2224451GO03862000/0186propproppropProposition 2000/01:86PropositionPropositionJustitiedepartementet8602001-03-14 00:00:002025-12-19 14:06:592001-01-01 00:00:00Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention om bekämpande av bombattentat av terroristerdigitaliseradhtmlskarvenhttps://data.riksdagen.se/dokument/GO0386/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/GO0386https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GO0386
<h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition</h1>
<h1>2000/01:86</h1>
<h2>Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention<br>om bekämpande av bombattentat av terrorister</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0386/prop_200001__86-1.png" style="width:40pt;height:32pt;"/><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0386/prop_200001__86-2.png" style="width:37pt;height:21pt;"/>
<p>Prop.</p>
<p>2000/01:86</p>
<p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p>
<p>Stockholm den 14 mars 2001</p>
<p>Göran Persson</p>
<p>Thomas Bodström</p>
<p>(Justitiedepartementet)</p>
<h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2>
<p>I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda Förenta nationernas<br>(FN) konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister<br>(terroristbombningskonventionen). Konventionen antogs den 15 decem-<br>ber 1997 av FN:s generalförsamling och öppnades för undertecknande<br>den 12 januari 1998.</p>
<p>Konventionen utgör en fortsättning på det arbete för att motverka terro-<br>rism som bedrivits inom FN sedan 1960-talet. De tidigare FN-konventio-<br>nema gäller antingen särskilda angreppsobjekt som luftfartyg och skepp<br>eller avser att skydda vissa kategorier av personer som är engagerade i<br>internationella uppdrag. Terroristbombningskonventionen har inte några<br>sådana begränsningar utan har ett generellt tillämpningsområde. I kon-<br>ventionen finns ingen definition av terrorism. I stället anges vilka hand-<br>lingar som skall utgöra brott i konventionens mening. Det är fråga om<br>vissa förfaranden med explosiva eller andra livsfarliga anordningar inom<br>eller i riktning mot platser eller anläggningar som är öppna för allmän-<br>heten. För att sådana handlingar skall utgöra brott krävs att de har företa-<br>gits i syfte att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada eller i syfte att<br>åstadkomma omfattande förstörelse av bl.a. allmän plats.</p>
<p>Enligt regeringens bedömning krävs inga lagändringar för att Sverige<br>skall kunna tillträda konventionen förutsatt att riksdagen antar den samti-<br>digt härmed beslutade propositionen Sveriges tillträde till 1996 års EU-<br>konvention om utlämning (prop. 2000/01:83).</p>
<p>1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 86</p>
<h2>Innehållsförteckning</h2>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4</p>
<p>2 Ärendet och dess beredning..............................................................5</p>
<p>3 Tidigare internationella överenskommelser angående terrorism......5</p>
<p>3.1 Allmänt...............................................................................5</p>
<p>3.2 De olika överenskommelserna...........................................6</p>
<p>3.2.1 Tokyokonventionen..........................................6</p>
<p>3.2.2 Haagkonventionen............................................6</p>
<p>3.2.3 Montrealkonventionen.....................................6</p>
<p>3.2.4 Diplomatskyddskonventionen..........................7</p>
<p>3.2.5 Den europeiska konventionen angående</p>
<p>motverkande av terrorism.................................7</p>
<p>3.2.6 Gisslankonventionen........................................7</p>
<p>3.2.7 Tilläggsprotokoll till Montrealkonventionen... 8</p>
<p>3.2.8 Romkonventionen och Romprotokollct...........8</p>
<p>4 Terroristbombningskonventionen.....................................................9</p>
<p>4.1 Arbetet med konventionen.................................................9</p>
<p>4.2 Konventionens innehåll......................................................9</p>
<p>4.2.1 Konventionens uppbyggnad.............................9</p>
<p>4.2.2 Bestämmelser om de handlingar som utgör</p>
<p>brott................................................................10</p>
<p>4.2.3 Domsrätt.........................................................11</p>
<p>4.2.4 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett</p>
<p>land och för att säkerställa närvaro för åtal eller<br>utlämning........................................................12</p>
<p>4.2.5 Utlämning och internationell rättslig hjälp i</p>
<p>brottmål..........................................................13</p>
<p>4.2.6 överförande för utredning m.m.....................14</p>
<p>4.2.7 Förebyggande av brott....................................15</p>
<p>4.2.8 Underrättelse..................................................15</p>
<p>4.2.9 Bestämmelser om hur förpliktelserna enligt</p>
<p>konventionen skall fullgöras..........................16</p>
<p>4.2.10 Tvistlösning....................................................16</p>
<p>4.2.11 Ikraftträdande m.m.........................................17</p>
<p>5 Sveriges tillträde till konventionen.................................................17</p>
<p>6 Behov av författningsändringar......................................................19</p>
<p>6.1 Bestämmelser om de handlingar som utgör brott.............19</p>
<p>6.2 Domsrätt...........................................................................25</p>
<p>6.3 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land och</p>
<p>för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning............26</p>
<p>6.4 Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål......28</p>
<p>6.5 Överförande för utredning m.m........................................30</p>
<p>6.6 Förebyggande av brott......................................................31</p>
<p>6.7 Underrättelse....................................................................33</p>
<p>6.8 Tvistlösning......................................................................33</p>
<p>7 Kostnader........................................................................................34</p>
<p>Bilaga 1 Konventionstexten på engelska.............................................35</p>
<p>Bilaga 2 Konventionstexten i översättning till svenska........................46</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde till Förenta</p>
<p>nationernas konvention om bekämpande av terroristbombdåd 57</p>
<p>Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser..........................................58</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001 ........ 59</p>
<p>1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 86</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h2>1 Förslag till riksdagsbeslut</h2>
<p>Regeringen föreslår att riksdagen godkänner Förenta nationernas (FN)<br>konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister (avsnitt 5).</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h2>2 Ärendet och dess beredning</h2>
<p>Förenta nationernas (FN) konvention om bekämpande av bombattentat av<br>terrorister, i det följande kallad terroristbombningskonventionen, antogs<br>den 15 december 1997 av FN:s generalförsamling och öppnades för un-<br>dertecknande den 12 januari 1998. Sverige undertecknade konventionen<br>den 12 februari 1998. Konventionen har undertecknats av samtliga med-<br>lemsstater i EU. Den har hittills ratificerats av 18 stater, däribland Frank-<br>rike, Spanien, Österrike, Norge och Tjeckien.</p>
<p>Konventionens originalspråk är arabiska, engelska, franska, kinesiska,<br>ryska och spanska. Konventionen i dess lydelse på engelska finns i bilaga<br>1. En översättning av konventionen till svenska finns i bilaga 2.</p>
<p>I en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria har föreslagits<br>att Sverige skall tillträda konventionen. I promemorian har dessutom<br>analyserats hur konventionen förhåller sig till svensk rätt och behovet av<br>författningsändringar. En sammanfattning av promemorians förslag finns<br>i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över re-<br>missinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena<br>finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2000/2280). Regeringen<br>tar i detta ärende upp de frågor som behandlats i promemorian.</p>
<h2>3 Tidigare internationella överenskommelser<br>angående terrorism</h2>
<h3>3.1 Allmänt</h3>
<p>Det internationella normativa samarbetet mot terrorismen har koncen-<br>trerats till FN eftersom en strävan varit att åstadkomma lösningar med<br>största möjliga globala räckvidd. Avsaknaden av samförstånd om en in-<br>ternationellt accepterad definition av terrorism har gjort att olika idéer<br>som har funnits för att skapa en generell konvention mot all slags terro-<br>rism hittills inte visat sig vara en framkomlig väg. Det arbete som ända<br>sedan 1960-talet har bedrivits på området har i stället gått ut på att utar-<br>beta speciella konventioner med inriktning på olika definierade brottsliga<br>handlingar, allt eftersom terrorismen tagit sig skilda uttryck. När behov<br>av förändringar har uppstått har man successivt försökt fylla luckor i det<br>samlade och växande regelverket.</p>
<p>Denna metod får anses ha varit framgångsrik och hittills har inom FN<br>tolv internationella konventioner eller tilläggsprotokoll förhandlats fram.<br>Till detta kommer den europeiska konventionen angående motverkande<br>av terrorism, antagen i Strasbourg i januari 1977.</p>
<p>I följande avsnitt lämnas en kortfattad redogörelse för de mer centrala<br>internationella överenskommelserna på området.</p>
<h3>3.2</h3>
<h3>De olika överenskommelserna</h3>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h4>3.2.1 Tokyokonventionen</h4>
<p>Den 14 september 1963 antogs i Tokyo en konvention om brott och vissa<br>andra handlingar som begåtts ombord på luftfartyg. Konventionen re-<br>glerar huvudsakligen frågor om befälhavares, besättningsmedlems och<br>passagerares skyldigheter och befogenheter med anledning av brott om-<br>bord på luftfartyg eller för upprätthållande av ordning och säkerhet om-<br>bord. Den som har begått en brottslig handling enligt konventionen skall<br>sålunda bl.a. kunna tas i förvar, sättas i land och överlämnas till behörig<br>myndighet i annan konventionsstat. Konventionen innehåller också regler<br>om skyldigheter för konventionsstatema att företa undersökning och<br>vidta andra åtgärder när brott har begåtts ombord.</p>
<p>Konventionen trädde i kraft den 4 december 1969 och har ratificerats<br>av Sverige (prop. 1966:159, bet.lLU 1966:47, rskr. 1966:364, SFS<br>1967:71 och 75).</p>
<h4>3.2.2 Haagkonventionen</h4>
<p>Den 16 december 1970 antogs på en diplomatisk konferens i Haag en<br>konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg.<br>Till grund för konventionen låg ett förslag som hade upprättats inom In-<br>ternationella civila luftfartsorganisationen (ICAO), som är ett av FN:s<br>fackorgan. Enligt konventionen förbinder sig staterna att belägga flyg-<br>planskapning med stränga straff. Konventionen medför också vissa för-<br>pliktelser i fråga om domsrätt, åtal och utlämning med anledning av så-<br>dana brott.</p>
<p>Konventionen trädde i kraft den 14 oktober 1971 och har ratificerats av<br>Sverige (prop. 1971:92, bet. 1973:JuU9, rskr. 1973:164, SFS 1971:188).</p>
<h4>3.2.3 Montrealkonventionen</h4>
<p>Den 23 september 1971 antogs på en internationell lufträttskonferens i<br>Montreal en konvention för bekämpande av brott mot den civila luft-<br>fartens säkerhet. Till grund för konventionen låg, liksom beträffande<br>Haagkonventionen, ett förslag som hade upprättats inom ICAO. Enligt<br>konventionen förbinder sig konventionsstatema att belägga sabotage och<br>liknande brott mot den civila luftfarten med stränga straff. Konventionen<br>medför också vissa förpliktelser i fråga om domsrätt, åtal och utlämning<br>med anledning av sådana brott.</p>
<p>Konventionen trädde i kraft den 26 januari 1973 och har ratificerats av<br>Sverige (prop. 1973:92, bet. 1973:JuU21, rskr. 1973:342, SFS 1973:342).</p>
<h4>3.2.4 Diplomatskyddskonventionen</h4>
<p>Konventionen antogs av FN:s generalförsamling den 14 december 1973.<br>Enligt konventionen förbinder sig de avtalsslutande parterna att straffbe-<br>lägga ett antal närmare beskrivna angrepp på vissa kategorier av per-<br>soner, vilka hänförs under den samlande beteckningen ”internationellt<br>skyddade personer”. Konventionen medför också vissa förpliktelser i<br>fråga om domsrätt, åtal och utlämning med anledning av dessa brott.</p>
<p>Konventionen trädde i kraft den 20 februari 1977 och har ratificerats av<br>Sverige (prop. 1975:71, bet. 1975:JuU18, rskr. 1975:138).</p>
<h4>3.2.5 Den europeiska konventionen angående motverkande av<br>terrorism</h4>
<p>Även inom Europarådet har man lagt ned stora ansträngningar på att<br>skapa former för ett mellanstatligt samarbete i syfte att bekämpa interna-<br>tionell terrorism. Europarådets arbete har bl.a. resulterat i en rekommen-<br>dation angående internationell terrorism som antogs av den rådgivande<br>församlingen år 1973 och en resolution i samma ämne antagen av rådets<br>ministerkommitté år 1974. I enlighet med ett initiativ vid 1975 års euro-<br>peiska justitieministermöte beslöt härefter ministerkommittén samma år<br>att tillkalla en särskild kommitté för att utreda frågor med anknytning till<br>vissa nya former av planlagda våldsdåd. Denna kommitté utarbetade ett<br>förslag till europeisk konvention om bekämpande av terrorism som god-<br>kändes av ministerkommittén i november 1976 och öppnades för under-<br>tecknande den 27 januari 1977.</p>
<p>Konventionen trädde i kraft den 4 augusti 1978 och har ratificerats av<br>Sverige (prop. 1976/77:124, bet. 1976/77:JuU36, rskr. 1976/77:330, SFS<br>1977:435).</p>
<p>Genom konventionen åtar sig de avtalsslutande staterna att antingen<br>tillmötesgå en begäran från annan konventionsstat om utlämning av nå-<br>gon som har begått terrordåd av närmare angivet slag eller att själv vidta<br>åtgärder för lagföring. Konventionen innebär vidare att de avtalsslutande<br>staterna skall lämna varandra rättsligt biträde när det gäller straffrättsliga<br>förfaranden mot personer som har gjort sig skyldiga till terrordåd. Enligt<br>konventionen far inte en stat vägra utlämning för brott under hänvisning<br>till att brottet är att betrakta som politiskt. I detta avseende har emellertid<br>från svensk sida gjorts ett förbehåll som innebär att Sverige behåller<br>möjligheterna att vägra utlämning för politiska brott.</p>
<h4>3.2.6 Gisslankonventionen</h4>
<p>Konventionen antogs den 17 december 1979 av FN:s generalförsamling.<br>Genom konventionen åtar sig staterna att straffbelägga handlingar som<br>innefattar tagande av gisslan. Konventionen medför också vissa förplik-<br>telser i fråga om domsrätt, kriminalpolitiskt samarbete, åtal och utläm-<br>ning med anledning av dessa brott.</p>
<p>Konventionen trädde i kraft den 3 juni 1983 och har ratificerats av Sve-<br>rige (prop. 1980/81:56, bet. 1980/81 :JuU16, rskr. 1980/81:64).</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>1** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 86</p>
<h4>3.2.7 Tilläggsprotokoll till Montrealkonventionen</h4>
<p>Såväl Haag- som Montrealkonventionen tar sikte på gärningar som begås<br>på eller är riktade mot flygplan under flygning och som därför äventyrar<br>flygsäkerheten. Med anledning bl.a. av bombdåd som förövats under<br>1980-talet på de internationella flygplatserna i Wien och Rom utarbetade<br>ICAO ett förslag till tillägg till Montrealkonventionen som tar sikte på<br>bekämpande av våldshandlingar som begås på flygplatser som används<br>för internationell luftfart. Protokollet antogs vid lufträttskonferensen i<br>Montreal den 24 februari 1988.</p>
<p>Protokollet trädde i kraft den 6 augusti 1989 och har ratificerats av<br>Sverige (prop. 1989/90:130, bet. 1989/90:130, rskr. 1989/90:286).</p>
<h4>3.2.8 Romkonventionen och Romprotokollet</h4>
<p>I oktober 1985 kapades det italienska kryssningsfartyget Achille Lauro<br>under en resa mellan Alexandria och Port Said. Detta kapardrama riktade<br>uppmärksamheten mot att det, trots tillkomsten av flera konventioner<br>som syftar till bekämpning av internationell terrorism, inte fanns någon<br>konvention som riktade sig mot sjöfarten.</p>
<p>FN:s generalförsamling inbjöd i december 1985 Internationella sjö-<br>fartsorganisationen (IMO), ett av FN:s fackorgan, att undersöka pro-<br>blemet med terroristaktioner ombord på eller riktade mot fartyg och att<br>föreslå lämpliga åtgärder. Som ett resultat av det arbete som därefter be-<br>drevs inom ramen för IMO antogs vid en internationell konferens i Rom<br>den 1-10 mars 1988 dels en konvention om brott mot den fasta sjöfartens<br>säkerhet (Romkonventionen), dels ett protokoll om brott mot säkerheten<br>för fasta plattformar (Romprotokollet).</p>
<p>Konventionen och protokollet trädde i kraft den 1 mars 1992 och har<br>ratificerats av Sverige (prop. 1989/90:130, bet. 1989/90:JuU33, rskr.<br>1989/90 286).</p>
<p>Konventionen och protokollet följer mönstret från andra liknande<br>överenskommelser, dvs. staterna förbinder sig att antingen lagfora eller<br>utlämna personer som gjort sig skyldiga till gärningar som utgör brott<br>enligt respektive överenskommelse. Därutöver innehåller konventionen<br>bestämmelser om bl.a. det geografiska tillämpningsområdet och en preci-<br>sering av det internationella element som skall föreligga, om under-<br>rättelseskyldighet och det praktiska förfarandet över huvud taget. Kon-<br>ventionen och protokollet är likartat uppbyggda. Åtskilliga av<br>konventionens bestämmelser har emellertid inte någon motsvarighet i<br>protokollet, eftersom detta tar sikte bara på anläggningar som är fast<br>förankrade.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h2>Terroristbombningskonventionen</h2>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h3>4.1 Arbetet med konventionen</h3>
<p>Till grund för bestämmelserna i terroristbombningskonventionen ligger<br>ett arbete som har bedrivits inom den s.k. G 7-gruppen, världens största<br>industristater (USA, Kanada, Japan, Storbritannien, Frankrike, Tyskland<br>och Italien) och Ryska Federationen. På en ministerkonferens i juli 1996 i<br>Paris enades gruppen om ett åtgärdsprogram i 25 punkter varav en, på<br>initiativ från USA, handlar om att utarbeta en konvention mot bombdåd<br>av terrorister. Det fortsatta arbetet inom gruppen resulterade i ett första<br>utkast till konvention. I egenskap av ordförande under aktuell period<br>framlade Frankrike år 1997 utkastet för den ad hoc-kommitté under FN:s<br>generalförsamlings sjätte (juridiska) utskott, som generalförsamlingen<br>upprättat året innan (res. 51/210 den 17 december 1996 om åtgärder för<br>att eliminera internationell terrorism) med uppdrag att bl.a. utarbeta en<br>internationell konvention för att bekämpa terroristbombdåd. Kommittén<br>var öppen för alla medlemsstater i FN eller medlemmar i dess fackorgan<br>eller Internationella atomenergiorganet (LAEA). Sverige företräddes av<br>Utrikesdepartementet. Kommittén sammanträdde i New York den 24<br>februari - 7 mars och den 22 september - 3 oktober 1997.</p>
<p>Sedan frågan om undantag för väpnade styrkor på slutet vållat stora<br>motsättningar, som inte gick att lösa i ad hoc-kommittén, slutförhandla-<br>des konventionen i sjätte utskottet. Den kunde till sist antas utan omröst-<br>ning av generalförsamlingen den 15 december 1997. Kina deltog inte i<br>beslutet under åberopande av att inte ha givits möjlighet att deltaga i alla<br>konsultationer.</p>
<p>Regeringen beslutade den 29 januari 1998 att Sverige skulle under-<br>teckna konventionen. Detta skedde den 12 februari 1998.</p>
<h3>4.2 Konventionens innehåll</h3>
<h4>4.2.1 Konventionens uppbyggnad</h4>
<p>Konventionen innehåller inte någon definition av begreppet terrorism<br>eller terroristdåd. Tillämpningsområdet bestäms i stället genom att ange<br>vilka handlingar som utgör brott enligt konventionen. Det är fråga om att<br>på visst närmare angivet sätt befatta sig med ett sprängämne eller en an-<br>nan livsfarlig anordning i, in i eller mot platser eller anläggningar som är<br>öppna för allmänheten. För att sådana handlingar skall utgöra brott i kon-<br>ventionens mening krävs att de företas med uppsåt att orsaka dödsfall<br>eller allvarlig kroppsskada, eller med uppsåt att orsaka omfattande förstö-<br>relse av sådana platser som nyss nämnts. Konventionen utgör ett led i det<br>internationella arbete som har pågått ända sedan 1960-talet och syftar till<br>att ytterligare förstärka det internationella samarbetet för att förebygga<br></p>
<p>terroristdåd och för att kunna döma och bestraffa dc som gör sig skyldiga<br>till sådana handlingar.</p>
<p>Konventionen, som består av en ingress och 24 artiklar, innefattar föl-<br>jande grundläggande element:</p>
<p>• De handlingar som utgör brott (artikel 2-5)</p>
<p>• Domsrätt (artikel 6)</p>
<p>• Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land och för att säker-<br>ställa att lagföring kan ske (artikel 7-8)</p>
<p>• Utlämning m.m. (artikel 9-12)</p>
<p>• överförande för utredning m.m. (13-14)</p>
<p>• Förebyggande av brott (artikel 15)</p>
<p>• Underrättelse om vissa åtgärder enligt konventionen (artikel 7 och 16)</p>
<p>• Vissa allmänna bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konven-<br>tionen skall fullgöras (artikel 17-19)</p>
<p>• Tvistlösning (artikel 20)</p>
<p>• Ikraftträdande m.m. (artikel 21-24)</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h4>4.2.2 Bestämmelser om de handlingar som utgör brott</h4>
<p>Konventionen innehåller en huvudbestämmelse om de handlingar som<br>utgör brott (artikel 2.1). Till denna artikel ansluter olika bestämmelser<br>som reglerar i vilken omfattning försök och medhjälp skall vara straffbe-<br>lagt (artikel 2.2 och 2.3).</p>
<p>Om en handling som innefattar brott enligt artikel 2 endast rör en stat<br>tillämpas inte konventionen. Enligt artikel 3 är således konventionen inte<br>tillämplig om handlingen begås inom en enda stat, den misstänkte och<br>offren är medborgare i den staten, den misstänkte påträffas inom den<br>statens territorium och om ingen annan stat har en grund enligt artikel 6.1<br>och 6.2 att utöva domsrätt.</p>
<p>Enligt artikel 4 skall vaije konventionsstat vidta de åtgärder som krävs<br>för att i sin nationella lagstiftning fastställa att de handlingar som anges i<br>artikel 2 utgör brottsliga handlingar. Varje konventionsstat skall dess-<br>utom se till att sådana brott kan beläggas med lämpliga straff, varvid hän-<br>syn skall tas till brottens allvarliga beskaffenhet.</p>
<p>Enligt artikel 5 skall varje konventionsstat vidta de åtgärder, inbegripet<br>i förekommande fall nationell lagstiftning som krävs, för att säkerställa<br>att de handlingar som utgör brott enligt konventionen - särskilt om hand-<br>lingarna är avsedda eller ägnade att framkalla skräck hos allmänheten, en<br>grupp personer eller särskilda personer - inte under några omständigheter<br>rättfärdigas av överväganden av politisk, filosofisk, ideologisk, rasmäs-<br>sig, etnisk, religiös eller annan liknande karaktär, utan bestraffas med<br>straff som står i överensstämmelse med handlingarnas allvarliga be-<br>skaffenhet.</p>
<p>10</p>
<p>Huvudbestämmelsen om brott (artikel 2.1)</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>En person begår ett brott i den mening som avses i konventionen om per-<br>sonen rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar, avlossar eller<br>spränger ett sprängämne eller en annan livsfarlig anordning i, in i eller<br>mot en allmän plats, en statlig eller annan offentlig anläggning, ett all-<br>mänt transportsystem eller en inffastrukturanläggning</p>
<p>a) med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada, eller</p>
<p>b) med uppsåt att orsaka omfattande förstörelse av sådan plats, anlägg-<br>ning eller system om förstörelsen leder till eller är ägnad att leda till be-<br>tydande ekonomisk skada.</p>
<p>Försök till brott (artikel 2.2)</p>
<p>En person begår även ett brott om personen försöker begå ett sådant brott<br>som anges i artikel 2.1.</p>
<p>Medverkan till brott (artikel 2.3)</p>
<p>En person begår även ett brott om personen</p>
<p>a) medverkar till ett sådant brott som avses i artikel 2.1 eller 2.2</p>
<p>b) värvar eller instruerar andra för att dessa skall begå brott enligt artikel<br>2.1 eller 2.2</p>
<p>c) på något annat sätt bidrar till att en grupp personer som handlar med<br>ett gemensamt syfte begår ett eller flera sådana brott som anges i artikel<br>2.1 eller 2.2. Ett sådant bidrag måste vara uppsåtligt och ske antingen i<br>syfte att främja gruppens ”allmänna brottsliga verksamhet eller syfte”<br>eller med vetskap om gruppens avsikt att begå det eller de berörda<br>brotten.</p>
<h4>4.2.3 Domsrätt</h4>
<p>Enligt artikel 6.1 skall varje konventionsstat vidta de åtgärder som krävs<br>för att den skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i<br>artikel 2 om brottet har begåtts</p>
<p>• inom den statens territorium (6.1 .a),</p>
<p>• ombord på ett fartyg som förde den statens flagg eller ombord på ett<br>luftfartyg som var registrerat enligt dess lagstiftning när brottet be-<br>gicks (6.1.b), eller</p>
<p>• av en av den statens medborgare (6.1 .c).</p>
<p>Enligt artikel 6.2 får en konventionsstat även fastställa att den har<br>domsrätt beträffande vaije sådant brott om brottet har begåtts</p>
<p>• mot en av den statens medborgare (6.2.a),</p>
<p>• mot en statlig eller annan offentlig anläggning som tillhör den staten<br>utomlands, inbegripet en ambassad eller annan diplomatisk eller kon-<br>sulär lokal som tillhör den staten (6.2.b),</p>
<p>• av en statslös person med hemvist inom den statens territorium (6.2.c),</p>
<p>• vid ett försök att tvinga den staten att vidta eller avstå från att vidta en<br>handling, eller (6.2.d)</p>
<p>11</p>
<p>• ombord på ett luftfartyg som den statens regering har under sin<br>förvaltning (6.2.e).</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h4>4.2.4 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land och<br>för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning</h4>
<p>När en konventionsstat har mottagit information om att en person som<br>har begått eller misstänks ha begått ett sådant brott som avses i konven-<br>tionen kan befinna sig inom dess territorium, skall den staten vidta de<br>åtgärder som kan fordras enligt dess nationella lagstiftning för att utreda<br>de omständigheter som informationen avser (artikel 7.1).</p>
<p>Efter att ha övertygat sig om att omständigheterna motiverar det skall<br>den konventionsstat inom vars territorium den som har begått brottet eller<br>misstänks för detta befinner sig, vidta de enligt den nationella lagstift-<br>ningen lämpliga åtgärderna för att säkerställa den personens närvaro för<br>åtal eller för utlämning (artikel 7.2).</p>
<p>Artikel 7.3 stadgar en rätt för den som har blivit utsatt för tvångsmedel<br>enligt artikel 7.2 att</p>
<p>• ofördröjligen sätta sig i förbindelse med närmaste behöriga företrädare<br>för den stat i vilken personen är medborgare eller för den stat som an-<br>nars är behörig att tillvarata personens rättigheter eller, om personen är<br>statslös, för den stat inom vars territorium personen har sitt hemvist<br>(7.3. a),</p>
<p>• ta emot besök av en företrädare för den staten (7.3.b),</p>
<p>• bli informerad om sina rättigheter enligt a och b (7.3.c).</p>
<p>Enligt artikel 7.4 skall de rättigheter som avses i artikel 7.3 utövas i<br>enlighet med lagar och andra författningar i den stat inom vars territo-<br>rium den som har begått brottet eller misstänks för detta befinner sig,<br>under förutsättning att dessa lagar och andra författningar gör det möjligt<br>att fullt ut uppnå de syften som avses med de enligt punkten 3 tillerkända<br>rättigheterna.</p>
<p>Enligt artikel 7.5 skall inte bestämmelserna i punkterna 3 och 4 inverka<br>på rätten för en konventionsstat med anspråk på domsrätt enligt artikel</p>
<p>6.1.c eller 6.2.c att anmoda Internationella Rödakorskommittén att sätta<br>sig i förbindelse med och besöka den misstänkte.</p>
<p>I de fall där artikel 6 är tillämplig skall den konventionsstat inom vars<br>territorium den misstänkte befinner sig om den inte utlämnar veder-<br>börande undantagslöst och oberoende av om brottet har begåtts inom dess<br>territorium vara skyldig att utan onödigt dröjsmål genom förfaranden i<br>enlighet med den statens lagstiftning överlämna ärendet till sina behöriga<br>myndigheter för beslut i åtalsfrågan. Dessa myndigheter skall fatta beslut<br>enligt samma regler som gäller i fråga om varje annat brott av allvarlig<br>karaktär enligt lagstiftningen i den staten (artikel 8.1).</p>
<p>Om en konventionsstat enligt sin nationella lagstiftning har rätt att ut-<br>lämna eller på annat sätt överföra en av sina medborgare endast på villkor<br>att vederbörande återlämnas till den staten för att avtjäna det straff som<br>ådömts till följd av den rättegång eller det förfarande för vilka utlämnan-<br>det eller överförandet har begärts, och denna stat och den stat som begär</p>
<p>12</p>
<p>utlämning är överens om detta alternativ och de andra villkor som de an-<br>ser lämpliga, skall en sådan villkorlig utlämning eller ett sådant över-<br>förande vara tillräckligt för att upphäva den skyldighet som avses i punkt<br>1 (artikel 8.2).</p>
<p>I huvudsak likalydande bestämmelser om undersökning, frihetsberö-<br>vande och rättigheter för den som blir föremål för tvångsåtgärder finns i<br>andra konventioner som Sverige har ratificerat, bl.a. Diplomatskydds-<br>konventionen (prop. 1975:71) och Gisslankonventionen (prop.<br>1980/81:56).</p>
<h4>4.2.5 Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål</h4>
<p>Enligt artikel 9.1 skall de brott som anges i artikel 2 anses tillhöra de ut-<br>lämningsbara brotten i varje utlämningsavtal som redan föreligger mellan<br>några av konventionsstatema före konventionens ikraftträdande. Kon-<br>ventionsstatema åtar sig vidare att ta med sådana brott som utlämnings-<br>bara brott i vaije utlämningsavtal som senare kommer att ingås mellan<br>dem.</p>
<p>Om en konventionsstat som för utlämning ställer som villkor att ett ut-<br>lämningsavtal skall föreligga mottar en framställning om utlämning från<br>en annan konventionsstat med vilken den inte har ingått något sådant av-<br>tal, får den anmodade staten efter fritt val betrakta konventionen som<br>laglig grund för utlämning för de brott som anges i artikel 2. För utläm-<br>ning skall gälla de övriga villkor som föreskrivs i den anmodade statens<br>lagstiftning (artikel 9.2).</p>
<p>Enligt artikel 9.3 skall konventionsstater som för utlämning inte ställer<br>som villkor att utlämningsavtal skall föreligga, sinsemellan betrakta de<br>brott som anges i artikel 2 som utlämningsbara brott, enligt de villkor<br>som uppställs i den anmodade statens lagstiftning.</p>
<p>Enligt artikel 9.4 skall om så är nödvändigt för utlämning mellan kon-<br>ventionsstater de brott som anges i artikel 2 behandlas som om brottet<br>begåtts inte endast på gämingsorten utan även inom territoriet för de<br>stater som har fastställt att de har domsrätt i enlighet med artikel 6.1 och</p>
<p>6.2.</p>
<p>Enligt artikel 9.5 skall bestämmelserna i alla fördrag och avtal om ut-<br>lämning mellan konventionsstater med avseende på brott som anges i<br>artikel 2 anses vara ändrade mellan staterna i den utsträckning som de är<br>oförenliga med konventionen.</p>
<p>Enligt artikel 10.1 skall konventionsstatema lämna varandra största<br>möjliga bistånd i samband med utredningar, straffrättsliga förfaranden<br>eller utlämningsförfaranden som inletts med anledning av brott som an-<br>ges i artikel 2. I denna skyldighet inbegrips också bistånd med tillhanda-<br>hållande av bevismaterial som en stat förfogar över och som är nödvän-<br>digt vid det aktuella förfarandet.</p>
<p>Enligt artikel 10.2 skall konventionsstatema fullgöra de nu nämnda<br>skyldigheterna i överensstämmelse med de fördrag eller andra avtal om<br>internationell rättslig hjälp som kan finnas mellan dem. Om det saknas<br>sådana fördrag eller avtal skall konventionsstatema bistå varandra enligt<br>nationell lagstiftning.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>13</p>
<p>Enligt artikel 11 skall inget av de brott som anges i artikel 2 med av-<br>seende på utlämning eller internationell rättslig hjälp betraktas som ett<br>politiskt brott, som ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett som<br>brott inspirerat av politiska motiv. En framställning om utlämning som<br>grundar sig på ett sådant brott får därför enligt samma artikel inte avslås<br>endast av det skälet att framställningen avser ett politiskt brott, ett brott<br>förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska mo-<br>tiv.</p>
<p>Enligt artikel 12 skall ingen bestämmelse i konventionen tolkas så att<br>utlämningsskyldighet eller skyldighet att lämna internationell rättslig<br>hjälp uppkommer om den anmodade staten har grundad anledning att<br>anta att en framställning om utlämning för brott som anges i artikel 2<br>eller om internationell rättslig hjälp avseende sådana brott har gjorts i<br>syfte att åtala eller straffa en person i anledning av dennes ras, trosbekän-<br>nelse, nationalitet, etniska ursprung eller politiska uppfattning. Detsamma<br>gäller om ett bifall till en sådan framställning skulle vara till men för den<br>personens ställning av något av dessa skäl.</p>
<p>I stort sett likalydande bestämmelser om utlämning, så när som på för-<br>budet att vägra utlämning för politiska brott, finns i andra konventioner<br>som Sverige har ratificerat, bl.a. Diplomatskyddskonventionen (prop.<br>1975:71) och Gisslankonventionen (prop. 1980/81:56).</p>
<h4>4.2.6 Överförande för utredning m.m.</h4>
<p>En person som undergår verkställighet av en påföljd eller på annat sätt är<br>i fängsligt förvar inom en konventionsstats territorium och vars närvaro i<br>en annan konventionsstat begärs för vittnesmål, identifiering eller annan<br>medverkan för att fa fram bevisning för utredning av eller åtal för brott<br>enligt konventionen får enligt artikel 13.1 överföras under förutsättning<br>att</p>
<p>• personen frivilligt och välinformerad ger samtycke (13.1 .a), och</p>
<p>• båda staternas behöriga myndigheter ger sitt tillstånd, med förbehåll<br>för sådana villkor som dessa stater kan anse vara lämpliga (13.1 .b).</p>
<p>Den stat till vilken en person på detta sätt har överförts skall enligt ar-<br>tikel 13.2.a ha behörighet och skyldighet att hålla den överförda personen<br>i fängsligt förvar, såvida inte den stat från vilken personen överfördes<br>begär eller tillåter något annat.</p>
<p>Den stat till vilken personen överförs skall ofördröjligen återlämna per-<br>sonen till fängsligt förvar i den stat från vilken personen överfördes, i<br>enlighet med vad de båda staternas behöriga myndigheter i förväg eller<br>på annat sätt kommit överens om.</p>
<p>1 artikel 13.2.C anges det att den stat till vilken personen överförs inte<br>får kräva att den stat varifrån personen överfördes inleder ett utläm-<br>ningsförfarande för att personen skall återlämnas.</p>
<p>Den överförda person skall enligt artikel 13.2.d i fråga om verkställig-<br>heten av den påföljd som verkställs i den stat varifrån överförandet<br>skedde tillgodoräknas den tid som tillbringas i fängsligt förvar i den stat<br>till vilken personen överfördes.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>14</p>
<p>Utan samtycke av den konventionsstat från vilken en person skall Prop. 2000/01:86<br>överföras far inte den personen, oavsett hans eller hennes nationalitet,<br>inom territoriet för den stat till vilken överförandet sker åtalas eller häk-<br>tas eller bli föremål för någon annan ffihetsberövande åtgärd med avse-<br>ende på gärningar som begåtts eller domar som meddelats före personens<br>avresa från territoriet för den stat från vilken han eller hon överfördes<br>(artikel 13.3).</p>
<p>Enligt artikel 14 skall den som tas i fängsligt förvar eller gentemot vil-<br>ken andra åtgärder vidtas eller förfaranden genomförs med stöd av kon-<br>ventionen garanteras en rättvis behandling. Detta skall innefatta åt-<br>njutande av alla rättigheter och garantier i enlighet med lagstiftningen i<br>den stat inom vars territorium personen befinner sig och i enlighet med<br>tillämpliga folkrättsliga bestämmelser, däribland principerna om de<br>mänskliga rättigheterna.</p>
<h4>4.2.7 Förebyggande av brott</h4>
<p>Enligt artikel 15 skall konventionsstatema samarbeta när det gäller före-<br>byggande av sådana brott som avses i artikel 2.1 artikel 15.a-c anges vari<br>detta samarbete särskilt skall bestå.</p>
<p>Enligt artikel 15.a skall staterna vidta alla åtgärder som är möjliga, in-<br>beräknat anpassning av sin nationella lagstiftning om det behövs, för att<br>förebygga och motverka förberedelser inom sina respektive territorier till<br>förövandet av dessa brott inom eller utom sina territorier. Hit räknas bl.a.<br>åtgärder för att förhindra sådan illegal verksamhet av personer, grupper<br>och organisationer varigenom dessa främjar, anstiftar, organiserar,<br>uppsåtligt finansierar eller deltar i förövandet av sådana brott som anges i<br>artikel 2.</p>
<p>Enligt artikel 15.b skall konventionsstatema utbyta precis och verifie-<br>rad information i enlighet med sin nationella lagstiftning och samordna<br>administrativa och andra åtgärder som vidtas i förekommande fall.</p>
<p>Enligt artikel 15.c kan samarbetet, där så är lämpligt, bestå i forskning<br>och utveckling i fråga om metoder för att påvisa sprängämnen och andra<br>farliga ämnen som kan orsaka dödsfall eller kroppsskada, samråd om ut-<br>veckling av normer för att kunna fastställa dessas ursprung vid utred-<br>ningar efter explosioner, utbyte av information om förebyggande åtgärder<br>samt samarbete och överförande i fråga om av teknologi, utrustning och<br>dit hörande materiel.</p>
<p>I huvudsak likalydande bestämmelser om brottsförebyggande arbete<br>finns i andra konventioner som Sverige har ratificerat, bl.a. Gisslankon-<br>ventionen (prop. 1980/81:56).</p>
<h4>4.2.8 Underrättelse</h4>
<p>Konventionen innehåller två uttryckliga bestämmelser om underrättelse<br>till övriga konventionsstater.</p>
<p>Om en konventionsstat har tagit någon i förvar enligt artikel 7 skall den<br>omedelbart, direkt eller via FN:s generalsekreterare, underrätta de</p>
<p>1*** Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 86<br></p>
<p>konventionsstater som har fastställt att de har domsrätt i enlighet med<br>artikel 6.1 och 6.2 och, om den förstnämnda staten så finner lämpligt, alla<br>andra berörda konventionsstater om att personen har tagits i förvar och<br>om de omständigheter som motiverar att så har skett (artikel 7.6).</p>
<p>En underrättelse till samma krets av stater skall också ske beträffande<br>resultatet av sådana undersökningar som avses i artikel 7.1 (om en person<br>finns inom ett lands territorium) och huruvida den avser att utöva doms-<br>rätt.</p>
<p>Enligt artikel 16 skall den konventionsstat där en misstänkt åtalas för<br>brott enligt konventionen i enlighet med sin nationella lagstiftning eller<br>sina tillämpliga förfaranden meddela slutresultatet av den rättegång där<br>frågan prövas. Underrättelsen skall ske till FN:s generalsekreterare, som i<br>sin tur skall vidarebefordra informationen till de övriga konventions-<br>statema.</p>
<p>I huvudsak likalydande bestämmelser om underrättelse finns i andra<br>konventioner som Sverige har ratificerat, bl.a. Gisslankonventionen (se<br>prop. 1980/81:56).</p>
<h4>4.2.9 Bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konventionen<br>skall fullgöras</h4>
<p>Enligt artikel 17 skall konventionsstatema fullgöra sina förpliktelser en-<br>ligt konventionen på ett sätt som är förenligt med principerna om staters<br>suveräna likställdhet och territoriella integritet samt med icke-interven-<br>tionsprincipen.</p>
<p>Enligt artikel 18 skall inga bestämmelser i konventionen tillåta en kon-<br>ventionsstat att inom en annan konventionsstats territorium utöva doms-<br>rätt och fullgöra uppgifter som är uteslutande förbehållna myndigheterna<br>i den andra konventionsstaten enligt dennas nationella lagstiftning.</p>
<p>Enligt artikel 19.1 skall inga bestämmelser i konventionen inverka på<br>andra rättigheter, skyldigheter och ansvar för stater och enskilda enligt<br>folkrätten, särskilt ändamålen och grundsatserna i FN:s stadga och i in-<br>ternationell humanitär rätt.</p>
<p>Enligt artikel 19.2 är konventionen inte tillämplig på sådan verksamhet<br>av väpnade styrkor under en väpnad konflikt - med den innebörd som<br>dessa termer har i internationell humanitär rätt - som regleras av sådan<br>rätt. Den verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt då denna full-<br>gör sina officiella uppgifter är inte underkastad konventionen i den mån<br>som verksamheten regleras av andra folkrättsliga regler.</p>
<h4>4.2.10 Tvistlösning</h4>
<p>Enligt artikel 20.1 skall varje tvist mellan två eller flera konventionsstater<br>angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen och som inte<br>kan lösas genom förhandlingar inom rimlig tid hänskjutas till avgörande<br>genom skiljeförfarande. Om de tvistande staterna inte kan enas om for-<br>merna för skiljeförfarandet inom sex månader efter begäran om skilje-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>16</p>
<p>dom, får vilken som helst av staterna hänskjuta tvisten till Internationella Prop- 2000/01.86<br>domstolen genom framställning enligt reglerna i domstolens stadga.</p>
<p>Enligt artikel 20.2 får vaije stat vid undertecknande, ratifikation, god-<br>tagande eller godkännande av konventionen eller vid anslutning till den<br>förklara att den inte anser sig bunden av punkt 1. De övriga konventions-<br>statema blir då inte bundna av punkt 1 gentemot en stat som har gjort ett<br>sådant förbehåll.</p>
<p>En stat som har gjort ett förbehåll enligt punkt 2 får när som helst<br>återta förbehållet genom en underrättelse till FN:s generalsekreterare<br>(artikel 20.3).</p>
<h4>4.2.11 Ikraftträdande m.m.</h4>
<p>Enligt artikel 21.1 står konventionen öppen för undertecknande av alla<br>stater från och med den 12 januari 1998 till och med den 31 december<br>1999. Konventionen skall ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifika-<br>tions-, godtagande- eller godkännandeinstrumenten skall deponeras hos<br>FN:s generalsekreterare (artikel 21.2). Konventionen står öppen för an-<br>slutning av alla stater. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos FN:s<br>generalsekreterare (artikel 21.3).</p>
<p>Konventionen träder i kraft den trettionde dagen efter den dag då det<br>tjugoandra ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsin-<br>strumentet har deponerats hos FN:s generalsekreterare (artikel 22.1). I<br>dagsläget har konventionen 18 parter.</p>
<p>För en stat som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till kon-<br>ventionen efter det att det tjugoandra instrumentet deponerades träder den<br>i kraft den trettionde dagen efter den dag då staten i fråga har deponerat<br>sina instrument (artikel 22.2).</p>
<p>En stat får säga upp konventionen genom skriftlig underrättelse till<br>FN:s generalsekreterare (artikel 23.1). Uppsägningen träder i kraft ett år<br>efter den dag då FN:s generalsekreterare mottog underrättelsen (artikel<br>23.2).</p>
<p>Originalet till konventionen, vars arabiska, engelska, franska, kine-<br>siska, ryska och spanska texter är lika giltiga, skall deponeras hos FN:s<br>generalsekreterare. Generalsekreteraren skall överlämna bestyrkta kopior<br>till samtliga konventionsstater (artikel 24).</p>
<h2>5 Sveriges tillträde till konventionen</h2>
<p>Regeringens förslag: Riksdagen godkänner FN:s konvention om be-<br>kämpande av bombattentat av terrorister.</p>
<p>Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.<br>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget.<br>Skälen för regeringens förslag: Även om utvecklingen under senare<br>år har gått mot förre terroristhandlingar, har dessa beklagligtvis skördat</p>
<p>17<br></p>
<p>fler dödsoffer än tidigare år. Orsaken är den ökade användningen av<br>sprängladdningar. FN, som uppmanats att brådskande pröva räckvidden<br>av det internationella regelverket om bekämpande av terrorism, har no-<br>terat att terroristattacker med sprängämnen eller andra livsfarliga anord-<br>ningar blivit allt vanligare samt att gällande multilaterala rättsakter inte<br>innefattar en tillfredsställande täckning av sådana handlingar. Sverige<br>delar oron över dessa förhållanden och har aktivt medverkat vid konven-<br>tionens tillkomst.</p>
<p>Terroristbombningskonventionen utgör en fortsättning på det arbete<br>som inom FN bedrivits under flera decennier för att motverka terrorism.<br>Sverige har undertecknat och ratificerat samtliga de i avsnitt 3 nämnda<br>överenskommelserna. Inom EU har konventionen undertecknats av<br>samtliga medlemsstater och hittills ratificerats av tre.</p>
<p>De olika materiella bestämmelserna i konventionen motsvarar i huvud-<br>sak bestämmelserna i tidigare överenskommelser. En viktig rättspolitisk<br>utveckling kan dock noteras när det gäller politiska brott som grund för<br>vägran att utlämna eller bistå med internationell rättslig hjälp. Trots att<br>flera stater under förhandlingarna pekade på att tidigare konventioner<br>gjort det möjligt för ett land att reservera sig mot bestämmelser som för-<br>bjuder avslag på begäran om utlämning eller internationell rättslig hjälp<br>på den grunden att det är fråga om ett politiskt brott, ansågs det, med den<br>utveckling terrorismen tagit under den senaste tiden, inte acceptabelt att<br>terrordåd under några som helst omständigheter skulle kunna ursäktas av<br>politiska skäl. De stater som ansluter sig till konventionen kan alltså inte<br>avslå en framställan om utlämning eller internationell rättslig hjälp på<br>den grunden att det är fråga om ett politiskt brott. Det skall dock noteras<br>att konventionen hindrar avslag som grundar sig enbart på det skälet att<br>det brott som framställningen avser utgör ett politiskt brott. Ett avslag<br>som grundar sig på även andra omständigheter behöver alltså inte komma<br>i konflikt med konventionens bestämmelser. Vägransförbudet avseende<br>politiska brott balanseras dessutom av en annan bestämmelse som med-<br>ger att avslag far beviljas vid asyl eller asylliknande situationer eller med<br>hänvisning till folkrätten och principerna om de mänskliga rättigheterna.</p>
<p>Motsvarande bestämmelse vad gäller politiska brott finns dessutom i<br>flera övriga internationella överenskommelser, bl.a. den mellan EU-<br>statema år 1996 antagna utlämningskonventionen. I en proposition som<br>regeringen denna dag beslutat har lämnats förslag till de lagändringar<br>som bedömts nödvändiga med anledning av Sveriges tillträde till den<br>konventionen (prop. 2000/01:83). Det skall också nämnas att en ny lag<br>om internationell rättslig hjälp i brottmål har trätt i kraft den 1 oktober<br>2000 (SFS 2000:562). Enligt 2 kap. 14 § andra och tredje stycket i den<br>lagen får inte en ansökan om rättslig hjälp från någon stat som är medlem<br>i EU avslås på grund av att gärningen har karaktär av politiskt brott. En<br>ansökan på denna grund får inte heller avslås om detta skulle strida mot<br>en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den<br>ansökande staten.</p>
<p>Med hänvisning till det som sagts ovan är det enligt regeringens me-<br>ning naturligt och angeläget att Sverige ansluter sig till konventionen.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>18</p>
<p>Konventionen skall godkännas av riksdagen eftersom den får anses<br>vara av sådan större vikt som avses i 10 kap. 2 § tredje stycket re-<br>geringsformen.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h2>6 Behov av författningsändringar</h2>
<h3>6.1 Bestämmelser om de handlingar som utgör brott</h3>
<p>Regeringens bedömning: De handlingar som utgör brott enligt kon-<br>ventionen är straffbelagda enligt svensk rätt. Det behövs inte någon<br>lagändring för att tillgodose konventionens krav.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar regeringens be-<br>dömning eller har inget att invända mot den.</p>
<h4>Skälen för regeringens bedömning</h4>
<p>Huvudbestämmelsen om brott</p>
<p>Med uttrycket rättsstridigt (unlawfully) står det klart att konventionen<br>inte är tillämplig på legal användning av sprängmedel. Genom kravet på<br>uppsåt tillämpas den inte heller på olyckshändelser eller vårdslösa förfa-<br>randen.</p>
<p>De handlingar som beskrivs i bestämmelsen torde enligt svensk lag<br>vara kriminaliserade framförallt som våldsbrott eller allmänfarliga brott<br>enligt 3 kap. respektive 13 kap. brottsbalken. Den som med det uppsåt<br>som anges i artikel 2.1.a avlossar eller spränger ett sprängämne eller en<br>annan explosiv eller annan livsfarlig anordning i, in i eller mot en allmän<br>plats, en statlig eller annan offentlig anläggning, ett allmänt transport-<br>system eller en infrastrukturanläggning kan, allt efter omständigheterna,<br>göra sig skyldig till bl.a. mord (3 kap. 1 §), dråp (3 kap. 2 §), misshandel<br>(3 kap. 5 §) eller grov misshandel (3 kap. 6 §). När det gäller allmänfar-<br>liga brott kan ansvar tänkas komma i fråga för mordbrand (13 kap. 1 §),<br>grov mordbrand (13 kap. 2 §), allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 §),<br>sabotage (13 kap. 4 §), grovt sabotage (13 kap. 5 §), lufifartssabotage (13<br>kap. 5a §), spridande av gift eller smitta (13 kap. 7 §).</p>
<p>Artikeln avser dock inte enbart sådana fall där någon åstadkommer en<br>explosion eller liknande genom att avlossa eller spränga ett sprängämne<br>etc. utan även sådan fall där någon levererar eller placerar en sådan an-<br>ordning. Vad gäller de allmänfarliga brotten omfattar dessa endast sådana<br>fall där gärningsmannen bl.a. anlagt brand (13 kap. 1 §), åstadkommit<br>explosion, skeppsbrott, tåg- eller flygolycka (13 kap. 3 §) eller förstört<br>eller skadat egendom som har avsevärd betydelse etc. (13 kap. 4 §). Att<br>leverera eller placera ut exempelvis en sprängladdning behöver alltså inte<br></p>
<p>19</p>
<p>utgöra ett självständigt brott vare sig enligt 3 kap. eller 13 kap. brotts-<br>balken. Trots att leverans och placering inte utgör självständiga objektiva<br>brottsrekvisit kan dock den som utför en sådan handling, allt efter om-<br>ständigheterna i det enskilda fallet, göra sig skyldig till exempelvis<br>mordbrand i medgämingsmannaskap. Motsvarande gäller för den som<br>levererar sådana anordningar. Flera personer kan alltså samtidigt vara<br>gärningsmän trots att ingen av dem, eller inte alla, självständigt uppfyller<br>hela brottsbeskrivningen i ett straffbud, förutsatt att de uppfyller det till-<br>sammans. För sådana fall krävs att varje medgämingsmans uppsåt täcker<br>den gemensamma gärningen.</p>
<p>Om det saknas förutsättningar att döma i medgämingsmannaskap kan<br>sådana handlingar som innefattar leverans och placering, allt efter om-<br>ständigheterna, vara att bedöma som försök eller förberedelse till brott.<br>Det skulle också kunna vara fråga om medhjälp till brott.</p>
<p>Med hänvisning till det sagda torde alltså de handlingar som är straff-<br>belagda enligt svensk rätt väl täcka de förfaranden som utgör brott enligt<br>artikeln. Någon författningsändring behövs alltså inte med anledning av<br>artikel 2.1.</p>
<p>Försök och förberedelse till brott</p>
<p>Det går inte att mera allmängiltigt säga när ett brott är fullbordat. Detta<br>varierar från fall till fall beroende på de rekvisit som angetts i det<br>tillämpliga straffbudet. Det finns alltså inga ”naturliga” försök eller<br>”naturliga” kännetecken på ett fullbordat brott. Lagstiftaren kan välja vid<br>vilken tidpunkt i ett händelseförlopp som ett brott skall anses fullbordat.<br>Försök har mot bakgrund av detta bestämts negativt på så sätt att försöks-<br>ansvar endast aktualiseras när brottet inte har fullbordats.</p>
<p>Enligt den allmänna försöksbestämmelsen i 23 kap. 1 § brottsbalken<br>föreligger ett straffbart försök när någon har påbörjat utförandet av ett<br>visst brott, som inte har kommit till fullbordan, under förutsättning an-<br>tingen att fara har förelegat för att handlingen skall leda till brottets full-<br>bordan eller att sådan fara har varit utesluten endast på grund av tillfälliga<br>omständigheter.</p>
<p>Att gärningsmannen skall ha påbörjat utförandet innebär att den s.k.<br>försökspunkten skall vara uppnådd. Detta innebär att gärningsmannen<br>skall ha lämnat planeringsstadiet och övergått till det stadium då brottet<br>skall förverkligas.</p>
<p>Som exempel på ett försök till allmänfarligt brott kan nämnas att en<br>person slänger en handgranat mot en byggnad eller plats där människor<br>vistas, men att handgranaten beroende på tillfälliga omständigheter, så-<br>som ett tekniskt fel, inte sprängs. Ansvar kan för ett sådant fall komma i<br>fråga för, allt efter omständigheterna och gärningsmannens uppsåt, försök<br>till mordbrand, försök till allmänfarlig ödeläggclse eller försök till sabo-<br>tage.</p>
<p>Försök till de allmänfarliga brott och brott mot liv och hälsa som nu är<br>aktuella är straffbelagt enligt svensk rätt. Att försök till sådana brott som<br>avses i artikel 2.1 skall vara straffbart vållar alltså inga problem för<br>svenskt vidkommande.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>20</p>
<p>Som nämnts ovan kan dock placering och leverans i vissa fall vara att<br>bedöma som försök, förberedelse eller medhjälp till brott enligt svensk<br>rätt. För sådana fall kan konventionstexten till synes innebära problem<br>för svenskt vidkommande eftersom den, i vart fall schematiskt, kan sägas<br>ställa upp ett krav på kriminalisering av försök till försök, försök till för-<br>beredelse och försök till medverkan.</p>
<p>För att ansvar för försök skall komma i fråga enligt svensk rätt krävs<br>att det objektivt sett skall ha ägt rum något som är straffbelagt för en gär-<br>ningsman. Försök till försök, försök till förberedelse och försök till med-<br>verkan (som inte utgör medgämingsmannaskap) är alltså inte straffbart.<br>Försök till anstiftan kan dock ibland bedömas som stämpling och försök<br>till medhjälp kan ibland ses som förberedelse.</p>
<p>Om försökspunkten inte uppnås, dvs. om gärningen fortfarande befin-<br>ner sig på planeringsstadiet, kan det vara aktuellt att döma för förbere-<br>delse till brott. Förberedelsegämingen består i att gärningsmannen med<br>brottsligt uppsåt tar befattning med ett objekt som på olika sätt kan un-<br>derlätta eller möjliggöra utförandet av ett brott. Den ena huvudtypen av<br>förberedelse tar sikte på att någon lämnar pengar som kostnadsersättning<br>(förlag) eller mottar pengar som lön (vederlag) för brott. Den andra hu-<br>vudtypen tar sikte på att någon tar befattning med vissa särskilt angivna<br>föremål. Enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken kan således dömas<br>för förberedelse till brott om någon med uppsåt att utföra eller främja<br>brott, lämnar eller tar emot pengar eller annat som utgör förlag eller<br>vederlag för brottet eller med sådant uppsåt anskaffar, förfärdigar,<br>lämnar, mottar, förvarar, fortskaffar eller tar annan dylik befattning med<br>gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant<br>hjälpmedel.</p>
<p>Här kan nämnas att regeringen den 12 mars 2001 har beslutat<br>propositionen (prop. 2000/01:85) Förberedelse till brott m.m. Den ovan<br>angivna typen av förberedelse i form av befattning med föremål skall<br>enligt propositionen ersättas med ett mer generellt utformat rekvisit.</p>
<p>Att leverera eller placera en explosiv anordning kan, om gärningen inte<br>är att bedöma som ett medgämingsmannaskap eller försök, vara straffbart<br>som förberedelse till brott enligt 3 kap. och 13 kap. brottsbalken. Ut-<br>trycket fortskaffar (transporterar) nämns för övrigt uttryckligen i författ-<br>ningstexten som exempel på handlingar som kan utgöra förberedelse.</p>
<p>Exempel på förberedelse till allmänfarliga brott som inte avser leverans<br>eller placering är att med uppsåt att utföra eller främja ett sådant brott ta<br>emot pengar för inköp av ett sprängämne som skall användas vid ut-<br>förandet av brottet (förlag), ta emot pengar som betalning för att utföra<br>ett sådant brott (vederlag), att köpa, själv framställa, lämna eller ta emot<br>ett sprängämne som skall användas vid utförandet av ett sådant brott.<br>Som exempel på ”annat sådant hjälpmedel” kan nämnas att ta befattning<br>med en karta med anvisningar för hur ett visst brott skall utföras.</p>
<p>För att en förberedelse skall vara straffbar krävs uppsåt att utföra eller<br>främja brott. Gärningsmannen skall således antingen själv ha uppsåt att<br>begå gärningen eller ha kännedom om att någon annan har uppsåt att<br>begå en sådan gärning. Uppsåtet behöver inte avse en viss bestämd gär-<br>ning, utan det räcker att uppsåtet avser att brott av ifrågavarande slag förr<br>eller senare kommer till stånd.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>21</p>
<p>För att någon skall dömas för förberedelse till brott förutsätts att det<br>särskilt har föreskrivits att förberedelse till brottet är straffbart samt att<br>inte endast ringa fara för brottets fullbordan har förelegat. Vid samtliga<br>de brottstyper som nu är aktuella är förberedelse straffbart.</p>
<p>Som nämnts ovan skulle konventionstexten teoretiskt kunna anses<br>innefatta ett krav på kriminalisering av försök till försök, försök till för-<br>beredelse och försök till medverkan. Det är dock inte rimligt att ge kon-<br>ventionstexten en sådan innebörd. Konventionen är inte utformad med<br>utgångspunkt från den systematik som svensk rätt är uppbyggd kring. Att<br>svensk rätt är konstruerad så att punkten för fullbordat brott inte alltid<br>föreligger redan vid utförandet av varje enskilt gämingsmoment som<br>räknas upp i artikel 2.1 behöver därför inte innebära att vi inte lever upp<br>till de krav på kriminalisering som ställs i konventionen. Konventionen<br>måste i stället uppfattas som ett krav på att de handlingar som kan tänkas<br>rymmas inom den aktuella bestämmelsen skall vara förenade med<br>straffansvar, oberoende av om gärningen kan bestraffas som ett själv-<br>ständigt brott eller ej. Med hänvisning till den redogörelse som lämnats<br>ovan far Sverige enligt vår bedömning anses väl uppfylla detta åtagande.<br>Det torde dessutom förhålla sig så att vår lagstiftning, genom bestämmel-<br>sen om ansvar för förberedelse till brott, straffbelägger handlingar på ett<br>långt tidigare stadium än vad konventionen kräver.</p>
<p>Avslutningsvis skall anmärkas att konventionen inte innehåller någon<br>definition av begreppet försök eller under vilka närmare förutsättningar<br>ansvar för försök till brott kan komma i fråga. Konventionstexten bör i<br>detta hänseende kunna tolkas med utgångspunkt från nationell rätt. Inte<br>heller i detta avseende är alltså någon lagstiftningsåtgärd nödvändig.</p>
<p>Medverkan till brott</p>
<p>Enligt den allmänna medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken<br>gäller ansvar som är föreskrivet för viss gärning i brottsbalken inte endast<br>den som har utfört gärningen utan även den som har främjat gärningen<br>med ”råd eller dåd”. Med uttrycket råd eller dåd avses att främjandet<br>skall ha skett med psykiska eller fysiska medel. Sedan 1994 gäller det-<br>samma även utanför brottsbalkens område om det är föreskrivet fängelse<br>för brottet.</p>
<p>Enligt normalt språkbruk främjas en gärning när någon har gjort något<br>som underlättar eller i vart fall är ägnat att underlätta gärningens utfö-<br>rande. I brottsbalken har dock uttrycket givits en vidare betydelse och<br>kan även innefatta en medverkan som inte varit någon förutsättning för<br>brottet.</p>
<p>I paragrafens andra stycke föreskrivs att den som inte är att anse som<br>gärningsman skall dömas för anstiftan till brottet, om han har förmått<br>annan till utförandet, och annars för medhjälp till detta. Av detta följer att<br>medverkan kan ha tre former enligt svensk rätt, gämingsmannaskap, an-<br>stiftan och medhjälp. Mellan dessa olika former gäller en prioritetsord-<br>ning. Gämingsmannaskap har företräde framför de båda andra medver-<br>kansformema och anstiftan ses som allvarligare än medhjälp.</p>
<p>Varje medverkande är självständigt ansvarig, dvs. oberoende av om det<br>är möjligt att straffa någon annan medverkande. Ansvaret är dock bero-</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>22</p>
<p>ende av att ett brott objektivt sett har begåtts. Medverkan är straffbart<br>även i forhållande till osjälvständiga brottsformer. Också medverkan till<br>medverkan är straffbart, t.ex. anstiftan till medhjälp till ett brott.</p>
<p>Brottsbalkens regler om ansvar för medverkan täcker konventionens<br>krav på kriminalisering i artikel 2.3.a. Detsamma gäller anstiftan till brott<br>(artikel 2.3.b). När det gäller anstiftan bör nämnas att även stämpling till<br>brott är straffbart för de brott som nu är aktuella. Med stämpling avses<br>olika gämingsformer som innebär att någon på planeringsstadiet, med<br>uppsåt att utföra eller främja ett brott, sätter sig i förbindelse med andra<br>personer. En form av stämpling är att söka anstifta någon annan att utföra<br>brott. Med brott avses här fullbordat brott i gämingsmannaskap.</p>
<p>Artikel 2.3.c tar sikte på medverkan som är kopplad till en grupp per-<br>soner som handlar i gemensamt syfte. Enligt artikeln måste medverkan<br>vara uppsåtlig och ske antingen i syfte att (with the aim of) - dvs. direkt<br>uppsåt - främja gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller syften<br>(furthering the general criminal activity or purpose of the group) eller i<br>vetskap om gruppens avsikt att begå det eller de berörda brotten. Det se-<br>nare ledet torde utan vidare motsvara enligt svensk rätt straffbara förfa-<br>randen, enligt redogörelsen ovan, eftersom det direkt kopplas till de<br>(konkreta) brott som konventionen omfattar. Det första ledet kräver dock<br>närmare överväganden.</p>
<p>Enligt 23 kap. 4 § första meningen brottsbalken skall vaije medver-<br>kande bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom<br>till last. Vid medgämingsmannaskap sker prövningen av om huvudgär-<br>ningen är subjektivt täckt på vanligt sätt, dvs. på samma sätt som när det<br>är fråga om en gärningsman. Vid ett främjande måste den subjektiva<br>täckningen hänföra sig till dels huvudgämingen, dels medverkansgär-<br>ningen. Det sker med andra ord en prövning i två led. Om huvudgär-<br>ningen, som i dessa fall, är straffbelagd endast som uppsåtligt brott krävs<br>uppsåt för att en medverkande skall fällas till ansvar.</p>
<p>Kravet på subjektiv täckning innebär att medhjälparens uppsåt skall<br>täcka det faktum att han främjat en viss gärning med råd eller dåd. Det<br>krävs att medhjälparen har uppsåt i förhållande till de faktiska omstän-<br>digheter som utgör underlag för bedömningen att ett främjande förelig-<br>ger. Däremot behöver enligt svensk rätt medhjälparen inte själv anse att<br>han främjar huvudgämingen, än mindre handla i syfte att (direkt uppsåt)<br>främja huvudgämingen. Konventionstexten synes utgå från att med-<br>hjälparen skall ha direkt uppsåt (i syfte att), vilket alltså i sig inte medför<br>några svårigheter i förhållande till svensk rätt.</p>
<p>Kärnfrågan är dock hur pass konkretiserad främj arens föreställning<br>måste vara beträffande de omständigheter som sammantaget utgör själva<br>huvudgämingen. Frågan är med andra ord om främjarens uppsåt måste<br>avse en viss bestämd gärning eller om den kan avse att en gärning av en<br>viss typ skall förövas eller rentav att det kan vara fråga om brottslighet i<br>största allmänhet. Vad som krävs bestäms av den s.k. täckningsprincipen.</p>
<p>Täckningsprincipen (se härom Brottsbalken - En kommentar, avsnitt<br>23:56 f) innebär att uppsåtet skall täcka rekvisiten för en rättsstridig gär-<br>ning, dvs. i huvudsak brottsrekvisiten för det straffbud som är aktuellt,<br>samt att det inte finns några omständigheter som gör att gärningen är<br>tillåten (exempelvis omständigheter som utgör nödvärn). Täckningsprin-</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>23</p>
<p>cipen innebär att det skall göras en jämförelse mellan det verkliga hän-<br>delseförloppet och det händelseförlopp som gärningsmannen (medhjälpa-<br>ren) föreställt sig. Vid bedömningen av om dessa överensstämmer i till-<br>räcklig grad skall man kunna säga att det är fråga om samma rättsstridiga<br>gärning enligt båda händelseförloppen. I annat fall föreligger bristande<br>täckning. För att täckning skall föreligga krävs ingen fullständig överens-<br>stämmelse mellan det verkliga och det föreställda händelseförloppet. I<br>litteraturen brukar dock ofta anges att medverkansuppsåtet måste avse en<br>på något sätt individualiserad huvudgäming (se bl.a. Jareborg, Straff-<br>rättens ansvarslära, s. 120 och Strahl, Allmän straffrätt s. 259).</p>
<p>Malmö tingsrätt, som delar promemorians bedömning att Sverige kan<br>tillträda konventionen utan några lagändringar, ifrågasätter om konven-<br>tionens bestämmelser motsvaras av det i svensk rätt uppställda kravet att<br>en främjares uppsåt skall täcka en konkretiserad gärning. Enligt tings-<br>rätten kan dock de svenska bestämmelserna om ansvar för förberedelse<br>till brott täcka konventionens krav på kriminalisering.</p>
<p>Artikel 2.3.C bör enligt vår uppfattning tolkas så, att det för att ansvar<br>för medverkan överhuvudtaget skall kunna aktualiseras, förutsätts att<br>gruppen faktiskt begår ett sådant brott som avses i konventionen och att<br>den medverkandes agerande bidrar till att detta brott begås. Det bör alltså<br>krävas att en koppling, ett kausalsamband, föreligger mellan den medver-<br>kandes bidrag och ett begånget brott. Som nämnts ovan har uttrycket<br>främja en vidare betydelse i brottsbalken än i normalt språkbruk och kan<br>innefatta även en medverkan som inte varit någon förutsättning för<br>brottet. Det torde härigenom till att börja med stå klart att svensk rätt<br>uppfyller konventionens krav när det gäller de objektiva förutsätt-<br>ningarna för medverkansansvar.</p>
<p>När det sedan gäller de subjektiva förutsättningarna för ansvar kan<br>konstateras att konventionens krav på uppsåt i förhållande till bidraget<br>stämmer överens med svensk rätt. En oaktsam medverkan till de uppsåt-<br>liga brott som är aktuella enligt artikel 2 behöver alltså inte vara straffbar<br>enligt konventionen. När det gäller frågan om den medverkandes uppsåt i<br>förhållande till huvudbrottet bör bedömningen av svensk rätts förhållande<br>till konventionen avgöras med utgångspunkt i konventionens krav på<br>samband mellan bidraget och huvudbrottet. I sammanhanget bör hållas i<br>minnet att konventionen endast tar sikte på brottslighet av ytterligt all-<br>varligt slag och med allmänfarlig karaktär. Med hänsyn härtill finns det<br>skäl att utgå från att den som uppsåtligen främjar den brottsliga verk-<br>samheten hos en grupp av personer med vetskap om gruppens inriktning<br>på sådan brottslighet, och därmed bidrar till att ett brott som avses i kon-<br>ventionen begås, normalt torde ha uppsåt till en gärning som är tillräck-<br>ligt individualiserad för att medverkansansvar skall kunna komma i fråga.<br>Enligt vår bedömning, som delas av samtliga remissinstanser utom<br>Malmö tingsrätt, torde kravet enligt svensk rätt på uppsåt i förhållande<br>till huvudbrottet således i de allra flesta fall vara förenligt med konven-<br>tionen, i vart fall med en tillämpning av reglerna om eventuellt uppsåt.</p>
<p>Om medverkansbestämmelsema för något fall inte skulle täcka kon-<br>ventionens krav på kriminalisering torde straffansvar, som Malmö tings-<br>rätt också anmärkt, ändå kunna komma i fråga med en tillämpning av<br>bestämmelserna om ansvar för förberedelse till brott. För ansvar för för-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>24</p>
<p>beredelse krävs inte att gärningsmannens uppsåt avser någon konkret<br>gärning, utan det är tillräckligt att uppsåtet avser brottslighet av viss typ.<br>Ansvar för förberedelse kräver visserligen att gärningsmannen i syfte att<br>främja eller utföra brott har tagit viss befattning med pengar eller med<br>vissa särskilt angivna föremål. Befattning med pengar eller de föremål<br>som anges i bestämmelsen torde emellertid motsvara de i praktiken<br>vanligaste fallen av sådan medverkan som avses i konventionen. Som<br>nämnts ovan har regeringen för övrigt beslutat en proposition i vilken det<br>föreslås att bestämmelsen om ansvar för förberedelse till brott, såvitt<br>gäller befattning med föremål, skall ges en mer generell utformning.</p>
<p>Det torde dessutom förhålla sig så att svensk rätt med en tillämpning av<br>bestämmelserna om medverkan och förberedelse till brott straffbelägger<br>handlingar på ett långt tidigare stadium än vad konventionen kräver.</p>
<p>Med hänvisning till det som sagts ovan gör vi den bedömningen att det<br>inte kan anses nödvändigt att vidta några särskilda lagstiftningsåtgärder<br>för att Sverige skall leva upp till konventionens krav i detta hänseende.</p>
<p>Särskilt om artikel 5</p>
<p>Enligt artikeln skall varje konventionsstat vidta de åtgärder som behövs<br>för att säkerställa att sådana handlingar som utgör brott enligt konven-<br>tionen inte under några omständigheter får rättfärdigas av överväganden<br>av politisk, filosofisk, ideologisk, rasmässig, etnisk, religiös eller annan<br>liknande karaktär. Sådana handlingar skall vara förenade med straff som<br>står i överensstämmelse med handlingarnas allvarliga beskaffenhet.</p>
<p>I 24 kap. brottsbalken finns allmänna bestämmelser om grunder för an-<br>svarsfrihet. Också de allmänna bestämmelserna om straffmätning och<br>påföljdseftergift kan nämnas (29 kap.) Enligt dessa bestämmelser kan de<br>omständigheter som nämns i artikeln inte utgöra grund för ansvarsfrihet.<br>När det gäller bedömningen av ett brotts straffvärde skall tvärtom flera av<br>de nämnda omständigheterna anses som försvårande (29 kap. 2 § 7).</p>
<h3>6.2 Domsrätt</h3>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Regeringens bedömning: Svensk domsrätt föreligger i alla fall där<br>konventionen kräver det (artikel 6.1) och i så gott som samtliga de fall<br>där en konventionsstat därutöver får fastställa domsrätt (artikel 6.2.)<br>Det behövs således inte någon lagändring för att tillgodose konven-<br>tionens krav i denna del.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-<br>dömning.</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-<br>dömning eller har inget att invända mot den.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Artikel 6.1.a motsvaras av 2 kap.<br>1 § brottsbalken enligt vilken det skall dömas efter svensk lag och vid<br>svensk domstol för brott som har begåtts inom Sveriges territorium. Det-<br></p>
<p>25</p>
<p>samma gäller om det är ovisst var brottet har förövats, men det finns skäl<br>att anta att det har begåtts här.</p>
<p>Artikel 6.1 .b motsvaras av 2 kap. 3 § 1 brottsbalken. Enligt denna be-<br>stämmelse föreligger svensk domsrätt om brottet har begåtts ombord på<br>ett svensk fartyg eller luftfartyg. Den svenska domsrätten sträcker sig<br>dessutom längre och omfattar gärningar som, utanför ett fartyg eller luft-<br>fartyg, har begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde<br>besättningen på ett sådant fartyg.</p>
<p>Artikel 6.1.c motsvaras av 2 kap. 2 § första stycket 1 brottsbalken.</p>
<p>De nämnda bestämmelserna ger alltså domsrätt för de fall som är aktu-<br>ella enligt konventionen. Här skall dock något nämnas om det krav på<br>dubbel straffbarhet som finns i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. En-<br>ligt denna bestämmelse gäller inte bestämmelserna om domsrätt i 2 § om<br>gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gämingsorten. Det finns också<br>i samma stycke en bestämmelse om gärningar som begåtts inom ett om-<br>råde som inte tillhör någon stat. Från denna bortses dock i det följande<br>eftersom den endast gäller sådana gärningar för vilka det enligt svensk<br>rätt inte kan följa svårare straff än böter. Enligt tredje stycket i samma<br>paragraf får det inte dömas till en påföljd som är att anse som strängare<br>än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gämings-<br>orten.</p>
<p>Alla konventionsstater är skyldiga att kriminalisera de handlingar som<br>omfattas av artikel 2. Även i de stater som inte har tillträtt konventionen<br>torde de handlingar som utgör brott enligt konventionen normalt vara<br>kriminaliserade. Skulle mot förmodan så inte vara fallet torde svensk<br>domsrätt ändå föreligga i de allra flesta fall med stöd av 2 kap. 3 § brotts-<br>balken. Enligt denna bestämmelse skall det för vissa uppräknade situa-<br>tioner dömas efter svensk lag och vid svensk domstol utan hinder av<br>kravet på dubbel straffbarhet. De fall som framförallt torde kunna bli<br>aktuella omfattas av punkt 4 (om brottet förövats mot Sverige, svensk<br>kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning), punkt 6<br>(om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage,<br>försök till sådana brott, m.m.) och punkt 7 (om det lindrigaste straff som i<br>svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver).</p>
<p>Med hänvisning till det sagda bör det inte krävas någon lagändring för<br>att tillgodose konventionens krav i denna del.</p>
<h3>6.3 Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land<br>och för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning</h3>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Regeringens bedömning: Det behövs ingen lagändring för att upp-<br>fylla konventionens krav i artikel 7 och artikel 8.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-<br>dömning.</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-<br>dömning eller har inget att invända mot den.</p>
<p>26</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: När en konventionsstat mottar<br>information om att en person som har begått ett brott eller misstänks ha<br>begått ett brott enligt konventionen kan befinna sig inom dess territorium<br>skall staten enligt artikel 7.1 vidta de åtgärder ”som kan fordras enligt<br>dess nationella lagstiftning” för att utreda de omständigheter som infor-<br>mationen avser. Vidare skall den stat inom vars territorium den som har<br>begått brottet eller misstänks för detta befinner sig, ”efter att ha övertygat<br>sig om att omständigheterna motiverar det” vidta de enligt den nationella<br>lagstiftningen lämpliga åtgärderna för att säkerställa den personens när-<br>varo för åtal eller för utlämning (artikel 7.2).</p>
<p>Enligt artikel 8 är en konventionsstat, förutsatt att domsrätt föreligger<br>enligt artikel 6 och att utlämning inte sker, undantagslöst och oberoende<br>av om brottet har begåtts inom dess territorium, skyldig att utan onödigt<br>dröjsmål genom förfaranden i enlighet med den statens lagstiftning över-<br>lämna ärendet till sina behöriga myndigheter för beslut i åtalsfrågan.<br>Dessa myndigheter skall fatta beslut enligt samma regler som gäller i<br>fråga om vaije annat brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i den<br>staten.</p>
<p>För att en handling skall utgöra brott enligt konventionen krävs att den<br>företas i syfte att antingen förorsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada<br>eller omfattande förstörelse av platser och lokaler som är öppna och till-<br>gängliga för allmänheten. Det är alltså fråga om mycket allvarliga brott<br>med högt straffvärde. Som nämnts ovan under avsnitt 6.2 torde svensk<br>domsrätt föreligga i princip i samtliga fall som kan tänkas bli aktuella en-<br>ligt konventionen.</p>
<p>Om Sverige mottar information om att en person som har begått ett<br>brott eller misstänks ha begått ett brott enligt konventionen kan befinna<br>sig inom landet är det naturligt att det finns ett intresse för svenskt vid-<br>kommande att utreda förutsättningar för åtal för gärningen i fråga. När en<br>handling utgör brott enligt svensk lag gäller de allmänna bestämmelserna<br>i rättegångsbalken om polisens brottsutredande verksamhet. Det innebär<br>bl.a. att polismyndighet eller åklagare, om det finns anledning att anta att<br>ett brott har begåtts, kan inleda förundersökning enligt bestämmelserna i<br>23 kap. rättegångsbalken. Beroende på omständigheterna i det enskilda<br>fallet kan det också bli aktuellt att beröva en sådan person friheten med<br>stöd av bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken. Den som i ett annat<br>land är misstänkt, åtalad eller dömd för brott som kan föranleda utläm-<br>ning kan också berövas friheten enligt 23 § lagen (1957:668) om utläm-<br>ning för brott. Med stöd av den sistnämnda bestämmelsen är det möjligt<br>att beröva en person friheten här även innan en formell begäran om ut-<br>lämning har kunnat överlämnas, förutsatt att en efterlysning har utfärdats.</p>
<p>Mot bakgrund av bestämmelsen i artikel 8 om att brott enligt konven-<br>tionen, när det gäller beslut i åtalsfrågan, skall behandlas som vaije annat<br>brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i varje medlemsstat kan<br>nämnas att åklagaren enligt svensk rätt är skyldig att åtala brott som hör<br>under allmänt åtal om något annat inte är särskilt föreskrivet (20 kap. 6 §<br>rättegångsbalken). Åklagaren kan alltså inte skönsmässigt bedöma om<br>åtal skall väckas eller inte.</p>
<p>När det inte pågår en förundersökning är vissa allmänna regler i<br>polislagen (1984:387) tillämpliga. Där anges bl.a. att polisen skall be-</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>27</p>
<p>driva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal<br>(2 § 3) samt att en polisman under vissa förutsättningar får omhänderta<br>en person för identifiering (14 §).</p>
<p>Det kan också nämnas att Sverige fullt ut deltar i det internationella<br>polissamarbetet, framförallt inom ramen för EU.</p>
<p>Med hänvisning till det som nämnts krävs inte några författnings-<br>ändringar för att Sverige skall uppfylla konventionens krav i artikel 7.1<br>och 7.2 och artikel 8.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<h3>6.4 Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål</h3>
<p>Regeringens bedömning: Några lagändringar med anledning av kon-<br>ventionens bestämmelser om utlämning och internationell rättslig<br>hjälp i brottmål behövs inte.</p>
<p>Promemorians bedömning: överensstämmer med regeringens be-<br>dömning.</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-<br>dömning eller har inget att invända mot den.</p>
<p>Bakgrund: I lagen (1957:668) om utlämning för brott finns bestäm-<br>melser om villkoren för och förfarandet vid utlämning från Sverige till<br>andra länder än de nordiska. För utlämning inom norden tillämpas ett<br>förenklat förfarande som regleras i lagen (1959:254) om utlämning för<br>brott till Danmark, Finland, Island och Norge.</p>
<p>Den förstnämnda lagen har tillkommit i nära anslutning till det arbete i<br>Europarådet som ledde fram till 1957 års konvention om utlämning och<br>är anpassad efter denna. De bestämmelser som kommenteras i det föl-<br>jande avser denna lag.</p>
<p>Utlämning kan ske beträffande den som i ett annat land är misstänkt,<br>tilltalad eller dömd för gärning som är straffbelagd där (1 §). Svensk<br>medborgare far inte utlämnas (2 §). Enligt 4 § måste den gärning för vil-<br>ken utlämning begärs motsvara brott, för vilket enligt svensk lag är stad-<br>gat fängelse i mer än ett år. Har dom meddelats i den främmande staten<br>för gärningen, måste påföljden utgöra frihetsstraff i minst fyra månader<br>eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.</p>
<p>Regler som begränsar möjligheterna att utlämna när det är fråga om<br>politiska brott har tagits in i 6 §. Utlämning får enligt 7 § inte ske om åt-<br>gärden kan medföra risk för att den utlämnade på grund av bl.a. sin här-<br>stamning eller religiösa eller politiska uppfattning löper risk att bli utsatt<br>för förföljelse av allvarligare slag. Enligt 8 § får utlämning heller inte<br>ske, om åtgärden skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav.</p>
<p>9 § uppställer vissa krav på bevisning i skuldfrågan. I princip fordras<br>dom eller häktningsbeslut från behörig myndighet i den stat som ansöker<br>om utlämning. Fällande dom eller häktningsbeslut som meddelats av<br>domstol eller domare i en stat med vilken Sverige har ingått en överens-<br>kommelse godtas vanligtvis om det inte i särskilt fall framgår att<br>domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Om beslutet här-<br>rör från en stat med vilken Sverige inte har träffat en överenskommelse</p>
<p>28</p>
<p>om utlämning, eller om beslutet har fattats av annan behörig myndighet<br>än domstol eller domare, måste det föreligga sannolika skäl för att perso-<br>nen har begått gärningen. I annat fall får framställningen inte bifallas.</p>
<p>I 10 § föreskrivs förbud mot utlämning bl.a. när dom har meddelats här<br>i landet beträffande brott för vilket utlämning begärts. Vidare uppställs<br>förbud mot utlämning när straff för brottet skulle vara förfallet enligt<br>svensk lag. Enligt 11 § utgör också bl.a. meddelad dom här i landet för<br>annat brott än det som utlämningsbegäran avser i vissa fall hinder mot<br>utlämning.</p>
<p>När utlämning beviljas skall när så krävs vissa villkor uppställas enligt<br>12 §. Den utlämnande får inte utan medgivande av regeringen i det sär-<br>skilda fallet åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott<br>som har begåtts före utlämningen än det för vilket han utlämnas (spe-<br>cialitetsprincipen). Han får heller inte utan regeringens medgivande vida-<br>reutlämnas till annan stat. Dessutom får den som utlämnas inte straffas<br>med döden.</p>
<p>I 13 § finns bestämmelser om konkurrerande framställningar om ut-<br>lämning från två eller flera stater avseende samma person.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: De handlingar som enligt kon-<br>ventionen skall vara förenade med straffansvar har alla på något sätt en<br>koppling till - som självständiga brott eller på annat sätt - attentat med<br>sprängämnen eller andra livsfarliga anordningar mot bl.a. allmänna<br>platser, statliga eller andra offentliga anläggningar eller allmänna trans-<br>portsystem med uppsåt att orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller<br>omfattande förstörelse av de nämnda platserna m.m..</p>
<p>De handlingar som enligt konventionen skall vara förenade med<br>straffansvar är kriminaliserade i svensk lag framförallt genom bestäm-<br>melserna i brottsbalkens kap. 3 och 13. Det är fråga om brottslighet av<br>mycket allvarligt slag. Det kan exempelvis vara fråga om mordbrand och<br>allmänfarlig ödeläggelse där straffskalan för brott av normalgraden är<br>fängelse i lägst två och högst åtta år. För de fall som konventionen när-<br>mast avser att täcka torde det dessutom ofta förhålla sig så att brotten är<br>att bedöma som grova. För grov mordbrand och grov allmänfarlig öde-<br>läggelse är straffminimum fängelse i sex år. Straffmaximum är fängelse i<br>10 år eller fängelse på livstid. De straffbestämmelser som kan vara aktu-<br>ella att tillämpa innefattar således brott av så allvarligt slag att utlämning<br>alltid kan ske vid en prövning av brottets svårhetsgrad (jfr. 4 § utläm-<br>ningslagen).</p>
<p>Som nämnts innehåller utlämningslagen i dag ett absolut förbud mot<br>utlämning för politiska brott (6 §). Det finns ingen internationell defini-<br>tion av vad som avses med politiska brott. I förarbetena till utlämnings-<br>lagen görs en skillnad mellan absolut politiska brott (brott som riktar sig<br>mot staten, t.ex. högmålsbrott och spioneri) och relativt politiska brott<br>(gärningar som är straffbara som vanliga brott men som har ett politiskt<br>motiv eller där ett politiskt moment ingår).</p>
<p>Under senare år har ifrågasatts om stater bör kunna vägra att lämna bi-<br>stånd i form av rättslig hjälp i brottmål eller utlämna för sådana brott som<br>är att bedöma som politiska. Konventioner har också utarbetas som för-<br>bjuder konventionsstatema att betrakta brott enligt konventionen som<br>politiskt brott. Förutom i den nu aktuella konventionen finns en sådan</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>29</p>
<p>reglering i ett nyligen antaget andra tilläggsprotokoll till 1954 års Haag-<br>konvention om skydd för kulturföremål i händelse av väpnad konflikt.<br>Sverige har undertecknat detta protokoll. Vare sig terroristbombnings-<br>konventionen eller tilläggsprotokollet innehåller någon möjlighet till re-<br>servationer i denna del. Också den mellan EU-statema år 1996 antagna<br>utlämningskonventionen innehåller bestämmelser om att den anmodade<br>staten inte får betrakta något brott som politiskt brott vid tillämpningen<br>av konventionen.</p>
<p>Regeringen har denna dag beslutat propositionen Sveriges tillträde till<br>1996 års EU-konvention om utlämning (prop. 2000/01:83). I propositio-<br>nen föreslås vad gäller politiska brott en ändring i 6 § lagen (1957:668)<br>om utlämning för brott och i 4 § (1959:254) om utlämning för brott till<br>Danmark, Finland, Island och Norge. Ändringsförslagen har en generell<br>utformning och innebär att en begäran om utlämning inte får avslås om<br>detta skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller<br>mellan Sverige och den ansökande staten. De överenskommelser som<br>omfattas av bestämmelserna kommer att tillkännages i Svensk författ-<br>ningssamling (SFS).</p>
<p>I den nya lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål<br>stadgas i 2 kap. 14 § andra och tredje styckena att en ansökan om rättslig<br>hjälp inte får avslås med hänvisning till att gärningen är ett politiskt brott<br>om ansökan gjorts från en stat som är medlem i EU eller från Norge eller<br>Island eller om ett avslag skulle strida mot en internationell överens-<br>kommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.</p>
<p>Några ändringar utöver de som har nämnts ovan är inte nödvändiga för<br>att uppfylla konventionens bestämmelser i dessa avseenden.</p>
<h3>6.5 Överförande för utredning m.m.</h3>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Regeringens bedömning: Det behövs inga lagändringar med<br>anledning av konventionens bestämmelser om överförande av<br>ffihetsberövade personer.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-<br>dömning.</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-<br>dömning eller har inget att invända mot den.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: 1 konventionens artikel 13 regle-<br>ras möjligheten att föra över en person som undergår verkställighet av en<br>påföljd eller på annat sätt är i fängsligt förvar i en konventionsstat till en<br>annan konventionsstat för vittnesmål, identifiering eller annan medverkan<br>för att få fram bevisning för en utredning om brott enligt konventionen.<br>Som förutsättning gäller att den som överförandet avser samtycker till<br>åtgärden. Den stat som mottar en person i enlighet med artikel 13 skall,<br>om det begärs, vara skyldig att hålla vederbörande i förvar. En viktig del<br>av regleringen är vidare att den person som överförs inte får åtalas eller<br>häktas eller bli föremål för någon annan frihetsberövande åtgärd med<br>avseende på gärningar som har begåtts eller domar som har meddelats</p>
<p>30</p>
<p>före personens avresa från den stat från vilken han eller hon överfördes.<br>En annan viktig bestämmelse är att den som överförs enligt konventionen<br>skall ha rätt att tillgodoräkna sig den tid under vilken överförandeåt-<br>gärden har pågått.</p>
<p>I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns be-<br>stämmelser om överförande av frihetsberövade personer för förhör m.m.<br>Något krav på dubbel straffbarhet eller samtycke från den frihetsberövade<br>ställs inte upp. Vissa andra krav ställs dock upp. Förhöret eller konfron-<br>tationen får enligt 4 kap. 29 § första stycket 1 inte avse utredning om den<br>frihetsberövades egen brottslighet. Vidare kan en ansökan avslås enligt 4<br>kap. 30 § andra stycket om ett överförande medför att tiden för frihetsbe-<br>rövandet förlängs eller om den frihetsberövades närvaro behövs i ett<br>brottmål som handläggs här i landet. Regeringen har även en möjlighet<br>att avslå en framställning enligt 2 kap. 14 § första och andra styckena om<br>en ansökan bl.a. skulle strida mot ordre public eller om omständigheterna<br>annars är sådana att ansökan inte bör bifallas. En ansökan får inte avslås<br>om ett avslag skulle strida mot en internationell överenskommelse som<br>gäller mellan Sverige och den andra staten.</p>
<p>Artikel 13 i konventionen möjliggör endast för konventionsstatema att<br>överföra frihetsberövade personer; en konventionsstat är inte skyldig att<br>göra det. Bestämmelserna om överförande av frihetsberövade personer<br>för förhör m.m. och möjligheterna att avslå en begäran enligt lagen om<br>internationell rättslig hjälp i brottmål kan enligt regeringens mening inte<br>anses stå i strid mot konventionens krav. Några lagstiftningsåtgärder är<br>således inte nödvändiga i denna del.</p>
<h3>6.6 Förebyggande av brott</h3>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller konventionens be-<br>stämmelser om förebyggande av brott.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-<br>dömning eller har inget att invända mot den.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 15 skall konven-<br>tionsstaterna samarbeta för att förebygga brott enligt konventionen. Kon-<br>ventionsstatema skall särskilt inrikta sig på att förebygga och motverka<br>förberedelser till sådana brott inom sina respektive territorier. Samarbetet<br>skall också omfatta ett utbyte av information i enlighet med varje lands<br>nationella lagstiftning och en samordning av administrativa och andra<br>åtgärder.</p>
<p>Pågående arbete</p>
<p>I Sverige är det säkerhetspolisen (SÄPO) som har ansvaret för frågor som<br>har att göra med internationell terrorism. Det gäller också arbetet för att<br>förebygga sådan brottslighet, som är en av SÄPO:s grundläggande upp-<br>gifter.</p>
<p>31</p>
<p>SÄPO:s arbete för att förebygga terrorism bygger framför allt på en<br>kontinuerlig kartläggning av misstänkta personer och organisationer. Ett<br>omfattande samarbete och informationsutbyte förekommer därvid med<br>andra länders underrättelse-, säkerhets- och polisorganisationer. Tillgång<br>till aktuell underrättclseinformation av hög kvalitet är en förutsättning för<br>att framgångsrikt kunna förebygga och bekämpa terrorism.</p>
<p>Målsättningen för SÄPOs arbete är att på ett så tidigt stadium som<br>möjligt ingripa mot personer och företeelser, som kan misstänkas ha an-<br>knytning till aktiviteter som bedrivs av terrorgrupper. Åtgärder för att<br>avvärja terrorhot vidtas om möjligt redan innan någon brottslig handling<br>har begåtts, t.ex. genom samtal med de personer som kan misstänkas vara<br>involverade i planering av attentat eller som misstänks bistå med logis-<br>tiskt stöd i samband med sådan planering. Insatser för att avvärja terror-<br>dåd mot personer som är utsatta för sådana hot består bland annat av in-<br>formation i förebyggande syfte och eventuellt tillhandahållande av olika<br>typer av skyddsinsatser.</p>
<p>I vissa fall söker SÄPO genom att tillämpa bestämmelserna i ut-<br>länningslagen (1989:529) och lagen (1991:572) om särskild<br>utlänningskontroll förhindra att utländska medborgare som är knutna till<br>terrororganisationer bosätter sig eller verkar i Sverige.</p>
<p>Det bör också nämnas att det vid SÄPO har inrättats en särskild enhet<br>som har till uppgift att i förebyggande syfte inhämta och systematisera<br>information om sådan bomb- och sprängämnesteknik som kommit till<br>användning i olika terrordåd runt om i världen.</p>
<p>Vid större evenemang, statsbesök m.m. utför SÄPO risk- och hotbilds-<br>analyser som ligger till grund för det skydd och den bevakning som krävs<br>vid varje enskilt tillfälle.</p>
<p>Deltagande i internationellt samarbete på området m.m.</p>
<p>Som nämnts ovan är det operativa internationella samarbetet av grund-<br>läggande betydelse för möjligheterna att kunna förebygga terroristbomb-<br>dåd. SÄPO har därför ett flitigt internationellt samarbete där informa-<br>tionsutbyte sker.</p>
<p>Sverige deltar i EU:s arbete mot terrorism. Under december 1999 antog<br>ministerrådet en rekommendation (dok. 13073/99) om samarbete i<br>kampen mot finansiering av terroristgrupper. I december 1999 antog<br>också FN:s generalförsamling en konvention som syftar till att motverka<br>finansiering av terroristverksamhet. Utgångspunkten är att beslut om un-<br>dertecknande av konventionen bör kunna fattas under våren/sommaren<br>2001.</p>
<p>Avslutande bedömning</p>
<p>Som nämnts ovan deltar Sverige i ett omfattande samarbete och informa-<br>tionsutbyte med andra länders underrättelse-, säkerhets- och polisorgani-<br>sationer i syfte att förebygga och motverka förberedelser till terrordåd.<br>Det är inte aktuellt med några författningsändringar för att ändra på detta<br>samarbete. Det kan också nämnas att liknande åtaganden om brottsföre-<br>byggande arbete finns i flera andra internationella överenskommelser</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>32</p>
<p>som Sverige anslutit sig till, bl.a. FN:s konvention mot tagande av giss-<br>lan, artikel 4 (prop. 1980/81:56, s. 17).</p>
<h3>6.7 Underrättelse</h3>
<p>Regeringens bedömning: Det behövs inga lagändringar i anledning<br>av konventionens bestämmelser om underrättelse.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-<br>dömning eller har inget att invända mot den.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Den rättighet som artikel 7.3 i<br>konventionen ger den som är berövad friheten att sätta sig i förbindelse<br>med företrädare för myndigheterna i det land där han har sitt hemvist<br>motsvaras av bestämmelserna i lagen (1989:152) om underrättelseskyl-<br>dighet m.m. när utlänningar är berövade friheten. Detsamma gäller den i<br>artikel 7.3 angivna skyldigheten att informera om dessa rättigheter.</p>
<p>De övriga skyldigheter att underrätta som finns i artikel 7.6 (om fri-<br>hetsberövande och resultat av vissa undersökningar) och artikel 16 (om<br>slutgiltiga avgöranden avseende brott enligt konventionen) överensstäm-<br>mer med motsvarande bestämmelser i tidigare konventioner som Sverige<br>anslutit sig till. I propositionen om ratifikation av 1973 års diplomat-<br>skyddskonvention har således angetts att motsvarande underrättelseskyl-<br>dighet kan uppfyllas inom ramen för gällande lagstiftning och att de före-<br>skrifter av administrativ natur som behövs kan meddelas av regeringen<br>(se exempelvis prop. 1975:71 s. 30). Samma bedömning har gjorts i pro-<br>positionen om tillträde till 1979 års konvention mot tagande av gisslan<br>(prop. 1980/81:56 s. 11).</p>
<p>Inte heller för detta fall synes några lagändringar vara nödvändiga.</p>
<h3>6.8 Tvistlösning</h3>
<p>Regeringens bedömning: Möjligheten för Sverige att förklara sig<br>inte bundet av konventionens bestämmelse om tvistlösning bör inte<br>utnyttjas.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-<br>dömning eller har inget att invända mot den.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 20.1 skall vaije<br>tvist mellan två eller flera konventionsstater angående tolkningen eller<br>tillämpningen av konventionen, och som inte kan lösas genom förhand-<br>lingar mellan staterna, lösas genom skiljedom på begäran av någon av<br>staterna. Om parterna inte inom sex månader efter det att begäran om<br>skiljedom har framställts kan enas om skiljeförfarandet, kan endera<br>parten hänskjuta tvisten till Internationella domstolen genom ansökan i<br></p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>33</p>
<p>enlighet med domstolens stadga. I artikel 20.2 ges en reservationsmöjlig- f*<sup>r0</sup>P- 2000/01.86<br>het till det skiljeförfarande som beskrivs i artikel 20.1 med innebörd att<br>de parter som inte accepterar denna typ av tvistlösning kan förklara sig<br>icke bunden detta förfarande. En sådan förklaring kan ges såväl i<br>samband med undertecknande av konventionen som i samband med rati-<br>fikationen.</p>
<p>Sverige är part i ett stort antal konventioner som innehåller tvistlös-<br>ningsklausuler av samma typ som artikel 20. Sverige bör därför enligt vår<br>bedömning acceptera ett sådant tvistlösningsförfarande också i detta fall.</p>
<h2>7 Kostnader</h2>
<p>Regeringen gör bedömningen att ett tillträde till FN:s konvention om be-<br>kämpande av terroristbombdåd inte föranleder några ökade kostnader för<br>staten.</p>
<p>34</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h3>Konventionstexten på engelska</h3>
<h2>International convention for the suppression of<br>terrorist bombings</h2>
<p>The States Parties to this Convention,</p>
<p>Having in mind the purposes and principles of the Charter of the<br>United Nations conceming the maintenance of intemational peace and<br>security and the promotion of good-neighbourliness and friendly relations<br>and cooperation among States,</p>
<p>Deeply concemed about the worldwide escalation of acts of terrorism<br>in all its forms and manifestations,</p>
<p>Recalling the Declaration on the Occasion of the Fiftieth Anniversary<br>of the United Nations of 24 October 1995,</p>
<p>Recalling also the Declaration on Measures to Eliminate Intemational<br>Terrorism, annexed to General Assembly resolution 49/60 of 9 December<br>1994, in which, inter alia, ”the States Members of the United Nations<br>solemnly reafifirm their unequivocal condemnation of all acts, methods<br>and practices of terrorism as criminal and unjustifiable, wherever and by<br>whomever committed, including those which jeopardize the friendly<br>relations among States and peoples and threaten the territorial integrity<br>and security of States”,</p>
<p>Noting that the Declaration also encouraged States ”to review urgently<br>the scope of the existing intemational legal provisions on the prevention,<br>repression and elimination of terrorism in all its forms and<br>manifestations, with the aim of ensuring that there is a comprehensive<br>legal framework covering all aspects of the matter”,</p>
<p>Recalling further General Assembly resolution 51/210 of 17 December<br>1996 and the Declaration to Supplement the 1994 Declaration on<br>Measures to Eliminate Intemational Terrorism, annexed thereto,</p>
<p>Noting also that terrorist attacks by means of explosives or other lethal<br>devices have become increasingly widespread,</p>
<p>Noting further that existing multilateral legal provisions do not<br>adequately address these attacks,</p>
<p>Being convinced of the urgent need to enhance intemational cooperation<br>between States in devising and adopting effective and practical measures</p>
<p>for the prevention of such acts of terrorism, and for the prosecution and P<sup>ro</sup>P- 2000/01.86<br>punishment of their perpetrators, Bilaga 1</p>
<p>Considering that the occurrcnce of such acts is a mattcr of grave concem<br>to the intemational community as a whole,</p>
<p>Noting that the activities of military forces of States are govemed by<br>rules of intemational law outside the framework of this Convention and<br>that the exelusion of certain actions from the coverage of this Convention<br>does not condone or make lawful otherwise unlawful acts, or preelude<br>prosecution under other laws,</p>
<p>Have agreed as follows:</p>
<p>Artide 1</p>
<p>For the purposes of this Convention:</p>
<p>1. ”State or government facility” ineludes any permanent or temporary<br>facility or conveyance that is used or occupied by representatives of a<br>State, members of Government, the legislature or the judiciary or by<br>officials or employees of a State or any other public authority or entity or<br>by employees or officials of an intergovemmental organization in<br>connection with their officiai duties.</p>
<p>2. ”Infrastructure facility” means any publicly or privately owned facility<br>providing or distributing services for the benefit of the public, such as<br>water, sewage, energy, fuel or Communications.</p>
<p>3. ”Explosive or other lethal device” means:</p>
<p>(a) An explosive or incendiary weapon or device that is designed, or has<br>the capability, to cause death, serious bodily injury or substantial material<br>damage; or</p>
<p>(b) A weapon or device that is designed, or has the capability, to cause<br>death, serious bodily injury or substantial material damage through the<br>release, dissemination or impaet of toxic Chemicals, biological agents or<br>toxins or similar substances or radiation or radioactive material.</p>
<p>4. ”Military forces of a State” means the armed foces ofa State which are<br>organized, trained and equipped under itts intemal law for the primary<br>purpose of national dcfence or security, and persons acting in support of<br>those armed forces who are under their formal command, control and<br>responsibility.</p>
<p>5. ”Place of public use” means those parts of any building, land, Street,<br>waterway or other location that are acccssibile or open to members of the<br>public, whether continuously, periodically or occasionally, and<br>encompasses any commercial, business, eultural, historical, educational,</p>
<p>36<br></p>
<p>religious, govemmental, entertainment, recreational or similar place that<br>is so accessible or open to the public.</p>
<p>6. ”Public transportation system” means all facilities, conveyances and<br>instrumentalities, whether publicly or privately owned, that are used in or<br>for publicly available services for the transportation of persons or cargo.</p>
<p>Artide 2</p>
<p>1. Any person commits an offence within the meaning of this Convention<br>if that person unlawfully and intentionally delivers, places, discharges or<br>detonates an explosive or other lethal device in, into or against a place of<br>public use, a State or govemment facility, a public transportation system<br>or an infrastructure facility:</p>
<p>(a) With the intent to cause death or serious bodily injury; or</p>
<p>(b) With the intent to cause extensive destruction of such a place, facility<br>or system, where such destruction results in or is likely to result in major<br>economic loss.</p>
<p>2. Any person also commits an offence if that person attempts to commit<br>an offence as set forth in paragraph 1.</p>
<p>3. Any person also commits an offence if that person:</p>
<p>(a) Participates as an accomplice in an offence as set forth in paragraph 1<br>or 2; or</p>
<p>(b) Organizes or directs others to commit an offence as set forth in<br>paragraph 1 or 2; or</p>
<p>(c) In any other way contributes to the commission of one or more<br>offences as set forth in paragraph 1 or 2 by a group of persons acting with<br>a common purpose; such contribution shall be intentional and either be<br>made with the aim of furthering the general criminal activity or purpose<br>of the group or be made in the knowledge of the intention of the group to<br>commit the offence or offences concemed.</p>
<p>Artide 3</p>
<p>This Convention shall not apply where the offence is committed within a<br>single State, the alleged offender and the victims are nationals of that<br>State, the alleged offender is found in the territory of that State and no<br>other State has a basis under artide 6, paragraph 1, or artide 6, paragraph<br>2, of this Convention to exercise jurisdiction, except that the provisions<br>of artides 10 to 15 shall, as appropriate, apply in those cases.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>37</p>
<p>Artide 4</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>Each State Party shall adopt such measures as may be necessary:</p>
<p>(a) To establish as criminal offences under its domestic law the offences<br>set forth in artide 2 of this Convention;</p>
<p>(b) To make those offences punishable by appropriate penaltics which<br>take into account the grave nature of those offences.</p>
<p>Artide 5</p>
<p>Each State Party shall adopt such measures as may be necessary,<br>ineluding, where appropriate, domestic legislation, to ensure that criminal<br>acts within the seope of this Convention, in partieular where they are<br>intended or calculated to provoke a State of terror in the general public or<br>in a group of persons or partieular persons, are under no circumstances<br>justifiable by considerations of a political, philosophical, idcological,<br>racial, ethnic, religious or other similar nature and are punished by<br>penalties consistent with their greve nature.</p>
<p>Artide 6</p>
<p>1. Each State Party shall take such measures as may be necessary to<br>establish its jurisdiction over the offences set forth in artide 2 when:</p>
<p>(a) The offence is committed in the territory of that State; or</p>
<p>(b) The offence is committed on board a vessel flying the flag of that<br>State or an aireraft which is registered under the laws of that State at the<br>time the offence is committed; or</p>
<p>(c) The offence is committed by a national of that State.</p>
<p>2. A State Party may also establish its jurisdiction over any such offence<br>when:</p>
<p>(a) The offence is committed against a national of that State; or</p>
<p>(b) The offence is committed against a State or govemment facility of<br>that State abroad, ineluding an embassy or other diplomatic or consular<br>premises of that State; or</p>
<p>(c) The offence is committed by a stateless person who has his or her<br>habitual residence in the territory of that State; or</p>
<p>(d) The offence is committed in an attempt to compcl that State to do or<br>abstain from doing any act; or</p>
<p>38</p>
<p>(e) The offence is committed on board an aircraft which is operated by<br>the Government of that State.</p>
<p>3. Upon ratifying, accepting, approving or acceding to this Convention,<br>each State Party shall notify the Secretary-General of the United Nations<br>of the jurisdiction it has established in accordance with paragraph 2 under<br>its domestic law. Should, any change take place, the State Party<br>concemed shall immediately notify the Secretary-General.</p>
<p>4. Each State Party shall likewise take such measures as may be<br>necessary to establish its jurisdiction over the offences set forth in artide<br>2 in cases where the alleged offender is present in its territory and it does<br>not extradite that person to any of the States Parties which have<br>established their jurisdiction in accordance with paragraph 1 or 2.</p>
<p>5. This Convention does not exclude the exercise of any criminal<br>jurisdiction established by a State Party in accordance with its domestic<br>law.</p>
<p>Artide 7</p>
<p>1. Upon receiving information that a person who has committed or who<br>is alleged to have committed an offence as set forth in artide 2 may be<br>present in its territory, the State Party concemed shall take such measures<br>as may be necessary under its domestic law to investigate the facts<br>contained in the information.</p>
<p>2. Upon being satisfied that the circumstances so warrant, the State Party<br>in whose territory the offender or alleged offender is present shall take<br>the appropriate measures under its domestic law so as to ensure that<br>person’s presence for the purpose of prosecution or extradition.</p>
<p>3. Any person regarding whom the measures referred to in paragraph 2<br>are being taken shall be entitled to:</p>
<p>(a) Communicate without delay with the nearest appropriate<br>representative of the State of which that person is a national or which is<br>otherwise entitled to protect that person’s rights or, if that person is a<br>stateless person, the State in the territory of which that person habitually<br>resides;</p>
<p>(b) Be visited by a representative of that State;</p>
<p>(c) Be informed of that person’s rights under subparagraphs (a) and (b).</p>
<p>4. The rights referred to in paragraph 3 shall be exercised in conformity<br>with the laws and regulations of the State in the territory of which the<br>offender or alleged offender is present, subject to the provision that the<br>said laws and regulations must enable full effect to be given to the<br>purposes for which the rights accorded under paragraph 3 are intended.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>39</p>
<p>5. The provisions of paragraphs 3 and 4 shall be without prejudice to the<br>right of any State Party having a claim to jurisdiction in accordance with<br>article 6, subparagraph 1 (c) or 2 (c), to invite the International<br>Committee of the Red Cross to communicate with and visit the alleged<br>offender,</p>
<p>6. When a State Party, pursuant to this article, has taken a person into<br>custody, it shall immediately notify, directly or through the Secretary-<br>General of the United Nations, the States Parties which have established<br>jurisdiction in accordance with article 6, paragraphs 1 and 2, and, if it<br>considers it advisable, any other interested States Parties, of the fact that<br>such person is in custody and of the circumstances which warrant that<br>person’s detention. The State which makes the investigation<br>contemplated in paragraph 1 shall promptly inform the said States Parties<br>of its findings and shall indicate whether it intands to exercise<br>jurisdiction.</p>
<p>Article 8</p>
<p>1. The State Party in the territory of which the alleged offender is present<br>shall, in cases to which article 6 applies, if it does not extradite that<br>person, be obliged, without exception whatsoever and whether or not the<br>offence was committed in its territory, to submit the case without undue<br>delay to its competent authorities for the purpose of prosecution, through<br>proceedings in accordance with the laws of that State. Those authorities<br>shall take their decision in the same manner as in the case of any other<br>offence of a grave nature under the law of that State.</p>
<p>2. Whenever a State Party is permitted under its domestic law to extradite<br>or otherwise surrender one of its nationals only upon the condition that<br>the person will be retumed to that State to serve the sentence imposed as<br>a result of the trial or proceeding for which the extradition or surrender of<br>the person was sought, and this State and the State seeking the extradition<br>of the person agree with this option and other terms they may deem<br>appropriate, such a conditional extradition or surrender shall be sufficient<br>to discharge the obligation set forth in paragraph 1.</p>
<p>Article 9</p>
<p>1. The offences set forth in article 2 shall be deemed to be ineluded as<br>extraditable offences in any extradition treaty existing betwcen any of the<br>States Parties before the entry into forcc of this Convention. States<br>Parties undertake to inelude such offences as extraditable offences in<br>every extradition treaty to be subsequently concluded between them.</p>
<p>2. When a State Party which makes extradition conditional on the<br>existence of a treaty receives a requcst for extradition from another State<br>Party with which it has no extradition treaty, the requested State Party<br>may, at its option, consider this Convention as a legal basis for<br>extradition in respect of the offences set forth in article 2. Extradition</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>40</p>
<p>shall be subject to the other conditions provided by the law of the<br>requested State.</p>
<p>3. States Parties which do not make extradition conditional on the<br>existence of a treaty shall recognize the offences set forth in article 2 as<br>extraditable offences between themselves, subject to the conditions<br>provided by the law of the requested State.</p>
<p>4. If necessary, the offences set forth in article 2 shall be treated, for the<br>purposes of extradition between States Parties, as if they had been<br>committed not only in the place in which they occurred but also in the<br>territory of the States that have established jurisdiction in accordance<br>with article 6, paragraphs 1 and 2.</p>
<p>5. The provisions of all extradition treaties and arrangements between<br>States Parties with regard to offences set forth in article 2 shall be<br>deemed to be modified as between State Parties to the extent that they are<br>incompatible with this Convention.</p>
<p>Article 10</p>
<p>1. States Parties shall afford one another the greatest measure of<br>assistance in connection with investigations or criminal or extradition<br>proceedings brought in respect of the offences set forth in article 2,<br>ineluding assistance in obtaining evidence at their disposal necessary for<br>the proceedings.</p>
<p>2. States Parties shall carry out their obligations under paragraph 1 in<br>conformity with any treaties or other arrangements on mutual legal<br>assistance that may exist between them. In the absence of such treaties or<br>arrangements, States Parties shall afford one another assistance in<br>accordance with their domestic law.</p>
<p>Article 11</p>
<p>None of the offences set forth in article 2 shall be regarded, for the<br>purposes of extradition or mutual legal assistance, as a political offence<br>or as an offence connected with a political offence or as an offence<br>inspired by political motives. Accordingly, a request for extradition or for<br>mutual legal assistance based on such an offence may not be refused on<br>the sole ground that it concems a political offence or an offence<br>connected with a political offence or an offence inspired by political<br>motives.</p>
<p>Article 12</p>
<p>Nothing in this Convention shall be interpreted as imposing an obligation<br>to extradite or to afford mutual legal assistance, if the requested State<br>Party has substantial grounds for believing that the request for extradition<br>for offences set forth in article 2 or for mutual legal assistance with</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>41</p>
<p>rcspect to such offences has been made for the purpose of prosecuting or<br>punishing a person on account of that person’s race, religion, nationality,<br>ethnic origin or political opinion or that compliancc with the request<br>would cause prejudice to that person’s position for any of these reasons.</p>
<p>Article 13</p>
<p>1. A person who is being detained or is serving a scntence in the territory<br>of one State Party whose presence in another State Party is requested for<br>purposes of testimony, identification or otherwise providing assistance in<br>obtaining evidence for the investigation or prosecution of offences under<br>this Convention may be transferred if the following conditions are met:</p>
<p>(a) The person freely gives his or her informed consent; and</p>
<p>(b) The competent authorities of both States agree, subject to such<br>conditions as those States may deem appropriate.</p>
<p>2. For the purposes of this article:</p>
<p>(a) The State to which the person is transferred shall have the authority<br>and obligation to keep the person transferred in custody, unless otherwise<br>requested or authorized by the State from which the person was<br>transferred;</p>
<p>(b) The State to which the person is transferred shall without delay<br>implement its obligation to retum the person to the custody of the State<br>from which the person was transferred as agreed beforehand, or as<br>otherwise agreed, by the competent authorities of both States;</p>
<p>(c) The State to which the person is transferred shall not require the State<br>from which the person was transferred to initiate extradition proceedings<br>for the retum of the person;</p>
<p>(d) The person transferred shall receive eredit for service of the sentence<br>being served in the State from which he was transferred for time spent in<br>the custody of the State to which he was transferred.</p>
<p>3. Unless the State Party from which a person is to be transferred in<br>accordance with this article so agrees, that person, whatever his or her<br>nationality, shall not be prosecuted or detained or subjeeted to any other<br>rcstriction of his or her personal liberty in the territory of the State to<br>which that person is transferred in respect of acts or convictions anterior<br>to his or her departure from the territory of the State from which such<br>person was transferred.</p>
<p>Article 14</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>Any person who is taken into custody or regarding whom any other<br>measures are taken or proceedings are carried out pursuant to this<br></p>
<p>42</p>
<p>Convention shall be guaranteed fair treatment, ineluding enjoyment of all<br>rights and guarantees in conformity with the law of the State in the<br>territory of which that person is present and applicable provisions of<br>intemational law, ineluding intemational law of human rights.</p>
<p>Article 15</p>
<p>States Parties shall cooperate in the prevention of the offences set forth in<br>article 2, particularly:</p>
<p>(a) By taking all practicable measures, ineluding, if necessary, adapting<br>their domestic legislation, to prevent and counter preparations in their<br>respective territories for the commission of those offences within or<br>outside their territories, ineluding measures to prohibit in their territories<br>illegal activities of persons, groups and organizations that encourage,<br>instigate, organize, knowingly finance or engage in the perpetration of<br>offences as set forth in article 2;</p>
<p>(b) By exchanging accurate and verified information in accordance with<br>their national law, and coordinating administrative and other measures<br>taken as appropriate to prevent the commission of offences as set forth in<br>article 2;</p>
<p>(c) Where appropriate, through research and development regarding<br>methods of detection of explosives and other harmful substances that can<br>cause death or bodily injury, consultations on the development of<br>standards for marking explosives in order to identify their origin in post-<br>blast investigations, exchange of information on preventive measures,<br>cooperation and transfer of technology, equipment and related materials.</p>
<p>Article 16</p>
<p>The State Party where the alleged offender is prosecuted shall, in<br>accordance with its domestic law or applicable procedures, communicate<br>the final outeome of the proceedings to the Secretary-General of the<br>United Nations, who shall transmit the information to the other States<br>Parties.</p>
<p>Article 17</p>
<p>The States Parties shall carry out their obligations under this Convention<br>in a manner consistent with the principtes of sovereign equality and<br>territorial integrity of States and that of non-intervention in the domestic<br>affairs of other States.</p>
<p>Article 18</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>Nothing in this Convention entitles a State Party to undertake in the<br>territory of another State Party the exercise of jurisdiction and<br></p>
<p>43</p>
<p>performancc of functions which are exclusively reserved for the<br>authorities of that other State Party by its domestic law.</p>
<p>Article 19</p>
<p>1. Nothing in this Convention shall affect other rights, obligations and<br>responsibilities of States and individuals under intemational law, in<br>partieular the purposes and principles of the Charter of the United<br>Nations and intemational humanitarian law.</p>
<p>2. The activities of armed forces during an armed conflict, as those terms<br>are understood under intemational humanitarian law, which are governed<br>by that law, are not governed by this Convention, and the activities<br>undertaken by military forces of a State in the exercise of their offtcial<br>duties, inasmuch as they are governed by other rules of intemational law,<br>are not governed by this Convention.</p>
<p>Article 20</p>
<p>1. Any dispute between two or more States Parties conceming the<br>interpretation or application of this Convention which cannot be settled<br>through negotiation within a reasonable time shall, at the request of one<br>of them, be submitted to arbitration. If, within six months from the date<br>of the request for arbitration, the parties are unable to agree on the<br>organization of the arbitration, any one of those parties may refer the<br>dispute to the Intemational Court of Justice, by application, in conformity<br>with the Statute of the Court.</p>
<p>2. Each State may at the time of signature, ratification, acceptance or<br>approval of this Convention or accession thereto declare that it does not<br>consider itself bound by paragraph 1. The other States Parties shall not be<br>bound by paragraph 1 with respect to any State Party which has made<br>such a reservation.</p>
<p>3. Any State which has made a reservation in accordance with paragraph<br>2 may at any time withdraw that reservation by notification to the<br>Secretary-General of the United Nations.</p>
<p>Article 21</p>
<p>1. This Convention shall be open for signature by all States from 12<br>January 1998 until 31 December 1999 at United Nations Hcadquarters in<br>New York.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>2. This Convention is subject to ratification, acceptance or approval. The<br>instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with<br>the Secretary-General of the United Nations.</p>
<p>44</p>
<p>3. This Convention shall be open to accession by any State. The<br>instruments of accession shall be deposited with the Secretary-General of<br>the United Nations.</p>
<p>Article 22</p>
<p>1. This Convention shall enter into force on the thirtieth day following<br>the date of the deposit of the twenty-second instrument of ratification,<br>acceptance, approval or accession with the Secretary-General of the<br>United Nations.</p>
<p>2. For each State ratifying, accepting, approving or acceding to the<br>Convention after the deposit of the twenty-second instrument of<br>ratification, acceptance, approval or accession, the Convention shall enter<br>into force on the thirtieth day after deposit by such State of its instrument<br>of ratification, acceptance, approval or accession.</p>
<p>Article 23</p>
<p>1. Any State Party may denounce this Convention by written notification<br>to the Secretary-General of the United Nations.</p>
<p>2. Denunciation shall take effect one year following the date on which<br>notification is received by the Secretary-General of the United Nations.</p>
<p>Article 24</p>
<p>The original of this Convention, of which the Arabic, Chinese, English,<br>French, Russian and Spanish texts are equally authentic, shall be<br>deposited with the Secretary-General of the United Nations, who shall<br>send certified copies thereof to all States.</p>
<p>IN WITNESS WHEREOF, the undersigned, being duly authorized<br>thereto by their respective Govemments, have si gned this Convention,<br>opened for signature atNew York on 12 January 1998.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>45</p>
<h3>Konventionstexten i översättning till svenska</h3>
<h2>Internationell konvention om bekämpande av<br>bombattentat av terrorister</h2>
<p>De stater som är parter i denna konvention,</p>
<p>som beaktar ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga<br>om upprätthållande av internationell fred och säkerhet och främjande av<br>grannsämja, vänskapliga förbindelser och samarbete mellan statema,</p>
<p>som är djupt oroade över upptrappningen över hela världen av terrordåd i<br>alla förmer och yttringar,</p>
<p>som erinrar om förklaringen i anledning av Förenta nationernas<br>femtioårsdag den 24 oktober 1995,</p>
<p>som även erinrar om förklaringen om åtgärder för att undanröja<br>internationell terrorism, bifogad generalförsamlingens resolution 49/60<br>av den 9 december 1994, i vilken bl.a. sägs att ”Förenta nationernas<br>medlemsstater högtidligt bekräftar sitt kategoriska fördömande av alla<br>terrordåd, terrormetoder och terrormanipulationer såsom brottsliga och<br>oförsvarliga var de än begås och vem som än begår dem, inberäknat<br>handlingar som äventyrar de vänskapliga relationerna mellan stater och<br>folk och hotar staternas territoriella integritet och säkerhet”,</p>
<p>som konstaterar att statema i förklaringen även uppmanas omedelbart se<br>över räckvidden av de befintliga internationella rättsreglerna om<br>förebyggande, bekämpande och undanröjande av terrorism i alla dess<br>former och yttringar i syfte att säkerställa att det finns ett omfattande<br>rättsligt ramverk som täcker frågans alla aspekter”,</p>
<p>som vidare erinrar om generalförsamlingens resolution 51/210 av den 17<br>december 1996 och den förklaring till komplettering av 1994 års<br>förklaring om åtgärder för att undanröja internationell terrorism, som<br>bifogades resolutionen,</p>
<p>som även konstaterar att terroristattacker med sprängämnen eller andra<br>livsfarliga anordningar har blivit allt vanligare,</p>
<p>som vidare konstaterar att gällande multilaterala rättsregler inte på ett<br>adekvat sätt riktar sig mot sådana attacker,</p>
<p>som är övertygade om att det föreligger ett trängande behov av att öka<br>det internationella samarbetet mellan stater när det gäller att utforma och<br>vidta effektiva och praktiska åtgärder för att förebygga sådana terrordåd<br>och för att lagföra och bestraffa förövarna,<br></p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>46</p>
<p>som finner att förekomsten av sådana dåd djupt oroar hela det<br>internationella samfundet,</p>
<p>som konstaterar att staternas försvarsmakters verksamhet regleras av<br>folkrättsliga regler som ligger utanför ramen för denna konvention och att<br>det förhållandet att vissa gärningar inte omfattas av denna konvention<br>inte innebär att på annat sätt olagliga handlingar godtas eller legitimeras<br>eller att lagföring enligt annan lagstiftning är utesluten,</p>
<p>har kommit överens om följande:</p>
<p>Artikel 1</p>
<p>I denna konvention används följande beteckningar med de betydelser<br>som här anges:</p>
<p>1. statlig eller annan offentlig anläggning: vaije permanent eller tillfällig<br>anläggning eller transportmedel som används eller har tagits i besittning<br>av företrädare för en stat, regeringsledamöter, den lagstiftande<br>församlingen eller domstolarna, eller av tjänstemän eller andra anställda<br>hos en stat eller annan offentlig myndighet eller offentligt organ eller av<br>tjänstemän eller andra anställda hos en mellanstatlig organisation i<br>samband med deras tjänsteutövning.</p>
<p>2. inffastrukturanläggning: vaije anläggning i offentlig eller privat ägo<br>som tillhandahåller eller distribuerar tjänster till förmån för allmänheten,<br>såsom vatten, avlopp, energi, bränsle eller kommunikationer.</p>
<p>3. sprängämne eller annan livsfarlig anordning:</p>
<p>a) ett vapen eller en anordning för sprängning eller framkallande av<br>brand som har konstruerats för eller har möjlighet att orsaka dödsfall,<br>allvarlig kroppsskada eller betydande materiell skada, eller</p>
<p>b) ett vapen eller en anordning som har konstruerats för eller har<br>möjlighet att orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller betydande<br>materiell skada genom utsläpp, spridning eller inverkan av giftiga<br>kemiska ämnen, biologiska agenser eller toxiner eller liknande substanser<br>eller strålning eller radioaktivt material.</p>
<p>4. en stats försvarsmakt: en stats väpnade styrkor som är organiserade,<br>utbildade och utrustade enligt statens nationella lagstiftning,<br>huvudsakligen för nationellt försvar eller säkerhet samt personer som är<br>verksamma till stöd för dessa väpnade styrkor och står under dessas<br>formella befäl, kontroll och ansvar.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>5. allmän plats: de delar av byggnad, mark, väg, vattenväg eller annan<br>plats som är tillgängliga eller öppna för allmänheten antingen ständigt,<br>periodiskt eller tillfälligt och varje utrymme för handel,kultur, historia,<br></p>
<p>47</p>
<p>utbildning, religion, det allmänna, underhållning, rekreation eller<br>liknande som på så sätt är tillgängligt eller öppet för allmänheten.</p>
<p>6. allmänt transportsystem: alla anläggningar, transportmedel och<br>hjälpmedel i allmän eller privat ägo som används vid eller för offentligt<br>tillgängliga tjänster för transport av personer eller gods.</p>
<p>Artikel 2</p>
<p>1. En person begår ett brott i den mening som avses i denna konvention,<br>om personen rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar, avlossar eller<br>spränger ett sprängämne eller en annan livsfarlig anordning i, in i eller<br>mot en allmän plats, en statlig eller annan offentlig anläggning, ett<br>allmänt transportsystem eller en inffastrukturanläggning</p>
<p>a) med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada, eller</p>
<p>b) med uppsåt att orsaka omfattande förstörelse av sådan plats,<br>anläggning eller system, om förstörelsen leder till eller är ägnad att leda<br>till betydande ekonomisk skada.</p>
<p>2. En person begår även ett brott om personen försöker begå ett sådant<br>brott som anges i punkt 1.</p>
<p>3. En person begår även ett brott om personen</p>
<p>a) medverkar till ett sådant brott som anges i punkt 1 eller 2, eller</p>
<p>b) värvar eller instruerar andra för att dessa skall begå ett sådant brott<br>som anges i punkt 1 eller 2, eller</p>
<p>c) på annat sätt bidrar till att en grupp personer som handlar med ett<br>gemensamt syfte begår ett eller flera sådana brott som anges i punkt 1<br>eller 2; ett sådant bidrag måste vara uppsåtligt och ske antingen i syfte att<br>främja gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller syfte eller i vetskap<br>om gruppens avsikt att begå det eller de berörda brotten.</p>
<p>Artikel 3</p>
<p>Denna konvention är inte tillämplig om brottet begås inom en enda stat,<br>om den misstänkte och offren är medborgare i den staten, om den<br>misstänkte påträffas inom den statens territorium och om ingen annan stat<br>har en grund enligt artikel 6.1 eller 6.2 i denna konvention för att utöva<br>domsrätt, bortsett från att bestämmelserna i artikel 10 - 15 vid behov<br>skall tillämpas i sådana fall.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>48</p>
<p>Artikel 4</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>Vaije konventionsstat skall vidta de åtgärder som fordras</p>
<p>a) för att i sin nationella lagstiftning fastställa att de brott som anges i<br>artikel 2 i denna konvention är brottsliga handlingar och</p>
<p>b) för att belägga dessa brott med lämpliga straff, varvid hänsyn skall tas<br>till brottens allvarliga beskaffenhet.</p>
<p>Artikel 5</p>
<p>Varje konventionsstat skall vidta de åtgärder, inbegripet i förekommande<br>fall nationell lagstiftning, som fordras, för att säkerställa att brottsliga<br>handlingar inom denna konventions tillämpningsområde - särskilt om<br>handlingarna är avsedda eller ägnade att framkalla skräck hos<br>allmänheten, en grupp personer eller särskilda personer - inte under<br>några omständigheter rättfärdigas av överväganden av politisk, filosofisk,<br>ideologisk, rasmässig, etnisk, religiös eller annan liknande karaktär, utan<br>bestraffas med straff som står i överenstämmelse med handlingarnas<br>allvarliga beskaffenhet.</p>
<p>Artikel 6</p>
<p>1. Vaije konventionsstat skall vidta de åtgärder som fordras för att den<br>skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2</p>
<p>a) om brottet har begåtts inom den statens territorium,</p>
<p>b) om brottet har begåtts ombord på ett fartyg som förde den statens flagg<br>eller ombord på ett luftfartyg som var registrerat enligt dess lagstiftning<br>när brottet begicks, eller</p>
<p>c) om brottet har begåtts av en av den statens medborgare.</p>
<p>2. En konventionsstat får även fastställa att den har domsrätt beträffande<br>varje sådant brott</p>
<p>a) om brottet har begåtts mot en av den statens medborgare,</p>
<p>b) om brottet har begåtts mot en statlig eller annan offentlig anläggning<br>som tillhör den staten utomlands, inbegripet en ambassad eller annan<br>diplomatisk eller konsulär lokal som tillhör den staten,</p>
<p>c) om brottet har begåtts av en statslös person med hemvist inom den<br>statens territorium,</p>
<p>d) om brottet har begåtts vid ett försök att tvinga den staten att vidta eller<br>avstå från att vidta en handling,</p>
<p>49</p>
<p>e) om brottet har begåtts ombord på ett luftfartyg som den statens Prop. 2000/01.86<br>regering har under sin förvaltning. Bilaga 2</p>
<p>3. Varje konventionsstat skall vid ratifikation, godtagande eller<br>godkännande av eller anslutning till denna konvention underrätta Förenta<br>nationernas generalsekreterare om den domsrätt som staten har fastställt i<br>sin nationella lagstiftning i enlighet med punkt 2. Så snart en förändring<br>görs skall den berörda konventionsstaten underrätta generalsekreteraren.</p>
<p>4. Varje konventionsstat skall även vidta de åtgärder som fordras för att<br>den skall kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2<br>i de fall då den misstänkte befinner sig inom statens territorium och<br>staten inte utlämnar vederbörande till någon av de konventionsstater som<br>har fastställt att de har domsrätt i enlighet med punkterna 1 eller 2.</p>
<p>5. Denna konvention utesluter inte att en konventionsstat utövar domsrätt<br>i brottmål i enlighet med sin nationella lagstiftning.</p>
<p>Artikel 7</p>
<p>1. När en konventionsstat har mottagit information om att en person som<br>har begått eller misstänks för att ha begått ett sådant brott som anges i<br>artikel 2 kan befinna sig inom dess territorium, skall den staten vidta de<br>åtgärder som kan fordras enligt dess nationella lagstiftning för att utreda<br>de omständigheter som informationen avser.</p>
<p>2. Efter att ha övertygat sig om att omständigheterna motiverar det skall<br>den konventionsstat inom vars territorium den som har begått brottet eller<br>misstänks för detta befinner sig, vidta de enligt den nationella<br>lagstiftningen lämpliga åtgärderna för att säkerställa den personens<br>närvaro för åtal eller utlämning.</p>
<p>3. Den som är föremål för de åtgärder som avses i punkt 2 skall ha rätt att</p>
<p>a) ofördröjligen sätta sig i förbindelse med närmaste behöriga företrädare<br>för den stat i vilken personen är medborgare eller för den stat som annars<br>är behörig att tillvarata personens rättigheter eller, om personen är<br>statslös, för den stat inom vars territorium personen har sitt hemvist,</p>
<p>b) ta emot besök av en företrädare för den staten,</p>
<p>c) bli informerad om sina rättigheter enligt a och b.</p>
<p>4. De rättigheter som avses i punkt 3 skall utövas i enlighet med lagar<br>och andra författningar i den stat inom vars territorium den som har<br>begått brottet eller misstänks för detta befinner sig, under förutsättning att<br>dessa lagar och andra författningar gör det möjligt att fullt ut uppnå de<br>syften som avses med de enligt punkt 3 tillerkända rättigheterna.</p>
<p>50</p>
<p>5. Bestämmelserna i punkterna 3 och 4 skall inte inverka på rätten for en P<sup>ro</sup>P- 2000/01.86<br>konventionsstat med anspråk på domsrätt enligt artikel 6.1 c eller 6.2 c att Bilaga 2<br>anmoda Internationella Rödakorskommittén att sätta sig i förbindelse<br>med och besöka den misstänkte.</p>
<p>6. Om en konventionsstat har tagit någon i förvar i enlighet med denna<br>artikel skall den omedelbart, direkt eller via Förenta nationernas<br>generalsekreterare, underrätta de konventionsstater som har fastställt att<br>de har domsrätt i enlighet med artikel 6.1 och 6.2 och, om den<br>förstnämnda staten finner det lämpligt, alla andra berörda<br>konventionsstater om att personen har tagits i förvar och om de<br>omständigheter som motiverar att så har skett. Den stat som verkställer<br>en utredning som avses i punkt 1 skall genast underrätta de nämnda<br>konventionsstatema om utredningsresultatet och ange huruvida den avser<br>att utöva domsrätt.</p>
<p>Artikel 8</p>
<p>1. I de fall där artikel 6 är tillämplig skall den konventionsstat inom vars<br>territorium den misstänkte befinner sig, om den inte utlämnar<br>vederbörande, undantagslöst och oberoende av om brottet har begåtts<br>inom dess territorium vara skyldig att utan onödigt dröjsmål genom<br>förfaranden i enlighet med den statens lagstiftning överlämna ärendet till<br>sina behöriga myndigheter för beslut i åtalsfrågan. Dessa myndigheter<br>skall fatta beslut enligt samma regler som gäller i fråga om varje annat<br>brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i den staten.</p>
<p>2. Om en konventionsstat enligt sin nationella lagstiftning har rätt att<br>utlämna eller på annat sätt överföra en av sina medborgare endast på<br>villkor att vederbörande återlämnas till den staten för att avtjäna det straff<br>som ådömts till följd av den rättegång eller det förfarande för vilket<br>utlämnandet eller överförandet begärdes, och denna stat och den stat som<br>begär utlämning är överens om detta alternativ och de andra villkor som<br>de anser lämpliga, skall en sådan villkorlig utlämning eller ett sådant<br>överförande vara tillräckligt för att upphäva den skyldighet som anges i<br>punkt 1.</p>
<p>Artikel 9</p>
<p>1. De brott som anges i artikel 2 skall anses tillhöra de utlämningsbara<br>brotten i varje utlämningsavtal som redan föreligger mellan några av<br>konventionsstatema före denna konventions ikraftträdande.<br>Konventionsstatema åtar sig att ta med sådana brott som utlämningsbara<br>brott i varje utlämningsavtal som senare kommer att ingås mellan dem.</p>
<p>2. Om en konventionsstat som för utlämning ställer som villkor att ett<br>utlämningsavtal skall föreligga, mottar en framställning om utlämning<br>från en annan konventionsstat med vilken den inte har ingått sådant avtal,<br>får den anmodade staten, efter fritt val, betrakta denna konvention som<br>laglig grund för utlämning för de brott som anges i artikel 2. För<br></p>
<p>51</p>
<p>utlämning skall gälla de övriga villkor som föreskrivs i den anmodade<br>statens lagstiftning.</p>
<p>3. Konventionsstater som för utlämning inte ställer som villkor att<br>utlämningsavtal skall föreligga, skall sinsemellan betrakta de brott som<br>anges i artikel 2 som utlämningsbara brott i enlighet med de villkor som<br>uppställs i den anmodade statens lagstiftning.</p>
<p>4. Om så är nödvändigt skall för utlämning mellan konventionsstater de<br>brott som anges i artikel 2 behandlas som om de begåtts inte endast på<br>gämingsorten utan även inom territoriet för de stater som har fastställt att<br>de har domsrätt i enlighet med artikel 6.1 och 6.2.</p>
<p>5. Bestämmelserna i alla fördrag och avtal om utlämning mellan<br>konventionsstater med avseende på brott som anges i artikel 2 skall anses<br>vara ändrade mellan konventionsstatema i den utsträckning som de är<br>oförenliga med denna konvention.</p>
<p>Artikel 10</p>
<p>1. Konventionsstatema skall lämna varandra största möjliga bistånd i<br>samband med utredningar, straffrättsliga förfaranden eller<br>utlämningsförfaranden som inletts med anledning av brott som anges i<br>artikel 2, inberäknat bistånd med tillhandahållande av bevismaterial som<br>de förfogar över och som är nödvändigt för förfarandet.</p>
<p>2. Konventionsstatema skall fullgöra sina skyldigheter enligt punkt 1 i<br>överensstämmelse med de fördrag eller andra avtal om internationell<br>rättslig hjälp som kan finnas mellan dem. Saknas sådana fördrag eller<br>avtal, skall konventionsstatema bistå varandra i enlighet med sin<br>nationella lagstiftning.</p>
<p>Artikel 11</p>
<p>Inget av de brott som anges i artikel 2 skall med avseende på utlämning<br>eller internationell rättslig hjälp betraktas som ett politiskt brott, som ett<br>brott förknippat med ett politiskt brott eller som ett brott som inspirerat<br>av politiska motiv. Följaktligen får en framställning om utlämning eller<br>internationell rättslig hjälp som grundar sig på ett sådant brott inte avslås<br>endast av det skälet att framställningen avser ett politiskt brott, ett brott<br>förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska<br>motiv.</p>
<p>Artikel 12</p>
<p>Ingen bestämmelse i denna konvention skall tolkas så att<br>utlämningsskyldighet eller skyldighet att lämna internationell rättslig<br>hjälp uppkommer om den anmodade staten har grundad anledning att<br>anta att en ramställning om utlämning för brott som anges i artikel 2 eller<br>om internationell rättslig hjälp avseende sådana brott har gjorts i syfte att<br></p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>52</p>
<p>åtala eller straffa en person i anledning av dennas ras, trosbekännelse, P<sup>ro</sup>P' 2000/01.86<br>nationalitet, etniska ursprung eller politiska uppfattning eller att bifall till Bilaga 2<br>framställningen skulle vara till men för den personens ställning av något<br>av dessa skäl.</p>
<p>Artikel 13</p>
<p>1. En person som undergår verkställighet av en påföljd eller på annat sätt<br>är i fängsligt förvar inom en konventionsstats territorium och vars<br>närvaro i en annan konventionsstat begärs för vittnesmål, identifiering<br>eller annan medverkan för att få fram bevisning för utredning av eller åtal<br>för av brott enligt denna konvention far överföras under förutsättning att</p>
<p>a) personen frivilligt och välinformerad ger sitt samtycke, och</p>
<p>b) att båda staternas behöriga myndigheter ger sitt tillstånd, med<br>förbehåll för sådana villkor som dessa stater kan anse vara lämpliga.</p>
<p>2. Vid tillämpningen av denna artikel gäller följande:</p>
<p>a) Den stat till vilken personen överförs skall ha behörighet och<br>skyldighet att hålla den överförda personen i fängsligt förvar, såvida inte<br>den stat från vilken personen överfördes begär eller tillåter något annat.</p>
<p>b) Den stat till vilken personen överförs skall ofördröjligen fullgöra sin<br>skyldighet att återlämna personen till fängsligt förvar i den stat från<br>vilken personen överfördes i enlighet med vad de båda staternas behöriga<br>myndigheter i förväg eller på annat sätt kommit överens om.</p>
<p>c) Den stat till vilken personen överförs far inte kräva att den stat varifrån<br>personen överfördes inleder ett utlämningsförfarande för att personen<br>skall återlämnas.</p>
<p>d) Den överförda personen skall i fråga om verkställigheten av den<br>påföljd som verkställs i den stat varifrån överförandet skedde<br>tillgodoräknas den tid som tillbringas i fängsligt förvar i den stat till<br>vilken personen överfördes.</p>
<p>3. Utan samtycke av den konventionsstat från vilken en person skall<br>överföras i enlighet med denna artikel får inte den personen, oavsett hans<br>eller hennes nationalitet, inom territoriet för den stat till vilken<br>överförandet sker åtalas eller häktas eller bli föremål för någon annan<br>frihetsberövande åtgärd med avseende på gärningar som begåtts eller<br>domar som meddelats före personens avresa från territoriet för den stat<br>från vilken han eller hon överfördes.</p>
<p>Artikel 14</p>
<p>Den som tas i fängsligt förvar eller gentemot vilken andra åtgärder vidtas<br>eller förfaranden genomförs med stöd av denna konvention skall<br></p>
<p>53</p>
<p>garanteras en rättvis behandling som innefattar åtnjutande av alla<br>rättigheter och garantier i enlighet med lagstiftningen i den stat inom vars<br>territorium personen befinner sig och i enlighet med tillämpliga<br>folkrättsliga bestämmelser, däribland principerna om de mänskliga<br>rättigheterna.</p>
<p>Artikel 15</p>
<p>Konventionsstatema skall samarbeta för att förebygga sådana brott som<br>anges i artikel 2, särskilt</p>
<p>a) genom att vidta alla åtgärder som är möjliga, inberäknat anpassning av<br>sin nationella lagstiftning om det behövs, för att förebygga och motverka<br>förberedelser inom sina respektive territorier till förövandet av dessa<br>brott inom eller utom sina territorier, däribland åtgärder för att inom<br>dessa territorier förhindra sådan illegal verksamhet av personer, grupper<br>och organisationer varigenom dessa främjar, anstiftar, organiserar,<br>uppsåtligt finansierar eller deltar i förövandet av sådana brott som anges i<br>artikel 2,</p>
<p>b) genom att utbyta precis och verifierad information i enlighet med sin<br>nationella lagstiftning och genom att samordna administrativa och andra<br>åtgärder som vidtas i förekommande fall för att förebygga att sådana brott<br>som anges i artikel 2 begås,</p>
<p>c) där så är lämpligt, genom forskning och utveckling i fråga om metoder<br>för att påvisa av sprängämnen och andra farliga ämnen som kan orsaka<br>dödsfall eller kroppsskada, samråd om utveckling av normer för<br>märkning av sprängämnen for att kunna fastställa dessas ursprung vid<br>utredningar efter explosioner, utbyte av information om förebyggande<br>åtgärder samt samarbete och överförande i fråga om teknologi, utrustning<br>och dit hörande materiel.</p>
<p>Artikel 16</p>
<p>Den konventionsstat där en misstänkt åtalas skall i enlighet med sin<br>nationella lagstiftning eller sina tillämpliga förfaranden meddela<br>slutresultatet av förfarandet till Förenta nationernas generalsekreterare,<br>som skall vidarebefordra informationen till de övriga<br>konventionsstatema.</p>
<p>Artikel 17</p>
<p>Konventionsstatema skall fullgöra sina förpliktelser enligt denna<br>konvention på ett sätt som är förenligt med principerna om staters<br>suveräna likställdhet och territoriella integritet samt med principen om<br>nonintervention.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>54</p>
<p>Artikel 18</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>Ingen bestämmelse i denna konvention tillåter en konventionsstat att<br>inom en annan konventionsstats territorium utöva domsrätt och fullgöra<br>uppgifter som är uteslutande förbehållna myndigheterna i den andra<br>konventionsstaten enligt den nationella lagstiftningen.</p>
<p>Artikel 19</p>
<p>1. Ingen bestämmelse i denna konvention skall inverka på andra<br>rättigheter, skyldigheter och ansvar för stater och enskilda enligt<br>folkrätten, särskilt ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas<br>stadga och internationell humanitär rätt.</p>
<p>2. På sådan verksamhet av väpnade styrkor under en väpnad konflikt -<br>med den innebörd som dessa termer har i internationell humanitär rätt -<br>som regleras av sådan rätt är inte denna konvention tillämplig; den<br>verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt då denna fullgör sina<br>officiella uppgifter är inte underkastad denna konvention i den som<br>verksamheten regleras av andra folkrättsliga regler.</p>
<p>Artikel 20</p>
<p>1. Varje tvist mellan två eller flera konventionsstater angående<br>tolkningen eller tillämpningen av denna konvention som inte kan lösas<br>genom förhandlingar inom rimlig tid, skall på begäran av någon av dem<br>hänskjutas till skiljedom. Om parterna inom sex månader efter det att<br>begäran om skiljedom framställts inte kan enas om utformningen av<br>skilj edomsförfarandet, kan endera parten hänskjuta tvisten till<br>Internationella domstolen genom ansökan i enlighet med domstolens<br>stadga.</p>
<p>2. Vaije stat får vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller<br>godkännande av denna konvention eller vid anslutning till den förklara<br>att den inte anser sig vara bunden av punkt 1. De övriga<br>konventionsstatema blir inte bundna av punkt 1 gentemot en<br>konventionsstat som har gjort ett sådant förbehåll.</p>
<p>3. En stat som har gjort ett förbehåll enligt punkt 2 får när som helst<br>återta förbehållet genom en underrättelse till Förenta nationernas<br>generalsekreterare.</p>
<p>Artikel 21</p>
<p>1. Denna konvention skall stå öppen för undertecknande av alla stater<br>från och med den 12 januari 1998 till och med den 31 december 1999 i<br>Förenta nationernas högkvarter i New York.</p>
<p>55</p>
<p>2. Denna konvention skall ratificeras, godtas eller godkännas.<br>Ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumenten skall<br>deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare.</p>
<p>3. Denna konvention skall stå öppen för anslutning av alla stater.<br>Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos Förenta nationernas<br>generalsekreterare.</p>
<p>Artikel 22</p>
<p>1. Denna konvention träder i kraft den trettionde dagen efter den dag då<br>det tjugoandra ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller<br>anslutningsinstrumentet deponerades hos Förenta nationernas<br>generalsekreterare.</p>
<p>2. För varje stat som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till<br>konventionen efter det att det tjugoandra ratifikations-, godtagande-,<br>godkännande- eller anslutningsinstrumentet har deponerats träder<br>konventionen i kraft den trettionde dagen efter den dag då staten i fråga<br>deponerade sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller<br>anslutningsinstrument.</p>
<p>Artikel 23</p>
<p>1. En konventionsstat får säga upp denna konvention genom skriftlig<br>underrättelse till Förenta nationernas generalsekreterare.</p>
<p>2. Uppsägningen träder i kraft ett år efter den dag då Förenta nationernas<br>generalsekreterare mottog underrättelsen.</p>
<p>Artikel 24</p>
<p>Originalet till denna konvention, vars arabiska, engelska, franska,<br>kinesiska, ryska och spanska texter är lika giltiga, skall deponeras hos<br>Förenta nationernas generalsekreterare, som skall överlämna bestyrkta<br>kopior till alla stater.</p>
<p>TILL BEVIS HÄRPÅ har undertecknade, därtill vederbörligen<br>bemyndigade av sina regeringar, undertecknat denna konvention som<br>öppnades för undertecknande i New York den 12 januari 1998.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>56</p>
<h2>Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde<br>till Förenta nationernas konvention om bekämpande<br>av terroristbombdåd</h2>
<p>I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda Förenta nationernas<br>konvention om bekämpande av terroristbombdåd.</p>
<p>I promemorian görs bedömningen att ett tillträde kräver vissa ändringar<br>av de författningsbestämmelser som gäller for utlämning för brott och<br>internationell rättslig hjälp i brottmål. Ändringarna innebär att politiska<br>brott inte kan åberopas som vägransgrund. Promemorian innehåller inga<br>lagförslag. Vad gäller utlämning för brott anges att de ändringar som är<br>nödvändiga är föremål för beredning genom departementspromemorian<br>Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning (Ds 2000:3).<br>Beträffande internationell rättslig hjälp hänvisas till de förslag som<br>regeringen lämnat till riksdagen i propositionen Internationell rättslig<br>hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61).</p>
<p>I övrigt görs i promemorian bedömningen att ett tillträde till<br>konventionen inte kräver några lagändringar.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>57</p>
<p>Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över<br>promemorian Sveriges tillträde till Förenta<br>nationernas konvention om bekämpande av<br>terroristbombdåd</p>
<p>Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande<br>instanser:</p>
<p>Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Justitie-<br>kanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Juridiska<br>fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges Domareförbund,<br>Sveriges Advokatsamfund, samt Försvarsmakten.</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>58</p>
<h2>Justitiedepartementet</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001</p>
<p>Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,</p>
<p>Sahlin, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Bodström</p>
<p>Föredragande: statsrådet Bodström</p>
<p>Prop. 2000/01:86</p>
<p>Regeringen beslutar proposition Sveriges tillträde till Förenta nationernas<br>konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister</p>
<p>59</p>
<p>Eländers Gotab 61165, Stockholm 2001</p>
11att riksdagen godkänner Förenta nationernas (FN) konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister (avsnitt 5).?11att riksdagen godkänner Förenta nationernas (FN) konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister (avsnitt 5).bifall=utskottet2000/01:JuU27?BBordläggning2001-03-21 00:00:00inträffat2hanvisningINLInlämning2001-03-21 00:00:00inträffat60hanteringHÄNHänvisning2001-03-22 00:00:00inträffat3hanvisningREGRegistrering2001-03-22 00:00:00inträffat70hanteringMOTMotionstid slutar2001-04-05 00:00:00inträffat4hanvisninginlamnatavInlämnat avJustitiedepartementet2014-11-21 17:28:23statustextstatustextÄrendet är avslutatGO03862019-05-22 17:19:41tilldelatTilldelatJustitieutskottet2014-11-21 17:28:23behandlas_i2000/01:JuU27GO01JuU27bet2000/01JuU27Sveriges tillträde till FN:s konvention om bekämpning av terroristbombdådBetänkande