2285637GO03682000/0168propproppropProposition 2000/01:68PropositionPropositionJustitiedepartementet6802001-03-14 00:00:002025-12-19 14:06:592001-01-01 00:00:00Ersättning för ideell skada Prop. 2000/01:68digitaliseradhtmlskarvenhttps://data.riksdagen.se/dokument/GO0368/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/GO0368https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GO0368
<h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition<br>2000/01:68</h1>
<h2>Ersättning för ideell skada</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0368/prop_200001__68-1.png" style="width:37pt;height:21pt;"/>
<p>Prop.</p>
<p>2000/01:68</p>
<p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p>
<p>Stockholm den 14 mars 2001</p>
<p>Göran Persson</p>
<p>Thomas Bodström</p>
<p>(Justitiedepartementet)</p>
<h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2>
<p>I propositionen behandlas rätten till skadestånd för ideella skador. Med<br>ideella skador avses skador som inte är av ekonomisk natur, främst<br>fysiskt och psykiskt lidande vid personskador och kränkning av den<br>personliga integriteten. För att stärka rätten till skadestånd för ideell<br>skada föreslår regeringen ett antal ändringar i skadeståndslagen.</p>
<p>I fråga om rätten till ersättning for ideell skada vid personskada<br>innebär förslagen huvudsakligen följande.</p>
<p>- Nära anhöriga till den som dödas genom en skadeståndsgrundande<br>handling får en lagstadgad rätt till ersättning för de psykiska besvär som<br>han eller hon åsamkas på grund av dödsfallet. Det skall inte krävas att<br>den skadeståndsskyldige har handlat med uppsåt eller grovt oaktsamt.<br>Den skadelidande skall normalt inte behöva styrka besvären med<br>läkarintyg eller liknande utredning.</p>
<p>- En ny ersättningspost kallad särskilda olägenheter införs med ett<br>snävare innehåll än den nuvarande ersättningsposten olägenheter i övrigt.<br>Samtidigt skall fysiskt och psykiskt lidande omfatta vissa skadeföljder<br>som inte ryms under motsvarande begrepp i dag.</p>
<p>- Rätten till omprövning av skadestånd utvidgas till att avse även<br>ersättning för kostnader och ideell skada vid personskada.</p>
<p>Beträffande rätten till ersättning för kränkning genom brott innebär<br>förslagen huvudsakligen följande.</p>
<p>- En tydligare regel om kränkningsersättning införs och i lagen anges<br>vad som särskilt skall beaktas när ersättningen bestäms. I motiven till<br>bestämmelserna förespråkar regeringen en något förstärkt rätt till kränk-<br>ningsersättning för de yrkesgrupper, bl.a. poliser, som har beredskap för<br>vissa kränkningar.</p>
<p>- Särskilda bestämmelser om kränkningsersättning införs i brotts-<br>skadelagen.</p>
<p>1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 68</p>
<p>Vidare föreslås att rätten till ersättning för båda de nämnda typerna av<br>ideell skada skall kunna ärvas i större utsträckning än i dag. Vid den<br>skadelidandes död skall rätten till ersättning gå över på arvingarna, om<br>krav på ersättning har framställts före dödsfallet. Dessutom föreslås att<br>kostnader som har uppkommit pä grund av nära anhörigas sjukbesök och<br>omvårdnad skall ersättas mer generöst.</p>
<p>Det har skett betydande höjningar av ersättningarna för ideell skada på<br>senare år. Den utvecklingen innebär enligt regeringen att inga lag-<br>ändringar behövs för att påverka ersättningsnivåerna.</p>
<p>Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<h2>Innehållsförteckning</h2>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5</p>
<p>2 Lagtext..............................................................................................6</p>
<p>2.1 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen</p>
<p>(1972:207)..........................................................................6</p>
<p>2.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen</p>
<p>(1975: 1410)..................................................................... 12</p>
<p>2.3 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen</p>
<p>(1978:413)........................................................................ 13</p>
<p>3 Ärendet och dess beredning............................................................16</p>
<p>4 Ersättning för ideell skada...............................................................17</p>
<p>5 Ersättning för personskada..............................................................20</p>
<p>5.1 Ersättningspostema...........................................................20</p>
<p>5.1.1 Kostnader för anhöriga...................................20</p>
<p>5.1.2 Inkomstförlust................................................21</p>
<p>5.1.3 Sveda och värk...............................................23</p>
<p>5.1.4 Lyte eller annat stadigvarande men................25</p>
<p>5.1.5 Särskilda olägenheter.....................................27</p>
<p>5.2 Ideell ersättning vid anhörigs död....................................30</p>
<p>5.3 Omprövning av skadestånd..............................................38</p>
<p>5.4 Medvetslöshet eller sänkt medvetandegrad......................39</p>
<p>5.5 Jämkning på grund av medvållande.................................41</p>
<p>5.5.1 Förutsättningar och principer för j ämkning ... 41</p>
<p>5.5.2 Identifikation..................................................44</p>
<p>5.6 Ersättningens storlek........................................................45</p>
<p>6 Ersättning för kränkning.................................................................47</p>
<p>6.1 En tydligare bestämmelse om kränkningsersättning........47</p>
<p>6.2 Principer för bestämmande av kränkningsersättning.......51</p>
<p>6.3 Ersättningens storlek........................................................53</p>
<p>6.4 Förlust av egendom med särskilt affektionsvärde............56</p>
<p>6.5 Brottsskadelagen...............................................................57</p>
<p>7 Skall rätten till ideellt skadestånd kunna ärvas?.............................58</p>
<p>8 Skadeprövningsnämndemas roll.....................................................60</p>
<p>9 Ikraftträdande..................................................................................62</p>
<p>10 Ekonomiska konsekvenser..............................................................62</p>
<p>11 Författningskommentar...................................................................63</p>
<p>11.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen</p>
<p>(1972:207)........................................................................63</p>
<p>11.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen</p>
<p>(1975:1410)......................................................................77</p>
<p>11.3 Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen</p>
<p>(1978:413)........................................................................78</p>
<p>Bilaga 1 Sammanfattning (SOU 1991:34)..........................................81</p>
<p>Bilaga 2 Sammanfattning (SOU 1992:84)..........................................83</p>
<p>Bilaga 3 Sammanfattning (SOU 1995:33).......................................... 85</p>
<p>Bilaga 4 Lagförslag (SOU 1992:84)....................................................94</p>
<p>Bilaga 5 Lagförslag (SOU 1995:33).................................................. 100</p>
<p>Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1992:84)..........104</p>
<p>Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:33)..........105</p>
<p>Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag...............................................106</p>
<p>Bilaga 9 Lagrådets yttrande...............................................................115</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001.......118</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<h2>Förslag till riksdagsbeslut</h2>
<p>Regeringen föreslår att riksdagen<br>antar regeringens förslag till</p>
<p>1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),</p>
<p>2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),</p>
<p>3. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413).</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<h2>Lagtext</h2>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p>
<h3>2.1 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen<br>(1972:207)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)</p>
<p>dels att 1 kap. 3 § skall upphöra att gälla,</p>
<p>dels att nuvarande 2 kap. 2 § och 3 § skall betecknas 2 kap. 4 § och<br>5 §, nuvarande 2 kap. 4 § skall betecknas 2 kap. 2 §, nuvarande 2 kap.</p>
<p>5 § skall betecknas 2 kap. 6 § samt nuvarande 6 kap. 3-5 §§ skall<br>betecknas 6 kap. 4-6 §§,</p>
<p>dels att 2 kap. 1 §, nya 2 kap. 2 och 4-6 §§, 3 kap. 1 och 2 §§, 5 kap.<br>1, 2, 5 och 6 §§ samt 6 kap. 1 och nya 6 §§ skall ha följande lydelse,</p>
<p>dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 3 § och</p>
<p>6 kap. 3 §, av följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<h4>2 kap.</h4>
<p>Var och en som uppsåtligen<br>eller av vårdslöshet vållar person-<br>eller sakskada skall ersätta skadan,<br>såvida icke annat följer av denna<br>lag.</p>
<p>1 §</p>
<p>Den som uppsåtligen eller av<br>vårdslöshet vållar personskada<br>eller sakskada skall ersätta skadan.</p>
<p>(se 2 kap. 4 §)</p>
<p>2§</p>
<p>Den som vållar ren förmögen-<br>hetsskada genom brott skall<br>ersätta skadan.</p>
<p>3§</p>
<p>Den som allvarligt kränker<br>någon annan genom brott som<br>innefattar ett angrepp mot dennes<br>person, frihet, frid eller ära skall<br>ersätta den skada som kränk-</p>
<p>2§</p>
<p>Vållar någon som ej fyllt<br>aderton år person- eller sakskada,<br>skall han ersätta skadan i den mån<br>det är skäligt med hänsyn till hans<br>ålder och utveckling, handlingens<br>beskaffenhet, föreliggande an-<br>svarsförsäkring och andra ekono-<br></p>
<p>ningen innebär.</p>
<p>4§</p>
<p>Den som i fall som avses i 1-<br>3 §§ vållar skada innan han har<br>fyllt arton år skall ersätta skadan i<br>den mån det är skäligt med hänsyn<br>till hans ålder och utveckling,<br>handlingens beskaffenhet, före-<br>liggande ansvarsförsäkring och</p>
<p>miska förhållanden samt övriga<br>omständigheter.</p>
<p>andra ekonomiska förhållanden Prop. 2000/01:68<br>samt övriga omständigheter.</p>
<p>Den som vållar person- eller<br>sakskada under påverkan av en<br>allvarlig psykisk störning skall<br>ersätta skadan i den mån det är<br>skäligt med hänsyn till hans<br>sinnestillstånd, handlingens be-<br>skaffenhet, föreliggande ansvars-<br>försäkring och andra ekonomiska<br>förhållanden samt övriga omstän-<br>digheter. Detsamma gäller om<br>någon vållar sådan skada under<br>påverkan av en annan psykisk<br>störning och störningen inte är<br>självförvållad och tillfällig.</p>
<p>4§</p>
<p>Den som vållar ren förmögen-<br>hetsskada genom brott skall ersätta<br>skadan enligt vad i 1-3 §§ är<br>föreskrivet i fråga om person- och<br>sakskada.</p>
<p>5§</p>
<p>För skada som vållats genom<br>underlåtenhet att avslöja brott<br>utgår ej ersättning enligt denna lag<br>enbart på den grund att straff för<br>underlåtenheten kan följa enligt 23<br>kap. 6 § första stycket brotts-<br>balken.</p>
<p>Den som har arbetstagare i sin<br>tjänst skall ersätta person- eller<br>sakskada som arbetstagaren vållar<br>genom fel eller försummelse i<br>tjänsten. Motsvarande gäller i fall<br>då arbetstagare i tjänsten vållar ren<br>förmögenhetsskada genom brott.</p>
<p>I fråga om skadeståndsansvar<br>för staten eller kommun vid<br>myndighetsutövning gäller vad</p>
<p>Den som i fall som avses i 1-<br>3 §§ vållar skada under påverkan<br>av en allvarlig psykisk störning<br>eller av någon annan psykisk<br>störning som inte är självförvållad<br>och tillfällig skall ersätta skadan i<br>den mån det är skäligt med hänsyn<br>till hans sinnestillstånd, hand-<br>lingens beskaffenhet, föreliggande<br>ansvarsförsäkring och andra eko-<br>nomiska förhållanden samt övriga<br>omständigheter.</p>
<p>(se 2 kap. 2 §)</p>
<p>6§</p>
<p>För skada som vållats genom<br>underlåtenhet att avslöja brott skall<br>ersättning enligt denna lag inte<br>betalas enbart på den grund att<br>straff för underlåtenheten kan följa<br>enligt 23 kap. 6 § första stycket<br>brottsbalken.</p>
<p>3 kap.</p>
<p>1 §</p>
<p>Den som har arbetstagare i sin<br>tjänst skall ersätta</p>
<p>1. personskada eller sakskada<br>som arbetstagaren vållar genom fel<br>eller försummelse i tjänsten,</p>
<p>2. ren förmögenhetsskada som<br>arbetstagaren i tjänsten vållar<br>genom brott, och</p>
<p>3. skada på grund av att arbets-<br>tagaren kränker någon annan på<br>sätt som anges i 2 kap. 3 J genom<br>fel eller försummelse i tjänsten.</p>
<p>I fråga om skadeståndsansvar<br>för staten eller en kommun gäller<br>även vad som sägs nedan i detta</p>
<p>nedan i detta kapitel sägs.</p>
<p>kapitel. Vad som där sägs om en Prop. 2000/01:68<br>kommun gäller också ett landsting<br>och ett kommunalförbund.</p>
<p>Staten eller kommun skall er-<br>sätta personskada, sakskada eller<br>ren förmögenhetsskada, som vållas<br>genom fel eller försummelse vid<br>myndighetsutövning i verksamhet<br>för vars fullgörande staten eller<br>kommunen svarar.</p>
<p>Vad som sägs i första stycket om<br>kommun gäller också landsting<br>och kommunalförbund</p>
<p>Skadestånd till den som har till-<br>fogats personskada omfattar ersätt-<br>ning för</p>
<p>1. sjukvårdskostnad och andra<br>utgifter,</p>
<p>2. inkomstförlust,</p>
<p>3. sveda och värk, lyte eller<br>annat stadigvarande men samt<br>olägenheter i övrigt till följd av<br>skadan.</p>
<p>2§</p>
<p>Staten eller en kommun skall<br>ersätta</p>
<p>1. personskada, sakskada eller<br>ren förmögenhetsskada, som vållas<br>genom fel eller försummelse vid<br>myndighetsutövning i verksamhet<br>för vars fullgörande staten eller<br>kommunen svarar, och</p>
<p>2. skada på grund av att någon<br>annan kränks på sätt som anges i<br>2 kap. 3 § genom fel eller för-<br>summelse vid sådan myndighets-<br>utövning.</p>
<p>5 kap.</p>
<p>1 §</p>
<p>Skadestånd till den som har till-<br>fogats personskada omfattar ersätt-<br>ning för</p>
<p>1. sjukvårdskostnad och andra<br>kostnader för den skadelidande,<br>inbegripet skälig kompensation till<br>den som står den skadelidande<br>särskilt nära,</p>
<p>2. inkomstförlust,</p>
<p>3. fysiskt och psykiskt lidande av<br>övergående natur (sveda och värk)<br>eller av bestående art (lyte eller<br>annat stadigvarande men) samt<br>särskilda olägenheter till följd av<br>skadan.</p>
<p>Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst<br>som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade<br>skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått<br>eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som<br>motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av<br>honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning<br>eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållandcn och<br>därmed jämförliga omständigheter.</p>
<p>Med inkomstförlust likställes Med inkomstförlust likställs</p>
<p>intrång i näringsverksamhet. Med<br>inkomst likställes värdet av hus-<br>hållsarbete i hemmet.<br></p>
<p>intrång i näringsverksamhet. Med<br>inkomst likställs värdet av hus-<br>hållsarbete i hemmet.</p>
<p>Har personskada lett till döden,<br>utgår ersättning för</p>
<p>1. begravningskostnad och, i<br>skälig omfattning, annan kostnad<br>till följd av dödsfallet,</p>
<p>2. förlust av underhåll.</p>
<p>Ersättning för förlust av under-<br>håll tillkommer efterlevande som<br>enligt lag hade rätt till underhåll av<br>den avlidne eller som eljest var<br>beroende av honom för sin för-<br>sörjning, om underhåll utgick vid<br>tiden för dödsfallet eller om det<br>kan antagas att underhåll skulle ha<br>kommit att utgå inom en nära<br>framtid därefter. Förlusten ersättes<br>i den omfattning som är skälig<br>med hänsyn till den efterlevandes<br>förmåga och möjligheter att<br>genom eget arbete eller eljest, på<br>annat sätt än genom förmån som<br>avses i 3 §, själv bidraga till sin<br>försörjning. Med underhåll lik-<br>ställes värdet av den avlidnes hus-<br>hållsarbete i hemmet.</p>
<p>Ersättning för inkomstförlust<br>och förlust av underhåll som utgår<br>i form av livränta kan höjas eller<br>sänkas, om i detta kapitel avsedda<br>förhållanden som har legat till<br>grund för ersättningens bestäm-<br>mande väsentligt har ändrats. Har<br>ersättningen fastställts i form av<br>engångsbelopp, kan den skade-<br>lidande under samma förutsätt-<br>ning tillerkännas ytterligare er-</p>
<p>2§</p>
<p>Har personskada lett till döden,<br>skall ersättning betalas för</p>
<p>1. begravningskostnad och, i<br>skälig omfattning, annan kostnad<br>till följd av dödsfallet,</p>
<p>2. förlust av underhåll,</p>
<p>3. personskada som till följd av<br>dödsfallet åsamkats någon som<br>stod den avlidne särskilt nära.</p>
<p>Ersättning för förlust av under-<br>håll tillkommer efterlevande som<br>enligt lag hade rätt till underhåll av<br>den avlidne eller som på annat sätt<br>var beroende av honom för sin för-<br>sörjning, om underhåll utgick vid<br>tiden för dödsfallet eller om det<br>kan antas att underhåll skulle ha<br>kommit att utgå inom en nära<br>framtid därefter. Förlusten ersätts i<br>den omfattning som är skälig med<br>hänsyn till den efterlevandes för-<br>måga och möjligheter att genom<br>eget arbete eller annars, på annat<br>sätt än genom förmån som avses i<br>3 §, själv bidra till sin försörjning.<br>Med underhåll likställs värdet av<br>den avlidnes hushållsarbete i<br>hemmet.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>5§</p>
<p>Sedan frågan om ersättning<br>enligt 1 eller 2 § har avgjorts slut-<br>ligt genom avtal eller dom, kan<br>ersättningsfrågan omprövas, om<br>förhållanden som enligt detta<br>kapitel låg till grund för ersätt-<br>ningen har ändrats väsentligt.<br>Ersättning som har fastställts i<br>form av engångsbelopp kan dock<br>inte sänkas.</p>
<p>sättning</p>
<p>Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i<br>penningvärdet finns särskilda bestämmelser.</p>
<p>6§</p>
<p>Skadestånd med anledning av<br>kränkning bestäms efter vad som<br>är skäligt med hänsyn till hand-<br>lingens art och varaktighet. Där-<br>vid skall särskilt beaktas om hand-</p>
<p>Den som har gjort sig skyldig<br>till ärekränkning eller dylik brotts-<br>lig gärning eller som eljest är<br>skadcståndsskyldig med anledning<br>av sådant brott kan på yrkande av<br>den kränkte i mål om gärningen<br>efter omständigheterna åläggas att<br>bekosta tryekning i en eller flera<br>tidningar av dom i målet.</p>
<p>Skadestånd med anledning av<br>personskada kan jämkas, om den<br>skadelidande själv uppsåtligen<br>eller genom grov vårdslöshet har<br>medverkat till skadan. Skadestånd<br>till förare av motordrivet fordon</p>
<p>lingen</p>
<p>1. haft förnedrande eller skänd-<br>liga inslag,</p>
<p>2. varit ägnad att framkalla<br>allvarlig rädsla för liv eller hälsa,</p>
<p>3. riktat sig mot någon med sär-<br>skilda svårigheter att värja sin<br>personliga integritet,</p>
<p>4. inneburit missbruk av ett<br>beroende- eller förtroendeförhål-<br>lande, eller</p>
<p>5. varit ägnad att väcka allmän<br>uppmärksamhet.</p>
<p>Den som har gjort sig skyldig<br>till ärekränkning eller dylik brotts-<br>lig gärning eller som annars är<br>skadeståndsskyldig med anledning<br>av sådant brott kan på yrkande av<br>den kränkte i mål om gärningen<br>efter omständigheterna åläggas att<br>bekosta tryckning i en eller flera<br>tidningar av dom i målet.</p>
<p>6 kap.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>l§</p>
<p>Skadestånd med anledning av<br>personskada kan jämkas, om den<br>skadelidande själv uppsåtligen<br>eller genom grov vårdslöshet har<br>medverkat till skadan. Skadestånd<br>till förare av motordrivet fordon</p>
<p>som har gjort sig skyldig till brott<br>som avses i 4 § eller 4 a § lagen<br>(1951:649) om straff för vissa<br>trafikbrott kan även jämkas, om<br>föraren därvid genom vårdslöshet<br>har medverkat till skadan. Har<br>personskada lett till döden, kan<br>skadestånd till efterlevande också<br>jämkas, om den avlidne uppsåt-<br>ligen har medverkat till dödsfallet.<br></p>
<p>Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada<br>kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till<br>skadan.</p>
<p>som har gjort sig skyldig till<br>rattfylleri eller grovt rattfylleri kan<br>även jämkas, om föraren därvid<br>genom vårdslöshet har medverkat<br>till skadan. Har personskada lett<br>till döden, kan skadestånd som<br>avses i 5 kap. 2 § också jämkas,<br>om den avlidne uppsåtligen har<br>medverkat till dödsfallet.</p>
<p>Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad<br>som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och<br>omständigheterna i övrigt.</p>
<p>3§</p>
<p>Rätten till ersättning för fysiskt<br>och psykiskt lidande samt för sär-<br>skilda olägenheter faller bort, om<br></p>
<p>10</p>
<p>den skadelidande avlider innan Prop. 2000/01:68<br>krav på sådan ersättning har<br>framställts. Detsamma gäller<br>rätten till ersättning för kränkning.</p>
<p>5§</p>
<p>En skadelidande som har till-<br>erkänts skadestånd för lidande<br>enligt 1 kap. 3 § skall inte förplik-<br>tas att ersätta den skadestånds-<br>skyldiges rättegångskostnader i ett<br>mål där skadestånd på grund av<br>brottet prövas. Detta gäller dock<br>inte om särskilda skäl föranleder</p>
<p>6§</p>
<p>En skadelidande som har till-<br>erkänts skadestånd för kränkning<br>skall inte förpliktas att ersätta den<br>skadeståndsskyl diges rättegångs-<br>kostnader i ett mål där skadestånd<br>på grund av brottet prövas. Detta<br>gäller dock inte om särskilda skäl<br>föranleder annat.</p>
<p>Om det finns särskilda skäl<br>gäller vad som sägs i första stycket<br>första meningen också en skade-<br>lidande som har tillerkänts skade-<br>stånd för fysiskt och psykiskt lidan-<br>de eller for särskilda olägenheter<br>på grund av brott.</p>
<p>annat.</p>
<p>Om det finns särskilda skäl<br>gäller vad som sägs i första stycket<br>första meningen också en skade-<br>lidande som enligt 5 kap. 1 §<br>första stycket 3 har tillerkänts<br>skadestånd på grund av brott för<br>sveda och värk, lyte eller annat<br>stadigvarande men eller olägen-<br>heter i övrigt till följd av skadan.</p>
<p>Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i<br>fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att<br>uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 §<br>rättegångsbalken.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.</p>
<p>11</p>
<h3>2.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen<br>(1975: 1410)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410)<br>skall ha följande lydelse.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<p>I fråga om trafikskadeersättning<br>äger 5 kap. skadeståndslagen<br>(1972:207) samt lagen (1973:213)<br>om ändring av skadeståndsliv-<br>räntor motsvarande tillämpning.</p>
<p>9§</p>
<p>I fråga om trafikskadeersättning<br>tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §<br>skadeståndslagen (1972:207) samt<br>lagen (1973:213) om ändring av<br>skadeståndslivräntor.</p>
<p>12§</p>
<p>Trafikskadeersättning med an-<br>ledning av personskada kan jäm-<br>kas, om den skadelidande själv<br>uppsåtligen eller genom grov<br>vårdslöshet har medverkat till<br>skadan. Ersättning till förare som<br>har gjort sig skyldig till rattfylleri<br>eller grovt rattfylleri kan även<br>jämkas, om föraren därvid genom<br>vårdslöshet har medverkat till<br>skadan. Har personskada lett till<br>döden, kan ersättning som avses i<br>5 kap. 2 § skadeståndslagen<br>(1972:207) också jämkas, om den<br>avlidne uppsåtligen har medverkat<br>till dödsfallet.</p>
<p>Trafikskadeersättning med an-<br>ledning av personskada kan jäm-<br>kas, om den skadelidande själv<br>uppsåtligen eller genom grov<br>vårdslöshet har medverkat till<br>skadan. Ersättning till förare som<br>har gjort sig skyldig till brott som<br>avses i 4 § eller 4 a § lagen<br>(1951:649) om straff för vissa<br>trafikbrott kan även jämkas, om<br>föraren därvid genom vårdslöshet<br>har medverkat till skadan. Ilar<br>personskada lett till döden, kan<br>ersättning till efterlevande också<br>jämkas, om den avlidne uppsåt-<br>ligen har medverkat till dödsfallet.</p>
<p>Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om<br>vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som<br>avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses<br>föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet<br>eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller<br>bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall<br>som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses<br>föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i<br>någon anordning för denna har medverkat till skadan.</p>
<p>Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt<br>med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och<br>omständigheterna i övrigt.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.</p>
<p>12</p>
<h3>2.3 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen<br>(1978:413)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 2, 5, 7, 10 och 11 §§ brottsskadelagen<br>(1978:413) skall ha följande lydelse.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>Brottsskadeersättning utgår för<br>personskada. Som personskada er-<br>sätts även skada på kläder, glas-<br>ögon och liknande föremål som<br>den skadade bar på sig vid skade-<br>tillfället.</p>
<p>Bestämmelserna i denna lag om<br>ersättning för personskada tilläm-<br>pas också i fråga om lidande som<br>någon tillfogar annan genom brott<br>mot den personliga friheten eller<br>genom annat ofredande som inne-<br>fattar brott.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av personskada bestäms<br>enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-<br>lagen (1972:207).</p>
<p>Livränta utgår endast när ersätt-<br>ningen är av väsentlig betydelse<br>för den skadelidandes framtida<br>vård eller försörjning. Livränta<br>värdesäkras enligt lagen<br>(1973:213) om ändring av skade-<br>ståndslivräntor.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av sakskada bestäms enligt<br>5 kap. 7 § skadeståndslagen<br>(1972:207).</p>
<p>2§</p>
<p>Brottsskadeersättning betalas<br>för personskada. Som personskada<br>ersätts även skada på kläder, glas-<br>ögon och liknande föremål som<br>den skadade bar på sig vid skade-<br>tillfället.</p>
<p>I fall då någon har allvarligt<br>kränkt någon annan genom brott<br>som innefattar ett angrepp mot<br>dennes person, frihet eller frid<br>betalas brottsskadeersättning för<br>den skada som kränkningen inne-<br>bär.</p>
<p>5§</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av personskada bestäms<br>enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-<br>lagen (1972:207). Livränta betalas<br>dock endast när ersättningen är av<br>väsentlig betydelse för den skade-<br>lidandes framtida vård eller för-<br>sörjning. Livränta värdesäkras en-<br>ligt lagen (1973:213) om ändring<br>av skadeståndslivräntor.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av kränkning bestäms en-<br>ligt 5 kap. 6 § första stycket skade-<br>ståndslagen.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av sakskada bestäms enligt<br>5 kap. 7 § skadeståndslagen.</p>
<p>1 fråga om brottsskadeersättning<br>tillämpas också 6 kap. 3 § skade-<br>ståndslagen. Rätten till brotts-<br>skadeersättning faller dock inte<br>bort, om en ansökan om ersättning<br>före dödsfallet gjorts hos Brotts-<br>offermyndigheten.</p>
<p>13</p>
<p>7§</p>
<p>Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av person-<br>skada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skade-<br>lidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan<br>med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker<br>dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skade-<br>lidandes sida.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Vid bestämmande av brotts-<br>skadeersättning med anledning av<br>sakskada eller ren förmögenhets-<br>skada avräknas, förutom skade-<br>stånd, annan ersättning som den<br>skadelidande har rätt till på grund<br>av skadan.</p>
<p>Vid bestämmande av brotts-<br>skadeersättning med anledning av<br>kränkning eller med anledning av<br>sakskada eller ren förmögenhets-<br>skada avräknas, förutom skade-<br>stånd, annan ersättning som den<br>skadelidande har rätt till på grund<br>av skadan.</p>
<p>Vid personskada och vid sak-<br>skada eller ren förmögenhetsskada<br>avräknas ett självriskbelopp. Be-<br>loppet fastställs av regeringen eller<br>myndighet som regeringen be-<br>stämmer och beräknas med led-<br>ning av de lägsta självriskbelopp<br>som tillämpas här i landet vid<br>konsument försäkring som inne-<br>fattar skydd mot skada till följd av<br>brott.</p>
<p>Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon<br>som avses i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller<br>annan plats där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket<br>gäller ej heller, om det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något<br>självriskbclopp.</p>
<p>10 §</p>
<p>Vid personskada, vid kränkning<br>och vid sakskada eller ren förmö-<br>genhetsskada avräknas ett själv-<br>riskbelopp. Beloppet fastställs av<br>regeringen eller myndighet som<br>regeringen bestämmer och beräk-<br>nas med ledning av de lägsta<br>självriskbelopp som tillämpas här i<br>landet vid konsumentförsäkring<br>som innefattar skydd mot skada<br>till följd av brott.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av personskada som fast-<br>ställs i form av engångsbelopp<br>utgår med högst tjugo gånger det<br>basbelopp enligt lagen (1962:381)<br>om allmän försäkring som gäller<br>då ersättningen bestäms. Ersätt-<br>ning som fastställs i form av liv-<br>ränta utgår för varje år med högst<br>tre gånger det basbelopp som<br>gäller då ersättningen bestäms.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av sakskada och ren för-<br>mögenhetsskada utgår med högst<br>tio gånger det basbelopp som<br>gäller då ersättningen bestäms.</p>
<p>H §</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av personskada som fast-<br>ställs i form av engångsbelopp<br>betalas med högst tjugo gånger det<br>prisbasbelopp enligt lagen<br>(1962:381) om allmän försäkring<br>som gäller då ersättningen be-<br>stäms. Ersättning som fastställs i<br>form av livränta betalas för varje<br>år med högst tre gånger det pris-<br>basbelopp som gäller då ersätt-<br>ningen bestäms.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av kränkning eller med<br>anledning av sakskada och ren<br>förmögenhetsskada betalas med<br>högst tio gånger det prisbasbelopp</p>
<p>14</p>
<table border="1">
<tr><td></td><td>
<p>som gäller då ersättningen be- Prop. 2000/01:68<br>stäms.</p></td></tr>
</table>
<p>Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av<br>självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas<br>ingen ersättning.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.</p>
<p>15</p>
<h2>Ärendet och dess beredning</h2>
<p>Ar 1988 beslutade regeringen direktiv till en parlamentarisk kommitté för<br>att se över skadeståndslagens regler om ersättning för ideell skada i<br>samband med personskada (dir. 1988:76). Huvuduppgifterna för kom-<br>mittén var att överväga vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas för<br>ideella skador, hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas<br>och om ersättningsnivåerna bör höjas. År 1990 beslutades tilläggsdirektiv<br>till kommittén (dir. 1990:66). Enligt dessa skulle kommittén överväga<br>ändringar i ersättningsnivåerna och regelverket vid skadestånd till<br>våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger utrymme för inte<br>bara kompensation för lidandet utan också hjälp till en förändring av<br>livssituationen.</p>
<p>Kommittén lade fram tre betänkanden: Ersättning för ideell skada till<br>HIV-smittade (SOU 1991:34), Ersättning för kränkning genom brott<br>(SOU 1992:84) och slutbetänkandet Ersättning för ideell skada vid<br>personskada (SOU 1995:33). Kommitténs lagförslag finns i de två<br>sistnämnda betänkandena, vilka har rcmissbehandlats.</p>
<p>Sammanfattningar av betänkandena finns i bilagorna 1-3. Betänkan-<br>denas lagförslag finns i bilagorna 4 och 5. En förteckning över remiss-<br>instanserna finns i bilagorna 6 och 7. Sammanställningar av remiss-<br>yttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendena (Ju 1992:3572 och Ju<br>1995:1595).</p>
<p>Försäkringsförbundet har i skrift den 27 februari 2001 lämnat vissa<br>synpunkter på bl.a. kommitténs kostnadsberäkningar och tidpunkten för<br>ikraftträdandet av de föreslagna lagändringarna.</p>
<p>Denna proposition innehåller regeringens ställningstaganden till de<br>lagförslag som kommittén presenterar i sina betänkanden. I den mån det är<br>nödvändigt uttalar sig regeringen även om de bedömningar som kommittén<br>gör i olika frågor. De frågor som behandlas rör främst ersättning för ideell<br>skada, men vissa näraliggande frågor om ersättning för ekonomisk skada<br>tas också upp.</p>
<p>Regeringen kommer att följa tillämpningen av och vid behov utvärdera<br>de nya bestämmelserna.</p>
<p>En särskild fråga som rönt uppmärksamhet på senare tid är hur ett<br>ideellt skadestånd bör beaktas vid prövning av den skadelidandes behov<br>av socialbidrag. Denna fråga berörs i regeringens lagrådsremiss Ny<br>socialtjänstlag m.m. som beslutades den 8 februari 2001. Regeringen<br>räknar med att överlämna en proposition till riksdagen senast den 22<br>mars 2001.</p>
<p>Lagrådet</p>
<p>Regeringen beslutade den 1 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande<br>över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga<br>9. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar i lagtexten. Regeringen har<br>följt förslagen. Ett par redaktionella ändringar har också gjorts.</p>
<p>Lagrådet har vidare tagit upp frågan om räckvidden av de mer<br>detaljerade uttalandena i författningskommentaren. Som Lagrådet har<br>påpekat berör detta lagstiftningsärende centrala delar av skadestånds-<br>rätten, ett rättsområde som ger litet utrymme åt annat än allmänt hållna<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>16</p>
<p>lagbestämmelser och där rättsbildningen till stor del sker genom praxis.<br>Regeringen har mot denna bakgrund ansett det lämpligt att i en del fall<br>tydligt markera den avsedda innebörden av de föreslagna lagändringarna,<br>bl.a. med exempel utifrån nu gällande praxis.</p>
<p>Regeringen återkommer till vissa av Lagrådets synpunkter i avsnitt</p>
<p>5.1.1 och i avsnitt 11.3.</p>
<h2>4 Ersättning för ideell skada</h2>
<p>Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada.<br>Med ekonomisk skada avses ekonomiska förluster av olika slag, t.ex.<br>kostnader, inkomstförlust och intrång i näringsverksamhet. Ideell skada<br>utgörs däremot av skador av icke-ekonomisk natur, t.ex. kränkningar av<br>den personliga integriteten samt fysiskt och psykiskt lidande i samband<br>med personskador. Gränsen mellan de båda skadetypema är delvis<br>flytande, och det är i många fall omtvistat vad som är att hänföra till<br>ekonomisk skada respektive ideell skada. Utmärkande för den ideella<br>skadan är ändå att den inte låter sig mätas i pengar på samma sätt som<br>den ekonomiska skadan. Utgångspunkten i svensk skadeståndsrätt är att<br>ersättning endast lämnas för ekonomisk skada. För att ideell skada skall<br>ersättas krävs som princip uttryckligt stöd i lag.</p>
<p>Utvecklingen av den offentliga och privata försäkringen, särskilt på<br>personskadeområdet, har medfört att andra ersättningsformer än skade-<br>stånd kommit att fa allt större betydelse. Flertalet personskador ersätts<br>numera till stor del av socialförsäkringen och av olika former av enskilda<br>försäkringar på den skadelidandes sida. Försäkringarna ger dock i regel<br>inte ersättning för ideell skada bestämd enligt skadeståndsrättsliga<br>normer. Skadeståndsrättens främsta uppgift på personskadeområdet har<br>därför i praktiken blivit att kompensera ideell skada.</p>
<p>Personskada</p>
<p>I centrum för den svenska skadeståndsrätten står skadeståndslagen<br>(1972:207). Enligt 1 kap. 1 § gäller lagens regler om inget annat är<br>särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler<br>om skadestånd i avtalsförhållanden. Skadeståndslagen ger dock ingen<br>uttömmande reglering av skadeståndsrätten. Åtskilliga allmänt erkända<br>skadeståndsrättsliga grundsatser finns inte i lagen men skall ändå<br>tillämpas. Skadeståndsrätten är därför ett område där rättsbildningen i<br>hög grad styrs av praxis.</p>
<p>Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen skall den som uppsåtligen eller av<br>oaktsamhet vållar person- eller sakskada ersätta skadan. Av 5 kap. 1 §<br>framgår att skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar<br>ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter, inkomstförlust, sveda<br>och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt.</p>
<p>Till personskada räknas såväl kroppsliga som psykiska defekttillstånd.<br>Psykiska besvär kan bestå i chockverkan av en viss händelse men också i<br>efterföljande traumatiska neuroser. För att psykiska besvär skall anses<br>som personskada krävs att en medicinskt påvisbar effekt föreligger. Det<br>är alltså inte tillräckligt med sådana allmänna känsloyttringar som är en<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>17</p>
<p>normal följd av en skadeståndsgrundande handling, såsom den naturliga<br>vrede, rädsla, oro eller sorg som vanligen upplevs i samband med en<br>skadegörande handling. En medicinskt påvisbar effekt kan visa sig i att<br>den skadelidande blir sjukskriven. Detta är dock inget ovillkorligt krav,<br>utan de medicinska besvären kan framgå på annat sätt.</p>
<p>Ersättningsposterna vid personskada</p>
<p>Ersättningspostema sjukvårdskostnader och andra utgifter samt inkomst-<br>förlust avser de ekonomiska förluster någon åsamkas på grund av en<br>personskada. 1 dessa fall är det sålunda fråga om ersättning för ekono-<br>misk skada.</p>
<p>Ersättningsposten sveda och värk avser fysiskt och psykiskt lidande<br>under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Ersättningsposten är således<br>av ideell karaktär. Den ideella karaktären är dock inte alltid renodlad.<br>Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjuk-<br>domstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk.</p>
<p>Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar lidande<br>eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes<br>personskada kan bedömas som varaktig. Ersättningsposten är av ideell<br>karaktär. Gränsen mellan å ena sidan sveda och värk och å andra sidan<br>lyte eller annat men dras alltså i huvudsak vid den tidpunkt när ett<br>bestående invaliditetstillstånd har inträtt. Med lyte avses främst<br>vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälta eller förlusten av någon kroppsdel.<br>Annat stadigvarande men tar sikte på andra framtida följder av skadan<br>och då inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan<br>också sådana som gör det svårt eller omöjligt för den skadelidande att<br>leva ett normalt liv. I denna form ersätts förlust av sinnesfunktioner,<br>impotens och kroppsfel som inte är vanställande, t.ex. rörelsehinder,<br>talfel eller besvär av en protes.</p>
<p>Även ersättningsposten olägenheter i övrigt avser i huvudsak skade-<br>följder efter den akuta sjukdomstiden. Under denna beteckning ersätts<br>skadeföljder som i tidigare skadeståndsrättslig praxis kompenserades än<br>som ideell och än som ekonomisk skada. Hit hör sådana ofta svår-<br>bedömbara faktorer som allmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade<br>anspänning som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst<br>arbetsresultat och risken för att i framtiden förlora mera extraordinära<br>inkomster. Ytterligare en grupp av skadeföljder som i viss utsträckning<br>kan ersättas här är förhöjda levnadsomkostnader som kan uppkomma i<br>framtiden på grund av skadan, t.ex. extra utgifter för transporter, större<br>utgifter än normalt för kläder och skor och särskilda kostnader för<br>rekreation och förströelse.</p>
<p>Ersätlningstahellerna vid personskada</p>
<p>Ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bestäms i regel<br>schablonmässigt. Försäkringsbolagen har genom särskilda skadepröv-<br>ningsnämnder kommit tram till vissa tabellvärdcn för olika vanligen<br>förekommande skador. Tabellerna justeras regelbundet och fastställs av<br>Trafikskadenämnden. Trafikskadenämnden har till uppgift att lämna<br>rådgivande yttranden till försäkringsgivarna om ersättning för person-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>18</p>
<p>skada från trafikförsäkringen. Enligt trafikförsäkringsförordningen Prop. 2000/01:68<br>(1976:659) är samtliga försäkringsbolag som har tillstånd att meddela<br>trafikförsäkring skyldiga att tillsammans med Trafikförsäkringsföre-<br>ningen upprätthålla och bekosta Trafikskadenämnden. Nämndens regle-<br>mente fastställs av regeringen. Regeringen utser också nämndens<br>ordförande. Övriga ledamöter utses av Finansinspektionen. Högsta<br>domstolen har i ett flertal avgöranden sanktionerat att det inom skade-<br>ståndsrätten tas utgångspunkt i Trafikskadenämndens tabeller, varför de<br>även tillämpas i domstolarna (jfr rättsfallet NJA 1972 s. 81). Även<br>riksdagen har gett sitt stöd för denna ordning (se prop. 1975:12 s. 111,<br>LU 1975:16 och rskr. 1975:133). Några tabeller av motsvarande slag<br>används inte för att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt, även<br>om också denna ersättning numera till viss del grundas på schabloner.</p>
<p>Kränkningsersättning</p>
<p>I 1 kap. 3 § skadeståndslagen anges att lagens bestämmelser om skyldig-<br>het att ersätta personskada också skall tillämpas i fråga om lidande som<br>någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom<br>annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller<br>telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskrimine-<br>ring eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Exempel på<br>brott som vanligen berättigar till sådan kränkningsersättning är mord-<br>försök och andra brott mot liv och hälsa, våldtäkt och andra sexualbrott,<br>ofredande och ärekränkning. Det lidande som ersätts enligt 1 kap. 3 §<br>avser känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den<br>skadelidande, såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande<br>reaktioner som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en<br>personskada. Kränkningsersättningen tar sikte på att ersätta den kränk-<br>ning som uppkommer just i samband med angreppet, medan ersättningen<br>för personskada i form av sveda och värk m.m. avser det efterföljande<br>lidandet. Kränkningsersättningen syftar sålunda till att kompensera den<br>skadelidande för den kränkning av den personliga integriteten som<br>brottet har inneburit.</p>
<p>Några tabeller av det slag som används för att bestämma ersättning för<br>sveda och värk samt lyte och men finns visserligen inte när det gäller<br>kränkningsersättning. En relativt fast praxis har dock utvecklats i den<br>praktiska skaderegleringen, särskilt av Brottsoffermyndigheten och dess<br>företrädare Brottsskadenämnden. Brottsoffermyndigheten kan enligt brotts-<br>skadelagen (1978:413) bevilja ersättning av statsmedel för skador till följd<br>av brott när den skadelidande inte kan få ersättning från skadevållaren eller<br>från annat håll, t.ex. från någon försäkring.</p>
<p>Länge rådde viss osäkerhet om förhållandet mellan de olika formerna<br>av ideell skada. Frågan gällde om kränkningsersättningen skulle ingå i<br>ersättningen för sveda och värk m.m. i de fall personskada uppkommit,<br>eller om de båda skadeposterna skulle ersättas vid sidan om varandra.<br>Det står nu klart att det inte finns några hinder mot att döma ut ersättning<br>enligt dessa båda bestämmelser vid sidan om varandra (se rättsfallet NJA<br>1990 s. 186).</p>
<p>19</p>
<h2>Ersättning för personskada</h2>
<h3>5.1 Ersättningspostema</h3>
<h4>5.1.1 Kostnader for anhöriga</h4>
<p>Regeringens förslag: Den skadelidandes rätt till skadestånd för kost-<br>nader skall i skälig omfattning avse även kompensation till den som står<br>honom eller henne särskilt nära. Därmed kan anhörigas inkomstförluster<br>och kostnader vid sjukbesök hos den skadade liksom anhörigas kostnader<br>for omvårdnad ersättas i något större omfattning än i dag.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.<br>Kommittén föreslår dock en något annorlunda utformning av bestäm-<br>melsen (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.1).</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller<br>lämnar det utan någon invändning. Göteborgs tingsrätt, Statens skade-<br>regleringsnämnd, Kammarkollegiet, Försäkringsförbundet och SAFI-<br>Industriförbundet avstyrker förslaget. Som skäl för avstyrkandet anförs<br>främst att förslaget ger en alltför långtgående rätt till ersättning och att<br>frågan bör hanteras i praxis inom ramen för nuvarande bestämmelse.<br>Finansinspektionen anser att den personkrets som kan anses stå den<br>skadelidande särskilt nära bör preciseras i lagen.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 skade-<br>ståndslagen omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada<br>bl.a. sjukvårdskostnader och andra utgifter (kostnader).</p>
<p>Även anhöriga till den skadelidande kan åsamkas kostnader och andra<br>ekonomiska förluster med anledning av skadan. I rättspraxis har skade-<br>stånd utgetts för sådana förluster när dessa kan hänföras till den skade-<br>lidande. Det gäller t.ex. anhörigas kostnader och inkomstförluster för<br>sjukbesök liksom för vård av den skadade i hemmet, i den mån sådan<br>vård över huvud taget anses kunna ersättas skadeståndsvägen. Kom-<br>mittén konstaterar att praxis är tämligen liberal när det gäller ersättning<br>för anhörigas sjukbesök under den akuta sjukdomstiden. Däremot intas<br>en mer restriktiv hållning när det gäller sjukbesök för tiden därefter. För<br>att skadestånd skall kunna betalas i sådana fall krävs att besöken är till<br>gagn för den skadade. Så anses ofta vara fallet när den skadade är ett<br>barn. I övrigt ersätts sjukbesöken normalt bara när skadorna är<br>livshotande. Är den skadade inte ett barn och är skadan inte livshotande,<br>finns således små möjligheter att få ersättning för anhörigas kostnader för<br>sjukbesök.</p>
<p>Regeringen delar kommitténs uppfattning att anhörigas inkomst-<br>förluster och kostnader vid sjukbesök hos den skadade bör kunna ersättas<br>i något större omfattning än som sålunda nu görs. Detta skulle inte<br>innebära en alltför långtgående rätt till ersättning. Tvärtom är det rimligt<br>om skadestånd för sådana förluster kan betalas även efter den akuta<br>sjukdomstiden, inte bara när den skadade är ett barn utan också när<br>besöken kan antas vara till gagn för en vuxen person som inte lider av en<br>livshotande skada. En förutsättning bör dock vara att besöken är till gagn<br>för den skadade. Även när det gäller kostnader för anhörigas insatser för<br>omvårdnaden av den skadade är det befogat med en mer generös<br>inställning. I den mån kostnader för vård i hemmet ersätts skadestånds-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>20</p>
<p>vägen bör dessa ersättas fullt ut i de fall där vården inte kan ordnas Prop. 2000/01:68<br>genom det allmännas försorg. Särskilda omständigheter i det enskilda<br>fallet bör också kunna medföra att ersättning ges för kostnader för vård<br>utöver den som det allmänna tillhandahåller (jfr rättsfallet NJA 1996<br>s. 639).</p>
<p>Som kommittén föreslår bör en viss utvidgning av ersättningsmöj-<br>lighetema markeras genom en ändring i 5 kap. 1 § första stycket 1. De<br>aktuella kostnaderna kan ses som en kostnad för den skadelidande och<br>bör ingå i det skadestånd som tillerkänns denne.</p>
<p>Lagrådet har menat att de skattemässiga konsekvenserna av sådan<br>kostnadsersättning som kan ges för en anhörigs inkomstförlust bör analy-<br>seras i ärendet. Med anledning därav kan framhållas att skadestånd vid<br>personskada som avser kostnader är skattefritt medan skadestånd som<br>avser inkomstförlust beskattas i den mån ersättningen avser en förlorad<br>inkomst av skattepliktig natur (se SOU 1995:33 s. 66 och 76). Det skade-<br>stånd som här avses skall tilldömas den skadelidande som en kostnads-<br>ersättning, och ersättningen torde därmed vara skattefri. Dessa kostnader<br>bör styrkas på lämpligt sätt av den skadelidande. En annan sak är att den<br>skadelidandes anhöriga kan bli skattskyldiga för den ersättning de far<br>från den skadelidande om ersättningen avser förlust av en skattepliktig<br>inkomst.</p>
<p>Som nämnts anser en remissinstans att den personkrets som kan anses<br>stå den skadelidande särskilt nära bör preciseras i lagen. Nackdelen med<br>en sådan uppräkning är att den inte medger en nyanserad bedömning med<br>hänsyn till de särskilda omständigheter som kan finnas i det enskilda<br>fallet. I enlighet med kommitténs förslag bör lagen inte innehålla en<br>uppräkning av vissa personkategorier, utan det bör i lagen bara anges att<br>det skall röra sig om den som står den skadade särskilt nära. Regeln bör<br>dock främst ta sikte på make, registrerad partner, sambo, barn och<br>föräldrar.</p>
<h4>5.1.2 Inkomstförlust</h4>
<p>Regeringens bedömning: Det krävs ingen lagändring i fråga om ersätt-<br>ningsposten inkomstförlust.</p>
<p>Kommitténs förslag och bedömning: Kommittén föreslår en justerad<br>lydelse av 5 kap. 1 § tredje stycket andra meningen skadeståndslagen.<br>Den föreslagna justeringen innebär att ”hushållsarbete i hemmet” ersätts<br>med ”husligt arbete i hemmet”. Avsikten är att markera att bestämmelsen<br>inte är tillämplig på hushållsarbete som den skadelidande har utfört vid<br>sidan av ett avlönat förvärvsarbete. Kommittén gör vidare bedömningen<br>att uteblivet hushållsarbete bör ersättas som inkomstförlust och inte -<br>som enligt utomrättslig praxis - som ersättning för kostnader. Kommittén<br>gör även bedömningar avseende beräkningen av framtida inkomstförlust<br>för barn (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.2).</p>
<p>Remissinstanserna: Flera remissinstanser är kritiska till kommitténs<br>förslag. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Ansvarsförsäk-<br>ringens personskadenämnd ifrågasätter om man uppnår önskat resultat<br>genom den av kommittén föreslagna justeringen i lagtexten. Vad gäller<br>kommittén bedömning avseende vilken ersättningspost som bör tillämpas<br></p>
<p>21</p>
<p>framhåller Trafikskadenämnden att den i praxis utbildade metoden att<br>lämna skadestånd i form av kostnadsersättning inte har lett till några<br>särskilda problem. Även Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och<br>Försäkringsförbundet anser att praxis fungerar bra.</p>
<p>Skälen for regeringens bedömning: För vissa skadelidande som inte<br>har haft särskild lön för sitt arbete måste inkomstförlusten uppskattas<br>skönsmässigt. En sådan grupp är egna företagare. I 5 kap 1 § tredje<br>stycket första meningen skadeståndslagen föreskrivs att intrång i närings-<br>verksamhet skall likställas med inkomstförlust. En annan grupp är<br>personer som till väsentlig del skött hushållet i hemmet. I 5 kap. 1 §<br>tredje stycket andra meningen föreskrivs därför att värdet av hushålls-<br>arbete i hemmet skall likställas med inkomst. Bestämmelsen tar dock<br>endast sikte på fall då hushållsarbetet har bedrivits i stället för ett avlönat<br>förvärvsarbete.</p>
<p>Liksom kommittén anser regeringen att den som på heltid eller deltid<br>har arbetat i hemmet men som på grund av en skada inte längre kan göra<br>det bör få ersättning motsvarande vad det kostar att anlita hjälp från<br>utomstående. Det bör som princip gälla även om någon kostnad för<br>hjälpen i praktiken inte uppkommer på grund av att andra familjemed-<br>lemmar tar över arbetet utan att kräva någon särskild ersättning från den<br>skadelidande. Härvid måste givetvis beaktas att vissa nära anhöriga får<br>anses ha en familjerättsligt grundad skyldighet att bistå den skadade även<br>om detta bistånd i viss mån går utöver vad som krävts om skadan inte<br>inträffat. I den praxis som har utvecklats inom den utomrättsliga skade-<br>regleringen brukar också ersättningen bestämmas på detta sätt. Skade-<br>ståndet fastställs då normalt som en kostnadsersättning och inte som<br>inkomstförlust. Det är just detta förhållande som kommittén alltså ser<br>som otillfredsställande, eftersom bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket<br>förutsätter att skadeståndet skall betalas som för inkomstförlust.</p>
<p>Kommittén överväger om ersättningen framdeles bör ges för inkomst-<br>förlust - som bestämmelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket alltså förutsätter -<br>eller för kostnader. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att<br>ersättningen bör ges för inkomstförlust. För detta talar särskilt att man<br>annars tvingas arbeta med en fiktion, nämligen att kostnader uppkommer<br>även i fall då familjemedlemmar kostnadsfritt utför hushållsarbete i den<br>skadelidandes ställe.</p>
<p>Denna bedömning är i överensstämmelse med gällande rätt, och någon<br>lagändring behövs alltså inte. Frågan är då om lagen ändå bör ändras for<br>att åstadkomma det klargörande som kommittén eftersträvar, nämligen<br>att den ifrågavarande bestämmelsen inte tar sikte på sådant hemarbete<br>som den skadelidande utför vid sidan om ett avlönat förvärvsarbete. Här<br>instämmer regeringen i de remissinstanser som motsätter sig förslaget.<br>Avsikten med bestämmelsen får anses framgå tillräckligt tydligt genom<br>de motivuttalanden som gjordes i samband med dess tillkomst (prop.<br>1975:12 s. 148 och 156). Den föreslagna justeringen i lagtexten kan dess-<br>utom inte anses medföra att lagen blir tydligare än den är i dag.</p>
<p>Ersättningsposten inkomstförlust låg visserligen generellt sett utanför<br>kommitténs uppdrag. Kommittén hade dock till uppgift att närmare<br>studera vissa frågor rörande denna ersättningspost, främst frågan om<br>skadestånd till barn för framtida inkomstförlust.</p>
<p>Enligt kommittén bör skadestånd för framtida inkomstförlust liksom<br>hittills motsvara den verkliga förlust som kan antas uppkomma och inte<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>22</p>
<p>uppskattas efter t.ex. en sådan schablon som den skadelidandes<br>medicinska invaliditetsgrad. Kommittén anser att denna princip bör gälla<br>även skadestånd för framtida inkomstförlust till barn och ungdomar,<br>trots att svårigheterna att bestämma denna förlust kan vara särskilt stora i<br>sådana fall. När barn skadas bör man därför, enligt kommittén, skjuta på<br>den slutliga prövningen till dess bilden har klarnat. Kommittén<br>understryker dock att faktorer som kan hänföras till den skadelidandes<br>sociala närmiljö, främst föräldrars och syskons yrkesinriktning, inte bör<br>påverka bedömningen. Enligt kommittén kan det vidare vara befogat att<br>använda sig av schabloner när det inte finns några andra hållbara kriterier<br>för bedömningen. Kommittén menar här att man vid bedömningen av<br>vilken inkomst den skadelidande skulle ha haft utan skadan kan utgå från<br>den genomsnittsinkomst för heltidsarbete som gäller i Sverige.</p>
<p>Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att skadestånd för<br>framtida inkomstförlust liksom hittills bör motsvara den verkliga förlust<br>som kan antas uppkomma och att detsamma bör gälla även för barn och<br>ungdomar. Som kommittén framhåller bör sådana omständigheter som är<br>att hänföra till den skadelidandes sociala närmiljö därvid i princip inte<br>påverka bedömningen.</p>
<p>Lagen bör dock inte göras mer detaljerad än i dag. De mer detaljerade<br>principerna avseende skadestånd för framtida inkomstförlust bör även i<br>fortsättningen fastställas i rättstillämpningen. Regeringen anser sig vidare<br>inte kunna uttala lika detaljerade rekommendationer för rättstillämp-<br>ningen som kommittén gör. ”Lagstiftning genom motiv” är inte bindande<br>för rättstillämpningen, och lagstiftaren bör inte göra motivuttalanden som<br>kan ge sken av att vara bindande. Men regeringen avser att i fort-<br>sättningen noga studera praxis avseende ersättning för framtida inkomst-<br>förlust till barn och ungdomar och ta initiativ till eventuellt nödvändiga<br>lagändringar.</p>
<h4>5.1.3 Sveda och värk</h4>
<p>Regeringens förslag: Bestämmelsen om ersättning för sveda och värk<br>formuleras om för att tydligare visa att ersättningen avser både<br>psykiskt och fysiskt lidande.</p>
<p>Regeringens bedömning: De mer detaljerade bedömningsgrunderna<br>som avser ersättning för sveda och värk bör liksom i dag läggas fast i<br>domstolars och skadeprövningsnämnders rättstillämpning.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se<br>SOU 1995:33 avsnitt 5.2.3).</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar kommitténs<br>förslag. Brottsoffermyndigheten och Sveriges Domareförbund är tvek-<br>samma till förslaget men av olika skäl. Enligt Brottsoffermyndigheten<br>bör de språkliga begreppen moderniseras, och myndigheten föreslår<br>därför ”akut lidande” som en lämpligare beteckning än ”sveda och värk”.<br>Sveriges Domareförbund anser däremot att övervägande skäl talar för att<br>behålla begreppet sveda och värk och menar att några språkliga<br>ändringar inte alls bör ske i lagtexten.</p>
<p>Skälen för regeringens forslag och bedömning: Enligt 5 kap. 1 §<br>första stycket 3 skadeståndslagen skall vid en personskada ersättning<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>23</p>
<p>betalas för bl.a. sveda och värk. Med sveda och värk avses fysiskt och<br>psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadetillfallet. Den<br>ideella karaktären är dock inte alltid renodlad. Olika utlägg för alt<br>underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta<br>som en del av beloppet för sveda och värk.</p>
<p>Under posten sveda och värk ersätts sålunda smärta och andra fysiska<br>obehag men även sådana psykiska reaktioner som ångest, sömn- och<br>koncentrationssvårigheter, depressiva reaktioner, sexuella störningar<br>m.m. som visar sig under den akuta perioden. Ersättningen tar inte bara<br>sikte på sådant lidande som skadan i sig innebär utan också på lidande<br>som följer med olika slags vård och behandling. Även oro och ängslan<br>inför framtiden som kan följa med skadan under sjukdomstiden<br>kompenseras som ersättning för sveda och värk. Ersättning för sveda och<br>värk brukar bestämmas i ett sammanhang sedan den akuta sjuktiden har<br>löpt ut och förhållandena kan överblickas. Det förekommer dock, särskilt<br>vid längre akuttider, att skadeståndsfrågan prövas redan på ett tidigare<br>stadium. Som framgår av avsnitt 4 har ersättningen för sveda och värk<br>efter hand standardiserats och bestäms i den praktiska skaderegleringen<br>efter särskilda hjälptabcller som fastställs av Trafikskadenämnden.</p>
<p>Kommittén framhåller att sådana objektivt konstaterbara kriterier som<br>vårdtidens längd, vårdform och skadans art bör användas som mätare av<br>skadans omfattning. För att man skall kunna göra en nyanserad bedöm-<br>ning bör, enligt kommittén, normerna i hjälptabellerna ge anvisningar om<br>bl.a. vad som är att anse som en svår psykisk skada och vilka olika<br>förmer av psykiatrisk behandling som skall leda till höjd grundersättning.<br>Likaså anser kommittén att det bör komma till klart uttryck att svårt<br>psykiskt lidande är att jämställa med svår smärta. Kommittén under-<br>stryker också att normerna bör ändras så att ersättningsbeloppen till svårt<br>skadade inte sjunker för snabbt. Den bedömningen sägs motiverad inte<br>bara av hänsyn till de psykiska skadorna utan i viss mån även med tanke<br>på de fysiska skadorna.</p>
<p>Kommittén diskuterar också frågan om andra faktorer än de nyss-<br>nämnda borde påverka bedömningen, t.ex. gärningens beskaffenhet, den<br>skadelidandes ålder eller dennes känslighet i olika avseenden. Enligt<br>kommitténs mening är sådana faktorer mindre lämpliga bedömnings-<br>kriterier i ett system med en ganska schabloniserad prövning som i stor<br>utsträckning görs av olika skadeprövningsnämnder. Detta är ett system<br>som enligt kommittén har sådana fördelar att det bör behållas varför<br>lagen även fortsättningsvis bör utgå från detta.</p>
<p>Kommittén gör åtskilliga uttalanden om hjälptabellerna och om de<br>normer och bedömningar som enligt kommittén bör tillämpas. Regering-<br>en har i och för sig ingen invändning i sak men har inte anledning att<br>göra några motsvarande uttalanden. I sina överväganden har regeringen i<br>första hand att bedöma vilka lagändringar som behövs.</p>
<p>Utgångspunkten bör vara att lagen inte görs mer detaljerad än i dag.<br>Grunderna för den ersättning för sveda och värk som bör betalas i olika<br>fall bör i stället, liksom nu, läggas fast i domstolars och skadeprövnings-<br>nämnders rättstillämpning. Därvid är de hjälptabeller som används ett<br>viktigt instrument.</p>
<p>Enligt regeringen finns inte anledning att åstadkomma ändringar i<br>nuvarande rättstillämpning avseende ersättning för sveda och värk. I det<br>sammanhanget konstaterar regeringen att betydelsefulla ändringar<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>24</p>
<p>numera har skett i Trafikskadenämndens hjälptabeller, i regel med den<br>inriktning som kommittén förespråkar. Enligt tabellerna bestäms ersätt-<br>ning för sveda och värk med utgångspunkt i ett grundbelopp per månad.<br>Grundbeloppet varierar beroende på vårdtyp, skadetyp och vårdtidens<br>längd, och det kan höjas om det finns särskilda omständigheter.<br>Tabellerna ger numera anvisning om vad som är att anse som en svår<br>psykisk skada. Till svåra psykiska skador hänförs bl.a. tillstånd med<br>avskärmning från omgivningen genom t.ex. stumhet eller minnesförlust<br>och mycket svåra ångestattacker med känsla av identitets förlust eller<br>overklighet. Grundbeloppet kan höjas, t.ex. om den skadelidande har<br>genomgått vård på en intensivvårdsavdelning. Vid svår smärta under<br>behandlingstiden i hemmet kan tillägg utöver grundbeloppet betalas vid<br>t.ex. svår psykisk skada. För att ersättningens storlek skall kunna<br>bestämmas med ledning av tabellen krävs normalt medicinsk utredning i<br>form av läkarintyg. Det är dock inget krav för tabellens tillämpning att<br>den skadelidande har blivit sjukskriven. För barn och pensionärer, som i<br>regel inte blir formellt sjukskrivna, görs vanligtvis en uppskattning av<br>akut sjuktid. Detsamma gäller vid psykiska besvär till följd av sexuella<br>övergrepp. Ersättning till svårt skadade ges med oförändrat belopp under<br>sex månader i stället för tre månader som tidigare var fallet.</p>
<p>Som kommittén konstaterar kan det ifrågasättas om begreppet sveda<br>och värk är en lämplig beteckning på en ersättningspost som inte bara<br>omfattar fysiska stömingstillstånd utan också psykiska sådana. Sveda och<br>värk är också språkligt sett ett ålderdomligt uttryck. Fördelen är att detta<br>är väl inarbetat och bekant även långt utanför kretsar med special-<br>kunskaper. Motsvarande begrepp förekommer i flera andra länder, också<br>som beteckning på psykiska besvär. Som kommittén anser bör begreppet<br>inte utmönstras ur skadeståndslagen. Däremot bör det som kommittén<br>föreslår markeras genom tillägg i lagtexten att med sveda och värk avses<br>inte bara fysiskt utan även psykiskt lidande.</p>
<p>Någon lagändring härutöver behövs inte såvitt gäller ersättning för<br>sveda och värk.</p>
<h4>5.1.4 Lyte eller annat stadigvarande men</h4>
<p>Regeringens förslag: Bestämmelsen om ersättning för lyte eller annat<br>stadigvarande men formuleras om för att tydligare visa att ersätt-<br>ningen avser både psykiskt och fysiskt lidande.</p>
<p>Regeringens bedömning: De mer detaljerade bedömningsgrunderna<br>som avser ersättning för lyte eller annat stadigvarande men bör liksom<br>i dag läggas fast i domstolars och skadeprövningsnämnders rätts-<br>tillämpning.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se<br>SOU 1995:33 avsnitt 5.2.3).</p>
<p>Remissinstanserna har inget att invända mot förslaget.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag och bedömning: Ersättningsposten<br>lyte eller annat stadigvarande men avser bestående skadeföljder, dvs.<br>sådana som kvarstår efter den tidpunkt när den skadades tillstånd har<br>blivit stationärt och behandling i egentlig mening har upphört. Utmärk-<br>ande för dessa skadeföljder är således att de kan antas påverka den<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>25</p>
<p>skadades liv permanent. Ersättningen för lyte tar sikte på fysiskt och<br>psykiskt lidande på grund av främst vanställande kroppsfel, ärr, hälta,<br>förlust av kroppsdel och liknande. Ersättningen for annat stadigvarande<br>men avser andra framtida följder av skadan, alltså inte bara sådana som<br>medför direkt smärta eller obehag utan också sådana som framkallar<br>svårigheter för den skadelidande att klara sig i ett normalt liv. Bland de<br>skadeföljder som ersätts genom skadestånd för stadigvarande men finns<br>bestående lidande och obehag som är förknippat med rörelseinskränk-<br>ning, dövhet samt mistad eller nedsatt syn, lukt eller smak. Andra sådana<br>skador är upphörd eller nedsatt potens och förlust av möjlighet att få<br>barn. Även oro för att i framtiden drabbas av sviter av skadan eller råka<br>ut för skadefall som förvärrar följderna av det inträffade ersätts som<br>stadigvarande men. Hit hör också lidande på grund av omgivningens<br>reaktion, t.ex. medvetandet eller misstanken om att man av andra upp-<br>fattas som vanställd eller som mindre dugande. Vidare anses ersättningen<br>i allmänhet omfatta förlust av möjligheten att ägna sig åt olika fritids-<br>sysselsättningar, i den mån denna förlust saknar ekonomisk betydelse.</p>
<p>Lika lite som för ersättning för sveda och värk ges det i skade-<br>ståndslagen några närmare riktlinjer för hur ersättningen för lyte och men<br>skall bestämmas. Vägledning kan i stället fås i hjälptabeller som fastställs<br>av Trafikskadenämnden. Regeringen instämmer i kommitténs uppfatt-<br>ning att detta system bör behållas.</p>
<p>Kommittén anser det rimligt att skadestånd för stadigvarande men<br>bestäms utifrån den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid<br>invaliditetens inträde. Det är fråga om psykiska och fysiska besvär som<br>enligt kommittén i stort sett kan antas drabba de skadelidande lika,<br>oberoende av social situation och livsbetingelser i övrigt. Därför är det<br>enligt kommittén en lämplig ordning att som hittills tillämpa en<br>schabloniserad ersättning som leder till lika behandling av alla skade-<br>lidande inom samma åldersgrupp och med samma invaliditetsgrad. Sedan<br>år 1996 tillämpas tabeller för bedömningen av den medicinska invalidi-<br>teten som i allt väsentligt torde överensstämma med kommitténs önske-<br>mål om hur ersättningen bör bestämmas. I hjälptabellerna differentieras<br>beloppen efter den skadelidandes ålder, skadans art och vilken grad av<br>invaliditet som den skadelidande har drabbats av. Tabellerna omfattar<br>betydligt fler skador än tidigare, framför allt gäller det skador av<br>neurologisk karaktär. Tabellerna bygger på grundtanken att samtliga<br>tillstånd kan graderas från 0-100 procent, varvid 0 innebär ett helt<br>oskadat funktionsspektrum och 100 innebär förlust av all kroppslig och<br>psykisk funktion. En sådan gradering har möjliggjorts genom att man har<br>beaktat inte bara förlorad funktionsförmåga utan också kvarvarande<br>förmåga. Numera tillämpas även en tabell för bestämmande av ersättning<br>för ärr och andra utseendemässiga följder av en personskada. Ersätt-<br>ningen beror i första hand på var på kroppen skadan är belägen, hur<br>vanprydande skadan är och vilken ålder den skadelidande har vid den<br>akuta sjuktidens slut. I extrema fall kan avsteg från tabellen göras. De<br>fall som främst avses är då skadorna är påtagligt frånstötande, t.ex. vid<br>allvarliga och utbredda brännskador.</p>
<p>Regeringen har i och för sig inga invändningar mot kommitténs över-<br>väganden men ser inte heller här skäl att uttala någon närmare upp-<br>fattning om tillämpningen i olika slags situationer. Det kan konstateras<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>26</p>
<p>att den praxis som har utbildats i anslutning till tabellerna är sådan att<br>någon lagändring inte är påkallad.</p>
<p>Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att det bör förtydligas<br>i lagtexten att ersättning for lyte eller andra stadigvarande men avser<br>fysiskt och psykiskt lidande av bestående art.</p>
<p>Av det följande avsnittet framgår att regeringen föreslår att ersättnings-<br>posten lyte och annat stadigvarande men skall rymma vissa olägenheter<br>som i dag ersätts som olägenheter i övrigt. Effekterna av detta diskuteras<br>vidare i författningskommentaren (avsnitt 11.1).</p>
<h4>5.1.5 Särskilda olägenheter</h4>
<p>Regeringens forslag: Ersättningsposten olägenheter i övrigt slopas<br>och ersätts av en ersättningspost med snävare innehåll kallad särskilda<br>olägenheter. Vissa skadeföljder som i dag ersätts med schablon-<br>mässigt belopp som olägenheter i övrigt avses rymmas under andra<br>ersättningsposter.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens (se SOU<br>1995:33 avsnitt 5.2.5).</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar förslaget.<br>Många remissinstanser är dock kritiska. Hovrätten för Nedre Norrland,<br>TCO, Göteborgs tingsrätt och Regionåklagarmyndigheten i Göteborg<br>befarar att de tillämpningsproblem som finns i dag kan bestå. Ansvars-<br>försäkringens personskadenämnd och Försäkringsjuridiska föreningen<br>biträder förslaget att lyfta över schablonersättningen till posten lyte och<br>men och anser att olägenhetsersättning därutöver inte bör komma i fråga<br>annat än i rena undantagsfall. Även SAF/Industriförbundet och Juridiska<br>fakulteten vid Uppsala universitet vill ytterligare skärpa kraven för<br>ersättning. Statens skaderegleringsnämnd, Kammarkollegiet och Försäk-<br>ringsförbundet anser att ersättningen för olägenheter bör slopas helt.<br>Enligt Försäkringsförbundet bör i vart fall sådan ersättning betalas endast<br>för anspänning i förvärvslivet av synnerligen svår beskaffenhet. Trafik-<br>skadenämnden anser att bedömningen av olägenhetsersättningen sker på<br>ett smidigt sätt och är tveksam till om de eftersträvade fördelarna uppnås<br>med förslaget. Advokatsamfundet ifrågasätter om man inte bör antingen<br>behålla nuvarande ordning eller helt slopa olägenhetsbegreppet. Brotts-<br>offermyndigheten anser att den nuvarande skadeståndsposten olägenheter<br>i övrigt helt bör slås samman med posten lyte och men.</p>
<p>Bakgrund: Enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen<br>omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada ersättning för<br>olägenheter i övrigt till följd av skadan. Till denna ersättningspost hän-<br>förs sådana ofta svårbedömda faktorer som allmänna besvär av skadan i<br>arbetet och den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att<br>han eller hon skall uppnå ett visst arbetsresultat. Ersättningen är då tänkt<br>att utgöra en ideell kompensation för den skadades faktiska eller<br>förmodade strävan att trots skadan göra ett så fullgott arbete som möjligt.<br>Vidare hänförs hit risken för inkomstförluster genom tillfällig frånvaro<br>från arbetet och i viss utsträckning den risk för förlust av mera extra-<br>ordinära inkomster som skadan allmänt sett kan innebära. Ytterligare en<br>grupp av skadeföljder som ersätts är fördyrade levnadsomkostnader som<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>27</p>
<p>i framtiden kan uppkomma på grund av skadan. Även förlust av<br>fritidssysselsättning som kan ha ekonomisk betydelse för den skadade,<br>t.ex. arbete på fritidshus, skall enligt motiven beaktas när ersättning för<br>olägenheter i övrigt bestäms. I den praktiska tillämpningen har även<br>andra konsekvenser av skadan på fritiden ersatts som olägenheter i<br>övrigt. Exempel är anspänning i hushållsarbete eller liknande arbete,<br>såsom skötsel av bil, villa eller trädgård. Rent ideella skadeföljder på<br>fritiden har dock traditionellt ansetts kompenserade genom skadestånd<br>för lyte och annat stadigvarande men (se t.ex. prop. 1975:12 s. 110 f. och<br>149).</p>
<p>En särskild fråga här är i vad mån mistad förmåga att utöva en viss<br>fritidssysselsättning bör ersättas efter en individuell bedömning. I rätts-<br>fallet NJA 1992 s. 642 hade en skadelidande begärt ersättning för<br>olägenheter i övrigt därför att han på grund av sin skada inte längre<br>kunde ägna sig åt sportdykning på fritiden. Frågan var om den skadade,<br>utöver vad andra som drabbats av motsvarande skada är berättigade till,<br>borde få särskild ersättning för att han inte kunnat fortsätta med just<br>sportdykningen. Högsta domstolen tillerkände den skadelidande ”särskild<br>ersättning” för minskade möjligheter att syssla med sportdykningen.<br>Skadeståndet dömdes ut som ersättning för olägenheter i övrigt.<br>Rättsfallet är omdiskuterat och har kritiserats. Till grund för kritiken<br>ligger uppfattningen att ideell skada bör hållas fri från individuella<br>överväganden och att skadeståndsrätten bör utnyttjas i första hand för<br>svåra skador och inte för förlust av glädjeämnen.</p>
<p>I dag torde ersättning för olägenheter i övrigt betalas endast vid inva-<br>liditet, trots att lagtexten egentligen inte på något sätt säger att det skall<br>vara så. I den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägen-<br>heter i övrigt ofta mer schabloniserat till skadade med samma invalidi-<br>tetsgrad upp t.o.m. en invaliditetsgrad på ungefär tio procent enligt den<br>invaliditetstabell som började tillämpas år 1996. Vid högre invaliditets-<br>grader kan man inte skönja samma anknytning till den tillämpliga<br>invaliditetsgraden, utan här varierar ersättningarna mera beroende på<br>omständigheterna i det enskilda fallet.</p>
<p>Ersättningen för olägenheter i övrigt beräknas vanligen genom att det<br>fastställs ett årligt belopp, vilket kapitaliseras med hjälp av en ålders-<br>faktor som beror av den skadelidandes ålder. Ibland utdöms ett gemen-<br>samt belopp för lyte och men samt olägenheter i övrigt.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Ersättningsposten olägenheter i<br>övrigt har länge varit omdiskuterad. Som kommittén påpekar är gränsen<br>mot andra ersättningsposter otydlig, och det finns därmed risk att en och<br>samma skadeföljd ersätts samtidigt under flera poster. Det är också oklart<br>hur ingående olägenheterna skall utredas i det särskilda fallet och med<br>vilket belopp de skall ersättas. Det är svårt att veta vilka krav man skall<br>ställa på olägenheterna för att de skall ersättas särskilt som ”olägenheter i<br>övrigt”. Ersättningsposten ger sålunda tillämpningsproblem och vållar<br>inte sällan bekymmer i den praktiska skaderegleringen. Det är tydligt att<br>ersättningsposten har fått en betydligt mer schabloniserad tillämpning än<br>vad som var avsett när den infördes år 1975.</p>
<p>Kommittén konstaterar att det i den praktiska skaderegleringen lämnas<br>skadestånd för olägenheter i övrigt med i stort sett samma belopp till<br>skadelidande med samma invaliditetsgrad upp t.o.m. 15 procent. Som<br>framgår ovan gäller från den 1 juli 1996 en ny tabell där den tidigare</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>28</p>
<p>procentsatsen motsvarar ungefar 10 procent. De standardbelopp som på<br>detta sätt fastställs vid lägre invaliditetsgrader bör enligt kommitténs<br>mening i fortsättningen ingå i ersättningen för lyte och men, som alltså<br>skulle höjas med motsvarande belopp. För de fall där det av utredningen i<br>skadeärendet framgår att den skadelidande på grund av särskilda<br>förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som klart överstiger<br>vad som kompenseras genom den tabellariskt bestämda ersättningen för<br>lyte och men föreslår kommittén att ersättning skall kunna ges under en<br>ny skadeståndspost, ”särskilda olägenheter”. Ersättning för särskilda<br>olägenheter bör enligt kommittén även efter individuell bedömning ges<br>till skadelidande med en invaliditetsgrad över den nämnda procentsatsen<br>när det gäller framför allt sådana olägenheter i arbetet som består i<br>allmänna besvär och ökad anspänning för att uppnå vissa arbetsresultat.<br>Enligt kommittén bör också förlust av fritid kunna ersättas som särskilda<br>olägenheter när denna förlust innebär ett avsevärt ingrepp i den skade-<br>lidandes livsföring. Avsikten med den föreslagna ersättningsposten är<br>emellertid inte att det under den bör ersättas förhöjda levnadskostnader<br>eller smärre inkomstförluster. Kommittén poängterar att sådana ekono-<br>miska förluster, som för närvarande alltså i stor utsträckning ersätts som<br>olägenheter i övrigt, i fortsättningen bör ersättas under de poster där de<br>enligt kommittén hör hemma, nämligen som kostnader respektive<br>inkomstförlust.</p>
<p>Regeringen instämmer i kommitténs överväganden såtillvida att det<br>vore en fördel om ersättningsposten kunde begränsas till så få skade-<br>följder som möjligt och om de vanligare skadeföljderna kunde ersättas<br>under de traditionella ersättningspostema. Ersättningsposten skulle också<br>bli tydligare och skaderegleringen enklare, om ersättningspostens ideella<br>karaktär kunde renodlas. I likhet med kommittén anser regeringen alltså<br>att ersättningsposten olägenheter i övrigt bör utgå och att i stället en ny<br>ersättningspost för särskilda olägenheter bör införas.</p>
<p>Som regeringen redan har varit inne på är det inte lämpligt att lag-<br>stiftaren genom preciserade motivuttalanden försöker att i detalj styra<br>rättstillämpningen. Regeringen anser sig därför inte kunna uttala lika<br>detaljerade rekommendationer som kommittén gör. Men den principiella<br>grunden för en ny renodlat ideell ersättningspost - särskilda olägenheter<br>- bör vara i huvudsak den som kommittén förordar. Det innebär att<br>ersättning för särskilda olägenheter bör betalas endast vid särskilt<br>allvarlig invaliditet och efter en individuell prövning samt därutöver<br>undantagsvis om olägenheten klart överstiger vad som kompenseras<br>genom ersättning för lyte eller annat stadigvarande men. Den närmare<br>uttolkningen av bestämmelsen får överlämnas till rättstillämpningen.<br>Regeringen återkommer dock något ytterligare till frågan i författ-<br>ningskommentaren (avsnitt 11.1).</p>
<p>Förslaget innebär alltså att vissa skadeföljder som i dag ersätts under<br>posten olägenheter i övrigt i fortsättningen avses bli ersatta under andra<br>ersättningsposter, särskilt lyte eller annat stadigvarande men.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>29</p>
<h3>5.2</h3>
<h3>Ideell ersättning vid anhörigs död</h3>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Regeringens förslag: Nära anhöriga till den som dödats genom en<br>skadeståndsgrundande handling skall ha en lagreglcrad rätt till<br>skadestånd för personskada, främst psykiska besvär, som har åsamkats<br>dem till följd av dödsfallet. De psykiska besvären skall normalt inte<br>behöva styrkas med läkarintyg.</p>
<p>Regeringens bedömning: Någon särskild ersättningspost för kränk-<br>ning eller sorg och saknad bör inte införas.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag<br>(se SOU 1995:33 avsnitt 5.5).</p>
<p>Remissinstanserna har skilda uppfattningar. Flera remissinstanser,<br>bl.a. Riksåklagaren och Brottsoffermyndigheten, är positiva till en<br>utvidgning av rätten till skadestånd i enlighet med förslaget. Samtidigt är<br>Dera remissinstanser kritiska, bl.a. SAF/Industriförbundet, Försäkrings-<br>förbundet och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. De kritiska<br>remissinstanserna anser att förslaget kan medföra tillämpningsproblem,<br>att frågan bör lösas i praxis och att det inte bör finnas en längre gående<br>ersättningsrätt än den som kommit till uttryck i Högsta domstolens<br>pleniavgöranden år 1993 (se nedan). Remissinstanserna är även splittrade<br>i frågan om införande av en ersättningspost för kränkning eller sorg och<br>saknad för efterlevande till den som har dödats genom en brottslig eller<br>annan skadeståndsgrundande handling. Göteborgs tingsrätt och<br>Regionåklagarmyndigheten i Göteborg uttalar sig mot en ersättningspost<br>för sorg och saknad, medan Brottsoffermyndigheten, Patient-<br>skadenämnden och Försäkringsjuridiska föreningen är positiva till en<br>sådan ersättningspost. Riksåklagaren uttalar sig för att en ersättningspost<br>for kränkning införs vid uppsåtliga brott.</p>
<p>Bakgrund: Som framgår av avsnitt 4 anses psykisk chock och andra<br>psykiska besvär som personskada endast om besvären utgör en medi-<br>cinskt påvisbar effekt. För rätt till skadestånd krävs också att de psykiska<br>besvären har orsakats av en skadeståndsgrundande handling. Det är dock<br>inte tillräckligt att enbart detta orsakssamband finns. Ett sådant vidsträckt<br>skadeståndsansvar skulle kunna föra alldeles för långt och innebära att<br>alltför oväntade och avlägsna skadeföljder ersätts. För att ett skade-<br>ståndsansvar skall komma i fråga krävs enligt allmänna skadestånds-<br>rättsliga principer något mer än att en skada i logisk mening har orsakats<br>av en skadeståndsgrundande handling. En sådan begränsning ligger i<br>grundsatsen att enbart beräkneliga och i viss mån typiska följder av det<br>skadegörande beteendet ersätts. Inom skadeståndsrätten brukar detta<br>uttryckas så att det skall finnas adekvat kausalitet mellan det skade-<br>görandc beteendet och skadan. Ibland ställer man vid denna adekvans-<br>bedömning också upp ett krav på att skadan inte är en alltför avlägsen<br>följd av det skadegörande beteendet. En liknande begränsning är att det<br>skall finnas ett samband mellan de moment som konstituerar ett vårdslöst<br>beteende och själva skadan eller, när det är fråga om strikt ansvar för<br>farlig verksamhet, att skadan skall utgöra en följd av den för verk-<br>samheten typiska faran. Ytterligare en begränsning, som ger uttryck för<br>ungefär samma tanke, är att skadestånd inte skall betalas för skador som<br>faller utanför skyddsändamålet för en viss skadeståndsregel. Likaså<br>betalas skadestånd endast till den som omedelbart, eller direkt, drabbas</p>
<p>30</p>
<p>av en skada. En ekonomisk förlust som är en följd av att någon annan har<br>tillfogats person- eller sakskada räknas inte som en ren förmögenhets-<br>skada utan som en s.k. tredjemansskada. En sådan tredjemansskada är<br>enligt skadeståndslagen ersättningsgill endast i ett fall, nämligen när det<br>gäller ersättning till efterlevande för begravningskostnader och för förlust<br>av underhåll (se 5 kap. 2 §).</p>
<p>Den som drabbas av medicinskt påvisbara psykiska besvär till följd av<br>en skadeståndsgrundande handling som riktar sig mot honom eller henne<br>själv kan bli berättigad till skadestånd för dessa besvär även när han eller<br>hon inte i övrigt tillfogas någon personskada (jfr rättsfallet NJA 1971 s.<br>78). Men en rätt till ersättning för psykiska besvär utan någon kroppslig<br>skada kan finnas också i vissa fall när själva den skadeståndsgrundande<br>handlingen riktar sig mot någon annan. I domstolarnas och försäkrings-<br>bolagens praxis har skadestånd sålunda betalats ut för psykiska besvär<br>som tillfogats någon av att bevittna att en nära anhörig dödas eller<br>skadas allvarligt genom våldsbrott. Den tidigare Brottsskadenämnden<br>har även tillerkänt ersättning om någon tillfogats en psykisk chock när<br>han eller hon strax efteråt kommit till platsen och sett en nära anhörig<br>död eller skadad. Trafikskadenämnden och trafikförsäkringsbolagens<br>praxis har under lång tid varit att ersättning lämnas för psykiska besvär<br>som någon fått när han eller hon varit vittne till att en nära anhörig<br>omkommit i en trafikolycka.</p>
<p>Däremot ansågs länge att den som har tillfogats psykiska besvär av<br>underrättelsen om att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt<br>genom en skadeståndsgrundande handling inte hade någon rätt till<br>ersättning för dessa besvär (rättsfallet NJA 1979 s. 620). I sådana fall<br>ansågs det nämligen inte finnas adekvat kausalitet mellan den skade-<br>görande handlingen och de psykiska besvären. Genom två pleniavgöran-<br>den år 1993 ändrade Högsta domstolen denna praxis (rättsfallen NJA<br>1993 s. 41 I och II). De aktuella fallen gällde psykiska besvär som<br>tillfogats någon till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad.<br>I båda fallen var det fråga om minderåriga barn som hade dödats på ett<br>exceptionellt brutalt sätt. Nära anhöriga till barnen hade drabbats av<br>psykiska besvär när de underrättats om att barnen dödats. Högsta<br>domstolen beviljade de anhöriga ersättning för deras psykiska besvär.</p>
<p>I 1993 års pleniavgöranden konstaterade Högsta domstolen att ett<br>argument mot att döma ut skadestånd i fall som de aktuella skulle kunna<br>vara den vedertagna principen att en skada som endast indirekt träffar en<br>skadelidande (tredjemansskada) inte ersätts. Enligt domstolen har dock<br>denna princip sitt huvudsakliga tillämpningsområde när tredje man<br>drabbas av en allmän förmögenhetsskada till följd av att någon annan har<br>lidit en fysisk skada och kan i vart fall inte i sig anses hindra skadestånd<br>till den som själv tillfogats personskada. När det gällde frågan om<br>adekvat kausalitet ifrågasatte domstolen om det fanns skäl att upprätt-<br>hålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i NJA 1979 s. 620 (se<br>ovan). Domstolen konstaterade att psykiska besvär hos de närstående är<br>en typisk och näraliggande följd när en person dödas genom en uppsåtlig<br>handling. Enligt domstolen talade vidare starka billighetsskäl för att<br>skadestånd skall kunna betalas om det visas att sådana besvär har<br>uppstått. Domstolen tog upp frågan hur långt man borde gå i rättspraxis<br>när det gäller att vidga skadeståndsmöjlighetema samt konstaterade att<br>det kan diskuteras om skadestånd även bör kunna betalas när någon</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>31</p>
<p>drabbas av psykiska besvär till följd av att en närstående har skadats<br>allvarligt men inte avlidit. Domstolens slutsats var att sådana skade-<br>ståndsmöjligheter kräver så ingående överväganden av principiell och<br>praktisk natur att dc lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Enligt<br>domstolen kunde dock möjligheterna till skadestånd - utan ny<br>lagstiftning - utvidgas till de fall där en person har drabbats av psykiska<br>besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad. Domstolen<br>biföll de anhörigas skadeståndsyrkanden och ändrade därmed tidigare<br>rättspraxis. Med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning<br>av detta slag, dvs. Trafikskadenämndens hjälptabeller, bestämdes<br>ersättningen till 25 000 kronor per person. Genom avgörandena<br>besvarades också en annan fråga. Domstolen fann nämligen att det i de<br>aktuella fallen inte kan betalas någon ersättning enligt 1 kap. 3 § till de<br>efterlevande för kränkning. Bestämmelsen om kränkningsersättning tar<br>sikte på den intcgritelskränkning som någon har utsatts för genom brott<br>mot dennes person, frihet, frid eller ära och kunde enligt domstolen inte<br>anses ge rätt till ersättning för det lidande som därigenom tillfogas någon<br>annan.</p>
<p>År 1996 (dvs. sedan kommittén hade lämnat sitt slutbetänkande)<br>skedde ytterligare en utvidgning i rättspraxis av närståendes rätt till<br>ersättning för psykiska besvär som utgör personskada. Högsta domstolen<br>dömde då ut skadestånd vid grov oaktsamhet som låg mycket nära<br>uppsåtligt handlande (se rättsfallet NJA 1996 s. 377). Skadeståndet avsåg<br>ersättning för psykiska besvär till föräldrarna och system till en pojke<br>som hade dödats när han under lek på trottoaren blivit överkörd av en<br>rattfull bilist. Högsta domstolen prövade därefter år 1999 frågan om även<br>närstående till den som dödats genom oaktsamhet som inte är grov har<br>rätt till skadestånd för psykiska besvär (se rättsfallet NJA 1999 s. 632).<br>Domstolens majoritet besvarade denna fråga nekande, varvid det hän-<br>visades till att en så långtgående utvidgning av dessa möjligheter som till<br>situationer där dödsfallet har orsakats av ett vårdslöst eller annat skade-<br>ståndsgrundande handlande förutsätter så ingående överväganden av<br>både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på<br>lagstiftaren. Två justilieråd var dock skiljaktiga och ville bifalla<br>yrkandena och därmed genom rättspraxis utvidga rätten till skadestånd.</p>
<h4>Skälen för regeringens förslag och bedömning</h4>
<p>Behovet av en ny lagreglering</p>
<p>Högsta domstolen har alltså under 1990-talet i fyra avgöranden av<br>särskilt intresse tagit ställning till frågan i vilken omfattning det finns en<br>rätt till skadestånd för psykiska besvär som någon har drabbats av till<br>följd av att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt (NJA 1993 s.<br>41 I och 11, NJA 1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632). Rättsläget torde i dag<br>vara att det finns en rätt till skadestånd för psykiska besvär som har<br>orsakats av att en nära anhörig dödats, ifall dödandet skett uppsåtligen<br>eller av grov oaktsamhet som ligger mycket nära ett uppsåtligt<br>handlande. Däremot har anhöriga ingen rätt till ersättning för psykiska<br>besvär, om dödandet orsakats av ett enbart oaktsamt eller annat skade-<br>ståndsgrundande handlande (strikt ansvar). Det finns inte heller några<br>avgöranden från högre instanser där ersättning har lämnats när någon</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>32</p>
<p>tillfogats psykiska besvär av vetskapen om att en nära anhörig skadats<br>allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling.</p>
<p>Som framgått har Högsta domstolen också uttalat att en mer<br>långtgående utvidgning av rätten till skadestånd för psykiska besvär till<br>följd av någons död eller allvarliga personskada förutsätter så ingående<br>överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör<br>ankomma på lagstiftaren. Man kan således inte räkna med någon<br>ytterligare rättsbildning genom praxis som drar upp gränsen mellan<br>sådana fall där förutsättningarna för ansvar skall anses föreligga och<br>sådana fall där det inte är rimligt att låta skadevållaren betala skadestånd<br>till närstående. I linje med vad Högsta domstolen har uttalat bör det alltså<br>nu genom lagstiftning bestämmas var gränsen skall gå.</p>
<p>Principer för en ny reglering</p>
<p>Som kommittén framhåller bör det krävas att en ny lagreglering så tydligt<br>som möjligt anger vilka fall som är ersättningsgilla; ingen är betjänt av<br>en lagregel som huvudsakligen hänvisar till rena rimlighetsavgöranden<br>och därmed leder till ett oklart rättsläge. Lagregeln bör vidare vara<br>praktiskt användbar och far inte ge upphov till för höga administrations-<br>kostnader i den praktiska skaderegleringen. Givetvis måste de samhälls-<br>ekonomiska konsekvenserna i stort också beaktas.</p>
<p>Med hänsyn till dessa krav kan regeln inte ge rätt till skadestånd för<br>vem som helst som har fatt psykiska besvär när någon annan dödats till<br>följd av en skadeståndsgrundande handling. En sådan rätt bör i princip<br>tillkomma bara den som genom släktskap, samboende eller liknande står<br>den skadade särskilt nära.</p>
<p>Regeringen delar även kommitténs uppfattning att en lagreglerad rätt<br>till skadestånd bör begränsas till fall där den nära anhörige har dödats.<br>Givetvis kan psykiska besvär också framkallas av att en nära anhörig har<br>skadats. Det är emellertid då inte lika säkert att besvären är en förutsebar<br>och typisk följd av skadehändelsen. Klart är att så inte är fallet när en<br>nära anhörig har skadats lindrigt. Däremot torde besvären inte vara<br>oväntade och atypiska när den nära anhörige har tillfogats en allvarlig<br>personskada. Men det går inte att dra en lika fast gräns mellan allvarliga<br>och lindriga fall av personskador som mellan dödsfall och andra fall. En<br>generell rätt till skadestånd för psykiskt lidande till följd av att en nära<br>anhörig har skadats allvarligt skulle dessutom kunna fa kostnadskonse-<br>kvenser som är svåra att överblicka. Som kommittén poängterar utesluter<br>detta inte att skadestånd i särskilda fall bör kunna betalas även för<br>psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt.<br>Framför allt gäller det när någon har tillfogats lidandet av att bevittna<br>själva skadehändelsen (jfr rättsfallet NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex.<br>när den nära anhörige har överlevt efter att ha svävat mellan liv och död,<br>kan en rätt till skadestånd te sig befogad. Regeringen instämmer dock i<br>att en generell lagreglering inte bör utformas med sikte på fall av detta<br>eller liknande slag, utan dessa fall bör även i fortsättningen avgöras i<br>rättstillämpningen med beaktande av samtliga föreliggande omständig-<br>heter.</p>
<p>Enligt regeringens mening bör en lagreglering av rätten till skadestånd<br>för anhörigas psykiska besvär inriktas på fall där en nära anhörig har</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>33</p>
<p>2 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 68</p>
<p>dödats genom en skadeståndsgrundande handling. Frågan är då om det<br>finns någon anledning att i lagen dra cn ytterligare gräns med hänsyn till<br>grunden för skadeståndsansvaret. Rättsläget i dag innebär att grunden for<br>skadeståndsskyldigheten är av avgörande betydelse för om skadestånd<br>för psykiskt lidande kan betalas till anhöriga. I likhet med kommittén kan<br>regeringen inte se att det finns anledning att göra någon sådan gräns-<br>dragning. När det gäller skadestånd för personskada finns det knappast<br>skäl att låta rätten till skadestånd vara beroende av om skadan har<br>framkallats uppsåtligen eller av ett grovt vårdslöst eller ett enbart vårds-<br>löst beteende. När någon dödas torde psykiskt lidande hos de anhöriga i<br>regel vara lika typiska och beräkneliga oavsett om skadevållaren varit<br>oaktsam eller handlat med uppsåt. Det finns knappast heller några<br>rationella skäl för att här sätta en gräns vid de fall där en nära anhörig har<br>dödats genom ett vårdslöst förfarande. Det skulle tvärtom bara försvåra<br>skaderegleringen, om man måste utreda om vårdslöshet har förekommit<br>även när skadeståndsansvaret är strikt. Kommittén påpekar att det i den<br>allmänna samhällsdebatten har framhållits att svensk skadeståndsrätt inte<br>är tillräckligt generös när det gäller skadestånd för psykiska besvär till<br>följd av att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande<br>handling. En rätt till skadestånd oavsett grunden för skadeståndsansvaret<br>torde stå i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Det finns<br>således starka skäl att göra efterlevandes rätt till skadestånd för psykiskt<br>lidande oberoende av grunden för skadeståndsskyldigheten.</p>
<p>I likhet med kommittén anser regeringen att även trafikskadeersättning<br>bör omfattas av de nya reglerna. Detta är konsekvent med att ersättnings-<br>rätten skall gälla även när den som orsakat dödsfallet är ansvarig på strikt<br>grund.</p>
<p>Frågan är om en sådan utvidgning av ersättningsrätten skulle få så<br>negativa samhällsekonomiska konsekvenser att den trots allt inte bör<br>väljas.</p>
<p>En mycket stor del av de fall där någon dödas genom en ersätt-<br>ningsgrundande handling inträffar i trafiken och belastar således trafik-<br>försäkringen. Enligt den beräkning kommittén har gjort skulle kostna-<br>derna ligga på 10 15 miljoner kronor om året, vilket motsvarar 1-1,5<br>procent av trafikförsäkringspremierna. Kostnaderna med anledning av<br>övriga dödsfall belastar i regel en ansvarsförsäkring eller, om en sådan<br>försäkring inte täcker skadeståndet, Brottsoffermyndighelens anslag.<br>Enligt kommitténs bedömning skulle kostnaderna i denna del bli<br>måttliga. När kommittén presenterade sitt förslag år 1995 gjordes sålunda<br>den bedömningen att cn utvidgning av ersättningsrätten inte skulle<br>medföra särskilt betydande kostnader. Därefter har rätten till ersättning<br>utvidgats i rättspraxis genom att även dödsfall som har orsakats av grov<br>vårdslöshet nu berättigar till skadestånd (rättsfallet NJA 1996 s. 377).<br>Man kan därför utgå från att kostnadskonsekvenserna av en lagändring<br>skulle bli ännu mindre i dag. För Brottsoffermyndighetens och därmed<br>statens del lär kostnadsökningen endast bli marginell.</p>
<p>Försäkringsförbundet gör i sin skrift den 27 februari 2001 gällande att<br>kostnaderna för trafikförsäkringen skulle bli betydligt högre än vad<br>kommittén har beräknat. Mot bakgrund av de beräkningar som<br>kommittén har gjort gör regeringen dock bedömningen att kostnaderna<br>för trafikförsäkringen inte kan bli så stora att trafikförsäkringen bör<br>lämnas utanför de nya reglerna.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>34</p>
<p>Inte heller de samhällsekonomiska konsekvenserna i övrigt är sådana<br>att de bör hindra en annars motiverad lagändring i detta avseende.</p>
<p>Ersättning för sorg och saknad eller kränkning, bevislättnad</p>
<p>Ett alternativ till att ge nära anhöriga en rätt till skadestånd för psykiskt<br>lidande och annan personskada är att ge en rätt till, ersättning för den sorg<br>och saknad som de efterlevande upplever när en nära anhörig har avlidit<br>genom en skadeståndsgrundande handling. Det är också möjligt att ha en<br>sådan ersättningspost vid sidan en rätt till ersättning för psykiskt lidande i<br>form av personskada.</p>
<p>En ersättningsmöjlighet för sorg och saknad finns i bl.a. England,<br>Frankrike och Italien. Skadeståndet betalas då ofta ut med<br>standardiserade belopp. Brottsoffermyndigheten, Patientskadenämnden<br>och Försäkringsjuridiska föreningen förordar att en ersättningspost för<br>sorg och saknad införs också i svensk rätt. En standardiserad<br>skadeståndspost av detta slag är i allmänhet lättare att hantera i<br>skaderegleringen än skadestånd för den personskada i form av psykiska<br>besvär som kan ha åsamkats närstående till den avlidne. Det talar<br>visserligen för att man inför en möjlighet till ersättning för sorg och<br>saknad i stället för en rätt till skadestånd för de psykiska besvären. Som<br>kommittén understryker bör man emellertid inte nu upphäva den<br>möjlighet till skadestånd för personskada som har slagits fast av Högsta<br>domstolen. Det är också rimligt att skadeståndet bestäms efter besvärens<br>svårhet i det enskilda fallet, låt vara efter schabloner, och att den<br>skadelidande kan få full ersättning såväl för de kostnader och den<br>inkomstförlust som har uppkommit som för det fysiska och psykiska<br>lidande av övergående natur eller av bestående art som han eller hon har<br>åsamkats. En standardiserad ersättning för sorg och saknad skulle<br>utesluta detta. Regeringen instämmer alltså i kommitténs slutsats att den<br>rätt till ersättning som i dag ges i praxis för personskada i form av<br>psykiska besvär inte bör ersättas med en schabloniserad ersättning för<br>sorg och saknad.</p>
<p>En delvis annorlunda fråga är om det bör kunna betalas ersättning för<br>sorg och saknad utöver ersättningen för psykiska besvär. Några<br>remissinstanser, bl.a. Brottsoffermyndigheten, förespråkar en sådan<br>särskild rätt till ersättning för sorg och saknad. Det viktigaste skälet är<br>därvid att det i rättstillämpningen har krävts att de psykiska besvären<br>skall bevisas. Detta kan ofta vara svårt och omständligt. Dessutom<br>upplevs det många gånger som kränkande för den anhörige. Med en<br>schabloniserad rätt till ersättning för sorg och saknad skulle den som inte<br>vill underkasta sig en undersökning av de egna psykiska besvären ändå få<br>ersättning för de starka känslor och de mer eller mindre definierbara<br>psykiska påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs<br>död.</p>
<p>Flera omständigheter talar dock emot en särskild rätt till ersättning för<br>sorg och saknad.</p>
<p>En sådan rätt skulle för det första vara en principiell nyhet i svensk<br>skadeståndsrätt, och en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas<br>av överväganden om en motsvarande eller liknande rätt borde finnas<br>även i andra sammanhang. Borde det t.ex. också finnas en rätt till</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>35</p>
<p>ersättning för de känslor av ledsnad och bedrövelse som normalt följer<br>med att ett barn blir skadat eller med förlusten av alla ägodelar i en<br>brand? Även om en nära anhörigs död är en händelse utan direkt<br>motsvarighet, bör en sådan principiell nyhet i skadeståndsrätten knappast<br>införas utan ingående överväganden som beaktar bl.a. de rättssystc-<br>matiska konsekvenserna. Till detta kommer att det allvarligt kan ifråga-<br>sättas om skadeståndsrätten över huvud taget är ett ändamålsenligt<br>instrument för att ge ersättning för känslor som sorg och saknad.</p>
<p>För det andra sammanhänger som framgått det eventuella behovet av<br>en rätt till ersättning för sorg och saknad i stor utsträckning med bevis-<br>problemen. Dessa problem skulle nästan helt försvinna om beviskraven<br>sattes lägre än vid andra typer av personskador. I en dom den 17 oktober<br>2000 uttalade sig Högsta domstolen om beviskraven i dessa fall<br>(rättsfallet NJA 2000 s. 521). Domstolen framhöll att när någon dödas<br>genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling kommer dödsfallet<br>plötsligt och drabbar de anhöriga på ett chockartat sätt, vartill kommer<br>den särskilda påfrestning som följer av att den avlidne bragts om livet<br>genom brott. Domstolen påpekade att det ligger i sakens natur att de som<br>har stått den avlidne nära då drabbas av psykiska besvär utöver sådana<br>känslor av sorg och saknad som ett dödsfall brukar medföra. Domstolen<br>anförde vidare att i sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra<br>skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader<br>eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna presumera att<br>dessa besvär är att hänföra till personskada.</p>
<p>Genom avgörandet kan Ilögsta domstolen sägas ha infört en bevis-<br>lättnad för psykiska besvär som tillfogas på grund av att en nära anhörig<br>dödats genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Det är<br>naturligt att vid en lagstadgad rätt till ersättning i detta avseende utgå<br>från en sådan bevislättnad. Enligt regeringens mening bör utgångs-<br>punkten vara att samma beviskrav gäller oavsett om skadan framkallats<br>uppsåtligen eller av ett grovt vårdslöst eller ett enbart vårdslöst beteende.<br>Även i de vårdslösa fallen sker dödsfallet i regel plötsligt och oväntat,<br>inte sällan på ett våldsamt sätt. Lika lite som vid närståendes rätt till<br>skadestånd i sig bör grunden för skadeståndet vara av betydelse och det<br>finns inte heller här skäl att särbehandla de fall där skadeståndet är strikt.</p>
<p>Vid en lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande till följd av att<br>en nära anhörig dödats bör det alltså normalt inte krävas läkarintyg eller<br>liknande utredning för att styrka att de psykiska besvären är att hänföra<br>till personskada. När det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än<br>sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomst-<br>förlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär<br>innebär en personskada. Därmed förlorar också det viktigaste skälet för<br>en särskild rätt till ersättning för sorg och saknad i tyngd.</p>
<p>En annan fråga som då aktualiseras är om man skall upprätthålla ett<br>krav på att de psykiska besvären skall vara medicinskt påvisbara. Det<br>kan hävdas att en sådan förutsättning för rätt till ersättning i själva verket<br>blir bortspelad om man normalt inte skall kräva utredning i form av<br>läkarintyg. Att besvären är medicinskt påvisbara är dock en förutsättning<br>för att de skall kunna hänföras till personskada med den innebörd detta<br>begrepp har i svensk rätt. Det finns inte här anledning att välja en annan<br>utgångspunkt än det etablerade personskadebegreppet enbart därför att</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>36</p>
<p>beviskraven bör ställas lägre när det gäller de psykiska besvär till följd av<br>en nära anhörigs död.</p>
<p>Det kan sägas att det i praktiken inte är någon större skillnad mellan en<br>rätt till ersättning för psykiska besvär som normalt inte behöver styrkas<br>med läkarintyg eller liknande utredning och en rätt till ersättning för sorg<br>och saknad. De praktiska konsekvenserna av att ersättningen avser<br>psykiska besvär, och inte sorg och saknad, torde framför allt visa sig däri<br>att en rätt i enskilda fall till ersättning utöver ett schablonbelopp fordrar<br>en särskild utredning som påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.</p>
<p>Mot den angivna bakgrunden instämmer regeringen i kommitténs<br>bedömning att det inte bör införas någon särskild rätt till ersättning för<br>sorg och saknad.</p>
<p>Regeringen delar vidare kommitténs uppfattning att det - utöver det<br>utrymme som kan finnas i dag - inte bör införas någon särskild rätt till<br>ersättning för kränkning till efterlevande till den som dödats genom ett<br>brott.</p>
<p>Personkretsen</p>
<p>När det gäller den personkrets som kan anses stå den skadelidande<br>särskilt nära och därmed bli berättigad till skadestånd finns det inte skäl<br>att göra någon annan bedömning än den som har gjorts avseende<br>anhörigas kostnader i avsnitt 5.1.1. Regleringen bör alltså i första hand ta<br>sikte på make, registrerad partner, sambo, bam och förälder. Frågan<br>behandlas ytterligare i författningskommentaren (se avsnitt 11.1).</p>
<p>Slutsats</p>
<p>Regeringen kommer alltså till slutsatsen att kommitténs förslag bör<br>genomföras. Den som har åsamkats en personskada till följd av att en<br>nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling bör få<br>en lagreglerad rätt till skadestånd. Vid en sådan rätt bör det normalt inte<br>krävas läkarintyg eller liknande utredning för att styrka de psykiska<br>besvären. En ny bestämmelse bör lämpligen tas in i 5 kap 2 § skade-<br>ståndslagen, som handlar om efterlevandes rätt till skadestånd till följd av<br>att någon har dödats. Lika lite som andra regler i skadeståndslagen får<br>den nya bestämmelsen läsas motsatsvis så att den utesluter en rätt till<br>skadestånd i andra fall. Någon särskild rätt till ersättning för sorg och<br>saknad bör inte finnas, inte heller någon särskild rätt till ersättning för<br>kränkning.</p>
<p>Slutligen kan anmärkas att den ersättning som i dag döms ut för<br>psykiska besvär med anledning av en anhörigs död ofta synes uppgå till<br>ett schabloniserat belopp på 25 000 kr (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 521).<br>Även om inget preciserat uttalande om vad som är en rimlig<br>ersättningsnivå bör göras här, kan ändå noteras att beloppet inte har<br>ändrats sedan år 1993 när Högsta domstolen för första gången dömde ut<br>sådan ersättning och att beloppet numera framstår som lågt.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>37</p>
<h3>5.3 Omprövning av skadestånd</h3>
<p>Regeringens förslag: Möjligheten till omprövning av skadestånd<br>utvidgas till att avse även ersättning för kostnader och ersättning för<br>ideell skada vid personskada. Bestämmelsen förtydligas så att det<br>framgår att den är tillämplig också när man tidigare bedömt att<br>skadestånd över huvud taget inte kan ges.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se<br>SOU 1995:33 avsnitt 5.6.2).</p>
<p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller<br>har inget att invända mot det. Några remissinstanser, bl.a. Kammar-<br>kollegiet och Försäkringsförbundet, avstyrker förslaget med hänvisning<br>till vikten av att en skadereglering kan avslutas så snabbt som möjligt.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen<br>kan skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll omprövas om<br>de förhållanden som har legat till grund för bestämmandet av ersätt-<br>ningen har ändrats väsentligt.</p>
<p>Kommittén föreslår att bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas<br>till att avse även skadestånd för kostnader och för ideell skada vid<br>personskada. Enligt kommittén har det i den praktiska skaderegleringen<br>visat sig vara en brist att en omprövningsmöjlighet saknas för dessa<br>ersättningsposter. När omprövningsmöjligheten infördes för inkomst-<br>förlust och förlust av underhåll antogs det inte finnas något motsvarande<br>behov för andra ersättningsposter. Enligt kommittén visade sig detta<br>antagande dock vara oriktigt; till detta bidrog att försäkringsbolagen<br>upphörde med en tidigare praxis att ibland medge omprövning trots att de<br>inte var skyldiga till det. Bolagen motiverade detta bl.a. med att<br>riksdagen genom att införa en omprövningsmöjlighet för vissa ersätt-<br>ningsposter tagit ställning emot en sådan möjlighet i övrigt.</p>
<p>Som skäl för en utvidgad omprövningsmöjlighet enligt kommitténs<br>förslag kan anföras samma argument som för den redan lagreglerade<br>möjligheten till omprövning, dvs. att skadestånd skall bestämmas så att<br>den skadelidande så långt det är möjligt blir kompenserad för de följder<br>som han eller hon har drabbats av genom skadan. Principen kan visser-<br>ligen inte upprätthållas fullt ut efter det att skadeståndet har fastställts,<br>men starka skäl talar för en möjlighet till omprövning när utvecklingen<br>har gått i en helt annan riktning än man antog när skadeståndet<br>bestämdes.</p>
<p>Ett alternativ till en möjlighet till omprövning är att vänta med den<br>slutliga prövningen för att på så sätt se till att kompensationen blir så<br>riktig som möjligt. Om skadeståndsfrågan prövas i domstol, kan dom-<br>stolen därvid förbehålla den skadelidande rätt att återkomma med sitt<br>ersättningskrav när skadeläget bättre kan överblickas. Det finns emeller-<br>tid nackdelar med att skjuta upp den slutliga prövningen på det sättet,<br>främst att den skadelidande får leva under stor osäkerhet. Ett sätt att<br>minska osäkerheten kan vara att fastställa en tidsbegränsad livränta som<br>får gälla fram till den slutliga prövningen. Denna metod lämpar sig dock<br>mindre väl när det gäller ersättning för ideell skada, eftersom sådan<br>ersättning regelmässigt bestäms till ett engångsbelopp. Metoden att helt<br>eller delvis skjuta på den slutliga prövningen förutsätter vidare att man<br>vet - eller i vart fall kan anta - att den framtida utvecklingen är osäker.<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>38</p>
<p>Sådan kännedom föreligger inte alltid. Om skadan utvecklas på ett sätt Prop. 2000/01:68<br>som man inte kunnat förutse, återstår - om det inte finns en möjlighet till<br>omprövning - endast att försöka angripa domen eller uppgörelsen genom<br>resning respektive tillämpning av 36 § avtalslagen. Regeringen instäm-<br>mer i kommitténs bedömning att detta inte är tillfredsställande.</p>
<p>En utvidgning av möjligheten till omprövning även till ersättning för<br>kostnader och ideell skada skulle innebära en möjlighet till korrigering i<br>de fall där domstolarna på ett tidigt stadium gör bedömningar av hur en<br>skada kommer att utvecklas. Sådana bedömningar kan ofta bli aktuella<br>vid ersättning för sveda och värk, framför allt när en skadeståndstalan<br>förs i samband med ett brottmål. Särskilt besvärligt kan det vara när<br>brottsoffret har drabbats av psykiska besvär till följd av brottet. Det kan<br>då dröja länge innan omfattningen av besvären kan bedömas med<br>säkerhet. Som kommittén framhåller vore det i sådana fall en olycklig<br>ordning om domstolen skulle behöva hänvisa den skadelidande att<br>återkomma med sitt krav i en separat process. En bättre lösning är att<br>domstolen, med utgångspunkt från den kännedom som finns, kan<br>bestämma ersättningen och att den skadelidande, om en väsentlig föränd-<br>ring av förhållandena inträder, har möjlighet att påkalla omprövning av<br>skadeståndet.</p>
<p>Några remissinstanser framhåller vikten av att skaderegleringen av-<br>slutas så snabbt som möjligt, varvid det också betonas att försäkrings-<br>bolagen inte bör tvingas att göra reservavsättningar för eventuella ytter-<br>ligare ersättningsanspråk. Enligt regeringen mening har dessa argument<br>inte en sådan tyngd att de bör hindra att en möjlighet till omprövning<br>införs. Det gäller särskilt som möjligheten är avsedd endast för<br>undantagsfall. Den nuvarande möjligheten till omprövning av inkomst-<br>förlust och förlust av underhåll synes inte heller ha gett upphov till några<br>påtagliga problem.</p>
<p>Regeringen anser alltså att möjligheten till omprövning bör utvidgas<br>till att avse även ersättning för kostnader och ideell skada vid person-<br>skada. I enlighet med kommitténs förslag bör det av den aktuella be-<br>stämmelsen tydligt framgå att den är tillämplig också när skadestånd<br>tidigare har bedömts över huvud taget inte kunna betalas.</p>
<p>Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att det inte bör införas<br>någon möjlighet till omprövning av skadestånd på grund av ändrade<br>förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida.</p>
<h3>5.4 Medvetslöshet eller sänkt medvetandegrad</h3>
<p>Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder när det<br>gäller principerna för skadestånd som avser ideell skada till skade-<br>lidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad.</p>
<p>Kommitténs bedömning: Skadestånd för ideell skada bör fastställas<br>utan hänsyn till om den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har<br>sänkt medvetandegrad. I de undantagsfall där det finns anledning att anta<br>att den skadelidande till följd av skadan har fått sin livslängd avsevärt<br>förkortad bör skadeståndet dock - i överensstämmelse med den praxis<br>som tillämpas inom försäkringsbranschen - kunna fastställas att betalas<br>som livränta (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.6).</p>
<p>39</p>
<p>Remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i kommitténs bedöm-<br>ning.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Skadestånd för ideell skada vid<br>personskada syftar bl.a. til! att ersätta den skadelidande för fysiskt och<br>psykiskt lidande och annat obehag i den personliga livsföringen. Avsik-<br>ten är således att dc besvär som skadan har fört med sig i görlig mån<br>skall neutraliseras eller lindras. Det förekommer att personer skadas så<br>allvarligt att de får sin medvetandegrad sänkt eller blir varaktigt medvets-<br>lösa. Utmärkande för dessa fall är att den skadelidande mer eller mindre<br>saknar insikt om sin situation och därmed inte har möjlighet att till-<br>godogöra sig ett eventuellt skadestånd. I tidigare försäkringspraxis<br>fastställdes skadestånd för sveda och värk samt lyte och men till ett lägre<br>belopp när den skadelidande inte var vid fullt medvetande. Denna praxis<br>grundade sig på uppfattningen att ersättning för ideell skada har en starkt<br>personlig karaktär och därför bör minskas när den skadelidande inte har<br>möjlighet att tillgodogöra sig den. Numera tillämpas emellertid inom<br>försäkringsbranschen en praxis som kännetecknas av att graden av med-<br>vetande hos den skadelidande är av underordnad betydelse. Det för-<br>hållandet att den skadelidande har tillfogats en så allvarlig personskada<br>att han eller hon blivit varaktigt medvetslös eller fått sin medvetandegrad<br>sänkt föranleder alltså inte i sig att skadeståndet reduceras. Den<br>skadelidande får lika stort skadestånd som skulle ha betalats vid fullt<br>medvetande. Ersättningen utges som regel i form av engångsbelopp.<br>Denna ändring av praxis har föranletts av att det i praktiken är omöjligt<br>att med säkerhet fastställa vad den skadelidande upplever av sin situa-<br>tion. Bedömningen av vilket lidande som den enskilde tillfogas är osäker.<br>Tidigare försäkringspraxis kan sägas ha inneburit att osäkerheten gick ut<br>över den skadelidande, medan osäkerheten nu läggs på skadevållaren, ett<br>synsätt som regeringen finner naturligt.</p>
<p>Enligt den praxis som har utvecklats bestäms skadeståndet i vissa fall i<br>form av periodiskt förfallande belopp (livränta) i stället för engångs-<br>belopp. Så är fallet när ersättning fastställs till medvetslösa personer som<br>inte reagerar på stimuli. Förklaringen till denna praxis torde finnas i det<br>förhållandet att livslängden då i regel är avsevärt förkortad. Ett skäl som<br>brukar åberopas till stöd för denna praxis är att skadestånd för ideell<br>skada har en starkt personlig karaktär och därför inte bör tillfalla den<br>skadelidandes arvingar om den skadade skulle dö vid låg ålder. Att<br>skadeståndet betalas som livränta i stället för engångsbelopp har dock<br>kritiserats i olika sammanhang. Det har hävdats att en sådan praxis kan<br>uppfattas så att man spekulerar i den skadades ibland begränsade utsikter<br>att överleva. Det bör emellertid uppmärksammas att problemet nästan<br>uteslutande rör ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men, dvs.<br>skadeföljder som den skadade måste utstå under återstoden av livet. Det<br>ligger i sakens natur att skadestånd då i möjligaste mån anpassas till den<br>tid man kan förvänta sig att den skadelidande har kvar att leva.</p>
<p>Regeringen delar kommitténs uppfattning att man i det enskilda fallet<br>inte bör försöka bedöma i vilken utsträckning den skadelidandes livs-<br>längd har förkortats och fastställa skadeståndet med hänsyn till denna<br>bedömning. Förutom risken för missbedömningar skulle en sådan ord-<br>ning framstå som stötande genom att den inbjuder till spekulation om den<br>skadelidandes fortsatta livslängd. Däremot kan knappast några avgörande<br>invändningar resas mot den praxis som innebär att skadeståndet kan</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>40</p>
<p>betalas som livränta om den skadelidande till följd av skadan bedöms ha<br>fått sin livslängd avsevärt förkortad. Metoden innebär att man inte bara<br>tillgodoser den skadelidandes intresse att fa full ersättning för sin skada<br>utan också skadevållarens intresse av att inte ersätta några andra<br>skadeföljder än de som aktualiseras under den skadelidandes livstid.</p>
<p>Det finns således inte anledning att vidta några lagstiftningsåtgärder<br>när det gäller ersättning för ideell skada till personer som är medvetslösa<br>eller har sänkt medvetandegrad.</p>
<h3>5.5 Jämkning på grund av medvållande</h3>
<h4>5.5.1 Förutsättningar och principer för jämkning</h4>
<p>Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder när det<br>gäller förutsättningarna och principerna för jämkning av skadestånd på<br>grund av medvållande.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Kommitténs förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket skade-<br>ståndslagen om hur jämkning skall ske ändras så att det uttryckligen<br>framgår att den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid<br>bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning. Vad<br>gäller ersättning för kostnader och inkomstförlust bör jämkning inte ske<br>när denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes<br>framtida vård eller försörjning. Då bör jämkning ske enbart av<br>ersättningen för ideell skada (se SOU 1995:33 avsnitt 5.7.1 och 5.7.3).</p>
<p>Remissinstanserna: Av de remissinstanser som uttalar sig i frågan har<br>Trafikskadenämnden och Göteborgs tingsrätt inget att invända mot den<br>föreslagna lagändringen. Statens skaderegleringsnämnd, Kammar-<br>kollegiet, SAF/Industriförbundet och Försäkringsförbundet avstyrker<br>förslaget. SAF/Industriförbundet anser att möjligheterna till jämkning vid<br>personskada är alltför begränsade redan i dag. Försäkringsförbundet<br>menar att det inte finns anledning att ha en ur den skadelidandes<br>perspektiv generösare inställning än som följer av gällande praxis.</p>
<p>Bakgrund: Sedan gammalt har gällt att skadestånd kan jämkas på<br>grund av medverkan genom vållande på den skadelidandes sida. I 1864<br>års strafflag fanns en jämkningsregel enligt vilken skadestånd vid<br>medvållande kunde jämkas efter vad som var skäligt. Vid prövningen<br>hade i praktiken graden av skuld på den skadevållandes och den skade-<br>lidandes sida den avgörande betydelsen. Jämkningsregeln, som var<br>tillämplig både vid personskada och vid egendomsskada, fördes med<br>vissa mindre språkliga ändringar över till den nya skadeståndslagen år<br>1972. Regeln utvecklades vid en tid då rättvisa och billighet ansågs kräva<br>att de ekonomiska följderna av en skada skulle bäras av alla dem som<br>uppsåtligen eller av oaktsamhet hade skuld till skadan, den skadelidande<br>inbegripen. Senare kom även andra argument att anföras till stöd för<br>reglerna om jämkning. Det gjordes gällande att en möjlighet till jämk-<br>ning på grund av medvållande var värdefull från preventionssynpunkt,<br>dvs. att enskilda till följd av jämkningsrisken skulle vara försiktigare och<br>att skador därmed skulle kunna undvikas. Vidare ansågs medvållande-<br>reglema ha vissa fördelar från rättssystematisk och rättsteknisk synpunkt.</p>
<p>41</p>
<p>Medvållandereglcma försvarades också med hänvisning till det allmänna<br>rättsmedvetandet.</p>
<p>1 förarbetena till 1975 års personskadereform anlades ett annat synsätt.<br>Enligt detta borde skadeståndsreglerna vara utformade så att de till-<br>godoser socialt motiverade ersättningsbehov samtidigt som de leder till<br>en samhällsekonomiskt rationell fördelning av de förluster som uppkom-<br>mer genom skadefall (prop. 1975:12 s. 131). För personskadornas del<br>ansågs att en tillämpning av de dåvarande medvållandereglerna fick<br>konsekvenser som inte var förenliga med det nya betraktelsesättet. Man<br>menade att det från sociala och humanitära synpunkter inte var rimligt att<br>den som drabbades av en skada skulle bli lidande för all framtid av en<br>tillfällig oaktsamhet. Vidare ansågs att tillgängliga ekonomiska resurser<br>skulle utnyttjas bäst om skaderiskerna i samhället slogs ut på så många<br>händer som möjligt. Om fullt skadestånd utgick skulle det, enligt detta<br>synsätt, ofta leda till en acceptabel riskspridning eftersom skadeståndet i<br>de flesta fall skulle täckas av en ansvarsförsäkring; en jämkning av<br>skadestånd på grund av medvållande torde däremot i de flesta fall<br>medföra att skadan delvis skulle komma att stanna på den skadelidande.<br>Vid denna tidpunkt ansågs argumentet att möjligheterna till jämkning var<br>av betydelse från preventionssynpunkt ha spelat ut sin roll såvitt avsåg<br>personskador. De rättssystematiska och rättstekniska synpunkter som<br>tidigare anförts till stöd för jämkning, liksom hänvisningen till det<br>allmänna rättsmedvetandet, ansågs sakna nämnvärd tyngd.</p>
<p>Mot denna bakgrund infördes år 1975 nya regler om jämkning vid<br>medvållande i skadeståndslagen. Enligt dessa begränsades möjligheterna<br>att jämka skadestånd vid personskada väsentligt, medan möjligheterna att<br>jämka skadestånd vid sakskada och ren förmögenhetsskada bibehölls i<br>stort sett oförändrade. Sverige fick härigenom medvållanderegler som<br>från ett internationellt perspektiv måste betraktas som generösa mot den<br>skadelidande.</p>
<h4>Skälen för regeringens bedömning</h4>
<p>Förutsättningarna för jämkning</p>
<p>Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen kan skadestånd på<br>grund av personskada jämkas om den skadelidande själv uppsåtligen<br>eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Har cn förare av<br>motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till trafikonykterhetsbrott<br>skadats, kan dock skadeståndet jämkas vid varje vårdslöshet från<br>förarens sida.</p>
<p>Som tidigare har påpekats kan de svenska medvållandereglerna vid<br>personskada från ett internationellt perspektiv betraktas som generösa<br>mot den som drabbats av en personskada. Kommittén har inte funnit<br>något land som har motsvarande regler i sin allmänna skadestånds-<br>lagstiftning. Däremot konstaterar kommittén att det finns flera länder,<br>t.ex. Danmark och Finland, som har regler av detta slag i sin lagstiftning<br>om ersättning för trafikskador.</p>
<p>Kommittén för en diskussion kring frågan om möjligheterna att jämka<br>skadeståndet vid personskador bör utvidgas men föreslår ingen lag-<br>ändring i detta avseende. De sociala och humanitära skäl som år 1975<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>42</p>
<p>åberopades till stöd för den nuvarande ordningen är enligt kommittén<br>alltjämt bärande. Enligt kommittén har de nuvarande medvållande-<br>reglema vidare bidragit till att skaderegleringen i personskadefallen har<br>förenklats avsevärt.</p>
<p>Regeringen instämmer i kommitténs bedömning och ser inte skäl att i<br>detta sammanhang föreslå ändrade regler i skadeståndslagen om<br>jämkning på grund av medvållande. I sammanhanget kan också noteras<br>att riksdagen år 1994 ansåg att det inte fanns skäl till någon sådan<br>ändring (bet. 1993/94 :LU27 s. 5).</p>
<p>Jämkningsprinciper</p>
<p>I de undantagsfall då skadeståndet skall jämkas vid personskador upp-<br>kommer frågan hur jämkning skall ske. Enligt 6 kap. 1 § tredje stycket<br>skall jämkning på grund av medvållande till personskada ske efter vad<br>som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och<br>omständigheterna i övrigt. Sedan det har konstaterats att skadestånds-<br>skyldighet föreligger och att den skadelidande medverkat till skadan på<br>sådant sätt att det kan föranleda jämkning, bör man alltså ställa frågan<br>hur långt skuldgraden på ömse sidor och andra omständigheter motiverar<br>en jämkning. Anledningen till att man vid 1975 års personskadereform<br>valde att i lagtexten hänvisa till omständigheterna i övrigt var att framför<br>allt parternas ekonomiska förhållanden skulle kunna vägas in i bedöm-<br>ningen. På så vis menade man att sådana resultat som skulle kunna<br>framstå som obilliga mot den skadelidande kunde undvikas. Tanken var<br>att jämkning skall undvikas helt eller delvis om skadan har en sådan<br>omfattning att den ifrågasatta nedsättningen av skadeståndet kan fa<br>allvarliga följder för den skadelidandes försörjningsmöjligheter och<br>levnadsförhållanden (se prop. 1975:12 s. 174).</p>
<p>Inom försäkringsbranschen har det utvecklats en praxis som går ut på<br>att en jämkning inte bör äventyra den sociala tryggheten för den<br>skadelidande och dennes familj. Denna praxis innebär att skadestånd för<br>vårdkostnader o.d. till en skadelidande som är i klart behov av hjälp eller<br>vård inte jämkas över huvud taget. När det gäller jämkning av inkomst-<br>förlust tillämpar Trafikskadenämnden en s.k. 90-procentsregel. Den<br>innebär att jämkning inte görs med högre belopp än som svarar mot tio<br>procent av den skadelidandes inkomstunderlag - dvs. den inkomst den<br>skadelidande skulle ha haft som oskadad - till den del det inte överstiger<br>7,5 basbelopp.</p>
<p>Kommittén föreslår att lagtexten skall ändras så att det uttryckligen<br>framgår att den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid<br>bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning. Därmed<br>vill kommittén markera att skadestånd vid personskada för kostnader och<br>inkomstförlust inte bör jämkas när denna ersättning är av väsentlig<br>betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning och att<br>jämkning då bör ske bara av ersättningen för den ideella skada som den<br>skadelidande kan ha drabbats av. Kommittén säger sig inte vara över-<br>tygad om att domstolarna i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till<br>parternas ekonomiska förhållanden så att resultat som framstår som<br>oskäliga mot den skadelidande kan undvikas.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>43</p>
<p>Enligt regeringens mening framstår en sådan lagändring inte som<br>tillräckligt motiverad. Det är endast i enstaka fall som det över huvud<br>taget kan bli aktuellt att jämka skadeståndet vid personskada. I de fa fall<br>där jämkning trots allt kan ske är utgångspunkten att jämkningen inte far<br>leda till allvarliga följder för den skadelidandes försörjningsmöjligheter<br>och levnadsförhållanden. Det finns knappast stöd för att tillämpningen av<br>nuvarande reglering skulle leda till resultat som kan anses vara oskäligt<br>hårda mot den skadelidande. Som Trafikskadenämnden påpekar tilläm-<br>pas en praxis som bygger på den grundtanke som kommittén anser bör<br>vara styrande vid jämkning. Den lagändring som kommittén föreslår<br>riskerar dessutom att ge den skadelidandes behov en alltför stor vikt<br>bland de omständigheter som skall beaktas vid en jämkning.</p>
<p>Regeringen finner alltså inte anledning att föreslå någon lagändring<br>avseende principerna för jämkning på grund av medvållande vid person-<br>skada.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Pågående arbete</p>
<p>Reglerna för samordning mellan olika ersättningsformer vid personskada<br>är centrala. De nuvarande principerna lades fast för över 25 år sedan och<br>är delvis omdebatterade. Bland annat mot denna bakgrund beslutade<br>regeringen den 11 mars 1999 direktiv till en parlamentarisk kommitté<br>med uppdrag att se över reglerna om samordningen vid personskada<br>mellan skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och ersättning från<br>försäkringar av annat slag (dir. 1999:18). Kommittén har antagit namnet<br>Personskadekommittén. Enligt direktiven torde vissa följdfrågor om<br>jämkning aktualiseras. Dessutom har Försäkringsförbundet till rege-<br>ringen framfört önskemål om en förändring av jämkningsreglerna i<br>trafikskadelagen på så sätt alt det vid rattfylleri ges möjlighet till<br>jämkning oavsett vårdslöshet.</p>
<h4>5.5.2 Identifikation</h4>
<p>Regeringens förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 1 § första stycket tredje<br>meningen skadeståndslagen om identifikation skall också vara tillämplig<br>på skadestånd för personskada som till följd av dödsfall har åsamkats<br>någon som stod den avlidne särskilt nära.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se<br>SOU 1995:33 avsnitt 5.7.2).</p>
<p>Remissinstanserna har överlag inget att invända mot kommitténs<br>förslag.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: En princip i svensk rätt är att<br>skadestånd för personskada kan jämkas på grund av medvållande endast<br>om den skadelidande själv har medverkat till sin skada. Ett undantag<br>gäller dock vid skadeståndskrav av efterlevande till en omkommen<br>person. Då kan de efterlevandes skadestånd jämkas, om den avlidne<br>uppsåtligen har medverkat till skadan.</p>
<p>Vid skadeståndsansvar på grund av oaktsamhet torde en situation av<br>detta slag vara ytterst ovanlig. Vid strikt ansvar och motsvarande kan<br>frågan dock aktualiseras. Framför allt gäller detta på trafikskadeområdet</p>
<p>eftersom en del dödsfall i trafiken är självmord. Trots att jämkning kan<br>ske i dessa fall torde i regel ojämkad ersättning betalas till de<br>efterlevande. En sådan praxis har slagits fast av Högsta domstolen<br>beträffande trafikskador i rättsfallet NJA 1981 s. 920.</p>
<p>Enligt regeringens mening bör den aktuella jämkningsregeln vara<br>tillämplig även i de fall som omfattas av forslaget i avsnitt 5.2, dvs. vid<br>skadestånd på grund av personskada till följd av en nära anhörigs död.<br>Det kan visserligen diskuteras om jämkningsregeln behöver ändras för att<br>detta resultat skall uppnås. Redan i dag föreskriver den att skadestånd till<br>”efterlevande” kan jämkas. I klargörande syfte bör det dock göras en<br>ändring i 6 kap. 1 § första stycket tredje meningen skadeståndslagen.</p>
<h3>5.6 Ersättningens storlek</h3>
<p>Regeringens bedömning: Den höjning av ersättningsnivåerna för<br>ideell skada vid personskada som har skett sedan kommitténs<br>betänkande presenterades är positiv. Den innebär att inga lagändringar<br>krävs.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Kommitténs bedömning: Skadestånden för ideell skada vid person-<br>skada bör höjas betydligt när det gäller de allvarligaste skadorna. En viss<br>höjning bör också ske i fråga om skador som inte är fullt så allvarliga.<br>Däremot bör ersättningsnivån vid skador av lindrigare natur vara i prin-<br>cip oförändrad. Den höjning som är önskvärd bör huvudsakligen avse<br>ersättningsposten lyte eller stadigvarande men. Denna ersättning bör för<br>de allvarligaste skadorna höjas med 50 procent. Höjningarna bör<br>genomföras etappvis (se SOU 1995:33 avsnitt 5.2.7).</p>
<p>Remissinstanserna är överlag positiva till kommitténs bedömning.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: En av kommitténs huvudupp-<br>gifter var att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersätt-<br>ningsnivån vid ideell skada borde höjas. Kommittén skulle därvid bl.a.<br>undersöka om ersättningen för allvarliga skador är för låg i förhållande<br>till den ersättning som betalas vid lindriga skador. Vidare skulle kom-<br>mittén undersöka om det fanns fog för påståendena i den allmänna<br>debatten att ersättningen för ideell skada i Sverige skulle vara låg vid en<br>internationell jämförelse.</p>
<p>Kommittén påpekar att det är svårt att jämföra skadeståndsnivån för<br>ideell ersättning i olika länder, och det kan ifrågasättas om det över<br>huvud taget är meningsfullt. I vissa länder görs ingen klar åtskillnad<br>mellan ideell och ekonomisk skada. Dessutom kan skadeföljder som i ett<br>visst land ersätts som ekonomisk skada i ett annat land ersättas som<br>ideell skada. Ytterligare en svårighet kan vara att skadestånd för ideell<br>skada ibland tas i anspråk för att täcka sådan ekonomisk skada som inte<br>ersätts fullt ut enligt andra regler. Vidare kan hänsyn behöva tas till att<br>det finns skillnader i skatteregler och sjukförsäkringsförmåner. I vissa<br>länder läggs ersättning från socialförsäkring samman med skadeståndet,<br>medan den i andra länder, bl.a. Sverige, avräknas från skadeståndet.<br>Olikheter i den ekonomiska standarden kan förklara skillnader i<br>skadeståndsnivåema, och skadeståndets syfte kan variera mellan olika<br>länder. En betydelsefull omständighet är likaså den skadelidandes<br>faktiska möjligheter att få ut det skadeståndsbelopp som tilldöms honom</p>
<p>45</p>
<p>eller henne. Är möjligheterna att faktiskt få ersättning starkt begränsade,<br>har inte nivån på de utdömda skadestånden samma relevans.</p>
<p>I kommitténs betänkande presenteras likväl en internationell<br>jämförelse som åtminstone ger en uppskattning av de svenska<br>ersättningsnivåerna i förhållande till nivåerna i vissa andra europeiska<br>länder. Den bild som framkommer är att skadestånden i Sverige år 1994<br>låg på en förhållandevis låg nivå beträffande de allvarligare skadorna.<br>Enda undantaget gällde ersättning for total synförlust. Beträffande skador<br>som inte är fullt så allvarliga hävdade sig Sverige ganska väl vid en<br>internationell jämförelse. Vad beträffar skador av lindrigare natur gick<br>det inte att uttala sig eftersom undersökningen inte omfattade dessa<br>skador. Här skall dock noteras att det i vissa länder inte alls betalas<br>någon ersättning för ideell skada om inte skadan är av viss svårhetsgrad.</p>
<p>Frågan om vilken ersättningsnivå som bör gälla i Sverige kan natur-<br>ligtvis inte avgöras enbart utifrån en jämförelse av nivåerna i olika<br>länder. En avvägning mellan olika intressen måste alltid göras. Som<br>kommittén anmärker finns det omständigheter som talar emot en utveck-<br>ling där skadestånden höjs i betydande mån. Det är viktigt att beakta de<br>ekonomiska konsekvenser som en sådan utveckling skulle kunna få för<br>försäkringskollektiven i form av höjda premier och för samhället i övrigt.<br>Det är angeläget att en generell höjning av skadeståndsnivåema inte leder<br>till så höga försäkringspremier att benägenheten att teckna försäkringar<br>minskar kraftigt. En skadevållare saknar ju ofta egna medel att betala<br>skadestånd. Försäkringsersättning kan därför ofta vara den enda<br>ersättning som står till buds för den skadelidande. En utveckling mot<br>alltför höga skadestånd skulle därför kunna innebära att alltfler skade-<br>lidande blir helt utan ersättning för sina skador. Visserligen kan dessa<br>problem till viss del undvikas genom någon typ av självrisk som innebär<br>att de lindrigaste skadorna inte ersätts. På så vis skulle kostnaderna<br>kunna fördelas till de allvarligaste skadorna. Men ett sådant system inger<br>betänkligheter, inte minst principiella sådana.</p>
<p>Mot bakgrund av de då gällande ersättningsnivåerna kommer kom-<br>mittén fram till att skadestånden för ideell skada bör höjas betydligt när<br>det gäller de allvarligaste skadorna och att en viss höjning bör ske också i<br>fråga om skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot anser kommittén<br>att ersättningsnivån vid skador av mera lindrig natur bör vara i stort sett<br>oförändrad. Enligt kommittén bör ersättningen för ideell skada höjas<br>huvudsakligen inom ramen för ersättningsposten lyte och men. En av-<br>vägning av de olika intressen som bör beaktas leder enligt kommitténs<br>mening till att den maximala ersättningen under denna post lämpligen<br>kan höjas med 50 procent. Enligt kommittén skulle det motsvara en<br>kostnadsökning for trafikförsäkringen med två procent och för Trygg-<br>hetsförsäkringen vid arbetsskada med ungefär samma procenttal. Till<br>detta kommer att viss ersättning enlig kommittén bör föras över från den<br>nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt till posten lyte eller<br>annat stadigvarande men (jfr avsnitt 5.1.4 och 5.1.5). En höjning i denna<br>storleksordning innebär för de allvarligaste skadorna att ersättningen för<br>ideell skada, inberäknat skadestånd för sveda och värk samt särskilda<br>olägenheter, skulle bli något över en miljon kronor.</p>
<p>För att dämpa effekterna av den höjning av skadeståndsnivån som<br>kommittén sålunda anser befogad synes det enligt kommittén lämpligt att<br>den får slå igenom etappvis. Enligt kommitténs mening är det tillräckligt</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>46</p>
<p>att höjningen är fullt genomförd inom tre år från det att slutlig ställning<br>har tagits till kommitténs forslag. Kommittén framhåller att det inte är<br>lämpligt att belopp anges i lagen utan menar att dessa liksom hittills bör<br>bestämmas i den praktiska tillämpningen.</p>
<p>Som har framgått gör kommittén ganska detaljerade bedömningar om<br>lämpliga ersättningsnivåer. Regeringen har i och för sig inga invänd-<br>ningar i sak men avstår från egna detaljerade överväganden om ersätt-<br>ningsnivåerna. Det avgörande för regeringens utgångspunkt är om ersätt-<br>ningarna ligger på en tillfredsställande nivå eller om det finns anledning<br>att inskrida med lagstiftning för att åstadkomma behövliga förändringar.<br>Det kan då noteras att kommitténs överväganden presenterades 1995,<br>dvs. för sex år sedan. Det har därefter skett betydelsefulla förändringar i<br>ersättningsnivåerna, och dessa har gått långt i den av kommittén<br>eftersträvade riktningen. Sålunda tillämpar Trafikskadenämnden och<br>övriga skadeprövningsnämnder sedan den 1 juli 1996 en ny<br>invaliditetstabell. Trafikskadenämndens råd har vidare beslutat att<br>tillämpa nya hjälptabeller för sveda och värk samt lyte och men ff.o.m.<br>samma datum. Dessa ändringar har medfört en betydande höjning av<br>ersättningsnivåerna vad gäller lyte och men liksom en klar höjning av<br>ersättningsbeloppen för sveda och värk vid längre akuttider. Av allt att<br>döma har kommitténs överväganden påverkat denna utveckling.</p>
<p>Regeringens slutsats är att ersättningsnivåerna har utvecklats och ut-<br>vecklas på ett sådant sätt att det inte finns anledning att ingripa med<br>lagstiftning.</p>
<p>Regeringen gör ingen annan bedömning än kommittén i fråga om hur<br>ersättningsnivåerna bör läggas fast. Sålunda bör lagen inte göras mer<br>detaljerad än den är i dag. Detaljerade ersättningsprinciper, schabloni-<br>serade ersättningsbelopp m.m. bör bestämmas i den praktiska tillämp-<br>ningen, varvid de hjälptabeller som används är ett viktigt instrument.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<h2>6 Ersättning för kränkning</h2>
<h3>6.1 En tydligare bestämmelse om kränkningsersättning</h3>
<p>Regeringens förslag: Bestämmelsen om kränkningsersättning förenk-<br>las och görs tydligare. Den som allvarlig kränker någon annan genom<br>brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller<br>ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens. Kom-<br>mittén föreslår dock en annan utformning av bestämmelsen (se SOU<br>1992:84 avsnitt 7 och s. 265).</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har<br>inget att invända mot förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser<br>att kopplingen mellan den straffrättsliga systematiken och de<br>skadeståndsgrundande handlingarna bör slopas. Uppsala tingsrätt menar<br>att den oförrätt som den skadelidande har utsatts för bör beivras inom det<br>straffrättsliga regelsystemet och inte med skadestånd. Försäkrings-<br>förbundet, Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och Försäkrings-<br>juridiska föreningen anser att endast uppsåtliga brott bör kunna föranleda</p>
<p>47</p>
<p>kränkningsersättning. Remissinstanserna har synpunkter på hur bestäm-<br>melsen bör utformas.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen<br>skall lagens bestämmelser om skyldighet att ersätta personskada<br>tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom<br>brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar<br>brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar,<br>olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning<br>eller dylik brottslig gärning.</p>
<p>Utmärkande för de brott som grundar rätt till sådan ersättning som<br>avses i 1 kap. 3 § är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes<br>personliga integritet, här närmast dennes privatliv och människovärde.<br>Kränkningsersättningen avser att kompensera känslor som den kränkande<br>handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förned-<br>ring, skam eller liknande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att<br>det föreligger en personskada. Det ligger visserligen i sakens natur att<br>själva kränkningen inte kan suddas ut genom ersättning i pengar.<br>Ersättningen kan dock lindra verkningarna av kränkningen. Den kan<br>bidra till att den skadelidande får upprättelse för den förnedrande och<br>kränkande handlingen och därmed också bidra till att återställa<br>självrespekten och självkänslan. Genom ersättningen kan den skade-<br>lidande t.ex. unna sig något extra och därigenom skingra tankarna på<br>kränkningen och den olust och det obehag som han eller hon har<br>åsamkats. Den som utsatts för mycket grova kränkningar kan få en<br>möjlighet att genom ersättningen göra nödvändiga förändringar i sin<br>livssituation. Detta torde vara vad som gäller enligt nuvarande<br>bestämmelse, och enligt regeringens mening bör ersättningen även i<br>fortsättningen inriktas på dessa fall.</p>
<p>Rätten till kränkningsersättning förutsätter alltså en brottslig handling.<br>Det krävs dock inte att skadevållaren faktiskt fälls till ansvar för brott för<br>att kränkningsersättning skall betalas. Det saknar också betydelse att<br>skadevållaren inte kan dömas till straffrättslig påföljd på grund av sin<br>ålder, sinnesbeskaffenhet eller därför att brottet är preskriberat. Avgö-<br>rande är endast om skadan har vållats genom en viss typ av brottslig<br>handling. En liknande reglering finns för ren förmögenhetsskada i 2 kap.<br>4 §. Det finns vidare en rad särskilda områden där det har ansetts befogat<br>att låta olika typer av lidande och kränkningar bli ersatta utan något krav<br>på brott. Förutom på immaterialrättens och arbetsrättens område finns det<br>sådana bestämmelser i t.ex. pcrsonuppgiftslagen (1998:204), lagen om<br>ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998:714)<br>och kreditupplysningslagen (1973:1173).</p>
<p>Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att man inte i detta<br>sammanhang bör upphäva kravet på brott för rätt till kränkningsersätt-<br>ning. Som kommittén framhåller kan lagens krav på att den ersättnings-<br>grundande handlingen skall vara brottslig knappast slopas utan att det i<br>stället uppställs något annat allmänt kriterium som grund för ersättning. I<br>t.ex. dansk rätt finns krav på att kränkningen skall vara ”rättsstridig”.<br>Kravet på brott har dock den fördelen att de fall där kränkningsersättning<br>skall betalas avgränsas till handlingar som av lagstiftaren definierats som<br>klandervärda. För att ett brott skall föreligga skall dels den begångna<br>gärningen vara otillåten, dels gärningsmannen ha ett personligt ansvar.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>48</p>
<p>Kränkningsersättning kan betalas även i vissa särskilda fall vid brott<br>som inte är uppsåtliga. Det framgår av Högsta domstolens avgöranden<br>NJA 1997 s. 315 och NJA 1997 s. 572. I det förstnämnda fallet dömde<br>Högsta domstolen ut kränkningsersättning till en skadelidande när<br>skadevållaren hade gjort sig skyldig till grovt vållande till kroppsskada<br>samt grovt rattfylleri och smitning. Domstolen uttalade att kränknings-<br>ersättning kan betalas även vid oaktsamhetsbrott, om omständigheterna<br>vid brottet är så försvårande att den skadevållandes handlande närmar sig<br>en uppsåtlig gärning och därmed har samma kränkande innebörd som ett<br>avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet. Detta bör gälla även<br>enligt en ny bestämmelse.</p>
<p>I likhet med kommittén vill regeringen inte förorda att en möjlighet<br>införs till ersättning för t.ex. den kränkning som ett brottsligt angrepp på<br>den skadelidandes egendom kan innebära. Förmögenhetsbrott bör lika<br>lite som hittills grunda rätt till ersättning av ideell natur, såvida brottet<br>inte samtidigt innefattar ett sådant brott som utgör en kränkning av den<br>personliga integriteten. Exempel på förmögenhetsbrott som på detta sätt<br>kan anses integritetskränkande och på den grunden ge rätt till ersättning<br>för kränkning är rån, s.k. väskryckning och utpressning. Kränkningser-<br>sättning är alltså inte utesluten vid alla förmögenhetsbrott. Det saknar<br>betydelse till vilken brottstyp en gärning rent straffrättsligt är att hänföra.<br>Det avgörande bör vara om brottet angriper ett sådant intresse som<br>skyddas. Om ett visst brott som ger rätt till kränkningsersättning<br>konsumeras av ett annat brott som inte normalt berättigar till sådan<br>ersättning, bör alltså ersättning betalas ändå. Det kan tilläggas att<br>Brottsoffermyndigheten beviljar kränkningsersättning vid vissa bostads-<br>inbrott med omfattande förstörelse eller andra särskilt hänsynslösa inslag.</p>
<p>Kommittén finner inte anledning att föreslå några andra ändringar när<br>det gäller de brott som för närvarande grundar rätt till kränknings-<br>ersättning än att dessa beskrivs som brott mot annans person, frihet, frid<br>eller ära. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning och föreslår att<br>bestämmelsen förenklas genom en sådan ändring. Regeringen delar<br>därvid även kommitténs åsikt att en ny bestämmelse om kränknings-<br>ersättning bör utformas som en egen ansvarsregel och inte som i dag<br>hänvisa till reglerna om ersättning för personskada.</p>
<p>Eftersom psykiskt lidande också kan utgöra en personskada och<br>ersättas enligt 5 kap. 1 § (se avsnitt 5.1.3), bör därutöver den ändringen<br>göras att termen lidande utmönstras från bestämmelsen om kränk-<br>ningsersättning, vilket för övrigt kommittén själv förespråkar i sitt<br>slutbetänkande (se SOU 1995:33 s. 438 f.). Enligt regeringens mening<br>passar begreppet lidande mindre väl här eftersom det i hög grad synes ge<br>utryck för något subjektivt. Som regeringen återkommer till i nästa<br>avsnitt bör man inte primärt se till den kränktes personliga upplevelse när<br>kränkningsersättning bestäms. I stället bör man först och främst se till<br>vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom det<br>brottsliga angreppet. När bestämmelsen om kränkningsersättning utfor-<br>mas som en egen ansvarsbestämmelse bör den vidare i så stor utsträck-<br>ning som möjligt utformas på samma sätt som övriga ansvarsbestäm-<br>melser i skadeståndslagen. Kränkningsersättningen kan då lämpligen<br>anges ersätta den skada som kränkningen innebär.</p>
<p>För att kränkningsersättning skall betalas krävs i dag att det föreligger<br>en allvarlig kränkning; är det inte fråga om en allvarlig kränkning, anses</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>49</p>
<p>inget lidande ha uppkommit (jfr prop. 1987/88:92 s. 7). Som några<br>remissinstanser förordar bör även kravet på allvarlig kränkning för<br>klarhetens skull komma till uttryck i lagen. Det blir än mer motiverat när<br>termen lidande utmönstras ur lagtexten.</p>
<p>Vad som utgör en allvarlig kränkning måste bedömas utifrån samtliga<br>omständigheter i varje enskilt fall. Regeringen återkommer till den<br>frågan i författningskommentaren. En fråga av principiell betydelse bör<br>dock nämnas här. Det gäller särskilt utsatta yrkesgruppers möjligheter<br>att få kränkningsersättning för brott de utsätts för i tjänsten, t.ex.<br>polismän, ordningsvakter och en del anställda inom kriminalvården och<br>den psykiatriska vården.</p>
<p>Enligt kommitténs bedömning är frågan om ett visst våld utgör en<br>allvarlig kränkning delvis beroende av vem som utsätts för våldet, varför<br>det bör krävas mer för att en allvarlig kränkning skall föreligga om våldet<br>riktar sig mot dessa yrkesutövare. Denna slutsats överensstämmer med<br>gällande rätt. Den kritiseras dock av Rikspolisstyrelsen och Föreningen<br>Sveriges Polischefer. Rikspolisstyrelsen har också gett in en skrivelse till<br>regeringen vari styrelsen framhåller behovet av att poliser i större<br>utsträckning får rätt till ersättning för kränkning på grund av brott (Ju<br>1999:6081). Skrivelsen aktualiserades av att Högsta domstolen fann att<br>en polisman inte hade rätt till kränkningsersättning efter att vid ett<br>ingripande ha utsatts för ofredande genom att bli spottad rakt i ansiktet<br>(se rättsfallet NJA 1999 s. 725). Domstolens majoritet kom till slutsatsen<br>att det ofredande som polismannen hade utsatts för vid ingripandet inte<br>utgjorde en så allvarlig kränkning att det fanns rätt till kränknings-<br>ersättning. Minoriteten ansåg däremot att kränkningen var sådan att<br>ersättning borde betalas.</p>
<p>Den brottsliga handlingen bör vara av väsentlig betydelse för frågan<br>om en ersättningsbar kränkning föreligger eller inte. En annan sak är att<br>personer i vissa yrkesgrupper i praktiken har anledning att räkna med att<br>mötas med angrepp i arbetet och också har en bättre beredskap för detta.<br>Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en<br>allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Enligt regeringens mening<br>får dock detta synsätt inte dras så långt att den personliga kränkningen<br>hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i en persons normala arbets-<br>uppgifter att hantera våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta<br>kunna ges om han eller hon i tjänsten utsätts för en brottslig kränkning<br>som är skymflig och direkt angriper den privata sfären, t.ex. ett renodlat<br>kränkande angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet. Regeringen<br>återkommer till frågan i författningskommentaren (avsnitt 11.1). I detta<br>sammanhang kan påminnas om att den som vållar skada under påverkan<br>av en psykisk störning endast skall ersätta skadan i den mån det är skäligt<br>med hänsyn till hans eller hennes sinnestillstånd (se 2 kap. 3 § skade-<br>ståndslagen).</p>
<p>En särskild fråga är om bestämmelsen i 6 kap. 1 § om jämkning på<br>grund av medvållande även fortsättningsvis bör omfatta kränknings-<br>fallen. I likhet med kommittén anser regeringen dock att utrymmet för att<br>jämka kränkningsersättning på grund av medvållande är mycket litet.<br>Som framgår av avsnitt 6.2 och författningskommentaren får den<br>skadelidandes eget uppträdande i stället betydelse för frågan om det<br>föreligger en ersättningsgill kränkning och när ersättningens storlek<br>bestäms. Eftersom det alltså i praktiken saknas behov av en särskild</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>50</p>
<p>jämkningsregel för dessa fall - och för att undvika en alltför komplicerad<br>reglering - bör 6 kap. 1 § i fortsättningen inte vara tillämplig på kränk-<br>ningsfallen.</p>
<p>Sammanfattningsvis föreslår regeringen att den nya ansvarsregeln om<br>kränkningsersättning skall föreskriva att den som allvarligt kränker<br>någon annan genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära skall<br>ersätta den skada som kränkningen innebär. I nästa avsnitt diskuteras<br>vilka principer som bör tillämpas när ersättningen bestäms.</p>
<h3>6.2 Principer för bestämmande av kränkningsersättning</h3>
<p>Regeringens förslag: Lagen skall innehålla huvudprinciperna för hur<br>kränkningsersättning skall fastställas. Skadeståndet skall bestämmas<br>efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varak-<br>tighet. Därvid skall särskilt beaktas om handlingen har haft förned-<br>rande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla<br>för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att<br>värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende-<br>eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän upp-<br>märksamhet.</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se<br>SOU 1992:44 avsnitt 7.6).</p>
<p>Remissinstanserna godtar förslaget eller lämnar det utan någon<br>invändning. Vissa synpunkter på utformningen av bestämmelsen lämnas<br>dock.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: En överordnad princip för kränk-<br>ningsersättning är att denna skall vara en kompensation för den kränk-<br>ning som den enskilde utsatts för genom brottet. Att objektivt mäta<br>skadan är givetvis svårt. Man blir lätt hänvisad till den skadelidandes<br>egna uppgifter. I vad mån dessa ger en korrekt beskrivning av skadan är,<br>som i många andra sammanhang, svårt att avgöra. Vissa personer har<br>större förmåga än andra att argumentera och i ord beskriva den kränkning<br>som han eller hon upplever. Ibland kan den skadelidande inte alls eller<br>endast i begränsad utsträckning ge uttryck för detta. Det gäller inte minst<br>när den kränkte är ett litet barn eller en person med svårt förstånds-<br>handikapp. Man kan inte heller bortse från att det alltid finns en risk att<br>den skadelidande medvetet eller omedvetet överdriver sina upplevelser.<br>Därtill kommer att olika personer upplever händelser på olika sätt.</p>
<p>Som kommittén framhåller måste utgångspunkten för bestämmande av<br>kränkningsersättningen vara en skönsmässig bedömning, baserad på för-<br>härskande etiska och sociala värderingar. Man bör således även i fort-<br>sättningen i första hand se till vilken kränkning som typiskt sett kan<br>anses ha uppkommit genom angreppet. Det innebär att ersättningen i stor<br>utsträckning får bestämmas med ledning av objektiva faktorer. Trots<br>detta bör man som hittills i särskilda fall kunna ta hänsyn till intensiteten<br>i den skadelidandes upplevelser av kränkningen. Om det i det enskilda<br>fallet framkommer att kränkningen har varit särskilt allvarlig eller kanske<br>klart lindrigare än normalt, bör detta således kunna medföra avvikelse<br>från den mera schablonartade bedömning som annars bör göras. Det kan<br>t.ex. vara fråga om att den kränkte på grund av tidigare upplevelser har<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>51</p>
<p>påverkats särskilt starkt av ett angrepp på den personliga integriteten. I Prop. 2000/01:68<br>fall detta har varit förutsebart måste det också kunna beaktas vid<br>bedömningen av graden av kränkning (jfr rättsfallet NJA 1989 s. 374).</p>
<p>Regeringen instämmer i kommitténs uppfattning att graden av skuld<br>hos gärningsmannen i sig inte bör påverka ersättningens storlek. I stället<br>bör ersättningens storlek avgöras med hänsyn till graden av den<br>kränkning som brottsoffret kan anses ha utsatts för genom handlingen.<br>Graden av skuld hos gärningsmannen bör därför beaktas endast i den<br>mån kränkningen kan anses ha påverkats därav.</p>
<p>En fråga av principiell betydelse är om bedömningen av kränkningen i<br>det enskilda fallet bör påverkas av den skadelidandes eget uppträdande<br>vid skadctillfället. För att en allvarlig kränkning av den personliga<br>integriteten skall anses uppkomma krävs naturligtvis att angreppet riktar<br>sig mot någon som i viss mån värnar sin integritet. Som kommittén<br>framhåller kan detta knappast gälla den som inleder ett handgemäng och<br>därigenom själv riskerar att mötas med våld. Då får den skadelidande<br>anses genom sitt handlande i viss utsträckning ha gett upp kravet på<br>respekt för den personliga integriteten. Även i sådana fall där det inte är<br>fråga om provokation eller annat medvållande av den skadelidande utan<br>endast ett medvetet risktagande kan omständigheterna ge klart uttryck för<br>att personen i fråga inte värnar sin integritet på samma sätt som<br>människor i allmänhet gör. Även ett sådant medvetet risktagande kan<br>vara en omständighet som typiskt sett bidrar till att minska kränkningen<br>(jfr prop. 1998/99:41 s. 14). Som alltid kan dock omständigheterna i det<br>enskilda fallet vara speciella och motivera en annan bedömning.</p>
<p>När det gäller att bestämma storleken på cn kränkningsersättning finns<br>en rad omständigheter som bör beaktas. 1 enlighet med kommitténs<br>förslag bör det i skadeståndslagen anges vissa bedömningsgrunder för<br>ersättningens bestämmande. Det är naturligtvis inte möjligt att räkna upp<br>eller närmare precisera alla relevanta omständigheter i lagen. Att<br>bestämma vad som skall beaktas i ett enskilt fall är huvudsakligen en<br>uppgift för rättstillämpningen. Vissa faktorer är ändå så grundläggande<br>vid bestämmande av kränkningsersättning att de bör komma till uttryck i<br>lagen.</p>
<p>Allmänt sett innebär vissa typer av brott svårare kränkningar av den<br>personliga integriteten än andra, t.ex. sexualbrott och allvarliga vålds-<br>brott. Övergrepp som upprepas eller sker under en längre tidsrymd<br>innebär vidare typiskt sett svårare kränkningar av den personliga<br>integriteten än om motsvarande övergrepp sker vid endast ett tillfälle.<br>Vid bestämmandet av ersättningens storlek bör utgångspunkten därför<br>främst vara den kränkande handlingens art och varaktighet. Detta bör<br>komma till uttryck i lagtexten. Där bör även anges några omständigheter<br>som särskilt skall beaktas när ersättningen bestäms. Med tanke främst på<br>sexualbrotten bör föreskrivas att hänsyn skall tas till om övergreppet har<br>haft förnedrande eller skändliga inslag. En annan omständighet som bör<br>nämnas är om handlingen har varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla<br>för liv eller hälsa, vilket i första hand syftar på allvarligare våldsbrott.<br>Vidare bör särskilt beaktas om angreppet har riktat sig mot någon med<br>särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet eller om gärningen<br>har inneburit ett missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande.<br>Det senare tar framför allt sikte på sexuellt utnyttjande av underårig.<br>Slutligen bör, med tanke främst på ärekränkningsbrotten, anges att<br></p>
<p>52</p>
<p>särskild hänsyn skall tas till om handlingen har varit ägnad att väcka<br>allmän uppmärksamhet.</p>
<p>Ett par remissinstanser lämnar förslag på ytterligare omständigheter att<br>beakta särskilt. Som kommittén förordar bör lagen dock uttrycka de<br>typiskt sett viktigaste omständigheterna, och regeringen finner inte<br>motiverat att det i lagen anges fler än enligt kommitténs förslag. Det får<br>liksom tidigare ankomma på rättstillämpningen att utifrån förhärskande<br>etiska och sociala värderingar närmare precisera vilka hänsyn som skall<br>tas vid skadeståndets bestämmande. Med anledning av en synpunkt från<br>Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande angående angrepp på grund<br>av någons etniska ursprung eller sexuella läggning skall understrykas att<br>det vid bestämmande av kränkningsersättning måste beaktas om<br>angreppet strider mot grundläggande samhällsvärderingar, t.ex. att alla<br>människors värde är lika.</p>
<p>De lagändringar som regeringen föreslår i avsnitt 6.1 och 6.2 innebär<br>inga egentliga sakliga nyheter. I huvudsak är det fråga om förtydliganden<br>av vad som redan gäller. Ändringarna bör dock kunna möjliggöra en<br>generösare bedömning gentemot brottsoffret i vissa fall, t.ex. för den som<br>i ett utsatt yrke blir föremål för ett särskilt förnedrande och kränkande<br>angrepp.</p>
<h3>6.3 Ersättningens storlek</h3>
<p>Regeringens bedömning: Den höjning av ersättningsnivåerna i fråga<br>om kränkningsersättning som har skett är positiv. Den innebär att inga<br>lagändringar behövs.</p>
<p>Kommitténs bedömning: Det finns ingen anledning till en generell<br>höjning av ersättningsnivån för kränkningsersättning. För det stora<br>flertalet kränkningar är nivån någorlunda väl avvägd. Vid vissa<br>övergrepp är dock ersättningarna för låga, framför allt vid sexualbrott<br>och andra grova våldsbrott. Mer än en fördubbling i sådana fall är<br>emellertid inte motiverad. En viss höjning av ersättningsnivån vid<br>ärekränkningsbrott kan vara motiverad. De skadeståndsbelopp som<br>förekommer inom arbetsrätten bör därvid kunna utgöra ett riktmärke (se<br>SOU 1992:44 avsnitt 7.7).</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i huvudsak<br>med kommitténs bedömning eller har inget att invända mot den. Uppsala<br>tingsrätt anser att det saknas skäl att höja ersättningsbeloppen utöver den<br>utveckling som före betänkandet skett i praxis. Även Ansvarsför-<br>säkringens personskadenämnd anser att nivåerna för sexualbrott och<br>grova våldsbrott är ganska väl avvägda. Hovrätten över Skåne och<br>Blekinge varnar för alltför höga belopp och påpekar att man inte kan<br>bortse från risken att allt högre skadestånd kan vara ägnade att skapa<br>misstro mot målsägandens motiv för att anmäla brott. Sveriges domare-<br>förbund och Socialstyrelsen anser att högre belopp än vad kommittén<br>förordar bör komma i fråga för vissa kränkningar.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Som anges i avsnitt 3 var en av<br>huvuduppgifterna för kommittén att överväga om ersättningsnivåerna för<br>ideell skada bör höjas. Särskild uppmärksamhet skulle därvid ägnas åt<br>kränkningsersättning i samband med sexualbrott. Enligt sina tilläggs-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>53</p>
<p>direktiv skulle kommittén överväga en förändring av ersättningsnivån<br>och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer for andra<br>våldsbrott som ger utrymme tor inte bara en kompensation for lidandet<br>utan också hjälp till en förändring av livssituationen. I delbetänkandet<br>finns en redogörelse för vilka ersättningsnivåer avseende kränknings-<br>ersättning som då gällde (avsnitt 5.5).</p>
<p>Kommittén framhåller att vad som kan sägas vara en skälig ersätt-<br>ningsnivå vid olika slags kränkningar beror på vad man jämför med. Ser<br>man t.ex. på uppmärksammade fall i USA, där ersättning har betalats<br>med miljonbelopp, kan den svenska ersättningsnivån tyckas vara mycket<br>låg. Enligt kommittén är en sådan jämförelse dock knappast träffande,<br>eftersom det stora flertalet brottsoffer i USA får betydligt lägre ersättning<br>eller ingen ersättning alls. Synen på skadestånd är där också en helt<br>annan än i Sverige. 1 USA och en del andra länder ser man ersättningen<br>för ideell skada inte bara som en reparation eller som en upprättelse för<br>den skadelidande utan också som ett slags privatböter för den<br>skadeståndsskyldige (”punitive damages”). Skadeståndet har sålunda<br>även ett repressivt syfte, vilket i sig är ägnat att påverka ersättningens<br>storlek.</p>
<p>Det sagda visar att det kan vara vanskligt att göra internationella<br>jämförelser. Det finns ofta stora, principiellt viktiga skillnader mellan de<br>olika rättssystemen. En bedömning av ersättningsnivåerna i andra mer<br>jämförbara länder ger likväl enligt kommittén ingen anledning till en<br>generell höjning av ersättningen för kränkning. För vissa slags övergrepp<br>anser kommittén dock att ersättningen är för låg. Det gäller framför allt<br>vid sexualbrott och andra grova våldsbrott. Enligt kommittén är dock i<br>dessa fall mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med den då<br>gällande nivån inte motiverad.</p>
<p>När kommittén lämnade sitt betänkande om kränkningsersättning år<br>1992 låg den normala kränkningsersättningen till offer för fullbordade<br>våldtäkter på 40 000 kronor. Brottsoffermyndighetens nämnd beslutade<br>år 1999 att normalbeloppet för kränkningsersättning vid våldtäkt skulle<br>vara 75 000 kronor. Sedan betänkandet presenterades har det således<br>skett nästan en fördubbling av ersättningen i dessa fall. När det gäller<br>barn som har utsatts för incest eller liknande sexuella övergrepp låg den<br>normala ersättningen på 30 000 kronor i mitten av 1980-talet. Vid tiden<br>för kommitténs överväganden betalades normalt 70 000 kronor i kränk-<br>ningsersättning till barn som hade utsatts för sexuella övergrepp. I dag<br>betalar Brottsoffermyndighelen normalt ut 100 000 kronor i kränk-<br>ningsersättning. Högsta domstolen har också slagit fast att den allmänna<br>nivån för kränkningsersättning vid grövre sexualbrott mot barn bör ligga<br>vid just 100 000 kronor (se rättsfallet NJA 1997 s. 514). Det högsta<br>belopp som Brottsoffermyndigheten har betalat ut i kränkningsersättning<br>till ett barn som utsatts för sexuella övergrepp är 200 000 kronor.</p>
<p>I början av 1990-talet låg normalnivån för kränkningsersättning vid<br>andra allvarliga våldsbrott kring 15 000 kronor. Därefter har en avsevärd<br>höjning skett. Särskilt betydelsefulla är två avgöranden av Högsta<br>domstolen avseende försök till mord respektive grov misshandel (rätts-<br>fallen NJA 1991 s. 766 och NJA 1992 s. 541). Högsta domstolen dömde<br>ut, i det första fallet 70 000 kronor och i det andra fallet 75 000 kronor.<br>År 1995 beslutade Brottsoffermyndigheten att höja nivån för kränknings-<br>ersättning vid mordförsök till 100 000 kronor. Högsta domstolen har<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>54</p>
<p>anslutit sig till denna nivå (se rättsfallet NJA 1997 s. 315). Motsvarande<br>nivå torde gälla fall av mycket grov misshandel. År 1999 dömde Högsta<br>domstolen ut 60 000 kronor i kränkningsersättning i ett fall som gällde<br>grov misshandel (se rättsfallet NJA 1999 s. 441). Vid bank-, post- och<br>butiksrån och oprovocerad misshandel beviljar Brottsoffermyndigheten<br>normalt kränkningsersättning med 5 000 - 10 000 kronor. Vid rånbrotten<br>är ersättningar på mer än 10 000 kronor inte ovanliga, och betydligt<br>högre belopp har fastställt i särskilt allvarliga fall. Högsta domstolen har<br>i ett avgörande uttalat sig om ersättningsnivåerna vid rånbrott (rättsfallet<br>NJA 1997 s. 723). Avgörandet rörde ett grovt rån som pågick under mer<br>än 15 minuter och som genomfördes med synnerlig hänsynslöshet och<br>råhet. Bankpersonal och kunder erfor intensiva känslor av förnedring och<br>ångest. Några ur bankpersonalen hade fått en pistol tryckt mot sig.<br>Domstolen tillerkände de drabbade kränkningsersättning med som högst<br>50 000 kronor.</p>
<p>I sammanhanget bör nämnas att Brottsoffermyndigheten normalt inte<br>dömer ut ersättningsbelopp under 5 000 kronor, eftersom endast<br>allvarliga kränkningar berättigar till kränkningsersättning. I de fall lägre<br>ersättning har dömts ut beror det oftast på att högre belopp inte har<br>begärts.</p>
<p>Som kommittén påpekar kan det lidande som en ärekränkning innebär<br>inte i allmänhet jämföras med det lidande som tillfogas den som utsätts<br>for sexuella övergrepp eller andra grova våldsbrott. Kommittén menar<br>riktigt att det vid bedömningen av ersättningsnivån i dessa fall dock kan<br>beaktas att ersättningarna ofta utges av skadevållare som har förmåga att<br>betala dem och att ersättningarna därför kan ha en viss preventiv verkan.<br>Regeringen kan också instämma i kommitténs uppfattning att det vid<br>ersättning för denna typ av brott bör beaktas att brottet inte sällan medför<br>en ekonomisk förlust för den skadelidande som denne kan ha svårt att<br>styrka och att skadeståndet för kränkning därför kan tjäna även som<br>surrogat för denna ekonomiska förlust. Det kan här noteras att Högsta<br>domstolen i rättsfallet NJA 1994 s. 637 dömde ut betydande skadestånd.<br>Det rörde sig om ett tryckfrihetsmål som gällde förtal och grovt förtal,<br>bl.a. genom att en tidning publicerat fotomontage där bilder av vissa<br>kända personers ansikten hade fogats till pornografiska bilder.<br>Domstolen dömde ut 100 000 kr till var och en av målsägandena. De<br>höga skadestånden motiverades bl.a. av preventiva skäl.<br>Omständigheterna var dock speciella. När det gäller bedömningen av vad<br>som kan anses utgöra skälig ”normalersättning” vid ärekränkningsbrott<br>kan, i enlighet med kommitténs bedömning, de skadeståndsbelopp som<br>förekommer inom arbetsrätten utgöra ett lämpligt riktmärke.</p>
<p>Regeringen kan alltså konstatera att det skett betydande höjningar av<br>kränkningsersättningen och att höjningarna är betydligt kraftigare än vad<br>som följer av ändringarna i penningvärdet. Ersättningarna är i dag gene-<br>rellt sett betydligt högre än när kommittén påbörjade sitt arbete för drygt<br>tio år sedan. Då hävdades ofta i den allmänna debatten att skadestånden i<br>Sverige för kränkning av den personliga integriteten låg på en påfallande<br>låg nivå vid en internationell jämförelse. Detta torde inte längre kunna<br>hävdas, om man bortser från rättssystem där skadeståndet har ett delvis<br>annat syfte.</p>
<p>Regeringens slutsats är att ersättningsnivåerna har utvecklats och<br>utvecklas på ett sådant sätt att det inte finns anledning att ingripa med</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>55</p>
<p>lagstiftning. Dc nuvarande ersättningsnivåerna ligger i stort sett på den<br>nivå som kommittén förespråkar i 1992 års betänkande. Det bör liksom<br>tidigare vara de rältstillämpande organens uppgift att bestämma kränk -<br>ningsersättningens storlek och därvid göra en skönsmässig bedömning<br>baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar.</p>
<h3>6.4 Förlust av egendom med särskilt affektionsvärde</h3>
<p>Regeringens bedömning: Någon utökad möjlighet till ersättning för<br>förlust av egendom med särskilt affektionsvärde bör inte införas.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-<br>ning (se SOU 1992:44 avsnitt 7.9).</p>
<p>Remissinstanserna instämmer i eller har inget att invända mot<br>kommitténs bedömning.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 6.1 kan<br>kränkningsersättning även betalas vid vissa förmögenhetsbrott, t.ex. vid<br>bostadsinbrott med omfattande förstörelse eller andra särskilt skändliga<br>inslag. Generellt sett kan kränkningsersättning däremot inte betalas för<br>den kränkning som ett brottsligt angrepp på den skadelidandes egendom<br>kan innebära eller för det intrång i övrigt i den skadelidandes äganderätt<br>som en skada på dennes egendom utgör.</p>
<p>Kommittén tar upp frågan om det bör införas en särskild möjlighet till<br>ersättning av ideell natur för förlust av egendom med särskilt affek-<br>tionsvärde. Det är en fråga som tidigare har uppmärksammats i samband<br>med strävandena att stärka brottsoffrens ställning. Enligt gällande rätt<br>torde denna typ av förlust endast kunna ersättas om den på något sätt kan<br>hänföras till skada av ekonomiskt slag, dvs. om egendomen har ett affek-<br>tionsvärde även för andra än ägaren (t.ex. en släktklenod som har ett<br>affektionsvärde för flera i samma släkt).</p>
<p>I enlighet med kommitténs bedömning skulle det medföra betydande<br>praktiska svårigheter och olägenheter om en generell rätt till ersättning<br>för affektionsvärden infördes i svensk skadeståndsrätt. Den praktiska<br>betydelsen av en lagändring skulle bli begränsad, eftersom det i regel är<br>svårt för den skadelidande att bevisa en förlust av affektionsvärde. En<br>ersättningsrätt skulle vidare riskera att fördyra och komplicera skade-<br>regleringen. I varje enskilt fall måste man då utreda om den egendom<br>som skadats haft ett affektionsvärde för ägaren, och det lär inte vara lätt<br>att beräkna skadans storlek eller fastställa schabloner för en sådan<br>beräkning. Kommittén anmärker också att det dessutom är svårt att inse<br>varför en rätt till ersättning för affektionsvärde skulle begränsas till dc<br>fall där egendomen har förlorats eller skadats genom brott och inte<br>genom andra skadeståndsgrundande handlingar. Om en ersättningsrätt<br>infördes, borde den således snarast omfatta alla skadeståndsgrundande<br>handlingar. De samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan ersätt-<br>ningsrätt är oklara, och något godtagbart underlag för att införa en sådan<br>ordning finns inte i dag. Till detta kommer att man i de flesta andra<br>europeiska länder har intagit en mycket restriktiv hållning i frågan och att<br>ersättning inte utgår i något av dc övriga nordiska länderna.</p>
<p>56</p>
<p>I likhet med kommittén kan regeringen alltså inte förorda att en<br>möjlighet till ersättning för förlust av affektionsvärde införs i svensk rätt<br>i vidare mån än som redan gäller.</p>
<h3>6.5 Brottsskadelagen</h3>
<p>Regeringens förslag: Brottsskadeersättning för kränkning genom<br>brott skall betalas enligt väsentligen samma principer som skadestånd<br>för sådan kränkning. Brottsskadelagens bestämmelser om kränknings-<br>ersättning anpassas till de nya reglerna i skadeståndslagen. Brotts-<br>skadelagens regler om självrisk skall även gälla ersättning för<br>kränkning genom brott. Ett särskilt tak på tio basbelopp skall gälla för<br>kränkningsersättning.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag. Dock<br>föreslår kommittén inte att brottsskadelagens regler om självrisk skall<br>gälla för kränkningsersättning (se SOU 1992:4 s. 282 f.).</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan<br>instämmer i förslaget eller lämnar det utan någon invändning. Uppsala<br>tingsrätt anser att statens ansvar för kränkningsersättning bör begränsas<br>till de fall där svårt lidande förekommer. Den tidigare Brottsskade-<br>nämnden anser att brottsskadelagens regler om självrisk bör gälla även<br>för kränkningsersättning.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Staten betalar ut brottsskadeersätt-<br>ning enligt brottsskadelagen om ett brottsoffer inte kan få sina skador<br>ersatta av skadevållaren och inte heller genom någon försäkring eller<br>annan ersättningsform. Brottsskadeersättning betalas i första hand för<br>personskador och för kränkning. Frågor om brottsskadeersättning prövas<br>av Brottsoffermyndigheten, vilken år 1994 ersatte Brottsskadenämnden.<br>Enligt regeringens mening bör staten även fortsättningsvis garantera<br>brottsoffer rätt till kränkningsersättning när sådan ersättning inte kan fås<br>från annat håll.</p>
<p>Regeringens förslag i avsnitt 6.1 innebär att skadeståndslagens bestäm-<br>melse om kränkningsersättning utformas som en egen ansvarsregel. Detta<br>bör få till följd att motsvarande ändring görs i brottsskadelagen.<br>Brottsskadeersättning för kränkning bör alltså bli en särskild ersättnings-<br>typ i brottsskadelagen. I brottsskadelagen bör även tas in en erinran om<br>att skadeståndslagens principer för bestämmande av skadestånd med<br>anledning av kränkning gäller för fastställande av brottsskadeersättning<br>för sådan kränkning (jfr avsnitt 6.2).</p>
<p>Enligt 10 § brottsskadelagen avräknas ett självriskbelopp vid person-<br>skada. Detta gäller dock inte, om det finns särskilda skäl att inte avräkna<br>självrisk. Konstruktionen innebär att reglerna om självrisk gäller även för<br>kränkningsersättning. Som kommittén konstaterar innebär det förhållan-<br>det att kränkningsersättning föreslås utgöra en egen ersättningstyp att<br>bestämmelserna om avräkning av självriskbelopp i 10 § inte längre blir<br>tillämpliga på ersättningen, om inte också en följdändring görs i 10 §.<br>Enligt kommittén bör någon sådan följdändring inte göras, varvid det<br>hänvisas till att det över huvud taget inte torde finnas utrymme för att<br>avräkna självriskbelopp när det gäller kränkningsersättning. Kommittén<br>menar nämligen att det alltid lär finnas särskilda skäl mot att avräkna</p>
<p>57</p>
<p>självrisk från kränkningsersättning. Denna slutsats kritiseras emellertid<br>av den tidigare Brottsskadenämnden, som påpekar att självriskavdrag i<br>själva verket vanligtvis görs i praxis även när enbart kränkningsersätt-<br>ning betalas ut. Det kan oekså konstateras att inte heller nuvarande<br>Brottsoffermyndigheten anser att det alltid finns särskilda skäl mot<br>avräkning av självrisk vid kränkningsersättning. Myndigheten har<br>sålunda fortsatt att tillämpa tidigare praxis. Enligt regeringen finns det<br>inte skäl att nu genom lagstiftning hindra en sådan praxis. Reglerna om<br>självriskavdrag bör alltså även i fortsättningen vara tillämpliga på<br>kränkningsersättning.</p>
<p>En särskild fråga är om två självrisker skall avräknas när den<br>skadelidande får ersättning för både personskada och kränkning. Många<br>gånger kan detta framstå som orimligt, t.ex. när det är samma angrepp<br>som har orsakat både personskadan och kränkningen. I andra fall kan det<br>vara naturligt med två självrisker. Eftersom kränkning i fortsättningen<br>hålls tydligt isär från personskada, är det mest konsekvent att öppna<br>möjligheten att göra avdrag för två självrisker (jfr nedan om maximi-<br>beloppet för ersättning). Det skall därvid noteras att självrisk inte skall<br>avräknas om det finns särskilda skäl mot sådan avräkning (10 § andra<br>stycket brottsskadelagen). Det torde förhållandevis ofta finnas särskilda<br>skäl mot att avräkna dubbla självrisker.</p>
<p>I 11 § brottsskadelagen anges beloppsgränser för brottsskadeersätt-<br>ningen. Sålunda gäller ett tak på tjugo basbelopp för ersättning med<br>anledning av personskada. För ersättning som fastställs i form av livränta<br>är taket tre basbelopp per år. Vad gäller sakskada och ren förmögen-<br>hetsskada gäller ett tak på tio basbelopp. Till följd av brottsskadelagens<br>nuvarande utformning omfattar taket på tjugo basbelopp för person-<br>skadeersättning även kränkningsersättning. Eftersom kopplingen mellan<br>personskada och kränkning föreslås upphöra, bör en särskild takregel<br>införas för kränkningsersättningen. Som kommittén föreslår bör taket<br>vara tio basbelopp. Eftersom kränkningsersättningen hittills ersatts som<br>personskada och sålunda måst rymmas inom det högsta beloppet för<br>personskada, blir ändå det sammanlagda högsta beloppet för ersättning<br>för personskada och för kränkning högre än i dag.</p>
<h2>7 Skall rätten till ideellt skadestånd kunna<br>ärvas?</h2>
<p>Regeringens förslag: Rätten till skadestånd för ideell skada vid<br>personskada och för kränkning genom brott skall kunna ärvas i större<br>utsträckning än i dag. Vid den skadelidandes död skall rätten till<br>ersättning gå över till arvingarna, om krav på ersättning har framställts<br>före dödsfallet.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag (se<br>SOU 1995:33 avsnitt 5.4).</p>
<p>Remissinstanserna tillstyrker överlag förslaget eller lämnar det utan<br>någon invändning. Några remissinstanser, däribland Försäkringsjuri-<br>diska föreningen, anser dock att det saknas skäl för en ändring av</p>
<p>58</p>
<p>rättsläget på denna punkt. Brottsoffermyndigheten anser att rätten till<br>skadeståndet bör gå över till arvingarna även när krav inte har framställts<br>före dödsfallet.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: När en fordran på skadestånd väl har<br>betalats ingår det utbetalda beloppet i den skadelidandes förmögenhet<br>och kan vid dennes död ärvas på samma sätt som andra tillgångar i<br>dödsboet. Det gäller oavsett om skadeståndet avser ekonomisk eller<br>ideell skada. Innan en fordran på skadestånd har betalats är utgångs-<br>punkten såvitt gäller ekonomisk skada att fordringen vid den skade-<br>lidandes död utgör en förmögenhetsrättslig tillgång i dennes dödsbo. Är<br>fordringen då inte slutligt fastställd, faller den dock bort till den del den<br>avser tiden efter dödsfallet. Någon ekonomisk förlust uppkommer ju inte<br>för denna tid. I denna situation är det alltså bara skadestånd för tiden<br>fram till dödsfallet som går över på arvingarna. I gengäld kan den<br>skadelidandes efterlevande få en egen rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 §<br>skadeståndslagen för förlust av underhåll.</p>
<p>En obetald fordran på ekonomiskt skadestånd går alltså över till<br>arvingarna, dock att en fordran som inte har fastställts innan den skade-<br>lidande dör går över endast till den del den avser tiden före dödsfallet.<br>Beträffande en obetald fordran på ideell skada gäller den motsatta<br>utgångspunkten. Rätten till skadestånd för ideell skada vid personskada<br>och för kränkning går inte till någon del över på den skadelidandes<br>arvingar, om inte skadeståndet har fastställts före dödsfallet. I sådana fall<br>kan rätten till ideellt skadestånd alltså inte ärvas.</p>
<p>Det sagda framgår av rättspraxis. Någon uttrycklig lagbestämmelse<br>finns inte.</p>
<p>I likhet med kommittén anser regeringen att det finns anledning att<br>ändra de nuvarande principerna. Som kommittén framhåller torde en<br>fordran på skadestånd i allmänhet vara förfallen till betalning i den<br>mening som avses i räntelagen (1976:635) i och med att krav har<br>framställts och behövlig utredning har lagts fram (se rättsfallet NJA 1991<br>s. 796 och prop. 1975:102 s. 126). Skadeståndet skall alltså betalas i sin<br>helhet så snart som dessa förutsättningar är uppfyllda, och enligt 4 §<br>andra stycket räntelagen börjar dröjsmålsränta löpa på detta belopp en<br>månad senare. Det förefaller inkonsekvent att denna skyldighet faller<br>bort ifall den skadelidande dör innan skyldigheten har infriats. Och det<br>gäller även i fråga om sanktionen för underlåtenhet att infria skyldig-<br>heten, dvs. upplupen men inte betald dröjsmålsränta. Ju längre det dröjer<br>innan ersättningen fastställs, desto större är risken att ersättningen aldrig<br>betalas ut. I vissa fall, t.ex. när skadevållaren avsiktligt förhalar skade-<br>ståndsärendet, ter det sig orimligt att skadeståndsskyldigheten skulle<br>bortfalla om den skadelidande inte överlever tills skadan reglerats.</p>
<p>Frågan är då vilka förutsättningar som bör gälla för att rätten till<br>skadeståndet skall gå över till den skadelidandes arvingar. En tänkbar<br>lösning är att ersättningen går över till arvingarna om den skadelidande<br>avlider efter det att hans fordran på skadestånd har förfallit till betalning.<br>Men en sådan tidsgräns är inte invändningsfri. För att förfallodagen skall<br>inträda krävs nämligen att den skadelidande kan anses ha lagt fram den<br>utredning som skäligen kan begäras av honom. Frågan om detta krav är<br>uppfyllt kan vara svår att bedöma och kan därmed ge upphov till ett<br>oönskat osäkerhetstillstånd. En princip som är lättare att tillämpa är att i</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>59</p>
<p>stället dra gränsen vid den tidpunkt när krav på ersättningen har fram-<br>ställts, vilket kommittén förordar.</p>
<p>Ytterligare en möjlighet kunde vara att låta rätten till ersättning gå över<br>till arvingarna även om den skadelidande inte ens har framställt något<br>krav på ersättning innan han avled. Denna lösning förordas av<br>Brottsoffermyndigheten av det skälet att en sådan ordning är ännu lättare<br>att tillämpa. Den skulle emellertid innebära att man i alltför hög grad<br>kom i konflikt med syftet med det ideella skadeståndet, nämligen att<br>kompensera den skadelidande för det psykiska och fysiska lidande som<br>han eller hon har drabbats av till följd av skadan. Ibland skulle det<br>dessutom vara mycket svårt att fastställa skadan, om den skadelidande<br>inte ens framställt ett yrkande.</p>
<p>Enligt regeringen är det i stället naturligt att uppställa den förut-<br>sättningen att den skadelidande i viss utsträckning måste ha varit aktiv<br>för att få ut skadeståndet. I flertalet fall lär det inte vara svårt att avgöra<br>om ett krav på ersättning har framställts före dödsfallet. Regeringen anser<br>således att den av kommittén föreslagna lösningen är den lämpligaste.<br>Som kommittén förordar bör samma regler gälla vid ersättning för ideell<br>skada vid personskada och vid ersättning för kränkning genom brott.</p>
<p>Regeringen föreslår alltså att nuvarande principer ändras. Rätten till<br>skadestånd för ideell skada bör övergå till den skadelidandes arvingar om<br>den skadelidande har krävt ersättning före dödsfallet. En särskild<br>bestämmelse om detta bör tas in i skadeståndslagen. Den nya regeln i<br>skadeståndslagen bör gälla även trafikskadeersättning och brottsskade-<br>ersättning.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<h2>8 Skadeprövningsnämndernas roll</h2>
<p>Regeringens bedömning: Schabloner för ersättning vid ideell skada<br>kan även fortsättningsvis bestämmas i den verksamhet som försäk-<br>ringsbolagens skadeprövningsnämnder bedriver. Det nuvarande sam-<br>spelet mellan nämnderna, Brottsoffermyndigheten och domstolarna<br>fungerar bra. Det finns alltså inte anledning att genom lagstiftning<br>försöka styra prövningen till domstolarna.</p>
<p>Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-<br>ning (se SOU 1995:33 avsnitt 5.8).</p>
<p>Remissinstanserna är överlag positiva till kommitténs bedömning<br>eller har inget att invända mot den.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: I svensk skadeståndsrätt gäller -<br>och bör även i fortsättningen gälla - att den skadelidande skall ha full<br>ersättning för sin skada. Detta innebär dock särskilda problem vid ideell<br>skada, eftersom det inte finns några objektiva grunder för att mäta den<br>förlust som den ideella skadan har medfört för den skadade. Det är därför<br>naturligt att denna ersättning måste bestämmas mer schablonmässigt än<br>när det gäller ekonomiska skador. Att skadestånd bestäms efter<br>standardiserade normer har många fördelar. Det innebär att man kan<br>undvika godtycke och att det blir lättare att avgöra vilket skadestånds-<br>belopp som skall betalas. Det förenklar skaderegleringen och underlättar<br>frivilliga överenskommelser. Intresset av likabehandling och förutsebar-</p>
<p>60</p>
<p>het talar för att även domstolarna använder sig av sådana schabloner i de<br>fall som prövas där. Som regeringen redan tidigare har konstaterat bör<br>ersättningsschabloner utvecklas i rättstillämpningen och inte slås fast i<br>lag.</p>
<p>I kommitténs uppdrag ingick att överväga om det är möjligt att ge<br>domstolarna en mer framträdande roll när det gäller rättsbildningen<br>rörande ersättningens storlek.</p>
<p>Vad först gäller fastställande av ersättning för ideell skada vid person-<br>skada behandlas en väsentlig del av ersättningsanspråken av Trafik-<br>skadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Kom-<br>mittén konstaterar att det är ytterst få av dessa ärenden som går vidare till<br>domstol, även om prövningen i dessa nämnder inte hindrar parterna att<br>föra talan vid domstol. Systemet med skadeprövningsnämnder är något<br>som Sverige och Finland torde vara tämligen ensamma om i Europa. I<br>andra länder står ofta bara möjligheten till domstolsprövning till buds för<br>den skadelidande som är missnöjd med försäkringsbolagets ställnings-<br>tagande i en ersättningstvist.</p>
<p>1 likhet med kommittén ser regeringen många fördelar med det svenska<br>systemet med skadeprövningsnämnder. Detta tvistlösningssystem inne-<br>bär tveklöst en stor avlastning för domstolarna. Ett system med domstol<br>som enda tvistlösningsaltemativ skulle sannolikt vara mycket kostsamt<br>för samhället. Även för de skadelidande blir kostnaderna ofta betydligt<br>högre i en process vid domstol än vid en prövning i skadeprövnings-<br>nämndema. Själva förfarande vid nämnderna är i princip kostnadsfritt för<br>de skadelidande. Rättssystemet skulle vidare knappast ha den fasthet som<br>utmärker tillämpningen i dag, om inte dessa nämnder funnits. De främjar<br>sålunda en enhetlig skadereglering. I det fåtal fall där ersättningsfrågan<br>drivits vidare till domstol har nämndernas praxis också i allmänhet<br>godtagits.</p>
<p>Självfallet kan dock nämndernas yttranden inte ha samma auktoritet<br>som avgöranden av Högsta domstolen. Från principiell synpunkt kan det<br>också vara betänkligt om rättsbildningen på ett centralt område inom<br>civilrätten i så liten grad styrs av de allmänna domstolarna. Det är därför<br>positivt att kunna konstatera att Högsta domstolen i ett ökat antal fall<br>under senare år har tagit ställning i olika frågor rörande ideell<br>personskadeersättning.</p>
<p>Även när det gäller fastställande av kränkningsersättning har kom-<br>mittén kommit fram till att samspelet mellan domstolar och nämnder<br>(främst dåvarande Brottsskadenämnden, nuvarande Brottsoffermyndig-<br>heten) fungerar bra. Kommittén lämnar inga förslag till förändringar. I<br>praktiken utgår ofta kränkningsersättning från överfallsskyddet i hemför-<br>säkringarna eller i form av brottsskadeersättning som beviljas av<br>Brottsoffermyndigheten. Ofta hänskjuts anspråk på kränkningsersättning<br>från hemförsäkringarna till Ansvarsförsäkringens personskadenämnd.<br>Praxis hos Brottsoffermyndigheten och Ansvarsförsäkringens person-<br>skadenämnd har ofta styrt domstolarnas praxis när det saknats väg-<br>ledande avgöranden från Högsta domstolen. Högsta domstolen har också<br>i vissa fall tagit intryck av den praxis som utvecklats hos Brottsoffer-<br>myndigheten (se t.ex. rättsfallet NJA 1997 s. 315). När Högsta domstolen<br>gör vägledande uttalanden om ersättningsnivåerna får det å sin sida ofta<br>direkt genomslag i nämndernas praxis. Som har framgått av avsnitt 6.3</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>61</p>
<p>har rättsutvecklingen på senare år också alltmer kommit att styras genom<br>Högsta domstolen.</p>
<p>Regeringen delar kommitténs bedömning att detta samspel mellan<br>domstolar och nämnder fungerar på ett bra sätt i dag och alt den<br>nuvarande ordningen är tillfredsställande. Det finns sålunda inte<br>anledning att genom lagstiftning försöka styra prövningen till<br>domstolarna.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<h2>9 Ikraftträdande</h2>
<p>Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna skall träda i kraft<br>den 1 januari 2002. Några övergångsbestämmelser införs inte.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör kunna träda i<br>kraft den 1 januari 2002.</p>
<p>Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer tillämpas nya skade-<br>ståndsregler endast på skadefall som har inträffat efter ikraftträdandet (se<br>SOU 1992:84 s. 281 med hänvisningar). Dessa principer bör tillämpas<br>också på de regler som föreslås i detta lagstiftningsärende. Någon<br>övergångsbestämmelse om detta behövs inte (jfr prop. 1975:12 s. 143).</p>
<h2>10 Ekonomiska konsekvenser</h2>
<p>Regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna kan medföra<br>mindre kostnadsökningar för staten i form av brottsskadeersättning.<br>Dessa ökade kostnader ryms dock inom anslaget för brottsskade-<br>ersättning på den nivå anslaget har i dag.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Betalning av skadestånd innebär<br>i sin renodlade form en förmögenhetsöverföring från den skadestånds-<br>skyldige till den skadelidande. I de flesta fall betalas inte ersättningen av<br>den primärt skadeståndsskyldige. Denne kanske saknar ekonomiska<br>tillgångar, skyddas av någon försäkring eller är helt enkelt okänd.<br>Ersättning för personskada betalas i praktiken ofta från en försäkring,<br>t.ex. trafikförsäkringen eller trygghetsförsäkringen vid arbetsskada.<br>Ersättning för kränkning genom brott betalas ofta från överfallsskyddct i<br>brottsoffrets hemförsäkring. Vid skada på grund av ett brott kan dock<br>ersättningen i sista hand komma att betalas av staten (Brottsoffer-<br>myndigheten) i form av brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen.</p>
<p>De utökade möjligheterna till skadestånd för psykiska besvär som<br>föreslås i avsnitt 5.2 påverkar i mycket liten utsträckning Brottsoffer-<br>myndighetens verksamhet. Även förslaget om ökade möjligheter att<br>ersätta anhörigas kostnader (5.1.1) och förslaget om att skadestånd för<br>ideell skada skall kunna ärvas (avsnitt 7) torde ha ringa betydelse. Vad<br>som har föreslagits angående omprövning av skadestånd (5.3) tillämpas<br>redan av Brottsoffermyndigheten. När det gäller just dc särskilt utsatta<br>yrkesgrupper som utsätts för brott i tjänsten kan det i och for sig inte<br>uteslutas att det uppkommer vissa kostnadseffekter för Brottsoffer-</p>
<p>62</p>
<p>myndigheten. De ökade kostnaderna torde dock uppgå till högst ett par<br>hundra tusen kronor per år, vilket endast är en bråkdel av nuvarande<br>anslag för brottsskadeersättning som uppgår till 74 miljoner kronor.</p>
<p>Enligt regeringens bedömning blir kostnadseffekterna för Brottsoffer-<br>myndigheten så små att de bör rymmas under anslaget för brottsskade-<br>ersättning på den nivå anslaget har i dag. I övrigt finns det ingen anled-<br>ning att anta att förslagen kommer att medföra några ökade kostnader för<br>det allmänna.</p>
<p>Som tidigare sagts kommer de utökade möjligheter till skadestånd som<br>föreslås till huvudsaklig del att belasta olika former av försäkringar.</p>
<p>Som konstaterats i avsnitt 5.2 torde den utvidgade rätten till ersättning<br>för psykiska besvär vid en anhörigs död endast innebära mindre<br>kostnader för försäkringskollektivet, främst i form av något höjda<br>trafikförsäkringspremier. Även övriga förslag lär endast medföra små<br>kostnadsökningar för försäkringarna. Regeringens förslag i avsnitt 5.1.4<br>om en ökad schablonisering av vissa skadeföljder som i dag ersätts som<br>olägenheter i övrigt kommer samtidigt att minska administrations-<br>kostnaderna vid försäkringsbolagens skadereglering. Denna kostnads-<br>besparing kan antas uppväga en del av den kostnadsökning förslagen i<br>övrigt kan medföra. Förslagen torde således endast leda till mindre<br>höjningar av trafikförsäkringspremiema. För andra försäkringar är<br>kostnadseffekterna obetydliga.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<h2>11 Författningskommentar</h2>
<h3>11.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen</h3>
<h3>(1972:207)</h3>
<p>Ändringarna i skadeståndslagen är i redaktionellt hänseende tämligen<br>stora. Härigenom uppnås en klarare systematik. Lagens grundläggande<br>ansvarsregler har samlats i de inledande bestämmelserna i 2 kap.<br>Bestämmelsen om kränkningsersättning har utformats som en egen<br>ansvarsregel och förts över till 2 kap. I 3 kap. har gjorts ändringar i<br>huvudsak med anledning av att bestämmelsen om kränkningsersättning<br>blivit en egen ansvarsregel. Även i 5 och 6 kap. har redaktionella<br>ändringar gjorts.</p>
<p>De sakliga ändringarna avser i stor utsträckning förtydliganden och<br>preciseringar av gällande rätt. En utvidgning av skadeståndsansvaret sker</p>
<p>1 fråga om psykiskt lidande vid anhörigs död (5 kap. 2 § första stycket 3).<br>Vidare utvidgas rätten till ersättning för anhörigas kostnader vid<br>personskada (5 kap. 1 § första stycket 1) liksom möjligheten att ompröva<br>ersättning för kostnader och för ideell skada vid personskada (5 kap. 5 §<br>första stycket). Rätten att ärva den skadelidandes rätt till ersättning för<br>ideell skada utvidgas (6 kap. 3 §).</p>
<h4>2 kap. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande</h4>
<p>1 § Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller<br>sakskada skall ersätta skadan.</p>
<p>63</p>
<p>Paragrafen är i sak oförändrad. I paragrafen angavs tidigare att den gällde<br>”såvida inte annat följer av denna lag”. Mot bakgrund av övriga<br>redaktionella ändringar har hänvisningen bedömts överflödig och har<br>därför tagits bort.</p>
<p>2 § Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta<br>skadan.</p>
<p>Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 4 §.</p>
<p>3 § Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar<br>ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den<br>skada som kränkningen innebär.</p>
<p>Paragrafen, som ersätter den tidigare bestämmelsen i 1 kap. 3 §, anger<br>förutsättningarna för kränkningsersättning. Överväganden finns i avsnitt<br>6.1.</p>
<p>Enligt paragrafen skall den som allvarligt kränker någon annan genom<br>brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära<br>ersätta den skada som kränkningen innebär. I 5 kap. 6 § anges riktlinjer<br>för hur ersättningen skall bestämmas. Även brott utanför brottsbalken<br>kan grunda rätt till kränkningsersättning.</p>
<p>Angrepp mot annans person avser den kroppsliga integriteten. Hit hör<br>misshandel, grov misshandel och försök till mord. Andra exempel är våld<br>mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman liksom övergrepp i<br>rättssak när den angripne utsätts för våld. Även vållande till kroppsskada<br>eller sjukdom kan ge rätt till kränkningsersättning (se rättsfallen NJA<br>1997 s. 315 och NJA 1997 s. 572).</p>
<p>Angrepp mot annans frihet avser den enskildes rörelse- och handlings-<br>frihet. Exempel på sådana brott är människorov, olaga frihetsberövande,<br>försättande i nödläge och olaga tvång. Hit hör även rån och utpressning.</p>
<p>Angrepp mot annans frid avser främst den enskildes rätt att få vara i<br>fred och hålla sitt privatliv okänt för andra. Hit hör olaga hot, hem-<br>fridsbrott, ofredande, brytande av post- eller telchemlighet, intrång i<br>förvar och olovlig avlyssning. Andra exempel på sådana brott som utgör<br>brott mot annans frid och kan innefatta en allvarlig kränkning är hot mot<br>tjänsteman samt förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättssak om<br>gärningen innefattar hot.</p>
<p>Överträdelse av besöksförbud innebär ofta att den som förbudet avser<br>att skydda utsätts för ett brott mot sin frid. Om den som förbudet gäller<br>inte har gjort mer än uppehållit sig inom det förbjudna området utan att<br>söka kontakt med den skyddade, torde dock sällan någon allvarlig<br>kränkning av dennes frid ha uppkommit. Annorlunda kan det förhålla sig<br>om den som har besöksförbud uppför sig på ett sådant sätt att agerandet<br>är ägnat att framkalla oro och ängslan hos den skyddade.</p>
<p>För alt en enskild person skall kunna anses allvarligt kränkt krävs att<br>han eller hon är i särskild grad berörd av brottet. Framkallande av fara<br>för annan kan sålunda innebära ett brott som innefattar angrepp mot<br>annans frid, om gärningsmannen medvetet har utsatt en eller liera be-<br>stämda personer för en konkret fara (jfr rättsfallet NJA 1999 s. 334).<br>Detta gäller även andra brott som innefattar framkallande av fara för<br>annan, t.ex. mordbrand och andra allmänfarliga brott. Däremot torde det</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>64</p>
<p>inte kunna betraktas som en fridskränkning när enbart en obestämd krets<br>personer har löpt risk att skadas (jfr rättsfallet NJA 1998 s. 310).</p>
<p>Förmögenhetsbrott ger normalt ingen rätt till kränkningsersättning. Det<br>är dock inte uteslutet. En grov stöld som sker genom intrång i annans<br>bostad kan utgöra ett angrepp mot annans frid och innebära en allvarlig<br>kränkning. Så är fallet om bostaden har skövlats eller om brottet haft<br>andra särskilt hänsynslösa inslag. Ett annat förmögenhetsbrott som torde<br>berättiga till kränkningsersättning i vissa fall är skadegörelse, nämligen<br>när skadegörelsen samtidigt innebär ett ofredande. I övrigt är förmögen-<br>hetsbrott, såsom bedrägeribrott, förskingringsbrott och borgenärsbrott,<br>normalt av sådant slag att det inte är fråga om något angrepp enligt<br>förevarande paragraf.</p>
<p>Sexualbrotten kan innefatta angrepp såväl mot annans person som mot<br>annans frihet eller frid. Det gäller särskilt våldtäkt och vissa fall av<br>sexuellt tvång. Sexualbrott som inte innebär tvång i straffrättslig mening<br>utgör angrepp mot annans frid och i många fall även mot annans person.<br>Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning kan innefatta an-<br>grepp både mot annans person och mot annans frihet eller frid.</p>
<p>Angrepp mot annans ära tar sikte på kränkningar av någon annans<br>anseende eller självkänsla. I första hand avses ärekränkningsbrotten. Hit<br>hör också mened, om gärningsmannen haft uppsåt att skada en oskyldig<br>person. Detsamma gäller falskt eller obefogat åtal, falsk eller obefogad<br>angivelse samt falsk eller vårdslös tillvitelse.</p>
<p>Vid bedömningen om kränkningen är att anse som allvarlig bör<br>beaktas samtliga omständigheter kring handlingen. Här kan man hämta<br>viss ledning av den uppräkning som görs i 5 kap. 6 § rörande de faktorer<br>som påverkar skadeståndets bestämmande. Bagatellartade kränkningar<br>bör inte medföra att skadestånd skall betalas enligt paragrafen. Det kan<br>nämnas att Brottsoffermyndigheten i sin praxis har ansett att en allvarlig<br>kränkning inte kan uppskattas till ett lägre belopp än 5 000 kronor.</p>
<p>Vad som är att anse som en allvarlig kränkning får bedömas från fall<br>till fall. Därvid bör samtliga relevanta omständigheter tillmätas betydel-<br>se. Det är klart att sexualbrotten är sådana att de regelmässigt innebär en<br>allvarlig kränkning. Sådant sexuellt ofredande som enbart består i att<br>någon blottar sig torde dock endast i undantagsfall anses innebära en så<br>allvarlig kränkning att ersättning skall betalas. Även de flesta våldsbrott<br>far anses medföra en allvarlig kränkning. Också ringa fall av misshandel<br>kan innefatta en allvarlig kränkning, t.ex. om misshandeln sker under<br>uppmärksammade former eller på annat sätt har ärekränkande inslag.<br>Våldsamt motstånd torde endast i vissa undantagsfall innebära en allvar-<br>lig kränkning och ge rätt till ersättning.</p>
<p>En allvarlig kränkning av den personliga integriteten förutsätter att<br>angreppet riktar sig mot någon som åtminstone i viss mån värnar sin<br>integritet. En person som inleder ett handgemäng och därigenom själv<br>riskerar att mötas med våld måste anses delvis ha gett upp kravet på<br>respekt för den personliga integriteten. Om våldet i ett sådant fall inte är<br>allvarligt i förhållande till provokationen, kan det knappast anses leda till<br>en allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Skulle våldet<br>däremot vara allvarligare, kan det vara fråga om en sådan kränkning som<br>ger rätt till ersättning. Då kan det medvetna risktagandet i stället beaktas<br>när ersättningens storlek bestäms. Att på detta sätt ta hänsyn till den<br>skadelidandes eget förhållningssätt torde bli aktuellt främst vid mindre</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>65</p>
<p>3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 68</p>
<p>grova våldsbrott, ofredanden och ärekränkningsbrott. Den skadelidandes<br>uppträdande vid sexualbrott saknar som regel betydelse för frågan om<br>det är en allvarlig kränkning eller inte.</p>
<p>Frågan vilka möjligheter en person som tillhör en särskilt utsatt yrkes-<br>grupp har att få kränkningsersättning för brott som han eller hon utsätts<br>för i tjänsten har behandlats i avsnitt 6.1 i övervägandena. Personer i en<br>del yrkesgrupper, t.ex. poliser och vissa anställda inom kriminalvården<br>och psykiatrin, har anledning att räkna med att mötas med vissa mindre<br>grova angrepp i arbetet och har också i praktiken en beredskap för detta.<br>Det ligger i sakens natur att det då krävs något mer än normalt för att en<br>allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Detta synsätt bör dock inte<br>dras så långt att den personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även<br>om det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att hantera våldsamma<br>och stökiga personer, bör ersättning ofta kunna ges när denne i tjänsten<br>utsätts för en brottslig kränkning som är skym fl ig och direkt angriper den<br>privata sfären. Ett exempel kan vara ett sådant renodlat kränkande<br>angrepp som att bli spottad rakt i ansiktet.</p>
<p>Den som har orsakat en allvarlig kränkning genom ett sådant brott som<br>sägs i paragrafen skall ersätta den skada som kränkningen innebär.<br>Begreppet skada är här avsett att väsentligen motsvara det begrepp -<br>lidande - som hittills har använts för motsvarande situationer, dock med<br>den skillnaden att det i mindre mån syftar på den skadelidandes egen<br>upplevelse. Avsikten är sålunda att skadan i huvudsak skall bedömas<br>utifrån objektiva kriterier. Sådana kriterier anges i 5 kap. 6 §, där det som<br>tidigare sagts finns riktlinjer för hur ersättningen skall bestämmas. I<br>motiven till den bestämmelsen framgår också att det bör finnas ett visst<br>utrymme att ta hänsyn till den drabbades upplevelse i det enskilda fallet.</p>
<p>Det är sålunda ”skadan” som ersätts och alltså - i strängt logisk<br>mening - inte ”kränkningen”. Att lagen har utformats på det sättet är av<br>skäl som närmast är av systematisk art. Det torde dock på det hela taget<br>sakna betydelse för den sakliga bedömningen. Lagen anger att det är den<br>skada som kränkningen ”innebär” som skall ersättas. Det får därför anses<br>korrekt att tala om en ersättning för själva kränkningen.</p>
<p>4 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt<br>arton år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans<br>ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvars-<br>försäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omstän-<br>digheter.</p>
<p>Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 2 §.</p>
<p>5 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada under påverkan av en<br>allvarlig psykisk störning eller av någon annan psykisk störning som inte<br>är självförvållad och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är<br>skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet,<br>föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt<br>övriga omständigheter.</p>
<p>Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 3 §.</p>
<p>6 § För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott skall<br>ersättning enligt denna lag inte betalas enbart på den grund att straff för<br>underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>66</p>
<p>Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 5 §. På förslag av<br>Lagrådet har paragrafen behållits i 2 kap.</p>
<h4>3 kap. Skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna</h4>
<p>1 § Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta</p>
<p>1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller<br>försummelse i tjänsten,</p>
<p>2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom<br>brott, och</p>
<p>3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt<br>som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten.</p>
<p>I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även<br>vad som sägs nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en kommun<br>gäller också ett landsting och ett kommunalförbund.</p>
<p>1 paragrafen har första stycket redigerats om med anledning av att<br>kränkning har blivit en egen skadetyp. Där har lagts till en uttrycklig<br>bestämmelse om att arbetsgivaransvaret omfattar sådan kränkning som<br>avses i 2 kap. 3 §. Tillägget innebär, till följd av den nya regeln om<br>kränkningsersättning i 2 kap. 3 §, en marginell ändring i sak. Det skall<br>observeras att hänvisningen till 2 kap. 3 § innebär att alla de krav som<br>ställs i den paragrafen gäller för att skadeståndsskyldighet skall föreligga<br>enligt förevarande bestämmelse. Det fordras alltså både brott och fel och<br>försummelse i tjänsten.</p>
<p>Den bestämmelse som hittills funnits i 3 kap. 2 § andra stycket har<br>flyttats till andra stycket i förevarande paragraf. Detta innebär sakligt sett<br>inget nytt men klargör direkt i lagen att bestämmelsen i 3 kap. 3 § om<br>ansvar för felaktig myndighetsinformation även är tillämplig på landsting<br>och kommunalförbund.</p>
<p>2 § Staten eller en kommun skall ersätta</p>
<p>1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas<br>genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för<br>vars fullgörande staten eller kommunen svarar, och</p>
<p>2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i<br>2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning</p>
<p>Paragrafen har redigerats om och försetts med en uttrycklig bestämmelse<br>av innebörd att ansvaret för staten och kommunerna omfattar kränkning<br>enligt 2 kap. 3 §. Tillägget innebär endast en marginell ändring i sak (se<br>kommentaren till 3 kap. 1 §). Det skall noteras att skadeståndsansvaret<br>vid kränkning förutsätter både fel eller försummelse och brott enligt<br>2 kap. 3 §. Det är ingen ändring jämfört med i dag.</p>
<p>Andra stycket har flyttats till 3 kap. 1 §.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<h4>5 kap. Skadeståndets bestämmande</h4>
<p>1 § Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersätt-<br>ning för</p>
<p>1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbe-<br>gripet skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt<br>nära,</p>
<p>2. inkomstförlust,</p>
<p>67</p>
<p>3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk)<br>eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda<br>olägenheter till följd av skadan.</p>
<p>Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst<br>som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade<br>skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått<br>eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som<br>motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av<br>honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning<br>eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosätlningsförhållanden och<br>därmed jämförliga omständigheter.</p>
<p>Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst<br>likställs värdet av hushållsarbete i hemmet.</p>
<p>Paragrafen anger vilken ersättning som skall betalas vid skadestånd till<br>den som har tillfogats personskada. Första stycket har ändrats i tre<br>hänseenden. Bestämmelsen i första punkten har ändrats för att möjlig-<br>göra att anhörigas kostnader vid t.ex. sjukbesök hos den skadelidande<br>kan ersättas i något större omfattning. Ersättningspostema sveda och<br>värk och lyte eller annat stadigvarande men i tredje punkten har vidare<br>formulerats om för att innebörden skall framgå tydligare. I tredje punkten<br>har ersättningsposten olägenheter i övrigt ersatts av posten särskilda<br>olägenheter. Frågorna behandlas i avsnitt 5.1.</p>
<p>Första stycket</p>
<p>Ändringen \ första punkten om skadestånd för kostnader innebär att även<br>kostnader och inkomstförluster för dem som står den skadelidande<br>särskilt nära kan ersättas. Ersättningen tillkommer den skadelidande för<br>att sedan användas av denne till att gottgöra de närstående för deras<br>kostnader. På samma sätt som gäller enligt 5 kap. 2 § första stycket 1<br>beträffande andra kostnader än begravningskostnader skall det göras en<br>skälighetsbedömning. Detta avviker från den annars gällande skade-<br>slåndsrätlsliga grundsatsen att kostnader till följd av ett skadefall skall<br>ersättas fullt ut.</p>
<p>Kostnader för närståendes sjukbesök kan ersättas även för tiden efter<br>den akuta sjukdomstiden. Det gäller inte bara när den skadelidande är ett<br>barn utan också när besöken kan antas vara till gagn för en vuxen person<br>även om denne inte lider av en livshotande skada. Det kan röra sig om<br>besök hos en skadelidande som vistas en längre tid på ett sjukhus eller<br>någon annan vårdinrättning. De kostnader för närståendes sjukbesök som<br>i skälig omfattning kan ingå i skadeståndet till den skadelidande är t.ex.<br>utgifter för resa och förlust av arbetsinkomst. Även kostnader för när-<br>ståendes omvårdnad av den skadelidande kan ersättas i den omfattning<br>som det är skäligt. Den närståendes inkomstförlust bör kunna ersättas<br>även när denna kostnad överstiger vad det normalt skulle kosta att anlita<br>hjälp utifrån, i varje fall om sådan hjälp inte kan tillhandahållas.<br>Särskilda omständigheter i det enskilda fallet kan medföra att ersättning<br>ges för kostnader för vård utöver den som det allmänna tillhandahåller<br>(jfr rättsfallet NJA 1996 s. 639). En förutsättning för ersättning är att<br>besöken och omvårdnaden är till gagn för den skadade. Det bör genom<br>läkarintyg eller på annat lämpligt sätt styrkas att besöken och omvård-<br>naden kan främja den skadades hälsa och rehabilitering.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>68</p>
<p>Med närstående avses främst den avlidnes make, registrerade partner<br>eller sambo, barn och föräldrar. Även andra personer än familjemed-<br>lemmar kan anses vara närstående i paragrafens mening, t.ex. en person<br>som en äldre skadelidande utan nära släktingar känner särskild<br>samhörighet med.</p>
<p>Bestämmelsen i tredje punkten om skadestånd för ideell skada har<br>ändrats för att betona att sådan skada kan avse inte bara fysiskt utan<br>också psykiskt lidande. Det framgår nu tydligt att skadeståndet omfattar<br>ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda<br>och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men).</p>
<p>En förutsättning för att psykiska besvär skall kunna ersättas är att de<br>utgör en personskada, dvs. är medicinskt påvisbara. En särskild fråga är<br>om ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida<br>skador som kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande<br>handling har utsatts för risk att drabbas av sjukdom, t.ex. cancer, eller<br>risk för att ha blivit smittade av HIV-virus. Om denna oro har lett till<br>psykiska besvär av sådan grad att de är att anse som personskada, kan<br>skadestånd betalas för den skadan. Det gäller även om risken senare inte<br>förverkligas. Skulle den befarade skadan också inträffa, får den ersättas<br>särskilt.</p>
<p>Gränsen mellan å ena sidan sveda och värk och å andra sidan lyte eller<br>annat stadigvarande men dras i regel vid den tidpunkt då ett bestående<br>invaliditetstillstånd har inträtt, dvs. då det medicinska tillståndet kan<br>anses permanent och behandling i egentlig mening har upphört. Detta<br>kan dock inte uppfattas så att ersättning för sveda och värk inte skall<br>lämnas i de fall där en fysisk skada är att anse som bestående redan<br>omedelbart vid eller i nära anslutning till skadetillfället, i den betydelsen<br>att varje form av behandling är utsiktslös när det gäller att åstadkomma<br>en förändring av den fysiska skadan som sådan. Vid bedömningen i vad<br>mån ersättning för sveda och värk skall betalas måste också beaktas den<br>skadelidandes psykiska tillstånd. Sålunda torde det inte sällan före-<br>komma att den fysiska skadan i sig på ett tidigt stadium är att anse som<br>bestående medan de psykiska besvär som har uppkommit som en följd<br>därav kan fortgå under lång tid. Då kan ersättning ges för sveda och värk<br>till dess att det konstateras att de akuta skadeverkningarna antingen helt<br>upphört eller blivit bestående.</p>
<p>Under posten lyte och annat stadigvarande men bör i fortsättningen<br>ersättas även olägenheter vid sådana invaliditetsgrader som tidigare<br>ersattes schablonmässigt under posten olägenheter i övrigt.</p>
<p>Av tredje punkten framgår vidare att ersättning skall betalas för<br>särskilda olägenheter till följd av skadan. Ersättningsposten, som ersätter<br>den tidigare posten olägenheter i övrigt, tar sikte på fall där den skade-<br>lidande tillfogas ideell skada i sådan omfattning att skadan måste anses<br>klart överstiga vad som ersätts enligt en schablonmässigt bestämd<br>ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur och av<br>stadigvarande art.</p>
<p>Ersättningen för särskilda olägenheter bestäms efter en individuell<br>bedömning i det särskilda fallet. Ersättning kan framför allt betalas när<br>den skadelidande drabbas av ökad anspänning i arbetet i betydande grad.<br>Det kan röra sig om påtagliga besvär vid frekvent förekommande arbets-<br>uppgifter eller när den skadelidande har uppenbara svårigheter att fun-<br>gera i arbetet. I undantagsfall kan det också förekomma att den skade-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>69</p>
<p>lidande i sin dagliga livsföring besväras i så hög grad av sin skada att<br>schabloniserad ersättning för bestående men inte kan anses utgöra en<br>tillräcklig kompensation. Ersättning för särskilda olägenheter kan då<br>utges.</p>
<p>Avsikten är således att de olägenheter vid invaliditetsgrader som<br>tidigare ersattes schablonmässigt i stället skall ersättas under ersättnings-<br>posten för fysiskt och psykiskt lidande av bestående art (lyte eller annat<br>stadigvarande men). Det hindrar dock inte att högre ersättning än den<br>som schablonmässigt döms ut vid lägre invaliditetsgrader kan ges enligt<br>den nya ersättningsposten särskilda olägenheter, om olägenheterna är<br>tillräckligt allvarliga. När det gäller högre invaliditetsgrader får man i<br>varje enskilt fall bedöma i vad mån dessa olägenheter är särskilt<br>allvarliga och bör kompenseras särskilt.</p>
<p>Den nya ersättningsposten avser enbart ideell skada. Det betyder att<br>sådana ekonomiska skadeföljder som tidigare kunde ersättas som olägen-<br>heter i övrigt i stället får ersättas som kostnader eller inkomstförlust i den<br>mån en någorlunda säker uppskattning kan göras. Avsikten är inte att<br>göra det svårare för en skadelidande att få sådana skadeföljder ersatta.</p>
<p>Försiktighet är påkallad när det gäller individualiserad ersättning för<br>förlust av vissa specifika glädjeämnen i livet såsom framtida fritids-<br>sysselsättning. Ersättning för sådana förluster kan normalt anses ingå i<br>schabloniserad ersättning för lyte eller annat stadigvarande men. Trots<br>detta bör det finnas ett visst utrymme att ersätta särskilda olägenheter på<br>grund av förlust av eller minskade möjligheter att t.ex. utöva vissa<br>fritidsaktiviteter. En förutsättning bör i så fall vara att det är fråga om ett<br>avsevärt ingrepp i den skadelidandes livsföring som inte kan uppvägas av<br>andra sysselsättningar. Det bör således vara fråga om en betydande<br>förlust av en livskvalitet. Ett något strängare synsätt än det som kom till<br>uttryck i rättsfallet NJA 1992 s. 642 ter sig alltså motiverat.</p>
<p>2 § Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för</p>
<p>1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd<br>av dödsfallet,</p>
<p>2. förlust av underhåll,</p>
<p>3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod<br>den avlidne särskilt nära.</p>
<p>Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt<br>lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var<br>beroende av honom för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för<br>dödsfallet eller om det kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå<br>inom en nära framtid därefter. Förlusten ersätts i den omfattning som är<br>skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att<br>genom eget arbete eller annars, på annat sätt än genom förmån som<br>avses i 3 §, själv bidra till sin försörjning. Med underhåll likställs värdet<br>av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.</p>
<p>Paragrafen anger vilken ersättning som utgår när en personskada har lett<br>till döden. I en ny tredje punkt i första stycket har tagits in en bestäm-<br>melse som innebär att ersättning betalas för psykiska besvär som har<br>åsamkats en anhörig till följd av dödsfallet. Övervägandena finns i<br>avsnitt 5.3.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>70</p>
<p>Tredje punkten i första stycket</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Har personskada lett till döden, skall enligt tredje punkten ersättning<br>betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som<br>stod den avlidne särskilt nära. Sådant skadestånd skall betalas oavsett<br>grunden för skadeståndsskyldigheten. Det innebär en utvidgning i för-<br>hållande till tidigare praxis. Enligt den nya bestämmelsen skall skade-<br>stånd sålunda betalas även när dödandet skett genom oaktsamhet som<br>inte är grov och när den skadeståndskyldige bär strikt skadeståndsansvar.</p>
<p>Den närstående skall ha ”åsamkats” en personskada till följd av döds-<br>fallet. Därmed avses att skadan kan ha uppkommit mera indirekt än när<br>den har ”tillfogats” den skadelidande (jfr 5 kap. 1 § första stycket).</p>
<p>Ett skadestånd för personskada bestäms enligt 5 kap. 1 §. Det gäller<br>också vid sådan personskada som avses i denna bestämmelse. Skade-<br>ståndet omfattar alltså ersättning för kostnader, inkomstförlust och<br>ideella förluster till följd av skadan. De ideella förlusterna ersätts som<br>fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller<br>av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men). I förekommande<br>fall kan även ersättning för särskilda olägenheter betalas.</p>
<p>Personskadan består i detta fall regelmässigt av en psykisk chock eller<br>andra psykiska besvär. För att sådana besvär skall vara ersättningsgilla<br>som personskada krävs att de är medicinskt påvisbara. När någon dödas<br>genom en skadeståndsgrundande handling, kommer dödsfallet som regel<br>plötsligt och oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Det ligger i sakens<br>natur att de efterlevande då drabbas av psykiskt lidande utöver den<br>allmänna sorgen och saknaden efter den närstående. Man kan därför<br>normalt utgå från att den närstående har åsamkats psykiska besvär. I<br>sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda<br>och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör<br>man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär är att<br>hänföra till personskada. Då bör det sålunda inte vara nödvändigt att den<br>närstående styrker de psykiska besvären genom läkarintyg eller liknande<br>utredning (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 521). Självklart behövs över huvud<br>taget ingen bevisning om besvären vitsordas av motparten i en process.<br>Men även om kravet bestrids bör det normalt räcka - på samma sätt som<br>om bestämmelsen skall tillämpas vid anspråk på brottsskadeersättning -<br>att de besvär som den närstående själv beskriver är av sådan art att de får<br>anses medicinskt påvisbara och sålunda är att anse som en personskada.<br>Enbart ett påstående om en personskada är dock inte tillräckligt.</p>
<p>Bevislättnaden är av betydelse när den anhörige yrkar ersättning för<br>psykiska besvär under sådan tid eller av sådan omfattning i övrigt som<br>normalt sett uppkommer i dessa typer av fall, dvs. vid ersättning i<br>enlighet med gällande praxis. Yrkas ersättning med högre belopp på den<br>grunden att de psykiska besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt<br>omfattande i övrigt, kan särskild bevisning behövas.</p>
<p>I undantagsfall kan de psykiska besvären leda till personlighets-<br>förändringar eller på annat sätt bli bestående. Då kan ersättning ges för<br>bestående men efter den invaliditetsgrad som kan åsättas dessa besvär.<br>Det kan någon gång även förekomma att den skadelidande även har rätt<br>till skadestånd för särskilda olägenheter som besvären medför. I dessa<br>båda fall bör dock särskild utredning om skadan krävas.</p>
<p>71</p>
<p>Berättigade till skadestånd är de som har stått den avlidne särskilt nära.<br>Regleringen tar främst sikte på make, registrerad partner, sambo, barn<br>och föräldrar. I första hand avses då medlemmar i samma etablerade<br>hushållsgemenskap som den som ryckts bort genom dödsfallet. Det kan<br>dock inte uteslutas att även andra personer någon gång kan komma i<br>fråga för ersättning, t.ex. syskon som inte sammanbodde med den döde<br>(jfr rättsfallen NJA 1996 s. 509 och NJA 2000 s. 521).</p>
<p>Bestämmelsen är inte avsedd att läggas till grund for motsatsslutet att<br>en rätt till skadestånd inte finns i andra fall än när en nära anhörig har<br>dödats. Enligt gällande rätt torde skadestånd i vissa fall kunna betalas i<br>en del andra situationer, t.ex. när någon har fått en psykisk chock av att<br>bevittna att en nära anhörig har skadats allvarligt.</p>
<p>Någon rätt till ersättning tor sorg och saknad eller för kränkning finns<br>inte i de situationer som bestämmelsen avser.</p>
<p>5 § Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt<br>genom avtal eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållan-<br>den som enligt detta kapitel låg till grund för ersättningen har ändrats<br>väsentligt. Ersättning som har fastställts i form av engångsbelopp kan<br>dock inte sänkas.</p>
<p>Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i<br>penningvärdet finns särskilda bestämmelser.</p>
<p>I paragrafen regleras möjligheten till omprövning av ett skadestånd som<br>har fastställts genom en dom eller ett avtal. Första stycket har ändrats för<br>att utvidga möjligheten till att avse även ersättning för kostnader och<br>ideell skada vid personskada. Bestämmelsen har också förtydligats så att<br>det framgår att den är tillämplig också när skadestånd tidigare bedömts<br>över huvud taget inte kunna betalas. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.</p>
<p>Första stycket</p>
<p>Enligt första stycket kan efter ändringen skadestånd för kostnader och<br>ideell skada vid personskada omprövas på samma sätt som tidigare har<br>gällt enbart beträffande inkomstförlust och förlust av underhåll. Liksom i<br>de senare fallen är en förutsättning att det har inträtt en väsentlig<br>förändring i de förhållanden som enligt bestämmelserna i 5 kap. har<br>legat till grund för skadeståndets bestämmande. Vad som tidigare sagts<br>om hur denna förutsättning skall tolkas gäller alltjämt (se prop. 1975:12<br>s. 170 f.). För de nya ersättningspostema tillkommer dock vissa särskilda<br>frågor.</p>
<p>Kravet på att de förhållanden som har legat till grund för bedömningen<br>skall ha ändrats väsentligt innebär att omprövning kan komma i fråga<br>endast mera sällan. Vad som främst åsyftas är fall där den skadelidandes<br>hälsotillstånd i betydande grad har kommit att avvika från vad man<br>föreställde sig när skadeståndet fastställdes. Skillnaden mellan antagen<br>och faktisk skada bör vara så markant att det framstår som angeläget att<br>cn ny prövning kommer till stånd. Väsentlighetsrekvisitet knyter an till<br>den förändring som skall ha skett i fråga om de förhållanden som har<br>legat till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan och således inte i<br>första hand till den skillnad i ersättning som kan bli följden av de ändrade<br>förhållandena.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>72</p>
<p>En förutsättning för att omprövning skall ske är att ändringen inte har<br>kunnat förutses vid den första prövningen. Sådana ändringar i t.ex. den<br>skadelidandes hälsotillstånd som kan förutses redan vid den första<br>prövningen skall påverka det ursprungliga skadeståndet. Att prognosen<br>allmänt sett har varit osäker bör dock inte i sig utesluta omprövning.</p>
<p>Beträffande ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående<br>natur (sveda och värk) är utrymmet för omprövning i regel mycket<br>begränsat. Denna ersättning bestäms ju i de flesta fall när den akuta<br>sjuktiden har gått till ända. Det förekommer emellertid - inte minst vid<br>psykisk skada - att ersättningen fastställs på ett tidigare stadium. Då är<br>omprövning möjlig, om det framkommer att avgörandet grundar sig på<br>antaganden om en framtida utveckling som senare visar sig vara<br>felaktiga. Även i övrigt kan finnas fördröjda effekter av en skadehändelse<br>som motiverar en omprövning av ersättningen för sveda och värk.</p>
<p>Omprövning vid ideell skada torde dock ha störst betydelse när det<br>gäller ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av bestående art (lyte<br>eller annat stadigvarande men). Det ligger då i sakens natur att ompröv-<br>ning endast kan komma i fråga när förändringen är bestående. Vad<br>däremot beträffar ersättning för kostnader krävs i och för sig inte att<br>förändringen är bestående. I praktiken torde dock en förändring av de<br>förhållanden som har legat till grund för skadeståndet i dessa avseenden<br>sällan vara väsentlig, om den inte samtidigt är bestående.</p>
<p>Som utgångspunkt gäller att den skadelidande har att styrka att det<br>skett en sådan förändring av förhållandena som här avses för att en ny<br>prövning skall ske.</p>
<p>Ersättning för kostnader och ideell skada bestäms som regel i form av<br>kapitalbelopp. I sådana fall får omprövningen inte leda till att ersätt-<br>ningen sänks. I den mån det förekommer att sådan ersättning fastställs i<br>form av livränta kan omprövning emellertid ske också till den<br>skadelidandes nackdel. Om det t.ex. framkommer att den skadelidandes<br>hälsotillstånd har blivit betydligt bättre än vad man hade antagit när<br>skadeståndet bestämdes och skadan därför inte alls har medfört de<br>kostnader som man då räknat med, kan en anpassning av livräntan till de<br>nya förhållandena vara möjlig. Syftet med bestämmelsen är dock i första<br>hand att göra det möjligt att korrigera ett skadestånd som mot bakgrund<br>av de förändrade förhållandena har blivit alldeles för lågt.</p>
<p>I den mån den skadelidande tillerkänns ytterligare ersättning, bör<br>denna bestämmas med hänsyn till den ersättningsnivå som gäller då<br>tilläggsersättningen fastställs. Detta följer av allmänna skadeståndsrätts-<br>liga principer. Ersättning som tidigare betalats som engångsbelopp får<br>räknas om med hänsyn till rådande penningvärde (jfr rättsfallet NJA<br>1993 s. 192).</p>
<p>Bestämmelsen medger inte omprövning på grund av ändrade förhållan-<br>den på den skadeståndsskyldiges sida. Om anledning till omprövning väl<br>föreligger på grund av ändring i den skadelidandes förhållanden, skall<br>dock vid prövningen hänsyn tas även till den skadeståndsskyldiges<br>förhållanden (se prop. 1975:12 s. 216).</p>
<p>6 § Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är<br>skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Därvid skall<br>särskilt beaktas om handlingen</p>
<p>1. haft förnedrande eller skändliga inslag,</p>
<p>2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>73</p>
<p>3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin<br>personliga integritet,</p>
<p>4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande,<br>eller</p>
<p>5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.</p>
<p>Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig<br>gärning eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant<br>brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter<br>omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar<br>av dom i målet.</p>
<p>Paragrafens första stycke är nytt. I stycket anges riktlinjer för bestäm-<br>mande av skadestånd med anledning av kränkning enligt 2 kap. 3 §.<br>Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Den tidigare bestämmelsen i<br>paragrafen bildar nu ett andra stycke.</p>
<p>Första stycket</p>
<p>Ersättning för kränkning genom brott skall bestämmas huvudsakligen<br>efter en objektiv bedömning. Det hindrar inte att man i särskilda fall kan<br>ta hänsyn till intensiteten i den skadelidandes upplevelser av kränk-<br>ningen. Omständigheter i det enskilda fallet som talar för att kränkningen<br>har varit särskilt påtaglig eller kanske lindrigare än normalt skall således<br>kunna medföra avvikelse från den bedömning som annars skulle ha<br>gjorts. Avsikten med bestämmelsen är att peka på vissa omständigheter<br>som är ägnade att typiskt sett påverka graden av kränkning och därmed<br>också ersättningens storlek. Även andra omständigheter kan naturligtvis<br>vara betydelsefulla i det enskilda fallet, förutsatt att de knyter an till<br>kränkningen.</p>
<p>Allmänt gäller att ersättningen skall bestämmas efter vad som är<br>skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Att handlingens<br>art skall beaktas innebär att ersättningarna varierar beroende på vilken<br>typ av övergrepp det är fråga om. Typiskt sett innebär vissa brott allvar-<br>ligare kränkningar av den personliga integriteten än andra brott.<br>Sexualbrott och allvarliga våldsbrott är exempel. Vidare skall den kränk-<br>ande handlingens varaktighet påverka bedömningen. Vid upprepade<br>övergrepp som sträckt sig över lång tidsrymd blir sålunda ersättningen<br>högre än vid enstaka övergrepp.</p>
<p>Vid bestämmandet av ersättningen skall vissa omständigheter särskilt<br>beaktas.</p>
<p>En sådan omständighet är enligt punkt 1 om övergreppet har haft<br>förnedrande eller skändliga inslag. Så är ofta fallet vid sexualbrotten,<br>även om de förnedrande eller skändliga inslagen kan variera i styrka från<br>fall till fall. Ett exempel på alldeles särskilt förnedrande och skändliga<br>inslag utgör s.k. gruppvåldtäkter. Andra sexuella övergrepp med utdraget<br>förlopp kan vara att bedöma på liknande sätt. Förnedrande och skändliga<br>inslag kan även finnas vid våldsbrott, t.ex. när våldet innebär tortyr eller<br>stympning. Likaså kan våld och hot som tar sig uttryck i pennalism eller<br>trakasserier av allvarligt slag hänföras hit. Detta gäller inte minst när<br>våldet är ägnat att bryta ned den utsattes självförtroende, vilket kan<br>utmärka misshandel av någon närstående.</p>
<p>Med förnedrande och skändliga inslag åsyftas här däremot inte i och<br>för sig det allmänna obehag och den allmänna förnedring som det kan</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>74</p>
<p>innebära för ett brottsoffer att behöva utstå en polisutredning och<br>rättegång och där lämna ut sina mest personliga förhållanden. Vad som<br>avses i första stycket är genomgående omständigheter som karaktäriserar<br>den kränkande handlingen.</p>
<p>Särskild hänsyn skall vidare tas till om den kränkande handlingen har<br>varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa (punkt 2).<br>Här syftas framför allt på sådana våldsbrott som har utförts med<br>betydande hänsynslöshet eller grymhet. Hit kan hänföras de flesta fall av<br>försök till mord eller dråp liksom andra våldsbrott av allvarligt slag.<br>Detta innebär inte att alla former av grov misshandel kan anses ägnade<br>att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Brottsrubriceringen kan<br>nämligen bero på omständigheter som inte är relevanta vid bedömningen<br>av skadeståndsffågan. Även vid allvarligare hot kan omständigheterna<br>vara sådana att angreppet kan anses ägnat att framkalla allvarlig rädsla<br>för liv eller hälsa.</p>
<p>Ytterligare en omständighet som särskilt skall beaktas är om hand-<br>lingen har riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin<br>personliga integritet (punkt 3). Bestämmelsen tar sikte på sådana fall där<br>gärningsmannen utnyttjar brottsoffrets oförmåga att försvara sig eller på<br>annat sätt värja sig mot angreppet. Att angreppet riktar sig mot någon<br>med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet är ofta<br>utmärkande för brott mot ett litet barn, en åldring eller en person med ett<br>fysiskt eller psykiskt handikapp. Även i vissa fall när brottsoffrets<br>svårighet att värja sig är endast tillfällig, t.ex. vid ett berusat eller drogat<br>tillstånd, kan man ta särskild hänsyn till detta. Det gäller i synnerhet om<br>gärningsmannen har drogat sitt offer som därför inte varit medvetet om<br>vad han eller hon utsatts för.</p>
<p>Vidare skall särskilt beaktas om handlingen har inneburit missbruk av<br>ett beroende- eller förtroendeförhållande (punkt 4). Detta rekvisit tar<br>framför allt sikte på sexuellt utnyttjande av underårig. Även i andra fall<br>kan dock den omständigheten att gärningsmannen och brottsoffret står i<br>ett beroende- eller förtroendeförhållande till varandra påverka graden av<br>kränkning. Det kan gälla t.ex. om en arbetsgivare utnyttjar en arbets-<br>tagares beroendeställning eller om en lärare utnyttjar den särskilda<br>bindning som en elev kan känna till läraren.</p>
<p>Slutligen skall enligt punkt 5 särskilt beaktas om den kränkande<br>handlingen har varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Därmed<br>avses i första hand ärekränkningsbrotten, i synnerhet förtal. Även<br>situationer när någon misshandlas eller ofredas i andras åsyn kan<br>omfattas.</p>
<h4>6 kap. Gemensamma bestämmelser</h4>
<p>1 § Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den<br>skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har<br>medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som<br>har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas,<br>om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har<br>personskada lett till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 § också<br>jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.</p>
<p>Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada<br>kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till<br>skadan.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>75</p>
<p>Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad<br>som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och<br>omständigheterna i övrigt.</p>
<p>I paragrafen behandlas jämkning av skadestånd på grund av med-<br>vållande. I första stycket har tredje meningen justerats med anledning av<br>den rätt till ersättning för personskada till följd av en nära anhörigs död<br>som införts i 5 kap. 2 §. Frågorna om jämkning på grund av medvållande<br>behandlas i avsnitt 5.5.</p>
<p>Ändringen i tredje meningen klargör att bestämmelsen om s.k. identi-<br>fikation är tillämplig i alla fall som avses i 5 kap. 2 §. Den tillämpas<br>alltså även på skadestånd för personskada som till följd av dödsfallet har<br>åsamkats någon som stod den skadelidande särskilt nära. Jämkning av<br>skadestånd i dessa fall torde dock i praktiken sällan komma i fråga.<br>Däremot kan jämkning av försäkringsersättning i en motsvarande<br>situation aktualiseras ganska ofta. Det gäller särskilt vid sådana dödsfall i<br>trafiken som i själva verket är självmord. Den situationen nämns i<br>författningskommentaren till förslaget till ändring i 12 § trafikskade-<br>lagen.</p>
<p>Jämkning av skadestånd för personskada vid någon annans dödsfall<br>kan aktualiseras även på grund av den efterlevande anhöriges med-<br>verkan. Enligt första meningen i stycket skall jämkning ske om den<br>skadelidande - dvs. den anhörige - har medverkat till sin skada uppsåt-<br>ligen eller genom grov oaktsamhet. Sådan jämkning torde relativt sällan<br>komma i fråga. Frågan om jämkning av trafikskadeersättning i<br>motsvarande fall kan däremot uppkomma ganska frekvent. Situationen<br>diskuteras nedan i kommentaren till förslaget till ändring i 12 §<br>trafikskadelagen.</p>
<p>Ändringen i andra meningen är rent redaktionell och innebär ingen<br>ändring i sak.</p>
<p>3 § Rätten till ersättning for fysiskt och psykiskt lidande samt för<br>särskilda olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan<br>krav på sådan ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till<br>ersättning för kränkning.</p>
<p>Paragrafen anger när skadestånd för ideell skada vid personskada och för<br>kränkning genom brott faller bort. Frågan behandlas i avsnitt 7.</p>
<p>Av bestämmelsen följer att rätten till ersättning för sådana skador faller<br>bort om ersättningskrav inte har framställts medan den skadelidande var i<br>livet. Bestämmelsen innebär motsatsvis att den skadelidandes rätt till<br>ersättning går över till dennes arvingar om ersättning har krävts innan<br>den skadelidande avled.</p>
<p>Frågan är då hur ersättningen skall bestämmas när den skadelidande<br>har avlidit efter det att anspråket har framställts men innan det har<br>fastställts. Denna fråga berörs inte i bestämmelsen. Men i enlighet med<br>de allmänna reglerna om bestämmande av skadestånd torde ersättning<br>böra betalas för den faktiska skadan. Det synes innebära att skadeståndet<br>skall beräknas - på samma sätt som gäller enligt praxis beträffande<br>skadestånd för kostnader och inkomstförlust - med utgångspunkt i den<br>skada som den avlidne faktiskt kom att uppleva under sin livstid, dvs.<br>den skada som hänför sig till tiden före dödsfallet. Det gäller såväl</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>76</p>
<p>ersättning för ideell skada vid personskada - alla skadetypema - som<br>ersättning för kränkning.</p>
<p>Den skadelidandes skadeståndskrav skall ha framställts antingen hos<br>den skadeståndsskyldige själv eller hos någon som företräder denne. Ett<br>försäkringsbolag där den skadeståndsskyldiges ansvar är försäkrat får<br>anses utgöra en sådan företrädare (jfr SOU 1963:33 s. 43). Vid tvist<br>huruvida skadestånd har krävts lär det ankomma på den skadelidandes<br>arvingar att styrka detta. Även om den skadelidandes skadeståndskrav<br>inte uttryckligen har förklarats avse ideell skada vid personskada eller<br>allvarlig kränkning, kan i allmänhet en sådan begäran tolkas in i kravet.<br>Något bestämt belopp behöver inte heller ha begärts.</p>
<p>6 § En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning skall<br>inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i<br>ett mål där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte<br>om särskilda skäl föranleder annat.</p>
<p>Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första<br>meningen också en skadelidande som har tillerkänts skadestånd för<br>fysiskt och psykiskt lidande samt särskilda olägenheter på grund av brott.</p>
<p>Undantag från vad som sägs i första och andra styckena far göras i<br>fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att<br>uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rätte-<br>gångsbalken.</p>
<p>Paragrafen begränsar brottsoffers skyldighet att ersätta motpartens rätte-<br>gångskostnader och har i sak oförändrad förts över från 6 kap. 5 §.<br>Följdändringar har skett i första och andra stycket.</p>
<p>Andra stycket är tillämpligt även när en nära anhörig till en person som<br>dödats genom brott har tillerkänts ersättning för fysiskt och psykiskt<br>lidande samt särskilda olägenheter med stöd av den nya regeln i 5 kap.<br>2 § första stycket tredje punkten.</p>
<h3>11.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen<br>(1975:1410)</h3>
<p>9 § 1 fråga om trafikskadeersättning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §<br>skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av<br>skadeståndslivräntor.</p>
<p>Paragrafen har ändrats så att bestämmelsen i 6 kap. 3 § skadeståndslagen<br>om rätten att ärva ideellt skadestånd tillämpas också i fråga om trafik-<br>skadeersättning. Övervägandena finns i avsnitt 7.</p>
<p>Det är att märka att hänvisningen till 5 kap. skadeståndslagen medför<br>att den nya bestämmelsen om ersättning för personskada vid nära<br>anhörigs dödsfall (5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen) kommer<br>att gälla även för ersättning enligt trafikskadelagen. Det innebär att en<br>nära anhörig till den som dödas i trafiken har rätt till trafik-<br>skadeersättning för sin personskada. Normalt handlar det om ersättning<br>för psykiskt lidande. Här kan hänvisas till kommentaren till 5 kap. 2 §<br>skadeståndslagen. Frågan om jämkning av trafikskadeersättningen i vissa<br>fall berörs i kommentaren till 12 § nedan.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>77</p>
<p>12 § Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas,<br>om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har<br>medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till<br>rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid<br>genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till<br>döden, kan ersättning som avses i 5 kap. 2 § skadeståndslagen<br>(1972:207) också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till<br>dödsfallet.</p>
<p>Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om<br>vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som<br>avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses<br>föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet<br>eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller<br>bristfallighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall<br>som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses<br>föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i<br>någon anordning för denna har medverkat till skadan.</p>
<p>Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt<br>med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och<br>omständigheterna i övrigt.</p>
<p>Paragrafens första stycke har ändrats till följd av de ändringar i<br>skadeståndslagen som gäller ersättning vid dödsfall till nära anhöriga<br>som drabbas av en personskada till följd av dödsfallet (se 5 kap. 2 § och<br>6 kap. 1 § skadeståndslagen). Innebörden av de ändringar som gjorts här<br>är att motsvarande jämkningsregler som i skadeståndslagen kommer att<br>gälla.</p>
<p>Jämkning av trafikskadeersättning kan aktualiseras i de nu nämnda<br>fallen både om den anhörige har medverkat till dödsfallet - och därmed<br>sin egen personskada - uppsåtligen eller av grov vårdslöshet (första<br>meningen) och om den döde själv uppsåtligen har medverkat till sitt<br>dödsfall (tredje meningen).</p>
<p>Om någon har orsakat en anhörigs död i trafiken genom uppsåt, bör<br>han inte ha rätt till trafikskadeersätlning för den personskada som<br>möjligen kan ha drabbat honom på grund av dödsfallet. Jämkning bör<br>alltså ske till noll. Även vid grov vårdslöshet ter det sig ofta rimligt att<br>avsevärt jämka ersättningen. Här kan dock förekomma situationer där en<br>jämkning till noll framstår som orimligt hård. Frågan får överlämnas till<br>rättstillämpningen.</p>
<p>Vid självmord i trafiken torde ersättningen till de anhöriga för deras<br>personskada med anledning av dödsfallet oftast böra jämkas till noll.</p>
<p>Andringen i andra meningen är endast av redaktionell art.</p>
<h3>11.3 Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen<br>(1978:413)</h3>
<p>2 § Brottsskadeersättning betalas för personskada. Som personskada<br>ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den<br>skadade bar på sig vid skadetillfället.</p>
<p>I fall då någon har allvarligt kränkt någon annan genom brott som<br>innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid betalas<br>brottsskadeersättning för den skada som kränkningen innebär.</p>
<p>Paragrafens andra stycke har ändrats efter den nya lydelsen av 2 kap. 3 §<br>skadeståndslagen. Kränkning genom brott utgör nu en egen skadetyp,<br>varför brottsskadelagens bestämmelser om personskada inte längre skall<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>78</p>
<p>tillämpas på kränkningsersättning. Beträffande kränkningsersättning Prop. 2000/01:68<br>gäller i stället särskilda bestämmelser i 5, 7, 10 och 11 §§. Liksom<br>tidigare grundar ärekränkningsbrotten ingen rätt till brottsskadeersättning<br>för kränkning. Frågorna behandlas i avsnitt 6.5.</p>
<p>5 § Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt<br>5 kap. 1-5 §§ skadeståndslagen (1972:207). Livränta betalas dock endast<br>när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida<br>vård eller försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om<br>ändring av skadeståndslivräntor.</p>
<p>Brottsskadeersättning med anledning av kränkning bestäms enligt</p>
<p>5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen.</p>
<p>Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap.</p>
<p>7 § skadeståndslagen.</p>
<p>I fråga om brottsskadeersättning tillämpas också 6 kap. 3 § skade-<br>ståndslagen. Rätten till brottsskadeersättning faller dock inte bort, om en<br>ansökan om ersättning före dödsfallet gjorts hos Brottsoffermyndigheten.</p>
<p>Paragrafen anger hur brottsskadeersättning skall bestämmas. I ett nytt<br>andra stycke har det införts en hänvisning till 5 kap. 6 § första stycket<br>skadeståndslagen. Hänvisningen innebär att bestämmelserna i den para-<br>grafen skall tillämpas också vid bestämmande av brottsskadeersättning<br>med anledning av kränkning. I ett nytt fiärde stycke föreskrivs att den<br>nya bestämmelsen i 6 kap. 3 § skadeståndslagen om verkan av den<br>skadelidandes död skall tillämpas även i fråga om brottsskadeersättning.<br>För att rätten till brottsskadeersättning skall gå över på den skadelidandes<br>arvingar räcker det med att krav före dödsfallet framställts antingen mot<br>skadevållaren eller hos Brottsoffermyndigheten. På förslag av Lagrådet<br>har det i fjärde stycket lagts till att rätten till brottsskadeersättning inte<br>faller bort om en ansökan om ersättning gjorts hos<br>Brottsoffermyndigheten före dödsfallet. Frågorna behandlas i avsnitt 6.5<br>och avsnitt 7.</p>
<p>7 § Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av per-<br>sonskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den<br>skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats<br>redan med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning<br>sker dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den<br>skadelidandes sida.</p>
<p>Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av kränk-<br>ning eller med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada<br>avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande<br>har rätt till på grund av skadan.</p>
<p>I paragrafens andra stycke har den följdändringen gjorts att kränkning<br>genom brott förts in som en särskild skadetyp. Det innebär ingen ändring<br>i sak.</p>
<p>10 § Vid personskada, vid kränkning och vid sakskada eller ren för-<br>mögenhetsskada avräknas ett självriskbelopp. Beloppet fastställs av<br>regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer och beräknas med<br>ledning av de lägsta självriskbelopp som tillämpas här i landet vid<br>konsumentförsäkring som innefattar skydd mot skada till följd av brott.</p>
<p>Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon<br>som avses i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller<br>annan plats där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket<br></p>
<p>79</p>
<p>gäller ej heller, om det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något Prop. 2000/01:68<br>självriskbelopp.</p>
<p>I paragrafens första stycke har den följdändringen gjorts att kränkning<br>genom brott förts in som en särskild skadetyp. Det innebär att<br>kränkningsersättning i fortsättningen skall behandlas för sig när det gäller<br>självrisk. I dag behandlas det som en del av personskadeersättningen.</p>
<p>Den skadelidande kan alltså råka ut för att två självrisker dras bort från<br>hans ersättning för ideell skada. Delta är i konsekvens med att<br>kränkningsersättningen även i andra hänseenden ses som en särskild<br>ersättningspost, t.ex. vid tillämpning av bestämmelserna om högsta<br>ersättningsbelopp ill §. Många gånger kan det dock framstå som<br>orimligt att räkna bort två självriskbelopp från ersättningen för ideell<br>skada. Detta kan i sig utgöra särskilda skäl att enligt andra stycket sista<br>meningen avstå från avräkning.</p>
<p>Övervägandena finns i avsnitt 6.5.</p>
<p>II § Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs<br>i form av engångsbelopp betalas med högst tjugo gånger det<br>prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller<br>då ersättningen bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta<br>betalas för varje år med högst tre gånger det prisbasbelopp som gäller då<br>ersättningen bestäms.</p>
<p>Brottsskadeersättning med anledning av kränkning eller med anled-<br>ning av sakskada och ren förmögenhetsskada betalas med högst tio<br>gånger det prisbasbelopp som gäller då ersättningen bestäms.</p>
<p>Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av<br>självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas<br>ingen ersättning.</p>
<p>Paragrafen innehåller beloppsmässiga tak för den brottsskadeersättning<br>som kan betalas ut. Taket på tjugo basbelopp för brottsskadeersättning<br>med anledning av personskada omfattar enligt gällande rätt både<br>ersättning för personskada och kränkning. Kränkningsersättningen har nu<br>förts över till bestämmelsens andra stycke och omfattas därmed av taket<br>på tio basbelopp. Det sammanlagda taket för ersättning för ideell skada<br>har därmed blivit högre, nämligen 30 basbelopp. Liksom tidigare gäller<br>ett särskilt tak på tio basbelopp även för ersättning för ren förmögen-<br>hetsskada och sakskada. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.</p>
<p>80</p>
<h2>Sammanfattning (SOU 1991:34)</h2>
<p>Vi behandlar i detta betänkande frågan om vilken ersättning för ideell<br>skada som de som har smittats av HIV genom en skadeståndsgrundande<br>handling kan anses berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga<br>principer.</p>
<p>En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att en skade-<br>lidande skall få föll ersättning för sina skador. Vid personskada skall den<br>skadelidande sålunda kompenseras inte bara för direkta ekonomiska<br>förluster utan även för ideell skada, dvs. det lidande och de icke rent<br>ekonomiska förluster som skadan har orsakat.</p>
<p>Ideell skada som uppkommer i samband med personskada ersätts<br>enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen som sveda och värk, lyte eller annat<br>stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan.</p>
<p>Ersättningen för sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men<br>bestäms i regel schablonmässigt. Därvid tillämpas vissa tabellvärden för<br>olika vanligt förekommande skador. Vid allvarligare skadetyper tilläm-<br>pas inte tabellerna. Dessa skadetyper betecknas som maximalfall; man<br>skiljer därvid mellan större och mindre maximalfall.</p>
<p>Till större maximalfall hänförs typiskt sett skadade med förlam-<br>ningstillstånd i samtliga extremiteter. Hit hänförs också skador som<br>medfört total blindhet. Som mindre maximalfall räknas personer med<br>förlamningstillstånd från midjan och nedåt och liknande skador samt<br>mycket svår resttillstånd efter hjärnskador. Ersättningsnivån vid maxi-<br>malskador ligger över högsta tabellersättningen och inkluderar ersättning<br>för sveda och värk, lyte och annat stadigvarande men. Ersättningen, vars<br>storlek är beroende av den skadelidandes ålder, utgår fr.o.m. den 1<br>januari 1991 för en 25 år gammal person vid större maximalfall med<br>555 000 kr och vid mindre maximalfall med 420 000 kr.</p>
<p>När det gäller skador till följd av HIV är skadeföljdema på många sätt<br>särpräglade. För kommittén har det varit angeläget att bilda sig en<br>uppfattning om hur sådana skadeföljder skall värderas i jämförelse med<br>andra skador.</p>
<p>Det som framför allt skiljer HIV-smitta från många andra skadetyper<br>är att HIV-smitta i de flesta fall - såvitt man nu vet - leder till en för tidig<br>död efter ett accelererande sjukdomsförlopp. Vetskapen om att livstiden<br>kan bli begränsad och den ångest och oro som detta i flesta fall innebär är<br>en faktor som måste tillmätas stor betydelse för ersättningens storlek.<br>Sjukdomen kan också medföra betydande inskränkningar i den dagliga<br>livsföringen. Förutom de besvär sjukdomen i sig medför drabbas den<br>smittade av en rad psykosociala problem av mer eller mindre kronisk<br>natur. Oron över den egna hälsan och sjukdomens utveckling återverkar i<br>flera avseende på den drabbades livssituation. Detta kan ta sig uttryck i<br>svårigheter att sköta ett arbete och ointresse för vidareutbildning samt<br>oförmåga att på ett meningsfullt sätt utnyttja fritiden. Även familjelivet<br>blir utsatt för stora påfrestningar. Det sociala umgänget blir i regel starkt<br>begränsat. Redan rädslan inför hur omgivningen skall reagera vid ett<br>avslöjande av sjukdomen bidrar till att den smittade undandrar sig<br>kontakter. Många som valt att berätta om sin sjukdom har mötts av<br>sådana reaktioner att de upplevt sig ”pestsmittade”. Risken att föra<br>smittan vidare inskränker handlingsfriheten och innebär stora påfrest-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>81</p>
<p>ningar. Därtill skall läggas alla de mycket svåra medicinska följderna av<br>sjukdomen.</p>
<p>Vi har tunnit att skadeverkningarna sammantagna för överväldigande<br>flertalet av dem som har smittats av HIV måste innebära ett så stort<br>lidande att de vid en tillämpning av nuvarande skadeståndsrättsliga<br>principer närmast är att jämställa med dc mindre maximalfallcn.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>82</p>
<h2>Sammanfattning (SOU 1992:84)</h2>
<p>Enligt våra direktiv skall vi överväga om och i så fall i vilken utsträck-<br>ning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det gäller i första hand<br>ideell skada i samband med personskada, dvs. sveda och värk, lyte eller<br>annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt (se 5 kap. 1 § skade-<br>ståndslagen). Vi skall emellertid också ta ställning till om de ersätt-<br>ningsbelopp som betalas ut för den kränkning som vissa slags brott<br>innebär (se 1 kap. 3 § skadeståndslagen) kan anses tillräckligt fylla syftet<br>med ersättningen i dessa fall. I samband därmed skall vi behandla en del<br>andra frågor som rör ersättningen för sådana kränkningar. I tilläggs-<br>direktiv som vi fick i november 1990 har vidare framhållits att vi skall<br>överväga en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid skade-<br>stånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott.</p>
<p>I detta betänkande behandlar vi frågan om ersättning för kränkning<br>genom brott. Denna ersättning skiljer sig från den ersättning för ideell<br>skada i samband med personskada som regleras i 5 kap. 1 § skadestånds-<br>lagen. Förutom att ersättningen för kränkning genom brott har till syfte<br>att lindra verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möj-<br>lighet att förändra sin livssituation har den inslag av upprättelse för den<br>förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som den<br>skadelidande har utsatts för. Själva kränkningen bör enligt vår mening<br>ersättas särskilt för sig, vid sidan av den ersättning för sveda och värk<br>etc. som den skadelidande kan ha rätt till om han eller hon samtidigt har<br>tillfogats en personskada.</p>
<p>En utgångspunkt för våra överväganden har varit att brottsoffrens<br>ställning bör stärkas. Det gäller inte minst kvinnor och barn som utsätts<br>för sexualbrott eller annat våld i hemmet. Våra förslag är inriktade enbart<br>på ersättning för kränkning genom brottsliga handlingar. Förslagen avser<br>alltså inte sådana kränkningar av den personliga integriteten som ej är<br>straffbara. Frågan om integritetsskyddet för enskilda personer bör<br>förstärkas i dessa fall övervägs för närvarande i särskild ordning.</p>
<p>Den som har kränkt någon genom brott saknar i regel möjlighet att<br>ersätta denna kränkning av egna medel. Ersättningen utges i stället i<br>praktiken från det överfallsskyddsmoment i hem- eller villahemförsäk-<br>ringen som de flesta skadelidande håller sig med eller, om de inte har ett<br>sådant skydd, av Brottsskadenämnden. Av samhällsekonomiska skäl kan<br>sådan ersättning inte ges vid alla slags kränkningar genom brott. Enligt<br>vår mening bör ersättning komma i fråga endast vid allvarligare<br>kränkningar, dvs. sådana som förorsakar ett ”lidande”, och bara när<br>kränkningen har tillfogats genom vissa brott som typiskt sett framstår<br>som särskilt integritetskränkande. Dessa brott beskrivs i vårt lagförslag<br>som brott mot annans person, frihet, frid eller ära. Sådana brott är bl.a.<br>sexualbrott och andra våldsbrott samt ärekränkningsbrott.</p>
<p>Våra förslag avser däremot inte t.ex. förmögenhetsbrott. Den kränk-<br>ning som ett brottsligt angrepp på någons egendom kan innebära bör lika<br>litet som hittills grunda rätt till ersättning av ideell natur, såvida inte<br>brottet samtidigt innebär en kränkning av den skadelidandes personliga<br>integritet. Exempel på förmögenhetsbrott som kan anses integritets-<br>kränkande och berättiga till ersättning för denna kränkning är rån, s.k.<br>väskryckning och utpressning. Även inbrottsstölder kan enligt vår<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>83</p>
<p>mening utgöra en integritelskränkning som bör ersättas när den är av<br>allvarligare slag. Så är fallet inte bara när den bestulne var hemma då<br>inbrottsstölden begicks utan också när han eller hon vid hemkomsten<br>fann bostaden skövlad eller utsatt för en omfattande förstörelse. Ersätt-<br>ning för den kränkning som en inbrottsstöld utgör bör vidare kunna ges<br>när inbrottsstölden har haft andra särskilt skändliga inslag av liknande<br>beskaffenhet.</p>
<p>På den senaste tiden har ersättningarna för kränkning genom brott höjts<br>väsentligt, särskilt när det gäller sexualbrott och grövre våldsbrott. En<br>vanlig uppfattning torde dock vara att ersättningsnivån i Sverige alltjämt<br>är låg i dessa fall. En jämförelse med ersättningarna i andra länder och<br>inom andra rättsområden visar också enligt vår mening att ersätt-<br>ningsnivån - även om den för det stora flertalet kränkningar får anses väl<br>avvägd - är för låg vid sexualbrott och grova våldsbrott. Den svåra<br>kränkning som dessa typer av brott regelmässigt innebär för de skade-<br>lidande bör bättre än i dag återspeglas i den ersättning som utges till dem.<br>Mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med nuvarande nivå -<br>40 000 kr vid våldläktsbrott samt 70 000 kr vid incestbrott och grova<br>våldsbrott - är dock enligt vår mening inte motiverad. Vi anser också att<br>den nuvarande ersättningsnivån vid ärekränkningsbrott - 5 000 -<br>25 000 kr - bör höjas något. Dc skadeståndsbelopp som förekommer<br>inom arbetsrätten vid obefogade uppsägningar och avskedanden - minst<br>30 000 respektive 40 000 kr - kan därvid utgöra ett riktmärke.</p>
<p>Vi föreslår att vissa omständigheter, som bör särskilt beaktas när<br>ersättning för kränkning genom brott bestäms, anges i lagen. Dessa<br>omständigheter är att kränkningen har haft förnedrande eller skändliga<br>inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat<br>sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga<br>integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande<br>eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. En markering av<br>dessa omständigheter kan ses som ett uttryck för vår uppfattning att<br>skadestånden i dessa fall bör utgå med högre belopp än hittills.</p>
<p>Förslagen avses träda i kraft den 1 juli 1993.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>84</p>
<h2>Sammanfattning (SOU 1995:33)</h2>
<h3>Utredningsuppdraget</h3>
<p>Vår uppgift har huvudsakligen varit att överväga olika frågor som rör<br>ideell skada, dvs. skada av icke-ekonomiskt slag. I vårt förra betänkande<br>(SOU 1992:84) behandlade vi den form av ideell skada som utgörs av<br>kränkning genom brott mot den personliga integriteten (se 1 kap. 3 §<br>skadeståndslagen). I föreliggande slutbetänkande redovisas våra över-<br>väganden beträffande ideell skada i samband med personskada. Det<br>gäller sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men och olägenheter<br>i övrigt (se 5 kap. 1 § skadeståndslagen).</p>
<p>För bara några år sedan var skadeståndets främsta uppgift på person-<br>skadeområdet att täcka ideell skada. Utvecklingen på senare tid med en<br>fortlöpande minskning av förmåner från socialförsäkringen har emeller-<br>tid medfört att skadestånd fatt ökad betydelse även som ersättning för<br>ekonomiska skadeföljder till följd av en personskada. I detta betänkande<br>behandlas vissa frågor som rör sådana skadeföljder i den mån de har<br>särskilt nämnts i våra direktiv eller tilldragit sig uppmärksamhet i andra<br>sammanhang.</p>
<h3>Allmänna utgångspunkter</h3>
<p>En utgångspunkt för oss har varit att den skadelidande genom skadestånd<br>skall ha full ersättning för sin skada. I fråga om skadestånd för ekono-<br>miska skadeföljder är vår grundinställning att skadan inte skall be-<br>stämmas med ledning av schabloner utan att den verkliga förlusten skall<br>ersättas även om den kan vara svår att uppskatta.</p>
<p>När det däremot gäller skadeföljder av ideell natur finns ingen absolut<br>sanning; det är i grunden en rättspolitisk fråga om en viss ideell skada<br>skall uppskattas till 10 000, 100 000 eller 1 000 000 kr. Det är emellertid<br>viktigt att skadeståndsbeloppen i dessa fall bestäms efter så fasta kriterier<br>som möjligt, så att man inte hamnar i rena godtycket. Sådana kriterier<br>kan vara den tid som skadan ger sig till känna, smärtans intensitet och<br>den nedsättning av kroppsfunktionerna som skadan medför. Vi ställer oss<br>därför bakom nuvarande ordning som innebär att standardiserade normer<br>av detta slag används för att värdera ideella skadeföljder vid person-<br>skada.</p>
<p>En utgångspunkt har vidare varit att man bör sträva efter att så långt<br>möjligt uppnå nordisk rättslikhet på skadeståndsområdet. Hänsyn bör<br>också tas till utvecklingen i länder utanför Norden. En viss försiktighet<br>bör dock iakttas till sådana kraftiga höjningar av ersättningsnivån vid<br>ideell skada som skett i vissa av dessa länder på senare tid. Vad man<br>framför allt bör inrikta sig på är att höja ersättningsnivån vid de allvar-<br>ligaste skadorna.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>85</p>
<h3>Skadestånd till den som tillfogats personskada</h3>
<p>Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar enligt 5 kap. 1 §<br>första stycket skadeståndslagen ersättning för kostnader, inkomstförlust<br>och ideell skada.</p>
<p>Kostnader</p>
<p>En fråga som rör skadeståndsposten kostnader är om anhörigas kostnader<br>för besök och annan stimulans till den skadade kan ersättas i något större<br>utsträckning än för närvarande. Enligt vår mening bör man vara generös<br>när det gäller ersättning för sådana kostnader, liksom kostnader för<br>anhörigas insatser för omvårdnaden av den skadade. För att markera att<br>en utvidgning av dc nuvarande ersättningsmöjligheterna i detta avseende<br>är önskvärd föreslår vi att bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 1<br>skadeståndslagen om skadestånd för kostnader ändras så, att den<br>skadelidandes rätt till skadestånd avser i skälig omfattning också kost-<br>nader för dem som står honom särskilt nära.</p>
<p>1 övrigt inrymmer skadeståndsposten kostnader olika problem som<br>enligt vår mening bör utredas i särskild ordning. Det gäller bl.a. frågan i<br>vad mån kostnader för vård utöver den som samhället erbjuder skall<br>kunna ersättas skadeståndsvägen.</p>
<p>Inkomstförlust</p>
<p>Av de utgångspunkter som vi har haft för vårt arbete följer att skadestånd<br>för framtida inkomstförlust bör liksom hittills motsvara den verkliga<br>förlust som kan antas uppkomma och inte uppskattas efter t.ex. en sådan<br>schablon som den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad.</p>
<p>Det sagda gäller i princip även skadestånd för framtida inkomstförlust<br>till barn och ungdomar, trots att svårigheterna att bestämma denna förlust<br>kan vara särskilt stora i sådana fall. Framför allt blir bedömningen<br>vansklig i de fall då barn och ungdomar skadas så allvarligt att de aldrig<br>kan komma ut i förvärvslivet eller i vart fall kan göra det bara med<br>mycket begränsad förvärvsförmåga. Skulle utredningen i skadeärendet<br>om den skadelidandes anlag och förutsättningar i övrigt tor en viss<br>förvärvsverksamhet inte ge någon som helst ledning för bedömningen,<br>kan det vara befogat att använda sig av schabloner. En sådan kan enligt<br>vår mening vara den genomsnittsinkomst för heltidsarbete som gäller i<br>vårt land. Däremot bör sådana omständigheter som kan hänföras till den<br>skadelidandes s.k. sociala närmiljö i princip inte påverka bedömningen.</p>
<p>Skadelidande som har skadats så allvarligt att de måste vårdas resten<br>av livet bör ha rätt till skadestånd inte bara för vårdkostnaderna utan<br>också för den beräknade inkomstförlusten till följd av skadan. Det<br>överensstämmer med vad som uttalats vid tillkomsten av 1975 års<br>ändring av personskadereglema i 5 kap. skadeståndslagen och med<br>försäkringspraxis på senare tid.</p>
<p>Skadelidande som före skadan arbetade i hemmet men på grund av<br>skadan inte längre kan gör det bör tillerkännas skadestånd för förlust av<br>inkomst, värderad efter vad det kostar att anlita hjälp av utomstående.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>86</p>
<p>Sveda och värk</p>
<p>De normer som tillämpas för närvarande för att bestämma ersättning för<br>sveda och värk utgår från sådana objektivt konstaterbara kriterier som<br>vårdtidens längd, vårdform och skadans art. Dessa faktorer bör också<br>enligt vår mening användas som mätare av skadans omfattning.</p>
<p>Bl.a. av historiska skäl är de nuvarande normerna mera inriktade på<br>fysisk än på psykisk skada. För att man skall kunna göra en nyanserad<br>bedömning också av psykiska skador bör normerna enligt vår mening<br>revideras något. Sålunda bör de kompletteras så att de - på samma sätt<br>som beträffande fysiska skador - ger anvisning om vad som är att anse<br>som svår psykisk skada, liksom vilka olika former av psykiatrisk behand-<br>ling som skall leda till höjd grundersättning. Likaså bör komma till klart<br>uttryck att svårt psykiskt lidande är att jämställa med svår smärta.</p>
<p>Normerna bör vidare - inte bara av hänsyn till de psykiska skadorna<br>utan i viss mån även med tanke på de fysiska skadorna - ändras så att<br>ersättningsbeloppen till svårt skadade inte sjunker lika snabbt som i dag.</p>
<p>Lyte och men</p>
<p>Skadestånd för stadigvarande men tar sikte på bestående skadeföljder i<br>form av fysiska och psykiska besvär. Dessa besvär låter sig enligt vår<br>mening ganska väl mätas genom en invaliditetsgradering grundad på<br>begreppet invaliditet i betydelsen fysisk och psykisk funktionsned-<br>sättning. Besvären kan antas drabba de skadelidande i stort sett lika<br>oberoende av deras sociala situation och livsbetingelser i övrigt. Skade-<br>stånd för stadigvarande men bör därför även i fortsättningen bestämmas<br>huvudsakligen med hänsyn till den skadelidandes medicinska invaliditet<br>och ålder vid tidpunkten för invaliditetens inträde .</p>
<p>Den medicinska bedömningen görs i dag med ledning av invaliditets-<br>tabeller som har tillkommit i slutet av 1800-talet och därefter inte<br>genomgått någon genomgripande förändring, även om de har justerats<br>vid flera tillfallen. Ett förslag till nya invaliditetstabeller som utarbetats<br>inom försäkringsbranschen med hjälp av medicinsk expertis och som på<br>flera väsentliga punkter skiljer sig från de nuvarande lades fram år 1991.<br>Enligt vår mening uppfyller detta förslag bättre de krav som kan ställas<br>på sådana tabeller som underlag för den medicinska bedömningen. Bl.a.<br>har förslaget en mera logisk och ändamålsenlig uppbyggnad, innefattar<br>betydligt fler skador än de nuvarande tabellerna och anvisar - efter<br>utländsk förebild - en princip för bedömningen av sammansatta invalidi-<br>teter. Vi anser därför att den medicinska bedömningen i fortsättningen<br>bör göras med utgångspunkt i de föreslagna tabellerna. Det innebär bl.a.<br>att dagens ordning med särskild ersättning för s.k. maximal och nivåfall<br>överges och att utgångspunkten i stället blir att samtliga skadetyper<br>ersätts strikt efter invaliditetsgrad. Samtidigt undviker man med detta<br>förslag att olika skadetyper - såsom för närvarande - ersätts efter skilda<br>ersättningstabeller.</p>
<p>En övergång till de föreslagna invaliditetstabellema fordrar särskilda<br>överväganden när det gäller total synförlust. Denna skadetyp har under<br>lång tid intagit en särställning i svensk skadeståndsrätt och i ersättnings-<br>hänseende jämställts med de allra svåraste skadorna, såsom tetraplegi<br>(dvs. förlamning av såväl armar som ben). Sålunda ersätts total syn-</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>87</p>
<p>forlust i dag som ett stort maximalfall, vilket motsvarar 650 000 kr<br>inberäknat ersättning för sveda och värk. I 1991 års förslag till ny<br>invaliditetstabell är total synförlust åsatt en invaliditetsgrad om<br>68 procent - vilket motsvarar 100 procent enligt 1981 års tabellverk;<br>någon omvärdering av skadetypen från medicinsk synpunkt är det<br>således inte fråga om - medan exempelvis tetraplegi har åsatts en<br>invaliditetsgrad av 99 procent. Om ersättningen beräknas strikt efter<br>invaliditetsgrad, medför detta med nödvändighet att ersättningen för total<br>synförlust i framtiden blir betydligt lägre än för tetraplegi. Mot detta<br>finns enligt vår mening i och för sig inget att erinra. Däremot ställer vi<br>oss tveksamma till att ersättningen för stadigvarande men skulle vid total<br>synförlust sänkas även i absoluta tal. Vi förordar därför beträffande<br>denna typ av skada en tillfällig särlösning, som innebär att ersättningen<br>så att säga fryses på dagens nivå och förblir oförändrad till dess att den<br>tabellariska ersättningen vid en invaliditet av 68 procent har nått upp till<br>motsvarande belopp. Intill dess skulle ersättningen för total synförlust -<br>efter avdrag för vad som kan anses belöpa på sveda och värk - uppgå till<br>inte fullt 570 000 kr.</p>
<p>Särskilda olägenheter</p>
<p>Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt har gett upphov<br>till tillämpningsproblem av olika slag, t.ex. hur gränsen skall dras till<br>andra skadeståndsposter, hur ingående olägenheterna skall utredas i det<br>särskilda fallet och med vilket belopp de skall ersättas.</p>
<p>I den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägenheter i<br>övrigt ofta med samma belopp till skadelidande med samma invalidi-<br>tetsgrad upp fr.o.m. 15 procent; vid nämnda invaliditetsgrad uppgår<br>ersättningen till en 25-årig person i de flesta fall till ca 90 000 kr. Dessa<br>”standardbelopp” bör enligt vår mening i fortsättningen ingå i ersätt-<br>ningen för lyte och men, som alltså höjs med motsvarande belopp.</p>
<p>Om det av utredningen i skadeärendet framgår att den skadelidande på<br>grund av särskilda förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som<br>klart överstiger vad som kompenseras genom den tabcllariskt bestämda<br>ersättningen för lyte och men, bör ersättning emellertid ges under en ny<br>skadeståndspost, ”särskilda olägenheter”. Ersättning för särskilda olägen-<br>heter bör även, efter en individuell bedömning, ges till skadelidande med<br>en invaliditetsgrad över 15 procent när det gäller framför allt sådana<br>olägenheter i arbetet som består i allmänna besvär och ökad anspänning<br>för att uppnå ett visst arbetsresultat. Också förlust av fritid bör kunna<br>ersättas som särskilda olägenheter, om denna förlust innebär ett avsevärt<br>ingrepp i den skadelidandes livsföring.</p>
<p>Under skadeståndsposten särskilda olägenheter bör däremot inte er-<br>sättas förhöjda levnadskostnader eller smärre inkomstförluster. Sådana<br>ekonomiska förluster, som för närvarande i stor utsträckning ersätts som<br>olägenheter i övrigt, bör i fortsättningen ersättas under de poster där de<br>hör hemma, alltså som kostnader respektive inkomstförlust.</p>
<p>Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt bör alltså upp-<br>höra. Detta är ett steg i riktning mot nordisk rättslikhet beträffande<br>skadestånd för ideell skada och medför att jämförelser mellan ersätt-<br>ningsnivån i Sverige och övriga länder i fortsättningen underlättas.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>88</p>
<p>Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har<br>sänkt medvetandegrad</p>
<p>Skadestånd för ideell skada bör enligt vår mening bestämmas utan<br>hänsyn till om den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har sänkt<br>medvetandegrad. I de undantagsfall där det finns anledning att anta att<br>den skadelidande till följd av skadan har fatt sin livslängd avsevärt<br>förkortad bör skadeståndet dock kunna fastställas att utgå som livränta,<br>såsom för närvarande görs i försäkringspraxis.</p>
<p>Ersättningsnivån vid ideell skada</p>
<p>En av våra huvuduppgifter har varit att överväga om den nuvarande<br>ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det har inte sällan hävdats att<br>skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse<br>ligger på en påfallande låg nivå. Att jämföra skadeståndsnivån i olika<br>länder möter emellertid av olika skäl betydande svårigheter. Sålunda<br>fordras för att man skall få en någorlunda rättvisande bild att man beaktar<br>också den ersättning som lämnas för ekonomisk skada. Även en rad<br>andra faktorer har betydelse vid en sådan jämförelse. En så omfattande<br>undersökning av ersättningen i olika länder har emellertid inte varit<br>möjlig att genomföra inom ramen för vårt uppdrag. Vi har i stället fått<br>begränsa jämförelsen till enbart ideell skada.</p>
<p>Bl.a. med hänsyn till resultatet av den jämförande undersökning som vi<br>har företagit föreslår vi att skadestånden för ideell skada höjs betydligt<br>när det gäller de allvarligaste skadorna. En viss höjning bör göras också i<br>fråga om skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot bör ersättnings-<br>nivån vid skador av mera lindrig natur vara i princip oförändrad.</p>
<p>Den höjning som är önskvärd bör göras huvudsakligen på ersättnings-<br>posten lyte och men. Denna ersättningspost bör för de allvarligaste<br>skadorna höjas med 50 procent, vilket tillsammans med skadestånden för<br>sveda och värk samt särskilda olägenheter medför en maximal ersättning<br>på över 1 milj. kr. För att dämpa kostnadseffekterna av en sådan höjning<br>synes det lämpligt att den slår igenom etappvis. Sålunda är det enligt vår<br>mening tillräckligt att höjningen är fullt genomförd inom tre år från det<br>att statsmakterna har tagit ställning till våra förslag.</p>
<h3>Skadestånd vid dödsfall</h3>
<p>Har personskada lett till döden, utgår enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen<br>ersättning för begravningskostnad och, i skälig omfattning, andra kost-<br>nader till följd av dödsfallet. Dessutom ersätts förlust av underhåll.</p>
<p>När det gäller anhörigas kostnader till följd av ett dödsfall har svensk<br>rättspraxis utvecklats i en för de skadelidande liberal riktning. Vi räknar<br>med att denna utveckling kommer att fortsätta utan att någon lagändring<br>är påkallad.</p>
<p>Skadestånd för förlust av underhåll uppskattas i den utomrättsliga<br>skaderegleringen utifrån vissa schabloner rörande de efterlevandes behov<br>av underhåll. Vi har ingen erinran mot detta förfarande, under förut-<br>sättning att den som styrker ett större underhållsbehov får högre skade-<br></p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>89</p>
<p>stånd än som följer av schablonen. I praktiken tillämpas schablonerna<br>också på detta sätt.</p>
<h3>Verkan av den skadelidandes död</h3>
<p>Enligt allmänna grundsatser som har gällt i vårt land sedan länge faller<br>rätten till skadestånd för ideell skada bort, om den som skadats dör innan<br>skadeståndet har fastställts genom dom eller avtal.</p>
<p>Dessa grundsatser, som inte gäller i något annat land vars skade-<br>ståndssystem vi har studerat, kan enligt vår mening leda till märkliga<br>resultat. De innebär nämligen att en skyldighet att betala skadestånd för<br>ideell skada som inträtt medan den skadelidande var i livet kan - liksom<br>sanktionen för denna skyldighet i form av dröjsmålsränta - falla bort om<br>skyldigheten inte infrias innan den skadelidande hinner avlida.</p>
<p>Vi föreslår därför att de principer som gäller för närvarande ändras så<br>att rätten till skadestånd för ideell skada som regleras i skadeståndslagen<br>går över på den skadelidandes arvingar om krav på sådant skadestånd har<br>framställts innan den skadelidande avled. En särskild bestämmelse av<br>detta innehåll bör tas in i 6 kap. skadeståndslagen.</p>
<h3>Skadestånd för psykisk chock e.d.</h3>
<p>Den som har tillfogats personskada i form av chock eller andra psykiska<br>besvär genom underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en<br>skadeståndsgrundande handling har i tidigare praxis vägrats skadestånd.<br>Denna praxis ändrades av Högsta domstolen år 1993, då närstående till<br>den som blivit uppsåtligen dödad tillerkändes skadestånd för psykiska<br>besvär med anledning av dödsfallet.</p>
<p>Enligt vår mening bör rätten till skadestånd för psykiska besvär till<br>följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande<br>handling inte begränsas till fall då dödandet har skett uppsåtligen.<br>Skadestånd bör kunna utgå även när dödsfallet har vållats genom vårds-<br>löshet eller när skadeståndsansvaret vilar på strikt grund. Endast den som<br>genom släktskap, samboende eller liknande stod den avlidne särskilt nära<br>bör dock vara berättigad till skadestånd för sin personskada. En<br>bestämmelse av detta innehåll bör tas in i 5 kap. 2 § skadeståndslagen.</p>
<p>Bestämmelsen reglerar inte det fallet att någon har åsamkats psykiska<br>besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt genom en<br>skadeståndsgrundande handling. Bestämmelsen får dock inte läsas så att<br>den utesluter en rätt till skadestånd i fall som liknar dem som har<br>lagreglerats. Frågan i vad mån skadestånd skall kunna utgå i sådana fall<br>får avgöras i rättstillämpningen.</p>
<p>Enligt vår mening finns det inte anledning att - vid sidan av den rätt<br>till skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som vårt för-<br>slag innebär - införa en rätt till skadestånd för kränkning eller sorg och<br>saknad med anledning av att någon har dödats genom cn skadestånds-<br>grundande handling.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>90</p>
<h3>Omprövning av skadestånd</h3>
<p>Skadestånd för personskada fastställs ofta vid en tidpunkt när det ännu<br>inte står klart hur skadeläget i dess helhet kommer att gestalta sig.<br>Bedömningen av framtida skadeföljder far därför i stor utsträckning<br>grunda sig på antaganden av olika slag. Om det senare visar sig att dessa<br>antaganden inte håller streck, finns enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen<br>möjlighet att ompröva skadeståndet på grund av ändrade förhållanden när<br>det gäller inkomstförlust och förlust av underhåll.</p>
<p>I fråga om skadestånd för kostnader och ideell skada saknas däremot<br>en sådan omprövningsmöjlighet. Detta har visat sig vara en brist inte<br>minst i den praktiska skaderegleringen. Vi förordar därför att det införs<br>en möjlighet till omprövning även av skadestånd för kostnader och ideell<br>skada. I likhet med vad som gäller i fråga om inkomstförlust och förlust<br>av underhåll bör en förutsättning för omprövning dock vara att de<br>förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande har<br>ändrats väsentligt.</p>
<p>Omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen av skadestånd för<br>personskada bör som för närvarande kunna ske bara vid ändrade<br>förhållanden på den skadelidandes sida.</p>
<h3>Jämkning på grund av medvållande</h3>
<p>Skadestånd med anledning av personskada bör liksom för närvarande<br>kunna jämkas på grund av medvållande endast om den skadelidande<br>själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.</p>
<p>I de undantagsfall när jämkning kommer i fråga bör skadestånd för<br>kostnader och inkomstförlust enligt vår mening inte jämkas, om denna<br>ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård<br>eller försörjning. Sådan ersättning bör alltså alltid utgå oavkortad. Den<br>jämkning som i och för sig kan vara motiverad med hänsyn till graden av<br>vållande på ömse sidor och andra omständigheter bör i dessa fall göras<br>uteslutande på den ersättning för ideell skada som den skadelidande kan<br>ha rätt till; denna ersättning fyller inte samma väsentliga behov för den<br>skadelidandes vård eller försörjning.</p>
<p>Vårt förslag innebär att bestämmelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket<br>skadeståndslagen ändras så att det - på samma sätt som av den allmänna<br>jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen - uttryckligen framgår att<br>den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen<br>av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning.</p>
<h3>Skadeståndets bestämmande</h3>
<p>De standardiserade normer som bör användas för att bestämma ersättning<br>för sveda och värk samt lyte och men bör enligt vår mening inte styras av<br>detaljerade lagregler utan som hittills utbildas i den praktiska tillämp-<br>ningen.</p>
<p>En överväldigande majoritet av anspråk på skadestånd för personskada<br>behandlas för närvarande av olika rådgivande nämnder som är verk-<br>samma på försäkringsområdet, framför allt Trafikskadenämnden och</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>91</p>
<p>Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Genom detta nämndförfarande<br>erbjuds parterna i skadeärendet möjlighet att på ett förhållandevis enkelt<br>sätt få ledning för bedömningen av deras fall. Mot detta system för att<br>lösa eller förebygga konflikter om personskadeersättning kan enligt vår<br>mening någon befogad kritik inte riktas.</p>
<p>Nämndernas konfliktlösande verksamhet innebär att deras ställnings-<br>taganden i olika frågor om personskadeersättning, i avsaknad av väg-<br>ledande domstolsavgöranden, har kommit att styra rättsutvecklingen på<br>detta område. På grund av de kostnadsrisker som är förenade med en<br>rättegång drar sig de skadelidande för att anlita domstolarna även i<br>sådana fall där ersättningsfrågan är av principiell betydelse och det därför<br>skulle vara önskvärt att den i sista hand prövades av Högsta domstolen.<br>För att stimulera de skadelidande att i sådana fall föra saken vidare till<br>domstol bör nämnderna - när rättsfrågorna är ägnade för prejudikat-<br>bildning - avsluta sina yttranden till försäkringsbolagen med en<br>rekommendation till dem all oavselt utgången i cn domstolsrättegång stå<br>för såväl sina egna som den skadelidandes rättegångskostnader.</p>
<p>Nämndernas organisation och verksamhet bör enligt vår mening<br>utvärderas i särskild ordning. Vi pekar på en del frågor om förfarandet<br>vid nämnderna och deras sammansättning som det kan finnas anledning<br>att överväga vid en sådan översyn av nämndverksamheten.</p>
<p>Vi förordar vidare att de tabeller och andra schabloner som används i<br>den utomrättsliga skaderegleringen för att bestämma ersättning för ideell<br>skada fastställs i samverkan mellan alla berörda skadeprövningsnämnder<br>efter det att synpunkter inhämtats från olika intressenter.</p>
<h3>Kostnadskonsekvenser</h3>
<p>Våra förslag innebär att de skadelidandes möjligheter att få skadestånd<br>för personskada förbättras i en del avseenden. Eftersom sådant skade-<br>stånd i praktiken i de flesta fall utges från en ansvarsförsäkring eller från<br>motsvarande försäkring för skador i trafiken och i arbetslivet, dvs.<br>trafikförsäkringen respektive Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, kan<br>våra förslag få kostnadskonsekvenser för dessa försäkringar. Det gäller<br>särskilt förslaget om en höjning av ersättningsnivån vid ideell skada och<br>förslaget om en utvidgning av de nuvarande möjligheterna till ersättning<br>för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats genom en<br>skadeståndsgrundande handling.</p>
<p>En höjning av den nuvarande ersättningsnivån vid skadeståndsposten<br>lyte och men med 50 procent i de allvarligaste fallen och en viss höjning<br>av ersättningen i fråga om skador som inte är fullt så allvarliga skulle<br>enligt våra beräkningar, om höjningen genomfördes på en gång, medföra<br>ökade kostnader för trafikförsäkringen med 2 procent och för Trygghets-<br>försäkringen vid arbetsskada med i stort sett samma procenttal. För att<br>dämpa dessa effekter kan det vara lämpligt att höjningen genomförs<br>etappvis, t.ex. under tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till<br>våra förslag. Kostnadsökningen för dessa försäkringar kan då begränsas<br>till ca 0,7 procent för vart och ett av dessa år. För den reguljära ansvars-<br>försäkringen - som i regel ingår i olika slags paketförsäkringar, t.ex. i<br>hem och villahemförsäkringen - blir kostnaderna i det närmaste försum-<br>bara.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>92</p>
<p>Vårt förslag om rätt till skadestånd for psykiska besvär till följd av att<br>en nära anhörig har dödats även genom en annan skadeståndsgrundande<br>handling än uppsåtligt brott skulle enligt våra beräkningar medföra en<br>kostnadsökning for trafikförsäkringen på 1-1,5 procent. För övriga<br>försäkringar torde förslaget få endast marginella kostnadseffekter.</p>
<p>Våra övriga förslag kan vart och ett för sig inte ha någon nämnvärd<br>betydelse från kostnadssynpunkt. Och inte ens sammantagna torde de<br>medföra någon större kostnadsökning - mindre än en tiondels procent -<br>för de försäkringar som det nu är fråga om.</p>
<p>Våra förslag kan även få vissa kostnadseffekter för Brottsoffermyn-<br>dighetens, och därmed statens, del. Denna kostnadsökning torde dock bli<br>mycket begränsad.</p>
<h3>Jämställdhetspolitiska konsekvenser</h3>
<p>En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att den som har<br>tillfogats en skada skall försättas i samma ekonomiska läge som om<br>skadan inte hade inträffat. Förekommande löneskillnader mellan könen<br>kommer därmed till uttryck också i skadeståndsbeloppen. De skade-<br>ståndsrättsliga reglerna är inte ägnade att användas som instrument for att<br>utjämna sådana skillnader.</p>
<h3>Ikraftträdande</h3>
<p>Våra förslag kan träda i kraft tidigast den 1 januari 1997.</p>
<p>Enligt allmänna principer bör de nya skadeståndsregler som vi föreslår<br>tillämpas endast på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>93</p>
<h2>Lagförslag (SOU 1992:84)</h2>
<h3>1. Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)</h3>
<p>Härmed föreskrivs att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1-5 §§, 3 kap. 1 och 2 §§ samt</p>
<p>5 kap. 6 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 4</p>
<h4>1 kap.</h4>
<p>3§</p>
<p>Bestämmelserna i denna lag om (Se 2 kap. 3 §)<br>skyldighet att ersätta personskada<br>tillämpas också i fråga om lidande<br>som någon tillfogar annan genom<br>brott mot den personliga friheten,<br>genom annat ofredande som inne-<br>fattar brott, genom brytande av<br>post- eller telehemlighet, intrång i<br>förvar, olovlig avlyssning eller<br>olaga diskriminering eller genom<br>ärekränkning eller dylik brottslig<br>gärning.</p>
<p>(Se 2 kap. 5 §) För skada som vållats genom</p>
<p>underlåtenhet att avslöja brott<br>utgår ej ersättning enligt denna<br>lag enbart på den grund att straff<br>för underlåtenheten kan följa en-<br>ligt 23 kap. 6 § första stycket<br>brottsbalken.</p>
<h4>2 kap.</h4>
<p>Var och en som uppsåtligen<br>eller av vårdslöshet vållar person-<br>eller sakskada skall ersätta skadan,<br>såvida icke annat följer av denna<br>lag.</p>
<p>§</p>
<p>Den som uppsåtligen eller av<br>vårdslöshet vållar person- eller<br>sakskada skall ersätta skadan.</p>
<p>(Se 2 kap. 4 §)</p>
<p>2§</p>
<p>Den som vållar ren förmögen-<br>hetsskada genom brott skall<br>ersätta skadan.</p>
<p>(Se 1 kap. 3 §)</p>
<p>3§</p>
<p>Den som kränker annan genom<br>brott mot dennes person, frihet,<br>frid eller ära skall ersätta det<br>lidande som kränkningen medför.</p>
<p>94</p>
<p>2§</p>
<p>Vållar någon som ej fyllt<br>aderton år person- eller sakskada,<br>skall han ersätta skadan i den mån<br>det är skäligt med hänsyn till hans<br>ålder och utveckling, handlingens<br>beskaffenhet, föreliggande an-<br>svarsförsäkring och andra ekono-<br>miska förhållanden samt övriga<br>omständigheter.</p>
<p>3§</p>
<p>Den som vållar person- eller<br>sakskada under påverkan av en<br>allvarlig psykisk störning skall<br>ersätta skadan i den mån det är<br>skäligt med hänsyn till hans<br>sinnestillstånd, handlingens be-<br>skaffenhet, föreliggande ansvars-<br>försäkring och andra ekonomiska<br>förhållanden samt övriga omstän-<br>digheter. Detsamma gäller om<br>någon vållar sådan skada under<br>påverkan av en annan psykisk<br>störning och störningen inte är<br>självförvållad och tillfällig.</p>
<p>4§</p>
<p>Den som vållar ren förmögen-<br>hetsskada genom brott skall er-<br>sätta skadan enligt vad i 1-3 §§ är<br>föreskrivet i fråga om person- och<br>sakskada.</p>
<p>5§</p>
<p>För skada som vållats genom<br>underlåtenhet att avslöja brott ut-<br>går ej ersättning enligt denna lag<br>enbart på den grund att straff för<br>underlåtenheten kan följa enligt<br>23 kap. 6 § första stycket brotts-<br>balken.</p>
<p>Den som har arbetstagare i sin<br>tjänst skall ersätta person- eller<br>sakskada som arbetstagaren vållar<br>genom fel eller försummelse z<br>tjänsten. Motsvarande gäller ifall<br>då arbetstagare i tjänsten vållar<br>ren förmögenhetsskada genom</p>
<p>4§</p>
<p>Den som i fall som avses i 1-<br>3 §§ vållar skada innan han har<br>fyllt arton år skall ersätta skadan i<br>den mån det är skäligt med hänsyn<br>till hans ålder och utveckling,<br>handlingens beskaffenhet, före-<br>liggande ansvarsförsäkring och<br>andra ekonomiska förhållanden<br>samt övriga omständigheter.</p>
<p>5§</p>
<p>Den som i fall som avses i 1-<br>3 vållar skada under påverkan<br>av en allvarlig psykisk störning<br>eller av en annan psykisk störning<br>som inte är självförvållad och<br>tillfällig skall ersätta skadan i den<br>mån det är skäligt med hänsyn till<br>hans sinnestillstånd, handlingens<br>beskaffenhet, föreliggande an-<br>svarsförsäkring och andra ekono-<br>miska förhållanden samt övriga<br>omständigheter.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>(Se 2 kap. 2 §)</p>
<p>(Se 1 kap. 3 §)</p>
<p>3 kap.</p>
<p>1§</p>
<p>Den som har arbetstagare i sin<br>tjänst skall ersätta</p>
<p>1. person- eller sakskada som<br>arbetstagaren z tjänsten vållar<br>genom fel eller försummelse,</p>
<p>2. ren förmögenhetsskada som<br>arbetstagaren i tjänsten vållar</p>
<p>brott.</p>
<p>I fråga om skadeståndsansvar<br>för staten eller kommun vid myn-<br>dighetsutövning gäller vad nedan i<br>detta kapitel sägs.</p>
<p>genom brott, eller</p>
<p>3. lidande som arbetstagaren i<br>tjänsten tillfogar annan genom<br>kränkning som avses i 2 kap. 3 §.</p>
<p>I fråga om skadeståndsansvar<br>för staten eller kommun vid myn-<br>dighetsutövning gäller vad som<br>föreskrivs i följande paragrafer.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>Staten eller kommun skall<br>ersätta personskada, sakskada eller<br>ren förmögenhetsskada, som vållas<br>genom fel eller försummelse vid<br>myndighetsutövning i verksamhet<br>för vars fullgörande staten eller<br>kommunen svarar.</p>
<p>2§</p>
<p>Staten eller kommun skall<br>ersätta</p>
<p>1. personskada, sakskada eller<br>ren förmögenhetsskada som vållas<br>genom fel eller försummelse vid<br>myndighetsutövning i verksamhet<br>för vars fullgörande staten eller<br>kommunen svarar, eller</p>
<p>2. lidande som vid sådan myn-<br>dighetsutövning tillfogas annan<br>genom kränkning som avses i<br>2 kap. 3 §.</p>
<p>Vad som sägs i första stycket om kommun gäller också landstings-<br>kommun, kommunalförbund, församling och kyrklig samlallighet.</p>
<h4>5 kap.</h4>
<p>6§</p>
<p>Skadestånd med anledning av<br>kränkning som avses i 2 kap. 3 §<br>bestäms efter vad som är skäligt<br>med hänsyn till kränkningens art<br>och varaktighet. Därvid skall<br>särskilt beaktas om kränkningen<br>har haft förnedrande eller skänd-<br>liga inslag, varit ägnad att<br>framkalla allvarlig rädsla for liv<br>eller hälsa, riktat sig mot någon<br>med särskilda svårigheter att värja<br>sin personliga integritet, inneburit<br>missbruk av ett beroende- eller<br>förtroendeforhållande eller varit<br>ägnad att väcka allmän uppmärk-<br>samhet.</p>
<p>Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig<br>gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant<br>brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omstän-<br>digheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom<br>i målet.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.</p>
<p>96</p>
<p>De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka Prop. 2000/01:68<br>skadestånd för lidande som avses i 1 kap. 3 § i dess äldre lydelse inte har Bilaga 4<br>slutligt bestämts före ikraftträdandet.</p>
<p>97</p>
<p>4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 68</p>
<h3>2. Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)</h3>
<p>Härmed föreskrivs att 2, 5, 7 och 11 §§ brottsskadelagen (1978:413)<br>skall ha följande lydelse.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>föreslagen lydelse</p>
<p>Brottsskadeersättning utgår for personskada. Som personskada ersätts<br>även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade</p>
<p>bar på sig vid skadetillfallet.</p>
<p>Bestämmelserna i denna lag om<br>ersättning för personskada tilläm-<br>pas också i fråga om lidande som<br>någon tillfogar annan genom brott<br>mot den personliga friheten eller<br>genom annat ofredande som inne-<br>fattar brott.</p>
<p>I fall då någon har kränkt annan<br>genom brott mot dennes person,<br>frihet eller frid utgår brotts-<br>skadeersättning för det lidande<br>som kränkningen har medfört.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av personskada bestäms<br>enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-<br>lagen (1972:207). '</p>
<p>Livränta utgår endast när ersätt-<br>ningen är av väsentlig betydelse<br>för den skadelidandes framtida<br>vård eller försörjning. Livränta<br>värdesäkras enligt lagen (1973:<br>213) om ändring av skadestånds-<br>livräntor.</p>
<p>5§</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av personskada bestäms<br>enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-<br>lagen (1972:207). Livränta utgår<br>dock endast när ersättningen är av<br>väsentlig betydelse för den skade-<br>lidandes framtida vård eller för-<br>sörjning. Livränta värdesäkras en-<br>ligt lagen (1973:213) om ändring<br>av skadeståndslivräntor.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av kränkning som avses i<br>2 § andra stycket bestäms enligt<br>5 kap. 6 § skadeståndslagen<br>(1972: 207).</p>
<p>Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt</p>
<p>5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207).</p>
<p>7§</p>
<p>Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av<br>personskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den<br>skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats<br>redan med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning<br>sker dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den<br>skadelidandes sida.</p>
<p>Vid bestämmande av brotts-<br>skadeersättning med anledning av<br>sakskada eller ren förmögenhets-<br>skada avräknas, förutom skade-<br>stånd, annan ersättning som den</p>
<p>Vid bestämmande av brotts-<br>skadeersättning med anledning av<br>kränkning som avses i 2 § andra<br>stycket eller med anledning av<br>sakskada eller ren förmögenhets-</p>
<p>skadelidande har rätt till på grund skada avräknas, förutom skade-<br>av skadan. stånd, annan ersättning som den</p>
<p>skadelidande har rätt till på grund<br>av skadan.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>H §</p>
<p>Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i<br>form av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp<br>enligt lagen (1962:381) om allmän forsäkring som gäller då ersättningen<br>bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta utgår för varje år<br>med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av sakskada och ren för-<br>mögenhetsskada utgår med högst<br>tio gånger det basbelopp som<br>gäller då ersättningen bestäms.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av kränkning som avses i<br>2 § andra stycket eller med an-<br>ledning av sakskada och ren för-<br>mögenhetsskada utgår med högst<br>tio gånger det basbelopp som<br>gäller då ersättningen bestäms.</p>
<p>Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av<br>självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas<br>ingen ersättning.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.</p>
<p>De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka brotts-<br>skadeersättning för lidande som avses i 2 § andra stycket i dess äldre<br>lydelse inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.</p>
<p>99</p>
<h2>Lagförslag (SOU 1995:33)</h2>
<h3>1. Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)</h3>
<p>Härmed föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)</p>
<p>dels att 5 kap. 1,2 och 5 §§ samt 6 kap. 1, 3 och 4 §§ skall ha följande<br>lydelse,</p>
<p>dels att det i lagen införs en ny bestämmelse, 6 kap. 5 §, av följande<br>lydelse.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<h4>5 kap.</h4>
<p>1 §<br>Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning</p>
<p>för</p>
<p>1. sjukvårdskostnad och andra<br>utgifter,</p>
<p>2. inkomstförlust,</p>
<p>3. sveda och värk, lyte eller<br>annat stadigvarande men samt<br>olägenheter / övrigt till följd av<br>skadan.</p>
<p>1. sjukvårdskostnad samt andra<br>kostnader för den skadelidande<br>och, i skälig omfattning, dem som<br>står denne särskilt nära,</p>
<p>2. inkomstförlust,</p>
<p>3. fysiskt och psykiskt lidande av<br>övergående natur (sveda och värk)<br>eller av bestående art (lyte eller<br>annat stadigvarande men) samt<br>särskilda olägenheter till följd av<br>skadan.</p>
<p>Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst<br>som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade<br>skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått<br>eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som<br>motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av<br>honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning</p>
<p>eller annan liknande åtgärd samt<br>därmed jämförliga omständigheter.</p>
<p>Med inkomstförlust likställes<br>intrång i näringsverksamhet. Med<br>inkomst likställes värdet av hus-<br>hållsarbete i hemmet.</p>
<p>ålder, bosättningsförhållanden och</p>
<p>Med inkomstförlust likställs<br>intrång i näringsverksamhet. Med<br>inkomst likställs värdet av husligt<br>arbete i hemmet.</p>
<p>2§</p>
<p>Har personskada lett till döden, utgår ersättning för</p>
<p>1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd<br>av dödsfallet,</p>
<p>2. förlust av underhåll. 2. förlust av underhåll,</p>
<p>3. personskada som till följd av<br>dödsfallet åsamkas någon som<br>stod den avlidne särskilt nära.</p>
<p>Ersättning för förlust av under- Ersättning för förlust av under-<br>håll tillkommer efterlevande som håll tillkommer efterlevande som</p>
<p>100</p>
<p>enligt lag hade rätt till underhåll av<br>den avlidne eller som eljest var<br>beroende av honom för sin försörj-<br>ning, om underhåll utgick vid<br>tiden för dödsfallet eller om det<br>kan antagas att underhåll skulle ha<br>kommit att utgå inom en nära<br>framtid därefter. Förlusten ersättes<br>i den omfattning som är skälig<br>med hänsyn till den efterlevandes<br>förmåga och möjligheter att<br>genom eget arbete eller eljest, på<br>annat sätt än genom förmån som<br>avses i 3 §, själv bidraga till sin<br>försörjning. Med underhåll lik-<br>ställes värdet av den avlidnes<br>hushållsarbete i hemmet.</p>
<p>enligt lag hade rätt till underhåll av<br>den avlidne eller som eljest var<br>beroende av honom för sin för-<br>sörjning, om underhåll utgick vid<br>tiden for dödsfallet eller om det<br>kan antagas att underhåll skulle ha<br>kommit att utgå inom en nära<br>framtid därefter. Förlusten ersätts i<br>den omfattning som är skälig med<br>hänsyn till den efterlevandes för-<br>måga och möjligheter att genom<br>eget arbete eller eljest, på annat<br>sätt än genom förmån som avses i<br>3 §, själv bidraga till sin för-<br>sörjning. Med underhåll likställs<br>värdet av den avlidnes husliga<br>arbete i hemmet.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>Ersättning för inkomstförlust<br>och förlust av underhåll som utgår<br>i form av livränta kan höjas eller<br>sänkas, om i detta kapitel avsedda<br>förhållanden som har legat till<br>grund for ersättningens bestäm-<br>mande väsentligt har ändrats. Har<br>ersättningen fastställts i form av<br>engångsbelopp, kan den skade-<br>lidande under samma förutsätt-<br>ning tillerkännas ytterligare er-</p>
<p>sättning.</p>
<p>Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i<br>penningvärdet finns särskilda bestämmelser.</p>
<p>Skadestånd med anledning av<br>personskada kan jämkas, om den<br>skadelidande själv uppsåtligen<br>eller genom grov vårdslöshet har<br>medverkat till skadan. Skadestånd<br>till förare av motordrivet fordon<br>som har gjort sig skyldig till brott<br>som avses i 4 § eller 4 a § lagen<br>(1951:649) om straff för vissa<br>trafikbrott kan även jämkas, om<br>föraren därvid genom vårdslöshet<br>har medverkat till skadan. Har<br>personskada lett till döden, kan<br>skadestånd till efterlevande också<br>jämkas, om den avlidne uppsåt-<br>ligen har medverkat till dödsfallet.</p>
<p>5§</p>
<p>Sedan frågan om ersättning<br>enligt 1 eller 2 § har avgjorts<br>slutligt genom avtal eller dom, kan<br>ersättningsfrågan omprövas i så-<br>dana fall då de i detta kapitel<br>avsedda förhållanden som har<br>legat till grund for ersättningens<br>bestämmande väsentligt har änd-<br>rats. Ersättning som har fastställts<br>i form av engångsbelopp kan dock<br>inte sänkas.</p>
<p>6 kap.</p>
<p>1 §</p>
<p>Skadestånd med anledning av<br>personskada kan jämkas, om den<br>skadelidande själv uppsåtligen<br>eller genom grov vårdslöshet har<br>medverkat till skadan. Skadestånd<br>till förare av motordrivet fordon<br>som har gjort sig skyldig till<br>rattfylleri eller grovt rattfylleri kan<br>även jämkas, om föraren därvid<br>genom vårdslöshet har medverkat<br>till skadan. Har personskada lett<br>till döden, kan skadestånd som<br>avses i 5 kap. 2 § också jämkas,<br>om den avlidne uppsåtligen har<br>medverkat till dödsfallet.</p>
<p>101</p>
<p>Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada<br>kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till<br>skadan.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>Jämkning av skadestånd enligt<br>första eller andra stycket sker efter<br>vad som är skäligt med hänsyn till<br>graden av vållande på ömse sidor<br>och omständigheterna i övrigt.</p>
<p>Jämkning av skadestånd enligt<br>första eller andra stycket sker efter<br>vad som är skäligt med hänsyn till<br>den medverkan som har förekom-<br>mit på ömse sidor, varvid även den<br>skadelidandes behov av skade-<br>ståndet och övriga omständigheter<br>skall beaktas.</p>
<p>3§</p>
<p>Rätten till ersättning enligt<br>5 kap. 1 § första stycket 3 och 6 §<br>faller bort, om den skadelidande<br>avlider innan krav på sådan<br>ersättning har framställts.</p>
<p>3§ 4§</p>
<p>Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för<br>skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den<br>skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.</p>
<p>4§ 5§</p>
<p>Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare</p>
<p>1. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring<br>samt kvinna som genomgår utbildning för alt få anställning som officer<br>vid försvarsmakten,</p>
<p>2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete<br>som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,</p>
<p>3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter<br>liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.</p>
<p>102</p>
<h3>2. Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)</h3>
<p>Härmed föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410) skall<br>ha följande lydelse.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<p>I fråga om trafikskadeersättning<br>äger 5 kap. skadeståndslagen<br>' (1972:207) samt lagen (1973:213)<br>om ändring av skadeståndsliv-<br>räntor motsvarande tillämpning.</p>
<p>9§</p>
<p>I fråga om trafikskadeersättning<br>tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §<br>skadeståndslagen (1972:207) samt<br>lagen (1973:213) om ändring av<br>skadeståndslivräntor.</p>
<p>12 §</p>
<p>Trafikskadeersättning med an-<br>ledning av personskada kan jäm-<br>kas, om den skadelidande själv<br>uppsåtligen eller genom grov<br>vårdslöshet har medverkat till ska-<br>dan. Ersättning till förare som har<br>gjort sig skyldig till rattfylleri eller<br>grovt rattfylleri kan även jämkas,<br>om föraren därvid genom vårds-<br>löshet har medverkat till skadan.<br>Har personskada lett till döden,<br>kan ersättning som avses i 5 kap.<br>2§ skadeståndslagen (1972:207)<br>också jämkas, om den avlidne<br>uppsåtligen har medverkat till<br>dödsfallet.</p>
<p>Trafikskadeersättning med an-<br>ledning av personskada kan jäm-<br>kas, om den skadelidande själv<br>uppsåtligen eller genom grov<br>vårdslöshet har medverkat till<br>skadan. Ersättning till förare som<br>har gjort sig skyldig till brott som<br>avses i 4 § eller 4 a § lagen<br>(1951:649) om straff för vissa<br>trafikbrott, kan även jämkas, om<br>föraren därvid genom vårdslöshet<br>har medverkat till skadan. Har<br>personskada lett till döden, kan<br>ersättning till efterlevande också<br>jämkas, om den avlidne uppsåt-<br>ligen har medverkat till dödsfallet.</p>
<p>Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om<br>vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som<br>avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses<br>föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet<br>eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller<br>bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall<br>som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses<br>föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i<br>någon anordning för denna har medverkat till skadan.</p>
<p>Jämkning enligt första eller and-<br>ra stycket sker efter vad som är<br>skäligt med hänsyn till den med-<br>verkan som har förekommit på<br>ömse sidor och omständigheterna i<br>övrigt.</p>
<p>Jämkning enligt första eller and-<br>ra stycket sker efter vad som är<br>skäligt med hänsyn till den med-<br>verkan som har förekommit på<br>ömse sidor, varvid även den ska-<br>delidandes behov av trafikskadeer-<br>sättningen och övriga</p>
<p>omständigheter skall beaktas.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.</p>
<p>103</p>
<h2>Förteckning över remissinstanserna (SOU 1992:84)</h2>
<p>Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten över<br>Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Justitiekanslern,<br>Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande<br>rådet, Brottsskadenämnden, Socialstyrelsen, Finansinspektionen, Juri-<br>diska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, grupptalanutredningen,<br>Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen<br>Sveriges Polischefer, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet,<br>Landsorganisationen i Sverige, Centralorganisationen SACO/SR,<br>Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, Folksam, Sveriges<br>Försäkringsförbund, Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd, Försäk-<br>ringsjuridiska föreningen, Riksförbundet för Sexuell upplysning,<br>Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande, Svenska Läkaresällskapet,<br>Brottsofferjourernas Riksförbund, Riksförbundet Ilern och Skola,<br>Fredrika-Bremer-förbundet, Riksorganisationen för kvinnojourer i<br>Sverige och Rädda Barnens riksförbund.</p>
<p>Centralorganisationen SACO/SR har som sitt remissvar insänt ett<br>yttrande från Sveriges Psykologiförbund.</p>
<p>Riksåklagaren har till sitt remissvar fogat yttranden från överåklagarna<br>vid regionåklagarmyndighetema i Kalmar, Luleå och Västerås.</p>
<p>Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheten i<br>Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län och länsstyrelsen i Norrbottens<br>län.</p>
<p>Ett yttrande har också kommit in från Gay Moderaterna.</p>
<p>Statens Handikappråd och Statens Ungdomsråd har förklarat sig inte<br>ha några synpunkter. Föreningen Sveriges Åklagare, Svenska Arbets-<br>givareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Läkare-<br>förbund, Alla Kvinnors Hus, Riksföreningen mot sexuella övergrepp mot<br>barn och Barnens Rätt i Samhället har beretts tillfälle att avge yttrande<br>men avstått från att yttra sig.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>104</p>
<h2>Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:33)</h2>
<p>Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Justitiekanslern,<br>Hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Domstolsverket,<br>Riksåklagaren, Brottsoffermyndigheten, Riksrevisionsverket, Statens<br>skaderegleringsnämnd, Socialstyrelsen, Finansinspektionen, Ungdoms-<br>styrelsen (f.d. Statens ungdomsråd), Juridiska fakultetsnämnden vid<br>Uppsala universitet, Kammarkollegiet, Konsumentverket, Utredningen<br>för vägledning efter Estoniakatastrofen (C 1994:03), Sveriges Advokat-<br>samfund, Sveriges Domareförbund, Landstingsförbundet, Sveriges<br>kommunförbund, Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt med<br>Sveriges Industriförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste-<br>männens Centralorganisation, Sveriges Försäkringsförbund, Trafikskade-<br>nämnden, Ansvarsförsäkringens personskadenämnd, Patientskade-<br>nämnden, Läkemedelsskadenämnden, Försäkringsjuridiska föreningen,<br>Svenska Läkaresällskapet, Handikappförbundens samarbetsorgan,<br>Brottsofferjouremas riksförbund samt Handikappombudsmannen.</p>
<p>Riksåklagaren har bifogat yttranden från Regionåklagarmyndighetema<br>i Göteborg, Västerås och Härnösand.</p>
<p>Svenska Läkaresällskapet har bifogat yttranden från sina sektioner för<br>audiologi, obstetrik och gynekologi, otorhino-laryngologi, huvud- och<br>halskirurgi, socialmedicin samt rehabilitering och fysikalisk medicin.</p>
<p>Brottsförebyggande rådet, Statens trygghetsnämnd, Arbetsgivarverket,<br>Statens handikappråd, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms<br>universitet, Sveriges Akademikers Centralorganisation, TFA-nämnden,<br>Sveriges Läkareförbund, De handikappades riksförbund, Synskadades<br>Riksförbund samt Riksförbundet Hem och Skola har beretts tillfälle att<br>avge yttrande men avstått från att yttra sig.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 7</p>
<p>105</p>
<p>5 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 68</p>
<h2>Lagrådsremissens lagförslag</h2>
<p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)</p>
<p>dels att 1 kap. 3 § skall upphöra att gälla,</p>
<p>dels att nuvarande 2 kap. 2 § och 3 § skall betecknas 2 kap. 4 § och<br>5 §, nuvarande 2 kap. 4 § skall betecknas 2 kap. 2 §, nuvarande 2 kap.</p>
<p>5 § skall betecknas 1 kap. 3 § samt nuvarande 6 kap. 3-5 §§ skall<br>betecknas 6 kap. 4-6 §§,</p>
<p>dels att nya l kap. 3 §, 2 kap. 1 §, nya 2 kap. 2, 4 och 5 §§, 3 kap. 1<br>och 2 §§, 5 kap. 1, 2, 5 samt nya 6 kap. 6 § skall ha följande lydelse,</p>
<p>dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 3 § och</p>
<p>6 kap. 3 §, av följande lydelse.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>(se 2 kap. 5 §)</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<h4>1 kap.</h4>
<p>3§</p>
<p>För skada som vållats genom<br>underlåtenhet att avslöja brott skall<br>ersättning enligt denna lag inte<br>betalas enbart på den grund att<br>straff för underlåtenheten kan följa<br>enligt 23 kap. 6 § första stycket<br>brottsbalken.</p>
<h4>2 kap.</h4>
<p>Var och en som uppsåtligen<br>eller av vårdslöshet vållar person-<br>eller sakskada skall ersätta skadan,<br>såvida icke annat följer av denna<br>lag.</p>
<p>(se 2 kap. 4 §)</p>
<p>§</p>
<p>Den som uppsåtligen eller av<br>vårdslöshet vållar person- eller<br>sakskada skall ersätta skadan.</p>
<p>2§</p>
<p>Den som vållar ren förmögen-<br>hetsskada genom brott skall<br>ersätta skadan.</p>
<p>3§</p>
<p>Den som allvarligt kränker<br>någon annan genom brott som<br>innefattar ett angrepp mot dennes<br>person, frihet, frid eller ära skall<br>ersätta den skada som kränk-</p>
<p>106</p>
<p>2§</p>
<p>Vållar någon som ej fyllt<br>aderton år person- eller sakskada,<br>skall han ersätta skadan i den mån<br>det är skäligt med hänsyn till hans<br>ålder och utveckling, handlingens<br>beskaffenhet, föreliggande an-<br>svarsförsäkring och andra ekono-<br>miska förhållanden samt övriga<br>omständigheter.</p>
<p>3§</p>
<p>Den som vållar person- eller<br>sakskada under påverkan av en<br>allvarlig psykisk störning skall<br>ersätta skadan i den mån det är<br>skäligt med hänsyn till hans<br>sinnestillstånd, handlingens be-<br>skaffenhet, föreliggande ansvars-<br>försäkring och andra ekonomiska<br>förhållanden samt övriga omstän-<br>digheter. Detsamma gäller om<br>någon vållar sådan skada under<br>påverkan av en annan psykisk<br>störning och störningen inte är<br>självförvållad och tillfällig.</p>
<p>4§</p>
<p>Den som vållar ren förmögen-<br>hetsskada genom brott skall ersätta<br>skadan enligt vad i 1-3 §§ är<br>föreskrivet i fråga om person- och<br>sakskada.</p>
<p>ningen innebär.</p>
<p>4§</p>
<p>Den som i fall som avses i 1-<br>3 §§ vållar skada innan han har<br>fyllt arton år skall ersätta skadan i<br>den mån det är skäligt med hänsyn<br>till hans ålder och utveckling,<br>handlingens beskaffenhet, före-<br>liggande ansvarsförsäkring och<br>andra ekonomiska förhållanden<br>samt övriga omständigheter.</p>
<p>5§</p>
<p>Den som i fall som avses i 1-<br>3 §§ vållar skada under påverkan<br>av en allvarlig psykisk störning<br>eller av en annan psykisk störning<br>som inte är självförvållad och<br>tillfällig skall ersätta skadan i den<br>mån det är skäligt med hänsyn till<br>hans sinnestillstånd, handlingens<br>beskaffenhet, föreliggande an-<br>svarsförsäkring och andra ekono-<br>miska förhållanden samt övriga<br>omständigheter.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<p>(se 2 kap. 2 §)</p>
<p>5§</p>
<p>För skada som vållats genom (se 1 kap. 3 §)<br>underlåtenhet att avslöja brott<br>utgår ej ersättning enligt denna lag<br>enbart på den grund att straff för<br>underlåtenheten kan följa enligt 23<br>kap. 6 § första stycket brotts-<br>balken.</p>
<h4>3 kap.</h4>
<p>Den som har arbetstagare i sin<br>tjänst skall ersätta person- eller<br>sakskada som arbetstagaren vållar<br>genom fel eller försummelse i</p>
<p>§</p>
<p>Den som har arbetstagare i sin<br>tjänst skall ersätta</p>
<p>1. person- eller sakskada som<br>arbetstagaren vållar genom fel</p>
<p>107</p>
<p>tjänsten. Motsvarande gäller i fall<br>då arbetstagare i tjänsten vållar ren<br>förmögenhetsskada genom brott.</p>
<p>I fråga om skadeståndsansvar<br>för staten eller kommun vid<br>myndighetsutövning gäller vad<br>nedan i detta kapitel sägs.</p>
<p>Staten eller kommun skall<br>ersätta personskada, sakskada eller<br>ren förmögenhetsskada, som vållas<br>genom fel eller försummelse vid<br>myndighetsutövning i verksamhet<br>för vars fullgörande staten eller<br>kommunen svarar.</p>
<p>Vad som sägs i första stycket om<br>kommun gäller också landsting<br>och kommunalförbund</p>
<p>eller försummelse i tjänsten,</p>
<p>2. ren förmögenhetsskada som<br>arbetstagaren i tjänsten vållar<br>genom brott, och</p>
<p>3. skada på grund av att arbets-<br>tagaren kränker någon annan på<br>sätt som anges i 2 kap. 3 § genom<br>fel eller försummelse i tjänsten.</p>
<p>I fråga om skadeståndsansvar<br>för staten eller en kommun gäller<br>även vad som sägs nedan i detta<br>kapitel. Vad som där sägs om en<br>kommun gäller också ett landsting<br>och ett kommunalförbund.</p>
<p>2§</p>
<p>Staten eller en kommun skall<br>ersätta</p>
<p>1. personskada, sakskada eller<br>ren förmögenhetsskada, som vållas<br>genom fel eller försummelse vid<br>myndighetsutövning i verksamhet<br>för vars fullgörande staten eller<br>kommunen svarar, och</p>
<p>2. skada på grund av att någon<br>annan kränks på sätt som anges i<br>2 kap. 3 genom fel eller för-<br>summelse vid sådan myndighets-<br>utövning.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<h4>5 kap.</h4>
<p>Skadestånd till den som har till-<br>fogats personskada omfattar ersätt-<br>ning för</p>
<p>1. sjukvårdskostnad och andra<br>utgifter,</p>
<p>2. inkomstförlust,</p>
<p>3. sveda och värk, lyte eller<br>annat stadigvarande men samt<br>olägenheter i övrigt till följd av<br>skadan.</p>
<p>1 §</p>
<p>Skadestånd till den som har till-<br>fogats personskada omfattar ersätt-<br>ning för</p>
<p>1. sjukvårdskostnad och andra<br>kostnader för den skadelidande,<br>inbegripet skälig kompensation till<br>den som står den skadelidande<br>särskilt nära,</p>
<p>2. inkomstförlust</p>
<p>3. fysiskt och psykiskt lidande av<br>övergående natur (sveda och värk)<br>eller av bestående art (lyte eller<br>annat stadigvarande men) samt<br>särskilda olägenheter till följd av<br>skadan.</p>
<p>Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst<br>som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade</p>
<p>108</p>
<p>skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått<br>eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som<br>motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av<br>honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<p>eller annan liknande åtgärd samt<br>därmed jämförliga omständigheter.</p>
<p>Med inkomstförlust likställes<br>intrång i näringsverksamhet. Med<br>inkomst likställes värdet av hus-<br>hållsarbete i hemmet.</p>
<p>Har personskada lett till döden,<br>utgår ersättning för</p>
<p>1. begravningskostnad och, i<br>skälig omfattning, annan kostnad<br>till följd av dödsfallet,</p>
<p>2. förlust av underhåll.</p>
<p>Ersättning för förlust av under-<br>håll tillkommer efterlevande som<br>enligt lag hade rätt till underhåll av<br>den avlidne eller som eljest var<br>beroende av honom för sin för-<br>sörjning, om underhåll utgick vid<br>tiden för dödsfallet eller om det<br>kan antagas att underhåll skulle ha<br>kommit att utgå inom en nära<br>framtid därefter. Förlusten er sättes<br>i den omfattning som är skälig<br>med hänsyn till den efterlevandes<br>förmåga och möjligheter att<br>genom eget arbete eller eljest, på<br>annat sätt än genom förmån som<br>avses i 3 §, själv bidraga till sin<br>försöijning. Med underhåll /i£-<br>ställes värdet av den avlidnes hus-<br>hållsarbete i hemmet.</p>
<p>Ersättning for inkomstförlust<br>och förlust av underhåll som utgår<br>i form av livränta kan höjas eller<br>sänkas, om i detta kapitel avsedda<br>förhållanden som har legat till<br>grund för ersättningens bestäm-<br>mande väsentligt har ändrats. Har<br>ersättningen fastställts i form av<br>engångsbelopp, kan den skade-<br>lidande under samma förutsätt-<br></p>
<p>ålder, bosättningsförhållanden och</p>
<p>Med inkomstförlust likställs<br>intrång i näringsverksamhet. Med<br>inkomst likställs värdet av hus-<br>hållsarbete i hemmet.</p>
<p>2§</p>
<p>Har personskada lett till döden,<br>skall ersättning betalas för</p>
<p>1. begravningskostnad och, i<br>skälig omfattning, annan kostnad<br>till följd av dödsfallet,</p>
<p>2. förlust av underhåll,</p>
<p>3. personskada som till följd av<br>dödsfallet åsamkats någon som<br>stod den avlidne särskilt nära.</p>
<p>Ersättning för förlust av under-<br>håll tillkommer efterlevande som<br>enligt lag hade rätt till underhåll av<br>den avlidne eller som på annat sätt<br>var beroende av honom för sin för-<br>sörjning, om underhåll utgick vid<br>tiden för dödsfallet eller om det<br>kan antas att underhåll skulle ha<br>kommit att utgå inom en nära<br>framtid därefter. Förlusten ersätts i<br>den omfattning som är skälig med<br>hänsyn till den efterlevandes för-<br>måga och möjligheter att genom<br>eget arbete eller annars, på annat<br>sätt än genom förmån som avses i<br>3 §, själv bidra till sin försörjning.<br>Med underhåll likställs värdet av<br>den avlidnes hushållsarbete i<br>hemmet.</p>
<p>5§</p>
<p>Sedan frågan om ersättning<br>enligt 1 eller 2 § har avgjorts<br>slutligt genom avtal eller dom, kan<br>ersättningsfrågan omprövas, om<br>förhållanden som enligt detta<br>kapitel låg till grund för<br>ersättningen har ändrats väsent-<br>ligt. Ersättning som har fastställts<br>i form av engångsbelopp kan dock<br>inte sänkas.</p>
<p>109</p>
<p>ning tillerkännas ytterligare er-</p>
<p>sättning</p>
<p>Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i<br>penningvärdet finns särskilda bestämmelser.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<p>Den som har gjort sig skyldig<br>till ärekränkning eller dylik brotts-<br>lig gärning eller som eljest är<br>skadeståndsskyldig med anledning<br>av sådant brott kan på yrkande av<br>den kränkte i mål om gärningen<br>efter omständigheterna åläggas att<br>bekosta tryckning i en eller flera<br>tidningar av dom i målet.</p>
<h4>6</h4>
<p>Skadestånd med anledning av<br>personskada kan jämkas, om den<br>skadelidande själv uppsåtligen<br>eller genom grov vårdslöshet har<br>medverkat till skadan. Skadestånd<br>till förare av motordrivet fordon<br>som har gjort sig skyldig till brott<br>som avses i 4 § eller 4 a § lagen<br>(1951:649) om straff för vissa<br>trafikbrott kan även jämkas, om<br>föraren därvid genom vårdslöshet<br>har medverkat till skadan. Har<br>personskada lett till döden, kan<br>skadestånd till efterlevande också<br>jämkas, om den avlidne uppsåt-<br>ligen har medverkat till dödsfallet.</p>
<p>§</p>
<p>Skadestånd med anledning av<br>kränkning bestäms efter vad som<br>är skäligt med hänsyn till hand-<br>lingens art och varaktighet. Där-<br>vid skall särskilt beaktas om hand-<br>lingen</p>
<p>1. haft förnedrande eller skänd-<br>liga inslag,</p>
<p>2. varit ägnad att framkalla<br>allvarlig rädsla för liv eller hälsa,</p>
<p>3. riktat sig mot någon med sär-<br>skilda svårigheter att värja sin<br>personliga integritet,</p>
<p>4. inneburit missbruk av ett<br>beroende- eller fortroendeförhål-<br>lande, eller</p>
<p>5. varit ägnad att väcka allmän<br>uppmärksamhet.</p>
<p>Den som har gjort sig skyldig<br>till ärekränkning eller dylik brotts-<br>lig gärning eller som annars är<br>skadeståndsskyldig med anledning<br>av sådant brott kan på yrkande av<br>den kränkte i mål om gärningen<br>efter omständigheterna åläggas att<br>bekosta tryckning i en eller flera<br>tidningar av dom i målet.</p>
<h4>kap.</h4>
<p>1 §</p>
<p>Skadestånd med anledning av<br>personskada kan jämkas, om den<br>skadelidande själv uppsåtligen<br>eller genom grov vårdslöshet har<br>medverkat till skadan. Skadestånd<br>till förare av motordrivet fordon<br>som har gjort sig skyldig till<br>rattfylleri eller grovt rattfylleri kan<br>även jämkas, om föraren därvid<br>genom vårdslöshet har medverkat<br>till skadan. Har personskada lett<br>till döden, kan skadestånd som<br>avses i 5 kap. 2 § också jämkas,<br>om den avlidne uppsåtligen har<br>medverkat till dödsfallet.</p>
<p>110</p>
<p>Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada<br>kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till<br>skadan.</p>
<p>Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad<br>som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och<br>omständigheterna i övrigt.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<p>3§</p>
<p>Rätten till ersättning för fysiskt<br>och psykiskt lidande samt för<br>särskilda olägenheter faller bort,<br>om den skadelidande avlider innan<br>krav på sådan ersättning har<br>framställts. Detsamma gäller<br>rätten till ersättning för kränkning.</p>
<p>5§</p>
<p>En skadelidande som har till-<br>erkänts skadestånd för lidande<br>enligt 1 kap. 3 £ skall inte förplik-<br>tas att ersätta den skadestånds-<br>skyldiges rättegångskostnader i ett<br>mål där skadestånd på grund av<br>brottet prövas. Detta gäller dock<br>inte om särskilda skäl föranleder</p>
<p>6§</p>
<p>En skadelidande som har till-<br>erkänts skadestånd för kränkning<br>skall inte förpliktas att ersätta den<br>skadeståndsskyldiges rättegångs-<br>kostnader i ett mål där skadestånd<br>på grund av brottet prövas. Detta<br>gäller dock inte om särskilda skäl<br>föranleder annat.</p>
<p>annat.</p>
<p>Om det finns särskilda skäl<br>gäller vad som sägs i första stycket<br>första meningen också en skade-<br>lidande som enligt 5 kap. 1 §<br>första stycket 3 har tillerkänts<br>skadestånd på grund av brott för<br>sveda och värk, lyte eller annat<br>stadigvarande men eller olägen-<br>heter i övrigt till följd av skadan.</p>
<p>Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i<br>fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att<br>uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 §<br>rättegångsbalken.</p>
<p>Om det finns särskilda skäl<br>gäller vad som sägs i första stycket<br>första meningen också en skade-<br>lidande som har tillerkänts skade-<br>stånd för fysiskt och psykiskt<br>lidande eller för särskilda olägen-<br>heter på grund av brott.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.</p>
<p>111</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410)</h3>
<p>Härmed föreskrivs att 9 och 12 §§ trafikskadelagen (1975:1410) skall<br>ha följande lydelse.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<p>I fråga om trafikskadeersättning<br>äger 5 kap. skadeståndslagen<br>(1972:207) samt lagen (1973:213)<br>om ändring av skadeståndsliv-<br>räntor motsvarande tillämpning.</p>
<p>9§</p>
<p>I fråga om trafikskadeersättning<br>tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 §<br>skadeståndslagen (1972:207) samt<br>lagen (1973:213) om ändring av<br>skadeståndslivräntor.</p>
<p>12 §</p>
<p>Trafikskadeersättning med an-<br>ledning av personskada kan jäm-<br>kas, om den skadelidande själv<br>uppsåtligen eller genom grov<br>vårdslöshet har medverkat till<br>skadan. Ersättning till förare som<br>har gjort sig skyldig till rattfylleri<br>eller grovt rattfylleri kan även<br>jämkas, om föraren därvid genom<br>vårdslöshet har medverkat till<br>skadan. Har personskada lett till<br>döden, kan ersättning som avses i<br>5 kap. 2 § skadeståndslagen<br>(1972:207) också jämkas, om den<br>avlidne uppsåtligen har medverkat<br>till dödsfallet.</p>
<p>Trafikskadeersättning med an-<br>ledning av personskada kan jäm-<br>kas, om den skadelidande själv<br>uppsåtligen eller genom grov<br>vårdslöshet har medverkat till<br>skadan. Ersättning till förare som<br>har gjort sig skyldig till brott som<br>avses i 4 § eller 4 a § lagen<br>(1951:649) om straff för vissa<br>trafikbrott kan även jämkas, om<br>föraren därvid genom vårdslöshet<br>har medverkat till skadan. Har<br>personskada lett till döden, kan<br>ersättning Zz7Z efterlevande också<br>jämkas, om den avlidne uppsåt-<br>ligen har medverkat till dödsfallet.</p>
<p>Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om<br>vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som<br>avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses<br>föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet<br>eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller<br>bristfallighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall<br>som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses<br>föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i<br>någon anordning för denna har medverkat till skadan.</p>
<p>Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt<br>med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och<br>omständigheterna i övrigt.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.</p>
<p>112</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 2, 5, 7, 10 och 11 §§ brottsskadelagen<br>(1978:413) skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<p>2§</p>
<p>Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts<br>även skada på kläder, glasögon och<br>bar på sig vid skadetillfället.</p>
<p>Bestämmelserna i denna lag om<br>ersättning för personskada tilläm-<br>pas också i fråga om lidande som<br>någon tillfogar annan genom brott<br>mot den personliga friheten eller<br>genom annat ofredande som<br>innefattar brott.</p>
<p>liknande föremål som den skadade</p>
<p>I fall då någon har allvarligt<br>kränkt någon annan genom brott<br>som innefattar ett angrepp mot<br>dennes person, frihet eller frid<br>skall brottsskadeersättning betalas<br>för den skada som kränkningen<br>innebär.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av personskada bestäms<br>enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-<br>lagen (1972:207). Livränta utgår<br>endast när ersättningen är av<br>väsentlig betydelse för den skade-<br>lidandes framtida vård eller för-<br>sörjning. Livränta värdesäkras en-<br>ligt lagen (1973: 213) om ändring<br>av skadeståndslivräntor.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av sakskada bestäms enligt<br>5 kap. 7 § skadeståndslagen<br>(1972:207).</p>
<p>5§</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av personskada bestäms<br>enligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds-<br>lagen (1972:207). Livränta betalas<br>dock endast när ersättningen är av<br>väsentlig betydelse för den skade-<br>lidandes framtida vård eller för-<br>sörjning. Livränta värdesäkras en-<br>ligt lagen (1973:213) om ändring<br>av skadeståndslivräntor.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av kränkning bestäms en-<br>ligt 5 kap. 6 § första stycket skade-<br>ståndslagen.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av sakskada bestäms enligt<br>5 kap. 7 § skadeståndslagen.</p>
<p>Ifråga om brottsskadeersättning<br>tillämpas också 6 kap. 3 § skade-<br>ståndslagen.</p>
<p>7§</p>
<p>Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av person-<br>skada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skade-<br>lidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan<br>med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Avräkning sker<br>dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skade-<br>lidandes sida.</p>
<p>Vid bestämmande av brotts- Vid bestämmande av brotts-<br>skadeersättning med anledning av skadeersättning med anledning av</p>
<p>113</p>
<p>sakskada eller ren förmögenhets-<br>skada avräknas, förutom skade-<br>stånd, annan ersättning som den<br>skadelidande har rätt till på grund<br>av skadan.</p>
<p>kränkning eller med anledning av<br>sakskada eller ren förmögenhets-<br>skada avräknas, förutom skade-<br>stånd, annan ersättning som den<br>skadelidande har rätt till på grund<br>av skadan.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 8</p>
<p>Vid personskada och vid sak-<br>skada eller ren förmögenhetsskada<br>avräknas ett självriskbelopp. Be-<br>loppet fastställs av regeringen eller<br>myndighet som regeringen be-<br>stämmer och beräknas med led-<br>ning av de lägsta självriskbelopp<br>som tillämpas här i landet vid<br>konsument försäkring som inne-<br>fattar skydd mot skada till följd av<br>brott.</p>
<p>Första stycket gäller ej i fråga om skada till följd av brott av någon<br>som avses i 3 §, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller<br>annan plats där han var omhändertagen eller fick vård. Första stycket<br>gäller ej heller, om det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något<br>självriskbelopp.</p>
<p>10 8</p>
<p>Vid personskada, vid kränkning<br>och vid sakskada eller ren förmö-<br>genhetsskada avräknas ett själv-<br>riskbelopp. Beloppet fastställs av<br>regeringen eller myndighet som<br>regeringen bestämmer och beräk-<br>nas med ledning av de lägsta<br>självriskbelopp som tillämpas här i<br>landet vid konsumentförsäkring<br>som innefattar skydd mot skada<br>till följd av brott.</p>
<p>II §</p>
<p>Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i<br>form av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp<br>enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller då ersättningen<br>bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta utgår för varje år<br>med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av sakskada och ren för-<br>mögenhetsskada utgår med högst<br>tio gånger det basbelopp som<br>gäller då ersättningen bestäms.</p>
<p>Brottsskadeersättning med an-<br>ledning av kränkning eller med<br>anledning av sakskada och ren<br>förmögenhetsskada betalas med<br>högst tio gånger det basbelopp<br>som gäller då ersättningen<br>bestäms.</p>
<p>Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av<br>självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas<br>ingen ersättning.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.</p>
<p>114</p>
<h2>Lagrådets yttrande</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-02-19</p>
<p>Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif<br>Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.</p>
<p>Enligt en lagrådsremiss den 1 februari 2001 (Justitiedepartementet) har<br>regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till</p>
<p>1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),</p>
<p>2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),</p>
<p>3. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413).</p>
<p>Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders<br>Dereborg.</p>
<p>Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet-.</p>
<p>Till grund för lagförslagen ligger ett gediget utredningsarbete. Detta har<br>kommit att prägla lagförslagen på ett sätt som lämnar få anledningar till<br>erinringar från lagstiftningstekniska utgångspunkter.</p>
<p>Lagförslagen berör några centrala frågor på skadeståndsrättens om-<br>råde. Skadeståndsrätten har i hög grad växt fram i rättspraxis och även<br>efter skadeståndslagens tillkomst har skett en betydande utveckling<br>genom domstolsavgöranden. Så lär bli fallet också i fortsättningen. Över<br>huvud taget ger skadeståndsrätten i sina centrala delar föga utrymme för<br>annat än allmänt hållna lagbestämmelser. Tillämpningen i enskilda fall<br>får överlämnas till domstolarna. Även de nu föreslagna bestämmelser<br>som har nytt innehåll i sak har i allmänhet fatt en sådan generell<br>utformning. Häremot finns inte något att erinra från Lagrådets sida.</p>
<p>Det är fullt naturligt att lagstiftaren i en sådan situation försöker styra<br>domstolarnas tillämpning genom vägledande motivuttalanden. Regering-<br>en synes i lagrådsremissen vilja svära sig fri från ”lagstiftning genom<br>motiv”. Inte dess mindre är remissen särskilt i författningskommentaren<br>fylld av uttalanden om hur de föreslagna bestämmelserna bör tillämpas.</p>
<p>Lagrådet vill erinra om att med den valda lagstiftningstekniken ett stort<br>antal frågor måste överlämnas åt rättstillämpningen och att i vart fall<br>Högsta domstolen, ställd inför verkligheten, kan finna anledning att gå<br>ifrån förarbetsuttalandena. Särskilt vanskligt kan det vara att genom<br>lagmotiv försöka fa till stånd en ändring av HD:s praxis (jfr NJA 1994<br>s. 480).</p>
<p>Rent generellt kan emellertid sägas att de föreslagna bestämmelserna<br>vidgar möjligheterna att få skadestånd på ett sätt som väl stämmer<br>överens med utvecklingen av domstolarnas praxis. I allmänhet har också<br>förarbetsuttalandena ett förnuftigt innehåll och kan otvivelaktigt tjäna till<br>god vägledning vid domstolarnas tillämpning av bestämmelserna.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 9</p>
<p>115</p>
<h4>Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen</h4>
<p>1 kap. 3 §</p>
<p>Det remitterade förslaget innebär endast att den nuvarande bestämmelsen</p>
<p>1 2 kap. 5 § överförs till den ledigblivna platsen i 1 kap., vilket har<br>rubriken Inledande bestämmelser.</p>
<p>Bestämmelsen infördes genom 1975 års ändring i lagen och placerades<br>som 2 kap. 5 § efter lagrådsbehandlingen (prop. 1975:12 s. 226). Den var<br>såväl i det till Lagrådet remitterade förslaget som i Skadeslånds-<br>kommitténs förslag placerad i 6 kap., som har rubriken Gemensamma<br>bestämmelser. Då var emellertid bestämmelsen placerad i omedelbar<br>anslutning till bestämmelsen om skadestånd för lidande vid vissa brott,<br>som efter förslag av Lagrådet placerades i 1 kap. som dess 3 §. När<br>motsvarande bestämmelse nu föreslås bli införd i 2 kap. är det enligt<br>Lagrådets mening lämpligast att förevarande bestämmelse behålls i</p>
<p>2 kap. och där numreras 6 §.</p>
<p>Om emellertid bestämmelsen numera bedöms inte vara lämpligt<br>placerad i 2 kap. framstår det från systematisk synpunkt som lämpligare<br>att den placeras i 6 kap., Gemensamma bestämmelser, än att den skulle<br>införas i portalkapitlct.</p>
<p>5 kap. 1 §</p>
<p>Första stycket 1 torde vidga möjligheterna för den skadelidande att få<br>ersättning för bl.a. kostnaderna för vård som ges honom av nära anhöriga<br>(jfr redan enligt gällande rätt NJA 1996 s. 639). Det är önskvärt att under<br>det fortsatta beredningsarbetet de skatterättsliga konsekvenserna av sådan<br>kostnadsersättning analyseras, till ledning för domstolarna när dc skall<br>bestämma ersättningens storlek.</p>
<p>Enligt förslaget skall ersättas, utöver bl.a. kostnader för den skade-<br>lidande samt sveda och värk och lyte och men, även ”särskilda” olä-<br>genheter till följd av skadan. Det är osäkert om tillägget av ordet<br>”särskilda” syftar till att i vissa fall åstadkomma en minskning av den<br>totala ersättningen eller om det är fråga enbart om en omfördelning av<br>den totala ersättningen på olika poster. Det lär emellertid vara svårt att<br>genom lagstiftning kunna besvara frågan i den ena eller andra riktningen.<br>Frågan torde få hänskjutas till domstolarnas och skadenämndemas<br>praxis.</p>
<p>Bestämmelsen kan anföras som exempel på fall där regeringen kriti-<br>serar HD:s praxis (NJA 1992 s. 642). Ordet ”särskilda” - som föranleder<br>att mer schabloniserad ersättning skall överföras till andra ersättnings-<br>poster - medger emellertid i enskilda fall en rimlighetsbedömning som<br>gör att förarbetsuttalanden inte kan hindra tidigare praxis från att leva<br>vidare.</p>
<p>5 kap. 5 §</p>
<p>Frågan om det finns skäl till omprövning skall bedömas uteslutande från<br>den skadelidandes förhållanden (”förhållandena enligt detta kapitel”).<br>Om en omprövning kommer till stånd skall däremot vid prövningen<br>hänsyn tas även till den skadeståndsskyldiges förhållanden. Man kan<br>fråga sig om en tillämpning av 6 kap. 2 § i så fall skulle kunna leda till<br>att skadeståndet sänktes. Frågan framstår dock som ytterst opraktisk och<br>torde kunna lämnas därhän.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 9</p>
<p>116</p>
<h4>Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen</h4>
<p>Enligt det nya fjärde stycket skall i fråga om brottsskadeersättning<br>tillämpas också 6 kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt sistnämnda be-<br>stämmelse som också är ny faller rätten till ersättning för psykiskt och<br>fysiskt lidande samt för särskilda olägenheter och för kränkning bort, om<br>den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts.<br>Fråga uppkommer mot vem kravet skall riktas såvitt angår rätten till<br>brottsskadeersättning. Det framstår som rimligt att det borde räcka att<br>krav framställts antingen mot skadevållaren eller hos Brottsoffermyndig-<br>heten. Lagrådet förordar att till det nya stycket läggs en andra mening av<br>följande lydelse: ”Rätten till brottsskadeersättning faller dock inte bort,<br>om ansökan om ersättning före dödsfallet gjorts hos Brottsoffer-<br>myndigheten.”</p>
<h4>Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen</h4>
<p>Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Bilaga 9</p>
<p>117</p>
<h2>Justitiedepartementet</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 mars 2001</p>
<p>Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Thalén,</p>
<p>Sahlin, Engqvist, Larsson, Lejon, Lövdén, Bodström</p>
<p>Föredragande: statsrådet Bodström</p>
<p>Prop. 2000/01:68</p>
<p>Regeringen beslutar proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada</p>
<p>118</p>
11att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till?11att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen tillbifall= utskottet2000/01:LU19?BBordläggning2001-03-21 00:00:00inträffat2hanvisningINLInlämning2001-03-21 00:00:00inträffat60hanteringHÄNHänvisning2001-03-22 00:00:00inträffat3hanvisningREGRegistrering2001-03-22 00:00:00inträffat70hanteringMOTMotionstid slutar2001-04-05 00:00:00inträffat4hanvisninginlamnatavInlämnat avJustitiedepartementet2014-11-22 22:59:03statustextstatustextÄrendet är avslutatGO03682019-05-22 17:19:40tilldelatTilldelatLagutskottet2014-11-22 22:59:03behandlas_i2000/01:LU19GO01LU19bet2000/01LU19Ersättning för ideell skada, m.m.Betänkandeföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 2000/01:68<br/>
Ersättning för Ideell skadaGO02L8mot2000/01L8med anledning av prop. 2000/01:68 Ersättning för ideell skadaMotionföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 2000/01:68<br/>
Ersättning för Ideell skadaGO02L9mot2000/01L9med anledning av prop. 2000/01:68 Ersättning för ideell skadaMotionföljdmotionav Ana Maria Narti och Johan Pehrson (FP)<br/>
med anledning av prop. 2000/01:68<br/>
Ersättning för Ideell skadaGO02L9mot2000/01L9med anledning av prop. 2000/01:68 Ersättning för ideell skadaav Ana Maria Narti och Johan Pehrson (FP)Motionföljdmotionav Stig Rindborg m.fl. (M)<br/>
med anledning av prop. 2000/01:68<br/>
Ersättning för Ideell skadaGO02L8mot2000/01L8med anledning av prop. 2000/01:68 Ersättning för ideell skadaav Stig Rindborg m.fl. (M)Motion