse om AML:s tillämplighet &lt;br&gt;
utomlands. Denna regel är tillämplig även på Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
I förarbetena till LuF uttalas att de ambitioner som finns på &lt;br&gt;
arbetsmiljöområdet om möjligt även bör beaktas hos svenska myndigheter &lt;br&gt;
utomlands.5 I förarbetena uttalas vidare att det av &lt;br&gt;
allmänna principer följer att Försvarsmakten även ska tillämpa de &lt;br&gt;
föreskrifter som utfärdats med stöd av de bestämmelser i &lt;br&gt;
arbetsmiljölagen som gäller för utlandsstyrkan. De &lt;br&gt;
skadeförebyggande åtgärderna får dock inte innebära att Sverige &lt;br&gt;
som nation inte kan uppfylla sina åtaganden i den internationella &lt;br&gt;
verksamheten. Förhållandena kan nämligen vara sådana att det i &lt;br&gt;
vissa fall inte är möjligt att fullt ut följa bestämmelserna, t.ex. då en &lt;br&gt;
tillämpning hindrar verksamheten. Enligt förarbetena ska &lt;br&gt;
möjligheten att frångå bestämmelserna dock tillämpas restriktivt. &lt;br&gt;
Det betonas att det bör krävas att varje enskilt undantag från &lt;br&gt;
4 Prop. 1976/77:149, s. 213 ff. Se även 1 kap. 4 § fjärde stycket AML. &lt;br&gt;
5 Prop. 1998/99:68, s. 13 f. &lt;br&gt;
249&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
mstår som rimligt med hänsyn &lt;br&gt;
till den rådande situationen. &lt;br&gt;
tillämpning av arbetsmiljölagen fra&lt;br&gt;
250&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
m är statligt &lt;br&gt;
ade &lt;br&gt;
i Sverige eller i annat land. I 3 kap. 9 § inkomstskattelagen finns två &lt;br&gt;
Lagen om arbetsskadeförsäkring &lt;br&gt;
Sedan lång tid har man ansett att en förvärvsarbetande som skadas i &lt;br&gt;
sitt arbete bör ha ett starkare skydd än den som skadar sig utanför &lt;br&gt;
arbetet. Detta bygger på uppfattningen att den som förvärvsarbetar &lt;br&gt;
löper större risk än andra att skadas.6 Arbetsskadeförsäkringen utgör &lt;br&gt;
ett särskilt skydd för den som drabbas av arbetsskador. Bestämmelser &lt;br&gt;
om denna försäkring finns i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring &lt;br&gt;
(LAF). &lt;br&gt;
LAF har ett vidsträckt tillämpningsområde. Arbetsskadeskyddet &lt;br&gt;
enligt LAF gäller för alla som förvärvsarbetar i Sverige. Den som är &lt;br&gt;
statligt anställd och som blir utsänd av sin arbetsgivare till ett annat &lt;br&gt;
land omfattas av LAF under hela utsändningstiden. &lt;br&gt;
Förutsättningen för att få ersättning enligt LAF är att skadan &lt;br&gt;
godkänns som arbetsskada. En person som är arbetsskadad och &lt;br&gt;
sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) &lt;br&gt;
har rätt till samma förmåner från den allmänna sjukförsäkringen som &lt;br&gt;
vid annan sjukdom. &lt;br&gt;
Socialförsäkringslagen &lt;br&gt;
Enligt 2 kap. 2 § socialförsäkringslagen (1999:799) ska den som sänds &lt;br&gt;
ut av en statlig arbetsgivare till ett annat land för arbete för arbetsgivarens &lt;br&gt;
räkning anses vara bosatt i Sverige under hela utsändningstiden &lt;br&gt;
om han eller hon tidigare någon gång varit bosatt i &lt;br&gt;
Sverige. &lt;br&gt;
Folkbokföringslagen &lt;br&gt;
Enligt 14 § folkbokföringslagen (1991:481) är den so&lt;br&gt;
utsänd fortsatt folkbokförd (bosatt) i Sverige under hela utlandsstationeringen&lt;br&gt;
. &lt;br&gt;
Beskattning &lt;br&gt;
Enligt 3 kap. 3 § 1 inkomstskattelagen (1999:1229) är den som är &lt;br&gt;
bosatt i Sverige obegränsat skattskyldig för alla inkomster intjän&lt;br&gt;
6 Se t.ex. Arbetsskador 2008, Arbetsmiljöstatistik Rapport 2009:1. &lt;br&gt;
251&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
allm&lt;br&gt;
ko&lt;br&gt;
invaliditet genom statens riskgar&lt;br&gt;
till&lt;br&gt;
stskattelagen får den skattskyldige inte dra av för sådana &lt;br&gt;
ko&lt;br&gt;
as verksamhetens syften. &lt;br&gt;
änna undantag från denna regel, den s.k. sexmånadersregeln &lt;br&gt;
och den s.k. ettårsregeln. Sexmånadersregeln innebär att den som &lt;br&gt;
vistas utomlands i minst sex månader inte är skattskyldig för inmst &lt;br&gt;
av sådan anställning till den del inkomsten beskattas i verksamhetslandet. &lt;br&gt;
Regeln är emellertid inte tillämplig på statligt anställda, &lt;br&gt;
eftersom de enligt OECD:s modell för skatteavtal inte &lt;br&gt;
betalar skatt lokalt. Enligt denna modell beskattas statligt anställda &lt;br&gt;
i stället i det land där lönen utbetalas. Ettårsregeln innebär att den &lt;br&gt;
som är utomlands under minst ett år i samma land inte behöver &lt;br&gt;
betala skatt i Sverige, oavsett om personen betalar skatt i tjänstgöringslandet &lt;br&gt;
eller inte. Regeln gäller dock i princip inte statligt &lt;br&gt;
anställda. &lt;br&gt;
Ersättningar vid dödsfall eller &lt;br&gt;
antier för den som tjänstgör i Polisens utlandsstyrka och utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten är enligt 8 kap. 20 § inkomstskattelagen &lt;br&gt;
skattefria. Vidare görs i 11 kap. inkomstskattelagen särskilda &lt;br&gt;
undantag från beskattning vid utlandstjänstgöring beträffande &lt;br&gt;
sjukvård och läkemedel (18 §), bostad, förskoleverksamhet/skolbarnomsorg, &lt;br&gt;
skolgång, resor, medföljandetillägg och merkostnadsägg &lt;br&gt;
(21 §) samt flyttning (27 §). &lt;br&gt;
I 12 kap. 24 § inkomstskattelagen finns regler om möjlighet för &lt;br&gt;
en arbetstagare att, förutom de resor som i förekommande fall &lt;br&gt;
erhållits som skattefria enligt URA-kontraktet (se avsnitt 8.3.4), &lt;br&gt;
yrka avdrag hos Skatteverket för vissa reskostnader. Enligt 12 kap. &lt;br&gt;
3 § inkom&lt;br&gt;
stnader som ersättning är avsedd att täcka. &lt;br&gt;
8.3.3 Särskilda regler &lt;br&gt;
Lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
Särregleringen i lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom försvarsmakten &lt;br&gt;
(LuF) motiverades av de risker som tjänstgöring i utlandsstyrkan &lt;br&gt;
ansågs medföra.7 &lt;br&gt;
I 1 § LuF regleras lagens tillämpningsområde. I första stycket &lt;br&gt;
anges att det inom Försvarsmakten ska finnas en utlandsstyrka för &lt;br&gt;
internationell verksamhet utomlands. Andra stycket reglerar anställningsformer&lt;br&gt;
. I tredje stycket preciser&lt;br&gt;
7 För en närmare redogörelse av lagen, se prop. 1998/99:68. &lt;br&gt;
252&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
allmänna skyldigheter angående arbetsmiljön, &lt;br&gt;
reg&lt;br&gt;
ådan tjänstgö&lt;br&gt;
rmånligast tillämpas för den &lt;br&gt;
en&lt;br&gt;
I 1 a § LuF stadgas att 2 och 5–12 §§ LuF ska tillämpas även för &lt;br&gt;
den som tjänstgör utomlands i Polisens utlandsstyrka. Vad som &lt;br&gt;
sägs om Försvarsmakten ska då i stället gälla för Rikspolisstyrelsen. &lt;br&gt;
2–5 §§ LuF innehåller särregleringar. Enligt 2 § LuF ska vissa &lt;br&gt;
bestämmelser i arbetsmiljölagen (1977:1160) gälla även för dem &lt;br&gt;
som tjänstgör i utlandsstyrkan. De bestämmelser i arbetsmiljölagen &lt;br&gt;
som ska tillämpas rör arbetsmiljöns beskaffenhet, arbetsgivarens &lt;br&gt;
och arbetstagarens &lt;br&gt;
ler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare samt om &lt;br&gt;
skyddsombud. Tillämpligheten av dessa regler förutsätter dock att &lt;br&gt;
inte tjänstgöringsförhållandena hindrar det. De skadeförebyggande &lt;br&gt;
åtgärderna får inte förhindra att Sverige uppfyller sina åtaganden i &lt;br&gt;
den internationella verksamheten. &lt;br&gt;
I 3 § LuF anges att 12 § semesterlagen (1977:480) inte ska gälla &lt;br&gt;
för dem som tjänstgör i utlandsstyrkan. Denna bestämmelse reglerar &lt;br&gt;
arbetstagarens rätt att ta ut semester under viss tid av året. &lt;br&gt;
Inte heller arbetstidslagen (1982:673) ska gälla under s&lt;br&gt;
ring. Försvarsmakten har dock enligt lagens förarbeten ett generellt &lt;br&gt;
ansvar för att de anställda inte utsätts för orimliga arbetsvillkor.8 &lt;br&gt;
4 § LuF reglerar vad som gäller i de fall då en person anställs &lt;br&gt;
särskilt för tjänstgöring i utlandsstyrkan. I sådana fall ska anställningen &lt;br&gt;
vara tidsbegränsad. Särskilt anställd personal undantas från &lt;br&gt;
reglerna i 15–17 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) &lt;br&gt;
rörande besked om att tidsbegränsad anställning inte kommer att &lt;br&gt;
fortsätta. &lt;br&gt;
I 5 § LuF regleras vad som gäller vid prövning av arbetsskador &lt;br&gt;
under tjänstgöring utomlands i utlandsstyrkan. Lagen (1976:380) &lt;br&gt;
om arbetsskadeförsäkring (LAF) gäller särskilt från det att den &lt;br&gt;
första färden till tjänstgöringsplatsen påbörjas till det att den sista &lt;br&gt;
färden från tjänstgöringsplatsen avslutas. Skada som inträffar under &lt;br&gt;
denna tid ska anses som arbetsskada, om övervägande skäl talar för &lt;br&gt;
det. Prövningen av om en skada ådragits i arbetet ska ske enligt &lt;br&gt;
antingen LAF eller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd &lt;br&gt;
(LSP). Den lags bevisregler som är fö&lt;br&gt;
skilde. Skador som inträffar under ledighet utanför tjänstgöringslandet &lt;br&gt;
omfattas av skyddet enligt LuF endast om det finns särskilda &lt;br&gt;
skäl. Vidare anges att livränteunderlaget vid tillämpning av LAF ska &lt;br&gt;
utgöras av minst sju prisbasbelopp. &lt;br&gt;
8 Prop 1998/99:68, s. 14 f. &lt;br&gt;
253&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Av &lt;br&gt;
förarbetena till dessa bestämmelser framgår att målet med arbetslivsinriktad &lt;br&gt;
rehabilitering bör vara att den skadades kompetens höjs &lt;br&gt;
e arbete på den öppna &lt;br&gt;
arbetsmarknaden.9 &lt;br&gt;
såtgärderna kan inledas. Enligt 9 § LuF har &lt;br&gt;
Fö&lt;br&gt;
arsma&lt;br&gt;
rin&lt;br&gt;
Bestämmelserna i 6–10 §§ LuF reglerar Försvarsmaktens skyldighet &lt;br&gt;
att vidta åtgärder för rehabilitering av den som skadas under &lt;br&gt;
tjänstgöringstiden i utlandsstyrkan. I 6 och 7 §§ LuF regleras de &lt;br&gt;
initiala förutsättningarna för arbetslivsinriktad rehabilitering. &lt;br&gt;
så att han eller hon kan få ett tillfredsställand&lt;br&gt;
I 8–10 §§ LuF regleras begränsningar i ansvaret avseende tidsförhållanden, &lt;br&gt;
samarbetspartners m.m. Av 8 § LuF följer att rehabiliteringsansvaret &lt;br&gt;
gäller i tre år med möjlig förlängning i ytterligare &lt;br&gt;
två år, om det finns särskilda skäl. Tiden börjar löpa vid tillfället då &lt;br&gt;
de faktiska rehabilitering&lt;br&gt;
rsvarsmakten att samarbeta med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen &lt;br&gt;
och andra myndigheter, vilka också har ett ansvar i samband &lt;br&gt;
med rehabiliteringen. Försvarsmaktens åtgärder bör även samordnas &lt;br&gt;
med en eventuell annan arbetsgivares åtgärder. &lt;br&gt;
Om rehabiliteringen till följd av andra bestämmelser ska tillhandahållas &lt;br&gt;
av någon annan, är enligt 7 § tredje stycket LuF Försv&lt;br&gt;
ktens ansvar delvis endast subsidiärt. Utöver de särskilda reglerna &lt;br&gt;
om rehabilitering i LuF finns allmänna regler om arbetsgivares &lt;br&gt;
rehabiliteringsansvar i 2 kap. och 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen &lt;br&gt;
(1077:1160) (AML) samt i 22 kap. lagen (1962:381) om &lt;br&gt;
allmän försäkring (AFL). Enligt 10 § LuF innebär Försvarsmaktens &lt;br&gt;
ansvar ingen begränsning i det ansvar som den skadades eventuella &lt;br&gt;
ordinarie arbetsgivare har enligt dessa regler. 2 kap. AML innehåller &lt;br&gt;
regler om arbetsmiljöns beskaffenhet. Av 3 kap. 2 a § AML framgår &lt;br&gt;
att arbetsmiljön och utredning av arbetsskador är arbetsgivarens &lt;br&gt;
ansvar. Arbetsgivaren ska systematiskt planera, leda och kontrollera &lt;br&gt;
verksamheten så att det leder till en godtagbar arbetsmiljö. I verksamheten &lt;br&gt;
ska finnas en på lämpligt sätt organiserad arbets-, &lt;br&gt;
anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för fullgörande av uppgifter &lt;br&gt;
enligt AML och 22 kap. AFL. 22 kap. AFL reglerar Försäkgskassans &lt;br&gt;
ansvar för rehabilitering. &lt;br&gt;
Om en anhörigs medverkan är av särskild betydelse för den &lt;br&gt;
skadades rehabilitering ska Försvarsmakten enligt 11 § LuF, efter &lt;br&gt;
ansökan, ge den anhörige skälig ersättning för sådana kostnader &lt;br&gt;
som en sådan insats orsakar. Om den som tjänstgör i utlandsstyrkan &lt;br&gt;
förolyckas eller skadas så svårt att sjukhusvård krävs, ska &lt;br&gt;
9 Prop. 1998/99:68, s. 20. &lt;br&gt;
254&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
Fö&lt;br&gt;
varaktig fred och säkerhet (2 § FoP). &lt;br&gt;
I Polisens utlandsstyrka får endast den tjänstgöra som behövs &lt;br&gt;
denna styrka ska fullgöra och som hos &lt;br&gt;
tjänstgöring (3 § FoP). Det ställs &lt;br&gt;
ha lämnat uppdraget för styrkan (5 § FoP). &lt;br&gt;
Även under sin tjänstgöring utomlands omfattas den som tjänstgör &lt;br&gt;
i Polisens utlandsstyrka av statens tjänstegrupplivförsäkring, avtalet &lt;br&gt;
onskada (PSA) och statliga pensionsbestämmelser &lt;br&gt;
(6 § FoP). &lt;br&gt;
rsvarsmakten även ersätta de anhöriga för skäligt antal resor till &lt;br&gt;
den förolyckade eller skadade samt uppehälle och tidsspillan vid &lt;br&gt;
sådan resa. Försvarsmakten ska även utge skäligt bidrag till kostnader &lt;br&gt;
för psykosocialt stöd till anhöriga som är i behov av det. &lt;br&gt;
Förordningen om Polisens utlandsstyrka10 &lt;br&gt;
Förordningen (1999:1155) om Polisens utlandsstyrka (FoP) ansluter &lt;br&gt;
till vad som föreskrivs i LuF för den som tjänstgör i Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka (1 § FoP). Såväl dess struktur som dess innehåll liknar &lt;br&gt;
i tillämpliga delar förordningen (1999:569) om utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten. &lt;br&gt;
Vid RPS ska det enligt förordningen finnas en utlandsstyrka &lt;br&gt;
med uppgift att utföra internationell fredsfrämjande verksamhet &lt;br&gt;
utomlands i den omfattning regeringen bestämmer, Polisens utlandsstyrka&lt;br&gt;
. Insatser av Polisens utlandsstyrka får utföras på uppdrag av &lt;br&gt;
FN, OSSE eller någon annan internationell organisation i syfte att &lt;br&gt;
skapa förutsättningar för &lt;br&gt;
för sådan verksamhet som&lt;br&gt;
RPS begärt att få fullgöra sådan &lt;br&gt;
dock inget krav på att vederbörande ska vara anställd inom polisväsendet. &lt;br&gt;
Den som tjänstgör i Polisens utlandsstyrka får lön enligt &lt;br&gt;
de grunder som RPS efter hörande av berörda arbetstagarorganisationer &lt;br&gt;
bestämmer (4 § FoP). När den som tjänstgör i Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka beviljas ledighet ska RPS beakta de föreskrifter och &lt;br&gt;
rekommendationer som kan ha fastställts av den internationella &lt;br&gt;
organisation som kan&lt;br&gt;
om ersättning vid pers&lt;br&gt;
Utöver lön utgår reseförmåner och förmåner till följd av ökade &lt;br&gt;
levnadskostnader (7 § FoP). Den som tjänstgör i Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
har rätt till minst en fri hemresa per halvår (8 § FoP). Om &lt;br&gt;
anhöriga har rätt att följa med enligt riktlinjer från den internationella &lt;br&gt;
organisation som lämnat uppdraget för styrkan, betalas &lt;br&gt;
även ersättning för kostnader med anledning av att anhöriga medföljer &lt;br&gt;
av RPS (9 § FoP). &lt;br&gt;
10 Polisens utlandsstyrka beskrivs vidare i avsnitt 3.3.3. &lt;br&gt;
255&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
ter tjänstgöringstid&lt;br&gt;
8.3&lt;br&gt;
I likhet med vad som gäller för Försvarsmaktens utlandsstyrka &lt;br&gt;
har den som tjänstgör i Polisens utlandsstyrka rätt till fri sjukvård &lt;br&gt;
och akut tandvård i den mån motsvarande förmån inte bereds &lt;br&gt;
honom eller henne i annan ordning (10 § FoP). Även den som &lt;br&gt;
tjänstgör i Polisens utlandsstyrka har rätt till bibehållna tjänstgöringsförmåner &lt;br&gt;
– dock inte sjukpenning – vid skada som medför &lt;br&gt;
nedsatt arbetsförmåga under tjänstgöringstiden utomlands. Vid &lt;br&gt;
arbetsskada som medför nedsatt arbetsförmåga ef&lt;br&gt;
ens slut ska RPS betala tillägg till sjukpenningen så att den &lt;br&gt;
sammanlagda ersättningen huvudsakligen uppgår till nittio procent &lt;br&gt;
av lönen (11 § FoP). Vidare har den skadade rätt till ersättning för &lt;br&gt;
sjukvårdskostnader m.m. som föranletts av skadan (12 § FoP). &lt;br&gt;
Motsvarande regler som gäller för utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
om riskgaranti från staten och dödsfalls- och invaliditetsersättning &lt;br&gt;
gäller även för Polisens utlandsstyrka (13–15 §§ FoP). &lt;br&gt;
Vidare gäller samma regler om krav på organisation av rehabilitering &lt;br&gt;
(16 § FoP), social rehabilitering (17 § FoP) och uppföljande &lt;br&gt;
verksamhet (18 § FoP). &lt;br&gt;
.4 Avtalslösningar &lt;br&gt;
Utlandstjänstgöring innebär att en arbetsgivare utlandsstationerar &lt;br&gt;
redan anställd personal eller rekryterar personal speciellt för utlandsuppdrag&lt;br&gt;
. Ett alternativ är att arbetsgivaren skickar ut personal på &lt;br&gt;
utrikes tjänsteresa och förrättning. Arbetsgivaren bedömer utifrån &lt;br&gt;
utlandsuppdragets karaktär om detta ska betraktas som utlandsstationering &lt;br&gt;
eller om det ska genomföras under en utrikes tjänsteresa &lt;br&gt;
och förrättning. &lt;br&gt;
Utlandsstationering &lt;br&gt;
Under utlandstjänstgöring har arbetstagaren sitt tjänsteställe på en &lt;br&gt;
angiven stationeringsort utomlands. Under utlandsperioden gäller &lt;br&gt;
inte de generella anställningsvillkor som finns i de annars vanligen &lt;br&gt;
tillämpliga kollektivavtalen för arbetstagare hos myndigheter under &lt;br&gt;
regeringen, ALFA (Allmänt löne- och förmånsavtal) och AVA &lt;br&gt;
(Affärsverksavtalet). Anställningsvillkoren regleras i stället i en enskild &lt;br&gt;
överenskommelse – ett s.k. URA-kontrakt. &lt;br&gt;
256&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
pdragets karaktär och arbetstagarens situation. Arbetsgiv&lt;br&gt;
r för anställnin&lt;br&gt;
”Avtal om utlandskontrakt och riktlinjer för anställningsvillkor” &lt;br&gt;
(URA)11 är det centrala ramavtalet för statligt anställda arbetstagare &lt;br&gt;
med utlandsstationering som inte omfattas av andra avtal &lt;br&gt;
eller annan reglering, exempelvis LuF (1 § andra stycket URA). &lt;br&gt;
Avtalstexterna i URA är anpassade för normalfallet när en arbetstagare &lt;br&gt;
utlandsstationeras från Sverige av en statlig myndighet och &lt;br&gt;
omfattas av svensk socialförsäkring, svenskt pensionssystem m.m. &lt;br&gt;
samt är obegränsat skattskyldig i Sverige. &lt;br&gt;
Avtalet är flexibelt och anger riktlinjer för anställningsvillkor. &lt;br&gt;
Arbetsgivaren har därigenom en möjlighet till individuellt anpassade &lt;br&gt;
lösningar av anställningsvillkoren utifrån verksamhetens &lt;br&gt;
krav, up&lt;br&gt;
aren kan med stöd av URA även anställa medarbetare tidsbegränsat &lt;br&gt;
enbart för utlandstjänstgöring. Anställningsvillkoren i URA &lt;br&gt;
är av tre olika slag, nämligen sådana villkor som ska regleras och för &lt;br&gt;
vilka det också anges hur det ska ske (t.ex. pension och försäkringar), &lt;br&gt;
sådana villkor som ska regleras utan att det närmare anges &lt;br&gt;
hur det ska regleras (t.ex. lön) samt sådana villkor som kan regleras &lt;br&gt;
(t.ex. ersättning för kostnader för bostad, flyttning och semesterhemresor) &lt;br&gt;
och för vilka avtalet har riktlinjer för hur detta kan ske. &lt;br&gt;
Tvingande för arbetsgivaren är att betala en lön med pensionsförmån &lt;br&gt;
samt att teckna en s.k. URA-försäkring hos Kammarkollegiet &lt;br&gt;
(12 § URA). I övrigt innehåller URA riktlinje&lt;br&gt;
gsvillkor som t.ex. arbetstid och kostnadsersättningar. &lt;br&gt;
En utlandsstationering ska alltid tidsbegränsas. En arbetstagare &lt;br&gt;
får för utlandsstationering – utöver vad som följer av LAS eller &lt;br&gt;
annan författning – anställas för en bestämd tid eller tills vidare &lt;br&gt;
längst till en viss tidpunkt. Har arbetstagaren en anställning tills &lt;br&gt;
vidare vid myndigheten ska han eller hon utan särskilt beslut vara &lt;br&gt;
ledig från denna anställning (3 § URA). En skriftlig överenskommelse &lt;br&gt;
om anställning – ett s.k. utlandskontrakt – upprättas mellan &lt;br&gt;
anställningsmyndigheten och arbetstagaren. Av utlandskontraktet &lt;br&gt;
ska framgå vilka villkor som gäller för utlandsstationeringen (4 § &lt;br&gt;
URA). Villkor rörande semester, kontraktets uppsägningstider samt &lt;br&gt;
vissa särskilda anställningsvillkor kan påverkas av tjänstgöringsperiodens &lt;br&gt;
längd (5 § URA). &lt;br&gt;
7–12 §§ i URA anger vissa allmänna anställningsvillkor. Lönen &lt;br&gt;
består av individuell lön och i förekommande fall lönetillägg (7 § &lt;br&gt;
URA). Om inte annat har angetts i utlandskontraktet ska arbets11 &lt;br&gt;
Arbetsgivarverket, Centrala avtal 2007:1. &lt;br&gt;
257&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
gifterna och &lt;br&gt;
för&lt;br&gt;
tjä&lt;br&gt;
ska arbetstagaren beviljas ledighet med lön i &lt;br&gt;
sam&lt;br&gt;
stgrupplivförsäkring (TGL-S). Arbetsgivaren svarar &lt;br&gt;
för&lt;br&gt;
r som &lt;br&gt;
fra&lt;br&gt;
inns behov av att enhetligt reglera vissa anställningsvillkor &lt;br&gt;
för grupper av arbetstagare med likartad tjänstetsgivaren &lt;br&gt;
och lokal arbetstagartagaren &lt;br&gt;
ha förtroendearbetstid vid arbetsplatsen utomlands. Arbetstidens &lt;br&gt;
förläggning bör dock anpassas till arbetsupp&lt;br&gt;
hållandena i tjänstgöringslandet (8 § URA). Om inte något &lt;br&gt;
annat överenskommits i utlandskontraktet gäller i fråga om semester &lt;br&gt;
och semesterersättning att antalet semesterdagar som tjänas in under&lt;br&gt;
nstgöringsperioden också ska förläggas under denna period. &lt;br&gt;
Semesterns längd kan bestämmas med hänsyn till speciella förhållanden &lt;br&gt;
i tjänstgöringslandet. Antalet semesterdagar motsvarar, &lt;br&gt;
om inte annat överenskommits, det antal som anges i ALFA eller &lt;br&gt;
AVA. Utöver semester&lt;br&gt;
band med nära anhörigs svårare sjukdom eller dödsfall (9 § &lt;br&gt;
URA). &lt;br&gt;
Om inte något annat överenskommits i utlandskontraktet får &lt;br&gt;
arbetstagaren vid frånvaro på grund av sjukdom under utlandstjänstgöringen &lt;br&gt;
behålla sin lön enligt utlandskontraktet (10 § URA). &lt;br&gt;
Arbetstagaren omfattas under utlandsstationeringen i normalfallet &lt;br&gt;
av pensionsvillkoren i pensionsavtal för arbetstagare hos staten &lt;br&gt;
m.fl. (11 § URA). När det gäller försäkringar omfattas arbetstagaren &lt;br&gt;
av avtalet om ersättning vid personskada (PSA) och avtalet &lt;br&gt;
om statens tjän&lt;br&gt;
att anmälan sker till Kammarkollegiet så att ”URA-försäkringen” &lt;br&gt;
gäller för arbetstagaren och medföljande familjemedlemmar &lt;br&gt;
vid utlandsstationering (12 § URA, se nedan). &lt;br&gt;
Utöver nämnda allmänna anställningsvillkor som ska regleras i &lt;br&gt;
utlandskontraktet kan arbetsgivaren och arbetstagaren i utlandskontraktet &lt;br&gt;
komma överens om anställningsvillkor som på grund av &lt;br&gt;
utlandsstationeringen och särskilda förhållanden i tjänstgöringslandet &lt;br&gt;
ska gälla för arbetstagaren (13 § URA). Parterna bör då &lt;br&gt;
beakta de riktlinjer för sådana särskilda anställningsvillko&lt;br&gt;
mgår i en bilaga till URA. De villkor som avses i bilagan avser &lt;br&gt;
ersättning för merkostnader och ökade levnadsomkostnader på &lt;br&gt;
grund av utlandsstationeringen och särskilda förhållanden i tjänstgöringslandet. &lt;br&gt;
Bland sådana kostnadsersättningar kan nämnas ersättning &lt;br&gt;
för boendekostnader, flyttningskostnader, kostnader för barnomsorg&lt;br&gt;
, skolkostnader, reskostnader, hälso- och sjukvårdskostnader &lt;br&gt;
samt övriga merkostnader. Om det under kontraktstiden finns &lt;br&gt;
särskilda skäl kan även andra villkor överenskommas än de som &lt;br&gt;
reglerats i utlandskontraktet (14 § URA). Inom sådana verksamhetsområden &lt;br&gt;
där det f&lt;br&gt;
göring utomlands får vidare arb&lt;br&gt;
258&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
ågor om sådana anställningsvillkor &lt;br&gt;
som behandlas i 7–10 §§ och 13 § (23 § URA). &lt;br&gt;
ko&lt;br&gt;
sn&lt;br&gt;
ehåller &lt;br&gt;
bl.a. bestämmelser om förmåner för efterlevande till statligt anställda, &lt;br&gt;
erna ska beräknas. Vid &lt;br&gt;
, utbetalas ett engångsgare. &lt;br&gt;
Försäkringen gäller således &lt;br&gt;
nder tjänstgöringen och tjänstledighet. &lt;br&gt;
egendomsförsäkring. &lt;br&gt;
organisation sluta kollektivavtal i fr&lt;br&gt;
Utöver här nämnda bestämmelser innehåller URA även regler &lt;br&gt;
om arbetstagarens uppgiftsskyldighet (15 §), avslutande av utlandskontrakt &lt;br&gt;
(16–22 §§), tvistlösning (24 §) samt giltighetstid m.m. (25 §). &lt;br&gt;
URA kompletteras av Arbetsgivarverkets allmänna råd för tillämpningen &lt;br&gt;
av avtalet. Dessa råd innehåller kommentarer till vissa &lt;br&gt;
bestämmelser i URA i fråga om bl.a. rekrytering, förberedelser &lt;br&gt;
inför utlandsstationeringen , förberedelser inför hemkomsten samt &lt;br&gt;
mpetensutveckling. &lt;br&gt;
Arbetstagare som omfattas av URA omfattas också av det statliga &lt;br&gt;
Avtalet om ersättning vid personskada (PSA) som är ett kompletterande &lt;br&gt;
ersättningssystem vid arbetsskada.12 Avtalet reglerar ersättning &lt;br&gt;
vid bl.a. arbetsolycksfall, arbetssjukdom, olycksfall på väg &lt;br&gt;
till eller från arbetet samt vålds- eller misshandelsskador (jfr avitt &lt;br&gt;
8.5.5). PSA kan ge ideell ersättning vid bestående medicinsk &lt;br&gt;
invaliditet, men även ersättning för inkomstförlust utöver de 7,5 basbelopp &lt;br&gt;
som är taket i arbetsskadeförsäkringen. Ersättning kan också &lt;br&gt;
utges för skäliga kostnader som en arbetstagare har i samband med &lt;br&gt;
rehabilitering. &lt;br&gt;
Arbetstagaren omfattas även av Avtal om statens tjänstegrupplivförsäkring &lt;br&gt;
(TGL-S).13 Avtalet slöts år 1988 mellan dåvarande &lt;br&gt;
Statens arbetsgivarverk och vissa arbetstagarorganisationer. Försäkringen &lt;br&gt;
regleras via Statens pensionsverk (SPV). Avtalet inn&lt;br&gt;
begravningshjälp samt regler om hur förmån&lt;br&gt;
dödsfall under anställningstiden, oavsett orsak&lt;br&gt;
belopp till efterlevande förmånsta&lt;br&gt;
även under ledighet u&lt;br&gt;
För att ge försäkringsskydd för arbetstagaren och medföljande &lt;br&gt;
familjemedlemmar vid utlandsstationering ska arbetsgivaren enligt &lt;br&gt;
URA (12 §) teckna en URA-försäkring hos Kammarkollegiet. &lt;br&gt;
URA-försäkringen kan tecknas som en samlingsförsäkring eller &lt;br&gt;
som enskilda försäkringar. Försäkringen kan också tecknas för medföljande &lt;br&gt;
familjemedlemmar och omfattar dels ett personskadeskydd &lt;br&gt;
på skadeståndsrättslig grund, dels ett försäkringsskydd som motsvarar &lt;br&gt;
skyddet i en reseförsäkring. Den innehåller däremot inte något &lt;br&gt;
egendomsskydd, men arbetsgivaren kan teckna en kompletterande &lt;br&gt;
l 1999:A 6. &lt;br&gt;
12 Arbetsgivarverket, Centrala avtal 2006:1. &lt;br&gt;
13 Arbetsgivarverket, Centrala avta&lt;br&gt;
259&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
8.4.1&lt;br&gt;
med att huvudmannaskapet för poliser i internationell &lt;br&gt;
Försvarsmakten (LuF). Bestämmelsen &lt;br&gt;
Utrikes tjänsteresa och förrättning &lt;br&gt;
Under en utrikes tjänsteresa och förrättning har arbetstagaren kvar &lt;br&gt;
sitt tjänsteställe på sin vanliga arbetsort i Sverige. ALFA respektive &lt;br&gt;
AVA:s bestämmelser, som är anpassade för arbete i Sverige, fortsätter &lt;br&gt;
att gälla under förrättningen utomlands. Tjänsteresa och förrättning &lt;br&gt;
utomlands för arbetstagare vid myndigheter under regeringen &lt;br&gt;
regleras i kollektivavtalet Avtal om ersättning m.m. vid tjänsteresa &lt;br&gt;
och förrättning utomlands.14 &lt;br&gt;
Avtalet reglerar endast de förmåner och kostnadsersättningar &lt;br&gt;
som en arbetsgivare har möjlighet att erbjuda arbetstagaren skattefritt. &lt;br&gt;
Inga familjeförmåner kan erbjudas skattefritt. Beloppen för&lt;br&gt;
normalbelopp – traktamente – räknas i huvudsak fram från utgångspunkten &lt;br&gt;
att en arbetstagare bor på hotell och speglar kostnaden för &lt;br&gt;
att äta lunch och middag på restaurang i en storstad. &lt;br&gt;
Under tjänsteresan och förrättningen omfattas statligt anställda &lt;br&gt;
av Statens tjänstereseförsäkring. Denna grundar sig på förordningen &lt;br&gt;
(1993:674) om försäkringsskydd m.m. vid statliga resor. &lt;br&gt;
Statliga myndigheter är enligt förordningen skyldiga att vid tjänsteresor &lt;br&gt;
avtala med Kammarkollegiet om försäkring. Försäkringen &lt;br&gt;
gäller under hela tjänstgöringstiden i hela världen, således även under &lt;br&gt;
ledighet i tredje land eller i Sverige. För det fall ersättning inte kan &lt;br&gt;
utges via statens riskgaranti kan försäkringen vid olycksfall ge ett &lt;br&gt;
invaliditets- och dödsfallsskydd om maximalt 22 basbelopp. &lt;br&gt;
8.4 Tidigare lagstiftningsärenden &lt;br&gt;
Bakgrund &lt;br&gt;
I samband&lt;br&gt;
fredsfrämjande verksamhet den 1 januari 2000 flyttades över från &lt;br&gt;
Försvarsmakten till RPS bildades, som nämnts, Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Utgångspunkten var att skyddet för poliserna inte skulle &lt;br&gt;
försämras genom reformen.15 Regleringen för Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
skulle därför även fortsättningsvis i huvudsak motsvara den &lt;br&gt;
som gäller för utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. För att åstadkomma &lt;br&gt;
detta infördes bl.a. en ny paragraf, 1a §, i lagen (1999:568) &lt;br&gt;
om utlandsstyrkan inom &lt;br&gt;
14 Arbetsgivarverket, Centrala avtal 2005:5. &lt;br&gt;
15 Prop. 1999/2000:1 uo 4, s. 68 f. &lt;br&gt;
260&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
inn&lt;br&gt;
ng. &lt;br&gt;
2007:77 och SOU 2008:91). Förslaget har &lt;br&gt;
rem&lt;br&gt;
slog utredaren att en gemensam lagstiftning &lt;br&gt;
för all civil krishantering borde införas samt lämnade författs &lt;br&gt;
en lag om internationell civil krishantering, &lt;br&gt;
. Enligt utredaren borde en ny reglering &lt;br&gt;
ebär att vissa regler i den lagen är tillämpliga även på den som &lt;br&gt;
tjänstgör utomlands i Polisens utlandsstyrka (se avsnitt 8.3.3). &lt;br&gt;
I propositionen som låg till grund för regleringen av Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka påpekades att utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
och Polisens utlandsstyrka består av olika personalkategorier med &lt;br&gt;
olika arbetsgivare och att detta talade för att det socialrättsliga &lt;br&gt;
skyddet för Polisens utlandsstyrka borde regleras särskilt.16 Det &lt;br&gt;
ansågs emellertid angeläget att förändringen av huvudmannaskapet &lt;br&gt;
inte fördröjdes varför angiven författningslösning valdes. Det framhölls &lt;br&gt;
emellertid att förslaget skulle ses som en övergångslösning &lt;br&gt;
och att en utvärdering borde göras med sikte på en särskild lagstiftni&lt;br&gt;
LuF och tillhörande förordning trädde i kraft den 1 juli 1999. &lt;br&gt;
Vid riksdagsbehandlingen gav riksdagen regeringen tillkänna att en &lt;br&gt;
utvärdering borde göras senast inom fem år.17 &lt;br&gt;
Frågor rörande särskild författningsreglering av arbets- och &lt;br&gt;
socialrättsliga frågor rörande personal i internationella civila uppdrag &lt;br&gt;
har därefter varit föremål för behandling i promemorian Domare &lt;br&gt;
och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1). Förslaget remissbehandlades &lt;br&gt;
men ledde inte till lagstiftning. Motsvarande frågor har &lt;br&gt;
för militär personal behandlats i betänkandena En svensk veteranpolitik&lt;br&gt;
, del 1 och 2 (SOU&lt;br&gt;
issbehandlats och hanteras för närvarande inom Försvarsdepartementet. &lt;br&gt;
En lagrådsremiss förväntas under hösten 2009. &lt;br&gt;
8.4.2 Departementspromemorian Domare och åklagare &lt;br&gt;
i internationella insatser (Ds 2002:1) &lt;br&gt;
Förslaget &lt;br&gt;
I departementspromemorian Domare och åklagare i internationella &lt;br&gt;
insatser (Ds 2002:1) före&lt;br&gt;
ningsförslag till del&lt;br&gt;
dels en förordning härom&lt;br&gt;
för den civila krishanteringen dock avvakta den kommande utvärderingen &lt;br&gt;
av författningsregleringen för utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
(jfr avsnitt 8.4.3). &lt;br&gt;
16 Prop. 1999/2000:1 uo 4, s. 72. &lt;br&gt;
17 Bet. 1998/99:FöU8 och rskr. 1998/99:225, jfr även bet. 2000/01:FöU6, s. 17. &lt;br&gt;
261&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
tyd&lt;br&gt;
ering &lt;br&gt;
för insatser inom internationell civil krishantering också borde &lt;br&gt;
föregås av en samlad översyn där förhållandet till andra gällande &lt;br&gt;
gen &lt;br&gt;
avseend t till kollekt &lt;br&gt;
rsäkringslösningar för andra internationella &lt;br&gt;
uppdrag, bl.a. URA. &lt;br&gt;
t till förordning om internationell civil krishantering var &lt;br&gt;
ingsverket delade utredarens uppfattning att &lt;br&gt;
samma socialrättsliga skydd borde gälla vid uppdrag för civil krishantering &lt;br&gt;
som för utlandsstyrkorna. &lt;br&gt;
Förslaget till lag om internationell krishantering var i huvudsak &lt;br&gt;
utformat utifrån lagen om (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten&lt;br&gt;
. Lagen skulle även omfatta verksamheten inom Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka. Till följd härav skulle 1 a § i lagen om utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten upphöra att gälla. I 3 § första stycket i den &lt;br&gt;
föreslagna lagen angavs att 12 § semesterlagen (1977:480) samt &lt;br&gt;
arbetstidslagen (1982:673) inte skulle gälla för dem som tjänstgör i &lt;br&gt;
en insats inom internationell krishantering. En sådan reglering &lt;br&gt;
ligger i linje med vad som gäller för anställda i utlandsstyrkan inom &lt;br&gt;
Försvarsmakten men skulle, såvitt avser verksamheten inom Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka, medföra en förändring i förhållande till gällande ordning. &lt;br&gt;
Lagen om internationell civil krishantering skulle tillämpas då en &lt;br&gt;
statlig myndighet (anställningsmyndighet) organiserar anställda att &lt;br&gt;
delta i insatser inom civil krishantering (1 §). Utredaren konstaterade &lt;br&gt;
emellertid att begreppet civil krishantering inte är helt enigt &lt;br&gt;
(jfr avsnitt 2.2) och att en författningsreglering skulle kunna &lt;br&gt;
kräva en definition. En sådan definition skulle kräva ett ställningstagande &lt;br&gt;
till om krishanteringsbegreppet ska anses omfatta alla kriser &lt;br&gt;
oberoende av deras orsak, dvs. inte endast kriser orsakade av säkerhetspolitiska &lt;br&gt;
konflikter utan även sådana som föranletts av exempelvis &lt;br&gt;
naturkatastrofer. &lt;br&gt;
Vidare påpekade utredaren att en generell författningsregl&lt;br&gt;
regleringar övervägs. Detta gällde dels förhållandet till reglerin&lt;br&gt;
e militära krishanteringsinsatser, dels förhållande&lt;br&gt;
ivavtalsregleringar och fö&lt;br&gt;
Förslage&lt;br&gt;
i väsentliga delar utformat utifrån förordningen (1999:1155) om &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Remissinstanserna &lt;br&gt;
Flertalet av de 17 remissinstanserna tillstyrkte promemorians förslag i &lt;br&gt;
allmänhet liksom förslaget rörande arbets- och socialrättslig reglering. &lt;br&gt;
Bl.a. Ekonomistyrn&lt;br&gt;
262&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
tningsregler&lt;br&gt;
bilitering, då en &lt;br&gt;
my&lt;br&gt;
och poliser, som alla normalt har en &lt;br&gt;
arb&lt;br&gt;
Arbetsgivarverket var den remissinstans som främst behandlade &lt;br&gt;
den föreslagna författningsregleringen om internationell civil krishantering &lt;br&gt;
och som var mest kritisk till detta. Även om Arbetsgivarverket &lt;br&gt;
delade utredarens uppfattning att en förfat&lt;br&gt;
ing borde omfatta samtliga statliga (civila) myndigheter, menade &lt;br&gt;
verket att författningsregleringen borde begränsas till att gälla det &lt;br&gt;
socialrättsliga skyddet och inte omfatta övriga anställningsvillkor. &lt;br&gt;
Övriga anställningsvillkor lämpade sig enligt verket bäst för reglering &lt;br&gt;
mellan arbetsmarknadens parter.18 Arbetsgivarverket var vidare &lt;br&gt;
kritiskt bl.a. till förslaget till den del det avsåg reha&lt;br&gt;
ndighet kan komma att rekrytera personal specifikt för viss &lt;br&gt;
utlandstjänstgöring och då svårligen kan fullgöra rehabiliteringsinsatser &lt;br&gt;
sedan visstidsanställningen upphört. Enligt Arbetsgivarverket &lt;br&gt;
borde vidare en författningsreglering av det socialrättsliga &lt;br&gt;
skyddet ske skyndsamt och inte vara avhängig en utvärdering av &lt;br&gt;
motsvarande bestämmelser för Försvarsmaktens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Försvarsmakten tillstyrkte förslaget men framhöll beträffande &lt;br&gt;
förslaget till lag om civil krishantering bl.a. att det är tveksamt om &lt;br&gt;
man för domare, åklagare &lt;br&gt;
etsgivare, ska införa regler som ger det primära ansvaret för &lt;br&gt;
rehabilitering till en särskild statlig myndighet som organiserar den &lt;br&gt;
internationella verksamheten. &lt;br&gt;
Förslaget har, som nämnts, inte lett till någon lagstiftning. &lt;br&gt;
8.4.3 Veteransoldatutredningens betänkanden En svensk &lt;br&gt;
veteranpolitik, del 1 och 2 (SOU 2007:77 &lt;br&gt;
och 2008:91) &lt;br&gt;
Förslaget &lt;br&gt;
I Veteransoldatutredningens betänkanden En svensk veteranpolitik, &lt;br&gt;
del 1 och 2 (SOU 2007:77 och 2008:91), behandlas frågan hur en &lt;br&gt;
svensk veteranpolitik, dvs. hur ansvaret för personalen före, under &lt;br&gt;
och efter internationella militära insatser bör vara utformat. I &lt;br&gt;
slutbetänkandet lämnar utredningen ett antal förslag avseende omhändertagandet &lt;br&gt;
av veteransoldater och deras anhöriga. Andra förslag, &lt;br&gt;
av mer indirekt betydelse, tar sikte på Försvarsmaktens struktur &lt;br&gt;
och arbetssätt. &lt;br&gt;
18 Verket har vid hearingen i juni 2009 vidhållit sin inställning i denna del. &lt;br&gt;
263&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
drag innefattade att göra en allmän översyn av &lt;br&gt;
lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom försvarsmakten (LuF), &lt;br&gt;
. &lt;br&gt;
bes&lt;br&gt;
tureringen innebär bl.a. &lt;br&gt;
h Stödåtgärder &lt;br&gt;
Utredningens upp&lt;br&gt;
att analysera om lagen är ändamålsenligt utformad samt att eventuellt &lt;br&gt;
lämna förslag till nödvändig författningsreglering&lt;br&gt;
De olika förslagen till lagstiftningsåtgärder innebär att lagens &lt;br&gt;
tillämpningsområde ändras och att vissa grundläggande bestämmelser &lt;br&gt;
får ett delvis annat innehåll. Vidare föreslås att Försvarsmaktens &lt;br&gt;
utlandsstyrka avvecklas som en organisatorisk enhet. Myndighetens &lt;br&gt;
internationella verksamhet ska i stället betraktas som en &lt;br&gt;
naturlig del av den samlade försvarsverksamheten. &lt;br&gt;
Mot bakgrund av de författningsändringar som föreslås och &lt;br&gt;
behovet av att omstrukturera den nuvarande lagen är enligt Veteransoldatutredningen &lt;br&gt;
den mest lämpliga lagtekniska lösningen att &lt;br&gt;
införa en ny lag med bestämmelser för Försvarsmaktens personal &lt;br&gt;
vid internationella militära insatser och att LuF upphävs. Utredningen &lt;br&gt;
föreslår även att den nuvarande förordningen (1999:569) &lt;br&gt;
om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten upphävs och ersätts av en &lt;br&gt;
förordning med bestämmelser för Försvarsmaktens personal i internationella &lt;br&gt;
militära insatser. &lt;br&gt;
Lagförslaget innebär att vissa bestämmelser som finns i nuvarande &lt;br&gt;
LuF ska gälla för personalen också i framtiden, exempelvis &lt;br&gt;
tämmelserna om anställning, arbetstid, semester, arbetsmiljö &lt;br&gt;
och arbetsskador. Bestämmelserna förs över till den nya lagen med &lt;br&gt;
de ändringar som är påkallade till följd av att begreppet utlandsstyrkan &lt;br&gt;
avvecklas och att det i stället är verksamhetens art som &lt;br&gt;
anger lagens tillämpningsområde. Omstruk&lt;br&gt;
att bestämmelserna i LuF under rubriken Rehabilitering (6–10 §§) &lt;br&gt;
delas upp för att i den föreslagna lagen i stället införas under rubrikerna &lt;br&gt;
Särskilt uppföljningsansvar (6 och 7 §§) oc&lt;br&gt;
(8–12 §§). Lagförslaget innebär vidare att arbetsgivarens uppföljningsansvar &lt;br&gt;
förtydligas och lyfts fram från förordningen (1999:569) &lt;br&gt;
om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten (18 §) till den nya lagen &lt;br&gt;
(6 §). &lt;br&gt;
Förslaget till ny förordning motsvarar i stora delar nu gällande &lt;br&gt;
förordning med de ändringar som avskaffandet av utlandsstyrkan &lt;br&gt;
medför. En skillnad är dock att förslaget innehåller särskilda bestämmelser &lt;br&gt;
avseende Försvarsmaktens organisation för att kunna &lt;br&gt;
fullgöra ansvaret i fråga om stöd till anhöriga samt ansvaret för &lt;br&gt;
personal som tjänstgjort i internationella militära insatser (19 och &lt;br&gt;
20 §§). &lt;br&gt;
264&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
utvecklingen liksom en &lt;br&gt;
grundlig problemorientering. Försvarsmakten ansåg också att ett &lt;br&gt;
utredningen, däribland en &lt;br&gt;
förslag att ersätta nuvakan, &lt;br&gt;
eftersom upphävandet &lt;br&gt;
av författningarna innebär att man rycker undan grunden &lt;br&gt;
fs&lt;br&gt;
t &lt;br&gt;
f&lt;br&gt;
n övriga paragrafer är enligt Försvarsmakten &lt;br&gt;
sådana att de i nuvarande utformning inte kan läggas &lt;br&gt;
utlandstjänstgöring i kris- och konfliktområden. För statliga myndigRemissinstanserna &lt;br&gt;
Flertalet av de omkring 30 remissinstanserna som yttrade sig angående &lt;br&gt;
slutbetänkandet var positiva till förslaget i allmänhet. &lt;br&gt;
Försvarsmakten ställde sig i sitt remissyttrande positiv till ett &lt;br&gt;
förstärkt skydd för veteransoldaterna men riktade i övrigt stark &lt;br&gt;
kritik mot utredningens förslag. Enligt Försvarsmakten saknas i utredningen &lt;br&gt;
en beskrivning av den framtida &lt;br&gt;
stort antal frågeställningar inte berörs i &lt;br&gt;
konsekvensbeskrivning av utredningens&lt;br&gt;
rande författningar som gäller för utlandsstyr&lt;br&gt;
ör Polisens utlandsstyrka. I fråga om förslaget till lag med be&lt;br&gt;
tämmelser för Försvarsmaktens personal vid internationella mili&lt;br&gt;
ära insatser framförde Försvarsmakten att flertalet paragrafer i&lt;br&gt;
örslaget är direkt överflyttade från LuF och motsvarande förording &lt;br&gt;
utan ändringar. Förslagen i &lt;br&gt;
till grund för lagstiftning. Försvarsmakten pekade vidare på ett &lt;br&gt;
antal bestämmelser med sådana brister. &lt;br&gt;
Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Skåne län framförde &lt;br&gt;
synpunkter på den närmare utformningen av lagbestämmelserna. &lt;br&gt;
Kritiken bestod främst i att lagförslaget enligt domstolarnas mening &lt;br&gt;
innehåller otydliga gränsdragningar och skälighetsbedömningar som &lt;br&gt;
kan innebära tillämpningssvårigheter. &lt;br&gt;
FBA betonade i sitt remissvar vikten av att även civil personal &lt;br&gt;
inkluderas i en samlad svensk veteranpolitik, såväl vad avser allmänt &lt;br&gt;
synsätt som lagstiftnings- och verksamhetsmässigt. &lt;br&gt;
Arbetsgivarverket framhöll i sitt remissyttrande att även civil &lt;br&gt;
personal ofta ingår i insatser där den utsätts för en riskbild liknande &lt;br&gt;
den som gäller för militär personal. Vad gäller förslaget till lag med &lt;br&gt;
bestämmelser för Försvarsmaktens personal vid internationella militära &lt;br&gt;
insatser betonade Arbetsgivarverket, liksom Kammarkollegiet i &lt;br&gt;
sitt remissyttrande, att de båda myndigheterna samverkar för att &lt;br&gt;
utveckla den s.k. URA-försäkringen genom bl.a. en kompletterande &lt;br&gt;
del anpassad till de förutsättningar som råder i kris- och konfliktområden. &lt;br&gt;
Enligt dessa myndigheters mening är övergripande frågor &lt;br&gt;
som försäkrings- och rehabiliteringsfrågor inte enbart av vikt för &lt;br&gt;
Försvarsmakten utan gäller alla myndigheter som är involverade i &lt;br&gt;
265&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
heter krävs ingen författningsreglering. Reglering bör i stället ske i &lt;br&gt;
kollektivavtal mellan de centrala avtalsslutande parterna på det &lt;br&gt;
statliga området.19 Kammarkollegiet påpekade även att alla statligt &lt;br&gt;
anställda som utlandsstationeras genom exempelvis kollektivavtalet &lt;br&gt;
URA har ett omfattande personskadeskydd vid olycksfall under &lt;br&gt;
hela utlandsstationeringen genom de försäkringar hos Kammarkollegiet &lt;br&gt;
som överenskommits i avtalet. &lt;br&gt;
8.5 Överväganden och förslag &lt;br&gt;
8.5.1 Behovet av en författningsreglering &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: På samma sätt som beträffande anställda &lt;br&gt;
i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten och Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
bör anställningsförhållandena för statligt anställda i &lt;br&gt;
vissa internationella civila uppdrag författningsregleras och inte &lt;br&gt;
enbart bestämmas genom avtal. &lt;br&gt;
Som framhålls i utredningens direktiv har Sverige som målsättning &lt;br&gt;
att ta ett stort ansvar i bl.a. freds- och säkerhetsfrämjande insatser &lt;br&gt;
och att förstärka och bredda det civila inslaget i sådana insatser. &lt;br&gt;
Det finns därför anledning att anta att antalet personer som deltar i &lt;br&gt;
internationella civila krishanteringsinsatser, liksom i internationella &lt;br&gt;
civila uppdrag i övrigt, kommer att öka. &lt;br&gt;
Medan personer som är anställda i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
eller som tillhör Polisens utlandsstyrka omfattas av de arbets och&lt;br&gt;
utande parterna på det &lt;br&gt;
sta&lt;br&gt;
tänkandet En svensk veteranpolitik (SOU 2008:91). Till stöd för &lt;br&gt;
socialrättsliga regler som finns i lagen (1999:568) om utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom försvarsmakten (LuF), saknas motsvarande författningsreglering &lt;br&gt;
beträffande annan personal som deltar i internationella &lt;br&gt;
uppdrag. Sådana frågor regleras i stället regelmässigt genom &lt;br&gt;
avtal (se avsnitt 8.3.4). &lt;br&gt;
Arbetsgivarverket har till utredningen framfört uppfattningen &lt;br&gt;
att någon författningsreglering inte bör ske. Reglering bör i stället &lt;br&gt;
ske i kollektivavtal mellan de centrala avtalssl&lt;br&gt;
tliga området. Denna uppfattning överensstämmer med vad verket &lt;br&gt;
framförde i remissyttranden avseende departementspromemorian &lt;br&gt;
Domare och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1) och be19 &lt;br&gt;
Se fotnot 18. &lt;br&gt;
266&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
sät&lt;br&gt;
liktområden. Därtill kommer att kollektivavtal kan &lt;br&gt;
ko&lt;br&gt;
fattningsreglering. Den reglering som därvid främst blir &lt;br&gt;
aktuell avser i huvudsak frågor om arbetsrättslig ställning och &lt;br&gt;
socialrättsliga villkor. I samband med att LuF infördes konstasådant &lt;br&gt;
som redan var &lt;br&gt;
reglerat i lag eller inskränker lags tillämplighet. Det ansågs därför att &lt;br&gt;
be &lt;br&gt;
b &lt;br&gt;
e&lt;br&gt;
le al &lt;br&gt;
därför författningsregleras framgent. &lt;br&gt;
denna uppfattning kan anföras att arbetsmarknadens parter är de &lt;br&gt;
som är mest lämpade att avgöra frågor rörande den egna verksamheten &lt;br&gt;
och de anställda. De centrala avtalsslutande parterna har &lt;br&gt;
också i förhandlingsprotokoll uttalat att de är överens om att fortta &lt;br&gt;
arbetet med att finna ändamålsenliga lösningar på försäkringsfrågorna &lt;br&gt;
i samband med utlandstjänstgöring. Reglering genom &lt;br&gt;
kollektivavtal, såsom URA, är en flexibel lösning som kan anpassas &lt;br&gt;
till respektive yrkesgrupp och form av internationellt uppdrag. &lt;br&gt;
Arbetsgivarverket och ett antal statliga myndigheter arbetar med &lt;br&gt;
att komplettera URA med speciella villkor avseende personal i snabba &lt;br&gt;
insatser. Vidare håller Arbetsgivarverket och Kammarkollegiet på &lt;br&gt;
att utveckla den i kollektivavtal reglerade URA-försäkringen med &lt;br&gt;
en kompletterande del anpassad till de förutsättningar som råder i &lt;br&gt;
kris- och konf&lt;br&gt;
mma till stånd snabbare än lagstiftning och att man med kollektivavtalslösningen &lt;br&gt;
därför kan undvika onödig tröghet i processen. &lt;br&gt;
Enligt utredningens mening kan emellertid vägande skäl anföras &lt;br&gt;
för en för&lt;br&gt;
terades att vissa bestämmelser delvis reglerar &lt;br&gt;
estämmelserna lämpligen borde ges i lagform.20 Kompletterand&lt;br&gt;
estämmelser som inte bedömdes kräva lagform samlades i stället i&lt;br&gt;
n förordning. Dessa skäl bör enligt utredningen alltjämt vara vägdande, &lt;br&gt;
och arbets- och socialrättsliga villkor för all civil person&lt;br&gt;
En annan anledning till att anställningsförhållandena för personer &lt;br&gt;
inom Försvarsmaktens respektive Polisens utlandsstyrka i stora &lt;br&gt;
delar har författningsreglerats och inte överlämnats till avtalsförhandlingar &lt;br&gt;
är att utlandsstyrkornas verksamhet grundas på svenska &lt;br&gt;
åtaganden och att Sverige därför bär ett särskilt ansvar för denna &lt;br&gt;
verksamhet.21 Denna utgångspunkt bör vara vägledande också för &lt;br&gt;
en författningsreglering avseende övrig civil personals medverkan i &lt;br&gt;
internationella civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Därtill kommer att arbets- och socialrättsliga frågor i grundläggande &lt;br&gt;
delar rör viktiga rättighetsfrågor vilka inte bör överlämnas &lt;br&gt;
till reglering i avtal. Regleringen ställer särskilda krav på förutse20 &lt;br&gt;
SOU 1998:30, s. 160 och prop. 1998/99:68, s. 12 f. &lt;br&gt;
21 Jfr direktiven till översyn av reglerna för Försvarsmaktens fredsfrämjande verksamhet utomlands&lt;br&gt;
, dir. 1997:21. &lt;br&gt;
267&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
ra att gälla. Flertal&lt;br&gt;
nställda i vissa internationella &lt;br&gt;
up&lt;br&gt;
barhet för den enskilde som har ett berättigat krav på att få en klar &lt;br&gt;
och tydlig bild av vilka förutsättningar som gäller under utlandsuppdraget, &lt;br&gt;
inte minst vilka rättigheter och skyldigheter som följer &lt;br&gt;
med tjänstgöringen. En författningsreglering är därför att föredra. &lt;br&gt;
Det bör också påpekas att Veteransoldatutredningens förslag till &lt;br&gt;
lag med bestämmelser för Försvarsmaktens personal vid internationella &lt;br&gt;
militära insatser innebär att LuF ska upphö&lt;br&gt;
et av LuF:s bestämmelser tillämpas på den som tjänstgör i Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka (1 a §). Det nya lagförslaget innehåller däremot inte &lt;br&gt;
någon regel som gör lagen tillämplig även på anställda inom Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka. Detta innebär att Polisens utlandsstyrka skulle komma &lt;br&gt;
att sakna lagreglering för det fall Veteransoldatutredningens förslag &lt;br&gt;
genomförs, vilket i vart fall förutsätter någon form av övergångsbestämmelse&lt;br&gt;
. &lt;br&gt;
Mot bakgrund av vad som nu sagts finner utredningen alltså att &lt;br&gt;
det finns ett behov av en författningsreglering av arbets- och socialrättsliga &lt;br&gt;
frågor avseende statligt a&lt;br&gt;
pdrag. &lt;br&gt;
8.5.2 Formerna för författningsreglering &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: En författningsreglering av anställningsförhållandena &lt;br&gt;
för statligt anställda i vissa internationella &lt;br&gt;
civila uppdrag bör ta sin utgångspunkt i motsvarande reglering &lt;br&gt;
för Försvarsmaktens personal i internationella militära insatser. &lt;br&gt;
En lagreglering för statligt anställdas medverkan i internationella &lt;br&gt;
civila uppdrag skulle kunna ske genom ändringar i lagen (1982:80) &lt;br&gt;
om offentlig anställning. För domares del skulle regleringen kunna &lt;br&gt;
ske i lagen (1994:261) om fullmaktsanställning. Ett alternativ är att &lt;br&gt;
stifta särskilda lagar för varje yrkesgrupp eller inom varje verksamhet, &lt;br&gt;
t.ex. en särskild lag om domares eller domstolsanställdas &lt;br&gt;
deltagande i internationell civil krishantering. Ytterligare ett alternativ &lt;br&gt;
är en gemensam lag för hela rättsväsendet, dvs. för domare, &lt;br&gt;
åklagare, poliser, kriminalvårdstjänstemän och andra anställda inom &lt;br&gt;
rättsväsendet. &lt;br&gt;
Skäl föreligger dock inte att göra någon innehållsmässig skillnad &lt;br&gt;
i regleringen för olika verksamheter eller yrkesgrupper i förevarande &lt;br&gt;
hänseende. Personer som tjänstgör under likartade riskfyllda beting268&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
arbetar under likartade förhållanden utomlands&lt;br&gt;
. Vilka personalkategorier och uppdrag som bör omfattas av &lt;br&gt;
regleringen redogörs för i avsnitt 8.5.3 och 8.5.4. &lt;br&gt;
rhållande &lt;br&gt;
t skvärt att svensk militär och &lt;br&gt;
civil personal som tjänstgör i samma insats i stor utsträckning omf&lt;br&gt;
r &lt;br&gt;
f berörda. En ny författningsreglering &lt;br&gt;
av anställningsförhållanden för civil personal i &lt;br&gt;
elser, oavsett skillnader i yrkesmässig tillhörighet i Sverige, bör &lt;br&gt;
enligt utredningen ha samma arbets- och socialrättsliga skydd &lt;br&gt;
under utlandsuppdragen. Utredningen förordar därför som en principiell &lt;br&gt;
lösning en gemensam reglering för alla anställda vid civila &lt;br&gt;
statliga myndigheter som&lt;br&gt;
Detta synsätt gör sig till stora delar också gällande i fö&lt;br&gt;
ill militär personal. Det är således ön&lt;br&gt;
attas av likvärdiga anställningsförhållanden. Bortsett från en allmän &lt;br&gt;
ättviseaspekt innebär ett i stora delar enhetligt regelsystem också&lt;br&gt;
örutsebarhet och pedagogiska fördelar för de&lt;br&gt;
internationella uppdrag bör därför, med de skillnader som är påkallade &lt;br&gt;
av omständigheterna, lämpligen bygga på motsvarande lagstiftning &lt;br&gt;
avseende militär personal. &lt;br&gt;
En författningsreglering rörande civil personal skulle – såsom &lt;br&gt;
föreslogs i departementspromemorian Domare och åklagare i internationella &lt;br&gt;
insatser (Ds 2002:1) – därför kunna ta sin utgångspunkt i &lt;br&gt;
den nuvarande lagstiftningen rörande personal i internationella &lt;br&gt;
militära insatser, dvs. i LuF. Som framgått ovan har emellertid &lt;br&gt;
Veteransoldatutredningen i betänkandet En svensk veteranpolitik &lt;br&gt;
(SOU 2008:91) föreslagit att denna lag ska upphävas och ersättas &lt;br&gt;
av lagen om Försvarsmaktens personal i internationella militära insatser &lt;br&gt;
(se avsnitt 8.4.3). &lt;br&gt;
Förslaget härom lämnades i oktober 2008 och har i huvudsak &lt;br&gt;
mottagits väl, även om bl.a. Försvarsmakten i sitt remissyttrande &lt;br&gt;
riktat kritik mot delar av förslaget (se avsnitt 8.4.3.) Under hand &lt;br&gt;
har från Regeringskansliet inhämtats att det finns anledning att &lt;br&gt;
utgå från att lagförslaget kommer att ligga till grund för den fortsatta &lt;br&gt;
beredningen. &lt;br&gt;
Mot bakgrund av vad som nu sagts har utredningen ansett det &lt;br&gt;
mest ändamålsenligt, att utgångspunkten för en ny författningsreglering &lt;br&gt;
om anställningsförhållanden för civil personal vid internationella &lt;br&gt;
uppdrag bör vara Veteransoldatutredningens förslag till &lt;br&gt;
författningsreglering för Försvarsmaktens personal i internationella&lt;br&gt;
militära insatser. Hänsyn måste dock givetvis tas till de skillnader &lt;br&gt;
som är betingade av olikheter i verksamhetens karaktär. &lt;br&gt;
Med hänsyn emellertid till de stora likheter som föreligger &lt;br&gt;
mellan Veteransoldatutredningens förslag till lag avseende militär &lt;br&gt;
269&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
mening anledning &lt;br&gt;
att&lt;br&gt;
personal och det förslag till lag avseende civil personal som utredningen &lt;br&gt;
här lämnar, finns det enligt utredningens &lt;br&gt;
i det fortsatta lagstiftningsarbetet också överväga möjligheten &lt;br&gt;
till en gemensam författningsreglering för såväl militär som civil &lt;br&gt;
personal i utlandstjänst. &lt;br&gt;
8.5.3 Personalkategorier som primärt bör omfattas &lt;br&gt;
av författningsregleringen &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Den nya författningsregleringen &lt;br&gt;
bör omfatta all personal som sänds ut av rättsväsendet för arbete &lt;br&gt;
i internationella civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
I utredningens uppdrag ingår att överväga behovet av och – för det &lt;br&gt;
fall det anses nödvändigt – lämna förslag på författningsreglering av &lt;br&gt;
utlandstjänstgöringen för rättsväsendets personal innefattande bl.a. &lt;br&gt;
arbets- och socialrättsliga frågor. &lt;br&gt;
Begreppet rättsväsende omfattar i första hand domstolsväsende, &lt;br&gt;
åklagarväsende, polis och kriminalvård. Även Brottsförebyggande &lt;br&gt;
rådets och Brottsoffermyndighetens verksamhet kan hänföras till &lt;br&gt;
detta begrepp. Avgränsningen är dock inte självklar. Man kan således &lt;br&gt;
tänka sig att personer som i Sverige är verksamma som &lt;br&gt;
exempelvis domare eller åklagare inte direkt verkar i sina respektive &lt;br&gt;
yrkesroller i det internationella uppdraget, utan t.ex. arbetar med &lt;br&gt;
allmän uppbyggnad av förvaltningsstrukturer. Det är också tveksamt &lt;br&gt;
om exempelvis rådgivare inom det vidsträckta området &lt;br&gt;
mänskliga rättigheter omfattas av begreppet. Det förekommer också &lt;br&gt;
att personer som är eller har varit verksamma inom rättsväsendet &lt;br&gt;
deltar i internationella uppdrag utsända av någon annan myndighet, &lt;br&gt;
exempelvis Folke Bernadotteakademin (FBA) eller Sida. För att &lt;br&gt;
undvika oklarheter i detta avseende bör en författningsreglering &lt;br&gt;
avseende personal från rättsområdet knytas till anställning vid någon &lt;br&gt;
av rättsväsendets delar och således inte till den funktion eller de &lt;br&gt;
arbetsuppgifter som personen innehar utomlands. &lt;br&gt;
Frågor rörande vilken myndighet som är att anse som anställningsmyndighet &lt;br&gt;
behandlas närmare i avsnitt 7.3.10. &lt;br&gt;
Lagens tillämpningsområde bör vidare begränsas utifrån verksamhetens &lt;br&gt;
natur. Begreppet internationella uppdrag kan i sammanhanget &lt;br&gt;
omfatta såväl civila krishanteringsinsatser och utvecklings270&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
tande och mångfasetterat begrepp. Området är &lt;br&gt;
des&lt;br&gt;
det gäller tidsfak&lt;br&gt;
tillfälliga åtgärder. Medan personal &lt;br&gt;
i civila krishanteringsinsatser i normalfallet är stationerad &lt;br&gt;
utomlands i längre perioder, bedrivs emellertid utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
vanligen under kortare vistelser i mottagarlandet. Vidare &lt;br&gt;
genomförs utvecklingssamarbete – typiskt sett – i miljöer där det &lt;br&gt;
säkerhetspolitiska läget inte är inne i akuta skeden utan i faser av &lt;br&gt;
samarbete som övriga internationella uppdrag, däribland arbete vid &lt;br&gt;
de internationella tribunalerna och domstolarna. &lt;br&gt;
Internationella civila krishanteringsinsatser betecknas ibland som &lt;br&gt;
freds- och säkerhetsfrämjande insatser och är vanligen beslutade av &lt;br&gt;
FN, OSSE eller EU. I Sverige är det regeringen som fattar beslut &lt;br&gt;
om deltagande i internationella civila krishanteringsinsatser. Regeringen &lt;br&gt;
beslutar också om det anslag som står till förfogande för &lt;br&gt;
deltagandet. Personalens medverkan sker inte sällan under riskfyllda &lt;br&gt;
betingelser. Vanligen rör det sig om längre tjänstgöring utomlands&lt;br&gt;
. Mot bakgrund härav är det lämpligt att personer som deltar i &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser, vilket också konstaterades i departementspromemorian &lt;br&gt;
Domare och åklagare i internationella insatser &lt;br&gt;
(Ds 2002:1), omfattas av regleringen. &lt;br&gt;
Som framgått är emellertid begreppet internationell civil krishantering &lt;br&gt;
ett omfat&lt;br&gt;
sutom dynamiskt och det är mycket svårt att förutsäga i vilken &lt;br&gt;
riktning verksamheten kommer att förändras. Det är också av betydelse &lt;br&gt;
hur den militära krishanteringen utvecklas.22 För närvarande &lt;br&gt;
är i synnerhet EU:s krishanteringsberedskap under kraftig förändring. &lt;br&gt;
Mot denna bakgrund är det varken ändamålsenligt eller möjligt &lt;br&gt;
att nationellt definiera begreppet på ett uttömmande sätt i &lt;br&gt;
lagtexten. Det bör dock klargöras att med internationell civil krishantering &lt;br&gt;
avses ett icke-militärt internationellt uppdrag, vari Sverige &lt;br&gt;
tar del. &lt;br&gt;
Deltagande i internationellt utvecklingssamarbete beslutas och &lt;br&gt;
finansieras i regel av respektive myndighet. Utvecklingssamarbete &lt;br&gt;
skiljer sig också från civila krishanteringsinsatser när &lt;br&gt;
torn. Civilpersonals deltagande i krishantering kan beroende på &lt;br&gt;
situationen pågå i flera år. Jämfört med utvecklingssamarbetets &lt;br&gt;
långsiktighet är det ändå fråga om&lt;br&gt;
22 Syftet med den svenska internationella militära verksamheten är enligt 1 § tredje stycket &lt;br&gt;
lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten att avvärja risk för en väpnad &lt;br&gt;
konflikt, hejda en pågående väpnad konflikt, övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd&lt;br&gt;
, eller skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i &lt;br&gt;
samband med en väpnad konflikt. Bestämmelsen återfinns i 1 § andra stycket i Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
förslag till lag med bestämmelser för Försvarsmaktens personal vid internationella &lt;br&gt;
militära insatser. &lt;br&gt;
271&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
gssamarbete är därför ofta inte &lt;br&gt;
i lika stor utsträckning som civila krishanteringsinsatser bundet till &lt;br&gt;
d &lt;br&gt;
in &lt;br&gt;
s er sig &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete i många avseenden från civila krishanteringsuppbyggnad. &lt;br&gt;
Deltagandet i utvecklin&lt;br&gt;
en konflikt eller det konflikthot som ligger i bakgrunden. Detta&lt;br&gt;
nebär att arbetsförhållandena i normalfallet inte är lika riskfyllda&lt;br&gt;
om under civila krishanteringsinsatser. Sammantaget skilj&lt;br&gt;
insatser och bör därför inte omfattas av författningsregleringen. &lt;br&gt;
Reglering bör för denna grupp i stället även fortsättningsvis ske &lt;br&gt;
genom kollektivavtal. Utredningens förslag motsvarar i detta avseende &lt;br&gt;
det förslag som lämnades i departementspromemorian &lt;br&gt;
Domare och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1) samt den &lt;br&gt;
finska regleringen på området. Den finska lagstiftningen undantar &lt;br&gt;
uttryckligen utvecklingssamarbete från tillämpningsområdet (se 2 § &lt;br&gt;
andra stycket lagen om civilpersonals deltagande i krishantering &lt;br&gt;
30.12.2004/1287). &lt;br&gt;
När det gäller övriga internationella uppdrag kan särskilt nämnas &lt;br&gt;
arbete i internationella tribunaler och domstolar. Vid sådant arbete &lt;br&gt;
är personalen vanligen anställd direkt av den som står bakom &lt;br&gt;
tribunalen eller domstolen i fråga, exempelvis FN. Då en lag rörande &lt;br&gt;
civil personal bör begränsas till personer anställda av svenska myndigheter &lt;br&gt;
– i första hand rättsväsendet – faller personal vid sådana &lt;br&gt;
tribunaler utanför lagens tillämpningsområde redan av denna anledning. &lt;br&gt;
I enstaka fall kan det dock förekomma att svensk personal vid &lt;br&gt;
internationellt sammansatta domstolar sänds ut på uppdrag av exempelvis &lt;br&gt;
Sida. Av samma skäl som anförts beträffande deltagare i &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete bör enligt utredningens mening inte heller &lt;br&gt;
sådan personal omfattas av författningsregleringen. &lt;br&gt;
Utredningen föreslår alltså att författningsregleringen ska omfatta &lt;br&gt;
personal inom rättsväsendet som tjänstgör inom ramen för en internationell &lt;br&gt;
civil krishanteringsinsats. &lt;br&gt;
272&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
8.5.4 Andra personalkategorier &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: En författningsreglering bör vara &lt;br&gt;
tillämplig även på övrig civil personal som sänds ut av statliga &lt;br&gt;
myndigheter i internationella civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
I utredningens uppdrag ingår att överväga om en eventuell författningsreglering &lt;br&gt;
kan vara tillämplig på civil personal utöver dem som &lt;br&gt;
är anställda inom rättsväsendet. &lt;br&gt;
Det kan undantagsvis förekomma att statligt anställda jurister &lt;br&gt;
verksamma inom skilda områden inte är anställda inom någon av &lt;br&gt;
rättsväsendets delar men likväl bör och kan komma ifråga för internationella &lt;br&gt;
uppdrag på rättsområdet. För att undvika behov av särreglering &lt;br&gt;
för dessa fall eller risk för att vissa personkategorier inte &lt;br&gt;
omfattas av det avsedda arbets- eller socialrättsliga skyddet, bör &lt;br&gt;
någon hänvisning i lag redan av denna anledning inte göras till rättsväsendet &lt;br&gt;
utan lagen omfatta all statlig personal, oavsett yrkesbakgrund&lt;br&gt;
, utanför Försvarsmakten. Någon anledning att utsträcka lagens &lt;br&gt;
tillämpningsområde härutöver, exempelvis till privat- eller kommunalanställda, &lt;br&gt;
finns dock inte. &lt;br&gt;
Som framhållits ovan bör personer som tjänstgör under likartade &lt;br&gt;
riskfyllda betingelser ha samma arbets- och socialrättsliga &lt;br&gt;
skydd. Utöver rättviseaspekter kan, som framgått, pedagogiska skäl &lt;br&gt;
anföras för att en författningsreglering av anställningsförhållandena &lt;br&gt;
för statligt anställda i internationella civila uppdrag bör vara enhetligt &lt;br&gt;
utformad. Regleringen bör således omfatta alla civila personalkategorier &lt;br&gt;
och inte vara begränsad till dem som är anställda &lt;br&gt;
inom rättsväsendet. Detta innebär att även personal som sänds ut &lt;br&gt;
av exempelvis FBA och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap &lt;br&gt;
(MBS) för att delta i civila krishanteringsinsatser bör omfattas. &lt;br&gt;
Civil krishantering bör i detta sammanhang åtskiljas från humanitära &lt;br&gt;
biståndsinsatser, även om gränsdragningen innebär vissa svårigheter.23 &lt;br&gt;
Till humanitärt bistånd kan hänföras bl.a. det internationella &lt;br&gt;
arbete som Sidas personal bedriver (se avsnitt 4.3). Ett av de &lt;br&gt;
gemensamma målen för krishanteringen och det humanitära biståndet &lt;br&gt;
23 Humanitärt bistånd definieras bl.a. i rådets förordning (EG) nr 1257/96 om humanitärt &lt;br&gt;
bistånd som icke-diskriminerande biståndsinsatser, hjälp- och skyddsinsatser till förmån för &lt;br&gt;
befolkningsgrupper i tredje länder, särskilt de mest utsatta befolkningsgrupperna och i första &lt;br&gt;
hand befolkningen i utvecklingsländer, offer för naturkatastrofer, händelser med mänskligt &lt;br&gt;
ursprung såsom krig och konflikter eller extraordinära situationer och omständigheter jämförbara &lt;br&gt;
med naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människan. &lt;br&gt;
273&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
ånd är dock direkt nödhjälp, där den &lt;br&gt;
utr&lt;br&gt;
het. Det är oundvikligt att civil krishantering &lt;br&gt;
och&lt;br&gt;
a krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
bör omfattas av en gemensam författningsreglering. &lt;br&gt;
Utredningen, som noterar att vad som betecknas som militär verki &lt;br&gt;
utredningsuppdraget, lämnar följaktligen inget &lt;br&gt;
förslag i denna del utan nöjer sig med detta påpekande. &lt;br&gt;
e &lt;br&gt;
oe &lt;br&gt;
S pet civil krishantering enligt &lt;br&gt;
verkets uppfattning inte omfattar all internationell verksamhet som &lt;br&gt;
tillämpningsområde på det sätt som görs i den finska lagstiftningen. &lt;br&gt;
En hänvisning bör dock göras till de särskilda bestämär &lt;br&gt;
att rädda och skydda människoliv under och efter katastrofsituationer. &lt;br&gt;
Humanitärt bist&lt;br&gt;
ikes- och säkerhetspolitiska prövningen inte är lika betydelsefull. &lt;br&gt;
Civil personal som deltar i krishantering utför delvis humanitärt &lt;br&gt;
arbete, men målet för krishanteringsverksamheten är aldrig enbart &lt;br&gt;
humanitärt. &lt;br&gt;
Krishantering i samband med konfliktsituationer är en helhet &lt;br&gt;
som omfattar olika både civila och militära funktioner. Ofta är de &lt;br&gt;
samtidiga och beroende av varandra, även om det är fråga om olika &lt;br&gt;
organisatörers verksam&lt;br&gt;
annan verksamhet i samband med krissituationer, också av &lt;br&gt;
militärt slag, delvis överlappar varandra. Vid bestämmandet av den &lt;br&gt;
framtida lagens tillämpningsområde finns det anledning att överväga &lt;br&gt;
om också insatser som inte betecknas som civil&lt;br&gt;
samhet inte ingår&lt;br&gt;
I sitt remissyttrande över departementspromemorian Domar&lt;br&gt;
ch åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1) påtalade dåvarand&lt;br&gt;
tatens räddningsverk att begrep&lt;br&gt;
myndigheten bedriver. I dag är det MSB som bedriver motsvarande &lt;br&gt;
internationella arbete. Myndighetens internationella insatser består &lt;br&gt;
dels av civila krishanteringsinsatser, dels olika former av humanitära &lt;br&gt;
insatser, kapacitetsutvecklingsinsatser och humanitära minröjningsinsatser. &lt;br&gt;
Medan de civila krishanteringsinsatserna är beslutade &lt;br&gt;
och särskilt finansierade av regeringen, är övriga internationella &lt;br&gt;
insatser beslutade av myndigheten efter kontakter med Regeringskansliet &lt;br&gt;
och bekostade av myndighetens medel. Med hänsyn dels &lt;br&gt;
till att myndighetens deltagande i civila krishanteringsinsatser därmed &lt;br&gt;
skiljer sig från övriga internationella insatser, dels till den stora &lt;br&gt;
variation som finns i fråga om myndighetens övriga internationella &lt;br&gt;
insatser, är det enligt utredningens mening lämpligt att endast myndighetens &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser omfattas av lagens tillämpningsområde&lt;br&gt;
. &lt;br&gt;
Det torde inte finnas något behov av att i lagtexten uttryckligen &lt;br&gt;
undanta de internationella uppdrag som inte omfattas av lagens &lt;br&gt;
274&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. &lt;br&gt;
itär insats. &lt;br&gt;
Det bör påpekas att det är krishanteringsinsatsens inriktning – på &lt;br&gt;
militär eller civil verksamhet – som avgör vilken särlagstiftning som &lt;br&gt;
ör denna fråga saknar det däremot &lt;br&gt;
betydelse om personalen är civil eller militär. Civil personal som är &lt;br&gt;
ata &lt;br&gt;
la -&lt;br&gt;
n&lt;br&gt;
äa &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser. En sådan lag kan lämpligen benämnas lag &lt;br&gt;
om personal i internationella civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
melser som finns för anställda i Försvarsmakten som tjänstgör i en &lt;br&gt;
internationell mil&lt;br&gt;
dess personal ska omfattas av. F&lt;br&gt;
nställd av Försvarsmakten och som tjänstgör i internationella mili&lt;br&gt;
ära insatser kan således komma att omfattas av den föreslagn&lt;br&gt;
gen med bestämmelser för Försvarsmaktens personal i internatio&lt;br&gt;
ella militära insatser &lt;br&gt;
Det sagda innebär att en författningsreglering kan vara tillämplig&lt;br&gt;
ven på övrig personal som sänds ut av statliga myndigheter i civil&lt;br&gt;
8.5.5 Övrigt &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Även med föreslagen författningsreglering &lt;br&gt;
kvarstår ett behov av vissa kollektiv- och försäkringsavtalslösningar &lt;br&gt;
på området. &lt;br&gt;
Även med en föreslagen författningsreglering kvarstår dock ett &lt;br&gt;
behov av kollektiv- och försäkringsavtalslösningar på området. Det &lt;br&gt;
gäller såväl behovet av mer detaljerade villkor som frågor som lämnats &lt;br&gt;
utanför författningsregleringen, exempelvis avseende statens skadeståndsansvar &lt;br&gt;
för skador vållade av utsänd personal. &lt;br&gt;
Brottsoffermyndigheten har uppmärksammat utredningen på den &lt;br&gt;
osäkerhet som för närvarande råder i fråga om rätt till brottsskadeersättning &lt;br&gt;
när utsänd personal utsätts för brott utomlands, främst &lt;br&gt;
nä&lt;br&gt;
säkring. Utredningen delar denna uppfattning. &lt;br&gt;
Utredningen har vidare uppmärksammats på vikten av enhetliga &lt;br&gt;
regler i fråga om beskattning av traktamenten inom EU-missioner. &lt;br&gt;
Utredningen utgår från att svenskar, genom exempelvis Skatteverkets &lt;br&gt;
tillämpning av bestämmelserna, inte särbehandlas negativt i &lt;br&gt;
r det gäller rätten till ersättning för kränkning.24 Myndigheten &lt;br&gt;
har därvid framhållit behovet av att frågan löses genom arbetsgivarens &lt;br&gt;
för&lt;br&gt;
24 Jfr Brottsoffermyndighetens beslut den 1 november 1999, diarienr 02817/1998, samt den &lt;br&gt;
20 april 2009, diarienr 10400/2008 och 11344/2008. &lt;br&gt;
275&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Arbets- och socialrättsliga frågor, m.m. SOU 2009:76 &lt;br&gt;
276 &lt;br&gt;
detta hänseende, då en sådan tolkning vore mycket olycklig ur rekryteringssynvinkel. &lt;br&gt;
8.5.6 Ikraftträdande m.m. &lt;br&gt;
Förslag: Lagens ikraftträdande bör samordnas med Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
motsvarande lagförslag. De föreslagna bestämmelserna &lt;br&gt;
bör gälla från lagens ikraftträdande. Dock bör det uppföljnings- &lt;br&gt;
och stödsystem som anställningsmyndigheterna &lt;br&gt;
tillämpar på dem som tidigare varit utsända och dem som är &lt;br&gt;
utsända vid tiden för lagens ikraftträdande i huvudsak vara enhetligt. &lt;br&gt;
Lagens ikraftträdande bör samordnas med Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
motsvarande lagförslag (se avsnitt 8.4.3). &lt;br&gt;
De föreslagna bestämmelserna bör gälla från lagens ikraftträdande. &lt;br&gt;
Dock bör det uppföljnings- och stödsystem som anställningsmyndigheterna &lt;br&gt;
tillämpar på dem som tidigare varit utsända och &lt;br&gt;
dem som är utsända vid tiden för lagens ikraftträdande vara enhetligt. &lt;br&gt;
De nya bestämmelserna bör därför tillämpas även på tidigare &lt;br&gt;
utsänd personal som skadats efter utgången av år 1999, dvs. den &lt;br&gt;
tidpunkt då Polisens utlandsstyrka inrättades. Utredningen har vid &lt;br&gt;
valet av denna tidpunkt hämtat viss ledning av Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
förslag i denna del. Bestämmelserna i 16 § bör dock &lt;br&gt;
tillämpas från lagens ikraftträdande. Ersättning för kostnader enligt &lt;br&gt;
17 § andra stycket, som uppstått av annan anledning än den &lt;br&gt;
närståendes dödsfall eller sjukdom som medfört sjukhusvård, bör &lt;br&gt;
lämnas endast om kostnaderna uppkommit efter lagens ikraftträdande. &lt;br&gt;
Övergångsbestämmelsen innebär en viss retroaktivitet, så till &lt;br&gt;
vida att även viss redan hemkommen personal kommer att behöva &lt;br&gt;
följas upp.&lt;br&gt;
9 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
9.1 Inledning &lt;br&gt;
I samband med att FN eller EU fattar beslut om en mission beslutas &lt;br&gt;
också om mandatet för insatsen där uppgifter och befogenheter &lt;br&gt;
fastslås. Mellan ansvarig organisation och mottagarlandet ingås &lt;br&gt;
vanligen en särskild överenskommelse, i engelsk akronym en &lt;br&gt;
s.k. SOMA (Status of Mission Agreement). Avtalet undantar regelmässigt &lt;br&gt;
brott som begåtts av utsända personer från mottagarlandets &lt;br&gt;
straffrättsliga jurisdiktion. Detta bygger på förutsättningen att &lt;br&gt;
någon annan stat har straffrättslig jurisdiktion över de brott som de &lt;br&gt;
utsända personerna kan begå. Bestämmelser om svensk straffrättslig &lt;br&gt;
jurisdiktion finns framför allt i 2 kap. brottsbalken. Svensk domstol &lt;br&gt;
har en vidsträckt behörighet att döma över brott som begåtts &lt;br&gt;
utomlands. Behörigheten förutsätter dock som huvudregel att &lt;br&gt;
gärningen också är straffbar på gärningsorten, s.k. dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
(2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken). Om brott har begåtts &lt;br&gt;
vid tjänstgöring av någon som är anställd i utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten eller tillhör Polisens utlandsstyrka har svensk &lt;br&gt;
domstol behörighet utan att kravet på dubbel straffbarhet behöver &lt;br&gt;
vara uppfyllt (2 kap. 3 § 3 brottsbalken). Någon motsvarande bestämmelse &lt;br&gt;
för rättsväsendets personal som deltar i internationell &lt;br&gt;
civil krishantering finns inte. I dessa fall krävs därför som huvudregel &lt;br&gt;
att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt för att svensk &lt;br&gt;
straffrättslig jurisdiktion ska föreligga. Det finns således en risk att &lt;br&gt;
brott som begåtts i tjänsten av personal från rättsväsendet som deltar &lt;br&gt;
i internationell civil krishantering inte kan lagföras i Sverige. FN &lt;br&gt;
har flera gånger påpekat detta och uppmanat Sverige och andra &lt;br&gt;
bidragande stater att vidta åtgärder. I sammanhanget bör uppmärksammas &lt;br&gt;
att problemet är generellt för all civil personal som sänds &lt;br&gt;
ut på internationella uppdrag och inte bara avseende personal från &lt;br&gt;
rättsväsendets myndigheter. &lt;br&gt;
277&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
I följande avsnitt beskrivs den folkrättsliga bakgrunden (avsnitt &lt;br&gt;
9.2), nuvarande svenska regler (avsnitt 9.3) och tidigare utredningar &lt;br&gt;
på området (avsnitt 9.4). I avsnitt 9.5 redovisas utredningens &lt;br&gt;
överväganden och förslag. &lt;br&gt;
9.2 Den folkrättsliga bakgrunden &lt;br&gt;
9.2.1 Allmänt &lt;br&gt;
I folkrättsliga sammanhang kan termen jurisdiktion omfatta olika &lt;br&gt;
aspekter av myndighetsutövning. Ofta görs en indelning i legislativ &lt;br&gt;
jurisdiktion (lagstiftningsmakten), judiciell jurisdiktion (rättskipning &lt;br&gt;
genom domstolar samt beslut av administrativa myndigheter) och &lt;br&gt;
exekutiv jurisdiktion (verkställighet).1 Medan exekutiv jurisdiktion &lt;br&gt;
i princip alltid är territoriellt begränsad, föreligger vid legislativ och &lt;br&gt;
judiciell jurisdiktion en viss rätt till extraterritoriell tillämpning. I &lt;br&gt;
vissa länder – såsom inom anglosaxisk rättstradition (common law) – &lt;br&gt;
sammanfaller i princip den legislativa och judiciella jurisdiktionen. &lt;br&gt;
Det innebär att det vid brott inom nationell rätt också föreligger &lt;br&gt;
domsrätt och tvärtom. I andra länder – däribland Sverige – är däremot &lt;br&gt;
det materiella brottsbegreppet i princip vidare än domsrätten eller &lt;br&gt;
den judiciella jurisdiktionen. Nedan kommer frågor kring domsrätt &lt;br&gt;
och avgränsningen av nationell domstols behörighet att döma över &lt;br&gt;
gärningar som utgör brott enligt den nationella lagen att behandlas. &lt;br&gt;
Begreppet jurisdiktion kommer därför att användas i denna betydelse. &lt;br&gt;
En svensk domstol ska, om den är behörig, alltid tillämpa svensk &lt;br&gt;
straffrätt. Innehållet i utländsk rätt måste emellertid beaktas exempelvis &lt;br&gt;
vid tillämpning av regler om dubbel straffbarhet. Utländsk &lt;br&gt;
rätt kan också vägas in vid prövning av s.k. åtalsförordnande. &lt;br&gt;
Jurisdiktionsfrågor har intimt samband med frågor om immunitet, &lt;br&gt;
eftersom immunitet för utomlands begångna handlingar ofta grundar &lt;br&gt;
sig på ett åtagande för den sändande staten att samtidigt upprätthålla &lt;br&gt;
full jurisdiktion över de utsända. Utformningen av domsrättsreglerna &lt;br&gt;
måste också ske med beaktande av de bestämmelser som &lt;br&gt;
staterna tillämpar för utlämning. Enligt principen aut dedere, aut &lt;br&gt;
judicare ska en stat, inom vars område en person misstänkt för &lt;br&gt;
brott i en annan stat befinner sig, vid begäran antingen utlämna den &lt;br&gt;
misstänkte eller själv inleda lagföring. Det innebär att omfattande &lt;br&gt;
utlämningsregler tillåter begränsade domsrättsregler och vice versa. &lt;br&gt;
1 Se t.ex. Eek, Bring, Hjerner, Folkrätten, 4:e uppl. s. 405. &lt;br&gt;
278&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
9.2.2 Jurisdiktionsprinciper &lt;br&gt;
Nationell domsrätt förutsätter i princip att den konkreta gärningen &lt;br&gt;
har någon form av anknytning till domstolsstaten. De anknytningsgrunder &lt;br&gt;
som folkrättsligt anses ge en nation domsrätt brukar sammanfattas &lt;br&gt;
i ett antal principer.2 &lt;br&gt;
Den grundläggande territorialitetsprincipen innebär att en stat &lt;br&gt;
har jurisdiktion över brott begångna på det egna territoriet. Anknytningen &lt;br&gt;
till staten utgörs således av gärningsorten. Principen &lt;br&gt;
anses gälla oinskränkt även om den kan begränsas genom främst &lt;br&gt;
regler om immunitet. &lt;br&gt;
Enligt flaggstatsprincipen har en stat dessutom domsrätt över &lt;br&gt;
brott som har begåtts på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i &lt;br&gt;
den staten. Anknytningen till staten grundar sig alltså på registreringen. &lt;br&gt;
Principen härrör ursprungligen från tanken att ett fartyg &lt;br&gt;
är ett ”flytande territorium” och ansågs tidigare i viss mån vara &lt;br&gt;
ett specialfall av territorialitetsprincipen. &lt;br&gt;
Den s.k. aktiva personalitetsprincipen tillerkänner även en stat &lt;br&gt;
jurisdiktion över brott begångna av dess egna medborgare, oavsett &lt;br&gt;
var de begås. Vanligen omfattas även brott som har begåtts av &lt;br&gt;
personer med enbart hemvist i staten. Enligt denna princip har således &lt;br&gt;
brottet anknytning till staten genom gärningsmannen. Vissa &lt;br&gt;
stater – däribland Sverige – utlämnar aldrig eller sällan sina egna &lt;br&gt;
medborgare men tillerkänner i gengäld sina domstolar i det närmaste &lt;br&gt;
total domsrätt över brott som dess medborgare eller personer &lt;br&gt;
med hemvist i staten har begått utomlands. &lt;br&gt;
2 I de flesta internationella konventioner som reglerar jurisdiktionsfrågor finns inledningsvis &lt;br&gt;
en bestämmelse om skyldighet att etablera domsrätt i överensstämmelse med folkrättsliga &lt;br&gt;
anknytningsprinciper. Normalt föreskrivs en skyldighet för de fördragsslutande staterna att &lt;br&gt;
se till att de kan utöva domsrätt över brott som omfattas av överenskommelsen och som begås &lt;br&gt;
på det egna territoriet (territorialitetsprincipen). Skyldigheten omfattar vanligen även brott &lt;br&gt;
begångna på egna fartyg eller luftfartyg (flaggprincipen). Ofta innehåller konventionerna &lt;br&gt;
därutöver även uttryckliga förpliktelser att kunna utöva domsrätt även över brott begångna &lt;br&gt;
av statens medborgare utanför dess territorium (den s.k. aktiva personalitetsprincipen). Så är &lt;br&gt;
t.ex. fallet enligt FN:s narkotikakonvention och de inom EU ingångna avtalen om ekonomiska &lt;br&gt;
brott och annan organiserad brottslighet, bl.a. EU:s bedrägerikonvention. I många &lt;br&gt;
överenskommelser, bl.a. den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism, finns &lt;br&gt;
härutöver en skyldighet att säkerställa domsrätt över brott i de fall den misstänkte befinner &lt;br&gt;
sig på statens territorium och staten inte utelämnar denne till någon som har jurisdiktion på &lt;br&gt;
annan grund (principen om ställföreträdande straffrättskipning). Enligt Romstadgan åligger det &lt;br&gt;
varje stat att döma över de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet &lt;br&gt;
(universalitetsprincipen). Universalitetsprincipen återfinns också i bl.a. Genèvekonventionerna &lt;br&gt;
och folkmordskonventionen. Denna jurisdiktionsrätt torde dock följa redan av &lt;br&gt;
allmän folkrätt, dvs. &lt;br&gt;
&lt;br&gt;
jus cogens. Vid sidan av förpliktelser som ålägger jurisdiktion finns det i &lt;br&gt;
konventioner ofta stadganden om tillåten jurisdiktion. Sådan reglering avser ofta en rätt för &lt;br&gt;
staten att lagföra brott mot statens egna eller till staten knutna personers intressen (statsskyddsprincipen &lt;br&gt;
och den s.k. passiva personalitetsprincipen). &lt;br&gt;
279&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
När domsrätten utövas med stöd av den s.k. passiva personalitetsprincipen &lt;br&gt;
grundar sig denna på att brottet riktar sig mot ett &lt;br&gt;
enskilt intresse i den aktuella staten. I dessa fall är det därmed &lt;br&gt;
brottsoffret eller angreppsobjektet som utgör anknytningen till &lt;br&gt;
staten. Ett land som tillämpar denna princip kan således utöva &lt;br&gt;
domsrätt när en person som har anknytning till staten genom exempelvis &lt;br&gt;
medborgarskap har utsatts för ett brott utomlands. &lt;br&gt;
Statsskyddsprincipen ger vidare en stat jurisdiktion över brott &lt;br&gt;
riktade mot staten själv eller annat offentligt intresse i staten. &lt;br&gt;
Anknytningspunkten är därmed staten själv. Principen anses numera &lt;br&gt;
vara allmänt accepterad, åtminstone beträffande allvarliga brott &lt;br&gt;
riktade mot statens egen säkerhet. Dess förenlighet med folkrätten &lt;br&gt;
har emellertid ifrågasatts, och det kan anföras skäl för att den ska &lt;br&gt;
användas restriktivt. Ett sådant skäl är att det vid tillämpning av &lt;br&gt;
denna princip inte kan uppställas något krav på dubbel straffbarhet, &lt;br&gt;
då brott riktade mot en viss stats inre säkerhet vanligen inte utgör &lt;br&gt;
brott i andra stater. Principen inkräktar därmed på andra staters &lt;br&gt;
suveränitet över det egna territoriet. Avsteg från kravet på dubbel &lt;br&gt;
straffbarhet kan också drabba den enskilde, som kan komma att &lt;br&gt;
dömas för en gärning som inte är kriminaliserad på gärningsorten. &lt;br&gt;
Gärningsmannen kan helt sakna anknytning till domstolsstaten och &lt;br&gt;
kan vara omedveten om att gärningen där utgör ett brott. Dessutom &lt;br&gt;
riskerar gärningsmannen att dömas för samma gärning mer &lt;br&gt;
än en gång, eftersom utländska domar vanligen inte hindrar ny &lt;br&gt;
lagföring för samma gärning (jfr förbudet mot ne bis in idem nedan) &lt;br&gt;
i fall då den kränkta staten utövar domsrätt med stöd av statsskyddsprincipen.3 &lt;br&gt;
Vilka brottstyper som kan omfattas av principen &lt;br&gt;
är omtvistat. Den brukar tillämpas åtminstone vid brott som hotar &lt;br&gt;
landets militära och politiska säkerhet. Vanligen anses även brott &lt;br&gt;
såsom penningförfalskning, människosmuggling och allvarligare fall &lt;br&gt;
av narkotikasmuggling omfattas av principen. Också brott begångna &lt;br&gt;
mot och av statstjänstemän brukar anses motivera jurisdiktion på &lt;br&gt;
denna grund.4 &lt;br&gt;
Tillämpning av universalitetsprincipen innebär att domsrätten &lt;br&gt;
grundar sig på brottets karaktär oberoende av vem som har begått &lt;br&gt;
detta och var detta har skett. Principen bygger på tanken att vissa &lt;br&gt;
brott (bl.a. folkmord) är sådana att det ligger i hela världssam3 &lt;br&gt;
Se Cameron, The Protective Principle of International Criminal Jurisdiction, 1994, s. 32 ff. &lt;br&gt;
4 Se Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 247, samt Cameron i NTfK 1993, s. 229. &lt;br&gt;
280&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
fundets intresse att de lagförs. Detta intresse gör att de anses ha &lt;br&gt;
anknytning till varje stat.5 &lt;br&gt;
Principen om ställföreträdande straffrättskipning innebär att jurisdiktionen &lt;br&gt;
inte utövas i domstatens omedelbara intresse. Utövandet &lt;br&gt;
sker i stället i ett annat lands intresse såsom ett led i det internationella &lt;br&gt;
samarbetet mot brott. Anknytningen till domstaten är &lt;br&gt;
därmed inte självständig utan härledd från en traktatförpliktelse &lt;br&gt;
eller en begäran från annan stat i vilken brottet är begånget eller en &lt;br&gt;
stat som grundar jurisdiktion över brottet på någon anknytningsprincip. &lt;br&gt;
9.2.3 Dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
Enligt svenska straffrättsliga jurisdiktionsregler är huvudregeln att &lt;br&gt;
svensk domstol inte är behörig att döma över brott som har begåtts &lt;br&gt;
utanför Sverige, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på &lt;br&gt;
gärningsorten, se 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Regeln &lt;br&gt;
tillkom år 1972 i anledning av Sveriges tillträde till 1970 års Europeiska &lt;br&gt;
konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar&lt;br&gt;
, den s.k. brottmålskonventionen. I denna finns regler som &lt;br&gt;
bygger på principen ne bis in idem (”inte två gånger i samma sak”), &lt;br&gt;
dvs. regler som anger i vilken utsträckning en stat ska vara förhindrad &lt;br&gt;
att lagföra en person för en gärning som varit föremål för &lt;br&gt;
rättslig prövning i en annan konventionsstat. En frikännande dom &lt;br&gt;
ska i princip accepteras även om den misstänkte har blivit frikänd &lt;br&gt;
därför att gärningen inte var straffbar enligt det dömande landets &lt;br&gt;
lag. I konsekvens härmed ansågs det orimligt att en person i en &lt;br&gt;
sådan situation skulle kunna åtalas i Sverige endast av det skäl att &lt;br&gt;
gärningen ännu inte hade prövats materiellt i utlandet. &lt;br&gt;
Den ordning som gällde före reformen byggde på tanken att &lt;br&gt;
svenska medborgare borde lyda under svensk lag även när de befann &lt;br&gt;
sig utomlands. Denna uppfattning motiverades av ”socialetiska” &lt;br&gt;
skäl men även av rent praktiska överväganden, eftersom det var &lt;br&gt;
besvärligt för domstolen att skaffa sig kunskap om innehållet i &lt;br&gt;
främmande rätt.6 &lt;br&gt;
Som skäl för att kravet på dubbel straffbarhet ska upprätthållas &lt;br&gt;
kan anföras att ett sådant överensstämmer med den folkrättsliga &lt;br&gt;
5 Många stater – däribland Belgien – tillämpar vid folkmord och andra allvarliga brott en vittomfattande &lt;br&gt;
jurisdiktion. Universalitetsprincipen kommer till uttryck även i svensk rätt, se &lt;br&gt;
2 kap. 3 § 6 brottsbalken. &lt;br&gt;
6 SOU 2002:98, s. 103. &lt;br&gt;
281&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
non-interventionsprincipen, dvs. att stater inte ska lägga sig i varandras &lt;br&gt;
angelägenheter. Principen ter sig också viktig ur den enskildes &lt;br&gt;
perspektiv, eftersom den innebär rättssäkerhet och respekt för &lt;br&gt;
individens frihet att kunna nyttja de friheter som ges i det land han &lt;br&gt;
eller hon befinner sig. Det kan också ifrågasättas om det står i &lt;br&gt;
överensstämmelse med den allmänt accepterade straffrättsliga legalitetsprincipen &lt;br&gt;
att bestraffa en gärning som är straffri enligt den lag &lt;br&gt;
som gäller där gärningen begicks. &lt;br&gt;
9.2.4 Immunitet &lt;br&gt;
Begreppet immunitet brukar definieras som ”oåtkomlighet för maktutövning” &lt;br&gt;
och innebär ett undantag från den suveränitet som varje &lt;br&gt;
stat annars har över sitt eget territorium. En annan definition är &lt;br&gt;
”exterritorialitet”, en term som tydliggör betydelsen att ett rättssubjekt &lt;br&gt;
behandlas som om det befann sig utanför den statens &lt;br&gt;
territorium där det faktiskt uppehåller sig. Straffrättslig immunitet &lt;br&gt;
innebär att domstol inte är behörig att pröva frågor om straffrättsligt &lt;br&gt;
ansvar. Regler om immunitet återfinns i allmän folkrätt &lt;br&gt;
och i traktaträtten. &lt;br&gt;
Medan immunitet för stater, statsöverhuvuden, diplomater och &lt;br&gt;
konsuler härrör från det traditionella suveränitetstänkandet7, har &lt;br&gt;
immunitet för internationella organisationer utvecklats utifrån det &lt;br&gt;
nödvändiga i att dessa kan fungera (på engelska functional necessity) &lt;br&gt;
och är en relativt sen företeelse. Syftet med denna form av immunitet &lt;br&gt;
är att möjliggöra fritt och självständigt arbete i internationella &lt;br&gt;
sammanhang. Immuniteten ska inte sträcka sig längre än vad som &lt;br&gt;
är nödvändigt för fullgörandet av organisationens uppgifter. Enligt &lt;br&gt;
artikel 105 i FN-stadgan ska således FN, medlemsstaternas ombud &lt;br&gt;
och organisationens tjänstemän åtnjuta den immunitet som är nödvändig &lt;br&gt;
för fullgörandet av respektive uppgifter. I anledning härav &lt;br&gt;
slöts år 1946 en konvention, Konvention rörande Förenta nationernas &lt;br&gt;
privilegier och immuniteter. Liknande överenskommelser har därefter &lt;br&gt;
träffats om immunitet för ett antal andra internationella organisationer &lt;br&gt;
och deras funktionärer. Immuniteten är alltså i dessa fall &lt;br&gt;
helt grundad på traktater. I lagen (1976:661) om immunitet och &lt;br&gt;
privilegier i vissa fall finns bestämmelser som ger dessa överenskommelser &lt;br&gt;
inomstatlig giltighet i Sverige. &lt;br&gt;
7 Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, 1961, SÖ 1967:1. &lt;br&gt;
282&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
Att kunna verka fritt och självständigt i förhållande till olika &lt;br&gt;
stater är av extra stor vikt för de personer som har i uppdrag att &lt;br&gt;
utföra judiciella uppgifter. I stadgarna för de internationella domstolarna &lt;br&gt;
och tribunalerna återfinns därför vanligen olika former av &lt;br&gt;
immunitet för de anställda domarna och åklagarna. Immuniteten &lt;br&gt;
gäller i de anslutna staterna i den utsträckning som krävs för att &lt;br&gt;
domstolen eller tribunalen ska kunna fullgöra sina uppgifter.8 &lt;br&gt;
Avsaknaden av möjlighet för de anslutande staterna att utkräva &lt;br&gt;
ansvar kompenseras emellertid ofta av interna regler om entledigande &lt;br&gt;
samt disciplinära åtgärder.9 &lt;br&gt;
En särskild typ av överenskommelser rörande immunitet för &lt;br&gt;
internationella organisationer är s.k. högkvartersöverenskommelser. &lt;br&gt;
Dessa är traktater mellan en internationell organisation och den &lt;br&gt;
stat vari organisationen har sitt högkvarter eller sin fasta representation. &lt;br&gt;
Genom sådana överenskommelser kommer personalens &lt;br&gt;
immunitet att likställas med diplomatisk immunitet. &lt;br&gt;
Även en stats militära styrkor, som med vederbörligt tillstånd &lt;br&gt;
uppehåller sig i en annan stat, anses enligt allmän folkrätt berättigade &lt;br&gt;
till viss immunitet. Immunitetens omfattning är dock omtvistad.10 &lt;br&gt;
9.2.5 Statusavtal11 &lt;br&gt;
När FN eller EU fattar beslut om en internationell insats ingår, &lt;br&gt;
som nämnts, organisationen och mottagarstaten vanligen en särskild &lt;br&gt;
överenskommelse om mandatet för insatsen, i engelsk akronym &lt;br&gt;
en SOFA (Status of Forces Agreement) eller SOMA (Status of &lt;br&gt;
Mission Agreement). Medan en SOFA i huvudsak reglerar militära &lt;br&gt;
insatser, reglerar en SOMA vanligen civila insatser. &lt;br&gt;
SOFAs och SOMAs är bilaterala eller multilaterala avtal som &lt;br&gt;
definierar de militära styrkornas respektive den civila insatsens och &lt;br&gt;
personalens rättsliga status. I ett avtalslöst tillstånd är de inblandade &lt;br&gt;
8 Se t.ex. art. 19 i stadgan för Internationella domstolen, art. 30 i stadgan för Krigsförbrytartribunalen &lt;br&gt;
för f.d. Jugoslavien, art. 29 i Rwandatribunalens stadga samt art. 48 i Romstadgan &lt;br&gt;
för Internationella brottmålsdomstolen. Jfr även lagen (1976:661) om immunitet &lt;br&gt;
och privilegier i vissa fall. &lt;br&gt;
9 Se t.ex. art. 18 i stadgan för Internationella domstolen samt art. 46 och 47 i Romstadgan för &lt;br&gt;
Internationella brottmålsdomstolen. &lt;br&gt;
10 Se t.ex. Strömberg och Melander, Folkrätt, 6:e uppl. s. 86. &lt;br&gt;
11 Avsnittet baseras i huvudsak på Aurel Sari, Status of Forces and Status of Mission Agreements &lt;br&gt;
under the ESDP: The EU´s Evolving Practice, The European Journal of International &lt;br&gt;
Law, vol 19, 2008, s. 80 och 82. &lt;br&gt;
283&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
staterna hänvisade att lösa eventuella tvister med stöd av internationell &lt;br&gt;
sedvanerätt. Dessa regler är inte entydiga och ger ett betydande &lt;br&gt;
utrymme för olika uppfattningar. Statusavtalen gör emellertid &lt;br&gt;
att de deltagande parterna redan på förhand vet vad som gäller. I &lt;br&gt;
avtalen fördelas skyldigheter och rättigheter mellan de deltagande &lt;br&gt;
länderna. Avtalen tar vanligen upp frågor om personalens ankomst &lt;br&gt;
och avresa, uniformering och beväpning, informationsutbyte, säkerhet &lt;br&gt;
och konfliktlösning samt privilegier, immuniteter och jurisdiktion. &lt;br&gt;
Såväl militära som civila krishanteringsinsatser innefattar med &lt;br&gt;
nödvändighet farliga och riskabla inslag. En anledning till att personalen &lt;br&gt;
är i behov av immunitet och privilegier är att den deltar i &lt;br&gt;
verksamhet som ställer särskilda krav och som kan vara förknippad &lt;br&gt;
med inte obetydliga risker. Det kan också vara så att aktiviteten kan &lt;br&gt;
vara förlagd till ett land som inte har samma rättsordning och syn i &lt;br&gt;
frågor om mänskliga rättigheter som den egna staten. Det blir därför &lt;br&gt;
en viktig uppgift för den sändande staten att skydda den egna &lt;br&gt;
personalen. Regleringen av bl.a. jurisdiktion och immunitet har sin &lt;br&gt;
utgångspunkt i detta synsätt. &lt;br&gt;
Även om bruket av SOFAs och SOMAs har varit omfattande &lt;br&gt;
under 1900-talet, har en kombination av tre olika faktorer hindrat &lt;br&gt;
utvecklandet av en enhetlig utformning motsvarande exempelvis de &lt;br&gt;
regler som finns rörande diplomatiska relationer. För det första har &lt;br&gt;
fredliga militära och civila insatser utomlands vitt skilda syften, det &lt;br&gt;
kan sålunda vara fråga om övning, rådgivande insatser eller storskaliga &lt;br&gt;
fredsbevarande insatser. För det andra kan de operativa omständigheter &lt;br&gt;
som personalen ska verka under skilja sig drastiskt &lt;br&gt;
från en insats till en annan. Juridiska arrangemang som passar en &lt;br&gt;
stabil och säker operativ miljö är knappast lämpliga i postkonfliktsituationer &lt;br&gt;
eller i fall när mottagarstaten saknar effektiv styrning. &lt;br&gt;
För det tredje tenderar inflytelserika länder att förlita sig på &lt;br&gt;
sin dominanta position för att tillförsäkra sin personal mer förmånliga &lt;br&gt;
villkor än de är villiga att tillerkänna utländsk personal som &lt;br&gt;
befinner sig på deras eget territorium. &lt;br&gt;
Även om ingen enhetlig ordning har utvecklats för att reglera &lt;br&gt;
militära och civila insatsers status i internationell rätt, kan ett antal &lt;br&gt;
regelsystem urskiljas. SOFAs rörande militärt samarbete brukar &lt;br&gt;
mellan politiskt jämbördiga parter baseras på 1951 års NATO-avtal.12 &lt;br&gt;
Internationella aktörer har också utvecklat särskilda ordningar som &lt;br&gt;
reglerar fredsbevarande insatsers immuniteter och privilegier. &lt;br&gt;
12 Agreement between the Parties of the North Atlantic Treaty Regarding the Status of Their &lt;br&gt;
Forces, 19 June 1951, 199 UNTS 67. &lt;br&gt;
284&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
År 1990 presenterade FN:s sekretariat en ”modell-SOFA” för &lt;br&gt;
organisationens fredsbevarande insatser. Modellavtalet är emellertid &lt;br&gt;
också tänkt att i tillämpliga delar tjäna som mall för avtal med &lt;br&gt;
mottagarstater vid insatser som FN:s militära personal inte deltar i. &lt;br&gt;
I avtalet regleras såväl den militära som den civila personalens juridiska &lt;br&gt;
status. Insatsen och dess medlemmar är enligt avtalet skyldiga &lt;br&gt;
att respektera alla lokala lagar och föreskrifter. Enligt avtalet ska &lt;br&gt;
samtliga medlemmar i FN:s fredsbevarande insatser, inklusive lokalanställd &lt;br&gt;
personal, åtnjuta immunitet i fråga om rättsliga åtgärder &lt;br&gt;
beträffande i sin officiella egenskap gjorda muntliga eller skriftliga &lt;br&gt;
uttalanden och sina i denna egenskap vidtagna åtgärder. Om mottagarlandets &lt;br&gt;
regering misstänker att någon medlem av insatsen &lt;br&gt;
skulle ha begått brottslig gärning, ska den omedelbart informera &lt;br&gt;
FN:s representanter härom och i förekommande fall presentera &lt;br&gt;
bevis. För det fall den anklagade personen är civil ska FN:s representant &lt;br&gt;
genomföra nödvändiga förhör och sedan komma överens &lt;br&gt;
med mottagarstatens regering om huruvida lagföring ska ske. Kan &lt;br&gt;
en överenskommelse inte träffas ska frågan, om inte annat beslutats, &lt;br&gt;
avgöras av en skiljedomstol bestående av tre domare. Domstolens &lt;br&gt;
beslut är slutligt och bindande för båda parter. Militär &lt;br&gt;
personal står under respektive sändarstats exklusiva jurisdiktion beträffande &lt;br&gt;
varje straffbar gärning begången i mottagarstaten. I avtalet &lt;br&gt;
stadgas vidare att FN:s generalsekreterare ska utverka försäkringar &lt;br&gt;
från de deltagande sändarstaterna att de är beredda att &lt;br&gt;
utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmarna i sin nationella &lt;br&gt;
kontingent.13 &lt;br&gt;
FN:s modell-SOFA kompletteras av ett medverkansavtal (Contribution &lt;br&gt;
Agreement) som är tänkt att ligga till grund för avtal &lt;br&gt;
mellan FN och de respektive medlemsstater som bidrar med personal &lt;br&gt;
och utrustning till FN:s fredsbevarande insatser. Medverkansavtalet &lt;br&gt;
ska i tillämpliga delar också kunna tjäna som mall för avtal &lt;br&gt;
mellan FN och icke-medlemsstater som deltar i sådana insatser. I &lt;br&gt;
avtalet regleras bl.a. sändarstaternas administrativa och ekonomiska &lt;br&gt;
åtaganden samt frågor om utrustning. Under den tid personalen &lt;br&gt;
deltar i FN-insatsen förblir den i nationell tjänst men verkar under &lt;br&gt;
FN:s befäl och operativa kontroll. När det gäller jurisdiktion hänvisar &lt;br&gt;
medverkansavtalet till FN:s modell-SOFA. Avtalet ålägger &lt;br&gt;
13 Art. 6, 24–28, 46–48 samt 53, UN doc. A/45/594, Model-status-of-forces agreement for &lt;br&gt;
peacekeeping operations: Report of the Secretary-General, 9 Oct. 1990. &lt;br&gt;
285&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
rstaten eller berörd EU-institution.16 &lt;br&gt;
vidare sändarstaten att utöva straffrättslig jurisdiktion över sin militära &lt;br&gt;
personal.14 &lt;br&gt;
EU:s medlemsstater antog år 2003 en ”modell-SOFA” som &lt;br&gt;
inom EU:s territorium reglerar den juridiska statusen för unionens &lt;br&gt;
militära och civila personal med uppgifter inom den Europeiska &lt;br&gt;
säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP).15 År 2005 antog &lt;br&gt;
medlemsstaterna en ”modell-SOFA” i fråga om EU:s övriga &lt;br&gt;
militära insatsers juridiska status. Liksom FN:s modell-SOFA &lt;br&gt;
ålägger EU:s modell-SOFA personalen att respektera &lt;br&gt;
mottagarstatens lagar och förordningar samt att avstå från varje &lt;br&gt;
handling eller aktivitet som är oförenlig med insatsens syften. I &lt;br&gt;
likhet med FN:s modell-SOFA tillerkänner EU:s modell-SOFA &lt;br&gt;
också den militära personalen full straffrättslig immunitet från &lt;br&gt;
mottagarstatens jurisdiktion. Denna immunitet kan emellertid &lt;br&gt;
hävas av sända&lt;br&gt;
År 2005 antog EU:s medlemsstater även en ”modell-SOMA” i &lt;br&gt;
fråga om de civila insatsernas juridiska status. Majoriteten av &lt;br&gt;
bestämmelserna i detta avtal är identiska med EU:s modell-SOFA. &lt;br&gt;
Även EU:s modell-SOMA upptar sålunda en bestämmelse om att &lt;br&gt;
personalen ska respektera mottagarstatens lagar och förordningar. &lt;br&gt;
Också i fråga straffrättslig immunitet och jurisdiktion överensstämmer &lt;br&gt;
EU:s modell-SOMA med dess militära motsvarighet.17 &lt;br&gt;
Avtalet skiljer sig härvid från vad som är brukligt inom internationell &lt;br&gt;
rätt och från vad som kommer till uttryck i FN:s modellSOFA&lt;br&gt;
. Att straffrättsligt fullständigt undanta civil personal från &lt;br&gt;
mottagarstatens jurisdiktion, och i konsekvens härmed berättiga &lt;br&gt;
sändarstaten att utöva sådan jurisdiktion över dessa personer i &lt;br&gt;
enlighet med sin egen lagstiftning, innebär att den civila personalen &lt;br&gt;
i detta hänseende har samma ställning som annars endast brukar &lt;br&gt;
tillerkännas militär personal. Det anses oklart om EU:s modell14 &lt;br&gt;
Art. 24 och 25, UN doc. A/46/185, Model agreement between the United Nations and &lt;br&gt;
Member States contributing personnel and equipment to United Nations peace-keeping &lt;br&gt;
operations. &lt;br&gt;
15 Agreement between the Member States of The European Union concerning the status of &lt;br&gt;
military and civilian staff seconded to the institutions of the European Union, of the headquarters &lt;br&gt;
and forces which may be made available to the European Union in the context of &lt;br&gt;
the preparation and execution of the tasks referred to in Art. 17(2) of the Treaty on European &lt;br&gt;
Union, including exercises, and of the military and civilian staff of the Member States &lt;br&gt;
put at the disposal of the European Union to act in this context (EU SOFA), 17 Nov. 2003 &lt;br&gt;
[2003] OJ C321/6. &lt;br&gt;
16 Art 2.1, 6.7 och 8, Council doc. 8720/05, Draft Model Agreement on the status of the &lt;br&gt;
European Union-led forces between the European Union and a Host State, 19 May 2005. &lt;br&gt;
17 Art. 2, 6.3, 6.7 och 8, Council doc. &lt;br&gt;
&lt;br&gt;
10564/05, Draft Model Agreement on the status of the &lt;br&gt;
European Union Civilian Crisis Management Mission in a Host state (SOMA), 27 June 2005. &lt;br&gt;
286&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
SOFA eller dess modell-SOMA ska tillämpas vid blandade civilmilitära &lt;br&gt;
insatser.18 &lt;br&gt;
9.2.6 FN:s hantering av frågor om straffrättsligt ansvar för &lt;br&gt;
personal i FN:s fredsbevarande insatser &lt;br&gt;
Frågan om straffrättsligt ansvar för personal i FN:s fredsbevarande &lt;br&gt;
insatser är föremål för ett pågående arbete inom FN. Arbetet med &lt;br&gt;
att förbättra lagföringsmöjligheterna innebär en avvägning mellan, &lt;br&gt;
å ena sidan, mottagarstatens och, å andra sidan, sändarstaternas &lt;br&gt;
eller organisationens intressen, särskilt när det gäller utövandet av &lt;br&gt;
jurisdiktion över främmande militär och civil personal inom mottagarstatens &lt;br&gt;
territorium. Samtidigt som man från FN:s sida i flera &lt;br&gt;
sammanhang har framhållit vikten av att insatspersonalens immunitet &lt;br&gt;
inte ska gå längre än vad som krävs för att uppdraget ska &lt;br&gt;
kunna utföras, har man även framhållit att tillfredsställande nationella &lt;br&gt;
jurisdiktionsregler är av grundläggande betydelse för arbetet &lt;br&gt;
med att få till stånd tillfredsställande lagföring. &lt;br&gt;
År 2004 framkom uppgifter om att personal i FN:s fredsbevarande &lt;br&gt;
insats i Demokratiska Republiken Kongo hade gjort sig &lt;br&gt;
skyldig till bl.a. sexuellt utnyttjande av lokalbefolkningen. I anledning &lt;br&gt;
härav tillsatte FN:s generalsekreterare samma år en utredning &lt;br&gt;
under ledning av prins Zeid av Jordanien. Den skulle undersöka &lt;br&gt;
problemet med bl.a. sexualbrott begångna av personal i FN:s fredsbevarande &lt;br&gt;
insatser. I en rapport till FN:s generalsekreterare, den &lt;br&gt;
s.k. Zeid-rapporten, analyserade utredaren nämnda problem och &lt;br&gt;
konstaterade att lagföring av FN-personal var problematisk. I &lt;br&gt;
rapporten föreslogs att frågan skulle utredas vidare och att en &lt;br&gt;
expertgrupp borde tillsättas i detta syfte.19 &lt;br&gt;
År 2005 tillsatte generalförsamlingen också en expertgrupp med &lt;br&gt;
uppgift att studera frågan om FN-personals ansvar för brott begångna &lt;br&gt;
under fredsbevarande insatser.20 Expertgruppens arbete resulterade &lt;br&gt;
år 2006 i en rapport.21 Denna innehåller en rad rekommendationer &lt;br&gt;
som syftar till att övervinna de hinder som finns när det &lt;br&gt;
gäller möjligheten att lagföra FN-personal för brott begångna under &lt;br&gt;
fredsbevarande insatser. I rapporten betonade expertgruppen att &lt;br&gt;
FN bör främja mottagarstaternas egna möjligheter att utöva juris18 &lt;br&gt;
Se Aurel Sari, a.a. s. 86. &lt;br&gt;
19 UN doc. A/59/710. &lt;br&gt;
20 Resolution 59/300. &lt;br&gt;
21 UN doc. A/60/980. &lt;br&gt;
287&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
diktion och inte utgå från att mottagarstaten är ur stånd att utöva &lt;br&gt;
jurisdiktion redan på grund av den omständigheten att en fredsbevarande &lt;br&gt;
insats äger rum inom ett postkonfliktområde. Om mottagarstaten, &lt;br&gt;
trots hjälp från FN, är ur stånd att utöva jurisdiktion, &lt;br&gt;
krävs däremot assistans från andra stater. Även i ett sådant fall är &lt;br&gt;
det, enligt rapporten, inte uteslutet att mottagarstaten kan vara &lt;br&gt;
behjälplig under någon del av lagföringen, exempelvis genom att ta &lt;br&gt;
upp bevis och att använda tvångsmedel, eftersom jurisdiktion inte &lt;br&gt;
är en odelbar enhet och mottagarstaten och andra stater således kan &lt;br&gt;
bistå varandra. Expertgruppen rekommenderade vidare att varje &lt;br&gt;
stat – som ett minimum – bör etablera jurisdiktion över allvarliga &lt;br&gt;
brott mot person, inklusive sexualbrott, som utgör brott enligt &lt;br&gt;
sändarstatens egen straffrätt och som begåtts av fredsbevarande &lt;br&gt;
personal som är medborgare i sändarstaten, förutsatt att gärningen &lt;br&gt;
också är ett brott enligt mottagarstatens lag. Rekommendationen &lt;br&gt;
ska bara ses som ett minimikrav som stater förväntas uppfylla. &lt;br&gt;
Staterna är inte förhindrade att i enlighet med internationell rätt &lt;br&gt;
etablera en vidare jurisdiktion. Expertgruppen framhöll också att &lt;br&gt;
lagföring i ett annat land än mottagarstaten innebär en rad svårigheter &lt;br&gt;
som inte är unika för fredsbevarande verksamhet, däribland &lt;br&gt;
bevisupptagning och frågor kring utlämning. I syfte att åstadkomma &lt;br&gt;
en rättslig bas för utövandet av jurisdiktion borde därför en &lt;br&gt;
ny internationell konvention utarbetas. &lt;br&gt;
I december 2006 beslutade FN:s generalförsamling vid sin 61:a &lt;br&gt;
session att hänskjuta frågan om FN-personals och FN-experters &lt;br&gt;
ansvar för brott begångna under fredsbevarande insatser till det &lt;br&gt;
sjätte utskottet.22 FN:s sjätte utskott behandlade frågan i oktober &lt;br&gt;
2007. I jurisdiktionsfrågan framfördes, å ena sidan, uppfattningen &lt;br&gt;
att utgångspunkten borde vara att värna om mottagarstatens jurisdiktion &lt;br&gt;
i enlighet med territorialitetsprincipen. Mottagarstaten ansågs &lt;br&gt;
enligt detta synsätt i allmänhet ha de bästa förutsättningarna &lt;br&gt;
att bedriva förundersökning på plats. Å andra sidan framfördes &lt;br&gt;
uppfattningen att utgångspunkten i stället borde vara att slå vakt &lt;br&gt;
om gärningsmannens hemlands jurisdiktion. Härvid betonades vikten &lt;br&gt;
av att personer med internationella funktioner tillförsäkras tillräckligt &lt;br&gt;
rättsstatligt skydd samt att mottagarstaterna ofta saknar &lt;br&gt;
förmåga att utöva jurisdiktion på ett effektivt sätt.23 &lt;br&gt;
I december 2007 uppmanade generalförsamlingen vid sin 62:a &lt;br&gt;
session i en resolution stater att, i den utsträckning de inte redan &lt;br&gt;
22 Resolution 61/29. &lt;br&gt;
23 UN doc. A/C.6/62/SR.17. &lt;br&gt;
288&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
hade gjort det, etablera jurisdiktion över brott begångna av deras &lt;br&gt;
medborgare under FN-insatser. Detta gäller särskilt brott som, &lt;br&gt;
enligt sändarstatens egen nationella straffrätt, är av allvarligt slag &lt;br&gt;
och framför allt i fall då gärningen, såsom den definieras i sändarstatens &lt;br&gt;
lag, även konstituerar ett brott enligt mottagarstatens lag.24 &lt;br&gt;
Av hänsyn till mottagarstaten läggs således tyngdpunkten på dubbel &lt;br&gt;
kriminalisering. Generalförsamlingen uppmanade även generalsekreteraren &lt;br&gt;
att se till att välgrundade anklagelser om att FN-personal &lt;br&gt;
har begått brott kommer till sändarstaternas kännedom. Generalsekreteraren &lt;br&gt;
ombads även att förhöra sig hos dessa länder om deras &lt;br&gt;
ansträngningar att genomföra förundersökning och eventuellt åtala &lt;br&gt;
för dessa brott samt att förhöra sig om vilken typ av hjälp sändarstaterna &lt;br&gt;
efterfrågade från FN för att kunna genomföra förundersökning &lt;br&gt;
samt åtal. Generalförsamlingen uppmanade också generalsekreteraren &lt;br&gt;
att vid dess 63:e session rapportera hur implementeringen &lt;br&gt;
av resolutionen framskred utifrån den information som &lt;br&gt;
regeringarna hade lämnat angående vilka åtgärder de vidtagit för att &lt;br&gt;
etablera tillfredsställande jurisdiktion samt vilka ansträngningar de &lt;br&gt;
gjorde för att genomföra förundersökning och eventuellt åtala för &lt;br&gt;
aktuella brott. &lt;br&gt;
I enlighet med generalförsamlingens begäran härom lämnade &lt;br&gt;
generalsekreteraren i augusti 2008 en rapport. Rapporten innehåller &lt;br&gt;
bl.a. en sammanställning av regeringars svar på generalförsamlingens &lt;br&gt;
uppmaning att tillhandahålla information om i vilken mån respektive &lt;br&gt;
land etablerat tillräcklig jurisdiktion samt vilka ansträngningar &lt;br&gt;
som gjorts i respektive land för att kunna genomföra förundersökning &lt;br&gt;
och eventuellt åtala för aktuella brott. Vid rapportens &lt;br&gt;
upprättande hade 28 länder – däribland Finland och Norge, men &lt;br&gt;
inte Sverige, Danmark och Island – inkommit med svar på frågan &lt;br&gt;
om i vad mån de levde upp till kraven på jurisdiktion.25 Sverige har &lt;br&gt;
hittills endast kunnat hänvisa till förevarande utredning som svar på &lt;br&gt;
frågan. &lt;br&gt;
Frågan om straffansvar för personal i FN:s fredsbevarande &lt;br&gt;
insatser har därefter hösten 2008 varit föremål för behandling i &lt;br&gt;
24 Resolution 62/63, ”The General Assembly […] Convinced of the need for the United Nations &lt;br&gt;
and its Member States to urgently take strong and effective steps to ensure criminal accountability &lt;br&gt;
of United Nations officials and experts on mission […] Strongly urges all States to consider &lt;br&gt;
establishing to the extent that they have not yet done so jurisdiction, particularly over crimes of a &lt;br&gt;
serious nature, as known in their existing domestic criminal laws, committed by their nationals &lt;br&gt;
while serving as United Nations officials or experts on mission, at least where the conduct as &lt;br&gt;
defined in the law of the State establishing jurisdiction also constitutes a crime under the laws of &lt;br&gt;
the host State.” &lt;br&gt;
25 UN doc. A/63/260. &lt;br&gt;
289&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
FN:s sjätte utskott. Utskottet enades om ett utkast till resolution. &lt;br&gt;
Detta bygger på generalförsamlingens resolution från år 2007 men &lt;br&gt;
innehåller tillägg syftande till att förbättra det internationella samarbetet &lt;br&gt;
för att kunna garantera att FN-personal kan lagföras för &lt;br&gt;
brott. Generalsekreteraren uppmanas att följa upp implementeringen &lt;br&gt;
av resolutionen på grundval av den information som erhålls från &lt;br&gt;
bl.a. olika regeringar samt att rapportera härom till generalförsamlingen.26 &lt;br&gt;
9.3 Gällande rätt &lt;br&gt;
9.3.1 Undantag från kravet på dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
Allmänt &lt;br&gt;
Enligt 2 kap. 2 § första stycket brottsbalken utsträcks den svenska &lt;br&gt;
straffrättsliga jurisdiktionen till vissa brott begångna utomlands. &lt;br&gt;
Bestämmelsen ger uttryck för den s.k. aktiva personalitetsprincipen. &lt;br&gt;
Den anknytning som finns mellan Sverige och brottet utgörs av &lt;br&gt;
den anklagades anknytning till Sverige på grund av medborgarskap, &lt;br&gt;
hemvist eller annat i bestämmelsen närmare angivet förhållande. &lt;br&gt;
Som framgått ovan inskränks behörigheten enligt nämnda bestämmelse &lt;br&gt;
genom den huvudregel om krav på dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
som återfinns i 2 kap. 2 § andra stycket. Enligt paragrafens tredje &lt;br&gt;
stycke är även möjligheten att utmäta straff och välja påföljd begränsad &lt;br&gt;
genom att strängare påföljd än den strängaste möjliga &lt;br&gt;
enligt lagen i staten där brottet har begåtts inte får ådömas. &lt;br&gt;
I 2 kap. 3 § brottsbalken finns en uppräkning av de fall som &lt;br&gt;
undantas från de begränsningar i den svenska kompetensen som &lt;br&gt;
anges i 2 kap. 2 § brottsbalken. I dessa fall uppställs därmed inget &lt;br&gt;
krav på dubbel straffbarhet för lagföring i Sverige. Undantagen i &lt;br&gt;
2 kap. 3 § brottsbalken är hänförliga till skilda jurisdiktionsprinciper. &lt;br&gt;
Redogörelsen nedan begränsar sig till vad som är aktuellt i &lt;br&gt;
förevarande fall. &lt;br&gt;
26 UN doc. A/C.6/63/L.10. &lt;br&gt;
290&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
Försvarsmakten &lt;br&gt;
I 2 kap. 3 § 2 brottsbalken undantas från kravet på dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
brott som har begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten &lt;br&gt;
på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig. Om &lt;br&gt;
brottet har begåtts av någon annan, faller det under den svenska &lt;br&gt;
kompetensen endast om avdelningen befann sig på området för &lt;br&gt;
annat ändamål än övning. Regeln torde främst bli tillämplig under &lt;br&gt;
krigsförhållanden. &lt;br&gt;
Bestämmelsen grundar sig på hänsyn som kan hänföras till såväl &lt;br&gt;
den aktiva personalitetsprincipen och statsskyddsprincipen som principen &lt;br&gt;
om ställföreträdande straffrättskipning. Enligt 2 kap. 5 § andra &lt;br&gt;
stycket 2 brottsbalken uppställs inte något krav på åtalsförordnande &lt;br&gt;
om brottet har begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten &lt;br&gt;
på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig. &lt;br&gt;
Utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
Enligt 2 kap. 3 § 3 brottsbalken undantas från kravet på dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
brott begångna vid tjänstgöring utom riket av någon som är &lt;br&gt;
anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller som tillhör &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka. Bestämmelsen har ändrats flera gånger. Enligt &lt;br&gt;
en tidigare lydelse gällde den brott begångna vid tjänstgöring &lt;br&gt;
utomlands av någon som var anställd i svensk beredskapsstyrka för &lt;br&gt;
FN-tjänst. Sådana anställningar reglerades i lagen (1974:614) om &lt;br&gt;
beredskapsstyrka för FN-tjänst. Denna lag ersattes år 1992 av lagen &lt;br&gt;
(1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands. År 2003 &lt;br&gt;
ersattes denna lag i sin tur av lagen (2003:169) om väpnad styrka &lt;br&gt;
för tjänstgöring utomlands. Enligt denna lag får regeringen på begäran &lt;br&gt;
av FN eller enligt beslut som har fattats av Organisationen &lt;br&gt;
för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) ställa en väpnad styrka &lt;br&gt;
till förfogande för fredsbevarande verksamhet utomlands. En sådan &lt;br&gt;
styrka utgör den s.k. utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. I lagen &lt;br&gt;
(1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten finns regler &lt;br&gt;
avsedda att förbättra det socialrättsliga skyddet för anställda inom &lt;br&gt;
Försvarsmaktens utlandsstyrka samt vissa arbetsrättsliga regler (se &lt;br&gt;
avsnitt 8.3.3). &lt;br&gt;
Som framgått ovan har militär FN-personal på grund av överenskommelser &lt;br&gt;
mellan FN och mottagarstaterna inte blivit underkastad &lt;br&gt;
någon annan domsrätt i brottmål än sitt hemlands. Sådana &lt;br&gt;
291&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
avtal för militär personal kallas, som nämnts, i engelskt akronym, &lt;br&gt;
vanligen SOFA (Status of Forces Agreement) och är alltså en militär &lt;br&gt;
motsvarighet till SOMA för civilanställda. Genom sådana överenskommelser &lt;br&gt;
har de stater som har ställt personal till FN:s förfogande i &lt;br&gt;
allmänhet förbundit sig att upprätthålla en bestämd och effektiv &lt;br&gt;
domsrätt över alla brott såväl i som utom tjänsten. Bestämmelsen &lt;br&gt;
har utformats för att svara mot sådana åtaganden. Därutöver är de &lt;br&gt;
som är anställda i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten under tjänstgöringstiden &lt;br&gt;
underkastade disciplinansvar enligt lagen (1994:1811) &lt;br&gt;
om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. &lt;br&gt;
Bestämmelsen kan, liksom 2 kap. 3 § 2 brottsbalken, sägas anknyta &lt;br&gt;
till såväl den aktiva personalitetsprincipen och statsskyddsprincipen &lt;br&gt;
som principen om ställföreträdande straffrättskipning. Enligt 2 kap. &lt;br&gt;
5 § andra stycket 3 brottsbalken finns inte något krav på åtalsförordnande, &lt;br&gt;
om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon &lt;br&gt;
som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
Enligt 2 kap. 3 § 3 brottsbalken undantas från kravet på dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
även brott som begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon &lt;br&gt;
som tillhör Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
I samband med att Rikspolisstyrelsen den 1 januari 2000 tog över &lt;br&gt;
huvudmannaskapet för polispersonal som tjänstgör i internationella &lt;br&gt;
fredsfrämjande insatser från Försvarsmakten inrättades genom förordningen &lt;br&gt;
(1999:1155) (FoP) en Polisens utlandsstyrka. Samtidigt &lt;br&gt;
ändrades lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
på så sätt att dess regler delvis kom att gälla även personal inom &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Insatser av Polisens utlandsstyrka får efter beslut av regeringen &lt;br&gt;
utföras på uppdrag av FN, OSSE eller någon annan internationell &lt;br&gt;
organisation i syfte att skapa förutsättningar för varaktig fred och &lt;br&gt;
säkerhet (2 § FoP). I denna utlandsstyrka får endast den tjänstgöra &lt;br&gt;
som behövs för sådan verksamhet som denna styrka ska fullgöra &lt;br&gt;
och som hos RPS begärt att få fullgöra sådan tjänstgöring (3 § &lt;br&gt;
FoP). Det ställs dock inget krav på att vederbörande i övrigt ska &lt;br&gt;
vara anställd inom polisväsendet. Således har i Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
anställts även personer från annat håll, bl.a. ekonomer och &lt;br&gt;
osteologer. &lt;br&gt;
292&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
I samband med 1999 års lagändringar utvidgades 2 kap. 3 § 3 &lt;br&gt;
brottsbalken till att omfatta även brott som begåtts vid tjänstgöring &lt;br&gt;
utomlands av någon som tillhör Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Som redan nämnts kan bestämmelsen, liksom 2 kap. 3 § 2 brottsbalken, &lt;br&gt;
sägas anknyta till såväl den aktiva personalitetsprincipen och &lt;br&gt;
statsskyddsprincipen som principen om ställföreträdande straffrättskipning. &lt;br&gt;
Enligt 2 kap. 5 § andra stycket 3 brottsbalken uppställs &lt;br&gt;
inte något krav på åtalsförordnande, om brottet begåtts vid &lt;br&gt;
tjänstgöring utom riket av någon som tillhör Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Polismän, tulltjänstemän och tjänstemän vid Kustbevakningen &lt;br&gt;
Enligt 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken27 undantas från kravet på dubbel &lt;br&gt;
straffbarhet brott som har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, &lt;br&gt;
tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför &lt;br&gt;
gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse &lt;br&gt;
som Sverige har tillträtt. &lt;br&gt;
Denna jurisdiktionsbestämmelse infördes år 2000. Bakgrunden &lt;br&gt;
till ändringen var bl.a. det nya internationella polissamarbete som &lt;br&gt;
har sin grund i den s.k. Schengenkonventionen och Sveriges anslutning &lt;br&gt;
till denna.28 Ett annat skäl var det dansk-svenska polissamarbetsavtal &lt;br&gt;
som träffades i anledning av att den fasta förbindelsen över &lt;br&gt;
Öresund mellan Danmark och Sverige öppnades den 1 juli 2000. &lt;br&gt;
Till skillnad från reglerna i 2 kap. 3 § 2 och 3 brottsbalken är behörigheten &lt;br&gt;
i dessa fall begränsad till brott begångna i tjänsten. De &lt;br&gt;
internationella överenskommelser som åsyftas i bestämmelsen är &lt;br&gt;
hittills främst Schengenkonventionen och nämnda avtal med Danmark. &lt;br&gt;
De gränsöverskridande arbetsuppgifter som kan komma i &lt;br&gt;
fråga är framför allt övervakning och förföljande. Dessa former av &lt;br&gt;
gränsöverskridande polissamarbete regleras närmare i lagen (2000:343) &lt;br&gt;
27 Bestämmelsens numrering kan tyckas märklig men har sin förklaring i att den nuvarande &lt;br&gt;
bestämmelsen i 2 kap. 3 § 7 brottsbalken, som gäller svensk domstols jurisdiktion över gärning &lt;br&gt;
som begåtts utomlands och för vilken svensk lag anger ett straff med fängelse i minst &lt;br&gt;
fyra år, genom ett förbiseende i samband med lagändringen 2000:345 kom att få en annan &lt;br&gt;
numrering än avsett. Bestämmelsen intogs genom misstaget som punkt 8. Detta påverkade i &lt;br&gt;
sin tur tillämpningen av ne bis in idem-regeln i 2 kap. 5 a § brottsbalken. Sedan misstaget &lt;br&gt;
uppdagats ändrades numreringen i 2 kap. 3 § brottsbalken utan några ändringar i sak. &lt;br&gt;
&lt;br&gt;
För att &lt;br&gt;
bestämmelsen om svensk domstols jurisdiktion över gärning, som begåtts utomlands och för &lt;br&gt;
vilken svensk lag anger ett straff med fängelse i minst fyra år, skulle kunna återinföras i &lt;br&gt;
punkten 7 fick bestämmelsen om brott utom riket begångna av en polisman, tulltjänsteman &lt;br&gt;
eller tjänsteman vid Kustbevakningen alltså numreringen ”3 a” i stället för den tidigare numreringen &lt;br&gt;
”4”. Detta påverkade sedan numreringen av punkterna 4–7. Bestämmelsen som &lt;br&gt;
ursprungligen avsetts finnas i punkt 7 fick därmed sin riktiga placering. &lt;br&gt;
28 Om bakgrund m.m., se SOU 2004:110. &lt;br&gt;
293&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
om internationellt polisiärt samarbete. Sådant arbete förutsätter att &lt;br&gt;
den mottagande staten i straffrättsligt hänseende jämställer den &lt;br&gt;
sändande statens tjänstemän med sina egna poliser (12 § lagen &lt;br&gt;
(2000:343) om internationellt polisiärt samarbete). Sverige har i &lt;br&gt;
och för sig inte åtagit sig att oinskränkt kunna lagföra och döma &lt;br&gt;
egna tjänstemän för gärningar begångna i samband med att de utför &lt;br&gt;
arbetsuppgifter utomlands. En reglering ansågs likväl nödvändig &lt;br&gt;
mot bakgrund av att Sverige i princip inte utlämnar egna medborgare &lt;br&gt;
samt då 1972 års konvention om överförande av lagföring i &lt;br&gt;
brottmål endast gäller i förhållande till ett fåtal Schengenstater.29 &lt;br&gt;
Bestämmelsen grundar sig närmast på statsskyddsprincipen. Enligt &lt;br&gt;
2 kap 5 § andra stycket 4 brottsbalken krävs i dessa fall inte &lt;br&gt;
åtalsförordnande. &lt;br&gt;
Brott mot offentliga svenska intressen &lt;br&gt;
2 kap. 3 § 4 undantar från kravet på dubbel straffbarhet brott förövade &lt;br&gt;
mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän &lt;br&gt;
inrättning. &lt;br&gt;
Bestämmelsen är ett tydligt uttryck för den s.k. statsskyddsprincipen. &lt;br&gt;
Till denna princip kan även brott begångna i tjänsten av &lt;br&gt;
en stats egna tjänstemän hänföras. Sådan lagstiftning finns i flera &lt;br&gt;
länder, däribland Danmark och Finland. Vilka typer av brott som &lt;br&gt;
omfattas av den svenska bestämmelsen är emellertid omtvistat.30 I &lt;br&gt;
regeln talas endast om brott förövade mot Sverige eller mot vissa &lt;br&gt;
sammanslutningar av offentligrättslig karaktär. Även tjänstefel har &lt;br&gt;
dock ansetts kunna vara sådant brott. Huruvida en gärning är &lt;br&gt;
riktad mot Sverige eller svenskt intresse är emellertid en fråga som &lt;br&gt;
föregår frågan om gärningen är ett brott enligt svensk lag. Gärningen &lt;br&gt;
kan alltså i denna mening vara brott mot Sverige även om &lt;br&gt;
den inte är ett brott enligt svensk lag. &lt;br&gt;
Till skillnad från tidigare beskrivna undantag från kravet på &lt;br&gt;
dubbel straffbarhet saknar bestämmelsen en direkt motsvarighet i &lt;br&gt;
den uppräkning som görs i 2 kap. 5 § andra stycket av brott som &lt;br&gt;
undantas från kravet på åtalsförordnande. I 2 kap. 5 § andra stycket 6 &lt;br&gt;
görs emellertid ett praktiskt viktigt sådant undantag vid brott som &lt;br&gt;
förövats av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare &lt;br&gt;
mot svenskt intresse. Här krävs alltså inte åtalsförordnande. &lt;br&gt;
29 Prop. 1999/2000:64. &lt;br&gt;
30 Jfr NJA II 1962 s. 59 f., NJA 1963 s. 237, NJA 1983 s. 425 och Strahl i SvJT 1967 s. 402 f. &lt;br&gt;
294&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
9.3.2 Krav på åtalsförordnande &lt;br&gt;
Enligt de grundläggande behörighetsreglerna i 2 kap. brottsbalken &lt;br&gt;
har svenska domstolar formellt en mycket vidsträckt behörighet att &lt;br&gt;
döma över brott begångna utanför Sverige. För att väcka åtal för &lt;br&gt;
sådana brott bör det emellertid finnas ett påtagligt och berättigat &lt;br&gt;
intresse av att lagföring ska ske i Sverige. Huvudregeln är därför att &lt;br&gt;
åtal endast får väckas efter förordnande av regeringen eller myndighet &lt;br&gt;
som regeringen bestämmer, s.k. åtalsförordnande. Regeringen &lt;br&gt;
har delvis utnyttjat denna delegationsrätt genom förordningen &lt;br&gt;
(1993:1467) med bemyndigande för Riksåklagaren att förordna om &lt;br&gt;
väckande av åtal i vissa fall. &lt;br&gt;
Ett åtalsförordnande innebär en diskretionär lämplighetsavvägning &lt;br&gt;
i det enskilda fallet. Det finns härutöver ingen lagreglering som styr &lt;br&gt;
vad som ska beaktas vid denna prövning. Faktorer som kan vara av &lt;br&gt;
betydelse är emellertid gärningens allvar, anknytningen till Sverige &lt;br&gt;
och gärningslandets intresse. Även rättsliga överväganden, såsom &lt;br&gt;
en lagförings förenlighet med folkrättsliga jurisdiktionsprinciper, &lt;br&gt;
kan vara av betydelse. Skulle åtal likväl väckas i ett fall där åtalsförordnande &lt;br&gt;
krävs men sådant inte har lämnats, ska åtalet avvisas av &lt;br&gt;
domstolen. &lt;br&gt;
Enligt huvudregeln i 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken förutsätter &lt;br&gt;
åtal för brott begångna utanför Sverige åtalsförordnade. Från &lt;br&gt;
denna huvudregel görs emellertid undantag i ett antal situationer. &lt;br&gt;
I 2 kap. 5 § andra stycket 2 brottsbalken görs undantag från kravet &lt;br&gt;
på åtalsförordnande om brottet har begåtts av någon som tillhör &lt;br&gt;
Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten &lt;br&gt;
befann sig. Svensk domstol har enligt 2 kap. 3 § punkten 2 behörighet &lt;br&gt;
att döma över sådana brott. Av den bestämmelsen framgår &lt;br&gt;
dock att svensk domstol är behörig att döma även för andra brott &lt;br&gt;
som begås på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann &lt;br&gt;
sig om avdelningen befann sig där för annat ändamål än &lt;br&gt;
övning. Som framgått torde den i praktiken bli tillämpligt endast &lt;br&gt;
vid krigstillstånd. I de fallen krävs emellertid alltid åtalsförordnande. &lt;br&gt;
Enligt punkterna 2 kap. 5 § andra stycket 3 och 4 brottsbalken &lt;br&gt;
krävs inget åtalsförordnande vid brott som svensk domstol har &lt;br&gt;
behörighet att döma över enligt 2 kap. 2 § punkterna 3 och 3 a. Det &lt;br&gt;
handlar således om brott som har begåtts vid tjänstgöring utom &lt;br&gt;
riket av någon som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
eller som tillhör Polisens utlandsstyrka samt brott som har &lt;br&gt;
295&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
begåtts i tjänsten utom riket av en annan polisman, tulltjänsteman &lt;br&gt;
eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande &lt;br&gt;
arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige &lt;br&gt;
har tillträtt.31 &lt;br&gt;
9.3.3 Immunitet &lt;br&gt;
Bestämmelser om immunitet har inlemmats i den nationella rätten &lt;br&gt;
genom 2 kap. 7 § brottsbalken. Enligt denna regel ska, i fråga om &lt;br&gt;
svensk lags tillämplighet och svensk domstolsbehörighet, utöver &lt;br&gt;
vad som annars gäller enligt 2 kap. brottsbalken, de begränsningar &lt;br&gt;
iakttas som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller, &lt;br&gt;
enligt vad som är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande &lt;br&gt;
makt (jfr avsnitt 9.2.4).32 &lt;br&gt;
9.4 Tidigare lagstiftningsärenden &lt;br&gt;
Frågan om svensk jurisdiktion avseende andra än anställda i utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten eller som tillhör Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
har varit föremål för behandling under senare år i dels promemorian &lt;br&gt;
Domare och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1), &lt;br&gt;
dels betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion &lt;br&gt;
(SOU 2002:98). Trots remissbehandling har inget av utredningsförslagen &lt;br&gt;
lett till lagstiftning. I det följande ges en kort redovisning &lt;br&gt;
av förslagen i aktuella delar. &lt;br&gt;
31 Utöver nämnda undantag finns ytterligare undantag som dock saknar betydelse i förevarande &lt;br&gt;
sammanhang. &lt;br&gt;
32 Av bestämmelsen framgår således att internationella överenskommelser inte utan förmedling &lt;br&gt;
av lagstiftning blir gällande svensk rätt. Frågan om Sverige tillämpar den dualistiska &lt;br&gt;
eller monistiska principen var tidigare föremål för olika uppfattningar i litteraturen, se t.ex. &lt;br&gt;
Vogel, Om införlivande av internationella överenskommelser och annan folkrätt med svensk &lt;br&gt;
rätt, Festskrift tillägnad Håkan Strömberg, Lund 1992, s. 345 ff., jfr Eek, Folkrätten, 1968, &lt;br&gt;
s. 264 ff., se även Jacob W F Sundberg, i bl.a. The European Convention as Jurisprudence, &lt;br&gt;
Essays on Tort, Insurance, Law and Society, 2006, vol. II, s. 1135 ff. Att Sverige numera &lt;br&gt;
tillämpar det dualistiska synsättet på internationella överenskommelser får anses klart, &lt;br&gt;
SOU 1993:40, del B, s. 15 f., AD 1972 nr 5, NJA 1973 s. 423, RÅ 1974 ref. 61, NJA 1981 &lt;br&gt;
s. 1205 och NJA 1984 s. 903. &lt;br&gt;
296&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
9.4.1 Departementspromemorian Domare och åklagare &lt;br&gt;
i internationella insatser (Ds 2002:1) &lt;br&gt;
I departementspromemorian Domare och åklagare i internationella &lt;br&gt;
insatser (Ds 2002:1) konstaterades att det är naturligt att personer &lt;br&gt;
som deltar i internationella krishanteringsinsatser, däribland domare &lt;br&gt;
och åklagare, står under svensk straffrättslig domsrätt på samma &lt;br&gt;
sätt som de som tjänstgör i utlandsstyrkorna. Detta kunde enligt &lt;br&gt;
vad som framhölls i promemorian föranleda behov av ändring i &lt;br&gt;
brottsbalkens regler om tillämpligheten av svensk lag på så sätt att &lt;br&gt;
dessa regler utvidgas till att även omfatta dessa personer. Enligt &lt;br&gt;
promemorian skulle detta enkelt kunna göras genom ett tillägg i &lt;br&gt;
2 kap. 3 § 3 brottsbalken. Frågan borde, framhölls det, lämpligen &lt;br&gt;
övervägas inom Internationella straffrättsutredningens pågående översyn &lt;br&gt;
av bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken. Remissinstanserna &lt;br&gt;
ställde sig i huvudsak bakom förslaget i stort. Av dessa var det &lt;br&gt;
emellertid endast Justitieombudsmannen som uttalade sig särskilt i &lt;br&gt;
denna fråga, se avsnitt 9.5.5. &lt;br&gt;
9.4.2 Internationella straffrättsutredningens betänkande &lt;br&gt;
Internationella brott och svensk jurisdiktion &lt;br&gt;
(SOU 2002:98) &lt;br&gt;
I Internationella straffrättsutredningens betänkande, Internationella &lt;br&gt;
brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98), föreslog den särskilde &lt;br&gt;
utredaren att 2 kap. brottsbalken skulle få en helt ny lydelse. &lt;br&gt;
De svenska behörighetsreglerna skulle utformas med utgångspunkt &lt;br&gt;
i de anknytningsprinciper som enligt folkrätten kan grunda rätt till &lt;br&gt;
nationell domsrätt. &lt;br&gt;
I förtydligande och förenklande syfte föreslog utredaren att det &lt;br&gt;
i den nya lydelsen av 2 kap. brottsbalken skulle införas en generell &lt;br&gt;
regel som angav att svensk domstol var behörig att döma över brott &lt;br&gt;
som svenska offentliga tjänstemän begår i tjänsten. Regeln skulle &lt;br&gt;
systematiskt sorteras in under statsskyddsprincipen och de aktuella &lt;br&gt;
brotten skulle betraktas som brott mot svenskt allmänt intresse. &lt;br&gt;
Den generella regeln borde utformas efter mönster av bestämmelsen &lt;br&gt;
i nuvarande 2 kap. 7 a § brottsbalken och därmed avse brott &lt;br&gt;
som har begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar &lt;br&gt;
allmän ställning. Vad som avsågs var således brott som begåtts i en &lt;br&gt;
funktion som är av officiell karaktär och typiskt sett ett uttryck för &lt;br&gt;
297&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
statlig maktutövning. Bestämmelsen skulle däremot inte omfatta &lt;br&gt;
offentliga arbetstagare vars ställning i princip inte skiljer sig från &lt;br&gt;
privata arbetstagare i allmänhet eller åtgärder av privaträttslig karaktär. &lt;br&gt;
Utredaren föreslog vidare att bestämmelser om dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
som förutsättning för svensk domstols behörighet skulle &lt;br&gt;
samlas i en paragraf. I den föreslagna bestämmelsen fastslogs huvudregeln &lt;br&gt;
att svensk domstol är behörig att döma över brott begånget &lt;br&gt;
på en främmande stats område endast om gärningen är straffbar &lt;br&gt;
enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet). Ett antal situationer &lt;br&gt;
skulle emellertid undantas från kravet på dubbel straffbarhet. &lt;br&gt;
Dessa motsvarades dels av de nu gällande bestämmelserna i 2 kap. &lt;br&gt;
3 § punkterna 2, 3 och 7 brottsbalken, dels av viss specialstraffrättslig &lt;br&gt;
lagstiftning. Nuvarande regler är emellertid inte alltid uttryckta &lt;br&gt;
som undantag från kravet på dubbel straffbarhet utan som &lt;br&gt;
särskilda behörighetsregler som ger svensk domstol universell jurisdiktion &lt;br&gt;
över de aktuella brotten. Enligt den föreslagna bestämmelsen &lt;br&gt;
krävdes – till skillnad från vad som är fallet enligt nuvarande &lt;br&gt;
lagstiftning – att det i vart fall fanns någon anknytning till Sverige, &lt;br&gt;
dvs. att villkoren enligt någon av de grundläggande behörighetsreglerna &lt;br&gt;
måste vara uppfyllda. &lt;br&gt;
Vad gäller undantag från kravet på dubbel straffbarhet fann &lt;br&gt;
utredningen – såvitt här är av intresse – att det inte fanns någon &lt;br&gt;
anledning att i sak ändra på det undantag som enligt 2 kap. 3 § 3 &lt;br&gt;
gäller för tjänstgöring vid utlandsstyrkan inom Försvarsmakten eller &lt;br&gt;
Polisens utlandsstyrka. Dessa undantag tar sikte på deltagande i &lt;br&gt;
internationella fredsfrämjande insatser och internationella civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser. I sådana insatser kan emellertid även andra &lt;br&gt;
än de som tillhör Försvarsmakten och Polisens utlandsstyrkor delta. &lt;br&gt;
Även sådana deltagare är regelmässigt undantagna från vistelsestatens &lt;br&gt;
jurisdiktion enligt avtal. Med hänvisning till promemorian &lt;br&gt;
Ds 2002:1 föreslog utredaren att det inte heller för dessa personer &lt;br&gt;
borde uppställas något krav på dubbel straffbarhet. Enligt förslaget &lt;br&gt;
skulle därför brott som någon som är anställd av svensk myndighet &lt;br&gt;
för att delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell &lt;br&gt;
civil krishantering har begått vid tjänstgöringen vara undantagna &lt;br&gt;
från kravet på dubbel straffbarhet. Med en sådan formulering &lt;br&gt;
skulle även anställda vid Försvarsmaktens och Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
omfattas. De insatser som avsågs var främst sådana som beslutades &lt;br&gt;
av FN, OSSE eller EU. &lt;br&gt;
Enligt den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken &lt;br&gt;
är, som framgått, vissa brott i tjänsten begångna av polismän m.fl. &lt;br&gt;
298&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
undantagna från kravet på dubbel straffbarhet. Då brott som begåtts &lt;br&gt;
i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän &lt;br&gt;
ställning enligt förslaget skulle hänföras till statsskyddsprincipen &lt;br&gt;
och vara generellt undantagna från kravet på dubbel straffbarhet, &lt;br&gt;
upptog förslaget inte någon särskild motsvarighet till nämnda bestämmelse. &lt;br&gt;
Såväl brott som begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som &lt;br&gt;
innefattar allmän ställning som brott som begåtts vid tjänstgöring &lt;br&gt;
av någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en &lt;br&gt;
internationell fredsfrämjande insats eller i internationell krishantering, &lt;br&gt;
skulle enligt förslaget undantas från kravet på åtalsförordnande. &lt;br&gt;
En del av de synpunkter som framfördes i remissomgången redovisas &lt;br&gt;
i följande avsnitt under utredningens överväganden. &lt;br&gt;
De förslag som lämnades i betänkandet har, som nämnts, inte &lt;br&gt;
lett till någon ändring av 2 kap. brottsbalken. &lt;br&gt;
9.5 Överväganden och förslag &lt;br&gt;
9.5.1 Behovet av en utvidgning av svensk straffrättslig &lt;br&gt;
jurisdiktion &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Sverige brister i sina internationella &lt;br&gt;
åtaganden att upprätthålla full straffrättslig jurisdiktion över civil &lt;br&gt;
personal utsänd på internationella uppdrag. Den svenska jurisdiktionen &lt;br&gt;
bör därför utvidgas genom att ytterligare undantag &lt;br&gt;
görs från kravet på dubbel straffbarhet för lagföring i Sverige &lt;br&gt;
enligt svensk lag. &lt;br&gt;
I och med att det internationella säkerhetsbegreppet har vidgats har &lt;br&gt;
de internationella insatserna blivit fler och större samtidigt som allt &lt;br&gt;
fler personalkategorier har kommit att ingå i insatserna.33 I motsvarande &lt;br&gt;
mån ökar det praktiska behovet av konsekventa jurisdiktionsregler &lt;br&gt;
som reglerar den sändande statens domsrätt över sin &lt;br&gt;
personal. &lt;br&gt;
Den lokala immunitet som internationellt utsänd personal vanligen &lt;br&gt;
åtnjuter enligt särskilda överenskommelser innebär åtaganden &lt;br&gt;
för den sändande staten att upprätthålla full jurisdiktion över per33 &lt;br&gt;
Se t.ex. regeringens skrivelse 2007/08:51. &lt;br&gt;
299&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
sonalen. Som anförts ovan går EU:s modell-SOMA härvid längre &lt;br&gt;
än FN:s modell-SOFA (som också omfattar civil personal) genom &lt;br&gt;
att tillerkänna sändarstaten exklusiv jurisdiktion också över civil &lt;br&gt;
personal. &lt;br&gt;
Medan personer som tillhör Polisens utlandsstyrka samt andra &lt;br&gt;
poliser, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen, som &lt;br&gt;
utför gränsöverskridande arbetsuppgifter, enligt uttryckliga regler &lt;br&gt;
undantas från kravet på dubbel straffbarhet, saknas motsvarande &lt;br&gt;
reglering för annan civil personal som deltar i internationella uppdrag. &lt;br&gt;
I den mån begångna gärningar inte utgör brott på gärningsorten &lt;br&gt;
kan därmed förutsättningarna för lagföring i svensk domstol &lt;br&gt;
saknas. Bestämmelserna medger dock inte lagföring i de fall en &lt;br&gt;
gärning faller under ett lokalt straffbud men inte är brott enligt &lt;br&gt;
svensk rätt. &lt;br&gt;
I olika sammanhang har från FN:s sida påtalats att det åligger &lt;br&gt;
Sverige och andra sändarstater att upprätthålla jurisdiktionen över &lt;br&gt;
den utsända insatspersonalen. De nuvarande förhållandena innebär &lt;br&gt;
att Sverige i jurisdiktionshänseende inte helt lever upp till sina &lt;br&gt;
internationella åtaganden att straffa brott som begås av svensk &lt;br&gt;
personal som deltar i internationella uppdrag inom FN:s ram. &lt;br&gt;
Detta är allvarligt eftersom Sverige – vilket framhålls i direktiven – &lt;br&gt;
har ambitionen att vara en aktiv internationell aktör som tar ett &lt;br&gt;
stort ansvar i bl.a. freds- och säkerhetsfrämjande insatser. &lt;br&gt;
Som angetts tidigare har det i samband med FN:s hantering av &lt;br&gt;
frågan om straffrättsligt ansvar för personal i FN:s fredsbevarande &lt;br&gt;
insatser förts en diskussion om avvägningen mellan, å ena sidan, &lt;br&gt;
mottagarstaternas och, å andra sidan, sändarstaternas eller organisationens &lt;br&gt;
intressen när det gäller utövandet av jurisdiktion över &lt;br&gt;
främmande militär och civil personal inom mottagarstatens territorium. &lt;br&gt;
Ytterst vilar villkoren för immunitet och jurisdiktion på &lt;br&gt;
frågan om förtroende. En stat som tar emot exempelvis en FNinsats &lt;br&gt;
måste kunna förlita sig på att insatspersonalen agerar på ett &lt;br&gt;
för mottagarstaten acceptabelt sätt. På samma sätt måste insatspersonalen &lt;br&gt;
kunna förutse vad som gäller för uppdraget på ett rättssäkert &lt;br&gt;
sätt. &lt;br&gt;
Att låta svensk domstol tillämpa mottagarstatens materiella straffrätt &lt;br&gt;
skulle i och för sig folkrättsligt kunna motiveras enligt principen &lt;br&gt;
om ställföreträdande straffrättskipning och välkomnas av mottagarstaten &lt;br&gt;
i de flesta fall, därigenom uppvägs ju effekten av de &lt;br&gt;
immunitetsbestämmelser som finns intagna som villkor för insatsen &lt;br&gt;
(se exempel på SOMA ovan). En sådan tillämpning skulle emeller300&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
tid föra för långt och kunna leda till stötande resultat i de fall &lt;br&gt;
mottagarstatens materiella straffrätt är alltför olik vår egen. I den &lt;br&gt;
mån mottagarstatens lag ska ges större utrymme bör detta i stället &lt;br&gt;
åstadkommas genom förhandlingar på internationell nivå varigenom &lt;br&gt;
den immunitet som statusavtalen tillerkänner insatspersonalen inskränks. &lt;br&gt;
FN:s uppmaningar till sändarstaterna att utöka sin jurisdiktion &lt;br&gt;
rör, så som de formulerats, främst gärningar som utgör brott inte &lt;br&gt;
bara enligt sändarstatens rättsordning, utan även enligt mottagarstatens. &lt;br&gt;
Detta innebär att det inte är självklart att lösningen på &lt;br&gt;
problemet för svensk del ligger i ett slopat krav på dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
också beträffande andra personalkategorier än personal från &lt;br&gt;
Försvarsmaktens och Polisens utlandsstyrkor m.fl. Ett slopat krav &lt;br&gt;
på dubbel straffbarhet innebär i viss mån att man från sändarstatens &lt;br&gt;
sida bortser från rättsuppfattningen i mottagarstaten. Det kan &lt;br&gt;
också leda till oönskade resultat i fall då exempelvis deltagarna i en &lt;br&gt;
multinationell insats begår samma gärning och denna utgör brott &lt;br&gt;
enligt vissa sändarstaters rättsordning men inte enligt andras. Å &lt;br&gt;
andra sidan innebär ett slopat krav på dubbel straffbarhet enligt &lt;br&gt;
svensk lag en utökad möjlighet till lagföring, särskilt i fall då mottagarstatens &lt;br&gt;
materiella rättsordning har stora brister. Därtill kommer &lt;br&gt;
att det är önskvärt att all svensk insatspersonal omfattas av enhetliga &lt;br&gt;
regler. &lt;br&gt;
Det bör också framhållas, att även om Sverige inte har möjlighet &lt;br&gt;
att lagföra gärningar som utgör brott enligt mottagarstatens lag &lt;br&gt;
men som inte är kriminaliserade enligt svensk rätt, innebär detta &lt;br&gt;
vanligen inte att sådana gärningar helt nonchaleras. Flertalet statusavtal &lt;br&gt;
innehåller regler om att insatspersonalen ska respektera mottagarstatens &lt;br&gt;
lagar och förordningar och i det avseendet ”ta seden &lt;br&gt;
dit den kommer”. Därtill kommer särskilda ”uppförandekoder” &lt;br&gt;
med motsvarande innebörd. För att denna typ av regler inte ska &lt;br&gt;
vara verkningslösa är det ofta möjligt att med tillämpning av disciplinära &lt;br&gt;
åtgärder inom ramen för uppdraget beivra visst olämpligt &lt;br&gt;
beteende, även om det – på grund av immunitet eller då beteendet &lt;br&gt;
är straffbart enbart i mottagarstaten – varken går att lagföra i mottagarstaten &lt;br&gt;
eller i Sverige. &lt;br&gt;
Påpekas bör dock att det råder viss tveksamhet om i vilken &lt;br&gt;
utsträckning de nuvarande svenska jurisdiktionsreglerna verkligen &lt;br&gt;
brister i påtalat avseende beträffande brott begångna av statstjänstemän&lt;br&gt;
. Som framkommit ovan anses sådana brott kunna grunda &lt;br&gt;
domsrätt enligt statsskyddsprincipen. I enlighet med denna princip &lt;br&gt;
301&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
har i vart fall tjänstefel i vissa fall ansetts omfattas av bestämmelsen &lt;br&gt;
i 2 kap. 3 § 4 brottsbalken.34 Den praxis som finns och de diskussioner &lt;br&gt;
som har förts härom är emellertid av äldre datum. Därtill &lt;br&gt;
kommer att nämnda regel i vart fall inte med önskvärd tydlighet &lt;br&gt;
anger vad som gäller i dessa fall, vilket således i sig utgör ett avsteg &lt;br&gt;
från den i straffrättsliga sammanhang viktiga legalitetsprincipen, &lt;br&gt;
nulla poena sine lege. Den tveksamhet som råder bör därför under &lt;br&gt;
alla omständigheter undanröjas genom ett tydligt undantag från &lt;br&gt;
kravet på dubbel straffbarhet också när det gäller brott begångna av &lt;br&gt;
andra civila än personer som tillhör Polisens utlandsstyrka samt andra &lt;br&gt;
polismän, tulltjänstemän och tjänstemän vid Kustbevakningen, som &lt;br&gt;
utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell &lt;br&gt;
överenskommelse. En sådan utvidgning innebär därmed inte endast &lt;br&gt;
att de svenska jurisdiktionsbestämmelserna uppfyller de internationella &lt;br&gt;
åtaganden som Sverige har gjort. Den fyller också en pedagogisk &lt;br&gt;
och klargörande funktion, inte minst för de berörda utsända &lt;br&gt;
personerna. I utredningens uppdrag ingår däremot inte att göra en &lt;br&gt;
allmän översyn av 2 kap. brottsbalken. &lt;br&gt;
Den föreslagna ändringen bör därför – åtminstone i avvaktan på &lt;br&gt;
en allmän översyn av 2 kap. brottsbalken – göras genom ett tillägg &lt;br&gt;
till bestämmelsen i 2 kap. 3 § brottsbalken. &lt;br&gt;
Utöver själva jurisdiktionsbestämmelsen bör behovet övervägas &lt;br&gt;
av kompletterande svenska materiella straffbestämmelser för att lagföra &lt;br&gt;
dessa tjänstemän i vissa fall (se avsnitt 9.5.5). &lt;br&gt;
9.5.2 Personalkategorier &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Det nya undantaget från kravet på &lt;br&gt;
dubbel straffbarhet bör vara generellt utformat och omfatta svensk &lt;br&gt;
medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige som, i annat &lt;br&gt;
fall än som avses i 2 kap. 3 § 2–3 a brottsbalken, deltar i ett internationellt &lt;br&gt;
uppdrag, vari Sverige tar del. &lt;br&gt;
En utvidgning av undantaget från kravet på dubbel straffbarhet kan &lt;br&gt;
göras mer eller mindre omfattande beroende på vilka personalkategorier &lt;br&gt;
som upptas i bestämmelsen. &lt;br&gt;
De tjänstemän som främst torde vara aktuella för uppgifter som &lt;br&gt;
innefattar myndighetsutövning utomlands är domare och åklagare. &lt;br&gt;
34 Jfr NJA II 1962 s. 59 f., NJA 1963 s. 237, NJA 1983 s. 425 och Strahl i SvJT 1967 s. 402 f. &lt;br&gt;
302&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
En försiktig utvidgning skulle därför kunna begränsas till dessa &lt;br&gt;
personalkategorier eller – såsom föreslogs i Ds 2002:1 – allmänt till &lt;br&gt;
personal inom hela rättsväsendet. Det senare skulle innebära att &lt;br&gt;
även personal från kriminalvården omfattades. En sådan bestämmelse &lt;br&gt;
skulle emellertid inte innebära en heltäckande lösning på &lt;br&gt;
problemet, eftersom det finns andra myndigheter utanför rättsväsendet, &lt;br&gt;
vars personal deltar i internationella insatser och andra &lt;br&gt;
uppdrag, t.ex. personal från Myndigheten för samhällsskydd och &lt;br&gt;
beredskap (MSB). &lt;br&gt;
En annan variant av utvidgning skulle – såsom föreslogs i &lt;br&gt;
SOU 2002:98 – kunna vara att personer som är anställda av en &lt;br&gt;
svensk myndighet för att delta i en internationell fredsfrämjande &lt;br&gt;
insats eller i internationell civil krishantering undantas från kravet &lt;br&gt;
på dubbel straffbarhet. Mot en sådan lösning kan anföras den kritik &lt;br&gt;
som Statens räddningsverk framförde i sitt remissvar till nämnda &lt;br&gt;
betänkande. Enligt verkets uppfattning var det oklart vad som är &lt;br&gt;
fredsfrämjande insatser respektive civil krishantering. Utredningen &lt;br&gt;
anser att Räddningsverkets kritik är väl grundad.35 Som framgår &lt;br&gt;
nedan bör undantaget enligt utredningens mening dessutom omfatta &lt;br&gt;
fler personalkategorier än endast deltagare i insatser (missioner), &lt;br&gt;
exempelvis deltagare i internationellt utvecklingssamarbete. &lt;br&gt;
Ett alternativ är att i stället låta ett nytt undantag från kravet på &lt;br&gt;
dubbel straffbarhet omfatta personer som innehar allmän ställning i &lt;br&gt;
Sverige. Även en sådan lösning föreslogs av Internationella straffrättsutredningen &lt;br&gt;
i SOU 2002:98. Som framhölls i nämnda betänkande36 &lt;br&gt;
är uttrycket hämtat från den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. &lt;br&gt;
7 a § brottsbalken. Att fråga skulle vara om svensk allmän ställning &lt;br&gt;
ansågs inte uttryckligen behöva anges. Vad som avses är brott som &lt;br&gt;
begåtts i en funktion som är av officiell karaktär och typiskt sett ett &lt;br&gt;
uttryck för statlig maktutövning. Bestämmelsen skulle däremot inte &lt;br&gt;
omfatta offentliga arbetstagare vars ställning i princip inte skiljer &lt;br&gt;
sig från privata arbetstagare i allmänhet eller åtgärder av privaträttslig &lt;br&gt;
karaktär. I sitt remissyttrande till SOU 2002:98 ifrågasatte &lt;br&gt;
Räddningsverket även om uttrycket allmän ställning var tillräckligt &lt;br&gt;
klargörande beträffande verkets insatspersonal. Uttrycket kan således &lt;br&gt;
ge upphov till vissa gränsdragningsproblem framhöll Räddningsverket. &lt;br&gt;
Utöver det skäl som Räddningsverket anförde i sitt remissvar &lt;br&gt;
mot uttrycket allmän ställning kan ytterligare argument anföras mot &lt;br&gt;
35 Beträffande begreppet civil krishantering, se avsnitt 2.2 och 8.5.3. &lt;br&gt;
36 SOU 2002:98, s. 407 f. &lt;br&gt;
303&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
en sådan lösning. I det internationella arbetet handlar det inte om &lt;br&gt;
att exportera det nationella rättssystemet och nationella lösningar. &lt;br&gt;
En internationell domare har en självständig ställning och utföra &lt;br&gt;
sitt arbete oberoende i förhållande till den sändande staten. Det är &lt;br&gt;
domaren som person som deltar, inte i första hand som representant &lt;br&gt;
för ett visst land. Även om domare och, i mindre utsträckning&lt;br&gt;
, åklagare har en särställning just avseende självständighet, gäller &lt;br&gt;
detta i huvudsak även andra tjänstemän som är utsända på internationella &lt;br&gt;
uppdrag av svenska myndigheter. I sin egenskap av deltagare &lt;br&gt;
i ett internationellt uppdrag agerar de i den internationella &lt;br&gt;
organisationens namn och utövar därmed inte sina tjänster i egenskap &lt;br&gt;
av innehavare av (svensk) allmän ställning.37 &lt;br&gt;
Mot den nu angivna bakgrunden föreslår utredningen att det &lt;br&gt;
nya undantaget från kravet på dubbel straffbarhet ska vara generellt &lt;br&gt;
utformat. För att det föreslagna undantaget inte ska bli alltför &lt;br&gt;
omfattande bör dock uppställas krav på viss anknytning till Sverige. &lt;br&gt;
Internationella straffrättsutredningen förordade, som nämnts, ”anställning” &lt;br&gt;
som anknytningsfaktum. Som framgår av det följande &lt;br&gt;
skulle det dock leda till mindre tillfredsställande resultat. Utredningen &lt;br&gt;
föreslår i stället att medborgarskap eller hemvist ska utgöra &lt;br&gt;
anknytningsfaktum. Undantaget bör därför omfatta svensk medborgare &lt;br&gt;
eller utlänning med hemvist i Sverige som, i annat fall än &lt;br&gt;
som avses i 2 kap. 3 § 2–3 a brottsbalken, deltar i ett internationellt &lt;br&gt;
uppdrag, vari Sverige tar del. &lt;br&gt;
Reglerna i 2 kap. brottsbalken begränsar sig generellt sett inte &lt;br&gt;
till svenska medborgare. En annan sak är att det för vissa personalkategorier &lt;br&gt;
kan uppställas krav på svenskt medborgarskap och &lt;br&gt;
att det ligger i sakens natur att personer som deltar i ett internationellt &lt;br&gt;
uppdrag, vari Sverige tar del, vanligen är medborgare i &lt;br&gt;
Sverige eller i vart fall har hemvist här. Något formellt krav på att &lt;br&gt;
den som deltar i ett internationellt uppdrag, vari Sverige tar del, ska &lt;br&gt;
vara svensk medborgare eller utlänning med hemvist här bör dock &lt;br&gt;
inte ställas upp.38 &lt;br&gt;
Genom att begränsa undantaget från dubbel straffbarhet till &lt;br&gt;
svenska medborgare eller personer med hemvist i Sverige uppnås en &lt;br&gt;
enhetlighet i förhållande till andra bestämmelser i 2 kap. brotts37 &lt;br&gt;
Se t.ex. avsnitt V, punkten 7 i FN:s medverkansavtal, doc. A/46/185, 23 May 1991. &lt;br&gt;
38 Denna uppfattning ligger i linje med bl.a. de förslag som presenterades i Grundlagsutredningens &lt;br&gt;
betänkande, En reformerad grundlag (SOU 2008:125), s. 581 ff. Utredningen &lt;br&gt;
föreslog bl.a. att kravet på svenskt medborgarskap beträffande vissa statliga anställningar och &lt;br&gt;
andra uppdrag skulle tas bort ur regeringsformen för andra än justitiekanslern, riksdagens &lt;br&gt;
ombudsmän och riksrevisorerna samt ordinarie domare. &lt;br&gt;
304&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
balken (se t.ex. 2 kap. 7 b § andra stycket). Avgränsningen kan också &lt;br&gt;
motiveras av den s.k. aktiva personalitetsprincipen. Personer som &lt;br&gt;
är medborgare i Sverige eller som har hemvist här har typiskt sett &lt;br&gt;
en sådan anknytning till landet att de kan förväntas följa de normer &lt;br&gt;
som följer av den svenska rättsordningen även när gärningen inte är &lt;br&gt;
kriminaliserad där den begås. Det vore däremot orimligt om personer &lt;br&gt;
som saknar sådan anknytning till Sverige skulle kunna lagföras &lt;br&gt;
här för gärningar som inte är kriminaliserade där de begås. &lt;br&gt;
Med begreppet internationella uppdrag avses främst civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Begreppet bör som regel också omfatta den övriga &lt;br&gt;
internationella verksamhet som MSB bedriver. Även svenska &lt;br&gt;
tjänstemän som befinner sig i ett annat land för att bedriva &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete omfattas vanligen av begreppet. Detsamma &lt;br&gt;
gäller personer verksamma vid exempelvis de internationella tribunalerna &lt;br&gt;
och domstolarna. De internationella uppdrag som kan komma &lt;br&gt;
i fråga torde vanligen vara initierade av FN, OSSE eller EU. &lt;br&gt;
Även av exempelvis FN direktkontrakterad och lokalanställd personal &lt;br&gt;
som deltar i uppdraget bör omfattas av bestämmelsen om förutsättningarna, &lt;br&gt;
om anknytning i övrigt är uppfyllda.39 För dess &lt;br&gt;
tillämplighet bör därför inte uppställas något krav på att personen &lt;br&gt;
ska vara anställd av eller på annat sätt ha anknytning till svensk &lt;br&gt;
myndighet. Kommersiellt anlitade uppdragstagare (commercial contractors) &lt;br&gt;
deltar däremot vanligen inte i uppdraget på ett sådant sätt &lt;br&gt;
att de omfattas av bestämmelsen. &lt;br&gt;
För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att Sverige tar del i &lt;br&gt;
uppdraget. Uttrycket anknyter till statsskyddsprincipen. Sverige &lt;br&gt;
kan anses ta del i ett uppdrag exempelvis genom att framförhandla &lt;br&gt;
immunitetsavtal, genom att sända ut personal sekonderad av svenska &lt;br&gt;
myndigheter, genom att nominera personal eller genom att öronmärka &lt;br&gt;
pengar till uppdraget. För att bestämmelsen ska bli tillämplig &lt;br&gt;
krävs emellertid att statsskyddsintresset inte är alltför svagt. Enbart &lt;br&gt;
den omständigheten att Sverige indirekt bidrar till finansiering av &lt;br&gt;
exempelvis EU-projekt genom anslag till EU innebär inte att Sverige &lt;br&gt;
ska anses delta i projekten. Att personer som deltar i uppdraget är &lt;br&gt;
svenska medborgare eller annars har anknytning till Sverige är inte &lt;br&gt;
heller en omständighet som ensam innebär att bestämmelsen blir &lt;br&gt;
tillämplig. Huvudregeln innebär således att av Sverige direkt utsänd &lt;br&gt;
39 Tekniskt sett är lokalanställd personal enligt FN:s modell-SOFA medlemmar i FN:s fredsbevarande &lt;br&gt;
insats, medan sådan personal enligt EU:s modell-SOFA och modell-SOMA inte &lt;br&gt;
är insatspersonal, se art. 22 och 28, UN doc. A/45/594, art. 1 punkten 3 (f), Council doc. 8720/05 &lt;br&gt;
samt art. 1 punkten 3 (c) Council doc. 10564/05. &lt;br&gt;
305&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
eller sekonderad personal alltid omfattas av regelns tillämpning, &lt;br&gt;
medan av internationella organisationer kontrakterade och på annat &lt;br&gt;
sätt direkt rekryterade svenska medborgare som regel faller utanför&lt;br&gt;
, såvitt ej andra anknytningsfakta (såsom direktfinansiering, framförhandlande &lt;br&gt;
av statusavtal för uppdrag som personerna ingår i, etc.) &lt;br&gt;
gör Sveriges del i uppdraget så stark att statsskyddsintresset ändå är &lt;br&gt;
uppenbart och för den enskilde förutsebart. &lt;br&gt;
Ett slopat krav på dubbel straffbarhet avseende personal som &lt;br&gt;
deltar i internationella uppdrag innebär att sådan personal under &lt;br&gt;
tjänstgöringen står under strängare jurisdiktionsregler än svenska &lt;br&gt;
medborgare i allmänhet gör under utlandsvistelser. Personalen kan &lt;br&gt;
således komma att lagföras i Sverige för exempelvis rattonykterhetsbrott &lt;br&gt;
begångna i ett land som inte kriminaliserar sådana gärningar. &lt;br&gt;
Det är dock i linje med övriga jurisdiktionsregler att svensk &lt;br&gt;
personal så långt möjligt också vid tjänstgöring utomlands ska avstå &lt;br&gt;
från gärningar som är straffbara i Sverige. &lt;br&gt;
Den nu föreslagna bestämmelsen kan, som nämnts, sägas anknyta &lt;br&gt;
till den aktiva personalitetsprincipen och statsskyddsprincipen. &lt;br&gt;
Den kan även motiveras av principen om ställföreträdande straffrättskipning. &lt;br&gt;
9.5.3 Brott som avses &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Det nya undantaget från kravet på &lt;br&gt;
dubbel straffbarhet bör inte begränsas till brott begångna i &lt;br&gt;
tjänsten utan omfatta samtliga brott som har begåtts vid tjänstgöring &lt;br&gt;
utom riket. &lt;br&gt;
På grund av överenskommelser mellan internationella organisationer &lt;br&gt;
och mottagarstaterna är den utsända personalen normalt inte underkastad &lt;br&gt;
någon annan domsrätt än hemlandets i straffrättsligt hänseende. &lt;br&gt;
Detta innebär i allmänhet att den sändande staten har förbundit &lt;br&gt;
sig att upprätthålla en bestämd och effektiv domsrätt beträffande &lt;br&gt;
alla brott och förseelser såväl i som utom tjänsten. Ett &lt;br&gt;
undantag från kravet på dubbel straffbarhet i nu aktuellt hänseende &lt;br&gt;
bör därför omfatta samtliga brott som en person har begått vid &lt;br&gt;
tjänstgöring utom riket. Bestämmelsen ges därmed samma omfattning &lt;br&gt;
som bestämmelsen beträffande personer som tillhör Polisens utlandsstyrka &lt;br&gt;
i 2 kap. 3 § 3 brottsbalken. Detta är lämpligt, eftersom de &lt;br&gt;
306&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
personer som omfattas av den nu föreslagna bestämmelsen vanligen &lt;br&gt;
är placerade i den främmande staten under en längre tid och i &lt;br&gt;
enlighet med internationella åtaganden åtnjuter immunitet där. &lt;br&gt;
Bestämmelsen kommer däremot att få ett vidare tillämpningsområde &lt;br&gt;
än 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken avseende polismän, tulltjänstemän &lt;br&gt;
och tjänstemän vid Kustbevakningen, eftersom den senare bestämmelsen &lt;br&gt;
är begränsad till just brott begångna i tjänsten. Den &lt;br&gt;
senare begränsningen motiverades med att svenska tjänstemän som &lt;br&gt;
utför gränsöverskridande uppgifter enligt Schengenkonventionen &lt;br&gt;
eller det svensk-danska polissamarbetsavtalet i andra stater endast &lt;br&gt;
kommer att göra det under kortare tid i samband med ett konkret &lt;br&gt;
uppdrag för att därefter återvända till Sverige.40 &lt;br&gt;
9.5.4 Krav på åtalsförordnande &lt;br&gt;
Överväganden och förslag: Åtal för brott, som förövats utom &lt;br&gt;
riket och som omfattas av här föreslaget undantag från kravet på &lt;br&gt;
dubbel straffbarhet, bör få väckas utan förordnande enligt 2 kap. &lt;br&gt;
5 § brottsbalken. &lt;br&gt;
Som framgår ovan tillerkänner de svenska jurisdiktionsreglerna de &lt;br&gt;
egna domstolarna en i ett folkrättsligt perspektiv tämligen vid behörighet. &lt;br&gt;
Kravet på åtalsförordnande är emellertid tänkt att reducera &lt;br&gt;
reglernas tillämning till de fall där Sverige har ett påtagligt och &lt;br&gt;
berättigat intresse att lagföra. Regeln om åtalsförordnande innebär &lt;br&gt;
därmed en möjlighet till mera diskretionära överväganden inom en &lt;br&gt;
godtagbar folkrättslig ram. &lt;br&gt;
En utvidgning av den svenska domsrätten enligt vad som här &lt;br&gt;
föreslås är generell såtillvida att den omfattar dels samtliga svenska &lt;br&gt;
medborgare och utlänningar med hemvist i Sverige som, i annat fall &lt;br&gt;
än som redan framgår av 2 kap. 3 § 2–3 a brottsbalken, deltar i internationella &lt;br&gt;
uppdrag, vari Sverige tar del, dels inte bara gärningar &lt;br&gt;
begångna i tjänsten utan överhuvudtaget vid tjänstgöringen och &lt;br&gt;
dessutom omfattar samtliga gärningar oavsett svårighetsgrad. Det &lt;br&gt;
finns därför skäl att överväga om dessa brott ska omfattas av huvudregeln &lt;br&gt;
om krav på åtalsförordnande i 2 kap. 5 § brottsbalken eller &lt;br&gt;
om de – helt eller delvis – ska undantas från detta krav. &lt;br&gt;
40 Prop. 1999/2000:64, s. 121. &lt;br&gt;
307&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Om inget undantag görs, omfattas dessa gärningar lagtekniskt &lt;br&gt;
automatiskt av kravet på åtalsförordnande. Ett alternativ kan vara &lt;br&gt;
att införa undantag från detta krav avseende vissa personalkategorier &lt;br&gt;
eller avseende vissa brott. Det senare kan ske utifrån huruvida &lt;br&gt;
brottet skett i tjänsten, dvs. det snävare begreppet, eller inte. &lt;br&gt;
Det kan också ske utifrån brottets svårighetsgrad. &lt;br&gt;
Utredningens uppdrag är att överväga möjligheten att utvidga &lt;br&gt;
den svenska jurisdiktion till personer som är utsända av svenska &lt;br&gt;
myndigheter på internationella uppdrag för att dessa ska omfattas &lt;br&gt;
av svensk domsrätt på samma sätt som personer som tillhör Försvarsmaktens &lt;br&gt;
och Polisens utlandsstyrka. Häri ligger ett sakligt väl &lt;br&gt;
motiverat krav på enhetlighet. Brott begångna av personer som &lt;br&gt;
tillhör Försvarsmaktens och Polisens utlandsstyrka undantas för &lt;br&gt;
närvarande i 2 kap. 5 § andra stycket 3 brottsbalken från kravet på &lt;br&gt;
åtalsförordnande. Även de övriga brott som faller inom 2 kap. &lt;br&gt;
3 § 2–3 a brottsbalken har i allt väsentligt sin motsvarighet bland &lt;br&gt;
undantagen från kravet på åtalsförordnande i 2 kap. 5 § andra &lt;br&gt;
stycket brottsbalken. Också brott enligt 2 kap. 3 § 4 brottsbalken, &lt;br&gt;
dvs. brott förövade mot offentliga svenska intressen, omfattas delvis &lt;br&gt;
härav. &lt;br&gt;
Mot bakgrund av vad som nu sagts om enhetlighet finns det &lt;br&gt;
enligt utredningen inte tillräckliga skäl att avvika från den bedömning &lt;br&gt;
som lagstiftaren redan har gjort beträffande brott begångna av &lt;br&gt;
personal som tillhör Försvarsmaktens och Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Även brott begångna av andra personalkategorier bör därför, vid &lt;br&gt;
den utvidgning som utredningen föreslår, undantas från kravet på &lt;br&gt;
åtalsförordnande. Detta bör ske genom ett tillägg till de undantag &lt;br&gt;
som görs i 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. &lt;br&gt;
9.5.5 Behov av förändring av materiell straffrättslig &lt;br&gt;
lagstiftning &lt;br&gt;
Övervägande: För att den utvidgade jurisdiktionsbestämmelsen &lt;br&gt;
i 2 kap. 3 § brottsbalken ska få avsedd effekt krävs en utvidgning &lt;br&gt;
av svensk materiell straffrättslig lagstiftning avseende brottet &lt;br&gt;
tjänstefel och brott mot tystnadsplikt. &lt;br&gt;
308&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
Ett utvidgat undantag för brott som begås i utövandet av tjänsten &lt;br&gt;
eller uppdraget kan ge upphov till komplikationer. Vid remissbehandlingen &lt;br&gt;
av departementspromemorian Domare och åklagare i &lt;br&gt;
internationella insatser (Ds 2002:1) kritiserade Justitieombudsmannen &lt;br&gt;
förslaget att låta undantaget från dubbel straffbarhet omfatta även &lt;br&gt;
personal från rättsväsendet. Justitieombudsmannen anförde att situationen &lt;br&gt;
– till skillnad från fall då det är fråga om brott som i sin &lt;br&gt;
helhet beskrivs i en straffregel – kan bli problematisk när det gäller &lt;br&gt;
sådana straffregler som för sin tillämpning är beroende av vad som &lt;br&gt;
gäller i andra föreskrifter. När exempelvis domare och åklagare ska &lt;br&gt;
fullgöra uppgifter som innefattar myndighetsutövning kommer &lt;br&gt;
denna uppenbarligen att bestå i tillämpningen av rättsregler som &lt;br&gt;
gäller i tjänstgöringslandet. Verksamheten kommer vidare i åtskilliga &lt;br&gt;
hänseenden att omfattas av de i tjänstgöringslandet gällande sekretessreglerna. &lt;br&gt;
Den viktigaste straffregeln i svensk rätt avseende fel &lt;br&gt;
vid myndighetsutövning är bestämmelsen om tjänstefel i 20 kap. 1 § &lt;br&gt;
brottsbalken. Med myndighetsutövning avses emellertid i denna &lt;br&gt;
regel i princip endast utövande av svensk myndighet. De fåtaliga &lt;br&gt;
undantag som förekommer görs genom särskilda regler i svensk lag &lt;br&gt;
som har sin grund i olika internationella överenskommelser. Ansvar &lt;br&gt;
för tjänstefel kan således inte utkrävas annat än med stöd av &lt;br&gt;
uttryckliga regler i frågan i svensk lag. Att utvidga svensk domsrätt &lt;br&gt;
på det sätt som förordades i promemorian är därför inte en tillräcklig &lt;br&gt;
åtgärd, om man vill göra det möjligt att utkräva straffansvar &lt;br&gt;
för tjänstefel med anledning av fel som begås i utövande av tjänst &lt;br&gt;
eller uppdrag vid internationell krishantering. Justitieombudsmannen &lt;br&gt;
påpekade vidare att också tillämpningen av sådana regler som straffbestämmelserna &lt;br&gt;
om olaga frihetsberövande, olaga tvång och misshandel &lt;br&gt;
kunde komma att vålla problem, eftersom den närmare &lt;br&gt;
innebörden av dessa regler skulle komma att bestämmas av vad som &lt;br&gt;
gäller i tjänstgöringslandet om domares, åklagares och polismäns &lt;br&gt;
möjligheter att vidta frihetsberövanden och om rätten för polismän &lt;br&gt;
att använda våld och andra former av tvång. På motsvarande sätt &lt;br&gt;
gäller att ansvar för brott mot tystnadsplikt kan utkrävas endast för &lt;br&gt;
åsidosättande av tystnadsplikter som är grundade på lag eller bemyndigande &lt;br&gt;
av riksdagen som har tillkommit enligt vad som föreskrivs &lt;br&gt;
i 2 kap. 12 § regeringsformen. Inte heller i sådana fall är det &lt;br&gt;
således möjligt att göra den svenska straffregeln tillämplig enbart &lt;br&gt;
genom att utvidga omfattningen av svensk domsrätt framhöll Justitieombudsmannen. &lt;br&gt;
309&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
De frågor Justitieombudsmannen väcker har, såvitt framkommit, &lt;br&gt;
inte berörts i anslutning till tidigare lagstiftningsärenden på området. &lt;br&gt;
Justitieombudsmannens synpunkter reser emellertid en rad &lt;br&gt;
principiellt viktiga frågor om grunderna för straffbarhet. En svensk &lt;br&gt;
tjänsteman som deltar i internationellt arbete bidrar huvudsakligen, &lt;br&gt;
som nämnts, i sin personliga kapacitet under personligt ansvar. &lt;br&gt;
Tjänstemannen lyder under och verkar med hjälp av vissa inom det &lt;br&gt;
internationella samfundet erkända grundläggande rättsstatliga principer. &lt;br&gt;
Uppgiften är därmed alltså inte att genomgående föra fram &lt;br&gt;
just svenska lösningar (även om dessa i de flesta fall får förutsättas &lt;br&gt;
spegla dessa principer) på institutionella och materiella problem. &lt;br&gt;
Liksom en person i sitt arbete utomlands inte innehar en svensk &lt;br&gt;
allmän ställning, kan han eller hon inte heller anses utöva svensk &lt;br&gt;
myndighet. Som Justitieombudsmannen anfört i sitt remissyttrande &lt;br&gt;
innebär detta att bl.a. det principiellt viktiga straffstadgandet om &lt;br&gt;
tjänstefel i 20 kap. 1 § brottsbalken inte kommer att bli tillämpligt &lt;br&gt;
enbart genom utvidgning av den svenska jurisdiktionen. &lt;br&gt;
Begreppet myndighetsutövning avser inte en myndighets utövande &lt;br&gt;
av sina uppgifter, utan utövning av offentlig makt, dvs. utövning av &lt;br&gt;
befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet &lt;br&gt;
eller annat jämförbart förhållande.41 Bestämmelsen om tjänstefel &lt;br&gt;
i 20 kap. 1 § brottsbalken ska enligt dess fjärde stycke inte &lt;br&gt;
tillämpas om gärningen är belagd med straff enligt någon annan &lt;br&gt;
bestämmelse och är således subsidiär till andra straffstadganden. &lt;br&gt;
Som exempel på fall där den oriktiga myndighetsutövningen kan &lt;br&gt;
vara att hänföra under annan straffbestämmelse än 20 kap. 1 § brottsbalken &lt;br&gt;
kan nämnas situationen då en polisman utan laga skäl omhändertar &lt;br&gt;
en person (olaga frihetsberövande) eller företar husrannsakan &lt;br&gt;
(hemfridsbrott) och tar egendom i beslag (egenmäktigt förfarande). &lt;br&gt;
Dessa straffbud är i regel inte begränsade till gärningar &lt;br&gt;
begångna i Sverige. Brottet obefogat åtal avser emellertid endast &lt;br&gt;
åtal väckt vid svensk domstol. &lt;br&gt;
I de fall då svenska tjänstemän inom ramen för ett internationellt &lt;br&gt;
uppdrag begår klara felaktigheter som inte omfattas av &lt;br&gt;
något primärt straffbud utan lämpligen lagförs som tjänstefel är det &lt;br&gt;
dock otillfredsställande att så inte kan ske. Som tjänstefel bedöms &lt;br&gt;
exempelvis i många fall felaktig tillämpning av bestämmelser om &lt;br&gt;
tvångsmedel, såsom polismäns, åklagares och domares beslut i &lt;br&gt;
41 Se t.ex. Wennergren, I statens tjänst, 1990, s 100 f. &lt;br&gt;
310&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
frågor om frihetsberövanden.42 Den omständigheten att motsvarande &lt;br&gt;
gärning har begåtts inom ramen för ett internationellt uppdrag bör &lt;br&gt;
inte utesluta att den kan föranleda ansvar för tjänstefel. &lt;br&gt;
I fråga om militär personal i fredstid finns i brottsbalken särskilda &lt;br&gt;
bestämmelser endast i 16 kap. 5 § (uppvigling) och 16 kap. 6 &lt;br&gt;
och 17 §§ (myteri) samt i 20 kap. 2 § andra stycket 3 (mutbrott). &lt;br&gt;
Brottsbalkens övriga bestämmelser för krigsmän gäller i övrigt endast &lt;br&gt;
när riket är i krig eller i krigsfara eller under vissa andra &lt;br&gt;
utomordentliga förhållanden. Det är svårt att göra en jämförelse &lt;br&gt;
mellan de fredstida förhållanden som militär arbetar under i Sverige &lt;br&gt;
och de förhållanden som råder under internationella uppdrag. I de &lt;br&gt;
senare fallen kan man tänka sig fler situationer där den militära &lt;br&gt;
personalen vidtar åtgärder mot civila. Överträdelser i samband med &lt;br&gt;
sådana åtgärder bör ofta vara att hänföra till något primärt straffbud. &lt;br&gt;
Felaktiga åtgärder i samband med exempelvis deportationer, &lt;br&gt;
evakueringar, beslagtagande av egendom och beslut som påverkar &lt;br&gt;
enskildas rätt till en rättvis rättegång bör emellertid kunna medföra &lt;br&gt;
straffrättsligt ansvar för tjänstefel även om det sker inom ramen för &lt;br&gt;
ett internationellt uppdrag. &lt;br&gt;
Det sagda innebär att det enligt utredningens mening finns ett &lt;br&gt;
behov av en utvidgning av svensk materiell lagstiftning avseende &lt;br&gt;
tjänstefel. &lt;br&gt;
Som Justitieombudsmannen har påtalat i nämnda remissyttrande &lt;br&gt;
kan ansvar för brott mot tystnadsplikt utkrävas endast för åsidosättande &lt;br&gt;
av tystnadsplikter som är grundade på lag eller bemyndigande &lt;br&gt;
av riksdagen som har tillkommit enligt vad som föreskrivs i &lt;br&gt;
2 kap. 12 § regeringsformen. Den svenska straffregeln i 20 kap. 3 § &lt;br&gt;
brottsbalken blir därmed inte tillämplig enbart genom att omfattningen &lt;br&gt;
av svensk domsrätt utvidgas. Detta innebär att det föreligger &lt;br&gt;
ett visst behov av förändringar av materiell lagstiftning även &lt;br&gt;
beträffande detta brott. Det bör påpekas att tryckfrihetsförordningen &lt;br&gt;
och yttrandefrihetsgrundlagen har begränsad territoriell räckvidd &lt;br&gt;
och att den grundlagsskyddade meddelarfriheten i många fall &lt;br&gt;
därför inte kan åberopas utomlands.43 &lt;br&gt;
Enligt uppgifter är frågan om bl.a. tjänstefel för närvarande under &lt;br&gt;
övervägande i Regeringskansliet i särskild ordning. Med hänsyn &lt;br&gt;
härtill begränsar sig utredningen därför endast till att ange huvud42 &lt;br&gt;
Under 1990-talet prövades således exempelvis i en rad fall frågor om tjänstefel för bl.a. &lt;br&gt;
domare i Sverige , se t.ex. NJA 1996 s. 237, NJA 1996 s. 307 och NJA 1996 s. 806. &lt;br&gt;
43 SOU 2004:114, s. 14 ff. och 140 ff. &lt;br&gt;
311&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion SOU 2009:76 &lt;br&gt;
312 &lt;br&gt;
dragen i en möjlig lösning men lägger således inte fram något formligt &lt;br&gt;
förslag i denna del.&lt;br&gt;
10 Kostnads- och konsekvensanalys &lt;br&gt;
10.1 Ekonomiska konsekvenser &lt;br&gt;
10.1.1 Allmänt &lt;br&gt;
Utredningens överväganden och förslag är i flera fall av principiell &lt;br&gt;
karaktär och innefattar åtgärder som utredningen bedömer inte påverkar &lt;br&gt;
kostnaderna för staten. Andra förslag är sådana att de initialt &lt;br&gt;
kan medföra merkostnader men i ett senare skede bör leda till att &lt;br&gt;
kostnaderna blir lägre än de är i dag. &lt;br&gt;
I flera avseenden, bl.a. när det gäller information, utbildning, utrustning, &lt;br&gt;
logistik och jour, föreslår utredningen att en ökad samordning &lt;br&gt;
mellan utsändande myndigheter ska ske på ett allmänt plan. &lt;br&gt;
Samordningen innebär en ökad kostnadseffektivitet. Framför allt &lt;br&gt;
bör de samordnande förslagen leda till att det inom de centrala stödfunktionerna &lt;br&gt;
frigörs kapacitet som kan användas för att hantera den &lt;br&gt;
ökning som kan förväntas av antalet personer som sänds ut på internationella &lt;br&gt;
uppdrag. &lt;br&gt;
Det är naturligt att en höjd svensk ambitionsnivå och ett ökat &lt;br&gt;
engagemang inom de områden som här behandlas medför kostnadskonsekvenser &lt;br&gt;
för staten. Deltagandet i internationell civil krishantering &lt;br&gt;
och internationellt utvecklingssamarbete finansieras i huvudsak &lt;br&gt;
genom externa medel. Vid civila krishanteringsinsatser kommer &lt;br&gt;
finansieringen direkt från UD, medan utvecklingssamarbete främst &lt;br&gt;
finansieras genom medel från Sida och EU. Omfattningen av de uppdrag &lt;br&gt;
varom nu är fråga får därför anpassas till de anslag som från tid &lt;br&gt;
till annan beviljas från dessa finansiärer. &lt;br&gt;
Som framhölls i departementspromemorian Domare och åklagare &lt;br&gt;
i internationella insatser är det lämpligt att i allt större utsträckning &lt;br&gt;
utnyttja EU:s finansieringsinstrument i det internationella utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
(se avsnitt 2.5.2). En förstärkt kapacitet, resurs och &lt;br&gt;
kompetensmässigt, inom rättsväsendet ökar möjligheterna att &lt;br&gt;
utnyttja dessa och andra externa finansieringskällor. &lt;br&gt;
313&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Kostnads- och konsekvensanalys SOU 2009:76 &lt;br&gt;
I vissa delar medför de förslag som lämnas ekonomiska konsekvenser&lt;br&gt;
. I det följande anges ungefärliga uppskattningar av dessa kostnader. &lt;br&gt;
Det är viktigt att framhålla att övervägandena och förslagen &lt;br&gt;
bygger på att myndigheterna får full finansiering för sitt deltagande &lt;br&gt;
och att formen för finansiering möjliggör myndigheternas planering &lt;br&gt;
också på lång sikt. &lt;br&gt;
10.1.2 Kostnader för förstärkt kapacitet i Sverige – &lt;br&gt;
”plattformskostnader” &lt;br&gt;
Mot bakgrund av den externa finansieringen innefattar utredningens &lt;br&gt;
förslag inte inrättande av några särskilda extra (”överkapacitets-”) &lt;br&gt;
tjänster. Ersättare bör i stället, liksom i dag, tillsättas genom befintliga &lt;br&gt;
ersättar- och vikariesystem (se avsnitt 7.3.19). &lt;br&gt;
Utredningen föreslår att en central stödfunktion inrättas vid &lt;br&gt;
Åklagarmyndighetens internationella enhet. Det är rimligt att en &lt;br&gt;
sådan funktion, fullt utbyggd, omfattar ett par heltidstjänster. Den &lt;br&gt;
föreslagna funktionen bör även svara för exempelvis internationella &lt;br&gt;
besök. Kostnaden för erforderligt resurstillskott beräknas inklusive &lt;br&gt;
sociala avgifter m.m. uppgå till ca 2 miljoner kronor årligen. &lt;br&gt;
Ökade satsningar har föreslagits på utbildning. Det är svårt att &lt;br&gt;
uppskatta kostnaden för detta. Under de närmaste åren bör det i vart &lt;br&gt;
fall lämpligen avsättas ca 2 miljoner kronor per år för detta ändamål. &lt;br&gt;
Utredningen har även föreslagit att Folke Bernadotteakademin &lt;br&gt;
(FBA) dels bör ges i uppgift att utforma en särskild handbok om &lt;br&gt;
deltagande i civil krishantering, dels ta initiativ till uppföljande verksamhet. &lt;br&gt;
Denna kan bestå i anordnandet av hemkomstaktiviteter. &lt;br&gt;
Akademin har även föreslagits få i uppgift att sondera intresset för &lt;br&gt;
uppstartandet av föreningsverksamhet för hemkommen personal. &lt;br&gt;
I ett inledande skede bör ca 0,5 miljoner kronor avsättas för detta &lt;br&gt;
ändamål. &lt;br&gt;
10.1.3 Kostnader för deltagande i internationella civila &lt;br&gt;
krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
Utredningen lämnar ett författningsförslag som reglerar arbets- och &lt;br&gt;
socialrättsliga villkor för deltagare i internationella civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Genom regleringen ges ett förstärkt arbets- och social314&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Kostnads- och konsekvensanalys &lt;br&gt;
rättsligt skydd för dem som deltar i dessa insatser på samma sätt &lt;br&gt;
som gäller för personer anställda i Försvarsmaktens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
De svenska myndigheter som sänder flest deltagare till civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
är Rikspolisstyrelsen, FBA och Myndigheten för &lt;br&gt;
samhällsskydd och beredskap (MSB). För Polisens utlandsstyrka, &lt;br&gt;
liksom för rättsväsendets övriga delar, är förslaget i huvudsak inte &lt;br&gt;
avsett att innebära någon ändring i sak i förhållande till dagens författningsreglering. &lt;br&gt;
FBA och MSB har enligt uppgift genom försäkringslösningar &lt;br&gt;
via Kammarkollegiet redan i dag uppnått motsvarande &lt;br&gt;
socialrättsliga skydd för den personal som deltar i internationella &lt;br&gt;
insatser. Bedömningen är därför att föreslagen författningsreglering &lt;br&gt;
till stora delar bör vara kostnadsneutral för staten. &lt;br&gt;
Till den del förslaget avser en mer aktiv uppföljning av hemkommen &lt;br&gt;
personal kan det emellertid medföra högre kostnader för &lt;br&gt;
främst FBA och MSB. Som konstaterats innefattar utredningens &lt;br&gt;
förslag i denna del även en viss retroaktivitet så till vida att även &lt;br&gt;
viss redan hemkommen personal kommer att behöva följas upp (se &lt;br&gt;
avsnitt 8.5.6). Detta kan under en upparbetningsperiod innebära visst &lt;br&gt;
merarbete. Även stödet till anhöriga innebär merkostnader såvitt &lt;br&gt;
avser bl.a. särskilda kontaktpersoner och förbättrade kommunikationer &lt;br&gt;
med den utsände. Det är svårt att närmare uppskatta dessa &lt;br&gt;
kostnadsökningar. Utredningen bedömer att det sammantaget rör &lt;br&gt;
sig om högst ca 2 miljoner kronor per år. &lt;br&gt;
10.2 Konsekvenser i övrigt &lt;br&gt;
Genom föreslagna åtgärder för att stärka rättsväsendets förmåga att &lt;br&gt;
delta i internationella uppdrag ökar Sveriges möjlighet att också i &lt;br&gt;
praktiken bidra till uppbyggnaden av rättsstaten i vårt närområde &lt;br&gt;
och i andra delar av världen. Deltagandet ska, som tidigare framhållits, &lt;br&gt;
vara efterfrågestyrt. Det får positiva återverkningar också på &lt;br&gt;
ett nationellt plan, bl.a. genom ökade möjligheter att bekämpa den &lt;br&gt;
organiserade och gränsöverskridande brottsligheten. &lt;br&gt;
I utredningen framhålls vikten av enhetliga riktlinjer och en fast &lt;br&gt;
struktur för beredning och beslutsfattande vid rekryteringar och &lt;br&gt;
nomineringar eller rekommendationer till internationella uppdrag. &lt;br&gt;
Detta skapar förutsättningar för en god rekrytering även sett ur ett &lt;br&gt;
jämställdhetsperspektiv. Även organiserade och strukturerade utbildningssatsningar &lt;br&gt;
kan bidra till bredd i rekryteringen. Också anhörigprogram, &lt;br&gt;
ersättningsnivåer och övriga villkor bör vara sådana &lt;br&gt;
315&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Kostnads- och konsekvensanalys SOU 2009:76 &lt;br&gt;
316 &lt;br&gt;
att de skapar förutsättningar för både män och kvinnor att delta i &lt;br&gt;
internationella uppdrag. &lt;br&gt;
De förslag som lämnas bedöms inte medföra några konsekvenser &lt;br&gt;
i övrigt som här särskilt bör omnämnas.&lt;br&gt;
Del C &lt;br&gt;
Författningskommentarer&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
11 Författningskommentarer &lt;br&gt;
11.1 Förslaget till lag (0000:00) om personal i &lt;br&gt;
internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
Lagens tillämpningsområde &lt;br&gt;
1 § Denna lag ska tillämpas då en statlig myndighet organiserar anställda &lt;br&gt;
att delta i internationella civila krishanteringsinsatser. Sådan myndighet &lt;br&gt;
kallas här anställningsmyndighet. Lagen ska dock inte tillämpas på den som &lt;br&gt;
är lokalt anställd av anställningsmyndigheten utomlands. &lt;br&gt;
Med internationell civil krishanteringsinsats avses ett icke-militärt internationellt &lt;br&gt;
uppdrag, vari Sverige tar del. Insatserna beslutas av regeringen &lt;br&gt;
eller av myndighet som regeringen bestämmer. &lt;br&gt;
För anställda i Försvarsmakten finns särskilda bestämmelser. &lt;br&gt;
I paragrafen regleras lagens tillämpningsområde. &lt;br&gt;
En förutsättning för att lagen ska vara tillämplig på den enskilde &lt;br&gt;
är enligt första stycket att denne har ett anställningsförhållande med &lt;br&gt;
en statlig myndighet och att det således föreligger ett arbetsgivaransvar &lt;br&gt;
för myndigheten i förhållande till den anställde. Den som &lt;br&gt;
ska tjänstgöra i en internationell civil krishanteringsinsats ska enligt &lt;br&gt;
2 § också vara anställd hos den myndighet som genomför insatsen. &lt;br&gt;
Av andra stycket framgår att begreppet internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
avser ett icke-militärt uppdrag, vari Sverige tar del. &lt;br&gt;
Sådana insatser är i regel initierade av FN, OSSE eller EU och beslutas &lt;br&gt;
av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. &lt;br&gt;
Begreppet omfattar däremot inte internationellt utvecklingssamarbete, &lt;br&gt;
arbete vid internationella tribunaler och domstolar, valövervakningsuppdrag &lt;br&gt;
eller humanitärt biståndsarbete. &lt;br&gt;
319&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningskommentarer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Anställning &lt;br&gt;
2 § Den som ska tjänstgöra i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
och inte redan har en anställning hos anställningsmyndigheten ska anställas &lt;br&gt;
särskilt hos denna för tjänstgöring i en sådan insats. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket lagen (1999:568) om utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten (LuF). &lt;br&gt;
Bestämmelsen är tillämplig när myndigheter anställer personal &lt;br&gt;
särskilt för deltagande i en insats. Exempel på myndigheter som regelmässigt &lt;br&gt;
anställer personal på detta sätt är Folke Bernadotteakademin &lt;br&gt;
och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Även Domstolsverket &lt;br&gt;
övertar vanligen arbetsgivaransvaret från respektive &lt;br&gt;
hemmamyndighet för den personal som sänds ut. &lt;br&gt;
3 § En anställning enligt 2 § ska vara tidsbegränsad och avse tiden för både &lt;br&gt;
utbildning och tjänstgöring. Anställningen får dock tidsbegränsas till att &lt;br&gt;
avse endast utbildningstiden eller tjänstgöringstiden. &lt;br&gt;
För den som anställs enligt första stycket ska bestämmelserna i 15–&lt;br&gt;
17 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd inte gälla. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar delvis 4 § LuF. &lt;br&gt;
Bestämmelsen i andra stycket om undantag från 15–17 §§ lagen &lt;br&gt;
om anställningsskydd har endast betydelse för den som har en särskild &lt;br&gt;
anställning för tjänstgöring i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
och innebär bl.a. att besked inte behöver lämnas om att &lt;br&gt;
tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta. &lt;br&gt;
4 § För den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
ska följande bestämmelser inte gälla: &lt;br&gt;
1. 12 § semesterlagen (1977:480) och &lt;br&gt;
2. arbetstidslagen (1982:673). &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar 3 § LuF. &lt;br&gt;
Bestämmelsen i första punkten innebär att 12 § semesterlagen, som &lt;br&gt;
anger att arbetstagaren har rätt att ta ut sin semester under viss tid &lt;br&gt;
på året, inte gäller. &lt;br&gt;
Av andra punkten följer att inte heller arbetstidslagen ska tillämpas &lt;br&gt;
på den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats. &lt;br&gt;
För att exempelvis kunna organisera skyndsamma transporter till &lt;br&gt;
tjänstgöringsplatsen är anställningsmyndigheten inte heller bunden &lt;br&gt;
av arbetstidslagen vid tjänstgöring och utbildning i Sverige. &lt;br&gt;
320&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningskommentarer &lt;br&gt;
Avsikten är att parterna på arbetsmarknaden vid behov ska kunna &lt;br&gt;
avtala om andra anställningsvillkor än vad som framgår av bestämmelserna. &lt;br&gt;
Tillämpning av vissa lagar &lt;br&gt;
5 § För den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats ska &lt;br&gt;
följande bestämmelser i arbetsmiljölagen (1977:1160) gälla utomlands, om &lt;br&gt;
inte tjänstgöringsförhållandena hindrar detta: &lt;br&gt;
1. 2 kap. 1–8 §§, &lt;br&gt;
2. 3 kap. 1–4 §§, 7 g § första och andra styckena samt 12 §, &lt;br&gt;
3. 6 kap. 1–6 §§, 6 a § första stycket första och andra meningarna och &lt;br&gt;
andra stycket samt 8 och 9 §§. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 2 § LuF. &lt;br&gt;
I bestämmelsen anges vilka delar av arbetsmiljölagen som ska &lt;br&gt;
tillämpas på den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats&lt;br&gt;
. Regeln innebär att vissa delar av kapitlen om bestämmelserna &lt;br&gt;
om arbetsmiljöns beskaffenhet och om allmänna skyldigheter blir &lt;br&gt;
tillämpliga. Arbetsmiljöåtgärderna måste dock anpassas till arbetets &lt;br&gt;
särskilda karaktär. Detta innebär inte att högre skaderisker än vid &lt;br&gt;
en arbetsplats i Sverige normalt ska accepteras. &lt;br&gt;
Vidare ska vissa av bestämmelserna om skyddsombud och skyddskommittéer &lt;br&gt;
tillämpas. Deras befogenhet är dock begränsad med hänsyn &lt;br&gt;
till att det är fråga om arbete utomlands. I fråga om förfarande &lt;br&gt;
m.m. kan ledning sökas i arbetsmiljölagens regler även om de inte är &lt;br&gt;
direkt tillämpliga i denna del. &lt;br&gt;
Avsteg från arbetsmiljölagens regler får göras om en tillämpning &lt;br&gt;
hindras av tjänstgöringsförhållandena. Varje avsteg måste dock framstå &lt;br&gt;
som motiverat med hänsyn till den rådande situationen. &lt;br&gt;
Särskilt uppföljningsansvar &lt;br&gt;
6 § Anställningsmyndigheten ska följa upp och utreda om den som tjänstgjort &lt;br&gt;
i en internationell civil krishanteringsinsats drabbats av skada till följd &lt;br&gt;
av tjänstgöringen utomlands. &lt;br&gt;
Uppföljningen och utredningen ska ha den form och den omfattning &lt;br&gt;
som motiveras av förhållandena under tjänstgöringen utomlands. Åtgärderna &lt;br&gt;
ska innefatta personlig kontakt, om detta inte kan anses uppenbart &lt;br&gt;
obehövligt eller är omöjligt att genomföra. &lt;br&gt;
Anställningsmyndighetens ansvar enligt första och andra styckena kvarstår &lt;br&gt;
under fem år efter det att tjänstgöringen avslutats. &lt;br&gt;
321&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningskommentarer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar delvis 18 § förordningen (1999:569) om utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten och 18 § förordningen (1999:1155) &lt;br&gt;
om Polisens utlandsstyrka. &lt;br&gt;
Uppföljningsansvaret enligt bestämmelsens första stycke omfattar &lt;br&gt;
inte bara skador som orsakats av t.ex. en olyckshändelse. Stöd bör &lt;br&gt;
även aktualiseras vid fall som enligt praxis skulle anses vara arbetssjukdom. &lt;br&gt;
Detta gäller exempelvis vissa sjukdomar som finns på &lt;br&gt;
tjänstgöringsplatsen utomlands och som är svåra att skydda sig mot &lt;br&gt;
på grund av tjänstgöringsförhållandena. Dessutom bör vissa skador &lt;br&gt;
som inte definieras som arbetsskador, t.ex. olika former av psykiska &lt;br&gt;
besvär, innefattas om orsaken till besvären kan hänföras till tjänstgöringen &lt;br&gt;
utomlands. Avsikten är att det endast är i de fall då de &lt;br&gt;
psykiska besvären tydligt har sin orsak i händelser efter det att anställningen &lt;br&gt;
upphört eller i andra faktorer som uppenbart saknar samband &lt;br&gt;
med tjänstgöringen som myndigheten inte bör ha något ansvar &lt;br&gt;
för stöd till den enskilde. &lt;br&gt;
I bestämmelsens andra stycke anges att anställningsmyndighetens &lt;br&gt;
uppföljning och utredning ska ha den form och den omfattning som &lt;br&gt;
motiveras av förhållandena under tjänstgöringen utomlands. Det &lt;br&gt;
innebär att formen och omfattningen av de åtgärder som myndigheten &lt;br&gt;
ska vidta bl.a. påverkas av om insatsen bedöms vara en högrisk- &lt;br&gt;
eller en lågriskinsats, arbets- och miljöförhållandena på tjänstgöringsplatsen &lt;br&gt;
samt om personalen har varit utsatt för våldsangrepp &lt;br&gt;
eller andra allvarliga händelser. Det är lämpligt att personalen &lt;br&gt;
genomgår hemkomstsamtal, s.k. debriefing (avrapportering), i samband &lt;br&gt;
med hemkomsten. Om sådana inledande uppföljningsåtgärder &lt;br&gt;
ger anledning till ytterligare utredningsinsatser ska myndigheten i &lt;br&gt;
samråd med den enskilde och andra berörda myndigheter, t.ex. &lt;br&gt;
hälso- och sjukvården, klarlägga om den enskilde har drabbats av &lt;br&gt;
någon skada. &lt;br&gt;
Det särskilda uppföljningsansvaret innefattar personlig kontakt &lt;br&gt;
med den anställde, om detta inte kan anses uppenbart obehövligt &lt;br&gt;
eller är omöjligt att genomföra. Med personlig kontakt avses att en &lt;br&gt;
kontaktperson inom myndigheten exempelvis erbjuder att arrangera &lt;br&gt;
ett möte mellan t.ex. kontaktpersonen och den enskilde eller erbjuder &lt;br&gt;
någon annan form av personlig kontakt, såsom telefonsamtal. &lt;br&gt;
Det är viktigt att den enskildes önskemål i frågan om personlig kontakt &lt;br&gt;
respekteras och att myndigheten inom rimliga gränser försöker &lt;br&gt;
tillmötesgå den enskildes önskemål i detta avseende. Det är endast &lt;br&gt;
om det framstår som uppenbart obehövligt med en personlig kontakt &lt;br&gt;
som detta bör underlåtas, t.ex. om den enskilde är anställd hos &lt;br&gt;
322&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningskommentarer &lt;br&gt;
anställningsmyndigheten och har sådana arbetsförhållanden att &lt;br&gt;
syftet med en personlig kontakt kan tillgodoses på annat sätt. En &lt;br&gt;
personlig kontakt kan även vara omöjlig att genomföra, exempelvis &lt;br&gt;
till följd av att det inte går att få kontakt med den tidigare anställde &lt;br&gt;
eller för att denne uttryckligen har avböjt vidare kontakt. &lt;br&gt;
7 § Anställningsmyndigheten ska lämna information och råd i olika frågor &lt;br&gt;
till den som tidigare tjänstgjort i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
även efter den tid som anges i 6 §. &lt;br&gt;
Bestämmelsen innebär att anställningsmyndigheten har ett begränsat &lt;br&gt;
uppföljningsansvar även efter fem år för att vägleda och ge råd i &lt;br&gt;
frågor som uppkommer med anledning av tjänstgöringen i den internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatsen. Det kan t.ex. handla om att &lt;br&gt;
lämna råd och vägledning i försäkrings- eller vårdfrågor som har &lt;br&gt;
anknytning till den internationella tjänstgöringen. &lt;br&gt;
Stödåtgärder &lt;br&gt;
8 § Om någon drabbas av skada under resa till eller från tjänstgöringsplatsen &lt;br&gt;
utomlands eller under tjänstgöringen där, ska anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
i samråd med den skadade och andra berörda myndigheter utreda &lt;br&gt;
och vid behov lämna stöd för att underlätta för denne att &lt;br&gt;
1. återgå till tidigare livssituation, &lt;br&gt;
2. återfå full arbetsförmåga eller &lt;br&gt;
3. kunna försörja sig genom förvärvsarbete. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar delvis 6 § LuF och 20 § förordningen (1999:569) &lt;br&gt;
om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. &lt;br&gt;
Ansvaret enligt bestämmelsen omfattar både fysiska och psykiska &lt;br&gt;
skador som den enskilde drabbats av till följd av sin tjänstgöring i &lt;br&gt;
en internationell civil krishanteringsinsats. Avsikten är att anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
inledningsvis – i samråd med den skadade och &lt;br&gt;
andra berörda myndigheter – ska utreda behovet av åtgärder för att &lt;br&gt;
denne ska kunna återgå till tidigare livssituation, återfå full arbetsförmåga &lt;br&gt;
eller ges möjligheter att försörja sig genom förvärvsarbete. &lt;br&gt;
Anställningsmyndigheten ska därvid klarlägga om den skadade har &lt;br&gt;
behov av olika stöd- och rehabiliteringsinsatser. Detta innebär att &lt;br&gt;
myndigheten – när det föreligger tillräckliga skäl att anta att en anställd &lt;br&gt;
eller tidigare anställd drabbats av en skada till följd av tjänstgöringen &lt;br&gt;
– ska utreda behovet av åtgärder och i samråd med den &lt;br&gt;
skadade och andra ansvariga myndigheter föreslå åtgärder i syfte att &lt;br&gt;
323&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningskommentarer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
den enskilde ska kunna återgå till tidigare livssituation eller, om en &lt;br&gt;
sådan återgång inte är möjligt, föreslå åtgärder som kan bidra till att &lt;br&gt;
den skadade erhåller en så god livskvalitet som möjligt. Motsvarande &lt;br&gt;
gäller i fråga om åtgärder som syftar till att denne kan återfå &lt;br&gt;
full arbetsförmåga eller försörja sig genom förvärvsarbete. &lt;br&gt;
Försäkringskassan har det övergripande ansvaret för att utreda &lt;br&gt;
behovet av rehabiliteringsinsatser och tillse att eventuella rehabiliteringsåtgärder, &lt;br&gt;
t.ex. i form av arbetsträning eller utbildning, kommer &lt;br&gt;
till stånd inom skälig tid. Om det genom anställningsmyndighetens &lt;br&gt;
utredning uppkommer fråga om rehabiliteringsåtgärder enligt 22 kap. &lt;br&gt;
lagen om allmän försäkring ska myndigheten uppmärksamma Försäkringskassan &lt;br&gt;
på behovet av eventuella rehabiliteringsinsatser. Anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
ska aktivt samarbeta med och vid behov stödja &lt;br&gt;
Försäkringskassan och andra berörda myndigheter, t.ex. hälso- och &lt;br&gt;
sjukvården, samt eventuell annan arbetsgivare i syfte att säkerställa &lt;br&gt;
att den enskilde erhåller stöd och rehabilitering inom skälig tid. &lt;br&gt;
Om den skadade alltjämt är anställd hos anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
har myndigheten ett arbetsgivaransvar för rehabiliteringen enligt &lt;br&gt;
22 kap. lagen om allmän försäkring. &lt;br&gt;
Om den skadade däremot har en annan arbetsgivare ska denne &lt;br&gt;
enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring ansvara för att rehabiliteringsåtgärder &lt;br&gt;
genomförs för att den skadade ska kunna återgå i &lt;br&gt;
arbete hos arbetsgivaren. Försäkringskassan och arbetsgivaren har i &lt;br&gt;
dessa fall i första hand ansvaret för att den skadade får en adekvat &lt;br&gt;
rehabilitering. Om den andra arbetsgivaren inte har resurser eller på &lt;br&gt;
annat sätt inte förmår fullgöra sin rehabiliteringsskyldighet, ska anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
erbjuda stödåtgärder i form av arbetsträning &lt;br&gt;
om detta framstår som den lämpligaste åtgärden. Arbetsträning &lt;br&gt;
innebär normalt att den skadade övar upp sin förmåga att klara ett &lt;br&gt;
arbete som han eller hon redan före skadan hade kompetens för. &lt;br&gt;
Anställningsmyndigheten kan tillhandhålla arbetsträning inom myndigheten &lt;br&gt;
eller, om detta är lämpligare, förmedla kontakt med andra &lt;br&gt;
myndigheter eller andra där träningen kan genomföras. &lt;br&gt;
Den skadade kan även vara i behov av fortbildning eller kompletterande &lt;br&gt;
utbildning som syftar till att höja kompetensen till en &lt;br&gt;
sådan nivå att denne – trots eventuellt kvarstående funktionshinder &lt;br&gt;
– ska kunna återgå till arbetslivet. I vissa fall kan det dock krävas att &lt;br&gt;
den skadade får en utbildning inom ett annat yrkesområde för att &lt;br&gt;
vara attraktiv på arbetsmarknaden. Anställningsmyndigheten ska i &lt;br&gt;
dessa fall – i samarbete med Försäkringskassan och andra rehabili324&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningskommentarer &lt;br&gt;
teringsaktörer – aktivt stödja den skadade och medverka till att denne &lt;br&gt;
får de utbildningsinsatser som behövs för återgång till förvärvslivet. &lt;br&gt;
Av 10 § följer att anställningsmyndighetens stöd enligt denna paragraf &lt;br&gt;
ska ges endast om det inte ska tillhandahållas av någon annan &lt;br&gt;
till följd av andra bestämmelser och i den utsträckning som det framstår &lt;br&gt;
som skäligt med hänsyn till skadan samt omständigheterna i &lt;br&gt;
övrigt. &lt;br&gt;
9 § I fall som avses i 8 § ska anställningsmyndigheten ge ekonomiskt stöd &lt;br&gt;
som främjar den skadades återgång till tidigare livssituation och arbetslivet &lt;br&gt;
samt till anskaffande av hjälpmedel som denne behöver. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar delvis 6 § och 7 § LuF. &lt;br&gt;
I bestämmelsen regleras anställningsmyndighetens åliggande att &lt;br&gt;
ge ekonomiskt stöd. &lt;br&gt;
Den skadades sociala och arbetslivsinriktade rehabilitering kan i &lt;br&gt;
vissa fall gynnas av att den allmänna sjukvården kompletteras. Det &lt;br&gt;
kan avse sådana åtgärder som inte omfattas av den allmänna vården, &lt;br&gt;
t.ex. vissa former av psykosocialt stöd. Anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
bör ha möjlighet att vid behov kunna bekosta sådana åtgärder när &lt;br&gt;
de bidrar till att den skadade fortare kan återfå sin tidigare livssituation &lt;br&gt;
och återgå till arbetslivet. &lt;br&gt;
Anställningsmyndigheten bör även kunna bekosta vårdinsatser i &lt;br&gt;
fall när den allmänna sjukvårdens resurser är begränsade och behandling &lt;br&gt;
där innebär oskäligt lång väntan för den skadade. I dessa fall kan &lt;br&gt;
särskilda insatser behövas för att påskynda den medicinska rehabiliteringen &lt;br&gt;
även om lämplig behandling i och för sig skulle ha kunnat &lt;br&gt;
fås inom den allmänna vården, t.ex. sjukgymnastik. &lt;br&gt;
I de fall skadan lett till ett fysiskt handikapp kan den skadade vara &lt;br&gt;
i behov av hjälpmedel för att kunna leva ett aktivt och självständigt &lt;br&gt;
liv eller återgå till att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Det &lt;br&gt;
kan i dessa fall t.ex. vara fråga om ekonomiskt bidrag till en handikappanpassad &lt;br&gt;
bostad eller bil. Anställningsmyndigheten bör i dessa &lt;br&gt;
fall inte ensam bekosta hjälpmedlen i den mån sådana erbjuds på &lt;br&gt;
annat sätt, t.ex. genom kommunen. Däremot kan det finnas anledning &lt;br&gt;
för myndigheten att förbättra den skadades situation genom &lt;br&gt;
att bistå med medel så att hjälpmedel av särskild art kan anskaffas. &lt;br&gt;
Anställningsmyndigheten bör i vissa fall kunna ge den skadade &lt;br&gt;
ekonomiskt stöd till utbildning. Sådant stöd bör ges utifrån den &lt;br&gt;
skadades kvarstående funktionshinder och andra konsekvenser av &lt;br&gt;
skadan. Det kan t.ex. vara frågan om att den skadade erbjuds eko325&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningskommentarer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
nomiskt stöd för att kunna omskola sig till ett annat yrke. Anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
ska dock inte ge ekonomiskt stöd till kostnaderna &lt;br&gt;
när dessa normalt ska utgå från andra myndigheter för omskolning &lt;br&gt;
eller utbildning. I många fall torde det bli fråga om att komplettera &lt;br&gt;
andra förmåner så att den skadade får en reell ekonomisk möjlighet &lt;br&gt;
att fullgöra den avsedda utbildningen. &lt;br&gt;
Av 10 § följer att ekonomiskt stöd endast bör ges om det inte &lt;br&gt;
tillhandahålls av annan till följd av andra bestämmelser och i den utsträckning &lt;br&gt;
som det framstår som skäligt med hänsyn till skadan samt &lt;br&gt;
omständigheterna i övrigt. &lt;br&gt;
10 § Stöd enligt 8 och 9 §§ ska ges endast om det inte ska tillhandahållas &lt;br&gt;
av någon annan till följd av andra bestämmelser och i den utsträckning som &lt;br&gt;
det framstår som skäligt med hänsyn till skadan samt omständigheterna i &lt;br&gt;
övrigt. &lt;br&gt;
Syftet med bestämmelsen är att anställningsmyndigheten och andra &lt;br&gt;
ansvariga myndigheter samt eventuell annan arbetsgivare i första hand &lt;br&gt;
ska fullgöra sina skyldigheter att erbjuda stöd och adekvata rehabiliteringsåtgärder &lt;br&gt;
inom skälig tid. Anställningsmyndighetens skyldighet &lt;br&gt;
att stödja den skadade ska utgöra ett komplement till de andra &lt;br&gt;
åtgärderna. Anställningsmyndigheten ska pröva varje enskilt fall &lt;br&gt;
utifrån den skadades individuella förutsättningar och behov. &lt;br&gt;
11 § Vid fullgörandet av de uppgifter som avses i 8 och 9 §§ ska anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
samarbeta med andra berörda myndigheter och organisationer. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar 9 § LuF. &lt;br&gt;
Syftet med bestämmelsen är att anställningsmyndigheten ska samarbeta &lt;br&gt;
med andra myndigheter och organisationer så att samtliga resurser &lt;br&gt;
som finns tillgängliga i samhället kommer till användning på &lt;br&gt;
ett för den skadade adekvat sätt. &lt;br&gt;
12 § Anställningsmyndighetens ansvar enligt 8 och 9 §§ innebär ingen &lt;br&gt;
inskränkning i det ansvar som den skadades arbetsgivare har enligt 2 kap. &lt;br&gt;
och 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen (1977:1160) samt 22 kap. lagen (1962:381) &lt;br&gt;
om allmän försäkring. &lt;br&gt;
Anställningsmyndighetens stödåtgärder enligt 8 och 9 §§ ska samordnas &lt;br&gt;
med en eventuell annan arbetsgivares åtgärder. &lt;br&gt;
326&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningskommentarer &lt;br&gt;
Paragrafens första stycke motsvarar 10 § LuF. Andra stycket motsvarar &lt;br&gt;
9 § andra stycket LuF. &lt;br&gt;
Den samordning av stödåtgärder som ska ske enligt andra stycket &lt;br&gt;
innebär att myndighetens åtgärder, i de fall en eventuell arbetsgivare &lt;br&gt;
tar ett stort ansvar för rehabiliteringen, i de flesta fall bör kunna inskränkas &lt;br&gt;
till enbart avstämning av hur rehabiliteringen förlöper. I &lt;br&gt;
särskilt svåra fall som kräver omfattande åtgärder och resurser kan &lt;br&gt;
det dock finnas skäl för myndigheten att mer aktivt stödja arbetsgivaren &lt;br&gt;
och bidra med ytterligare stödåtgärder utöver vad arbetsgivaren &lt;br&gt;
kan erbjuda. &lt;br&gt;
Arbetsskada &lt;br&gt;
13 § Vid tjänstgöring utomlands i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
gäller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring från det att den &lt;br&gt;
första färden till tjänstgöringsplatsen påbörjas till det att återresan från &lt;br&gt;
tjänstgöringsplatsen avslutas. Skada som inträffar under denna tid ska anses &lt;br&gt;
som arbetsskada, om övervägande skäl talar för det. Skador som inträffar &lt;br&gt;
under semester eller motsvarande ledighet utom tjänstgöringslandet ska &lt;br&gt;
omfattas av lagens skydd endast om det finns särskilda skäl. &lt;br&gt;
Vid prövning av om den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
drabbats av en arbetsskada ska bevisreglerna i 7 och 8 §§ &lt;br&gt;
lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd tillämpas för den tid som &lt;br&gt;
avses i första stycket, om det är förmånligare för den enskilde än en tillämpning &lt;br&gt;
av motsvarande regler i lagen om arbetsskadeförsäkring. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 5 § LuF. &lt;br&gt;
I bestämmelsen regleras prövning av arbetsskada. När någon har &lt;br&gt;
skadats prövas först om det har inträffat under den tid som försäkringen &lt;br&gt;
avser. Därefter prövas om det är en sådan skada som omfattas &lt;br&gt;
av försäkringen. Vid denna sistnämnda prövning ska, enligt andra &lt;br&gt;
stycket, de bevisregler som är förmånligast för den enskilde tillämpas. &lt;br&gt;
Bestämmelsen i första stycket innebär bl.a. att även skador som &lt;br&gt;
inträffar under fritid kan berättiga till ersättning enligt lagen om &lt;br&gt;
arbetsskadeförsäkring. Endast om det finns särskilda skäl omfattar &lt;br&gt;
skyddet skador som den enskilde drabbas av under ledighet som &lt;br&gt;
tillbringas i annat område än tjänstgöringslandet. Särskilda skäl kan &lt;br&gt;
föreligga när den enskilde under sin ledighet vistas i ett område där &lt;br&gt;
hotbilden är densamma som i tjänstgöringslandet. Detta innebär att &lt;br&gt;
skyddet normalt sett även omfattar ledighet i sådana områden, även &lt;br&gt;
om den anställde inte har sin tjänstgöring förlagd där. Ett exempel &lt;br&gt;
327&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningskommentarer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
på en s.k. fritidsskada som omfattas av undantaget är om den anställde &lt;br&gt;
under ledig tid i ett angränsande geografiskt område utsätts &lt;br&gt;
för misshandel eller annat våld med anledning av sin tjänstgöring i &lt;br&gt;
den internationella civila krishanteringsinsatsen. &lt;br&gt;
Bestämmelsen i andra stycket innebär att prövningen av om en &lt;br&gt;
skada är en arbetsskada ska ske enligt regler om samband och skadekriterier &lt;br&gt;
i den av de båda lagarna som ger det förmånligaste resultatet &lt;br&gt;
för den enskilde. Ersättning betalas dock alltid ut enligt lagen om &lt;br&gt;
arbetsskadeförsäkring. &lt;br&gt;
14 § Vid tillämpning av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring utgör &lt;br&gt;
livränteunderlaget minst sju prisbasbelopp. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar 5 § tredje stycket LuF. &lt;br&gt;
15 § Bestämmelserna i 8 kap. 3 § andra stycket lagen (1976:380) om &lt;br&gt;
arbetsskadeförsäkring gäller inte i ärende enligt denna lag. &lt;br&gt;
En liknande reglering finns i 16 § andra stycket lagen (1977:265) &lt;br&gt;
om statligt personskadeskydd. &lt;br&gt;
Bestämmelsen innebär att Försäkringskassan åläggs en skyldighet &lt;br&gt;
att fatta s.k. servicebeslut. Ett sådant beslut innebär att den skadade, &lt;br&gt;
liksom anställningsmyndigheten, snabbt får en bekräftelse på &lt;br&gt;
att skadan omfattas av anställningsmyndighetens rehabiliteringsansvar. &lt;br&gt;
Vid sjukdomar krävs ett beslut om godkänd skada från Försäkringskassan &lt;br&gt;
för att PSA-nämnden ska pröva rätten till ersättning &lt;br&gt;
enligt kollektivavtalet. &lt;br&gt;
Stöd till anhöriga &lt;br&gt;
16 § Anställningsmyndigheten ska sörja för att en anhörig till den som &lt;br&gt;
tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats får det stöd och den &lt;br&gt;
rådgivning som är påkallat med anledning av tjänstgöringen. &lt;br&gt;
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela &lt;br&gt;
ytterligare föreskrifter om omfattning och utformning av stöd och rådgivning &lt;br&gt;
enligt första stycket. &lt;br&gt;
I bestämmelsen regleras anställningsmyndighetens stöd till anhöriga. &lt;br&gt;
Begreppet anhörig har samma betydelse som enligt LuF. Med anhörig &lt;br&gt;
avses således person som har en mycket nära social relation till den &lt;br&gt;
som tjänstgör i insatsen. Anställningsmyndigheten har en skyldighet &lt;br&gt;
att informera anhöriga i olika frågor som har anknytning till insatsen &lt;br&gt;
328&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningskommentarer &lt;br&gt;
och den närståendes tjänstgöring i denna, t.ex. vid allvarligare händelser &lt;br&gt;
på tjänstgöringsplatsen. Särskilt barnens behov av information &lt;br&gt;
och stöd ska uppmärksammas. Inom myndigheten ska en kontaktperson &lt;br&gt;
finnas tillgänglig som den anhörige ska kunna vända sig till &lt;br&gt;
för att få råd och vägledning i frågor kring den närståendes tjänstgöring &lt;br&gt;
i insatsen. &lt;br&gt;
Anställningsmyndigheten ska även stödja en anhörig med t.ex. &lt;br&gt;
krisstöd eller psykosocialt stöd vid dödsfall och andra allvarligare &lt;br&gt;
skador som drabbat den närstående under tjänstgöring i den internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatsen. Även i andra fall kan en anhörig &lt;br&gt;
vara i behov av t.ex. psykosocialt stöd. Avsikten är dock att &lt;br&gt;
sådana insatser i första hand ska lämnas av andra vårdgivare, t.ex. &lt;br&gt;
den allmänna hälso- och sjukvården, och att myndigheten endast i &lt;br&gt;
undantagsfall ska lämna stöd, t.ex. när en närstående befinner sig på &lt;br&gt;
tjänstgöringsplatsen och den anhörige har akut behov av sådant stöd &lt;br&gt;
som inte går att få på annat håll. Av 17 § framgår att myndigheten i &lt;br&gt;
vissa undantagsfall även ska ersätta den anhörige för kostnader som &lt;br&gt;
uppstått när denne erhållit psykosocialt stöd av annan vårdgivare. &lt;br&gt;
Ersättning till anhöriga &lt;br&gt;
17 § Om den som tjänstgör i en internationell civil krishanteringsinsats &lt;br&gt;
förolyckas eller skadas så att sjukhusvård krävs, ska anställningsmyndigheten &lt;br&gt;
efter ansökan av den anhörige ersätta denne för skäligt antal resor till &lt;br&gt;
den förolyckade eller skadade samt uppehälle och tidsspillan vid sådan resa &lt;br&gt;
efter samma grunder som gäller i fråga om ersättning av allmänna medel &lt;br&gt;
till vittnen. &lt;br&gt;
I fall som avses i första stycket eller när det i övrigt föreligger särskilda &lt;br&gt;
skäl, ska anställningsmyndigheten efter ansökan ge skäligt bidrag till kostnader &lt;br&gt;
för psykosocialt stöd till anhöriga som är i behov av det och om det &lt;br&gt;
framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i övrigt. &lt;br&gt;
Om en anhörigs medverkan är av särskild betydelse för den skadades &lt;br&gt;
rehabilitering, ska anställningsmyndigheten efter ansökan ge den anhörige &lt;br&gt;
skälig ersättning för kostnader som en sådan insats orsakar. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar 11 § LuF. &lt;br&gt;
I bestämmelsens första stycke regleras anhörigs rätt till ersättning &lt;br&gt;
för resor och kostnader. Ingen begränsning har angetts för antalet &lt;br&gt;
resor. &lt;br&gt;
Andra stycket reglerar anhörigs rätt till bidrag till kostnader för &lt;br&gt;
psykosocialt stöd. Särskilda skäl att utge sådant bidrag kan föreligga &lt;br&gt;
t.ex. när en närstående befinner sig på tjänstgöringsplatsen och den &lt;br&gt;
329&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningskommentarer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
anhörige har akut behov av sådant stöd som inte går att få på annat &lt;br&gt;
håll. Anställningsmyndigheten bör även i dessa fall kunna ersätta &lt;br&gt;
den anhörige för kostnader som uppstått när denne erhållit psykosocialt &lt;br&gt;
stöd av annan vårdgivare. Avsikten är dock även här att det &lt;br&gt;
ekonomiska stödet endast ska ges i undantagsfall och att andra myndigheter &lt;br&gt;
eller vårdgivare, t.ex. den allmänna hälso- och sjukvården, i &lt;br&gt;
första hand ska svara för kostnaderna. &lt;br&gt;
I vissa särskilda fall kan det finnas ett behov av att någon anhörig &lt;br&gt;
till den skadade medverkar vid rehabiliteringen. Av tredje stycket följer &lt;br&gt;
att anställningsmyndigheten i dessa fall ska ge skälig ersättning för &lt;br&gt;
de kostnader medverkan i rehabiliteringen medför för den anhörige. &lt;br&gt;
I vilka fall en anhörig bör medverka i rehabiliteringen bör bestämmas &lt;br&gt;
utifrån den skadades behov. Som exempel på kostnader som kan &lt;br&gt;
ersättas kan nämnas ökade boendekostnader, kostnader för resor och &lt;br&gt;
kostnader för barntillsyn. Ersättning för förlorad arbetsinkomst &lt;br&gt;
eller ersättning för utfört arbete räknas inte hit. Ersättningen ska endast &lt;br&gt;
betalas ut så länge det står klart att den anhöriges medverkan &lt;br&gt;
är av betydelse för den skadades rehabilitering. &lt;br&gt;
Stödet enligt denna paragraf ska alltid föregås av en skälighetsprövning &lt;br&gt;
i det enskilda fallet. Alla omständigheter av betydelse bör &lt;br&gt;
vägas in, t.ex. den anhöriges relation till den skadade, behovet av &lt;br&gt;
stöd, skadans art och möjligheten att erhålla professionell hjälp från &lt;br&gt;
annat håll. &lt;br&gt;
Överklagande &lt;br&gt;
18 § Beslut enligt 8, 9, 16 och 17 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. &lt;br&gt;
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. &lt;br&gt;
Paragrafen motsvarar delvis 12 § LuF. &lt;br&gt;
Övergångsbestämmelser &lt;br&gt;
De nya bestämmelserna ska tillämpas även på tidigare anställda i &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser som skadats efter utgången av år 1999, &lt;br&gt;
dvs. den tidpunkt då Polisens utlandsstyrka inrättades. 16 § ska dock &lt;br&gt;
tillämpas från lagens ikraftträdande. Ersättning enligt 17 § andra &lt;br&gt;
stycket för kostnader, som uppkommit av annan anledning än den &lt;br&gt;
330&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningskommentarer &lt;br&gt;
sstyrka, &lt;br&gt;
närståendes dödsfall eller skada som medfört sjukshusvård, lämnas &lt;br&gt;
dock endast om kostnaderna uppkommit efter lagens ikraftträdande. &lt;br&gt;
Övergångsbestämmelsen innebär en viss retroaktivitet, så till vida &lt;br&gt;
att även viss redan hemkommen personal kommer att behöva följas &lt;br&gt;
upp. &lt;br&gt;
11.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken &lt;br&gt;
2 kap. Om tillämpligheten av svensk lag &lt;br&gt;
3 § För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses &lt;br&gt;
i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol, &lt;br&gt;
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det &lt;br&gt;
begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen &lt;br&gt;
på sådant fartyg, &lt;br&gt;
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område &lt;br&gt;
där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts &lt;br&gt;
av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för &lt;br&gt;
annat ändamål än övning, &lt;br&gt;
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd &lt;br&gt;
i [utlandsstyrkan inom Försvarsmakten]1 eller som tillhör &lt;br&gt;
Polisens utland&lt;br&gt;
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman &lt;br&gt;
eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande &lt;br&gt;
arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige &lt;br&gt;
har tillträtt, &lt;br&gt;
3 b. om brottet har begåtts vid tjänstgöring utom riket av svensk medborgare &lt;br&gt;
eller utlänning med hemvist i Sverige som, i annat fall än som avses i &lt;br&gt;
förevarande paragraf 2–3 a, deltar i ett internationellt uppdrag, vari Sverige &lt;br&gt;
tar del, &lt;br&gt;
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet &lt;br&gt;
eller annan svensk inrättning, &lt;br&gt;
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats &lt;br&gt;
mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning &lt;br&gt;
eller mot utlänning med hemvist i Sverige, &lt;br&gt;
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, &lt;br&gt;
penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, olovlig befattning &lt;br&gt;
med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam &lt;br&gt;
utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen &lt;br&gt;
(2003:148) om straff för terroristbrott eller försök till sådant brott samt &lt;br&gt;
brott som avses i 5 § samma lag, eller &lt;br&gt;
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är &lt;br&gt;
fängelse i fyra år eller däröver. &lt;br&gt;
1 Hakparenteserna markerar text som kan komma att ändras till följd av Veteransoldatutredningens &lt;br&gt;
författningsförslag (SOU 2008:91). &lt;br&gt;
331&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningskommentarer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
I paragrafen regleras undantag från det krav på dubbel straffbarhet &lt;br&gt;
som ställs upp i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. &lt;br&gt;
I bestämmelsen har införts en ny punkt, punkten 3 b, som innebär &lt;br&gt;
en utökning av undantaget från kravet på dubbel straffbarhet. &lt;br&gt;
Överväganden finns i avsnitt 9.5.1–9.5.3. &lt;br&gt;
Det nya undantaget är föranlett av behovet att kunna lagföra all &lt;br&gt;
personal inom internationella uppdrag, även i fall då gärningen inte &lt;br&gt;
är straffbelagd i gärningslandet. &lt;br&gt;
För att den nya bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att gärningsmannen &lt;br&gt;
är svensk medborgare eller har hemvist här. Vidare krävs &lt;br&gt;
att personen deltar i ett internationellt uppdrag. Bland sådana uppdrag &lt;br&gt;
kan nämnas fredsbevarande insatser och civila krishanteringsinsatser. &lt;br&gt;
Exempel på civilpersoner som kan delta i sådana insatser är &lt;br&gt;
domare, åklagare och kriminalvårdstjänstemän. Även den verksamhet &lt;br&gt;
som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bedriver utomlands &lt;br&gt;
omfattas i regel av begreppet. Detsamma gäller tjänstemän &lt;br&gt;
som deltar i internationellt utvecklingssamarbete. Ett exempel på &lt;br&gt;
sådan verksamhet är domaren som inom ramen för ett EU-projekt &lt;br&gt;
arbetar i ett annat land för att förmedla kunskap om dömande verksamhet. &lt;br&gt;
Också andra internationella uppdrag, såsom arbete vid de &lt;br&gt;
internationella tribunalerna och domstolarna, omfattas. De internationella &lt;br&gt;
uppdrag som torde komma i fråga är främst uppdrag som &lt;br&gt;
är initierade av FN, OSSE eller EU. &lt;br&gt;
I bestämmelsen uppställs inte något krav på att personen ska vara &lt;br&gt;
anställd av eller på annat sätt ha anknytning till svensk myndighet. &lt;br&gt;
Även av exempelvis FN direktkontrakterad och lokalanställd personal &lt;br&gt;
som deltar i uppdraget omfattas därmed av bestämmelsen om förutsättningarna &lt;br&gt;
om anknytning i övrigt är uppfyllda. Kommersiellt &lt;br&gt;
anlitade uppdragstagare, såsom ett flygbolags personal som anlitats &lt;br&gt;
för transportuppdrag, deltar däremot vanligen inte i uppdraget på &lt;br&gt;
ett sådant sätt att de omfattas av bestämmelsen. &lt;br&gt;
För bestämmelsens tillämplighet krävs vidare att fråga är om ett &lt;br&gt;
internationellt uppdrag, vari Sverige tar del. Uttrycket anknyter till &lt;br&gt;
statsskyddsprincipen. Sverige kan anses ta del i ett uppdrag exempelvis &lt;br&gt;
genom att framförhandla immunitetsavtal, genom att sända ut &lt;br&gt;
personal sekonderad av svenska myndigheter, genom att nominera &lt;br&gt;
personal eller genom att öronmärka pengar till uppdraget. Uttrycket &lt;br&gt;
omfattar således exempelvis personer vars anställning finansieras av &lt;br&gt;
Sida. För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs emellertid att statsskyddsintresset &lt;br&gt;
inte är alltför svagt. Enbart den omständigheten att &lt;br&gt;
Sverige indirekt bidrar till finansiering av exempelvis EU-projekt &lt;br&gt;
332&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Författningskommentarer &lt;br&gt;
genom anslag till EU innebär inte att Sverige ska anses delta i det &lt;br&gt;
aktuella projektet. Personer som medverkar i sådana projekt på uppdrag &lt;br&gt;
av utländska konsultbolag utan att uppdraget har annan anknytning &lt;br&gt;
till Sverige än personens svenska medborgarskap eller hemvist &lt;br&gt;
omfattas inte heller av bestämmelsen. Huvudregeln innebär således &lt;br&gt;
att av Sverige direkt utsänd eller sekonderad personal alltid omfattas &lt;br&gt;
av regelns tillämpning, medan av internationella organisationer kontrakterade &lt;br&gt;
och på annat sätt direkt rekryterade svenska medborgare &lt;br&gt;
som regel faller utanför, såvitt ej andra anknytningsfakta (såsom &lt;br&gt;
direktfinansiering, framförhandlande av statusavtal för uppdrag som &lt;br&gt;
personerna ingår i, etc.) gör Sveriges del i uppdraget så starkt att &lt;br&gt;
statsskyddsintresset ändå är uppenbart och för den enskilde förutsebart. &lt;br&gt;
För att bestämmelsen ska bli tillämplig räcker det att brottet har &lt;br&gt;
begåtts vid tjänstgöring. Därmed omfattas inte bara brott begångna &lt;br&gt;
i tjänsten utan även brott begångna under exempelvis insatstiden i &lt;br&gt;
övrigt och under tid då personalen genomför förberedelser och &lt;br&gt;
kompletterande utbildning inför transport till insatsområdet samt &lt;br&gt;
under tid för avslutande åtgärder efter genomförd insats. &lt;br&gt;
Bestämmelser om krav på tillstånd för att väcka åtal för brott &lt;br&gt;
begångna utom riket finns i 5 §. &lt;br&gt;
5 § Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg &lt;br&gt;
av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller &lt;br&gt;
eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, &lt;br&gt;
må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den &lt;br&gt;
regeringen bemyndigat därtill. &lt;br&gt;
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande &lt;br&gt;
enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, &lt;br&gt;
om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol &lt;br&gt;
eller om brottet begåtts &lt;br&gt;
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller &lt;br&gt;
någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg, &lt;br&gt;
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning &lt;br&gt;
av Försvarsmakten befann sig, &lt;br&gt;
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i [utlandsstyrkan &lt;br&gt;
inom Försvarsmakten] eller som tillhör Polisens utlandsstyrka, &lt;br&gt;
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman &lt;br&gt;
vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt &lt;br&gt;
en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt, &lt;br&gt;
4 a. vid tjänstgöring utom riket av svensk medborgare eller utlänning med &lt;br&gt;
hemvist i Sverige som, i annat fall än som avses i förevarande stycke 2–4, &lt;br&gt;
deltar i ett internationellt uppdrag, vari Sverige tar del, &lt;br&gt;
333&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Författningskommentarer SOU 2009:76 &lt;br&gt;
334 &lt;br&gt;
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg &lt;br&gt;
i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, &lt;br&gt;
eller &lt;br&gt;
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt &lt;br&gt;
intresse. &lt;br&gt;
I paragrafen regleras kravet på tillstånd för att väcka åtal för brott &lt;br&gt;
begångna utom riket, s.k. åtalsförordnande, samt i vilka fall sådant &lt;br&gt;
förordnande inte krävs. &lt;br&gt;
I bestämmelsen har införts en ny punkt, punkten 4 a, som innebär &lt;br&gt;
en utökning av undantaget från kravet på åtalsförordnande. Överväganden &lt;br&gt;
finns i avsnitt 9.5.4. &lt;br&gt;
Bestämmelsens räckvidd motsvarar det föreslagna tillägget till &lt;br&gt;
2 kap. 3 § brottsbalken. &lt;br&gt;
11.3 Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen &lt;br&gt;
(1977:1160) &lt;br&gt;
Ändringen är föranledd av att vissa delar av arbetsmiljölagen enligt &lt;br&gt;
5 § i den föreslagna lagen om personal i internationella civila krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
även gäller utomlands. &lt;br&gt;
11.4 Förslaget till lag om ändring i &lt;br&gt;
inkomstskattelagen (1999:1229) &lt;br&gt;
Ändringen är föranledd av den föreslagna lagen om personal i internationella &lt;br&gt;
civila krishanteringsinsatser.&lt;br&gt;
Bilaga &lt;br&gt;
Kommittédirektiv &lt;br&gt;
Rekrytering från rättsväsendet till &lt;br&gt;
internationella uppdrag &lt;br&gt;
Dir. &lt;br&gt;
2008:155 &lt;br&gt;
Beslut vid regeringssammanträde den 18 december 2008. &lt;br&gt;
Sammanfattning av uppdraget &lt;br&gt;
Sverige har som målsättning att vara en aktiv internationell aktör &lt;br&gt;
som tar ett stort ansvar i bl.a. freds- och säkerhetsfrämjande insatser. &lt;br&gt;
Detta uttrycks tydligt i regeringens skrivelse skr. 2007/08:51 (Nationell &lt;br&gt;
strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande &lt;br&gt;
verksamhet). Regeringen har därför vidtagit åtgärder &lt;br&gt;
för att stärka det fredsfrämjande arbetet bl.a. genom att öka &lt;br&gt;
Sveriges förmåga att bidra med civil personal till internationella &lt;br&gt;
freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Inrättandet av Folke &lt;br&gt;
Bernadotteakademiens personalförsörjningsfunktion är ett exempel &lt;br&gt;
på detta. Regeringens övergripande målsättning är att säkerställa &lt;br&gt;
största möjliga effektivitet, samordning och enhetlighet i personalförsörjningen &lt;br&gt;
till insatserna. &lt;br&gt;
Såväl i FN som i EU har Sverige argumenterat för att förstärka &lt;br&gt;
och bredda det civila inslaget i sådana insatser. Att utveckla EU:s &lt;br&gt;
förmåga att genomföra insatser för att stärka rättsväsendet i krisdrabbade &lt;br&gt;
områden är en viktig uppgift i detta sammanhang. Rättsväsendet &lt;br&gt;
i Sverige bör kunna bidra till att uppfylla den ökade &lt;br&gt;
efterfrågan på civilt deltagande i sådana insatser. &lt;br&gt;
En särskild utredare tillkallas för att utreda dels organisatoriska &lt;br&gt;
frågor beträffande det svenska rättsväsendets deltagande i internationella &lt;br&gt;
uppdrag och insatser, dels jurisdiktionsfrågor relaterade &lt;br&gt;
till svensk civil personals deltagande i sådana sammanhang. &lt;br&gt;
I den första delen ska utredaren kartlägga om det finns behov att &lt;br&gt;
förändra rättsväsendets myndigheters organisation och struktur för &lt;br&gt;
rekrytering av experter till freds- och säkerhetsfrämjande insatser, &lt;br&gt;
till det internationella utvecklingssamarbetet samt till övriga internationella &lt;br&gt;
uppdrag. Utredaren ska särskilt beakta hur myndig335&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Bilaga SOU 2009:76 &lt;br&gt;
heterna kan stärka sin förmåga att rekrytera personal. I detta &lt;br&gt;
sammanhang ska utredaren också se över hur myndigheterna kan &lt;br&gt;
samarbeta med andra rekryterande myndigheter och i synnerhet &lt;br&gt;
med Folke Bernadotteakademin, som har en samordnande roll inom &lt;br&gt;
freds- och säkerhetsfrämjande, konfliktförebyggande, krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
eller andra liknande uppdrag. Utredaren ska inom utredningstiden &lt;br&gt;
beakta andra eventuella pågående projekt och initiativ &lt;br&gt;
gällande angränsande myndigheter och frågor som berör personalförsörjningen &lt;br&gt;
till internationella insatser. &lt;br&gt;
Utredaren har i uppdrag att vid behov lämna förslag till den &lt;br&gt;
författningsreglering för deltagande i internationella insatser, som i &lt;br&gt;
förekommande fall även kan vara tillämplig på civila experter ifrån &lt;br&gt;
andra berörda myndigheter, utöver myndigheterna inom rättsväsendet. &lt;br&gt;
Behovet av enhetlighet, samordning och effektivitet och &lt;br&gt;
synergieffekter ska särskilt beaktas liksom de rekryterande myndigheternas &lt;br&gt;
erfarenheter och perspektiv i detta hänseende. &lt;br&gt;
I uppdragets andra del ska utredaren föreslå nödvändig reglering &lt;br&gt;
avseende svensk straffrättslig jurisdiktion över utsända deltagare i &lt;br&gt;
internationella uppdrag. &lt;br&gt;
Utredaren ska även lämna förslag till andra nödvändiga författningsändringar &lt;br&gt;
eller organisatoriska förändringar som förbättrar &lt;br&gt;
möjligheterna för rättsväsendets myndigheter att rekrytera personal &lt;br&gt;
till befattningar i internationella organisationer respektive internationella &lt;br&gt;
uppdrag. Utredaren ska redovisa vilka konsekvenser, inklusive &lt;br&gt;
ekonomiska, som förslagen kan medföra. &lt;br&gt;
Utredningsarbetet ska redovisas senast den 31 augusti 2009. &lt;br&gt;
Bakgrund &lt;br&gt;
Efterfrågan på civil personal till internationella fredsfrämjande &lt;br&gt;
insatser har under senare år ökat markant, inte minst i takt med att &lt;br&gt;
FN antagit allt bredare mandat och då EU inom ramen för den &lt;br&gt;
europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) utvecklat sin &lt;br&gt;
civila förmåga att hantera kriser. Sverige har varit drivande för att &lt;br&gt;
förstärka och bredda den civila kapaciteten inom krishanteringen &lt;br&gt;
bl.a. genom lanseringen av EU:s civila snabbinsatskapacitet Civilian &lt;br&gt;
Response Team (CRT) samt genom försök att lansera nya civila &lt;br&gt;
instrument inom FN-systemet. &lt;br&gt;
Det svenska engagemanget inom krishanteringen på rättsstatsområdet &lt;br&gt;
har hittills främst bestått av polisiära insatser. När det gäller &lt;br&gt;
336&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Bilaga &lt;br&gt;
uppbyggnad av rättsväsendet i krisdrabbade samhällen är det emellertid &lt;br&gt;
viktigt att polisiära insatser följs av motsvarande uppbyggnad &lt;br&gt;
inom hela rättsstatsområdet. Om inte övriga delar av rättskedjan &lt;br&gt;
byggs upp på motsvarande sätt riskerar polisens insatser att få &lt;br&gt;
mindre genomslag. Sverige har därför aktivt drivit frågan om ett &lt;br&gt;
tydligare stöd till hela rättsväsendet inom krishanteringsinsatserna &lt;br&gt;
och utvecklingen inom EU går nu också i den riktningen. &lt;br&gt;
Regeringens avsikt vad gäller insatser på rättsstatsområdet, framför &lt;br&gt;
allt på EU-nivå, är att förbättra och ytterligare utveckla den &lt;br&gt;
civila förmågan i syfte att gemomföra snabbare och effektivare insatser &lt;br&gt;
med inriktning mot hela rättsväsendet. &lt;br&gt;
Utöver de styrande utrikes- och säkerhetspolitiska intressena att &lt;br&gt;
delta i internationell verksamhet finns även verksamhetsmässiga &lt;br&gt;
intressen. Deltagande i internationell verksamhet ger rättsväsendets &lt;br&gt;
myndigheter en möjlighet att inhämta information och kunskap &lt;br&gt;
som kan omsättas i den nationella verksamheten. Av denna anledning &lt;br&gt;
ska rättsväsendets prioriteringar beaktas i frågor som rör svenskt &lt;br&gt;
deltagande i internationella insatser. &lt;br&gt;
Det är viktigt att förbättra rättsväsendets myndigheters förutsättningar &lt;br&gt;
att rekrytera personal till dessa insatser. Bortsett från &lt;br&gt;
Polisen, och i viss mån Kriminalvården, har rättsväsendet i övrigt &lt;br&gt;
begränsad erfarenhet av deltagande med personal i internationella &lt;br&gt;
freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Däremot har rättsväsendet i &lt;br&gt;
större utsträckning bidragit till insatser inom ramen för det bilaterala &lt;br&gt;
utvecklingssamarbetet samt till övrig internationell verksamhet &lt;br&gt;
såsom t.ex. internationella tribunaler. Såväl Domstolverket, &lt;br&gt;
Åklagarmyndigheten som Kriminalvården har medverkat i olika &lt;br&gt;
projekt, bl.a. i Baltikum och på Västra Balkan, för att reformera och &lt;br&gt;
stärka rättsväsendet i dessa regioner. &lt;br&gt;
Regeringen tillkallade i mars 2001 en särskild utredare med uppgift &lt;br&gt;
att lämna förslag om förutsättningarna för svenska domares &lt;br&gt;
och åklagares deltagande i internationella insatser. I uppdraget låg &lt;br&gt;
bl.a. att analysera de krav som förutsågs ställas på rättsväsendets &lt;br&gt;
deltagande i civil krishantering samt lämna förslag till hur personal i &lt;br&gt;
rättsväsendet med kort varsel kunde ställas till förfogande för sådan &lt;br&gt;
internationell tjänst. Domare och åklagare ansågs stå i centrum för &lt;br&gt;
dessa förslag. &lt;br&gt;
Uppdraget redovisades i januari 2002 i promemorian Domare &lt;br&gt;
och åklagare i internationella insatser (Ds 2002:1). I promemorian &lt;br&gt;
lämnades förslag på författningsreglering för deltagande i internationell &lt;br&gt;
civil krishantering. Lagförslaget omfattade emellertid inte &lt;br&gt;
337&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Bilaga SOU 2009:76 &lt;br&gt;
rättsväsendets medverkan i insatser inom ramen för utvecklingssamarbetet &lt;br&gt;
eller övrig internationell verksamhet. Sedan utredningen &lt;br&gt;
presenterades har den internationella utvecklingen gått mot bredare, &lt;br&gt;
mer komplexa statsbyggnadsinsatser samt snabbinriktade insatser. &lt;br&gt;
Dessutom är den berörda målgruppen vidare än domare och åklagare. &lt;br&gt;
Den successiva utvecklingen av de svenska strukturerna återspeglar &lt;br&gt;
väl dessa förändrade behov. Folke Bernadotteakademiens &lt;br&gt;
uppdrag att sedan den 1 januari 2008 bygga upp en nationell resurspool &lt;br&gt;
inom sitt verksamhetsområde, upprätthålla överblick över &lt;br&gt;
svenska insatser och resurser, utbildning, erfarenhetshantering och &lt;br&gt;
metodutveckling, har bidragit till att den samlade svenska kapaciteten &lt;br&gt;
på området har utvecklats och stärkts. Det aktuella utredningsuppdraget &lt;br&gt;
utgör ett naturligt steg i den riktningen vad avser utvecklingen &lt;br&gt;
på rättsområdet. &lt;br&gt;
Under senare år har bl.a. Finland infört lagstiftning på området &lt;br&gt;
som avser alla civila personalkategorier som rekryteras till internationell &lt;br&gt;
civil krishantering och till humanitärt biståndsarbete inom &lt;br&gt;
räddningstjänsten. I Norge pågår sedan länge ett arbete av mer &lt;br&gt;
organisatoriskt slag avseende rekryteringsfrågor. Andra internationella &lt;br&gt;
modeller värda att studera finns i Tyskland och Kanada. &lt;br&gt;
Behov av en ny utredning &lt;br&gt;
Det finns en internationell efterfrågan på svenskt deltagande i &lt;br&gt;
freds- säkerhetsfrämjande, konfliktförebyggande och krishanteringsinsatser &lt;br&gt;
samt i utvecklingssamarbetet. Med tanke på Sveriges internationella &lt;br&gt;
åtaganden och engagemang inom rättsstatsområdet finns &lt;br&gt;
nu ett behov av att skapa en tydligare organisatorisk reglering för &lt;br&gt;
rättsväsendet avseende rekrytering av experter till internationella &lt;br&gt;
uppdrag. &lt;br&gt;
Rekrytering av poliser till internationella insatser sker av Rikskriminalpolisen/Utlandsstyrkan. &lt;br&gt;
Utsändande av poliser i internationell &lt;br&gt;
verksamhet regleras i förordningen (1999:1155) om Polisens &lt;br&gt;
utlandsstyrka. Motsvarande reglering saknas för övriga delar av &lt;br&gt;
rättsväsendet. Detta innebär en viss osäkerhet vad gäller organisatoriska &lt;br&gt;
frågor för den utsändande myndigheten och dess personal. &lt;br&gt;
Det uppstår också frågor om bestämmelserna om straffrättslig &lt;br&gt;
jurisdiktion är utformade i enlighet med vad som förutsätts i det &lt;br&gt;
aktuella samarbetet, men också om andra förhållanden som upp338&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Bilaga &lt;br&gt;
dragen för med sig har den rättsliga reglering som krävs. (Se respektive &lt;br&gt;
avsnitt nedan.) &lt;br&gt;
Organisatoriska frågor &lt;br&gt;
Det bör vara en uppgift för respektive myndighet att rekrytera och &lt;br&gt;
ansvara för personalen från det egna verksamhetsområdet. Deltagande &lt;br&gt;
i internationella insatser har ofta positiva effekter för rättsväsendets &lt;br&gt;
myndigheter. Internationellt arbete ger fördjupade kunskaper &lt;br&gt;
och erfarenheter som kan användas i det dagliga nationella &lt;br&gt;
arbetet. Det är därför nödvändigt att myndigheterna bygger upp en &lt;br&gt;
förmåga att ta om hand den erfarenhet och de kunskaper som dess &lt;br&gt;
personal förvärvar under den internationella tjänstgöringen. En &lt;br&gt;
effektivare administrativ förmåga kan öka den nationella kompetensen &lt;br&gt;
och därmed även möjligheten att tillmötesgå internationella &lt;br&gt;
förfrågningar. Deltagande i internationell verksamhet bör kunna &lt;br&gt;
värderas nationellt och kunna utgöra en merit i den nationella yrkeskarriären. &lt;br&gt;
När personal ska rekryteras till internationell tjänstgöring bör &lt;br&gt;
den utsändande myndigheten få ett samlat arbetsgivaransvar för &lt;br&gt;
rekrytering, utbildning, eventuell utrustning, tjänstgöringsvillkor &lt;br&gt;
under utlandsstationeringen samt personalvård och andra liknande &lt;br&gt;
frågor (t.ex. karriärplanering) i samband med hemkomsten. En &lt;br&gt;
rättslig reglering av dessa frågor skulle kunna förenkla arbetet och &lt;br&gt;
reda ut de oklarheter som i dag finns för rättsväsendets myndigheter. &lt;br&gt;
Då formerna för ett sådant samlat ansvar utvecklas ska &lt;br&gt;
hänsyn tas till behovet av enhetlighet, synergieffekter och effektivitet, &lt;br&gt;
i synnerhet Folke Bernadotteakademins sammanhållande roll inom &lt;br&gt;
sitt verksamhetsområde, behovet av en för myndigheterna gemensam &lt;br&gt;
utbildning och övning, värdet i att samordna tjänstgöringsvillkor &lt;br&gt;
samt det svenska förhållningssättet till internationella freds och &lt;br&gt;
säkerhetsfrämjande insatser som bl.a. betonar helhetstänkande &lt;br&gt;
och nära samverkan mellan de ingående civila och militära komponenterna. &lt;br&gt;
339&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Bilaga SOU 2009:76 &lt;br&gt;
Straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
I samband med att FN eller EU fattar beslut om en mission beslutas &lt;br&gt;
också om mandatet för insatsen där uppgifter och befogenheter &lt;br&gt;
fastslås. Mellan ansvarig organisation och mottagarlandet &lt;br&gt;
ingås vanligen en särskild överenskommelse, en s.k. SOMA (Status &lt;br&gt;
of Mission Agreement). Avtalet undantar regelmässigt brott som &lt;br&gt;
begåtts av utsända personer från mottagarlandets straffrättsliga &lt;br&gt;
jurisdiktion. Detta bygger på förutsättningen att någon annan stat &lt;br&gt;
har straffrättslig jurisdiktion över de brott som de utsända personerna &lt;br&gt;
kan begå. Bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
finns framför allt i 2 kap. brottsbalken. Svensk domstol har en &lt;br&gt;
vidsträckt behörighet att döma över brott som begåtts utomlands. &lt;br&gt;
Behörigheten förutsätter dock som huvudregel att gärningen också &lt;br&gt;
är straffbar på gärningsorten, s.k. dubbel straffbarhet (2 kap. 2 § &lt;br&gt;
andra stycket brottsbalken). Om brott har begåtts vid tjänstgöring &lt;br&gt;
av någon som är anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
eller tillhör Polisens utlandsstyrka har svensk domstol behörighet &lt;br&gt;
utan att kravet på dubbel straffbarhet behöver vara uppfyllt (2 kap. &lt;br&gt;
3 § 3 brottsbalken). Någon motsvarande bestämmelse för rättsväsendets &lt;br&gt;
personal som deltar i internationell civil krishantering &lt;br&gt;
finns inte. I dessa fall krävs därför som huvudregel att kravet på &lt;br&gt;
dubbel straffbarhet är uppfyllt för att svensk straffrättslig jurisdiktion &lt;br&gt;
ska föreligga. Det finns således en risk att brott som begåtts i &lt;br&gt;
tjänsten av personal från rättsväsendet som deltar i internationell &lt;br&gt;
civil krishantering inte kan lagföras i Sverige. FN har flera gånger &lt;br&gt;
påpekat detta och uppmanat Sverige och andra bidragande stater att &lt;br&gt;
vidta åtgärder. I sammanhanget bör uppmärksammas att problemet &lt;br&gt;
är generellt för all civil personal som sänds ut på internationella &lt;br&gt;
uppdrag och inte bara avseende personal från rättsväsendets myndigheter. &lt;br&gt;
Frågeställningen behandlades av Internationella straffrättsutredningen &lt;br&gt;
i betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion, &lt;br&gt;
SOU 2002:98. Det lagförslag som utredningen lämnade i detta avseende &lt;br&gt;
var emellertid inordnat i en ny, föreslagen systematisk uppbyggnad &lt;br&gt;
av 2 kap. brottsbalken. &lt;br&gt;
340&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Bilaga &lt;br&gt;
Uppdraget &lt;br&gt;
Utredaren ska kartlägga rättsväsendets behov avseende organisation &lt;br&gt;
och struktur för rekrytering av experter till internationella uppdrag &lt;br&gt;
inom ramen för freds- och säkerhetsfrämjande uppdrag, internationellt &lt;br&gt;
utvecklingssamarbete samt övrig internationell verksamhet, &lt;br&gt;
och lämna förslag hur myndigheterna kan organisera sig för dessa &lt;br&gt;
uppgifter. Myndigheternas behov av beredskap och planering för &lt;br&gt;
att på både kort och lång sikt kunna skicka ut experter ska beaktas. &lt;br&gt;
Utredaren ska beakta befintlig myndighetsstruktur och fördelning &lt;br&gt;
av ansvarsområden samt behovet av enhetlighet, samordning och &lt;br&gt;
effektivitet. I detta sammanhang ska utredaren ta i beaktande hur &lt;br&gt;
rättsväsendet kan bidra till att möta den ökade efterfrågan på civilt &lt;br&gt;
deltagande i internationella freds- och säkerhetsfrämjande insatser &lt;br&gt;
samt hur myndigheterna kan öka sin förmåga att rekrytera kvinnor &lt;br&gt;
till sådana uppdrag. En förbättrad struktur för rekrytering hos &lt;br&gt;
myndigheterna bör leda till att det nationella samarbetet kan utvecklas &lt;br&gt;
och breddas. Promemorian Domare och åklagare i internationell &lt;br&gt;
tjänst (Ds 2002:1) och remissinstansernas yttranden utgör &lt;br&gt;
en viktig utgångspunkt för denna del av uppdraget. &lt;br&gt;
Utredaren ska lämna förslag på hur myndigheterna bäst kan &lt;br&gt;
organisera sig för att ta om hand den kunskap och de erfarenheter &lt;br&gt;
som deltagande i internationell verksamhet ger i den nationella &lt;br&gt;
verksamheten. I detta sammanhang ska utredaren beakta frågan om &lt;br&gt;
meritvärdering av internationell tjänstgöring. &lt;br&gt;
Utredaren ska även överväga behov av och – för det fall det anses &lt;br&gt;
nödvändigt – lämna förslag på författningsreglering av utlandstjänstgöringen &lt;br&gt;
för rättsväsendets personal innefattande bl.a. arbetsrättsliga &lt;br&gt;
frågor, grundläggande tjänstgöringsvillkor och rätten till &lt;br&gt;
tjänstledighet, utbildning och utrustning. Utredaren ska i förekommande &lt;br&gt;
fall se huruvida detta kan vara tillämpligt för övrig civil &lt;br&gt;
personal utöver dem som är anställda inom rättsväsendet och i &lt;br&gt;
detta sammanhang beakta andra eventuella projekt och initiativ som &lt;br&gt;
bedrivs inom andra myndigheter och på angränsande områden. &lt;br&gt;
Utredaren kan i detta arbete ta vägledning av lagen (1999:568) och &lt;br&gt;
förordningen (1999:569) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten &lt;br&gt;
samt förordningen (1999:1155) om Polisens utlandsstyrka. Utredaren &lt;br&gt;
erinras om Veteransoldatutredningen som redovisade sitt arbete för &lt;br&gt;
regeringen i oktober 2008 i En svensk veteranpolitik, SOU 2008:91. &lt;br&gt;
Utredaren ska också undersöka om Sverige mera aktivt kan &lt;br&gt;
förstärka rekryteringen till relevanta befattningar i internationella &lt;br&gt;
341&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Bilaga SOU 2009:76 &lt;br&gt;
organisationer, då dessa tjänster är av betydelse också för de svenska &lt;br&gt;
internationella freds- och säkerhetsfrämjande uppdragen. &lt;br&gt;
Utredaren ska vidare kartlägga relevanta delar av de nordiska &lt;br&gt;
ländernas regler och strukturer för internationell tjänstgöring. &lt;br&gt;
I uppdraget ligger också att föreslå reglering avseende svensk &lt;br&gt;
straffrättslig jurisdiktion över av Sverige utsända deltagare i internationella &lt;br&gt;
uppdrag så att regleringen möjliggör sådan lagföring som &lt;br&gt;
förutsätts då svensk civil personal i krishanteringsoperationer underställs &lt;br&gt;
internationella och regionala organisationer. I det sammanhanget &lt;br&gt;
ska särskilt beaktas de avtal om lokal befrielse från lagföring &lt;br&gt;
och annat ansvarsutkrävande som i regel framförhandlas av sådana &lt;br&gt;
organisationer med värdlandet. &lt;br&gt;
Utredaren ska därutöver klargöra huruvida det vore möjligt att &lt;br&gt;
reglera civil personals deltagande i krishanteringsoperationer på sätt &lt;br&gt;
som motsvarar regleringen av Försvarsmaktens och Polisens utlandsverksamhet&lt;br&gt;
. Detta inbegriper formerna för dessa experters offentligrättsliga &lt;br&gt;
anställningsförhållanden, dvs. rättigheterna och skyldigheterna, &lt;br&gt;
liksom de övergripande formerna för ersättningssystemet, &lt;br&gt;
inklusive beskattningen därav. Relevanta delar av de nordiska &lt;br&gt;
ländernas regler och strukturer för internationell tjänstgöring och &lt;br&gt;
framför allt den finska lagstiftningen (Lag om civilpersonals deltagande &lt;br&gt;
i krishantering 30.12.2004/1287) kan erbjuda viss vägledning. &lt;br&gt;
Utredaren ska redovisa konsekvenserna av förslagen för myndigheterna &lt;br&gt;
inom rättsväsendet samt hur de kan bidra till regeringens &lt;br&gt;
strävan efter en sammanhållen hantering på området och det redan &lt;br&gt;
etablerade samarbetet. De nationella kostnaderna och finansieringen &lt;br&gt;
av rättsväsendets insatser ska analyseras liksom konsekvenserna för &lt;br&gt;
rättsväsendets nationella kärnverksamheter. Om förslagen leder till &lt;br&gt;
merkostnader ska utredaren redovisa hur genomförandet av förslagen &lt;br&gt;
ska finansieras. &lt;br&gt;
Uppdragets genomförande &lt;br&gt;
Utredaren ska beakta relevanta utländska erfarenheter, särskilt inom &lt;br&gt;
EU, samt samråda med Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen&lt;br&gt;
, Kriminalvården, Folke Bernadotteakademin, Statens &lt;br&gt;
räddningsverk, Sida, Ekonomistyrningsverket, Arbetsgivarverket, &lt;br&gt;
Försvarsmakten och de övriga myndigheter som kan beröras av &lt;br&gt;
uppdraget. Utredaren ska hålla berörda centrala arbetstagarorgani342&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
SOU 2009:76 Bilaga &lt;br&gt;
343 &lt;br&gt;
sationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att framföra &lt;br&gt;
synpunkter. &lt;br&gt;
Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2009. &lt;br&gt;
(Justitiedepartementet)&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Statens offentliga utredningar 2009&lt;br&gt;
Kronologisk förteckning&lt;br&gt;
1. En mer rättssäker inhämtning av&lt;br&gt;
elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen. &lt;br&gt;
Ju.&lt;br&gt;
2. Nya nät för förnybar el. N.&lt;br&gt;
3. Ransonering och prisreglering i krig och&lt;br&gt;
fred. Fö.&lt;br&gt;
4. Sekretess vid anställning av myndighetschefer&lt;br&gt;
. Fi.&lt;br&gt;
5. Säkerhetskopiors rättsliga status. Ju.&lt;br&gt;
6. Återkrav inom välfärdssystemen.&lt;br&gt;
– Förslag till lagstiftning. Fi.&lt;br&gt;
7. Den svenska administrationen av jordbruksstöd. &lt;br&gt;
Jo.&lt;br&gt;
8. Trygg med vad du äter – nya myndigheter&lt;br&gt;
för säkra livsmedel och hållbar produktion. &lt;br&gt;
Jo.&lt;br&gt;
9. Säkerhetskontroller vid fullmäktigeoch &lt;br&gt;
nämndsammanträden. Fi.&lt;br&gt;
10. Miljöprocessen. M.&lt;br&gt;
11. En nationell cancerstrategi för &lt;br&gt;
framtiden. S.&lt;br&gt;
12. Skatt i retur. Fi.&lt;br&gt;
13. Effektiviteten i Kriminalvårdens lokalförsörjning. &lt;br&gt;
Ju.&lt;br&gt;
14. Grundlagsskydd för digital bio och andra&lt;br&gt;
yttrandefrihetsrättsliga frågor. Ju.&lt;br&gt;
15. Kraftsamling!&lt;br&gt;
– museisamverkan ger resultat. &lt;br&gt;
+ Bilagor. Ku.&lt;br&gt;
16. Betänkande av Kulturutredningen.&lt;br&gt;
Grundanalys&lt;br&gt;
Förnyelseprogram&lt;br&gt;
Kulturpolitikens arkitektur. Ku.&lt;br&gt;
17. Kommunal kompetenskatalog.&lt;br&gt;
En problemorientering. Ju.&lt;br&gt;
18. Två rapporter till Grundlagsutredningen.&lt;br&gt;
Ju.&lt;br&gt;
19. Aktiv väntan – asylsökande i Sverige. Ju.&lt;br&gt;
20. Mer järnväg för pengarna. N.&lt;br&gt;
21. Redovisning av kommunal medfinansiering. &lt;br&gt;
Fi.&lt;br&gt;
22. En ny alkohollag. S.&lt;br&gt;
23. Olovlig tobaksförsäljning. S.&lt;br&gt;
24. De statliga beställarfunktionerna och &lt;br&gt;
anläggningsmarknaden. N.&lt;br&gt;
25. Samordnad kommunstatistik för styrning&lt;br&gt;
och uppföljning. Fi.&lt;br&gt;
26. Det växande vattenbrukslandet. Jo.&lt;br&gt;
27. Ta klass. U.&lt;br&gt;
28. Stärkt stöd för studier – tryggt, enkelt och&lt;br&gt;
flexibelt. + Bilagor. U.&lt;br&gt;
29. Fritid på egna villkor. IJ.&lt;br&gt;
30. Skog utan gräns? Jo.&lt;br&gt;
31. Effektiva transporter och samhällsbyggande &lt;br&gt;
– en ny struktur för sjö, luft,&lt;br&gt;
väg och järnväg. N.&lt;br&gt;
32. Socialtjänsten. Integritet – Effektivitet. S.&lt;br&gt;
33. Skatterabatt på aktieförvärv och vinstutdelningar&lt;br&gt;
. Fi.&lt;br&gt;
34. Förenklingar i aktiebolagslagen m.m. Ju.&lt;br&gt;
35. Moderna hyreslagar. Ju.&lt;br&gt;
36. Främja, Skydda, Övervaka &lt;br&gt;
– FN:s konvention om rättigheter för &lt;br&gt;
personer med funktionsnedsättning. IJ.&lt;br&gt;
37. Enklare beslutsfattande i ekonomiska&lt;br&gt;
föreningar. Ju.&lt;br&gt;
38. Ingen får vara Svarte Petter. Tydligare &lt;br&gt;
ansvarsfördelning inom socialtjänsten. S. &lt;br&gt;
39. En ny kollektivtrafiklag. + Bilagor. N.&lt;br&gt;
40. En ny modell för arbetsmiljötillsyn. A.&lt;br&gt;
41. Bättre och snabbare insättningsgaranti. Fi.&lt;br&gt;
42. Vattenverksamhet. M.&lt;br&gt;
43. Klinisk forskning – ett lyft för sjukvården.&lt;br&gt;
U.&lt;br&gt;
44. Integritetsskydd i arbetslivet. A.&lt;br&gt;
45. Områden av riksintresse och Miljökonsekvensbeskrivningar&lt;br&gt;
. M.&lt;br&gt;
46. Försenad årsredovisning och bokföringsbrott, &lt;br&gt;
m.m. Ju.&lt;br&gt;
47. God arbetsmiljö - en framgångsfaktor? A&lt;br&gt;
48. Koncessioner för el- och gasnät. N.&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
49. Bättre samverkan. Några frågor kring &lt;br&gt;
samspelet mellan sjukvård och socialförsäkring. &lt;br&gt;
S.&lt;br&gt;
50. Nytt pensionssystem för den statsunderstödda &lt;br&gt;
scenkonsten. Fi.&lt;br&gt;
51. Avskaffande av filmcensuren för vuxna&lt;br&gt;
– men förstärkt skydd för barn och unga&lt;br&gt;
mot skadlig mediepåverkan. Ku.&lt;br&gt;
52. Staten och imamerna. &lt;br&gt;
Religion, integration, autonomi. U.&lt;br&gt;
53. Fiskevård i enskilt vatten. En översyn av&lt;br&gt;
lagen om fiskevårdsområden. Jo.&lt;br&gt;
54. Uthållig älgförvaltning i samverkan. Jo.&lt;br&gt;
55. Ett effektivare smittskydd. S.&lt;br&gt;
56. Den nya migrationsprocessen. Ju.&lt;br&gt;
57. Myndighet för hållbart samhällsbyggande&lt;br&gt;
– en granskning av Boverket. M.&lt;br&gt;
58. Skatteförfarandet. Fi.&lt;br&gt;
59. Skatteincitament för gåvor till forskning&lt;br&gt;
och ideell verksamhet. Fi.&lt;br&gt;
60. Återvändandedirektivet och svensk rätt. &lt;br&gt;
Ju.&lt;br&gt;
61. Modernare adoptionsregler. Ju.&lt;br&gt;
62. Skatt på fluorerade växthusgaser. Fi.&lt;br&gt;
63. Totalförsvarsplikt och frivillighet. Fö.&lt;br&gt;
64. Flickor och pojkar i skolan – hur&lt;br&gt;
jämställt är det? U.&lt;br&gt;
65. Moderniserade skatteregler för ideell&lt;br&gt;
sektor. Fi.&lt;br&gt;
66. Signalspaning för polisiära behov. Ju.&lt;br&gt;
67. Försvarsmaktens helikopter 4 &lt;br&gt;
– frågan om vidmakthållande eller avveckling. &lt;br&gt;
Fö.&lt;br&gt;
68.Lag om stöd och skydd för barn och unga&lt;br&gt;
(LBU) + bilaga. S.&lt;br&gt;
69. En ny ransonerings- och prisregleringslag.&lt;br&gt;
Fö.&lt;br&gt;
70. Utvärdering av buggning och preventiva&lt;br&gt;
tvångsmedel. Ju. &lt;br&gt;
71. EU, Sverige och den inre marknaden &lt;br&gt;
– En översyn av horisontella bestämmelser &lt;br&gt;
inom varu- och tjänsteområdet. UD.&lt;br&gt;
72. Insyn och integritet i brottsbekämpningen &lt;br&gt;
– några frågor. Ju.&lt;br&gt;
73. Vägval för filmen. Ku.&lt;br&gt;
74. Höghastighetsbanor &lt;br&gt;
– ett samhällsbygge för stärkt utveckling&lt;br&gt;
och konkurrenskraft. N.&lt;br&gt;
75. Folkbokföringen. Fi.&lt;br&gt;
76. Svenskt rättsväsende i internationella&lt;br&gt;
uppdrag, m.m. Ju.&lt;br&gt;
Statens offentliga utredningar 2009&lt;br&gt;
Systematisk förteckning&lt;br&gt;
Justitiedepartementet&lt;br&gt;
En mer rättssäker inhämtning av elektronisk &lt;br&gt;
kommunikation i brottsbekämpningen.[1]&lt;br&gt;
Säkerhetskopiors rättsliga status. [5]&lt;br&gt;
Effektiviteten i Kriminalvårdens lokalförsörjning. &lt;br&gt;
[13]&lt;br&gt;
Grundlagsskydd för digital bio och andra&lt;br&gt;
yttrandefrihetsrättsliga frågor. [14]&lt;br&gt;
Kommunal kompetenskatalog.&lt;br&gt;
En problemorientering. [17]&lt;br&gt;
Två rapporter till Grundlagsutredningen. [18]&lt;br&gt;
Aktiv väntan – asylsökande i Sverige. [19]&lt;br&gt;
Förenklingar i aktiebolagslagen m.m. [34]&lt;br&gt;
Moderna hyreslagar. [35]&lt;br&gt;
Enklare beslutsfattande i ekonomiska&lt;br&gt;
föreningar. [37]&lt;br&gt;
Försenad årsredovisning och bokföringsbrott,&lt;br&gt;
m.m. [46]&lt;br&gt;
Den nya migrationsprocessen. [56]&lt;br&gt;
Återvändandedirektivet och svensk rätt. [60]&lt;br&gt;
Modernare adoptionsregler. [61]&lt;br&gt;
Signalspaning för polisiära behov. [66]&lt;br&gt;
Utvärdering av buggning och preventiva&lt;br&gt;
tvångsmedel. [70]&lt;br&gt;
Insyn och integritet i brottsbekämpningen&lt;br&gt;
– några frågor. [72]&lt;br&gt;
Svenskt rättsväsende i internationella uppdrag,&lt;br&gt;
m.m. [76]&lt;br&gt;
Utrikesdepartementet&lt;br&gt;
EU, Sverige och den inre marknaden&lt;br&gt;
– En översyn av horisontella bestämmelser&lt;br&gt;
inom varu- och tjänsteområdet. [71]&lt;br&gt;
Försvarsdepartementet&lt;br&gt;
Ransonering och prisreglering i krig och fred.&lt;br&gt;
[3]&lt;br&gt;
Totalförsvarsplikt och frivillighet. [63]&lt;br&gt;
Försvarsmaktens helikopter 4 &lt;br&gt;
– frågan om vidmakthållande eller avveckling. &lt;br&gt;
[67]&lt;br&gt;
En ny ransonerings- och prisregleringslag.&lt;br&gt;
[69]&lt;br&gt;
Socialdepartementet&lt;br&gt;
En nationell cancerstrategi för framtiden. [11]&lt;br&gt;
En ny alkohollag. [22]&lt;br&gt;
Olovlig tobaksförsäljning. [23]&lt;br&gt;
Socialtjänsten. Integritet – Effektivitet. [32]&lt;br&gt;
Ingen får vara Svarte Petter. Tydligare ansvarsfördelning &lt;br&gt;
inom socialtjänsten. [38]&lt;br&gt;
Bättre samverkan. Några frågor kring samspelet &lt;br&gt;
mellan sjukvård och socialförsäkring. &lt;br&gt;
[49]&lt;br&gt;
Ett effektivare smittskydd. [55]&lt;br&gt;
Lag om stöd och skydd för barn och unga&lt;br&gt;
(LBU). + Bilaga. [68] &lt;br&gt;
Finansdepartementet&lt;br&gt;
Sekretess vid anställning av myndighetschefer&lt;br&gt;
. [4]&lt;br&gt;
Återkrav inom välfärdssystemen.&lt;br&gt;
– Förslag till lagstiftning. [6]&lt;br&gt;
Säkerhetskontroller vid fullmäktigeoch &lt;br&gt;
nämndsammanträden. [9]&lt;br&gt;
Skatt i retur. [12]&lt;br&gt;
Redovisning av kommunal medfinansiering.&lt;br&gt;
[21]&lt;br&gt;
Samordnad kommunstatistik för styrning&lt;br&gt;
och uppföljning. [25]&lt;br&gt;
Skatterabatt på aktieförvärv och vinstutdelningar&lt;br&gt;
. [33]&lt;br&gt;
Bättre och snabbare insättningsgaranti. [41]&lt;br&gt;
Nytt pensionssystem för den statsunderstödda &lt;br&gt;
scenkonsten. [50]&lt;br&gt;
Skatteförfarandet. [58]&lt;br&gt;
Skatteincitament för gåvor till forskning och &lt;br&gt;
ideell verksamhet. [59]&lt;br&gt;
Skatt på fluorerade växthusgaser. [62]&lt;br&gt;
Moderniserade skatteregler för ideell sektor.&lt;br&gt;
[65]&lt;br&gt;
Folkbokföringen. [75]&lt;br&gt;
&lt;br&gt;
Utbildningsdepartementet&lt;br&gt;
Ta klass. [27]&lt;br&gt;
Stärkt stöd för studier – tryggt, enkelt och&lt;br&gt;
flexibelt. + Bilagor. [28]&lt;br&gt;
Klinisk forskning – ett lyft för sjukvården. [43]&lt;br&gt;
Staten och imamerna. Religion, integration,&lt;br&gt;
autonomi. [52]&lt;br&gt;
Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är &lt;br&gt;
det? [64]&lt;br&gt;
Jordbruksdepartementet&lt;br&gt;
Den svenska administrationen av jordbruksstöd. &lt;br&gt;
[7]&lt;br&gt;
Trygg med vad du äter – nya myndigheter&lt;br&gt;
för säkra livsmedel och hållbar produktion. &lt;br&gt;
[8]&lt;br&gt;
Det växande vattenbrukslandet. [26]&lt;br&gt;
Skog utan gräns? [30]&lt;br&gt;
Fiskevård i enskilt vatten. En översyn av lagen&lt;br&gt;
om fiskevårdsområden. [53]&lt;br&gt;
Uthållig älgförvaltning i samverkan. [54]&lt;br&gt;
Miljödepartementet&lt;br&gt;
Miljöprocessen. [10]&lt;br&gt;
Vattenverksamhet. [42]&lt;br&gt;
Områden av riksintresse och Miljökonsekvensbeskrivningar&lt;br&gt;
. [45]&lt;br&gt;
Myndighet för hållbart samhällsbyggande&lt;br&gt;
– en granskning av Boverket. [57]&lt;br&gt;
Näringsdepartementet&lt;br&gt;
Nya nät för förnybar el. [2]&lt;br&gt;
Mer järnväg för pengarna. [20]&lt;br&gt;
De statliga beställarfunktionerna och&lt;br&gt;
anläggningsmarknaden. [24]&lt;br&gt;
Effektiva transporter och samhällsbyggande&lt;br&gt;
– en ny struktur för sjö, luft, väg och &lt;br&gt;
järnväg. [31]&lt;br&gt;
En ny kollektivtrafiklag. + Bilagor. [39]&lt;br&gt;
Koncessioner för el- och gasnät. [48]&lt;br&gt;
Höghastighetsbanor.&lt;br&gt;
Ett samhällsbygge för stärkt utveckling och&lt;br&gt;
konkurrenskraft. [74]&lt;br&gt;
Integrations- och jämställdhetsdepartementet&lt;br&gt;
Fritid på egna villkor. [29]&lt;br&gt;
Främja, Skydda, Övervaka &lt;br&gt;
– FN:s konvention om rättigheter för&lt;br&gt;
personer med funktionsnedsättning. [36]&lt;br&gt;
Kulturdepartementet&lt;br&gt;
Kraftsamling!&lt;br&gt;
– museisamverkan ger resultat. + Bilagor.&lt;br&gt;
[15]&lt;br&gt;
Betänkande av Kulturutredningen.&lt;br&gt;
Grundanalys&lt;br&gt;
Förnyelseprogram&lt;br&gt;
Kulturpolitikens arkitektur. [16]&lt;br&gt;
Avskaffande av filmcensuren för vuxna&lt;br&gt;
– men förstärkt skydd för barn och unga&lt;br&gt;
mot skadlig mediepåverkan. [51]&lt;br&gt;
Vägval för filmen. [73]&lt;br&gt;
Arbetsmarknadsdepartementet&lt;br&gt;
En ny modell för arbetsmiljötillsyn. [40]&lt;br&gt;
Integritetsskydd i arbetslivet. [44]&lt;br&gt;
God arbetsmiljö - en framgångsfaktor? [47] &lt;br&gt;
&lt;br&gt;
</html>
</dokument>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GXB376</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>SOU_2009__76.pdf</filnamn>
<filstorlek>2355660</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>Svenskt rättsväsende i internationella uppdrag, m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/1F6D70CE-BB24-482F-8B9A-C0840C876672</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
</dokumentstatus>