2230433GO03852000/0185propproppropProposition 2000/01:85PropositionPropositionJustitiedepartementet8502001-03-12 00:00:002025-12-19 14:06:592001-01-01 00:00:00Förberedelse till brott m.m. Prop. 2000/01:85digitaliseradhtmlskarvenhttps://data.riksdagen.se/dokument/GO0385/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/GO0385https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GO0385
<h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition<br>2000/01:85</h1>
<h2>Förberedelse till brott m.m.</h2>
<p>Prop.</p>
<p>2000/01:85</p>
<p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p>
<p>Stockholm den 12 mars 2001</p>
<p>Lena Hjelm-Wallén</p>
<p>Thomas Bodström</p>
<p>(J ustitiedepartementet)</p>
<h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2>
<p>I propositionen behandlas vissa frågor som rör straffrättens allmänna del.<br>Det föreslås att straffansvaret för förberedelse till brott reformeras och i<br>viss mån utvidgas. Vidare föreslås, i förtydligande syfte, vissa ändringar i<br>bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till kropps-<br>skada eller sjukdom. Avsikten med ändringarna är att ge ytterligare väg-<br>ledning för bedömningen av när sådana brott skall anses som grova.</p>
<p>Propositionen tar även upp och behandlar frågor om bl.a. uppsåt och<br>medverkan till brott, liksom frågan om straffansvar för underlåtenhet att<br>bistå nödställd. Vidare innehåller propositionen en redogörelse för den<br>s.k. Lindomeproblematiken och de överväganden som har gjorts i anled-<br>ning därav. I dessa delar läggs inte fram några förslag till lagstiftning.</p>
<p>Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.</p>
<p>1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 85</p>
<h2>Innehållsförteckning</h2>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................3</p>
<p>2 Lagtext...............................................................................................4</p>
<p>3 Ärendet och dess beredning..............................................................6</p>
<p>4 Allmänna utgångspunkter för regeringens överväganden.................7</p>
<p>5 Uppsåt, fleras deltagande i brott m.m...............................................9</p>
<p>5.1 Uppsåt.................................................................................9</p>
<p>5.2 Fleras deltagande i brott....................................................13</p>
<p>5.3 Försök till brott.................................................................16</p>
<p>5.4 Underlåtenhet att avslöja eller hindra brott......................17</p>
<p>5.5 Underlåtenhet att bistå nödställd......................................20</p>
<p>5.5.1 Nuvarande reglering.......................................20</p>
<p>5.5.2 Överväganden.................................................21</p>
<p>5.6 Den s.k. Lindomeproblematiken.......................................25</p>
<p>5.6.1 Allmänt om Lindomeproblematiken..............25</p>
<p>5.6.2 Överväganden.................................................28</p>
<p>6 Förberedelse till brott......................................................................31</p>
<p>6.1 Nuvarande reglering.........................................................31</p>
<p>6.1.1 Förberedelse till brott.....................................32</p>
<p>6.1.2 Stämpling........................................................34</p>
<p>6.2 Behovet av en reform........................................................34</p>
<p>6.3 Ett reformerat förberedelsebrott.......................................36</p>
<p>6.4 Stämpling..........................................................................43</p>
<p>7 Vållandebrotten i 3 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken............................44</p>
<p>7.1 Nuvarande reglering.........................................................44</p>
<p>7.2 Vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller</p>
<p>sjukdom.............................................................................45</p>
<p>8 Kostnader........................................................................................48</p>
<p>9 Ikraftträdande..................................................................................48</p>
<p>10 Författningskommentar...................................................................48</p>
<p>Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:185).................. 53</p>
<p>Bilaga 2 Kommitténs lagförslag (SOU 1996:185).............................68</p>
<p>Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna......................................89</p>
<p>Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag................................................90</p>
<p>Bilaga 5 Lagrådets yttrande...............................................................92</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2001 ...... 93</p>
<h2>1 Förslag till riksdagsbeslut</h2>
<p>Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om<br>ändring i brottsbalken.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<h2>2 Lagtext</h2>
<p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 8 §§ samt 23 kap. 2 § brottsbalken<br>skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<h4>3 kap.</h4>
<p>7§<sup>T</sup></p>
<p>Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till<br>annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till fäng-<br>else, lägst sex månader och högst<br>sex år. Har gärningen begåtts vid<br>förande av motorfordon skall vid<br>bedömande av om brottet är grovt<br>särskilt beaktas om</p>
<p>gärningsmannen varit påverkad av<br>alkohol eller något annat medel.</p>
<p>Åsamkar någon av oaktsamhet<br>annan person sådan kroppsskada<br>eller sjukdom som ej är ringa,<br>döms för vållande till kroppsskada<br>eller sjukdom till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse i högst fyra år. Har<br>gärningen begåtts vid förande av<br>motorfordon skall vid bedömande<br>av om brottet är grovt särskilt<br>beaktas om gärningsmannen varit</p>
<p>Är brottet grovt, döms till fäng-<br>else, lägst sex månader och högst<br>sex år. Vid bedömande av om<br>brottet är grovt skall särskilt<br>beaktas</p>
<p>1. om gärningen har innefattat<br>ett medvetet risktagande av<br>allvarligt slag, eller</p>
<p>2. om gärningsmannen, när det<br>krävts särskild uppmärksamhet<br>eller skicklighet, har varit<br>påverkad av alkohol eller något<br>annat medel eller annars gjort sig<br>skyldig till en försummelse av<br>allvarligt slag.</p>
<p>§<sup>2</sup></p>
<p>Den som av oaktsamhet orsakar<br>annan person sådan kroppsskada<br>eller sjukdom som inte är ringa,<br>döms för vållande till kroppsskada<br>eller sjukdom till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse i högst fyra år. Vid<br>bedömande av om brottet är grovt<br>skall särskilt beaktas</p>
<p>1. om gärningen har innefattat<br>ett medvetet risktagande av</p>
<p>Senaste lydelse 1993:1462.</p>
<p><sup>2</sup> Senaste lydelse 1993:1462.</p>
<p>påverkad av alkohol eller något allvarligt slag, eller<br>annat medel.</p>
<p>2. om gärningsmannen, när det<br>krävts särskild uppmärksamhet<br>eller skicklighet, har varit<br>påverkad av alkohol eller något<br>annat medel eller annars gjort sig<br>skyldig till en försummelse av<br>allvarligt slag.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<h4>23 kap.</h4>
<p>Den som, med uppsåt att utföra<br>eller främja brott, lämnar eller<br>mottager penningar eller annat<br>såsom förlag eller vederlag för<br>brottet eller ock anskaffar,<br>förfärdigar, lämnar, mottager,<br>förvarar, fortskaffar eller tager<br>annan dylik befattning med gift,<br>sprängämne, vapen, dyrk,<br>förfalskningsverktyg eller annat<br>sådant hjälpmedel, skall i de fall<br>särskilt stadgande givits därom<br>dömas för förberedelse till brottet,<br>om han ej är förfallen till ansvar<br>för fullbordat brott eller försök.</p>
<p>I fall som särskilt angivas dömes<br>ock för stämpling till brott. Med<br>stämpling förstås, att någon i<br>samråd med annan beslutar<br>gärningen, så ock att någon söker<br>anstifta annan eller åtager eller<br>erbjuder sig att utföra den.</p>
<p>Straff för förberedelse eller<br>stämpling bestämmes under den<br>högsta och må sättas under den<br>lägsta gräns som gäller för<br>fullbordat brott; ej må dömas till<br>högre straff än fängelse i två år,<br>med mindre fängelse i åtta år eller<br>däröver kan följa å det fullbordade<br>brottet Var faran för brottets<br>fullbordan ringa, skall ej dömas<br>till ansvar.</p>
<p>2§</p>
<p>Den som, med uppsåt att utföra<br>eller främja brott,</p>
<p>1. tar emot eller lämnar pengar<br>eller annat som betalning för ett<br>brott eller för att täcka kostnader<br>för utförande av ett brott, eller</p>
<p>2. skaffar, tillverkar, lämnar, tar<br>emot, förvarar, transporterar,<br>sammanställer eller tar annan<br>liknande befattning med något<br>som är särskilt ägnat att användas<br>som hjälpmedel vid ett brott,</p>
<p>skall i de fall det särskilt anges<br>dömas för förberedelse till brottet,<br>om han inte gjort sig skyldig till<br>fullbordat brott eller försök.</p>
<p>I de fall det särskilt anges döms<br>för stämpling till brott. Med<br>stämpling förstås, att någon i<br>samråd med annan beslutar<br>gärningen eller att någon söker<br>anstifta annan eller åtar eller<br>erbjuder sig att utföra den.</p>
<p>Straff för förberedelse eller<br>stämpling skall bestämmas under<br>den högsta och får sättas under<br>den lägsta gräns som gäller för<br>fullbordat brott Högre straff än<br>fängelse i två år får bestämmas<br>endast om fängelse i åtta år eller<br>däröver kan följa på det<br>fullbordade brottet. Om faran för<br>att brottet skulle fullbordas var<br>ringa, skall inte dömas till ansvar.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<h2>3 Ärendet och dess beredning</h2>
<p>Efter beslut av regeringen den 11 maj 1994 tillkallades en särskild<br>utredare med uppdrag att kartlägga vissa närmare angivna<br>problemområden och att ge underlag för bedömning av vilka<br>lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som erfordras för att det straff-<br>bara området i berörda delar skulle få en utformning som motsvarar<br>dagens krav och i möjligaste mån avgränsas på ett klart och tydligt sätt<br>(Dir. 1994:39). Uppdraget gällde frågor med anknytning till det<br>subjektiva rekvisitet, främst uppsåtsregleringen, frågor om medverkan till<br>brott, de osjälvständiga brottsformema försök och förberedelse till brott<br>m.m. samt frågor om straffansvar för psykiskt störda lagöverträdare.</p>
<p>Utredningen, som arbetade under namnet Straffansvarsutredningen,<br>avlämnade i januari 1997 sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU<br>1996:185). Betänkandet är uppdelat i tre delar, A-C. Den inledande<br>delen, A, innehåller allmänna utgångspunkter för uppdraget enligt direk-<br>tiven. Del B, som innehåller förslag till lagstiftning, omfattar uppsåtsbe-<br>greppet, straffansvaret vid rus, frågor med anknytning till 23 kap. i<br>brottsbalken, straffansvar för underlåtenhet att bistå nödställd och vissa<br>andra frågor. Vidare behandlas den s.k. Lindomeproblematiken i denna<br>del. I betänkandets sista del, del C, tas frågor med anknytning till<br>psykiskt störda lagöverträdare upp. Förslagen i den delen har lagts till<br>grund för uppdrag till en parlamentarisk kommitté, Psykansvars-<br>kommittén, med uppgift att överväga frågor om ansvar och påföljder för<br>psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39, Ansvar och påföljder för<br>psykiskt störda lagöverträdare).</p>
<p>Denna proposition behandlar förslagen i del B, med undantag av ut-<br>redningens förslag beträffande 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken, som<br>har nära anknytning till de frågor som behandlas av den nyss nämnda<br>kommittén.</p>
<p>Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga I och dess<br>lagförslag i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en förteck-<br>ning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över<br>remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju 97/377).</p>
<p>Regeringen beslutade den 8 februari 2001 att inhämta Lagrådets<br>yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande<br>finns i bilaga 5. Lagrådet har godtagit förslaget men i sitt yttrande<br>föreslagit att uttrycket ”brott” i 23 kap. 2 § första stycket, första och<br>andra punkten bör anges i obestämd form snarare än i bestämd form.<br>Regeringen har följt Lagrådets förslag. I övrigt har vissa redaktionella<br>ändringar gjorts.</p>
<h2>4 Allmänna utgångspunkter för regeringens<br>överväganden</h2>
<p>Allmänstraffrättsliga frågor har endast i liten utsträckning uppmärk-<br>sammats i lagstiftningsarbetet sedan brottsbalkens införande år 1965. Det<br>viktigaste undantaget är den översyn av bl.a. 24 kap. brottsbalken som år<br>1994 ledde fram både till ändringar och förtydliganden när det gäller de<br>allmänna ansvarsffihetsgrundema och till att legalitetsprincipen fick en<br>klarare utformning.</p>
<p>Det kan alltså sägas att straffrättens allmänna del i huvudsak vilar på<br>lagregler och rättsgrundsatser som är av äldre datum och som inte varit<br>föremål för någon mer genomgripande översyn under mycket lång tid.</p>
<p>Sedan de nuvarande reglema antogs har samtidigt många viktiga<br>samhällsförändringar skett. Ett exempel är den närmast explosionsartade<br>utvecklingen av informationsteknologin. Sveriges engagemang på den<br>internationella arenan och allt närmare anknytning till de andra<br>europeiska länderna är också något som kan innebära behov av<br>förändringar av centrala straffrättsliga bestämmelser. Det har bl.a. mot<br>denna bakgrund ansetts vara angeläget att fortsätta det arbete med en<br>översyn av de allmänstraffrättsliga delarna av brottsbalken som<br>påbörjades med reformen av 24 kap. brottsbalken.</p>
<p>Regeringen tillsatte mot denna bakgrund år 1994 en utredning med<br>uppdrag att se över regelsystemet i 23 kap. brottsbalken och vissa andra<br>frågor rörande straffrättens allmänna del.</p>
<p>Utredningen, som antog namnet Straffansvarsutredningen, över-<br>lämnade sitt betänkande Straffansvarets gränser i januari 1997.<br>Betänkandet innehåller en mycket förtjänstfull genomgång och analys av<br>ett stort antal centrala frågor inom ramen för straffrättens allmänna del,<br>bl.a. uppsåt, straffansvar vid rus, medverkan, försök, förberedelse och<br>underlåtenhet att reagera mot annans brott. Härutöver behandlas dels en<br>eventuell kriminalisering av underlåtenhet att bistå nödställd, dels den<br>s.k. Lindome-problematiken och dels frågan om vilka omständigheter<br>som skall beaktas vid bedömande av om vissa oaktsamhetsbrott skall<br>anses som grova.</p>
<p>Det bör framhållas att utredningen på ett utmärkt sätt tillfört ett<br>straffrättsteoretiskt perspektiv på de frågeställningar som har behandlats.<br>Utredningen har vidare i många delar kommit med väl underbyggda<br>förslag till förändringar. Även om utredningens förslag inte genomförs i<br>alla delar står därför klart att utredningens analyser och överväganden<br>kommer att få stor betydelse för debatten om straffrättens allmänna del.</p>
<p>Samtidigt bör framhållas att utredningsuppdraget varit mycket brett<br>och att det därför, av naturliga skäl, inte varit möjligt för utredningen att i<br>alla delar genomföra en fullständig analys av konsekvenserna av de<br>framlagda förslagen.</p>
<p>Regeringens utgångspunkt vid en bedömning av de förslag som<br>utredningen har presenterat är att man bör iaktta stor försiktighet när det<br>gäller förändringar av sådana allmänna straffrättsliga regler som har ett<br>vidsträckt tillämpningsområde. Till denna grupp av regler hör huvud-<br>delen av de regler som utredningen behandlat, bl.a. reglema om uppsåt,<br>medverkan och försök.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Ett skäl att iaktta en sådan försiktighet är att sådana regler måste ges en<br>förhållandevis generell utformning och att den närmare innebörden av<br>dem därför alltid måste preciseras i rättstillämpningen. Varje förändring<br>av dessa allmänna, övergripande regler innebär ofrånkomligen att det<br>under en inte obetydlig tidsperiod kommer att råda viss osäkerhet om den<br>närmare innebörden av gällande rätt.</p>
<p>För att det skall vara försvarligt att föreslå ändringar i regler som,<br>genom utveckling i praxis och doktrin, kommit att få en relativt<br>preciserad innebörd fordras därför att det finns ett påtagligt praktiskt eller<br>rättspolitiskt behov av förändring. Ett sådant behov kan t.ex. bestå i att<br>regleringen är ofullständig och, på ett sätt som inte är sakligt motiverat,<br>innebär att klart straffvärda förfaranden inte är kriminaliserade, eller i att<br>regleringen avviker från de rättssäkerhetskrav som bör upprätthållas.<br>Sammantaget kan sägas att de fördelar som kan stå att vinna med en<br>förändring alltid måste vägas mot de nackdelar av nyss nämnt slag som<br>förändringen medför.</p>
<p>En annan utgångspunkt för regeringens bedömning är att förändringar<br>av centrala straffrättsliga bestämmelser, som har ett vidsträckt tillämp-<br>ningsområde, bör göras endast om konsekvenserna av ändringarna är<br>genomlysta på ett tillfredsställande sätt. Eftersom regler av den typ som<br>här diskuteras är tillämpliga i förhållande till en lång rad olika<br>brottstyper, och följaktligen har stor betydelse för att avgränsa det<br>straffbara området, torde ofta krävas en omfattande och ingående analys<br>för att man skall kunna överblicka konsekvenserna av en ny reglering.</p>
<p>Utifrån dessa utgångspunkter har regeringen i många delar - bl.a. vad<br>gäller uppsåt, medverkan, försök och underlåtenhet att avslöja eller<br>hindra brott - funnit att den nuvarande regleringen inte är behäftad med<br>sådana brister att de föreslagna ändringarna är motiverade från praktiska<br>eller rättspolitiska utgångspunkter. Regeringen har därför dragit<br>slutsatsen att utredningens förslag på dessa områden inte bör<br>genomföras. I sammanhanget kan sägas att utredningens arbete visar att<br>den nuvarande regleringen i dessa delar, även om den på vissa punkter<br>kan utsättas för kritik, i allt väsentligt har fungerat väl och avgränsar det<br>straffbara området på ett rimligt sätt. Detta avspeglar sig också i det<br>förhållandet att delar av utredningens förslag, trots att de på vissa punkter<br>innefattar ganska radikala förändringar i ett principiellt perspektiv, enligt<br>utredningens egen bedömning, inte är ägnade att medföra några större<br>förändringar av det straffbelagda området.</p>
<p>En närmare motivering till regeringens ställningstaganden i dessa delar<br>finns nedan i avsnitten 5.1-5.4.</p>
<p>Regeringen har härutöver funnit att utredningens förslag om en<br>kriminalisering av underlåtenhet att bistå nödställd inte bör genomföras.<br>Skälen bakom detta ställningstagande utvecklas i avsnitt 5.5.</p>
<p>När det gäller den s.k. Lindomeproblematiken är regeringen, i likhet<br>med utredningen, av den uppfattningen att det straffrättsliga och<br>straffprocessuella regelsystem som aktualiseras i ett fall som Lindome-<br>fallet motsvarar de krav man kan ställa i en rättsstat. Såsom utredningen<br>har anfört är det inte möjligt att komma till rätta med den situation som<br>uppstod i Lindomefallet genom tillämpning av lägre beviskrav, genom en<br>kriminalisering av efterföljande medhjälp eller genom införande av en</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>regel av typen ”felony murder”. Några särskilda förslag i denna del<br>lämnas följaktligen inte. Frågan behandlas närmare i avsnitt 5.6.</p>
<p>När det gäller förberedelsebrottet finns däremot, såsom utredningen<br>har påvisat, ett påtagligt behov av en reform. Den nuvarande regleringen<br>av förberedelse till brott kan betecknas som både kasuistisk och<br>otidsenlig. Framför allt är det nuvarande hjälpmedelsbegreppet illa<br>anpassat till många moderna brottstyper och till den teknologiska<br>utvecklingen. Frågan behandlas närmare i avsnitt 6.</p>
<p>Vad gäller utredningens förslag angående vållande till annans död och<br>vållande till kroppsskada eller sjukdom, slutligen, föreslås att dessa<br>genomförs med några smärre ändringar. Skälen bakom förslagen<br>utvecklas närmare i avsnitt 7.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<h2>5 Uppsåt, fleras deltagande i brott m.m.</h2>
<h3>5.1 Uppsåt</h3>
<p>Regeringens bedömning: Utredningens förslag till ett förändrat<br>uppsåtsbegrepp bör inte genomföras.</p>
<p>Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att<br>uppsåtsbegreppets närmare innebörd skall lagfästas genom införandet av<br>en regel i 1 kap. 2 § brottsbalken. Enligt förslaget skall en gärning anses<br>ha begåtts uppsåtligen om den är avsiktlig eller om den motsvarar vad<br>gärningsmannen har insett, uppfattat eller antagit om den. Utredningen<br>talar om två uppsåtsformer: avsiktsuppsåt och insiktsuppsåt.<br>Avsiktsuppsåtet (”avsiktlig” i lagtextförslaget) är enligt utredningen tänkt<br>att i sak motsvara det nuvarande direkta uppsåtet. Insiktsuppsåtet (”insett,<br>uppfattat eller antagit” i lagtextförslaget) motsvarar dels det nuvarande<br>indirekta uppsåtet (inklusive s.k. visshet om gämingsomständigheter),<br>dels den lägre grad av uppsåt som skall ersätta det eventuella uppsåtet.<br>Förslaget syftar således framför allt till att ändra den nedre gränsen för<br>uppsåt. I denna del innebär utredningens förslag att det eventuella<br>uppsåtet med hypotetiskt prov ersätts av vad som kan benämnas ett<br>kvalificerat sannolikhetsuppsåt där den nedre gränsen för uppsåt sätts till<br>vad gärningsmannen har antagit om sin gärning.</p>
<p>I förhållande till det nuvarande eventuella uppsåtet med hypotetiskt<br>prov skulle förslaget, enligt utredningen, sannolikt innebära förändringar<br>på åtminstone två punkter. För det första skulle en gärning alltid<br>bedömas som uppsåtlig i de fall då gärningsmannen visserligen inte är<br>säker på att gärningen kommer att leda till en viss effekt, men där han<br>eller hon ändå har tillräcklig insikt för att det skall kunna sägas att det var<br>rimligt för honom eller henne att utgå ifrån att så skulle bli fallet. Enligt<br>nuvarande uppsåtsbegrepp måste domstolarna i dessa fall, förutsatt att<br>graden av visshet inte når upp till vad som krävs för indirekt uppsåt, göra</p>
<p>bedömningen att gärningsmannen skulle ha gjort som han gjorde även<br>vid full visshet. För det andra skulle den som handlar i en situation där<br>han eller hon är mycket osäker på om gämingsomständigheten förelåg<br>eller om effekten skulle inträda, men i och för sig inser möjligheten<br>härav, aldrig kunna dömas för uppsåtligt brott. Enligt gällande rätt kan<br>detta, åtminstone teoretiskt, vara möjligt under förutsättning att det<br>hypotetiska provet utfaller positivt.</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrat sig<br>angående den föreslagna uppsåtsregleringen har tillstyrkt förslaget. Ett<br>inte obetydligt antal instanser har emellertid avstyrkt den föreslagna<br>regleringen. Den remisskritik som har förts fram går bl.a. ut på att man<br>bör vara återhållsam med att ändra centrala begrepp som fått sitt innehåll<br>preciserat genom en förhållandevis stabil rättspraxis, bl.a. eftersom<br>sådana ändringar kan leda till att rättsläget blir osäkert under en längre<br>tid. Argument med denna inriktning har förts fram av bland andra<br>Hovrätten för övre Norrland, Malmö tingsrätt, Riksdagens ombudsmän,<br>Riksåklagaren och Statsåklagarmyndigheten för speciella mål. Vissa<br>remissinstanser, däribland Malmö tingsrätt och Sveriges domareförbund<br>menar också att det eventuella uppsåtet, även om det är behäftat med<br>svagheter i ett teoretiskt perspektiv, har visat sig fungera väl i praktiken<br>och att reformbehovet därför är begränsat. Ytterligare några<br>remissinstanser, Karlstads tingsrätt, Kristianstad tingsrätt och Svea<br>hovrätt menar att frågan om en reformering av uppsåtsbegreppet är av så<br>central betydelse att den bör utredas vidare.</p>
<p>Bakgrund: Enligt 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken utgör en<br>gärning brott endast om den begåtts uppsåtligen, såvitt inte annat är<br>särskilt föreskrivet. För att oaktsamhetsansvar skall komma ifråga fordras<br>således att detta är särskilt föreskrivet. Varken uppsåtsbegreppets eller<br>oaktsamhetsbegreppets närmare innebörd är dock lagreglerade.<br>Innehållet i dessa begrepp har i stället kommit att utvecklas i praxis och<br>doktrin.</p>
<p>För att en gärning skall anses utgöra brott fordras, enligt den s.k.<br>täckningsprincipen, att gärningsmannens uppsåt (eller oaktsamhet)<br>”täcker” de följder och de omständigheter som objektivt hör till brottet.<br>Man kan uttrycka det så att gärningsmannens bild av verkligheten<br>(uppsåtet) i princip måste överensstämma med det verkliga skeendet.</p>
<p>I regel brukar man skilja mellan uppsåt i förhållande till effekter av en<br>gärning och uppsåt i förhållande till olika typer av andra gämings-<br>moment, som enligt den ifrågavarande brottsbeskrivningen måste<br>föreligga för att brott skall vara förövat. Vid mord fordras t.ex. att<br>gärningsmannen dels har haft uppsåt i förhållande till att offret skulle<br>avlida (effekt), dels har haft uppsåt i förhållande till att den som dödas är<br>en människa (gämingsmoment). Den som skjuter mot någon och därvid<br>är säker på att denne skall överleva (t.ex. därför att skjutandet sker i tron<br>att vapnet är laddat med lösa skott) har således inte sådant uppsåt som<br>krävs för mord, lika litet som den som skjuter någon och därvid tror att<br>han eller hon skjuter mot något annat än en människa (t.ex. ett rådjur).</p>
<p>I förhållande till följder av en gärning används tre olika uppsåtsformer:<br>direkt uppsåt, indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt<br>innebär att den följd som uppsåtet avser varit eftersträvad av<br>gärningsmannen, antingen som ett slutligt mål eller som ett</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>10</p>
<p>genomgångsled till något annat. Direkt uppsåt kan alltså föreligga även<br>om den ifrågavarande följden inte är det slutliga målet för<br>gärningsmannen, t.ex. när någon dödar någon annan för att få ärva denne.<br>Även om gärningsmannen ytterst vill åt arvet är arvlåtarens död<br>eftersträvad av gärningsmannen.</p>
<p>Indirekt uppsåt föreligger om gärningsmannen visserligen inte åsyftat<br>följden men inser att följden är nödvändigt förbunden med gärningen. Ett<br>skolexempel är att den som sänker ett passagerarfartyg för att få ut<br>försäkringsersättning normalt har indirekt uppsåt i förhållande till att<br>passagerarna dör. Att passagerarna skall dö är inte en följd som<br>gärningsmannen eftersträvar men han eller hon inser att följden är<br>nödvändigt förbunden med den eftersträvade följden (dvs. att fartyget<br>förliser).</p>
<p>Vid bedömningen av huruvida eventuellt uppsåt föreligger företas en<br>prövning i två steg. För det första krävs att gärningsmannen åtminstone<br>insett möjligheten av att en viss följd skulle inträffa. För det andra<br>fordras att domstolen vid ett hypotetiskt prov finner att gärningsmannen<br>skulle ha utfört gärningen även om han eller hon varit säker på att följden<br>skulle inträffa. I vissa fall har domstolarna, i stället för att uttryckligen<br>redovisa det hypotetiska provet, ställt sig frågan om gärningsmannen<br>varit likgiltig inför effekten.</p>
<p>I förhållande till omständigheter används två uppsåtsformer. För det<br>första används vad som kan sägas vara en variant av indirekt uppsåt<br>också i förhållande till omständigheter, dvs. om gärningsmannen har<br>visshet om eller inser att en viss omständighet föreligger, är<br>uppsåtskravet uppfyllt. Vid stöld fordras t.ex. uppsåt till att det som stjäls<br>tillhör någon annan (än gärningsmannen själv); om gärningsmannen vet<br>om att saken tillhör någon annan föreligger alltså uppsåt i form av<br>visshet.</p>
<p>Härutöver används det eventuella uppsåtet också i förhållande till<br>omständigheter. Den som inser möjligheten av att en viss omständighet<br>föreligger har således eventuellt uppsåt om det kan hållas för visst att han<br>eller hon skulle ha utfört gärningen även om han eller hon varit säker på<br>att omständigheten förelegat.</p>
<p>Oaktsamhet förekommer i två former: medveten och omedveten.<br>Medveten oaktsamhet kan sägas vara detsamma som att man insett<br>möjligheten av att en viss följd skulle inträffa (eller att en viss<br>omständighet förelåg). Dylik misstanke utgör, som ovan nämnts, också<br>det första ledet vid prövning om huruvida eventuellt uppsåt föreligger.<br>Skillnaden mellan eventuellt uppsåt och medveten oaktsamhet ligger<br>således i utfallet av det hypotetiska provet; vid eventuellt uppsåt utfaller<br>provet positivt, vid medveten oaktsamhet negativt, dvs. svaret på frågan,<br>om gärningsmannen hade fullbordat gärningen även om han eller hon<br>visste att följden skulle inträffa, är nekande. Omedveten oaktsamhet<br>föreligger om gärningsmannen inte förstått eller misstänkt ett visst<br>förhållande men bort förstå detta. I praktiken ställs i många fall ganska<br>stränga krav vad gäller aktsamhet. Oskicklighet som beror på ren<br>obetänksamhet kan ofta vara tillräckligt för att uppfylla oaktsamhets-<br>kravet.</p>
<p>Förekomsten av uppsåt eller oaktsamhet kan ha betydelse både för<br>frågan om vilket brott som förövats och för frågan om brott<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>11</p>
<p>överhuvudtaget förövats. Ett händelseförlopp som rent objektivt Prop. 2000/01:85<br>uppfyller rekvisiten för mord kan sålunda vara att bedöma som mord<br>eller dråp (om uppsåt föreligger), som vållande till annans död (om<br>oaktsamhet, men inte uppsåt, föreligger) eller som en icke brottslig<br>gärning (om varken uppsåt eller oaktsamhet föreligger). De s.k.<br>subjektiva rekvisiten - uppsåt och oaktsamhet - har således mycket stor<br>betydelse för hur en viss gärning bedöms i straffrättsligt hänseende.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Utredningens förslag syftar i<br>första hand till att förändra den nedre gränsen för uppsåt, dvs. den gräns<br>mellan uppsåt och oaktsamhet som idag dras med hjälp av det eventuella<br>uppsåtet.</p>
<p>Som utredningen påvisat kan det eventuella uppsåtet ifrågasättas på<br>olika grunder. Bland annat kan finnas vissa risker för att domstolarna vid<br>tillämpning av det hypotetiska provet i viss utsträckning riktar in sig på<br>gärningsmannens person snarare än på den konkreta gärningen. Det kan<br>också sägas att det hypotetiska provet endast med svårighet låter sig<br>utföras vid vissa typer av brott, t.ex. våldsbrott som har karaktären av<br>impulshandlingar. Det kan därför, också enligt regeringens mening,<br>ifrågasättas om den nuvarande gränsdragningen mellan uppsåt och<br>oaktsamhet är optimal i alla avseenden.</p>
<p>Samtidigt bör påpekas att det nuvarande uppsåtsbegreppet, trots att det<br>är behäftat med svagheter i ett teoretiskt perspektiv, i huvudsak har lett<br>till rimliga resultat i rättstillämpningen. Uppsåtsbegreppet har också, i<br>Högsta domstolens praxis, utfyllts och anpassats till skilda situationer.<br>Som påpekas av såväl utredningen som vissa remissinstanser är det också<br>relativt sällsynt att det eventuella uppsåtet kommer till användning i<br>praktiken. Det finns, mot denna bakgrund, en viss osäkerhet ifråga om<br>hur stort reformbehovet är.</p>
<p>Som framhållits i avsnitt 4 är regeringen av den uppfattningen att man<br>bör vara återhållsam med förändringar i avseende centrala straffrättsliga<br>bestämmelser och att de eventuella fördelar som kan uppnås alltid måste<br>vägas mot de nackdelar som under en övergångsperiod ofta följer. För att<br>ändringar av centrala straffrättsliga regler skall vara motiverade fordras<br>således att det finns ett klart behov av en förändring.</p>
<p>Vid en bedömning av om det är motiverat att genomföra utredningens<br>förslag i denna del bör, utöver vad som ovan anförts, framhållas att det<br>nu gällande uppsåtsbegreppet, till följd av en ganska omfattande<br>rättspraxis, är välkänt samt att gränserna för vad som är att hänföra till<br>uppsåtligt handlande är förhållandevis väldefmierade. En reform på<br>området skulle därför med nödvändighet leda till viss osäkerhet under en<br>inte obetydlig tidsperiod. Tidigare praxis skulle bli inaktuell utan att<br>ersättas av något som ger mer konkret vägledning för tillämpningen av<br>uppsåtsbegreppet i de mångskiftande situationer som förekommer i<br>praktiken. Mot bakgrund av att uppsåtskravet gäller i förhållande till en<br>lång rad olika situationer och brottstyper kan sägas att en omfattande och<br>någorlunda stabil praxis är av särskilt värde på detta område. Detta<br>innebär också att förändringar av uppsåtsbegreppet inte bör ske utan att<br>man först gör en omfattande konsekvensanalys för att se vilka effekter<br>ändringen skulle få i förhållande till olika brottstyper.</p>
<p>I sammanhanget kan också noteras att bedömningen av om uppsåt<br>föreligger är nära sammankopplad med möjligheterna att bevisa uppsåt.</p>
<p>12</p>
<p>Även om det finns fall där gärningsmannens egna uttalanden om sina<br>avsikter talar för att uppsåt föreligger, torde domstolen i de allra flesta<br>fall vara hänvisad till att dra slutsatser om gärningsmannens uppsåt<br>utifrån hans eller hennes faktiska handlande. Detta gör att den precision<br>som i teorin kan uppnås med ett väldefinierat och väl avgränsat<br>uppsåtsbegrepp i viss utsträckning blir skenbar.</p>
<p>Sammanfattningsvis kan framhållas att det nuvarande uppsåts-<br>begreppet har vuxit fram under lång tid genom ett samspel mellan<br>rättspraxis och doktrin. Uppsåtsbegreppets innehåll är alltså inte<br>definierat i lag. Även om utredningens förslag är både intressant och väl<br>genomtänkt kan det, bl.a. mot bakgrund av att ett inte obetydligt antal<br>remissinstanser avstyrkt utredningens förslag, ifrågasättas om det for<br>närvarande föreligger tillräckligt underlag för en så genomgripande<br>reform som den som föreslås av utredningen. Med hänsyn till att det på<br>detta område är särskilt svårt att förutse hur en ny lagstiftning kommer<br>att tillämpas i det enskilda fallet, kan det också diskuteras om en reform<br>bör ske genom lagstiftning som i ett slag och generellt förändrar<br>rättsläget. Det är mycket som talar for att lagstiftaren i stället bör överlåta<br>till domstolarna att utveckla och, i den mån det bedöms erforderligt,<br>förändra uppsåtsbegreppets innehåll. Det av Högsta domstolen använda<br>s.k. likgiltighetsuppsåtet kan, även om åsikterna i denna del går isär, ses<br>som en tendens i denna riktning. Vid den fortsatta praxisbildningen kan<br>utredningens förslag säkerligen komma att fylla en viktig funktion såsom<br>exempel på en möjlig utvecklingsväg.</p>
<h3>5.2 Fleras deltagande i brott</h3>
<p>Regeringens bedömning: Utredningens förslag till ändringar i<br>reglema om medverkan till brott bör inte genomföras. Den av<br>utredningen föreslagna bestämmelsen om medgämingsmannaskap bör<br>inte heller införas.</p>
<p>Utredningens förslag: Utredningens förslag till ändringar i reglema<br>om medverkan syftar bl.a. till att klargöra att huvudgämingen skall<br>utgöra en straffbelagd gärning och att endast gärningsmän skall kunna<br>bidra med de rekvisit som konstituerar denna gärning. Det skall således<br>inte tillåtas att rekvisit som konstituerar den straffbelagda gärningen<br>”plockas” från en anstiftare eller andra medhjälpare. Förslaget innebär<br>vidare att den nuvarande möjligheten att fördela om de inblandades roller<br>på rubriceringsstadiet tas bort. Den som endast har främjat en gärning<br>skall inte längre kunna betecknas som gärningsman. Utredningen föreslår<br>också att det i bestämmelsen klargörs att medverkan genom oaktsamhet<br>och medverkan till oaktsamhetsbrott är straffbart i relation till de<br>brottstyper där oaktsamhetsansvar är föreskrivet. Vidare föreslås att<br>medverkan till brott normalt skall vara straffbart endast vid brott där<br>fängelse ingår i straffskalan samt att en särskild straffskala, som<br>föreskriver att straff for medverkan till brott skall bestämmas till högst<br>vad som gäller för brott i gämingsmannaskap, skall införas. Härutöver<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>13</p>
<p>föreslår utredningen att bestämmelsen om straffnedsättning och Prop. 2000/01:85<br>ansvarsfrihet i 23 kap. 5 § i redigerat skick förs över till 23 kap. 4 §<br>brottsbalken samt att det även i övrigt görs vissa språkliga och<br>redaktionella ändringar i lagtexten.</p>
<p>Slutligen har utredningen föreslagit att det införs en särskild<br>bestämmelse om medgämingsmannaskap i 23 kap. brottsbalken.</p>
<p>Remissinstanserna: Förslagen har i dessa delar i huvudsak bemötts<br>positivt av remissinstanserna. Några instanser har dock riktat<br>invändningar mot delar av förslagen. Enligt Riksåklagaren har<br>utredningen inte tillräckligt belyst effekterna av att möjligheterna att<br>plocka rekvisit tas bort, t.ex. när det gäller specialsubjekten och mål om<br>ekonomisk brottslighet. På motsvarande sätt menar Statsåklagar-<br>myndigheten för speciella mål att ett slopande av möjligheten att plocka<br>rekvisit från ffämjare kommer att leda till att ekonomisk brottslighet inte<br>kan beivras i samma utsträckning som nu.</p>
<p>Även förslaget om att ta bort möjligheten till omrubricering har fått<br>kritik. Generaltullstyrelsen avstyrker förslaget i denna del, bl.a. mot<br>bakgrund av att den som planlägger, organiserar och finansierar t.ex.<br>varusmuggling många gånger är mer straffvärd än den som fysiskt utför<br>själva smugglingsgämingen.</p>
<p>När det gäller den särskilda straffskalan för medverkan till brott menar<br>Riksåklagaren, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål och<br>Åklagarmyndigheten i Linköping att förslaget kommer att inskränka<br>möjligheterna till häktning enligt 24 kap. 1 § andra stycket<br>rättegångsbalken på ett sätt som inte är sakligt motiverat.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har visat att den<br>nuvarande medverkansregleringen är behäftad med vissa ofull-<br>komligheter och brister som i huvudsak är av systematisk eller strukturell<br>natur. En brist som utredningen pekar på är att regleringen medför att<br>gränsen mellan gämingsmannaskap och annan medverkan, bl.a. till följd<br>av möjligheten till omrubricering, i viss utsträckning är otydlig.<br>Utredningen menar vidare att en ordning med plockande av rekvisit är<br>ologisk och omotiverad samt att terminologin på området skulle kunna<br>förenklas.</p>
<p>Vid bedömande av utredningens förslag i denna del bör emellertid<br>framhållas att bestämmelserna i allt väsentligt fungerat väl i praktiken.<br>Det kan i sammanhanget också framhållas att den nuvarande regleringen<br>nyligen har satts på prov i ett antal uppmärksammade fall där flera<br>personer på olika sätt medverkat vid tillkomsten av ett brott. Regleringen<br>har därvid väl visat sig motsvara de krav som kan ställas. Det kan därför<br>ifrågasättas om det finns något påtagligt praktiskt behov av en<br>förändring. Detta visar sig också däri att utredningens förslag, sett i ett<br>bredare perspektiv, inte innebär någon större förändring av gällande rätt i<br>praktiskt hänseende.</p>
<p>Även om de förändringar som utredningen föreslår i praktiken är<br>förhållandevis begränsade och inte är avsedda att innebära några större<br>sakliga ändringar är dess konsekvenser emellertid svåra att överblicka.<br>Någon mer omfattande konsekvensanalys görs inte heller i betänkandet.<br>Med hänsyn till att regleringen ändå visat sig fungera väl i praktiken och<br>mot bakgrund av att förändringar kan leda till oönskade konsekvenser</p>
<p>14<br></p>
<p>som kan vara svåra att förutse finner regeringen att övervägande skäl<br>talar för att inte genomföra förslaget.</p>
<p>Exempelvis har Riksåklagaren påpekat att det finns det en risk för att<br>slopandet av möjligheten att ”plocka rekvisit” kan få olyckliga<br>konsekvenser i sådana fall där flera personer medverkar till ett brott som<br>förutsätter att gärningsmannen befinner sig i en särskild position eller<br>ställning, t.ex. är gäldenär eller näringsidkare men endast en av dem har<br>sådan ställning. Regeringen kan i denna del i och för sig instämma i vad<br>utredningen har anfört om behovet av ett klarläggande när det gäller<br>möjligheten att ”plocka rekvisit”. Mot bakgrund av vad Riksåklagaren<br>har anfört är regeringen emellertid inte beredd att, utan en mer ingående<br>analys av frågan och dess praktiska konsekvenser, föreslå ett uttryckligt<br>förbud mot s.k. plockande av rekvisit.</p>
<p>Ytterligare ett problem är att det är svårt att förutse hur<br>gränsdragningen mellan gämingsmannaskap och annan medverkan<br>skulle komma att göras om man, i enlighet med utredningens förslag, tog<br>bort möjligheten att på rubriceringsstadiet omfördela de inblandades<br>roller. I dag är det t.ex., om det är motiverat med hänsyn till<br>omständigheterna, möjligt att bedöma en person som formellt sett endast<br>främjat gärningen såsom gärningsman eller, omvänt, att bedöma en<br>person som utfört gärningen såsom en medhjälpare. En uppstramning av<br>rubricerings-regleringen kan befaras komma att leda till att domstolarna<br>inte anser sig ha möjlighet att bedöma de medverkande på det sätt som<br>ter sig naturligt och rimligt. Exempelvis är det svårt att avgöra i vilken<br>utsträckning domstolarna skulle anse sig ha utrymme för att bedöma en<br>person som inte direkt deltagit i utförandet av den gärning som beskrivs i<br>den enskilda brottsbeskrivningen - men som ändå är huvudansvarig för<br>gärningen - såsom gärningsman. Det finns enligt regeringens mening<br>skäl att tro att den flexibilitet som finns inbyggd i nuvarande reglering är<br>en förutsättning för att mångskiftande och komplicerade situationer skall<br>kunna hanteras på ett rimligt sätt.</p>
<p>För tydlighets skull bör också framhållas att utredningens förslag<br>rörande medverkansregleringen inte syftar till att lösa den s.k. Lindome-<br>problematiken. (Lindomeproblematiken behandlas närmare i avsnitt 5.6.)</p>
<p>Mot bakgrund av den generella uppfattning som redovisats i avsnitt<br>4 - att förändringar i centrala och generella straffrättsliga bestämmelser<br>skall ske med stor försiktighet och endast då det är påkallat av ett klart<br>kriminalpolitiskt behov - gör regeringen den bedömningen att det inte<br>föreligger tillräckligt starka skäl för att genomföra de förändringar av<br>medverkansregleringen som utredningen föreslår. I detta sammanhang<br>bör det dessutom framhållas att det är av mycket stor betydelse att<br>effekterna av eventuella ändringar är klarlagda på ett tillfredsställande<br>sätt.</p>
<p>I övrigt föreslår utredningen att medverkansansvaret som huvudregel<br>skall begränsas till att gälla brott med fängelse i straffskalan. Samtidigt<br>föreslår utredningen vissa undantag från denna huvudregel, bl.a. vad<br>gäller hemfridsbrott och olaga intrång. Mot bakgrund av att vissa<br>remissinstanser efterlyser en grundligare analys av i vilken omfattning<br>medverkan till bötesbrott bör vara straffbelagt och att ett flertal<br>remissinstanser ifrågasatt de undantag som utredningen föreslagit finns<br>inte skäl att i detta skede gå fram särskilt med detta förslag.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>15</p>
<p>Vad gäller den särskilda straffskalan för medverkan finner regeringen,<br>i likhet med bl.a. Riksåklagaren och Statsåklagarmyndigheten för<br>speciella mål, att den kan få till konsekvens att häktningsregeln i 24 kap<br>1 § andra stycket inte skulle bli tillämplig i förhållande till medvcrkans-<br>gämingar, en effekt som inte kan motiveras på sakliga grunder. I denna<br>del är regeringen därför inte beredd att föreslå några ändringar.</p>
<p>Slutligen har utredningen också föreslagit en särskild bestämmelse om<br>medgämingsmannaskap. Den föreslagna bestämmelsen syftar inte till<br>några förändringar av det straffbelagda området utan endast till att<br>klargöra att två eller flera personer tillsammans kan vara gärningsmän till<br>ett brott samt till att precisera gränserna för gämingsmannabegreppets<br>utsträckning. Mot bakgrund av att möjligheten att döma flera personer<br>såsom gärningsmän till ett och samma brott redan följer av fast praxis -<br>och att den föreslagna bestämmelsen inte torde ge ytterligare vägledning<br>än denna praxis - gör regeringen den bedömningen att förslaget inte bör<br>genomföras.</p>
<h3>5.3 Försök till brott</h3>
<p>Regeringens bedömning: Utredningens förslag till ändringar i reglema<br>om försök till brott bör inte genomföras.</p>
<p>Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ringa fall av<br>försök till brott inte skall föranleda ansvar. Den har vidare föreslagit att<br>tillbakaträdande från försök inte längre automatiskt skall vara straffritt.<br>Tillbakaträdandc skall i stället, enligt utredningen, utgöra en<br>omständighet som medför att försöksbrottet skall anses som ringa och<br>därmed fritt från ansvar, om inte särskilda skäl talar mot det. Dessutom<br>har utredningen föreslagit att den nuvarande begränsningen, som innebär<br>att straffet inte får sättas under fängelse om det för brottet inte är<br>föreskrivet lägre straff än fängelse i två år, tas bort.</p>
<p>Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i<br>frågan har varit positiva till förslagen. Några har dock haft invändningar<br>mot dem. Riksåklagaren har pekat på att försöksbestämmelsen, till<br>skillnad från vad som gäller för bestämmelserna om medverkan till brott,<br>inte är generellt tillämplig och att risken för fullbordan av brottet var<br>ringa kan beaktas vid straffmätningen. Såväl Åklagarmyndigheten i<br>Kalmar som Riksåklagaren menar också att en precisering av de<br>situationer som avses med begreppet ringa i vart fall måste göras.</p>
<p>Utredningens förslag rörande bestämmelserna om frivilligt<br>tillbakaträdande har fått ett blandat mottagande. Ungefär hälften av de<br>remissinstanser som har yttrat sig över förslaget avstyrker det eller är<br>tveksamma till det. Hovrätten för övre Norrland anser att det faktum att<br>frivilligt tillbakaträdande alltid leder till frihet från ansvar för försök<br>utgör ett incitament för gärningsmannen att tillbakaträda. Göteborgs<br>tingsrätt pekar på att förslaget i denna del avviker från vad som gäller<br>internationellt och menar att det krävs starka skäl för en sådan avvikelse.<br>Malmö tingsrätt, som avstyrker förslaget, anser att detta medför att<br>domstolarna i praktiken får laborera med olika grader av frivillighet.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>16</p>
<p>Sveriges domareförbund menar att förslaget leder till större osäkerhet i<br>rättstillämpningen och att den föreslagna lagtexten inte på ett tillräckligt<br>tydligt sätt klargör gränsen till vad som är straffritt.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har anfört att det<br>finns starka skäl för att inskränka försöksansvaret så att detta inte<br>omfattar ringa fall. Liknande undantag har föreslagits för medverkan till<br>brott och förberedelse till brott bl.a. med åberopande av effektivitetsskäl.</p>
<p>Det är givetvis av vikt att samhällets resurser prioriteras på ett sådant<br>sätt att det i första hand är den allvarligare brottsligheten som beivras.<br>Försök till brott är emellertid straffbelagt endast för vissa brott. Om<br>brottsformen försök har straffbelagts för ett visst brott får detta, enligt<br>regeringens mening, anses innebära att lagstiftaren vid föregående<br>överväganden i fråga om handlingens klandervärdhet bedömt att denna<br>ligger på en sådan nivå att en kriminalisering är motiverad. Redan mot<br>denna bakgrund anser regeringen att utrymmet för att bedöma ett<br>försöksbrott som ringa kan vara begränsat. Frågan är också om behovet<br>av en sådan bestämmelse är så stort att det uppväger de gränsdragnings-<br>problem som kan förutses med ett undantag för ringa fall.</p>
<p>Ringa fall skulle, enligt utredningen kunna föreligga när försöket avser<br>brott som, om det hade fullbordats, hade haft ett lågt straffvärde eller när<br>försöket precis har inletts och gärningen inte har framskridit särskilt<br>långt. Det kan emellertid, enligt regeringens uppfattning, ifrågasättas om<br>det inte är tillräckligt att, såsom i nuvarande system, beakta sådana<br>faktorer vid påföljdsval och straffmätning.</p>
<p>Sammantaget anser regeringen därför att den föreslagna ändringen inte<br>bör genomföras. Under dessa förhållanden anser regeringen inte heller att<br>det finns anledning att genomföra utredningens förslag till ändringar i<br>fråga om frivilligt tillbakaträdande från försök.</p>
<p>Utredningen har också föreslagit att regeln om straffminimum i<br>försöksbestämmelsen skall slopas. Regeln om straffminimum, som<br>föreskriver att straffet inte får sättas under fängelse om det lägsta straffet<br>för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller mer, gäller emellertid<br>endast för mycket allvarlig brottslighet. Mot bakgrund härav, och med<br>hänsyn till att det finns en generell möjlighet att underskrida<br>straffminimum med stöd av bestämmelserna i 29 kap. 3 § och 5 §<br>brottsbalken, anser regeringen att förslaget inte bör genomföras.</p>
<h3>5.4 Underlåtenhet att avslöja eller hindra brott</h3>
<p>Regeringens bedömning: Utredningens förslag till ändringar i<br>reglema om underlåtenhet att avslöja eller hindra brott bör inte<br>genomföras i vidare mån än vad som redan har skett.</p>
<p>Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det för<br>straffansvar skall krävas att den straffbelagda gärningen helt eller delvis<br>kunnat förhindras genom den handlingspliktiges agerande. Det straffbara<br>området föreslås dessutom ändrat till att avse straffbelagd gärning i<br>stället för brott. Rekvisitet utan fara för ”närstående” föreslås utbytt till<br>utan fara för ”annan”. Vidare har utredningen föreslagit att straffansvaret<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>17</p>
<p>utvidgas så att även underlåtenhet att avslöja våldtäkt, grov våldtäkt,<br>grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri straffbeläggs.<br>Det sistnämnda förslaget har redan genomförts.</p>
<p>Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inte haft<br>något att erinra mot utredningens forslag. Några instanser är emellertid<br>tveksamma till det eller avstyrker det. Bland andra Riksåklagaren anser<br>att det inte bör krävas att gärningen helt eller delvis kunnat förhindras<br>genom den handlingsskyldiges agerande. Det bör, enligt Riksåklagaren,<br>inte ankomma på den som har att anmäla eller på annat sätt agera att<br>spekulera i om gärningen genom åtgärden kan hindras eller inte.<br>Riksåklagaren menar vidare att utvidgningen av det ansvarsfria området<br>blir för stor om man byter ut begreppet ”närstående” mot ”annan”, bl.a.<br>med hänsyn till att begreppet ”annan” även kan komma att omfatta<br>poliser och andra som är skyldiga att agera. Åklagarmyndigheten i<br>Malmö pekar på att det endast undantagsvis kommer i fråga att döma<br>någon till ansvar för detta brott och att detta endast sker i situationer som<br>rör mycket allvarliga brott. Åklagarmyndigheten anser därför att det<br>föreslagna rekvisitet medför sådana bevismässiga konsekvenser att dessa<br>udda fall bör kunna överlämnas till bedömning i praxis i stället för att<br>regleras genom lag. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms<br>universitet anser att man, för att uppnå vad utredningen eftersträvar,<br>nämligen att ett ingripande inte skall krävas när det är uteslutet att den<br>straffbara gärningen skulle ha avväijts, varken behöver eller bör utforma<br>regeln så att åklagaren måste bevisa att ett avslöjande skulle ha haft<br>effekt i det konkreta fallet. Sveriges advokatsamfund framhåller också att<br>förslaget kan leda till bevisproblem och pekar på att något motsvarande<br>krav på verkningsfulla åtgärder inte har föreslagits när det gäller det<br>föreslagna brottet underlåtenhet att bistå nödställd.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: 1 svensk rätt finns ingen allmän<br>skyldighet att vara verksam för att avslöja eller hindra brott. En<br>skyldighet att anmäla eller annars avslöja brott gäller enligt 23 kap. 6 §<br>brottsbalken endast i de fall det har föreskrivits särskilt. Underlåtenhets-<br>ansvaret avser bara brott som är ”å färde”, dvs. som inte har avslutats.<br>Någon plikt att anmäla brott som redan har begåtts finns inte i svensk<br>rätt. I samma paragraf föreskrivs en skyldighet att hindra brott. Denna<br>skyldighet gäller bara för en viss personkrets; föräldrar och andra<br>uppfostrare och förmyndare i förhållande till den som står under deras<br>lydnad.</p>
<p>Plikten att avslöja brott gäller för vissa allvarligare brott i brottsbalken<br>t.ex. mord, grov misshandel och grovt rån samt i specialstraffrätten för<br>folkmord och myteri. Det bör noteras att utredningens förslag att utöka<br>antalet brott till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av<br>underårig och grovt koppleri redan har genomförts genom en lagändring<br>den 1 juli 1998 (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr.<br>1997/98:250).</p>
<p>Bestämmelserna i 23 kap. 6 § brottsbalken innehåller inte något<br>uttryckligt krav på att anmälan eller åtgärderna för att avslöja brott skulle<br>ha varit verkningsfulla. Huruvida ett sådant krav ändå följer av gällande<br>rätt har varit föremål för olika meningar i doktrinen. Straffbudet har inte<br>heller aktualiserats mer än i ett par enstaka fall i praxis. Det är således<br>inte helt klart vilket samband som krävs mellan den företagna åtgärden<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>18</p>
<p>och möjligheten att brottet förhindras på grund av den handlingspliktiges Prop. 2000/01:85<br>agerande. Det torde visserligen vara så att om anmälan eller åtgärden inte<br>på något sätt skulle kunna bidra till att hindra att brottet fullbordades, bör<br>straffansvar inte ådömas. Frågan är emellertid vad som faktiskt krävs i<br>form av orsakssamband mellan åtgärderna och motverkande av det<br>fullbordade brottet.</p>
<p>Det s.k. Kode-målet (RH 1997:1) rörde bl.a. underlåtenhet att avslöja<br>brott. I målet dömdes en av gärningsmännen för mord och en annan för<br>bl.a. grov misshandel. En tredje person, som närvarat under hela den tid<br>misshandeln pågick och som haft mobiltelefon men underlåtit att<br>använda den för att anmäla brottet, dömdes för underlåtenhet att avslöja<br>grov misshandel. (Han ansågs inte ha haft uppsåt i förhållande till mord.)<br>I sin motivering anförde hovrätten bl.a. att det inte kunde uteslutas att<br>åtgärden skulle ha varit verkningsfull om den hade vidtagits och att straff<br>därför borde utdömas för underlåtenheten i detta hänseende. I ett senare<br>avgörande (RH 1999:86) behandlades frågan om underlåtenhet att<br>avslöja mord. En man, A, hade blivit skjuten och kort tid därefter infann<br>sig en annan man, B, på platsen där den skjutne befann sig. B underlät<br>dock att tillkalla ambulans eller larma polisen. Tingsrätten, som ansåg<br>det styrkt att A fortfarande levde vid tidpunkten för B:s besök på platsen,<br>dömde B för underlåtenhet att avslöja mord, eftersom det inte kunde<br>anses uteslutet att ett larm kunde ha räddat den skjutnes liv. Hovrätten<br>friade dock B, eftersom det inte kunde anses styrkt att den skjutne<br>mannen levde när B befann sig på platsen.</p>
<p>Med hänsyn till att paragrafen inte innehåller något uttryckligt krav på<br>orsakssambandet mellan ett agerande och brottets förhindrande och det<br>sätt på vilket bestämmelsen har kommit att uppfattas i praxis torde<br>utredningens förslag kunna leda till en inte oväsentlig begränsning av det<br>kriminaliserade området. Man kan fråga sig om en sådan begränsning är<br>motiverad, särskilt mot bakgrund av att underlåtenhet att avslöja brott<br>endast är straffbelagt vid mycket allvarliga brott.</p>
<p>Vidare kan införandet av ett sådant uttryckligt krav leda till<br>bevissvårigheter. Om kravet på verkningsfulla åtgärder skall bedömas<br>utifrån objektiva utgångspunkter innebär det att åklagaren måste bevisa<br>att åtgärderna kunde ha en sådan effekt. Från subjektiva utgångspunkter<br>skulle det också finnas stora möjligheter för den handlingspliktige att<br>hävda att han eller hon gjorde bedömningen att åtgärderna inte kunnat ha<br>sådan verkan.</p>
<p>I likhet med Riksåklagaren anser regeringen dessutom att det inte bör<br>ankomma på den handlingspliktige att avgöra om åtgärderna skulle ha<br>kunnat vara verkningsfulla eller inte.</p>
<p>Regeringen anser därför att de föreslagna förändringarna inte bör<br>göras. Utredningens övriga förslag till ändringar i paragrafen bör inte<br>heller genomföras.</p>
<p>19</p>
<h3>5.5</h3>
<h3>Underlåtenhet att bistå nödställd</h3>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<h4>5.5.1 Nuvarande reglering</h4>
<p>Det finns i svensk rätt ingen allmän skyldighet att bistå personer som<br>befinner sig i livsfara eller i allvarlig fara för sin hälsa. I många<br>situationer kan dock ett underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som<br>huvudregel förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen kan sägas ha<br>haft en handlingsplikt. Ibland talas i stället om att gärningsmannen skall<br>ha befunnit sig i garantställning. En sådan plikt har t.ex. föräldrar<br>gentemot sina barn och lärare gentemot sina elever. För vissa fall är<br>dessutom särskilt föreskrivet att den person som framkallat fara för en<br>allvarlig effekt kan bestraffas för underlåtenhet att avvälja faran (13 kap.<br>10 § brottsbalken om straffansvar för underlåtenhet att avvälja<br>allmänfara). Vidare kan i vissa fall ansvar för underlåtenhet utkrävas<br>enligt bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken om underlåtenhet att<br>avslöja eller hindra brott. Straffansvar för underlåtenhet att avslöja brott<br>är föreskrivet för vissa mer allvarliga brott, såsom mord, dråp, grov<br>misshandel, våldtäkt, rån och grov skadegörelse. Vad som krävs är att<br>brottet var ”å färde”, dvs. att det inte avslutats. Den som bevittnar en<br>pågående grov misshandel och som har möjlighet att larma polis eller<br>annan men underlåter att göra det kan alltså straffas, jfr det s.k.<br>Kodemålet, som beskrivs i avsnitt 5.4.</p>
<p>Även om det inte finns någon generell skyldighet att ingripa i<br>situationer som är farliga för andra personer, finns det vissa<br>specialbestämmelser om skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 §<br>räddningstjänstlagen (1986:1102) föreskrivs en allmän varnings- och<br>alarmeringsplikt. Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om<br>en brand eller en olyckshändelse, eller en överhängande fara för brand<br>eller olycka, som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för<br>någons hälsa eller för miljön, skall, om det är möjligt, varna dem som är i<br>fara och vid behov tillkalla hjälp. Den som underlåter att göra vad som<br>krävs kan straffas med böter, om inte gärningen är att anse som ringa och<br>därmed straffri.</p>
<p>Inom trafikområdet finns också särskilda bestämmelser om skyldig-<br>heter att agera om man har varit inblandad i en trafikolycka. Av 5 § lagen<br>(1951:649) om straff för vissa trafikbrott framgår att den som haft del i<br>uppkomsten av en trafikolycka skall stanna kvar på plats för att kunna<br>klarlägga vad som hänt och lämna andra upplysningar. I 2 kap. 8 §<br>trafikförordningen (1998:1276) föreskrivs bl.a. att den som, med eller<br>utan skuld, haft del i en trafikolycka skall stanna och i mån av förmåga<br>lämna hjälp åt skadade. Det sistnämnda stadgandet är inte<br>straffsanktionerat.</p>
<p>Även inom sjöfarten finns vissa regler om underlåtenhetsansvar. Enligt<br>20 kap. 7 § sjölagen (1994:1009) straffas en befälhavare med böter eller<br>fängelse i högst två år om han eller hon inte lämnar all möjlig och<br>behövlig hjälp till en person i sjönöd så att denne kan räddas. Det krävs<br>dock att dessa åtgärder kan vidtas utan allvarlig fara för det egna fartyget<br>eller de som finns ombord. Detsamma gäller för en befälhavare om det</p>
<p>20</p>
<p>egna fartyget skulle råka i sjönöd. Även befälhavare för luftfartyg har,<br>om luftfartyget råkar i nöd, en straffsanktionerad skyldighet att rädda de<br>som finns ombord, flygplanet och det gods som fraktas, enligt 5 kap. 7 §<br>luftfartslagen (1957:297).</p>
<p>I fråga om vissa internationella förhållanden hänvisas till Straffan-<br>svarsutredningens betänkande.</p>
<h4>5.5.2 Överväganden</h4>
<p>Regeringens bedömning: Något generellt straffrättsligt ansvar för<br>underlåtenhet att bistå nödställd bör inte införas.</p>
<p>Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ett straffrättsligt<br>ansvar införs för den som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka<br>rädda eller på annat sätt bistå en nödställd person som befinner sig i<br>allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig utsatt<br>situation. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte<br>heller dömas om ett ingripande inte kunde ske utan fara för den<br>ingripande eller någon annan. Som en allmän förutsättning för ansvar<br>gäller att ett ingripande skäligen kunde begäras med hänsyn till<br>omständigheterna. För brottet föreskrivs straff i form av böter eller<br>fängelse högst två år.</p>
<p>Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande av<br>remissinstanserna. Många instanser, däribland Svea hovrätt, Göta<br>hovrätt, Statens Räddningsverk, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds<br>universitet och SACOs Samverkansorgan inom Kriminalvårdsverket,<br>anser det värdefullt med en reglering som fastslår att man inte får vara<br>hur likgiltig som helst inför andra människors väl och ve. Andra,<br>däribland Åklagarmyndigheten i Göteborg, anser att en dylik reglering<br>skulle ha ett stort pedagogiskt och brottspreventivt värde. Juridiska<br>fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att den föreslagna<br>regleringen skulle innebära en viktig markering av solidaritetsansvaret<br>mellan människor.</p>
<p>Flera remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget. Som skäl härför<br>har bl.a. anförts att det inte finns något behov av en sådan lagstiftning, att<br>tillämpningsproblemen skulle bli avsevärda och att lagförslaget inte<br>uppfyller de krav på förutsebarhet som måste ställas på en<br>straffbestämmelse. Hovrätten för Övre Norrland, Malmö tingsrätt samt<br>Åklagarmyndigheterna i Sundsvall och Stockholm avstyrker samtliga<br>förslaget och menar att utredningen inte kunnat visa något egentligt<br>behov av ett dylikt straffbud. Vissa av dem menar vidare att<br>handlingsdirigerande och moralförstärkande skäl inte bör föranleda<br>införande av en straffbestämmelse när det inte konstaterats att det finns<br>ett faktiskt behov av något straffbud. De understryker också att förslaget<br>kan leda till tillämpningsproblem och kostnader och ifrågasätter<br>lagstiftningens förutsebarhet. Riksåklagaren avstyrker förslaget med<br>hänvisning till det bristande praktiska behovet och anför att en sådan<br>reglering också kan komma att motverka sitt syfte. Riksåklagaren anser<br>att den allmänna uppfattningen troligen är att det finns en på moral<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>21</p>
<p>grundad plikt att bistå människor som befinner sig i nödlägen. Förslaget Prop. 2000/01:85<br>kan därför få till följd att denna plikt uppfattas som mer begränsad än vad<br>som är fallet för närvarande. Dessutom anser Riksåklagaren att lagtexten<br>inte motsvarar de krav på förutsebarhet som kan ställas.</p>
<p>Statsåklagarmyndigheten för speciella mål och Sveriges domare-<br>förbund ställer sig tveksamma till förslaget bl.a. på grund av att värdet av<br>en sådan bestämmelse blir begränsat. Instanserna anser vidare att om ett<br>dylikt straffbud skall införas måste det straffbara området avgränsas<br>tydligare. Svenska cardiologföreningens arbetsgrupp för hjärt- och<br>lungräddning anför att det förefaller utomordentligt osannolikt att<br>införandet av en straffbestämmelse skulle öka allmänhetens villighet att<br>ingripa. Föreningen pekar på att förslaget kan ha motsatt effekt, eftersom<br>det finns risk för att de personer som idag tvekar att ingripa men som<br>ändå stannar kvar på platsen i stället väljer att lämna platsen för att undgå<br>straffansvar. Föreningen anför vidare att det i särklass vanligaste<br>livshotande tillståndet är hjärtstopp och menar att det ter sig både<br>medicinskt tveksamt och etiskt oacceptabelt att i vissa situationer, med<br>hot om straff, tvinga människor att ingripa. Det som i stället behövs,<br>enligt föreningen, är ytterligare information och utbildning.</p>
<p>Karlstads tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Malmö anför båda att,<br>eftersom det rör sig om straffansvar för underlåtenhet, föreligger det<br>enligt allmänna straffrättsliga principer en handlingsskyldighet endast om<br>det med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras. Med tanke<br>på legalitetsprincipen anser instanserna att detta bör framgå direkt av<br>lagtexten. Sveriges Psykologförbund pekar på att en person som själv<br>befinner sig i chock inte rimligen bör ställas till ansvar.</p>
<p>Justitiekanslern uppger att de skadeståndsrättsliga konsekvenserna<br>hade bort belysas och anser att förslaget inte bör genomföras utan en<br>föregående noggrann analys om och i vad mån handlingsplikten bör få<br>genomslag när det gäller rätten till skadestånd.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: När man diskuterar frågan om en<br>särskild straffbestämmelse för underlåtenhet att bistå nödställd bör<br>införas, ställs man inför en rad frågeställningar av såväl moralisk som<br>rättslig natur. Det torde för de flesta människor vara en självklar<br>utgångspunkt att var och en har en moralisk skyldighet att, så långt som<br>det är möjligt, ingripa och försöka hjälpa andra människor som befinner<br>sig i livsfara eller allvarlig fara för sin hälsa. Den första frågan som<br>inställer sig är därför om det finns behov av en regel som föreskriver<br>straff för den som underlåter att hjälpa till i en situation där det varit<br>möjligt att göra det.</p>
<p>Syftet med en dylik bestämmelse, att understryka att personer som<br>befinner sig i en utsatt situation av visst allvarligare slag skall få hjälp på<br>de sätt som är möjliga, kan givetvis aldrig anses förfelat. Samhället har<br>ett ansvar för att ständigt verka för medborgarnas säkerhet. Den<br>nuvarande lagstiftningen innehåller emellertid redan bestämmelser om<br>underlåtenhetsansvar för de allra mest straffvärda fallen. En förälder som<br>underlåter att hjälpa sitt barn som befinner sig i allvarlig risk för sitt liv<br>eller hälsa har således redan i dag en straffsanktionerad skyldighet att<br>ingripa, liksom den som t.ex. själv framkallat fara för någon annan.<br>Detsamma gäller för bland andra lärare gentemot sina elever. Som<br>framgått tidigare innehåller gällande rätt även en allmän straff-</p>
<p>22</p>
<p>sanktionerad skyldighet att varna eller alarmera vid brand eller olycka.<br>Dessutom föreskrivs i 23 kap. 6 § brottsbalken straffansvar i vissa fall för<br>den som underlåter att avslöja eller hindra brott. Den som bevittnar t.ex.<br>en våldtäkt eller en grov misshandel är således skyldig att vidta åtgärder<br>för att avslöja brottet, förutsatt att det kan ske utan fara för denne eller<br>någon av hans eller hennes närmaste. Även inom lagstiftningen rörande<br>väg-, sjö- och lufttrafiken finns bestämmelser om straffansvar för<br>underlåtenhet att ingripa på visst sätt i nödsituationer.</p>
<p>Utredningen har också själv konstaterat att förslaget inte torde innebära<br>några större praktiska förändringar. Sammantaget anser regeringen därför<br>att det praktiska behovet av en allmän straffrättslig bestämmelse om<br>handlingsplikt rörande underlåtenhet att bistå nödställd kan ifrågasättas.</p>
<p>Frågan om det ändå kan finnas skäl att från mer moraliska<br>utgångspunkter införa en nykriminalisering av den föreslagna typen bör<br>emellertid också övervägas. Rent allmänt kan sägas att det, precis som<br>utredningen anför, kan finnas ett värde i att i lag fastslå att enskilda inte<br>får vara hur likgiltiga som helst inför en situation där någon svävar i<br>allvarlig fara, även om det rent praktiska behovet av en sådan<br>bestämmelse inte har gjort sig gällande med någon större tydlighet.</p>
<p>Principiellt bör dock kriminaliseringsinstitutet, dvs. att föreskriva straff<br>för ett visst handlande eller en underlåtenhet, som en metod för att<br>försöka hindra överträdelser av olika normer i samhället användas med<br>försiktighet. Särskild återhållsamhet bör härvid iakttas vid nykriminali-<br>seringar. Det bör beaktas att kriminaliseringar kanske inte i vaije enskilt<br>fall utgör det mest effektiva medlet för att motverka beteenden som inte<br>är önskvärda. Härvid bör det särskilt betonas att det finns en risk för att<br>förtroendet för lagstiftningen generellt sett kan urholkas om det visar sig<br>att efterlevnaden av nya straffbestämmelser inte kan upprätthållas på ett<br>rimligt konsekvent sätt. Om en kriminalisering införs krävs också att den<br>präglas av legalitet och förutsebarhet. Straffbestämmelsen måste ges ett<br>innehåll som gör det möjligt för den enskilde att undvika att göra sig<br>skyldig till straffbara gärningar.</p>
<p>Frågan om införande av en handlingsplikt föranleder också ett antal<br>närmare överväganden bl.a. när det gäller kretsen handlingspliktiga och<br>handlingspliktens närmare utformning.</p>
<p>Således uppkommer frågan om vilka som omfattas av en eventuell<br>handlingsplikt. Vad som kan konstateras är att handlingsplikten<br>aktualiseras i situationer där någon befinner sig i en nödsituation av visst<br>allvarligare slag. Någon begränsning ifråga om kretsen av handlings-<br>pliktiga, från objektiva utgångspunkter, finns egentligen inte i förslaget.<br>Handlingsplikten gäller enligt förslaget alla som befinner sig i<br>någorlunda närhet av den nödställde. Den närmare bestämningen av<br>kretsen av handlingspliktiga får därför göras med beaktande av den<br>enskildes uppfattning om situationen. En fråga som därvid inställer sig är<br>om handlingsplikten aktualiseras för en enskild redan då denne<br>misstänker att det kan föreligga en nödsituation eller om handlingsplikten<br>bör aktualiseras först när visshet om att en situation med en nödställd<br>föreligger. I det förra fallet blir handlingsplikten mycket vid medan<br>straffansvaret i det senare fallet kan komma att motverka sitt syfte då det<br>kan leda till att den enskilde underlåter att skaffa sig visshet om en</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>23</p>
<p>misstänkt nödsituation för att därigenom undvika att omfattas av<br>handlingsplikten.</p>
<p>En särskild aspekt i detta sammanhang är också hur kretsen av<br>handlingspliktiga närmare bör avgränsas. Straffansvarsutredningen har<br>anfört att det normalt endast är den som står närmast att agera som bör<br>drabbas av straffansvar. Som exempel nämner utredningen den<br>situationen att någon riskerar att drunkna inför en stor samling<br>människor, som uppmärksammar förhållandet, men som underlåter att<br>agera. Här bör, enligt utredningens motivering, handlingsplikten endast<br>omfatta den som t.ex. befann sig nära den nödställde eller den som stod<br>nära en livboj. Inte heller i dessa situationer torde det dock vara helt<br>okomplicerat att fastställa vilka som stod närmast att agera eller ingripa.<br>Som utredningen själv påpekat torde åtgärder som i första hand går ut på<br>att tillkalla hjälp i form av polis eller ambulans vara de som kommer i<br>fråga i de flesta fall. Om man utgår från ovan nämnda exempel och i<br>stället tänker sig att ingen av de närvarande befinner sig nära vattnet och<br>att det inte finns någon tillgång till livboj men att det däremot finns ett<br>antal personer med mobiltelefon som dock underlåter att larma. Bör<br>samtliga dessa straffas? Samma fråga inställer sig när en vägtrafikolycka<br>har inträffat och ett antal bilar passerar utan att någon förare stannar för<br>att ingripa.</p>
<p>Ytterligare en aspekt är, såsom Svenska Cardiologföreningcns<br>arbetsgrupp för hjärt-lungräddning har påpekat, om det finns anledning<br>att ställa olika krav på olika personer som kan anses ha haft en plikt att<br>ingripa. Bör det t.ex. krävas mer av den som är utbildad i hjärt- och<br>lungräddning än av den som inte har en sådan utbildning?</p>
<p>En regel om straffansvar för underlåtenhet att bistå nödställd skulle<br>rimligen få utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte vara<br>möjligt att i straffbudet närmare ange och precisera vilka åtgärder som i<br>olika situationer skulle krävas av den som riskerar att träffas av<br>straffansvaret. Även om Straffansvarsutredningen i sitt förslag nämner<br>åtgärder som att larma eller att rädda den nödställde, torde de olika<br>former av ingripanden som krävs kunna variera mycket kraftigt beroende<br>på i vilken situation handlingsplikten aktualiseras. Såsom utredningen<br>har påpekat kommer det ytterst att ankomma på domstolarna att göra en<br>bedömning av vad som kunde krävas i en viss situation. Även om det bör<br>finnas en god marginal till den handlingsskyldiges förmån skulle det<br>innebära svårigheter för enskilda att förutse vilket handlande som krävs<br>av dem i en viss situation. Risken för att hot om straffansvar kan leda till<br>att olämpliga åtgärder vidtas bör också beaktas.</p>
<p>Handlingsplikten skulle också behöva förses med ett antal undantag.<br>För det första bör det krävas att det var praktiskt möjligt för den enskilde<br>att ingripa. Ett ingripande i en given situation bör dessutom kunna ske<br>utan fara för denne eller någon annan. Därutöver skulle det vara<br>nödvändigt att föreskriva att underlåtenhetsansvar endast bör inträda om<br>det med hänsyn till omständigheterna kunde krävas att någon ingrep. Det<br>sistnämnda undantaget skulle bl.a. omfatta situationer där möjligheter att<br>ingripa visserligen funnits men personen i fråga varit oförmögen att<br>agera, t.ex. på grund av chock. Dessa undantag måste utformas så att de<br>ger marginal till den enskildes förmån.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>24</p>
<p>I likhet med Riksåklagaren gör regeringen bedömningen att den Prop. 2000/01:85<br>allmänna uppfattningen bland människor troligen är att det finns en<br>moralisk plikt att bistå personer i fara. Hur denna moraliska plikt att<br>handla uppfattas och var dess gränser kan anses gå är givetvis inte lätt att<br>fastställa. En straffbestämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd<br>skulle dock sannolikt bli väsentligt inskränkt i förhållande till den på<br>allmän moral grundade skyldigheten att ingripa. Det kan därvid inte<br>uteslutas att straffbestämmelsen skulle kunna försvaga den senare<br>skyldigheten.</p>
<p>Sammanfattningsvis kan det, som regeringen tidigare anfört, i och för<br>sig finnas ett värde i att införa ett generellt straffansvar för underlåtenhet<br>att bistå nödställd även om det inte finns något uttalat praktiskt behov av<br>en sådan reglering. Det kan således vara av värde i sig att samhället<br>genom en sådan straffbestämmelse bekräftar den allmänna moraliska<br>skyldighet som finns att hjälpa någon som befinner sig i en nödsituation.<br>Mot detta måste emellertid ställas den försiktighet som bör iakttas med<br>att införa nya straffbestämmelser om det inte finns ett påtagligt behov av<br>dem. Vidare måste beaktas de svårigheter som det innebär att avgränsa<br>straffansvaret på ett tydligt sätt och på ett sätt som gör att det står klart<br>för var och en vad som krävs av honom eller henne för att undgå<br>straffansvar. Dessutom kan inte bortses från att en generell reglering av<br>detta slag, som är avsedd att tillämpas på vitt skilda situationer, också<br>kan leda till oönskade resultat.</p>
<p>Sammantaget anser regeringen att nackdelarna med den föreslagna<br>ordningen väger tyngre än de skäl som talar för att införa den. Förslaget<br>bör därför inte genomföras.</p>
<h3>5.6 Den s.k. Lindomeproblematiken</h3>
<h4>5.6.1 Allmänt om Lindomeproblematiken</h4>
<p>Bakgrund</p>
<p>I oktober 1990 mördades en man i sitt hem i Lindome. Under<br>förundersökningen klarlades att mordet hade skett efter det att två<br>personer, A och B, berett sig tillträde till huset. Det gick emellertid inte<br>att fastställa vem av dem som utfört mordet eller om de utfört det<br>tillsammans. En av personerna fälldes för mordet vid tingsrätten men<br>blev sedan frikänd i hovrätten. Den andre personen, som bl.a. åtalats för<br>medhjälp till mord, frikändes från detta brott. Domen mot honom<br>överklagades inte till hovrätten.</p>
<p>För en utförligare beskrivning av Lindomefallet hänvisas till<br>utredningens betänkande, avsnitt 10.3.1.</p>
<p>25</p>
<p>Den s.k. Lindomeproblematiken</p>
<p>Problematiken kan sammanfattningsvis sägas gälla situationer där man<br>vet att två eller flera personer befunnit sig vid brottsplatsen men där det<br>inte kan utredas huruvida brottet begåtts av dem båda tillsammans eller<br>av endast en av dem och den andre således är helt oskyldig. För att en<br>sådan situation skall uppstå fordras i och för sig inte att de misstänkta<br>skyller på varandra. Även av andra skäl, t.ex. att de misstänkta tiger och<br>tillräcklig bevisning i övrigt saknas, kan bevisläget vara sådant att det<br>inte kan klarläggas vem av två eller flera personer som begått ett visst<br>brott.</p>
<p>Det bör betonas att om ett brott har begåtts men det inte går att<br>fastställa exakt vad var och en av de inblandade har gjort kan det ändå<br>finns möjligheter att döma de inblandade såsom medgämingsmän,<br>förutsatt att det har visats att de begått gärningen tillsammans och i<br>samförstånd. Ytterligare en möjlighet ges i reglema om medverkan till<br>brott. Som exempel kan nämnas ett rättsfall från 1985 (NJA 1985 s. 496).<br>Efter en bilolycka påträffades två personer, A och B, i bilens framsäte.<br>Bilen hade hyrts av B. A avled av sina skador och B mindes inte vem<br>som kört bilen. Båda var alkoholpåverkade under bilfärden. Högsta<br>domstolen (HD) fann att antingen A eller B kört bilen och ansåg det<br>utrett att, om A kört bilen, hade han inte kunnat göra det utan B:s aktiva<br>eller passiva medgivande. HD ansåg det därför bevisat att B åtminstone<br>hade gjort sig skyldig til) medhjälp till rattfylleri trots att domstolen alltså<br>inte kunde fastställa vem av dem som verkligen kört bilen. Ett liknande<br>resonemang förs i rättsfallet RH 1999:106 som gällde grovt rattfylleri,<br>grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till annans död. Två personer,<br>som båda var alkoholpåverkade, färdades i en bil. Färden avslutades i en<br>bilolycka med dödlig utgång för en cyklist. Trots att det inte gick att<br>utreda vem av dem som kört bilen dömdes den ene för medhjälp till de<br>åtalade gärningarna. Den andra personen åtalades inte av olika skäl.</p>
<p>Även om det således finns förutsättningar att utdöma straffansvar trots<br>att man inte vet vem av flera som begått ett brott kvarstår emellertid<br>svårigheten i ett fall som Lindomefallet i det att det inte kan uteslutas att<br>en av de inblandade var oskyldig. Brottet kunde ha begåtts av den ene<br>helt överraskande för den andre eller mot dennes uttryckliga vilja. Den<br>andre kan också ha förhållit sig helt passiv på ett sätt som utesluter<br>medverkansansvar.</p>
<p>Brottsbalkens regler bygger på ett individuellt straffrättsligt ansvar. En<br>allmän utgångspunkt är att ingen skall fällas till ansvar för brott om det<br>inte är ställt utom rimligt tvivel att personen i fråga begått brottet. Som vi<br>sett i det föregående kan dock reglema om bl.a. medverkan användas<br>även om man inte kan, utom rimligt tvivel, fastställa vem som begått<br>huvudgämingen. Det måste emellertid stå klart att den misstänkte<br>åtminstone gjort sig skyldig till medverkan, dvs. att han eller hon hade<br>uppsåt till huvudgämingen och åtminstone vidtagit någon slags åtgärd<br>som har främjat gärningen.</p>
<p>Det bör slutligen framhållas att denna problematik inte är ny. Det finns<br>fall där det inte går att, utom rimligt tvivel, fastställa vad som hänt. Att<br>det då också är svårt att fördela straffrättsligt ansvar som följer på<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>26</p>
<p>gärningen är uppenbart. Som utredningen anger förekom i äldre tider att<br>man i fall av detta slag drog lott eller kastade tärning om vem som skulle<br>sona brottet.</p>
<p>För internationella förhållanden hänvisas till Straffansvars-<br>utredningens betänkande, avsnitt 10.5.</p>
<p>Frågans tidigare behandling</p>
<p>Professorn i straffrätt vid Stockholms universitet, Madeleine<br>Leijonhufvud, fick efter Lindomefallet regeringens uppdrag att utreda<br>och belysa de frågeställningar som aktualiserats. Hennes överväganden<br>dokumenterades i departementspromemorian, Efter Lindome (Ds<br>1993:15). I promemorian avvisas vissa lösningar, såsom ett sänkt<br>beviskrav eller en felony murder-regel enligt amerikansk modell. Den<br>sistnämnda regeln innebär att den som ensam eller tillsammans med<br>andra har begått eller försökt begå ett visst allvarligare brott skall, om<br>någon person har dödats i samband med brottet, kunna dömas för mord,<br>oavsett om han eller hon haft uppsåt att döda någon eller inte. I<br>promemorian fastslås vidare att de nuvarande straffprocessuella och<br>straffrättsliga reglema är tillräckliga. I något avseenden ger Leijonhufvud<br>emellertid förslag till förändringar, bl.a. föreslår hon ett utvidgat ansvar<br>för efterföljande medhjälp.</p>
<p>Mot bakgrund av bl.a. Lindomefallet uppdrog också Riksåklagaren åt<br>förre biträdande riksåklagaren Axel Morath att leda en arbetsgrupp för att<br>utreda metodfrågor vid brottsutredningar rörande grova våldsbrott med<br>flera misstänkta. Uppdraget bestod bl.a. i att kartlägga, analysera och<br>lägga fram förslag till förbättringar av de arbetsmetoder som tillämpas av<br>polis, åklagare och domstolar i de aktuella fallen. Gruppen skulle vidare<br>göra en genomgång av Lindomefallet och det i många avseenden<br>likartade Albyfallet. För en redogörelse för sistnämnda fall hänvisas till<br>Straffansvarsutredningens betänkande, avsnitt 10.3.2.</p>
<p>Arbetsgruppen lämnade i sin rapport Metodfrågor, Grova våldsbrott<br>(1995:1) vissa rekommendationer och förslag som i korthet kan<br>sammanfattas enligt följande:</p>
<p>utredningar bör bedrivas på bred front och inriktningen på<br>utredningen bör inte låsas för tidigt,</p>
<p>- bevisning bör säkras på ett tidigt stadium,</p>
<p>- resurser bör sättas in snabbt och den expertis och de tvångsmedel<br>som finns tillgängliga bör användas,</p>
<p>- eftersom det är svårt att bedöma vilken betydelse olika uppgifter<br>slutligen kommer att få bör alla åtgärder som vidtas och alla<br>uppgifter som insamlas dokumenteras,</p>
<p>- gämingsbeskrivningen bör inte formuleras för snävt och det bör<br>noga övervägas om överklagande bör ske beträffande samtliga<br>eller flertalet i fall där flera personer är tilltalade,</p>
<p>- tillräcklig bevisning skall åberopas och saken skall presenteras på<br>ett klart och tydligt sätt för domstolarna.</p>
<p>Slutligen har problemet också behandlats av Straffansvarsutredningen.<br>Utredningen tar framför allt upp frågan om regelverkets utformning men<br>diskuterar också Riksåklagarens rapport om metodfrågor. Straffansvars-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>27</p>
<p>utredningens slutsats är att det svenska straff- och straffprocessrättsliga Prop. 2000/01:85<br>regelverket uppfyller de krav som kan ställas på regler av detta slag i en<br>rättsstat. Några ändringar i reglema föreslås därför inte men i<br>sammanhanget framhåller utredningen att risken för framtida Lindome-<br>fall minskar om de förslag som Riksåklagaren lämnat följs.</p>
<h4>5.6.2 Överväganden</h4>
<p>Regeringens bedömning: Någon ändring i de nuvarande straffrättsliga<br>och straffprocessuella reglema bör inte göras.</p>
<p>Utredningen: Utredningens bedömning överensstämmer i sak med<br>regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan har<br>förklarat sig instämma i utredningens bedömning.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Den bedömning som<br>utredningen gjort i fråga om behovet av lagändringar till följd av<br>Lindome-problematiken är väl underbyggd. Regeringen instämmer<br>därför i de överväganden som görs av utredningen. 1 det följande<br>utvecklas de skäl som ligger bakom regeringens ställningstagande.</p>
<p>Krävs förändrade regler?</p>
<p>Det bör redan inledningsvis framhållas att Lindome-problematiken i<br>grunden hänger samman med möjligheterna att i efterhand fastställa vad<br>som hänt t.ex. på en brottsplats. Problemet i Lindomefallet är, med andra<br>ord, att ingen utomstående med säkerhet kan slå fast vad som egentligen<br>hände i den mördade mannens hus. Det kan inte uteslutas att det förhöll<br>sig så att en av de misstänkta dödade mannen utan varje inblandning från<br>den andre, dvs. att en av dem var helt oskyldig.</p>
<p>Som framgått tidigare är det dock inte i varje situation nödvändigt att<br>få exakt klarhet i vad som har hänt för att det skall vara möjligt att hålla<br>någon straffrättsligt ansvarig. I vissa fall är situationen sådan att man<br>visserligen inte vet exakt vad som hänt men har tillräcklig kunskap för att<br>kunna utesluta alla sådana händelseförlopp som skulle innebära att den<br>tilltalade är oskyldig. I fall där flera personer är inblandade kan det också<br>förhålla sig så att man inte vet exakt vad var och en har gjort men ändå<br>vet så mycket att det kan fastställas att var och en av dc tilltalade har<br>gjort sig skyldiga till brott (antingen som medgämingsmän eller som<br>medhjälpare). Om man kan styrka att var och en av de inblandade<br>åtminstone främjat brottet finns det inte heller hinder mot att döma var<br>och en för medhjälp till brottet. Det bör framhållas att s.k. psykiskt<br>främjande är tillräckligt. Med psykiskt främjande avses att den<br>medverkande genom sitt agerande styrkt gärningsmannen i dennes<br>uppsåt att begå brottet.</p>
<p>I Lindomefallet kunde emellertid, som sagts, varken medgämings-<br>mannaskap eller medhjälp styrkas. Det kunde med andra ord inte<br>uteslutas att den ene av de båda misstänkta överhuvudtaget inte varit<br>inblandad i dödandet.</p>
<p>28</p>
<p>Principiellt kan sägas att det finns två vägar att gå om man genom<br>förändrade regler vill komma till rätta med Lindomeproblematiken. Den<br>ena lösningen bygger på att man tillåter sig att döma personer trots att det<br>råder osäkerhet om var skulden ligger, dvs. man låter den bristande<br>kunskapen om vad som hänt gå ut över de tilltalade. Detta kan ske t.ex.<br>genom sänkt beviskrav, omvänd bevisbörda eller tillämpning av<br>presumtioner. I dag gäller att gärningsmannens skuld skall vara ställd<br>utom rimligt tvivel. Detta beviskrav har ibland till följd att en person som<br>är skyldig till ett visst brott går fri på grund av otillräcklig bevisning. Ett<br>sådant resultat är naturligtvis inte på något sätt önskvärt. Alternativet är<br>emellertid en reglering som innebär att oskyldiga kommer att bestraffas.<br>Detta är en ofrånkomlig konsekvens av ett sänkt beviskrav. För en stat<br>som gör anspråk på att vara en rättsstat är valet mellan dessa alternativ<br>enkelt; det är självklart att osäkerheten om vad som har hänt i en viss<br>situation inte kan gå ut över den misstänkte. Detta kommer till uttryck i<br>den rättsstatliga grundprincip, enligt vilken det är värre att en oskyldig<br>döms än att tio skyldiga går fria. Enligt grundläggande straffrättsliga<br>principer är det åklagaren som har bevisbördan för att den tilltalade har<br>begått brott. En ordning som innebär att en tilltalad i stället skulle behöva<br>bevisa sin oskuld är inte acceptabel. Sammanfattningsvis är regeringen, i<br>likhet med både utredningen och remissinstanserna, av den uppfattningen<br>att någon ändring av beviskravet eller bevisbördan i brottmål inte bör<br>genomföras för att lösa Lindomeproblematiken.</p>
<p>Den andra lösningen bygger på tillskapandet av regler som gör det<br>möjligt att döma personer till stränga straff för de gärningar som faktiskt<br>kan styrkas. Detta innebär att den tilltalade döms för den gärning han<br>eller hon bevisligen har begått men att straffet för gärningen bestäms på<br>ett sätt som gör att denne i praktiken får svara för gärningar som han eller<br>hon inte har begått. I detta sammanhang har en s.k. fel ony murder-regel<br>enligt amerikansk modell diskuterats. En sådan reglering innebär i<br>princip att den som tillsammans med andra har begått eller försökt begå<br>ett brott av visst allvarligare slag kan dömas för mord om någon skulle<br>dödas i samband med brottets utförande. Detta gäller även för de<br>inblandade som saknat uppsåt till dödandet. Regeln innebär alltså att man<br>i praktiken dömer en person för något som denne egentligen inte gjort sig<br>skyldig till och som han eller hon inte ens haft uppsåt till. Detta står<br>givetvis i strid med den grundläggande ideologin bakom svensk<br>straffrätt, nämligen att var och en svarar individuellt för vad han eller hon<br>har gjort och att straffansvar alltid bygger på skuld. Som ovan angetts<br>finns det visserligen också enligt svensk rätt möjligheter att fälla flera<br>personer till ansvar för en gärning som rent faktiskt endast utförts av en<br>av dem. Detta förutsätter emellertid att det kan styrkas att den eller de<br>som döms åtminstone främjat gärningen och dessutom haft uppsåt till<br>den. Även oaktsamt främjande och främjande till oaktsamt brott kan<br>komma ifråga. En konsekvens av att införandet av en felony murder-<br>regel skulle stå i strid med grundläggande principer inom svensk<br>straffrätt är naturligtvis att en sådan regel också är omöjlig att förena med<br>gällande straffrättsliga regler i olika avseenden, bl.a. vad gäller<br>påföljdsbestämning. Det kan dessutom ifrågasättas om inte en felony<br>murder-reglering skulle strida mot den s.k. oskuldspresumtionen i artikel</p>
<p>6.2 i Europakonventionen. Sammantaget är regeringen därför, i likhet</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>29</p>
<p>med utredningen och samtliga remissinstanser, av den uppfattningen att<br>en felony murder-regel av något slag är ett oacceptabelt sätt att komma<br>till rätta med situationer som motsvarar den som aktualiserades i<br>Lindomefallet.</p>
<p>I promemorian Efter Lindome har Leijonhufvud fört fram tanken att<br>det skulle kunna vara möjligt att döma för medhjälp till brott om det varit<br>fråga om efterföljande medhjälp som inte ingått i en gemensam<br>brottsplan. För Lindomefallet skulle en sådan reglering kunna innebära<br>att någon av de tilltalade kunde dömas för efterföljande medhjälp till<br>mord. Såsom Straffansvarsutredningen framhåller skulle en sådan<br>reglering dock knappast kunna leda till något annat resultat än det som<br>idag kan uppnås med tillämpning av bestämmelsen om skyddande av<br>brottsling i 17 kap. 11 § brottsbalken. Även om rubriceringen skulle bli<br>en annan - medhjälp till mord istället för skyddande av brottsling - är det<br>inte rimligt att tänka sig att den som t.ex. efter ett mord blir ombedd att<br>köra mördaren från platsen skulle kunna dömas till ett straff som ens<br>ligger i närheten av det straff som mordet föranleder. Straffvärdet för en<br>sådan gärning skulle istället normalt ligga i paritet med straffvärdet för<br>skyddande av brottsling. Som utredningen påpekar bör man också beakta<br>att det skulle uppstå en betydande diskrepans mellan brottets rubricering<br>(som indikerar att brottet är synnerligen allvarligt) och det straffvärde<br>som brottet normalt har. Möjligen skulle en dylik regel också skapa<br>behov av förändringar av begreppet främja i medverkansbestämmelsen i<br>23 kap. 4 § brottsbalken. Mot bakgrund av det anförda gör regeringen<br>därför, i likhet med utredningen, bedömningen att det inte finns<br>tillräckligt starka skäl att utvidga medverkansansvaret till att omfatta<br>även efterföljande medhjälp.</p>
<p>I övrigt har utredningen pekat på att vissa av de generella förslag som<br>läggs fram möjligen kan ha betydelse för bedömningen av situationer där<br>det begås grova våldsbrott. Bland annat framhålls förslagen om en ny<br>regel om medgämingsmannaskap, ett utvidgat ansvar för underlåtenhet<br>att avslöja eller hindra brott och förslaget om en kriminalisering av<br>underlåtenhet att bistå nödställd.</p>
<p>Som tidigare nämnts i avsnitt 5.4 har den utvidgning av<br>tillämpningsområdet för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott som<br>föreslås av utredningen redan genomförts.</p>
<p>I övrigt har regeringen gjort bedömningen att utredningens förslag i de<br>ovan nämnda delarna inte bör genomföras. Detta torde dock, precis som<br>utredningen har anfört, inte ha någon betydelse för den framtida<br>bedömningen av Lindomesituationer. Att flera personer tillsammans kan<br>vara medgämingsmän till ett brott är redan idag klarlagt genom fast<br>praxis. Problemet med Lindomefallet var, som ovan nämnts, att vare sig<br>medgämingsmannaskap eller medhjälp kunde styrkas. Inte heller torde<br>bedömningen av Lindomefallet ha utfallit annorlunda om utredningens<br>förslag kriminalisering av underlåtenhet att bistå nödställd hade varit<br>införd när brottet förövades. Såsom utredningen själv påpekar kan<br>bestämmelsen inte tillämpas om det inte går att bevisa att personen ifråga<br>varit närvarande när den angripne hamnat i nödläge eller att han eller hon<br>på annat sätt uppfattat det.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>30</p>
<p>Vad kan göras för att undvika problemet i framtiden?</p>
<p>Det bör framhållas att det inte är möjligt att helt försäkra sig mot att nya<br>Lindomefall uppstår också i framtiden utan att ta till lösningar som ovan<br>har förkastats såsom oacceptabla. För att helt gardera sig mot nya<br>Lindomefall fordras att man antingen är beredd att använda ett väsentligt<br>sänkt beviskrav i brottmål eller är beredd att döma någon for en gärning<br>som inte motsvarar vad personen faktiskt gjort. Båda dessa alternativ har<br>avvisats i det föregående.</p>
<p>Den viktigaste åtgärden som kan vidtas för att i möjligaste mån<br>undvika situationer sådana som den som aktualiserades i Lindomefallet<br>torde vara att se till att brott utreds på ett snabbt, effektivt och noggrant<br>sätt. Det är framförallt väsentligt att förundersökningen sker på ett<br>omsorgsfullt sätt, bl.a. genom noggranna brottsplatsundersökningar.<br>Redan genom en större medvetenhet om att problemet kan uppstå är<br>mycket vunnet. Om man härutöver följer de förslag och<br>rekommendationer som ges i Riksåklagarens rapport Metodfrågor, Grova<br>våldsbrott (1995:1) kommer risken for framtida Lindomefall med all<br>säkerhet att minska. Till detta kommer att den tekniska och medicinska<br>utvecklingen med stor sannolikhet i framtiden kommer att erbjuda allt<br>bättre och säkrare metoder för att i efterhand kunna rekonstruera ett visst<br>händelseförlopp. I detta sammanhang bör också särskilt nämnas<br>Rikskriminalpolisens Riksmordskommission och gämingsmanna-<br>profilgruppen. Riksmordskommissionen besitter särskild kompetens när<br>det gäller utredningar rörande våldsbrott. Den fungerar också som en<br>stödfunktion i dessa avseenden åt de lokala myndigheterna.<br>Gämingsmannaprofilgruppen, som bl.a. består av personer represen-<br>terande en bred vetenskaplig expertis på området, arbetar med gämings-<br>mannaprofiler i syfte att underlätta och effektivisera brottsutredningar.</p>
<h2>6 Förberedelse till brott</h2>
<h3>6.1 Nuvarande reglering</h3>
<p>En brottslig gärning kan vara noggrant planerad eller förberedd utan att<br>försökspunkten för den skull har uppnåtts. Det kan vara så att den eller<br>de handlingar som gärningsmannen har företagit inte innebär att han eller<br>hon därigenom börjat verkställa eller förverkliga brottsplanen. Vissa<br>sådana handlingar är straffbelagda som förberedelse eller stämpling till<br>brott.</p>
<p>Brott på planeringsstadiet indelas i två huvudkategorier. Den ena<br>kategorin, förberedelse till brott, är av materiell natur och avser<br>befattning på visst sätt med pengar som kostnadsersättning eller lön for<br>brott eller befattning med föremål som kan utgöra hjälpmedel vid brott.<br>Den andra kategorin, stämpling till brott, är av immateriell natur och<br>avser att man sätter sig i förbindelse med andra personer for att<br>förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Både förberedelseansvaret<br>och stämplingsansvaret är avsett att omfatta sådana företeelser på<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>31</p>
<p>planeringsstadiet som med hänsyn till risken för att brott skall begås är Prop. 2000/01:85<br>särskilt farliga. Syftet med bestämmelsen är naturligtvis att samhället<br>skall ha möjligheter att ingripa mot viss svårare brottslighet på ett tidigt<br>stadium.</p>
<p>Förberedelse och stämpling till brott regleras i en gemensam allmän<br>bestämmelse i 23 kap. 2 § brottsbalken. Liksom försök är förberedelse<br>och stämpling straffbelagt bara om det i samband med det straffbud som<br>gäller för det aktuella brottet finns en bestämmelse som anger att detta<br>brott skall bestraffas också på förberedelse- och stämplingsstadiet.</p>
<p>Nedan följer en kortfattad beskrivning av det nuvarande förberedelse-<br>och stämplingsbrottct. För en utförligare beskrivning av gällande rätt och<br>praxis på området hänvisas till utredningens betänkande. I betänkandet<br>redogörs också för förhållandet i vissa andra länder.</p>
<h4>6.1.1 Förberedelse till brott</h4>
<p>Enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken skall dömas för<br>förberedelse till brott om någon, med uppsåt att utföra eller främja brott,<br>lämnar eller mottager pengar eller annat som utgör förlag eller vederlag<br>för brottet eller med sådant uppsåt anskaffar, förfärdigar, lämnar,<br>mottager, förvarar, fortskaffar eller tar annan dylik befattning med gift,<br>sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant<br>hjälpmedel.</p>
<p>För att någon skall kunna dömas för ett förberedelsebrott krävs att det<br>förelegat fara för att brottet skulle ha fullbordats och att denna fara inte<br>var ringa. Dessutom krävs det, som framgått ovan, att det särskilt har<br>föreskrivits att förberedelse till den aktuella brottstypen är straffbar.</p>
<p>Ansvar för förberedelse till brott förutsätter också, på ett mer allmänt<br>plan, att händelseförloppet inte fortlöpt så långt att ansvar för fullbordat<br>brott eller försök till brott kan utdömas. Den som t.ex. anskaffar ett vapen<br>åt en annan person som har uppsåt att begå mord skall dömas för<br>medhjälp till försök till mord om gärningsmannen försöker utföra dådet<br>men misslyckas och för medhjälp till mord om den andre personen<br>lyckas utföra brottet.</p>
<p>Det krävs också att det är fråga om förberedelse till ett uppsåtligt brott.<br>Förberedelse till oaktsamhetsbrott, i den mån sådan alls kan förekomma,<br>är inte straffbart. I övrigt bör anmärkas att gärningsmannens uppsåt inte<br>behöver avse en viss bestämd gärning utan att det räcker att uppsåtet<br>avser att brott av visst slag förr eller senare kommer till stånd.</p>
<p>De två gärningsformerna</p>
<p>Förberedelsebrottet kan sägas bestå av två olika huvudtyper. Den ena tar<br>sikte på att någon lämnar eller tar emot ekonomisk ersättning för brottet.<br>Den andra huvudtypen gäller de fall då någon tar befattning med vissa<br>föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brottslig<br>verksamhet.</p>
<p>En form av förberedelseansvar avser således viss befattning med<br>pengar eller annat av ekonomisk värde som ersättning för brottet (de s.k.</p>
<p>32</p>
<p>finansieringsfallen). I paragrafen används begreppen förlag och vederlag.<br>Med begreppet förlag avses pengar eller annat ekonomiskt värde, även<br>lån av pengar, som någon lämnar i förväg för att täcka kostnader som är<br>förenade med den brottsliga verksamheten. Med vederlag menas pengar<br>eller annat av ekonomiskt värde som i förväg lämnas som lön eller<br>arvode for brott som skall förövas.</p>
<p>Det är endast förfaranden som består i att lämna eller att motta<br>ersättning som är kriminaliserade. Att utfästa eller lova viss ersättning för<br>brott är inte straffbart (om det inte omfattas av stämplingsansvaret, se<br>nedan).</p>
<p>Bestämmelsen torde vidare vara att förstå så att det bara är lämnande<br>av förlag eller vederlag med uppsåt att främja brott respektive<br>mottagande av förlag eller vederlag med uppsåt att utföra brott som<br>omfattas av det straffbelagda området Med brott i 23 kap. 2 §<br>brottsbalken avses således endast brott i gämingsmannaskap.<br>Förberedelse till medhjälp till brott omfattas inte av straffansvaret.</p>
<p>Den andra formen av förberedelseansvar avser vad som kan betecknas<br>som hjälpmedelsfallen; nämligen att någon, med uppsåt att utföra eller<br>främja brott, tar befattning på visst sätt med föremål som har karaktären<br>av hjälpmedel vid brott.</p>
<p>Förberedelsehandlingen beskrivs genom en exemplifiering som är<br>avsedd att vara normerande. Genom att lagtexten också talar om ”annan<br>dylik befattning” finns dock vissa möjligheter att även innefatta andra<br>handlingssätt som är jämförbara till sin typ.</p>
<p>Också när det gäller vilka föremål som kan utgöra hjälpmedel finns en<br>normerande exemplifiering i paragrafen. Med uttrycket ”annat sådant<br>hjälpmedel” markeras att inte varje vardagligt föremål som kan användas<br>vid brott omfattas av förberedelsebestämmelsen. I detta sammanhang bör<br>nämnas att även om enstaka föremål, var för sig, kanske inte anses som<br>sådana hjälpmedel som avses i bestämmelsen har man i praxis i vissa fall<br>jämställt samlingar av föremål med ”annat sådant hjälpmedel”. Det har<br>t.ex. gällt en samling inbrottsverktyg eller ett stort antal nycklar.</p>
<p>Ringa fara för brottets fullbordan</p>
<p>Ansvar för förberedelsebrott föreligger inte om faran for brottets<br>fullbordan var ringa. Det spelar ingen roll om faran var utesluten endast<br>på grund av tillfälliga omständigheter. Som exempel kan nämnas att ett<br>åtal för förberedelse till misshandel ogillades beträffande en s.k.<br>slangbomb, eftersom det ansågs föreligga en liten risk att bomben skulle<br>explodera på ett så kort avstånd från en människa att skador skulle<br>uppkomma om bomben, vilket var avsikten, kastades mot ett<br>demonstrationståg. Förberedelse till brott är inte heller straffbart om<br>brottets fullbordan är så avlägsen i tiden eller kräver sådana ytterligare<br>åtgärder, att det föreligger ringa fara för fullbordan. Som exempel kan<br>nämnas att någon har tagit emot pengar som vederlag för mord trots att<br>han eller hon aldrig tänkt utföra mordet. Ansvar för förberedelse till<br>mord för den som lämnat pengarna med uppsåt att främja den andres<br>brott kommer då inte i fråga, eftersom faran för brottets fullbordan kan<br>anses ringa (jfr SvJT 1980 rf. s. 20)</p>
<p>2 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 85</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>33</p>
<p>Bedömningen av huruvida faran för brottets fullbordan varit ringa skall<br>göras med utgångspunkt från förhållandena vid tidpunkten för<br>fÖrberedelsegämingen.</p>
<h4>6.1.2 Stämpling</h4>
<p>Enligt 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken förstås med stämpling till<br>brott att någon i samråd med en annan person beslutar sig för att utföra<br>ett brott, att någon söker anstifta annan person att begå gärningen eller att<br>någon åtar sig eller erbjuder sig att utföra den. Genom föreskriften om<br>stämpling till brott straffbeläggs alltså vissa former av förfaranden på<br>planeringsstadiet som kan sägas ha det gemensamt att de innebär att<br>någon sätter sig i förbindelse med andra personer.</p>
<p>I likhet med vad som gäller för förberedelsebrottet krävs för stämpling<br>att det förelegat en konkret fara för brottets fullbordan och att denna fara<br>inte var ringa. Därutöver krävs det, som framgått ovan, att det särskilt har<br>föreskrivits att stämpling till den aktuella brottstypen är straffbar.<br>Stämpling är endast undantagsvis straffbelagd i brottsbalken. Sådant<br>ansvar är föreskrivet för brott som mord, våldtäkt, rån, sabotage och<br>spioneri. I specialstraffrätten är stämplingsansvar föreskrivet för<br>folkmord, vissa narkotikabrott samt varusmugglingsbrott avseende<br>narkotika.</p>
<p>Stämplingsansvar kan, i likhet med vad som gäller för förberedelse-<br>brottet, bara förekomma i förhållande till uppsåtliga brott. Uppsåtet<br>behöver inte hänföra sig till en konkret gärning utan det räcker att<br>uppsåtet omfattar att brott av ifrågavarande slag förr eller senare kommer<br>till stånd.</p>
<p>De tre gärningsformerna</p>
<p>Ansvar för stämpling är föreskrivet för tre olika gämingsformer.</p>
<p>Den första gämingsformen består i att någon i samråd med annan<br>beslutar att ett brott skall utföras. Beslutet behöver inte innehålla<br>någonting om när, hur eller av vem brottet skall utföras.</p>
<p>Den andra formen innebär att någon söker anstifta, dvs. förmå, någon<br>annan att begå brottet. Denna form kräver direkt uppsåt för att ansvar<br>skall kunna komma ifråga.</p>
<p>Den tredje formen består i att någon åtar sig eller erbjuder sig att begå<br>ett brott. Det skall vara fråga om en allvarligt menad utfästelse att utföra<br>ett brott och det finns ingen egentlig anledning att göra någon skillnad<br>mellan att åta sig och att erbjuda sig att begå brott.</p>
<p>Faran för brottets fullbordan prövas på samma sätt som i fråga om<br>förberedelse. Om den var ringa föreligger inte straffansvar.</p>
<h3>6.2 Behovet av en reform</h3>
<p>Regeringens bedömning: Förberedelsebrottet bör reformeras.</p>
<p>Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>34</p>
<p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i Prop. 2000/01:85<br>frågan instämmer i bedömningen att förberedelsebrottet behöver<br>reformeras.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Såväl förberedelse- som<br>stämplingsansvaret är avsett att endast omfatta sådana företeelser på<br>planeringsstadiet som kan anses vara särskilt farliga med hänsyn till<br>risken för att brott skall begås. Den nuvarande lagstiftningen har tagit sin<br>utgångspunkt i detta förhållande och förberedelse- och stämplings-<br>ansvaret har därför försetts med självständiga brottsbeskrivningar, till<br>skillnad från försöksbrottet, som hänför sig till brottsbeskrivningen<br>avseende det fullbordade brottet.</p>
<p>Den allmänna förberedelsebestämmelsen, som i viss mån innebar en<br>utvidgning av straffansvaret, infördes år 1948. Denna reform skedde<br>således för mer än 50 år sedan och brottsligheten har, såväl ifråga om<br>omfattning som karaktär, givetvis undergått stora förändringar sedan<br>dess. Liksom tidigare torde visserligen de flesta brott begås spontant utan<br>någon mer ingående planering. För sådan brottslighet saknar<br>förberedelseansvaret normalt sett relevans. Den tekniska och ekonomiska<br>utvecklingen av samhället har emellertid skapat nya möjligheter till<br>planerad och organiserad brottslighet. Således kan den ökade rörligheten<br>av varor och personer mellan länder antas ha ökat möjligheterna till<br>storskalig smuggling av t.ex. narkotika. Den tilltagande användningen av<br>olika elektroniska betalningsmedel har vidare skapat möjligheter att begå<br>nya former av bedrägerier. Tillgången till information och möjligheter att<br>kommunicera via Internet och andra telekommunikationer har också<br>öppnat nya vägar för planering och förberedelse av brottslig verksamhet.<br>Detta talar för att det finns skäl att ompröva utformningen av<br>straffansvaret för planering och annan förberedelse till brottslig<br>verksamhet.</p>
<p>Utredningen har konstaterat att förberedelseparagrafen, redan vid en<br>första anblick, framstår som kasuistisk och otidsenlig. Regeringen delar<br>denna uppfattning. Bestämmelsen får ses i ett historiskt perspektiv och<br>kan sägas vara främst riktad mot traditionell brottslighet, vilket utgör en<br>förklaring till dess nuvarande utformning. Detta gäller särskilt den delen<br>av regleringen som behandlar hjälpmedel. Kretsen hjälpmedel som enligt<br>paragrafen kan komma i fråga är begränsad och avser endast de föremål<br>som till sin natur är särskilt farliga med hänsyn till risken för tillkomst av<br>brott. Vad som skall anses omfattas av uttrycket ”annat sådant<br>hjälpmedel” i förberedelsebestämmelsen måste också passa till den i<br>vissa delar ålderdomliga uppräkningen. Som exempel på föremål som<br>ansetts falla utanför uppräkningen kan nämnas anteckningar med<br>anvisningar för avgivande av osant vittnesmål (SvJT 1969 rf. s. 24),<br>kamera att användas vid spioneri (jfr SOU 1944:69 s. 68) och kniv,<br>skruvmejsel och skiftnyckel, som skulle användas vid ett inbrott (SvJT<br>1960 rf. s. 62)</p>
<p>Det kan, enligt regeringens uppfattning, ifrågasättas om inte den<br>nuvarande regleringen, särskilt i fråga om ”hjälpmedelsfallen”, är alltför<br>begränsad och att straffvärda förfaranden därigenom kommit att falla<br>utanför tillämpningsområdet.</p>
<p>Begreppet hjälpmedel har också varit föremål för gränsdragnings-<br>svårigheter när det gäller att avgöra vilka hjälpmedel som faller in under<br></p>
<p>35</p>
<p>förberedelsebestämmelsen och vilka som faller utanför. Mot bakgrund av Prop. 2000/01:85<br>att bestämmelsen i princip inte är avpassad till dagens förhållande har<br>dock en försiktig utvidgning av dess tillämpningsområde kunnat ses i<br>praxis. Så har t.ex. samlingar av föremål i rättspraxis jämställts med<br>annat sådant hjälpmedel. Som exempel kan nämnas en samling<br>inbrottsverktyg (NJA 1960 s. 442), en stor mängd nycklar (RH 1990:76)<br>och en stor mängd föremål och kemiska ämnen som kunde användas för<br>tillverkning av narkotika (NJA 1992 s. 524).</p>
<p>Förberedelsebestämmelsen är i princip tillämplig på brott i IT-miljön.<br>Den exemplifierande uppräkningen av hjälpmedel avser dock endast<br>fysiska objekt och inte program eller annan mjukvara. Frågan om<br>immateriella objekt kan utgöra hjälpmedel enligt dagens reglering har<br>visserligen inte prövats men det torde i och för sig inte vara uteslutet att<br>t.ex. mjukvara skulle kunna omfattas av det gällande förberedelse-<br>ansvaret. Rättsläget är dock för närvarande oklart och mycket talar därför<br>för att en reformering av bestämmelsen bör syfta till att klargöra att även<br>immateriella objekt omfattas av begreppet hjälpmedel.</p>
<p>Mot bakgrund av vad som nu anförts framstår det som angeläget att<br>reformera ansvaret för förberedelse till brott. Bestämmelserna bör<br>moderniseras och i någon mån anpassas till de krav på ett flexibelt<br>regelsystem som dagens brottstyper samt den tekniska och internationella<br>utvecklingen kan sägas ställa.</p>
<p>Utgångspunkten för en sådan reformering bör givetvis även<br>fortsättningsvis vara inriktad på möjligheterna att bestraffa företeelser<br>som är särskilt farliga med hänsyn till risken för uppkomst av fullbordade<br>brott.</p>
<h3>6.3 Ett reformerat förberedelsebrott</h3>
<p>Regeringens förslag: Förberedelseansvaret, såvitt det avser<br>befattning med hjälpmedel, skall omfatta den som med uppsåt att<br>utföra eller främja brott skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar,<br>transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med<br>något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott.</p>
<p>Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att ansvar för<br>förberedelse till brott skall föreligga om någon, med uppsåt att utföra<br>eller främja brott, vidtar planeringsåtgärder, befattar sig med hjälpmedel<br>eller pengar eller vidtar andra förberedande åtgärder som hade varit att<br>bedöma som åtminstone medverkan för det fall brottet hade fullbordats<br>eller utgjort straffbart försök. Utredningen har vidare föreslagit straffrihet<br>för ringa fall av förberedelse. Därutöver har utredningen föreslagit att<br>frivilligt förebyggande av brottslig användning av hjälpmedel inte längre<br>automatiskt skall leda till straffrihet. I stället skall en presumtion gälla för<br>att sådana handlingar medför att förberedelsebrottet är att betrakta som<br>ringa om inte särskilda skäl talar emot det. Detsamma skall gälla för den<br>som annars har vidtagit skäliga åtgärder för att förhindra brottets<br>fullbordan, trots att brottet kommit att fullbordas. Utredningen har<br>föreslagit att straffansvaret för förberedelse till brott avskaffas för ringa<br>fall av utpressning enligt 9 kap. 4 § brottsbalken. Utredningen har vidare<br></p>
<p>36</p>
<p>föreslagit att förberedelse till brott mot 40 § fiskelagen (1993:787)<br>straffbeläggs genom en särskild straffbestämmelse.</p>
<p>Remissinstanserna: Remissopinionen är positiv till förslaget att<br>reformera förberedelsebrottet och har framförallt, vilket tidigare angetts,<br>bejakat behovet av en reform. Flera remissinstanser har emellertid ställt<br>sig kritiska till utredningens förslag om att den eller de förberedande<br>handlingarna som konstituerar ansvar skall ha varit att bedöma<br>åtminstone som en medverkansgäming. Göta hovrätt anser att<br>innebörden i denna del av förslaget är svår att förstå och framhåller att<br>det nödvändiggör hypotetiska bedömningar, vilket utredningen i andra<br>delar av betänkandet förkastat, eftersom sådana bedömningar inte<br>uppfyller de krav som man bör ställa på en straffrättslig reglering.<br>Hovrätten för Övre Norrland pekar på att förslaget torde ge utrymme för<br>att döma för medverkan till medverkan på förberedelsestadiet. Hovrätten<br>är av uppfattningen att ett genomförande av förslaget bör föregås av en<br>djupare konsekvensanalys. Statsåklagarmyndigheten för speciella mål<br>och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det<br>kan uppkomma tillämpningsproblem med den föreslagna konstruktionen,<br>som enligt sin ordalydelse endast passar riktigt väl om brottet begås av<br>någon annan än den som förberett det. De anser att det kan bli svårt att<br>bedöma var gränsen går mellan straffria och straffbelagda<br>förberedelseåtgärder när någon själv planerar att utföra gärningen.<br>Åklagarmyndigheten i Västerås anser att förberedelseansvaret möjligen<br>blir för omfattande och pekar särskilt på att också psykisk medverkan blir<br>straffbar på förberedelsestadiet.</p>
<p>Majoriteten av remissinstanserna har inte haft något att erinra mot<br>vilka brott som skall vara straffbelagda när det gäller förberedelse. Några<br>instanser anser emellertid att brottskatalogen borde kunna utvidgas något<br>såvitt avser förberedelsebrottet. Riksåklagaren anser att det behövs<br>förnyade överväganden om vilka brott som skall vara straffbelagda på<br>förberedelsestadiet, framförallt i fråga om ekonomisk brottslighet men<br>också ifråga om olika typer av miljöbrottslighet. Statsåklagar-<br>myndigheten för speciella mål anser att förberedelsebrott bör övervägas<br>för skattebrott och grovt skattebrott, undandragandebrottet i 1 § 2 st<br>varusmugglingslagen (dåvarande lydelse enligt SFS 1960:418, numera<br>ersatt av lag om straff för smuggling, SFS 2000:1225) och eventuellt<br>några av brotten i 11 kap. brottsbalken, särskilt oredlighet mot<br>borgenärer. Åklagarmyndigheten i Malmö är av uppfattningen att<br>förberedelse till häleri bör kunna bestraffas och Generaltullstyrelsen<br>anser att förberedelsebrottet eventuellt bör få konsekvenser för 8 §<br>varusmugglingslagen (dåvarande lydelse enligt SFS 1960:418, numera<br>ersatt av lag om straff för smuggling, SFS 2000:1225). Fiskeriverket<br>anser att de intentioner beträffande ändringar i fiskelagen som föreslås av<br>utredningen bör kunna läggas till grund för lagstiftningsåtgärder men<br>menar att det dessförinnan krävs ytterligare överväganden av förslaget.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Som har redovisats i föregående<br>avsnitt delar regeringen utredningens uppfattning att det finns behov av<br>att reformera förberedelsebrottet. Liksom utredningen anser regeringen<br>att en sådan reform bör leda till att tillämpningsområdet för<br>bestämmelsen om förberedelse till brott utvidgas.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>37</p>
<p>Utredningen har föreslagit ett generellt utformat förberedd sebrott som<br>innebär att alla typer av förberedande åtgärder som vidtas med syfte att<br>utföra eller främja brott skall kunna leda till straffansvar. Straffansvaret<br>skall dock vara begränsat till fall där åtgärden kan bedömas som<br>åtminstone en medverkansgäming, dvs. att den skulle ha innefattat<br>åtminstone ett främjande av brottet om detta hade kommit till stånd.<br>Dessutom skall ansvar vara uteslutet i ringa fall.</p>
<p>Enligt regeringens bedömning har förslaget flera förtjänster.<br>Bestämmelsen innehåller ett tillräckligt mått av flexibilitet och kan<br>därvid komma att träffa nya brottstyper, t.ex. på IT-området. Förslaget är<br>också ägnat att underlätta uppfyllandet av framtida internationella<br>åtaganden om kriminalisering av verksamhet som har anknytning till<br>organiserad brottslighet.</p>
<p>Flera remissinstanser har emellertid, som ovan har redovisats, framfört<br>kritik mot förslaget. Kritiken rör bl.a. kopplingen till medverkans-<br>ansvaret. Några remissinstanser har framhållit att förslaget i detta<br>hänseende visserligen synes fungera väl när det gäller främjande av<br>annans brott men att det möjligen passar mindre väl när fråga är om<br>förberedelse till egen brottslighet. Med förslaget blir det nödvändigt att<br>fingera att den förberedande åtgärden har utförts för någon annan som<br>skulle ha begått brottet trots att den som utfört åtgärden haft för avsikt att<br>begå brottet själv. Detta tankeprov är kanske inte möjligt att göra i varje<br>enskilt fall, även om det normalt sett inte torde möta några större<br>svårigheter.</p>
<p>Begreppet medverkansgäming i förslaget skall förstås på samma sätt<br>som i 23 kap. 4 § brottsbalken. Bedömningen av om en företagen<br>handling kan utgöra medverkan till brott enligt detta stadgande kräver<br>dock i princip att agerandet kan visas ha bidragit till en konkret gärning<br>som objektivt sett utgör brott. Handlingen måste ha haft ett visst<br>samband med det bestämda brottet eller brotten. Ett sådant samband kan<br>dock vara svårare att fastställa när det gäller förberedelse till brott,<br>eftersom bestämmelserna om förberedelse till brott i princip aktualiseras<br>endast i fall där något fullbordat brott inte har begåtts. Bedömningen av<br>förberedelsegämingens relevans för brottet fick, om utredningens förslag<br>genomfördes, i stället göras i förhållande till ett fingerat fullbordat brott.</p>
<p>Även psykisk medverkan skulle kunna bli straffbar på förberedelse-<br>stadiet. Med utredningens förslag torde endast krävas att den med-<br>verkandes gärning verkat i en brottsbefrämjande riktning. Även om<br>flertalet situationer troligen skulle undantas från straffansvaret på grund<br>av det föreslagna undantaget för ringa fall kan förslaget i denna del<br>innebära konsekvenser som är svåra att överblicka.</p>
<p>Utredningen har som skäl för sitt förslag anfört bl.a. att även<br>omfattande planeringsåtgärder eller rekognoscering bör kunna straffas<br>som förberedelse till brott. Regeringen instämmer i och för sig i denna<br>bedömning. Detta talar för att det straffbara området bör utvidgas till att<br>omfatta också andra förfaranden än befattning med pengar eller<br>hjälpmedel. Behovet av att utvidga straffansvaret för förberedelse till<br>brott måste emellertid vägas mot intresset av att straffbestämmelsen<br>innehåller en tydlig avgränsning av det straffbara området och att den<br>inte träffar fall som har litet straffvärde, även med ett undantag för ringa<br>fall.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>38</p>
<p>Således bör straffansvaret inte utsträckas så långt att planering som Prop. 2000/01:85<br>endast består i tankeverksamhet hos gärningsmannen blir straffbar. Den,<br>som med uppsåt att begå brott, för sig själv funderar över hur brottet<br>skulle kunna genomföras bör rimligen inte straffas för detta, även om<br>brottsplanen avslöjas, t.ex. genom att vederbörande berättar om sina<br>planer för någon annan. Någon straffvärd gärning i egentligt mening har<br>då inte begåtts. Vidare torde gränsdragningen mellan sådan planering<br>som endast försiggår i någons tankevärld och planering som består i t.ex.<br>ren inhämtning av information vara svår att fastställa, i vart fall när<br>inhämtandet av information består i rena iakttagelser, såsom vid<br>rekognoscering. Att såsom utredningen föreslagit låta straffansvaret<br>teoretiskt omfatta vaije tänkbar förberedande åtgärd utan att närmare<br>ange vad i denna skall bestå skulle därför, enligt regeringens mening,<br>kunna leda till otillfredsställande resultat. Bland annat skulle det, såväl<br>för den enskilde som för rättsväsendet många gånger vara svårt att<br>fastställa när förberedelse till brott påbörjats. I detta sammanhang bör<br>man hålla i minnet att förberedelse är straffbelagt för en rad vitt skilda<br>brottstyper, varav långt ifrån alla kan betecknas som allvarliga. Enligt<br>regeringens mening skulle en sådan generellt uppbyggd straff-<br>bestämmelse riskera att brista i förutsebarhet. Vad nu sagts innebär också<br>att vaije mer långtgående reformering av förberedelsebrottet<br>nödvändiggör en noggrann och omfattande analys av reformens praktiska<br>konsekvenser med avseende på de olika brottstyper som är<br>kriminaliserade på förberedelsestadiet. Någon sådan konsekvensanalys<br>har inte gjorts av utredningen och skulle knappast vara möjlig att<br>genomföra inom ramen för den fortsatta beredningen.</p>
<p>Mot denna bakgrund framstår, enligt regeringens bedömning, inte<br>utredningens förslag till avgränsning av förberedelsebrottet såsom en<br>framkomlig väg för att åstadkomma en reform.</p>
<p>Regeringen är dock, i likhet med utredningen, av den uppfattningen att<br>det på vissa områden kan finnas behov av en mer långtgående utvidgning<br>av straffansvaret för förberedelse till brott. Ett sådant behov kan t.ex.<br>finnas när det gäller särskilt allvarliga brottstyper som typiskt sett föregås<br>av omfattande planeringsåtgärder, t.ex. rån av värdetransporter. Det är<br>emellertid svårt att tillgodose detta intresse inom ramen för ett generellt<br>förberedelsebrott utan att det leder till en reglering som omfattar också<br>förfaranden som inte är straffvärda. En möjlig väg skulle kunna vara att<br>kriminalisera vissa typiska och särskilt farliga förberedelsegämingar<br>såsom självständiga brott. I förevarande ärende saknas dock underlag för<br>att göra någon närmare analys av denna fråga men det finns anledning att<br>överväga huruvida detta skulle kunna utgöra en framkomlig väg för<br>framtiden.</p>
<p>Enligt regeringens mening bör i nuvarande skede övervägas om inte en<br>reform av förberedelseansvaret kan åstadkommas med bibehållande av<br>de grundrekvisit för avgränsningen av straffansvaret som den nuvarande<br>ordningen är uppbyggd kring, nämligen befattning med pengar eller<br>hjälpmedel. Det framstår som fullt möjligt att en sådan reform skulle<br>kunna tillämpas i fråga om många straffvärda fall av t.ex. planering eller<br>rekognoscering samtidigt som den skulle uppfylla kraven på<br>förutsebarhet och dessutom underlätta den praktiska tillämpningen.</p>
<p>39</p>
<p>Befattning med pengar bör liksom i dag kunna utgöra straffbar förberedelse Prop. 2000/01:85<br>till brott</p>
<p>Den nuvarande utformningen av förberedelsebrottet straffbelägger<br>mottagande eller lämnande av förlag eller vederlag för brottet. Med<br>förlag avses pengar eller annat av värde för att täcka kostnader för<br>brottets utförande. Med vederlag avses pengar eller annat av ekonomiskt<br>värde som lön för brottet.</p>
<p>I likhet med utredningen anser regeringen att denna form av<br>förberedelse bör kvarstå i ett reformerat förberedelsebrott. Enligt<br>regeringens bedömning finns inte något behov av en saklig förändring av<br>förberedelseansvaret i dessa fall. Straffansvaret bör, liksom idag, gälla<br>för såväl den som förbereder brott som någon annan skall begå, som den<br>som förbereder ett eget brott.</p>
<p>I linje med utredningens förslag bör dock språket moderniseras genom<br>att de mer ålderdomliga termerna vederlag och förlag utmönstras.<br>Regeringens förslag innebär att förberedelseansvaret bör omfatta den<br>som, med uppsåt att utföra eller främja brott, tar emot eller lämnar<br>pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader<br>för utförande av ett brott. Någon skillnad i betydelse mellan begreppen<br>vederlag och betalning samt förlag och pengar eller annat för att täcka<br>kostnader är inte avsedd. Förslaget avser såväl pengar som annat av<br>värde. Liksom enligt gällande rätt bör det göras en distinktion mellan<br>pengar eller annat av värde å ena sidan och objekt som kan utgöra<br>hjälpmedel enligt förberedelsebestämmelsens andra punkt å den andra.</p>
<p>Straffansvaret för befattning med hjälpmedel bör moderniseras.</p>
<p>Som tidigare konstaterats är den exemplifierande uppräkningen av<br>hjälpmedel i den nuvarande paragrafen både ålderdomlig och kasuistisk.<br>De exempel som anges i paragrafen, gift, sprängämne, vapen, dyrk och<br>förfalskningsverktyg, framstår som illa anpassade till många nutida<br>former av allvarlig brottlighet. Visserligen omfattas även ”annat sådant<br>hjälpmedel” av dagens förberedelsereglering. I praxis har dock ställts<br>relativt höga krav på att analogi med de uppräknade föremålen för att ett<br>hjälpmedel skall anses omfattas av sistnämnda rekvisit. Hjälpmedlet<br>måste således ha karaktär av brottsverktyg och - vid en jämförelse -<br>passa till den nuvarande uppräkningen i bestämmelsen.</p>
<p>Regeringen anser, såsom tidigare angetts, att förberedelsebrottet bör<br>reformeras och i viss mån utvidgas. Detta bör, enligt regeringens mening,<br>ske genom att den nuvarande begränsande uppräkningen slopas och<br>ersätts av ett mer generellt rekvisit. Straffansvaret bör istället avse<br>befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel<br>vid ett brott. Genom ett sådant generellt rekvisit torde lagtexten bättre<br>beskriva hjälpmedelsbegreppet såsom det har kommit att utvecklas i<br>praxis. Vidare skulle bestämmelsen komma att bättre avpassas till de<br>företeelser som, bl.a. med hänsyn till den tekniska utvecklingen, kan<br>förekomma i dag. Dessutom ökas möjligheterna för att lagstiftningen kan<br>komma att täcka också sådana hjälpmedel som kan aktualiseras med<br>anledning av den framtida tekniska utvecklingen samt nya former av<br>brottslighet.</p>
<p>40</p>
<p>Ett reformerat förberedelsebrott bör givetvis avse befattning med Prop. 2000/01:85<br>åtminstone samtliga de typer av hjälpmedel som den nuvarande<br>regleringen inrymmer såsom denna har kommit att tolkas i praxis.<br>Således bör straffansvaret omfatta befattning med samtliga sådana<br>föremål som inte har något annat användningsområde än att begå brott<br>med. Som exempel kan nämnas avsågade hagelgevär eller vissa typer av<br>förfalskningsverktyg samt föremål som är framställda särskilt för ett<br>specifikt brott, såsom en karta över brottsplatsen. Även sådana<br>hjälpmedel som i viss mån har ett legalt användningsområde men som<br>kan sägas vara särskilt farliga med hänsyn till risken för uppkomst av<br>brott, t.ex. skjutvapen, sprängämne eller dyrkar bör omfattas. Detsamma<br>bör gälla andra föremål som typiskt sett är särskilt lämpade för brottets<br>genomförande. Såsom exempel på sådana kan nämnas olika brytverktyg<br>som någon befattar sig med i uppsåt att begå inbrott eller en kniv som<br>någon lämnar till annan med uppsåt att denne skall begå grov<br>misshandel. Den närmare avgränsningen av vilka föremål som kan anses<br>särskilt ägnade att användas som hjälpmedel vid olika brott måste<br>givetvis överlämnas till rättstillämpningen att fastställa.</p>
<p>Den föreslagna ordningen bör även syfta till att klargöra att inte bara<br>fysiska utan även immateriella objekt kan utgöra sådana hjälpmedel som<br>omfattas av förberedelsebestämmelsen. Såsom särskilt ägnat att användas<br>som hjälpmedel vid brottet bör således bl.a. datavirus räknas, liksom<br>annan programvara som är framställd t.ex. uteslutande i syfte att begå<br>dataintrång eller andra typer av brott, exempelvis olika former av<br>förfalskning.</p>
<p>Såsom tidigare angetts har samlingar av föremål i praxis ansetts kunna<br>utgöra hjälpmedel till brott i den mening som avses i bestämmelsen om<br>förberedelse till brott, även om inte de föremål som ingår i samlingen var<br>för sig kan kvalificeras såsom ett sådant hjälpmedel. För att klargöra<br>detta bör rekvisitet sammanställa läggas till den uppräkning av olika<br>former av befattning som finns i bestämmelsen. I linje med vad som nyss<br>sagts om immateriella objekt bör en samling inte behöva bestå av<br>föremål för att kunna utgöra hjälpmedel till brott. Även sammanställd<br>information bör kunna omfattas av hjälpmedelsbegreppet, förutsatt att<br>informationen kan anses vara särskilt ägnad att användas vid brott. Den<br>som sammanställer uppgifter inför t.ex. ett rån av en värdetransport om<br>färdväg, tidpunkter, bemanning och annat av betydelse för brottets<br>genomförande bör således kunna dömas för förberedelse till brott, om<br>sammanställningen kan tjäna som hjälpmedel vid brottets genomförande.<br>En förutsättning för detta är att informationen är nedtecknad eller på<br>annat sätt lagrad.</p>
<p>Allmänt sett bör, för att ett hjälpmedel skall anses vara särskilt ägnat<br>att användas som hjälpmedel vid brott, krävas att det med hänsyn till sin<br>beskaffenhet är av någorlunda central betydelse för brottets<br>genomförande. Kvalificeringen av hjälpmedlet skall således göras genom<br>en objektiv bedömning. Hjälpmedlet skall vara typiskt sett lämpat för det<br>aktuella brottet. Förutom rena brottsverktyg, kan i enlighet med vad nyss<br>sagts, bl.a. sammanställd information om objektet för brottet omfattas,<br>förutsatt att informationen är nedtecknad eller annars lagrad på ett sådant<br>sätt att den kan sägas utgöra hjälpmedel. (Enbart kunskap om vissa<br>förhållanden bör, i enlighet med vad tidigare sagts, inte anses falla inom<br></p>
<p>41</p>
<p>hjälpmedelsbegreppet.) Även föremål som är av omedelbar betydelse för Prop. 2000/01:85<br>att undgå upptäckt i samband med brottes genomförande bör omfattas av<br>hjälpmedelsbegreppet, t.ex. förfalskade identitetshandlingar eller<br>maskering som är avsedd att användas vid rån. Det skulle emellertid<br>enligt regeringens bedömning föra för långt att kriminalisera befattning<br>med helt vardagliga föremål som kan användas som hjälpmedel vid brott.</p>
<p>Det faktum att en bil ingår som en nödvändig del vid genomförandet av<br>en viss brottsplan innebär inte att bilen skall anses som ett hjälpmedel.<br>Om fordonet inte utrustats på något särskilt sätt eller annars<br>manipulerats, kan den inte anses vara särskilt ägnad att användas vid<br>brottet. Samma resonemang kan föras beträffande t.ex. en dator, en<br>färgskrivare eller en mobiltelefon.</p>
<p>Åven om enskilda, mer vardagliga föremål, således inte bör omfattas<br>av straffansvaret kan de emellertid, om de ingår i en samling, komma att<br>falla under straffstadgandet. Detta förutsätter givetvis att samlingen av<br>föremål får karaktären av hjälpmedel som avses i stadgandet.</p>
<p>En distinktion mellan vad som utgör hjälpmedel och själva<br>brottsobjektet måste också göras. Denna princip gäller redan idag. När ett<br>brott består i att ett visst objekt hanteras på något sätt kan detta objekt<br>inte anses utgöra hjälpmedel vid brott.</p>
<p>Liksom idag bör för ansvar för förberedelse till brott krävas att faran<br>för brottets fullbordan inte var ringa. Bedömningen av faran skall göras<br>med avseende på tidpunkten för förberedelsehandlingen. Detta utgör en<br>betydelsefull avgränsning av straffansvaret för förberedelse till brott.<br>Generellt sett kan sägas att faran för brottets fullbordan är större ju<br>närmare i tiden fullbordanspunkten ligger. På motsvarande sätt måste<br>faran för brottes fullbordan normalt anses större om befattningen avser<br>ett från brottssynpunkt särskilt farligt hjälpmedel än ett mera harmlöst<br>sådant. Detta innebär att inte varje befattning med något som i och för sig<br>kan anses vara särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid brott skall<br>utgöra straffbar förberedelse, även om befattningen sker med uppsåt att<br>främja eller utföra brottet. Bedömningen måste således göras med<br>beaktande av flera omständigheter.</p>
<p>Den nu föreslagna ändringen av bestämmelsen om förberedelse till<br>brott torde tillskapa en ordning som är bättre anpassad till nutida<br>brottslighet och som lättare låter sig anpassas till den tekniska<br>utvecklingen och till andra förändringar av samhället. Genom att tydligt<br>markera att samlingar av såväl föremål som information kan utgöra<br>sådant hjälpmedel till brott som omfattas av bestämmelsen, sker också en<br>viss utvidgning av straffansvaret när det gäller förberedelse till brott.<br>Detta torde inte minst vara av betydelse för tillämpning av bestämmelsen<br>på olika former av mer organiserad brottslighet.</p>
<p>Såsom tidigare anförts är det inte uteslutet att det kan finnas behov av<br>att i större utsträckning än vad den nu förslagna ändringen medger<br>straffbelägga planering och rekognoscering av viss allvarlig brottslig<br>verksamhet. Enligt regeringens bedömning bör en sådan kriminalisering i<br>så fall inte genomföras inom ramen för det generella förberedelsebrottet<br>utan bör ske specifikt med avseende på sådana förfaranden som kan<br>anses vara särskilt straffvärda.</p>
<p>42</p>
<p>Regeringen anser inte att det finns skäl att i detta sammanhang göra Prop. 2000/01:85<br>några ändringar av den katalog av brott som är straffbelagda på<br>förberedelsestadiet.</p>
<h3>6.4 Stämpling</h3>
<p>Regeringens bedömning: Inga förändringar bör göras i det nuvarande<br>ansvaret för stämpling till brott.</p>
<p>Utredningens förslag: Utredningen har, i samband med förslaget till<br>nytt förberedelsebrott, föreslagit att brottsformen stämpling till brott<br>avskaffas.</p>
<p>Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte haft<br>något att erinra mot att stämplingsansvaret avskaffas som självständig<br>gämingsform. Några instanser har emellertid varit tveksamma till<br>förslaget. Hovrätten för Övre Norrland pekar på att stämplingsansvaret<br>till viss del kommer att ingå som en del av förberedelsebrottet och<br>därigenom utvidgas. Hovrätten efterlyser därför en mer djupgående<br>analys av konsekvenserna av förslaget. Riksåklagaren menar att det finns<br>risk för att inte alla gämingsformer av stämpling omfattas av<br>utredningens förslag till förberedelse och att det nuvarande straffansvaret<br>för stämpling därför kan komma att begränsas, vilket skulle kunna få<br>oönskade effekter.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Såväl förberedelsebrottet som<br>stämplingsbrottet kan sägas utgöra del i planeringen av brott. I fråga om<br>stämpling till brott tar detta sig uttryck i att någon sätter sig i förbindelse<br>med annan eller andra för att diskutera eller besluta det tilltänkta brottet<br>eller t.ex. för att försöka övertala någon att begå brott. Uppsåtet att begå<br>stämplingsbrott behöver dock inte hänföra sig till en konkret gärning. Det<br>räcker med att uppsåtet omfattar att brott av visst slag förr eller senare<br>kommer till stånd, vilket motsvarar vad som gäller för förberedelse till<br>brott.</p>
<p>Utredningen har i samband med förslaget till ett reformerat<br>förberedelsebrott föreslagit att stämpling som brottsform slopas. En av<br>gämingsformema för stämpling, ”att söka anstifta annan att begå brott”<br>torde enligt utredningen närmast automatiskt täckas av den föreslagna<br>regleringen. De övriga två gämingsformema av stämpling omfattas dock<br>inte nödvändigtvis av förslaget. Enligt utredningen innebär detta dock,<br>praktiskt sett, inte någon förändring av det nuvarande rättsläget, eftersom<br>något ingripande mot stämpling i dessa fall knappast sker innan någon<br>planering, hantering av hjälpmedel eller någon annan förberedande<br>åtgärd, som i sig skulle ha varit att bedöma som en medverkansgäming,<br>har företagits. Till stöd för detta anför utredningen att sådana gärningar<br>normalt sett är svåra att bevisa.</p>
<p>Utredningens förslag innebär således att det straffbelagda området för<br>stämpling, i vart fall i formen att söka anstifta annan att begå brott,<br>utökas till att avse samtliga de brott för vilka förberedelse är straffbelagt<br>men torde samtidigt kunna innebära att övriga former av stämpling i viss<br>mån avkriminaliseras. Stämpling är för närvarande straffbelagt endast vid<br>mycket allvarliga brott som mord, våldtäkt, rån, folkmord, högförräderi<br></p>
<p>43</p>
<p>m.m., främst med hänsyn till att denna brottsform kan komma i fråga på<br>ett mycket tidigt stadium vid planeringen av brott. Redan mot den<br>bakgrunden är regeringen tveksam till att vidta åtgärder som innebär att<br>stämplingsansvaret kan komma att begränsas. När det, å andra sidan,<br>gäller utvidgningen av stämplingsansvaret anser regeringen att det bör<br>finnas ett uttalat kriminalpolitiskt behov till stöd för en sådan utvidgning.<br>Vidare är det givetvis av stor vikt att en noggrann konsekvensanalys<br>genomförs i samband med en utvidgning av tillämpningsområdet för<br>stämpling genom att det föreskrivs för ytterligare brott. Såsom anförts i<br>det föregående har utredningen inte gjort någon sådan analys och en<br>dylik är knappast möjlig att genomföra inom ramen för den fortsatta<br>beredningen.</p>
<p>Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte finns skäl att ändra<br>reglema om stämpling till brott.</p>
<h2>7 Vållandebrotten i 3 kap. 7 och 8 §§<br>brottsbalken</h2>
<h3>7.1 Nuvarande reglering</h3>
<p>Enligt 3 kap. 7 § brottsbalken döms den som av oaktsamhet orsakar<br>annans död för vållande till annans död till fängelse i högst två år, eller<br>om brottet är ringa, till böter. Om brottet är grovt föreskrivs fängelse i<br>lägst sex månader och högst sex år. Enligt 3 kap. 8 § brottsbalken skall<br>den som av oaktsamhet åsamkar annan sådan kroppsskada eller sjukdom<br>som inte är ringa dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Om<br>brottet är grovt skall dömas till fängelse i högst fyra år. Någon ringa form<br>av detta brott finns inte. Straffbestämmelsen är utformad på väsentligen<br>samma sätt som bestämmelsen om vållande till annans död.</p>
<p>För att någon skall kunna dömas till ansvar för vållande till annans död<br>eller vållande till kroppsskada eller sjukdom krävs att gärningsmannen<br>har orsakat offrets död, skada eller sjukdom och att detta har skett genom<br>oaktsamhet. Vidare krävs att oaktsamheten varit relevant i förhållande till<br>den inträffade effekten. I kravet på oaktsamhet ligger att gärningsmannen<br>måste ha haft anledning att vid sitt handlande ta risken för effekten, dvs.<br>den dödliga utgången, skadan eller sjukdomen, i beräkning. Både en<br>handling och en underlåtenhet att handla kan innebära ansvar för något<br>av dessa brott.</p>
<p>Vid bedömningen av om brottet är grovt skall hänsyn tas till samtliga<br>föreliggande omständigheter. I den nuvarande lagstiftningen anges<br>emellertid endast en vägledande omständighet att beakta vid denna<br>bedömning. En gärning skall normalt bedömas som grov om den har<br>begåtts vid förande av motorfordon och gärningsmannen vid detta<br>tillfälle var påverkad av alkohol eller andra medel. Avsikten med detta<br>rekvisit, som infördes år 1994, var att markera att om ett vållandebrott<br>begås i samband med onykterhet i trafik skall brottet som regel bedömas<br>som grovt.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>44</p>
<h3>7.2 Vållande till annans död och vållande till<br>kroppsskada eller sjukdom</h3>
<p>Regeringens förslag: Vid bedömande av om ett brott enligt 3 kap. 7<br>eller 8 §§ brottsbalken, vållande till annans död eller vållande till<br>kroppsskada eller sjukdom, är grovt skall särskilt beaktas om<br>gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag<br>eller, när det kräts särskilda uppmärksamhet eller skicklighet, om<br>gärningsmannen har varit påverkad av alkohol eller något annat medel<br>eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.</p>
<p>Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det vid<br>bedömningen av om ett vållandebrott enligt 3 kap. 7 eller 8 §§ skall<br>bedömas som grovt särskilt skall beaktas om gärningen har innefattat ett<br>medvetet allvarligt risktagande eller, när det har ställts särskilda krav på<br>uppmärksamhet eller skicklighet, om gärningsmannen har varit påverkad<br>av alkohol eller något annat medel eller annars genom försummelse visat<br>särskild hänsynslöshet.</p>
<p>Remissinstanserna: En helt övervägande del av de remissinstanser<br>som har yttrat sig i frågan tillstyrker utredningens förslag. Några<br>instanser har synpunkter på de föreslagna omständigheterna som skall<br>beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Malmö tingsrätt anser<br>att lokutionen "särskilda krav på uppmärksamhet eller skicklighet" är<br>alltför obestämd och tillämpningsområdet därför blir alltför vidsträckt.<br>Riksåklagaren anser att det finns anledning att överväga om inte<br>begreppet "medvetet risktagande" bör användas i stället för "medvetet<br>allvarligt risktagande" när det gäller frågan om brottet bör bedömas som<br>grovt. Vidare anför Riksåklagaren att rekvisitet "risk för synnerligen<br>allvarlig skada" tydligt bör anges som en omständighet i lagtexten som<br>kan leda till att brottet bedöms som grovt. Göta hovrätt ifrågasätter om<br>särskild hänsynslöshet kan visas genom försummelse och anser därför att<br>ordalydelsen inte synes vara adekvat för att träffa det som avses,<br>nämligen att någon som har att övervaka en riskfylld process underlåter<br>att vidta säkerhetsåtgärder. Den allvarliga underlåtenheten skulle, enligt<br>hovrättens uppfattning, kanske hellre beskrivas med att gärningsmannen<br>"annars gjort sig skyldig till allvarlig försummelse".</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Den lösning som valts i de nu<br>aktuella bestämmelserna för vad som särskilt skall beaktas vid<br>bedömandet av om brottet är grovt avviker från hur andra liknande<br>bestämmelser i brottsbalken är utformade. I denna typ av stadganden<br>anges nämligen genomgående antingen flera vägledande exempel på<br>omständigheter som kan föranleda att brottet bedöms som grovt eller ges<br>inte några anvisningar alls.</p>
<p>Den omständighet som nu anges i de aktuella straffstadgandena är inte<br>heller ensamt avgörande för om brottet är grovt eller inte. Bedömningen i<br>det enskilda fallet skall ske med hänsyn till samtliga föreliggande<br>omständigheter. Hänsyn måste därvid tas även till sådana omständigheter<br>som har betydelse för brottsrubriceringen, t.ex. att brottet begåtts under<br>provokation eller i självförsvar.</p>
<p>I sitt yttrande över den proposition som föregick propositionen med<br>förslag till den nu gällande lydelsen (prop. 1993/94:44) uttalade Lagrådet<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>45</p>
<p>att det med hänsyn till bestämmelsernas vida tillämpningsområde Prop. 2000/01:85<br>framstod som överraskande att som enda grund för bedömningen av om<br>grovt brott föreligger ange det fallet att brottet har begåtts vid<br>framförandet av något motorfordon och att föraren då varit påverkad av<br>alkohol eller något annat medel. Lagrådet påpekade att denna typ av<br>brottslighet förekommer, inte bara med anledning av trafikolyckor, utan<br>också i många andra sammanhang, t.ex. vid olyckor i arbetslivet,<br>felbehandling inom sjukvården, vådaskjutningar vid jakt eller<br>militärövningar och överförande av venerisk smitta eller HIV-smitta. I<br>sammanhanget skall också nämnas att regeringen i den nämnda<br>propositionen gjorde uttalanden av innebörd att den hade för avsikt att<br>återkomma i frågan om vilka omständigheter som allmänt sett borde<br>föranleda att ett vållandebrott bedöms som grovt.</p>
<p>Regeringen anser att det både med hänsyn till de mycket vida<br>tillämpningsområden som gäller för gärningarna och mot bakgrund av<br>hur andra jämförliga stadganden är utformade ter sig något missvisande<br>att förevarande bestämmelser endast anger en sådan speciell<br>omständighet som skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt.<br>Det är, enligt regeringens uppfattning, därför lämpligt att det nuvarande<br>rekvisitet i de aktuella straffbestämmelserna byts ut mot en mer generell<br>reglering.</p>
<p>Frågan är då vilka kvalificerade omständigheter som bör anges i<br>lagtexten.</p>
<p>Utredningen har gjort en genomgång av såväl publicerad rättspraxis<br>som opublicerade underrättsavgöranden och därvid pekat på olika<br>typsituationer där vållandebrott nästan alltid bedöms som grova. En<br>handling som innefattar ett medvetet risktagande av allvarligt slag torde,<br>enligt utredningen, genomgående leda till att ett vållandebrott bedöms<br>som grovt. Detta gäller givetvis under förutsättning att förmildrande<br>omständigheter kring gärningen inte har förelegat. En typ av oaktsamt<br>handlande som i prop. 1993/94:44 (s. 45) anges som exempel på när ett<br>vållandebrott i 3 kap. 7 § brottsbalken kan vara grovt är då någon utövat<br>dödligt våld mot annan utan att uppsåt förelegat i förhållande till den<br>dödliga effekten. Det torde i de flesta fall finnas anledning att bedöma ett<br>sådant handlingssätt som ett ”medvetet risktagande av allvarligt slag”.<br>Ett annat tänkbart fall är då en nykter bilförare gör sig skyldig till ett så<br>utpräglat risktagande att han eller hon kan anses ha varit i det närmaste<br>helt likgiltig för konsekvenserna av sitt handlande utan att eventuellt<br>uppsåt varit för handen. Det finns således, enligt regeringens uppfattning,<br>starka skäl att införa detta rekvisit som en av de vägledande<br>omständigheterna vid bedömningen av brottens grovhet. Härvid bör det, i<br>enlighet med de riktlinjer som utvecklats i praxis, krävas att risktagandet<br>är medvetet och av allvarligt slag.</p>
<p>Utredningen har också föreslagit att brotten bör bedömas som grova<br>om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller av något annat medel<br>i en situation där det ställts särskilda krav på uppmärksamhet eller<br>skicklighet. I det tidigare lagstiftningsärendet från 1994 ansåg Väg- och<br>sjöfyllerikommittén att vållandebrott som begåtts under inflytande av<br>alkohol eller narkotika ofta ter sig som grova. Kommittén ansåg också att<br>det borde införas en regel som mer allmänt tar sikte på situationer där ett<br>brott av nu aktuell typ har begåtts i trafik eller i en annan jämförbar<br></p>
<p>46</p>
<p>situation under påverkan av självförvållat rus. I motiven till 1994 års<br>lagändring (prop. 1993/44:44, s. 46-47) uttrycktes emellertid tveksamhet<br>mot att infora en sådan reglering, eftersom det befarades att den skulle få<br>ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. I likhet med utredningen anser<br>emellertid regeringen att det finns många andra områden, vid sidan av<br>den motoriserade vägtrafiken, där det kan finnas anledning att se särskilt<br>allvarligt på berusning. Inom områden som sjukvården, processindustrin<br>eller försvaret förekommer ofta uppgifter som vid sitt utförande ställer<br>stora krav på uppmärksamhet, reaktionsförmåga, omdöme, säkerhet eller<br>precision. Ett oaktsamt handlande som framkallats av berusning, och som<br>leder till att någon skadas eller dödas, framstår som lika straffvärt oavsett<br>om det äger rum inom t.ex. sjukvården eller inom vägtrafiken.<br>Regeringen anser därför att den nuvarande regleringen bör ändras så att<br>det i straffbestämmelsen kommer till uttryck att berusning, både i<br>trafiksituationer och i situationer som i övrigt innefattar ansvarsfulla eller<br>särskilt farliga förhållanden, som huvudregel bör leda till att brottet<br>bedöms som grovt. Detta bör lämpligen ske genom att berusning på ett<br>mer oinskränkt sätt anges som en kvalificerande omständighet i<br>bestämmelserna.</p>
<p>När fråga är om en situation där det krävts särskild uppmärksamhet<br>och skicklighet bör emellertid inte bara självförvållat rus anges som en<br>försvårande omständighet. När någon t.ex. har som uppgift att övervaka<br>en farlig verksamhet men helt försummar sin övervakningsuppgift så att<br>ett dödsfall eller en svår kroppsskada eller sjukdom inträffar, kan<br>gärningsmannen många gånger, även i nyktert tillstånd, ha gjort sig<br>skyldig till sådan allvarlig försummelse att gärningen bör bedömas som<br>grovt brott. Som en kvalificerande omständighet bör därför, enligt<br>regeringens uppfattning, anges att gärningsmannen, när det har krävts<br>särskild uppmärksamhet eller skicklighet, gjort sig skyldig till<br>försummelse av allvarligt slag på annat sätt än genom att berusa sig.<br>Regeringen anser härvid att det inte särskilt behöver anges att<br>gärningsmannen genom försummelse visat hänsynslöshet om krav i<br>stället ställs på att försummelsen skall ha varit allvarlig.</p>
<p>Det bör i detta sammanhang noteras att de två sistnämnda rekvisiten i<br>många fall torde kunna ses som specialfall av rekvisitet ”medvetet<br>risktagande av allvarligt slag” och därigenom innebära en viss<br>överlappning. Med hänsyn till dels att berusningsfallet torde vara det<br>praktiskt vanligaste förekommande exemplet på medvetet risktagande av<br>allvarligt slag, dels till att vissa fall av försummelse kan vara av mycket<br>allvarligt slag även om de sker omedvetet är det, enligt regeringens<br>mening, motiverat att nämna dessa fall särskilt i bestämmelsen.</p>
<p>Som tidigare nämnts är angivandet av de omständigheter som särskilt<br>skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt eller inte endast<br>exempel. Det finns således andra situationer där en sträng bedömning av<br>de aktuella vållandebrotten är befogad. I detta sammanhang kan särskilt<br>noteras risken att för att synnerligen allvarlig skada uppkommer generellt<br>bör beaktas vid denna bedömning. I likhet med utredningen anser<br>emellertid regeringen att den första kvalificerande omständighet som<br>föreslås införd ”medvetet risktagande av allvarligt slag” bör förstås<br>såsom en indikation på att både risken för skada och skadans allvarlighet<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>47</p>
<p>bör inverka på bedömningen av om brottet är grovt. Detta torde särskilt Prop. 2000/01:85<br>gälla i fråga om brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom.</p>
<h2>8 Kostnader</h2>
<p>De föreslagna ändringarna såvitt avser bestämmelserna om förberedelse<br>till brott syftar till att utvidga det kriminaliserade området. Denna<br>utvidgning kan leda till en ökad måltillströmning, dock troligen inte av<br>någon mer omfattande betydelse. Å andra sidan torde ett reformerat<br>förberedelsebegrepp leda till att vissa former av straffvärda gärningar blir<br>lättare att utreda och lagföra, vilket i sin tur främjar effektiviteten. Den<br>eventuella ökningen av kostnader för rättsväsendet torde därför kunna<br>finansieras inom nuvarande anslag. De ändringar som föreslås i fråga om<br>brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller<br>sjukdom är av mer lagteknisk natur och torde inte leda till någon<br>nämnvärd kostnadsökning.</p>
<h2>9 Ikraftträdande</h2>
<p>De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 2001. Inga<br>övergångsbestämmelser behövs.</p>
<h2>10 F örfattningskommentar</h2>
<h3>Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3>
<h4>3 kap, 7 §</h4>
<p>I paragrafen, som behandlas i avsnitt 7, har en ändring gjorts i andra<br>stycket. Ändringen innebär att ytterligare kvalificerande omständigheter<br>som särskilt bör beaktas vid bedömande av om ett brott är grovt har<br>angetts. Bedömningen av om ett brott är grovt bör i och för sig ske<br>utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet<br>och de angivna omständigheterna utgör endast exempel.</p>
<p>Det första kvalificerande rekvisitet tar sikte på fall av medvetet<br>risktagande av allvarligt slag. Ett sådant risktagande kan exempelvis<br>anses föreligga om en gärningsman siktar mot någon med ett skarpladdat<br>vapen och vapnet därvid går av eller om gärningsmannen medvetet<br>avlossar ett skott som genom oaktsamhet träffar någon.</p>
<p>Den andra kvalificerande omständigheten som anges förutsätter att en<br>situation föreligger som ställer krav på särskild uppmärksamhet eller<br>skicklighet. I likhet med det nuvarande rekvisitet bör den omständigheten<br>att gärningsmannen varit självförvållat påverkad av alkohol eller något<br>annat medel särskilt beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt.<br></p>
<p>48</p>
<p>Bestämmelsen tar dels sikte på trafiksituationer, dels andra typer av<br>situationer som inbegriper ansvarsfulla eller särskilt farliga uppgifter.<br>Sådana situationer kan t.ex. förekomma inom sjukvården eller i militär<br>verksamhet. För att berusningen skall kunna betraktas som en<br>försvårande omständighet måste den ha haft någon betydelse för<br>effekten. Detta följer av det grundläggande kravet på ett orsakssamband<br>mellan oaktsamheten och den brottsliga effekten. Det krävs dock inte att<br>alkoholpåverkan varit den enda, eller ens den främsta, orsaken till att<br>effekten har uppstått. Det kan räcka med att påverkan har satt ned<br>omdömet eller reaktionsförmågan på ett sätt som medverkat till<br>händelseförloppet. Ju högre påverkansgraden är desto mindre torde<br>krävas för att visa ett orsakssamband mellan berusningen och effekten.</p>
<p>Den nya lydelsen är inte avsedd att innebära någon förändring av vad<br>som för närvarande gäller i fråga om förhållandet mellan vållandebrott<br>och rattfylleribrott. Över dessa både brott bör således även i<br>fortsättningen dömas i brottskonkurrens och vållandebrottet bör som<br>regel i dessa fall betraktas som grovt.</p>
<p>Ytterligare en angiven omständighet, i en situation som kräver särskild<br>uppmärksamhet eller skicklighet, är att gärningsmannen annars gjort sig<br>skyldig till försummelse av allvarligt slag. Denna omständighet tar bl.a.<br>sikte på situationer där någon har till uppgift att övervaka en farlig<br>verksamhet men är oaktsam, vilket orsakar någons död. Som exempel<br>kan nämnas den som har till uppgift att kontrollera en särskilt riskfylld<br>process men som inte vidtar rimliga säkerhetsåtgärder. Ett annat exempel<br>kan vara en ansvarig arbetsledare som tillåter arbete förenat med risker<br>utan att iaktta gällande säkerhetsföreskrifter.</p>
<p>De föreslagna ändringarna får konsekvenser även för arbetsmiljöbrottet<br>i 3 kap. 10 § brottsbalken. Någon ändring av lagtexten i denna paragraf<br>är emellertid inte påkallad.</p>
<h4>3 kap. 8 §</h4>
<p>Paragrafen skall tillämpas på motsvarande sätt som 3 kap. 7 § när det<br>gäller frågan om en gärning är att anse som grovt brott. Samma<br>omständigheter som för vållande till annans död blir således<br>bestämmande för rubriceringsfrågan. Ett särskilt exempel på ett medvetet<br>risktagande av allvarligt slag av betydelse för detta brott kan t.ex.<br>föreligga om inte uppsåt kan anses styrkt vid överförande av HIV-smitta.</p>
<h4>23 kap. 2 §</h4>
<p>Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.3.</p>
<p>Ändringarna i första stycket, första punkten, är inte avsedda att ha<br>någon saklig innebörd utan syftar endast till att modernisera språket. Med<br>begreppen förlag och vederlag har redan tidigare förståtts betalning, i<br>pengar eller annat av värde, för brotts utförande eller betalning för<br>kostnader som kan uppkomma i samband med brotts utförande.</p>
<p>Vidare har även uttrycket ”brottet” i första punkten ersatts med ”ett<br>brott”. Lagrådet har, beträffande lagförslaget i lagrådsremissen, anfört att<br>det mer generella uttrycket ”ett brott” bör användas för att klargöra att<br>det inte bara är ett konkret brott som åsyftas utan även brott av visst slag.<br>Lagrådet har uttalat att någon saklig skillnad mellan de olika<br>uttryckssätten inte synes föreligga.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>49</p>
<p>I övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts.</p>
<p>I första stycket, andra punkten, har sakliga ändringar gjorts. När det<br>gäller de uppräknade förberedelsehandlingama har ytterligare en<br>handling, ”sammanställer”, lagts till. Tillägget syftar till att markera att<br>även samlingar av föremål eller sammanställd information kan utgöra ett<br>sådant hjälpmedel som avses i paragrafen. Exemplifieringen av<br>förberedelsehandlingar; skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot etc., är<br>avsedd att vara normerande men även andra handlingar än de som anges<br>kan givetvis komma ifråga om de kan anses vara jämförbara till sin typ,<br>t.ex. omarbetning. Begreppet ”annan liknande befattning” skall förstås på<br>samma sätt som den tidigare lydelsen ”annan dylik befattning”.</p>
<p>Liksom tidigare bör begreppet befattning förstås i inskränkt<br>bemärkelse. Att köpa eller sälja ett hjälpmedel utan att någonsin ha<br>innehaft det utgör inte en sådan befattning som avses. Befattningen<br>behöver dock i och för sig inte ha varit omedelbar, t.ex. i situationer där<br>flera gärningsmän agerar tillsammans och det mest beror av en slump<br>vem som tar direkt befattning med hjälpmedlet. Även förvaring av<br>hjälpmedel omfattas av begreppet befattning. I dessa situationer blir<br>emellertid många gånger omständigheterna kring befattningen avgörande<br>för frågan om straffansvar inträder.</p>
<p>Begreppet hjälpmedel i paragrafen har ändrats genom att den tidigare<br>normerande uppräkningen slopats och ersatts av ett mer generellt<br>rekvisit; "något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid<br>ett brott",</p>
<p>Givetvis omfattas de föremål som redan ingår i dagens<br>exemplifierande uppräkning och som knappast har något annat<br>användningsområde än att begå brott med, t.ex. ett avsågat hagelgevär,<br>liksom föremål som framställts särskilt för ett specifikt brott, såsom ett<br>manipulerat fordon att användas vid narkotikasmuggling eller en karta<br>över brottsplatsen. Även andra föremål, som också kan ha ett legalt<br>användningsområde, t.ex. vapen eller olika former av brytverktyg att<br>användas vid inbrott, omfattas av det reformerade hjälpmedelsbegreppet.<br>Bestämmelsen bör också kunna tillämpas ifråga om hjälpmedel som<br>syftar till att undgå upptäckt eller identifikation i samband med brott,<br>t.ex. en s.k. rånarluva, eftersom bedömningen av de objekt som kan falla<br>under bestämmelsen frigörs från den exemplifierande uppräkningen.</p>
<p>De objekt som faller under bestämmelserna kan vara av vilket slag som<br>helst. Befattning med datorprogram och annan mjukvara kan således<br>bedömas som förberedelse till brott, t.ex. till dataintrång, urkunds- eller<br>penningförfalskning eller grov skadegörelse.</p>
<p>Samlingar av föremål har redan tidigare, enligt praxis, ansetts kunna<br>utgöra hjälpmedel vid brott på sätt som avses i förberedelsebestämmelsen<br>även om föremålen var för sig möjligen inte varit av sådan karaktär att de<br>skulle omfattas av hjälpmedelsbegreppet.</p>
<p>Begreppet hjälpmedel avser också samlingar av information, t.ex. en<br>sammanställning av ett antal koder till olika datorsystem, som<br>nedtecknats i syfte att användas vid datorintrång. När det gäller<br>hjälpmedel som kan sägas bestå av i huvudsak information krävs<br>emellertid att denna har nedtecknats eller lagrats på något annat sätt. Ren<br>kunskap om tillvägagångssätt som gärningsmannen besitter eller</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>50</p>
<p>information han eller hon inhämtat och besitter efter inlärning omfattas<br>inte av hjälpmedelsbegreppet.</p>
<p>Gränsdragningen mellan vad som utgör hjälpmedel eller inte bör i<br>detta sammanhang givetvis ske med utgångspunkt från frågan om<br>samlingen eller sammanställningen är särskilt ägnad att användas vid<br>brottet. Vid bedömningen av om två eller flera föremål tillsammans kan<br>anses utgöra hjälpmedel enligt förslaget bör föremålens enskilda karaktär<br>inte vara avgörande. Det bör i stället vara deras kumulativa relevans i<br>fråga om risken för tillkomst av brott, dvs. om de tillsammans kan anses<br>vara särskilt ägnade för detta, som läggs till grund för bedömningen om<br>samlingen är särskilt ägnad att användas vid brott.</p>
<p>Redan idag gäller att en distinktion mellan vad som utgör hjälpmedel<br>och själva brottsobj ektet måste göras. När ett brott består i att ett visst<br>objekt hanteras på något sätt kan detta objekt inte anses utgöra<br>hjälpmedel vid brott. Befattning med narkotika vid narkotikabrott eller<br>varusmuggling kan således inte anses utgöra befattning med hjälpmedel,<br>utan är straffbar såsom fullbordat brott. Dock kan råvaror för tillverkning<br>av objektet, t.ex. narkotika, utgöra hjälpmedel (NJA 1992 s. 524).</p>
<p>Med begreppet ”vid ett brott” avses inte bara ett visst brott, i den mån<br>det närmare går att konkretisera, utan också brott av visst slag. I<br>lagrådsremissens lagförslag användes uttrycket ”vid brottet”. Lagrådet<br>angav i sitt yttrande att detta kunde väcka frågan om det endast var<br>hjälpmedel vid ett konkret brott som avsågs. För att klargöra att även<br>brott av visst slag omfattas ansåg Lagrådet att det mer generella uttrycket<br>”ett brott” borde användas i stället. Lagrådet anförde vidare att<br>motsvarande ändring i sådant fall borde göras även i bestämmelsens<br>första punkt och att någon saklig skillnad mellan de olika uttryckssätten<br>inte syntes föreligga.</p>
<p>Hjälpmedlets relevans för användandet vid brottet skall bedömas från<br>objektiva utgångspunkter. Det faktum att gärningsmannen felaktigt tror<br>sig kunna använda ett visst föremål har ingen betydelse för bedömningen<br>av om befattning med hjälpmedel har skett eller ej.</p>
<p>Bestämmelsens tillämplighet begränsas emellertid av att straffansvar<br>inte föreligger om faran för brottets fullbordan var ringa. Denna<br>bedömning skall göras vid den tidpunkt då förberedelsehandlingen<br>företogs. Gärningsmannen går således fri från ansvar, antingen om faran<br>för brottets fullbordan var helt utesluten eller om fara i och för sig förelåg<br>men den var ringa. Straffbar förberedelse föreligger t.ex. inte om brottets<br>fullbordan är så avlägset i tiden eller kräver sådana ytterligare åtgärder<br>att faran för brottets uppkomst är ringa.</p>
<p>Liksom idag krävs det givetvis att befattningen sker med uppsåt att<br>utföra eller främja brott. Med ”brott” avses här, liksom enligt gällande<br>rätt, fullbordat brott.</p>
<p>I andra och tredje styckena har ändringar av språklig natur gjorts.</p>
<p>De nu redovisade ändringarna får viss betydelse för reglema om<br>förverkande i 36 kap. brottsbalken. Förverkandereglerna i 36 kap. 2 §<br>brottsbalken omfattar bl.a. egendom vars användande utgör brott eller<br>egendom med vilken tagits befattning som utgör brott. Här åsyftas bland<br>annat bestämmelserna om hjälpmedel vid förberedelse till brott.<br>Befattning med egendom som utgör straffbar förberedelse utgör således<br>en grund för förverkande enligt nämnda lagrum. Förändringarna i 23 kap.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>51</p>
<p>2 § brottsbalken medför därför att tillämpningsområdet för 36 kap. 2 § Prop. 2000/01:85<br>brottsbalken ändras i motsvarande mån.</p>
<p>52</p>
<h2>Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:185)</h2>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h3>Inledning och allmänna utgångspunkter (del A)</h3>
<p>Sedan brottsbalken trädde i kraft år 1965 har allmänstraffrättsliga frågor<br>uppmärksammats endast i liten utsträckning. Ett undantag är dock den<br>lagstiftning som antogs år 1994 och som innebar dels att en översyn av<br>ansvarsfrihetsreglema i 24 kap. brottsbalken gjordes, dels att<br>legalitetsprincipen gavs en starkare ställning.</p>
<p>Den sålunda inledda översynen av den allmänna straffrätten bör<br>fortsätta. Ett skäl for detta är att många bestämmelser av allmänstraff-<br>rättslig art fick sin utformning för relativt länge sedan, vilket gör att<br>åtminstone vissa av de överväganden som låg till grund för dessa<br>framstår som föråldrade. Ett annat är att frågan om mera enhetliga regler<br>på den allmänna straffrättens område inom Europa efter hand tilldrar sig<br>alltmer ökad uppmärksamhet.</p>
<p>Vid en översyn av den allmänna straffrätten bör det vara en strävan att<br>utforma de centrala reglema så att en effektiv lagföring av straffvärda<br>förfaranden underlättas samtidigt som legalitetsprincipen inom straffrät-<br>ten ytterligare befästs. Vid sidan härav gör sig också vissa andra grund-<br>läggande tankar och synpunkter gällande. En sådan kommer till uttryck i<br>konformitetsprincipen, vilken innebär att ingen bör hållas ansvarig för en<br>gärning, om han inte kunde rätta sig efter lagen. En annan viktig<br>synpunkt är att det i ett alltmer integrerat Europa framstår som angeläget<br>att undvika system och konstruktioner som vi i Sverige är i princip<br>ensamma om. Det är också viktigt att ta till vara de möjligheter som på<br>vissa områden finns att begränsa det straffbelagda området. Härigenom<br>kan rättsväsendets begränsade resurser i större utsträckning inriktas mot<br>mer allvarliga och straffvärda beteenden. Detta kan i sin tur såväl höja<br>effektiviteten i det brottsbeivrande arbetet som i positiv riktning påverka<br>allmänhetens tilltro till rättssystemet i stort.</p>
<p>Vår översyn har lett oss till slutsatsen att det i en del fall krävs relativt<br>ingripande förändringar av den centrala straffrättsliga regleringen för att<br>den skall motsvara de krav som man bör ställa i vårt nutida samhälle.</p>
<p>53</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h3>Förslagen (del B)</h3>
<h4>Uppsåtsbegreppet (3 kap.)</h4>
<p>Uppsåtsbegreppet är av central betydelse inom straffrätten. Trots detta<br>har det aldrig varit föremål för någon definition i lag utan har vuxit fram<br>genom en växelverkan mellan rättsvetenskap och rättspraxis. Den<br>svenska uppsåtsläran uppvisar vissa särdrag vid cn internationell<br>jämförelse, framför allt genom den innebär att det eventuella uppsåtet<br>med hypotetiskt prov används för gränsdragningen mellan uppsåt och<br>oaktsamhet. Uppsåt föreligger enligt denna uppsåtsform, om gärnings-<br>mannen insåg risken för att det brottsliga resultatet skulle uppkomma<br>som en följd av gärningen (eller att vissa gämingsomständigheter<br>förelåg) och om det med säkerhet kan fastslås att han skulle ha företagit<br>gärningen även om han hade varit säker på att det brottsliga resultatet<br>skulle inträffa (eller att gämingsomständighetema förelåg).</p>
<p>Mot användandet av eventuellt uppsåt kan riktas en rad invändningar<br>av såväl principiell som praktisk natur. Uppsåtsformen, som ursprungli-<br>gen skapades av en tysk rättsvetenskapsman under slutet av 1800-talet, är<br>teoretisk och svårbegriplig t.o.m. för jurister och naturligtvis än mer för<br>allmänheten. Det måste också för gemene man framstå som märkligt att<br>en domstol kan avgöra frågan om gärningsmannens uppsåt inte utifrån<br>vad som mera direkt är bevisat angående händelseförloppet, utan utifrån<br>ett hypotetiskt antagande om vad gärningsmannen skulle ha gjort om<br>situationen hade varit en annan än den som, såvitt kunnat bevisas,<br>förelåg. Det finns vidare en risk för att det eventuella uppsåtet med<br>hypotetiskt prov inriktas på gärningsmannens person och vandel i stället<br>för på bedömningen av den åtalade gärningen. Kravet på att ett<br>åtminstone potentiellt viljemoment skall ha förelegat hos gärnings-<br>mannen kan också ibland leda till oförutsägbara och svårmotiverade<br>resultat vid prövningen av uppsåtsfrågan. Uppsåtsformen måste dessutom<br>te sig kränkande för den dömde. Ytterligare en invändning är att en<br>internationell jämförelse visar att vi i Sverige är nästan ensamma om att<br>godta det hypotetiska eventuella uppsåtet. Vi menar att det föreligger<br>starka skäl att avskaffa det eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov och<br>att ett avskaffande bör ske genom lagstiftning.</p>
<p>Vad man brukar benämna det centrala uppsåtsområdet, direkt och<br>indirekt uppsåt enligt den nuvarande terminologin, är likartat i större<br>delen av världen. Det saknas skäl att ändra detta område.</p>
<p>Vi föreslår att uppsåtsbegreppet får en mer insiktsrelaterad utformning.<br>När gärningen är avsiktlig, dvs. när gärningsmannen har för avsikt att<br>åstadkomma det brottsliga resultatet föreligger naturligtvis uppsåt. Vi<br>anser för övrigt att avsiktsuppsåt är en bättre beteckning på denna<br>kvalificerade uppsåtsform än den nuvarande beteckningen direkt uppsåt.<br>Någon ändring i sak är dock inte påkallad. Uppsåt bör emellertid<br>föreligga också i en situation när gärningen motsvaras av vad<br>gärningsmannen har insett, uppfattat eller antagit om den<br></p>
<p>54</p>
<p>(insiktsuppsåt). Insiktsuppsåtet är tänkt att täcka den del av det centrala<br>uppsåtsområdet som i dag benämns indirekt uppsåt, men även det<br>område med en lägre grad av insikt som gränsar mot den medvetna<br>oaktsamheten. I praktiken rör det sig om ett kvalificerat<br>sannolikhetsuppsåt.</p>
<p>Vi bedömer att insiktsuppsåtet kommer att leda till mer förutsebara och<br>för allmänheten mer förståeliga resultat i jämförelse med det eventuella<br>uppsåtet. I ett särskilt avsnitt belyser vi hur ett reformerat uppsåtsrekvisit<br>inverkar på rättstillämpningen (se avsnitt 3.7.7). Som framgår av det<br>avsnittet torde ett antagande av insiktsuppsåtet inte medföra några större<br>förändringar av det straffbelagda området för uppsåtliga brott, även om<br>gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet kan komma att dras något<br>annorlunda i vissa fall. Det kan dock förutses att uppsåt kommer att<br>konstateras i något fler fall än enligt gällande rättspraxis vid grövre<br>våldsbrott där skjutvapen eller kniv kommit till användning. Vi finner en<br>sådan utveckling rimlig.</p>
<p>Den speciella problematiken kring uppsåt och HIV belyser vi i ett<br>särskilt avsnitt (se avsnitt 3.7.8). Enligt vår bedömning leder inte ett<br>reformerat uppsåtsrekvisit till att uppsåtsproblemen vid HIV-relaterade<br>gärningar minskar. Frågan bör i stället lösas genom att HIV-fallen regleras<br>särskilt, antingen genom att det tillskapas ett särskilt HIV-brott eller<br>genom att det införs en straffbestämmelse som särskilt tar sikte på att<br>någon uppsåtligen framkallar fara för att t.ex. en smittosam sjukdom skall<br>överföras, utan att det krävs att allmän fara i den mening som avses i 13<br>kap. brottsbalken föreligger. Frågan, som ligger utanför ramen för vårt<br>uppdrag, kommer att behandlas av den parlamentariska kommitté som<br>nyligen har tillsatts av regeringen med uppgift att se över det svenska<br>smittskyddet i sin helhet (dir. 1996:68).</p>
<h4>Straffansvar vid rus (4 kap.)</h4>
<p>Vid många av de brott som begås i vårt samhälle finns alkohol, narkotika<br>eller något annat rusmedel med i bilden, ofta som en bidragande orsak till<br>brottets uppkomst. Frågan om rusets betydelse för straffansvaret är därför<br>av vital betydelse för straffrättsskipningen i stort.</p>
<p>Den straffrättsliga verkan av att någon har begått en gärning under<br>påverkan av självförvållad berusning regleras i gällande rätt av<br>bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. I bestämmelsen<br>föreskrivs att det förhållandet att gärningen har begåtts under<br>självförvållat rus inte skall föranleda att gärningen inte anses som brott.<br>Med självförvållat rus likställs andra former av självförvållad tillfällig<br>sinnesförvirring. Bestämmelsen har länge varit föremål för skilda<br>tolkningar och gällande rätt är i viss mån fortfarande oklar. Genom<br>rättsfallet NJA 1973 s. 590 har rättsläget dock så till vida klarnat att 1<br>kap. 2 § andra stycket brottsbalken ger uttryck för att ett undantag skall<br>göras från kravet på full subjektiv täckning när gärningsmannen var<br>berusad. Hur långt detta undantag sträcker sig har emellertid inte blivit<br>fastlagt i rättstillämpningen.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>55</p>
<p>Vi har försökt att utforma en lösning på den straffrättsliga problemati-<br>ken kring självförvållad berusning som är hållbar från såväl straffrätt-<br>steoretiska som kriminalpolitiska utgångspunkter. Vi har därvid övervägt<br>en rad olika modeller, bl.a. sådana som innebär att det införs ett särskilt<br>rusbrott, att man fingerar eller efterger kravet på uppsåt eller att det även<br>vid uppsåtliga brott räcker med oaktsamhet i vissa hänseenden, om<br>gärningsmannen var självförvållat berusad. Vi har emellertid funnit att<br>ingen av dessa modeller uppfyller de krav som bör ställas. Samtidigt har<br>vi funnit att det finns starka skäl att göra vissa avsteg från<br>konformitetsprincipen vid självförvållad berusning. I sammanhanget<br>måste man nämligen beakta den nuvarande rusbestämmelsens stora<br>straffprocessuella betydelse. Den medför att det knappast görs några<br>obefogade invändningar om bristande uppsåt när gärningsmannen själv<br>har försatt sig i sitt berusade tillstånd. Vi har därför stannat för att den<br>nuvarande ordningen i princip bör behållas, men att rättsläget bör<br>förtydligas genom att det i lagtexten ställs upp ett krav på att det har<br>förelegat ett orsakssamband mellan berusningen och bristen i det<br>subjektiva rekvisitet för att bestämmelsen skall kunna tillämpas. Vi har<br>även formulerat om lagtexten så att den tydligare anger att det är fråga<br>om ett undantag från täckningsprincipen.</p>
<p>Den nuvarande föreskriften i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken<br>omfattar inte brister i det subjektiva rekvisitet som har sin grund i att<br>gärningsmannen genom eget vållande har kommit i ett tillstånd som<br>utgör en allvarlig psykisk störning. Vi anser att detta är otillfredställande<br>och föreslår att bestämmelsen utvidgas till att omfatta även dessa fall.<br>Det kan t.ex. röra sig om olika toxiska psykoser orsakade av att<br>gärningsmannen frivilligt har förtärt alkohol, narkotika eller en blandning<br>av alkohol och tabletter. Som krav för att bestämmelsen skall tillämpas i<br>dessa fall bör gälla att gärningsmannen t.ex. på grund av tidigare<br>erfarenheter har varit medveten om att han riskerade att reagera psykiskt<br>avvikande vid exempelvis alkoholintag. Det kan tilläggas att det vid bruk<br>av vissa former av narkotika, t.ex. LSD eller ecstasy, är allmänt känt att<br>preparaten kan leda till tillstånd av psykotisk karaktär.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h4>Fleras deltagande i brott (5 kap.)</h4>
<p>Brott begås ofta av flera personer tillsammans. Ibland är den brottsliga<br>gärningen resultatet av ett gemensamt agerande. I vissa fall förhåller sig så<br>att någon utfor själva gärningen, medan andra hjälper till eller bistår på<br>olika sätt. I svensk rätt regleras samtliga dessa fall genom bestämmelsen<br>om medverkan till brott i 23 kap. 4 § brottsbalken. Den nuvarande<br>terminologin i medverkansbcstämmelsen är emellertid både oklar och<br>svårförståelig. Med medverkande kan enligt gällande rätt förstås såväl<br>enbart anstiftare och medhjälpare (medverkan i strikt mening) som alla<br>som deltar i brottet, dvs. även gärningsmän (medverkan i utvidgad<br>mening). Denna begreppsbildning kan ibland vara förvirrande. Av<br>legalitetsskäl finns det också skäl att i medverkansbestämmelscn tydligare<br></p>
<p>56</p>
<p>än i dag ange när någon skall dömas som gärningsman och när någon i<br>stället skall dömas som anstiftare eller medhjälpare.</p>
<p>Vi föreslår att det skall införas en särskild bestämmelse om<br>medgämingsmannaskap (23 kap. 3 § brottsbalken i förslaget). Genom en<br>sådan bestämmelse klargörs att en föreskrift om ansvar (ett straffbud)<br>gäller även när en gärning utförs av två eller flera personer i samverkan.<br>Gärningsmännen skall tillsammans uppfylla de objektiva brottsrekvisiten<br>och var och en av dem skall uppfylla det subjektiva rekvisitet för gär-<br>ningen som helhet. Däremot krävs inte att var och en uppfyller alla<br>objektiva brottsrekvisit. Inte ens bör det vara något krav att var och en<br>formellt uppfyller något av dessa. Det skall dock vara fråga om en<br>gemensam gärning där man i viss utsträckning kan sägas vara ömsesidigt<br>beroende av varandras agerande. Företagandet av den gemensamma<br>gärningen kan innefatta en arbetsfördelning mellan de olika med-<br>gämingsmännen. Det krävs dock inte att gärningen har föregåtts av<br>någon gemensam planering. Det är tillräckligt att gärningen utförs i<br>samverkan. Bestämmelsen är avsedd att nära ansluta till vad som far<br>bedömas vara gällande rätt, men bör kunna leda till att domstolarna på ett<br>tydligare sätt än i dag kan avgöra var gränserna för med-<br>gämingsmannaskap går. Frågor om medgämingsmannaskap kan ofta fa<br>stor betydelse för straffansvaret vid gängbrottslighet eller brottslighet i<br>mer organiserade former.</p>
<p>Vi föreslår att medverkan till brott i fortsättningen skall vara en<br>beteckning endast på anstiftan och medhjälp till brott.</p>
<p>För ansvar för medverkan till brott skall, även vad gäller brotten i<br>brottsbalken, generellt krävas att fängelse ingår i straffskalan för brottet.<br>Medverkansansvaret avskaffas därför för brott i brottsbalken för vilka<br>endast böter är föreskrivet. Särskilda undantag från denna princip har<br>dock i förslaget gjorts för hemfridsbrott och olaga intrång enligt 4 kap. 6<br>§ brottsbalken samt för olaga spridande av efterbildning enligt 14 kap. 10<br>§ brottsbalken.</p>
<p>Vårt förslag innebär vidare att medverkansbestämmelsen (23 kap. 4 §<br>brottsbalken) i förtydligande syfte formuleras om i språkligt och<br>strukturellt hänseende. Som en begränsning av det straffbelagda området<br>föreslås att ringa fall av medverkan till brott generellt skall vara fritt från<br>ansvar. Slutligen föreslår vi att det införs en särskild straffskala vid<br>medverkan som innebär att straffet skall kunna bestämmas högst till vad<br>som gäller för brott i gämingsmannaskap. Därigenom öppnas en generell<br>möjlighet att underskrida minimum i straffskalan vid medverkan sgär-<br>ningar, vilken främst torde komma till användning vid medhjälp till brott.</p>
<h4>Försök till brott (6 kap.)</h4>
<p>Försök till brott föreligger enligt 23 kap. 1 § brottsbalken om någon har<br>påbörjat utförandet av ett visst brott och om fara har förelegat för brottets<br>fullbordan eller sådan fara har varit utesluten endast på grund av<br>tillfälliga omständigheter. Enligt vår bedömning saknas det skäl att vidta<br>några större förändringar av det straffbelagda området för försök till<br></p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>57</p>
<p>brott. Inte heller konstruktionen av försöksbrottet bör ändras i annat än<br>detaljer. Vi föreslår således inga förändringar vad gäller försökspunktens<br>placering, det straffbelagda området för s.k. otjänliga försök eller<br>försöksuppsåtet.</p>
<p>Frivilligt tillbakaträdande från försök leder i dag alltid till ansvars-<br>frihet. Vi föreslår att det vid frivilligt tillbakaträdande från försök i stället<br>skall gälla en presumtion för att försöksgämingen är ringa och därmed<br>från fri från ansvar, men att den som har trätt tillbaka i vissa fall, om det<br>föreligger särskilda skäl, skall kunna fällas till ansvar för försöksbrott.<br>Regleringen av den straffrättsliga verkan av tillbakaträdande skall också<br>föras över till själva försöksbestämmelsen och frikopplas från<br>bestämmelsen om ansvar för förberedelsebrott. Härigenom kan en del<br>märkliga konsekvenser av den nuvarande regleringen undvikas.</p>
<p>Som en begränsning av det straffbelagda området föreslår vi att ringa<br>fall av försöksbrott skall vara fria från ansvar. Slutligen föreslår vi att<br>straffskalan för försöksbrott ändras genom att den nuvarande<br>begränsningen som innebär att straffet inte får sättas under fängelse, om<br>det för det fullbordade brottet inte är föreskrivet lägre straff än fängelse i<br>två år, tas bort. Ändringen i straffskalan motiveras främst av att tröskelef-<br>fekter bör undvikas.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h4>Förberedelse till brott (7 kap.)</h4>
<p>Vi har övervägt om den i förberedelsebestämmelsen (23 kap. 2 §<br>brottsbalken) angivna avgränsningen av vilka handlingar som är<br>straffbara som förberedelse till brott är ändamålsenlig och svarar mot<br>dagens krav. Därvid har vi funnit att redan en snabb genomläsning av<br>den nuvarande förberedelsebestämmelsen ger vid handen att den är<br>föråldrad och behöver ändras. För en förändring talar också att<br>förberedelseansvaret under senare år har utvidgats till att omfatta en rad<br>nya brottstyper, där emellertid huvuddelen av de förberedelseåtgärder<br>som kan vidtas knappast omfattas av den nuvarande<br>förberedelseparagrafen. Detta gäller bl.a. immaterialrättsliga brott, brott<br>mot alkohollagen och företagsspioneri. Dessutom förhåller det sig så att<br>klart straffvärda förberedelseåtgärder som sker med hjälp av ny<br>teknologi, t.ex. IT-brotlslighet, eller förberedelser till bolagsplundring<br>och annan ekonomisk brottslighet sällan går att få in under<br>förberedelseparagrafens tillämpningsområde. Det straffbelagda området<br>för förberedelse till brott är således långt ifrån heltäckande. Det framstår<br>därmed som slumpmässigt. En bättre ordning skulle enligt vår mening<br>uppnås om man övergick till ett mer generellt förberedelseansvar, varvid<br>också en större likhet med konstruktionen av de andra osjälvständiga<br>brottsformema i 23 kap. brottsbalken skulle kunna åstadkommas.</p>
<p>Vi föreslår att förberedelse till brott skall föreligga om någon på<br>förberedelsestadiet vidtar åtgärder som åtminstone är att bedöma som en<br>medverkansgäming, dvs. ett främjande i den mening som avses i 23 kap.<br>4 § brottsbalken. Med att det åtminstone skall vara fråga om ett<br>främjande markeras att även "förberedande gämingsmannaåtgärder"<br></p>
<p>58</p>
<p>omfattas av det föreslagna nya förberedelseansvaret. Som en<br>exemplifiering kan nämnas att det kan vara fråga om planeringsåtgärder,<br>befattning med hjälpmedel eller pengar eller andra förberedande<br>åtgärder. Med planeringsåtgärder avses t.ex. att någon kartlägger olika<br>värdetransporter i avsikt att senare föröva rån mot dessa eller att någon<br>med samma uppsåt rekognoscerar i en bank- eller postlokal. Befattning<br>med hjälpmedel kan avse att någon anskaffar eller på annat sätt handhar<br>brottsverktyg, men även anskaffande eller annat handhavande av t.ex. en<br>stulen bil som är avsedd att användas vid ett rån bör kunna bedömas som<br>befattning med hjälpmedel liksom spridande av en diskett med<br>virussmittade program. På samma sätt som i dag skall krävas att<br>gärningsmannen har haft uppsåt att utföra eller främja det fullbordade<br>brottet. Vid företagandet av förberedelsegämingen skall det också ha<br>förelegat en konkret fara för brottets fullbordan.</p>
<p>Vårt förslag till ett reformerat förberedelsebrott innebär en<br>förhållandevis kraftig utvidgning av det straffbelagda området. Enligt vår<br>uppfattning är en sådan utvidgning emellertid befogad, om det rör sig om<br>förberedelse till allvarlig brottslighet. Den ger dessutom möjligheter för<br>de brottsbeivrande myndigheterna att ingripa mot allvarlig och<br>organiserad brottslighet på ett tidigare stadium än i dag, varigenom<br>brottsligheten kan hejdas innan planerna har satts i verket. Detta är något<br>som bör ha en inte obetydlig brottspreventiv effekt.</p>
<p>Som en följd av ett utvidgat förberedelseansvar finns det inte längre<br>behov av ett självständigt ansvar för stämpling till brott. Vi föreslår<br>därför att stämpling till brott avskaffas som särskild brottsform.</p>
<p>Enligt vår uppfattning bör som utgångspunkt gälla att förberedelse till<br>brott är straffbelagd endast om det på det fullbordade brottet kan följa<br>mer än ett års fängelse. Denna utgångspunkt tillgodoses med relativt få<br>undantag redan i dag. Det saknas därför behov av att vidta några stora<br>förändringar av det straffbelagda området vid förberedelse.</p>
<p>Som en begränsning av det straffbelagda området föreslår vi att ringa<br>fall inte skall leda till ansvar. Förberedelsegämingen presumeras vara<br>ringa dels om faran för att den skulle leda till brottets fullbordan var liten,<br>dels om gärningsmannen frivilligt har tillbakaträtt från förbe-<br>redelsebrottet. Utrymmet för ansvarsfrihet vid frivilligt tillbakaträdande<br>utvidgas genom att det inte längre skall krävas att den som frivilligt<br>tillbakaträder verkligen förhindrar brottets fullbordan, utan det skall<br>räcka att han vidtar skäliga åtgärder i detta syfte.</p>
<p>Straff för förberedelse skall liksom enligt gällande rätt alltid sättas<br>under vad som skulle ha följt på det fullbordade brottet. Vi föreslår<br>emellertid att den nuvarande begränsningen, som innebär att straffet<br>normalt inte får bestämmas högre än till fängelse i två år, tas bort.<br>Härigenom bör vissa mindre lämpliga tröskeleffekter kunna undvikas<br>samtidigt som ändringen bör sörja för att domstolen i alla de olika fall<br>som kan förekomma skall kunna mäta ut straffet efter förberedelsegär-<br>ningens straffvärde och med beaktande av de andra omständigheter som<br>enligt 29 kap. brottsbalken skall påverka straffmätningen.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>59</p>
<h4>Underlåtenhet att reagera mot annans brott (8 kap.)</h4>
<p>Vi föreslår att bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja eller hindra<br>brott enligt 23 kap. 6 § brottsbalken - liksom för övrigt<br>medverkansansvaret enligt 23 kap. 4 § brottsbalken - skall avse<br>straffbelagda gärningar och inte, som i dag, brott. Vidare föreslår vi att<br>ansvaret för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott skall vara<br>subsidiärt i förhållande både till ansvaret för brott i gämingsmannaskap<br>(oäkta underlåtenhetsbrott) och till ansvaret för medverkan genom<br>underlåtenhet. Därigenom markeras att det är fråga om en form av passiv<br>medverkan som går längre än vad medverkansansvaret gör. Ansvaret för<br>underlåtenhet att avslöja brott förtydligas genom att det direkt i lagtexten<br>anges att straffansvar skall kunna utdömas endast om den straffbelagda<br>gärningen helt eller delvis kunde ha hindrats som en följd av en anmälan<br>eller något annat uppgiftslämnande. Vidare föreslår vi att straffansvaret<br>skall avse även medverkansgämingar, i de fall huvudgämingen skulle,<br>helt eller delvis, ha hindrats om medverkansgämingen hade avslöjats.<br>Den särskilda regeln om intressekollision föreslås utvidgad till att avse<br>inte bara fara för den handlande själv eller hans närmaste, utan även fara<br>för någon annan utomstående, tex. en arbetskamrat eller en vän.<br>Underlåtenhet att avslöja brott görs i förslaget straffbar även vid grövre<br>sexualbrott som våldtäkt, grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av<br>bam.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h4>Underlåtenhet att bistå nödställd (9 kap.)</h4>
<p>I svensk rätt saknas för närvarande en allmän skyldighet att bistå<br>personer som befinner sig i livsfara eller i allvarlig fara för sin hälsa. Det<br>finns däremot vissa specialbestämmelser, bl.a. i 39 §</p>
<p>räddningstjänstlagen (1986:1102). I våra nordiska grannländer och på<br>kontinenten finns det däremot ofta en allmän straffsanktionerad<br>skyldighet att bistå nödställda. Denna skyldighet gäller oberoende av om<br>nödsituationen är en följd av ett brott eller en olyckshändelse eller har<br>uppkommit på annat sätt. I dessa rättssystem har man alltså i viss<br>utsträckning en skyldighet att själv ingripa, t.ex. genom att dra upp en<br>drunknande person ur vattnet.</p>
<p>Vid övervägande av om man bör införa en straffbestämmelse om<br>underlåtenhet att bistå nödställd ställs man inför en rad svåra frågor av<br>moralisk och rättslig natur. Vi menar emellertid att det ligger ett värde i<br>att det i lag slås fast att det finns en gräns för hur pass likgiltig man får<br>vara inför sina medmänniskors väl och ve. För många måste det framstå<br>som stötande att vissa beteenden av nu berört slag, som ter sig högst<br>straffvärda, inte ryms inom det straffbelagda området, medan andra<br>närmast bagatellartade förseelser gör det. Som exempel kan nämnas att<br>det enligt svensk rätt inte är straffbart att underlåta att rädda en person<br>som håller på att drunkna, även om det skulle kunna ske utan uppoffring,<br>eller att bara stå och se på utan att ingripa eller tillkalla hjälp (förutsatt att<br>föreskriften i 23 kap. 6 § brottsbalken inte är tillämplig) när en äldre<br></p>
<p>60</p>
<p>person i en folksamling misshandlas av några ungdomar. Däremot är det<br>straffbart som fyndförseelse att underlåta att lämna in en sak som man<br>har hittat på gatan, och det även om värdet är litet.</p>
<p>Vi föreslår att det infors en ny straffbestämmelse i 3 kap. brottsbalken<br>som avser underlåtenhet att bistå nödställd. Straffrättsligt ansvar skall<br>enligt paragrafen kunna dömas ut om någon underlåter att tillkalla hjälp,<br>att försöka rädda eller att på annat sätt bistå en person som befinner i<br>allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en annan därmed jämförlig utsatt<br>situation. Ett underlåtenhetsansvar förutsätter att det med hänsyn till<br>omständigheterna skäligen kunde begäras att ett ingripande ägde rum.<br>Ringa fall bör undantas från det straffbelagda området. Ansvarsfrihet bör<br>också föreligga om ett ingripande inte kan ske utan fara for den<br>handlande själv eller någon annan. Den som fälls till ansvar enligt<br>bestämmelsen föreslås kunna dömas till böter eller fängelse i högst två<br>år.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h4>Den s.k. Lindomeproblematiken (10 kap.)</h4>
<p>En väsentlig del av vårt uppdrag har varit att belysa de spörsmål som det<br>uppmärksammade Lindomefallet (se Rättsfall från hovrätterna 1991:51)<br>har aktualiserat. Spörsmålet gäller främst hur ansvarsfrågan skall bedömas<br>när två personer har varit närvarande när ett brott har begåtts men det inte<br>med tillräcklig grad av säkerhet går att avgöra vem av dem som begått<br>brottet eller om de båda utfört gärningen tillsammans. Vår utgångspunkt<br>har varit att det inte är en framkomlig väg att sänka beviskravet i brottmål<br>eller att förändra de regler som gäller för bevisbördans placering, men att<br>det är viktigt för rättsmedvetandet och för allmänhetens tilltro till<br>rättsväsendet att stötande resultat i rättskipningen undviks så långt det är<br>möjligt med hänsyn till de krav på rättssäkerhet som måste gälla.</p>
<p>Vi redovisar relativt ingående omständigheterna i Lindomefallet och i<br>det s.k. Albyfallet, sådana de framgår av domstolarnas avgöranden,<br>eftersom vi har tyckt oss finna att många inte har en alldeles riktig<br>uppfattning om vilka omständigheter som låg till grund för domstolarnas<br>avgöranden. Vi redogör också för de rekommendationer och förslag till<br>förbättringar som har lagts fram av en arbetsgrupp som tillsattes av<br>Riksåklagaren för att se över metodfrågor vid brottsutredningar rörande<br>grova våldsbrott med flera misstänkta (Riksåklagarens rapport<br>Metodfrågor, Grova våldsbrott [1995:1]), vilka tar sikte på de mer<br>straffprocessuella aspekterna av Lindomeproblematiken, t.ex. vilka<br>utredningsåtgärder som bör vidtas under en förundersökning när de<br>misstänkta skyller på varandra. Vidare redovisar vi i betänkandet de<br>tankar och förslag som lades fram i departementspromemorian Efter<br>Lindome (Ds 1993:15). Vi gör också en översikt över hur "Lin-<br>domesituationer" hanteras i andra rättsordningar. Denna översikt visar att<br>utgången i de flesta andra länder skulle ha blivit densamma som den blev<br>hos oss. I många länder har det för övrigt förekommit likartade rättsfall<br>som lett till frikännande domar eller till ansvar för ett i sammanhanget<br>mindre allvarligt brott för båda som har varit närvarande på platsen när</p>
<p>61</p>
<p>en tredje person har dödats eller skadats svårt, men där det inte har<br>kunnat utredas vem av dem som begick brottet eller om det var de båda<br>som tillsammans gjorde det.</p>
<p>Det är naturligtvis mycket olyckligt att den eller de som utförde mordet<br>i Lindomc inte har kunnat dömas för detta. En utgångspunkt för oss har<br>varit att om utgången i Lindomefallet berodde på att de regler som gäller<br>för brottsutredning och lagföring - dvs. de straffrättsliga eller<br>straffprocessuella reglema - är felaktiga eller mindre lämpliga i något<br>hänseende så skall de ändras. Det är också synnerligen angeläget att<br>åtgärder sätts in i syfte att minska risken för att något sådant som hände i<br>Lindomefallet sker på nytt.</p>
<p>Vi har funnit att det främst är de rutiner som gäller för förunder-<br>sökningen som är av betydelse när det gäller att undvika att nya Lin-<br>domesituationer uppkommer. Vår bedömning är att om de olika åtgärder<br>som har föreslagits av Riksåklagarens arbetsgrupp vidtas så är mycket<br>vunnet.</p>
<p>Men även om detta sker kan vi för framtiden inte helt gardera oss mot<br>att nya Lindomefall inträffar. Vi har därför övervägt om det är möjligt att<br>genom förändringar av de straffrättsliga eller straffprocessuella reglema<br>ytterligare bidra till att motverka uppkomsten av sådana situationer.<br>Slutsatsen blir dock att det nuvarande regelsystemet i mycket stor<br>utsträckning uppfyller de krav som man bör och måste ställa på<br>straffrättsliga och straffprocessuella regler i en rättsstat. Vi har därvid inte<br>kunnat ställa oss bakom de tankar som förts fram i debatten kring<br>Lindomefallet om att man skulle kunna införa något sorts kollektivt<br>ansvar, att man skulle kunna döma även för efterföljande medhjälp eller<br>att man skulle införa någon form av felony murder-regel i svensk rätt.</p>
<p>Vissa av våra förslag i övrigt bör emellertid allmänt sett kunna<br>underlätta lagföringen vid grova våldsbrott. Här bör särskilt nämnas en<br>förändring av uppsåtsbegreppet, en särskild lagregel om med-<br>gämingsmannaskap, ett något utvidgat och preciserat ansvar för<br>underlåtenhet att avslöja brott samt införandet av en särskild straffbe-<br>stämmelse om underlåtenhet att bistå nödställd. Sammantagna med de<br>rekommendationer och åtgärdsförslag som Riksåklagaren lagt fram i den<br>tidigare nämnda rapporten torde dessa förslag ändå innebära goda<br>möjligheter att motverka uppkomsten av nya Lindomesituationer.</p>
<h4>övriga frågor (11 och 12 kap.)</h4>
<p>Vi föreslår att de nuvarande föreskrifterna om vad som särskilt skall<br>beaktas vid bedömningen av om brotten vållande till annans död (3 kap. 7<br>§ brottsbalken) och vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 §<br>brottsbalken) är grova ersätts med en mera allmänt hållen reglering. Vid<br>bedömningen om dessa brott är grova skall enligt vårt förslag särskilt<br>beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet allvarligt risktagande<br>eller, när det har ställts särskilda krav på uppmärksamhet och skicklighet,<br>om gärningsmannen har varit påverkad av alkohol eller något annat medel<br>eller annars genom försummelse har visat särskild hänsynslöshet.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>62</p>
<p>Prop. 2000/01:85<br>Bilaga 1</p>
<p>Vi anser att det finns behov av att införa en bestämmelse som ger<br>lagstöd åt den rättstillämpning som innebär att en företrädare för en<br>juridisk person kan straffas, om straffansvar är föreskrivet för någon i<br>särskild ställning och denna ställning innehas av en juridisk person. Vi<br>avstår emellertid från att lägga fram ett formellt förslag till lagstiftning,<br>eftersom frågan har ett nära samband med de spörsmål som övervägs av<br>Utredningen om företagsbot (Ju 1995:06) och den utredningen, enligt vad<br>vi har inhämtat, kommer att behandla frågan.</p>
<h4>Genomförandet av förslaget i del B (14 kap.)</h4>
<p>Vi bedömer att förslaget i del B bör kunna träda i kraft den 1 januari 1999.<br>Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte vara nödvändiga.<br>Förslaget i denna del kommer enligt vår bedömning att inte annat än<br>marginellt påverka kostnaderna för rättsväsendet.</p>
<h3>En modell för en ny lagstiftning (del C)</h3>
<h4>Psykiskt störda lagöverträdares straffrättsliga ansvar (16 kap.)</h4>
<p>Principen att vissa personer på grund av sin psykiska status bör ges<br>straffrättslig särbehandling har gällt sedan lång tid både i vårt land och i<br>andra länder. I nästan alla andra delar av världen gäller att ansvars-<br>förmåga eller tillräknelighet utgör en brottsförutsättning på samma sätt<br>som kravet på uppsåt eller oaktsamhet. Detta var också vad som gällde i<br>Sverige under strafflagens tid. Genom brottsbalken avskaffades<br>emellertid tillräknelighetsläran i svensk rätt. Såvitt oss bekant är det<br>endast på Grönland och i tre amerikanska delstater som, förutom i<br>Sverige, tillräknelighet inte ställs upp som krav för straffrättsligt ansvar.</p>
<p>Även den som har begått en gäming med en fullständigt förvrängd<br>verklighetsuppfattning omfattas således enligt svensk rätt av det<br>straffrättsliga systemet och kan dömas för brott. De tankar som ligger till<br>grund för tillräknelighetsläran påverkar i brottsbalkens system i stället<br>påföljdsbestämningen. Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken gäller ett förbud för<br>domstolen att bestämma påföljden till fängelse, om gärningen har begåtts<br>under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Vidare kan den tilltalade<br>under samma omständigheter, om inga andra påföljder är lämpliga,<br>förklaras vara fri från påföljd. Många gånger bestäms påföljden till<br>överlämnande till rättspsykiatrisk vård, som förenas med särskild<br>utskrivningsprövning om det föreligger risk för att gärningsmannen till<br>följd av störningen återfaller i brottslighet av allvarligt slag.</p>
<p>Den nuvarande ordningen har gett upphov till en rad olika problem. En<br>del av dessa aktualiserades i samband med Flinkmålet (NJA 1995 s. 48).<br>Det gäller särskilt frågan, hur man straffrättsligt skall hantera psykiska<br>undantagstillstånd som åtminstone till en del kan tillskrivas</p>
<p>63<br></p>
<p>gärningsmannens eget vållande, tex. genom att han har förtärt alkohol<br>eller något annat medel.</p>
<p>En avgörande brist är att den svenska regleringen inte tar hänsyn till att<br>det finns fall där man helt bör fria från straffrättsligt ansvar och inte bara<br>föreskriva inskränkningar i påföljdsvalet. Skall man följa konformi-<br>tetsprincipen och de tankar som bär upp denna bör man inte ålägga något<br>straffrättsligt ansvar om inte gärningsmannen har haft förmåga att rätta sig<br>efter lagen. En allvarlig psykisk störning som har medfört en fullständigt<br>förvrängd verklighetsuppfattning eller en mycket hög grad av<br>tvångsmässighet innebär många gånger att sådan förmåga har saknats.<br>Något straffrättsligt ansvar bör då inte följa. Däremot finns det naturligtvis<br>ofta skäl för samhället att ingripa med reaktioner grundade på<br>gärningsmannens behov av vård eller på behovet av samhällsskydd.</p>
<p>För att den nuvarande ordningen behöver förändras genom att ansvars-<br>förmåga åter görs till en brottsförutsättning talar även de problem som<br>föreligger vid bedömningen av det subjektiva rekvisitet. Det nuvarande<br>"fängelseförbudet" ger också upphov till skevheter i systemet, tex. att<br>vissa generellt sett lämpliga påföljder, som skyddstillsyn med föreskrift<br>om kontraktsvård, inte kan användas. För en återgång till en ordning med<br>krav på tillräknelighet talar vidare det internationella argumentet. Vi bör<br>undvika svenska särlösningar i en alltmer intemationaliserad värld.</p>
<p>Vi föreslår därför att ansvarsförmåga åter skall vara en förutsättning för<br>att någon skall kunna dömas till straffrättsligt ansvar. En sådan förändring<br>för med sig behov av en rad andra ändringar i reaktionssystemet för<br>psykiskt störda lagöverträdare. Vi bedömer att det inte är möjligt att inom<br>ramen för vårt uppdrag lägga fram förslag i dessa delar som mera<br>omedelbart kan läggas till grund för lagstiftning. Vi har i stället, som ett<br>underlag för ett fortsatt beredningsarbete, utarbetat en modell för hur man<br>enligt vår uppfattning bör utforma ett nytt reaktionssystem för psykiskt<br>störda lagöverträdare.</p>
<p>Vi anser att man i ett nytt reaktionssystem för psykiskt störda<br>lagöverträdare bättre än i dagens system måste skilja de olika aspekter åt<br>som gör sig gällande. Den straffrättsliga aspekten pekar på att den som<br>inte kan klandras för gärningen inte heller bör hållas straffrättsligt ansvarig<br>för den (konformitets- eller skuldprincipen), men å andra sidan att den<br>som trots en allvarlig psykisk störning kan anses straffrättsligt ansvarig<br>också bör erhålla ett straff primärt utmätt efter gärningens straffvärde<br>(proportionalitetsprincipen). Vårdaspekten talar för att den som är i behov<br>av vård bör erhålla sådan. Samhällsskyddsaspekten pekar på att det, när<br>det föreligger en påtaglig risk för återfall i straffbelagda gärningar av<br>allvarligt slag, bör finnas möjligheter för samhället att reagera för att<br>undanröja eller minska denna risk. Genom att bättre skilja mellan dessa<br>aspekter torde man bl.a. kunna komma till rätta med de medicinskt-etiska<br>problem som den nuvarande ordningen med särskild utskrivningsprövning<br>i vissa fall har gett upphov till, samtidigt som man också bör kunna sänka<br>kostnaderna för den rättspsykiatriska vården avsevärt.</p>
<p>Huvuddragen i vår modell är följande.</p>
<p>Den straffrättsliga aspekten tillgodoses genom att en tillräknelighets-<br>reglering införs. Samtidigt avskaffas det nuvarande fängelseförbudet i</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>64</p>
<p>30 kap. 6 § brottsbalken och påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk<br>vård.</p>
<p>Den som har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk<br>störning och är i behov av vård men är fri från straffrättsligt ansvar till<br>följd av bristande ansvarsförmåga eller bristande uppsåt, skall på talan av<br>åklagare kunna dömas till rättspsykiatrisk vård som särreaktion. Beslutet<br>skall fattas av brottmålsdomstolen. Vården skall kunna förenas med<br>särskilda restriktioner vad gäller permissioner och frigång, om detta<br>behövs för att behovet av samhällsskydd skall kunna tillgodoses. Ingen<br>skall emellertid kunna hållas kvar i rättspsykiatrisk vård som inte längre<br>har ett medicinskt vårdbehov som påkallar sluten vård. Utskrivnings-<br>prövningen i dess nuvarande form föreslås därför försvinna. I en del fall,<br>där samhällsskyddet gör sig särskilt starkt gällande, skall<br>förvaltningsdomstol i stället under vissa begränsade förutsättningar kunna<br>besluta om s.k. samhällsskyddsåtgärder. Detta gäller alltså när det inte<br>längre föreligger förutsättningar för fortsatt rättspsykiatrisk vård. I de,<br>såvitt kan bedömas, ytterst få fall där något vårdbehov inte föreligger men<br>behovet av samhällsskydd gör sig särskilt starkt gällande, skall också<br>brottsmålsdomstolen, under samma begränsade förutsättningar, kunna<br>direkt besluta om en samhällsskyddsåtgärd. Samhällsskyddsåtgärdema<br>skall kunna äga rum såväl i slutna former som genom kontrollåtgärder när<br>gärningsmannen befinner sig ute i samhället. De är i princip<br>tidsobestämda, men skall omprövas kontinuerligt av domstol.</p>
<p>Den som har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk<br>störning, men som anses kunna ta ett straffrättsligt ansvar, skall fällas till<br>ansvar för brott. I princip bör han därför kunna dömas till straff eller andra<br>påföljder på samma sätt som andra lagöverträdare. Av olika skäl, främst<br>humanitära och medicinskt-etiska men även brottspreventiva, bör det<br>emellertid alltjämt ske en särbehandling inom ramen för<br>påföljdsbestämningen, dock med andra utgångspunkter än enligt dagens<br>system. Behovet av vård måste nämligen kunna tillgodoses inom ramen<br>för verkställigheten. Är gärningens straffvärde lägre än ett år eller, i vissa<br>fall, två år kan påföljden ofta bestämmas till annat än fängelse. Här kan<br>särskilt nämnas att kontraktsvård skall kunna användas vid ett<br>genomförande av vår modell. Är det av olika skäl inte möjligt att<br>bestämma påföljden till något annat än fängelse skall den dömde, så länge<br>vårdbehovet kvarstår, verkställa straffet genom rättspsykiatrisk vård. Vi<br>föreslår därför att det införs en ny verkställighetsform, fängelse genom<br>rättspsykiatrisk vård. Den rättspsykiatriska vården skall liksom i dag ges<br>av sjukvårdshuvudmännen, men eftersom det är fråga om verkställighet av<br>ett straff är staten genom Kriminalvårdsstyrelsen formellt och därmed<br>även finansiellt ansvarig.</p>
<p>Fängelse genom rättspsykiatrisk vård skall kunna utdömas även om<br>gärningsmannens psykiska störning inte är allvarlig, om han samtycker till<br>vården.</p>
<p>Föreligger vid tidpunkten för villkorlig frigivning alltjämt behov av vård<br>och föreligger till följd av den psykiska störningen en påtaglig risk for<br>fortsatt brottslighet skall förvaltningsdomstol, under vissa begränsade<br>förutsättningar, kunna besluta att den dömde direkt efter den villkorliga</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>65</p>
<p>3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 85<br></p>
<p>frigivningen skall genomgå rättspsykiatrisk vård med särskilda restriktio-<br>ner. Föreligger inget behov av vård men är det särskilt påkallat med<br>hänsyn till behovet av samhällsskydd, skall förvaltningsdomstol, under i<br>övrigt samma begränsade förutsättningar, i stället kunna besluta om<br>samhällsskyddsåtgärder.</p>
<p>Enligt vår uppfattning är det inte logiskt att i farlighetshänseende dra en<br>så skarp gräns som i det nuvarande systemet mellan den som har begått<br>gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och den som<br>har begått gärningen under påverkan av en psykisk störning som inte är att<br>anse som allvarlig men där det erfarenhetsmässigt föreligger en påtaglig<br>risk för återfall i allvarlig brottslighet. Tvärtom finns det med hänsyn till<br>behovet av samhällsskydd i stället många gånger större anledning att<br>fokusera på vissa personlighetsstörda lagöverträdare. Vi föreslår därför att<br>det skall ske en samhällsskyddsprövning även beträffande vissa psykiskt<br>störda lagöverträdare, som inte var allvarligt psykiskt störda när de begick<br>gärningen. Vi pekar här särskilt på de lagöverträdare som enligt den<br>ordning som gällde före år 1992 uppfyllde det s.k. jämstäildhetskriteriet.<br>Även dessa skall alltså kunna underkastas samhällsskyddsåtgärder, om det<br>vid tidpunkten för villkorlig frigivning föreligger en påtaglig risk för att de<br>till följd av sin störning återfaller i brottslighet av allvarligt slag.</p>
<p>Ett genomförande av vår modell torde kräva att den rättspsykiatriska<br>undersökningsverksamheten utvidgas. Ett §-7 intyg bör normalt inhämtas<br>när en samhällsskyddsprövning kan bli aktuell. Antalet rättspsykiatriska<br>undersökningar (RPU) kommer sannolikt att öka något. Det bör i princip<br>alltid föreligga en RPU för att någon skall kunna frikännas på grund av<br>bristande ansvarsförmåga. Dessutom kommer det för såväl<br>brottmål sdomstolen som förvaltningsdomstolen att finnas behov av ett<br>utökat rättspsykiatriskt underlag för bedömningen av återfallsrisken. Vi<br>föreslår därför att det skall införas en ny typ av utredningar, som vi<br>benämner särskild rättspsykiatrisk utredning (SRU).</p>
<p>Enligt vår principiella inställning bör staten ha det finansiella ansvaret<br>för den rättspsykiatriska vården, eftersom det inte är rimligt att staten<br>undandrar sig detta när det, som här, är fråga om en betydelsefull del av<br>samhällets straffrättspolilik (se vidare avsnitt 20.1.4).</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h4>Tillfällig sinnesförvirring (17 kap.). Barns straffrättsliga ansvar (18<br>kap.)</h4>
<p>Vi föreslår att tillfällig sinnesförvirring, som uppkommit utan eget<br>vållande, skall regleras på samma sätt i ansvarshänseende som allvarlig<br>psykisk störning. Tillräknelighetsregleringen skall med andra ord omfatta<br>även dessa fall.</p>
<p>Vi föreslår också att det nuvarande påföljdsförbudet avseende barn<br>under femton år i 1 kap. 6 § brottsbalken ändras till en ansvarsfrihetsregel.<br>Härmed klargörs bättre varför barn inte skall straffas. Den som har begått<br>en straffbelagd gärning innan han har fyllt femton år kommer således inte<br>att omfattas av det straffrättsliga systemet. Ändringen medför inga andra</p>
<p>66</p>
<p>krav på följdändringar än att ordet "brott" i vissa lagrum måste bytas ut<br>mot "straffbelagd gärning".</p>
<h4>Genomförandet av förslaget i del C (20 kap.)</h4>
<p>Kostnaderna för den rättspsykiatriska vården har under senare år ökat<br>kraftigt. Med utgångspunkt från antalet inneliggande patienter torde kost-<br>naden i dag vara närmare 850 miljoner kr per år och enligt vissa prognoser<br>kommer kostnaden en bit in på 2000-talet att uppgå till en miljard kr<br>årligen. Som en jämförelse kan nämnas att den totala kostnaden för all<br>kriminalvård i anstalt för budgetåret 1994/95 uppgick till 2,2 miljarder kr.<br>Vi bedömer att ett genomförande av vår modell kommer att innebära att<br>kostnaderna för rättspsykiatrin som helhet kan sänkas med ca 170 miljoner<br>kr per år. Detta gäller även om man tar hänsyn till den kostnadsökning för<br>staten som de nämnda samhällsskyddsåtgärdema kan medföra.</p>
<p>Eftersom vår modell för en ny lagstiftning avseende psykiskt störda<br>lagöverträdare kräver en fortsatt beredning med parlamentarisk medverkan<br>innan något fullständigt lagförslag kan läggas fram, har vi inte gått in på<br>frågorna om tidpunkten för ett ikraftträdande och om behovet av<br>övergångsbestämmel ser.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>67</p>
<h2>Kommitténs lagförslag (SOU 1996:185)</h2>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<h3>1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3>
<p>Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken</p>
<p>dels att 4 kap. 9 b § och 23 kap. 5 § skall upphöra att gälla,</p>
<p>dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 1 kap. 2 a § och<br>3 kap. 9 a § med följande lydelse,</p>
<p>dels att 1 kap. 2 §, 3 kap. 7, 8 och 11 §§, 4 kap. 10 §, 6 kap. 11 och<br>12 §§, 8 kap. 12 §, 9 kap. 7 och 11 §§, 11 kap. 3 §, 12 kap. 5 §, 13 kap.<br>12 §, 14 kap. 12 §, 15 kap. 4, 6, 7 och 15 §§, 16 kap. 17 §, 17 kap. 11 §,<br>18 kap. 7 och 8 §§, 19 kap. 14-16 §§, 21 kap. 15 §, 22 kap. 7 § samt 23<br>kap. 1-4 och 6 §§ skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<h4>1 kap. Om brott och brottspåföljder</h4>
<p>2 § första stycket</p>
<p>En gärning skall, om inte annat<br>är särskilt föreskrivet, anses som<br>brott endast då den begås<br>uppsåtligen.</p>
<p>2 § andra stycket</p>
<p>Har gärningen begåtts under<br>självförvållat rus eller var<br>gärningsmannen på annat vis<br>genom eget vållande tillfälligt från<br>sina sinnens bruk, skall detta inte<br>föranleda att gärningen inte anses<br>som brott.</p>
<p>2§</p>
<p>Om inte annat är särskilt<br>föreskrivet utgör en gärning brott<br>endast då den begås uppsåtligen.</p>
<p>En gärning begås uppsåtligen<br>om den är avsiktlig eller om den<br>motsvarar vad gärningsmannen<br>har insett, uppfattat eller antagit<br>om den.</p>
<p>2a§</p>
<p>Befann sig gärningsmannen i<br>villfarelse på grund av<br>självförvållat rus, någon annan<br>form av självförvållad tillfällig<br>sinnesförvirring eller på grund av<br>påverkan av en allvarlig psykisk<br>störning, som uppkommit genom<br>gärningsmannens eget vållande,<br>skall detta inte föranleda att<br>gärningen inte anses som brott.</p>
<p>68</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<h4>3 kap. Om brott mot liv och hälsa</h4>
<p>Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till<br>annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse, lägst sex månader och<br>högst sex år. Har gärningen<br>begåtts vid förande av<br>motorfordon skall vid bedömande<br>av om brottet är grovt särskilt<br>beaktas om gärningsmannen varit<br>påverkad av alkohol eller något<br>annat medel.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse, lägst sex månader och<br>högst sex år. Vid bedömande av<br>om brottet är grovt skall särskilt<br>beaktas, om gärningen har<br>innefattat ett medvetet allvarligt<br>risktagande eller, när det har<br>ställts särskilda krav på<br>uppmärksamhet eller skicklighet,<br>om gärningsmannen har varit<br>påverkad av alkohol eller något<br>annat medel eller annars genom<br>försummelse visat särskild<br>hänsynslöshet.</p><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0385/prop_200001__85-1.png" style="width:16pt;height:13pt;"/>
<p>Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller<br>sjukdom som ej är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller<br>sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse i högst fyra år. Har<br>gärningen begåtts vid förande av<br>motorfordon skall vid bedömande<br>av om brottet är grovt särskilt<br>beaktas om gärningsmannen varit<br>påverkad av alkohol eller något<br>annat medel.</p>
<p>Är brottet grovt döms till<br>fängelse i högst fyra år. Vid<br>bedömande av om brottet är grovt<br>skall särskilt beaktas, om<br>gärningen har innefattat ett<br>medvetet allvarligt risktagande<br>eller, när det har ställts särskilda<br>krav på uppmärksamhet eller<br>skicklighet, om gärningsmannen<br>har varit påverkad av alkohol eller<br>något annat medel eller annars<br>genom försummelse visat särskild<br>hänsynslöshet.</p>
<p>9a§</p>
<p>Den som underlåter att tillkalla<br>hjälp eller att försöka rädda eller<br>på annat sätt bistå en person som<br>befinner sig i allvarlig fara för liv<br>eller hälsa eller i en därmed<br>jämförlig utsatt situation, döms för<br></p>
<p>69</p>
<p>underlåtenhet att bistå nödställd<br>till böter eller föngelse i högst två<br>år.</p>
<p>I ringa fall skall inte dömas till<br>ansvar. Till ansvar skall inte heller<br>dömas om ett ingripande inte kan<br>ske utan fara för den handlande<br>eller för någon annan.</p>
<p>11 §</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>mord, dråp, bamadråp eller sådan<br>misshandel som ej är ringa, så ock<br>för stämpling till mord, dråp eller<br>grov misshandel eller<br>underlåtenhet att avslöja sådant<br>brott dömes till ansvar enligt vad i<br>23 kap. stadgas.</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>mord, dråp, bamadråp, grov<br>misshandel eller misshandel, som<br>inte är ringa, samt för<br>underlåtenhet att avslöja mord,<br>dråp eller grov misshandel skall<br>dömas till ansvar enligt 23 kap.</p>
<h4>4 kap. Om brott mot frihet och frid</h4>
<p>10 §</p>
<p>För försök, förberedelse eller<br>stämpling till människorov, olaga<br>frihetsberövande eller försättande i<br>nödläge, för underlåtenhet att<br>avslöja sådant brott, så ock för<br>försök eller förberedelse till olaga<br>tvång som är grovt dömes till<br>ansvar enligt vad i 23 kap.<br>stadgas.</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>människorov, olaga</p>
<p>frihetsberövande eller försättande i<br>nödläge, för underlåtenhet att<br>avslöja sådant brott samt för<br>försök eller förberedelse till olaga<br>tvång som är grovt skall dömas till<br>ansvar enligt 23 kap.</p>
<p>Föreskriften i 23 kap. 4 § skall<br>tillämpas även när någon har<br>medverkat till hemfridsbrott eller<br>olaga intrång.</p>
<h4>6 kap. Om sexualbrott</h4>
<p>H §</p>
<p>Ansvar som i detta kapitel är<br>föreskrivet för gärning som begås<br>mot någon under viss ålder skall<br>ådömas även den som inte insåg<br>men hade skälig anledning anta att<br>den andre ej uppnått sådan ålder.<br></p>
<p>Ansvar som i detta kapitel är<br>föreskrivet för gärning som begås<br>mot någon under viss ålder skall<br>ådömas även den som inte hade<br>uppsåt till men skälig anledning<br>anta att den andre inte uppnått<br>sådan ålder.</p>
<p>70</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>12 §</p>
<p>För försök till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, sexuellt tvång, grovt<br>sexuellt tvång, sexuellt<br>utnyttjande, grovt sexuellt<br>utnyttjande, sexuellt utnyttjande av<br>underårig, grovt sexuellt<br>utnyttjande av underårig, koppleri<br>och grovt koppleri döms till ansvar<br>enligt vad som föreskrivs i 23 kap.<br>Detsamma gäller i fråga om<br>förberedelse och stämpling till<br>våldtäkt, grov våldtäkt, grovt<br>sexuellt utnyttjande av underårig<br>och grovt koppleri.</p>
<p>För försök till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, sexuellt tvång, grovt<br>sexuellt tvång, sexuellt<br>utnyttjande, grovt sexuellt<br>utnyttjande, sexuellt utnyttjande av<br>underårig, grovt sexuellt<br>utnyttjande av underårig, koppleri<br>eller grovt koppleri skall dömas<br>till ansvar enligt 23 kap.<br>Detsamma gäller i fråga om<br>förberedelse till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande<br>av underårig eller grovt koppleri<br>samt för underlåtenhet att avslöja<br>sådant brott.</p>
<h4>8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott</h4>
<p>12 §</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>stöld, grov stöld, rån, grovt rån,<br>tillgrepp av fortskaffningsmedel<br>eller olovlig kraftavledning, så ock<br>för stämpling till eller<br>underlåtenhet att avslöja rån eller<br>grovt rån dömes till ansvar enligt<br>vad i 23 kap. stadgas. Skulle<br>tillgrepp av fortskaffningsmedel,<br>om brottet fullbordats, hava varit<br>att anse som ringa, må dock ej<br>dömas till ansvar som nu sagts.<br></p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>stöld, grov stöld, rån, grovt rån,<br>tillgrepp av fortskaffningsmedel<br>eller olovlig kraftavledning samt<br>för underlåtenhet att avslöja rån<br>eller grovt rån skall dömas till<br>ansvar enligt 23 kap. Vad som nu<br>har sagts skall dock inte gälla<br>tillgrepp av fortskaffningsmedel<br>som är ringa.</p>
<h4>9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet</h4><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0385/prop_200001__85-2.png" style="width:16pt;height:13pt;"/>
<p>Är brott som avses i 6 § att anse som ringa, döms för häleriförseelse till<br>böter eller fängelse i högst sex månader.</p>
<p>För häleriförseelse skall också dömas den som</p>
<p>1. i annat fall än som avses i 6 § andra stycket på ett sätt som är ägnat att<br>försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan<br>antas vara frånhänt annan genom brott,</p>
<p>2. i fall som avses i 6 § första<br>stycket inte insåg men hade skälig<br>anledning att anta att brott förelåg,</p>
<p>2. i fall som avses i 6 § första<br>stycket inte hade uppsåt till men<br>skälig anledning anta att brott</p>
<p>71</p>
<p>eller</p>
<p>3. på sätt som anges i 6 § första<br>stycket 1 medverkat vid det brott<br>varigenom egendomen frånhändes<br>annan och inte insåg men hade<br>skälig anledning att anta att brott<br>förövades.</p>
<p>Prop. 2000/01:85<br>Bilaga 2<br>förelåg, eller</p>
<p>3. på sätt som anges i 6 § första<br>stycket 1 medverkat vid det brott<br>varigenom egendomen frånhändes<br>annan och inte hade uppsåt till<br>men skälig anledning anta att brott<br>förövades.</p>
<p>11 §</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>bedrägeri, grovt bedrägeri,<br>utpressning eller ocker dömes till<br>ansvar enligt vad i 23 kap.<br>stadgas; dock skall vad i 23 kap.<br>3 § sägs icke gälla i fråga om<br>försök till utpressning.</p>
<p>Såsom för förberedelse till<br>bedrägeri eller grovt bedrägeri<br>dömes den som för att bedraga<br>försäkringsgivare eller eljest med<br>bedrägligt uppsåt skadar sig eller<br>annan till person eller egendom.<br>Detsamma skallgälla, om någon<br>med uppsåt som nyss sagts söker<br>åstadkomma sådan skada. Har<br>han innan skadan inträtt frivilligt<br>avstått från att fullfölja gärningen,<br>skall han vara fri från ansvar.</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>bedrägeri, grovt bedrägeri,</p>
<p>utpressning eller ocker skall<br>dömas till ansvar enligt 23 kap.<br>Vad avser förberedelse skall dock<br>vad som nu har sagts inte gälla<br>utpressning som är ringa.</p>
<h4>11 kap. Om brott mot borgenärer m.m.</h4>
<p>Den som, när han är på obestånd<br>eller när påtaglig fara föreligger<br>för att han skall komma på<br>obestånd, fortsätter rörelse under<br>förbrukande av avsevärda medel<br>utan motsvarande nytta för<br>rörelsen eller lever slösaktigt eller<br>inlåter sig på äventyrligt företag<br>eller lättsinniga ansvars-<br>förbindelser eller vidtar annan<br>sådan åtgärd och därigenom<br>uppsåtligen eller av grov<br>oaktsamhet försämrar sin<br>formögenhetsställning i avsevärd<br>mån, döms för vårdslöshet mot</p>
<p>Den som, när han är på obestånd<br>eller när påtaglig fara föreligger<br>för att han skall komma på<br>obestånd, fortsätter rörelse under<br>förbrukande av avsevärda medel<br>utan motsvarande nytta för<br>rörelsen eller lever slösaktigt eller<br>inlåter sig på äventyrligt företag<br>eller lättsinniga ansvars-<br>förbindelser eller vidtar annan<br>sådan åtgärd och därigenom<br>uppsåtligen eller av grov<br>oaktsamhet försämrar sin<br>formögenhetsställning i avsevärd<br>mån, döms för vårdslöshet mot<br></p>
<p>72</p>
<p>borgenärer till fängelse i högst två<br>år. Vad som nu sagts skall gälla<br>även om gärningsmannen inte<br>insåg men hade skälig anledning<br>anta att han var på obestånd eller<br>att påtaglig fara förelåg för att han<br>skulle komma på obestånd.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>borgenärer till fängelse i högst två<br>år. Vad som nu sagts skall gälla<br>även om gärningsmannen inte<br>hade uppsåt till men skälig<br>anledning anta att han var på<br>obestånd eller att påtaglig fara<br>förelåg för att han skulle komma<br>på obestånd.</p>
<p>Gäldenär, som vid skuldsanering enligt skuldsaneringslagen<br>(1994:334), konkurs eller förhandling om offentligt ackord av grov<br>oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan<br>sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den<br>beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, for vårdslöshet mot<br>borgenärer.</p>
<h4>12 kap. Om skadegörelsebrott</h4>
<p>För försök eller förberedelse till<br>grov skadegörelse, så ock för<br>underlåtenhet att avslöja sådant<br>brott dömes till ansvar enligt vad i<br>23 kap. stadgas.</p>
<h4>13 kap. Om allmänfarliga brott</h4>
<p>5§</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>grov skadegörelse samt för<br>underlåtenhet att avslöja sådant<br>brott skall dömas till ansvar enligt<br>23 kap.</p>
<p>12 §</p>
<p>För försök, förberedelse eller<br>stämpling till mordbrand, grov<br>mordbrand, allmänfarlig</p>
<p>ödeläggelse, sabotage, grovt<br>sabotage, kapning, sjö- eller<br>lufifartssabotage,<br>flygplatssabotage eller spridande<br>av gift eller smitta eller till<br>forgöring, så ock för underlåtenhet<br>att avslöja sådant brott dömes till<br>ansvar enligt vad i 23 kap.<br>stadgas.</p>
<h4>14 kap. Om forfalskningsbrott</h4>
<p>För försök eller förberedelse till<br>mordbrand, grov mordbrand,<br>allmänfarlig ödeläggelse,</p>
<p>sabotage, grovt sabotage, kapning,<br>sjö- eller lufifartssabotage,<br>flygplatssabotage, spridande av<br>gift eller smitta eller förgöring<br>samt för underlåtenhet att avslöja<br>sådant brott skall dömas till ansvar<br>enligt 23 kap.</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>urkundsförfalskning, grov ur-<br>kundsförfalskning, undertryckande</p>
<p>12 §</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>urkundsförfalskning, grov ur-<br>kundsförfalskning, undertryckande</p>
<p>73</p>
<p>av urkund, signaturförfalskning,<br>penningförfalskning, märkes-<br>förfalskning, förfalskning av fast<br>märke eller brukande av vad som<br>förfalskats, så ock för under-<br>låtenhet att avslöja penning-<br>förfalskning dömes till ansvar<br>enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle<br>brottet, om det fullbordats, hava<br>varit att anse som ringa, må dock<br>ej dömas till ansvar enligt vad nu<br>sagts.</p>
<p>Prop. 2000/01:85<br>Bilaga 2<br>av urkund, signaturförfalskning,<br>penningförfalskning, märkes-<br>förfalskning, förfalskning av fast<br>märke eller brukande av vad som<br>förfalskats samt för underlåtenhet<br>att avslöja penningförfalskning<br>skall dömas till ansvar enligt 23<br>kap. Vad som nu har sagts skall<br>dock inte gälla för det fall brottet,<br>om det fullbordats, hade varit<br>ringa.</p>
<p>Föreskriften i 23 kap. 4 § skall<br>tillämpas även när någon har<br>medverkat till olaga spridande av<br>efterbildning.</p>
<h4>15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga</h4><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0385/prop_200001__85-3.png" style="width:16pt;height:13pt;"/>
<p>Prövas utsaga som avses i 1-3 §§<br>vara utan betydelse för saken, skall<br>ej dömas till ansvar.</p>
<p>Vad nu sagts skall ock gälla, om<br>någon lämnat osann uppgift eller<br>förtigit sanningen angående sådant<br>varom han ägt vägra yttra sig och<br>omständigheterna innebära skälig<br>ursäkt för honom.</p>
<p>Angiver man oskyldig till åtal med<br>uppsåt att denne må bliva fälld till<br>ansvar, dömes för falsk angivelse<br>till fängelse i högst två år eller, om<br>brottet är ringa, till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>Om han icke insåg men hade<br>skälig anledning antaga, att den<br>angivne var oskyldig, dömes för<br>obefogad angivelse till böter eller<br></p>
<p>Prövas utsaga som avses i 1-3 §§<br>vara utan betydelse för saken, skall<br>inte dömas till ansvar. Till ansvar<br>skall inte heller dömas om någon,<br>som har haft uppsåt att utföra<br>mened, under ed har lämnat osann<br>uppgift men rättat denna innan<br>förhöret har avslutats.</p>
<p>Vad som nu har sagts skall<br>också gälla, om någon har lämnat<br>osann uppgift eller förtigit<br>sanningen angående sådant som<br>han haft rätt att vägra yttra sig om<br>och omständigheterna innebär<br>skälig ursäkt för honom.</p>
<p>6§</p>
<p>Anger man oskyldig till åtal med<br>uppsåt att denne skall bli fälld till<br>ansvar, döms för falsk angivelse<br>till fängelse i högst två år eller, om<br>brottet är ringa, till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>Om han inte hade uppsåt till<br>men skälig anledning anta, att den<br>angivne var oskyldig, döms för<br>obefogad angivelse till böter eller</p>
<p>74</p>
<p>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>7§</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>Den som, i annat fall än 6 § avser,<br>hos åklagare, polismyndighet eller<br>annan myndighet sanningslöst<br>tillvitar annan brottslig gärning,<br>föregiver besvärande omständighet<br>eller förnekar friande eller<br>mildrande omständighet, dömes,<br>om myndigheten har att upptaga<br>anmälan i sådan sak, för falsk<br>tillvitelse till fängelse i högst två<br>år eller, om brottet är ringa, till<br>böter eller fängelse i högst sex<br>månader.</p>
<p>Om han icke insåg men hade<br>skälig anledning antaga, att<br>utsagan var sanningslös, dömes för<br>vårdslös tillvitelse till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>För förberedelse till mened eller<br>stämpling till mened som innebär<br>att någon söker anstifta sådan<br>gärning, så ock för försök till<br>bevisförvanskning dömes till<br>ansvar enligt vad i 23 kap.<br>stadgas. Skulle brottet, om det<br>fullbordats, hava varit att anse<br>som ringa, må dock ej dömas till<br>ansvar som nu sagts.</p>
<p>Den som, i annat fall än 6 § avser,<br>hos åklagare, polismyndighet eller<br>annan myndighet sanningslöst<br>tillvitar annan brottslig gärning,<br>föregiver besvärande omständighet<br>eller förnekar friande eller<br>mildrande omständighet, döms,<br>om myndigheten har att uppta<br>anmälan i sådan sak, för falsk<br>tillvitelse till fängelse i högst två<br>år eller, om brottet är ringa, till<br>böter eller fängelse i högst sex<br>månader.</p>
<p>Om han inte hade uppsåt till<br>men skälig anledning anta, att<br>utsagan var sanningslös, döms för<br>vårdslös tillvitelse till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>15 §</p>
<p>För förberedelse till mened eller<br>för försök till bevisförvanskning<br>skall dömas till ansvar enligt 23<br>kap. Vad som nu har sagts skall<br>dock inte gälla för det fall brottet,<br>om det fullbordats, hade varit<br>ringa.</p>
<h4>16 kap. Om brott mot allmän ordning</h4>
<p>17 §</p>
<p>För förberedelse eller stämpling<br>till eller underlåtenhet att avslöja<br>myteri döms till ansvar enligt vad<br>som sägs i 23 kap. Detsamma skall<br>gälla försök eller förberedelse till<br>grovt dobbleri.</p>
<p>För förberedelse eller under-<br>låtenhet att avslöja myteri skall<br>dömas till ansvar enligt 23 kap.<br>Detsamma skall gälla försök eller<br>förberedelse till grovt dobbleri.</p>
<p>75</p>
<h4>17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.</h4>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma,<br>undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det<br>uppdagas eller beivras, döms för skyddande av brottsling till böter eller<br>fängelse i högst ett år.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra<br>år.</p>
<p>Den som inte insåg men hade<br>skälig anledning antaga att den<br>andre var brottslig, döms till böter.</p>
<p>Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med<br>hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga<br>omständigheter.</p>
<p>Den som inte hade uppsåt till<br>men skälig anledning anta att den<br>andre var brottslig, döms till böter.</p>
<h4>18 kap. Om högmålsbrott</h4>
<p>För försök, förberedelse eller<br>stämpling till uppror eller väpnat<br>hot mot laglig ordning, för<br>underlåtenhet att avslöja sådant<br>brott, så ock för försök till brott<br>mot medborgerlig frihet eller<br>svikande av försvarsplikt dömes<br>till ansvar enligt vad i 23 kap.<br>stadgas.</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>uppror eller väpnat hot mot laglig<br>ordning, för underlåtenhet att<br>avslöja sådant brott samt för<br>försök till brott mot medborgerlig<br>frihet eller svikande av<br>försvarsplikt skall dömas till<br>ansvar enligt 23 kap.</p>
<p>Gärning som avses i 3-5 kap. och<br>innebär förgripelse mot Konungen<br>eller annan som är nämnd i 2 § må<br>ej utan regeringens förordnande<br>åtalas av åklagare, med mindre<br>någon avlidit till följd av<br>gärningen. Detsamma skall gälla i<br>fråga om försök, förberedelse eller<br>stämpling till gärning som nu sagts<br>eller underlåtenhet att avslöja<br>sådan gärning.</p>
<p>Gärning som avses i 3-5 kap. och<br>innebär förgripelse mot Konungen<br>eller annan som är nämnd i 2 § får<br>inte utan regeringens förordnande<br>åtalas av åklagare, med mindre<br>någon avlidit till följd av<br>gärningen. Detsamma skall gälla i<br>fråga om försök eller förberedelse<br>till gärning som nu har sagts eller<br>underlåtenhet att avslöja sådan<br>gärning.</p>
<p>76</p>
<h4>19 kap. Om brott mot rikets säkerhet</h4>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>14 §</p>
<p>För försök, förberedelse eller<br>stämpling till högförräderi,<br>trolöshet vid förhandling med<br>främmande makt, spioneri, grovt<br>spioneri, grov obehörig befattning<br>med hemlig uppgift eller olovlig<br>underrättelseverksamhet, så ock<br>för försök eller förberedelse till<br>obehörig befattning med hemlig<br>uppgift dömes till ansvar enligt<br>vad i 23 kap. stadgas. Såsom<br>stämpling till högförräderi skall<br>även anses att träda i förbindelse<br>med främmande makt för att<br>förbereda, möjliggöra eller<br>underlätta att sådant brott må<br>förövas.</p>
<p>Den som underlåter att avslöja<br>högförräderi, trolöshet vid<br>förhandling med främmande makt,<br>spioneri, grovt spioneri eller grov<br>obehörig befattning med hemlig<br>uppgift, dömes ock till ansvar<br>enligt vad i 23 kap. sägs; och skall<br>till sådant ansvar dömas jämväl<br>om han icke insett men bort inse<br>att brottet var å förde.</p>
<p>Om någon, som med hänsyn till<br>vad honom är veterligt, på grund<br>av meddelad varning eller eljest<br>bort inse att högförräderi, trolöshet<br>vid förhandling med främmande<br>makt, spioneri, grovt spioneri eller<br>grov obehörig befattning med<br>hemlig uppgift är å förde,<br>medverkar till gärningen, dömes<br>till ansvar såsom för medhjälp<br>därtill; dock må ej dömas till<br>svårare straff än fängelse i två år.</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>högförräderi, trolöshet vid<br>förhandling med främmande makt,<br>spioneri, grovt spioneri, obehörig<br>befattning med hemlig uppgift,<br>grov obehörig befattning med<br>hemlig uppgift eller olovlig<br>underrättelseverksamhet skall<br>dömas till ansvar enligt 23 kap.</p>
<p>Den som underlåter att avslöja<br>högförräderi, trolöshet vid för-<br>handling med främmande makt,<br>spioneri, grovt spioneri eller grov<br>obehörig befattning med hemlig<br>uppgift skall dömas till ansvar<br>enligt 23 kap. 6 §. Till sådant an-<br>svar skall han dömas även om han<br>inte har haft uppsåt till men bort<br>inse att en straffbelagd gärning<br>var förestående eller inte avslutad.</p>
<p>15 §</p>
<p>Om någon, som med hänsyn till<br>vad som är känt för honom, på<br>grund av meddelad vaming eller<br>av annat skäl bort inse att en<br>gärning som utgör högförräderi,<br>trolöshet vid förhandling med<br>främmande makt, spioneri, grovt<br>spioneri eller grov obehörig<br>befattning med hemlig uppgift är<br>förestående eller inte avslutad,<br>medverkar till gärningen, skall<br>dömas till ansvar såsom för<br>medhjälp därtill, dock får inte<br>dömas till svårare straff än</p>
<p>77</p>
<p>fängelse i två år.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>16 §</p>
<p>Olovlig underrättelseverksamhet,<br>tagande av utländskt understöd<br>eller olovlig värvning eller försök,<br>förberedelse eller stämpling till<br>olovlig underrättelseverksamhet<br>far inte utan regeringens<br>förordnande åtalas av åklagare.</p>
<p>Gärning som avses i 3 eller 4<br>kap. och innebär sådan kränkning<br>av främmande makt som i 11 §<br>sägs, så ock försök, förberedelse<br>eller stämpling till sådan gärning<br>som nu sagts eller underlåtenhet<br>att avslöja sådan gärning må ej<br>heller åtalas av åklagare utan<br>förordnande av regeringen eller<br>den regeringen bemyndigat därtill.</p>
<h4>21 kap. Om brott av krigsmän</h4>
<p>För försök, förberedelse eller<br>stämpling till eller underlåtenhet<br>att avslöja rymning samt för<br>försök, förberedelse eller<br>stämpling till våld eller hot mot<br>förman skall dömas till ansvar<br>enligt 23 kap.</p>
<h4>22 kap. Om landsförräderi m.m.</h4>
<p>För försök, förberedelse eller<br>stämpling till landsförräderi eller<br>landssvek skall dömas till ansvar<br>enligt 23 kap. Som stämpling skall<br>även anses att träda i förbindelse<br>med fienden för att förbereda,<br>möjliggöra eller underlätta att<br>brott som nu sagts förövas. För<br>förberedelse eller stämpling under<br>tid, då riket hotas av krig,<br>ockupation eller andra<br></p>
<p>Olovlig underrättelseverksamhet,<br>tagande av utländskt understöd<br>eller olovlig värvning eller försök<br>eller förberedelse till olovlig<br>underrättelseverksamhet får inte<br>utan regeringens förordnande<br>åtalas av åklagare.</p>
<p>Gärning som avses i 3 eller 4<br>léap. och innebär sådan kränkning<br>av främmande makt som i 11 §<br>sägs samt försök eller förberedelse<br>Zi// sådan gärning eller<br>underlåtenhet att avslöja denna får<br>inte heller åtalas av åklagare utan<br>förordnande av regeringen eller<br>den regeringen bemyndigat därtill.</p>
<p>15 §</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>eller underlåtenhet att avslöja<br>rymning samt för försök eller<br>förberedelse till våld eller hot mot<br>förman skall dömas till ansvar<br>enligt 23 kap.</p>
<p>7§</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>landsförräderi eller landssvek skall<br>dömas till ansvar enligt 23 kap.<br>För förberedelse under tid, då riket<br>hotas av krig, ockupation eller<br>andra fientligheter, skall dömas till<br>ansvar trots att fientlighcter inte<br>utbrutit.<br></p>
<p>78</p>
<p>fientligheter, skall dömas till<br>ansvar trots att fientligheter inte<br>utbrutit.</p>
<p>Den som underlåter att avslöja<br>landsförräderi eller landssvek skall<br>dömas till ansvar enligt 23 kap.<br>Till sådant ansvar skall han dömas<br>även om han inte insett men bort<br>inse att brottet höll på att ske.</p>
<p>23 kap. Om försök, förberedelse,<br>stämpling och medverkan till<br>brott</p>
<p>Har någon påböljat utförandet av<br>visst brott utan att detta kommit<br>till fullbordan, skall han i de fall<br>särskilt stadgande givits därom<br>dömas för försök till brottet,<br>såframt fara förelegat att<br>handlingen skulle leda till brottets<br>fullbordan eller sådan fara endast<br>på grund av tillfälliga<br>omständigheter varit utesluten.</p>
<p>Straff för försök bestämmes<br>högst till vad som gäller för<br>fullbordat brott och må ej sättas<br>under fängelse, om lägsta straff<br>för det fullbordade brottet är<br>fängelse i två år eller däröver.</p>
<p>Den som, med uppsåt att utföra<br>eller främja brott, lämnar eller<br>mottager penningar eller annat<br>såsom förlag eller vederlag för</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>Den som underlåter att avslöja<br>landsförräderi eller landssvek skall<br>dömas till ansvar enligt 23 kap.<br>6 §. Till sådant ansvar skall han<br>dömas även om han inte har haft<br>uppsåt till men bort inse att en<br>straffbelagd gärning var före-<br>stående eller inte avslutad.</p>
<p>kap. Om försök, förberedelse<br>och fleras deltagande i brott,<br>m.m.</p>
<p>1 §</p>
<p>Den som har påbörjat utförandet<br>av visst brott döms, i de fall det är<br>särskilt föreskrivet, för försök till<br>brottet, om fara har förelegat för<br>att försöksgärningen skulle leda<br>till brottets fullbordan eller om<br>sådan fara har varit utesluten<br>endast på grund av tillfälliga<br>omständigheter.</p>
<p>I ringa fall skall inte dömas till<br>ansvar. Har gärningsmannen,<br>genom att avbryta gärningens<br>utförande eller på annat sätt,<br>frivilligt föranlett att brottet inte<br>fullbordats, skallförsöksgärningen<br>anses som ringa, om inte särskilda<br>skäl talar mot det.</p>
<p>Straff för försök till brott skall<br>bestämmas högst till vad som<br>gäller för fullbordat brott.</p>
<p>2§</p>
<p>Den som, med uppsåt att utföra<br>eller främja brott, vidtar<br>planeringsåtgärder, befattar sig<br>med hjälpmedel eller pengar eller</p>
<p>79</p>
<p>brottet eller ock anskaffar,<br>förfärdigar, lämnar, mottager,<br>förvarar, fortskaffar eller tager<br>annan dylik befattning med gift,<br>sprängämne, vapen, dyrk,<br>förfalskningsverktyg eller annat<br>sådant hjälpmedel, skall i de fall<br>särskilt stadgande givits därom<br>dömas för förberedelse till brottet,<br>om han ej är förfallen till ansvar<br>för fullbordat brott eller försök.</p>
<p>Ifall som särskilt angivas dömes<br>ock för stämpling till brott. Med<br>stämpling förstås, att någon i<br>samråd med annan beslutar<br>gärningen, så ock att någon söker<br>anstifta annan eller åtager eller<br>erbjuder sig att utföra den.</p>
<p>Straff för förberedelse eller<br>stämpling bestämmes under den<br>högsta och må sättas under den<br>lägsta gräns som gäller för<br>fullbordat brott; ej må dömas till<br>högre straff än fängelse i två år,<br>med mindre fängelse i åtta år eller<br>däröver kan följa å det<br>fullbordade brottet. Var faran för<br>brottets fullbordan ringa, skall ej<br>dömas till ansvar.</p>
<p>Prop. 2000/01:85<br>Bilaga 2<br>vidtar andra förberedande<br>åtgärder skall, i de fall som det är<br>särskilt föreskrivet, dömas för<br>förberedelse till brottet, om fara<br>för brottets fullbordan har<br>förelegat och om de åtgärder som<br>vidtagits hade varit att bedöma<br>som åtminstone medverkan till<br>brottet för det fall detta hade<br>kommit till fullbordan eller till<br>straffbart försök.</p>
<p>1 ringa fall skall inte dömas till<br>ansvar. Var faran för att<br>jorberedelsegärningen skulle leda<br>till brottets fullbordan liten eller<br>har den som begått förbe-<br>redelsegärningen frivilligt före-<br>byggt brottslig användning av<br>hjälpmedel eller annars vidtagit<br>skäliga åtgärder för att förhindra<br>brottets fullbordan, skall denna<br>anses som ringa, om inte särskilda<br>skäl talar mot det.</p>
<p>Straff för förberedelse skall<br>sättas under vad som skulle ha<br>följt på det fullbordade brottet.</p>
<p>3§</p>
<p>Ansvar för försök, förberedelse<br>eller stämpling till brott skall ej<br>ådömas den som frivilligt, genom<br>att avbryta gärningens utförande<br>eller annorledes, föranlett att<br>brottet ej fullbordats. Ändå att<br>brottet fullbordats må den som<br>tagit olovlig befattning med<br>hjälpmedel ej på den grund dömas<br>till ansvar, om han frivilligt<br>förebyggt den brottsliga</p>
<p>80</p>
<p>användningen av hjälpmedlet.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>En föreskrift om ansvar gäller<br>även den som utför en gärning i<br>samverkan med en eller flera<br>andra personer (medgärnings-<br>mannaskap).</p>
<p>4§</p>
<p>Ansvar som i denna balk är<br>föreskrivet för viss gärning skall<br>ådömas inte bara den som utfört<br>gärningen utan även annan som<br>främjat denna med råd eller dåd.<br>Detsamma skall gälla beträffande<br>i annan lag eller fölfattning<br>straffbelagd gärning, for vilken<br>fängelse är föreskrivet.</p>
<p>Den som inte är att anse som<br>gärningsman döms, om han har<br>förmått annan till utförandet, för<br>anstiftan av brottet och annars för<br>medhjälp till det.</p>
<p>Varje medverkande bedöms<br>efter det uppsåt eller den<br>oaktsamhet som ligger honom till<br>last. Ansvar som är föreskrivet för<br>gärning av syssloman, gäldenär<br>eller annan i särskild ställning<br>skall ådömas även den som<br>tillsammans med honom<br></p>
<p>Den som medverkar till brott<br>genom att främja en straffbelagd<br>gärning, for vilken fängelse är<br>föreskrivet, döms for anstiftan till<br>brottet, om han har förmått annan<br>till utförandet, eller annars för<br>medhjälp därtill. Kan ansvar<br>ådömas även vid oaktsamhet,<br>gäller det också för den som<br>medverkar.</p>
<p>I ringa fall skall inte dömas till<br>ansvar.</p>
<p>Straff för medverkan till brott<br>skall bestämmas högst till vad som<br>gäller för brott i gärnings-<br>mannaskap.</p>
<p>medverkat till gärningen.</p>
<p>Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer<br>av vad för särskilda fall är föreskrivet.</p>
<p>Underlåter någon att i tid anmäla<br>eller eljest avslöja brott som är å<br>förde, när det kan ske utan fara för<br>honom själv eller någon av hans<br>närmaste, skall han i de fall<br>särskilt stadgande givits därom<br>dömas för underlåtenhet att avslöja<br>brottet enligt vad som är stadgat<br>för den som allenast i mindre mån</p>
<p>Den som underlåter att anmäla<br>eller på annat sätt lämna uppgifter<br>om en förestående eller inte<br>avslutad straffbelagd gärning<br>skall, i de fall det är särskilt<br>föreskrivet, dömas för<br>underlåtenhet att avslöja<br>gärningen, om denna därigenom<br>hade kunnat hindras helt eller<br></p>
<p>81</p>
<p>medverkat till sådant brott; dock<br>må ej i något fall dömas till<br>svårare straff än fängelse i två år.<br>I de fall då del är särskilt<br>föreskrivet skall för underlåtenhet<br>att avslöja brott ansvar enligt vad<br>nu sagts ådömas jämväl den som<br>ej insett men bort inse att brottet<br>var å fdrde.</p>
<p>Om föräldrar eller andra<br>uppfostrare eller förmyndare, i<br>annat fall än första stycket avser,<br>underlåta att från brott hindra den<br>som står under deras vård eller<br>lydnad, när det kan ske utan fara<br>för dem själva eller deras<br>närmaste och utan anmälan till<br>myndighet, dömes för<br>underlåtenhet att hindra brottet<br>enligt vad i första stycket är<br>stadgat.</p>
<p>Ej må för underlåtenhet att<br>avslöja eller hindra brott dömas,<br>med mindre den gärning som var å<br>förde så fortskridit att straff kan<br>följa därå.</p>
<p>delvis</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>Den som i egenskap av förälder<br>eller annan uppfostrare eller<br>förmyndare, i andra fall än som<br>avses i första stycket, underlåter<br>alt hindra den som står under hans<br>vård eller lydnad från att begå en<br>straffbelagd gärning, döms för<br>underlåtenhet att hindra<br>gärningen.</p>
<p>Vad som föreskrivs i första och<br>andra styckena skall inte gälla om<br>gärningen skall föranleda ansvar<br>för brott i gämingsmannaskap<br>enligt någon annan straff-<br>bestämmelse eller om ansvar för<br>medverkan till brott föreligger<br>enligt 4 §.</p>
<p>I ringa fall skall inte dömas till<br>ansvar. Till ansvar skall inte heller<br>dömas om ett ingripande inte kan<br>ske utan fara för den handlande<br>eller för någon annan eller, i fall<br>som avses i andra stycket, om ett<br>ingripande förutsätter anmälan till<br>myndighet.</p>
<p>Straff för brott enligt första eller<br>andra styckena skall bestämmas<br>till böter eller föngelse i högst två<br>år.</p>
<p>82</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<h3>2 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för<br>varusmuggling</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 8§ lagen (1960:418) om straff för<br>varusmuggling skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>För försök till varusmuggling<br>döms till ansvar enligt 23 kap.<br>brottsbalken. Detsamma gäller<br>förberedelse till varusmuggling<br>avseende narkotika samt stämpling<br>till sådan varusmuggling avseende<br>narkotika som inte är ringa.</p>
<p>Har flera medverkat till en i<br>denna lag straffbelagd gärning<br>tillämpas bestämmelserna i 23<br>kap. brottsbalken. Beträffande<br>varusmuggling, som är ringa,<br>gäller dock vad som nu har sagts<br>endast om gärningen avser<br>narkotika.</p>
<p>8§</p>
<p>För försök till varusmuggling skall<br>dömas till ansvar enligt 23 kap.<br>brottsbalken. Detsamma gäller<br>förberedelse till varusmuggling<br>avseende narkotika.</p>
<p>Har någon medverkat till en i<br>denna lag straffbelagd gärning<br>tillämpas bestämmelserna i 23<br>kap. brottsbalken. Beträffande<br>varusmuggling, som är ringa,<br>gäller dock vad som nu har sagts<br>endast om gärningen avser<br>narkotika.</p>
<p>83</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<h3>3 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:169) om straff för<br>folkmord</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1964:169) om straff för folkmord</p>
<p>skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>För försök, förberedelse eller<br>stämpling till folkmord, så ock för<br>underlåtenhet att avslöja sådant<br>brott dömes till ansvar enligt vad i<br>23 kap. brottsbalken stadgas.</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<p>§</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>folkmord samt för underlåtenhet<br>att avslöja sådant brott skall dömas<br>till ansvar enligt 23 kap.<br>brottsbalken.</p>
<p>84</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<h3>4 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 4 och 5 §§ narkotikastrafflagen (1968:64) skall<br>ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>narkotikabrott eller grovt narko-<br>tikabrott liksom för stämpling till<br>narkotikabrott, som inte är att<br>anse som ringa, eller till grovt<br>narkotikabrott döms, om<br>gärningen avser annan befattning<br>än som avses i 1 § 6, till ansvar<br>enligt 23 kap. brottsbalken.</p>
<p>Har flera medverkat till brott som<br>avses i 1-4 §§ och innefattar<br>gärningen inte endast befattning<br>enligt 1 § 6, gäller bestämmelserna<br>i 23 kap. brottsbalken.</p>
<p>4§</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>narkotikabrott eller grovt narko-<br>tikabrott skall dömas till ansvar<br>enligt 23 kap. brottsbalken. Vad<br>som nu har sagts skall dock gälla<br>endast om gärningen avser annan<br>befattning än som avses i 1 § 6.</p>
<p>5§</p>
<p>Har någon medverkat till brott<br>som avses i 1-4 §§ och innefattar<br>gärningen inte endast befattning<br>enligt 1 § 6, gäller bestämmelserna<br>i 23 kap. brottsbalken.</p>
<p>85</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<h3>5 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 69 § sjömanslagen (1973:282) skall ha följande<br>lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>69 S</p>
<p>För förberedelse eller stämpling<br>till brott som avses i 68 § eller<br>underlåtenhet att avslöja sådant<br>brott dömes till ansvar enligt vad<br>som stadgas z 23 kap.<br>brottsbalken. Detsamma gäller<br>försök eller förberedelse till brott<br>som avses i 67 §, om ej brottet<br>skulle ha varit att anse som ringa<br>om det fullbordats.</p>
<p>För förberedelse till brott som<br>avses i 68 § eller underlåtenhet att<br>avslöja sådant brott skall dömas<br>till ansvar enligt 23 kap.<br>brottsbalken. Detsamma gäller<br>försök eller förberedelse till brott<br>som avses i 67 §, om inte brottet<br>skulle ha varit att anse som ringa<br>om det hade fullbordats.</p>
<p>86</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<h3>6 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs i fråga om fiskelagen (1993:787)</p>
<p>dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 40 a §, med följande<br>lydelse,</p>
<p>dels att 40 § skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>40 §</p>
<p>Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som<br>meddelats med stöd av 19-23 §§ genom att</p>
<p>1. fiska med otillåten fiskemetod, otillåtet redskap eller i otillåten<br>omfattning,</p>
<p>2. fiska där det råder fiskeförbud,</p>
<p>3. fiska efter sådana fiskarter som det inte är tillåtet att fiska,</p>
<p>4. behålla, föra i land, föra in till landet eller saluhålla fisk som inte<br>uppfyller föreskrivna minimimått,</p>
<p>5. föra i land, föra in till landet eller saluhålla fisk som fångats med<br>otillåten fiskemetod eller otillåtet redskap,</p>
<p>6. foderfiska förbjuden art,</p>
<p>7. låta bli att märka ut fiskeredskap eller vattenbruksanläggning eller<br>att märka fiskeredskap på föreskrivet sätt, eller</p>
<p>8. åsidosätta krav som uppställts för att hindra spridning av kräftpest eller<br>annan sjukdom</p>
<p>döms till böter eller fängelse i högs<br>41 §.</p>
<p>Den som gör sig skyldig till<br>försök eller förberedelse till brott<br>som avses i första stycket döms till<br>ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.</p>
<p>sex månader, om inte annat följer av</p>
<p>Den som gör sig skyldig till<br>försök till brott som avses i första<br>stycket döms till ansvar enligt 23<br>kap. brottsbalken.</p>
<p>40 a §</p>
<p>Den som, med uppsåt att utföra<br>eller främja brott som avses i 40 §,<br>vidtar förberedande åtgärder<br>genom att</p>
<p>1. vid fård på allmänt eller enskilt<br>vatten medföra eller där lägga ut<br>otillåtet fiskeredskap eller<br>anordning som år särskilt ägnad<br>att användas vid fiske med<br>otillåten fiskemetod eller för fiske<br>efter arter som det inte är tillåtet<br>att fiska eller,</p>
<p>87</p>
<p>2. vid förd på allmänt eller enskilt<br>vatten där det råder fiskeförbud<br>medföra fiskeredskap eller där<br>lägga ut fiskeredskap, döms till<br>böter.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>88</p>
<h2>Förteckning över remissinstanserna</h2>
<p>Följande remissinstanser har beretts tillfälle att avge synpunkter på<br>betänkandet SOU 1996:185 Straffansvarets gränser</p>
<p>Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten for<br>Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö<br>tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Kristianstads tingsrätt,<br>Karlstads tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Justitiekanslem, Domstolsverket,<br>Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brotts-<br>förebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Statens räddningsverk,<br>Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Statens institutionsstyrelse,<br>Jämställdhetsombudsmannen, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riks-<br>revisionsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,<br>Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Fiskeriverket,<br>Diskrimineringsombudsmannen, Ungdomsstyrelsen, Svenska kommun-<br>förbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,<br>Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,<br>Sveriges akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges<br>Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Polisförbundet,<br>Föreningen Sveriges Polischefer, Sveriges köpmannaförbund,<br>Brottsofferjouremas riksförbund, (BOJ), Riksorganisationen för<br>Kvinnojourer i Sverige (ROKS), Akademikerförbundet SSR, Sveriges<br>försäkringsförbund, Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL),<br>Röda korset och Svenska cardiologföreningen</p>
<p>Yttrande har dessutom inkommit från Svenska Bankföreningen.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>89</p>
<h2>Lagrådsremissens lagförslag</h2>
<h2>Lagtext</h2>
<p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 4</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 och 8 §§ samt 23 kap. 2 § brottsbalken<br>skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<h4>3 kap.</h4>
<p>7§<sup>f</sup></p>
<p>Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till<br>annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse, lägst sex månader och<br>högst sex år. Har gärningen<br>begåtts vid förande av motor-<br>fordon skall vid bedömande av om<br>brottet är grovt särskilt beaktas om<br>gärningsmannen varit påverkad av<br>alkohol eller något annat medel.</p>
<p>Åsamkar någon av oaktsamhet<br>annan person sådan kroppsskada<br>eller sjukdom som ej är ringa,<br>döms för vållande till kroppsskada<br>eller sjukdom till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse i högst fyra år. Har<br>gärningen begåtts vid förande av<br>motorfordon skall vid bedömande<br>av om brottet är grovt särskilt<br>beaktas om gärningsmannen varit</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse, lägst sex månader och<br>högst sex år. Vid bedömande av<br>om brottet är grovt skall särskilt<br>beaktas</p>
<p>1. om gärningen har innefattat<br>ett medvetet risktagande av<br>allvarligt slag, eller</p>
<p>2. om gärningsmannen, när det<br>ställts särskilda krav på<br>uppmärksamhet eller skicklighet,<br>har varit påverkad av alkohol eller<br>något annat medel eller annars<br>gjort sig skyldig till allvarlig<br>försummelse.</p>
<p>8§<sup>2</sup></p>
<p>Den som av oaktsamhet orsakar<br>annan person sådan kroppsskada<br>eller sjukdom som inte är ringa,<br>döms för vållande till kroppsskada<br>eller sjukdom till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p>
<p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse i högst fyra år. Vid<br>bedömande av om brottet är grovt<br>skall särskilt beaktas</p>
<p>1. om gärningen har innefattat<br>ett medvetet risktagande av</p>
<p><sup>1</sup> Senaste lydelse 1993:1462.</p>
<p><sup>2</sup> Senaste lydelse 1993:1462.</p>
<p>90</p>
<p>påverkad av alkohol eller något allvarligt slag, eller</p>
<p>annat medel. 2. om gärningsmannen, när det</p>
<p>ställts särskilda krav på<br>uppmärksamhet eller skicklighet,<br>har varit påverkad av alkohol eller<br>något annat medel eller annars<br>gjort sig skyldig till allvarlig<br>försummelse.</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 4</p>
<h4>23 kap.</h4>
<p>Den som, med uppsåt att utföra<br>eller främja brott, lämnar eller<br>mottager penningar eller annat<br>såsom förlag eller vederlag för<br>brottet eller ock anskaffar,<br>förfärdigar, lämnar, mottager,<br>förvarar, fortskaffar eller tager<br>annan dylik befattning med gift,<br>sprängämne, vapen, dyrk,<br>förfalskningsverktyg eller annat<br>sådant hjälpmedel, skall i de fall<br>särskilt stadgande givits därom<br>dömas för förberedelse till brottet,<br>om han ej är förfallen till ansvar<br>för fullbordat brott eller försök.</p>
<p>I fall som särskilt angivas dömes<br>ock för stämpling till brott. Med<br>stämpling förstås, att någon i<br>samråd med annan beslutar<br>gärningen, så ock att någon söker<br>anstifta annan eller åtager eller<br>erbjuder sig att utföra den.</p>
<p>Straff för förberedelse eller<br>stämpling bestämmes under den<br>högsta och må sättas under den<br>lägsta gräns som gäller för<br>fullbordat brott; ej må dömas till<br>högre straff än fängelse i två år,<br>med mindre fängelse i åtta år eller<br>däröver kan följa å det fullbordade<br>brottet. Var faran för brottets<br>fullbordan ringa, skall ej dömas<br>till ansvar.</p>
<p>2§</p>
<p>Den som, med uppsåt att utföra<br>eller främja brott,</p>
<p>1. tar emot eller lämnar pengar<br>eller annat som betalning för<br>brottet eller för att täcka kostnader<br>för brottets utförande, eller</p>
<p>2. skaffar, tillverkar, samman-<br>ställer, lämnar, tar emot, förvarar,<br>transporterar eller tar annan<br>liknande befattning med något<br>som är särskilt ägnat att användas<br>som hjälpmedel vid brottet,</p>
<p>skall i de fall det särskilt anges<br>dömas för förberedelse till brottet,<br>om inte ansvar för fullbordat brott<br>eller försök föreligger.</p>
<p>I de fall det särskilt anges döms<br>för stämpling till brott. Med<br>stämpling förstås, att någon i<br>samråd med annan beslutar<br>gärningen eller att någon söker<br>anstifta annan eller åtar eller<br>erbjuder sig att utföra den.</p>
<p>Straff för förberedelse eller<br>stämpling skall sättas under den<br>högsta och far sättas under den<br>lägsta gräns som gäller för<br>fullbordat brott. Högre straff än<br>fängelse i två år far dömas ut<br>endast om fängelse i åtta år eller<br>däröver kan följa på det<br>fullbordade brottet. Om faran för<br>att brottet skulle fullbordas var<br>ringa, skall inte dömas till ansvar.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.</p>
<p>91</p>
<h2>Lagrådets yttrande</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-02-19</p>
<p>Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet<br>Susanne Billum, justitierådet Göran Regner.</p>
<p>Enligt en lagrådsremiss den 8 februari 2001 (Justitiedepartementet) har<br>regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om<br>ändring i brottsbalken.</p>
<p>Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn<br>Maria Kelt.</p>
<p>Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:</p>
<p>I remissen föreslås bl.a. vissa ändringar i 23 kap. 2 § första stycket<br>brottsbalken i syfte att reformera förberedelsebrottet varvid straffansvaret<br>för förberedelse i viss mån utvidgas. Ändringarna innebär främst att den<br>nuvarande uppräkningen av hjälpmedel ersätts av ett mer generellt<br>rekvisit, vilket gör bestämmelsen tillämplig också på immateriella objekt,<br>t.ex. datavirus. Paragrafen har samtidigt moderniserats språkligt. Enligt<br>första stycket i förslaget skall sålunda den, som med uppsåt att utföra<br>eller främja brott, ... 2. skaffar, tillverkar, sammanställer, lämnar, tar<br>emot, förvarar, transporterar eller tar annan liknande befattning med<br>något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid brottet,<br>under vissa förutsättningar dömas för förberedelse till brottet.</p>
<p>Att man i nämnda punkt använder uttrycket ”brottet” i stället för ”brott<br>eller ”ett brott” kan väcka frågan om det endast är hjälpmedel vid ett<br>visst konkret brott som avses. Av författningskommentaren framgår<br>emellertid att bestämmelsen är avsedd att omfatta inte endast det aktuella<br>brottet, om detta går att närmare konkretisera, utan också brott av ett<br>visst slag i allmänhet. Enligt Lagrådets mening skulle den avsedda<br>betydelsen framgå klarare om man använde det mera generella uttrycket<br>”ett brott”. Motsvarande ändring bör i sådant fall göras även i första<br>punkten av stycket. Någon saklig skillnad mellan de<br>olika uttryckssätten synes här inte föreligga (jfr SOU 1996:185, del 1,<br>s. 269 ff).</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>92</p>
<p>Prop. 2000/01:85</p>
<h2>Justitiedepartementet</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2001</p>
<p>Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande och statsråden Thalén,</p>
<p>Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Messing, Engqvist, Larsson,</p>
<p>Bodström</p>
<p>Föredragande: statsrådet Bodström</p>
<p>Regeringen beslutar proposition Förberedelse till brott m.m.</p>
<p>93</p>
11att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.?11att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.bifall= utskottet2000/01:JuU25?INLInlämning2001-03-15 00:00:00inträffat60hanteringBBordläggning2001-03-16 00:00:00inträffat2hanvisningHÄNHänvisning2001-03-20 00:00:00inträffat3hanvisningREGRegistrering2001-03-20 00:00:00inträffat70hanteringMOTMotionstid slutar2001-03-30 00:00:00planerat4hanvisningMOTMotionstid slutar2001-04-02 00:00:00inträffat4hanvisninginlamnatavInlämnat avJustitiedepartementet2014-11-23 17:51:59statustextstatustextÄrendet är avslutatGO03852019-05-22 17:19:41tilldelatTilldelatJustitieutskottet2014-11-23 17:51:59behandlas_i2000/01:JuU25GO01JuU25bet2000/01JuU25Förberedelse till brottBetänkandeföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 2000/01:85<br/>
Förberedelse till brott m.m.GO02Ju16mot2000/01Ju16med anledning av prop. 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m.Motionföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 2000/01:85<br/>
Förberedelse till brott m.m.GO02Ju17mot2000/01Ju17med anledning av prop. 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m.Motionföljdmotionav Fredrik Reinfeldt m.fl. (M)<br/>
med anledning av prop. 2000/01:85<br/>
Förberedelse till brott m.m.GO02Ju17mot2000/01Ju17med anledning av prop. 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m.av Fredrik Reinfeldt m.fl. (M)Motionföljdmotionav Marietta de Pourbaix-Lundin (M)<br/>
med anledning av prop. 2000/01:85<br/>
Förberedelse till brott m.m.GO02Ju16mot2000/01Ju16med anledning av prop. 2000/01:85 Förberedelse till brott m.m.av Marietta de Pourbaix-Lundin (M)Motion