2307696GO031332000/01133propproppropProposition 2000/01:133PropositionPropositionJUJuU13302001-05-30 00:00:002021-04-06 21:52:082001-05-30 00:00:00Tillträde till andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionendigitaliseradhtmlskarvenhttps://data.riksdagen.se/dokument/GO03133/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/GO03133https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GO03133
<h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition</h1>
<h1>2000/01:133</h1>
<h2>Tillträde till andra tilläggsprotokollet till<br>bedrägerikonventionen</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO03133/prop_200001__133-1.png" style="width:39pt;height:41pt;"/>
<p>Prop.</p>
<p>2000/01:133</p>
<p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p>
<p>Stockholm den 23 maj 2001</p>
<p>Göran Persson</p>
<p>Thomas Bodström</p>
<p>(Justitiedepartementet)</p>
<h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2>
<p>I propositionen föreslås dels att Sverige skall tillträda det andra tilläggs-<br>protokollet till konventionen om skydd för de Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen, dels de ändringar i brottsbalken<br>som behövs för att Sverige skall uppfylla de krav som följer av<br>protokollet. Det föreslås att försök, förberedelse och stämpling till grovt<br>häleri eller grovt penninghäleri kriminaliseras. Vidare föreslås att<br>bestämmelsen om utländsk doms hinderverkningar utvidgas så att en<br>utländsk brottmålsdom avseende sådana gärningar som omfattas av<br>protokollet i vissa fall kommer att utgöra hinder för lagföring i Sverige.</p>
<p>1 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 133</p>
<h2>Innehållsförteckning</h2>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3</p>
<p>2 Lagtext..............................................................................................4</p>
<p>3 Ärendet och dess beredning..............................................................6</p>
<p>4 Andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen.......................6</p>
<p>4.1 Bakgrund........................................'....................................6</p>
<p>4.2 Protokollets huvudsakliga innehåll....................................7</p>
<p>5 Behovet av lagändringar m.m.........................................................12</p>
<p>5.1 Sveriges tillträde till andra tilläggsprotokollet.................12</p>
<p>5.2 Behovet av lagstiftning samt förklaringar........................13</p>
<p>5.2.1 Straffbestämmelser.........................................13</p>
<p>5.2.2 Ansvar för juridiska personer.........................19</p>
<p>5.2.3 Strafffättsligt ansvar för företagsledare..........22</p>
<p>5.2.4 Beslag och förverkande..................................23</p>
<p>5.2.5 Rättslig hjälp..................................................25</p>
<p>5.2.6 Jurisdiktion.....................................................26</p>
<p>5.2.7 Utlämning.......................................................27</p>
<p>5.2.8 Rättsverkningar av utländsk dom...................28</p>
<p>5.2.9 EG-domstolens kompetens.............................31</p>
<p>6 Ikraftträdande..................................................................................31</p>
<p>7 Ekonomiska konsekvenser..............................................................32</p>
<p>8 Författningskommentarer................................................................32</p>
<p>Bilaga 1 Promemorians lagförslag..........................................................34</p>
<p>Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser.............................................36</p>
<p>Bilaga 3 Andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen...............37</p>
<p>Bilaga 4 Bedrägerikonventionen.............................................................48</p>
<p>Bilaga 5 Penningtvättdirektivet...............................................................56</p>
<p>Bilaga 6 Lagrådets yttrande....................................................................66</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2001 ..........67</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<h2>1 Förslag till riksdagsbeslut</h2>
<p>Regeringen föreslår att riksdagen</p>
<p>1. godkänner andra protokollet, som utarbetats på grundval av artikel<br>K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd<br>av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, och</p>
<p>2. antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.</p>
<p>1* Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 133</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<h2>2 Lagtext</h2>
<p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § och 9 kap. 11 § brottsbalken skall<br>ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<h4>2 kap.</h4>
<p>5 a §'</p>
<p>Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,<br>meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat<br>som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde<br>stycket, far den tilltalade inte här i riket lagforas för samma gärning,</p>
<p>1. om han har frikänts från ansvar,</p>
<p>2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,</p>
<p>3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten<br>pågår, eller</p>
<p>4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande<br>staten.</p>
<p>Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6<br>eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på<br>begäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från<br>Sverige för lagföring.</p>
<p>Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom<br>meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring<br>på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, far åtal för gärningen<br>väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som<br>regeringen bemyndigat.</p>
<p>De överenskommelser som avses i första stycket är</p>
<p>1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms<br>internationella rättsverkningar,</p>
<p>2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av<br>lagföring i brottmål,</p>
<p>3. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen<br>omfattas av överenskommelsen,</p>
<p>4. protokollet den 27 september 1996 till konventionen om skydd av<br>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om<br>gärningen omfattas av överenskommelsen,</p>
<p>5. konventionen den 26 maj 1997 om kamp mot korruption som<br>tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens</p>
<p>Senaste lydelse 2000:563.</p>
<p>medlemsstater är delaktiga i, dock endast om gärningen omfattas av Prop. 2000/01:133<br>överenskommelsen,</p>
<p>6. konventionen den 19 juni</p>
<p>1990 om tillämpning av Schengen-<br>avtalet den 14 juni 1985, och</p>
<p>7. konventionen den 25 maj</p>
<p>1987 mellan Europeiska gemen-<br>skapernas medlemsstater om för-<br>bud mot dubbel lagföring.</p>
<p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats, skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5 eller<br>om domen meddelats av stat som<br>tillträtt en överenskommelse som<br>anges i fjärde stycket 6 eller 7.</p>
<p>6. konventionen den 19 juni<br>1990 om tillämpning av Schengen-<br>avtaletden 14 juni 1985,</p>
<p>7. konventionen den 25 maj<br>1987 mellan Europeiska gemen-<br>skapernas medlemsstater om för-<br>bud mot dubbel lagföring, och</p>
<p>8. andra protokollet den 19 juni<br>1997 till konventionen om skydd<br>av Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen, dock endast<br>om gärningen omfattas av<br>överenskommelsen.</p>
<p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats, skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5 eller<br>8 eller om domen meddelats av<br>stat som tillträtt en överens-<br>kommelse som anges i fjärde<br>stycket 6 eller 7.</p>
<p>9</p>
<p>1</p><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GO03133/prop_200001__133-2.png" style="width:20pt;height:22pt;"/>
<p>För försök eller förberedelse till<br>bedrägeri, grovt bedrägeri,<br>utpressning eller ocker dömes till<br>ansvar enligt vad i 23 kap.<br>stadgas; dock skall vad i 23 kap. 3<br>§ sägs icke gälla i fråga om försök<br>till utpressning.</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>bedrägeri, grovt bedrägeri,<br>utpressning, ocker, grovt häleri<br>eller grovt penninghäleri och för<br>stämpling till grovt häleri eller<br>grovt penninghäleri döms till<br>ansvar enligt bestämmelserna i 23<br>kap. Vad som anges i 23 kap. 3 §<br>skall dock inte gälla i fråga om<br>försök till utpressning.</p>
<p>Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri dömes den<br>som för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt<br>skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla,<br>om någon med uppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada.<br>Har han innan skadan inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen,<br>skall han vara fri från ansvar.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.</p>
<p><sup>2</sup> Senaste lydelse 1962:700.</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<h2>3 Ärendet och dess beredning</h2>
<p>Den 19 juni 1997 antogs, inom ramen för samarbetet inom den tredje<br>pelaren i Europeiska unionen, ett andra tilläggsprotokoll till<br>konventionen om skydd för Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen (bedrägerikonventionen). Syftet med protokollet är bl.a. att<br>säkerställa att penningtvätt avseende vinning av bedrägeri eller<br>korruption som skadar eller kan skada Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen är straffbelagt i medlemsstaterna, att det skall finnas<br>möjlighet att ställa juridiska personer till ansvar för brott som begås inom<br>ramen för den juridiska personens verksamhet samt att säkerställa att<br>förverkande kan ske när det gäller hjälpmedel för och vinning av nämnda<br>brott.</p>
<p>Inom Justitiedepartementet har utarbetats promemorian Tillträde till<br>andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen (Ds 2000:66). I<br>promemorian föreslås att Sverige ratificerar protokollet. Promemorian<br>innehåller också förslag till de lagändringar som behövs för att Sverige<br>skall uppfylla de åtaganden som finns i protokollet. Innehållet i<br>promemorian överensstämmer i allt väsentligt med innehållet i denna<br>proposition. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lag-<br>förslag finns i bilaga 1 och en förteckning över remissinstanserna i<br>bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i<br>Justitiedepartementet (dnr Ju2000/6673/L5). Protokollstexten i svensk<br>version finns i bilaga 3.</p>
<p>Lagrådet</p>
<p>Regeringen beslutade den 26 april 2001 att inhämta Lagrådets yttrande<br>över lagförslagen. De lagförslag som låg till grund för Lagrådets yttrande<br>överensstämmer med propositionens, utom såtillvida att en bestämmelse<br>rörande ikraftträdandet har lagts till i propositionen. Lagrådets yttrande<br>finns i bilaga 6. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.</p>
<h2>4 Andra tilläggsprotokollet till<br>bedrägerikonventionen</h2>
<h3>4.1 Bakgrund</h3>
<p>Skyddet av gemenskapernas finansiella intressen har under många år<br>varit en högt prioriterad fråga i medlemsländerna. Även om olika<br>åtgärder för att förbättra detta skydd har diskuterats länge inom EG har<br>verkliga resultat uppnåtts först efter Maastrichtfördragets ikraftträdande.</p>
<p>I mars 1994 lade Förenade konungariket fram ett förslag till en Prop. 2000/01:133<br>gemensam handlingsplan som syftade till att bättre skydda de<br>gemensamma finanserna. Förslaget följdes i juni samma år av ett förslag<br>från kommissionen i samma ämne. Dessa förslag diskuterades därefter i<br>arbetsgruppen för gemenskapsrätt och nationell straffrätt inom EU:s<br>inrikes och rättsliga samarbete, den s.k. tredje pelaren.</p>
<p>Arbetet ledde fram till konventionen om skydd för de Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen som antogs 1995 (bedrägeri-<br>konventionen; se bilaga 4). Konventionen har sedan kompletterats med<br>ett första tilläggsprotokoll rörande korruption, ett protokoll angående<br>förhandsavgörande av EG-domstolen (rörande tolkningen av<br>bedrägerikonventionen och det första tilläggsprotokollet) samt av ett<br>andra tilläggsprotokoll rörande bl.a. penningtvätt och ansvar för juridiska<br>personer. Det är det sistnämnda protokollet som behandlas i denna<br>promemoria.</p>
<p>Konventionen, det första tilläggsprotokollet samt domstol sprotokoll et<br>har ratificerats av Sverige och införlivats i svensk rätt genom de<br>lagändringar som gjordes till följd av förslagen i prop. 1998/99:32, EU-<br>bedrägerier och korruption.</p>
<p>Syftet med det andra tilläggsprotokollet är bl.a. att säkerställa att<br>penningtvätt avseende vinning av bedrägeri eller korruption som skadar<br>eller kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella intressen är<br>straffbelagt i medlemsstaterna, att det skall finnas möjlighet att ställa<br>juridiska personer till ansvar för brott som begås inom ramen för den<br>juridiska personens verksamhet samt att säkerställa att förverkande kan<br>ske när det gäller hjälpmedel för och vinning av nämnda brott.<br>Protokollet syftar också till att säkerställa ett förbättrat samarbete mellan<br>medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och kommissionen.</p>
<h3>4.2 Protokollets huvudsakliga innehåll</h3>
<p>Protokollstexten i svensk version är, som nämnts, bifogad som bilaga 3.<br>Till protokollet har utarbetats en förklarande rapport (EGT nr C 91,<br>31.3.1999 s. 8).</p>
<p>Artikel 1 i protokollet innehåller definitioner av olika begrepp som<br>förekommer i protokollet, bl.a. bedrägeri, passiv korruption, aktiv<br>korruption, juridisk person samt penningtvätt.</p>
<p>Med bedrägeri förstås enligt artikel 1 b) sådana gärningar som avses i<br>artikel 1 i bedrägerikonventionen. Enligt artikel 1 c) avses med passiv<br>och aktiv korruption sådana gärningar som beskrivs i artiklarna 2<br>respektive 3 i det första tilläggsprotokollet. Med penningtvätt förstås<br>enligt artikel 1 e) en gärning enligt definitionen i den tredje strecksatsen i<br>artikel 1 i rådets direktiv 91/308/EEG om åtgärder för att förhindra att<br>det finansiella systemet används för tvättning av pengar (i det följande<br>penningtvättdirektivet; se bilaga 5, EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77) och<br>som rör vinning av bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, eller vinning av<br>aktiv eller passiv korruption.</p>
<p>Med juridisk person avses varje enhet som har ställning som juridisk<br>person enligt tillämplig nationell rätt, med undantag av stater eller andra<br></p>
<p>offentliga organ - vid utövande av de befogenheter som de har i Prop. 2000/01:133<br>egenskap av statsmakter - och internationella offentliga organisationer.</p>
<p>Enligt artikel 2 är medlemsstaterna skyldiga att kriminalisera<br>penningtvätt. Med penningtvätt avses, enligt vad som ovan sagts,<br>gärningar enligt definitionen i den tredje strecksatsen i artikel 1 i<br>penningtvättdirektivet som rör vinning av bedrägeri, åtminstone i<br>allvarliga fall, eller vinning av aktiv eller passiv korruption.</p>
<p>I den tredje strecksatsen i artikel 1 i penningtvättdirektivet sägs att<br>följande gärningar är att anse som penningtvätt (strecksatsen är i det<br>närmaste identisk med motsvarande regler i FN:s konvention mot olaglig<br>hantering av narkotika och psykotropa ämnen och i Europarådets<br>konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av<br>vinning av brott):</p>
<p>- Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att<br>egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att<br>hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att hjälpa<br>någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de rättsliga<br>följderna av sitt handlande.</p>
<p>- Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta<br>beskaffenhet eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den,<br>av dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av<br>äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brott eller<br>från medverkan till brott.</p>
<p>- Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid tiden<br>för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från medverkan<br>till brott.</p>
<p>- Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp<br>till, främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande av<br>någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.</p>
<p>Enligt artikel 2 är medlemsstaterna följaktligen förpliktade att<br>kriminalisera de ovan beskrivna gärningarna i den mån de rör vinning av<br>bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, eller vinning av aktiv eller passiv<br>korruption.</p>
<p>När det i artikel 2 sägs att medlemsstaterna skall kriminalisera<br>penningtvätt som rör vinning av bedrägeri åtminstone i allvarliga fall<br>torde härmed, i enlighet med artikel 2 i bedrägerikonventionen, avses<br>bedrägerier som avser värden överstigande 4000 ECU. Artikel 2<br>behandlas vidare i avsnitt 5.2.1.</p>
<p>Artikel 3 innehåller krav på att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder<br>som behövs för att juridiska personer skall kunna ställas till ansvar för<br>bedrägeri, aktiv korruption och penningtvätt som begås av personer med<br>viss anknytning till den juridiska personen.</p>
<p>Enligt artikel 3 punkt 1 skall den juridiska personen kunna ställas till<br>ansvar när en person med ledande ställning, antingen enskilt eller som en<br>del av den juridiska personens organisation, till förmån för den juridiska<br>personen begår bedrägeri, aktiv korruption, penningtvätt, medhjälp eller<br>anstiftan till dessa brott eller försök till bedrägeri.</p>
<p>Huruvida en person har en sådan ledande ställning som avses i artikel</p>
<p>3 punkt 1 skall enligt samma punkt avgöras av om personen har:</p>
<p>- befogenhet att företräda den juridiska personen, eller</p>
<p>- befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller</p>
<p>- befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Enligt artikel 3 punkt 2 skall en juridisk person härutöver kunna ställas<br>till ansvar när en person med sådan ledande ställning som avses i punkt 1<br>har brustit i den övervakning eller kontroll som han har att utföra, och<br>detta har gjort det möjligt för en person, som är underställd den juridiska<br>personen, att begå bedrägeri, aktiv korruption eller penningtvätt till<br>förmån för den juridiska personen.</p>
<p>I artikel 3 punkt 3 föreskrivs att det förhållandet att den juridiska<br>personen kan fällas till ansvar inte skall utesluta ansvar för de fysiska<br>personer som begått brottet eller brotten i fråga. Artikel 3 behandlas i<br>avsnitt 5.2.2.</p>
<p>Enligt artikel 4 punkt 1 skall medlemsstaterna säkerställa att juridiska<br>personer som fälls till ansvar enligt artikel 3 punkt 1, dvs. för brott<br>begångna av personer i ledande ställning, kan bli föremål för effektiva,<br>proportionella och avskräckande påföljder, vilka ska innefatta bötesstraff<br>eller administrativa avgifter och kan innefatta andra påföljder. Som<br>exempel på sådana andra påföljder nämns i artikel 4 punkt 1 fråntagande<br>av rätt till offentliga förmåner eller stöd, näringsförbud, rättslig<br>övervakning samt rättsligt beslut om upplösning av verksamheten.</p>
<p>De krav som uppställs är följaktligen endast att juridiska personer som<br>fälls till ansvar enligt artikel 3 punkt 1 skall kunna bli föremål för<br>bötesstraff eller administrativa avgifter samt att påföljderna är effektiva,<br>proportionella och avskräckande.</p>
<p>Vad gäller juridiska personer som fälls till ansvar enligt artikel 3 punkt<br>2 ställs enligt artikel 4 punkt 2 inget krav på att bötesstraff eller<br>administrativa avgifter måste kunna utdömas, utan det enda krav som<br>följer av artikel 4 punkt 2 är att den juridiska personen skall kunna bli<br>föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder (i någon<br>form). Artikel 4 behandlas i avsnitt 5.2.2.</p>
<p>I artikel 5 föreskrivs att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är<br>nödvändiga för att kunna beslagta och förklara förverkat eller avlägsna<br>hjälpmedel för och vinningen av bedrägeri, aktiv och passiv korruption<br>och penningtvätt, eller egendom till samma värde som sådan vinning. Ett<br>undantag görs för fall där åtgärderna drabbar tredje man och denne är i<br>god tro. Artikeln behandlas i avsnitt 5.2.4.</p>
<p>Enligt artikel 6 far en medlemsstat inte vägra att lämna rättslig hjälp<br>vid bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt enbart av det<br>skälet att brottet avser en skatte- eller tullförseelse. Artikeln behandlas i<br>avsnitt 5.2.5.</p>
<p>I artikel 7 punkt 1 första stycket föreskrivs att kommissionen och<br>medlemsstaterna skall samarbeta med varandra när det gäller att<br>bekämpa bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt.</p>
<p>I artikel 7 punkt 1 andra stycket anges att kommissionen skall lämna<br>sådan teknisk och operativ hjälp som de nationella myndigheterna kan<br>vara i behov av för att underlätta samordningen av sina undersökningar.<br>Denna bestämmelse behandlar således enbart kommissionens<br>skyldigheter att bistå medlemsstaterna vid deras hantering av protokollet.<br>Teknisk hjälp tar sikte bl.a. på sakkunskap som kommissionen kan<br>tillhandahålla när det gäller dokumentation och logistik för att förebygga<br>och bekämpa bedrägeri. Med operativ hjälp avses ”insatser på fältet” för<br></p>
<p>att bekämpa de aktuella brottstyperna. Sådan hjälp kan t.ex. bestå i att Prop. 2000/01:133<br>upprätta och underlätta kontakter mellan berörda myndigheter, att bistå<br>berörda nationella myndigheter så att de kan utnyttja de möjligheter som<br>erbjuds genom internationella avtal etc.</p>
<p>I artikel 7 punkt 2 föreskrivs att medlemsstaterna far utbyta<br>information med kommissionen för vissa syften, men att såväl de<br>nationella myndigheterna som kommissionen skall beakta kraven på<br>förundersökningssekretess och dataskydd. Medlemsstaterna far härvid,<br>när de lämnar information till kommissionen, uppställa villkor för hur<br>uppgifterna skall användas av kommissionen eller av en annan<br>medlemsstat som uppgifterna kan komma att lämnas till.</p>
<p>Enligt artikel 8 skall kommissionen vid utbyte av information enligt<br>artikel 7 punkt 2, se till att den vid behandling av personuppgifter iakttar<br>en skyddsnivå som motsvarar den skyddsnivå som fastställs i<br>Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober<br>1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av<br>personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT nr L<br>281,23.11.1995, s. 31).</p>
<p>Av artikel 9 följer att de regler som antas för att fullgöra de<br>skyldigheter som följer av artikel 8 skall offentliggöras i EGT.</p>
<p>Enligt artikel 10 punkt 1 får kommissionen, om inte annat följer av<br>villkor uppställda av medlemsstaten i enlighet med artikel 7 punkt 2,<br>överlämna personuppgifter som den fatt från en medlemsstat till en<br>annan medlemsstat. Kommissionen skall dock alltid underrätta den<br>medlemsstat som lämnat informationen om att ett sådant överlämnande<br>kommer att ske.</p>
<p>I artikel 10 punkt 2 föreskrivs vidare att kommissionen, under de<br>förutsättningar som anges i artikel 10 punkt 1 och under förutsättning att<br>tillstånd givits från den medlemsstat som lämnat informationen, får<br>överlämna personuppgifter till tredje land.</p>
<p>Enligt artikel 11 gäller att sådana myndigheter som utses eller inrättas<br>för att övervaka skyddet av personuppgifter som kommissionen innehar,<br>skall vara behörig att utöva detta uppdrag också när det gäller<br>personuppgifter som kommissionen har till följd av protokollet.</p>
<p>I artikel 12 föreskrivs att vissa artiklar i bedrägerikonventionen skall<br>tillämpas antingen i förhållande till sådana gärningar som utgör<br>penningtvätt enligt protokollet eller i förhållande till protokollet som<br>sådant. De bestämmelser i bedrägerikonventionen som enligt artikel 12<br>skall gälla även i förhållande till penningtvätt är:</p>
<p>- artikel 3 (straffrättsligt ansvar för företagsledare), artikeln behandlas</p>
<p>i avsnitt 5.2.3,</p>
<p>- artikel 5 (utlämning och åtal), artikeln behandlas i avsnitt 5.2.7, samt</p>
<p>- artikel 6 (samarbete mellan medlemsstaterna), artikeln behandlas i<br>avsnitt 5.2.5.</p>
<p>De bestämmelser i bedrägerikonventionen som skall gälla i förhållande<br>till protokollet som sådant är:</p>
<p>- artikel 4 (jurisdiktion), artikeln behandlas i avsnitt 5.2.6,</p>
<p>- artikel 7 (ne bis in idem), artikeln behandlas i avsnitt 5.2.8,</p>
<p>- artikel 9 (utrymmet för nationella föreskrifter som går utöver kraven</p>
<p>i konventionen eller protokollet), samt</p>
<p>- artikel 10 (överlämnande av information).</p>
<p>10</p>
<p>Artikel 13 gäller EG-domstolens kompetens. Punkterna 1 och 2 gäller<br>tvister mellan medlemsstaterna respektive mellan en eller flera<br>medlemsstater och kommissionen. Punkten 3 gäller EG-domstolens<br>kompetens att meddela förhandsavgöranden</p>
<p>Enligt artikel 13 punkt 1 kan en tvist mellan medlemsstaterna om<br>tillämpningen av protokollet hänskjutas till domstolen under<br>förutsättning att tvisten först, i avsikt att nå en lösning, behandlats i rådet<br>enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om<br>Europeiska unionen.</p>
<p>Enligt artikel 13 punkt 2 kan en tvist mellan en eller flera<br>medlemsstater och kommissionen rörande tillämpningen av artikel 2<br>jämförd med artikel 1 e), och artiklarna 7, 8, 10 och 12 punkt 2 fjärde<br>strecksatsen hänskjutas till domstolen under förutsättning att den inte har<br>kunnat lösas genom förhandling och att det gått sex månader från den<br>dag då en av parterna underrättat den andra parten om förekomsten av<br>tvisten.</p>
<p>I artikel 13 punkt 3 föreskrivs att domstolsprotokollet skall tillämpas<br>också på andra tilläggsprotokollet samt att en förklaring om godkännande<br>av EG-domstolens behörighet enligt domstolsprotokollet skall gälla även<br>beträffande andra tilläggsprotokollet om inte medlemsstaterna avger<br>förklaring om annat vid den anmälan som avses i artikel 16 punkt 2.<br>Artikel 13 punkt 3 behandlas i avsnitt 5.2.9.</p>
<p>Artikel 14 anger att gemenskapens utomobligatoriska ansvar såvitt<br>gäller protokollet skall regleras av artikel 215 andra stycket (numera<br>artikel 288) i Romfördraget. Vidare anges‘att artikel 178 rörande<br>skadeståndstalan (numera artikel 235) skall vara tillämplig.</p>
<p>Enligt artikel 15 skall domstolen ha behörighet i fall där en fysisk eller<br>juridisk person väcker talan mot ett beslut som kommissionen meddelat<br>den personen eller som berör personen direkt och enskilt, och talan avser<br>överträdelse av artikel 8 (kommissionens ansvar för dataskydd) eller<br>någon annan regel som antagits enligt den artikeln eller maktmissbruk.<br>Vidare anges att vad som numera motsvarar artiklarna 225 punkt 1, 225<br>punkt 2, 230 femte stycket, 231 första stycket, 233 första och andra<br>stycket, 242 och 243 i Romfördraget (tidigare artiklarna 168a punkt 1,<br>168a punkt 2, 173 femte stycket, 174 första stycket, 176 första och andra<br>stycket, 185 och 186) samt stadgan för EG-domstolen skall gälla i<br>tillämpliga delar.</p>
<p>Artikel 16 innehåller bestämmelser om protokollets ikraftträdande.<br>Protokollet skall antas i enlighet med respektive medlemsstats<br>konstitutionella bestämmelser och medlemsstaterna skall till<br>generalsekreteraren för Europeiska unionens råd anmäla att de har<br>avslutat de förfaranden som krävs för att protokollet skall kunna antas.<br>Protokollet träder i kraft nittio dagar efter det att den sista medlemsstaten<br>gör sådan anmälan. Protokollet kan emellertid inte träda i kraft innan<br>bedrägerikonventionen träder i kraft. I den mån bedrägerikonventionen<br>inte trätt i kraft vid den tidpunkt då sista medlemsstaten gör anmälan<br>enligt ovan träder protokollet i kraft samtidigt med konventionen.</p>
<p>I artikel 16 anges vidare att artikel 7 punkt 2, om medlemsstaternas<br>möjligheter att utbyta information med kommissionen, inte ska tillämpas<br>så länge som skyldigheten enligt artikel 9 att offentliggöra regler om<br></p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>11</p>
<p>dataskydd eller villkoren i artikel 11 gällande tillsynsmyndighet inte har Prop. 2000/01:133<br>uppfyllts. Ikraftträdandefrågan behandlas i avsnitt 6.</p>
<p>I artikel 17 sägs att protokollet står öppet för anslutning för varje stat<br>som blir medlem i Europeiska unionen. Om protokollet redan har trätt i<br>kraft när en ny medlemsstat ansluter sig, skall protokollet i förhållande<br>till den staten träda i kraft 90 dagar efter deposition av anslutnings-<br>instrumenten. Har protokollet inte trätt i kraft vid denna tidpunkt skall<br>det träda i kraft i förhållande till den nya medlemsstaten samtidigt som<br>det träder i kraft enligt bestämmelserna i artikel 16.</p>
<p>Artikel 18 gäller reservationer. En medlemsstat far enligt artikeln<br>förklara att penningtvätt av vinning av aktiv och passiv korruption endast<br>skall vara straffbelagt vid allvarliga fall av aktiv och passiv korruption.<br>Den medlemsstat som önskar göra en sådan reservation skall underrätta<br>depositarien härom och ge uppgifter om begränsningens räckvidd i<br>samband med att anmälan görs enligt artikel 16 punkt 2. Begränsningar<br>enligt denna artikel gäller för en period för fem år räknat från anmälan<br>och kan förnyas för ytterligare en period på fem år.</p>
<p>I övrigt gäller för svenskt vidkommande (Österrike har enligt artikel 18<br>punkt 2 rätt att göra reservationer avseende artiklarna 3 och 4) att inga<br>andra reservationer far göras utöver dem som följer av artikel 12 punkt 2.</p>
<p>I artikel 19 föreskrivs att generalsekreteraren för Europeiska unionens<br>råd skall vara depositarie för protokollet, samt att denne i EGT skall<br>offentliggöra antaganden, anslutningar, förklaringar, reservationer och<br>övriga underrättelser som rör protokollet.</p>
<h2>5 Behovet av lagändringar m.m.</h2>
<h3>5.1 Sveriges tillträde till andra tilläggsprotokollet</h3>
<p>Regeringens förslag: Riksdagen godkänner andra tilläggsprotokollet<br>till bedrägerikonventionen.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan<br>erinran.</p>
<p>Skälen för förslaget: Bedrägerier och andra oegentligheter som riktar<br>sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen utgör ett<br>allvarligt problem.</p>
<p>För att kampen mot brottslighet som riktar sig mot gemenskapernas<br>finansiella intressen skall bli mer effektiv, har medlemsstaterna ansett det<br>nödvändigt att vidta flera olika åtgärder. En sådan åtgärd är rådets beslut<br>att upprätta ett andra tilläggsprotokoll till bedrägerikonventionen som<br>behandlar bl.a. penningtvätt och ansvar för juridiska personer.</p>
<p>Protokollet träder i kraft först när det ratificerats av samtliga<br>medlemsstater. Det är av yttersta vikt att motverka brottslighet som riktar<br>sig mot gemenskapernas finansiella intressen. Sverige har därför ett<br>starkt intresse av att protokollets bestämmelser kan börja tillämpas i och<br></p>
<p>12</p>
<p>mellan medlemsstaterna. Regeringen föreslår därför att riksdagen Prop. 2000/01:133<br>godkänner protokollet.</p>
<h3>5.2 Behovet av lagstiftning samt förklaringar</h3>
<h4>5.2.1 Straffbestämmelser</h4>
<p>Regeringens förslag: Kriminaliseringen av stämpling, förberedelse<br>och försök till brott utsträcks till att gälla också grovt häleri och grovt<br>penninghäleri.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt<br>förslaget eller lämnat det utan erinran. Institutet mot mutor menar att de<br>resonemang som förs om huruvida svensk rätt uppfyller kravet på<br>kriminalisering av penningtvätt avseende vinning av aktiv korruption kan<br>angripas. Institutet menar avsikten med protokollet torde ha varit att<br>också sådan penningtvätt skall kriminaliseras. Stockholms tingsrätt har,<br>bl.a. med hänsyn till att möjligheterna att reservera sig mot protokollets<br>bestämmelser är inskränkta, ifrågasatt om det är förenligt med<br>protokollet att inskränka kriminaliseringen till att gälla fall av grovt<br>häleri och grovt penninghäleri. Malmö tingsrätt har, även om man i sak<br>instämt i de resonemang som ligger till grund för bedömningen att det är<br>tillräckligt att kriminalisera försök, förberedelse och stämpling till grovt<br>häleri och grovt penninghäleri, noterat att denna inskränkning inte är<br>förenlig med protokollets ordalydelse.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2 i protokollet skall<br>medlemsstaterna kriminalisera penningtvätt som rör vinning av<br>bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, samt vinning av aktiv och passiv<br>korruption.</p>
<p>I svensk rätt kriminaliseras olika former av penningtvätt, samt<br>gärningar som har samband med penningtvätt, i huvudsak såsom häleri<br>och penninghäleri enligt 9 kap. 6 och 6 a §§ brottsbalken. I samman-<br>hanget bör även 9 kap. 7 och 7 a §§ brottsbalken rörande häleriförseelse<br>respektive penninghäleriförseelse nämnas. Vidare kan uppmärksammas<br>att 17 kap. 11 § brottbalken, om skyddande av brottsling, kan vara att<br>tillämpa i vissa fall.</p>
<p>Härutöver kriminaliseras, i lagen (1993:768) om åtgärder mot<br>penningtvätt, underlåtenhet att uppfylla viss gransknings- och uppgifts-<br>skyldighet som följer av samma lag samt att bryta mot det<br>meddelandeförbud (förbud mot att till utomstående lämna meddelande<br>om granskning, polisundersökning etc.) som finns i lagen. Denna krimi-<br>nalisering berörs överhuvudtaget inte av det andra tilläggsprotokollet.</p>
<p>För frågan huruvida Sverige uppfyller protokollets krav är 9 kap. 6 och<br>6 a §§ brottsbalken av störst intresse. Vid en prövning av denna fråga<br>måste dels avgöras om de svenska bestämmelserna omfattar de<br>förfaranden med vinning av bedrägeri och vinning av aktiv och passiv<br>korruption som skall kriminaliseras enligt protokollet, dels avgöras om<br></p>
<p>13</p>
<p>vinning av bedrägeri samt vinning av aktiv och passiv korruption utgör Prop. 2000/01:133<br>sådan egendom som kan vara föremål för häleri eller penninghäleri enligt</p>
<p>9 kap. brottsbalken.</p>
<p>Gärningsformer som skall kriminaliseras enligt protokollet</p>
<p>De förfaranden som skall kriminaliseras enligt protokollet framgår, enligt<br>artikel 1 e) i protokollet, av artikel 1 tredje strecksatsen i<br>penningtvättdirektivet. Där föreskrivs i fyra olika understrecksatser vilka<br>förfaranden som är att anse som penningtvätt och som följaktligen skall<br>vara kriminaliserade enligt protokollet. De tre första understrecksatsema<br>omfattar:</p>
<p>- Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att<br>egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att<br>hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att hjälpa<br>någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de rättsliga<br>följderna av sitt handlande.</p>
<p>- Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta be-<br>skaffenhet eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den,<br>av dess förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av<br>äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brott eller<br>från medverkan till brott.</p>
<p>- Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid tiden<br>för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från medverkan<br>till brott.</p>
<p>De förfaranden som avses i dessa tre strecksatser omfattas, beroende<br>på situationen i övrigt, av 9 kap. 6 § eller 9 kap. 6 a § brottsbalken.<br>Särskilt beträffande den sistnämnda bestämmelsen kan sägas att den är<br>utformad på ett sätt som, under förutsättning av att rekvisiten i övrigt är<br>uppfyllda, inte utesluter några typer av åtgärder från dess<br>tillämpningsområde. Det räcker att gärningsmannen ”otillbörligen<br>främjar”, vidtar ”annan sådan åtgärd” etc.</p>
<p>Det kan visserligen sägas att nämnda bestämmelser genomgående<br>innehåller någon form av kvalificerande rekvisit. I 9 kap. 6 § första<br>stycket 1 brottsbalken finns ett krav på att befattningen skall vara ägnad<br>att försvåra ett återställande, enligt 9 kap. 6 § första stycket 2 fordras att<br>man bereder sig otillbörlig vinning, enligt 9 kap 6 a § första stycket 1<br>fordras att man otillbörligen främjar möjligheterna för annan att<br>tillgodogöra sig egendomen eller värdet av denna, enligt 9 kap. 6 a §<br>första stycket 2 fordras att man har uppsåt att dölja egendomens ursprung<br>och enligt 9 kap. 6 a § andra stycket fordras att åtgärden är att anse som<br>otillbörlig samt att den är ägnad att dölja att annan berikat sig genom<br>brott. Dessa rekvisit saknar i stor utsträckning motsvarighet i de ovan<br>återgivna understrecksatsema.</p>
<p>Det bör emellertid kunna hävdas att dessa begränsningar av<br>straffansvaret är tillåtna även om detta inte uttryckligen framgår av<br>protokollet. Tanken bakom de inskränkningar som följer av svensk rätt är<br>närmast att undanta vissa förfaranden som rimligen inte kan betraktas<br>som rättsstridiga. Exempelvis omfattar bestämmelsen om penninghäleri i<br>9 kap. 6 a § andra stycket brottsbalken, till följd av otillbörlighets-<br>rekvisitet, inte helt vardagliga transaktioner såsom att ta emot sedvanlig<br></p>
<p>14</p>
<p>ersättning för varor eller tjänster. Det torde knappast vara protokollets Prop. 2000/01:133<br>syfte att sådana förfaranden skall kriminaliseras.</p>
<p>Något behov av att ändra den svenska lagstiftningen till följd av de tre<br>första understrecksatsema kan följaktligen inte anses finnas.</p>
<p>I den fjärde understrecksatsen i tredje strecksatsen i artikel 1 i<br>direktivet sägs vidare att penningtvätt omfattar:</p>
<p>- Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp<br>till, främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande av<br>någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.</p>
<p>Medverkan till, medhjälp till, främjande och underlättande av samt<br>rådgivning för utförande av sådana åtgärder som avses i de övriga<br>strecksatserna är i svensk rätt kriminaliserat såsom medhjälp till brott.<br>Detta framgår av 23 kap. 4 § brottsbalken. I sammanhanget bör även<br>nämnas lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa<br>fall, m.m. Enligt lagen gör den som, i utövning av<br>rådgivningsverksamhet, av grov oaktsamhet främjar en straffbelagd<br>gärning sig skyldig till vårdslös rådgivning. Lagen innebär, i förhållande<br>till bestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken, att det straffbara området<br>utvidgas till att omfatta grovt oaktsam medverkan till vissa uppsåtsbrott.<br>I denna del finns således inte något behov av lagändringar. (Regeringen<br>har i prop. 2000/01:105, Förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i<br>vissa fall, föreslagit att lagen skall ändras i en rad avseenden.)</p>
<p>I den återgivna strecksatsen stadgas emellertid också att<br>överenskommelse att utföra samt försök till sådana gärningar som avses i<br>de tre föregående strecksatserna skall vara kriminaliserat.</p>
<p>Överenskommelse att utföra en viss gärning rubriceras enligt svensk<br>rätt som stämpling, 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Enligt den<br>bestämmelsen är det, i de fall detta särskilt anges, straffbart att i samråd<br>med annan besluta att begå en brottslig gärning, att försöka anstifta<br>någon att begå en brottslig gärning, samt att åta sig eller erbjuda sig att<br>utföra en sådan gärning. Stämpling till brott enligt 9 kap. brottsbalken är<br>emellertid inte i något fall straffbart. Försök till brott enligt 9 kap. 6 och<br>6 a §§ brottsbalken är inte heller straffbelagt.</p>
<p>Som tidigare nämnts är strecksatserna i penningtvättdirektivet närmast<br>identiska med motsvarande regler i FN:s konvention mot olaglig<br>hantering av narkotika och psykotropa ämnen och i Europarådets<br>konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av<br>vinning av brott. En viktig skillnad är emellertid att kravet på<br>kriminalisering av åtgärder som anges i de två sista strecksatserna enligt<br>de båda konventionerna endast gäller med reservation för konstitutionella<br>principer och grundbegrepp. Det är med stöd av detta undantag som<br>Sverige har kunnat avstå från att kriminalisera stämpling och försök till<br>penningtvätt.</p>
<p>Eftersom något motsvarande undantag inte följer av protokollet måste<br>protokollet anses kräva att medlemsstaterna straffbelägger såväl<br>stämpling som försök till penningtvätt. En förändring av den svenska<br>lagstiftningen synes således vara nödvändig.</p>
<p>En sådan förändring bör ske genom att försök, förberedelse och<br>stämpling till grovt häleri och grovt penninghäleri införs i uppräkningen i<br>9 kap. 11 § första stycket brottsbalken. Förberedelse omfattas visserligen<br>inte av protokollets krav, men mot bakgrund av det nära samband som<br></p>
<p>15</p>
<p>råder mellan stämpling och vissa förberedelsegämingar föreslås att också Prop. 2000/01:133<br>förberedelse till grovt häleri och grovt penninghäleri straffbeläggs. Det<br>skulle t.ex. framstå som märkligt om en person som överenskommit med<br>annan om att begå penningtvätt och dessutom erhållit vederlag för att<br>utföra gärningen eller förlag härför, endast skulle kunna dömas för<br>stämpling till brottet. Härutöver kan tilläggas att det inte torde finnas<br>några exempel på brott i förhållande till vilka stämpling, men inte<br>förberedelse, är straffbelagt.</p>
<p>Av skäl som utvecklas närmare i slutet av detta avsnitt bör<br>kriminaliseringen av stämpling, förberedelse och försök inskränkas till<br>att gälla fall av grovt häleri eller grovt penninghäleri.</p>
<p>Den ändring som föreslås är generell och gäller således även i<br>förhållande till situationer som inte omfattas av protokollet. Det skulle<br>kunna diskuteras huruvida kriminaliseringen av försök, förberedelse och<br>stämpling till grovt häleri och grovt penninghäleri bör inskränkas till att<br>gälla sådan vinning som avses i protokollet, dvs. till att gälla<br>hälerigämingar som avser vinning av bedrägeri och vinning av aktiv eller<br>passiv korruption. Det bör emellertid framhållas att om kriminaliseringen<br>av försök, förberedelse och stämpling skulle inskränkas på detta sätt, så<br>skulle det leda till en särbehandling av vissa typer av hälerigämingar som<br>synes svår att motivera från saklig utgångspunkt. Exempelvis skulle<br>stämpling till grovt penninghäleri avseende vinning av bedrägeri<br>omfattas, men däremot inte stämpling till grovt penninghäleri avseende<br>vinning av förskingring.</p>
<p>Det skulle också kunna diskuteras huruvida det i förhållande till<br>protokollet vore tillräckligt att kriminalisera försök, förberedelse och<br>stämpling till grovt penninghäleri (men inte till grovt häleri). Också en<br>sådan lösning skulle emellertid få oönskade konsekvenser. Bl.a. skulle<br>den innebära att häleri och penninghäleri skulle komma att behandlas<br>olika på ett sätt som, med hänsyn till brottstypernas abstrakta straffvärde<br>och de likheter som i övrigt föreligger mellan brottstyperna, är svårt att<br>motivera. Vidare skulle en sådan lösning leda till att gränsdragningen<br>mellan 9 kap. 6 § och 9 kap. 6 a §, på ett sätt som inte är avsett, skulle<br>komma att få avgörande betydelse för en enskild gärnings straffbarhet.<br>Detta gäller särskilt som 9 kap. 6 § normalt skall tillämpas före 9 kap. 6 a<br>§ i en konkurrenssituation.</p>
<p>I och med förändringarna kommer de förfaranden som anges i de olika<br>strecksatserna att omfattas av de aktuella svenska straffbestämmelserna.<br>För att svensk rätt skall uppfylla protokollets krav fordras, som ovan<br>noterats, härutöver att dessa förfaranden är kriminaliserade också vad<br>gäller vinning av bedrägeri samt vinning av aktiv och passiv korruption,<br>dvs. vinningen måste utgöra objekt för häleri eller penninghäleri enligt<br>svensk rätt.</p>
<p>Vinning av bedrägeri</p>
<p>Med bedrägeri i protokollets mening menas sådana gärningar som avses i<br>artikel 1 i bedrägerikonventionen. Bedrägeri i konventionens mening är i<br>huvudsak kriminaliserat genom bestämmelserna i 9 kap. 1 § (bedrägeri)<br>och 9 kap. 3 a § (subventionsmissbruk) brottsbalken (samt indirekt bl.a.<br>genom bestämmelserna i 15 kap. 10 § och 15 kap. 11 § brottsbalken).</p>
<p>16</p>
<p>Vinning av bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken kan utgöra objekt Prop. 2000/01:133<br>för såväl häleri enligt 9 kap. 6 § som för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a §<br>brottsbalken. I denna del uppfyller den svenska lagstiftningen följ-<br>aktligen protokollets krav.</p>
<p>När det gäller vinning av subventionsmissbruk enligt 9 kap. 3 a §<br>torde, i den mån penningtvätt som rör vinning av subventionsmissbruk<br>överhuvudtaget kan aktualiseras, den person som begår ett<br>subventionsmissbruk kunna sägas ha berikat sig genom brott, vilket<br>innebär att, i vart fall, 9 kap. 6 a § andra stycket kan tillämpas.</p>
<p>Det bör dock framhållas att i de fall av penningtvätt som i praktiken<br>kan tänkas förekomma avseende medel från EU:s budgetar torde medlen<br>vara åtkomna genom bedrägeri i den mening som avses i 9 kap. 1 §<br>brottsbalken. När det gäller sådana gärningar som i svensk rätt rubriceras<br>som subventionsmissbruk finns det normalt sett inte någon anledning för<br>gärningsmannen att dölja medlens ursprung, eftersom mottagandet av<br>dessa inte i sig utgjort något brott.</p>
<p>Vinning av aktiv korruption</p>
<p>Aktiv korruption är i svensk rätt kriminaliserad som bestickning enligt 17<br>kap. 7 § brottsbalken. Detta brott leder i sig inte till någon vinning för<br>gärningsmannen eftersom denne, istället för att erhålla något, snarare<br>utger eller utlovar något till någon. Vidare bör framhållas att bestickning,<br>enligt svensk rätt, överhuvudtaget inte förutsätter att det uppkommit<br>någon vinning vare sig direkt genom bestickningen eller till följd av<br>denna. Däremot kan naturligtvis bestickning på ett mer eller mindre<br>direkt sätt leda till vinning för gärningsmannen, t.ex. såtillvida att denne<br>beviljas ett bidrag eller ges möjlighet att ingå ett avtal som i sin tur leder<br>till vinst.</p>
<p>I den mån bestickningen överhuvudtaget inte leder till någon form av<br>förtjänst för gärningsmannen, finns naturligtvis inte heller någon<br>möjlighet att kriminalisera penningtvätt rörande vinning av bestick-<br>ningen. Det finns så att säga ingenting att tvätta.</p>
<p>När bestickningen däremot leder till vinning kan denna uppkomma på<br>mycket olika sätt.</p>
<p>I vissa fall torde gärningsmannen begå brott när han eller hon tar emot<br>eller hanterar vinningen. Exempelvis kan situationen vara sådan att den<br>bestuckne betalar ut medel, som bestickaren saknar varje rätt till, och att<br>den sistnämnde vid hantering av dessa medel gör sig skyldig till olovligt<br>förfogande enligt 10 kap. 4 § brottsbalken. I dessa fall är i vart fall 9 kap.<br>6 a § brottsbalken tillämplig i förhållande till den som hjälper<br>gärningsmannen att tvätta denna vinning.</p>
<p>1 relativt många fall torde dock vinningen vara sådan att det i praktiken<br>saknas skäl för gärningsmannen att dölja varifrån vinningen härrör.<br>Exempelvis kan vinningen uppstå genom att gärningsmannen till följd av<br>bestickningen fått möjlighet att ingå ett visst avtal. I sådana situationer,<br>dvs. när gärningsmannen inte begår något brott utöver själva<br>bestickningen, är det svårt att se att det överhuvudtaget skulle finnas<br>någonting att tvätta. Bestickaren har visserligen på ett orättmätigt sätt fatt<br>möjlighet att ingå avtalet ifråga, men den vinning som uppstår till följd<br>av detta avtal är hänförlig till en affärstransaktion som inte i sig är<br></p>
<p>17</p>
<p>brottslig. Följaktligen finns det i dylika fall sällan något behov av att Prop. 2000/01:133<br>dölja ursprunget till vinningen. Åtgärder med vinning som på detta sätt<br>indirekt härrör från brott är inte heller kriminaliserade enligt svensk rätt,<br>vare sig som häleri eller penninghäleri, och det är svårt att se att en<br>kriminalisering av penningtvätt avseende dylik vinning skulle fylla<br>någon funktion.</p>
<p>Institutet mot mutor har, även om institutet ser svårigheter med att<br>ingripa mot vinning av aktiv korruption, framhållit att det torde vara<br>protokollets syfte att också penningtvätt avseende sådan vinning av aktiv<br>korruption som i och för sig är, mer eller mindre, ren skall kriminaliseras.</p>
<p>Teoretiskt är det naturligtvis möjligt att kriminalisera penninghäleri<br>som avser indirekt vinning av aktiv korruption. En sådan kriminalisering<br>skulle emellertid med nödvändighet bli mycket vag. Bl.a. kan, eftersom<br>vinningen är indirekt och kan uppkomma på många olika sätt, förutses att<br>det skulle vara svårt att ge uttryck för sambandet mellan bestickningen<br>och vinningen på ett sätt som är acceptabelt i en straffrättslig<br>bestämmelse. I den mån vinningen inte har en direkt koppling till ett<br>brott är det också, som ovan framhållits, svårt att se att en kriminalisering<br>skulle fylla någon praktisk funktion.</p>
<p>Eftersom penningtvätt rimligen måste förutsätta att det finns något vars<br>ursprung man vill dölja kan det inte antas att protokollet fordrar att<br>”penningtvätt” avseende sådan vinning som följer av en transaktion som<br>i sig inte är brottslig, och som endast indirekt har sin grund i aktiv<br>korruption, skall kriminaliseras.</p>
<p>Vinning av passiv korruption</p>
<p>När det gäller vinning av passiv korruption, som i svensk rätt är<br>straffbelagt som mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken, står klart att<br>vinningen kan utgöra objekt för såväl vinningshäleri enligt 9 kap. 6 §<br>första stycket 2 som för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § första och andra<br>styckena brottsbalken. Inte heller i denna del finns således något behov<br>av lagstiftning.</p>
<p>Möjligheter till reservationer</p>
<p>Enligt artikel 18 punkt 1 kan en medlemsstat förklara att penningtvätt<br>avseende vinning av aktiv och passiv korruption endast skall vara<br>straffbelagt vid allvarliga fall av aktiv och passiv korruption. Om en stat<br>vill utnyttja denna möjlighet skall staten underrätta depositarien om detta<br>och ge uppgifter om begränsningens räckvidd i samband med att staten<br>anmäler att den har avslutat de förfaranden som krävs enligt dess<br>konstitutionella bestämmelser för att protokollet skall kunna antas.</p>
<p>För svensk del finns inte skäl att göra någon reservation enligt artikeln.<br>För det första är möjligheten till reservationer knuten till förbrottets<br>svårhet istället för till penningtvättbrottets svårhet. Även om det skulle<br>kunna anses önskvärt att göra en reservation av innebörd att försök,<br>förberedelse och stämpling skall kriminaliseras endast vad gäller grovt<br>brott enligt 9 kap. 6 eller 6 a §§, är en sådan reservation alltså inte möjlig<br>enligt artikel 18. För det andra skall nämnas att de reservationer som<br></p>
<p>18</p>
<p>avges enligt artikel 18 gäller endast för fem år, med möjlighet till Prop. 2000/01:133<br>förlängning i ytterligare en period om fem år, samt att möjligheten till<br>reservationer på ovan angivet sätt har tillkommit därför att penningtvätt<br>som rör vinning av aktiv och passiv korruption i vissa medlemsstater är<br>straffbelagt endast när det gäller allvarliga fall av sådana gärningar.</p>
<p>Syftet med möjligheten till reservationer är sålunda att också dessa<br>medlemsstater skall kunna ratificera protokollet utan dröjsmål.</p>
<p>Mot denna bakgrund finns inte skäl för Sverige att göra någon<br>reservation enligt artikel 18.</p>
<p>Det bör emellertid kunna hävdas att protokollet även utan en<br>reservation tillåter att kriminaliseringen av försök, förberedelse och<br>stämpling inskränks till att gälla fall av grovt häleri och grovt<br>penninghäleri. Det bör således finnas ett visst utrymme för att tillse att de<br>nykriminaliseringar som krävs går att passa in i den nationella<br>systematiken. Det bör också uppmärksammas- att -det, såvitt gäller<br>penningtvätt avseende vinning av bedrägeri, finns stöd i artikel 2 jämförd<br>med artikel 1 e) för att inskränka kriminaliseringen till allvarliga fall.</p>
<p>Härutöver torde det kunna sägas ligga i de osjälvständiga<br>brottsformemas natur att de i regel skall vara förbehållna för mer<br>allvarlig brottslighet. En kriminalisering av stämpling, förberedelse och<br>försök till brott innebär att straffansvar uppkommer på ett tidigt stadium i<br>händelseförloppet, då gärningen inte nödvändigtvis behöver innebära<br>någon omedelbar skada i förhållande till det intresse som skyddas av<br>straffbudet. Dessa brottsformer bör därför inte användas vid mindre<br>allvarlig brottslighet.</p>
<p>Som ovan nämnts har Stockholms tingsrätt ifrågasatt huruvida det är<br>förenligt med protokollet att inskränka kriminaliseringen av försök,<br>förberedelse och stämpling till fall av grovt häleri och grovt<br>penninghäleri.</p>
<p>Det är visserligen riktigt att protokollet enligt ordalydelsen inte ger rätt<br>till någon inskränkning härvidlag, men att tolka protokollet strikt efter<br>ordalydelsen skulle i denna del föra väldigt långt. En sådan tolkning<br>skulle t.ex. innebära att även stämpling till uppsåtlig<br>penninghäleriförseelse skulle behöva straffbeläggas, och det kan rimligen<br>inte vara avsett. Enligt regeringens bedömning måste det anses<br>underförstått att kriminaliseringen av de osjälvständiga brottsformema<br>kan inskränkas till att gälla mer allvarliga fall. Det är naturligtvis också<br>dessa fall som i praktiken är intressanta i ett EU-perspektiv.</p>
<p>Sammantaget görs således den bedömningen att en kriminalisering av<br>försök, förberedelse och stämpling avseende grovt häleri och grovt<br>penninghäleri är tillräcklig för att uppfylla protokollets krav.</p>
<h4>5.2.2 Ansvar för juridiska personer</h4>
<p>Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om ansvar för<br>juridiska personer överensstämmer med de svenska reglerna. Någon<br>lagändring behövs därför inte.</p>
<p>Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.</p>
<p>19</p>
<p>1** Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 133</p>
<p>Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt har Prop. 2000/01:133<br>ifrågasatt om svensk rätt till fullo uppfyller protokollets krav vad gäller<br>ansvar för juridiska personer. Enligt protokollet skall juridiska personer<br>kunna dömas till ansvar för brott som begås till deras förmån, medan det<br>i svensk rätt finns ett krav på att brottet begåtts i utövning av<br>näringsverksamheten. Enligt tingsrätterna kan det finnas fall där ett brott<br>begås till förmån för en juridisk person utan att detta innebär att brottet<br>förövats i utövningen av näringsverksamheten. Härutöver har Stockholms<br>tingsrätt ifrågasatt om inte kravet på att näringsidkaren inte gjort vad<br>som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten utgör en<br>inskränkning i förhållande till protokollet.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3 i protokollet<br>föreskrivs att medlemsstaterna skall tillse att juridiska personer, under<br>vissa förutsättningar, kan ställas till ansvar för brott som begås till<br>förmån för den juridiska personen. Protokollets krav i denna del<br>inskränker sig till att gälla brotten bedrägeri, aktiv korruption och<br>penningtvätt (samt i viss utsträckning försök och medverkan till nu<br>nämnda brott).</p>
<p>I Sverige finns det enligt 36 kap. 7 § brottsbalken möjlighet att ålägga<br>juridiska personer företagsbot när brott begås i utövningen av<br>näringsverksamhet. Företagsbot hanteras inom ramen för det<br>straffrättsliga systemet, men utgör inte ett straff eller en påföljd för brott,<br>utan en särskild rättsverkan av brott. Detta utgör i sig inget problem i<br>förhållande till protokollet eftersom det i protokollet inte uppställs något<br>krav på att juridiska personer skall kunna ådömas straff i juridisk<br>mening.</p>
<p>Av 36 kap. 7 § brottsbalken följer att företagsbot kan åläggas om brott<br>begåtts i utövning av näringsverksamhet. Något motsvarande krav finns<br>inte uttryckt i protokollet, utan där sägs istället att den juridiska personen<br>skall kunna ställas till ansvar för brott som begås till dess förmån. Det är,<br>såsom framhållits både i promemorian och av vissa remissinstanser,<br>visserligen teoretiskt möjligt att ett brott begås till förmån för en juridisk<br>person utan att brottet begås i utövning av näringsverksamhet. Denna<br>skillnad mellan protokollet och den svenska regleringen far emellertid<br>bedömas vara betydelselös. Kravet på att brottet skall begås till förmån<br>för den juridiska personen bör nämligen kunna förstås närmast som ett<br>sätt att säga att brottet måste ha någon sorts samband med den juridiska<br>personens verksamhet.</p>
<p>Allmänt sett förefaller det vidare mycket långtgående att hålla den<br>juridiska personen ansvarig för brott som begås av underställda personer<br>till den juridiska personens förmån också i fall där brottet saknar varje<br>annan anknytning till näringsverksamheten. Om man med stöd av det<br>anförda tolkar protokollet så att det krävs en koppling till<br>näringsverksamheten, torde de svenska bestämmelserna i denna del väl<br>uppfylla protokollets krav.</p>
<p>När det gäller frågan om vilka personer som kan ådra den juridiska<br>personen ansvar kan följande sägas. Enligt protokollet skall den juridiska<br>personen kunna hållas ansvarig för brott som begås av en person i<br>ledande ställning samt, under mer begränsade förutsättningar, för brott<br>som begås av personer som är underställda den juridiska personen.</p>
<p>20</p>
<p>Företagsbot kan åläggas näringsidkare. Som näringsidkare anses Prop. 2000/01:133<br>fysiska eller juridiska personer som handlar för ändamål som har<br>samband med hans näringsverksamhet, oavsett om den är offentlig eller<br>privat (se § 2 i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsument-<br>förhållanden). För att företagsbot skall kunna åläggas fordras att<br>gärningsmannen själv är näringsidkare eller är ställföreträdare, anställd<br>eller uppdragstagare åt näringsidkaren.</p>
<p>Personer som enligt protokollet har en ledande ställning i den juridiska<br>personen torde undantagslöst höra till den personkrets som kan ådra en<br>juridisk person företagsbot enligt svensk rätt. Personer som har<br>befogenhet att företräda en juridisk person, har befogenhet att fatta beslut<br>på den juridiska personens vägnar, eller har befogenhet att utöva kontroll<br>inom den juridiska personen - och därmed har en ledande ställning enligt<br>protokollet - torde alltid vara antingen ställföreträdare, anställda eller<br>uppdragstagare.</p>
<p>På motsvarande sätt måste rimligen personer som är underställda den<br>juridiska personen på ett eller annat sätt vara knutna till den juridiska<br>personen, genom anställning eller genom uppdrag.</p>
<p>I denna del kan det följaktligen inte anses finnas något behov av<br>lagstiftning.</p>
<p>Enligt protokollet skall juridiska personer kunna ställas till ansvar när<br>en person i ledande ställning begått bedrägeri, aktiv korruption eller<br>penningtvätt samt när en person i ledande ställning genom brister i<br>övervakning eller kontroll gjort det möjligt för en person, som är<br>underställd den juridiska personen, att begå sådant brott.</p>
<p>De närmast motsvarande förutsättningarna för att ålägga företagsbot är<br>inte direkt utformade som i protokollet, men de torde ändå väl uppfylla<br>protokollets krav. Enligt 36 kap. 7 § första stycket 2 brottsbalken skall<br>företagsbot åläggas om näringsidkaren inte gjort vad som skäligen<br>kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Denna förutsättning torde<br>vara uppfylld såväl i de fall en person i ledande ställning begått brott som<br>när en sådan person brustit i den övervakning eller kontroll som skall<br>utföras och därigenom möjliggjort för underställda personer att begå<br>brott.</p>
<p>I 36 kap. 7 § första stycket 1 brottsbalken uppställs såsom ytterligare<br>krav för att domstol skall kunna ålägga företagsbot att brottsligheten<br>inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är<br>förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag. Något<br>motsvarande krav finns inte i protokollet, men enligt protokollet krävs å<br>andra sidan bara att juridiska personer skall kunna ställas till ansvar när<br>personer knutna till den juridiska personen begått bedrägeri, aktiv<br>korruption eller penningtvätt.</p>
<p>Eftersom denna typ av brott regelmässigt torde anses innebära ett grovt<br>åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med<br>verksamheten eller annars anses som sådan brottslighet som är av<br>allvarligt slag (jfr t.ex. prop. 1985/86:23, Företagsbot, s. 63 f där bl.a.<br>bokföringsbrott, bedrägeri och häleri omnämns), kan den begränsning av<br>ansvaret som följer av 36 kap. 7 § första stycket 1 brottsbalken inte anses<br>utgöra någon reell begränsning i förhållande till de krav som uppställs i<br>protokollet.</p>
<p>21</p>
<p>Enligt artikel 4 punkt 1 i protokollet skall en juridisk person som ställs Prop. 2000/01:133<br>till ansvar för brott som begåtts av en person i ledande ställning kunna<br>ådömas ett bötesstraff eller en administrativ avgift som skall vara<br>effektiv, proportionell och avskräckande. I artikel 4 punkt 1 anges vidare<br>vissa andra sanktioner som medlemsstaterna får använda därutöver. För<br>brott som begåtts av personer som är underställda den juridiska personen<br>finns enligt artikel 4 punkt 2 inget krav på någon särskild typ av sanktion<br>utan det uppställs endast ett generellt krav på att sanktionen skall vara<br>effektiv, proportionell och avskräckande.</p>
<p>Följaktligen saknar det i forhållande till protokollets krav betydelse att<br>företagsboten formellt sett inte är ett straff enligt svensk rätt.<br>Företagsboten utgör, om inte ett bötesstraff, så åtminstone en<br>administrativ avgift i den mening som avses i artikel 4 punkt 1 och i<br>artikel 4 punkt 2 uppställs överhuvudtaget inte något krav på sanktionens<br>formella karaktär.</p>
<p>Kravet på att de sanktioner som används i nationell rätt skall vara<br>effektiva, proportionella och avskräckande härrör från EG-domstolens.<br>dom i det s.k. grekiska majsmålet, C-68/88 Kommissionen mot Grekland<br>REG 1989, s. 2965. I det avgörandet slog EG-domstolen fast att<br>medlemsstaterna, på grund av den allmänna lojalitetsplikten, och i<br>frånvaro av gemenskapsrättsliga sanktionsregler, är skyldiga att infora<br>samma typ av sanktioner för överträdelser av EG-rätt som för<br>överträdelser av motsvarande nationell rätt (assimilationsprincipen), samt<br>att de sanktioner som infors i varje fall måste vara effektiva,<br>proportionella och avskräckande. Allt sedan dess återfinns detta<br>minimikrav (kravet gäller utöver vad som följer av assimilations-<br>principen) såväl i relevanta avgöranden från EG-domstolen som i olika<br>rättsakter, både inom första och tredje pelaren, som innehåller krav på<br>nationella sanktioner.</p>
<p>Vad kravet, eller kraven, egentligen innebär är emellertid ganska<br>oklart. Oberoende av detta kan dock konstateras att företagsbot kan<br>uppgå till tre miljoner kronor, vilket är en summa som måste antas vara<br>avskräckande, och att beloppet bestäms enligt kriterier som säkerställer<br>att det råder proportion mellan överträdelsen och företagsboten, se 36<br>kap. 9 § brottsbalken. Man torde därför kunna utgå ifrån att företagsboten<br>uppfyller protokollets krav i denna del.</p>
<p>I sammanhanget bör slutligen nämnas att Företagsbotsutredningen i sitt<br>betänkande SOU 1997:127 ”Straffansvar för juridiska personer” har lagt<br>fram förslag till ett nytt och effektiviserat system för sanktioner mot<br>juridiska personer. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för<br>närvarande inom Justitiedepartementet.</p>
<h4>5.2.3 Straffrättsligt ansvar för företagsledare</h4>
<p>Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om<br>straffrättsligt ansvar för företagsledare medför inte att någon lag-<br>ändring behöver göras.</p>
<p>Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.<br>Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot bedömningen.</p>
<p>22</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 12 punkt 1 i Prop. 2000/01:133<br>protokollet skall artikel 3 i bedrägerikonventionen tillämpas också i<br>relation till sådana gärningar som utgör penningtvätt enligt protokollet. I<br>artikel 3 i bedrägerikonventionen föreskrivs att varje medlemsstat skall<br>vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare eller andra personer med<br>befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll inom företaget skall kunna<br>hållas straffrättsligt ansvariga enligt de principer som anges i den<br>nationella rätten om gärningen har begåtts för företagets räkning av en<br>person som är underställd dem.</p>
<p>Företagsledare kan i svensk rätt hållas ansvariga enligt allmänna<br>regler, t.ex. om medverkan och brott i gämingsmannaskap genom<br>underlåtenhet. Någon särskild reglering av ansvar inom företag finns<br>emellertid inte. Detta tycks inte heller krävas enligt<br>bedrägerikonventionen och protokollet.</p>
<p>Med hänsyn till att det finns möjlighet att, under vissa förutsättningar,<br>hålla företagsledare straffrättsligt ansvariga samt med hänsyn till att<br>dessa regler kompletteras av systemet med företagsbot kan någon<br>ändring med anledning av protokollet inte anses nödvändig. Motsvarande<br>bedömning gjordes när bedrägerikonventionen implementerades i svensk<br>rätt, se prop. 1998/99:32, EU-bedrägerier och korruption s. 31 f.</p>
<h4>5.2.4 Beslag och förverkande</h4>
<p>Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om beslag och<br>förverkande medför inte att någon lagändring behöver göras.</p>
<p>Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Internationella Åklagarkammaren i Linköping<br>ifrågasätter bedömningen att det inte finns något behov av lagändring<br>såvitt gäller förverkande av vinning av aktiv korruption utom<br>näringsverksamhet. Riksåklagaren anser att det finns skäl att överväga en<br>utvidgning av möjligheterna till förverkande i denna del. Åklagar-<br>myndigheten i Västerås och Ekobrottsmyndigheten har framhållit att det<br>finns viss osäkerhet i fråga om huruvida förverkande av vinning av aktiv<br>korruption utom näringsverksamhet kan ske i alla situationer som fordras<br>enligt protokollet.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 5 i protokollet<br>skall vaije medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att<br>kunna beslagta och, utan att det påverkar rättigheterna för tredje man i<br>god tro, förklara förverkat eller avlägsna hjälpmedel för och vinningen av<br>bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt, eller egendom<br>till samma värde som sådan vinning.</p>
<p>Hänvisningen till avlägsnande av hjälpmedel och vinning är, enligt den<br>förklarande rapporten, avsedd att inkludera fall som inte nödvändigtvis<br>innebär ett förverkande (t.ex. att skadestånd skall betalas eller att<br>egendom skall återställas till den rättmätige ägaren).</p>
<p>Brottsbalkens regler om förverkande finns i 36 kap. Bestämmelserna i<br>de två inledande paragraferna gäller enbart vid brott enligt brottsbalken,<br>medan övriga bestämmelser är tillämpliga även då det är fråga om brott<br>mot någon specialstraffrättslig bestämmelse. Betydelsen av detta blir<br></p>
<p>23</p>
<p>emellertid liten i detta sammanhang eftersom bedrägeri, aktiv och passiv Prop. 2000/01:133<br>korruption och penningtvätt i protokollets mening i huvudsak<br>kriminaliseras i brottsbalken.</p>
<p>Det bör uppmärksammas att regeln i 36 kap. 1 § brottsbalken om<br>förverkande av utbyte av brott endast gäller just utbytet av brottet.<br>Lagtexten utgår ifrån att någon har förvärvat något genom ett brott och<br>att detta förvärv ingår som ett led i själva gärningen. Medelbara<br>förtjänster och besparingar som brottet leder till torde således inte kunna<br>förverkas med stöd av denna bestämmelse.</p>
<p>I relation till protokollets krav betyder detta att svensk rätt uppfyller<br>protokollets krav på att vinning av bedrägeri samt vinning av passiv<br>korruption skall kunna förverkas, eftersom sådan vinning utgör utbyte av<br>brott.</p>
<p>Vinning av aktiv korruption torde däremot inte utgöra utbyte av brott<br>eftersom den aktiva korruptionen inte i sig ger något utbyte i<br>brottsbalkens mening. Sådan vinning som uppkommer genom att<br>gärningsmannen, till följd av brottet, far ett bidrag eller far möjlighet att<br>ingå ett visst avtal torde inte omfattas av 36 kap. 1 § brottsbalken. I de<br>fall där kopplingen mellan den aktiva korruptionen och vinningen är som<br>tydligast torde emellertid gärningsmannen i regel begå brott också när<br>han tar emot eller hanterar vinningen. Exempelvis kan en enskild person<br>som genom bestickning förmår en tjänsteman att betala ut ett bidrag som<br>personen överhuvudtaget inte är berättigad till begå olovligt förfogande<br>vid hantering av medlen. Därigenom möjliggörs ändå förverkande enligt<br>36 kap. 1 § brottsbalken.</p>
<p>Härtill skall läggas att det i 36 kap. 4 § brottsbalken ges ett något<br>vidare utrymme för förverkande i de fall där brott är begånget i utövning<br>av näringsverksamhet. I sådana fall kan inte bara utbyte av brott utan<br>också värdet av ekonomiska fördelar som har uppkommit till följd av<br>brottet förverkas. Också i detta fall uppställs emellertid krav på att det<br>skall föreligga ett klart och adekvat orsakssamband mellan brottet och<br>den ekonomiska fördel som skall förverkas. Brottet skall framstå som<br>den dominerande orsaken till förtjänsten och sambandet skall vara så<br>starkt att förtjänsten skulle ha uteblivit, om inte brottet kommit till stånd.</p>
<p>Denna bestämmelse torde möjliggöra förverkande av mer indirekt<br>vinning av aktiv korruption i många fall. (Jfr prop. 1998/99:32, EU-<br>bedrägerier och korruption, s. 61.) Eftersom bestämmelsen är tillämplig<br>endast när brottet är begånget i näringsverksamhet kan man emellertid<br>inte med stöd av bestämmelsen förverka vinning av aktiv korruption i fall<br>där brottet begåtts utanför näringsverksamhet.</p>
<p>På grund av att 36 kap. 4 § brottsbalken är tillämplig endast då brottet<br>är begånget i näringsverksamhet har, som ovan redovisats, några<br>remissinstanser, bl.a. Internationella åklagarkammaren i Linköping och<br>Riksåklagaren, ifrågasatt huruvida Sverige uppfyller protokollets krav i<br>denna del eller åtminstone pekat på att det råder viss osäkerhet härvidlag.<br>Det är alltså beträffande vinning av aktiv korruption som förövats av en<br>enskild individ som tveksamhet föreligger.</p>
<p>Regeringen gör i denna del följande bedömning. I linje med vad som<br>framhållits ovan torde förverkande möjliggöras i många fall därigenom<br>att den enskilde begår brott då denne tar emot eller hanterar vinningen.<br>Därmed blir 36 kap. 1 § tillämplig. Det är i första hand i förhållande till<br></p>
<p>24</p>
<p>dessa fall man överhuvudtaget kan tala om vinning av aktiv korruption. Prop. 2000/01:133<br>Det bör vidare framhållas att protokollet faktiskt inte uppställer krav på<br>att vinningen nödvändigtvis måste kunna förverkas. Tillräckligt är att<br>medlemsstaterna vidtar åtgärder som är nödvändiga för att kunna<br>förverka eller avlägsna vinningen av aktiv korruption. Med denna<br>skrivning har man, enligt den förklarande rapporten, velat inkludera fall<br>som inte nödvändigtvis innebär förverkande, t.ex. civilrättsliga fall då<br>skadestånd skall betalas eller egendomen återställas till den rättmätige<br>ägaren. Dylik betalningsskyldighet kan naturligtvis aktualiseras i många<br>fall där den som förövat aktiv korruption fått vinning av sitt brott. Det<br>ligger i sakens natur att i de fall någon uppnått en viss fördel genom<br>bestickning, denna förmån kan dras tillbaka om bestickningen avslöjas,<br>t.ex. genom att ett beviljat tillstånd återkallas. Det torde således kunna<br>förutsättas att rättsliga förutsättningar normalt föreligger att återta de<br>ekonomiska fördelar som kan vinnas genom ett bestickningsbrott. Svensk<br>rätt måste därför bedömas stå i överensstämmelse med protokollets krav i<br>denna del.</p>
<p>När det gäller vinning av penningtvätt, dvs. vinning av häleri eller<br>penninghäleri enligt svensk rätt, är det delvis oklart vilken typ av vinning<br>som avses i protokollet eftersom penningtvätt i protokollets mening inte<br>förutsätter någon vinning. Naturligast är att bestämmelsen i denna del tar<br>sikte på vederlag för brottet (dvs. för penningtvätten). Med denna<br>utgångspunkt uppfylls protokollets krav av 36 kap. 1 § brottsbalken<br>eftersom vederlag för brott anses vara utbyte av brott. Bestämmelsen<br>torde vara tillämplig också i de fall mottagandet av vederlaget inte är<br>straffbart såsom förberedelse, vilket för närvarande gäller mottagande av<br>vederlag för häleri och penninghäleri. Dvs. även om den som emottar<br>vederlag för brott inte redan härigenom gör sig skyldig till förberedelse,<br>därför att detta inte är kriminaliserat vid den ifrågavarande brottstypen,<br>så torde vederlaget kunna förverkas enligt 36 kap. 1 § brottsbalken så<br>snart brottet fullbordats.</p>
<p>Protokollets krav på att hjälpmedel för brott skall kunna förklaras<br>förverkade torde uppfyllas av 36 kap. 2 och 3 §§ brottbalken.</p>
<p>De svenska förverkandereglerna bör, mot bakgrund av det anförda,<br>anses motsvara de krav som uppställs i protokollet. I protokollet<br>föreskrivs vidare att hjälpmedel för och vinning av bedrägeri, aktiv<br>korruption och penningtvätt skall kunna beslagtas.</p>
<p>Föremål som kan antas vara förverkade på grund av brott får tas i<br>beslag enligt 27 kap. 1 § brottsbalken. I den mån fråga är om<br>värdeförverkande kan i stället, enligt 26 kap. 1 § rättegångsbalken,<br>förordnande om kvarstad meddelas. Möjligheterna till beslag och<br>kvarstad enligt svensk rätt torde följaktligen motsvara protokollets krav.</p>
<h4>5.2.5 Rättslig hjälp</h4>
<p>Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om inter-<br>nationell rättslig hjälp i brottmål överensstämmer med de svenska<br>reglerna. Någon lagändring behövs alltså inte.</p>
<p>Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.</p>
<p>25</p>
<p>Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot bedömningen. Prop. 2000/01:133<br>Skälen för regeringens bedömning: I artikel 6 i protokollet<br>föreskrivs att en medlemsstat inte far vägra att lämna rättslig hjälp vid<br>bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt enbart av det<br>skälet att gärningen är eller anses vara en skatte- eller tullförseelse.</p>
<p>Vidare skall enligt artikel 12 punkt 1 i protokollet artikel 6 i<br>bedrägerikonventionen tillämpas också i förhållande till gärningar som<br>utgör penningtvätt enligt protokollet. I artikel 6 i konventionen föreskrivs<br>att medlemsstaterna skall samarbeta effektivt vid förundersökning,<br>lagföring och straffverkställighet när fråga är om brott som berör två eller<br>flera medlemsstater. Vidare föreskrivs att medlemsstaterna, när flera<br>medlemsstater har jurisdiktion och möjlighet att väcka åtal för samma<br>gärning, skall samarbeta för att, om möjligt, koncentrera lagföringen till<br>en medlemsstat.</p>
<p>Något hinder mot att lämna rättslig hjälp på grund av att en gärning är<br>eller anses vara en skatte- eller tullförseelse finns inte i svensk rätt. I<br>denna del finns således inget behov av lagstiftning.</p>
<p>Vad gäller det allmänna krav på samarbete som följer av artikel 12<br>punkt 1 och artikel 6 i bedrägerikonventionen kan konstateras att Sverige<br>har ratificerat och införlivat i stor sett samtliga konventioner som avser<br>rättslig hjälp och som kan vara relevanta för rättsligt samarbete mellan<br>länderna inom Europeiska unionen. Därtill kommer att Sverige lämnar<br>andra stater rättslig hjälp i brottmål i den utsträckning vår lagstiftning<br>medger det, även om något särskilt avtal härom inte har ingåtts. Vidare<br>kan nämnas att den nya lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål, som trädde i kraft den 1 oktober 2000, innebär dels att<br>möjligheterna att lämna rättslig hjälp i brottmål utökas, dels att<br>förfarandet förenklas och effektiviseras.</p>
<p>Också vad gäller samarbete i syfte att koncentrera lagföringen av brott<br>som berör flera medlemsstater till en medlemsstat uppfyller Sverige de<br>krav som följer av protokollet och konventionen. Det finns följaktligen<br>inte behov av några lagändringar i denna del.</p>
<h4>5.2.6 Jurisdiktion</h4>
<p>Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om jurisdiktion<br>överensstämmer med svensk rätt. Någon lagändring behövs därför<br>inte.</p>
<p>Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot bedömningen.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 12 punkt 2 i<br>protokollet skall artikel 4 i bedrägerikonventionen tillämpas också på<br>protokollet. I artikel 4 i bedrägerikonventionen föreskrivs att varje<br>medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva<br>jurisdiktion över de aktuella brotten när de helt eller delvis begås inom<br>medlemsstatens territorium samt när vinning av brotten uppkommer<br>inom det territoriet.</p>
<p>Vidare skall medlemsstaterna tillförsäkra sig jurisdiktion över<br>medverkan till brott som begås inom en annan medlemsstats territorium<br></p>
<p>26</p>
<p>under förutsättning att medverkansbrottet begås inom medlemsstatens Prop. 2000/01:133<br>territorium. Slutligen skall enligt artikel 4 medlemsstaterna också vidta<br>nödvändiga åtgärder för att tillförsäkra sig jurisdiktion över gärningsmän<br>som är medborgare i den berörda medlemsstaten. I detta fall får dock ett<br>krav på dubbel straffbarhet uppställas.</p>
<p>Fall där den brottsliga gärningen, antingen det gäller<br>gämingsmannaskap eller medverkan, kan lokaliseras till svenskt<br>territorium omfattas av 2 kap. 1 § brottsbalken. Fall där gärningsmannen<br>är svensk medborgare omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 2 § första<br>stycket 1 brottsbalken. I sistnämnda fall uppställs ett krav på dubbel<br>straffbarhet. Att detta är tillåtet följer, som tidigare nämnts, av artikel 4<br>punkt 1 i bedrägerikonventionen. Någon lagändring till följd av<br>protokollets krav i denna del är således inte påkallad.</p>
<h4>5.2.7 Utlämning</h4>
<p>Regeringens bedömning: Protokollets bestämmelser om utlämning<br>gör inte någon lagändring nödvändig.</p>
<p>Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.<br>Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot bedömningen.<br>Skälen för regeringens bedömning: I artikel 12 punkt 1 i protokollet<br>föreskrivs att artikel 5 i bedrägerikonventionen skall tillämpas på sådana<br>gärningar som utgör penningtvätt enligt protokollet. I artikel 5 i<br>bedrägerikonventionen föreskrivs att medlemsstater som inte utlämnar<br>sina egna medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva<br>jurisdiktion i fråga om brott som har begåtts av dess egna medborgare<br>utanför medlemsstatens eget territorium. Vid tillämpningen av denna<br>bestämmelse skall enligt punkt 4 begreppet ”medborgare” tolkas mot<br>bakgrund av de förklaringar som medlemsstaterna har avgivit enligt<br>artikel 6 punkt 1 b och c i den europeiska utlämningskonventionen från<br>år 1957.</p>
<p>Med undantag för utlämning till de nordiska länderna medger Sverige<br>inte utlämning av egna medborgare. Sveriges ställningstagande till denna<br>fråga kommer att omprövas i samband med ratifikationen av<br>konventionen av den 27 september 1996 om utlämning mellan<br>Europeiska unionens medlemsstater. I prop. 2000/01:83 föreslås, mot<br>bakgrund av konventionen, att svenska medborgare som huvudregel skall<br>kunna utlämnas till en annan medlemsstat i EU under förutsättning av att<br>den som begärs utlämnad sedan minst två år stadigvarande vistats i den<br>stat till vilken utlämning begärs eller att det är fråga om ett grovt brott.</p>
<p>Oberoende härav kan konstateras att Sverige, genom de<br>jurisdiktionsregler som berörts ovan (avsnitt 5.2.6) uppfyller protokollets<br>krav såtillvida som Sverige, enligt 2 kap. 2 § första stycket 1<br>brottsbalken, har jurisdiktion över brott förövade av svenska medborgare<br>under förutsättning av att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt. Också<br>vad gäller andra personer i förhållande till vilka det kan finnas hinder<br>mot utlämning, t.ex. nordiska medborgare, har Sverige enligt 2 kap. 2 §<br>första stycket 2 motsvarande jurisdiktion.</p>
<p>27</p>
<p>Att det i svensk rätt uppställs ett krav på dubbel straffbarhet när brott Prop. 2000/01:133<br>begåtts av en svensk medborgare i utlandet kan i sammanhanget inte<br>anses strida mot protokollet, eftersom dubbel straffbarhet, till följd av<br>protokollet, alltid kommer att föreligga när brottet begåtts i en av den<br>Europeiska unionens medlemsstater.</p>
<p>I de fall där utlämning vägras enbart på grund av att den person som<br>begärs utlämnad är medborgare i den anmodade staten, åtar sig den<br>anmodade staten enligt artikel 5 punkt 2 att överlämna ärendet till åtal<br>om det finns anledning till detta. Den åtalsprövning som därvid enligt 2<br>kap. 5 § brottsbalken skall ske i fall där brott begåtts utom riket bör anses<br>förenlig med de krav som uppställs i protokollet och i konventionen,<br>eftersom den i praktiken inte innebär annat än att Sverige tar sig en sådan<br>diskretionär prövningsrätt som är regel i vissa andra länder.</p>
<p>I artikel 5 punkt 3 i konventionen föreskrivs att en medlemsstat inte får<br>vägra utlämning enbart på den grunden att gärningen utgör skattebrott<br>eller brott mot tullbestämmelser. Med skatt avses detsamma som i 1957<br>års utlämningskonvention. När det gäller detta krav kan konstateras att<br>svensk rätt medger utlämning för nämnda brott under förutsättning att de<br>brott för vilka utlämning begärs motsvarar brott enligt svensk rätt. Härtill<br>kan läggas att artikeln torde ha begränsad betydelse då det gäller<br>penningtvätt enligt protokollet, eftersom de brott som motsvarar<br>penningtvätt enligt protokollet endast i begränsad utsträckning kan<br>tänkas utgöra skattebrott eller brott mot tullbestämmelser. Svensk rätt<br>torde således uppfylla protokollets krav. Den svenska regleringen har<br>också tidigare — bl.a. i proposition 1998/99:32, EU-bedrägerier och<br>korruption, s. 32 ff- bedömts vara förenlig med kraven i artikel 5 punkt<br>3 i bedrägerikonventionen. Någon lagstiftningsåtgärd är således inte<br>påkallad.</p>
<h4>5.2.8 Rättsverkningar av utländsk dom</h4>
<p>Regeringens förslag: Den som i en annan stat, som är medlem i<br>Europeiska unionen, har dömts för, eller frikänts från, ett brott som<br>omfattas av protokollet skall, som huvudregel, inte kunna lagföras i<br>Sverige för samma gärning.</p>
<p>Sverige skall utnyttja den möjlighet som ges i protokollet att ändå<br>kunna lagfora den som dömts för samma gärning i en annan stat som<br>är medlem i Europeiska unionen, om gärningen</p>
<p>a) helt eller delvis har begåtts inom svenskt territorium, eller</p>
<p>b) riktats mot Sveriges säkerhet eller andra för Sverige lika viktiga<br>intressen.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan<br>erinran. När det gäller tillämpligheten av principen ne bis in idem (icke<br>lagföring två gånger för samma sak) i förhållande till företag har Malmö<br>tingsrätt, med hänsyn till att det är fråga om en grundläggande<br>rättssäkerhetsregel, ifrågasatt huruvida det är tillräckligt att hänvisa till<br>grunderna för 2 kap. 5 a § brottsbalken och oskälighetsregeln i 36 kap. 7<br>§ brottsbalken. Tingsrätten instämmer dock i promemorians slutsats att<br></p>
<p>28</p>
<p>man bör avvakta resultatet av beredningen av Företagsbotsutredningens Prop. 2000/01:133<br>betänkande innan man lägger fram något förslag till lagändring.<br>Åklagarmyndigheten i Malmö anser att man, oberoende av att beredning<br>pågår av Företagsbotsutredningens betänkande, borde klargöra i lagtext<br>att en utländsk dom i vissa fall kan utgöra hinder för åläggande av<br>företagsbot.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: I artikel 12 punkt 2 föreskrivs att<br>artikel 7 i bedrägerikonventionen, som rör principen ”ne bis in idem”<br>skall gälla även för protokollet. Vidare sägs att principen skall gälla även<br>för juridiska personer samt att förklaringar enligt artikel 7 punkt 2 i<br>konventionen, om inget annat uppges vid anmälan enligt artikel 16 punkt<br>2 i protokollet, skall gälla även avseende protokollet.</p>
<p>Enligt artikel 7 punkt 1 i bedrägerikonventionen gäller som huvudregel<br>att en medlemsstat inte far lagfora en person for en viss gäming om<br>vederbörande dömts i en annan medlemsstat för gärningen, under<br>förutsättning av att påföljden har verkställts, håller på att verkställas eller<br>inte längre kan verkställas enligt det dömande landets lag. Hinder för ny<br>lagföring föreligger således inte om den tilltalade i en annan medlemsstat<br>har frikänts för samma gäming.</p>
<p>I svensk rätt tillförsäkras den enskilde skydd mot ny lagföring också i<br>de fall han frikänts från ansvar i utlandet under förutsättning av att<br>domen meddelats i den främmande stat där gärningen förövats eller i en<br>stat som tillträtt någon av de överenskommelser som anges i 2 kap. 5 a §<br>fjärde stycket.</p>
<p>Det är enligt regeringens uppfattning rimligt att detta skydd utsträcks<br>till att omfatta också den som lagförts i en annan medlemsstat i den<br>Europeiska unionen for ett brott som avses i andra tilläggsprotokollet.<br>Eftersom protokollets regler, enligt artikel 12 punkt 2 i protokollet och<br>artikel 9 i bedrägerikonventionen, utgör minimiregler finns det i<br>protokollet inte något hinder mot att på detta sätt utsträcka skyddet mot<br>ny rättegång avseende samma gäming.</p>
<p>En förändring i syfte att uppfylla protokollets krav och utsträcka<br>skyddet också till fall där den tilltalade tidigare frikänts i en annan<br>medlemsstat bör åstadkommas genom att det till 2 kap. 5 a § fjärde<br>stycket brottsbalken fogas en ny åttonde punkt gällande andra<br>tilläggsprotokollet.</p>
<p>Enligt artikel 7 punkt 2 i konventionen får varje medlemsstat i<br>samband med att den till generalsekreteraren för Europeiska unionens råd<br>anmäler att bestämmelserna i konventionen införlivats med den<br>nationella rätten förklara att staten inte skall vara bunden av punkt 1.<br>Detta gäller när den gäming som har legat till grund for den dom som har<br>meddelats i en annan stat:</p>
<p>a) helt eller delvis begåtts inom medlemsstatens territorium (detta<br>gäller dock ej om gärningen delvis har begåtts inom den medlemsstats<br>territorium där domen har meddelats),</p>
<p>b) har riktats mot den medlemsstatens säkerhet eller andra för den<br>staten lika viktiga intressen, eller</p>
<p>c) har begåtts av en offentlig tjänsteman i medlemsstaten i fråga i strid<br>med dennes tjänsteåligganden.</p>
<p>Vid genomförandet av bedrägerikonventionen utnyttjade Sverige<br>denna möjlighet såvitt avser punkterna a) och b). Denna möjlighet bör<br></p>
<p>29</p>
<p>utnyttjas också i förhållande till protokollet. Eftersom en förklaring som Prop. 2000/01:133<br>avgivits i förhållande till bedrägerikonventionen enligt artikel 12 punkt 2<br>i protokollet skall gälla också för protokollet om inte annat förklaras vid<br>anmälan enligt artikel 16 punkt 2 fordras emellertid ingen särskild<br>förklaring härom.</p>
<p>Inte heller fordras någon ändring av den svenska lagstiftningen<br>eftersom det undantag från utländsk brottmålsdoms rättsverkningar som<br>görs i 2 kap. 5 a § andra stycket brottbalken är generellt skrivet.</p>
<p>När det gäller protokollets krav på absolut hinder mot ny lagföring för<br>det fall gärningen delvis begåtts inom svenskt territorium och delvis<br>inom den medlemsstats territorium där den tidigare domen meddelats, se<br>artikel 7 punkt 2 a) i bedrägerikonventionen, fordras emellertid en smärre<br>korrigering av 2 kap. 5 a § femte stycket brottsbalken, så att stycket<br>också omfattar gärningar som faller under protokollet.</p>
<p>Principen om ne bis in idem skall enligt artikel 12 punkt 2 i protokollet<br>också gälla för juridiska personer. När det gäller det svenska systemet<br>med företagsbot torde man vid införandet inte haft skäl att beakta hur<br>systemet förhåller sig till reglerna i 2 kap. brottsbalken. Eftersom<br>åläggande av företagsbot bygger på att brott begåtts av en individ torde i<br>och för sig normala jurisdiktionsregler vara tillämpliga. Det torde<br>emellertid vara svårt att hävda att reglerna rörande rättsverkan av<br>utländsk dom i 2 kap. 5 a § brottbalken är direkt tillämpliga i förhållande<br>till åläggande av företagsbot. I de punkter som fmns i första stycket<br>benämns den tilltalade ”han”, vilket knappast kan syfta på juridiska<br>personer.</p>
<p>Med stöd av grunderna för 2 kap. 5 a § brottsbalken bör emellertid<br>talan om företagsbot kunna undvikas i de fall där bestämmelsen hade<br>varit tillämplig om det hade varit fråga om att pröva en enskild persons<br>straffansvar. Vidare bör i sammanhanget också beaktas att företagsbot,<br>enligt 36 kap. 7 § andra stycket brottsbalken, inte skall åläggas om det<br>skulle vara uppenbart oskäligt att göra detta. Det bör i detta sammanhang<br>framhållas att systemet med företagsbot i sin nuvarande utformning<br>kommit att tillämpas i ytterst begränsad utsträckning. Sammantaget görs<br>den bedömningen att grunderna för 2 kap. 5 a § brottsbalken och<br>bestämmelsen i 36 kap. 7 § andra stycket ger ett tillräckligt utrymme för<br>att undvika att principen ne bis in idem träds för när.</p>
<p>Det kan, såsom framhålls i promemorian och av vissa remissinstanser,<br>diskuteras huruvida det inte bör finnas tydligare stöd för att en utländsk<br>dom i vissa fall kan utgöra hinder för åläggande av företagsbot. Med<br>tanke på att Företagsbotsutredningens betänkande för närvarande bereds i<br>Justitiedepartementet är regeringen emellertid inte beredd att nu lägga<br>fram några förslag till lagstiftning i denna del.</p>
<p>De krav som följer av artikel 7 punkt 3 i bedrägerikonventionen, dvs.<br>att det råder absolut hinder mot lagföring i de fall lagföring i annan stat<br>skett på begäran av svensk myndighet eller lagföring skett sedan<br>personen utlämnats från Sverige för lagföring, har tillgodosetts redan vid<br>implementeringen av bedrägerikonventionen genom ett tillägg i 2 kap. 5<br>a § andra stycket brottsbalken.</p>
<p>Enligt artikel 7 punkt 4 i konventionen påverkas inte tillämpliga<br>bilaterala eller multilaterala överenskommelser som har ingåtts mellan</p>
<p>30<br></p>
<p>medlemsstaterna och därtill hörande förklaringar av vad som föreskrivs i Prop. 2000/01:133<br>artikel 7.</p>
<h4>5.2.9 EG-domstolens kompetens</h4>
<p>Regeringens förslag: Svenska domstolar ges möjlighet att inhämta<br>förhandsavgöranden från EG-domstolen om tolkningen av andra<br>tilläggsprotokollet. Denna möjlighet begränsas inte till domstolar i<br>sista instans.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 13 punkt 3 föreskrivs<br>att domstolsprotokollet skall tillämpas i förhållande till det andra<br>tilläggsprotokollet. Vidare föreskrivs att en förklaring om nationella<br>domstolars kompetens att inhämta förhandsavgörande, som avgivits<br>enligt domstolsprotokollet, skall gälla också beträffande andra<br>tilläggsprotokollet, om inte medlemsstaten avger en förklaring om annat<br>vid anmälan enligt artikel 16 i protokollet (anmälan om att<br>medlemsstaten har gjort vad som krävs för att protokollet skall kunna<br>antas).</p>
<p>Sverige har avgivit förklaring om att svenska domstolar har möjlighet<br>att inhämta förhandsavgöranden enligt domstolsprotokollet. Denna<br>möjlighet är inte begränsad till domstolar i sista instans. Enligt<br>regeringens bedömning saknas det skäl att inte ge svenska domstolar<br>motsvarande möjlighet i förhållande till andra tilläggsprotokollet. Därför<br>bör någon särskild förklaring enligt artikel 13 punkt 3 inte avges.</p>
<p>I sammanhanget bör också nämnas att en förklaring om behörighet för<br>EG-domstolen att meddela förhandsavgöranden har lämnats enligt artikel<br>35 punkt 2 i Unionsfördraget. Bestämmelsen infördes genom<br>Amsterdamfördraget som trädde i kraft den 1 maj 1999.</p>
<p>I och med att svenska domstolar ges rätt att inhämta<br>förhandsavgöranden från EG-domstolen överförs beslutanderätt till EG.</p>
<p>Lagen (1997:895) om rätt för svensk domstol att begära förhands-<br>avgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall är<br>generellt utformad. Någon särskild lagstiftningsåtgärd är således inte<br>påkallad vid godkännande av detta protokoll. Däremot bör det<br>tillkännagivande om vilka konventioner som avses med lagen<br>kompletteras med protokollet.</p>
<h2>6 Ikraftträdande</h2>
<p>I artikel 16 föreskrivs att protokollet träder i kraft 90 dagar efter det att<br>den sista medlemsstaten till generalsekreteraren för Europeiska unionens<br>råd har anmält att den har avslutat de förfaranden som, enligt dess<br>konstitutionella bestämmelser, krävs för att kunna anta protokollet. Det<br>kommer därför med stor sannolikhet att ta förhållandevis lång tid innan<br>protokollet kan träda i kraft.</p>
<p>31</p>
<p>Med hänsyn till skälen bakom de lagändringar som föreslås samt med Prop. 2000/01:133<br>hänsyn till att lagändringarna inte är av den karaktären att de förutsätter,<br>eller annars bygger på, ömsesidighet finns emellertid ingen anledning att<br>vänta med att låta lagändringarna träda i kraft till dess samtliga medlems-<br>stater har ratificerat protokollet.</p>
<p>De föreslagna lagändringarna bör följaktligen träda i kraft snarast<br>möjligt. Det föreslås att lagändringarna träder i kraft den 1 januari 2002.<br>Några särskilda övergångsbestämmelser är inte nödvändiga.</p>
<h2>Ekonomiska konsekvenser</h2>
<p>Sveriges tillträde till det andra tilläggsprotokollet till bedrägeri-<br>konventionen och de föreslagna lagändringarna bedöms inte medföra<br>några ökade kostnader för staten. Kriminaliseringen av försök, för-<br>beredelse och stämpling till grovt häleri och grovt penninghäleri kan<br>visserligen föranleda en marginell ökning av arbetsbördan för<br>rättsväsendet. Denna bör emellertid kunna hanteras inom ramen för<br>myndigheternas befintliga resurser. I viss utsträckning kan de föreslagna<br>lagändringarna försvåra ekonomisk brottslighet som riktar sig såväl mot<br>den svenska staten som mot EU, vilket i sin tur kan leda till minskade<br>förluster till följd av sådan brottslighet.</p>
<h2>F örfattningskommentarer</h2>
<h3>Lag om ändring i brottsbalken</h3>
<h4>2 kap.</h4>
<p>5 a §</p>
<p>Paragrafen behandlar utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i Sverige.<br>Fjärde stycket har kompletteras med en ytterligare punkt i vilken det<br>hänvisas till protokollet. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 5.2.8,<br>innebär att en tilltalad, under de förutsättningar som anges i paragrafen i<br>övrigt, inte kan lagforas i Sverige för en sådan gäming som omfattas av<br>protokollet och som har prövats genom lagakraftägande dom i en stat<br>som är medlem i den Europeiska unionen och har tillträtt protokollet. De<br>undantag från denna rättsverkan som gäller enligt andra stycket skall<br>gälla också i förhållande till protokollet.</p>
<p>Vidare anpassas femte stycket, angående absolut hinderverkan av<br>utländsk brottmålsdom, så att det omfattar också sådana gärningar som<br>omfattas av det andra tilläggsprotokollet.</p>
<h4>9 kap.</h4>
<p>11 §</p>
<p>Ändringen innebär att försök, förberedelse och stämpling till grovt häleri<br>och grovt penninghäleri kriminaliseras. Ändringen är en följd av de krav</p>
<p>32</p>
<p>som uppställs i andra tilläggsprotokollet. Skälen till ändringen behandlas Prop. 2000/01:133<br>närmare i avsnitt 5.2.1 (under rubriken Gämingsformer som skall krimi-<br>naliseras enligt protokollet).</p>
<p>Vad gäller stämpling innebär ändringen bl.a. att redan ett åtagande<br>eller ett erbjudande om att begå grovt häleri eller grovt penninghäleri blir<br>straffbelagt. Detsamma gäller överenskommelse om att begå grovt häleri<br>eller grovt penninghäleri. Att åta sig eller erbjuda sig att skaffa fram s.k.<br>vinstbongar till någon som vill dölja att han eller hon berikat sig genom<br>brott bör således utgöra stämpling till penninghäleri. På samma sätt bör<br>det bedömas som stämpling om någon erbjuder sig att ställa sitt<br>bankkonto och sina identitetshandlingar till förfogande för den som<br>genom olika typer av transaktioner vill omvandla egendom som härrör<br>från brottsligt forvärv.</p>
<p>Förberedelseansvar torde i förhållande till grovt häleri och grovt<br>penninghäleri i första hand komma att träffa den som tar emot eller<br>lämnar förlag eller vederlag för brottet. Även om det, med nuvarande<br>utformning av förberedelsebrottet, torde bli sällsynt att befattning med<br>hjälpmedel aktualiseras som grund för straffansvar, kan det emellertid<br>inte uteslutas att förberedelse i form av befattning med hjälpmedel kan<br>förekomma.</p>
<p>För att försök till brott skall föreligga fordras att gärningsmannen<br>påbörjat utförandet av brottet. Häri ligger framför allt en erinran om att<br>försöksansvar fordrar att den s.k. försökspunkten uppnåtts. Generellt kan<br>sägas att försöksansvar förutsätter att gärningsmannen har övergått från<br>planeringsstadiet till verkställighetsstadiet.</p>
<p>Försökspunkten torde t.ex. vara nådd när gärningsmannen ger<br>anvisningar till sin bank att utföra en transaktion som innefattar<br>penninghäleri. Likaså bör försökspunkten anses vara uppnådd när någon<br>som avser att föra pengar ur landet på ett sätt som omfattas av 9 kap. 6 a<br>§ brottsbalken ertappas på en flygplats eller en färjeterminal.</p>
<p>Enbart det förhållandet att förberedande åtgärder vidtas medför inte att<br>försöket är påbörjat, såvitt inte gärningsmannen någorlunda omedelbart<br>avser att fullfölja försöket. Ett försök till penninghäleri torde t.ex. inte<br>kunna anses föreligga enbart på den grunden att gärningsmannen öppnar<br>ett konto, vilket han avser att i framtiden använda för att göra<br>transaktioner som syftar till att dölja att någon berikat sig genom brott. I<br>den mån handlingen föregåtts av ett erbjudande, åtagande eller en<br>överenskommelse om att begå grovt penninghäleri kan emellertid<br>förfarandet vara att bedöma som stämpling.</p>
<p>33</p>
<h2>Promemorians lagförslag</h2>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 1</p>
<h3>Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § och 9 kap. 11 § brottsbalken skall<br>ha följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<h4>2 kap.</h4>
<p>5a§<sup>3</sup></p>
<p>Har fråga om ansvar för gäming prövats genom lagakraftägande dom,<br>meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat<br>som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde<br>stycket, far den tilltalade inte här i riket lagforas för samma gäming,</p>
<p>1. om han har frikänts från ansvar,</p>
<p>2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,</p>
<p>3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten<br>pågår, eller</p>
<p>4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande<br>staten.</p>
<p>Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6<br>eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på<br>begäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från<br>Sverige för lagföring.</p>
<p>Om en fråga om ansvar for en gäming har prövats genom en dom<br>meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring<br>på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, far åtal för gärningen<br>väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som<br>regeringen bemyndigat.</p>
<p>De överenskommelser som avses i första stycket är</p>
<p>1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms<br>internationella rättsverkningar,</p>
<p>2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av<br>lagföring i brottmål,</p>
<p>3. konventionen den 26 juli 1995 om -skydd av Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen<br>omfattas av överenskommelsen,</p>
<p>4. protokollet den 27 september 1996 till konventionen om skydd av<br>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om<br>gärningen omfattas av överenskommelsen,</p>
<p>5. konventionen den 26 maj 1997 om kamp mot korruption som<br>tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens<br>medlemsstater är delaktiga i, dock endast om gärningen omfattas av<br>överenskommelsen,</p>
<p>6. konventionen den 19 juni 6. andra protokollet den 19 juni</p>
<p>1990 om tillämpning av 1997 till konventionen om skydd</p>
<p><sup>3</sup> Senaste lydelse 2000:563.</p>
<p>34</p>
<p>Schengenavtalet den 14 juni 1985,<br>och</p>
<p>7. konventionen den 25 maj<br>1987 mellan Europeiska<br>gemenskapernas medlemsstater om<br>förbud mot dubbel lagföring.</p>
<p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats, skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5<br>eller om domen meddelats av stat<br>som tillträtt en överenskommelse<br>som anges i fjärde stycket 6 eller<br>7.</p>
<p>av Europeiska gemenskapernas Prop. 2000/01:133<br>finansiella intressen, dock endast Bilaga 1<br>om gärningen omfattas av<br>överenskommelsen,</p>
<p>7. konventionen den 19 juni<br>1990 om tillämpning av<br>Schengenavtalet den 14 juni 1985,<br>och</p>
<p>8. konventionen den 25 maj<br>1987 mellan Europeiska<br>gemenskapernas medlemsstater om<br>förbud mot dubbel lagföring.</p>
<p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats, skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-6<br>eller om domen meddelats av stat<br>som tillträtt en överenskommelse<br>som anges i fjärde stycket 7 eller<br>8.</p>
<p>9 kap.</p>
<p>H §<sup>4</sup></p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>bedrägeri, grovt bedrägeri,<br>utpressning eller ocker dömes till<br>ansvar enligt vad i 23 kap.<br>stadgas', dock skall vad i 23 kap. 3<br>§ sägs icke gälla i fråga om försök<br>till utpressning.</p>
<p>Såsom för förberedelse till<br>bedrägeri eller grovt bedrägeri<br>dömes den som för att bedraga<br>försäkringsgivare eller eljest med<br>bedrägligt uppsåt skadar sig eller<br>annan till person eller egendom.<br>Detsamma skall gälla, om någon<br>med uppsåt som nyss sagts söker<br>åstadkomma sådan skada. Har han<br>innan skadan inträtt frivilligt<br>avstått från att fullfölja gärningen,<br>skall han vara fri från ansvar.</p>
<p>För försök eller förberedelse till<br>bedrägeri, grovt bedrägeri,<br>utpressning, ocker, grovt häleri<br>eller grovt penninghäleri, och för<br>stämpling till grovt häleri eller<br>grovt penninghäleri döms till<br>ansvar enligt bestämmelserna i 23<br>kap.; dock skall vad i 23 kap. 3 §<br>sägs inte gälla i fråga om försök<br>till utpressning.</p>
<p>Såsom för förberedelse till<br>bedrägeri eller grovt bedrägeri<br>döms den som för att bedra<br>försäkringsgivare eller annars med<br>bedrägligt uppsåt skadar sig eller<br>annan till person eller egendom.<br>Detsamma skall gälla, om någon<br>med uppsåt som nyss sagts söker<br>åstadkomma sådan skada. Har han<br>innan skadan inträtt frivilligt<br>avstått från att fullfölja gärningen,<br>skall han vara fri från ansvar.</p>
<p>Senaste lydelse 1962:700.</p>
<p>35</p>
<h3>Förteckning över remissinstanser <sup>Pr</sup>°P- 2000/01:133</h3>
<p>Bilaga 2</p>
<p>Remissyttrande har avgivits av Riksdagens Ombudsmän, Hovrätten för<br>Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket,<br>Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Brottsföre-<br>byggande rådet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet,<br>Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Kriminalvårds-<br>styrelsen, Finansinspektionen, Justitiekanslem, Institutet mot mutor,<br>Svenska bankföreningen, Finansbolagens förening, Försäkringsförbundet<br>och Svenska fondhandlareföreningen.</p>
<h3>36</h3>
<h2>Andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen <sup>Pr</sup>°P- 2000/01:133</h2>
<p>Bilaga 3</p>
<p>Andra tilläggsprotokollet</p>
<p>RÅDETS AKT</p>
<p>av den 19 juni 1997</p>
<p>om utarbetande av andra protokollet till konventionen om skydd av</p>
<p>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen</p>
<p>97/C 221/02</p>
<p>EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA AKT</p>
<p>med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K</p>
<p>3.2 c i detta, och</p>
<p>med beaktande av följande:</p>
<p>Vid förverkligandet av unionens mål betraktar medlemsstaterna kampen<br>mot brottslighet, som skadar Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen som en fråga av gemensamt intresse, som ingår i det samarbete<br>som inrättas med stöd av avdelning VI i fördraget.</p>
<p>Rådet utarbetade genom sin akt den 26 juli 1995<sup>1</sup>, som en första åtgärd,<br>konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen, vilken särskilt avser kampen mot bedrägerier som skadar dessa<br>intressen.</p>
<p>Genom sin akt av den 27 september 1996<sup>2</sup> utarbetade rådet, som en andra<br>etapp, ett protokoll till konventionen som särskilt har till syfte att<br>bekämpa sådan korruption i vilken nationella tjänstemän och<br>gemenskapstjänstemän är inblandade och som skadar eller kan skada<br>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.</p>
<p>Konventionen behöver kompletteras med ett andra protokoll, som särskilt<br>avser juridiska personers ansvar, förverkande, penningtvätt och<br>samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen för att skydda<br>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och för att skydda<br>personuppgifter i samband härmed.</p>
<p>RÅDET</p>
<p>FASTSTÄLLER att det andra protokollet, vars text återfinns i bilagan<br>och som denna dag har undertecknats av företrädarna för regeringarna i<br>unionens medlemsstater, härmed har utarbetats,</p>
<p>' EGT nr C 316, 27.11.1995, s. 48.</p>
<p><sup>2</sup> EGT nr C 313, 23.10.1996, s. 1.</p>
<p>37</p>
<p>REKOMMENDERAR att medlemsstaterna antar protokollet i enlighet Prop. 2000/01:133<br>med deras respektive konstitutionella bestämmelser. Bilaga 3</p>
<table border="1">
<tr><td>
<p>Utfärdad i Luxemburg den 19 juni 1997.</p></td><td>
<p>På rådets vägnar</p>
<p>M. DE BOER<br>Ordförande</p></td></tr>
</table>
<p>38</p>
<p>BILAGA</p>
<p>ANDRA PROTOKOLLET,</p>
<p>som utarbetats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om<br>Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen</p>
<p>DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till detta protokoll,<br>medlemsstater i Europeiska unionen,</p>
<p>SOM HÄNVISAR TILL Europeiska unionens råds akt av den</p>
<p>SOM ÖNSKAR uppnå att deras strafflagstiftning på ett effektivt sätt<br>bidrar till att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,</p>
<p>SOM INSER vikten av konventionen om skydd av Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen av den 26 juli 1995 för att bekämpa<br>bedrägerier som skadar gemenskapens inkomster och utgifter,</p>
<p>SOM INSER vikten av protokollet av den 27 september 1996 till nämnda<br>konvention i kampen mot korruption som skadar eller kan skada<br>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,</p>
<p>SOM ÄR MEDVETNA OM att Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen kan skadas eller hotas av gärningar som begås på juridiska<br>personers vägnar och gärningar som innebär penningtvätt,</p>
<p>SOM ÄR ÖVERTYGADE om att det är nödvändigt att vid behov<br>anpassa den nationella lagstiftningen i den mån den inte ger möjlighet att<br>ställa juridiska personer till ansvar vid fall av bedrägeri eller aktiv<br>korruption och penningtvätt som begås till fördel för dem och som skadar<br>eller kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella intressen,</p>
<p>SOM ÄR ÖVERTYGADE om att nationell lagstiftning kan behöva<br>anpassas för att straffbelägga penningtvätt av vinning av bedrägeri eller<br>korruption som skadar eller kan skada Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen och göra det möjligt att förverka vinning av sådant<br>bedrägeri och sådan korruption,</p>
<p>SOM ÄR ÖVERTYGADE om att det är nödvändigt att vid behov<br>anpassa den nationella lagstiftningen för att förhindra att någon vägras<br>inbördes rättshjälp endast därför att de förseelser som omfattas av detta<br>protokoll gäller eller anses vara skatte- eller tullförseelser,</p>
<p>SOM NOTERAR att samarbetet mellan medlemsstaterna redan omfattas<br>av konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen av den 26 juli 1995, men att det föreligger behov av att se till<br>att medlemsstaterna och kommissionen, utan att det påverkar<br>förpliktelserna enligt gemenskapslagstiftningen, samarbetar för att<br>säkerställa effektiva åtgärder mot bedrägeri, aktiv och passiv korruption<br></p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>39</p>
<p>och därmed sammanhängande penningtvätt som skadar eller kan skada Prop. 2000/01:133<br>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, inklusive utbyte av Bilaga 3<br>information mellan medlemsstaterna och kommissionen,</p>
<p>SOM BEAKTAR att det för att uppmuntra och underlätta utbytet av<br>information är nödvändigt att säkerställa ett lämpligt dataskydd,</p>
<p>SOM BEAKTAR att utbyte av information inte bör hindra pågående<br>undersökningar och att det därför är nödvändigt att se till att<br>förundersökningssekretessen skyddas,</p>
<p>SOM BEAKTAR att lämpliga bestämmelser måste fastställas om<br>behörighet för Europeiska gemenskapernas domstol,</p>
<p>SOM SLUTLIGEN BEAKTAR att relevanta bestämmelser i<br>konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen av den 26 juli 1995 bör göras tillämpliga på vissa gärningar<br>som omfattas av detta protokoll,</p>
<p>HAR ENATS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER.</p>
<p>Artikel 1</p>
<p>Definitioner</p>
<p>I detta protokoll avses med</p>
<p>a) konventionen: den konvention som utarbetats på grundval av artikel<br>K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen av den 26 juli 1995<sup>1</sup>,</p>
<p>b) bedrägeri', sådana gärningar som avses i artikel 1 i konventionen,</p>
<p>c) - passiv korruption', sådana gärningar som avses i artikel 2 i</p>
<p>protokollet av den 27 september 1996 som utarbetats på grundval<br>av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen till<br>konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen<sup>2</sup>,</p>
<p>- aktiv korruption', sådana gärningar som avses i artikel 3 i samma<br>protokoll,</p>
<p>d) juridisk person', varje enhet som har denna ställning enligt tillämplig<br>nationell lagstiftning, med undantag av stater eller andra offentliga<br>organ vid utövandet av de befogenheter som de har i egenskap av<br>statsmakter samt internationella offentliga organisationer,</p>
<p><sup>1</sup> EGT nr C 316, 27.11.1995, s.49.</p>
<p><sup>2</sup> EGT nr C 313, 23.10.1996, s. 2.</p>
<p>40</p>
<p>e) penningtvätt, en gärning enligt definitionen i den tredje Prop. 2000/01:133<br>strecksatsen i artikel 1 i rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni Bilaga 3<br>1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet<br>används för tvättning av pengar<sup>3</sup> som rör vinning av bedrägeri,<br>åtminstone i allvarliga fall, samt vinning av aktiv och passiv<br>korruption.</p>
<p>Artikel 2</p>
<p>Penningtvätt</p>
<p>Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att<br>penningtvätt skall vara en straffbar gäming.</p>
<p>Artikel 3</p>
<p>Juridiska personers ansvar</p>
<p>1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att<br>säkerställa att juridiska personer kan ställas till ansvar för bedrägeri,<br>aktiv korruption och penningtvätt som till deras förmån begås av varje<br>person som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska<br>personens organisation och har en ledande ställning inom den juridiska<br>personens organisation grundad på</p>
<p>- befogenhet att företräda den juridiska personen, eller</p>
<p>- befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar, eller</p>
<p>- befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen,</p>
<p>samt för medhjälp eller anstiftan till sådant bedrägeri, aktiv korruption<br>eller penningtvätt eller försök till sådant bedrägeri.</p>
<p>2. Utom i de fall som redan avses i punkt 1 skall varje medlemsstat vidta<br>de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att en juridisk person<br>kan ställas till ansvar när brister i övervakning eller kontroll som skall<br>utföras av en sådan person som avses i punkt 1 har gjort det möjligt för<br>en person, som är underställd den juridiska personen, att begå bedrägeri<br>eller aktiv korruption eller penningtvätt till förmån för den juridiska<br>personen.</p>
<p>3. Den juridiska personens ansvar enligt punkterna 1 och 2 utesluter inte<br>lagföring av fysiska personer som är gärningsmän, anstiftare eller<br>medhjälpare till bedrägeri, aktiv korruption eller penningtvätt.</p>
<p><sup>3</sup> EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77.</p>
<p>41</p>
<p>Artikel 4</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>Påföljder för juridiska personer</p>
<p>1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att<br>säkerställa att en juridisk person som har fällts till ansvar i enlighet med<br>artikel 3.1 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och avskräckande<br>påföljder, som skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och<br>som kan innefatta andra påföljder, såsom</p>
<p>a) fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd,</p>
<p>b) tillfälligt eller permanent näringsförbud,</p>
<p>c) rättslig övervakning,</p>
<p>d) rättsligt beslut om upplösning av verksamheten.</p>
<p>2. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att<br>säkerställa att en juridisk person som har fällts till ansvar i enlighet med<br>artikel 3.2 kan bli föremål för effektiva, väl avvägda och avskräckande<br>påföljder eller åtgärder.</p>
<p>Artikel 5</p>
<p>Förverkande</p>
<p>Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att<br>kunna beslagta och, utan att det påverkar rättigheterna för tredje man i<br>god tro, förklara förverkat eller avlägsna hjälpmedel för och vinningen av<br>bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt, eller av<br>egendom till samma värde som sådan vinning. Alla hjälpmedel, all<br>vinning eller annan egendom som beslagtagits eller förverkats skall av<br>medlemsstaten hanteras enligt dess nationella lagstiftning.</p>
<p>Artikel 6</p>
<p>Skatte- och tullförseelser</p>
<p>En medlemsstat får inte vägra att ge inbördes rättshjälp vid bedrägeri,<br>aktiv och passiv korruption och penningtvätt enbart av det skälet att det<br>gäller eller anses vara en skatte- eller tullförseelse.</p>
<p>Artikel 7</p>
<p>Samarbete med Europeiska gemenskapernas kommission</p>
<p>1. Medlemsstaterna och kommissionen skall samarbeta med varandra i<br>kampen mot bedrägeri, aktiv och passiv korruption och penningtvätt.</p>
<p>42</p>
<p>Kommissionen skall i detta syfte lämna sådan teknisk och operativ hjälp Prop. 2000/01:133<br>som de behöriga nationella myndigheterna kan behöva för att underlätta Bilaga 3<br>samordningen av sina undersökningar.</p>
<p>2. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna far utbyta information<br>med kommissionen i syfte att underlätta fastställande av fakta och att<br>säkerställa effektiva rättsliga åtgärder mot bedrägeri, aktiv och passiv<br>korruption och penningtvätt. Kommissionen och de behöriga nationella<br>myndigheterna skall i varje enskilt fall beakta kraven på<br>förundersökningssekretess och dataskydd. I detta syfte far en<br>medlemsstat, när den lämnar information till kommissionen, fastställa<br>särskilda villkor för hur uppgifterna skall användas av kommissionen<br>eller av en annan medlemsstat som uppgifterna kan lämnas till.</p>
<p>Artikel 8</p>
<p>Kommissionens ansvar för dataskydd</p>
<p>Kommissionen skall, i samband med utbyte av information enligt artikel</p>
<p>7.2, säkerställa att den vid behandling av personuppgifter iakttar en<br>skyddsnivå som motsvarar den skyddsnivå som fastställs i<br>Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober<br>1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av<br>personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter<sup>1</sup>.</p>
<p>Artikel 9</p>
<p>Offentliggörande av regler for dataskydd</p>
<p>De regler som har antagits om skyldigheterna enligt artikel 8 skall<br>offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.</p>
<p>Artikel 10</p>
<p>Överföring av uppgifter till andra medlemsstater och tredje länder</p>
<p>1. Om inte annat följer av sådana villkor som det hänvisas till i artikel</p>
<p>7.2, far kommissionen överlämna personuppgifter som den har erhållit<br>från en medlemsstat under fullgörandet av sina uppgifter enligt artikel 7<br>till varje annan medlemsstat. Kommissionen skall underrätta den<br>medlemsstat som har tillhandahållit informationen om sin avsikt att göra<br>en sådan överföring.</p>
<p>2. Kommissionen får, under samma betingelser, till vaije tredje land<br>överlämna personuppgifter som den under fullgörandet av sina uppgifter<br>enligt artikel 7 har erhållit från en medlemsstat, under förutsättning att<br>denna medlemsstat har gett sitt tillstånd till ett sådant överlämnande.</p>
<p>EGT nr L 281, 23.11.1995, s. 31.</p>
<p>43</p>
<p>Artikel 11</p>
<p>Tillsynsmyndighet</p>
<p>Varje myndighet som utses eller inrättas i syfte att utföra uppdraget att<br>självständigt övervaka skyddet av personuppgifter som kommissionen<br>innehar i enlighet med de arbetsuppgifter den har enligt Fördraget om<br>upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall vara behörig att utöva<br>detta uppdrag också när det gäller personuppgifter som kommissionen<br>innehar i kraft av detta protokoll.</p>
<p>Artikel 12</p>
<p>Samband med konventionen</p>
<p>1. Bestämmelserna i artiklarna 3, 5 och 6 i konventionen skall tillämpas<br>även på sådana gärningar som avses i artikel 2 i detta protokoll.</p>
<p>2. Följande bestämmelser i konventionen skall tillämpas även på detta<br>protokoll:</p>
<p>- Artikel 4, varvid förklaringar enligt artikel 4.2 i konventionen skall<br>gälla även för detta protokoll om inget annat har uppgivits vid den<br>anmälan som avses i artikel 16.2 i detta protokoll.</p>
<p>- Artikel 7, varvid principen ne bis in idem skall gälla även för juridiska<br>personer och - om inget annat har uppgivits vid den anmälan som<br>avses i artikel 16.2 i detta protokoll - förklaringar enligt artikel 7.2 i<br>konventionen skall gälla även för detta protokoll.</p>
<p>- Artikel 9.</p>
<p>- Artikel 10.</p>
<p>Artikel 13</p>
<p>Domstolen</p>
<p>1. Alla tvister mellan medlemsstater om tolkningen eller tillämpningen<br>av detta protokoll skall först behandlas i rådet, enligt det förfarande som<br>föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i avsikt att<br>nå en lösning.</p>
<p>Om ingen lösning har uppnåtts inom sex månader kan någon av partema<br>i tvisten överlämna frågan till domstolen.</p>
<p>2. Alla tvister mellan en eller flera medlemsstater och kommissionen om<br>tillämpningen av artikel 2 jämförd med artikel 1 e och artiklarna 7, 8, 10<br>och 12.2 fjärde strecksatsen i detta protokoll, som inte har kunnat lösas<br>genom förhandling, kan hänskjutas till domstolen efter utgången av en</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>44</p>
<p>sexmånadersperiod, räknat från den dag då en av parterna underrättat den Prop. 2000/01:133<br>andra parten om att det förelåg en tvist. Bilaga 3</p>
<p>3. Protokollet av den 29 november 1996, som utarbetats på grundval av<br>artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om förhandsavgörande av<br>Europeiska gemenskapernas domstol angående tolkningen av<br>konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen<sup>1</sup> skall tillämpas på det här protokollet, varvid gäller att en<br>förklaring som gjorts av en medlemsstat enligt artikel 2 i det protokollet<br>också skall gälla beträffande det här protokollet, om inte medlemsstaten i<br>fråga avger förklaring om annat vid den anmälan som avses i artikel 16.2<br>i det här protokollet.</p>
<p>Artikel 14</p>
<p>Utomobligatoriskt ansvar</p>
<p>För tillämpningen av detta protokoll regleras gemenskapens<br>utomobligatoriska ansvar av artikel 215 andra stycket i Fördraget om<br>upprättandet av Europeiska gemenskapen. Artikel 178 i samma fördrag<br>är tillämplig.</p>
<p>Artikel 15</p>
<p>Rättslig kontroll</p>
<p>1. Domstolen skall ha behörighet i fall där en fysisk eller juridisk person<br>väcker talan mot ett beslut som kommissionen meddelat den personen<br>eller som berör personen direkt och enskilt, samt talan avser överträdelse<br>av artikel 8, någon annan regel som antagits i enlighet med den artikeln<br>eller maktmissbruk.</p>
<p>2. Artiklarna 168a.l, 168a.2, 173 femte stycket, 174 första stycket, 176<br>första och andra stycket, 185 och 186 i Fördraget om upprättandet av<br>Europeiska gemenskapen samt stadgan för Europeiska gemenskapens<br>domstol skall gälla i tillämpliga delar.</p>
<p>Artikel 16</p>
<p>Ikraftträdande</p>
<p>1. Detta protokoll skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras<br>respektive konstitutionella bestämmelser.</p>
<p>2. Medlemsstaterna skall till generalsekreteraren för Europeiska unionens<br>råd anmäla att de har avslutat de förfaranden som krävs enligt deras<br>respektive konstitutionella bestämmelser för att detta protokoll skall<br>kunna antas.</p>
<p>EGT nr C 151,20.5.1997, s. 1.</p>
<p>45</p>
<p>3. Detta protokoll träder i kraft nittio dagar efter det att den anmälan som Prop. 2000/01:133<br>avses i punkt 2 gjorts av den stat som, såsom medlem i Europeiska Bilaga 3<br>unionen dagen för rådets antagande av den akt som utarbetar protokollet,</p>
<p>är den sista som fullgör denna formalitet. Om konventionen inte har trätt<br>i kraft vid den tidpunkten träder protokollet i kraft samtidigt med<br>konventionen.</p>
<p>4. Tillämpningen av artikel 7.2 skall emellertid skjutas upp om, och så<br>länge som, vederbörande institution inom Europeiska gemenskaperna<br>inte har fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 9 att offentliggöra<br>reglerna för dataskydd eller villkoren i artikel 11 gällande<br>tillsynsmyndighet inte uppfyllts.</p>
<p>Artikel 17</p>
<p>Anslutning av nya medlemsstater</p>
<p>1. Detta protokoll står öppet för anslutning av varje stat som blir medlem</p>
<p>i Europeiska unionen.</p>
<p>2. Texten till detta protokoll, avfattad på den anslutande statens språk och<br>utarbetad av Europeiska unionens råd, skall vara giltig.</p>
<p>3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.</p>
<p>4. För varje stat som ansluter sig till protokollet träder detta i kraft nittio<br>dagar efter det att den staten har deponerat sitt anslutningsinstrument<br>eller, om det ännu inte trätt i kraft när perioden om nittio dagar löpt ut,<br>samma dag som detta protokoll träder i kraft.</p>
<p>Artikel 18</p>
<p>Reservationer</p>
<p>1. En medlemsstat kan förklara att penningtvätt av vinning av aktiv och<br>passiv korruption endast skall vara straffbelagt vid allvarliga fall av aktiv<br>och passiv korruption. Varje medlemsstat som gör en sådan begränsning<br>skall underrätta depositarien härom och ge uppgifter om begränsningens<br>räckvidd i samband med anmälan enligt artikel 16.2. En sådan<br>begränsning skall gälla för en period av fem år räknat från anmälan.<br>Begränsningen kan förnyas för ytterligare en period på fem år.</p>
<p>2. Republiken Österrike får, när den gör anmälan enligt artikel 16.2,<br>förklara att den inte är bunden av artiklarna 3 och 4. En sådan förklaring<br>skall upphöra att gälla fem år räknat från den dag då akten om att<br>utarbeta detta protokoll antas.</p>
<p>3. Inga andra reservationer skall vara tillåtna med undantag av dem som<br>avses i artikel 12.2 första och andra strecksatserna.</p>
<p>Artikel 19</p>
<p>Depositarie</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall vara depositarie<br>för detta protokoll.</p>
<p>2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning<br>offentliggöra antaganden och anslutningar, förklaringar och reservationer<br>liksom alla övriga underrättelser som rör detta protokoll.</p>
<h3>47</h3>
<h2>B edrägerikonventionen <sup>Pro</sup>P- 2000/01:133</h2>
<p>Bilaga 4</p>
<p>RÅDETS AKT</p>
<p>av den 26 juli 1995</p>
<h4>om utarbetandet av konventionen om skydd av Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen</h4>
<p>(95/C 316/03)</p>
<p>EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA AKT</p>
<p>med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel<br>K.3.2c i detta, och</p>
<p>med beaktande av följande:</p>
<p>För att förverkliga unionens mål betraktar medlemsstaterna kampen mot<br>bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen, som en fråga av gemensamt intresse som ingår i det samarbete<br>som inrättats med stöd av avdelning VI i fördraget.</p>
<p>För att med full kraft bekämpa sådant bedrägeri är det nödvändigt att<br>träffa en första överenskommelse som snarast skall kompletteras med en<br>annan juridisk akt i syfte att förstärka det straffrättsliga skyddet för<br>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.</p>
<p>RÅDET</p>
<p>BESLUTAR att upprätta den konvention vars text återfinns i bilagan och<br>som denna dag har undertecknats av företrädare för regeringarna i<br>unionens medlemsstater,</p>
<p>REKOMMENDERAR att konventionen antas av medlemsstaterna i<br>enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.</p>
<p>Utfärdad i Bryssel den 26 juli 1995.</p>
<p>På rådets vägnar</p>
<p>J. A. BELLOCH JULBE</p>
<p>Ordförande</p>
<p>48</p>
<p>BILAGA</p>
<p>KONVENTION</p>
<p>som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska<br>unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen</p>
<p>DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna<br>konvention, Europeiska unionens medlemsstater,</p>
<p>SOM HÄNVISAR till Europeiska unionens råds akt av den 29 juli 1995,</p>
<p>SOM ÖNSKAR säkerställa att deras straffrättsliga bestämmelser på<br>effektivt sätt bidrar till att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella<br>intressen,</p>
<p>SOM UPPMÄRKSAMMAR att bedrägerier som riktar sig mot<br>gemenskapernas inkomster och utgifter i många fall inte är begränsade<br>till ett enda land och att de ofta genomförs i form av organiserad<br>brottslighet,</p>
<p>SOM ÄR ÖVERTYGADE om att skyddet för Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen skall vara sådant att alla bedrägliga<br>förfaranden som riktar sig mot dessa intressen blir föremål for<br>straffrättslig lagföring och att det krävs att en gemensam definition infors<br>i detta syfte,</p>
<p>SOM ÄR ÖVERTYGADE om behovet av att belägga sådana<br>förfaranden med effektiva, proportionella och avskräckande<br>straffrättsliga påföljder, utan att detta påverkar möjligheten att använda<br>andra påföljder när så är lämpligt liksom om behovet av att, åtminstone<br>när det är fråga om allvarliga fall, införa frihetsberövande påföljder som<br>kan medföra utlämning,</p>
<p>SOM INSER att företag spelar en viktig roll på de områden som<br>finansieras genom Europeiska gemenskapernas budget och att, under<br>vissa omständigheter, personer med befogenhet att fatta beslut i<br>företagen inte skall kunna undgå straffrättsligt ansvar,</p>
<p>SOM ÄR FAST BESLUTNA att tillsammans bekämpa bedrägeri som<br>riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen genom att<br>åta sig förpliktelser som rör jurisdiktion, utlämning och ömsesidigt<br>samarbete,</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>49</p>
<p>HAR ENATS OM FÖLJANDE.</p>
<p>Artikel 1</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>Allmänna bestämmelser</p>
<p>1. I denna konvention förstås med bedrägeri som riktar sig mot<br>Europeiska gemenskapernas finansiella intressen</p>
<p>a) i fråga om utgifter, varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig<br>underlåtenhet som är att hänföra till</p>
<p>- användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga<br>uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska<br>gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas<br>av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning otillbörligen<br>uppbärs eller innehålls,</p>
<p>- undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med<br>särskilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt,</p>
<p>- användning av sådana medel för andra syften än dem som medlen<br>ursprungligen har beviljats för,</p>
<p>b) i fråga om inkomster, varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig<br>underlåtenhet som är att hänföra till</p>
<p>- användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga<br>uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska<br>gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas<br>av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning minskas på ett<br>olagligt sätt,</p>
<p>- undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med<br>särskilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt,</p>
<p>- missbruk av en förmån som lagligen erhållits, om gärningen har samma<br>effekt.</p>
<p>2. Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat vidta<br>nödvändiga och lämpliga åtgärder för att överföra bestämmelserna i<br>punkt 1 till den nationella straffrätten så att de förfaranden som avses där<br>beläggs med straff.</p>
<p>3. Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat också vidta<br>nödvändiga åtgärder för att uppsåtligt upprättande eller uppsåtligt<br>tillhandahållande av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller<br>dokument som har den effekt som anges i punkt 1, beläggs med straff om<br>gärningarna inte redan är straffbelagda, antingen som<br>gämingsmannaskap eller som medhjälp, anstiftan eller försök till<br>bedrägeri enligt definitionen i punkt 1.</p>
<p>50</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>4. Bedömningen av om en handling eller underlåtenhet enligt punkterna Bilaga 4</p>
<p>1 och 3 varit uppsåtlig får göras mot bakgrund av yttre faktiska<br>omständigheter.</p>
<p>Artikel 2</p>
<p>Straffrättsliga påföljder</p>
<p>1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att<br>sådana förfaranden som avses i artikel 1, liksom medhjälp, anstiftan eller<br>försök till de gärningar som avses i artikel 1.1, beläggs med effektiva,<br>proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland,<br>åtminstone i allvarliga fall, frihetsberövande påföljder som kan medföra<br>utlämning, varvid det står klart att med allvarliga fel menas de<br>bedrägerier som rör minst det minimibelopp som varje medlemsstat<br>fastställt. Detta minimibelopp far inte överstiga 50 000 ecu.</p>
<p>2. När det är fråga om mindre allvarliga bedrägerier som avser värden<br>understigande 4 000 ecu och när det inte föreligger några försvårande<br>omständigheter enligt statens lagstiftning kan en medlemsstat dock<br>föreskriva andra påföljder än de som anges i punkt 1.</p>
<p>3. Europeiska unionens råd kan enhälligt ändra den värdegräns som<br>anges i punkt 2.</p>
<p>Artikel 3</p>
<p>Straffrättsligt ansvar för företagsledare</p>
<p>Vaije medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare<br>eller andra personer med befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll<br>inom företaget skall kunna hållas straffrättsligt ansvariga enligt de<br>principer som anges i den nationella rätten, i fråga om bedrägerier som<br>riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och som<br>avses i artikel 1, om gärningen har begåtts för företagets räkning av en<br>person som är underställd dem.</p>
<p>Artikel 4</p>
<p>Jurisdiktion</p>
<p>1. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva<br>jurisdiktion över de gärningar som staten har belagt med straff i enlighet<br>med artiklarna 1 och 2.1, när</p>
<p>- bedrägeri, delaktighet i eller försök till bedrägeri mot Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen helt eller delvis begås inom dess<br>territorium liksom bedrägeri där vinningen uppkommer inom det<br>territoriet,</p>
<h3>51</h3>
<p>- en person inom dess territorium medvetet medverkar till eller anstiftar Prop. 2000/01:133</p>
<p>sådant bedrägeri inom en annan medlemsstats territorium, Bilaga 4</p>
<p>- gärningsmannen är medborgare i den berörda medlemsstaten varvid<br>dock den statens lagstiftning får ställa som villkor att gärningen är<br>belagd med straff i den stat där den begicks.</p>
<p>2. Varje medlemsstat får, i samband med anmälan enligt artikel 11.2,<br>förklara att den inte avser att tillämpa tredje strecksatsen i punkt 1 i<br>denna artikel.</p>
<p>Artikel 5</p>
<p>Utlämning och åtal</p>
<p>1. Varje medlemsstat som enligt sin nationella lagstiftning inte utlämnar<br>sina egna medborgare skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva<br>jurisdiktion i fråga om gärningar som staten har belagt med straff i<br>enlighet med artiklarna 1 och 2.1 och som begåtts av dess egna<br>medborgare utanför dess territorium.</p>
<p>2. När en medborgare i en medlemsstat anklagas för att i en annan<br>medlemsstat ha begått en straffbar gäming som beskrivs i artiklarna 1<br>och 2.1, och medlemsstaten inte utlämnar denna person till den andra<br>medlemsstaten enbart på grund av dennes medborgarskap, skall den<br>överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för åtal, om det finns<br>anledning till detta. För att göra lagföring möjlig skall akter,<br>upplysningar och föremål som rör gärningen överlämnas i enlighet med<br>bestämmelserna i artikel 6 i den europeiska konventionen om utlämning.<br>Den ansökande medlemsstaten skall underrättas om vilka rättsliga<br>åtgärder som har vidtagits och resultatet av dessa.</p>
<p>3. I fråga om bedrägeri som har riktat sig mot Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen får en medlemsstat inte vägra<br>utlämning enbart på den grunden att det rör sig om skattebrott eller brott<br>mot tullbestämmelser.</p>
<p>4. Vad som avses med "medlemsstats egna medborgare" skall i denna<br>artikel tolkas i enlighet med varje förklaring som den staten har lämnat<br>enligt artikel 6.1 b och c i den europeiska konventionen om utlämning.</p>
<p>Artikel 6</p>
<p>Samarbete</p>
<p>1. Om ett bedrägeri enligt definitionen i artikel 1 är belagt med straff och<br>rör minst två medlemsstater, skall dessa stater samarbeta effektivt vid<br>förundersökning, lagföring och straffverkställighet, t.ex. genom inbördes<br>rättshjälp, utlämning, överförande av lagföring eller verkställighet av<br>domar som har meddelats i en annan medlemsstat.</p>
<p>52</p>
<p>2. När fler än en medlemsstat har jurisdiktion och har möjlighet att väcka Prop. 2000/01:133<br>åtal för samma gäming, skall de berörda medlemsstaterna samarbeta för Bilaga 4<br>att avgöra vem av dem som skall lagföra gärningsmannen eller<br>gärningsmännen så att lagföringen, där det är möjligt, kan ske i en och<br>samma medlemsstat.</p>
<p>Artikel 7</p>
<p>Ne bis in idem</p>
<p>1. Medlemsstaterna skall i sin nationella straffrättsliga lagstiftning<br>tillämpa principen att en person som slutligt dömts i en medlemsstat inte<br>far lagföras för samma gäming i en annan medlemsstat ("ne bis in<br>idem"), om påföljden - vid fällande dom - har verkställts, håller på att<br>verkställas eller inte längre kan verkställas enligt det dömande landets<br>lag.</p>
<p>2. Varje medlemsstat far, i samband med anmälan enligt artikel 11.2,<br>förklara att den inte skall vara bunden av punkt 1 i denna artikel i ett eller<br>flera av följande fall:</p>
<p>a) om den gäming som har legat till grund för den dom som har<br>meddelats i en annan stat begåtts inom medlemsstatens territorium,<br>helt eller delvis; i det senare fallet skall detta undantag inte gälla om<br>gärningen delvis har begåtts inom den medlemsstats territorium där<br>domen har meddelats,</p>
<p>b) om den gäming som har legat till grund för den dom som har<br>meddelats i en annan stat har riktats mot den medlemsstatens<br>säkerhet eller andra för den staten lika viktiga intressen,</p>
<p>c) om den gäming som har legat till grund för den dom som har<br>meddelats i en annan stat har begåtts av en offentlig tjänsteman i<br>medlemsstaten i fråga i strid med dennes tjänsteåligganden.</p>
<p>3. De undantag som gjorts till föremål för en förklaring enligt punkt 2<br>skall inte vara tillämpliga, om den berörda medlemsstaten på grund av<br>samma gäming har begärt att en annan medlemsstat skall lagföra<br>personen i fråga eller har beviljat utlämning av denne.</p>
<p>4. Tillämpliga bilaterala eller multilaterala överenskommelser som har<br>ingåtts mellan medlemsstater och därtill hörande förklaringar påverkas<br>inte av denna artikel.</p>
<p>Artikel 8</p>
<p>Domstolen</p>
<p>1. Alla tvister mellan medlemsstater om tolkningen eller tillämpningen<br>av denna konvention skall först behandlas i rådet, enligt det förfarande</p>
<p>53</p>
<p>som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i Prop. 2000/01:133<br>avsikt att uppnå en lösning. Bilaga 4</p>
<p>Om ingen lösning har uppnåtts inom sex månader kan en av parterna i<br>tvisten överlämna frågan till Europeiska gemenskapernas domstol.</p>
<p>2. Alla tvister mellan en eller flera medlemsstater och Europeiska<br>gemenskapernas kommission om tillämpningen av artiklarna 1 och 10<br>denna konvention som inte kunnat lösas genom förhandling kan<br>hänskjutas till domstolen.</p>
<p>Artikel 9</p>
<p>Nationella föreskrifter</p>
<p>Bestämmelserna i denna konvention hindrar inte medlemsstaterna från<br>att besluta om nationella föreskrifter som går utöver de skyldigheter som<br>följer av denna konvention.</p>
<p>Artikel 10</p>
<p>Överlämnande av information</p>
<p>1. Medlemsstaterna skall till Europeiska gemenskapernas kommission<br>överlämna texterna till den nationella lagstiftning som genomför de<br>skyldigheter som följer av bestämmelserna i denna konvention.</p>
<p>2. För tillämpningen av denna konvention skall de höga fördragsslutande<br>partema i Europeiska unionens råd fastställa vilka uppgifter som skall<br>överlämnas eller utväxlas mellan medlemsstaterna, eller mellan dem och<br>kommissionen samt hur detta skall ske.</p>
<p>Artikel 11</p>
<p>Ikraftträdande</p>
<p>1. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras<br>konstitutionella bestämmelser.</p>
<p>2. Medlemsstaterna skall till generalsekreteraren för Europeiska unionens<br>råd anmäla att de har genomfört de förfaranden som deras<br>konstitutionella bestämmelser kräver för att denna konvention skall<br>kunna antas.</p>
<p>3. Denna konvention träder i kraft nittio dagar efter det att den sista<br>medlemsstaten har gjort en sådan anmälan som avses i punkt 2.</p>
<p>54</p>
<p>Artikel 12</p>
<p>Anslutning</p>
<p>1. Denna konvention står öppen för anslutning för varje stat som blir<br>medlem i Europeiska unionen.</p>
<p>2. Texten till denna konvention, avfattad på den anslutande statens språk<br>och utarbetad av Europeiska unionens råd, skall vara giltig.</p>
<p>3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.</p>
<p>4. För en stat som ansluter sig till konventionen träder denna i kraft nittio<br>dagar efter depositionen av anslutningsinstrumentet, eller, om den ännu<br>inte har trätt i kraft då denna period löper ut, den dag då konventionen<br>träder i kraft.</p>
<p>Artikel 13</p>
<p>Depositarien</p>
<p>1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd är depositarie för<br>denna konvention.</p>
<p>2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning<br>offentliggöra antaganden och anslutningar, förklaringar och reservationer<br>liksom alla andra anmälningar som rör denna konvention.</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 4</p>
<h3>55</h3>
<h2>Penningtvättdirektivet <sup>Pr</sup>°P-<sup>2P00/01:133</sup></h2>
<p>RÅDETS DIREKTIV</p>
<p>av den 10 juni 1991</p>
<p>om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används<br>för tvättning av pengar</p>
<p>(91/308/EEG)</p>
<p>EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA</p>
<p>DIREKTIV</p>
<p>med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska<br>gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och tredje meningarna och<br>artikel 100a i detta,</p>
<p>med beaktande av kommissionens förslag<sup>1</sup>,</p>
<p>i samarbete med Europaparlamentet<sup>2</sup>,</p>
<p>med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande<sup>3</sup>, och</p>
<p>med beaktande av följande:</p>
<p>När kreditinstitut och finansiella institut utnyttjas för tvättning av sådana<br>tillgångar som erhållits genom brottslig verksamhet (i fortsättningen<br>kallat tvättning av pengar), kan detta allvarligt äventyra sundheten och<br>stabiliteten i det ifrågavarande institutet och minska allmänhetens<br>förtroende för hela det finansiella systemet.</p>
<p>Om gemenskapen inte ingriper mot tvättning av pengar, kan detta leda<br>till att medlemsstaterna för att skydda sina finansiella system vidtar<br>åtgärder som inte är förenliga med fullbordandet av den inre marknaden.<br>Om inte vissa åtgärder för samordning på gemenskapsnivå vidtas, kan de<br>som tvättar pengar, för att underlätta sin brottsliga verksamhet komma att<br>försöka dra nytta av den frihet för kapitalrörelser och den frihet att<br>tillhandahålla finansiella tjänster som hör till det integrerade finansiella<br>området.</p>
<p>Tvättning av pengar har en tydlig inverkan på uppkomsten av<br>organiserad brottslighet i allmänhet och narkotikahandel i synnerhet. Det<br>finns en alltmer ökande insikt om att kampen mot tvättning av pengar är<br>ett av de mest verksamma sätten för att bekämpa denna typ av<br>brottslighet, som utgör en särskild samhällsfara i medlemsstaterna.</p>
<p>' EGT nr C 106,28.4.1990, s. 6 och EGT nr C 319, 19.12.1990, s. 9.</p>
<p><sup>2</sup> EGT nr C 324, 24.12.1990, s. 264 och EGT nr C 129, 20.5.1991.</p>
<p><sup>3</sup> EGT nr C 332, 31.12.1990, s. 86.</p>
<p>56</p>
<p>Tvättning av pengar måste bekämpas främst med straffrättsliga medel Prop. 2000/01:133<br>och inom ramen för internationellt samarbete mellan rättsvårdande organ, Bilaga 5<br>så som skett på narkotikaområdet genom Förenta nationernas konvention<br>mot olaglig handel med narkotika och psykotropa preparat, antagen den<br>19 december 1988 i Wien (i fortsättningen kallad Wienkonventionen)<br>och mer allmänt, med avseende på all brottslig verksamhet, genom<br>Europarådets konvention om tvättning, uppspårande, beslag och<br>förverkande av utbyte av brott, vilken öppnats för undertecknande den 8<br>november 1990 i Strasbourg.</p>
<p>Tvättning av pengar bör emellertid inte bekämpas endast med<br>straffrättsliga medel, eftersom det finansiella systemet kan spela en högst<br>verksam roll. Det skall här hänvisas till Europarådets rekommendation av<br>den 27 juni 1980 och till den principdeklaration som antagits i december<br>1988 i Basel av tiogruppens banktillsynsmyndigheter, vilka dokument<br>båda utgör betydande steg i riktning mot att förhindra användning av det<br>finansiella systemet för tvättning av pengar.</p>
<p>Tvättning av pengar genomförs vanligtvis i en internationell miljö, så att<br>pengarnas brottsliga ursprung kan döljas bättre. Åtgärder på enbart<br>nationell nivå, vidtagna utan hänsyn till internationell samordning och<br>samverkan, skulle få en mycket begränsad verkan.</p>
<p>Alla åtgärder som vidtas av gemenskapen inom detta område bör stå i<br>samklang med åtgärder som vidtas i andra internationella fora. Särskilt<br>bör det för varje gemenskapsåtgärd tas hänsyn till de rekommendationer<br>som antas av den finansiella aktionsgrupp mot tvättning av pengar, som<br>bildats vid Parismötet i juli 1989 mellan de sju mest utvecklade länderna.</p>
<p>Europaparlamentet har i flera resolutioner begärt att gemenskapen skall<br>anta ett globalt handlingsprogram för bekämpning av narkotikahandel,<br>vari skall ingå bestämmelser som hindrar tvättning av pengar.</p>
<p>I detta direktiv har definitionen av tvättning av pengar hämtats från den<br>som lagts fast i Wienkonventionen. Men eftersom tvättning av pengar<br>förekommer inte endast beträffande utbyte av brott som har anknytning<br>till narkotika, utan även beträffande utbyte av annan brottslig verksamhet<br>(som organiserad brottslighet och terrorism), bör medlemsstaterna i sin<br>lagstiftning utsträcka vad som skall gälla enligt detta direktiv till att<br>omfatta även utbyte av sådan verksamhet, i den utsträckning den är<br>ägnad att ge upphov till tvättning av pengar som motiverar sådana<br>påföljder.</p>
<p>Ett förbud i medlemsstaternas lagstiftning mot tvättning av pengar,<br>förenat med lämpliga åtgärder och påföljder, är en nödvändig<br>förutsättning för att bekämpa denna företeelse.</p>
<p>Det måste tillses att kreditinstitut och finansiella institut kräver att<br>kunderna identifierar sig då ett affärsförhållande inleds eller då<br>transaktioner över vissa gränsvärden sker, detta för att hindra dem som<br>tvättar pengar att utnyttja anonymiteten för sin brottsliga verksamhet.</p>
<p>57</p>
<p>Motsvarande regler måste så långt det är möjligt utsträckas till att gälla Prop. 2000/01:133<br>dem för vars räkning någon annan uppträder. Bilaga 5</p>
<p>Kreditinstitut och finansiella institut skall i minst fem år förvara kopior<br>av eller uppgifter från föreskrivna identifikationshandlingar samt på mot-<br>svarande sätt hålla uppgiftsunderlag och arkiv av dokument, eller kopior<br>därav, hänförliga till transaktioner, tillgängliga i domstolsförfaranden<br>enligt gällande nationell lag, att användas som bevisning i undersök-<br>ningar om tvättning av pengar.</p>
<p>För upprätthållande av sundhet och integritet hos det finansiella systemet<br>och som ett led i kampen mot tvättning av pengar måste det tillses att<br>kreditinstitut och finansiella institut med särskild uppmärksamhet<br>granskar alla transaktioner som, på grund av deras karaktär, bedöms med<br>särskilt stor sannolikhet kunna ha samband med tvättning av pengar.<br>Instituten bör därför ägna särskild uppmärksamhet åt transaktioner med<br>sådana tredje länder, vilka i fråga om tvättning av pengar inte tillämpar<br>normer, som är jämförbara med dem som införts av gemenskapen, eller<br>andra likvärdiga normer som lagts fast i internationella fora och som<br>antagits av gemenskapen.</p>
<p>För dessa ändamål får medlemsstaterna begära av kreditinstitut och<br>finansiella institut att de skriftligen dokumenterar resultatet av den<br>granskning de är skyldiga att utföra, och att de ser till att detta resultat<br>hålls tillgängligt för de myndigheter som har att svara för åtgärder med<br>ändamål att undanröja tvättning av pengar.</p>
<p>Uppgiften att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning<br>av pengar kan inte fullgöras av de myndigheter som har att bekämpa<br>företeelsen annat än i samarbete med kreditinstitut och finansiella institut<br>och deras tillsynsmyndigheter. I sådana fall måste banksekretessen<br>hävas. En obligatorisk ordning för rapportering av misstänkta transaktio-<br>ner, som innefattar garantier för att sådana uppgifter lämnas till de<br>nämnda myndigheterna utan att berörda kunder vamas, utgör det mest<br>effektiva medlet för att få till stånd ett sådant samarbete. Det behövs en<br>särskild skyddsregel för att kreditinstitut, finansiella institut och deras<br>anställda skall befrias från ansvar för överträdelse av sekretessregler.</p>
<p>Den information som myndigheterna tagit emot i enlighet med detta<br>direktiv bör få användas endast i samband med bekämpandet av tvättning<br>av pengar. Medlemsstaterna bör likväl få föreskriva att sådan information<br>får användas för andra ändamål.</p>
<p>De rutiner för intemkontroll och de utbildningsprogram som kreditinsti-<br>tuten och de finansiella instituten inför inom detta område utgör<br>kompletterande åtgärder, utan vilka övriga insatser enligt detta direktiv<br>skulle kunna bli verkningslösa.</p>
<p>Eftersom tvättning av pengar kan utföras inte bara genom kreditinstitut<br>och finansiella institut utan även genom andra yrkesgrupper och före-<br>tagskategorier, så måste medlemsstaterna utvidga, helt eller delvis,<br></p>
<p>58</p>
<p>bestämmelserna i detta direktiv till att omfatta dessa övriga yrkesgrupper Prop. 2000/01:133<br>och företag, vilkas verksamhet är särskilt ägnad att utnyttjas för tvättning Bilaga 5<br>av pengar.</p>
<p>Det är viktigt att medlemsstaterna särskilt sörjer för att samordnade<br>insatser sker inom gemenskapen, när det finns starka skäl att tro att<br>yrkesgrupper eller foretag, vilkas rörelsebetingelser harmoniserats på<br>gemenskapsnivå, utnyttjas for tvättning av pengar.</p>
<p>Effektiviteten av de insatser som görs för att undanröja tvättning av<br>pengar är beroende särskilt av en nära samordning av nationella åtgärder.<br>Detta slags samordning, som pågår i olika internationella organ, ställer<br>för gemenskapens del krav på samarbete mellan medlemsstaterna och<br>kommissionen i en kontaktkommitté.</p>
<p>Det ankommer på varje medlemsstat att anta de regler som behövs, och<br>att bestraffa överträdelser av sådana regler på lämpligt sätt, för att detta<br>direktiv skall kunna tillämpas fullt ut.</p>
<p>HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.</p>
<p>Artikel 1</p>
<p>I detta direktiv avses med</p>
<p>- kreditinstitut, ett kreditinstitut, så som definierats i artikel 1 första<br>strecksatsen i direktiv 77/780/EEG<sup>1</sup>, senast ändrat genom direktiv<br>89/646/EEG<sup>2</sup>, omfattande även inom gemenskapen belägna filialer, i<br>den betydelse som anges i samma artikels tredje strecksats, till<br>kreditinstitut med huvudkontor utanför gemenskapen,</p>
<p>-finansiellt institut: ett företag som inte är ett kreditinstitut men vars<br>huvudsakliga verksamhet består i att utföra en eller flera av de<br>verksamheter som anges i punkterna 2-12 och 14 i bilagan till direktiv<br>89/646/EEG, eller ett försäkringsbolag auktoriserat i enlighet med<br>direktiv 79/267/EEG<sup>3</sup>, senast ändrat genom direktiv 90/619/EEG<sup>4</sup>, om<br>företaget bedriver verksamheter som täcks av det direktivet; denna<br>definition omfattar även inom gemenskapen belägna filialer till<br>finansiella institut med huvudkontor utanför gemenskapen,</p>
<p>- tvättning av pengar: följande förfaranden när de sker uppsåtligt:</p>
<p>- Omvandling eller överföring av egendom i vetskap om att egendomen<br>härrör från brott eller från medverkan till brott och i syfte att<br>hemlighålla eller dölja egendomens olagliga ursprung, eller för att<br>hjälpa någon som är delaktig i sådan verksamhet att undandra sig de<br>rättsliga följderna av sitt handlande.</p>
<p><sup>1</sup> EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30.</p>
<p><sup>2</sup> EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1.</p>
<p><sup>3</sup> EGT nr L 63, 13.3.1979, s.l.</p>
<p><sup>4</sup> EGT nr L 330, 29.11.1990, s. 50.</p>
<p>59</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>- Hemlighållande eller döljande av en viss egendoms rätta beskaffenhet Bilaga 5<br>eller ursprung, av dess belägenhet, av förfogandet över den, av dess<br>förflyttning, av de rättigheter som är knutna till den, eller av<br>äganderätten till den, i vetskap om att egendomen härrör från brott<br>eller från medverkan till brott.</p>
<p>- Förvärv, innehav eller brukande av egendom i vetskap om, vid tiden<br>för mottagandet, att egendomen härrörde från brott eller från<br>medverkan till brott.</p>
<p>- Medverkan till, överenskommelse att utföra, försök och medhjälp till,<br>främjande och underlättande av, samt rådgivning för utförande av<br>någon av de gärningar som sägs i föregående strecksatser.</p>
<p>Vetskap, uppsåt och ändamål som utgör rekvisit för de ovannämnda<br>gärningarna, får härledas ur objektiva, faktiska omständigheter.</p>
<p>Tvättning av pengar skall betraktas som sådan även i fall då de gärningar,<br>som frambringat den egendom som skall tvättas, begåtts inom någon<br>annan medlemsstats eller ett tredje lands territorium.</p>
<p>- Med egendom avses tillgångar av varje slag, vare sig fysiska eller icke<br>fysiska, av fast eller lös natur, materiella eller immateriella, samt<br>juridiska dokument eller instrument som styrker rätten till eller<br>intresset i sådana tillgångar.</p>
<p>- Med brott avses brottsliga gärningar som angivits i artikel 3.1 a i<br>Wienkonventionen samt de övriga brottsliga gärningar, beträffande<br>vilka respektive medlemsstat föreskrivit att detta direktiv skall gälla.</p>
<p>- Med behöriga myndigheter avses de nationella myndigheter som i lag<br>eller annan författning givits behörighet att utöva tillsyn över<br>kreditinstitut eller finansiella institut.</p>
<p>Artikel 2</p>
<p>Medlemsstaterna skall se till att tvättning av pengar, enligt definitionen i<br>detta direktiv, är förbjuden.</p>
<p>Artikel 3</p>
<p>1. Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut<br>kräver av sina kunder att de styrker sin identitet när ett affärsförhållande<br>inleds, särskilt då ett sparkonto eller annat konto öppnas och då bank-<br>fackstjänster erbjuds.</p>
<p>2. Identifikationskravet skall tillämpas även vid transaktioner med andra<br>kunder än sådana som avses i punkt 1, då transaktionen gäller ett belopp<br>motsvarande 15 000 ecu eller mer, vare sig transaktionen genomförs på<br>en gång eller i flera led som verkar ha samband. Om summan inte är<br></p>
<p>60</p>
<p>känd då transaktionen utförs, skall det berörda institutet begära identifi- Prop. 2000/01:133<br>kation så snart det fått kännedom om summan och konstaterat att gräns- Bilaga 5<br>värdet uppnåtts.</p>
<p>3. Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 skall, i fråga om försäkring<br>som sådana försäkringsföretag som avses i direktiv 79/267/EEG har<br>meddelat inom ramen for verksamhet som omfattas av det direktivet,<br>identifikationskravet inte tillämpas vid sådana periodiska premiebetal-<br>ningar, eller premiebetalningar som skall ske visst år, som inte överstiger</p>
<p>1 000 ecu, inte heller vid engångspremiebetalningar som uppgår till högst</p>
<p>2 500 ecu. Om de periodiska premiebetalningama, eller premiebetalning-<br>ama som skall ske visst år, höjs så att de överstiger gränsvärdet 1 000<br>ecu, skall identifikation krävas.</p>
<p>4. Medlemsstaterna får föreskriva att identifikationskravet inte skall vara<br>obligatoriskt i fråga om pensionsförsäkring som grundar sig på ett<br>anställningskontrakt eller den försäkrades yrkesverksamhet, detta förut-<br>satt att försäkringsbrevet inte innehåller någon återköpsklausul och inte<br>får användas som säkerhet för lån.</p>
<p>5.1 de fall då det råder osäkerhet om huruvida sådana kunder, som avses<br>i föregående punkter, handlar för egen del, samt i de fall då det står klart<br>att de inte handlar för egen del, skall kreditinstituten och de finansiella<br>instituten vidta lämpliga åtgärder för att skaffa sig upplysningar om den<br>verkliga identiteten hos de personer, för vilkas räkning kunderna i fråga<br>handlar.</p>
<p>6. Kreditinstitut och finansiella institut skall genomföra sådan identifika-<br>tion även om transaktionsbeloppet är lägre än föreskrivet gränsvärde,<br>närhelst det föreligger misstanke om tvättning av pengar.</p>
<p>7. Kreditinstitut och finansiella institut skall inte vara skyldiga att<br>genomföra identifikation enligt denna artikel, om även kunden är ett<br>kreditinstitut eller ett finansiellt institut som omfattas av detta direktiv.</p>
<p>8. Medlemsstaterna får föreskriva att identifikationskravet, såvitt gäller<br>transaktioner som avses i punkterna 3 och 4, skall anses tillgodosett när<br>det har klarlagts att betalningen skall ske från ett konto som i enlighet<br>med föreskrifterna i punkt 1 öppnats i kundens namn hos ett kreditinstitut<br>som omfattas av detta direktiv.</p>
<p>Artikel 4</p>
<p>Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut för-<br>varar följande som bevismaterial i eventuella undersökningar om tvätt-<br>ning av pengar:</p>
<p>- När det gäller identifikation skall en kopia av eller uppgifter om den<br>bevisning som krävts behållas i minst fem år efter det att<br>affärsförhållandet med kunden har upphört.</p>
<h3>61</h3>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>- När det gäller transaktioner skall uppgiftsunderlag och arkiv, bestående Bilaga 5<br>av originaldokument eller sådana kopior som i enlighet med gällande<br>nationell lag får företes i domstolsförfaranden, behållas i minst fem år</p>
<p>efter det att transaktionerna utförts.</p>
<p>Artikel 5</p>
<p>Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut med<br>särskild uppmärksamhet granskar alla transaktioner som de, med hänsyn<br>till transaktionernas natur, bedömer med särskilt stor sannolikhet kunna<br>ha samband med tvättning av pengar.</p>
<p>Artikel 6</p>
<p>Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut samt<br>dessas styrelseledamöter och anställda samarbetar fullt ut med de<br>myndigheter, som har att bekämpa tvättning av pengar</p>
<p>- genom att självmant lämna dessa myndigheter upplysningar om alla<br>förhållanden som kan tyda på tvättning av pengar,</p>
<p>- genom att på begäran av dessa myndigheter förse dem, i enlighet med<br>vad som gäller enligt tillämplig lag, med alla uppgifter som behövs.</p>
<p>Uppgifter som avses i första stycket skall lämnas vidare till de myndig-<br>heter som har att bekämpa tvättning av pengar i den medlemsstat, inom<br>vars territorium det uppgiftslämnande institutet är beläget. Uppgifterna<br>skall normalt lämnas vidare av den person eller de personer som<br>kreditinstitutet eller det finansiella institutet utsett i enlighet med vad<br>som sägs i artikel 11.1.</p>
<p>Uppgifter som lämnas till myndigheterna i enlighet med bestämmelserna<br>i första stycket får användas endast i samband med bekämpandet av<br>tvättning av pengar. Medlemsstaterna får dock föreskriva att uppgifterna<br>far användas även för andra ändamål.</p>
<p>Artikel 7</p>
<p>Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut, till<br>dess de underrättat de myndigheter som avses i artikel 6, avstår från att<br>utföra sådana transaktioner som de vet har eller misstänker ha samband<br>med tvättning av pengar. Dessa myndigheter får, under de förutsättningar<br>som gäller enligt deras respektive nationella lagar, ge föreläggande om<br>att transaktionen inte skall utföras. I de fall då en sådan transaktion<br>misstänks föranleda tvättning av pengar och det inte är möjligt att på<br>angivet sätt underlåta att utföra transaktionen eller underlåtenheten är<br>ägnad att motverka försök att efterforska dem som gynnas av ett miss-<br>tänkt förfarande för tvättning av pengar, skall det berörda institutet i<br>efterhand omedelbart underrätta myndigheterna.</p>
<p>62</p>
<p>Artikel 8</p>
<p>Kreditinstitut och finansiella institut samt deras styrelseledamöter och<br>anställda får inte röja för kunden i fråga eller för någon tredje person att<br>upplysningar har lämnats till myndigheterna i enlighet med artiklarna 6<br>och 7, eller att en undersökning om tvättning av pengar genomförs.</p>
<p>Artikel 9</p>
<p>Om en anställd eller en styrelseledamot i ett kreditinstitut eller finansiellt<br>institut i god tro har röjt upplysningar, som avses i artiklarna 6 och 7, för<br>de myndigheter som har att bekämpa tvättning av pengar, skall detta inte<br>innebära överträdelse av någon sekretessregel som följer av ett avtal eller<br>av någon föreskrift i lag eller annan författning, och inte föranleda ansvar<br>i någon form för kreditinstitutet, det finansiella institutet eller deras<br>styrelseledamöter eller anställda.</p>
<p>Artikel 10</p>
<p>Medlemsstaterna skall se till att behöriga myndigheter, om de vid<br>inspektion av ett kreditinstitut eller finansiellt institut, eller på något<br>annat sätt har upptäckt omständigheter som skulle kunna utgöra bevis för<br>tvättning av pengar, underrättar de myndigheter som har att bekämpa<br>tvättning av pengar.</p>
<p>Artikel 11</p>
<p>Medlemsstaterna skall se till att kreditinstitut och finansiella institut</p>
<p>1. inför tillfredsställande rutiner för intemkontroll och samordning för att<br>förekomma och hindra förfaranden som har samband med tvättning av<br>pengar,</p>
<p>2. vidtar lämpliga åtgärder för att bringa bestämmelserna i detta direktiv<br>till de anställdas kännedom. Bland annat skall vederbörande anställda<br>delta i särskilda utbildningsprogram, avsedda att såväl hjälpa dem<br>känna igen förfaranden som kan ha samband med tvättning av pengar,<br>som ge dem vägledning för hur de skall handla i sådana fall.</p>
<p>Artikel 12</p>
<p>Medlemsstaterna skall se till att bestämmelserna i detta direktiv utvidgas,<br>helt eller delvis, till att omfatta andra yrkesgrupper och<br>företagskategorier än kreditinstitut och finansiella institut som avses i<br>artikel 1, då den verksamhet som bedrivs är särskilt ägnad att utnyttjas<br>för tvättning av pengar.</p>
<p>Artikel 13</p>
<p>1. En kontaktkommitté (i fortsättningen kallad kommittén) skall bildas<br>under kommissionen. Den skall ha till uppgift</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>63</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>a) att, såvitt det är förenligt med artiklarna 169 och 170 i fördraget, Bilaga 5<br>underlätta ett samordnat genomförande av detta direktiv genom<br>regelbundet samråd om alla praktiska problem som uppkommer vid</p>
<p>dess tillämpning och där ett åsiktsutbyte bedöms vara av värde,</p>
<p>b) att underlätta samråd mellan medlemsstaterna om sådana strängare<br>eller ytterligare villkor och skyldigheter som de far föreskriva<br>nationellt,</p>
<p>c) att vid behov rekommendera kommissionen tillägg eller ändringar i<br>detta direktiv, eller jämkningar som bedöms nödvändiga, särskilt för<br>att samordna verkningarna av artikel 12,</p>
<p>d) att undersöka om en viss yrkesgrupp eller företagskategori bör<br>omfattas av artikel 12, när det klarlagts att en sådan yrkesgrupp eller<br>företagskategori har utnyttjats i en medlemsstat för tvättning av<br>pengar.</p>
<p>2. Det skall inte ingå i kommitténs uppgifter att bedöma skälen för beslut<br>som behöriga myndigheter fattat i enskilda fall.</p>
<p>3. Kommittén skall bestå av personer som utsetts av medlemsstaterna och<br>av företrädare för kommissionen. Ett sekretariat skall tillhandahållas av<br>kommissionen. En företrädare för kommissionen skall vara ordförande.<br>Kommittén skall sammankallas av ordföranden antingen på dennes eget<br>initiativ eller på begäran av delegationen för en medlemsstat.</p>
<p>Artikel 14</p>
<p>Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som behövs för fullständig<br>tillämpning av alla bestämmelser i detta direktiv och skall särskilt före-<br>skriva vilka påföljder som skall gälla vid överträdelse av regler som<br>antagits på grund av detta direktiv.</p>
<p>Artikel 15</p>
<p>Medlemsstaterna far till hinder för tvättning av pengar införa eller<br>behålla strängare regler inom det område som omfattas av detta direktiv.</p>
<p>Artikel 16</p>
<p>1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar<br>som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 1 januari 1993.</p>
<p>2. När en medlemsstat antar sådana bestämmelser, skall dessa innehålla<br>en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när<br>de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras<br>skall varje medlemsstat själv utfärda.</p>
<p>64</p>
<p>RIKSDAGEN</p>
<p>PROTOKOLL BIHANG</p>
<p>2000/01</p>
<p>Sami. 1 Regeringens propositioner</p>
<p>Nr 131-138</p>
<p>Band B 14</p>
<p>3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till Prop. 2000/01:133<br>centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det Bilaga 5<br>område som omfattas av detta direktiv.</p>
<p>Artikel 17</p>
<p>Kommissionen skall ett år efter den 1 januari 1993 och därefter närhelst<br>det är påkallat och minst vart tredje år upprätta en rapport om<br>genomförandet av detta direktiv, vilken skall överlämnas till<br>Europaparlamentet och rådet.</p>
<p>Artikel 18</p>
<p>Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.</p>
<p>Utfärdat i Luxemburg den 10 juni 1991.</p>
<p>På rådets vägnar</p>
<p>J.-C. JUNCKER</p>
<p>Ordförande</p>
<p>65</p>
<h2>Lagrådets yttrande</h2>
<p>Utrdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-05-14</p>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif<br>Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.</p>
<p>Enligt en lagrådsremiss den 26 april 2001 (Justitiedepartementet) har<br>regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om<br>ändring i brottsbalken.</p>
<p>Förslaget har inför Lagrådet föredragits av ämnessakkunnige Petter Asp.</p>
<p>Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.</p>
<p>66</p>
<h2>Justitiedepartementet</h2>
<p>Prop. 2000/01:133</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2001</p>
<p>Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-<br>Wallén, Thalén, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,<br>Östros, Engqvist, Larsson, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm,<br>Bodström</p>
<p>Föredragande: statsrådet Bodström</p>
<p>Regeringen beslutar proposition Tillträde till andra tilläggsprotokollet till<br>bedrägerikonventionen</p>
<h3>67</h3>
<p>Eländers Gotab 61432, Stockholm Gotag</p>
11Riksdagen godkänner andra protokollet, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. =utskottet2001/02:JuU2?11att riksdagen godkänner andra protokollet, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, och?22Riksdagen antar regeringens förslag tilllag om ändring i brottsbalken.
=utskottet2001/02:JuU2?BBordläggning2001-05-30 00:00:00inträffat2hanvisningHÄNHänvisning2001-05-30 00:00:00inträffat3hanvisningINLInlämning2001-05-30 00:00:00inträffat60hanteringMOTMotionstid slutar2001-06-14 00:00:00inträffat4hanvisninginlamnatavInlämnat avJustitiedepartementet2014-11-23 20:44:35statustextstatustextÄrendet är avslutatGO031332019-05-22 17:19:33tilldelatTilldelatJustitieutskottet2014-11-23 20:44:35GO03133prop_200001__133.pdf472210pdfTillträde till andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionenhttps://data.riksdagen.se/fil/8E3DCE5C-B7DF-42D4-8249-528360CE0083behandlas_i2001/02:JuU2GP01JuU2bet2001/02JuU2Andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionenBetänkande