2307845GO03342000/0134propproppropProposition 2000/01:34PropositionPropositionFinansdepartementet3402000-10-19 00:00:002025-12-19 14:06:392001-01-01 00:00:00Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerdigitaliseradhtmlskarvenhttps://data.riksdagen.se/dokument/GO0334/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/GO0334https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GO0334
<h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition<br>2000/2001:34</h1>
<h2>Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter<br>och konsumentorganisationer</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0334/prop_200001__34-1.png" style="width:40pt;height:31pt;"/><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO0334/prop_200001__34-2.png" style="width:37pt;height:21pt;"/>
<p>Prop.</p>
<p>2000/2001:34</p>
<p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p>
<p>Stockholm den 19 oktober 2000</p>
<p>Lena Hjelm-Wallén</p>
<p>Britta Lejon</p>
<p>(Finansdepartementet)</p>
<h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2>
<p>I propositionen föreslås en ny lag som syftar till att genomföra ett EG-<br>direktiv (98/27/EG) om förbudsföreläggande för att skydda konsu-<br>menternas intressen. Syftet med direktivet är att stärka konsumentskyddet<br>inom EU vid gränsöverskridande överträdelser av bestämmelser i vissa<br>konsumentskyddsdirektiv. Det föreslås i huvudsak ske genom att s.k.<br>godkända organ (konsumentorganisationer och offentliga organ) får<br>väcka talan i det land där en ifrågasatt överträdelse har sitt ursprung.<br>Direktivet skall vara genomfört senast den 1 januari 2001.</p>
<p>I propositionen föreslås en lag som säkerställer att utländska godkända<br>organ i en EES-stat ges behörighet att företräda sitt lands konsument-<br>intressen i svensk domstol, i första hand Marknadsdomstolen. Talan får<br>riktas mot en näringsidkare i Sverige och far avse föreläggande om<br>förbud eller åläggande att lämna information samt åläggande att betala<br>särskild avgift. Innan talan väcks skall det godkända organet först genom<br>samråd med motparten ha gett denne möjlighet att frivilligt upphöra med<br>överträdelsen.</p>
<p>Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p>1 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 34</p>
<h2>Innehållsförteckning</h2>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4</p>
<p>2 Lagtext...............................................................................................5</p>
<p>2.1 Förslag till lag om talerätt för vissa utländska</p>
<p>konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.......5</p>
<p>2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om</p>
<p>marknadsdomstol m.m........................................................7</p>
<p>3 Ärendet och dess beredning..............................................................8</p>
<p>4 Direktivet om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas</p>
<p>intressen.............................................................................................8</p>
<p>4.1 Inledning.............................................................................8</p>
<p>4.2 Det huvudsakliga innehållet i direktivet.............................9</p>
<p>4.3 Konsumenters intresse......................................................11</p>
<p>4.4 Överträdelser.....................................................................13</p>
<p>4.5 De i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet upptagna</p>
<p>direktiven och hur de genomförts i svensk rätt.................14</p>
<p>4.5.1 Inledning.........................................................14</p>
<p>4.5.2 Direktivet om vilseledande reklam.................14</p>
<p>4.5.3 Direktivet om konsumentkrediter...................15</p>
<p>4.5.4 TV-dircktivet..................................................15</p>
<p>4.5.5 Direktivet om paketresor................................16</p>
<p>4.5.6 Direktivet om marknadsföring av läkemedel. 17</p>
<p>4.5.7 Direktivet om oskäliga villkor i</p>
<p>konsumentavtal...............................................17</p>
<p>4.5.8 Direktivet om konsumentskydd vid avtal om</p>
<p>tidsdelat boende..............................................18</p>
<p>4.5.9 Direktiven om konsumentskydd dels i de fall</p>
<p>då avtal ingås utanför fasta affärslokaler<br>(hemförsäljningsdirektivet), dels vid<br>distansavtal (distans-avtalsdirektivet).............19</p>
<p>4.5.10 Direktivet om konsumentköp.........................20</p>
<p>4.5.11 Direktiv om elektronisk handel......................20</p>
<p>4.5.12 Direktiv om distansförsäljning av finansiella</p>
<p>tjänster............................................................21</p>
<p>5 Hur EG-direktivet bör genomföras.................................................21</p>
<p>5.1 Beslutande domstolar........................................................21</p>
<p>5.2 Tillämplig lag m.m...........................................................23</p>
<p>5.3 Sanktioner.........................................................................28</p>
<p>5.4 F öregående samråd...........................................................29</p>
<p>5.5 Lagteknisk lösning............................................................30</p>
<p>6 Anmälan av godkända organ...........................................................31</p>
<p>7 Kostnader........................................................................................33</p>
<p>8 Ikraftträdande..................................................................................33</p>
<p>9 Författningskommentarer................................................................34</p>
<p>9.1 Förslaget till lag om talerätt för vissa utländska</p>
<p>konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.....34</p>
<p>9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om</p>
<p>marknadsdomstol m.m......................................................35</p>
<p>Bilaga 1 Promemorians lagförslag.......................................................36</p>
<p>Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..........................................38</p>
<p>Bilaga 3 Förbudsföreläggandedirektivet..............................................39</p>
<p>Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.................................................47</p>
<p>Bilaga 5 Lagrådets yttrande.................................................................49</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 oktober 2000.....52</p>
<p>Rättsdatablad...................................................................... 53</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h2>1 Förslag till riksdagsbeslut</h2>
<p>Regeringen föreslår att riksdagen</p>
<p>antar regeringens förslag till</p>
<p>1. lag om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och<br>konsumentorganisationer,</p>
<p>2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h2>Lagtext</h2>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p>
<h3>2.1 Förslag till lag om talerätt för vissa utländska<br>konsumentmyndigheter och<br>konsumentorganisationer</h3>
<p>Härigenom föreskrivs följande.</p>
<h4>Lagens tillämpningsområde</h4>
<p>1 § Denna lag tillämpas i fråga om överträdelser av bestämmelser som<br>genomför de direktiv som anges i en bilaga till Europaparlamentets och<br>rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för<br>att skydda konsumenternas intressen.<sup>1</sup></p>
<p>Lagen gäller dock endast sådana överträdelser av bestämmelser till<br>skydd för konsumenters intressen som påverkar konsumenter i en annan<br>stat som är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-<br>stat) än Sverige.</p>
<h4>Godkända organs talan vid svensk domstol</h4>
<p>2 § En myndighet eller organisation i en annan EES-stat än Sverige far<br>väcka talan i en svensk domstol med anledning av en överträdelse som<br>avses i 1 §, om den är godkänd enligt en särskild förteckning som har<br>upprättats av Europeiska unionen och publicerats i Europeiska gemen-<br>skapernas officiella tidning.</p>
<p>3 § Talan får avse att åtgärder skall vidtas mot någon för att denne<br>åsidosätter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna får gälla</p>
<p>1. förbud eller ålägganden med stöd av 14-16 §§, 17 § första stycket,<br>18-20 §§ marknadsföringslagen (1995:450),</p>
<p>2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som<br>avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller</p>
<p>3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.</p>
<p>4 § Talan får väckas endast om</p>
<p>1. sökanden genom samråd försökt att få motparten att upphöra med<br>den påstådda överträdelsen, och</p>
<p>2. denna inte upphört inom två veckor efter det att motparten mottagit<br>begäran om samråd.</p>
<h4>Behörig domstol</h4>
<p>5 § Talan skall väckas vid</p>
<p>(EGT L166, 11.6.1998, s. 51, Celex 31998L0027).</p>
<p>1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i<br>marknadsföringslagen (1995:450),</p>
<p>2. Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som<br>avses i radio- och TV-lagen (1996:844),</p>
<p>3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller<br>Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<h3>2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om<br>marknadsdomstol m.m.</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol<br>m.m.<sup>2</sup> skall ha följande lydelse.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Nuvarande lydelse</p>
<p>Föreslagen lydelse</p>
<p>1 §<sup>3</sup></p>
<p>Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt</p>
<p>1. konkurrenslagen (1993:20),</p>
<p>2. marknadsföringslagen (1995:450),</p>
<p>3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,</p>
<p>4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,</p>
<p>5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),</p>
<p>6. lagen (1994:615) om ingrip-<br>ande mot otillbörligt beteende<br>avseende offentlig upphandling.</p>
<p>6. lagen (1994:615) om ingrip-<br>ande mot otillbörligt beteende<br>avseende offentlig upphandling,</p>
<p>7. lagen (2000:000) om talerätt<br>for vissa utländska konsument-<br>myndigheter och konsument-</p>
<p>organisationer.</p>
<p>Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål och ärenden<br>enligt konkurrenslagen (1993:20) eller marknadsföringslagen (1995:450).<br>I mål enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället<br>gäller vad som föreskrivits i dessa lagar.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p><sup>2</sup> Lagen omtryckt 1984:294.</p>
<p><sup>3</sup> Senaste lydelse 1998:649.</p>
<h2>3 Ärendet och dess beredning</h2>
<p>1 maj 1998 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd<br>direktiv (98/27/EG) om förbudsföreläggande för att skydda konsu-<br>menternas intressen. Den svenska versionen av direktivet finns som<br>bilaga 1 till denna proposition.</p>
<p>I en promemoria utarbetad inom Finansdepartementet (Talerätt vid<br>gränsöverskridande överträdelser inom konsumenträtten - genomförande<br>av förbudsföreläggandedirektivet 98/27/EG, Ds 2000:32) behandlas<br>frågor om genomförande av förbudsföreläggandedirektivet. 1 prome-<br>morian föreslås en ny lag om talan om förbudsföreläggande för att<br>skydda konsumenternas intressen över gränserna. Promemorian har<br>remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. En<br>förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig finns i bilaga 3. En<br>sammanställning över remissvaren finns tillgänglig hos Finans-<br>departementet (dnr Fi2000/2011).</p>
<p>Lagrådet</p>
<p>Regeringen beslutade den 28 september 2000 att inhämta Lagrådets<br>yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns<br>i bilaga 5. Regeringen har följt Lagrådets förslag i allt väsentligt.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h2>4 Direktivet om förbudsföreläggande för att<br>skydda konsumenternas intressen</h2>
<h3>4.1 Inledning</h3>
<p>Inom EU har ett flertal direktiv tagits fram i syfte att skydda konsu-<br>menterna, både konsumenter i det enskilda fallet och konsumenterna som<br>kollektiv. Det har visat sig att det inte alltid varit möjligt att få<br>överträdelser av bestämmelser till skada för konsumenternas kollektiva<br>intressen att upphöra i tid. 1 maj 1998 antog Europaparlamentet och<br>Europeiska unionens råd direktiv (98/27/EG) om förbudsföreläggande för<br>att skydda konsumenternas intressen. Medlemsstaterna skall ha<br>genomfört direktivet senast den 1 januari 2001.</p>
<p>Direktivets syfte är att stärka konsumentskyddet vid sådana över-<br>trädelser av bestämmelser som genomför vissa konsumentskyddsdirektiv<br>som har sitt ursprung i en medlemsstat men sina skadliga verkningar i en<br>annan medlemsstat.</p>
<p>Detta konsumentskydd kan enligt direktivet åstadkommas genom<br>ömsesidigt erkännande av s.k. godkända organ, vilka ges rätt att vända<br>sig till tillsynsorgan och domstol i det land varifrån överträdelsen har sitt<br>ursprung med yrkande om att den fortsatta överträdelsen omedelbart skall<br>stoppas. Härigenom finns goda utsikter för att tillsynsorgan effektivt kan</p>
<p>ingripa mot överträdelser inte bara i det egna landet utan även i ett annat<br>land inom EU.</p>
<p>Direktivet syftar till att både stärka konsumentskyddet vid gränsöver-<br>skridande överträdelser och den inre marknadens funktion.</p>
<h3>4.2 Det huvudsakliga innehållet i direktivet</h3>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Artikel 1</p>
<p>I den första artikeln anges direktivets tillämpningsområde. Syftet beskrivs<br>vara att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till<br>varandra när det gäller åtgärder för förbudsföreläggande till skydd för de<br>kollektiva konsumentintressen som omfattas av de direktiv som anges i<br>en förteckning som finns i en bilaga till direktivet. Med överträdelse<br>avses i direktivet varje handling som strider mot de direktiv som anges i<br>förteckningen, så som de har införlivats i medlemsstaternas rätts-<br>ordningar, och som skadar de kollektiva konsumentintressena.</p>
<p>Artikel 2</p>
<p>Åtgärder för förbudsföreläggande behandlas i artikel 2. Medlemsstaterna<br>skall utse de domstolar eller administrativa myndigheter som skall vara<br>behöriga att besluta vid förfaranden som inleds av sådana godkända<br>organ som avses i artikel 3. Förfarandena skall innefatta förelägganden<br>om upphörande av eller förbud mot varje överträdelse så snart som<br>möjligt och där det är lämpligt inom ramen för ett förenklat förfarande.<br>Där det är lämpligt skall åtgärder vidtas som går ut på att offentliggöra<br>beslutet, helt eller delvis och på sätt som bedöms som lämpligt, eller<br>offentliggöra ett beriktigande i syfte att undanröja fortsatta verkningar av<br>överträdelsen. Om näringsidkaren underlåter att rätta sig efter beslutet<br>inom en frist som domstolar eller administrativa myndigheter bestämmer<br>för att säkerställa att beslutet följs, hänvisas till möjligheten enligt den<br>nationella rättsordningen att ålägga svaranden, om han är förlorande part,<br>att till statskassan eller annan mottagare som utses i eller enligt nationell<br>lagstiftning betala dagsböter eller andra böter, som föreskrivs i nationell<br>lagstiftning.</p>
<p>I artikel 2.2 klargörs att direktivet inte skall påverka internationellt<br>privaträttsliga regler med avseende på tillämplig lag. Det leder således,<br>som det anges i direktivet, normalt till tillämpning av antingen lagen i<br>den medlemsstat där överträdelsen har sitt ursprung eller lagen i den<br>medlemsstat där överträdelsen får effekt.</p>
<p>Artikel 3</p>
<p>Artikel 3 innehåller bestämmelser om godkända organ. Med godkänt<br>organ avses varje organ eller organisation som vederbörligen inrättas i<br>enlighet med gällande lag i en medlemsstat och som har ett berättigat</p>
<p>intresse av att säkerställa att de bestämmelser som avser det kollektiva<br>konsumentintresset följs. Det gäller särskilt ett eller flera oberoende<br>offentliga organ med särskilt ansvar för att skydda de kollektiva<br>konsumentintressena i medlemsstater där sådana organ finns eller<br>organisationer vilkas syfte är att skydda sådana intressen i enlighet med<br>de kriterier som föreskrivs i deras nationella lag.</p>
<p>Artikel 4</p>
<p>Som framgår av artikel 4 skall vaije medlemsstat, om en överträdelse har<br>sitt ursprung i den medlemsstaten, vidta de åtgärder som är nödvändiga<br>för att säkerställa följande. Varje godkänt organ från en annan<br>medlemsstat där de intressen som skyddas av det godkända organet<br>påverkas av överträdelsen skall få ansöka hos den domstol eller den<br>administrativa myndighet som avses i artikel 2. Därvid skall organet visa<br>att det finns upptaget på en förteckning över godkända organ, som skall<br>utarbetas av kommissionen och publiceras i Europeiska gemenskapernas<br>officiella tidning (artikel 4.1 och 4.3). Domstolarna eller de<br>administrativa myndigheterna skall godta förteckningen som bevis på det<br>godkända organets rättskapacitet. Det skall dock inte påverka det<br>prövande organets rätt att granska om det syfte som uppbär det godkända<br>organet ger den rätt att föra talan i ett bestämt fall. Medlemsstaterna skall<br>enligt artikel 4.2 på begäran av sina godkända organ meddela kommis-<br>sionen att dessa organ är godkända för att väcka talan enligt artikel 2. I<br>underrättelsen skall anges dessa godkända organs namn och syfte.</p>
<p>Artikel 5</p>
<p>I artikel 5 finns bestämmelser om föregående samråd. Medlemsstaterna<br>får införa eller behålla bestämmelser enligt vilka det godkända organet<br>som avser att ansöka om förbudsföreläggande kan inleda detta förfarande<br>först efter att ha försökt att få överträdelsen att upphöra genom samråd<br>med antingen svaranden eller både med svaranden och ett godkänt organ<br>i den medlemsstat där förbudsföreläggande söks. Det är denna medlems-<br>stat som skall avgöra, om den part som ansöker om förbudsföreläggande<br>måste samråda med det godkända organet. Om överträdelsen inte upphör<br>inom två veckor efter det att begäran om samråd har mottagits, får den<br>berörda parten väcka talan om förbudsföreläggande utan ytterligare<br>dröjsmål.</p>
<p>Artikel 6</p>
<p>Kommissionen åläggs enligt artikel 6 att lämna rapport om tillämpningen<br>av direktivet vart tredje år och första gången senast vid utgången av år</p>
<p>2006.1 sin första rapport skall kommissionen särskilt granska direktivets<br>tillämpningsområde dels i förhållande till skyddet för kollektiva intressen<br>för personer som är verksamma inom handel, industri, hantverk eller fria<br>yrken, dels såsom det är bestämt i de direktiv som ingår i förteckningen i<br>bilagan till förbudsföreläggandedirektivet. Vidare skall rapporteras om</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>10</p>
<p>bestämmelserna om föregående samråd har bidragit till ett effektivt<br>konsumentskydd.</p>
<p>Artikel 7</p>
<p>I artikel 7 anges att direktivet inte utgör hinder för medlemsstaterna att<br>anta eller behålla bestämmelser som är utarbetade för att tillerkänna<br>godkända organ och alla andra berörda mer vittgående rättigheter att<br>väcka talan på nationell nivå.</p>
<p>Bilagan till direktivet</p>
<p>De i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet uppräknade direktiven till<br>skydd för konsumenternas intresse är</p>
<p>1. Direktiv 84/450/EEG (vilseledande reklam),</p>
<p>2. Direktiv 85/577/EEG (avtal ingångna utanför fasta affärslokaler),</p>
<p>3. Direktiv 87/102/EEG (konsumentkrediter),</p>
<p>4. Direktiv 89/552/EEG (sändningsverksamhet för television: artiklarna<br>10-21),</p>
<p>5. Direktiv 90/314/EEG (paketresor, semesterpaket och andra paket-<br>arrangemang),</p>
<p>6. Direktiv 92/28/EEG (marknadsföring av humanläkemedel),</p>
<p>7. Direktiv 93/13/EEG (oskäliga villkor i konsumentavtal),</p>
<p>8. Direktiv 94/47/EG (nyttjanderätt till fast egendom på tids-<br>delningsbasis),</p>
<p>9. Direktiv 97/7/EG (distansavtal), och</p>
<p>10. Direktiv 1999/44/EG (försäljning av konsumentvaror och härmed<br>förknippade garantier.<sup>4</sup></p>
<h3>4.3 Konsumenters intresse</h3>
<p>Flera av de direktiv som finns i bilagan till förbudsföreiäggande-<br>direktivet innehåller bestämmelser som antingen rör konsumenters<br>individuella rättigheter (civilrättsliga rättigheter) eller deras skydd som<br>kollektiv (marknadsrättsliga regler). Förbudsföreläggandedirektivet avser<br>enbart att reglera överträdelser av bestämmelser som avser att skydda<br>konsumenters kollektiva intressen och det är bara för att skydda sådant<br>intresse som godkänt organ tillförsäkras talerätt. Det är därför nödvändigt<br>att försöka identifiera de bestämmelser som avser detta skydd bland de<br>berörda direktivens bestämmelser. De synpunkter som presenteras här<br>kan tjäna som vägledning.</p>
<p>I förbudsföreläggandedirektivets beaktandesats (2) beskrivs mycket<br>kortfattat vad som avses med konsumenternas kollektiva intressen. Det<br>anges där att "kollektiva intressen är sådana intressen som inte innefattar<br>kumulering av enskildas intressen, vilka enskilda har skadats genom en<br>överträdelse. Detta påverkar inte talan som väcks av enskilda, som har</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p><sup>4</sup> Genom artikel 10 i direktiv 1999/44/EG ändras direktiv 98/27/EG på så sätt att det<br>föreskrivs att det förra direktivet skall inkluderas i bilagan till det senare.</p>
<p>11</p>
<p>skadats genom en överträdelse". Kommissionen har vidare till vägledning<br>för arbetet att identifiera de artiklar i respektive direktiv som repre-<br>senterar det kollektiva konsumentintresset utarbetat ett s.k. "tekniskt<br>dokument", som behandlar fem av de listade direktiven som innehåller<br>artiklar som är "blandade". Beträffande de återstående direktiven,<br>nämligen direktiven om vilseledande reklam, TV-reklam, marknads-<br>föring av läkemedel och oskäliga avtalsvillkor, anges att de tydligt nog<br>förutsätter möjligheter till ingripande for kollektivt syfte, varför de<br>utelämnats i dokumentet.</p>
<p>När det gäller vad som kan anses känneteckna ett kollektivt konsu-<br>mentintresse kan allmänt konstateras att det enbart berör eller potentiellt<br>kan beröra en obestämd krets av konsumenter. En dom där en talan om<br>förbud eller åläggande bifalls lär inga rättsverkningar for någon enskild<br>konsument. Däremot kan en bifallen sådan talan fä preventiva effekter,<br>dvs. förbudet syftar till att förhindra negativa effekter för konsu-<br>mentkollektivet i framtiden. Förbudsföreläggandedirektivet omfattar inte<br>sådana fall där det skyddsintresse som kränks grundar rätt för enskilda<br>konsumenter att väcka talan om avtalsbrott, skadestånd etc. Det är då<br>fråga om ett skyddsintresse med en individuell reparativ funktion. Om det<br>individuella rättsintresset däremot sätts åt sidan upprepade gånger eller<br>systematiskt kan det övergå till att bli ett kollektivt rättsintresse. Det kan<br>illustreras med följande exempel. Underlåtenhet i ett enskilt fall att lämna<br>sådan information som föreskrivs i ett konsumentskyddsdirektiv kan<br>medföra att en väsentlig förutsättning för ett träffat avtal brister och kan<br>göra det helt eller delvis ogiltigt, för den händelse informationen hade<br>lämnats före avtalets ingående och detta skulle ha lett till att konsumenten<br>inte velat ingå avtalet. Det är då fråga om en civilrättslig ogiltighets-<br>påföljd (individuellt rättsintresse). Om detta slag av information som<br>uppenbarligen har betydelse för konsumentens vilja att ingå ett avtal eller<br>ej inte lämnas överhuvudtaget eller endast slumpvis, måste det finnas<br>möjlighet att påverka näringsidkaren så att denne lämnar sådan<br>information i fortsättningen. De instrument i form av förbud eller åläg-<br>gande som kännetecknar den kollektiva konsumenträtten kan då utnyttjas<br>för att åstadkomma detta.</p>
<p>Under alla förhållanden måste det kollektiva intresset hållas isär från<br>det enskilda rättsförhållandet mellan en eller flera enskilda konsumenter<br>och en näringsidkare. Detta är tydligt när det gäller marknadsföring.<br>Samma sak gäller emellertid i fråga om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.<br>Om en näringsidkare förbjuds att använda ett visst avtalsvillkor, har det<br>förbudet enbart betydelse för näringsidkarens framlida användning av<br>villkoret. Vill en konsument som tidigare med näringsidkaren har ingått<br>ett avtal som innehåller ett sådant villkor, att villkoret inte skall tillämpas<br>får konsumenten föra cn talan i en separat process mot näringsidkaren<br>under åberopande av reglerna om avtals ogiltighet eller jämkning av<br>avtal. Det handlar då om konsumentens individuella rättigheter.</p>
<p>En dom om förbud eller åläggande har betydelse för konsumenter på<br>ett annat plan än det rent individuella för varje enskild konsument. Det är<br>fråga om ingripanden för att sanera marknaden i syfte att tillgodose<br>konsumenternas kollektiva intresse. Uttrycket "konsumenternas<br>kollektiva intresse" skall därför inte förstås så att det rör sig om en grupp</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>12</p>
<p>av konsumenters individuella intressen. Det är inte fråga om grupptalan<br>för att ta tillvara enskildas intresse. Det handlar i stället om konsu-<br>menternas abstrakta intresse av en marknad fri från överträdelser av<br>regler som har införts till skydd för konsumenterna. Det gäller t.ex. regler<br>som syftar till vederhäftig och tillbörlig marknadsföring.</p>
<h3>4.4 Överträdelser</h3>
<p>Enligt förbudsföreläggandedirektivet definieras i princip "överträdelser"<br>som sådana handlingar som strider mot de i bilagan upptagna direktiven,<br>så som (här kursiverat) de införlivats i medlemsstaternas nationella<br>rättsordningar, och som skadar de kollektiva konsumentintressen som<br>omfattas av dessa direktiv (artikel 1. 2). Definitionen bör ses i ljuset av<br>beaktandesats (3), vari - såvitt gäller direktivets syfte att få en enligt<br>nationella bestämmelser olaglig verksamhet att upphöra - uttalas att<br>verkningarna av de åtgärder som en medlemsstat vidtar för att genomföra<br>konsumentskyddsdirektiven, inbegriper sådana enligt fördraget och<br>respektive direktiv tillåtliga skyddsåtgärder som går utöver den nivå som<br>krävs i dessa direktiv (här kursiverat), kan komma att motverkas om<br>verksamheten far effekt i en arman medlemsstat än den i vilken den har<br>sitt ursprung.</p>
<p>Eftersom direktiven i princip är s.k. minimidirektiv, kan medlems-<br>staterna ha gått längre i konsumentskyddande riktning än vad som<br>föreskrivs i direktiven. Det kan antas att syftet med nämnda formu-<br>leringar i förbudsföreläggandedirektivet är att ge utrymme för ett åbe-<br>ropande av ett mer omfattande konsumentskydd vid ingripanden mot<br>överträdelser inom ramen för det nya systemet än vad som följer av de<br>listade direktiven.</p>
<p>Kommissionen har efter att direktivet antogs givit ut reflexioner om<br>räckvidden av bestämmelserna i direktivet. I denna ges stöd för den<br>nämnda tolkningen. Där framgår nämligen att om ett beteende strider mot<br>en nationell lagstiftning som ger ett förstärkt skydd jämfört med det<br>minimiskydd som erbjuds av direktivet faller det inom gemenskaps-<br>lagstiftningens tillämpningsområde. Däremot befinner man sig utanför<br>tillämpningsområdet för artikel 1.2, om handlingen strider mot en<br>nationell lagstiftning som infört ett nytt skydd för konsumenten, vilket<br>inte föreskrivs i gemenskapsbestämmelsema.</p>
<p>Ett aktuellt exempel på ett sådant fall är det i nordisk marknads-<br>föringslagstiftning rådande förbudet mot s.k. otillbörlig marknadsföring,<br>dvs. marknadsföring som har oetiska inslag utan att marknadsföringen för<br>den skull behöver vara vilseledande. Förbudet finns inte angivet i<br>direktivet om vilseledande reklam men det har införts i de nordiska<br>länderna med åberopande av detta direktivs minimikaraktär. Frågan är nu<br>om en överträdelse av ett sådant förbud är att betrakta som en över-<br>trädelse i förbudsföreläggandedirektivets mening. En prövning av detta<br>slag kan bli aktuell, om exempelvis Konsumentombudsmannen väcker<br>talan mot en utländsk näringsidkare vid en utländsk domstol angående<br>otillbörlig marknadsföring som näringsidkaren riktar mot den svenska<br>konsumentmarknaden.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>13</p>
<p>Mot bakgrund främst av en utveckling inom EU mot synsättet att<br>åtminstone allvarliga övertramp i form av otillbörlig reklam, riktad t.ex.<br>mot utsatta grupper som barn, ungdomar och sjuka, bör motarbetas ter<br>det sig inte osannolikt att domstolarna kan komma att anse att otillbörlig<br>marknadsföring utgör överträdelse i förbudsföreläggandedirektivets<br>mening.</p>
<h3>4.5 De i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet<br>upptagna direktiven och hur de genomförts i svensk<br>rätt</h3>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h4>4.5.1 Inledning</h4>
<p>I avsnitt 4.5.2-4.5.9 beskrivs de direktiv som fanns upptagna i bilagan till<br>förbudsföreläggandedirektivet när det antogs. I avsnitt 4.5.10-4.5.12<br>beskrivs de direktiv som har lagts till eller förväntas komma att läggas till<br>i bilagan. De artiklar i direktiven behandlas, vilka bedöms ge uttryck för<br>sådant konsumentintresse, som förbudsföreläggandedirektivet avser att<br>skydda. Bedömningarna görs i nära anslutning till de synpunkter som<br>kommissionen redovisat i sitt "tekniska dokument". De nationella<br>bestämmelser som avses genomföra dessa direktivbestämmelser behand-<br>las också.</p>
<h4>4.5.2 Direktivet om vilseledande reklam</h4>
<p>Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/55/EG av den 6<br>oktober 1997 om ändring av direktiv 84/450/EEG om vilseledande<br>reklam så att detta omfattar jämförande reklam, benämns nu det sist-<br>nämnda direktivet Rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september<br>1984 om vilseledande och jämförande reklam (EGT L 290, 23.10.1997,<br>s. 18). Som en följd av tillägget till det ursprungliga direktivet har vissa<br>ändringar genomförts i marknadsföringslagen (1995:450) (prop.<br>1999/2000:40, bet. 1999/2000:LU13, rskr. 1999/2000:163).</p>
<p>Det aktuella direktivet med det åtföljande nationella genomförandet är<br>utan tvekan bland dc viktigaste regleringarna med gränsöverskridande<br>förfaranden som förbudsföreläggandedirektivet avser att fånga upp.<br>Regleringen är när det gäller konsumenterna som målgrupp uteslutande<br>avsedd att tjäna som kollektivt skydd för dem i syfte att motverka att de<br>luras av vilseledande reklam.</p>
<p>Direktivet har i svensk rätt genomförts i marknadsföringslagen.<br>Marknadsföringslagen tillhandahåller redan de medel som behövs for att<br>förbudsföreläggandedirektivet skall kunna tillämpas här i landet när det<br>gäller vilseledande reklam. Det finns domstol (Marknadsdomstolen i<br>första hand) som kan pröva en talan av ett utländskt godkänt organ. Det<br>finns organ som skulle kunna representera konsumentintresset i en talan<br>utomlands mot en utländsk marknadsförare i ett annat EU-land som<br>skickar ifrågasatt vilseledande reklam till Sverige med verkan här. Det<br></p>
<p>14</p>
<p>rör sig härvid antingen om Konsumentombudsmannen (KO) eller en<br>sammanslutning av konsumenter (eller löntagare). Det är möjligt för<br>domstol att utfärda sådana förbud eller ålägganden som anges i<br>förbudsföreläggandedirektivet samt att meddela interimistiska beslut.</p>
<h4>4.5.3 Direktivet om konsumentkrediter</h4>
<p>I Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari<br>1998 om ändring av direktiv 87/102/EEG om tillnärmning av medlems-<br>staternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EGT L<br>101, 1.4.1998, s. 17) finns en del artiklar som far anses avse det<br>kollektiva konsumentskyddet. Det gäller artiklarna 3 (reklam eller<br>erbjudanden måste innehålla uppgift om den effektiva räntan), 4 (krav på<br>skriftlig form för avtalet samt innehållet i det skriftliga avtalet), 6 (olika<br>informationskrav i samband med s.k. löpande krediter gällande bl.a. den<br>årliga räntan och tillämpliga avgifter), 7 (återtagande av varor som köpts<br>på kredit), 8 (rätt för konsumenten att säga upp krediten i förtid) och 14<br>(regleringens tvingande natur till skydd för konsumenten).</p>
<p>I konsumentkreditlagen (1992:830) finns nämnda artiklar genomförda<br>genom paragraferna 4 (lagens tvingande natur), 6 och 7 (marknadsföring<br>och information), 9 (kreditavtalet), 20-24 (betalning av skulden i förtid)<br>och 25 (återtaganderätt vid kreditköp). Härutöver finns en bestämmelse<br>om kontantinsats vid kreditköp (14 §).</p>
<p>Beträffande sanktioner vid överträdelser av dessa bestämmelser<br>hänvisas till andra lagars sanktionssystem. I fråga om underlåtenhet att<br>lämna information som anges i 6 och 7 §§ eller som annars är av särskild<br>betydelse från konsumentsynpunkt hänvisas till marknadsföringslagens<br>sanktionssystem (8 § konsumentkreditlagen). Enligt 15 § skall det anses<br>utgöra en sådan handling som avses i 14 § marknadsföringslagen (förbud<br>mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag), om en näringsidkare för sin<br>egen eller för någon annans räkning säljer en vara utan att iaktta vad som<br>sägs i 14 § om kontantinsats vid kreditköp. I 26 § anges att, om en<br>näringsidkare använder förbehåll om återtagande vid försäljning av en<br>vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund<br>av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet, kan<br>näringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådana<br>förbehåll. Det anges vidare att i fråga om förbud gäller i övrigt bestäm-<br>melserna i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.</p>
<h4>4.5.4 TV-direktivet</h4>
<p>När det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG om<br>ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa<br>bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra<br>författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT<br>L 202, 30.7.1997, s. 60) har i förbudsföreläggandedirektivets bilaga<br>uttryckligen angetts att det i detta sammanhang endast handlar om<br>artiklarna 10-21. Artikel 21 har utgått.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>15</p>
<p>I radio- och TV-lagen (1996:844) finns bestämmelser som genomför<br>artiklarna 10-20 i direktivet. Av artikel 10 framgår bl.a. att TV-reklam<br>och köp-TV skall vara lätta att känna igen och klart avskilda från<br>programtjänsten i övrigt. Vidare regleras i nämnda artikel samt artiklarna<br>11, 18, 18a, 19 och 19a omfattningen av reklam- och köp-TV-inslagen.<br>Dessa artiklar i direktivet har motsvarigheter i radio- och TV-lagen, dels i<br>7 kap. om reklam och annan annonsering, dels i 6 kap. 4 § om otillbörligt<br>gynnande av kommersiella intressen. I de övriga berörda artiklarna<br>behandlas främst frågor om sponsring, förbud mot reklam för tobak och<br>sprit samt för medicinska produkter och medicinsk behandling. Också<br>dessa artiklar är genomförda i svensk lagstiftning.</p>
<p>Granskningsnämnden för Radio och TV har tillsynsansvar i fråga om<br>samtliga berörda regler i radio- och TV-lagen utom bestämmelserna i 7<br>kap. 3 § (nyhetsuppläsare), 4 § (bamreklam och programledare för<br>bamreklam) och 10 § (reklam för receptbelagda läkemedel och medicinsk<br>behandling som är tillgänglig efter ordination). Beträffande nämnda<br>bestämmelser är i stället KO tillsynsansvarig. Läkemedelsverket har ett<br>medansvar vid tillsynen av efterlevnaden av 7 kap. 10 §. Den slutliga<br>prövningen av överträdelser görs av Marknadsdomstolen med stöd av<br>bestämmelsen i 10 kap. 7 § radio- och TV-lagen, enligt vilken en<br>handling som strider mot 7 kap. 3, 4 och 10 §§ nämnda lag skall vid<br>tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen anses vara<br>otillbörlig mot konsumenter.</p>
<p>Vad gäller frågan om ingripandemöjligheter för Granskningsnämnden<br>för Radio och TV som syftar till att säkerställa förbud mot fortsatt reklam<br>i strid mot de radiorättsliga bestämmelserna i 7 kap. radio- och TV-lagen<br>kan ingripandet ske endast i form av utverkande hos förvaltningsdomstol<br>(Länsrätten i Stockholms län) av en särskild avgift att betalas av den som<br>begår överträdelsen. Däremot saknar nämnden laglig möjlighet att<br>förelägga näringsidkaren vid vite att omedelbart upphöra med över-<br>trädelsen eller att förbjuda denne att upprepa överträdelsen i framtiden.</p>
<h4>4.5.5 Direktivet om paketresor</h4>
<p>Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor,<br>semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 23.6.1990, s.<br>59) är genomfört genom lagen (1992:1672) om paketresor samt genom<br>ändringar i resegarantilagen (1972:204). Bestämmelser till skydd för<br>konsumenterna i detta direktiv synes vara artiklarna 3 (beskrivning och<br>information i broschyr etc.), 4 punkterna 1, 2 och 4 (olika<br>informationskrav innan avtal ingås, utformningen av avtal och avtals-<br>villkor samt prisfrågor) samt 7 (säkerhet för återbetalning av erlagda<br>belopp och för hemtransport av konsumenten vid företagets obestånd).<br>Beträffande kraven i artiklarna 3 och 4 finns motsvarigheter i 5-8 §§<br>paketreselagen. Konsumentverket är tillsynsmyndighet. Lagens bestäm-<br>melser kompletteras med regler i Konsumentverkets föreskrifter och<br>allmänna råd om paketresor (KOVFS 1993:3). Vid brister i<br>informationen gäller marknadsföringslagens bestämmelser (7 § tredje<br>stycket paketreselagen). Med resegarantilagen (1972:204) genomförs</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>16</p>
<p>artikel 7 i direktivet. Kammarkollegiet är tillsynsmyndighet enligt den<br>lagen. Ärende om i anspråktagande av säkerhet prövas av Resegaranti-<br>nämnden.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h4>4.5.6 Direktivet om marknadsföring av läkemedel</h4>
<p>Rådets direktiv 92/28/EEG av den 31 mars 1992 om marknadsföring av<br>humanläkemedel (EGT L 113, 30.4.1992, s. 13) är genomfört genom<br>flera författningar. Det finns bestämmelser dels i marknadsföringslagen (i<br>fråga om tillämpning generellt sett), dels i radio- och TV-lagen (med dess<br>särbestämmelse som ovan redovisas i avsnittet 4.5.4 om TV-direktivet).<br>Vidare finns det i läkemedelslagen (1992:859) en särskild bestämmelse<br>som rör marknadsföring av läkemedel. Enligt 21 § andra stycket skall<br>information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel vara<br>aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande.</p>
<p>Direktivet innehåller i övrigt bestämmelser om reklam som riktas dels<br>till allmänheten, dels till personer som är verksamma inom hälso- och<br>sjukvård. Motsvarande bestämmelser finns i de av Läkemedelsindustri-<br>föreningen (LIF) fastställda "Regler för läkemedelsinformation mm".</p>
<p>Konsumentverket/KO har tillsyn beträffande vilseledande eller eljest<br>otillbörlig marknadsföring av läkemedel som sker i strid mot marknads-<br>föringslagen eller radio- och TV-lagen. Läkemedelsverket har enligt 23<br>och 24 §§ läkemedelslagen det allmänna tillsynsansvaret avseende<br>nämnda lag. Det innefattar därför en tillsyn även över efterlevnaden av<br>den särskilda bestämmelsen om information och marknadsföring i 21 §.<br>Läkemedelsverket har också utnyttjat sin ställning som tillsynsansvarig<br>enligt läkemedelslagen genom att bl.a. i ett beslut från december 1999<br>förelägga ett i Sverige stationerat läkemedelsföretag vid vite att<br>omedelbart upphöra med viss marknadsföring. Beslut som Läkemedels-<br>verket i ett enskilt fall meddelar enligt läkemedelslagen kan överklagas<br>hos allmän förvaltningsdomstol. Så har också skett i det nämnda fallet.</p>
<p>I det praktiska arbetet med marknadsbevakning och prövning av<br>överträdelser fungerar också Läkemedelsindustrins informations-gransk-<br>ningsman (IGM) och Nämnden för Bedömning av Läkemedels-<br>information (NBL).</p>
<h4>4.5.7 Direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal</h4>
<p>Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i<br>konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29) är begränsat till att avse<br>konsumentavtal och avtalsvillkor som inte har varit föremål för<br>individuell förhandling. Direktivet, som innehåller såväl civilrättsliga<br>som marknadsrättsliga regler, har följande bestämmelser av intresse. I<br>artikel 2 lämnas bl.a. en definition av vad som kännetecknar "oskäliga<br>villkor". En precisering av i vilka fall ett sådant avtalsvillkor som<br>direktivet omfattar skall anses oskäligt lämnas i artikel 3.1 medan en<br>precisering av när ett avtalsvillkor anses inte ha varit föremål för<br>individuell förhandling görs i artikel 3.2.1 artikel 3.3 görs en hänvisning<br>till en bilaga med en vägledande, icke uttömmande lista över<br></p>
<p>17</p>
<p>kontraktsvillkor som kan betecknas som oskäliga. En regel om vilka<br>omständigheter som skall beaktas vid bedömning av om ett avtalsvillkor<br>är oskäligt finns i artikel 4.1. I artikel 4.2 finns ett undantag från denna<br>regel för vissa centrala delar av avtalet. En föreskrift om utformningen av<br>skriftliga villkor samt en regel om hur ett villkor skall tolkas vid<br>tveksamhet om dess innebörd finns i artikel 5. Vidare finns en regel om<br>påföljd av att ett avtalsvillkor är oskäligt (artikel 6.1) och en bestämmelse<br>om att de nationella rättsordningarna skall innehålla verksamma medel<br>för att bringa oskäliga villkor till upphörande (artikel 7.1) samt<br>föreskrifter om hur reglerna härom skall vara utformade, bl.a. om vem<br>som skall kunna ta initiativ och mot vilka ett förbud eller dylikt skall<br>kunna riktas (artikel 7.2 och 7.3).</p>
<p>Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1994:1512) om<br>avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Lagen är uppdelad på marknads-<br>rättsliga och civilrättsliga bestämmelser. De förstnämnda bestämmelserna<br>(3-9 §§) innebär i huvudsak att Marknadsdomstolen får förbjuda vid vite<br>en näringsidkare att i framtiden i liknande fall använda samma eller<br>väsentligen samma villkor som bedömts vara oskäligt, om förbudet är<br>påkallat från allmän synpunkt eller annars ligger i bl.a. konsumenternas<br>intresse. Talan hos domstolen förs av KO eller, om KO för ett visst fall<br>beslutar att inte väcka talan, av en sammanslutning av bl.a. konsumenter.<br>Marknadsdomstolen kan meddela ett interimistiskt beslut.</p>
<p>Förbudsföreläggandedirektivet kan utan problem komma till använd-<br>ning vid överträdelser av bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor i<br>konsumentförhållanden.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h4>4.5.8 Direktivet om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat<br>boende</h4>
<p>Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994<br>om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten<br>till fast egendom på tidsdelningsbasis (EGT L 280, 29.10.1994, s. 83) har<br>genomförts i Sverige genom lagen (1997:218) om konsumentskydd vid<br>avtal om tidsdelat boende. De bestämmelser i direktivet som rör<br>konsumenters kollektiva intresse torde finnas i artiklarna 3, 4 och 6 samt<br>i en bilaga till direktivet. Bestämmelserna avser krav på skriftlig<br>information rörande en hel del aspekter i anslutning till köpet av<br>nyttjanderätten, såsom bl.a. information om rätten att ångra köpet. Vidare<br>föreskrivs att alla de punkter varom information skall finnas tillgänglig i<br>skriftlig form också skall utgöra en integrerad del av avtalet. Medlems-<br>staterna skall också i sin lagstiftning föreskriva förbud mot<br>förskottsbetalningar av köparen före utgången av den tidsfrist under<br>vilken han kan utöva sin rätt att frånträda avtalet.</p>
<p>I den svenska lagen finns informationskrav som motsvarar direktivets i<br>4 och 5 §§. Enligt 6 § skall marknadsföringslagen tillämpas i fråga om<br>underlåtelse att lämna information enligt 4 och 5 §§.</p>
<p>Bestämmelser om avtalet och vad det skall innehålla finns i 7 och 8 §§.</p>
<p>18</p>
<p>4.5.9 Direktiven om konsumentskydd dels i de fall då avtal<br>ingås utanför fasta affärslokaler<br>(hemförsäljningsdirektivet), dels vid distansavtal (distans-<br>avtalsdirektivet)</p>
<p>Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda<br>konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L<br>372, 31.12.1985, s. 31) har tidigare genomförts i svensk rätt genom<br>hemförsäljningslagen (1981:1361). Direktivet och lagen behandlas i<br>anslutning till vad som följer av distansavtalsdirektivet och dess<br>genomförande i svensk lag.</p>
<p>Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG om konsumentskydd<br>vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19) är genomfört i svensk rätt<br>genom en ny lag, nämligen lagen (2000:274) om konsumentskydd vid<br>distansavtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen).</p>
<p>Som framgår av lagens rubrik har hemförsäljningslagens regler<br>inarbetats i den nya lagen.</p>
<p>Båda direktiven innehåller regler om krav på information. Hem-<br>försäljningsdirektivet har i artikel 4 regler om informationskrav i skriftlig<br>form som i första hand avser rätten att ångra köpet. Artikel 4 motsvarades<br>tidigare av 4 § hemförsäljningslagen. Den paragrafens första och tredje<br>stycken har med visst tillägg fatt sin motsvarighet i 11 § i den nya lagen.</p>
<p>Distansavtalsdirektivet innehåller också regler om krav på information<br>(artiklarna 4 och 5). Artikel 4 innehåller bestämmelser om en närings-<br>idkares skyldighet att lämna förhandsinformation till en konsument.<br>Konsumenten skall i god tid innan ett avtal sluts få information om bl.a.<br>näringsidkarens identitet, eventuell ångerrätt och varans eller tjänstens<br>väsentliga egenskaper. Konsumenten skall också informeras om priset,<br>inklusive skatter och avgifter, och eventuella leveranskostnader. I den<br>nya distansavtalslagen finns bestämmelser som gäller information vid<br>marknadsföring som syftar till distansavtal (9 §). Bestämmelserna utgör<br>därmed ett komplement till och preciseringar av andra marknadsrättsliga<br>bestämmelser och då framför allt till de bestämmelser som finns i<br>marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring och reklamidentifi-<br>ering.</p>
<p>Enligt reglerna i artikel 5 skall konsumenten på ett tidigt stadium i<br>samband med att avtalet fullgörs och, såvitt avser varor som inte är<br>avsedda att levereras till tredje man, senast vid leveranstillfallet fa en<br>bekräftelse med viss del av förhandsinformationen. Enligt bestämmelsen<br>skall informationen lämnas skriftligen eller i annan varaktig form som är<br>tillgänglig för konsumenten. Under alla omständigheter måste enligt<br>artikel 5 andra stycket viss information lämnas, nämligen sådan som<br>avser villkoren och förfarandet för att utnyttja ångerrätten, den<br>geografiska adress till leverantörens företag som konsumenten kan vända<br>sig till för reklamation, service efter köpet och om existerande garantier<br>samt villkoren för att säga upp avtalet när dess varaktighet är obestämd<br>eller längre än ett år. I den nya distansavtalslagen finns bestämmelser i 10<br>§ som genomför direktivets nu beskrivna regler.</p>
<p>Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med 9-11 §§ i den<br>nya lagen, skall enligt 12 § nämnda lag marknadsföringslagen tillämpas.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>19</p>
<p>Information enligt 9-11 §§ skall därvid anses vara sådan information av<br>särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket<br>marknadsföringslagen.</p>
<h4>4.5.10 Direktivet om konsumentköp</h4>
<p>Av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj<br>1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och<br>härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12) framgår att<br>bilagan till förbudsföreläggandedirektivet skall kompletteras med det nya<br>direktivet (artikel 10). Aktuella direktivbestämmelser som avser det<br>kollektiva konsumentintresset torde endast vara de som finns i artikel 6<br>och som handlar om kommersiella garantier. Enligt denna artikel skall<br>det i garantin anges att konsumenten har vissa rättigheter enligt lag, enligt<br>tillämplig nationell lagstiftning om försäljning av konsumentvaror, samt<br>klargöras att dessa rättigheter inte påverkas av garantin. Vidare skall det i<br>garantin förklaras på vanligt begripligt språk vad garantin innehåller och<br>vilka huvudsakliga uppgifter som är nödvändiga för att framställa<br>anspråk enligt garantin, särskilt dennas varaktighet och territoriella<br>omfattning samt garantigivarens namn och adress.</p>
<p>Direktivet skall vara genomfört senast den 1 januari 2002.</p>
<p>Det återstår att senare ta ställning till om konsumentköplagen behöver<br>kompletteras med marknadsrättsliga bestämmelser till följd av det nya<br>direktivet.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h4>4.5.11 Direktiv om elektronisk handel</h4>
<p>Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000<br>om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt<br>elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk<br>handel) antogs i juni 2000 (EGT L 178 17.7.2000 s. 1).</p>
<p>Direktivet syftar till att åstadkomma en gemenskapsintegration på hög<br>nivå inom det rättsliga området för att man skall få till stånd ett område<br>utan inre gränser för informationssamhällets tjänster när det gäller<br>information, marknadskommunikation och handel som sker via<br>elektroniska media. Vad som skall utgöra informationssamhällets tjänster<br>ges en mycket vid tolkning.</p>
<p>Direktivet innehåller allmänna informationskrav som avser bl.a.<br>tjänsteleverantörens namn, geografiska adress och e-postadress. Beträf-<br>fande marknadskommunikation föreskrivs att denna skall vara klart<br>identifierbar som sådan, att den fysiska eller juridiska person för vars<br>räkning marknadskommunikationen utförs också skall vara klart<br>identifierbar samt att säljfrämjande erbjudanden när sådana är tillåtna av<br>den medlemsstat i vilken tjänsteleverantören är etablerad, såsom rabatter,<br>premier och gåvor, skall vara klart identifierbara som sådana och<br>villkoren för att utnyttja dem lätt tillgängliga och klart och otvetydigt<br>presenterade. Vidare skall tävlingar och säljfrämjande spel, när sådana är<br>tillåtna av den medlemsstat i vilken tjänsteleverantören är etablerad, vara<br>klart identifierbara som sådana och villkoren för deltagande i dem skall<br></p>
<p>20</p>
<p>vara lätt tillgängliga och framställas klart och otvetydigt. Vad gäller s.k.<br>obeställd marknadskommunikation anges att de medlemsstater som<br>tillåter sådan kommunikation via elektronisk post skall i sin lagstiftning<br>föreskriva att sådan kommunikation från en tjänsteleverantör på deras<br>territorium skall vara klart och otvetydigt identifierbar som sådan, så<br>snart som användaren tar emot den. Medlemsstaterna skall också vidta<br>åtgärder för att säkerställa att tjänsteleverantörer som sänder icke begärd<br>marknadskommunikation via elektronisk post regelbundet konsulterar<br>och respekterar register där fysiska personer som inte önskar erhålla<br>sådan marknadskommunikation kan registrera sig.</p>
<p>När det gäller avtal på elektronisk väg finns enligt direktivets krav på<br>vissa uppgifter som skall tillhandahållas, bl.a. kravet på att tjänste-<br>leverantören på ett klart, begripligt och otvetydigt sätt innan avtal kan<br>ingås informerar om de olika efterföljande elektronisktekniska åtgärder<br>som måste vidtas för träffandet av avtalet samt sätten att korrigera<br>handhavandefel.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h4>4.5.12 Direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster</h4>
<p>Det finns ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om<br>distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter som nu<br>behandlas i en rådsarbetsgrupp. Om och när detta direktiv antas, kommer<br>det att läggas till som en ny punkt i bilagan till förbudsföreläg-<br>gandedirektivet.</p>
<h2>5 Hur EG-direktivet bör genomföras</h2>
<h3>5.1 Beslutande domstolar</h3>
<p>Regeringens förslag: Talan i Sverige skall få väckas av ett s.k. godkänt<br>organ (myndighet eller konsumentorganisation) i ett land inom EES-<br>området för att ta till vara konsumentintressen i det landet. Talan skall få<br>föras vid den domstol som varit behörig om talan endast avsett svenska<br>förhållanden.</p>
<p>Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens<br>förslag.</p>
<p>Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i fråga om<br>beslutande organ har tillstyrkt att talan skall väckas vid domstol och inte<br>hos myndighet.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2.1 i förbuds-<br>föreläggandedirektivet skall medlemsstaterna utse de av sina domstolar<br>eller administrativa myndigheter som skall vara behöriga att på talan av<br>ett s.k. godkänt organ besluta om åtgärder med anledning av sådana<br></p>
<p>21</p>
<p>överträdelser av bestämmelser till skydd för konsumenter som har sitt<br>ursprung inom landet.</p>
<p>Kommissionen skall låta publicera en lista på de godkända organ som<br>anmälts till kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella<br>tidning. Ett organ är godkänt om det är ett organ eller organisation som<br>vederbörligen inrättas i enlighet med lagen i en medlemsstat och som har<br>ett berättigat intresse av att säkerställa att de bestämmelser som avses i<br>artikel 1 följs, antingen de är offentliga organ eller organisationer vilkas<br>syfte är att skydda konsumentintressen.</p>
<p>Enligt svensk rätt - främst marknadsföringslagen - prövas talan<br>gällande överträdelser av flertalet av de i bilagan upptagna direktiven av<br>Marknadsdomstolen på talan av Konsumentombudsmannen. Det gäller<br>således redan nu att överträdelser prövas av domstol. Men det<br>förekommer också att förvaltningsmyndigheter prövar nu aktuella frågor.<br>Konsumentombudsmannen har möjlighet att själv utförda förbuds- och<br>informationsförelägganden. Det förutsätter dock dels att det skall röra sig<br>om fall som inte är av större vikt, dels att näringsidkaren godkänner<br>föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid (21 § marknads-<br>föringslagen).</p>
<p>Behandling av en överträdelse med ursprung här och med verkningar i<br>ett annat land torde knappast kunna betraktas som ett fall av mindre vikt.<br>Det ligger därför i linje med nuvarande ordning att endast göra domstol<br>behörig att pröva en talan från utlandet. Dessutom ligger det nära till<br>hands att Konsumentombudsmannen kan ses som ett godkänt organ som<br>för Sveriges del skall få föra en motsvarande talan i ett annat land. Det är<br>mindre lämpligt att samma organ kan vara både godkänt organ och<br>dömande instans.</p>
<p>Beträffande överträdelser av läkemedelslagen samt radio- och TV-<br>lagen är det också hos domstol som det slutliga ställningstagandet till en<br>överträdelse kan träffas. Visserligen har Läkemedelsverket möjlighet att<br>självt utförda förbudsförelägganden vid vite med stöd av bestämmelser i<br>läkemedelslagen. Det förefaller dock som nyss anförts inte vara lämpligt<br>att en myndighet är dömande instans, även om den bara är första instans<br>med överklagandemöjlighet. Härtill kommer att Läkemedelsverket kan<br>komma att uppträda som ett s.k. godkänt organ, vilken skall kunna<br>fungera som förmedlande länk och kontaktorgan vis-å-vis det utländska<br>organ som för talan här i landet. Det talar i stället för att myndigheten i<br>sådana här fall är den som endast bistår det utländska organet vid dennes<br>talan hos svensk domstol.</p>
<p>På anförda skäl bör genomgående den lösningen väljas som innebär att<br>det är domstol och inte myndighet som handlägger detta slag av över-<br>trädelser.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>22</p>
<h3>5.2</h3>
<h3>Tillämplig lag m.m.</h3>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Regeringens bedömning: Någon bestämmelse om vilket lands<br>materiella regler om konsumentskyddet som skall tillämpas införs inte.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens<br>bedömning.</p>
<p>Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Stockholms Universitet<br>anför att det i rådande läge, där rättsläget är osäkert, torde vara lämpligast<br>att lämna dessa komplicerade frågor om lagval till rättstillämpningen,<br>särskilt som man får räkna med att det kommer fram ytterligare domar i<br>EG-domstolen som berör saken. Sveriges Reklamförbund anser också att<br>det bör ankomma på domstolen att avgöra vilket lands lag som skall<br>tillämpas. Förbundet tillägger, att det i de fall en medlemsstat har gått<br>längre än direktivets minimikrav, kan vara lämpligt att tillämpa de<br>materiella regler som gäller i det land där maknadsföringsåtgärden har<br>effekt. Sveriges Advokatsamfund anser att frågorna behöver belysas<br>ytterligare. Samfundet anför vidare att det inte är bra ur närings-<br>livspcrspektiv med osäkerhet. Sveriges Industriförbund anser att man<br>måste söka en renodlad lagvalsprincip. Förbundet menar att sändarlands-<br>principen (ursprungslandsprincipen) bör vara huvudregel. Annonsör-<br>föreningen efterlyser harmonisering av sändarlandsprincipen och Svenska<br>Postorderföreningen anser att tillämpning av sändarlandets lag skall<br>lagfastas. Swedish Direct Marketing Association (Swedma) anser att det<br>antingen är sändarlandets eller effektlandets lag som skall tillämpas och<br>att någon växling däremellan inte skall kunna ske. Svenska Bank-<br>föreningen framför att sändarlandsprincipen gäller för marknadsföring<br>per Internet enligt e-handelsdirektivet.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 2.2 i förbuds-<br>föreläggandedirektivet skall direktivet inte påverka internationellt<br>privaträttsliga regler med avseende på tillämplig lag. Det leder således,<br>enligt vad som anges i artikeln, normalt till tillämpning av antingen lagen<br>i den medlemsstat där överträdelsen har sitt ursprung eller lagen i den<br>medlemsstat där överträdelsen far effekt.</p>
<p>Formuleringen av artikeln är så allmän och utan styrande effekt att den<br>knappast medför några förpliktelser för medlemsstaterna. Det är uppen-<br>bart att man med enbart bestämmelsen som grund inte kan träffa något<br>bestämt val mellan ursprungslandets lag - som här också är domstols-<br>landets lag - och effektlandets lag när det gäller tillämplig kollektiv<br>konsumenträtt. Det styrks bl.a. också av att tillämpningen av något av de<br>angivna alternativen anges kunna ske "normalt", vilket närmast tyder på<br>att även ett tredje lands lag undantagsvis kan komma till användning. Det<br>framgår dock inte vilket lands lag det i så fall kan tänkas röra sig om.</p>
<p>Lagval vid marknadsrätt av processrättslig karaktär</p>
<p>Sverige och övriga medlemsstater har i princip fria händer när det gäller<br>att bestämma vilket lands marknadsrätt som skall tillämpas vid<br>gränsöverskridande marknadsföring och tillhandahållande av information</p>
<p>23</p>
<p>m.m. Det gäller i första hand den materiella rätten. Vissa delar av<br>marknadsrätten har övervägande processrättslig karaktär, såsom<br>exempelvis möjligheterna att förelägga och att döma ut vite. Dylika<br>processuella spörsmål, vilka i och för sig kan vara svåra alt avgränsa från<br>den materiella marknadsrätten, prövas i princip enligt domstolslandets<br>egen lag. Visst stöd för denna uppfattning kan också hämtas från den<br>närmast processrättsliga regeln i artikel 2.1 (c) i direktivet, som<br>innehåller regler om sanktioner. Påföljderna skall kunna beslutas av<br>domstolen i domstolslandet, "i den mån rättsordningen i den berörda<br>medlemsstaten tillåter" det.</p>
<p>I linje med denna bestämmelse i direktivet och rådande synsätt att<br>bestämmelser av övervägande processrättslig natur prövas enligt<br>domstolslandets egen lag bör det inte råda någon tvekan om att svensk<br>domstol har att tillämpa endast svenska bestämmelser om vitesförbud och<br>andra sanktioner.</p>
<p>Materiell marknadsrätt på den svenska marknaden</p>
<p>Internationellt sett råder det ingen enighet i frågan om det - i frånvaro av<br>någon i direktiv fastslagen lagvalsprincip - är ursprungslandets eller<br>effektlandets materiella marknadsrätt som bör fälla utslaget vid gräns-<br>överskridande överträdelser av denna rätt. Den svenska internationella<br>marknadsrätten bygger på principen att det är effektlandets lagregler som<br>gäller när överträdelsen får sin verkan på den svenska marknaden.<br>Samma synsätt torde råda i övriga nordiska länder och delas också av<br>flera andra medlemsstater inom EU. Lagvalsprincipen är för svensk del<br>inte lagfäst men anses ha fast hävd genom bl.a. uttalanden i propositioner<br>(jfr prop. 1970:57 s. 92-93 och prop. 1990/91:149 s. 114-115) och i<br>Marknadsdomstolens praxis. I först nämnda proposition som låg till<br>grund för 1973 års marknadsföringslag och dess generalklausul, uttalade<br>departementschefen att "avgörande för om generalklausulen skall<br>tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden är inriktad på<br>svensk publik. Var åtgärden har företagits är i princip utan betydelse.<br>Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas exempelvis i fråga om<br>reklammaterial som har producerats i utlandet och därifrån distribuerats<br>till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen är särskilt<br>inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell publik, däribland<br>den svenska".</p>
<p>Enligt Marknadsdomstolens avgörande MD 1973:11 bedömdes den<br>svenska avtalsvillkorslagstiftningen vara tillämplig beträffande ett danskt<br>företag i Köpenhamn, eftersom "det aktuella avtalsvillkoret har använts<br>vid marknadsföring i Sverige, inriktad på svensk publik". I ett annat<br>avgörande, MD 1989:6, konstaterade Marknadsdomstolen beträffande<br>dåvarande alkohol- och tobaksreklamlagamas tillämpningsområde (jfr<br>departementschefens uttalanden i prop. 1977/78:178 s. 48 och 53 f.) att<br>"syftet med lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas på den<br>svenska marknaden. Avgörande för om lagreglerna skall tillämpas på en<br>viss åtgärd är om åtgärden är inriktad på en svensk publik och den<br>svenska marknaden". Ett liknande resonemang finns i Marknads-<br>domstolens dom MD 2000:8. Av Marknadsdomstolens beslut MD</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>24</p>
<p>1998:17 framgår vidare att marknadsföringslagen kan tillämpas mot en<br>annonsör för vilseledande eller på annat sätt otillbörlig TV-reklam som<br>sänds via satellitkanal från ett annat medlemsland till den svenska<br>marknaden. Förbudet i svensk rätt mot reklam som riktas mot barn kunde<br>däremot inte upprätthållas eftersom det i TV-direktivet finns särskilda<br>bestämmelser om reklam till barn.</p>
<p>Svensk marknadsrätts tillämpning i rummet</p>
<p>Normalt är svenska marknadsrättsliga lagar inte uttryckligen begränsade i<br>rummet till att gälla enbart i Sverige. Det beror sannolikt på att det<br>betraktats som självklart att exempelvis marknadsföringslagen gäller<br>endast inom landet, varför något förtydligande i lagtexten i detta<br>avseende inte har ansetts nödvändigt. I förarbetena till den äldre<br>marknadsföringslagen uttalades också att huvudsyftet med general-<br>klausulen om otillbörlig marknadsföring i lagen var att sörja för att vissa<br>normer iakttas inom reklam och marknadsföring "på den svenska<br>marknaden" (prop. 1970:57 s. 93).</p>
<p>Frågan om marknadsföringslagen har en räckvidd utanför Sverige<br>diskuterades i samband med 1991 års radiorättsliga lagstiftning (prop.<br>1990/91:149 s. 114 f.). Departementschefen slog fast att man av de<br>nyssnämnda förarbetsuttalandena till den äldre marknadsföringslagen<br>kunde dra en alldeles bestämd slutsats: generalklausulen i den dåvarande<br>marknadsföringslagen var inte tillämplig på TV-reklam som inte kan tas<br>emot i Sverige utan bara av TV-publiken i andra länder.</p>
<p>För att genomföra en nödvändig EES-anpassning av marknadsförings-<br>lagen i ljuset av bl.a. TV-direktivets krav föreslogs av Marknads-<br>föringsutredningen att marknadsföringslagen skulle kompletteras med en<br>ny bestämmelse av innebörd att lagen skulle tillämpas även på sådana<br>televisionssändningar över satellit som kan tas emot endast i något annat<br>land som är bundet av EES-avtalet (SOU 1992:49 s. 76 f.). Förslaget<br>följdes genom en komplettering av lagen. En motsvarande bestämmelse<br>finns i gällande marknadsföringslag (2 § andra stycket).</p>
<p>Frågan är nu om det till följd av förbudsföreläggandedirektivet och det<br>motsvarande nationella genomförandet av detta kan anses erforderligt att<br>göra ett motsvarande klargörande som infördes i marknadsförings-<br>lagstiftningen på grund av en EES-anpassning i svensk rätt av TV-<br>direktivets bestämmelser. Det kan till en början konstateras att ett sådant<br>klargörande inte bör övervägas enbart beträffande marknadsföringslagen<br>utan måste också omfatta de andra lagar som är aktuella i sammanhanget.</p>
<p>Den föreslagna ramlagen behandlar det särskilda förfarandet vid<br>gränsöverskridande överträdelser och berör överhuvudtaget inte de<br>svenska lagarnas territoriella räckvidd.</p>
<p>Det ter sig också problematiskt att överblicka de konsekvenser som kan<br>inträffa, om man i de berörda lagarna ger sig in på att klargöra att<br>respektive lag gäller både i Sverige och utomlands.</p>
<p>Med hänsyn till det anförda synes övervägande skäl tala för att det i<br>lagstiftningen inte bör anges något om den respektive lagens tillämp-<br>lighet i rummet. Det far i stället förutsättas att domstolarna i ljuset av<br>ramlagens speciella karaktär och syften kommer att tillämpa den<br></p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>25</p>
<p>nationella lagen extraterritoriellt när domstolen efter sitt val av tillämplig<br>lag kommit fram till att lagen skall tillämpas beträffande sådana<br>överträdelser av den som uteslutande ägt rum i något eller några andra av<br>medlemsstaterna i Europeiska unionen.</p>
<p>Skäl för att inte lagfästa lagval</p>
<p>Ovanstående praxis har gällt huruvida svensk marknadsrättslig lag skall<br>tillämpas av svensk domstol på åtgärder som har effekt på den svenska<br>marknaden. Ilur bör det förhålla sig om det utländska organet som för<br>talan här i Sverige hävdar att den svenska domstolen skall tillämpa lagen<br>i det land där åtgärder som har sitt ursprung i Sverige far sin effekt?<br>Finns det några bärande skäl för att man i svenska domstolar skall döma<br>efter främmande rätt i dessa fall? Skall den princip som hävdas för den<br>svenska marknaden vara giltig om det rör sig om ett annat lands<br>marknad?</p>
<p>Som en följd av att direktiv förutsätts leda till en harmonisering av<br>medlemsstaternas lagar på ungefär samma nivå kan det med ett teoretiskt<br>synsätt hävdas att det konsumentskydd som kommer till uttryck i de<br>listade direktiven bör vara av samma styrka, vilket skulle kunna leda till<br>bedömningen att det inte torde spela någon större roll vilket lands lag<br>som tillämpas. 1 praktiken kan det dock finnas inte oväsentliga skillnader<br>mellan själva lagarna i de olika länderna. Det kan även föreligga<br>skillnader i fråga om lagtillämpningen, trots att lagarna kan synas<br>identiska. Om effektlandets aktuella regler ger ett starkare konsument-<br>skydd än det som kommer till uttryck i det berörda minimidirektivet och<br>domstolslandet saknar motsvarande regler, blir ställningstagandet beträf-<br>fande tillämplig lag under alla förhållanden betydelsefullt. Effektlandets<br>godkända organ torde då komma att grunda sin talan på det landets<br>lagstiftning och försöka övertyga domstolen att det är denna lagstiftning<br>som skall tillämpas. En tillämpning av effektlandcts lag medför att det<br>finns förutsättning för att alla aktörer på den marknaden behandlas lika.<br>Därigenom kan också lokala traditioner och värderingar beaktas på den<br>marknad som de konsumenter åtgärderna riktar sig mot finns.</p>
<p>Till stöd för tillämpning av svensk rätt kan åberopas process-<br>ekonomiska skäl. Såsom Sveriges Reklamförbund anför förlorar detta<br>skäl i styrka genom att domstolen även vid tillämpning av svensk rätt<br>torde behöva orientera sig om lagen i det land där marknadsföringen har<br>sin effekt.</p>
<p>Flera remissinstanser påpekar vikten av rättssäkerhet. Naturligtvis vore<br>det tillfredsställande för den svenske näringsidkaren att kunna förlita sig<br>på att svensk rätt, som får antas vara mer bekant än främmande rätt,<br>kommer att tillämpas på marknadsföringen. Häremot kan ställas konsu-<br>menternas intresse av att kunna förlita sig på att samma regler gäller<br>inom samma marknad oavsett var aktiviteten har sitt ursprung. Från<br>konkurrenssynpunkt kan det också ligga i näringsidkarens intresse att<br>marknadsföringsåtgärder som riktar sig till en viss marknad behandlas på<br>samma sätt och inte enligt olika rättsordningar. Det kan exempelvis inte<br>ligga i svenska företags intressen att en jämförelsevis långtgående svensk</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>26</p>
<p>lagstiftning skall hindra dem från att i ett annat land vidta marknads-<br>föringsåtgärder som är tillåtna för inhemska företag.</p>
<p>Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga<br>aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel,<br>på den inre marknaden (direktivet om elektronisk handel) har nyligen<br>antagits och skall genomföras i svensk rätt. Direktivet föreskriver som<br>huvudregel en tillämpning av ursprungslandets (sändarlandets) lag för<br>informationssamhällets tjänster. I Regeringskansliet bereds ett förslag till<br>den reglering som behövs för genomförandet.</p>
<p>Det är svårt att nu överblicka och ge generella riktlinjer för i vilka<br>situationer ursprungslandsprincipen respektive effektlandsprincipen bör<br>tillämpas på lagvalet. Rättsläget är således - såsom Juridiska fakulteten<br>vid Stockholms universitet också påpekar - osäkert. Det kan förväntas att<br>EG-domstolen kommer att ge vägledning i fråga om vilken lagvals-<br>princip som skall tillämpas. Det bör ankomma på den nationella<br>domstolen att avgöra vilket lands lag som skall tillämpas. Det föreslås<br>därför att det när det gäller den materiella rätten inte nu skall slås fast<br>något lagval i lagen.</p>
<p>Svensk domstols internationella behörighet</p>
<p>Lagrådet har i sitt yttrande pekat på att bestämmelsen i 1 § andra stycket<br>1 i det till Lagrådet remitterade lagförslaget i realiteten är en<br>bestämmelse om internationell jurisdiktion. Mot den bakgrunden anser<br>Lagrådet att bestämmelsen inte kan godtas om Bryssel- och Lugano-<br>konventionema är tillämpliga på behörighetsfrågan. I detta avseende<br>delar regeringen Lagrådets uppfattning.</p>
<p>När det gäller frågan om den aktuella lagen faller utanför privaträttens<br>område anser regeringen liksom Lagrådet att gränsen mellan privaträtt<br>och offentlig rätt är obestämd, inte minst när det gäller vissa delar av<br>konsumenträtten. Begreppet privaträtt kan enligt ett svenskt hävdvunnet<br>synsätt anses utesluta marknadsrätten. Frågan kan dock inte besvaras med<br>utgångspunkt i det svenska synsättet. Begreppet ”privaträttens område”,<br>som i den engelska språkversionen betecknas ”civil and commercial<br>matters”, skall tolkas autonomt och ges en självständig, av nationell rätt<br>oberoende och för samtliga konventionsstater gemensam tolkning. Det är<br>inte självklart hur EG-domstolen skulle klassificera marknadsrätten.<br>Detta gäller särskilt mot bakgrund av att talerätt i marknadsrättsliga<br>frågor tillkommer inte bara offentligrättsliga subjekt utan även privata<br>sådana. EG-domstolen har i tidigare avgöranden när det gäller tolkningen<br>av Brysselkonventionen och begreppet privaträtt haft att bedöma om<br>käranden är en offentlig myndighet och om myndigheten utövar<br>offentligrättsliga befogenheter. Dessa avgöranden ger inget svar på hur<br>man skall se på frågor där talan i samma syfte kan föras både av en<br>offentlig myndighet och en privat organisation. Hur EG-domstolen skulle<br>tolka begreppet i den situationen är inte möjligt att förutsäga.</p>
<p>Med detta synsätt anser regeringen - till skillnad från vad som<br>föreslogs i lagrådsremissen - att det i lagen inte bör införas någon<br>bestämmelse om svensk domstols internationella behörighet.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>27</p>
<h3>5.3</h3>
<h3>Sanktioner</h3>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Regeringens förslag: Det godkända organet får ansöka om förbud och<br>åläggande vid vite enligt marknadsföringslagen eller särskild avgift enligt<br>radio- och TV-lagen.</p>
<p>Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att ansökan också<br>skulle få avse marknadsstömingsavgift.</p>
<p>Remissinstanserna: Annonsörföreningen, Sveriges Industriförbund<br>och Sveriges Reklamförbund framför att marknadsstömingsavgift eller<br>särskild avgift enligt radio- och TV-lagen inte bör komma i fråga.<br>Industriförbundet och Reklamförbundet anser att man i stället för att<br>ålägga särskilt avgift bör tillämpa marknadsföringslagen för att rikta ett<br>förbud mot annonsören. Hovrätten för övre Norrland pekar på att det<br>varken i marknadsföringslagen eller i de lagar som genomför de berörda<br>direktiven anges möjlighet att vidta åtgärder som att offentliggöra<br>beslutet eller till beriktigande och menar att det bör övervägas att införa<br>sådana sanktioner om de är vanliga i andra medlemsstater.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: I artikel 2.1 i förbudsföreläggande-<br>direktivet räknas de åtgärder mot överträdelser upp som domstolen skall<br>kunna besluta om. Dessa åtgärder består i grova drag av föreläggande om<br>upphörande av eller förbud mot överträdelsen, offentliggörande av<br>beslutet eller av ett beriktigande för att undanröja fortsatta verkningar av<br>överträdelsen, och - i den mån rättsordningen i den berörda medlems-<br>staten tillåter det - åläggande mot näringsidkaren att till statskassan eller<br>annan mottagare betala böter om han underlåter att rätta sig efter beslutet<br>inom den förelagda fristen. Offentliggörande av beslut och beriktigande<br>behöver dock bara äga rum i den mån det är lämpligt.</p>
<p>Enligt svensk rätt torde aktuella åtgärder begränsas till föreläggande<br>om förbud mot överträdelsen eller åläggande om att lämna information<br>samt till utdömande av förelagt vite till staten. Emellertid finns i<br>marknadsföringslagen och radio- och TV-lagen ett speciellt slag av<br>påföljd i form av avgift (marknadsstömingsavgift respektive särskild<br>avgift). Denna påföljd torde falla vid sidan av de åtgärder som räknas upp<br>i direktivet, eftersom båda avgifterna döms ut i efterhand till följd av en<br>redan begången överträdelse av ett lagfäst förbud. Avgifterna hänför sig<br>inte heller till en överträdelse av ett till den aktuelle näringsidkaren riktat<br>förbudsföreläggande. Det kan emellertid inte utläsas av direktivet att det<br>skulle finnas ett förbud mot att använda sig av avgifter av detta slag när<br>talan här väcks mot ett svenskt företag avseende dess beteende på en<br>utländsk konsumentmarknad.</p>
<p>Marknadsstömingsavgift infördes i stället för den straffpåföljd som<br>kunde följa enligt äldre marknadsföringslag. Sådan avgift är avsedd att<br>utgå endast vid allvarliga överträdelser.</p>
<p>Principiella skäl, främst från likabehandlingssynpunkt, talar för att<br>utesluta marknadsstömingsavgift och särskild avgift enligt radio- och<br>TV-lagen som sanktionsmedel i de aktuella situationerna. Mot bakgrund<br>av att det inte är helt i överensstämmelse med direktivet att ålägga en<br>repressiv avgift och att sådan avgift sannolikt inte skulle kunna drabba</p>
<p>28</p>
<p>andra aktörer på den utländska marknaden, bör möjligheten att ålägga<br>marknadsstömingsavgift inte inforas här.</p>
<p>När det gäller sanktioner med anledning av i detta sammanhang<br>aktuella överträdelser av radio- och TV-lagen som kan påtalas av<br>Granskningsnämnden for Radio och TV är avgiften den enda påföljd som<br>kan komma i fråga. Det förordas därför att den särskilda avgiften skall<br>kunna dömas ut om ett utländskt organ för talan här.</p>
<p>Hovrätten för Övre Norrland pekar på att det varken i marknads-<br>föringslagen eller i de andra lagar som genomför de berörda direktiven<br>anges möjlighet att vidta åtgärder som att offentliggöra beslut eller<br>beriktigande.</p>
<p>I den mån utländska rättsordningar har regler om offentliggörande av<br>beslut eller beriktigande skulle införande av sådana bestämmelser för<br>svensk del vara ur konkurrenssynpunkt neutralt för svenska närings-<br>idkare när de verkar på utländsk marknad. I radio- och TV-lagen ges<br>möjlighet för Granskningsnämnden för radio- och TV att ålägga<br>sändande företag att offentliggöra nämndens beslut. I radio- och TV-<br>lagen finns också bestämmelser om beriktigande. Några motsvarande<br>bestämmelser finns inte, såsom Hovrätten påpekat, i marknads-<br>föringslagen.</p>
<p>Direktivets bestämmelse är utformad så att domstolen skall vara<br>behörig att besluta vid förfaranden om att, där det är lämpligt, vidta<br>åtgärder som att offentliggöra beslutet och/eller offentliggöra ett<br>beriktigande. Genom den offentlighetsprincip som råder i Sverige är<br>domstolarnas domar och beslut offentliga. När det gäller beriktigande kan<br>möjligheten för Marknadsdomstolen att utfärda åläggande om att lämna<br>information enligt 15 och 16 §§ marknadsföringslagen till stor del<br>uppfylla samma ändamål som ett beriktigande, nämligen att korrekta<br>upplysningar lämnas.</p>
<h3>5.4 Föregående samråd</h3>
<p>Regeringens förslag: Ett godkänt organ skall samråda med motparten<br>innan talan far väckas vid domstol.</p>
<p>Promemorians förslag: I promemorian ställs inget krav på föregående<br>samråd. I stället anförs att motparten till följd av den kommunikation som<br>sker inom ramen för en process vid domstol har möjlighet att vidta<br>rättelse.</p>
<p>Remissinstanserna: Konsumentverket/KO, Annonsörföreningen,</p>
<p>Sveriges Industriförbund, Swedma och Svenska Postorderföreningen<br>framför att det är angeläget med föregående samråd för att undvika att<br>ärendet över huvud taget anhängiggörs hos domstol. Hovrätten för Övre<br>Norrland menar att det i promemorian redovisade kravet på kom-<br>munikation i domstolen inte ersätter ett samrådsförfarande i direktivets<br>mening.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag. Artikel 5 i förbudsföreläggande-<br>direktivet innehåller bestämmelser om föregående samråd mellan det<br>godkända organet och den som begått en överträdelse och det godkända<br></p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>29</p>
<p>organet och det motsvarande godkända organ som finns i den Prop. 2000/2001:34<br>medlemsstat där åtgärden för att stoppa överträdelsen söks. Det<br>föreskrivs vara medlemsstatens sak att avgöra, om den part som ansöker<br>om förbudsföreläggande måste samråda med det godkända organet. Om<br>överträdelsen inte upphör inom två veckor efter det att begäran om<br>samråd har mottagits, lår den berörda parten väcka talan om förbuds-<br>föreläggande utan ytterligare dröjsmål.</p>
<p>Enligt förvaltningsrättsliga principer har den som misstänks för att ha<br>begått en överträdelse rätt att både få ta del av det som anförs mot<br>vederbörande och att få yttra sig över detsamma. Endast i särskilda<br>undantagsfall såsom att ärendet är av brådskande natur kan möjligheten<br>att få yttra sig begränsas. Det gäller ibland i sådana fall då ett<br>interimistiskt beslut påkallas.</p>
<p>En viktig orsak till att artikelbcstämmelsen om samråd mellan det<br>godkända organet och dess motsvarighet i domstolslandet infördes var att<br>den öppnar möjlighet för det godkända organet i domstolslandet antingen<br>att själv försöka få stopp på överträdelsen genom samråd med den<br>berörde näringsidkaren eller att överlämna ärendet till en själv-<br>regleringsinstans för skyndsamt avgörande.</p>
<p>Enligt 13 § förordningen (1995:868) med instruktion för Konsument-<br>verket måste Konsumentombudsmannen bereda motparten tillfälle att<br>yttra sig innan den ansöker om förbud, åläggande eller marknads-<br>stömingsavgift. Endast i brådskande eller andra särskilda fall får sådant<br>underlåtas.</p>
<p>Flera remissinstanser har påpekat nyttan med krav på föregående<br>samråd. En fördel är att det kan undvikas att vissa mål över huvud taget<br>anhängiggörs vid domstol. Det är också möjligt att det går snabbare att<br>uppnå rättelse. Vidare är det en uttalad strävan i marknadsrättsliga<br>sammanhang inom EU att tvister helst skall lösas utanför domstolarna.<br>Från kostnadssynpunkt kan således ett krav på föregående samråd vara<br>fördelaktigt både för parter och domstolar. Innan talan väcks bör det<br>därför krävas av det godkända organet att det först har givit motparten<br>tillfälle att frivilligt vidta rättelse. Någon skyldighet för det godkända<br>organet att samråda med motsvarande godkänt organ i Sverige bör dock<br>inte införas.</p>
<h3>5.5 Lagteknisk lösning</h3>
<p>Regeringens förslag: Förbudsföreläggandedirektivet genomförs i en<br>särskild lag och inte i de lagar som genomför de konsumentskydds-<br>direktiv som räknas upp i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet.</p>
<p>Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.</p>
<p>Remissinstanserna: Ingen remissinstans framför några invändningar<br>mot att direktivet genomförs i en speciallag.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: De alternativ som står till buds för att<br>genomföra förbudsföreläggandedirektivet är att införa en allmän<br>processuell speciallag eller att endast göra ändringar i de lagar som</p>
<p>30<br></p>
<p>nationellt genomfor de direktiv som finns angivna i bilagan till förbuds-<br>föreläggandedirektivet.</p>
<p>Alternativet att genomfora direktivet genom att komplettera de<br>enskilda lagarna med vissa bestämmelser som rör förbudsföreläg-<br>gandedirektivet medför med nödvändighet att var och en av dessa lagar<br>kommer att tillföras nya förfaranderegler som tar sikte på ganska<br>speciella förhållanden. Det bör i princip undvikas att tynga ett flertal<br>lagar med nya bestämmelser, om det kan säkerställas att direktivet blir<br>genomfört på ett annat, smidigare sätt. En generellt verkande ramlag får<br>anses vara ett smidigare instrument. Härtill kommer att de författ-<br>ningsbestämmelser som måste till för att genomföra direktivet har, en<br>mycket begränsad målgrupp, nämligen främst Marknadsdomstolen och<br>Länsrätten i Stockholms län.</p>
<p>På angivna skäl förordas att genomförandet görs i en ny speciallag och<br>inte i respektive lag som genomför respektive direktiv i bilagan till<br>förbudsföreläggandedirektivet.</p>
<p>Direktivet behandlar endast medlemsstater i Europeiska unionen. Flera<br>av de lagar som genomför direktiven i bilagan till förbudsföreläg-<br>gandedirektivet omfattar även stater som är anslutna till Europeiska<br>ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat). Det finns därför skäl att låta<br>den nya lagen omfatta även sådana stater.</p>
<p>Genomförandet av förbudsföreläggandet föranleder här inga förslag<br>om ändringar i de lagar som genomför de direktiv som anges i bilagan till<br>förbudsföreläggandedirektivet.</p>
<p>Resegarantilagsutredningen har föreslagit nya bestämmelser som i flera<br>hänseenden förändrar det nuvarande systemet. Den nya resegarantilagen<br>bör enligt utredningens förslag träda i kraft den 1 januari 2001. I<br>samband med arbetet med utredningens förslag får övervägas vilket<br>organ som skall vara det som enligt förbudsföreläggandedirektivet skall<br>vara prövande domstol eller administrativ myndighet.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h2>6 Anmälan av godkända organ</h2>
<p>Regeringens bedömning: De organ som uppfyller de i direktivet<br>angivna kvalifikationerna, anmäls till kommissionen efter beslut av<br>regeringen, för publicering i Europeiska gemenskapernas officiella<br>tidning.</p>
<p>Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens<br>bedömning.</p>
<p>Remissinstanserna: Flera remissinstanser har efterlyst regler för<br>anmälan av godkänt organ. Sveriges Industriförbund och Annonsör-<br>föreningen anser att företag och företagarorganisationer skall komma i<br>fråga som godkänt organ, Direkthandlarnas förening anser att<br>direkthandlamas organisationer kan anses utgöra godkänt organ, Svenska<br>Postorderföreningen och Swedma anser att branschorganisationer och<br>möjligen enskilda företag kan ges ställning som godkänt organ.</p>
<p>31</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3 i förbudsföreläg-<br>gandedirektivct definieras de i effektlandet godkända organ som kan<br>väcka talan mot ett företag i domstolslandet. Det rör sig om varje organ<br>eller organisation som vederbörligen inrättats i enlighet med lagen i en<br>medlemsstat och som har ett berättigat intresse av alt säkerställa att man<br>följer de bestämmelser som nationellt genomförts på grundval av de<br>direktiv som finns i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet. Som<br>sådana organ anges "särskilt" ett eller flera oberoende offentliga organ<br>med särskilt ansvar för att skydda kollektiva konsumentintressen eller<br>organisationer vilkas syfte är att skydda sådana intressen.</p>
<p>Begränsningen till att organet skall ha ett särskilt ansvar för att skydda<br>de kollektiva konsumentintressena (avser offentliga organ) eller ett syfte<br>att skydda intressena (avser organisationer) torde utesluta att exempelvis<br>företag eller företagarorganisationer kan tillerkännas status som godkänt<br>organ. En annan begränsning är att det endast kan komma i fråga att<br>godkänna organ som har inrättats i enlighet med lagen i en medlemsstat.<br>Det betyder att världsomfattande organisationer med säte utanför EU inte<br>kan bli godkända organ. En annan fråga beträffande företagar-<br>organisationer och sistnämnda slag av organisationer är om domstolen<br>ändå vill ge organisationen talerätt i ett enskilt fall. Detta torde knappast<br>direktivet eller den föreslagna lagen förhindra.</p>
<p>För svenskt vidkommande får övervägas vilka organ som lämpligen<br>bör anmälas till kommissionen som godkända organ. Endast sådana<br>organ bör anmälas som har ekonomiska förutsättningar och realistiska<br>möjligheter att både initiera och föra en process utomlands.</p>
<p>Det bör framhållas i sammanhanget att domstolen enligt vad som anges<br>i artikel 4.1 behåller rätten alt pröva om organets syfte berättigar att den<br>vidtar åtgärder i ett speciellt fall (t.ex. huruvida fallet ryms inom en<br>specialiserad konsumentsammanslutnings verksamhetsområde).</p>
<p>Det kan diskuteras av flera skäl, inte minst med hänsyn till kost-<br>naderna, om en konsumentmyndighet eller konsumentorganisation är<br>villig att engagera sig i en process om förbudsföreläggande i en annan<br>medlemsstat. Ett mer attraktivt alternativ torde vara att man uppträder<br>som rättegångsombud. Konsumentombudsmannen i Sverige skulle t.ex.<br>kunna vara rättegångsombud för en utländskt godkänt organ som för<br>talan mot ett svenskt företag vid Marknadsdomstolen. I vad mån<br>Konsumentombudsmannen skulle kunna ge ett utländskt organ i uppdrag<br>att föra Konsumentombudsmannens talan vid utländsk domstol är<br>beroende av om detta accepteras av det utländska organet. Förutsätt-<br>ningarna för en sådan acceptans torde vara större, om det utländska<br>organet är en myndighet eller liknande. Det beror främst på att det sedan<br>länge utvecklats väl fungerande former för samarbete i form av nätverk<br>och liknande mellan berörda tillsynsmyndigheter från olika länder.<br>Tanken är att sådana former av administrativt samarbete skall fördjupas<br>inom EU.</p>
<p>Genomgående torde det inte vara några problem förknippade med att<br>någon inom en godkänd privat organisation ges uppdraget att vara<br>rättegångsombud.</p>
<p>Svensk lag torde under alla förhållanden inte hindra att ett svenskt<br>godkänt organ kan föra talan för en motsvarande utländsk sådan som vill</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>32</p>
<p>väcka talan här i riket. Det gäller också beträffande myndigheter, dock<br>under förutsättning att saken ligger inom dessas kompetens. Konsument-<br>ombudsmannen kan t.ex. inträda som rättegångsombud i en sak som<br>gäller överträdelse av marknadsföringslagens bestämmelser.</p>
<p>Det är för tidigt, åtminstone i samband med detta lagstiftningsärende,<br>att kunna bedöma behovet av ett mer formaliserat förfarande med<br>rättegångsombud eller liknande inom ramen for det system som<br>förbudsföreläggandedirektivet ställer upp. Om utvecklingen pekar mot att<br>ett sådant behov finns, får det senare övervägas vilka eventuella<br>författningsändringar som bör göras for att kunna åstadkomma att någon<br>inom en myndighet skall kunna uppträda som rättegångsombud i de här<br>aktuella sammanhangen. Det finns många oklara frågor att ta ställning till<br>i samband med sådana eventuella överväganden, såsom frågor om<br>rättegångsombudets befogenhet och behörighet, rättegångskostnader etc.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h2>7 Kostnader</h2>
<p>Genomförandet av förbudsforeläggandedirektivets mekanism på det<br>nationella planet for otvivelaktigt i teorin med sig en utökad<br>ärendehantering hos myndigheter och domstolar. Det gäller i första hand<br>för Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen, eftersom andra<br>instanser som kan beröras (till följd av en tillämpning av denna<br>mekanism inom ramen for delar av radio- och TV-lagen samt<br>läkemedelslagen) knappast kommer att påverkas annat än i sällsynta<br>undantagsfall. Det kan därmed leda till ökade kostnader för Konsument-<br>ombudsmannen och Marknadsdomstolen. Hur stora kostnadsökningarna i<br>praktiken kan beräknas bli är inte möjligt att uppskatta. Det är givetvis i<br>första hand avhängigt av i vilken omfattning den nya mekanismen<br>kommer att utnyttjas.</p>
<p>Kostnadsökningarna skall tas inom myndigheternas och domstolarnas<br>befintliga ramar.</p>
<h2>8 Ikraftträdande</h2>
<p>Det föreslås att lagen träder i kraft den 1 januari 2001, vilket är den dag<br>direktivet senast skall vara genomfört i medlemsstaterna.</p>
<p>2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 34</p>
<p>33</p>
<h2>Författningskommentar</h2>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h3>9.1 Förslaget till lag om talerätt för vissa utländska</h3>
<h3>konsumentmyndigheter och<br>konsumentorgani sationer</h3>
<p>I första stycket anges lagens tillämpningsområde. För närmare<br>redovisning av omfattningen av de överträdelser för vilka lagen skall<br>tillämpas hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnittet 4.4.</p>
<p>I andra stycket preciseras närmare i vilken situation lagen skall<br>tillämpas när det gäller överträdelser. Det skall vara fråga om över-<br>trädelser av bestämmelser som finns till skydd för konsumenters<br>intressen, dvs. det intresse konsumenterna som kollektiv representerar,<br>och som får sin verkan i en annan stat inom EES. Beträffande frågan vad<br>som skall hänföras till det kollektiva konsumentskyddsintresset hänvisas<br>till avsnitt 4.3.</p>
<p>2§</p>
<p>1 paragrafen ges utländska organ rätt att föra talan vid svensk domstol.<br>Respektive medlemsstat skall anmäla godkända organ till kommissionen<br>för publicering i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Ett<br>publicerat organ har rättskapacitet till dess motsatsen publiceras.</p>
<p>3§</p>
<p>I paragrafen anges vad talan får avse.</p>
<p>Genom hänvisningen i första punkten till marknadsföringslagen<br>omfattas föreläggande om förbud, åläggande att lämna information samt<br>interimistiska förelägganden och ålägganden.</p>
<p>I andra punkten anges den särskilda avgift som sändande bolag kan<br>föreläggas att betala enligt radio- och TV-lagen.</p>
<p>Av tredje punkten framgår att talan får avse utdömande av förelagt<br>vite.</p>
<p>4§</p>
<p>Av paragrafen framgår att det godkända organet först måste ha försökt få<br>överträdelsen att upphöra på frivillig väg. Om sådana kontakter inte har<br>lett till resultat får talan väckas vid domstol. Paragrafen har utformats i<br>enlighet med Lagrådets förslag.</p>
<p>I paragrafen anges vid vilken domstol talan får väckas.</p>
<p>Enligt punkten tre kan talan om vite väckas antingen vid tingsrätt som<br>är behörig enligt 10 kap rättegångsbalken eller vid Stockholms tingsrätt.<br>Stockholms tingsrätt är i likhet med vad som sägs i 40 § marknads-<br>föringslagen alltid behörig och således inte endast i den mån någon annan<br>behörig tingsrätt inte finns.</p>
<p>34</p>
<h3>9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om <sup>Prop</sup>- 2000/2001:34<br>marknadsdomstol m.m.</h3>
<p>Enligt den nya sista punkten i första stycket ges Marknadsdomstolen<br>behörighet att tillämpa den nya lagen om talerätt för vissa utländska<br>konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.</p>
<p>35</p>
<h2>Promemorians lagförslag</h2>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h3>Förslag till lag om talan om förbudsföreläggande för att<br>skydda konsumenternas intressen över gränserna</h3>
<p>Härigenom föreskrivs följande.</p>
<h4>Lagens tillämpningsområde</h4>
<p>1 § Denna lag tillämpas i fråga om överträdelser av bestämmelser, som<br>genomför de direktiv som anges i en bilaga till Europaparlamentets och<br>rådets direktiv 98/27/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsu-<br>menternas intressen<sup>5</sup>.</p>
<p>Lagen tillämpas dock endast i fråga om överträdelser av bestämmelser<br>till skydd för konsumenternas intressen som begås av en näringsidkare i<br>en medlemsstat i Europeiska unionen men som har effekt i en annan<br>medlemsstat.</p>
<h4>Godkända organs talan vid svensk domstol</h4>
<p>2 § Varje sådan myndighet eller organisation i en annan medlemsstat som<br>enligt en av Europeiska kommissionen upprättad och i Europeiska<br>gemenskapernas officiella tidning publicerad förteckning är godkänd för<br>att väcka talan som avses i denna lag, har rätt att vid överträdelse av<br>sådana bestämmelser som avses i 1 § väcka talan i Sverige.</p>
<p>3 § Talan skall väckas vid</p>
<p>1. Marknadsdomstolen i fråga om förbudsföreläggande,</p>
<p>2. Stockholms tingsrätt i fråga om marknadsstömingsavgift,</p>
<p>3. Länsrätten i Stockholm län i fråga om sådan särskild avgift som<br>avses i radio- och TV-lagen (1996:844),</p>
<p>4. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller vid<br>Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.</p>
<p>Marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas på förfaranden i<br>Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt medan radio- och TV-<br>lagen (1996:844) tillämpas på förfaranden vid Länsrätten i Stockholms<br>län.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p><sup>5</sup> (EGT L 166, 11.6.1998, s. 51, Celex 31998L0027)<br></p>
<p>36</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om<br>Marknadsdomstol m.m.</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol<br>m.m.<sup>6</sup> skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>l<sup>7</sup></p>
<p>Marknadsdomstolen handlägger mål enligt</p>
<p>1. konkurrenslagen (1993:20),</p>
<p>2. marknadsföringslagen (1995:450),</p>
<p>3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,</p>
<p>4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,</p>
<p>5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),</p>
<p>6. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende<br>offentlig upphandling.</p>
<p>7. de författningsbestämmelser i<br>andra medlemsstater i Europeiska<br>unionen som kan tillämpas vid<br>bedömningen av en överträdelse<br>när ett utländskt organ för talan<br>enligt lagen (2000.XXX) om talan<br>om förbudsföreläggande för att<br>skydda konsumenternas intressen<br>över gränserna.</p>
<p>Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål enligt<br>konkurrenslagen (1993:20) eller marknadsföringslagen (1995:450). I mål<br>enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller<br>vad som föreskrivs i dessa lagar.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p><sup>6</sup> Lagen omtryckt 1984:294.</p>
<p><sup>7</sup> Senaste lydelse 1998:649.</p>
<p>37</p>
<h2>Förteckning över remissinstanser</h2>
<p>Följande instanser har yttrat sig över promemorian Talerätt vid gräns-<br>överskridande överträdelser inom konsumenträtten - genomförande av<br>förbudsföreläggandedirektivet 98/27/EG (Ds 2000:32). Hovrätten för<br>övre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Stockholms län,<br>Marknadsdomstolen, Stockholms tingsrätt, Riksrevisionsverket, Stats-<br>kontoret, Konkurrensverket, Konsumentverket/KO, Gransknings-<br>nämnden för radio och TV, Läkemedelsverket, Kammarkollegiet,<br>Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid<br>Lunds universitet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund,<br>Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Marknads-<br>förbund, Sveriges Reklamförbund, Annonsörföreningen, Direkt-<br>handelsföretagens förening, Swedish Direct Marketing Association,<br>Svenska postorderföreningen, Svenska Bankföreningen, Tjänstemännens<br>centralorganisation och Sveriges Konsumentråd.</p>
<p>Justitiekanslem, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges Akademikers<br>centralorganisation, och Svenska Arbetsgivareföreningen har avstått från<br>att yttra sig.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>38</p>
<h2>F örbudsforeläggandedirektivet</h2>
<h4>EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 98/27/EG<br>av den 19 maj 1998</h4>
<h4>om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen</h4>
<p>EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD<br>HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV</p>
<p>med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska<br>gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,</p>
<p>med beaktande av kommissionens förslag<sup>8</sup>,</p>
<p>med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande<sup>9</sup>,</p>
<p>i enlighet med det i artikel 189b i fördraget angivna förfarandet<sup>10</sup>, och</p>
<p>med beaktande av följande:</p>
<p>(1) I vissa direktiv, som anges i förteckningen i bilagan till detta<br>direktiv, föreskrivs bestämmelser om skydd för konsumenternas<br>intressen.</p>
<p>(2) Med de mekanismer som nu finns på såväl nationell nivå som på<br>gemenskapsnivå för att säkerställa att dessa direktiv följs, är det inte<br>alltid möjligt att fa överträdelser som skadar konsumenternas<br>kollektiva intressen att upphöra i rätt tid. Kollektiva intressen är<br>sådana intressen som inte innefattar kumulering av enskildas<br>intressen, vilka enskilda har skadats genom en överträdelse. Detta<br>påverkar inte talan som väcks av enskilda, som har skadats genom<br>en överträdelse.</p>
<p>(3) När det gäller direktivets syfte att fa sådan verksamhet som är<br>olaglig enligt de nationella bestämmelserna att upphöra, kan<br>verkningarna av nationella åtgärder för att införa de ovannämnda<br>direktiven, inklusive sådana skyddsåtgärder som går utöver den<br>nivå som krävs i de direktiven, motverkas, under förutsättning att<br>de är förenliga med fördraget och tillåtliga enligt de direktiven, om<br>verksamheten far effekt i en annan medlemsstat än den i vilken den<br>har sitt ursprung.</p>
<p>(4) Dessa svårigheter kan splittra en väl fungerande inre marknad,<br>eftersom de innebär att det är tillräckligt att flytta källan till en</p>
<p>"EGTC 107, 13.4.1996, s. 3 ochEGTC 80, 13.3.1997, s. 10.</p>
<p><sup>9</sup> EGT C 30,30.1.1997, s. 112.</p>
<p><sup>10</sup> Europaparlamentets yttrande av den 14 november 1996 (EGT C 362, 2.12.1996, s. 236).<br>Rådets gemensamma ståndpunkt av den 30 oktober 1997 (EGT C 389, 22.12.1997, s. 51)<br>och Europaparlamentets beslut av den 12 mars 1998 (EGT C 104, 6.4.1998). Rådets beslut<br>av den 23 april 1998.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>39</p>
<p>olaglig verksamhet till ett annat land för att förlägga den utom<br>räckhåll för alla rättsliga åtgärder och detta utgör en snedvridning<br>av konkurrensen.</p>
<p>(5) Dessa svårigheter kommer sannolikt att minska konsumenternas<br>förtroende för den inre marknaden och kan komma att begränsa<br>handlingsutrymmet för organisationer, som företräder konsument-<br>ernas kollektiva intressen, eller oberoende offentliga organ, som är<br>ansvariga för att skydda konsumenternas kollektiva intressen, när<br>dessa påverkas negativt av verksamhet som innebär att gemen-<br>skapsrätten överträds.</p>
<p>(6) Eftersom sådan verksamhet ofta sträcker sig bortom medlems-<br>staternas gränser, brådskar det att genomföra en viss tillnärmning<br>av de nationella bestämmelser som är utarbetade för att få<br>ovannämnda olagliga verksamhet att upphöra, oavsett i vilket land<br>den olagliga verksamheten har lått effekt. Med avseende på<br>behörighet skall detta inte påverka den internationella privaträttens<br>regler eller mellan medlemsstaterna gällande konventioner, varvid<br>hänsyn skall tas till de allmänna skyldigheter för medlemsstaterna<br>som härrör från fördraget, särskilt dem som har samband med att<br>den inre marknaden fungerar väl.</p>
<p>(7) Syftet med den tänkta åtgärden kan endast uppnås av gemenskapen<br>och det åligger följaktligen gemenskapen att vidta åtgärder.</p>
<p>(8) I enlighet med artikel 3b tredje stycket i fördraget åligger det<br>gemenskapen att inte vidta någon åtgärd som går utöver vad som är<br>nödvändigt for att uppnå målen i fördraget. I överensstämmelse<br>med den artikeln måste särdragen hos de nationella rättsordningarna<br>beaktas i så stor utsträckning som bara är möjligt genom att<br>medlemsstaterna tillåts att fritt välja mellan olika alternativ, som<br>har samma verkan. De domstolar eller administrativa myndigheter<br>som är behöriga att fatta beslut i de förfaranden som avses i artikel<br>2 i detta direktiv bör ha rätt att granska verkningarna av tidigare<br>beslut.</p>
<p>(9) Ett alternativ bör bestå i att ett eller flera oberoende offentliga<br>organ, med särskilt ansvar för att skydda konsumenternas kollektiva<br>intressen, utövar rätten till talan i frågor som framläggs i detta<br>direktiv. Ett annat alternativ bör sörja för att organisationer, vilkas<br>ändamål är att skydda konsumenternas kollektiva intressen, utövar<br>dessa rättigheter i enlighet med de kriterier som föreskrivs i<br>nationell lag.</p>
<p>(10) Medlemsstaterna bör kunna välja mellan eller kombinera båda<br>dessa alternativ när de på nationell nivå utser de organ och/eller<br>organisationer som skall vara behöriga för ändamålen i detta<br>direktiv.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>40</p>
<p>(11) För överträdelser inom gemenskapen bör principen om ömsesidigt Prop. 2000/2001:34<br>erkännande tillämpas på dessa organ och/eller organisationer. Bilaga 3<br>Medlemsstaterna bör på begäran av sina nationella inrättningar</p>
<p>meddela kommissionen namn och syfte avseende de nationella<br>inrättningar som är godkända for att väcka talan i deras eget land<br>enligt bestämmelserna i detta direktiv.</p>
<p>(12) Det är kommissionens sak att i Europeiska gemenskapernas<br>officiella tidning offentliggöra en förteckning över dessa godkända<br>inrättningar. Till dess att ett meddelande om motsatsen offentlig-<br>görs, anses en godkänd inrättning ha rättskapacitet om dess namn<br>ingår i den forteckningen.</p>
<p>(13) Medlemsstaterna bör kunna kräva att den part som avser att ansöka<br>om förbudsföreläggande på förhand samråder med svaranden, så att<br>denne får möjlighet att upphöra med den omtvistade överträdelsen.<br>Medlemsstaten bör kunna kräva att detta föregående samråd sker<br>tillsammans med ett oberoende offentligt organ, som utses av dessa<br>medlemsstater.</p>
<p>(14) Om medlemsstaterna har bestämt att föregående samråd skall äga<br>rum bör en frist om två veckor sättas ut från det att begäran om<br>samråd tagits emot, och om överträdelsen inte har upphört inom<br>fristen far sökanden väcka talan hos den behöriga domstolen eller<br>administrativa myndigheten utan ytterligare dröjsmål.</p>
<p>(15) Det är lämpligt att kommissionen framlägger en rapport om hur<br>detta direktiv fungerar och särskilt om dess tillämpningsområde och<br>om verkan av föregående samråd.</p>
<p>(16) Tillämpningen av detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av<br>gemenskapens konkurrensregler.</p>
<p>HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.</p>
<p>Artikel 1</p>
<h4>Tillämpningsområde</h4>
<p>1. Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och<br>andra författningar till varandra när det gäller åtgärder för förbuds-<br>föreläggande enligt artikel 2 för skydd for de kollektiva konsument-<br>intressen som omfattas av de direktiv som anges i förteckningen i bilagan<br>for att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl.</p>
<p>2. Med överträdelse avses i detta direktiv varje handling som strider mot<br>de direktiv som anges i förteckningen i bilagan, så som de införlivats i</p>
<p>3 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 34<br></p>
<p>medlemsstaternas nationella rättsordningar, och som skadar de kollektiva<br>intressen som avses i punkt 1.</p>
<p>Artikel 2</p>
<h4>Åtgärder för förbudsföreläggande</h4>
<p>1. Medlemsstaterna skall utse de domstolar eller administrativa<br>myndigheter som skall vara behöriga att besluta vid förfaranden som<br>inleds av sådana godkända inrättningar som avses i artikel 3 om att</p>
<p>a) så snart som möjligt, och där det är lämpligt inom ramen för ett<br>förenklat förfarande, meddela föreläggande om upphörande av eller<br>förbud mot varje överträdelse,</p>
<p>b) där del är lämpligt vidta åtgärder som att offentliggöra beslutet, helt<br>eller delvis och på sätt som bedöms som lämpligt, och/eller<br>offentliggöra ett beriktigande i syfte att undanröja fortsatta verk-<br>ningar av överträdelsen,</p>
<p>c) i den mån rättsordningen i den berörda medlemsstaten tillåter,<br>ålägga svaranden, om han är tappande part, att till statskassan eller<br>annan mottagare som utses i eller enligt nationell lagstiftning betala<br>dagsböter eller andra böter, som föreskrivs i nationell lagstiftning,<br>om han underlåter att rätta sig efter beslutet inom en frist som<br>domstolar eller administrativa myndigheter bestämmer för att<br>säkerställa att besluten följs</p>
<p>2. Detta direktiv skall inte påverka intemationell-privaträttsliga regler<br>med avseende på tillämplig lag och leder således normalt till tillämpning<br>av antingen lagen i den medlemsstat där överträdelsen har sitt ursprung<br>eller lagen i den medlemsstat där överträdelsen tår effekt.</p>
<p>Artikel 3</p>
<h4>Inrättningar som kan föra talan</h4>
<p>Med godkänd inrättning avses i detta direktiv varje organ eller<br>organisation som vederbörligen inrättas i enlighet med lagen i en<br>medlemsstat och som har ett berättigat intresse av att säkerställa att de<br>bestämmelser som avses i artikel 1 följs, särskilt</p>
<p>a) ett eller flera oberoende offentliga organ, med särskilt ansvar för att<br>skydda de intressen som avses i artikel 1 i medlemsstater där sådana<br>organ finns, och/eller</p>
<p>b) organisationer vilkas syfte är att skydda de intressen som avses i<br>artikel 1, i enlighet med de kriterier som föreskrivs i deras<br>nationella lag.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>42</p>
<p>Artikel 4</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 3</p>
<h4>Överträdelser inom gemenskapen</h4>
<p>1. Varje medlemsstat skall, om en överträdelse har sitt ursprung i den<br>medlemsstaten, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att<br>vaije godkänd inrättning från en annan medlemsstat, där de intressen som<br>skyddas av den godkända inrättningen påverkas av överträdelsen, får<br>ansöka hos den domstol eller den administrativa myndighet som avses i<br>artikel 2 mot uppvisande av den förteckning som nämns i punkt 3.<br>Domstolarna eller de administrativa myndigheterna skall godta denna<br>förteckning som bevis på den godkända inrättningens rättskapacitet utan<br>att deras rätt att pröva om den godkända inrättningens syfte berättigar att<br>den vidtar åtgärder i ett bestämt fall påverkas.</p>
<p>2. För överträdelser inom gemenskapen, och utan att det påverkar de<br>rättigheter som andra inrättningar har enligt nationell lagstiftning, skall<br>medlemsstaterna på begäran av sina godkända inrättningar meddela<br>kommissionen att dessa inrättningar är godkända för att väcka talan enligt<br>artikel 2. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om dessa<br>godkända inrättningars namn och syfte.</p>
<p>3. Kommissionen skall utarbeta en förteckning över de godkända<br>inrättningar som avses i punkt 2 med angivande av deras syfte. Denna<br>förteckning skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella<br>tidning-, ändringar i denna förteckning skall offentliggöras utan dröjsmål<br>och den med nya uppgifter kompletterade förteckningen skall<br>offentliggöras var sjätte månad.</p>
<p>Artikel 5</p>
<h4>Föregående samråd</h4>
<p>1. Medlemsstaterna får införa eller behålla i kraft bestämmelser enligt<br>vilka den part som avser att ansöka om förbudsföreläggande kan inleda<br>detta förfarande först efter att ha försökt att få överträdelsen att upphöra<br>genom samråd med antingen svaranden eller både med svaranden och en<br>sådan godkänd inrättning som avses i artikel 3 a i den medlemsstat där<br>förbudsföreläggande söks. Det är medlemsstaten som skall avgöra, om<br>den part som ansöker om förbudsföreläggande måste samråda med den<br>godkända inrättningen. Om överträdelsen inte upphör inom två veckor<br>efter det att begäran om samråd har mottagits, får den berörda parten<br>väcka talan om förbudsföreläggande utan ytterligare dröjsmål.</p>
<p>2. De regler för föregående samråd som antas av medlemsstaterna skall<br>anmälas till kommissionen och offentliggöras i Europeiska gemen-<br>skapernas officiella tidning.</p>
<p>43</p>
<p>Artikel 6</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 3</p>
<h4>Rapporter</h4>
<p>1. Vart tredje år och första gången senast fem år efter detta direktivs<br>ikraftträdande skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet<br>överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv.</p>
<p>2. Kommissionen skall i sin första rapport särskilt granska</p>
<p>— detta direktivs tillämpningsområde i förhållande till skyddet för<br>kollektiva intressen for personer som är verksamma inom handel,<br>industri, hantverk eller fria yrken,</p>
<p>— detta direktivs tillämpningsområde som det stadgas i de direktiv<br>som ingår i förteckningen i bilagan,</p>
<p>— om det föregående samrådet i artikel 5 har bidragit till ett effektivt<br>konsumentskydd.</p>
<p>Där det är lämpligt skall denna rapport åtföljas av förslag som syftar till<br>att ändra detta direktiv.</p>
<p>Artikel 7</p>
<h4>Bestämmelser om mer omfattande åtgärder</h4>
<p>Detta direktiv skall inte utgöra hinder för medlemsstaterna att anta eller<br>behålla i kraft bestämmelser som är utarbetade för att tillerkänna<br>godkända inrättningar och alla andra berörda personer mer vittgående<br>rättigheter att väcka talan på nationell nivå.</p>
<p>Artikel 8</p>
<h4>Genomförande</h4>
<p>1. Medlemsstaterna skall senast 30 månader efter detta direktivs<br>ikraftträdande sätta i kraft de lagar och andra författningar som är<br>nödvändiga för att följa direktivet. De skall genast underrätta<br>kommissionen om detta.</p>
<p>När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en<br>hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de<br>offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall<br>varje medlemsstat själv utfärda.</p>
<p>2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de<br>bestämmelser i nationell lag som de antar inom det område som omfattas<br>av detta direktiv.</p>
<p>Artikel 9</p>
<h4>Ikraftträdande</h4>
<p>Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har<br>offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.</p>
<p>Artikel 10</p>
<h4>Adressater</h4>
<p>Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.</p>
<p>Utfärdad i Bryssel den 19 maj 1998.</p>
<p>På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar</p>
<p>J. M. GIL-ROBLES G. BROWN</p>
<p>Ordförande Ordförande</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>45</p>
<p>BILAGA</p>
<p>FÖRTECKNING ÖVER DIREKTIV SOM OMFATTAS AV ARTIKEL<br>1"</p>
<p>1) Rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om<br>tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om<br>vilseledande reklam (EGT L 250, 19.9.1984, s. 17).</p>
<p>2) Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att<br>skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta<br>affärslokaler (EGT L 372, 31.12.1985, s. 31).</p>
<p>3) Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om<br>tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om<br>konsumentkrediter (EGT L 42, 12.2.1987, s. 48), senast ändrat<br>genom direktiv 98/7/EG(EGTL 101, 1.4.1998, s. 17).</p>
<p>4) Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om sam-<br>ordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas<br>lagar och andra författningar om utförandet av sändnings-<br>verksamhet för television: Artiklarna 10-21 (EGT L 298,<br>17.10.1989, s. 23), i dess lydelse enligt direktiv 97/36/EG (EGT L<br>202, 30.7.1997, s. 60).</p>
<p>5) Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor,<br>semesterpaket och andra paketarrangemang. (EGT L 158,<br>23.6.1990, s. 59).</p>
<p>6) Rådets direktiv 92/28/EEG av den 31 mars 1992 om marknads-<br>föring av humanläkemedel (EGT L 113, 30.4.1992, s. 13).</p>
<p>7) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor<br>i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29).</p>
<p>8) Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26<br>oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal<br>om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis (EGT L<br>280, 29.10.1994, s. 83).</p>
<p>9) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj<br>1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997,<br>s. 19).</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p><sup>11</sup> Direktiv nr 1, 6, 7 och 9 innehåller särskilda bestämmelser om förbudsföreläggande.</p>
<p>46</p>
<h2>Lagrådsremissens lagförslag</h2>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 4</p>
<h3>Förslag till lag om talerätt för vissa utländska<br>konsumentorganisationer</h3>
<p>Härigenom föreskrivs följande.</p>
<h4>Lagens tillämpningsområde</h4>
<p>1 § Denna lag tillämpas i fråga om överträdelser av bestämmelser som<br>genomför de direktiv som anges i en bilaga till Europaparlamentets och<br>rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för<br>att skydda konsumenternas intressen.<sup>1</sup></p>
<p>Lagen gäller dock endast sådana överträdelser av bestämmelser till<br>skydd för konsumenters intressen som</p>
<p>1. begås av någon som har sitt hemvist i Sverige eller annan väsentlig<br>anknytning till Sverige, och</p>
<p>2. påverkar konsumenter i en annan stat som är ansluten till Europeiska<br>ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat).</p>
<h4>Godkända organs talan vid svensk domstol</h4>
<p>2 § En myndighet eller organisation i en annan EES-stat än Sverige far<br>väcka talan i en svensk domstol med anledning av en överträdelse som<br>avses i 1 §, om den är godkänd enligt en särskild förteckning som har<br>upprättats av Europeiska unionen och publicerats i Europeiska gemen-<br>skapernas officiella tidning.</p>
<p>3 § Talan får avse att åtgärder skall vidtas mot någon för att denne<br>åsidosätter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna far gälla</p>
<p>1. förbud eller ålägganden som avses i 14-16 §§, 17 § första stycket,<br>18-20 §§ marknadsföringslagen (1995:450),</p>
<p>2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som<br>avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller</p>
<p>3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.</p>
<p>4 § Talan far väckas endast om</p>
<p>1. den som talan riktas mot fatt tillfälle att yttra sig, och</p>
<p>2. överträdelsen inte upphör inom två veckor från det att denne tog<br>emot begäran om yttrande.</p>
<h4>Behörig domstol</h4>
<p>5 § Talan skall väckas vid</p>
<p><sup>12</sup> (EGT L166, 11.6.1998, s. 51, Celex 31998L0027).</p>
<p>47</p>
<p>1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i<br>marknadsföringslagen (1995:450),</p>
<p>2. Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som<br>avses i radio- och TV-lagen (1996:844),</p>
<p>3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller<br>Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.</p>
<h4>Handläggningen</h4>
<p>6 § Vid handläggningen av ärenden enligt denna lag tillämpas<br>bestämmelserna om överklagande, rättskraft, rättens sammansättning<br>m.m. och rättegångsbestämmelsema i 43, 44, 52, 54 och 55 §§<br>marknadsföringslagen (1995:450) och 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-<br>lagen (1996:844).</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om<br>marknadsdomstol m.m.</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol<br>m.m.<sup>13</sup> skall ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>1§<sup>14</sup></p>
<p>Marknadsdomstolen handlägger mål enligt</p>
<p>1. konkurrenslagen (1993:20),</p>
<p>2. marknadsföringslagen (1995:450),</p>
<p>3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,</p>
<p>4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,</p>
<p>5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),</p>
<p>6. lagen (1994:615) om ingrip-<br>ande mot otillbörligt beteende<br>avseende offentlig upphandling.</p>
<p>6. lagen (1994:615) om ingrip-<br>ande mot otillbörligt beteende<br>avseende offentlig upphandling,</p>
<p>7. lagen (2000.XXX) om talerätt<br>för vissa utländska konsument-<br>organisationer.</p>
<p>Bestämmelserna i 14, 15 och 16-22 §§ tillämpas inte i mål eller<br>ärenden enligt konkurrenslagen (1993:20) eller marknadsföringslagen<br>(1995:450). I mål enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a<br>§. I stället gäller vad som föreskrivits i dessa lagar.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p><sup>13</sup> Lagen omtryckt 1984:294.</p>
<p><sup>14</sup> Senaste lydelse 1998:649.</p>
<p>48</p>
<h2>Lagrådets yttrande</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-10-10</p>
<p>Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif<br>Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.</p>
<p>Enligt en lagrådsremiss den 28 september 2000 (Finansdepartementet)<br>har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till</p>
<p>1. lag om talerätt för vissa utländska konsumentorganisationer,</p>
<p>2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.</p>
<p>Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Gun Lombach.</p>
<p>Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:</p>
<p>Förslaget till lag om talerätt för vissa utländska konsumentorganisationer</p>
<p>1§</p>
<p>Enligt andra stycket 1 gäller lagen endast sådana överträdelser av<br>bestämmelser till skydd för konsumenters intressen som begås av någon<br>som har sitt hemvist i Sverige eller annan väsentlig anknytning till<br>Sverige. Bestämmelsen har utformats som en materiell bestämmelse om<br>förutsättningarna för tillämpningen av lagen men anger i sak mot vem<br>talan far föras. I realiteten är det alltså fråga om en bestämmelse om<br>svensk domstols behörighet, (internationell jurisdiktion).</p>
<p>Bestämmelsen skulle inte kunna godtas om Bryssel- och Lugano-<br>konventionema vore tillämpliga på behörighetsfrågan. Enligt artikel 1 i<br>båda konventionerna är emellertid konventionerna tillämpliga på privat-<br>rättens område. Gränsen mellan privaträtt och offentlig rätt är visserligen<br>många gånger obestämd och inte minst gäller detta inom konsument-<br>rätten. De frågor som regleras i förevarande lag får dock anses falla<br>utanför privaträttens område, varför bestämmelsen från nu angiven<br>synpunkt får accepteras.</p>
<p>Betraktad som en regel om svensk domstols behörighet är den ovanligt<br>utformad men bygger på hävdvunna intemationellträttsliga begrepp. I<br>regel brukar dock lagen konkret ange de anknytningsmoment som anses<br>väsentliga och därför grundar svensk domsrätt. Nu överlämnas frågan till<br>rättstillämpningen som kan få svårt att finna ledning i exempelvis<br>direktivet. Ett exempel på väsentlig anknytning bör kunna vara om en<br>juridisk person med hemvist utomlands har fast driftställe här.</p>
<p>Under föredragningen inför Lagrådet har blivit upplyst att ”annan<br>väsentlig anknytning” syftar på det förhållandet att den mot vilken talan<br>väcks har egendom här, i vilken exekution kan ske. Detta motsvarar alltså<br>i interna rättsförhållanden forumregeln i 10 kap. 3 § första meningen</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>49</p>
<p>rättegångsbalken. Detta forum har i artikel 3 andra stycket i Bryssel-<br>konventionen (motsvarande i Luganokonventionen) uttryckligen<br>uteslutits i fall när talan väcks mot den som har sitt hemvist i en<br>konventionsstat (s.k. exorbitant forum). Med ledning av dessa<br>konventioner skulle domstolarna närmast komma till att det förhållandet<br>att egendom finns här inte kan betraktas som väsentlig anknytning.</p>
<p>3§</p>
<p>Enligt artikel 2.1 b i EG-direktivet skall medlemsstaterna utse de<br>domstolar eller administrativa myndigheter som skall vara behöriga att<br>besluta om att där det är lämpligt vidta åtgärder i fråga om offentlig-<br>görande. Den diskretionära bedömning som orden ”där det är lämpligt”<br>medger måste som artikeln är uppbyggd ankomma på de beslutande<br>myndigheterna, inte på medlemsstaterna som lagstiftare. De engelska och<br>franska texterna är uppbyggda på motsvarande sätt och föranleder inte<br>någon annan tolkning.</p>
<p>Det kan med vår offentlighetsprincip framstå som närmast löjligt att<br>föreskriva att domstolar skall om det är lämpligt offentliggöra sina<br>avgöranden, när det inte finns krav på att offentliggörandet skall ske<br>exempelvis i massmedia. Beriktigande, varom också talas i bestäm-<br>melsen, kan åstadkommas genom ålägganden att lämna information<br>enligt 15 och 16 §§ marknadsföringslagen, vartill förevarande paragraf<br>hänvisar. Lagrådet vill dock anmärka att det finns en risk att direktivet<br>inte på förevarande punkt skulle anses till fullo genomfört med den här<br>föreslagna lagtexten.</p>
<p>4§</p>
<p>I paragrafen uppställs såsom en förutsättning för talans väckande att<br>motparten fått tillfälle att yttra sig. Av artikel 5 i direktivet framgår att<br>vad som egentligen avses är ett föregående samråd mellan parterna och<br>inte endast en möjlighet för motparten att avge ett yttrande. Paragrafen<br>bör formuleras om i närmare anslutning till direktivet, vilket förslagsvis<br>kan ske på följande sätt:</p>
<p>”Talan får väckas endast om</p>
<p>1. sökanden genom samråd försökt att få motparten att upphöra med den<br>påstådda överträdelsen, och</p>
<p>2. denna inte upphört inom två veckor efter det att motparten mottagit<br>begäran om samråd.”</p>
<p>6§</p>
<p>I paragrafen anges vissa handläggningsbestämmelser, men uppräkningen<br>är inte uttömmande. En fullständig reglering skulle naturligtvis bli<br>mycket omfattande. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är inte<br>att utesluta någon särskild bestämmelse som eljest skulle vara tillämplig<br>utan i stället, enligt vad som framgår av författningskommentaren till det<br></p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>50</p>
<p>remitterade förslaget, att ange att svensk domstol har att tillämpa endast<br>svenska bestämmelser i fråga om åtgärder av processrättslig karaktär.<br>Detta gäller emellertid utan särskild bestämmelse därom. Lagrådet<br>förordar att paragrafen utgår.</p>
<p>Förslaget till lag om ändring i lagen om marknadsdomstol m.m.</p>
<p>Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>51</p>
<h2>Finansdepartementet</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 oktober 2000</p>
<p>Närvarande: Statsrådet Iljelm-Wallén, ordförande, och statsråden,</p>
<p>Thalén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,<br>Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén,<br>Ringholm, Bodström</p>
<p>Föredragande: Britta Lejon</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<p>Regeringen beslutar proposition Talerätt för vissa utländska<br>konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer</p>
<p>52</p>
<p>Prop. 2000/2001:34</p>
<h2>Rättsdatablad</h2>
<table border="1">
<tr><td>
<p>Författningsrubrik</p></td><td>
<p>Bestämmelser som Celexnummer för</p>
<p>inför, ändrar, upp- bakomliggande EG-</p>
<p>häver eller upprepar regler</p>
<p>ett normgivnings-<br>bemyndigande</p></td></tr>
<tr><td>
<p>Lag om talerätt för<br>vissa utländska<br>konsument-<br>. myndigheter och<br>konsument-<br>organisationer</p></td><td>
<p>31998L0027</p></td></tr>
</table>
<p>53</p>
11att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till?11att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen tillbifall=utskottet2000/01:LU3?BBordläggning2000-10-24 00:00:00inträffat2hanvisningINLInlämning2000-10-24 00:00:00inträffat60hanteringHÄNHänvisning2000-10-25 00:00:00inträffat3hanvisningREGRegistrering2000-10-25 00:00:00inträffat70hanteringMOTMotionstid slutar2000-11-08 00:00:00inträffat4inlamnatavInlämnat avFinansdepartementet2014-11-23 22:12:51statustextstatustextÄrendet är avslutatGO03342019-05-22 17:19:36tilldelatTilldelatLagutskottet2014-11-23 22:12:51behandlas_i2000/01:LU3GO01LU3bet2000/01LU3Talerätt för vissa utländska konsumentorganBetänkandeföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 2000/01:34<br/>
Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerGO02L1mot2000/01L1med anledning av prop. 2000/01:34 Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerMotionföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 2000/01:34<br/>
Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerGO02L2mot2000/01L2med anledning av prop. 2000/01:34 Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerMotionföljdmotionav Ana Maria Narti m.fl. (FP)<br/>
med anledning av prop. 2000/01:34<br/>
Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerGO02L2mot2000/01L2med anledning av prop. 2000/01:34 Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerav Ana Maria Narti m.fl. (FP)Motionföljdmotionav Stig Rindborg m.fl. (M)<br/>
med anledning av prop. 2000/01:34<br/>
Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerGO02L1mot2000/01L1med anledning av prop. 2000/01:34 Talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationerav Stig Rindborg m.fl. (M)Motion