2246035 GN0361 1999/2000 61 prop prop prop Proposition 1999/2000:61 Proposition Proposition Justitiedepartementet 61 0 2000-03-09 00:00:00 2025-12-19 14:05:49 2000-01-01 00:00:00 Internationell rättslig hjälp i brottmål Prop. 1999/2000:61 digitaliserad html skarven https://data.riksdagen.se/dokument/GN0361/text https://data.riksdagen.se/dokument/GN0361 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GN0361 <h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition</h1> <h1>1999/2000:61</h1> <h2>Internationell rättslig hjälp i brottmål</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GN0361/prop_19992000__61-1.png" style="width:38pt;height:48pt;"/> <p>Prop.</p> <p>1999/2000:61</p> <p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p> <p>Stockholm den 9 mars 2000</p> <p>Göran Persson</p> <p>Laila Freivalds</p> <p>(Justitiedepartementet)</p> <h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2> <p>I propositionen föreslås en ny lag om internationell rättslig hjälp i brott-<br>mål. I lagen regleras åklagares och domstolars samarbete över gränserna i<br>brottsutredningar och brottmålsrättegångar. Det internationella polis- och<br>tullsamarbetet omfattas inte.</p> <p>I lagen samlas de nuvarande reglerna om rättslig hjälp i brottmål.<br>Dessa regler är idag uppsplittrade i fyra lagar och flera andra författning-<br>ar och avser förhör under förundersökning, bevisupptagning vid domstol,<br>husrannsakan, beslag och kvarstad och överförande av frihetsberövade<br>till annan stat för förhör. Genom den nya lagen kan Sverige bistå med<br>ytterligare åtgärder nämligen telefonförhör, förhör genom videokonfe-<br>rens, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kamera-<br>övervakning samt andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken<br>utöver husrannsakan. Möjligheterna att föra över frihetsberövade perso-<br>ner till och från Sverige utvidgas till att omfatta fler situationer. I lagen<br>införs en bestämmelse som klargör att banksekretess inte utgör hinder för<br>rättslig hjälp. Lagen innehåller också regler som gör det möjligt för<br>Sverige att dela förverkad egendom med annan stat i större utsträckning<br>än den nuvarande lagstiftningen medger.</p> <p>En ny enhetlig reglering av under vilka förutsättningar Sverige kan<br>lämna rättslig hjälp för olika slags åtgärder införs. Regleringen knyter an<br>till vad som gäller för att motsvarande åtgärder skall fa vidtas i en svensk<br>förundersökning eller rättegång. Det betyder att åtgärderna vidtas under<br>samma förutsättningar som i en svensk förundersökning eller rättegång.</p> <p>1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <p>I fråga om förfarandet skall normalt samma regler tillämpas som när<br>motsvarande åtgärder vidtas i ett svenskt förfarande. Samtidigt utvidgas<br>möjligheterna att tillgodose den ansökande statens önskemål om att ett<br>speciellt förfarande skall tillämpas. Om det begärda förfarandet strider<br>mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen skall dock ett<br>sådant önskemål vägras.</p> <p>Kommunikationen till och från Sverige i ärenden om rättslig hjälp för-<br>enklas genom att kravet på att ansökningar om rättslig hjälp skall göras<br>via diplomatiska kanaler tas bort och genom att åklagare och domstolar i<br>stor utsträckning tillåts skicka ansökningar och svar direkt till varandra,<br>utan förmedling av centralmyndigheten. Ansökningar skall kunna ske<br>genom telefax och kravet på översättningar mjukas upp. Central-<br>myndighetsfunktionen förs över från Utrikesdepartementet till Justitie-<br>departementet.</p> <p>Det nuvarande kravet på att den gärning ansökan avser skall vara<br>straffbar också enligt svensk rätt (s.k. dubbel straffbarhet) behålls vid<br>tvångsmedelsanvändning, dvs. vid beslag, husrannsakan, kvarstad,<br>hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraöver-<br>vakning samt vid kropp sbesiktning, kroppsvisitation och andra liknande<br>tvångsåtgärder t.ex. tagande av fingeravtryck. I övrigt ställs inga krav på<br>dubbel straffbarhet. I fråga om beslag och husrannsakan gäller idag en<br>särskild reglering i förhållande till de nordiska staterna. Denna utvidgas<br>till att gälla i förhållande till samtliga EU-stater.</p> <p>En generell regel införs om att svenska åklagare och domstolar kan<br>ställa upp villkor t.ex. om begränsningar att utnyttja överlämnat material i<br>samband med att den rättsliga hjälpen lämnas.</p> <p>Nuvarande lagstiftning innehåller olika regler om att rättslig hjälp inte<br>lämnas bl.a. om den aktuella gärningen är ett politiskt eller militärt brott<br>eller redan har prövats i en svensk rättegång. Dessa regler ersätts av en<br>enhetlig reglering som innebär att regeringen ensam beslutar om avslag<br>på en sådan grund. Att den aktuella gärningen är preskriberad enligt<br>svensk rätt skall inte längre utgöra en självständig grund för avslag. En<br>uttrycklig regel tas in i lagen om att regeringen skall avslå ansökan om ett<br>bifall till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för<br>rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre<br>public) eller andra väsentliga intressen.</p> <p>I den utsträckning det följer av en bindande internationell överenskom-<br>melse kan rättslig hjälp lämnas enligt lagen oavsett om det förfarande<br>som pågår i den ansökande staten är straffrättsligt, administrativt eller<br>något annat förfarande än ett straffrättsligt förfarande.</p> <p>Lagstiftningen är utformad med beaktande av flera internationella<br>instrument. Dessa är Schengenkonventionens bestämmelser om ömsesi-<br>dig rättslig hjälp i brottmål, två konventioner mellan Sverige och Austra-<br>lien respektive Kanada om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, 1987 års<br>EG-konvention om förbud mot dubbel lagföring (double jeopardy), en<br>gemensam åtgärd antagen inom Europeiska unionen om goda rutiner vid<br>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, en resolution antagen inom Euro-<br>peiska unionen om skydd för vittnen samt en gemensam åtgärd antagen<br>inom Europeiska unionen om penningtvätt, identifiering, spårande,<br>spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott.<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Den nya lagstiftningen innebär också att Sverige kan begränsa eller helt Prop. 1999/2000:61<br>ta bort ett antal reservationer som Sverige gjort när det gäller 1959 års<br>europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Härigenom ökar<br>också Sveriges möjligheter att fa rättslig hjälp av andra stater. Det<br>föreslås att Sverige skall ratificera avtalen med Australien och Kanada<br>samt EG-konventionen om förbud mot dubbel lagföring.</p> <p>I propositionen föreslås också ändringar som syftar till ett förbättrat<br>samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell<br>humanitär rätt. Det föreslås att regeringen skall kunna besluta att<br>villkorlig frigivning skall kunna ske vid en senare tidpunkt än som följer<br>av brottsbalken i de fall straffet har dömts ut av någon av tribunalerna<br>och att tribunalerna skall ha möjlighet att undersöka hur de som avtjänar<br>sådana straff behandlas här.</p> <p>Dessutom föreslås en ny bestämmelse i sekretesslagen om sekretess vid<br>en begäran om internationell rättslig hjälp m.m. Vidare klargörs att en<br>ansökan om rättslig hjälp inte får vägras med hänsyn till banksekretess.<br>Slutligen föreslås ändringar i rättegångsbalken, brottsbalken och<br>delgivningslagen.</p> <p>Den nya lagen föranleder följdändringar i ett antal författningar.<br>Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 oktober 2000.</p> <h2>Innehållsförteckning</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till riksdagsbeslut.................................................................8</p> <p>2 &nbsp;&nbsp;Lagtext...............................................................................................9</p> <p>2.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till&nbsp;lag om internationell rättslig hjälp&nbsp;i brottmål... 9</p> <p>2.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till&nbsp;lag om ändring i brottsbalken.........................23</p> <p>2.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till&nbsp;lag om ändring i rättegångsbalken.................25</p> <p>2.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till&nbsp;lag om ändring i lagen (1946:816)&nbsp;om</p> <p>bevisupptagning åt utländsk domstol................................29</p> <p>2.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om</p> <p>bevisupptagning vid utländsk domstol.............................31</p> <p>2.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om</p> <p>utlämning för brott............................................................32</p> <p>2.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om</p> <p>samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge<br>angående verkställighet av straff m.m..............................33</p> <p>2.8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i delgivningslagen</p> <p>(1970:428)........................................................................34</p> <p>2.9 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om</p> <p>internationellt samarbete rörande verkställighet av<br>brottmål sdom....................................................................35</p> <p>2.10 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om</p> <p>utredning angående brott mot utländsk tullag..................36</p> <p>2.11 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om</p> <p>kriminalvård i anstalt........................................................37</p> <p>2.12 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.... 38</p> <p>2.13 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)... 39</p> <p>2.14 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om<br>Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna</p> <p>för brott mot internationell humanitär rätt........................42</p> <p>3 &nbsp;&nbsp;Ärendet och dess beredning............................................................45</p> <p>4 &nbsp;&nbsp;Nuvarande ordning..........................................................................46</p> <p>4.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Internationella åtaganden om rättsligt samarbete i</p> <p>brottmål.............................................................................46</p> <p>4.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den svenska regleringen av internationellt rättsligt</p> <p>samarbete i brottmål.........................................................47</p> <p>5 &nbsp;&nbsp;Reformbehovet................................................................................49</p> <p>5.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Allmänt.............................................................................49</p> <p>5.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Svenska förbehåll och förklaringar till 1959 års</p> <p>rättshjälpskonvention........................................................49</p> <p>5.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Schengenkonventionen.....................................................50</p> <p>5.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det rättsliga samarbetet inom EU.....................................54</p> <p>5.4.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Handlingsplanen för bekämpande av den</p> <p>organiserade brottsligheten.............................54</p> <p>5.4.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Utkast till EU-konvention om ömsesidig</p> <p>rättslig hjälp i brottmål...................................55</p> <p>5.4.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Resolution om skydd för vittnen....................55</p> <p>5.4.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Gemensam åtgärd om inrättande av ett</p> <p>europeiskt rättsligt nätverk.............................56</p> <p>5.4.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Gemensam åtgärd om goda rutiner vid</p> <p>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål..................57</p> <p>5.4.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Gemensam åtgärd om penningtvätt och</p> <p>förverkande.....................................................58</p> <p>5.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Nordiskt straffrättsligt samarbete.....................................60</p> <p>5.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Pågående arbete inom Europarådet och FN m.m.............60</p> <p>5.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaterala avtal..................................................................61</p> <p>5.7.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Avtalet med Australien om ömsesidig rättslig</p> <p>hjälp i brottmål...............................................61</p> <p>5.7.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Avtalet med Kanada om ömsesidig rättslig</p> <p>hjälp................................................................66</p> <p>6 &nbsp;&nbsp;En ny lagstiftning............................................................................70</p> <p>6.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;En sammanhållen lagstiftning om internationellt&nbsp;rättsligt</p> <p>samarbete i brottmål.........................................................70</p> <p>6.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Administrativa förfaranden m.m.......................................74</p> <p>6.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Vilka åtgärder som omfattas av lagens tillämpnings-</p> <p>område ..............................................................................79</p> <p>6.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rättslig hjälp i brottmål utomlands...................................82</p> <p>7 &nbsp;&nbsp;Lagens närmare innehåll.................................................................83</p> <p>7.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Kommunikationsvägar......................................................83</p> <p>7.1.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Direktkommunikation mellan rättsliga</p> <p>myndigheter....................................................83</p> <p>7.1.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Behörig åklagare och domstol........................89</p> <p>7.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Centralmyndighet for det rättsliga samarbetet..................90</p> <p>7.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ansökans innehåll.............................................................93</p> <p>7.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Generell hänvisning till rättegångsbalken och krav på att</p> <p>motsvarande åtgärd kan genomforas i ett svenskt<br>förfarande..........................................................................97</p> <p>7.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förfarandet........................................................................98</p> <p>7.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Krav på dubbel straffbarhet............................................104</p> <p>7.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förhör i samband med förundersökning i brottmål........109</p> <p>7.8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bevisupptagning vid domstol.........................................110</p> <p>7.9 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Telefonförhör..................................................................113</p> <p>7.10 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förhör genom videokonferens........................................116</p> <p>7.11 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Husrannsakan, beslag och kvarstad................................120</p> <p>7.12 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och</p> <p>hemlig kameraövervakning............................................124</p> <p>7.13 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.............126</p> <p>7.13.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Möj lighetema att överföra en frihetsberövad</p> <p>person till eller från Sverige utvidgas...........126</p> <p>7.13.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Krav på samtycke och dubbel straffbarhet</p> <p>samt övriga krav vid överförande.................128</p> <p>7.13.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Beslutande myndigheter...............................132</p> <p>7.14 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Avslag på ansökan..........................................................133</p> <p>7.14.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Avslagsgrunder och prövningen av dessa.... 133</p> <p>7.14.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;”Ordre public” och liknande hinder.............136</p> <p>7.14.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Politiska brott...............................................138</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>7.14.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Militära brott.................................................141</p> <p>7.14.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Res judicata och lis pendens.........................142</p> <p>7.14.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Preskription..................................................143</p> <p>7.15 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Villkor om begränsningar i&nbsp;rätten att använda bevis-<br>material m.m...................................................................144</p> <p>7.16 &nbsp;&nbsp;Immunitet m.m...............................................................149</p> <p>7.17 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Överklagande..................................................................150</p> <p>7.18 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Återkrav av kostnader......................................................151</p> <p>8 &nbsp;&nbsp;Delning av förverkad egendom med&nbsp;annan stat............................153</p> <p>9 &nbsp;&nbsp;Delgivning.....................................................................................156</p> <p>10 &nbsp;Sekretessfrågor..............................................................................161</p> <p>10.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sekretess i ärenden om internationell rättslig</p> <p>hjälp m.m........................................................................161</p> <p>10.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Banksekretess.................................................................169</p> <p>11 &nbsp;Ratificering av avtalen med Australien och Kanada om</p> <p>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.................................................171</p> <p>12 &nbsp;Lagen om Sveriges samarbete med de internationella</p> <p>tribunalerna...................................................................................173</p> <p>13 &nbsp;Utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i&nbsp;Sverige.......................176</p> <p>13.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Schengenkonventionen...................................................176</p> <p>13.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Konventionen mellan Europeiska gemenskapernas</p> <p>medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring (double<br>jeopardy).........................................................................178</p> <p>14 &nbsp;Ändringar av svenska förbehåll till vissa konventioner m.m........179</p> <p>14.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1959 års rättshjälpskonvention.......................................179</p> <p>14.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Övriga konventioner.......................................................183</p> <p>15 &nbsp;Ikraftträdande................................................................................184</p> <p>16 &nbsp;Ekonomiska konsekvenser............................................................186</p> <p>17 &nbsp;F örfattningskommentar.................................................................187</p> <p>17.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om internationell rättslig hjälp i</p> <p>brottmål................................................... 187</p> <p>17.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring&nbsp;i brottsbalken....................205</p> <p>17.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring&nbsp;i rättegångsbalken.............205</p> <p>17.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring&nbsp;i lagen (1946:816) om</p> <p>bevisupptagning åt utländsk domstol..............................206</p> <p>17.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817) om</p> <p>bevisupptagning vid utländsk domstol...........................207</p> <p>17.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om</p> <p>utlämning för brott..........................................................207</p> <p>17.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om</p> <p>samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge<br>angående verkställighet av straff m.m............................207</p> <p>17.8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen</p> <p>(1970:428)......................................................................207</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>17.9 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om</p> <p>internationellt samarbete rörande verkställighet av<br>brottmålsdom..................................................................207</p> <p>17.10 &nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om</p> <p>utredning angående brott mot utländsk tullag................208</p> <p>17.11 &nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om</p> <p>kriminalvård i anstalt......................................................208</p> <p>17.12 &nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.. 208</p> <p>17.13 &nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen</p> <p>(1980:100)......................................................................209</p> <p>17.14 &nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:569) om<br>Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna</p> <p>för brott mot internationell humanitär rätt......................210</p> <p>Bilaga 1 &nbsp;Promemorians lagförslag.....................................................212</p> <p>Bilaga 2 &nbsp;Utdrag ur Schengenkonventionen.......................................249</p> <p>Bilaga 3 &nbsp;Avtal mellan Sveriges regering och Kanadas regering.......255</p> <p>Bilaga 4 &nbsp;Avtal mellan Sverige och Australien..................................273</p> <p>Bilaga 5 Rådets resolution om skydd för vittnen inom ramen för<br>kampen mot den organiserade brottsligheten......................293</p> <p>Bilaga 6 Gemensam åtgärd om goda rutiner vid inbördes rättshjälp</p> <p>i brottmål.............................................................................295</p> <p>Bilaga 7 Lagförslaget om sekretess vid ärenden om internationell<br>rättslig hjälp i betänkandet Ekonomisk brottslighet och<br>sekretess (SOU 1999:53).....................................................300</p> <p>Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser........................................301</p> <p>Bilaga 9 Konvention mellan Europeiska gemenskapernas<br>medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring.................302</p> <p>Bilaga 10 Lagrådsremissens lagförslag...............................................308</p> <p>Bilaga 11 Lagrådets yttrande...............................................................350</p> <p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2000.........368</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h2>1 Förslag till riksdagsbeslut</h2> <p>Regeringen föreslår att riksdagen</p> <p>dels godkänner</p> <p>1. &nbsp;avtalet den 18 december 1998 mellan Australien och Sverige om<br>inbördes rättshjälp i brottmål,</p> <p>2. &nbsp;avtalet den 15 februari 2000 mellan Sveriges regering och<br>Kanadas regering om inbördes rättshjälp i brottmål,</p> <p>3. &nbsp;konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater<br>om förbud mot dubbel lagföring,</p> <p>dels antar regeringens förslag till</p> <p>4. &nbsp;&nbsp;lag om internationell rättslig hjälp i brottmål,</p> <p>5. &nbsp;&nbsp;lag om ändring i brottsbalken,</p> <p>6. &nbsp;&nbsp;lag om ändring i rättegångsbalken,</p> <p>7. &nbsp;lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk<br>domstol,</p> <p>8. &nbsp;lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid<br>utländsk domstol,</p> <p>9. &nbsp;lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,</p> <p>10. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,<br>Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,</p> <p>11. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),</p> <p>12. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete<br>rörande verkställighet av brottmålsdom,</p> <p>13. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott<br>mot utländsk tullag,</p> <p>14. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,</p> <p>15. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete<br>rörande kriminalvård i frihet,</p> <p>16. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),</p> <p>17. lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de<br>internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär<br>rätt.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Lagtext</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p> <h3>2.1 Förslag till lag om internationell rättslig hjälp i</h3> <h3>brottmål</h3> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <h4>1 kap. Inledande bestämmelser</h4> <p>1 § I denna lag finns bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige<br>och utomlands.</p> <p>I detta kapitel finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde.</p> <p>I 2 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. I</p> <p>3 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands.</p> <p>14 kap. finns särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp.</p> <p>I 5 kap. finns bestämmelser om villkor om användningsbegränsningar,<br>immunitet, sekretess, delning av förverkad egendom mellan stater, åter-<br>krav av kostnader samt tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden.</p> <p>Tillämpningsområde</p> <p>2 § Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:</p> <p>1. förhör i samband med förundersökning i brottmål,</p> <p>2. bevisupptagning vid domstol,</p> <p>3. telefonförhör,</p> <p>4. förhör genom videokonferens,</p> <p>5. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i</p> <p>28 kap. rättegångsbalken,</p> <p>6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,</p> <p>7. hemlig kameraövervakning, och</p> <p>8. överförande av frihetsberövade för förhör m.m.</p> <p>Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som<br>anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan<br>tvångsåtgärd.</p> <p>I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det<br>finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa<br>internationella organ.</p> <p>3 § Om en annan stat ansöker om rättslig hjälp i Sverige med en åtgärd i<br>ett rättsligt förfarande som gäller utredning om eller lagföring för brott av<br>en fysisk eller juridisk person skall den begärda hjälpen lämnas enligt<br>bestämmelserna i denna lag.</p> <p>4 § Rättslig hjälp i Sverige lämnas av åklagare eller domstol, om inte<br>annat anges i denna lag.</p> <p>9</p> <p>5 § Rättslig hjälp enligt 2 § skall även lämnas</p> <p>1. i ärenden som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i ett<br>administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt<br>förfarande,</p> <p>2. i ärenden som avser skadestånd för felaktiga frihetsberövanden, åtal<br>eller domslut, eller</p> <p>3. i ärenden som handläggs gemensamt med brottmål.</p> <p>Första stycket 1 gäller endast i den utsträckning det har avtalats i en<br>internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.</p> <p>6 § Rättslig hjälp enligt 2 § skall även lämnas i ärenden som gäller nåd,<br>uppskov med utdömande eller verkställighet av straff, villkorlig frigiv-<br>ning eller avbrott i verkställighet av straff samt i liknande ärenden.</p> <p>7 § I denna lag finns vissa bestämmelser om att en svensk åklagare får<br>ansöka om rättslig hjälp utomlands. Lagen hindrar inte att en svensk åkla-<br>gare även annars ansöker om rättslig hjälp utomlands i den utsträckning<br>den andra staten tillåter det.</p> <p>En svensk domstol far endast ansöka om rättslig hjälp utomlands enligt<br>bestämmelserna i denna lag.</p> <h4>2 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige</h4> <p>Allmänna förutsättningar</p> <p>1 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1-7 skall lämnas<br>under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en<br>svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken eller<br>annan lag eller författning och enligt de särskilda bestämmelserna i denna<br>lag.</p> <p>Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 8 lämnas enligt de<br>särskilda bestämmelserna i denna lag.</p> <p>I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om att den rättsliga hjälpen far förenas<br>med villkor i vissa fall.</p> <p>2 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1-4 och 8 far<br>lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott<br>enligt svensk lag. Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 5-7<br>får endast lämnas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott<br>enligt svensk lag {dubbel straffbar het), om inte annat följer av 4 kap.<br>20 § beträffande husrannsakan och beslag.</p> <p>Ansökan</p> <p>3 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag far göras av<br>utländsk åklagare, undersökningsdomare, arman domare eller domstol<br>eller av någon annan som enligt en internationell överenskommelse som<br>är bindande för Sverige far göra en sådan ansökan.</p> <p>4 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag bör innehålla</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>10</p> <p>- uppgift om den utländska domstol eller myndighet som handlägger<br>ärendet,</p> <p>- en beskrivning av det rättsliga förfarande som pågår,</p> <p>- uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna, samt<br>de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten,</p> <p>- uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i förekommande fall, i<br>vilken egenskap en person skall höras,</p> <p>- namn på och adress till de personer som är aktuella i ärendet.</p> <p>I 4 kap. 8, 11, 14 och 29 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en<br>ansökan ytterligare skall innehålla vid vissa slag av åtgärder.</p> <p>Om ärendet är brådskande eller om verkställighet önskas inom viss<br>tidsfrist skall detta samt skälen härför anges.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp skall göras skriftligen genom post, bud<br>eller telefax. Den far även, efter överenskommelse i det enskilda fallet,<br>översändas annat sätt.</p> <p>5 § En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall vara<br>skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning<br>till något av dessa språk, om inte den instans som enligt denna lag hand-<br>lägger ansökan medger annat i det enskilda fallet.</p> <p>6 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag skall ges in till<br>Justitiedepartementet, som lämnar ansökan till Riksåklagaren eller till<br>behörig domstol om inte ansökan skall prövas av regeringen. Justitie-<br>departementet kan efter samråd med Riksåklagaren lämna ansökan direkt<br>till behörig åklagare.</p> <p>En ansökan från en stat som är medlem i Europeiska unionen eller från<br>Norge eller Island far göras direkt hos behörig åklagare eller domstol.<br>Detsamma gäller om det i en internationell överenskommelse som är<br>bindande för Sverige har avtalats om att ansökan far skickas direkt.</p> <p>Behörighet och överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt</p> <p>7 § En ansökan som enligt denna lag handläggs av domstol skall hand-<br>läggas av den tingsrätt inom vars område den begärda åtgärden skall<br>vidtas om inte annat föreskrivs i denna lag.</p> <p>En ansökan som enligt denna lag handläggs av åklagare skall hand-<br>läggas av den åklagare inom vars område den begärda åtgärden skall<br>vidtas eller den åklagare som Riksåklagaren bestämmer.</p> <p>En åklagare som är behörig att vidta en av flera begärda åtgärder får<br>också, om det är lämpligt, vidta andra begärda åtgärder som en annan<br>åklagare är behörig att vidta.</p> <p>Är åklagaren eller tingsrätten inte behörig att handlägga ansökan skall<br>denna överlämnas till behörig åklagare eller tingsrätt. Efter samråd far<br>ansökan överlämnas också i annat fall om det är lämpligt.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>11</p> <p>Underrättelser</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>8 § Har det begärts av den utländska myndigheten, skall den åklagare<br>eller tingsrätt som handlägger ärendet bekräfta att ansökan tagits emot,<br>om inte den begärda åtgärden kan vidtas genast.</p> <p>Kan en begärd åtgärd inte vidtas inom den tidsfrist som angivits i<br>ansökan och kan det antas att detta kommer att forsvåra förfarandet i den<br>ansökande staten, skall den åklagare eller tingsrätt som handlägger ären-<br>det utan dröjsmål underrätta den utländska myndigheten om när den<br>begärda åtgärden kan vidtas.</p> <p>Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet</p> <p>9 § Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för handlägg-<br>ningen, skall den ansökande staten ges tillfälle att komplettera ansökan.<br>Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under vissa villkor, skall den<br>ansökande staten underrättas om de hinder som finns och ges tillfälle att<br>yttra sig eller komplettera eller ändra ansökan.</p> <p>Förfarandet</p> <p>10 § Ansökningar om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. Om inte<br>annat föreskrivs i denna lag tillämpas samma förfarande som när en mot-<br>svarande åtgärd vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång.<br>Domstol kan bestämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på<br>ett främmande språk, om det är lämpligt.</p> <p>11 § Innehåller en ansökan en begäran om ett visst förfarande, skall detta<br>tillämpas, om inte det begärda förfarandet strider mot grundläggande<br>principer i den svenska rättsordningen.</p> <p>12 § Den som skall höras eller annars fullgöra något enligt denna lag har<br>rätt att vägra, om stöd finns för det i svensk lag eller i den ansökande<br>statens lag.</p> <p>Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson</p> <p>13 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som skall höras enligt denna<br>lag, eller som annars drabbas av en begärd åtgärd, har samma rätt till<br>offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en<br>svensk förundersökning eller rättegång.</p> <p>14 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om offentlig försvarare.</p> <p>Prövning av ansökan och beslut om avslag</p> <p>14 § En ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett bifall till ansökan<br>skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller<br>strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga<br>intressen.</p> <p>12</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp far också avslås om</p> <p>1. gärningen har karaktär av ett politiskt brott,</p> <p>2. gärningen utgör ett militärt brott, om inte gärningen motsvarar även<br>annat brott enligt svensk lag vilket inte är ett militärt brott,</p> <p>3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse<br>beträffande gärningen, eller</p> <p>4. omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.</p> <p>Andra stycket gäller inte om ett avslag skulle strida mot en inter-<br>nationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande<br>staten. Andra stycket 1 gäller inte ansökan från en stat som är medlem i<br>Europeiska unionen eller från Norge eller Island.</p> <p>15 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 14 § fattas av<br>regeringen. Om en åklagare eller en domstol finner att en ansökan bör<br>avslås på någon sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen.<br>En ansökan får överlämnas dit för prövning av frågan om avslag också i<br>andra fall.</p> <p>I övrigt prövar den instans som handlägger ärendet om de förutsätt-<br>ningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om ansökan har givits in till<br>Justitiedepartementet och det är uppenbart att ansökan skall avslås får<br>chefen för Justitiedepartementet, i stället för att vidarebefordra ansökan<br>enligt 6 §, direkt besluta om avslag på ansökan.</p> <p>16 § Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt<br>utgången.</p> <p>Återredovisning</p> <p>17 § När handläggningen av ärendet har avslutats, skall det redovisas till<br>Justitiedepartementet för vidarebefordran till den ansökande staten. Har<br>ansökan skickats direkt enligt 6 § andra stycket, skall ärendet i stället<br>redovisas direkt till den ansökande myndigheten.</p> <h4>3 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands</h4> <p>1 § Bestämmelserna i 2 kap. 4 § första och tredje styckena skall tillämpas<br>vid ansökan om rättslig hjälp utomlands, om inte annat följer av en inter-<br>nationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller av krav<br>från den mottagande staten.</p> <p>I 4 kap. 9, 10 och 13 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en an-<br>sökan om telefonförhör och förhör genom videokonferens skall innehålla.</p> <p>2 § En ansökan från svensk åklagare eller domstol om att en åtgärd som<br>avses i denna lag skall vidtas utomlands skall skickas till Justitie-<br>departementet för vidarebefordran till den utländska staten.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp i Danmark, Finland, Island eller Norge<br>skickas direkt till behörig myndighet. Ansökan får också skickas direkt<br>till behörig myndighet i en annan stat om detta har avtalats i en inter-</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>13</p> <p>nationell överenskommelse som är bindande for Sverige eller om den Prop. 1999/2000:61<br>staten annars tillåter det.</p> <p>3 § I 5 kap. 1 § finns bestämmelser om vad som gäller när rättslig hjälp<br>som lämnas till Sverige är förenad med villkor.</p> <p>4 kap. Särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp</p> <h4>Förhör i samband med förundersökning i brottmål</h4> <p>1 § En ansökan om förhör i Sverige enligt bestämmelserna om förunder-<br>sökning i brottmål handläggs av åklagare.</p> <p>Företrädare för den ansökande myndigheten far delta vid förhöret och<br>far med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.</p> <h4>Bevisupptagning vid domstol</h4> <p>Bevisupptagning vid svensk domstol</p> <p>2 § En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol genom förhör,<br>skriftlig handling eller syn handläggs av tingsrätt.</p> <p>Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling.<br>Den som är part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen<br>men behöver kallas endast om parten skall höras eller annars fullgöra<br>något vid bevisupptagningen.</p> <p>3 § Vid bevisupptagning far offentlig försvarare enligt 21 kap. rätte-<br>gångsbalken förordnas för den misstänkte eller tilltalade även i annat fall<br>än som avses i 2 kap. 13 §, om det finns särskilda skäl.</p> <p>4 § Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den<br>myndighet som begärt bevisupptagningen far delta vid denna och far med<br>rättens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.</p> <p>5 § Om den ansökande staten har framställt önskemål om det far svensk<br>åklagare delta vid bevisupptagningen för att bevaka den ansökande<br>statens intressen.</p> <p>Bevisupptagning vid utländsk domstol</p> <p>6 § I ett mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta att<br>bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning far<br>avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part, måls-<br>ägande eller någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena<br>rättegångsbalken.</p> <p>7 § Om åtgärder som avses i 23 kap. 13-15 §§ rättegångsbalken skall<br>vidtas vid en utländsk domstol och den utländska staten kräver att<br></p> <p>ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, far en tingsrätt på<br>begäran av åklagare besluta att sådana åtgärder skall vidtas utomlands.</p> <h4>Telefonförhör</h4> <p>Förhör med någon i Sverige</p> <p>8 § En utländsk myndighet far hålla telefonförhör med en person som<br>befinner sig i Sverige och som samtycker till förhöret.</p> <p>Om den utländska myndigheten behöver bistånd av en svensk åklagare<br>eller domstol vid förhöret kan myndigheten ansöka om rättslig hjälp med<br>telefonförhör. En sådan ansökan om rättslig hjälp i rättegång handläggs<br>av tingsrätt. En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör under<br>förundersökning handläggs av åklagare. Av ansökan skall det framgå att<br>den som skall höras samtycker till telefonförhör.</p> <p>Tidpunkten för ett förhör som avses i andra stycket och övriga<br>praktiska frågor med anledning av förhöret skall beslutas efter samråd<br>med myndigheten i den ansökande staten. Den som skall höras skall<br>underrättas om tid och plats för förhöret. Identiteten och samtycket till<br>telefonförhöret skall kontrolleras. Om den ansökande staten begär det<br>skall 11 § första stycket tillämpas. I så fall skall också 12 § tillämpas.</p> <p>Förhör med någon i utlandet</p> <p>9 § Bestämmelserna i 46 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken om<br>förhör vid huvudförhandling per telefon får tillämpas när den som skall<br>höras befinner sig i en annan stat om den staten tillåter det.</p> <p>Om den andra staten kräver att dess myndigheter skall hjälpa till vid<br>förhöret, skall svensk domstol ansöka om rättslig hjälp med telefon-<br>förhöret.</p> <p>Behöver en svensk domstol hjälp av utländsk myndighet med ett<br>telefonförhör, far domstolen ansöka om rättslig hjälp med förhöret om det<br>har avtalats om sådan hjälp i en internationell överenskommelse med den<br>andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp.</p> <p>Av en ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör skall det framgå att<br>den som skall höras samtycker till telefonförhör.</p> <p>10 § Åklagare far hålla telefonförhör under förundersökning med en<br>person som befinner sig i en annan stat om den staten tillåter det.</p> <p>Bestämmelserna i 9 § andra-fjärde styckena gäller också i fråga om<br>ansökan av svensk åklagare om rättslig hjälp.</p> <h4>Förhör genom videokonferens</h4> <p>Förhör med någon i Sverige</p> <p>11 § En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens i<br>rättegång med någon som befinner sig i Sverige skall handläggas av en<br>tingsrätt som har de tekniska hjälpmedel som krävs för ett sådant förhör.<br>Av ansökan skall det framgå att den som skall höras samtycker till förhör<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>15</p> <p>genom videokonferens i rättegång. Vid handläggningen i tingsrätten skall<br>ärendet anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling. Den som<br>är part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men be-<br>höver kallas endast om han eller hon skall höras eller annars fullgöra<br>något vid bevisupptagningen. Om det behövs far rätten besluta om<br>biträde av tolk.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens under<br>förundersökning skall handläggas av åklagare.</p> <p>12 § Ett vittne eller en sakkunnig, som skall höras vid en videokonferens<br>enligt 11 §, far åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stöd-<br>person) under förhöret.</p> <p>Om den som skall höras begär det eller om det annars finns anledning<br>far tingsrätten utse en person att biträda den som skall höras enligt första<br>stycket. I fråga om biträdet tillämpas 26, 27, 29, 43 och 47 §§ rätts-<br>hjälpslagen (1996:1619). I övrigt tillämpas rättegångsbalkens regler om<br>rättegångsbiträde.</p> <p>Förhör med någon i utlandet</p> <p>13 § I ett mål eller ärende vid svensk domstol far domstolen, under<br>förutsättning att videokonferens i rättegång är tillåten enligt svensk rätt,<br>ansöka om rättslig hjälp med förhör vid utländsk myndighet genom<br>videokonferens med en person som befinner sig i en annan stat om det<br>har avtalats om sådan rättslig hjälp i en internationell överenskommelse<br>med den andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp. Av<br>ansökan skall det framgå att den som skall höras samtycker till förhör<br>genom videokonferens.</p> <p>Åklagare far ansöka om rättslig hjälp vid utländsk myndighet med<br>förhör genom videokonferens under förundersökning med en person som<br>befinner sig i en annan stat om det har avtalats om sådan rättslig hjälp i<br>en internationell överenskommelse med den andra staten eller om den<br>staten annars ger sådan hjälp.</p> <p>Kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i</p> <h4>28 kap. rättegångsbalken</h4> <p>Ansökan och förfarande</p> <p>14 § Till en ansökan om kvarstad eller beslag i Sverige skall, om dom har<br>meddelats i den ansökande staten, en kopia av domen fogas. En ansökan<br>om kvarstad som avses i 23 § bör i förekommande fall innehålla uppgift<br>om när åtal skall väckas eller dom kan meddelas i den ansökande staten.</p> <p>15 § En ansökan om kvarstad i Sverige handläggs av åklagare. Denne<br>skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant<br>fall överlämna ärendet till rätten för beslut.</p> <p>16 § En ansökan om beslag i Sverige, eller om husrannsakan här för att<br>söka efter egendom som är underkastad beslag, handläggs av åklagare.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>16</p> <p>Verkställda beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning.<br>Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Vid förhand-<br>lingen tillämpas bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångs-<br>balken.</p> <p>17 § Företrädare för den myndighet som begärt åtgärden får delta vid för-<br>handling rörande kvarstad och beslag och far med rättens samtycke ställa<br>frågor till den som drabbats av åtgärden.</p> <p>18 § En ansökan om att andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken än<br>som avses i 16 § skall vidtas i Sverige handläggs av åklagare.</p> <p>Beslag och överlämnande av egendom till annan stat</p> <p>19 § Egendom far tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten<br>om egendomen skäligen kan antas</p> <p>- ha betydelse för utredning om gärningen,</p> <p>- vara frånhänd någon genom brott, eller</p> <p>- vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat för-<br>verkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda<br>skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.</p> <p>20 § Även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott<br>enligt svensk lag, far husrannsakan enligt 16 § göras och egendomen tas i<br>beslag och överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts av<br>en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Norge eller Island<br>och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.</p> <p>I ett sådant ärende om rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första<br>stycket 1 far husrannsakan göras samt egendom tas i beslag och<br>överlämnas till den ansökande staten om den gärning ansökan avser<br>motsvarar ett brott för vilket enligt svensk lag eller enligt den ansökande<br>statens lag är föreskrivet fängelse i sex månader eller mer. Vad som sagts<br>nu gäller inte om första stycket är tillämpligt.</p> <p>21 § Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om<br>egendomen skall överlämnas till den ansökande staten.</p> <p>22 § Beslut att överlämna beslagtagen egendom till en annan stat<br>verkställs av åklagaren.</p> <p>Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av<br>utländska förverkandebeslut</p> <p>23 § Om förverkande som beslutas i en annan stat kan verkställas här och<br>det skäligen kan befaras att verkställigheten i Sverige av det utländska<br>förverkandebeslutet annars skulle försvåras, far</p> <p>1. egendom som har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkad<br>på grund av brott tas i beslag, eller</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>17</p> <p>2. kvarstad beslutas på så mycket av den berördes tillgångar som mot- Prop. 1999/2000:61<br>svarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas vara för-<br>verkat.</p> <p>24 § När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag,<br>skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst far bestå. Den bestämda<br>tiden får förlängas om det finns anledning till det.</p> <p>Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva<br>åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten ge den ansö-<br>kande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart att det inte<br>behövs. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om verk-<br>ställighet prövas.</p> <h4>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning</h4> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i Sverige</p> <p>25 § En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning<br>av någon som befinner sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren<br>skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant<br>fall ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.</p> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i utlandet</p> <p>26 § Om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall äga<br>rum av någon som befinner sig i en annan stat och den andra staten<br>kräver att ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, far tingsrätten<br>på begäran av svensk åklagare besluta att tillåta teleavlyssningen eller<br>teleöverv åkningen.</p> <h4>Hemlig kameraövervakning</h4> <p>Hemlig kameraövervakning av någon i Sverige</p> <p>27 § En ansökan om hemlig kameraövervakning av någon som befinner<br>sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det<br>finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens till-<br>stånd.</p> <p>Hemlig kameraövervakning av någon i utlandet</p> <p>28 § Om hemlig kameraövervakning skall äga rum av någon som<br>befinner sig i en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först<br>skall prövas av domstol i Sverige, far tingsrätten på begäran av svensk<br>åklagare besluta att tillåta kameraövervakningen.</p> <p>18</p> <h4>Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.</h4> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av en annan stat</p> <p>29 § Efter ansökan av en annan stat far, för forhör eller konfrontation i<br>samband med en förundersökning eller en rättegång där,</p> <p>1. en person som är berövad friheten i Sverige föras över till den andra<br>staten om förhöret avser annat än utredning om den frihetsberövades<br>egen brottslighet, eller</p> <p>2. en person som är berövad friheten i den andra staten föras över till<br>Sverige.</p> <p>Av ansökan enligt första stycket 1 skall det framgå hur lång tid den fri-<br>hetsberövade behöver vistas i den andra staten.</p> <p>30 § En ansökan om överförande prövas av regeringen. En ansökan från<br>stat som är medlem i Europeiska unionen eller från Norge eller Island<br>prövas dock av åklagare.</p> <p>En ansökan enligt 29 § första stycket 1 far vägras om ett överförande<br>medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihets-<br>berövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet.</p> <p>Om en ansökan enligt 29 § första stycket 1 bifalls, skall det framgå av<br>beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige, eller i<br>förekommande fall, försättas på fri fot.</p> <p>(Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller<br>domstol</p> <p>31 § En svensk åklagare eller domstol far, för förhör eller konfrontation i<br>samband med en förundersökning eller en rättegång här i landet, begära<br>att</p> <p>1. en person som är berövad friheten i Sverige förs över till annan stat,<br>eller</p> <p>2. en person som är berövad friheten i en annan stat förs över till<br>Sverige.</p> <p>Yttranden</p> <p>32 § Innan en ansökan om att en frihetsberövad person skall föras över<br>till annan stat prövas, skall yttrande inhämtas från den myndighet som<br>ansvarar för verkställigheten av frihetsberövandet om det inte är uppen-<br>bart att det inte behövs. Detsamma gäller innan en sådan ansökan görs av<br>en svensk domstol eller åklagare.</p> <p>Transport genom Sverige</p> <p>33 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport<br>genom Sverige av en frihetsberövad person som skall föras över från en<br>stat till en annan stat för förhör eller konfrontation.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>19</p> <p>Förvar i Sverige av överförda personer</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>34 § En person som fors över till Sverige skall tas i förvar av polis-<br>myndighet.</p> <p>Har tillstånd meddelats enligt 33 § far polismyndighet vid behov ta den<br>som överförs i förvar.</p> <h4>5 kap. Övriga bestämmelser</h4> <p>Villkor om användningsbegränsningar m.m.</p> <p>1 § Har en svensk myndighet i ett ärende om rättslig hjälp fått uppgifter<br>eller bevisning från en annan stat enligt en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige och som innehåller villkor som<br>begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen vid<br>utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott,<br>skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är före-<br>skrivet i lag eller annan författning.</p> <p>2 § Rättslig hjälp som lämnas enligt denna lag far i enskilda fall förenas<br>med villkor som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller som är<br>nödvändiga från allmän synpunkt.</p> <p>Villkor som avses i första stycket far inte ställas upp om de strider mot<br>en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.</p> <p>3 § Den åklagare eller domstol som lämnat rättslig hjälp till en annan stat<br>och därvid ställt villkor enligt 2 § far på begäran av en myndighet i den<br>andra staten medge undantag från villkoret. Detsamma gäller i fråga om<br>villkor som följer direkt av bestämmelser i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige.</p> <p>4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller också i fråga om överenskommelser<br>med mellanfolkliga organisationer.</p> <p>Immunitet</p> <p>5 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige far den, som efter kallelse i<br>enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för att höras eller på<br>annat sätt medverka vid utredning av brott</p> <p>1. inte lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas<br>inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som<br>härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en miss-<br>tänkt eller tilltalad, inte är avsedd med framställningen eller kallelsen,<br>eller</p> <p>2. inte utan eget samtycke åläggas att medverka vid annan utredning än<br>ansökan avser.</p> <p>Första stycket gäller även i administrativa och andra förfaranden som<br>avses i 1 kap. 5 och 6 §§.</p> <p>20</p> <p>6 § Om någon som avses i 5 § stannar kvar i Sverige mer än femton<br>dagar från det att besked erhållits från den myndighet som har kallat<br>personen om att närvaro inte längre krävs, upphör immuniteten. Det-<br>samma gäller om han eller hon återvänder hit efter att ha lämnat landet.</p> <p>7 § Innehåller överenskommelsen bestämmelse om att immuniteten skall<br>ha mindre omfattning än som följer av 5 och 6 §§, gäller i stället den<br>bestämmelsen.</p> <p>8 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige gäller bestämmelserna om<br>immunitet i 5-7 §§ även en frihetsberövad som har förts över till Sverige<br>enligt 4 kap. 29 eller 31 §.</p> <p>Sekretess</p> <p>9 § För utlämnande av uppgifter i ärenden om rättslig hjälp gäller de be-<br>gränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100).</p> <p>Undantag från banksekretess</p> <p>10 § Den som har tystnadsplikt enligt 1 kap. 10 § första stycket bank-<br>rörelselagen (1987:617), 1 kap. 8 § första stycket lagen (1991:981) om<br>värdepappersrörelse eller 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansierings-<br>verksamhet får trots det lämna uppgifter i ärenden om rättslig hjälp med<br>förhör i samband med förundersökning eller med husrannsakan eller<br>beslag.</p> <p>Delning av förverkad egendom mellan stater</p> <p>11 § Regeringen far besluta att egendom eller dess värde som förverkats<br>genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis skall<br>överlämnas till en annan stat som under förundersökning eller rättegång<br>har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag eller som på<br>annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft betydelse för<br>utredningen om brottet.</p> <p>I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verk-<br>ställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till<br>annan stat av egendom som förverkats genom ett utländskt avgörande.</p> <p>Återkrav av kostnader</p> <p>12 § Regeringen meddelar föreskrifter om att vissa kostnader för åtgärder<br>som vidtagits enligt denna lag kan återkrävas av den ansökande staten.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>21</p> <p>Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden</p> <p>13 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av<br>denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som<br>avses i denna lag.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Genom lagen upphävs lagen (1975:295) om användning av vissa<br>tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen (1991:435) med<br>vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.</p> <p>22</p> <h3>2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § brottsbalken skall ha följande<br>lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h4>2 kap.</h4> <p>5a§‘</p> <p>Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,<br>meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat<br>som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i ljärde<br>stycket, far den tilltalade inte här i riket lagforas för samma gärning,</p> <p>1. om han har frikänts från ansvar,</p> <p>2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,</p> <p>3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten<br>pågår, eller</p> <p>4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.</p> <p>Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6<br>eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på be-<br>gäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från Sverige<br>för lagföringen.</p> <p>Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom<br>meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring<br>på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får åtal för gärningen<br>väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som<br>regeringen bemyndigat.</p> <p>De överenskommelser som avses i första stycket är</p> <p>1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms<br>internationella rättsverkningar,</p> <p>2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av<br>lagföring i brottmål,</p> <p>3. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska gemen-<br>skapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen omfattas av<br>överenskommelsen,</p> <p>4. protokollet den 27 september</p> <p>1996 till konventionen om skydd<br>av Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen, dock endast<br>om gärningen omfattas av överens-<br>kommelsen, och</p> <p>5. konventionen den 26 maj</p> <p>1997 om kamp mot korruption<br>som tjänstemän i Europeiska<br>gemenskaperna eller Europeiska<br>unionens medlemsstater är del-</p> <p>4. protokollet den 27 september</p> <p>1996 till konventionen om skydd<br>av Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen, dock endast<br>om gärningen omfattas av överens-<br>kommelsen,</p> <p>5. konventionen den 26 maj</p> <p>1997 om kamp mot korruption<br>som tjänstemän i Europeiska<br>gemenskaperna eller Europeiska<br>unionens medlemsstater är del-</p> <p>aktiga i, dock endast om gärningen</p> <p>aktiga i, dock endast om gärningen</p> <p>Senaste lydelse 1999:197.</p> <p>23</p> <p>omfattas av överenskommelsen.</p> <p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats, skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5.</p> <p>omfattas av överenskommelsen,</p> <p>6. &nbsp;konventionen den 19 juni<br>1990 om tillämpning av Schengen-<br>avtalet den 14 juni 1985, och</p> <p>7. &nbsp;konventionen den 25 maj<br>1987 mellan Europeiska gemen-<br>skapernas medlemsstater om för-<br>bud mot dubbel lagföring.</p> <p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5<br>eller om domen meddelats av stat<br>som tillträtt en överenskommelse<br>som anges i fjärde stycket 6 eller<br>7.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>24</p> <h3>2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 §, 9 kap. 7 §, 31 kap. 4 §, 33 kap.<br>9 §, 36 kap. 23 § och 40 kap. 16 § rättegångsbalken skall ha följande<br>lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <h4>5 kap.</h4> <p>1 §‘</p> <p>Förhandling vid domstol skall vara offentlig.</p> <p>Kan det antagas att vid förhand-<br>ling kommer att förebringas upp-<br>gift, för vilken hos domstolen<br>gäller sekretess som avses i sekre-<br>tesslagen (1980:100) må rätten,<br>om det bedömes vara av synnerlig<br>vikt att uppgiften ej röjes, förordna<br>att förhandlingen i vad den angår<br>uppgiften skall hållas inom stäng-<br>da dörrar. Även i annat fall må<br>förhandling hållas inom stängda<br>dörrar, om sekretessen gäller enligt<br>7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller 9<br>kap. 15 eller 16 § sekretesslagen<br>eller, i vad avser domstolsför-<br>handling under förundersökning i<br>brottmål eller därmed likställt mål<br>eller ärende, enligt 5 kap. 1 § eller<br>9 kap. 17 § samma lag. För-<br>handling skall alltid hållas inom<br>stängda dörrar, om sekretessen<br>gäller enligt 9 kap. 3 § andra<br>stycket samma lag och det skulle<br>strida mot avtal som avses där att</p> <p>Kan det antagas att vid förhand-<br>ling kommer att förebringas upp-<br>gift, för vilken hos domstolen<br>gäller sekretess som avses i sekre-<br>tesslagen (1980:100) må rätten,<br>om det bedömes vara av synnerlig<br>vikt att uppgiften ej röjes, förordna<br>att förhandlingen i vad den angår<br>uppgiften skall hållas inom stäng-<br>da dörrar. Även i annat fall må<br>förhandling hållas inom stängda<br>dörrar, om sekretessen gäller enligt<br>7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller 9<br>kap. 15 eller 16 § sekretesslagen<br>eller, i vad avser domstols-<br>förhandling under förundersökning<br>i brottmål eller därmed likställt<br>mål eller ärende, enligt 5 kap. 1<br>eller 7 § eller 9 kap. 17 § samma<br>lag. Förhandling skall alltid hållas<br>inom stängda dörrar, om<br>sekretessen gäller enligt 9 kap. 3 §<br>andra stycket samma lag och det<br>skulle strida mot avtal som avses</p> <p>uppgiften röjes vid förhandlingen. där att uppgiften röjes vid<br>förhandlingen.</p> <p>Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk<br>störning far hållas inom stängda dörrar.</p> <p>Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom<br>stängda dörrar, vare det gällande.</p> <p>Senaste lydelse 1991:1549.</p> <p>25</p> <h4>9 kap.</h4> <p>7 §*</p> <p>Rätten far, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller<br>infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon<br>särskild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Skall ett föreläggande, som<br>enligt särskild föreskrift skall för-<br>enas med vite, delges någon som<br>vistas utom riket, far rätten under-<br>låta att förelägga vite, om del-<br>givning annars inte kan ske i den<br>främmande staten. Föreläggandet<br>skall i övrigt vid den fortsatta<br>handläggningen av målet anses<br>jämställt med ett vitesföre-<br>läggande.</p> <p>Skall ett föreläggande, som<br>enligt särskild föreskrift skall för-<br>enas med vite, delges någon som<br>vistas utom riket, får rätten under-<br>låta att förelägga vite, om del-<br>givning armars inte kan ske i den<br>främmande staten. Om något vite<br>inte har satts ut, får den förelagde<br>inte åläggas något ansvar för de<br>kostnader som kan ha uppstått till<br>följd av att föreläggandet inte<br>följts. Föreläggandet skall i övrigt<br>vid den fortsatta handläggningen<br>av målet anses jämställt med ett<br>vitesföreläggande.</p> <p>Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan, genom att utebli<br>från rätten eller inte följa ett föreläggande, som rätten meddelat, eller<br>genom påståenden eller invändningar, som han insett eller bort inse sakna<br>fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat<br>kostnader för staten, är han skyldig att ersätta sådana kostnader oavsett<br>hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.</p> <p>Om målsäganden eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet eller<br>försummelse vållat kostnader för staten eller den tilltalade, är han skyldig<br>att ersätta dessa kostnader.</p> <p>I 9 kap. 7 f finns bestämmelser<br>om kostnader när något vite inte<br>har satts ut.</p> <h4>33 kap.</h4> <p>9§⁴</p> <p>Rätten får vid behov låta översätta handlingar som kommer in till eller<br>skickas ut från rätten.</p> <p>Rätten är skyldig att översätta<br>en handling i brottmål eller de vik-<br>tigaste delarna av den, om hand-<br>lingen skall sändas till någon som</p> <p>² Senaste lydelse 1984:131.</p> <p>³ Senaste lydelse 1990:443.</p> <p>⁴ Senaste lydelse 1987:747.</p> <p>26</p> <p>Den som biträtt med översättning<br>betalas av staten.</p> <p>Första och andra styckena skall<br>tillämpas även i fråga om över-<br>föring från punktskrift till vanlig<br>skrift eller omvänt.</p> <p>vistas i en annan stat inom Euro-<br>peiska ekonomiska samarbets-<br>området och det finns anledning<br>att anta att personen inte förstår<br>språket i handlingen. Handlingen<br>skall översättas till språket i den<br>andra staten eller om myndigheten<br>känner till att personen inte förstår<br>detta språk, till ett annat språk<br>som personen förstår.</p> <p>har rätt till skälig ersättning, som</p> <p>Första och tredje styckena skall<br>tillämpas även i fråga om över-<br>föring från punktskrift till vanlig<br>skrift eller omvänt.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h4>36 kap.</h4> <p>23 §⁵</p> <p>Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller tredska som<br>avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad därav för någon av<br>parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga vittnet att i skälig<br>omfattning ersätta kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta<br>motparten sådan kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt<br>att av vittnet fa ut vad vittnet ålagts att utge.</p> <p>Vad som nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta en parts kostnad<br>skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.</p> <p>I 9 kap. 7 J finns bestämmelser<br>om kostnader när något vite inte<br>har satts ut.</p> <h4>40 kap.</h4> <p>16 §⁶</p> <p>Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller tredska som<br>avses i 12 eller 14 § eller uteblir en sakkunnig, som kallats till förhör, och<br>vållas rättegångskostnad därav för någon av parterna, skall rätten på<br>yrkande av parten ålägga den sakkunnige att i skälig omfattning ersätta<br>kostnaden. Har även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan<br>kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av den<br>sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge.</p> <p>Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad<br>skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för staten.</p> <p>I 9 kap. 7 £ finns bestämmelser<br>om kostnader när något vite inte<br>har satts ut.</p> <p>⁵ Senaste lydelse 1987:747.</p> <p>⁶ Senaste lydelse 1987:747.</p> <p>27</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>28</p> <h3>2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>]</p> <p>Har i visst mål eller ärende en<br>utländsk domstol gjort fram-<br>ställning hos en svensk domstol<br>om att det skall vidtas någon<br>åtgärd som hör till rättegången,<br>såsom upptagande av ed, anställ-<br>ande av förhör med part eller<br>upptagande av bevis genom vittne,<br>sakkunnig eller syn eller av skrift-<br>ligt bevis, och överlämnas fram-<br>ställningen genom Utrikesdepar-<br>tementet till den svenska<br>domstolen, skall den begärda<br>åtgärden vidtas i enlighet med<br>denna lag. Vad som nu har sagts<br>skall inte tillämpas, om det är<br>fråga om ansvar för en gärning<br>som inte motsvarar brott enligt<br>svensk lag. I mål om ansvar för<br>brottslig gärning får inte heller en<br>part höras under ed eller<br>sanningsförsäkran.</p> <p>Avser en framställning enligt<br>första stycket fråga om ansvar för<br>en gärning, som har karaktär av<br>politiskt brott, skall denna lag<br>tillämpas endast om framställ-<br>ningen har gjorts av en domstol i<br>en stat som har tillträtt den euro-<br>peiska konventionen den 27 janua-<br>ri 1977 om bekämpande av terro-<br>rism och gärningen utgör brott<br>som avses i denna konvention.</p> <p>Lika med utländsk domstol<br>anses i denna lag utländsk under-<br>sökningsdomare och åklagare<br>samt det europeiska patentverket<br>och annan som enligt en inter-</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>i</p> <p>Har i visst mål eller ärende en<br>utländsk domstol gjort fram-<br>ställning hos en svensk domstol<br>om att det skall vidtas någon<br>åtgärd som hör till rättegången,<br>såsom upptagande av ed,<br>anställande av förhör med part<br>eller upptagande av bevis genom<br>vittne, sakkunnig eller syn eller av<br>skriftligt bevis, och överlämnas<br>framställningen genom Justitie-<br>departementet till den svenska<br>domstolen, skall den begärda<br>åtgärden vidtas i enlighet med<br>denna lag.</p> <p>Lika med utländsk domstol<br>anses i denna lag det europeiska<br>patentverket och annan som enligt<br>en internationell överenskommelse<br>som är bindande för Sverige får</p> <p>Senaste lydelse 1995:1227.</p> <p>29</p> <p>nationell överenskommelse som är göra sådan framställning,<br>bindande för Sverige får göra</p> <p>sådan framställning.</p> <p>Denna lag tillämpas inte om<br>lagen (2000:000) om inter-<br>nationell rättslig hjälp i brottmål<br>är tillämplig.</p><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GN0361/prop_19992000__61-2.png" style="width:16pt;height:12pt;"/> <p>Möter ej för äskad åtgärd laga<br>hinder, utsätte rätten dag för<br>ärendets företagande.</p> <p>Avser mål däri åtgärd äskats<br>ansvar for brottslig gärning, give<br>rätten i god tid den utländska<br>domstolen underrättelse vilken dag<br>ärendet skall förekomma. Sådan<br>underrättelse skall ock eljest<br>lämnas, om den utländska dom-<br>stolen framställt begäran därom.<br>Har åtgärden äskats av det euro-<br>peiska patentverket, skall under-<br>rättelse städse lämnas dit.</p> <p>Om det inte finns några hinder<br>mot den begärda åtgärden skall<br>rätten bestämma dag för bevisupp-<br>tagningen.</p> <p>Om den utländska domstolen<br>begär det skall rätten i god tid<br>underrätta den utländska dom-<br>stolen om tidpunkten för bevisupp-<br>tagningen. Har åtgärden begärts<br>av det europeiska patentverket,<br>skall underrättelse alltid lämnas<br>dit.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>² Senaste lydelse 1978:154.</p> <p>30</p> <h3>2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om<br>bevisupptagning vid utländsk domstol</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1946:817) om bevisupptagning<br>vid utländsk domstol</p> <p>dels att i 3 § ordet ”utrikesdepartementet” skall bytas ut mot ”Justitie-<br>departementet”,</p> <p>dels att 1 § skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>1 §’</p> <p>I mål eller ärende vid en svensk domstol far domstolen besluta att bevis<br>skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får avse<br>syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part under</p> <p>sanmngsförsäkran, målsägande eller<br>eller tredje stycket rättegångsbalken.</p> <p>I brottmål får bevisupptagning<br>enligt första stycket äga rum<br>endast om det finns synnerliga<br>skäl.</p> <p>På begäran av åklagare får en<br>svensk domstol besluta att åtgär-<br>der som avses i 23 kap. 13-15 §§<br>rättegångsbalken skall vidtas vid<br>en utländsk domstol.</p> <p>den som avses i 36 kap. 1 § andra</p> <p>Denna lag tillämpas inte om<br>lagen (2000:000) om inter-<br>nationell rättslig hjälp i brottmål<br>är tillämplig.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1995:1228.</p> <p>31</p> <h3>2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om<br>utlämning för brott</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för<br>brott</p> <p>dels att i 23 § ordet ”utrikesdepartementet” i olika böjningsformer skall<br>bytas ut mot ”Justitiedepartementet” i motsvarande form,</p> <p>dels att 14 och 26 §§ skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Framställning om utlämning<br>skall inges till utrikesdeparte-<br>mentet. Den skall göras på<br>diplomatisk väg, om Sverige ej i<br>förhållande till den främmande<br>staten har överenskommit om att<br></p> <p>14 §'</p> <p>Framställning om utlämning<br>skall ges in till Justitiedeparte-<br>mentet.</p> <p>tillämpa annan ordning.</p> <p>Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom<br>som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, annan utredning<br>på vilken framställningen grundas. I den mån det ej framgår av nämnda<br>handlingar, skall uppgift lämnas om personens nationalitet och hemvist,<br>brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den främmande<br>staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt<br>företes.</p> <p>Chefen för justitiedepartementet<br>äger medgiva, att den som av<br>främmande stat utlämnas till annan</p> <p>26 §²</p> <p>Chefen för Justitiedepartementet<br>får medge, att den som av<br>främmande stat utlämnas till annan</p> <p>stat må föras genom riket, såframt<br>denne icke är svensk medborgare<br>och ej heller eljest synnerliga skäl<br>är o däremot. Framställning härom<br>göres på diplomatisk väg.</p> <p>Sker utlämningen till Danmark,</p> <p>stat får föras genom riket, om<br>denne inte är svensk medborgare<br>och det inte heller annars finns<br>synnerliga skäl mot det. Framställ-<br>ning om detta ges in till Justitie-<br>departementet.</p> <p>Finland, Island eller Norge må</p> <p>medgivas, att även svensk medborgare föres genom riket, om hinder ej<br>skulle ha förelegat för utlämning av honom till den mottagande staten<br>enligt 2 eller 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,<br>Finland, Island och Norge.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>¹ Senaste lydelse 1979:98.</p> <p>² Senaste lydelse 1975:292.</p> <p>32</p> <h3>2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om<br>samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge<br>angående verkställighet av straff m.m.</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 4 a § lagen (1963:193) om samarbete med<br>Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff<br>m.m. skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Bestämmelser om användning<br>av beslag och kvarstad på begäran<br>av myndigheter i Danmark,<br>Finland, Island och Norge finns i<br>lagen (1975:295) om användning<br>av vissa tvångsmedel på begäran<br>av främmande stat.</p> <p>4a§‘</p> <p>Bestämmelser om användning<br>av beslag och kvarstad på begäran<br>av myndigheter i Danmark,<br>Finland, Island och Norge finns i<br>lagen (2000:000) om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>¹ Senaste lydelse 1990:275.</p> <p>33</p> <p>2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <h3>2.8 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen<br>(1970:428)</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Härigenom föreskrivs att 5 § delgivningslagen (1970:428) skall ha<br>följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>5§</p> <p>Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller<br>vistas han på ort utom riket, far delgivningen ske enligt lagen på den<br>orten.</p> <p>En kallelse av en målsägande,<br>ett vittne, en sakkunnig eller någon<br>som avses i 36 kap. 1 § andra och<br>tredje styckena rättegångsbalken<br>får inte ske vid vite om delgivning<br>skall ske i en annan stat, såvida<br>inte lagen (1974:752) om nordisk<br>vittnesplikt år tillämplig.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>34</p> <h3>2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om<br>internationellt samarbete rörande verkställighet av<br>brottmålsdom</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:260) om internationellt<br>samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom</p> <p>dels att i 8, 17, 20, 25 a, 28, 30, 32 och 40 §§ ordet ”utrikesdeparte-<br>mentet” skall bytas ut mot ”Justitiedepartementet”,</p> <p>dels att 18 och 36 §§ skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>18</p> <p>Har framställning om verk-<br>ställighet av europeisk brottmåls-<br>dom gjorts, kan egendom som<br>genom domen förklarats förverkad<br>tas i beslag, om beslag hade<br>kunnat ske enligt svensk lag i en<br>rättegång i Sverige. Beslut om<br>beslag meddelas av Riksåklagaren<br>eller rätten. I fråga om beslag<br>enligt denna paragraf skall i övrigt<br>bestämmelserna i 27 kap. rätte-<br>gångsbalken tillämpas. Bestäm-<br>melser om beslag och kvarstad<br>finns också i lagen (1975:295) om<br>användning av vissa tvångsmedel<br>på begäran av främmande stat.</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>§’</p> <p>Har framställning om verk-<br>ställighet av europeisk brottmåls-<br>dom gjorts, kan egendom som<br>genom domen förklarats förverkad<br>tas i beslag, om beslag hade<br>kunnat ske enligt svensk lag i en<br>rättegång i Sverige. Beslut om<br>beslag meddelas av Riksåklagaren<br>eller rätten. I fråga om beslag<br>enligt denna paragraf skall i övrigt<br>bestämmelserna i 27 kap. rätte-<br>gångsbalken tillämpas. Bestäm-<br>melser om beslag och kvarstad<br>finns också i lagen (2000:000) om<br>internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p> <p>36</p> <p>Penningbelopp eller annan<br>egendom som förklarats förverkad<br>med stöd av denna lag tillfaller<br>staten. Har föremål förklarats för-<br>verkat, kan regeringen på begäran<br>av den stat som gjort framställnin-<br>gen om verkställighet av förverk-<br>andebeslut förordna, att föremålet<br>skall återlämnas till den staten.</p> <p>Böter som bestämts enligt denna k</p> <p>§²</p> <p>.Egendom eller dess värde som<br>förverkats med stöd av denna lag<br>tillfaller staten. Regeringen får på<br>begäran av den stat som gjort<br>framställningen om verkställighet<br>av förverkandebeslutet förordna att<br>egendomen eller dess värde helt<br>eller delvis skall överlämnas till<br>den staten.</p> <p>g far inte förvandlas.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>¹ Senaste lydelse 1990:274.</p> <p>² Senaste lydelse 1991:300.</p> <p>35</p> <h3>2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om<br>utredning angående brott mot utländsk tullag</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående<br>brott mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Bestämmelserna i 1, 4-9, 13 och<br>16 §§ lagen (1990:314) om ömse-<br>sidig handräckning i skatteären-<br>den, bestämmelserna om förunder-<br>sökning och tvångsmedel i lagen<br>(1960:418) om straff för varu-<br>smuggling, bestämmelserna i 23,<br>27 och 28 kap. rättegångsbalken<br>samt bestämmelserna i 1 § lagen<br>(1991:435) med vissa bestämmel-<br>ser om internationellt samarbete<br>på brottmålsområdet äger motsva-<br>rande tillämpning. Bestämmelse,<br>vars tillämpning förutsätter att<br>misstanke föreligger mot någon,<br>får dock ej tillämpas. Tvångsmedel<br>far ej användas i syfte att möjlig-<br>göra förverkande av egendom.<br>Vad som i ovan nämnda bestäm-<br>melser i lagen (1990:314) om<br>ömsesidig handräckning i skatte-<br>ärenden sägs om Riksskatteverket<br>skall härvid i stället avse Tull-<br>verket.</p> <p>Bestämmelserna i 1, 4-9, 13 och<br>16 §§ lagen (1990:314) om ömse-<br>sidig handräckning i skatteären-<br>den, bestämmelserna om förunder-<br>sökning och tvångsmedel i lagen<br>(1960:418) om straff för varu-<br>smuggling, bestämmelserna i 23,<br>27 och 28 kap. rättegångsbalken<br>samt bestämmelserna i 5 kap. 1 §<br>lagen (2000:000) om inter-<br>nationell rättslig hjälp i brottmål<br>äger motsvarande tillämpning. Be-<br>stämmelse, vars tillämpning förut-<br>sätter att misstanke föreligger mot<br>någon, får dock ej tillämpas.<br>Tvångsmedel far ej användas i<br>syfte att möjliggöra förverkande av<br>egendom. Vad som i ovan nämnda<br>bestämmelser i lagen (1990:314)<br>om ömsesidig handräckning i<br>skatteärenden sägs om Riksskatte-<br>verket skall härvid i stället avse<br>Tullverket.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1999:405.</p> <p>36</p> <h3>2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om<br>kriminalvård i anstalt</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 43 § lagen (1974:203) om kriminalvård i<br>anstalt skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>43 §'</p> <p>Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.<br>brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan<br>myndighet att intagen skall inställas inför denna, prövar Kriminal-<br>vårdsstyrelsen om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är<br>fråga får intagen tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av<br>säkerhetsskäl.</p> <p>Tiden för inställelse som avses i<br>första stycket inräknas i verk-<br>ställighetstiden. Detsamma gäller<br>tid som intagen vistas utanför<br>anstalt med stöd av 4 kap. 29 eller<br>31 &nbsp;§ lagen (2000:000) om</p> <p>internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p> <p>Tiden för inställelse som avses i<br>första stycket inräknas i verk-<br>ställighetstiden. Detsamma gäller<br>tid som intagen vistas utanför<br>anstalt med stöd av 2 § lagen<br>(1991:435) med vissa bestäm-<br>melser om internationellt sam-<br>arbete på brottmålsområdet.</p> <p>Åtalas intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i verkställig-<br>heten som erfordras för utförande av hans talan i målet.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1992:108.</p> <p>37</p> <h3>2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om Prop. 1999/2000:61<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i<br>frihet</h3> <p>Härigenom föreskrivs att i 7 och 22 §§ lagen (1978:801) om<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ordet<br>”utrikesdepartementet” skall bytas ut mot ”Justitiedepartementet”.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>38</p> <h3>2.13 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen<br>(1980:100)</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)’</p> <p>dels att 1 kap. 4 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,</p> <p>dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande<br>lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h4>1 kap.</h4> <p>4§²</p> <p>Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, far uppgiften inte<br>heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller<br>för uppgiften.</p> <p>I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja<br>vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella</p> <p>instrument.</p> <p>Bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa upp-<br>gifter som en svensk myndighet<br>har fatt från en myndighet i en<br>annan stat finns i lagen (1991:435)<br>med vissa bestämmelser om inter-<br>nationellt samarbete på brottmåls-<br>området, lagen (2000:000) om<br>internationellt polisiärt samarbete<br>samt lagen (2000:000) om<br>Schengens informationssystem.</p> <p>Bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa<br>uppgifter som en svensk myn-<br>dighet har fått från en myndighet i<br>en annan stat finns i lagen<br>(2000:000) om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål, lagen<br>(2000:000) om internationellt<br>polisiärt samarbete samt lagen<br>(2000:000) om Schengens<br>informationssystem.</p> <h4>5 kap.</h4> <p>7§</p> <p>Sekretess gäller i verksamhet<br>som avser rättslig hjälp på begä-<br>ran av annan stat för uppgift som<br>hänför sig till</p> <p>1. utredning enligt bestämmel-<br>serna om förundersökning i brott-<br>mål,</p> <p>2. &nbsp;angelägenhet som angår<br>tvångsmedel,</p> <p>om det kan antas att den rätts-<br>liga hjälpen begärts under förut-<br>sättning att uppgiften inte röjs.</p> <p>¹ Lagen omtryckt 1992:1474.</p> <p>² Lydelse enligt prop. 1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges an-<br>slutning till Schengen.</p> <p>39</p> <table border="1"> <tr><td></td><td> <p>Motsvarande sekretess gäller Prop. 1999/2000:61<br>hos polismyndighet och åklagar-<br>myndighet samt hos Rikspolis-<br>styrelsen, Tullverket och Kust-<br>bevakningen, för uppgift i en ange-<br>lägenhet som avses i 3 § 1 och 6<br>lagen (2000:000) om Schengens<br>informationssystem. Utan hinder<br>av sekretessen enligt detta stycke<br>får uppgift lämnas ut enligt vad<br>som föreskrivs i polisdatalagen<br>(1998:622) och lagen om<br>Schengens informationssystem.</p> <p>I fråga om uppgift i allmän<br>handling gäller sekretessen i högst<br>fyrtio år.</p></td></tr> <tr><td> <p>Nuvarande lydelse</p></td><td> <p>16 kap.</p> <p>1 §³</p></td></tr> </table> <p>Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §<br>yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa<br>fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8<br>samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket<br>samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av<br>uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt<br>7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.<br>1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i<br>övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av</p> <p>3. denna lag enligt</p> <p>5kap72-4§§“’</p> <table border="1"> <tr><td> <p>7 kap. 1 §</p></td><td> <p>såvitt avser uppgift om annat än<br>verkställigheten av beslut om<br>omhändertagande eller beslut om<br>vård utan samtycke</p></td></tr> </table> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §<br>yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa<br>fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8</p> <p>³ Senaste lydelse 1999:989.</p> <p>40</p> <p>samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket Prop. 1999/2000:61<br>samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av<br>uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt</p> <p>7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.</p> <p>1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i<br>övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av</p> <p>3. denna lag enligt</p> <p>5 kap. 2 — 4§§</p> <table border="1"> <tr><td> <p>5 kap. 7 §</p></td><td> <p>såvitt avser uppgift om<br>kvarhållande av försändelse på<br>befordringsföretag, hemlig tele-<br>avlyssning och hemlig tele-<br>övervakning eller hemlig kamera-<br>övervakning på grund av beslut av<br>domstol eller åklagare</p></td></tr> <tr><td> <p>7 kap. 1 §</p></td><td> <p>såvitt avser uppgift om annat än<br>verkställigheten av beslut om<br>omhändertagande eller beslut om<br>vård utan samtycke</p></td></tr> </table> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>41</p> <h3>2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om<br>Sveriges samarbete med de internationella tribuna-<br>lerna för brott mot internationell humanitär rätt</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges<br>samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell<br>humanitär rätt</p> <p>dels att 11 och 12 §§ skall upphöra att gälla,</p> <p>dels att rubriken närmast före 12 § skall utgå.</p> <p>dels att i 2 § ordet ”Utrikesdepartementet” skall bytas ut mot ”Justitie-<br>departementet”,</p> <p>dels att nuvarande 12 a § skall betecknas 11 §,</p> <p>dels att rubriken närmast före 12 a § skall sättas närmast före nya 11 §,<br>dels att 9 §, 10 §, nya 11 § och 14 § samt rubriken närmast före 9 §<br>skall ha följande lydelse,</p> <p>dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 9 a och 12 §§, av<br>följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Beslag</p> <p>Rättslig hjälp</p> <p>I fråga om beslag gäller bestäm-<br>melserna i 1 och 2 §§, 6 § första<br>meningen samt 7 f lagen<br>(1975:295) om användningen av<br>vissa tvångsmedel på begäran av<br>främmande stat. Sedan utrednin-<br>gen avslutas skall Riksåklagaren<br>överlämna ärendet tillsammans<br>med sitt yttrande till regeringen. I<br>beslag tagen egendom överlämnas<br>till tribunalen efter beslut av<br>regeringen.</p> <p>Har beslag verkställts, får den<br>som drabbats av åtgärden begära<br>att rätten prövar beslaget. Rätten<br>skall så snart det kan ske hålla för-<br>handling i frågan. Om förhandlin-<br>gen gäller bestämmelserna i 24<br>kap. 17 § andra stycket rätte-<br>gångsbalken.</p> <p>§</p> <p>Om inte annat framgår av denna<br>lag lämnas rättslig hjälp på be-<br>gäran av tribunalerna enligt be-<br>stämmelserna i lagen (2000:000)<br>om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p> <p>9a§</p> <p>Följande bestämmelser i lagen<br>(2000:000) om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål skall inte<br>tillämpas,</p> <p>- 2 kap. 2 § om dubbel straff-</p> <p>42</p> <p>/ fråga om bevisupptagning<br>gäller bestämmelserna i 1 § första<br>stycket första meningen, 2 §, 3 §<br>första och andra styckena samt 4-<br>10 och 12 §§ lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk<br>domstol.</p> <p>barhet,</p> <p>- 2 kap. 14 § om vissa grunder<br>för avslag,</p> <p>- 2 kap. 15 § om prövning av<br>ansökan och beslut om avslag, och</p> <p>- 4 kap. 15, 16 och 21 §§ om<br>rättens prövning av kvarstad eller<br>beslag.</p> <p>Rättslig hjälp som avses i lagen<br>om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål får lämnas även om den<br>gärning ansökan avser inte mot-<br>svarar brott enligt svensk lag. Om<br>den åklagare eller domstol som<br>handlägger ansökan finner att de<br>förutsättningar eller villkor som<br>enligt 2 kap. 1 § nämnda lag i<br>övrigt gäller beträffande den be-<br>gärda åtgärden inte är uppfyllda<br>skall ärendet överlämnas till<br>regeringen som beslutar om<br>ansökan skall avslås.</p> <p>10 §</p> <p>Sedan handläggningen av ett<br>ärende om beslag avslutats skall<br>Riksåklagaren överlämna ärendet<br>till regeringen. I beslag tagen<br>egendom överlämnas till tribu-<br>nalen efter beslut av regeringen.</p> <p>Har beslag verkställts, får den<br>som drabbats av åtgärden begära<br>att rätten prövar beslaget. Rätten<br>skall så snart det kan ske hålla<br>förhandling i frågan. Om för-<br>handlingen gäller bestämmelserna<br>i 24 kap. 17 § andra stycket rätte-<br>gångsbalken.</p> <p>12a§' &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;11 §</p> <p>Har en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i eller på<br>annat sätt stark anknytning till Sverige av tribunalen dömts till fängelse,<br>kan regeringen besluta att straffet får verkställas i Sverige. Regeringen<br>får i varje enskilt beslut meddela de föreskrifter som behövs för verk-<br>ställigheten här.</p> <p>Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt<br>samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall</p> <p>Senaste lydelse 1995:1306.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>43</p> <p>upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller<br>meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden<br>inte längre får verkställas.</p> <p>Frågor om villkorlig frigivning<br>prövas av regeringen sedan tribu-<br>nalen beretts tillfälle att yttra sig.<br>Regeringen får i dessa fall besluta<br>att villkorlig frigivning skall ske<br>vid en senare tidpunkt än som<br>följer av brottsbalken.</p> <p>I fråga om transport genom Sverige av en person som berövats friheten<br>enligt ett avgörande av tribunalen tillämpas 40 § lagen om internationellt<br>samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.</p> <p>12 §</p> <p>Företrädare för tribunalen eller<br>den tribunalen utser för att under-<br>söka behandlingen av den som<br>avtjänar straff utdömt av tribu-<br>nalen, har rätt att besöka den plats<br>där personen är placerad. Den<br>som ansvarar för någon som avtjä-<br>nar ett sådant straff skall lämna<br>den som genomför undersökningen<br>det biträde som denne behöver för<br>att kunna fullgöra sina uppgifter.</p> <p>14 §</p> <p>Om tribunalen begär att en åtgärd skall vidtas beträffande den som<br>misstänks eller har åtalats eller dömts for brott, skall denne, om han begär<br>det, biträdas av en offentlig försvarare. I fråga om sådan gäller rätte-<br>gångsbalkens bestämmelser.</p> <p>Vidtas en åtgärd enligt 10 eller</p> <p>11 § beträffande en målsägande<br>skall ett särskilt biträde för denne<br>(målsägandebiträde) förordnas,<br>om det kan antas att målsäganden<br>har behov av sådant biträde vid<br>förhöret eller bevisupptagningen. I<br>övrigt tillämpas bestämmelserna i<br>3 § första meningen, 4 och 5 §§<br>samt 7 f första meningen lagen<br>(1988:609) om målsägandebiträ-<br>de.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>44</p> <h2>3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ärendet och dess beredning</h2> <p>I promemorian Ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (Ds 1999:56) föreslås<br>en ny lag om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. I promemorian föreslås<br>också ändringar i brottsbalken, rättegångsbalken, delgivningslagen<br>(1970:428), lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internatio-<br>nella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt samt följd-<br>ändringar i olika lagar. Regeringen behandlar i detta ärende de förslag<br>som läggs fram i promemorian. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.</p> <p>Lagstiftningen i promemorian är utformad med beaktande av<br>Schengenkonventionens bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp,<br>bilaga 2, två bilaterala avtal mellan Sverige och Kanada respektive<br>Sverige och Australien om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, bilagorna<br>3 och 4, resolutionen om skydd för vittnen inom ramen för kampen mot<br>den organiserade internationella brottsligheten (EGT C 327/5<br>23.11.1995), bilaga 5, och den gemensamma åtgärden om goda rutiner<br>vid inbördes rättshjälp i brottmål (EGT L 191, 7.7.1998, s. 19), bilaga 6.<br>Vid utformningen av promemorians lagförslag beaktas även det pågående<br>arbetet med en EU konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>I detta ärende tar regeringen även upp ett förslag om en ny sekretess-<br>bestämmelse som gäller ärenden om internationell rättslig hjälp i brottmål<br>som lagts fram i Ekosekretessutredningens betänkande Ekonomisk<br>brottslighet och sekretess (SOU 1999:53). Utredningens lagförslag i<br>denna del är intaget i bilaga 7. I det sammanhanget behandlas även en<br>fråga som uppmärksammades vid remissbehandlingen av promemorian<br>Polissamarbete m.m. med anledning av Schengen (Ds 1999:31).</p> <p>Promemorian har tillsammans med utredningens förslag i denna del<br>remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8.<br>En sammanställning över remissyttrandena finns tillgängliga på Justitie-<br>departementet (dnr Jul999/4432).</p> <p>I ärendet behandlar regeringen också frågan om ett svenskt tillträde till<br>konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om<br>förbud mot dubbel lagföring ”double jeopardy”, bilaga 9. Frågan har inte<br>remissbehandlats. Mot bakgrund av att bestämmelserna i konventionen i<br>sak motsvarar Schengenkonventionens bestämmelser kan frågan behand-<br>las utan remissbehandling. I ärendet behandlas också, som förutskickades<br>i promemorian, frågan om en ratificering av de ovan nämnda avtalen med<br>Australien respektive Kanada.</p> <p>Lagrådet</p> <p>Regeringen beslutade den 7 februari 2000 att inhämta Lagrådets yttrande<br>över de lagförslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga<br>11. Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa<br>justeringar. Regeringen har på de flesta punkter följt Lagrådets förslag.<br>Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Regeringen<br>återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 7.1.1, 7.10, 9, 10.1 och 15.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>45</p> <h2>4 Nuvarande ordning &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;^ProP-</h2> <h3>4.1 Internationella åtaganden om rättsligt samarbete i<br>brottmål</h3> <p>Sverige lämnar sedan gammalt andra länder rättslig hjälp i brottmål. Den<br>svenska lagstiftningen är av tradition utformad så att den inte kräver<br>ömsesidighet - reciprocitet - utan rättslig hjälp kan lämnas även till stater<br>med vilka Sverige inte har några konventionsbaserade åtaganden. En del<br>länder kräver emellertid avtal med den andra staten for att lämna rättslig<br>hjälp. Sådana avtal skapar också klarhet mellan länderna under vilka för-<br>utsättningar den rättsliga hjälpen lämnas. Avtalen brukar också innehålla<br>bestämmelser som syftar till att underlätta det praktiska förfarandet.</p> <p>Mellan de nordiska länderna gäller överenskommelsen den 26 april<br>1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning<br>(prop. 1974:95, SÖ 1975:42), se cirkuläret (1995:419) om inbördes rätts-<br>hjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom del-<br>givning och bevisupptagning. Överenskommelsen omfattar såväl tviste-<br>mål som brottmål.</p> <p>Den mest betydelsefulla regleringen är i övrigt den europeiska kon-<br>vention som den 20 april 1959 antogs i Strasbourg, konventionen om<br>inbördes rättshjälp i brottmål (1959 års rättshjälpskonvention, prop.<br>1961:48). Sverige ratificerade konventionen 1967. I samband med detta<br>gjordes vissa förbehåll och förklaringar (SÖ 1968:15). Konventionen<br>trädde i kraft för Sveriges del den 1 maj 1968. Sverige har därefter ändrat<br>två av förbehållen (prop. 1975:53, SÖ 1977:88 och prop. 1991/92:46, SÖ<br>1992:4).</p> <p>I 1959 års rättshjälpskonvention åtar sig staterna att lämna varandra<br>rättslig hjälp i största möjliga utsträckning i mål eller ärenden som avser<br>beivrandet av brott. Konventionen omfattar huvudsakligen bevisupptag-<br>ning - förhör och överlämnande av bevismaterial eller handlingar hus-<br>rannsakan och beslag, delgivning av rättegångshandlingar och judiciella<br>beslut, översändande av utdrag ur kriminalregister, lagföring i annat land<br>samt underrättelse om brottmålsdomar.</p> <p>Konventionen har kompletterats med ett tilläggsprotokoll av den<br>17 mars 1978, som i vissa hänseenden utvidgar konventionens tillämp-<br>ningsområde, bl.a. i fråga om brott mot skatte- och avgiftsförfattningar<br>och rättslig hjälp i form av delgivning av olika handlingar m.m. på verk-<br>ställighetsstadiet. Sverige har tillträtt tilläggsprotokollet (prop.<br>1978/79:80, SÖ 1979:12).</p> <p>Frågor om straffrättsligt samarbete i brottmål behandlas även i en del<br>andra multilaterala konventioner som Sverige har tillträtt. De flesta kon-<br>ventionerna är utarbetade inom Europarådet. Det gäller t.ex. den euro-<br>peiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 (utläm-<br>ningskonventionen, prop. 1958:139, SÖ 1959:65 och 1967:46), den<br>europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i<br>brottmål (lagföringskonventionen, prop. 1975/76:3, SÖ 1976:21), den<br>europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av<br>terrorism (terrorismkonventionen, prop. 1976/77:124, SÖ:1977:12), den<br>europeiska konventionen om penningtvätt, efterforskning, beslag och</p> <p>1999/2000:61</p> <p>46</p> <p>förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen, prop.<br>1995/96:49, SÖ 1996:19) och den europeiska konventionen den 21 mars<br>1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen,<br>prop 1983/84; 197, SÖ 1985:1).</p> <p>Bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp finns också i Förenta natio-<br>nernas (FN) konvention mot olaglig hantering av narkotika och psy-<br>kotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen, prop. 1990/91:127, SÖ<br>1991:41).</p> <p>Även i olika konventioner som utarbetats inom Europeiska unionen<br>finns bestämmelser om internationell rättslig hjälp bl.a. i de instrument<br>som behandlas i den till riksdagen nyligen överlämnade propositionen<br>EU-bedrägerier och korruption (prop. 1998/99:32 s. 34, 54 och 66 f).</p> <p>Efter att under en lång följd av år inte ha ingått några bilaterala avtal<br>utanför Norden om ömsesidig rättslig hjälp ingick Sverige under 1980-<br>talet sådana avtal med Ungern (prop. 1985/86:8, SÖ 1986:5), Tyska<br>Demokratiska Republiken (prop. 1986/87:96, SÖ 1987:18) och Polen<br>(prop. 1989/90:55, SÖ 1990:9). Avtalet med f.d. Tyska Demokratiska<br>Republiken upphörde enligt överenskommelse med Förbundsrepubliken<br>Tyskland att gälla i samband med de två tyska staternas enande den<br>3 oktober 1990 (SÖ 1992:3). De former av rättslig hjälp som omfattas av<br>avtalen med Ungern och Polen är delgivning, bevisupptagning och över-<br>förande av lagföring. Bestämmelserna överensstämmer i sak med be-<br>stämmelserna i 1959 års rättshjälpskonvention. År 1989 ingick Sverige<br>och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland en överens-<br>kommelse om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott<br>(brittiska förverkandeavtalet, prop. 1989/90:82, SÖ 1992:5).</p> <h3>4.2 Den svenska regleringen av internationellt rättsligt<br>samarbete i brottmål</h3> <p>Svenska bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp har tagits in i en<br>mängd olika författningar.</p> <p>Förfarandet när en svensk domstol vill anlita en utländsk domstol för<br>att skaffa fram utredning i en rättegång regleras i lagen (1946:817) om<br>bevisupptagning vid utländsk domstol (1946 års lag om bevisupptagning<br>i utlandet) och i kungörelsen (1947:847) med vissa bestämmelser rörande<br>tillämpningen av nämnda lag. Bestämmelserna är tillämpliga såväl i<br>brottmål som i tvistemål. I 1 § i lagen föreskrivs att bevisupptagning<br>inför utländsk domstol i brottmål får ske endast om det finns synnerliga<br>skäl.</p> <p>Delgivning i brottmål i utlandet sker genom Utrikesdepartementet med<br>stöd av en kungörelsen (1933:618) angående biträde av Utrikes-<br>departementet för delgivning av handlingar i utlandet (1933 års kungö-<br>relse om delgivning i utlandet).</p> <p>Bestämmelserna om bevisupptagning vid svensk domstol är i princip<br>desamma i brottmål och tvistemål. Förfarandet regleras i lagen<br>(1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol (1946 års lag om<br>bevisupptagning i Sverige). I kungörelsen (1947:848) med särskilda<br>bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>47</p> <p>stater finns bl.a. regler om att kostnader som har uppstått vid bevis-<br>upptagningen i vissa sammanhang skall betalas av svenska staten.</p> <p>Bestämmelser rörande utländska framställningar om husrannsakan, be-<br>slag och kvarstad finns i lagen (1975:295) om användning av vissa<br>tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen).</p> <p>I lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samar-<br>bete på brottmålsområdet (1991 års lag om samarbete på brottmålsområ-<br>det) finns bl.a. regler om överförande av en i Sverige frihetsberövad<br>person till en annan stat för förhör eller konfrontation som avser annat än<br>den frihetsberövades egen brottslighet. I lagen finns också bestämmelser<br>som innebär att om en svensk myndighet far upplysningar eller bevisma-<br>terial från en annan stat med villkor som begränsar möjligheten att an-<br>vända materialet så skall den svenska myndigheten följa villkoren oavsett<br>vad som annars skulle ha gällt. Lagen reglerar också förhör på förunder-<br>sökningsstadiet och immunitet för vittnen m.fl.</p> <p>Delgivning i Sverige på begäran av utländsk myndighet sker enligt<br>kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran<br>av utländsk myndighet (1909 års kungörelse om delgivning i Sverige)<br>antingen av Utrikesdepartementet eller en länsstyrelse. I praktiken<br>ombesörjer Utrikesdepartementet de flesta delgivningama. Länsstyrelser-<br>na handlägger dock framställningar om delgivning från de nordiska<br>grannländerna. Vid utförandet av delgivning tillämpas i princip del-<br>givningslagen (1970:428), men även en begäran om delgivning i annan<br>ordning skall, om det kan ske, åtgärdas.</p> <p>De aktuella lagarna har en i grunden likartad uppbyggnad. I särskilda<br>bestämmelser finns regler om vilka åtgärder som Sverige lämnar bistånd<br>med. I anslutning till dessa finns föreskrifter om vilka villkor som gäller<br>för att aktuellt bistånd skall ges. Ett exempel på mer allmänna villkor är<br>att gärningen, som är föremål för utredning eller lagföring i den andra<br>staten, skall motsvara brott enligt svensk lag eller att brottet skall vara av<br>en viss svårhetsgrad eller att det inte far röra sig om ett politiskt brott. De<br>olika villkoren är oftast tvingande; om något av dem inte är uppfyllt kan<br>den begärda åtgärden inte vidtas. Författningarna innehåller även regler<br>om själva förfarandet. I förhållande till stater utanför Norden gäller så<br>gott som genomgående att framställningen skall ges in till Utrikesdepar-<br>tementet. Normalt skall framställningen ges in på diplomatisk väg, såvida<br>det inte finns en överenskommelse om att framställningen far skickas<br>direkt till Utrikesdepartementet. I fråga om förfarandet inom Sverige<br>gäller i stort sett samma regler som när motsvarande åtgärd vidtas i sam-<br>band med en inhemsk utredning av eller lagföring för brott.</p> <p>I lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tri-<br>bunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (lagen om samarbete<br>med de internationella tribunalerna) ges bestämmelser om rättslig hjälp<br>från Sveriges sida till tribunalerna för f.d. Jugoslavien respektive<br>Rwanda. I fråga om förfarandet vid verkställandet av olika åtgärder hän-<br>visar lagen i stor utsträckning till de ovannämnda lagarna. Eftersom en-<br>skilda stater enligt FN:s resolution om inrättandet av tribunalen är<br>skyldiga att samarbeta med tribunalerna, saknas det dock hänvisningar<br>till de villkor som enligt dessa lagar gäller för att en begäran från<br>tribunalerna skall kunna bifallas.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>48</p> <h2>Reformbehovet</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h3>5.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Allmänt</h3> <p>Den svenska lagstiftningen om ömsesidig rättslig hjälp är, som framgår<br>av det föregående, spridd över ett flertal författningar. Dessa har till-<br>kommit vid olika tidpunkter. Lagstiftningen har därigenom blivit svårtill-<br>gänglig och möjligheterna till enhetliga förfaranderegler inte har kunnat<br>tas till vara. Detta skapar problem för de tillämpande myndigheterna.<br>Lagstiftningen bör redan av denna anledning ses över.</p> <p>Den ökade rörligheten i världen, de förbättrade kommunikationerna<br>och användandet av modem teknik har lett till att brottslighet i långt<br>större utsträckning än tidigare berör fler stater samtidigt. Denna<br>utveckling måste motarbetas genom ett ökat internationellt samarbete.<br>Särskilt den organiserade brottsligheten ställer ökade krav på det<br>internationella samarbetet. För att Sverige skall kunna delta i detta<br>samarbetet fullt ut krävs att lagstiftningen ändras och att de svenska<br>förbehållen till 1959 års rättshjälpskonvention begränsas (se avsnitt 5.2).<br>Utländska brottsutredande myndigheter måste t.ex. i större utsträckning<br>kunna kommunicera direkt med svenska åklagare och domstolar,<br>förfarandet vid lämnande av rättslig hjälp måste effektiviseras genom att<br>antalet beslutsnivåer och regeringens inblandning i hanteringen be-<br>gränsas. De villkor som ställs upp för att rättslig hjälp skall kunna ges vid<br>olika typer av åtgärder måste ses över, göras mer enhetliga och be-<br>gränsas. Detsamma gäller regleringen av när en ansökan om rättslig hjälp<br>skall eller far avslås. Ändrade regler krävs också för att Sverige skall<br>kunna leva upp till Schengenkonventionens bestämmelser (se avsnitt 5.3)<br>och olika instrument som antagits eller som skall antas inom ramen för<br>EU-samarbetet (se avsnitt 5.4). Multilaterala och bilaterala överlägg-<br>ningar som Sverige är engagerat i har också visat på brister i den svenska<br>lagstiftningen som snarast bör åtgärdas (se avsnitt 5.5 och 5.6).</p> <p>Det är också en brist att vissa åtgärder som kan vidtas i ett motsvarande<br>svenskt förfarande inte kan vidtas på begäran av en annan stat därför att<br>det saknas uttryckliga regler som medger detta. Hemlig teleavlyssning<br>och hemlig teleövervakning på begäran av en annan stat är exempel på<br>detta. Målsättningen bör vara att svenska åklagare och domstolar skall<br>kunna bistå utländska myndigheter med samma åtgärder som kan vidtas i<br>svenska förundersökningar och rättegångar. Ett ytterligare reformbehov<br>är att reglera möjligheterna för svenska domstolar att använda rättegångs-<br>balkens regler om telefonförhör med vittnen som befinner sig i utlandet<br>och att införa regler som gör det möjligt att bistå utländska domstolar<br>med förhör via videokonferens över gränserna, och att ge svenska dom-<br>stolar motsvarande möjlighet.</p> <h3>5.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Svenska förbehåll och förklaringar till 1959 års<br>rättshj älpskonvention</h3> <p>Vid Sveriges tillträde till 1959 års rättshjälpskonvention gjorde Sverige<br>olika förbehåll och förklaringar som gällde såväl i vilken utsträckning<br></p> <p>49</p> <p>rättsligt biträde kan lämnas och under vilka omständigheter så kan ske<br>som vilka förfaranden Sverige kan godta när det gällde kommunikationen<br>mellan den andra staten och Sverige. Sedan dess har vissa förbehåll<br>ändrats. Bland annat lämnar Sverige sedan en längre tid bistånd i form av<br>husrannsakan och beslag. Sverige har dock i större utsträckning än<br>många andra stater genom de förbehåll som kvarstår begränsat möj-<br>ligheterna att bistå med åtgärder. De flesta förbehållen återspeglas i vår<br>lagstiftning. Det finns dock exempel på förbehåll som inte har täckning i<br>lagstiftningen och som inte heller tillämpas i praktiken. Dessa förbehåll<br>kan dock, eftersom de är anmälda till Europarådet, innebära att andra<br>stater i onödan avstår från att begära bistånd från Sverige. Det stora an-<br>talet förbehåll begränsar dessutom Sveriges möjligheter att få rättsligt<br>biträde från andra stater. En till konventionen ansluten stat behöver näm-<br>ligen inte lämna en annan stat biträde i större utsträckning än den senare<br>är beredd att göra. Många stater kräver också ömsesidighet för att kunna<br>lämna biträde. Det finns mot denna bakgrund skäl för att undersöka i<br>vilken utsträckning Sverige kan ändra lagstiftningen så att förbehållen till<br>1959 års rättshjälpskonvention kan begränsas.</p> <h3>5.3 Schengenkonventionen</h3> <p>I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer<br>enligt Romfördragets regler ingick Tyskland, Frankrike och Benelux-<br>statema (de fem grundstatema) år 1985 ett mellanstatligt avtal,<br>Schengenavtalet, om att avveckla personkontrollerna vid de gemen-<br>samma gränserna. År 1990 undertecknades en tillämpningskonvention till<br>Schengenavtalet (Schengenkonventionen) som närmare reglerar samar-<br>betet mellan staterna.</p> <p>I Schengenkonventionen finns bestämmelser om praktiska åtgärder för<br>att genomföra avvecklingen av gränskontrollerna vid de inre gränserna<br>samt övriga samarbetsåtgärder. De anslutna staterna åtar sig att ha enhet-<br>liga yttre gränskontroller och att harmonisera viseringspolitiken. Be-<br>stämmelser ges även om polissamarbete, ömsesidig rättslig hjälp i brott-<br>mål, dataskydd och samarbete beträffande narkotikabekämpning.</p> <p>De länder som idag deltar aktivt i samarbetet är de fem grundstatema<br>samt Portugal, Spanien, Italien och Österrike. Danmark, Finland, Grek-<br>land och Sverige har undertecknat avtal om anslutning till samarbetet och<br>deltar i beslutsfattandet. Island och Norge, som inte är medlemmar i den<br>europeiska unionen, och därför inte formellt kan ansluta sig till avtalen,<br>har träffat särskilda samarbetsavtal för att anknyta sig till Schengen-<br>sam arbetet.</p> <p>För att Sverige fullt ut skall kunna delta praktiskt och operativt i sam-<br>arbetet krävs även att rådet har fattat ett särskilt beslut om att avskaffa<br>personkontrollerna vid de inre gränserna mot Sverige. En förutsättning<br>för ett sådant beslut är att Sverige uppfyller de olika krav som Schengen-<br>konventionen ställer upp, bl.a. när det gäller ändrad lagstiftning på områ-<br>det för polissamarbete och rättsligt samarbete. I prop. 1999/2000:64<br>Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>50</p> <p>föreslås lagstiftning for det polisiära samarbetet. Den lagstiftning som<br>krävs for det rättsliga samarbetet behandlas i detta ärende.</p> <p>Bestämmelserna om rättslig hjälp i konventionens andra kapitel finns i<br>bilaga 2. De syftar till att komplettera och underlätta tillämpningen av<br>1959 års rättshjälpskonvention (artikel 48). Den svenska lagstiftningen<br>om rättslig hjälp i brottmål skiljer sig i ett par hänseenden från Schengen-<br>konventionens bestämmelser och ett operativt tillträde till Schengen-<br>samarbetet kräver därför vissa lagändringar. I det följande redovisas och<br>kommenteras Schengenkonventionens bestämmelser om rättslig hjälp i<br>brottmål artikel för artikel.</p> <p>Schengenkonventionens regler har ett utvidgat tillämpningsområde<br>jämfört med 1959 års rättshjälpskonvention. Enligt artikel 49 skall ömse-<br>sidig rättslig hjälp lämnas inte bara i brottmål utan även</p> <p>a) i mål där det är fråga om gärningar som är straffbara enligt lagstift-<br>ningen i en av de två konventionsstatema, eller i båda, varvid avses<br>överträdelser av bestämmelser som beivras av administrativa myndighe-<br>ter vars beslut kan överklagas till en domstol som är behörig att hand-<br>lägga brottmål,</p> <p>b) i mål som gäller skadestånd på grund av felaktigt väckta åtal och<br>felaktiga domslut,</p> <p>c) i benådningsärenden,</p> <p>d) i civilmål som handläggs gemensamt med brottmål så länge brott-<br>målet inte slutligt avgjorts,</p> <p>e) vid delgivning av underrättelser som gäller verkställighet av straff<br>och indrivning av böter och rättegångskostnader, samt</p> <p>f) i fråga om åtgärder efter doms meddelande, såsom uppskov med<br>verkställighet och villkorlig frigivning.</p> <p>Föreskriften i punkten a) behandlas i avsnitt 6.2.</p> <p>Sverige kan idag lämna bistånd med delgivning och bevisupptagning i<br>civilmål enligt punkterna b), d) och e) enligt föreskrifter i 1909 års<br>kungörelse om delgivning i Sverige och 1946 års lag om bevisupptagning<br>i Sverige. Bevisupptagning kan dock enligt nuvarande regler bara ske vid<br>svensk domstol. För att förhör även skall kunna äga rum genom svensk<br>åklagare, och på begäran av utländsk åklagare, krävs justeringar i den<br>svenska lagstiftningen. Även den frågan behandlas i avsnitt 6.2. Del-<br>givningsfrågor behandlas i avsnitt 9.</p> <p>Föreskriften i punkten c) om rättslig hjälp i benådningsärenden och<br>punkten f) om olika åtgärder efter domens meddelande motsvaras av arti-<br>kel 3 i 1978 års tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention. De<br>behandlas i avsnitt 6.2.</p> <p>Enligt artikel 50 omfattar samarbetet också brott mot olika skatteför-<br>fattningar, nämligen punktskatter, mervärdesskatter och tullavgifter. En-<br>ligt artikeln far bistånd inte vägras på den grunden att den aktuella varan<br>inte är belagd med skatt i den anmodade staten. Begränsningar gäller i<br>rätten att använda erhållen information. Rättsligt biträde behöver inte<br>lämnas om den aktuella skatten understiger ett visst belopp. Vidare före-<br>skrivs att rättslig hjälp även skall lämnas i fråga om sanktioner som<br>handläggs av administrativa myndigheter då framställning görs av en<br>judiciell myndighet.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>51</p> <p>Bestämmelserna kräver inga lagändringar. Bestämmelserna i artikel 50 Prop. 1999/2000:61<br>har sin motsvarighet i 1978 års tilläggsprotokoll som Sverige alltså har<br>tillträtt utan förbehåll. De svenska bestämmelserna om rättslig hjälp i<br>brottmål är generellt tillämpliga i fråga om skattebrott. Det finns dess-<br>utom vissa särregler som innebär att Sverige lämnar rättsligt biträde även<br>i ärenden som handläggs av administrativa myndigheter. Lagen<br>(1990:314) om handräckning i skatteärenden gör det möjligt för svensk<br>myndighet (främst Riksskatteverket) att biträda utländsk myndighet med<br>handräckning (utbyte av upplysningar, bistånd vid indrivning och delgiv-<br>ning av handlingar) i skatteärenden i den mån överenskommelse om detta<br>finns mellan Sverige och den andra staten. Bestämmelserna i lagen skall<br>enligt lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag<br>samt lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift<br>eller pålaga i vissa delar även tillämpas avseende de områden som täcks<br>av dessa lagar. Då skall vad som sägs om Riksskatteverket i stället gälla<br>Tullverket. I den mån den främmande skatten täcks av avtalet kan bistånd<br>ges oavsett om Sverige har motsvarande skatt eller inte. Begränsningar i<br>rätten att använda erhållen information har stöd i 1973 års lag om utred-<br>ning angående brott mot utländsk tullag. Den svenska lagstiftningen<br>gäller endast i den utsträckning avtal träffats mellan staterna varför den i<br>artikel 50 angivna beloppsbegränsningen för samarbetet blir automatiskt<br>gällande.</p> <p>I artikel 51 finns bestämmelser om vilka förbehåll medlemsstaterna far<br>ställa upp för att lämna rättslig hjälp i form av husrannsakan och beslag.<br>Artikeln innebär i förhållande till 1959 års rättshjälpskonvention en<br>inskränkning i möjligheterna att vägra bistånd. De enda villkor som får<br>ställas upp är</p> <p>- att framställningen avser en gärning för vilket är stadgat fängelse i<br>sex månader eller mer i båda staterna eller för vilken ett sådant straff är<br>stadgat i den ena staten medan gärningen i den andra staten beivras av<br>administrativa myndigheter vars beslut kan överklagas till domstol som<br>är behörig att handlägga brottmål, och</p> <p>- att verkställandet av framställningen är förenligt med lagstiftningen i<br>den anmodade staten.</p> <p>Föreskrifterna i artikel 51 bör ses mot bakgrund av regleringen i artikel<br>49 a) som innebär att rättslig hjälp i brottmål skall lämnas beträffande<br>gärningar som i den ena eller i båda staterna beivras i administrativ ord-<br>ning. I förhållande till möjligheterna enligt 1959 års rättshjälpskonven-<br>tion att göra förbehåll beträffande användandet av tvångsmedel innebär<br>regleringen en skärpning och svenska lagändringar krävs. Den frågan<br>behandlas vidare i avsnitt 7.6 och 7.11.</p> <p>I artikel 52 ges bestämmelser om delgivning. Regleringen kräver vissa<br>författningsändringar. Den frågan behandlas i avsnitt 9.</p> <p>I artikel 53 ges föreskrifter om kommunikationen mellan staterna av<br>framställningar om rättslig hjälp i brottmål. I princip bygger reglerna på<br>att myndigheterna i konventionsstatema far kommunicera direkt med<br>varandra. Enligt den andra punkten får dock framställningar göras till den<br>anmodade statens justitiedepartement eller nationell central myndighet<br>för Interpol. Framställningar om överförande eller transitering av fri-<br>hetsberövade för förhör eller konfrontation skall enligt tredje punkten<br></p> <p>52</p> <p>alltid kommuniceras via den anmodade statens justitiedepartement. Arti- Prop. 1999/2000:61<br>kelns femte punkt innebär att en lagföring för brott mot lagar om kör- och<br>vilotider far överlämnas av en judiciell myndighet direkt till sådan myn-<br>dighet i den andra staten.</p> <p>Den svenska ordningen kräver i allmänhet att framställningar ges in till<br>Utrikesdepartementet, direkt eller via den diplomatiska vägen. Undantag<br>från detta gäller i stor utsträckning för framställningar från de övriga nor-<br>diska staterna på så sätt att direkt kommunikation mellan myndigheterna<br>är tillåten. Schengenkonventionens reglering innebär att direkt kommuni-<br>kation skall tillåtas även i förhållande till de icke-nordiska medlemssta-<br>terna. Den frågan behandlas vidare i avsnitt 7.1.1. Centralmyndighets-<br>frågan behandlas i avsnitt 7.2.</p> <p>I artikel 54-58 i Schengenkonventionen finns bestämmelser om non<br>bis in idem (icke två gånger för samma sak). Artiklarna kräver ett mindre<br>tillägg i brottsbalken. Denna fråga behandlas i avsnitt 13.1</p> <p>Inom ramen för det europeiska politiska samarbetet (EPS) och innan<br>det straffrättsliga samarbetet formaliserades genom Maastrichtfördraget<br>utarbetades mellan medlemsstaterna i den europeiska gemenskapen under<br>senare delen av 1980-talet och början av 1990-talet ett antal konventio-<br>ner som avsåg det straffrättsliga samarbetet. En av dessa konventioner är<br>från 1987 och rör non bis in idem (konventionen mellan medlemsstaterna<br>i den europeiska gemenskapen om förbud mot dubbel lagföring, ”double<br>jeopardy”) se bilaga 9. Bestämmelserna i denna konvention är i stort sett<br>identiska med artikel 54-58 i Schengenkonventionen. Frågan om<br>Sveriges tillträde till denna konvention och ändringar i lagstiftningen<br>behandlas i avsnitt 13.2.</p> <p>I artikel 67-69 i Schengenkonventionen finns bestämmelser om över-<br>förande av verkställighet av brottmålsdom som avser att komplettera<br>1983 års överförandekonvention. I de fall den dömde efter det att han<br>ådömts en frihetsberövande påföljd flyr sitt hemland för att undvika verk-<br>ställighet av påföljden kan straffverkställigheten överföras utan den<br>dömdes samtycke, vilket annars är ett villkor enligt överförandekonven-<br>tionen. Vidare finns vissa bestämmelser om användande av tvångsmedel.<br>I ett tilläggsprotokoll från 1997 till överförandekonventionen finns mot-<br>svarande bestämmelser om att överförande kan ske utan den dömdes<br>samtycke. I prop. 1999/2000:45 Överförande av straffverkställighet utan<br>den dömdes samtycke behandlas tilläggsprotokollets och Schengenkon-<br>ventionens bestämmelser. I propositionen föreslås att Sverige tillträder<br>tilläggsprotokollet och att ändringar görs i lagstiftningen för att anpassa<br>den till protokollets och Schengenkonventionens bestämmelser. Några<br>ytterligare ändringsbehov finns inte.</p> <p>Utlämningsregleringen överensstämmer, som redovisats i propositio-<br>nen om Sveriges anslutning till Schengensamarbetet (sid 92 ff.), med den<br>svenska lagstiftningen på området. Den särskilda frågan om hur regle-<br>ringen av preskriptionsavbrott förhåller sig till motsvarande bestämmel-<br>ser i 1996 års EU-konvention om utlämning behandlas i en promemoria<br>om Sveriges tillträde till den konventionen (Ds 2000:3).</p> <p>53</p> <h3>5.4</h3> <h3>Det rättsliga samarbetet inom EU</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h4>5.4.1 Handlingsplanen for bekämpande av den organiserade<br>brottsligheten</h4> <p>Det straffrättsliga samarbetet blev en del av EU-samarbetet genom<br>Maastrichtfördraget, då den s.k. tredje pelaren - samarbete i rättsliga och<br>inrikes frågor - inrättades.</p> <p>Sedan flera år pågår ett arbete med att förbättra det straffrättsliga sam-<br>arbetet mellan EU-statema. En särskild arbetsgrupp inrättades 1995 för<br>att utarbeta en konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (se av-<br>snitt 5.4.2). Det rättsliga samarbetet mellan EU:s medlemsstater är en<br>prioriterad fråga som fatt en än mer framskjuten plats genom den hand-<br>lingsplan mot den organiserade brottsligheten som antogs av rådet i april<br>1997 (EGT 97/C 251/01) och godkändes av Europeiska rådet vid dess<br>möte i Amsterdam i juni 1997. Handlingsplanen innehåller 15 politiska<br>riktlinjer och 30 särskilda rekommendationer. Riktlinjerna och rekom-<br>mendationerna innehåller uppmaningar till rådet att vidta en rad konkreta<br>åtgärder som spänner över ett brett område. Det rör frågor om att vidta<br>åtgärder för att straffbelägga vissa förfaranden, och att undersöka i vad<br>mån harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning kan bidra till<br>kampen mot den organiserade brottsligheten. Handlingsplanen betonar<br>också vikten av att det i varje medlemsstat finns effektiv och väl utveck-<br>lad lagstiftning mot penningtvätt och när det gäller att förverka vinning<br>av brott. Riktlinjerna och rekommendationerna lägger stor vikt vid hur<br>det rättsliga och polisiära samarbetet är organiserat. Ett flertal rekom-<br>mendationer handlar om att skapa nätverk och kontaktpunkter för att be-<br>främja informationsutbyte och samarbete mellan de rättsliga myndighe-<br>terna och polis- och tullmyndigheter såväl inom medlemsstaterna som<br>mellan dessa. En rad åtgärder har redan vidtagits och ett antal internatio-<br>nella överenskommelser har redan ingåtts mellan EU:s medlemsstater för<br>att förbättra samarbetat mellan länderna på det rättsliga och polisiära om-<br>rådet. En huvuduppgift för medlemsstaterna är att se till att dessa instru-<br>ment tillträds av alla medlemsstater och att de genomförs på ett effektivt<br>sätt.</p> <p>Enligt en av handlingsplanens rekommendationer skulle det inrättas en<br>sektorsövergripande arbetsgrupp mot den organiserade brottsligheten. En<br>sådan inrättades redan i juli 1997. Arbetsgruppen har under 1998 och<br>1999 utarbetat ett antal gemensamma åtgärder, deklarationer och<br>resolutioner. Ett exempel är en gemensam åtgärd om penningtvätt,<br>spårande, frysning, beslag och förverkande av vinning av brott, som<br>antogs vid rådsmötet för rättsliga och inrikes frågor i december 1998 (se<br>avsnitt 5.4.6). Inom ramen för gruppens arbete har också frågor om<br>metodutveckling på området för både det rättsliga och det polisiära sam-<br>arbetet diskuterats och behandlats.</p> <p>Den 5 december 1997 antogs en gemensam åtgärd om införande av en<br>ordning för utvärdering av tillämpning och genomförande på nationell<br>nivå av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade brotts-<br>ligheten. Åtgärden tar inte bara sikte på genomförandet av EU:s rättsakter<br>utan omfattar även andra internationella instrument som medlemsstaterna<br>tillträtt. Utvärderingen genomförs under överseende av den sektorsöver-</p> <p>54</p> <p>gripande arbetsgruppen mot organiserad brottslighet. Den första utvärde-<br>ringsomgången avser nationell lagstiftning och rutiner på området för<br>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och efterforskning och beslag eller<br>spärrande av egendom. Enligt planerna skall fem länder utvärderas årli-<br>gen under 1998, 1999 och 2000. Utvärderingen av Sverige pågår för när-<br>varande.</p> <p>Under 1998 har den sektorsövergripande arbetsgruppen mot organise-<br>rad brottslighet utarbetat en gemensam åtgärd om goda rutiner vid ömse-<br>sidig rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.5) och en gemensam åtgärd<br>om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk (se avsnitt 5.4.4). Del-<br>ning medlemsstaterna emellan av förverkad egendom har också diskute-<br>rats (se avsnitt 8). En uppföljning av 1997 års handlingsplan är under<br>utarbetande och förväntas bli antagen under första halvåret 2000. Slut-<br>satserna från toppmötet i Tammerfors november 1999 innehåller också<br>tydliga riktlinjer för hur arbetet med att förbättra det straffrättsliga<br>samarbetet mellan EU:s medlemsstater skall drivas vidare.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h4>5.4.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Utkast till EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i<br>brottmål</h4> <p>Hösten 1995 inrättades under den tredje pelaren inom EU en rådsarbets-<br>grupp för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Arbetet syftar till en kon-<br>vention som skall komplettera och underlätta tillämpningen av 1959 års<br>rättshjälpskonvention. Det handlar t.ex. om att den ansökande statens be-<br>gäran om att ett visst förfarande skall iakttas vid verkställandet av en<br>framställning om rättslig hjälp i brottmål skall efterkommas om den inte<br>strider mot grundläggande principer för den anmodade statens rättsord-<br>ning och att en frihetsberövad person skall kunna överföras inte bara till<br>den ansökande staten utan även till den anmodade staten för förhör eller<br>konfrontation. Förhör skall under vissa förutsättningar kunna genomföras<br>genom videokonferens eller genom telefonförhör. Vidare diskuteras<br>regler om hemlig teleavlyssning. Också bestämmelser om direkt kommu-<br>nikation och postdelgivning som i stort stämmer överens med regleringen<br>av dessa frågor i Schengenkonventionen (se härom avsnitt 5.3) diskute-<br>ras. De olika förslag som diskuteras redovisas närmare i det följande<br>(avsnitt 7).</p> <p>De förslag som diskuteras i arbetsgruppen ligger helt i linje med den<br>svenska målsättning som redovisats i avsnitt 5.1. Det finns därför ingen<br>anledning att avvakta med ny lagstiftning till dess konventionen antas av<br>EU-statema. Reglerna bör också i stor utsträckning kunna antas av<br>Sverige utan krav på ömsesidighet. I den mån reglerna i EU-konventio-<br>nen sedermera visar sig kräva justeringar i den svenska lagstiftningen kan<br>detta tas om hand i anslutning till Sveriges ratificering av konventionen.</p> <h4>5.4.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Resolution om skydd för vittnen</h4> <p>År 1995 antog Rådet för rättsliga och inrikes frågor en resolution om<br>skydd för vittnen inom ramen för kampen mot den organiserade interna-<br>tionella brottsligheten (EGT C 327/5, 23.11.1995) Resolutionen finns<br></p> <p>55</p> <p>intagen i bilaga 5. Syftet med resolutionen är att skapa garantier för att<br>den som hörs i samband med utredning av eller lagföring för brott med<br>anknytning till internationellt organiserad brottslighet skyddas mot<br>påtryckningar och våld. Med vittne avses i resolutionen var och en som<br>har upplysningar eller informationer som kan anses viktiga i ett<br>straffrättsligt förfarande och som kan innebära fara för personen i fråga<br>om de sprids. Resolutionen ger i avsnitt A vissa riktlinjer för hur detta<br>skydd skall tillförsäkras den som skall höras i nationella förfaranden. De<br>svenska reglerna på området stämmer överens med resolutionens<br>riktlinjer i denna del och resolutionens del A har därför inte föranlett<br>några lagändringar. Skyddet för hotade vittnen har samtidigt utvärderats<br>och redovisas i Brottsofferutredningens betänkande BROTTSOFFER;<br>Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). Genom ändringar i lagen<br>om fingerade personuppgifter har det blivit enklare att uppfylla förut-<br>sättningarna för ett medgivande om fingerade personuppgifter genom att<br>kraven på brottslighetens svårighetsgrad och på risken för förföljelse har<br>mildrats (prop. 1997/98:9).</p> <p>I resolutionen ges även bestämmelser som syftar till att medlemssta-<br>terna skall kunna lämna ömsesidig rättslig hjälp på ett sådant sätt så att<br>den som skall höras far ett fullgott skydd även i dessa situationer. I reso-<br>lutionens avsnitt B uppmanas medlemsstaterna att underlätta ömsesidig<br>rättslig hjälp på området även där bestämmelser om vittnesskydd saknas i<br>den anmodade statens lagstiftning, förutsatt att det inte strider mot all-<br>männa rättsprinciper i den anmodade staten. Som exempel på en åtgärd<br>som medlemsstaterna kan vidta är att skapa förutsättningar för att förhör<br>skall kunna förmedlas via videolänk från den plats där vittnet befinner sig<br>till den ort där utredningen eller rättegången pågår. Den frågan kräver<br>lagändringar och behandlas i avsnitt 7.10. Vid genomförandet av ett för-<br>hör via videolänk bör enligt resolutionen den ansökande statens förfar-<br>anderegler tillämpas. Den frågan behandlas i avsnitt 7.5. Om lagstift-<br>ningen i någon av staterna tillåter att vittnet vid förhöret biträds av råd-<br>givare, bör det enligt resolutionen finnas möjlighet att anordna detta i den<br>stat där vittnet finns. Även den frågan behandlas i avsnitt 7.10.</p> <p>I en särskild kostnadsregel föreskrivs att den ansökande staten skall stå<br>för kostnaderna för förhöret om man inte kommer överens om något<br>annat med den anmodade staten. Kostnadsfrågor behandlas i avsnitt 7.18.</p> <h4>5.4.4 Gemensam åtgärd om inrättande av ett europeiskt rätts-<br>ligt nätverk</h4> <p>Den 29 juni 1998 antog rådet en gemensam åtgärd om inrättande av ett<br>europeiskt rättsligt nätverk (EGT L 191, 7.7 1998, s. 4) som består av<br>myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för det rättsliga samarbetet i<br>brottmål. Syftet är i första hand att upprätta ett kontaktnät för att under-<br>lätta det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna. Kontaktpunkterna<br>skall kunna förse sina motsvarigheter i andra medlemsstater liksom<br>landets egna lokala myndigheter och lokala myndigheter i andra med-<br>lemsstater med praktisk information och information om rättssystemet i<br>de olika länderna. Tanken är också t.ex. att man skall kunna samordna</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>56</p> <p>förfarandet om det krävs flera olika framställningar om rättslig hjälp i en<br>och samma utredning.</p> <p>Den gemensamma åtgärden innebär att det inom EU har inrättats ett<br>nätverk på åklagamivå som på sikt förhoppningsvis kan utveckla ett nära<br>och tätt samarbete motsvarande det som sedan länge gäller på polisnivå.<br>Inrättandet av ett nätverk på åklagamivå hänger intimt samman med den<br>direktkommunikation mellan rättsliga myndigheter - åklagare och dom-<br>stolar - som håller på att utvecklas inom unionen (se avsnitt 7.1.1). För<br>Sveriges del har hittills fyra kontaktpersoner utsetts, två åklagare hos<br>Riksåklagaren och en åklagare vid vardera åklagarmyndigheten i Stock-<br>holm och Malmö.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h4>5.4.5 Gemensam åtgärd om goda rutiner vid ömsesidig rättslig<br>hjälp i brottmål</h4> <p>Den 29 juni 1998 antog rådet en gemensam åtgärd om goda rutiner vid<br>inbördes rättshjälp i brottmål (EGT L 191, 7.7. 1998, s. 1), se bilaga 6.<br>Syftet är att göra enkla och praktiska förbättringar av det internationella<br>samarbetet genom att varje medlemsstat åtar sig att främja ett antal goda<br>rutiner vid verkställandet av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp.<br>Sverige har, i enlighet med artikel 1 punkten 1 i den gemensamma åtgär-<br>den, deponerat ett uttalande till rådets sekretariat om att de rutiner som<br>finns angivna under punkten 3 kommer att främjas i enlighet med natio-<br>nell lag och med nationella rättsliga förfaranden.</p> <p>Rutinerna i åtgärden innebär bl.a. följande.</p> <p>Den anmodade staten skall, på begäran från den ansökande staten, be-<br>kräfta mottagandet av alla ansökningar och skriftliga förfrågningar om<br>verkställandet av ansökningar. Mottagandet av en ansökan behöver inte<br>bekräftas om ett snabbt svar i sak istället kan översändas.</p> <p>Den ansökande staten far kräva en bekräftelse av mottagandet av en<br>framställning som är betecknad brådskande eller om den anser att en be-<br>kräftelse är nödvändig mot bakgrund av omständigheterna i ärendet. Be-<br>kräftelsen skall innehålla namn på och uppgifter om den myndighet som<br>ansvarar för verkställandet av ansökningen, t.ex. telefon och faxnummer.<br>Om möjligt skall även den person som ansvarar för ansökningen anges.</p> <p>Den anmodade staten skall vidare, i den mån det inte strider mot natio-<br>nell lagstiftning, prioritera de framställningar som har betecknats som<br>brådskande och framställningen skall aldrig behandlas mindre gynnsamt<br>än ett motsvarande nationellt ärende. För det fall det kan förutses att den<br>rättsliga hjälpen inte kan lämnas eller endast delvis kan lämnas inom den<br>tidsfrist som har angivits och detta kommer att försvåra förfarandena i<br>den ansökande medlemsstaten, skall den anmodade staten snarast lämna<br>en skriftlig eller muntlig rapport om när hjälpen troligen kommer att<br>lämnas.</p> <p>Den ansökande staten å sin sida far inte förse ansökningar av mindre<br>vikt med beteckningen brådskande. Om en ansökan har betecknats bråds-<br>kande, eller om en tidsfrist angivits, skall samtidigt skälen för brådskan<br>eller tidsfristen förklaras.</p> <p>57</p> <p>Medlemsstaterna åtar sig också att inte behandla framställningar om Prop. 1999/2000:61<br>rättslig hjälp mindre gynnsamt än andra jämförbara förfrågningar i den<br>anmodade staten från de egna myndigheterna.</p> <p>Den anmodade staten skall, för det fall den rättsliga hjälpen inte alls<br>eller endast delvis kan verkställas, ge en skriftlig eller muntlig rapport där<br>svårigheterna förklaras. När det är möjligt skall rapporten också innehålla<br>ett erbjudande om att tillsammans överväga hur svårigheterna kan över-<br>vinnas.</p> <p>Den gemensamma åtgärden innehåller även mer allmänna rutiner vid<br>verkställande av framställningar och vid ansökningar om rättslig hjälp.<br>Den ansökande staten skall överlämna en framställning om rättslig hjälp<br>så snart det konstaterats vilken rättslig hjälp som behövs. Den ansökande<br>staten skall också se till att framställningar görs i överensstämmelse med<br>tillämpliga konventioner och att ansökan innehåller namn och uppgift på<br>den myndighet eller om möjligt på de personer som ansvarar för utarbe-<br>tandet av framställningen.</p> <p>Medlemsstaten kan när som helst ändra uttalandet genom ett nytt utta-<br>lande i syfte att ytterligare förbättra goda rutiner vid verkställande av<br>framställningar om rättslig hjälp.</p> <p>Medlemsstaterna är skyldiga att regelbundet se över hur dess uttalan-<br>den efterlevs. Det europeiska rättsliga nätverket (se avsnitt 5.4.4) skall<br>analysera uttalandena och far lägga fram alla förslag som det anser lämp-<br>liga för att förbättra den rättsliga hjälpen i brottmål.</p> <p>Varje medlemsstat skall se till att rättsliga och behöriga myndigheter<br>får kännedom om uttalandet och skall uppmana dem att främja sådana<br>åtgärder inom deras behörighetsområde som kan bli nödvändigt för ge-<br>nomförandet. En redogörelse för den gemensamma åtgärden har tagits in<br>i publikationerna Domstolsverket informerar och Åtal och tillsyn.</p> <p>Rutinerna i åtgärden stämmer väl överens med svenska rätts- och för-<br>valtningstraditioner och kan idag tillämpas inom ramen för befintlig lag-<br>stiftning. Vissa av åtgärdens rutiner vid handläggningen av ansökningar<br>om rättslig hjälp bör tas med i den nya lagen. Denna fråga behandlas i<br>avsnitten 7.3 och 7.5.</p> <h4>5.4.6 Gemensam åtgärd om penningtvätt och förverkande</h4> <p>Den 3 december 1998 antog rådet en gemensam åtgärd om penningtvätt<br>och identifiering, spårande, spärrande, frysning beslag och förverkande<br>av vinning som härrör från brott (EGT L 333, 9.12.1998, s.l). Genom<br>åtgärden, som kompletterar 1990 års förverkandekonvention, åtar sig<br>medlemsstaterna att begränsa sina reservationer till förverkande-<br>konventionens artikel 2 och artikel 6 för att lagstiftningen om penning-<br>tvätt och förverkande skall bli mer generellt tillämplig och inte vara<br>begränsad till vissa brottstyper. Medlemsstaterna åtar sig vidare att se till<br>att deras lagstiftning medger inte bara sak- utan också värdeförverkan-<br>den, såväl i nationella förfaranden som i förfaranden som inleds på be-<br>gäran av främmande stat, inbegripet verkställighet av utländska värde-<br>förverkanden, och att lagstiftningen är så utformad att misstänkt vinning</p> <p>58<br></p> <p>av brott kan identifieras och spåras på begäran av annan medlemsstat på<br>ett så tidigt utredningsstadium som möjligt.</p> <p>De svenska reglerna om penningtvätt ändrades den 1 juli 1999 då det<br>bl.a. infördes ett nytt brott, penninghäleri i brottsbalken (prop.<br>1998/99:19). Sverige har därmed kunnat återkalla sin reservation till för-<br>verkandekonventionens artikel 6. I betänkandet Effektivare förverk-<br>andelagstiftning (SOU 1999:147), som avlämnades den 25 januari 2000,<br>lämnar Förverkandeutredningen förslag till de lagändringar som krävs för<br>att Sverige skall kunna begränsa reservationen till konventionens artikel<br>2 i enlighet med åtagandet i den gemensamma åtgärden.</p> <p>Svensk rätt medger såväl sak- som värdeförverkande och kan, om<br>övriga förutsättningar är uppfyllda, verkställa ett utländskt avgörande om<br>förverkande vare sig det handlar om sakförverkande eller värdeför-<br>verkande. Tvångsmedelslagen medger också att verkställigheten säkras<br>på förhand genom beslag vid sakförverkande och genom kvarstad vid<br>värdeförverkande. Dessa bestämmelser bör, som redovisas i avsnitt 7.11,<br>tills vidare behållas i sak oförändrade.</p> <p>Svensk rätt har, till skillnad från många andra länder, inget särskilt<br>institut för att spåra (”trace”) tillgångar. I Sverige spåras egendom genom<br>sedvanlig mformationsinsamlig genom polisens försorg eller genom<br>rättegångsbalkens regler om förhör eller husrannsakan. Denna slags efter-<br>forskning står även till utländska myndigheters förfogande, för polisens<br>del genom det oreglerade internationella polissamarbetet och för åklagar-<br>nas del genom regler i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet<br>(förhör enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken) och i tvångs-<br>medelslagen (husrannsakan). Reglerna kräver inte, som många länders<br>lagstiftning, att utredningen eller förfarandet i den ansökande staten har<br>nått en viss kvalificerad punkt för att rättslig hjälp med förhör eller hus-<br>rannsakan skall kunna lämnas utan det är tillräckligt att förundersökning<br>eller ett liknande förfarande pågår i den ansökande staten för att förhör<br>skall kunna hållas eller att någon är misstänkt för brott i den ansökande<br>staten för att husrannsakan skall kunna äga rum i Sverige på begäran av<br>annan stat. Även dessa bestämmelser bör, som vi återkommer till i avsnitt<br>7.11 respektive 7.7, behållas i sak oförändrade.</p> <p>Enligt den gemensamma åtgärden skall medlemsstaterna sträva efter en<br>restriktiv användning av de fakultativa vägransgrundema i förverkande-<br>konventionens artikel 18 punkterna 2 och 3. Dessa tar sikte på internatio-<br>nellt samarbete som gäller att identifiera och spåra egendom som kan bli<br>föremål för förverkande och att säkra bevisning och bistå med<br>säkerhetsåtgärder för att säkra framtida verkställighet av förverkanden<br>genom beslag, kvarstad och dylikt. Enligt punkten 2 får en anmodad<br>konventionsstat vägra lämna rättslig hjälp med en sådan åtgärd om den<br>inbegriper tvångsmedelsanvändning om den begärda åtgärden inte skulle<br>vara tillåten i ett motsvarande inhemskt förfarande. Att Sverige inte är<br>berett att avstå från att tillämpa denna vägransgrund följer av de<br>överväganden vi gör i avsnitt 7.4. Däremot kan Sverige helt avstå från att<br>åberopa vägransgrunden i punkten 3, inte bara i förhållande till EU:s<br>medlemsstater utan i förhållande till alla konventionsstater. Den<br>nuvarande regleringen tar ingen hänsyn till om den begärda åtgärden är<br>förenlig med den ansökande statens inhemska reglering på området och<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>59</p> <p>det finns ingen anledning att överväga en sådan begränsning för<br>framtiden. Som vi återkommer till i avsnitt 6.4 har Sverige heller ingen<br>anledning att begränsa svenska åklagares och domstolars möjligheter att<br>begära rättslig hjälp utomlands till att endast gälla åtgärder som kan<br>vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång.</p> <p>I övrigt innehåller den gemensamma åtgärden en uppmaning till<br>medlemsstaterna att uppmuntra direktkontakter över gränserna mellan<br>deras domstolar och myndigheter (se härom avsnitt 7.1.1) och på olika<br>sätt verka för goda rutiner vid hanteringen av ansökningar om rättslig<br>hjälp på det område den gemensamma åtgärden täcker. Åtagandena i<br>denna del är av samma slag som i den gemensamma åtgärden om goda<br>rutiner (avsnitt 5.4.5). Den ömsesidiga utvärdering av medlemsstaternas<br>lagstiftning och rutiner vid ömsesidig rättslig hjälp som för närvarande<br>pågår och som vi redovisat i avsnitt 5.4.1 fokuserar dessutom just på<br>området efterforskning, beslag eller spärrande av egendom och kommer<br>därmed att effektivt bidra till att såväl svenska rutiner som andra<br>medlemsstaters rutiner på området kan förbättras också i praktiken.</p> <h3>5.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Nordiskt straffrättsligt samarbete</h3> <p>Inom Norden har ett arbete inletts med att se över den nordiska regle-<br>ringen i syfte att så långt det är möjligt skapa ett gränslöst område för det<br>straffrättsliga samarbetet. Under arbetets gång har ett antal områden<br>identifierats där det finns behov av ändringar i den svenska regleringen<br>som bör tas om hand inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det gäller<br>bl.a. det krav som idag ställs att framställningar som gäller överförande<br>av frihetsberövade inom Norden måste ske på diplomatisk väg liksom<br>kravet på samtycke från den som skall överföras. Ett annat område som<br>kan övervägas är att skapa möjligheter för utländska poliser och åklagare<br>att närvara vid förhör och ställa frågor liksom möjligheter för svenska<br>åklagare att företräda den utländska myndigheten vid bevisupptagning<br>inför domstol. Den svenska regleringen om när bevisupptagningen far<br>ske vid utländsk domstol är snävare än i övriga nordiska länder och bör<br>ses över (se avsnitt 7.7 och 7.8). En intressant fråga som väckts men som<br>kräver ytterligare diskussion och ingående överväganden är frågan om<br>inte den nordiska vittnespliktslagstiftningen skulle kunna utvidgas till att<br>också inbegripa regler om hämtning över gränserna.</p> <h3>5.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Pågående arbete inom Europarådet och FN m.m.</h3> <p>Inom Europarådet har en expertkommitté till uppgift att se över tillämp-<br>ningen av de olika europeiska konventionerna på brottmålsområdet. Ar-<br>betet är bl.a. inriktat på att vidareutveckla 1959 års rättshjälpskonvention<br>genom att utarbeta ett andra tilläggsprotokoll till konventionen. De för-<br>slag som diskuteras behandlar i stor utsträckning samma frågor som dis-<br>kuteras i EU och som behandlas i Schengenkonventionen.</p> <p>Inom ramen för FN pågår förhandlingar om utarbetande av en konven-<br>tion om bekämpande av den organiserade gränsöverskridande brottslig-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>60</p> <p>heten. Arbetet har ännu inte nått tillräckligt långt för att man skall kunna<br>dra några slutsatser när det gäller den svenska regleringens överensstäm-<br>melse med konventionsutkastets regler om ömsesidig rättslig hjälp.</p> <p>När det gäller samarbetet med de internationella tribunalerna för brott<br>mot internationell humanitär rätt (Jugoslavien- och Rwandatribunalema)<br>genomförs för närvarande förhandlingar om särskilda straffverställighets-<br>avtal med de stater som har förklarat sig villiga att ta emot personer som<br>döms av tribunalerna. Sverige har den 23 februari 1999 slutit ett sådant<br>avtal med Jugoslavientribunalen. För att underlätta verkställigheten av<br>straff som tribunalerna dömt ut finns det behov av lagändringar som<br>avser villkorlig frigivning och tribunalernas tillsyn av straffverkstäl-<br>ligheten. Dessa frågor behandlas i avsnitt 12.</p> <h3>5.7 Bilaterala avtal</h3> <p>Sverige har med Australien och Kanada förhandlat fram två bilaterala<br>avtal om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, se bilagorna 3 och 4. Avtalet<br>med Australien undertecknades den 18 december 1998 och avtalet med<br>Kanada den 15 februari 2000. Avtalen följer sakligt sett i stor utsträck-<br>ning regleringen i 1959 års rättshjälpskonvention. Båda avtalen förut-<br>sätter dock vissa lagändringar som bör tas om hand i detta lagstiftnings-<br>ärende. I avsnitt 5.7.1 och 5.7.2 redovisas innehållet i de båda avtalen och<br>redovisas i anslutning till respektive artikel hur den förhåller sig till<br>svensk rätt eller i vilket avsnitt den aktuella frågan behandlas. Frågan om<br>en svensk ratificering av avtalen behandlas i avsnitt 11.</p> <p>Ett bilateralt avtal om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan<br>Sverige och USA är i princip fardigförhandlat. Innehållet i avtalsutkastet<br>berörs i någon mån i detta lagstiftningsärende. Frågan om ratificering av<br>det avtalet kommer att behandlas i annat sammanhang.</p> <h4>5.7.1 Avtalet med Australien om ömsesidig rättslig hjälp i<br>brottmål</h4> <p>Avtalet består av 22 artiklar. I de åtta första artiklarna ges allmänna be-<br>stämmelser. Artiklarna 9-17 behandlar de olika former av rättshjälp som<br>regleras i avtalet. I de fem sista artiklarna tas frågor om bestyrkande,<br>tillämpningsöverenskommelser, representantskap och kostnader samt<br>samråd och ikraftträdande upp.</p> <p>I artikel 1 åtar sig parterna att lämna varandra ömsesidig rättslig hjälp<br>i brottmål i enlighet med avtalet (punkten 1). I punkten 2 anges att brott-<br>mål även innefattar ärenden som avser brott mot skatte-, valuta- och tull-<br>lagstiftningen.</p> <p>Enligt punkten 3 skall samarbetet omfatta bevisupptagning och förhör,<br>att tillhandahålla handlingar och andra uppteckningar, att lokalisera och<br>identifiera personer, att fullgöra ansökningar om husrannsakan och be-<br>slag, åtgärder för att lokalisera, beslagta eller kvarstadsbelägga egendom<br>som utgör vinning av brott samt att verkställa beslut som gäller sådan<br>egendom, att ställa frihetsberövade personer och andra till förfogande för<br>förhör vid rättegång eller medverkan vid brottsutredningar, delgivning</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>61</p> <p>samt annan rättslig hjälp som är i överensstämmelse med avtalets syften<br>och som inte är oförenlig med den anmodade statens lagstiftning.</p> <p>Rättslig hjälp skall enligt punkten 4 inte omfatta att ffihetsberöva<br>någon i utlämningssyfte, verkställighet av domar i brottmål utom i den<br>utsträckning som är tillåtet enligt den anmodade statens lag och avtalet;<br>inte heller omfattas överförande av dömda personer för straffverk-<br>ställighet.</p> <p>I artikel 2 anges att avtalet inte inskränker avtalsparternas skyldigheter<br>enligt andra avtal och inte heller hindrar dem från att lämna varandra<br>rättshjälp enligt andra avtal.</p> <p>De avtalsslutande staterna skall enligt artikel 3 utse centralorgan för att<br>översända och ta emot framställningar om rättshjälp. För Sverige har<br>Utrikesdepartementet utsetts till centralorgan. Australien har utsett Justi-<br>tiedepartementet till centralorgan. Staterna kan ensidigt utse annan<br>centralmyndighet än den som angivits i avtalet. Centralmyndighetsfrågan<br>behandlas i avsnitt 7.2.</p> <p>I artikel 4 anges när en ansökan om rättslig hjälp får avslås. Detta är<br>fallet om ansökan avser en gärning som av det anmodade landet betraktas<br>som ett politiskt brott eller ett militärt brott som inte också är ett brott<br>enligt den allmänna strafflagstiftningen eller om det rör sig om ett brott<br>som den aktuella personen redan blivit fälld, frikänd eller benådad för<br>eller för vilket den anmodade staten har beslutat att inte väcka åtal. En<br>ansökan far också avslås om den har sin grund i förföljelse av någon<br>person på grund av dennes ras, kön, religion, nationalitet eller politiska<br>uppfattning. Vidare får en ansökan avslås om gärningen inte är straffbar i<br>det anmodade landet, om domsrätt inte hade förelegat under motsvarande<br>förhållanden och om gärningen skulle varit preskriberad i det anmodade<br>landet om den begåtts där. Slutligen far ansökan avslås om den skulle<br>hindra ett rättsligt förfarande, medföra fara för annans liv eller vara allt-<br>för betungande för den anmodade staten eller om den anmodade staten är<br>av den uppfattningen att ansökan, om den beviljas, allvarligt skulle skada<br>dess suveränitet, säkerhet, nationella intressen eller andra väsentliga<br>intressen. Innan en ansökan avslås skall den anmodade staten överväga<br>om rättslig hjälp kan beviljas på sådana villkor som den finner nödvän-<br>diga.</p> <p>Regleringen är fakultativt utformad. Flertalet av vägransgrundema har<br>täckning i de nuvarande svenska reglerna. Som redovisats i avsnitt 5.1<br>bör denna reglering ses över, göras mer enhetlig och vägransgrundema<br>begränsas. Dessa frågor behandlas i avsnitt 7.14.</p> <p>I artikel 5 finns detaljerade regler om vilka uppgifter en ansökan skall<br>innehålla. Ansökans innehåll behandlas i avsnitt 7.3.</p> <p>I artikel 6 finns bestämmelser om fullgörandet av en ansökan. Denna<br>skall av den anmodade staten åtgärdas snarast möjligt. Om det finns om-<br>ständigheter som kommer att orsaka en försening skall den ansökande<br>staten omedelbart underrättas om detta, liksom om ett beslut av den an-<br>modade staten att helt eller delvis inte lämna den begärda hjälpen.<br>Behövs det begärda materialet i ett rättsligt förfarande i den anmodade<br>staten, far denna avvakta med att överlämna materialet. Dessa frågor be-<br>handlas i avsnitt 7.5.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>62</p> <p>Av artikel 7 framgår att den ansökande staten på begäran av den anmo-<br>dade skall återlämna det material som tillhandahållits när det rättsliga för-<br>farandet har avslutats. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.11.</p> <p>I artikel 8 finns bestämmelser om sekretess och begränsningar i rätten<br>att använda bevismaterial och information.</p> <p>Den anmodade staten skall, i den utsträckning dess lagstiftning tillåter<br>det och om det begärs, sekretessbelägga handlingarna i ärendet. Kan de<br>begärda åtgärderna inte vidtas utan att sekretessen bryts skall den ansö-<br>kande staten underrättas om detta. Den ansökande staten skall i sin tur,<br>om dess lagstiftning tillåter det och om det begärs, sekretessbelägga be-<br>vismaterial och information som den fatt från den anmodade staten. Sek-<br>retessfrågor behandlas i avsnitt 10.1.</p> <p>Bevismaterial och information far inte utan föregående medgivande<br>användas för andra ändamål än sådana som uppges i framställningen.<br>Begränsningar i rätten att använda erhållet material behandlas i avsnitt<br>7.15.</p> <p>Bestämmelsen om delgivning i artikel 9 anger inledningsvis att den<br>anmodade staten skall ombesörja delgivning av handlingar som för detta<br>ändamål översänds av den ansökande staten. Gäller det en kallelse skall<br>framställningen om delgivning göras minst 45 dagar före inställelseda-<br>gen. I brådskande fall kan den anmodade staten frångå detta krav. Del-<br>givning far ske enligt den anmodade statens lagstiftning, däribland per<br>post, eller, på begäran av den ansökande staten och under förutsättning<br>att det inte strider mot den anmodade statens lagstiftning, på något annat<br>sätt som föreskrivs i den statens lagstiftning. Sedan delgivning skett skall<br>bevis om detta sändas till den ansökande staten. Kan delgivning inte ske<br>skall den ansökande staten underrättas om detta och om anledningen till<br>det. Artikeln avslutas med en bestämmelse om att den som underlåter att<br>efterkomma en kallelse inte får straffas eller underkastas tvångsåtgärder<br>på grund av detta.</p> <p>Regleringen motsvarar regleringen i 1959 års rättshjälpskonvention -<br>se cirkuläret 1968:32 med anledning av Sveriges tillträde till konven-<br>tionen och 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige - och kräver<br>ingen särskild föreskrift i lag med undantag för förbudet mot att bestraffa<br>underlåten inställelse. Sistnämnda fråga behandlas i avsnitt 9.</p> <p>Avtalet innehåller i artikel 10 en särskild bestämmelse om bevisupp-<br>tagning som innebär att bevisupptagning skall genomföras då framställ-<br>ning om detta görs, i fråga om Australien, av justitieministern eller<br>dennes ombud, en domare eller en magistratsdomare och i fråga om<br>Sverige av en domare eller en allmän åklagare. Av punkten 2 framgår att<br>bevisupptagning även omfattar att handlingar eller annat material företes.<br>I punkten 3 anges att framställningen om bevisupptagning skall innehålla<br>uppgift om vad förhöret skall handla om och vilka frågor som skall<br>ställas. Enligt fjärde punkten far parterna i det rättsliga förfarandet i den<br>ansökande staten, deras ombud eller den ansökande statens ombud in-<br>ställa sig och ställa frågor till den som avlägger vittnesmålet i den ut-<br>sträckning det medges enligt den anmodade statens lagstiftning.</p> <p>Regleringen är i överensstämmelse med svensk rätt. Föreskrifterna om<br>närvarorätt och rätt att ställa frågor kräver dock viss lagstiftning. Denna</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>63</p> <p>fråga behandlas i avsnitt 7.7 (förhör enligt reglerna om förundersökning i<br>brottmål) och 7.8 (bevisupptagning i domstol).</p> <p>I artikel 10 finns också bestämmelser om rätten att vägra att avlägga<br>vittnesmål (punkten 5). Detta får ske om den anmodade statens lagstift-<br>ning skulle tillåta detta under liknande omständigheter vid ett motsva-<br>rande rättsligt förfarande eller om den ansökande statens lagstiftning<br>skulle tillåta den aktuella personen att vägra vittna i motsvarande situa-<br>tion. Om någon hävdar att det finns en rätt att vägra vittna enligt den an-<br>sökande statens lag, skall den anmodade staten godta ett intyg från cent-<br>ralorganet i den ansökande staten som bevis på att en sådan rätt finns.<br>Angående rätt att vägra, se författningskommentaren, avsnitt 17, vid 16 §.</p> <p>Artikel 11 innebär en förpliktelse för avtalsparterna att på begäran för-<br>söka lokalisera eller identifiera personer eller inhämta upplysningar från<br>personer för en brottsutredning eller ett straffrättsligt förfarande i den<br>ansökande staten. Regleringen kräver inte någon särskild föreskrift i lag.</p> <p>Enligt artikel 12 far en person, som är frihetsberövad i den anmodade<br>staten, på begäran av den ansökande staten föras över dit för att vittna<br>eller medverka vid brottsutredningar. Som förutsättning gäller att den<br>aktuella personen lämnar sitt samtycke till åtgärden. Den ansökande<br>staten skall hålla personen frihetsberövad under den tid som skall gälla<br>enligt den anmodade statens lagstiftning och återlämna honom, antingen<br>vid den tidpunkt som bestäms av den anmodade staten, eller vid den tidi-<br>gare tidpunkt då personens närvaro inte längre behövs i den ansökande<br>staten. Om den anmodade staten underrättar den ansökande staten om att<br>den som överförts inte längre skall hållas i förvar, skall denne försättas på<br>fri fot. Regleringen överensstämmer med svensk rätt. Frågor om över-<br>förande av frihetsberövade till annan stat behandlas i avsnitt 7.13.</p> <p>Enligt artikel 13 kan en avtalspart begära hjälp med att anmoda en<br>person att inställa sig som vittne eller sakkunnig i straffrättsliga förfaran-<br>den eller att medverka i brottsutredningar i den ansökande staten. Be-<br>stämmelsen innehåller inte något annat åtagande än att den anmodade<br>staten skall medverka till att den aktuella personen frivilligt inställer sig i<br>den ansökande staten. Den överensstämmer med regleringen i 1959 års<br>rättshjälpskonvention (se cirkulär 1968:32) och kräver inte någon ändrad<br>lagstiftning.</p> <p>Artikel 14 innehåller bestämmelser om immunitet. Om den ena staten<br>biträtt med delgivning av kallelse, överförande av en frihetsberövad eller<br>någons inställelse för förhör i den andra staten far personen i fråga inte<br>under sin vistelse i den andra staten åtalas eller frihetsberövas eller på<br>annat sätt underkastas inskränkning i den personliga friheten på grund av<br>någon gärning eller underlåtenhet från tiden före avresan från den anmo-<br>dade staten. I fråga om misstänkt eller tilltalad som inställt sig efter en<br>framställning om delgivning gäller detta för gärning eller underlåtenhet<br>som inte angivits i delgivningshandlingen. I fråga om ansökan om över-<br>förande av frihetsberövad eller om inställelse för förhör gäller dessutom,<br>enligt punkten 2, att personen inte utan eget samtycke far åläggas att<br>vittna i något annat rättsligt förfarande eller att medverka vid någon<br>annan utredning än den som avsågs i framställningen. Immuniteten upp-<br>hör om personen i fråga inte har lämnat den ansökande staten inom<br>femton dagar efter det att han har underrättats om att hans närvaro inte</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>64</p> <p>längre krävs eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder dit. I<br>punkten 5 anges att den som inställer sig dock är underkastad den ansö-<br>kande statens lagstiftning vad gäller domstolstrots, mened och lämnande<br>av osanna uppgifter. Artikeln avslutas i punkten 6 med en bestämmelse<br>om att en frihetsberövad som inte samtycker till att överföras till annan<br>stat inte av den anledningen far straffas eller underkastas några tvångsåt-<br>gärder. Samma förbud gäller om någon vägrar att inställa sig för förhör i<br>den ansökande staten. Föreskriften i punkten 2 kräver ny lagstiftning. I<br>övrigt är regleringen i överensstämmelse med svensk rätt. Immunitets-<br>frågor behandlas ingående i avsnitt 7.16.</p> <p>Avtalsparterna åtar sig i artikel 15 att tillhandahålla kopior av allmänna<br>handlingar som är tillgängliga för allmänheten. De far dessutom över-<br>lämna kopior av allmänna handlingar på samma sätt och på samma vill-<br>kor som en sådan handling får lämnas ut till dess egna myndigheter. Arti-<br>keln kräver inte någon lagstiftning.</p> <p>I artikel 16 anges att den anmodade staten skall, i den utsträckning dess<br>lagstiftning tillåter det, fullgöra framställningar om husrannsakan, beslag<br>och överlämnande av bevismaterial som behövs för utredningen eller<br>lagföringen i ett brottmål i den ansökande staten. Som förutsättning gäller<br>att ansökan innehåller sådana uppgifter som enligt den anmodade statens<br>lag gör det möjligt att vidta en sådan åtgärd. Om beslagtaget material<br>överlämnas skall den ansökande staten iaktta de villkor som den anmo-<br>dade staten ställer. Artikeln kräver ingen ny lagstiftning. Husrannsakan,<br>beslag och kvarstad behandlas i avsnitt 7.11.</p> <p>1 artikel 17 finns bestämmelser om bistånd i fråga om vinning av brott.<br>Enligt punkten 1 skall den anmodade staten söka fastställa om det finns<br>sådan egendom på dess område och upplysa den ansökande staten om<br>resultatet av sina efterforskningar. Om sådan egendom påträffas skall den<br>anmodade staten enligt punkten 2 på begäran vidta sådana åtgärder som<br>dess lagstiftning tillåter för att förhindra befattning med, överlåtelse av<br>eller undanskaffande av egendomen i avvaktan på ett slutligt avgörande<br>av domstol i den ansökande staten. Den anmodade staten skall också<br>enligt punkten 3 på begäran, och i den utsträckning dess lagstiftning till-<br>låter det, verkställa ett beslut om förverkande av vinning av brott som<br>fattats av en domstol i den ansökande staten. Godtroende tredje mans<br>rättigheter som inte prövats av domstolen i den ansökande staten skall<br>enligt punkten 4 beaktas enligt den anmodade statens lagstiftning. Verk-<br>ställs ett beslut om förverkande skall den anmodade staten enligt punkten<br>5 behålla egendomen om inte något annat beslutas i det särskilda fallet.<br>Punkterna 6 och 8 innehåller föreskrifter om kommunikation av uppgifter<br>om hur länge begärd åtgärd skall bestå. I punkten 7 definieras vinning av<br>brott som all egendom som misstänks eller som av en domstol fastställts<br>vara egendom som direkt eller indirekt härrör från eller har förvärvats<br>genom brott eller värdet av denna egendom samt annat utbyte av brott.</p> <p>Åtagandena i artikel 17 är begränsade till vad respektive stats lagstift-<br>ning medger. Enligt 2 a § tvångsmedelslagen kan egendom, som har för-<br>verkats eller skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott tas i<br>beslag. Bestämmelsen ger också möjlighet till kvarstad. Som ett villkor<br>för dessa säkerhetsåtgärder gäller att det aktuella förverkandet kan verk-<br>ställas här i Sverige. Enligt lagen (1972:260) om internationellt samar-</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>65</p> <p>3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <p>bete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställig-<br>hetslagen) kan regeringen, i den mån det påkallas av en överenskom-<br>melse som Sverige ingått med annan stat, forordna att frihetsberövande<br>påföljd, böter eller förverkande som, har ådömts eller beslutats efter<br>rättegång i brottmål i annan stat kan verkställas i Sverige enligt de<br>bestämmelser som meddelas i lagen; jfr förordningen (1977:178) med<br>vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet<br>av brottmålsdom. Det krävs sålunda inte någon ändrad lagstiftning i och<br>för denna artikel. Regeringen kan i förordning föreskriva att delar av<br>internationella verkställighetslagen skall tillämpas i förhållande till<br>Australien i likhet med vad som gjordes vid Sveriges ratificering av det<br>brittiska förverkandeavtalet (se avsnitt 4.1). Frågor om beslag och kvar-<br>stad behandlas i avsnitt 7.11.</p> <p>Enligt punkten 5 i artikel 17 skall förverkad egendom behållas av den<br>anmodade staten om inte annat bestäms i det enskilda fallet. Artikeln är i<br>överensstämmelse med svensk rätt. Frågan om delning av förverkad<br>egendom med annan stat behandlas i avsnitt 8.</p> <p>Av artikel 18 framgår att handlingar som överlämnas i ärenden enligt<br>avtalet skall vara legaliserade och vad som krävs för detta. Enligt artikel<br>19 far centralorganen ingå tillämpningsöverenskommelser med varandra.</p> <p>Artikel 20 innehåller regler om representantskap och kostnader. Var-<br>dera parten åtar sig enligt punkten 1 att vidta de åtgärder som behövs för<br>att den ansökande staten skall vara företrädd i rättsliga förfaranden som<br>aktualiseras av en framställning och skall i övrigt företräda den ansö-<br>kande statens intressen. Det krävs inte att den ansökande staten alltid är<br>företrädd. Denna fråga, som kräver ny lagstiftning, behandlas i avsnitt<br>7.8.</p> <p>Den anmodade staten skall enligt artikel 20 punkten 2 med vissa un-<br>dantag stå för kostnaderna för fullgörandet av en framställning om<br>rättslig hjälp. Undantag görs för transport och uppehälle i fråga om<br>person som överförs till eller från den anmodade staten och för vakt och<br>extra personal i samband därmed, utgifter för sakkunniga och, om den<br>anmodade staten begär det, för extraordinära kostnader i samband med<br>fullgörandet av en framställning. Regleringen överensstämmer med vad<br>som är brukligt i internationella överenskommelser. Kostnadsfrågor<br>behandlas i avsnitt 7.18.</p> <p>Avtalsparterna skall enligt artikel 21 på begäran samråda om tolk-<br>ningen, tillämpningen och genomförandet av avtalet. I artikel 22 ges<br>bestämmelser om ikraftträdande och uppsägning av avtalet. Där framgår<br>att avtalet skall ratificeras och att det träder i kraft den första dagen i den<br>andra månaden efter utväxlingen av ratifikationsinstrumenten. Avtalet<br>skall tillämpas på framställningar som överlämnas efter ikraftträdandet<br>och detta även om de relevanta gärningarna inträffade före denna dag.</p> <h4>5.7.2 Avtalet med Kanada om ömsesidig rättslig hjälp</h4> <p>Avtalet med Kanada består av 22 artiklar. I avtalet detaljregleras de olika<br>formerna av rättslig hjälp inte i samma utsträckning som i avtalet med<br>Australien. Det inleds med allmänna bestämmelser (del I). Därefter följer</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>66</p> <p>ett avsnitt med speciella bestämmelser (del II) och ett med bestämmelser<br>om förfarandet (del III). Sist i avtalet upptas slutbestämmelser (del IV).</p> <p>Av artikel 1 framgår åtagandena. Parterna åtar sig att i största möjliga<br>utsträckning lämna varandra ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (punkten<br>1). Artikeln fortsätter med definitioner av vad som avses med ömsesidig<br>rättslig hjälp och med brottmål samt anger vilka åtgärder den rättsliga<br>hjälpen skall omfatta. Med ömsesidig rättslig hjälp avses all rättslig hjälp<br>i fråga om utredningar eller rättsliga förfaranden i ett brottmål oavsett om<br>den begärs eller skall lämnas av en domstol eller någon annan myndighet.<br>I fråga om bevisupptagning, överlämnande av handlingar och föremål<br>och tvångsåtgärder skall dock framställningen komma från domstol eller<br>allmän åklagare (punkten 2). Med brottmål avses för Sveriges del för-<br>faranden som hänför sig till brott såväl enligt brottsbalken som till annan<br>strafflagstiftning och for Kanadas del förfaranden i fråga om brott enligt<br>både federal lag och provinslagstiftning (punkten 3). Brottmål skall även<br>innefatta brott som rör skatter, avgifter, tullar och internationell överfö-<br>ring av kapital eller betalningar (punkten 4). Rättslig hjälp skall enligt<br>punkten 5 omfatta samma typ av åtgärder som enligt artikel 1.3 i avtalet<br>med Australien.</p> <p>Ansökningar om rättslig hjälp skall enligt artikel 2 verkställas skynd-<br>samt i enlighet med den anmodade statens lagstiftning och, i den mån det<br>inte är förbjudet i denna lagstiftning, på det sätt som den ansökande<br>staten begär. Dessa frågor behandlas i avsnitt 7.5.</p> <p>En ansökan far enligt punkten 2 inte vägras under hänvisning till<br>banksekretess, se härom avsnitt 10.2.</p> <p>Enligt artikel 3 kan en begäran om rättslig hjälp avslås om framställ-<br>ningen inte uppfyller de krav som ställts upp i den anmodade staten eller<br>om verkställigheten skulle skada dess suveränitet, säkerhet eller allmänna<br>rättsprinciper eller liknande väsentliga allmänna intressen, eller äventyra<br>någons säkerhet eller på andra grunder vara oskälig. Den begärda hjälpen<br>får enligt punkten 2 skjutas upp om ett fullgörande skulle hindra en pågå-<br>ende brottsutredning eller ett åtal i den anmodade staten. Den ansökande<br>staten skall underrättas om beslut att vägra och om skälen for detta<br>(punkten 3). Innan ansökan avslås skall den anmodade staten överväga<br>om rättshjälp kan beviljas under sådana villkor som den finner nödvän-<br>diga (punkten 4).</p> <p>Vägransregleringen, som är fakultativt utformad, har täckning i svensk<br>rätt. Frågan behandlas i avsnitt 7.14 (se också vid artikel 4 i avtalet med<br>Australien).</p> <p>I artikel 4 regleras rätt att närvara och ställa frågor. Den ansökande<br>staten skall, om det begärs, underrättas om när och var den begärda rätts-<br>liga hjälpen kommer att verkställas (punkten 1). Domare eller tjänstemän<br>i den ansökande staten och andra personer som berörs av brotts-<br>utredningen skall tillåtas närvara såvida detta inte är förbjudet enligt den<br>anmodade statens lagstiftning. Domare, åklagare och den misstänktes för-<br>svarare skall tillåtas delta i det rättsliga förfarandet (punkten 2). Rätten att<br>delta skall innefatta rätt for domare och åklagare att föreslå frågor.<br>Försvararen skall fa ställa frågor direkt. De närvarande skall vidare ha<br>rätt att, med hjälp av tekniska hjälpmedel säkerställa en ordagrann ned-<br>teckning av förfarandet (punkten 3).</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>67</p> <p>Artikeln bör föranleda nya svenska regler på området. Frågorna be-<br>handlas i avsnitt 7.7 (förhör under förundersökning) och avsnitt 7.8<br>(bevisupptagning vid domstol).</p> <p>Artikel 5 handlar om översändande av handlingar och föremål. Enligt<br>punkten 1 far kopior, i stället för orginal, översändas såvida inte den an-<br>sökande staten uttryckligen begär att fa orginalen. Enligt punkten 2 skall<br>den ansökande staten på begäran återlämna orginalhandlingar och före-<br>mål som tillhandahållits när det rättsliga förfarandet har avslutats.</p> <p>Enligt artikel 6 kan en avtalspart begära hjälp med att anmoda en<br>person att inställa sig som vittne eller sakkunnig i straffrättsliga förfaran-<br>den eller att medverka i brottsutredningar i den ansökande staten. Be-<br>stämmelserna innehåller inte något annat åtagande än att den anmodade<br>staten skall medverka till att den aktuella personen frivilligt inställer sig i<br>den ansökande staten. Det finns också regler om förskott för resekostna-<br>der m.m. Artikeln är i överensstämmelse med regleringen i 1959 års<br>rättshjälpskonvention (se cirkulär 1968:32) och kräver inte några nya<br>föreskrifter i lag.</p> <p>I artikel 7 anges att en person som är frihetsberövad i den anmodade<br>staten på begäran skall överföras till den ansökande staten för vittnesför-<br>hör eller annan medverkan vid utredning. Som förutsättning gäller att den<br>aktuella personen samtycker till överförandet. Om frihetsberövandet skall<br>upphöra under vistelsen i den ansökande staten, skall personen försättas<br>på fri fot och behandlas som en person som inställt sig där på grund av en<br>framställning om detta. Reglerna är i överensstämmelse med 1959 års<br>rättshjälpskonvention och kräver ingen ny lagstiftning. Dessa frågor be-<br>handlas i avsnitt 7.13</p> <p>I artikel 8 åtar sig avtalsparterna att ombesörja delgivning av hand-<br>lingar som sänts över från den ansökande staten för detta ändamål. Del-<br>givning får ske genom att handlingen överlämnas till den person som<br>skall delges. På begäran av den ansökande staten skall delgivning ske på<br>det sätt som är föreskrivet för motsvarande handlingar i den anmodade<br>staten eller i en särskild form som inte strider mot dess lagstiftning.<br>Framställning om delgivning av kallelse med en misstänkt skall sändas<br>till centralorganet senast 30 dagar före dagen för inställelsen. I artikeln<br>ges också anvisningar om bevis för att delgivning har skett. Regleringen<br>överensstämmer i sak med 1959 års rättshjälpskonvention (se cirkulär<br>1968:32 och 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige) och kräver<br>inga nya föreskrifter i lag.</p> <p>Artikel 9 innehåller bestämmelser om immunitet som i sak överens-<br>stämmer med 1959 års rättshjälpskonvention. Immunitetsfrågan behand-<br>las i avsnitt 7.16.</p> <p>Vinning av brott behandlas i artikel 10. Bestämmelserna överensstäm-<br>mer i huvudsak med regleringen i avtalet med Australien (artikel 17). I<br>fråga om förverkande anges i punkten 3 att detta kan ske såväl genom att<br>ett beslut som har fattats i den ansökande staten verkställs som genom att<br>ansökan överlämnas till den myndighet i den anmodade staten som är<br>behörig att besluta om förverkande. I avtalet definieras förutom begrep-<br>pet vinning av brott även begreppen egendom och tvångsåtgärder. Med<br>egendom avses pengar och alla slag av lös eller fast och materiell eller<br>immateriell egendom inklusive varje intresse i sådan egendom. Med</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>68</p> <p>tvångsåtgärder avses beslag, kvarstad eller andra åtgärder för att för-<br>hindra befattning med eller överlåtelse eller undanskaffande av egendom.<br>Enligt artikel 10.4 skall förverkad egendom behållas av den anmodade<br>staten om inte annat bestäms i det enskilda fallet.</p> <p>Åtagandena är begränsade till vad respektive stats lagstiftning medger.<br>Här kan hänvisas till kommentaren till artikel 17 i avtalet med Australien<br>(avsnitt 5.7.1). I Kanada finns för närvarande inga regler om verkställig-<br>het av utländska förverkanden. I stället står ett civilt förfarande till buds<br>varvid det utländska beslutet om förverkande läggs till grund för en civil<br>dom om förverkande som kan verkställas i Kanada. Därigenom torde det<br>krav på ömsesidighet som gäller enligt internationella verkställighets-<br>lagen vara uppfyllt. Regeringen bör således, liksom i förhållande till<br>Australien, i förordning kunna föreskriva att delar av internationella<br>verkstställighetslagen skall tillämpas på kanadensiska förverkanden.</p> <p>Artikel 11 innehåller detaljerade bestämmelser om ansökans innehåll.<br>Om elektronisk överföring används skall, enligt punkten 6, ansökan i<br>original snarast sändas över. I brådskande fall eller när det annars godtas<br>far en muntlig framställan göras. Den skall omedelbart bekräftas skriftli-<br>gen. Reglerna bör återspeglas i svensk rätt. Frågan behandlas i avsnitt<br>7.3.</p> <p>De avtalsslutande staterna skall enligt artikel 12 utse centralorgan för<br>att översända och ta emot framställningar om rättshjälp. För Sverige har<br>Utrikesdepartementet utsetts till centralorgan. I Kanada är justitieminis-<br>tern eller en av denne utsedd tjänsteman centralorgan. Centralmyndig-<br>hetsfrågan behandlas i avsnitt 7.2.</p> <p>Enligt artikel 13 skall den ansökande staten i den omfattning det begärs<br>och som är tillåten enligt dess lagstiftning sekretessbelägga en framställ-<br>ning och varje åtgärd som vidtagits med anledning av framställningen.<br>Undantag görs för vad som kan krävas för att verkställa den begärda<br>hjälpen. Frågan behandlas i avsnitt 10.1.</p> <p>Enligt artikel 14 far uppgifter och bevismaterial inte utan medgivande<br>från den anmodade statens centralorgan användas för andra ändamål än<br>de som beskrivits i ansökan. Den anmodade staten far också efter samråd<br>med den ansökande staten begära att uppgifter och bevismaterial endast<br>används på de villkor som den anger. Den frågan behandlas i avsnitt<br>7.15.</p> <p>Av artikel 15 framgår att handlingar och bevismaterial som överlämnas<br>inte behöver legaliseras i andra fall än som angivits i artikel 5, dvs. då det<br>begärs av den ansökande staten och ett sådant förfarande inte är förbjudet<br>i den anmodade statens lagstiftning.</p> <p>Artikel 16 behandlar språkfrågan. Se härom avsnitt 7.3.</p> <p>Enligt artikel 77 far vittnesförhör tas upp på den mottagande statens<br>territorium av konsulär tjänsteman. Bakgrunden till regleringen är den<br>kanadensiska ordningen för bevisupptagning som innebär att konsulära<br>tjänstemän ofta genomför förhör utomlands när förhörspersonen ställer<br>upp frivilligt; det är endast när tvångsmedel behöver tillgripas som man<br>från kanadensiskt håll behöver bistånd av utländska myndigheter. Den<br>mottagande staten skall underrättas i förväg och har rätt att vägra sitt<br>medgivande på någon av de vägransgrunder som anges i artikel 3. En<br>konsulär tjänsteman far också ombesörja delgivning med en person som</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>69</p> <p>frivilligt inställer sig på konsulatet. Eftersom förfarandet enligt artikel 17<br>utesluter varje form av tvång krävs det ingen lagstiftningsåtgärd för att<br>denna typ av förhör skall kunna hållas i Sverige.</p> <p>Reglerna om kostnader i artikel 18 överensstämmer med de i avtalet<br>med Australien. Kostnadsfrågor behandlas i avsnitt 7.18. Enligt artikel 19<br>inskränker avtalet inte avtalsparternas skyldigheter enligt andra avtal och<br>inte heller hindrar det dem från att lämna varandra rättslig hjälp enligt<br>andra avtal.</p> <p>Avtalet skall enligt artikel 20 tillämpas på framställningar som över-<br>lämnas efter ikraftträdandet och detta även om de relevanta gärningarna<br>inträffade före denna dag. Avtalsparterna skall enligt artikel 21 på begä-<br>ran samråda om tolkningen, tillämpningen och genomförandet av avtalet.<br>I artikel 22 finns bestämmelser om ikraftträdande och uppsägning av av-<br>talet. Där framgår att avtalet skall ratificeras och att det träder i kraft den<br>första dagen i den andra månaden efter utväxlingen av ratifikationsin-<br>strumenten.</p> <h2>6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;En ny lagstiftning</h2> <h3>6.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;En sammanhållen lagstiftning om internationellt</h3> <h3>rättsligt samarbete i brottmål</h3> <p>Regeringens förslag: En ny lag om internationell rättslig hjälp i brott-<br>mål införs. Lagen skall omfatta rättsligt samarbete mellan åklagare<br>och domstolar. Internationellt polis- och tullsamarbete omfattas inte. I<br>lagen ges bestämmelser som i dag regleras genom lagen (1946:816)<br>om bevisupptagning åt utländsk domstol, lagen (1946:817) om bevis-<br>upptagning vid utländsk domstol, lagen (1975:295) om användning av<br>vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen<br>(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på<br>brottmålsområdet. Vidare tas in i lagen bestämmelser om samarbete<br>på ytterligare områden och med fler typer av åtgärder.</p> <p>1946 års bevisupptagningslagar ändras och blir i fortsättningen<br>tillämpliga endast på civilrättens område. 1975 års och 1991 års lagar<br>kan upphävas helt. Förslaget föranleder också ändringar i lagen<br>(1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna<br>för brott mot internationell humanitär rätt och därutöver rena hänvis-<br>ningsändringar i ett antal lagar. I likhet med den nuvarande regle-<br>ringen omfattas inte brott mot tryckfrihetsförordningen eller yttrande-<br>frihetsgrundlagen av lagens tillämpningsområde.</p> <p>Tills vidare införs inga regler om delgivning i brottmål.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till en<br>sammanhållen lagstiftning om internationellt rättsligt samarbete i<br>brottmål. Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Malmö och<br>Göteborgs tingsrätter, Ekobrottsmyndigheten, Juridiska fakultetsnämn-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>70</p> <p>den vid Uppsala universitet välkomnar en samlad lagstiftning rörande det Prop. 1999/2000:61<br>internationella samarbetet i brottmål vilket gör lagstiftningen mer över-<br>skådlig och enhetlig. Riksåklagaren anser att promemorians förslag inne-<br>bär en påtaglig förstärkning av möjligheterna med att bistå med utred-<br>ningsåtgärder och, som en konsekvens av detta, också ökade möjligheter<br>för svenska domstolar och åklagare att få bistånd när så behövs. Även om<br>Riksåklagaren anser att systematiseringen skulle kunnat gå ännu längre<br>anser Riksåklagaren att hanteringen blir påtagligt mer lätthanterlig för<br>praktikern än med den nuvarande lagstiftningen. Rikspolisstyrelsen är i<br>och för sig positiv till att samla regleringen om ömsesidig rättslig hjälp i<br>brottmål i en lag men anser att det är av stor vikt att lagen inte för med<br>sig att det internationella polissamarbetet försvåras eller förhindras.<br>Tullverket, som också ställer sig bakom de tankegångar som presenteras i<br>promemorian, anser att det tydligare bör framgå att internationellt polis-<br>och tullsamarbete inte omfattas av lagens bestämmelser. Justitiekanslern<br>har i huvudsak inte något att erinra mot promemorians förslag men<br>påpekar att lagen inte kan tillämpas inom tryckfrihetsförordningens och<br>yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden. Justitiekanslern anser<br>att det i och för sig inte behövs någon särskild erinran om detta i lag-<br>texten, men att det skulle kunna vara av värde om frågan närmare<br>kommenterades i det fortsatta beredningsarbetet. Riksskatteverket påpe-<br>kar att den nuvarande internationella regleringen av delgivning är ofull-<br>ständig, svåröverskådlig och delvis föråldrad och efterlyser att regeringen<br>initierar en genomgripande internationell översyn av delgivningsfrågoma<br>både på privat- och offentligrättens område.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om rättslig hjälp i<br>brottmål finns i flera olika författningar, närmare bestämt fyra olika lagar,<br>två förordningar och fyra cirkulär och två tillkännagivanden. Till detta<br>kommer två kungörelser om internationell delgivning. Regleringen har<br>tillkommit successivt och någon samlad översyn har inte skett på detta<br>område. Detta förhållande innebär olägenheter ur flera synvinklar.<br>Regleringen är svår att överblicka och det har inte gått att ta till vara alla<br>möjligheter till gemensamma lösningar beträffande de olika formerna för<br>rättsligt biträde. En framställning om rättsligt biträde från en annan stat<br>kan ofta innebära att åtgärder som regleras var för sig i olika lagar skall<br>vidtas. I viss utsträckning kan den nuvarande splittrade regleringen<br>innebära effektivitetsförluster när en sådan framställning skall åtgärdas.</p> <p>De nya åtaganden inom det internationella straffrättsliga samarbetet<br>som Sverige gjort eller kan förmodas göra inom den närmaste framtiden<br>är i viss utsträckning gemensamma för olika former av rättsligt bistånd.<br>När det gäller den rättsliga regleringen av dessa åtaganden finns det klara<br>fördelar med en lösning som innebär att man har gemensamma bestäm-<br>melser i så stor utsträckning som möjligt.</p> <p>Det föreslås mot den bakgrunden att alla bestämmelser om rättslig<br>hjälp i brottmål skall sammanföras och tas in i en ny lag.</p> <p>När det gäller den nya lagens förhållande till innehållet i olika<br>konventioner som Sverige har tillrätt bör den lagstiftningsteknik som av<br>tradition brukar användas på straffrättens och straffprocessrättens område<br>tillämpas, dvs. åtagandena i konventionerna transformeras till svensk lag<br>och omarbetas till svensk författningstext. En annan metod, som ofta<br></p> <p>71</p> <p>används inom den internationella privat- och civilprocessrättens område<br>är inkorporering. Det föreskrivs då i lag att konventionens bestämmelser<br>skall gälla som lag i Sverige (se härom t.ex. prop 1991/92:128 s. 136 ff).<br>När inkorporeringsmetoden används blir alltså konventionstexten som<br>sådan direkt gällande svensk författningstext. Att åtagandena i olika<br>konventioner transformeras till svensk rätt innebär att svenska åklagare<br>och domstolar således inte direkt tillämpar konventionens bestämmelser<br>utan tillämpar den svenska författningstexten som i sin tur har utarbetas i<br>överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden. Samtidigt kan<br>svenska åklagare och domstolar inte bortse från bestämmelser i olika<br>konventioner. Av tradition tillämpas nämligen principen om<br>fördragskonform tolkning vilket innebär att svensk rätt tolkas så att den<br>överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden (se bl.a. NJA<br>1988 s. 572, 1991 s. 188 och, särskilt, 1992 s. 532). Ibland innehåller<br>svensk lag en uttrycklig hänvisning till innehållet i en internationell<br>överenskommelse som innebär att bestämmelser i en överenskommelse<br>fyller ut och preciserar innehållet i den svenska regeln. Exempel på detta<br>är 1 och 8 §§ i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet.</p> <p>Lagens tillämpningsområde bör täcka internationellt rättsligt sam-<br>arbete, dvs. samarbete som tar sikte på rättsliga förfaranden som gäller<br>utredning om eller lagföring för brott. Det internationella polissamarbe-<br>tet, liksom tullsamarbetet, bör lämnas utanför lagens tillämpningsområde.<br>Detta samarbete är i huvudsak oreglerat i svensk rätt och är ofta mycket<br>informellt och praktiskt inriktat. Det är, som påpekats under remissbe-<br>handlingen, angeläget att säkerställa och klargöra att detta informella<br>samarbete kan fortsätta och lämnas utanför en reglering av det rättsliga<br>samarbetet. (Angående den nyligen avlämnade propositionen<br>1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslut-<br>ning till Schengen, se avsnitt 5.3.)</p> <p>Det sagda innebär att lagens tillämpningsområde uttryckligen bör<br>begränsas till att gälla för svenska åklagare och svenska domstolar.<br>Lagen bör således inte omfatta det internationella samarbete som svensk<br>polis och svensk tullpersonal deltar i. Däremot kan lagen mycket väl bli<br>tillämplig när en utländsk polis eller befattningshavare vid tullen begär<br>hjälp i Sverige med en åtgärd som regleras i lagen, t.ex. husrannsakan.<br>Det beror av hur den interna organisationen ser ut i den ansökande staten.<br>I vissa länder, t.ex. i Danmark och Storbritannien, fullgör polis uppgifter<br>som i Sverige fullgörs av åklagare och i andra länder av undersök-<br>ningsdomare. Det är mot den bakgrunden som 1959 års rättshjälps-<br>konvention - som reglerar samarbete mellan rättsliga myndigheter - har<br>överlämnat åt konventionsstatema att vid tillträdet till konventionen ange<br>vilka myndigheter som är rättsliga myndigheter i konventionens mening.</p> <p>Det bör därför av den nya lagen framgå att den är tillämplig för - å ena<br>sidan - svenska åklagare och svenska domstolar och - å andra sidan -<br>utländska åklagare, undersökningsdomare och domstolar och, om det<br>följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige,<br>andra myndigheter eller befattningshavare. Sverige bör ändra sin<br>förklaring om vilka myndigheter som är rättsliga myndigheter i Sverige<br>enligt 1959 års rättshjälpskonvention, se avsnitt 14.1. Det bör också<br>uttryckligen framgå att lagen är tillämplig när rättslig hjälp begärs utom-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>72</p> <p>lands eller i Sverige och lagen bör innehålla en definition av vilka åt-<br>gärder som enligt lagen utgör rättslig hjälp. Det är inte nödvändigt att<br>därutöver uttryckligen föreskriva att lagen inte innehåller några regler om<br>när svensk polis- eller tullmyndighet far ge sådan hjälp till sina utländska<br>motsvarigheter eller när dessa får ansöka om hjälp utomlands.</p> <p>Ett annat område som inte bör omfattas av lagen är, såsom Justitie-<br>kanslem påpekat i sitt remissyttrande, rättslig hjälp på yttrande-<br>frihetsgrundlagens och tryckfrihetsförordningens områden. Ingripanden<br>mot grundlagsskyddade medier kan endast ske i de fall och den ordning<br>som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihets-<br>grundlagen. Förekommer i ett ärende om rättslig hjälp misstanke om<br>tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott i Sverige skall ärendet<br>handläggas av Justitiekanslern som kan besluta att inleda en svensk<br>förundersökning enligt den ordning som föreskrivs i dessa grundlagar.<br>Den nya lagen kan självfallet inte ändra på denna ordning. En ny lag på<br>området kan, som Justitiekanslern framhåller, inte sätta grundlagarna ur<br>spel och det bör därför inte tas in någon särskild erinran om detta i den<br>nya lagen.</p> <p>Med hänsyn till den uppmärksamhet som på senare tid, såväl inom EU<br>som i andra internationella fora, visas juridiska personers brottslighet bör<br>det uttryckligen av den nya lagen framgå att den är tillämplig även i de<br>fall den aktuella brottsutredningen gäller en juridisk person. Detta är<br>ingen nyhet utan gäller redan enligt nuvarande regler på området.</p> <p>I samband med att en ny sammanhållen lagstiftning införs bör termen<br>rättshjälp i brottmål - som ofta sammanblandas med rättshjälp enligt<br>rättshjälpslagen (1996:1619) - utmönstras och ersättas med termen<br>rättslig hjälp. Den termen knyter naturligt an till uttrycket rättsligt<br>samarbete och rättsliga myndigheter. Ordet ”inbördes” är en missvisande<br>översättning av det engelska ”mutual” och bör där det förekommer<br>översättas med ordet ”ömsesidig”. I likhet med flera remissinstanser,<br>anser regeringen, att den nya lagen bör heta internationell rättslig hjälp i<br>brottmål. Det beskriver tydligare lagens tillämpningsområde eftersom<br>lagen inte kräver ömsesidighet för sin tillämpning.</p> <p>De bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål som finns idag är endast<br>tillämpliga vid utredning om eller lagföring för brott. Lagens tillämp-<br>ningsområde bör utvidgas att omfatta samarbete också i andra än rent<br>straffrättsliga förfaranden (se avsnitt 6.2) och ytterligare slag av åtgärder<br>(se avsnitt 6.3).</p> <p>1946 års bevisupptagningslagar innehåller regler om rättsligt biträde<br>som är tillämpliga beträffande såväl straffrättsliga som civilrättsliga för-<br>faranden. Dessa författningar bör i fortsättningen uteslutande reglera<br>rättsligt bistånd i civilrättsliga förfaranden. Bestämmelser i dessa lagar<br>som tar sikte på brottmål bör därför - i avvaktan på en mer genomgrip-<br>ande översyn som inte är möjlig att genomföra i detta ärende - mönstras<br>ut och i stället arbetas in i den nya lagen. Reglerna i tvångsmedelslagen<br>och 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet är tillämpliga endast<br>i brottmål och bestämmelserna i dessa lagar kan helt och hållet ersättas av<br>bestämmelser i den nya lagen.</p> <p>Bestämmelserna i 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige och<br>1933 års kungörelse om delgivning i utlandet är föråldrade och, såsom<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>73</p> <p>påpekats vid remissbehandlingen, i behov av en genomgripande allmän<br>översyn. En sådan översyn är emellertid inte är möjlig att göra inom<br>ramen for detta lagstiftningsärende. Den rättsliga regleringen av och<br>förfarandet vid delgivning i internationella sammanhang avviker dess-<br>utom i mycket från de regler som gäller vid andra former av rättslig hjälp<br>i brottmål. Det är inte självklart att den nya lagen är den bästa platsen för<br>regler om internationell delgivning och att regler om delgivning i<br>brottmål och delgivning i civilrättsliga förfaranden skall separeras. Den<br>nya lagen bör därför inte innehålla några regler om delgivning och den<br>nuvarande regleringen av delgivning i internationella förhållanden be-<br>hålls till vidare oförändrad. De ändringar som Schengenkonventionen<br>kräver i fråga om delgivning behandlas i avsnitt 9.</p> <p>Lagen bör kompletteras med föreskrifter i en förordning om inter-<br>nationellt rättsligt samarbete i brottmål och ett tillkännagivande av de<br>olika internationella överenskommelser som avses i lagen. Cirkulären bör<br>så långt det är möjligt upphävas.</p> <p>Den nya lagstiftningen föranleder - utöver en del lagändringar av hän-<br>visningskaraktär - även ändringar i andra lagar om rättsligt samarbete<br>med hänsyn till centralmyndighetsfrågan (se avsnitt 7.2) och vissa följd-<br>ändringar i lagen samarbete med de internationella tribunalerna (se<br>avsnitt 12).</p> <h3>6.2 Administrativa förfaranden m.m.</h3> <p>Regeringens förslag: I den utsträckning det har avtalats i en interna-<br>tionell överenskommelse som är bindande för Sverige skall rättslig<br>hjälp som avses i lagen kunna lämnas av åklagare eller domstol</p> <p>1. i ärenden som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i<br>ett administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straff-<br>rättsligt förfarande,</p> <p>2. i ärenden som avser skadestånd för felaktigt väckt åtal eller fel-<br>aktigt domslut, eller</p> <p>3. i ärenden som handläggs gemensamt med ett brottmål.</p> <p>Rättslig hjälp skall också kunna lämnas på verkställighetsstadiet<br>utan ett krav på formell ömsesidighet.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens för-<br>slag. Promemorians förslag är annorlunda formulerad.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt prome-<br>morians förslag eller lämnat det utan erinran.</p> <p>Några remissinstanser har lämnat synpunkter på promemorians förslag<br>om rättslig hjälp vid administrativa förfaranden. Helsingborgs tingsrätt<br>menar att bestämmelsens tillämpningsområde blir alltför vidsträckt med<br>den föreslagna formuleringen. Stockholms tingsrätt anser att det finns ett<br>betydande mått av osäkerhet beträffande bestämmelsens tillämpningsom-<br>råde med hänsyn till att den förslagna bestämmelsen inte håller sig inom<br>de ramar som ges i artikel 49 a) i Schengenkonventionen och att huvud-<br>regeln om när rättslig hjälp kan lämnas, dvs. när åtgärden gäller utred-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>74</p> <p>ning om eller lagföring för brott, och som bestämmelsen om rättslig hjälp<br>vid administrativa förfaranden hänvisar till, inte kan vara en utgångs-<br>punkt i de fall som skall regleras. Malmö tingsrätt påpekar å sin sida att<br>hänvisningen till huvudregeln om när rättslig hjälp kan lämnas inskränker<br>bestämmelsens tillämpningsområde på så sätt att gärningar som av-<br>kriminaliserats men som sanktioneras genom olika avgifter inte kommer<br>att omfattas av lagen. Tullverket anser att det av förslaget inte framgår<br>klart hur de ärenden som rör administrativa förfaranden skall hanteras<br>mot bakgrund av att i förslaget nämns endast åklagare och domstolar som<br>kan vidta åtgärder enligt lagen men att i Sverige administrativa åtgärder<br>vanligtvis vidtas av andra myndigheter.</p> <p>När det gäller rättslig hjälp på verkställighetsstadiet har Riksdagens<br>ombudsmän efterlyst en närmare redovisning av varför Sverige skall<br>lämna rättslig hjälp i dessa fall utan ett krav på ömsesidighet.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde bör som<br>nämnts i föregående avsnitt avse internationellt rättsligt samarbete i brott-<br>mål, dvs. samarbete mellan svenska åklagare och domstolar samt utländs-<br>ka rättsliga myndigheter i ett rättsligt förfarande som gäller utredning om<br>eller lagföring för brott. Mot bakgrund av bl.a. Schengenkonventionens<br>krav, vilka har redovisats i avsnitt 5.3, bör lagen även utsträckas till att<br>gälla samarbete i andra avseenden.</p> <p>Administrativa förfaranden eller andra rättsliga förfaranden</p> <p>I Schengenkonventionens artikel 49 a) finns föreskrifter om att rättslig<br>hjälp skall lämnas även när det är fråga om gärningar som är straffbara i<br>en av de två staterna, eller båda, och där överträdelsen i fråga beivras av<br>administrativa myndigheter, förutsatt att ett beslut i ärendet kan överkla-<br>gas till domstol som är behörig att handlägga brottmål.</p> <p>En liknande bestämmelse diskuteras i arbetet med EU-konventionen<br>om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.2) och i arbetet i<br>Europarådet med ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskon-<br>vention (se avsnitt 5.6).</p> <p>I OECD:s konventionen från 1997 om bekämpande av bestickning av<br>utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser, som<br>Sverige har tillträtt, finns en bestämmelse om ömsesidig rättslig hjälp<br>beträffande gärningar som omfattas av konventionen (artikel 9). Rättslig<br>hjälp skall enligt den konventionen även kunna lämnas i de fall den andra<br>staten inlett ett icke straffrättsligt förfarande mot en juridisk person. I<br>prop. 1998/99:32 som behandlade Sveriges tillträde till denna konven-<br>tion konstaterade regeringen att i översynen av lagstiftningen om rättslig<br>hjälp i brottmål fick hänsyn tas till denna bestämmelse (se s. 67). De<br>förfaranden som avses är sålunda icke straffrättsliga förfaranden mot<br>juridiska personer. Det behöver dock inte vara ett administrativt för-<br>farande utan kan även vara ett civilrättsligt förfarande.</p> <p>Den omständigheten att vissa länder väljer att beivra vissa överträdel-<br>ser i straffrättslig ordning och andra i administrativ eller annan icke<br>straffrättslig ordning bör enligt regeringens mening naturligtvis inte<br>hindra ett internationellt samarbete på området. Bestämmelsen i bl.a.<br>Schengenkonventionen gör det möjligt att samarbeta inom ett större om-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>75</p> <p>råde. Det bör emellertid framhållas att dess praktiska tillämpningsområde<br>kommer att begränsas till att Sverige kommer att kunna hjälpa andra<br>stater, t.ex. Tyskland och Österrike, som beivrar vissa överträdelser<br>genom ett administrativt förfarande på så sätt som beskrivs i Schengen-<br>konventionen. I Sverige finns inte några motsvarande förfaranden. Över-<br>trädelser som beivras av svenska administrativa myndigheter överklagas<br>som regel inte till en allmän domstol såsom ett brottmål. Bestämmelsen<br>kan emellertid bli till nytta i en svensk förundersökning eller rättegång i<br>de fall den andra Schengenstaten tidigare har haft ett krav på dubbel<br>straffbarhet för att kunna vidta den begärda åtgärden. I dessa fall kommer<br>det att räcka att den andra staten beivrar motsvarande gärning genom ett<br>administrativt förfarande (jfr även artikel 51 i Schengenkonventionen).<br>På motsvarande sätt kommer bestämmelsen i OECD-konvention att i<br>praktiken innebära att Sverige kommer att kunna hjälpa andra stater.</p> <p>Den nya lagen bör mot bakgrund av vad som anförts därför innehålla<br>en bestämmelse som innebär att lagen blir tillämplig även om den aktu-<br>ella gärningen beivras i ett administrativt förfarande eller i ett annat än ett<br>straffrättsligt förfarande. Angående kravet på dubbel straffbarhet i sådana<br>fall, se avsnitt 7.6., och beträffande hemlig teleavlyssning, hemlig tele-<br>övervakning och hemlig kameraövervakning, se avsnitt 7.12.</p> <p>Beträffande bestämmelsen utformning har några remissinstanser anfört<br>att promemorians formulering är otydlig och inte ger tillräcklig ledning<br>om bestämmelsens tillämpningsområde. En remissinstans tycker att<br>bestämmelsen blir för inskränkt, medan andra tycker att den blir för vid-<br>sträckt. Mot bakgrund härav anser regeringen att lagtextens utformning<br>bör ändras. Utgångspunkten bör vara att bestämmelsen endast blir till-<br>lämplig i förhållande till de stater som har gjort ett motsvarande åtagande<br>i förhållande till Sverige och endast i den omfattning som föreskrivs i den<br>aktuella överenskommelsen. Ett sådant krav på formell ömsesidighet gör<br>att tillämpningsområdet för bestämmelsen blir avgränsat samtidigt som<br>regleringen blir flexibel och lämnar utrymme för varierande åtaganden i<br>olika internationella överenskommelser. Detta bör även gälla i<br>förhållande till de nordiska staterna. Denna ändring i förhållande till<br>promemorians förslag torde inte ha någon praktisk betydelse eftersom de<br>nordiska staterna avser att tillträda bl.a. Schengenkonventionen.</p> <p>I förhållande till Schengenstatema och - den dag EU-konventionen<br>träder i kraft - till EU-statema, kommer det formella kravet på ömsesi-<br>dighet att innebära att bestämmelsen bara gäller om beslutet som fattas i<br>det utländska administrativa förfarandet kan överklagas till domstol som<br>är behörig att handlägga brottmål. När en stat begär hjälp med stöd av<br>OECD-konventionen kommer Sverige att kunna ge bistånd i förfaranden<br>som beivras i ett annat än ett straffrättsligt förfarande men med den<br>begränsningen att det endast gäller förfaranden mot juridiska personer<br>och endast beträffande de gärningar som omfattas av konventionen. De<br>överenskommelser som avses i bestämmelsen och deras närmare innehåll<br>bör tas in i ett särskilt tillkännagivande som är kopplat till lagen. En<br>möjlighet att utforma lagtexten, som några remissinstanser antytt, skulle<br>vara att utforma den i så nära anslutning till Schengen- och OECD-<br>konventionens bestämmelser som möjligt. En sådan bestämmelse skulle<br>vara mer avgränsad och ta hand om de åtaganden Sverige har gjort,<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>76</p> <p>varken mer eller mindre. Men å andra sidan skulle bestämmelsen tappa i<br>flexibilitet och vid varje tillfälle Sverige avser att tillträda liknande<br>konventioner skulle lagstiftningen troligen behöva ändras för att anpassas<br>till de nya åtagandena. En sådan bestämmelse skulle i längden bli alltför<br>detaljerad och omständlig att tillämpa. Enligt regeringens mening medför<br>det formella kravet på ömsesidighet att bestämmelsen blir tillräckligt<br>avgränsad. Lagen blir inte tillämplig om inte de kriterier som den inter-<br>nationella överenskommelsen ställer upp är uppfyllda. Genom tillkänna-<br>givandet kommer överenskommelsens begränsningar att framgå.</p> <p>Med anledning av Tullverkets påpekande bör det framhållas att den<br>nya lagen uteslutande skall tillämpas av svenska åklagare och domstolar<br>och inte av några andra myndigheter och att lagen (som närmare redo-<br>visas i avsnitt 6.3) endast omfattar hjälp med vissa, i lagen särskilt upp-<br>räknade, åtgärder. Skall andra åtgärder än de i lagen uppräknade vidtas,<br>t.ex. mellan polisiära myndigheter eller tull- eller skattemyndigheter, är<br>lagen inte tillämplig.</p> <p>Artikel 49 i Schengenkonventionen föreskriver vidare i punkten b) att<br>rättslig hjälp skall beviljas också i ärenden som gäller skadestånd för fel-<br>aktigt väckt åtal eller felaktigt domslut och i punkten d) att rättslig hjälp<br>skall lämnas också i civilmål, t.ex. skadestånd i anledning av brott, som<br>handläggs gemensamt med ett brottmål. Som redovisats i avsnitt 5.3 har<br>åtagandena redan idag i viss mån täckning i svensk rätt, t.ex. kan bevis-<br>upptagning ske vid domstol. För att Sverige fullt ut skall kunna leva upp<br>till åtagandena krävs regler som gör det möjligt att bistå även på åklagar-<br>nivå. Att det finns ett behov av regler på området har visats sig vid de<br>nordiska överläggningarna som redovisats i avsnitt 5.5 där det exem-<br>pelvis framkommit att svenska myndigheter vägrat bistå danska åklagare<br>vid förhör i ett ärende om skadestånd för oriktigt frihetsberövande — som<br>i Danmark handläggs som ett brottmål men i Sverige som ett civilt mål -<br>med hänvisning till att frågan inte gällde rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>För dessa ärendetyper bör i linje med allmänna svenska principer för<br>det straffrättsliga samarbetet inget krav på ömsesidighet ställas upp.<br>Ärendetypema är tillräckligt avgränsade. Till de ärendetyper som anges i<br>artikel 49 b) och 2) i Schengenkonventionen bör även fogas skadestånd<br>om oriktiga frihetsberövanden.</p> <p>Förfaranden på verkställighetsstadiet</p> <p>Schengenkonventionen kräver slutligen enligt artikel 49 c) och f) - lik-<br>som artikel 3 i tilläggsprotokollet till 1959 års rättshjälpskonvention - att<br>bistånd i viss utsträckning skall kunna lämnas även på verkställighets-<br>stadiet, bl.a. i ärenden om benådning, uppskov med verkställighet och<br>villkorlig frigivning.</p> <p>Bestämmelserna i tilläggsprotokollets artikel 3 skall ses mot bakgrund<br>av den oklarhet som rådde i den praktiska tillämpningen om rättslig hjälp<br>kunde lämnas när det gäller olika åtgärder på verkställighetsstadiet efter-<br>som sådana beslut ofta fattas av myndigheter som i vissa stater anses vara<br>administrativa myndigheter medan de i andra stater anses vara rättsliga<br>myndigheter. 1959 års rättshjälpskonvention omfattar enligt artikel 1.2<br>inte åtgärder på verkställighetsstadiet. Genom tilläggsprotokollets artikel</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>77</p> <p>3 utvidgas tillämpningsområdet för konventionen till att gälla vissa åt-<br>gärder som rör verkställighet av påföljder, nämligen uppskov med ådö-<br>mande eller verkställighet av påföljd, villkorlig frigivning och uppskov<br>med eller avbrott i sådan verkställighet samt benådningsärenden. Vid<br>Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet konstaterades att ett svenskt till-<br>träde till artikeln kunde ske utan lagändringar (prop. 1978/79:80 s. 18).<br>För att det skall inte råda någon tvekan om att Sverige kan lämna bistånd<br>med de åtgärder som kan aktualiseras bör det uttryckligen framgå att<br>olika åtgärder på verkställighetsstadiet omfattas av den nya lagen.</p> <p>Det är dock inte helt klart vad detta ytterligare område för samarbete<br>avser eller vilka typer av åtgärder som skulle kunna bli aktuella. I princip<br>torde alla de typer av åtgärder som kan vidtas enligt 1959 års rättshjälps-<br>konvention kunna aktualiseras i sammanhanget. Vad som i praktiken kan<br>bli aktuellt är bl.a. delgivning, översändande av utdrag ur straffregistret<br>och bevisupptagning. När det gäller de två förstnämnda finns bestäm-<br>melser om detta i 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige och lagen<br>(1998:620) om belastningsregister. Beträffande bevisupptagning är det<br>inte självklart att dagens bestämmelser möjliggör bevisupptagning om en<br>sådan åtgärd begärs avseende ett ärende om t.ex. villkorlig frigivning.<br>Även annan slags rättslig hjälp kan komma att begäras. Det bör därför<br>enligt regeringens mening uttryckligen framgå av den nya lagen att rätts-<br>lig hjälp kan även lämnas i ärenden på verkställighetsstadiet, nämligen de<br>som anges i artikel 3 i tilläggsprotokollet till 1959 års rättshjälps-<br>konvention och punkterna c) och f) i Schengenkonventionens artikel 49.<br>Det finns ingen anledning att begränsa en sådan regel till att gälla i<br>förhållande till de stater som tillträtt tilläggsprotokollet eller Schengen-<br>konventionen. Den allmänna princip som gäller rättsligt samarbete, dvs.<br>att Sverige samarbetar utan ett krav på ömsesidighet, bör kunna slå<br>igenom vad gäller dessa ärendekategorier. I den mån Sverige redan i dag<br>kan lämna rättslig hjälp i ärenden på verkställighetsstadiet uppställs inget<br>krav på ömsesidighet och det finns ingen anledning att ändra på detta.<br>Sverige bör därför kunna lämna rättslig hjälp på verkställighetsstadiet i<br>förhållande till alla stater. Lagtexten bör emellertid med hänsyn till att<br>något krav på formell ömsesidighet inte ställs upp formuleras i nära<br>anslutning till konventionstextema för att därigenom begränsa bestäm-<br>melsens användningsområde.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>78</p> <p>6.3</p> <h3>Vilka åtgärder som omfattas av lagens<br>tillämpningsområde</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Lagen skall omfatta de åtgärder som enligt den<br>nuvarande regleringen kan vidtas på begäran av en annan stat, nämligen<br>förhör i samband med förundersökning i brottmål, bevisupptagning vid<br>domstol, husrannsakan, beslag och kvarstad och överförande av frihets-<br>berövade för förhör m.m.</p> <p>Lagen kompletteras med regler för ytterligare ett antal nya typer av<br>åtgärder, nämligen telefonförhör, förhör genom videokonferens, hemlig<br>teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning,<br>andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken än husrannsakan.<br>Också regler om delning av förverkad egendom mellan stater tas in i<br>lagen.</p> <p>Lagen hindrar inte att hjälp lämnas av åklagare eller domstol med<br>annan åtgärd än de som särskilt anges i lagen om det kan ske utan<br>tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.</p> <p>Promemorians förslag: I promemorian föreslås inga regler om<br>kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Promemorians lagförslag in-<br>begriper också andra åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersök-<br>ning och som inte innefattar tvångsmedel. I övrigt stämmer promemo-<br>rians förslag överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolis-<br>styrelsen och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser<br>att det är en brist att lagen inte ger Sverige en möjlighet att bistå med<br>kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Riksåklagaren anser dessutom det<br>vara en brist att Sverige inte kan bistå med kvarhållande av försändelse<br>s.k. postkontroll. Rikspolisstyrelsen anser att om lagen även omfattar<br>annan åtgärd som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång<br>och som inte innefattar tvångsmedel så finns det risk att det oreglerade<br>internationella polissamarbetet omfattas av lagen och formaliseras och<br>motsätter sig detta. Justitieombudsmannen påpekar att tagande av finger-<br>avtryck, fotografi eller DNA-test innefattar tvångsmedelsanvändning och<br>inte kan vidtas med stöd av lagen såsom den utformats.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: När det gäller vilka olika åtgärder<br>samarbetet kan avse bör lagen självfallet omfatta de åtgärder som kan<br>vidtas idag enligt 1946 års bevisupptagningslagar, tvångsmedelslagen<br>och 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet. De åtgärder som<br>kan vidtas enligt den nuvarande regleringen är förhör i samband med för-<br>undersökning i brottmål (se avsnitt 7.7), bevisupptagning åt och vid<br>utländsk domstol (se avsnitt 7.8), husrannsakan, beslag och kvarstad (se<br>avsnitt 7.11) och överförande av frihetsberövade för förhör m.m. (se<br>avsnitt 7.13).</p> <p>I enlighet med vad som redovisats i avsnitt 5.1 bör lagen därutöver<br>innehålla regler om ett antal nya åtgärder som kan vidtas efter en ansökan<br>om rättslig hjälp. Enligt regeringen bör målsättningen vara att svenska<br>domstolar och åklagare skall kunna ge rättslig hjälp till utländska<br>myndigheter med alla de åtgärder som kan vidtas vid en svensk förunder-</p> <p>79</p> <p>sökning eller rättegång. Någon anledning att utesluta vissa typer av<br>tvångsmedel föreligger inte. I lagen bör därför införas bestämmelser om<br>telefonförhör (se avsnitt 7.9), forhör genom videokonferens (se avsnitt<br>7.10), hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kamera-<br>övervakning (se avsnitt 7.12).</p> <p>I promemorian föreslås att lagen inte bara skall innehålla regler om<br>vissa särskilt angivna åtgärder med vilka svenska åklagare och domstolar<br>kan bistå utländska myndigheter utan även en mer öppet formulerad regel<br>som fångar in och medger att även andra åtgärder som inte är specifikt<br>reglerade i lagen och som inte innefattar tvångsmedel kan vidtas på<br>begäran av främmande stat. Som exempel nämns i promemorian tagande<br>av fingeravtryck eller fotografi eller en begäran om att en DNA-test ska<br>genomföras.</p> <p>Bestämmelsen har fått viss remisskritik. Flera remissinstanser<br>framhåller att det krävs beslut om kroppsbesiktning för att ta ett prov för<br>DNA-analys. Enligt Justitieombudsmannens bedömning kan inte heller<br>hjälp ges med tagande av fingeravtryck och fotografering enbart med<br>stöd av denna bestämmelse. Tillämpningsområdet för en sådan bestäm-<br>melse kommer därför att bli mycket begränsat. Vidare ser Rikspolis-<br>styrelsen en fara i att det oreglerade internationella polissamarbetet<br>genom bestämmelsen kan komma att omfattas av lagen och därigenom<br>formaliseras.</p> <p>Regeringen gör följande bedömning. Förfarandet i rättegången och<br>under förundersökningen skiljer sig till stor del åt. Medan förfarandet<br>under rättegången av rättssäkerhetsskäl har ansetts behöva detaljerade<br>förfaranderegler präglas förundersökningen istället av mer flexibla förfar-<br>anderegler. De bestämmelser som reglerar förundersökningen rör i<br>huvudsak användning av tvångsmedel och andra tvångsåtgärder. Detta<br>innebär att många av de medel som står en åklagare till förfogande under<br>förundersökningen är oreglerat i lag (se även avsnitt 6.4). Detta för-<br>hållande speglas även i det internationella samarbetet. Den svenska<br>lagstiftningen innehåller inte någon heltäckande reglering av inter-<br>nationellt samarbete som begärs av en utländsk åklagare och riktas till en<br>svensk åklagare eller tvärtom. Denna avsaknad av lagstiftning hindrar<br>inte att det förekommer informellt samarbete mellan åklagarmyndigheter.<br>Om det saknas regler i svensk rätt är det inte möjligt att använda<br>tvångsmedel eller andra tvångsåtgärder.</p> <p>Enligt regeringens bedömning bör detta grundläggande synsätt kvarstå<br>och komma till uttryck i lagen. Att svenska myndigheter enkelt och<br>smidigt skall bistå sina utländska motsvarigheter så långt det är möjligt<br>även i frågor där det inte finns uttryckliga regler om sådant samarbete är<br>självklart och en del av vår förvaltningstradition som vi måste slå vakt<br>om. En mer lämplig väg än att försöka reglera detta samarbete enligt pro-<br>memorians förslag är att det av lagen uttryckligen framgår att lagen inte<br>hindrar åklagare att lämna hjälp med andra åtgärder än de som särskilt<br>anges i lagen om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.</p> <p>Regeln bör utformas så att det finns utrymme inte bara för svenska<br>åklagare utan även för svenska domstolar att lämna hjälp med andra åt-<br>gärder än de som räknas upp i lagen, förutsatt att det kan ske utan tvångs-<br>åtgärder eller tvångsmedelsanvändning. Det vore olyckligt om svensk<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>80</p> <p>domstol skulle hindras att lämna hjälp med en åtgärd som annan stat<br>behöver hjälp med enbart på den grunden att den inte kan sorteras in<br>under någon av de uppräknade åtgärderna. Uppräkningen speglar den<br>svenska straffprocessrätten och det måste finnas utrymme för svensk<br>domstol att bistå en utländsk domstol med åtgärder som krävs enligt den<br>ansökande statens straffprocessrätt. Den nuvarande lagstiftningen lämnar<br>utrymme för ett sådant oreglerat samarbete och den nya lagen bör inte ut-<br>formas så att den hindrar en framtida utveckling av det rättsliga sam-<br>arbetet. En begränsning, som inte uttryckligen behöver regleras, ligger i<br>att svensk domstol i princip inte bör lämna bistånd med åtgärder som det<br>normalt ankommer på åklagare att utföra. Om emellertid den ansökande<br>staten uttryckligen begär bistånd av svensk domstol, t.ex. därför att<br>åtgärden annars saknar verkan i det utländska förfarandet, bör svensk<br>domstol kunna hjälpa till. En än mer självklar begränsning av domstolens<br>möjligheter att bistå med oreglerade åtgärder är att den begärda åtgärden<br>naturligtvis inte far strida mot svensk lag eller mot grunderna för eller<br>grundläggande principer i den svenska rättsordningen. Inte heller detta<br>behöver uttryckligen regleras. Det föreslås därför att regeln utformas så<br>att lagen inte hindrar att svenska domstolar att lämna hjälp med andra<br>åtgärder än de som räknas upp i lagen, förutsatt att det kan ske utan<br>tvångsåtgärder eller tvångsmedelsanvändning. En annan sak är att svensk<br>domstol inte själv utan uttryckligt lagstöd kan begära rättslig hjälp<br>utomlands. Se härom vidare i avsnitt 6.4.</p> <p>Att frivilliga förhör under förundersökning med andra än misstänkta<br>som polismyndigheter håller inom ramen för det informella polis-<br>samarbetet förblir oreglerat och faller utanför lagens tillämpningsområde<br>har behandlats i avsnitt 6.1.</p> <p>I lagen bör även - som flera remissinstanser ansett - tas med särskilda<br>bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Även om det<br>kan förväntas bli mer sällsynt att hjälp begärs med dessa åtgärder kan,<br>som Riksåklagaren påpekat, frågan komma upp i samband med prov för<br>DNA-test i ärenden där det är för tidigt att begära en person utlämnad<br>eller där den misstänkte inte kan lämnas ut. Det kan också bli aktuellt<br>med en begäran om att t.ex. söka efter vissa kännetecken på en person.<br>Det bör också av lagen framgå att hjälp med annan åtgärd, t.ex. tagande<br>av fotografi och fingeravtryck, som får vidtas enligt 28 kap. rätte-<br>gångsbalken skall kunna lämnas till annan stat.</p> <p>Genom de särskilda bestämmelserna om beslag kan bistånd ges med<br>kvarhållande av försändelse, s.k. postkontroll enligt 27 kap. 9 § rätte-<br>gångsbalken (se avsnitt 7.11). Några ytterligare bestämmelser om detta<br>behöver därför inte införas i lagen.</p> <p>I avsnitt 8 föreslås att regler om delning av förverkad egendom mellan<br>stater införs i den nya lagen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>81</p> <h3>6.4 Rättslig hjälp i brottmål utomlands</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: I lagen tas in vissa bestämmelser om rättslig<br>hjälp i brottmål utomlands, i första hand för att klargöra när svenska<br>domstolar far begära sådan hjälp. Svenska åklagares möjligheter att<br>begära rättslig hjälp utomlands behålls, med vissa undantag, i princip<br>oreglerade. Av lagen bör därför uttryckligen framgå att svensk åklaga-<br>re far begära rättslig hjälp utomlands i den utsträckning den andra<br>staten tillåter det.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Univer-<br>sitet anser att området för rättslig hjälp bör omfatta samtliga de åtgärder<br>som kan vidtas i den andra staten.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Lagen bör innehålla regler inte bara<br>om rättslig hjälp i brottmål i Sverige utan också vissa regler om rättslig<br>hjälp i brottmål utomlands.</p> <p>Om och i vad mån svenska åklagare och domstolar kan påräkna bistånd<br>från utlandet är en fråga som styrs av lagstiftning i det aktuella landet<br>och/eller vilka internationella åtaganden som landet gjort i förhållande till<br>Sverige. Regleringen måste därför med nödvändighet begränsas till att<br>avse frågor som Sverige förfogar över.</p> <p>I första hand krävs särskilda bestämmelser som klargör när svenska<br>domstolar får begära rättslig hjälp utomlands, t.ex. med bevisupptagning<br>eller förhör genom videokonferens. De svenska domstolarnas möjlighet<br>att begära rättslig hjälp i brottmål bör regleras uttömmande i den före-<br>slagna lagen.</p> <p>Svenska åklagares möjligheter att begära rättslig hjälp i brottmål<br>utomlands är idag oreglerade och bör i princip så förbli. Förfarandet<br>under förundersökningen kräver inte samma strikta förfaranderegler som<br>domstolsprocessen (jfr bl.a. prop. 1994/95:23 s. 73). Många av de medel<br>som står en åklagare till buds under förundersökningen bl.a. telefon-<br>förhör, är därför inte reglerade i lag.</p> <p>1 det internationella samarbetet finns det emellertid behov av vissa<br>regler, trots att motsvarande åtgärd i ett inhemskt förfarande inte är<br>reglerat i lag. Anledning till att bestämmelser behövs varierar. Vissa<br>regler behövs för att upplysa om att åtgärden endast kan vidtas om den<br>andra staten tillåter det. Många stater ser t.ex. ett telefonförhör med en<br>person som befinner sig på deras territorium som myndighetsutövning.<br>Ett sådant förhör förutsätter därför, om det inte sker enligt bestämmel-<br>serna i ett internationellt avtal, att den andra staten tillåter det (se avsnitt<br>7.9).</p> <p>Andra regler syftar till att underlätta för svenska åklagare att få<br>utländskt bistånd. Det kan vara så att den andra staten t.ex. kräver att<br>frågan först prövas av svensk domstol innan framställningen görs. Ett<br>sådant krav uppställer flera stater i sin nationella rätt vid en begäran om<br>rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning (se avsnitt 7.12). Lagen bör<br></p> <p>82</p> <p>därför innehålla regler som gör det möjligt för en svensk åklagare att i<br>vissa fall utverka en sådan domstolsprövning.</p> <p>Ytterligare bestämmelser behövs i vissa fall för att närmare reglera<br>förutsättningarna för att en åtgärd skall fa vidtas. Det handlar t.ex. om att<br>reglera under vilka förutsättningar telefonförhör far hållas med en person<br>som befinner sig utomlands.</p> <p>Vissa stater ställer nationellt upp ett krav på att motsvarande åtgärd<br>skall kunna vidtas i en förundersökning den ansökande staten. Denna<br>princip kommer till uttryck i förverkandekonventionen, vars artikel 18.3<br>tillåter att ansökan avslås om den begärda åtgärden inte är tillåten enligt<br>den ansökande statens lag. Någon anledning att i svensk rätt generellt<br>begränsa de svenska åklagarnas möjlighet att begära rättslig hjälp utom-<br>lands på detta sätt finns inte. Istället bör, i enlighet med promemorians<br>förslag, den princip som gäller idag framgå av lagen dvs. att svenska<br>åklagare, utan särskilt stöd i lagen, kan begära rättslig hjälp utomlands i<br>den utsträckning den andra staten tillåter detta. Som utvecklats i avsnitt<br>6.1 bör den nya lagen överhuvudtaget inte innehålla några regler om när<br>svensk polis far begära hjälp utomlands.</p> <p>Den nya lagen bör därutöver innehålla en generell regel om hur<br>ansökningar om rättslig hjälp i brottmål skall göras utomlands.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h2>7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Lagens närmare innehåll</h2> <h3>7.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Kommunikationsvägar</h3> <h4>7.1.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Direktkommunikation mellan rättsliga myndigheter</h4> <p>Regeringens förslag: Kravet på att den diplomatiska vägen skall an-<br>litas vid ansökningar till Sverige om ömsesidig rättslig hjälp tas bort.<br>Den nordiska modellen, att domstolar och myndigheter i andra nordis-<br>ka länder kan göra framställningar om rättslig hjälp i brottmål direkt<br>till den åklagare eller domstol som skall verkställa åtgärden, utsträcks<br>till att omfatta alla stater som är medlemmar i Europeiska unionen och<br>de stater där en internationell överenskommelse finns om direkt kom-<br>munikation.</p> <p>Svenska åklagare och domstolar skall kunna göra framställningar<br>direkt, förutom till de nordiska länderna, till de stater där en inter-<br>nationell överenskommelse finns om direkt kommunikation eller till<br>stat som utan avtal tillåter en sådan kommunikation. Framställningar<br>till och från Sverige skall i övrigt göras via centralmyndigheten.<br>Centralmyndigheten skall vidarebefordra inkommande ansökningar<br>till behörig domstol eller Riksåklagaren, om inte ärendet skall avgöras<br>av regeringen. Centralmyndigheten och Riksåklagaren kan komma<br>överens om att ansökan skickas till behörig åklagare.</p> <p>Kravet på att en ansökan om utlämning från Sverige skall ges in på<br>diplomatisk väg tas bort.</p> <p>83</p> <p>Promemorians förslag: I promemorians förslag anges att centralmyn-<br>digheten skall vidarebefordra ansökningar om rättslig hjälp till behörig<br>åklagare eller domstol, om inte ansökan skall prövas av regeringen. I<br>övrigt överensstämmer promemorians förslag med regeringens.</p> <p>Remissinstanserna: Riksåklagaren anser att det bör klargöras hur<br>fördelningen skall ske mellan Riksåklagaren och annan åklagare. En<br>lösning som innebär att centralmyndigheten direkt översänder en ansökan<br>till den åklagare som skall verkställa åtgärden är inte förenlig med Riks-<br>åklagarens ledning av åklagarväsendet. Riksåklagaren påpekar också att<br>kontrollfunktionen kan vara av särskilt värde i frågor som rör inter-<br>nationellt rättsligt samarbete.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I artikel 15 i 1959 års rättshjälpskon-<br>vention föreskrivs att framställningar om rättslig hjälp skall översändas<br>av den ansökande statens justitieministerium till den anmodade statens<br>justitieministerium. I brådskande fall kan en framställning göras från och<br>till de rättsliga myndigheterna i staterna. Konventionen tillåter också<br>direkt kommunikation mellan de rättsliga myndigheterna i andra ärenden<br>än sådana som gäller bevisupptagning och överförande av frihets-<br>berövade. Det gäller t.ex. förhör under förundersökning, information om<br>innehåll i kriminalregister och delgivning. I de fall direkt kommunikation<br>är tillåten far den ske genom Interpol. Dessa bestämmelser gäller inte för<br>Sverige eftersom Sverige vid tillträdet till konventionen avgav en för-<br>klaring om att framställningar om rättslig hjälp skall göras på diplomatisk<br>väg och att framställningar i brådskande fall far sändas direkt till Utrikes-<br>departementet (SÖ 1968:15).</p> <p>I propositionen om Sveriges tillträde till konventionen framhölls att<br>konventionsregleringen var utformad i enlighet med den ordning som<br>sedan gammalt gällde i ärenden mellan de kontinentala länderna och att<br>den svenska förklaringen utformades med hänsyn till vad som gällde i<br>Sverige beträffande rättshjälpsärenden (prop. 1961:48 s. 13 f).</p> <p>Diplomatiska vägen</p> <p>Sedan en lång tid tillbaka gäller således att framställningar om ömsesidig<br>rättslig hjälp skall ges in till Utrikesdepartementet och att den diploma-<br>tiska vägen skall anlitas, dvs. att framställningar skall sändas via ambas-<br>sad. Om det finns en internationell överenskommelse om detta kan dock<br>framställningar göras direkt till Utrikesdepartementet utan anlitande av<br>den diplomatiska vägen; se 5 § tvångsmedelslagen och 4 och 10 §§ i<br>1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet. Överenskommelser om<br>sådan direkt kommunikation med Utrikesdepartementet har träffats med<br>Ungern (SÖ 1986:5) och Polen (SÖ 1990:9). Kommunikation mellan län-<br>dernas centralmyndigheter föreskrivs vidare i brittiska förverkandeav-<br>talet. Även förverkandekonventionen och narkotikabrottskonventionen<br>innehåller regler om kommunikation via centralmyndigheter utan<br>anlitande av den diplomatiska vägen (artikel 23 resp, artikel 7.8). Enligt<br>avtalen med Australien och Kanada om avtal om ömsesidig rättslig hjälp<br>i brottmål skall ansökningar om rättslig hjälp ske direkt till ländernas<br>centralmyndigheter. Sverige har genomgående utsett Utrikesdeparte-</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>84</p> <p>mentet till centralmyndighet. Centralmyndighetsfrågan behandlas Prop. 1999/2000:61<br>närmare i avsnitt 7.2.</p> <p>En nödvändig och närmast självskriven första åtgärd som måste vidtas<br>för att effektivisera handläggningen av ärenden om ömsesidig rättslig<br>hjälp i brottmål är att ta bort kravet på att ansökningar till Sverige skall<br>göras på diplomatisk väg. Till saken hör här att av de drygt 30 stater som<br>har tillträtt eller anslutit sig till 1959 års rättshjälpskonvention det endast<br>är Sverige som kräver den diplomatiska vägen. Kravet på att den<br>diplomatiska vägen skall anlitas har redan uttunnats under årens lopp<br>genom de olika konventionsåtaganden om kommunikation mellan<br>centralmyndigheter som Sverige har gjort. Likväl kommer en sådan änd-<br>ring att kunna medföra inte obetydliga effektivitetsvinster.</p> <p>Motsvarande ändringar bör göras i fråga om utlämning. Enligt 14 §<br>första stycket utlämningslagen skall en framställning om utlämning från<br>Sverige ges in till Utrikesdepartementet och den skall göras på diploma-<br>tisk väg om inte Sverige i förhållande till annan stat överenskommit att<br>tillämpa en annan ordning. Motsvarande ordning finns beträffande fram-<br>ställningar om utlämning till Sverige; se 5 § förordningen (1982:306)<br>med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige.</p> <p>I artikel 12.1 i 1957 års utlämningskonvention uppställs ett krav att<br>framställningar skall göras på diplomatisk väg. I ett andra tilläggsproto-<br>koll till konventionen från 1978 ersattes kravet med en bestämmelse om<br>att framställningar skall göras direkt mellan staternas justitieministerier,<br>men att överlämnade på diplomatisk väg inte är uteslutet. I en förklaring<br>till nämnda protokoll angav Sverige att framställning om utlämning<br>kommer att sändas och tas emot av Utrikesdepartementet i stället för<br>Justitiedepartementet. Ändringar gjordes i 14 § första stycket utlämnings-<br>lagen till nuvarande lydelse i samband med att Sverige tillträdde tilläggs-<br>protokollet. Protokollet är en sådan överenskommelse som anges i be-<br>stämmelsen och det finns således inte något krav på att den diplomatiska<br>vägen skall användas i dessa fall.</p> <p>Trots detta görs i det stora flertalet ärenden framställningar till och från<br>Sverige genom anlitande av den diplomatiska vägen.</p> <p>Av de knappt 40 stater som tillträtt konventionen är det drygt tio stater<br>som fortfarande kräver att en framställning skall göras på diplomatisk<br>väg. En orsak är att flera av dessa stater inte tillträtt det andra tilläggs-<br>protokollet. Av de stater som ställer krav på diplomatisk väg är över<br>hälften medlemsstater i EU. När 1996 års EU-konvention om utlämning<br>träder i kraft kommer kommunikationen mellan EU-ländema att ske<br>direkt mellan centralmyndigheterna. Därefter kommer endast ett fatal<br>stater som Sverige har en internationell överenskommelse med om<br>utlämning att ställa krav på att den diplomatiska vägen ska anlitas.</p> <p>Inte heller i fråga om utlämningsframställningar finns det skäl att<br>behålla en ordning där den diplomatiska vägen är huvudregeln. I det stora<br>flertalet fall kan en direkt kommunikation ske mellan centralmyndig-<br>heterna. Finns den möjligheten bör den utnyttjas för att undvika onödiga<br>mellanled i handläggningen. Lagstiftningen bör också tydligare spegla<br>den ordning som gäller enligt våra internationella åtaganden. Utläm-<br>ningslagen, liksom 1982 års utlämningsförordning, bör således ändras så<br>att huvudregeln blir att direkt kommunikation skall ske mellan staternas</p> <p>85</p> <p>centralmyndigheter. Svenska myndigheter måste samtidigt vara beredda<br>att skicka ansökningar via den diplomatiska kanalen i de fall där den<br>andra staten uttryckligen så kräver, t.ex. enligt de bilaterala<br>utlämningsavtal Sverige har med USA och Kanada.</p> <p>Det bör framhållas att de här föreslagna ändringarna inte hindrar en<br>främmande stat, som Sverige inte har någon överenskommelse med om<br>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, från att göra en framställning till<br>Sverige på diplomatisk väg. Svenska myndigheter måste också vara<br>beredda att använda den diplomatiska vägen i förhållande till stater som<br>kräver detta.</p> <p>Direktkommunikation mellan rättsliga myndigheter</p> <p>Inom Norden gäller sedan länge att domstolar och myndigheter far kom-<br>municera direkt med varandra i ärenden om rättslig hjälp utan anlitande<br>av någon centralmyndighet. Den nordiska ordningen i fråga framgår av<br>10 § tvångsmedelslagen men har i övrigt inte införlivats med svensk rätt<br>på annat sätt än genom cirkuläret (1995:419) om inbördes rättshjälp<br>mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning<br>och bevisupptagning. Sverige har också accepterat direktkommunikation<br>mellan rättsliga myndigheter i brådskande fall genom tillträdet till för-<br>verkandekonventionen; konventionen innehåller inte några möjligheter<br>till förbehåll på den punkten. Tillträdet föranledde inga särskilda före-<br>skrifter i svensk rätt om direktkommunikation (se prop. 1995/96:49<br>s. 36 f).</p> <p>Schengenkonventionen går ett steg längre än 1959 års rättshjälps-<br>konvention. Enligt artikel 53 i konventionen skall, som redovisats i av-<br>snitt 5.3, framställningar om ömsesidig rättslig hjälp, i likhet med nor-<br>diska framställningar, alltid kunna göras direkt till den myndighet som<br>har att verkställa den aktuella åtgärden, t.ex. bevisupptagning vid<br>domstol. Centralmyndigheten kommer i dessa ärenden i normalfallet inte<br>bli involverad. I arbetet med att utarbeta EU:s konvention om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.2) är medlemsstaterna överens om<br>att en ansökan om rättslig hjälp skall göras direkt utom i vissa särskilt<br>uppräknade fall. Motsvarande regler om att ansökningar om rättslig hjälp<br>i brottmål skall kunna skickas direkt mellan de myndigheter som skall<br>verkställa den aktuella åtgärden diskuteras även inom Europarådet i<br>anslutning till ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälps-<br>konvention.</p> <p>Sverige har genom det nordiska samarbetet redan goda erfarenheter av<br>direkt kommunikation mellan rättsliga myndigheter. En utvidgning av<br>denna ordning i enlighet med Schengenkonventionens krav kommer att<br>effektivisera samarbetet högst påtagligt. Sverige bör dock inte stanna vid<br>att införliva Schengenkonventionens regler här utan bör redan nu kunna<br>utvidga denna ordning till att gälla inte bara inom Norden och i förhåll-<br>ande till Schengenstatema utan i förhållande till samtliga medlemsstater i<br>EU. Regeln bör utformas som en fakultativ regel; direktkommunikation<br>med svenska åklagare och domstolar bör erbjudas som en möjlighet i de<br>fall den ansökande myndigheten känner till vart ansökan skall sändas.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>86</p> <p>Reglerna bör vidare utformas så att direktkommunikation mellan<br>myndigheterna blir möjlig i förhållande även till andra stater med vilka<br>Sverige har, eller i framtiden kan tänkas ingå, överenskommelser som<br>innehåller regler om sådan direkt kommunikation. Ett exempel är de<br>möjligheter att i brådskande fall sända framställningar direkt till rättsliga<br>myndigheter utan att behöva gå vägen via centralmyndighet som följer av<br>1959 års rättshjälpskonvention och av förverkandekonventionen. Om den<br>ansökande myndigheten inte vet vilken myndighet som är rätt mottagare<br>av ansökan bör det alltid vara möjligt att vända sig till den svenska<br>centralmyndigheten som kan vidarebefordra ansökan till rätt mottagare.</p> <p>Lagen bör också innehålla en regel om att svenska domstolar och<br>myndigheter på samma sätt får vända sig direkt till utländska domstolar<br>och myndigheter när det finns en överenskommelse med Sverige om en<br>sådan direktkommunikation eller om staten i fråga även utan avtal tillåter<br>detta. Regeringen vill med anledning av påpekanden från några av<br>remissinstanserna framhålla att möjligheten till direktkommunikation<br>med myndigheter i andra stater är en fråga som Sverige inte förfogar<br>över utan är beroende av denna fråga regleras i avtal eller av vad den<br>andra staten tillåter. Regler om att direktkommunikation är tillåten finns i<br>Schengenkonventionen och blir mer eller mindre obligatorisk i<br>förhållande till EU:s medlemsstater den dag EU:s konvention om<br>ömsesidig rättslig hjälp träder i kraft.</p> <p>I övriga fall bör framställningar göras genom centralmyndigheten.</p> <p>Enligt Lagrådet förtjänar frågan hur utrikespolitiskt känsliga ärenden<br>bör hanteras att behandlas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Enligt Lag-<br>rådet kan det uppkomma fall där utrikespolitiska skäl kan tala emot att<br>svenska myndigheter bistår myndigheter i en annan stat, även inom EU,<br>och att ett samarbete genom direktkontakter på åklagar- och domstols-<br>nivå i stället för på regeringsnivå inte är helt okomplicerat. Lagrådet<br>framhåller här att visserligen är svenska åklagare och domstolar skyldiga<br>enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att underrätta chefen för Utrikes-<br>departementet när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan<br>stat uppkommer hos åklagaren eller domstolen men att det synes något<br>oklart hur denna bestämmelse förhåller sig till 11 kap. 2 och 7 §§ rege-<br>ringsformen, som reglerar åklagares och domstolars självständighet.<br>Enligt Lagrådet kan regeringen i varje fall inte utan särskilt lagstöd<br>ingripa i ett enskilt fall.</p> <p>Skyldigheten enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att informera chefen<br>för Utrikesdepartementet kommer självfallet att få en praktiskt sett större<br>betydelse när ansökningar kan skickas direkt till svenska åklagare eller<br>domstolar jämfört med den situation som råder idag, när alla ansökningar<br>om rättslig hjälp kanaliseras genom Utrikesdepartementet och det bör,<br>t.ex. genom en föreskrift i lagens tillämpningsförordning, säkerställas att<br>åklagare och domstolar uppmärksammas på denna underrättelseskyldig-<br>het.</p> <p>Den ordning som regeringen i detta ärende föreslår för beslut om av-<br>slag enligt de generella avslagsgrunderna och som innebär att en åklagare<br>eller domstol till regeringen kan överlämna bl.a. utrikespolitiskt känsliga<br>ärenden - se härom i avsnitt 7.14.1 - kan ses som ett komplement till<br>föreskriften i 10 kap. 8 § regeringsformen. Regleringen ger dessutom<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>87</p> <p>regeringen uttryckligt lagstöd för att avslå ansökan i dessa fall. Enligt Prop. 1999/2000:61<br>regeringens mening är det inte nödvändigt att kompensera den nya ord-<br>ningen med direktkontakter på åklagar- och domstolsnivå med ytterligare<br>regler för utrikespolitiskt känsliga ärenden.</p> <p>Det krävs inga särskilda regler om att direktkommunikation kan ske<br>genom Interpols förmedling.</p> <p>Riksåklagarens roll</p> <p>Genom att ordningen med direkta kommunikationer utvidgas till att avse<br>samtliga medlemsstater inom EU kommer åklagare, men även domstolar,<br>att samarbeta nära med sina motsvarigheter i andra stater på ett sätt som<br>till det yttre liknar det nordiska samarbetet. De praktiska förutsättning-<br>arna för det utomnordiska samarbetet skiljer sig dock betydligt. I ett<br>sådant samarbete kan exempelvis språket ställa upp hinder för eller<br>komplicera kommunikationerna. Betydande olikheter i rättssystemen som<br>kan behöva överbryggas kan också förekomma. Riksåklagaren måste<br>därför vara beredd på att ta på sig en rådgivande och stödjande funktion<br>till både svenska och utländska åklagare i enskilda ärenden. Det rättsliga<br>nätverk som inrättats mellan EU:s medlemsstater (se avsnitt 5.4.4)<br>kommer förhoppningsvis att i framtiden även kunna fylla en sådan funk-<br>tion. I detta nätverk är Riksåklagaren den självklara kontaktpunkten i<br>Sverige. Det är angeläget att se till att en utvidgad användning av direkta<br>kontakter inte leder till att Riksåklagarens roll undermineras och att den<br>centrala kompetensen och överblicken hos Riksåklagaren i ärenden om<br>internationell rättslig hjälp kan bibehållas. För att möjliggöra kontroll och<br>tillsyn över åklagarväsendet kan Riksåklagaren t.ex. utnyttja sina möjlig-<br>heter att föreskriva att en kopia av ansökningar om rättslig hjälp som görs<br>direkt till behörig åklagare skall skickas till Riksåklagaren för kännedom.</p> <p>Vid ansökningar som görs via centralmyndigheten gäller enligt den<br>nuvarande ordningen, såväl vid ansökningar om husrannsakan, beslag<br>och kvarstad enligt tvångsmedelslagen som vid ansökningar om förhör<br>under förundersökning enligt 1991 års lag om samarbete på brottmåls-<br>området, att centralmyndigheten vidarebefordrar en ansökan till Riks-<br>åklagaren som i sin tur vidarebefordrar ansökan till den åklagare som har<br>att verkställa åtgärden. Denna ordning bör tills vidare behållas av de skäl<br>som nyss redovisats. Riksåklagaren bör också i fortsättningen ha<br>möjlighet att styra en ansökan om rättslig hjälp till den åklagare som kan<br>anses mest lämplig att hantera ärendet (se avsnitt 7.1.2). I lagen bör anges<br>att centralmyndigheten vidarebefordrar ansökningar om rättslig hjälp som<br>skall handläggas av åklagare till Riksåklagaren. För att inte i onödan per-<br>manenta en ordning som innebär att en ansökan som givits in till central-<br>myndigheten alltid skall passera Riksåklagaren bör det ges möjlighet för<br>centralmyndigheten att, efter samråd med Riksåklagaren, skicka<br>ansökningen direkt till den åklagare som har att verkställa åtgärden.<br>Denna möjlighet bör kunna utnyttjas både vid brådskande enskilda<br>ärenden och/eller vid ärenden av visst slag och kunna ske helt formlöst<br>t.ex. genom ett telefonsamtal. Genom en sådan lösning möjliggörs även<br>att ärenden på sikt översänds direkt till den åklagare som har att verk-<br>ställa åtgärden. Kontrollfunktionen kan här lösas på samma sätt som vid<br></p> <p>88</p> <p>direktkommunikationer, dvs. genom att Riksåklagaren föreskriver att en Prop. 1999/2000:61<br>kopia av ansökningen översänds till Riksåklagaren för kännedom.</p> <p>Förklaringen till 1959 års rättshjälpskonvention</p> <p>För att de stater som har tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention skall<br>kunna utnyttja möjligheten till kommunikation med centralmyndigheten<br>utan anlitande av den diplomatiska vägen och till direktkommunikation<br>med svenska åklagare och domstolar i brådskande fall bör Sverige återta<br>sin förklaring till artikel 15 i konventionen, se avsnitt 14.1. Angående<br>Utrikesdepartementets roll som centralmyndighet enligt konventionen, se<br>avsnitt 7.2.</p> <h4>7.1.2 Behörig åklagare och domstol</h4> <p>Regeringens förslag: Generella regler om åklagares och domstolars<br>behörighet införs; den åklagare respektive tingsrätt inom vars område<br>den begärda åtgärden skall vidtas är behörig. Riksåklagaren behåller<br>sin rätt att styra ansökningar till lämplig åklagare. Flexibla regler om<br>överlämnande mellan åklagare respektive tingsrätter införs.</p> <p>Regeringens förslag stämmer överens med promemorians förslag.<br>Riksåklagarens behörighet är annorlunda formulerad i promemorian.</p> <p>Remissinstanserna: Riksåklagaren anser att det bör klargöras hur<br>fördelningen skall ske mellan Riksåklagaren och annan åklagare.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Svenska åklagares och domstolars<br>behörighet att vidta åtgärder på begäran av annan stat bör i lagen regleras<br>generellt och flexibelt. Huvudregeln bör vara att den åklagare respektive<br>tingsrätt inom vars område åtgärden skall vidtas är behörig. Som<br>utvecklats i avsnitt 7.1.1 bör det i lagen säkerställas att Riksåklagaren kan<br>utöva sin ledande och kontrollerande funktion och även i fortsättningen<br>kunna bestämma att annan lämplig åklagare skall vidta åtgärden t.ex. en<br>åklagare vid Ekobrottsmyndigheten.</p> <p>Om flera olika åtgärder skall vidtas på skilda håll i landet bör en av de<br>behöriga åklagarna kunna vidta samtliga åtgärder om det är mer effektivt<br>eller lämpligare än att dela upp ansökan på flera åklagare.</p> <p>Om ansökan skickats till fel åklagare eller domstol skall ansökan<br>överlämnas till behörig åklagare eller domstol; det bör således inte<br>förekomma att ansökan skickas tillbaka till den ansökande staten i sådana<br>fall. Det bör också vara möjligt för en i och för sig behörig åklagare eller<br>domstol att, efter samråd med annan åklagare respektive tingsrätt som är<br>lämpligare att handlägga ansökan, överlämna ansökan även i andra fall.</p> <p>89</p> <h3>7.2</h3> <h3>Centralmyndighet för det rättsliga samarbetet</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Justitiedepartementet skall vara centralmyndig-<br>het beträffande ärenden om internationell rättslig hjälp i brottmål,<br>utlämning, överförande av straffverkställighet och överförande av lag-<br>föring. Detsamma skall gälla beträffande ärenden om delgivning,<br>bevisupptagning vid domstol i civila mål och ärenden, översändande<br>av ansökningar om rättslig hjälp samt uppgiften att lämna upplys-<br>ningar om innehållet i utländsk rätt.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt prome-<br>morians förslag eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren har ifrågasatt<br>att centralmyndighetsfunktionen flyttas. Enligt Riksåklagaren fungerar<br>rådande ordning bra med Utrikesdepartementet som centralmyndighet<br>och något behov att flytta funktionen finns inte. Vidare har Riksåklagaren<br>menat att jämförelsen med andra stater inte stämmer helt eftersom<br>utländska justitieministerier många gånger har en åklagarfunktion.<br>Riksåklagaren har även haft principiella invändningar mot förslaget. För<br>det fall nuvarande ordning skall ändras finns enligt Riksåklagaren starka<br>skäl att centralmyndighetsfunktionen läggs på Riksåklagaren.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Enligt olika konventioner och proto-<br>koll som har utarbetats för det straffrättsliga samarbetet skall tillträdande<br>stater utse en centralmyndighet för att ta emot och sända framställningar.<br>Så gott som undantagslöst har staterna utsett sina justitieministerier till<br>centralmyndigheter. I andra konventioner och protokoll, särskilt sådana<br>som utarbetats inom Europarådet, har staternas justitieministerier i stort<br>sett genomgående utsetts till centralmyndigheter direkt i konventionen<br>eller protokollet. Det gäller bl.a. 1959 års rättshjälpskonvention och i det<br>andra tilläggsprotokollet till utlämningskonventionen. Samma ordning<br>föreskrivs i t.ex. 1964 års europeiska konvention rörande övervakning av<br>villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer (övervakningskon-<br>ventionen), 1970 års europeiska konvention om brottmålsdoms interna-<br>tionella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), lagförings-<br>konventionen och överförandekonventionen.</p> <p>Sverige har genomgående utnyttjat de möjligheter som konventionerna<br>ger att göra förbehåll mot dessa bestämmelser och har angett att kom-<br>munikationen till och från Sverige skall ske genom Utrikesdepartementet.<br>Även i fråga om de konventioner där tillträdande stater själva utser sina<br>centralmyndigheter, t.ex. förverkandekonvention och narkotika-<br>brottskonvention, har Sverige utsett Utrikesdepartementet som central-<br>myndighet. Detsamma gäller i fråga om de bilaterala avtalen om ömse-<br>sidig rättslig hjälp i brottmål, utlämning och överförande av straffverk-<br>ställighet.</p> <p>Även om, som Riksåklagaren framhåller i sitt remissvar, andra länders<br>justitieministerier ofta också har andra funktioner än Justitiedeparte-<br>mentet i Sverige är det anmärkningsvärt att Sverige när det gäller Euro-<br>parådets konventioner i stort sett är ensam om att utse Utrikesdeparte-<br>mentet som centralmyndighet. Övriga stater har sina justitieministerier</p> <p>90</p> <p>som centralmyndighet. Även i t.ex. Australien, USA och Kanada är det<br>justitieministeriema som fungerar som centralmyndigheter. Enligt<br>Schengenkonventionen skall ansökningar som inte skickas direkt mellan<br>behöriga rättsliga myndigheter också skickas mellan ländernas justitie-<br>ministerier (se avsnitt 5.3).</p> <p>En skäl till att Utrikesdepartementet kommit att bli centralmyndighet<br>när det gäller samarbete på den internationella straff- och straffprocess-<br>rättens område torde vara att framställningar om utlämning, rättslig hjälp<br>m.m. tidigare uteslutande skedde på diplomatisk väg och att denna ord-<br>ning - till skillnad från vad som gäller i andra länder - alltjämt gäller som<br>huvudregel i Sverige. Kravet på att framställningar om ömsesidig rättslig<br>hjälp och utlämning skall ges in på den diplomatiska vägen tas bort i den<br>nya lagen, se avsnitt 7.1.1.</p> <p>Regeringskansliet har en tudelad organisation när det gäller hante-<br>ringen av ärenden om ömsesidig rättslig hjälp, utlämning, verkställighet i<br>Sverige av utländska brottmålsdomar och överförande av lagföring till<br>Sverige. Justitiedepartementet svarar för beredningen av regeringsärende-<br>na, liksom för lagstiftningen, på området. Utrikesdepartementet är<br>centralmyndighet och tar emot, granskar och kompletterar och vidarebe-<br>fordrar framställningar till och från Sverige. Utrikesdepartementet i egen-<br>skap av centralmyndighet har också en rådgivande roll gentemot svenska<br>åklagare, domstolar och myndigheter.</p> <p>Centralmyndighetens, liksom Riksåklagarens, roll kommer att föränd-<br>ras bl.a. mot bakgrund av den utvidgning av direkta kontakter mellan de<br>rättsliga myndigheterna som kommer att ske (se avsnitt 7.1.1). För att<br>möta framtidens krav på en effektiv organisation när det gäller ärenden<br>om rättslig hjälp i brottmål är det angeläget att resurserna och kompeten-<br>sen koncentreras i största möjliga utsträckning. Riksåklagaren kommer,<br>som redovisats i avsnitt 7.1.1 att fylla en viktig funktion när det gäller det<br>praktiska och operativa samarbetet och regeringen är, som framhålls i det<br>avsnittet, angelägen om att säkerställa att Riksåklagaren kan fullgöra den<br>funktionen. På samma sätt är det angeläget att se till att centralmyndig-<br>heten kan fylla sin funktion på bästa sätt. Regeringen ansluter sig till pro-<br>memorians förslag att de resurser och den kompetens som finns inom<br>Utrikesdepartementet och Justitiedepartementet skall samlas på ett ställe<br>och att den personal inom Utrikesdepartementet respektive Justitiedepar-<br>tementet som handlägger ärenden om rättslig hjälp i brottmål bör därför<br>sammanföras till en enhet. Den nya centralmyndighetsfunktionen bör<br>som föreslås i promemorian placeras på Justitiedepartementet. Utrikes-<br>departementets särskilda kompetens när det gäller att hantera utrikespoli-<br>tiskt känsliga förfrågningar kan tas till vara genom att Justitiedeparte-<br>mentet i sin verksamhet är uppmärksam på de utrikespolitiska aspekterna<br>i ett ärende och samråder med Utrikesdepartementet i sådana ärenden. Ett<br>effektivt sätt att säkerställa att dessa aspekter vägs in i ärendehanteringen<br>är också att fortlöpande se till att personer med utrikespolitiska kunskaper<br>och erfarenhet från utrikesförvaltningen tjänstgör på centralmyndigheten.</p> <p>För en fortsatt placering av centralmyndigheten inom Regeringskans-<br>liet, och inte hos Riksåklagaren, talar framför allt, som redovisas i prome-<br>morian och närmare utvecklas i det följande, att centralmyndighetsfunk-<br>tionen för allt internationellt rättsligt samarbete, på såväl straffrättens</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>91</p> <p>som civilrättens områden, även i fortsättningen bör hållas samman. En<br>annan inte oväsentlig faktor är att regeringsärendena bereds inom Rege-<br>ringskansliet. Det är enligt regeringens mening heller ingen nackdel att<br>centralmyndighetsfunktionen och den rent operativa brottsutredningen,<br>som i första hand Riksåklagaren och de andra behöriga åklagarna svarar<br>för, hålls isär.</p> <p>I ärenden om utlämning, överförande av straffverkställighet och över-<br>förande av lagföring har Utrikesdepartementet och Justitiedepartementet<br>uppgifter som liknar de som redovisats i fråga om ömsesidig rättslig hjälp<br>i brottmål. Även för dessa ärenden bör centralmyndighetsfunktionen<br>föras över till Justitiedepartementet. En enhetlig organisation när det<br>gäller det internationella samarbetet på straffrättens område har också ett<br>värde i sig. Dessutom finns det samordningsfördelar eftersom en och<br>samma framställning kan innehålla såväl en begäran om utlämning som<br>t.ex. en begäran om förhör under förundersökning eller beslag.</p> <p>I avsnitt 6.1 redovisas skälen för att den nuvarande regleringen av del-<br>givning i internationella förhållanden - bortsett från de ändringar som<br>Schengenkonventionen kräver - hålls utanför detta lagstiftningsärende<br>och tills vidare behålls i sak oförändrade. Eftersom flertalet straffrättsliga<br>delgivningar görs under åberopande av 1959 års rättshjälpskonvention<br>finns det goda skäl för att de straffrättsliga delgivningama handläggs i<br>samma organisation som det internationella straffrättsliga samarbetet i<br>övrigt. Det finns också nackdelar med en splittrad organisation av straff-<br>rättsliga och civilrättsliga delgivningar. Mot den bakgrunden bör ärenden<br>som gäller internationella delgivningar, såväl i brottmål som i civila mål<br>och ärenden, följa centralmyndigheten och föras över till Justitiedeparte-<br>mentet.</p> <p>Utrikesdepartementet är också centralmyndighet enligt ett stort antal<br>konventioner inom den internationella civilrätten. Det gäller bl.a. Haag-<br>konventionema från 1905, 1954, 1965, 1970 och 1980 som avser bevis-<br>upptagning och delgivning i mål och ärenden av civil, kommersiell,<br>social eller skatterättslig natur och 1977 års europeiska konvention om<br>översändande av ansökningar om rättshjälp enligt rättshjälpslagen<br>(1996:1619). Det finns fördelar med att hålla samman den civilrättsliga<br>och straffrättsliga centralmyndighetsfunktionen, allra helst om de interna-<br>tionella delgivningama hålls samman och förs över till Justitiedeparte-<br>mentet. Det är också naturligt att hålla samman ärenden som gäller bevis-<br>upptagning i civila mål och ärenden med bevisupptagning i brottmål. När<br>centralmyndighetsfunktionen för brottmål och delgivningar förs över till<br>Justitiedepartementet bör även dessa ärenden föras över.</p> <p>En naturligt inslag i en centralmyndighets uppgifter är att lämna infor-<br>mation om innehållet i utländsk rätt. Enligt förordningen (1981:366) om<br>rätt att i vissa fall begära upplysningar om innehållet i utländsk rätt<br>åligger det Utrikesdepartementet som centralmyndighet att bistå svenska<br>myndigheter med att lämna upplysningar om innehållet i utländsk rätt.<br>Förordningen avser både civilrättsliga och straffrättsliga regler och base-<br>ras på 1968 års europeiska konvention angående upplysningar om inne-<br>hållet i utländsk rätt och 1978 års tilläggsprotokoll till konventionen. Be-<br>stämmelser om upplysningar om innehållet i utländsk rätt finns också i<br>det bilaterala avtalet om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål med Polen.<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>92</p> <p>När centralmyndighetsfunktionen förs över till Justitiedepartementet bör Prop. 1999/2000:61<br>uppgiften att informera om innehållet i utländsk rätt följa med.</p> <p>Centralmyndighetsfunktionen enligt 1980 års Haagkonvention om de<br>civila aspekterna på internationella bortföranden av barn och den euro-<br>peiska konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden<br>om vårdnad om barn samt om återställande av vård om barn ligger också<br>på Utrikesdepartementet. Utrikesdepartementet hanterar även ärenden om<br>bortförda barn avseende länder som inte är anslutna till Haagkonventio-<br>nen. Dessa ärenden är av speciellt slag och har inte något samband med<br>det internationella civilrättsliga samarbetet som gäller delgivning och<br>bevisupptagning. Dessa uppgifter bör även i fortsättningen handhas av<br>Utrikesdepartementet.</p> <p>Mot denna bakgrund föreslås att uppgiften att vara centralmyndighet<br>beträffande ovan angivna straffrättsliga och civilrättsliga samarbete förs<br>över till Justitiedepartementet. Det gäller ärenden om ömsesidig rättslig<br>hjälp i brottmål, utlämning, överförande av straffverkställighet, över-<br>förande av lagföring, delgivning, bevisupptagning åt utländsk domstol i<br>civila mål och ärenden, upplysningar om innehållet i utländsk rätt samt<br>översändande av ansökningar om rättshjälp enligt rättshjälpslagen<br>(1996:1619).</p> <p>Den ändrade organisationen föranleder, utöver en reglering i den nya<br>lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, ändringar i utlämnings-<br>lagen, i internationella verkställighetslagen, i lagen (1978:801) om inter-<br>nationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet och lagen om sam-<br>arbete med de internationella tribunalerna. Inga ändringar krävs i lagen<br>(1976:19) om internationellt samarbete rörande lagöring för brott (lag-<br>föringslagen); däremot bör den till lagen hörande förordningen ändras på<br>denna punkt, liksom 1981 års förordning om innehållet i utländsk rätt.<br>För det civilrättsliga samarbetet krävs ändringar i 1946 års bevisupp-<br>tagningslagar liksom ett antal förordningsändringar.</p> <p>Sverige bör också ta bort förbehåll respektive ändra gjorda förklaringar<br>beträffande de konventioner och bilaterala överenskommelser där<br>Sverige utsett Utrikesdepartementet till centralmyndighet. Se härom<br>närmare i avsnitt 14.</p> <h3>7.3 Ansökans innehåll</h3> <p>Regeringens förslag: En enhetlig reglering införs om vilka uppgifter<br>en ansökan om rättslig hjälp i Sverige normalt skall innehålla. Mot-<br>svarande bestämmelser skall tillämpas för ansökningar från Sverige<br>om inte den utländska staten kräver annat.</p> <p>En ny regel införs som gör det möjligt för den instans som hand-<br>lägger en ansökan om rättslig hjälp att vid behov underlåta att kräva<br>att handlingarna är översatta.</p> <p>En ny regel införs som gör det möjligt att skicka en ansökan om<br>rättslig hjälp med telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda<br>fallet, på annat sätt.</p> <p>93</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Riksåklagaren anser att regleringen rörande över-<br>sättningar kräver att åklagarväsendet kommer att behöva bygga upp ett<br>nätverk av översättare för det praktiska arbete. Stockholms tingsrätt mot-<br>sätter sig att översättningar skall ombesörjas och bekostas av den instans<br>som handlägger en ansökan om rättslig hjälp. Tingsrätten föreslår att<br>översättningar i stället ombesörjs av ett centralt rikstäckande organ och<br>att denna funktion kan anförtros Domstolsverket. Kronofogdemyndig-<br>heten i Stockholm anser att Sverige generellt bör godta en ansökan som är<br>översatt till engelska.</p> <h4>Skälen för regeringens förslag</h4> <p>Ansökans innehåll</p> <p>I 5 § andra stycket tvångsmedelslagen finns bestämmelser om vilka<br>uppgifter en ansökan enligt lagen skall innehålla. Dessa bestämmelser är<br>gemensamma för ansökningar från utomnordiska stater och från nordiska<br>stater (jfr § 10 samma lag). När det gäller ansökningar om bevisupptag-<br>ning saknas bestämmelser om innehållet i en ansökan till Sverige. Där-<br>emot finns det i 4 § kungörelsen (1947:847) med vissa bestämmelser<br>rörande tillämpningen av 1946 års lag om bevisupptagning i utlandet<br>bestämmelser om vad en svensk ansökan om bevisupptagning utomlands<br>skall innehålla. I 10 § i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet<br>finns också bestämmelser om ansökans innehåll.</p> <p>Den nuvarande regleringen om vilka uppgifter en ansökan om rättslig<br>hjälp i Sverige skall innehålla är oöverskådlig och är dessutom inte hel-<br>täckande. När nu reglerna flyttas över till den nya lagen är det därför<br>angeläget att skapa en enhetlig reglering vid ansökningar om rättslig<br>hjälp i Sverige. En sådan bestämmelse bör innehålla de grundläggande<br>krav som bör ställas på en ansökan och som har täckning i de olika inter-<br>nationella överenskommelser som finns på området. Det är inte möjligt<br>att ha en heltäckande regel om vad en ansökan skall innehålla med<br>hänsyn till att vissa internationella överenskommelser har detaljerade<br>regler om ansökans innehåll som ofta har formulerats utifrån andra staters<br>behov och som inte alltid krävs för att Sverige skall kunna lämna rättslig<br>hjälp (se t.ex. avtalen med Australien och Kanada).</p> <p>Därutöver kan det finnas behov av att reglera att en ansökan om en<br>särskild åtgärd skall innehålla viss information. Sådana särskilda krav på<br>innehållet i en ansökan bör regleras i anslutning till respektive åtgärd.</p> <p>Motsvarande regler bör även gälla vid svenska ansökningar om rättslig<br>hjälp utomlands. Vid en svensk ansökan om rättslig hjälp utomlands<br>måste emellertid alltid den utländska statens egna krav på vad en ansökan<br>skall innehålla respekteras. Dessa krav är givetvis beroende av om de<br>baseras på en internationell överenskommelse eller inte. Det bör därför<br>vid ansökningar om rättslig hjälp utomlands ges ett undantag från<br>reglerna om ansökans innehåll för det fall den utländska staten kräver<br>annat.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>94</p> <p>En ansökan skall alltid innehålla uppgifter om den domstol eller<br>myndighet som handlägger ärendet i den ansökande staten och hur denna<br>kan nås t.ex. genom telefon- och faxnummer. Där direktkommunikation<br>är tillåten (se avsnitt 7.1.1) bör den person som ansvarat for utarbetandet<br>av ansökningen anges. Om detta inte är möjligt kan i stället en<br>kontaktperson på myndigheten anges. Vidare skall ansökan innehålla<br>sedvanliga uppgifter om det rättsliga förfarande som pågår, uppgifter om<br>den aktuella gärningen med angivande av tid och plats för denna och de<br>bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten. Den åtgärd som<br>begärs skall alltid anges. Begär den utländska staten hjälp med att höra en<br>person t.ex. genom videokonferens eller bevisupptagning, skall ansökan<br>innehålla uppgift om i vilken egenskap personen skall höras.</p> <p>Mot bakgrund av den gemensamma åtgärden om goda rutiner (se<br>avsnitt 5.4.5) bör det även, om en ansökan har betecknats som brådskan-<br>de eller om det begärts att en viss åtgärd bör vidtas inom en viss tidsfrist,<br>framgå skälen för brådskan eller tidsfristen.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp i brottmål skall enligt nuvarande regler<br>ske skriftligen. I dag översänds handlingarna per post eller med bud. I<br>arbetet med en EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål<br>diskuteras om det ska tillåtas att en ansökan skall kunna översändas även<br>på andra sätt som kan skapa ett skriftligt meddelande (se avsnitt 5.4.2).<br>Avtalet med Kanada tillåter under vissa förutsättningar att ansökan över-<br>sänds per telefax (se avsnitt 5.7.2). Den nya lagen bör innehålla en regel<br>om att en ansökan kan skickas med telefax eller, efter överenskommelse i<br>det enskilda fallet, på annat sätt.</p> <p>Bestämmelserna i lagen bör kompletteras med särskilda föreskrifter i<br>förordning, t.ex. om att i ansökningar från Sverige även mål- eller<br>ärendenummer bör anges.</p> <p>Översättningar</p> <p>Enligt artikel 16 i 1959 års rättshjälpskonvention behöver inte ansök-<br>ningar om rättslig hjälp och bifogade handlingar vara översatta. Enligt<br>artikeln kan emellertid konventionsstatema i en förklaring förbehålla sig<br>rätten att kräva att ansökningar och bifogade handlingar skall vara över-<br>satta till sitt eget språk eller till något annat av Europarådets officiella<br>språk. En sådan förklaring kan medföra att övriga stater ställer mot-<br>svarande krav.</p> <p>Sverige har avgivit en förklaring i enlighet med artikel 16 som innebär<br>att ansökningar om bevisupptagning i Sverige och därtill fogade hand-<br>lingar skall vara översatta till svenska, danska eller norska. Vid ansök-<br>ningar om delgivning skall handlingarna vara översatta till svenska för att<br>tvångsdelgivning skall kunna verkställas. Bestämmelser om översättning<br>av handlingar som delges direkt per post redovisas i avsnitt 9.</p> <p>Huvudregeln att ansökningar om rättslig hjälp i Sverige och därtill<br>fogade bilagor ska vara översatta till svenska, danska eller norska bör<br>framgå av den nya lagen. Det finns emellertid ett behov av att kunna<br>frångå huvudregeln om åtgärden i det enskilda fallet kan vidtas utan att<br>ansökningen eller samtliga bifogade handlingar översätts. Det kan vara så<br>att domstolen eller åklagaren kan handlägga ärendet utan att samtliga</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>95</p> <p>handlingar översätts och det kan antas att den person som berörs av<br>åtgärden talar språket i ansökan eller kan få innehållet i ansökan översatt<br>på annat sätt. Det gäller i första hand handlingar som är upprättade på<br>eller översatta till engelska. En sådan möjlighet skulle innebära att<br>enskilda ärenden skulle kunna handläggas enklare och snabbare. Det bör<br>därför införas en möjlighet att vid behov underlåta att kräva att ansök-<br>ningar om rättslig hjälp i Sverige och samtliga bifogade handlingar skall<br>översättas. Bestämmelsen innebär att Sveriges förklaring till artikel 16 i<br>1959 års rättshjälpskonvention kan modifieras (se avsnitt 14.1). Frågan i<br>vilken omfattning handläggningen av ett ärende kan ske på ett främman-<br>de språk behandlas i avsnitt 7.5.</p> <p>Översättningar av ansökningar om rättslig hjälp som skickas från<br>Sverige ombesörjs enligt den nuvarande regleringen av Utrikesdeparte-<br>mentet i egenskap av centralmyndighet. Även ansökningar som skickas<br>till Sverige översätts genom centralmyndighetens försorg i de fall ansö-<br>kan görs under åberopande av en konvention där Sverige ej gjort förbe-<br>håll om översättning till svenska eller i förhållande till stater med vilka<br>Sverige inte har ingått avtal om rättslig hjälp. De artiklar i Schengen-<br>konventionen som berör rättslig hjälp i brottmål utgör kompletteringar till<br>1959 års rättshjälpskonvention och Sveriges språkförbehåll till den<br>konventionen blir därför tillämpligt även i förhållande till dessa<br>bestämmelser. Att centralmyndigheten ombesörjt översättningar har varit<br>en naturlig ordning eftersom samtliga ansökningar till och från Sverige -<br>utom i de nordiska samarbetet - skickas via centralmyndigheten.</p> <p>I avsnitt 7.1.1 föreslås att ansökningar om rättslig hjälp från Sverige i<br>stor utsträckning skall kunna skickas direkt till den åklagare eller domstol<br>som skall verkställa ansökan i syfte att effektivisera och förenkla hand-<br>läggningen av ärenden. En ordning som innebär att en ansökan alltid<br>skall översättas genom centralmyndighetens försorg skulle motverka<br>dessa strävanden. Regeringen anser att det vid direktkommunikationer är<br>den åklagare eller domstol som ansöker om rättslig hjälp som också bör<br>ha ansvaret för att handlingar blir erforderligt översatta.</p> <p>Översättning av det återredovisade materialet ombesörjs och bekostas<br>enligt den nuvarande ordningen av den instans som begärt åtgärden.<br>Någon ändring här föreslås inte.</p> <p>I dag anlitar centralmyndigheten i stor utsträckning de auktoriserade<br>translatorer som finns upptagna i Kammarkollegiets förteckning. Enligt<br>regeringens bedömning finns det inte något behov av att, som föreslagits<br>under remissbehandlingen, inrätta ytterligare nätverk eller någon annan<br>organisation av översättare. Dessa translatorer kan vid direktkommunika-<br>tion även anlitas av domstolen eller åklagaren.</p> <p>Kostnaderna för centralmyndighetens översättningar har fram till den<br>1 januari 2000 belastat rättsväsendet. Från årsskiftet belastar kostnaden<br>för de översättningar som görs av centralmyndigheten Regeringskansliet.<br>Kostnaden för de översättningar som ombesörjs av den åklagare eller<br>domstol som begär den rättsliga hjälpen liksom kostnaden för översätt-<br>ning av återredovisade ärenden bör även i fortsättningen belasta rätts-<br>väsendet. Endast då en ansökan om rättslig hjälp sker via centralmyndig-<br>heten bör kostnaden belasta Regeringskansliet. Frågan om kostnaderna<br>för översättningar behandlas även i avsnitt 16.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>96</p> <h3>7.4 Generell hänvisning till rättegångsbalken och krav<br>på att motsvarande åtgärd kan genomföras i ett<br>svenskt förfarande</h3> <p>Regeringens förslag: En generell hänvisning till rättegångsbalkens<br>materiella bestämmelser tas in i lagen. Bestämmelsen kompletteras<br>med en regel att den begärda åtgärden far vidtas endast om mot-<br>svarande åtgärd hade kunnat vidtas vid en svensk förundersökning<br>eller rättegång.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I anslutning till vissa av de svenska<br>bestämmelserna om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål finns regler om<br>vilka åtgärder som Sverige kan lämna bistånd med. I tvångsmedelslagen<br>anges t.ex. att beslag får avse föremål eller skriftlig handling som finns i<br>Sverige och att bestämmelserna i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken<br>skall tillämpas. Enligt de sist nämnda bestämmelserna far t.ex. beslag inte<br>läggas på vissa handlingar som innehas av en advokat, en läkare eller<br>vissa andra yrkeskategorier som är undantagna från vittnesplikt. Enligt<br>3 § får brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller<br>telebefordringsföretag tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet<br>fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag<br>hos mottagaren. För att husrannsakan skall fa genomföras gäller, genom<br>hänvisningen till 28 kap. 1 och 3 §§, rättegångsbalken samma förutsätt-<br>ningar och villkor som vid en husrannsakan i en svensk förundersökning.<br>Någon hänvisning till proportionalitetsprincipen i 27 kap. 1 § tredje<br>stycket och 28 kap. 3a § rättegångsbalken finns dock - troligen av förbi-<br>seende — inte.</p> <p>En sakligt sett rimligare ordning, som också är mer lättillgänglig, är att<br>införa en reglering som innebär att Sverige, på begäran av en annan stat,<br>skall kunna vidta en begärd åtgärd om åtgärden hade kunnat vidtas i ett<br>svenskt förfarande. Regleringen bör utformas så att det framgår att lagen<br>vilar på den filosofin att svenska åklagare och domstolar skall bistå sina<br>utländska motsvarigheter med olika åtgärder under samma villkor och<br>förutsättningar som motsvarande åtgärder kan genomföras i en svensk<br>förundersökning eller rättegång - varken mer eller mindre. Vid prövning-<br>en av om åtgärden kan vidtas i Sverige skall gärningen bedömas enligt<br>svensk rätt. En sådan reglering bör tas in i den nya lagen och ersätta de<br>hänvisningar som i dag finns t.ex. i tvångsmedelslagen till<br>rättegångsbalkens materiella bestämmelser. En sådan generell hänvisning<br>till rättegångsbalkens materiella bestämmelser bör tas in i en av lagens<br>inledande paragrafer.</p> <p>För att ett krav på s.k. dubbel straffbarhet - att gärningen motsvarar<br>brott också enligt svensk lag - inte generellt skall gälla vid alla slags<br>åtgärder som kan vidtas enligt lagen bör bestämmelsen kombineras med<br>en regel som klargör i vilka fall krav på dubbel straffbarhet inte ställs.<br>Den frågan behandlas utförligt i avsnitt 7.6. Bestämmelsen måste också</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>97</p> <p>4 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61<br></p> <p>utformas med beaktande av att Sverige skall kunna bistå med olika Prop. 1999/2000:61<br>åtgärder också när den aktuella saken i Sverige handläggs i administrativ<br>ordning och att vissa av de åtgärder som aktualiseras är reglerade på<br>annat håll än i rättegångsbalken. I avsnitt 7.5 föreslås att samma för-<br>farande skall tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk<br>förundersökning eller rättegång.</p> <h3>7.5 Förfarandet</h3> <p>Regeringens förslag: En generell regel införs om att ansökningar om<br>rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. Om det begärs skall den<br>ansökande statens förfaranderegler tillämpas när den begärda åtgärden<br>vidtas, såvida inte förfarandet strider mot grundläggande principer i<br>den svenska rättsordningen. I övrigt skall den nya lagen innehålla en<br>generell regel om förfarandet som innebär att samma förfarande skall<br>tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk för-<br>undersökning eller rättegång. Domstolen kan, om det är lämpligt, be-<br>stämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på ett främ-<br>mande språk.</p> <p>En generell regel införs om att i de fall en åtgärd som har begärts av<br>en annan stat riktas mot en misstänkt, tilltalad eller målsägande har<br>hon eller han samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde<br>eller stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång.</p> <p>En generell regel införs som ger den som skall höras eller annars<br>fullgöra något enligt lagen, en rätt att vägra om stöd finns för det i<br>svensk lag eller i den ansökande statens lag.</p> <p>I den nya lagen införs bestämmelser om att ansökningar om rättslig<br>hjälp som har tagits emot skall bekräftas om det begärs av den<br>ansökande myndigheten och att den ansökande myndigheten skall<br>underrättas om åtgärden inte kan vidtas inom den tidsfrist som anges i<br>ansökan.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. När det gäller förfarandet efterfrågar Riksåklaga-<br>ren en tydligare belysning av vilka förfaranden som bör vägras för att de<br>strider mot grunderna för den svenska rättsordningen. Stockholms tings-<br>rätt ifrågasätter hur den föreslagna bestämmelsen förhåller sig till den<br>ordre public-reglering som behandlas i avsnitt 7.14.2. Tullverket anser att<br>det kanske bör övervägas om ett uttryckligt skydd för den enskilde bör<br>införas när den ansökande statens förfaranderegler tillämpas. Såvitt avser<br>bestämmelsen om offentlig försvarare utgår Riksåklagaren ifrån att<br>frågan om offentlig försvarare far bedömas utifrån straffskalan i den<br>ansökande staten om den gärning som utredningen avser är straffri i<br>Sverige. Ekobrottsmyndigheten, särskilda avdelningen, anser att skyldig-<br>heten att bekräfta mottagandet av en ansökan bör göras obligatorisk och<br>inte vara beroende av en begäran från den ansökande myndigheten samt</p> <p>98<br></p> <p>att rätten att vägra fullgöra något enligt denna lag under åberopande av<br>utländsk rätt kan skapa tillämpningsproblem.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Den svenska lagstiftningen om<br>rättslig hjälp i brottmål innebär i stor utsträckning att de förfaranderegler<br>som gäller då en viss åtgärd vidtas i ett inhemskt mål skall tillämpas vid<br>verkställande av en framställning från en annan stat om att en sådan<br>åtgärd skall vidtas. I viss utsträckning kan dock en begäran från den<br>andra staten efterkommas om att ett visst förfarande skall iakttas. I 8 § i<br>1946 års lag om bevisupptagning i Sverige finns t.ex. en bestämmelse om<br>att, om den utländska domstolens framställning innehåller en begäran om<br>ett visst förfarande, denna begäran skall efterkommas om det inte strider<br>mot svensk lag. När det gäller framställningar enligt 1970 års Haagkon-<br>vention om bevisupptagning i utlandet i mål eller ärende av civil eller<br>kommersiell natur skall enligt samma paragraf begäran efterkommas om<br>det inte är oförenligt med svensk lag och det begärda förfarandet inte<br>heller är omöjligt att tillämpa på grund av ordningen för bevisupptagning<br>vid svensk domstol eller på grund av praktiska svårigheter. På samma sätt<br>innehåller 1909 års kungörelse om delgivning i Sverige en bestämmelse<br>om att en begäran om att delgivning skall ske på annat sätt än enligt<br>delgivningslagen (1970:428) skall efterkommas där så kan ske.</p> <p>En generell bestämmelse av liknande innebörd har arbetats fram i ett<br>utkast till en EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Den<br>går dock ett steg längre. Enligt texten - som det har uppnåtts politisk<br>enighet om mellan EU:s justitieministrar - skall en begäran om vissa<br>formaliteter eller ett visst förfarande efterkommas såvida det inte strider<br>mot grundläggande rättsliga principer i den anmodade staten. En liknande<br>bestämmelse diskuteras i Europarådet i anslutning till arbetet med ett<br>andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention. Avtalet med<br>Kanada innehåller (artikel 2.1) en generell bestämmelse liknande den<br>som finns i ovan nämnda bevisupptagningslag.</p> <p>En bevisupptagning i främmande stat innebär ur den ansökande statens<br>synvinkel att en del av processmaterialet tillförs målet genom utländska<br>myndigheter och under en annan processordning än den som styr resten<br>av förfarandet. Om bevisupptagningen kan genomföras på ett sätt som, så<br>långt det är möjligt, stämmer överens med den ansökande statens rätts-<br>ordning minskar typiskt sett de olägenheter som en bevisupptagning i en<br>annan stat är förenad med. Ur den anmodade statens synvinkel är det<br>naturligt att se bevisupptagningen som en del av det utländska förfar-<br>andet. Ett praktiskt exempel är att den ansökande statens lagstiftning<br>kräver att den som berörs av den begärda åtgärden måste beredas tillfälle<br>att yttra sig innan åtgärden beslutas, t.ex. att vissa handlingar skall<br>företes, för att den aktuella handlingen skall kunna åberopas som bevis i<br>domstol i den ansökande staten. Ett annat exempel är att försvarare skall<br>närvara vid förhör. Mot den bakgrunden bör den nya lagen innehålla en<br>generell bestämmelse av innebörd att en begäran från den ansökande<br>staten om att ett visst förfarande skall tillämpas när den begärda åtgärden<br>vidtas normalt skall tillgodoses.</p> <p>I promemorian föreslås att undantag från denna regel endast bör kunna<br>göras i de fall då det begärda förfarandet skulle strida mot grunderna för<br>den svenska rättsordningen. Enligt regeringens mening bör undantaget<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>99</p> <p>formuleras något annorlunda och mer knyta an till den formulering som<br>valts i utkastet till EU-konvention, nämligen när det begärda förfarandet<br>strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.</p> <p>Regeringen är ense med de remissinstanser som anser att promemorian<br>inte tillräckligt belyser och preciserar bestämmelsens tillämpningsom-<br>råde, framför allt när det gäller var gränsen går för vilka förfaranden som<br>bör vägras respektive accepteras. Regeringen vill här framhålla följande.</p> <p>Genom en snävt formulerad undantagsregel markeras inledningsvis<br>tydligt att utgångspunkten är att den ansökande statens begäran om ett<br>visst förfarande normalt skall följas och att det endast i undantagsfall,<br>som närmast är av ordre public-karaktär, bör förekomma att det begärda<br>förfarandet vägras.</p> <p>Den förordade formuleringen innebär, till skillnad från den nuvarande<br>regleringen i 8 § andra stycket i 1946 års lag om bevisupptagning i<br>Sverige, att frågan om det begärda förfarandet kan tillämpas eller inte<br>frikopplas från frågan om vad svensk lag föreskriver eller inte<br>föreskriver. Därigenom markeras också tydligt att de begärda åtgärderna<br>lämnas inom ramen för ett utländskt förfarande och att den svenska<br>regleringen, eller avsaknaden av reglering, på området saknar betydelse<br>så länge det begärda förfarandet inte kolliderar med de principer som den<br>svenska regleringen vilar på. Det innebär samtidigt att den omstän-<br>digheten att ett visst begärt förfarande är reglerat på annat sätt i Sverige,<br>är förbjudet i Sverige eller är helt oreglerat i svensk rätt inte ger några<br>egentliga fingervisningar om förfarandet kan tillämpas eller inte. Svaret<br>beror i stället av vad slags förfarande som begärs och hur det förhåller sig<br>till mer grundläggande principer som den svenska rättsordningen kan<br>sägas utgå från. Ytterst blir det naturligtvis en fråga för rättstillämp-<br>ningen.</p> <p>En, vanligt förekommande, situation där det begärda förfarandet kan<br>och skall tillämpas trots att det strider mot svensk lag är att den andra<br>staten begär att ett visst förfarande skall tillämpas när ed avläggs, t.ex. att<br>eden skall formuleras på visst sätt eller att eden skall avläggas efter i<br>stället för före vittnesmålet. Ett sådant förfarande strider inte mot någon<br>grundläggande princip för den svenska rättsordningen och skall tillämpas<br>om den ansökande staten begär det, trots att det i och för sig strider mot<br>svensk lag. En konsekvens av den valda formuleringen som bör fram-<br>hållas i sammanhanget är för övrigt att det därmed i den nya lagen inte<br>krävs någon sådan särskild undantagsreglering i fråga om edsavläggelse<br>som finns i 8 § första stycket i 1946 års lag om bevisupptagning i<br>Sverige.</p> <p>Förbudet att höra en misstänkt eller tilltalad under ed är visserligen<br>oreglerat i svensk rätt men är ett uttryck för en viktig grundläggande<br>princip i den svenska rättsordningen, nämligen den att en person inte<br>skall straffas för att han försöker skydda sig själv. En begäran om att en<br>misstänkt skall höras inför svensk domstol under ed skall därför vägras.<br>Ytterligare ett inte oväsentligt skäl i sammanhanget är också att en sådan<br>utsaga inte grundar menedsansvar enligt svensk rätt. För att grunda<br>menedsansvar enligt 15 kap. 1 § brottsbalken krävs att skyldigheten att<br>avlägga ed följer av lag (”laga ed”) och svensk domstol bör inte ålägga<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>100</p> <p>någon att avge sin utsaga under en ed som inte kan grunda straffansvar<br>enligt svensk rätt (NJA 1984 s. 851).</p> <p>Det uttryckliga förbudet i 36 kap. 1 § rättegångsbalken mot att höra en<br>målsägande under ed i brottmål är däremot knappast ett utflöde av en<br>grundläggande princip i den svenska rättsordningen utan är snarast<br>förestavat av intresset av jämvikt mellan parterna i rättegången som<br>Sverige knappast har anledning att upprätthålla om rättegången äger rum<br>utomlands enligt den ansökande statens processordning. En begäran om<br>att höra en målsägande under ed inför svensk domstol kan likväl inte<br>följas eftersom något straffansvar inte kan utkrävas vid svensk domstol.<br>Så länge menedsansvaret har denna begränsning är det därför uteslutet att<br>efterkomma en begäran om att en målsägande skall höras under ed.<br>Frågan om att utvidga menedsansvaret till att också omfatta vissa utsagor<br>som sker inom ramen för det internationella straffrättsliga samarbetet<br>kommer att aktualiseras inför en svensk ratificering av EU-konventionen<br>om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (avsnitt 5.4.2). Utkastet innehåller<br>en skyldighet för medlemsstaterna att se till att vittnen som hörs på deras<br>territorier vid en videokonferens kan straffas för mened. Den nu<br>redovisade frågan kan beaktas i det sammanhanget.</p> <p>En annan begränsning av möjligheterna att höra en målsägande inför<br>svensk domstol är att det inte är möjligt att tvinga en målsägande att<br>lämna sin berättelse. Bestämmelserna i 36 kap. 21 § rättegångsbalken är<br>enbart tillämpliga på vittnen och kan inte utan uttryckligt lagstöd<br>tillämpas på en målsägande. Möjligheten att hämta en målsägande till<br>bevisupptagning utom huvudförhandling saknas också (46 kap. 14 § är<br>tillämplig endast vid huvudförhandling). Att det begärda förfarandet inte<br>skall följas i den mån det inbegriper användning av tvångsmedel eller<br>annan tvångsåtgärd är ett utflöde av principen att tvångsmedelsanvänd-<br>ning mot enskild kräver uttryckligt stöd i svensk lag.</p> <p>Av flera skäl, bl.a. att ed endast kan avläggas inför domstol och att<br>skyldighet att avlägga ed skall följa av lag för att grunda menedsansvar,<br>kan en begäran om att ett åklagarlett förhör under förundersökningen<br>skall ske under ed inte godtas.</p> <p>Om ett begärt förfarande strider mot regeringsformen eller Europa-<br>konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de<br>grundläggande friheterna kan det självklart aldrig tillämpas.</p> <p>Med anledning av bl.a. Stockholms tingsrätts remissyttrande finns det<br>skäl att framhålla att den nu föreslagna regleringen uteslutande skall<br>tillämpas av den åklagare eller domstol som handlägger ärendet. I avsnitt</p> <p>7.14.2 föreslås att regeringen ensam beslutar om avslag på en ansökan<br>om rättslig hjälp om ett bifall till ansökan strider mot allmänna svenska<br>rättsprinciper (ordre public). I det fallet handlar det om att den brottsliga<br>gärningen eller den begärda åtgärden som sådan strider mot svenska<br>rättsprinciper, medan den här föreslagna regleringen tar sikte på att ett<br>visst förfarande skall tillämpas när en i och för sig acceptabel åtgärd<br>verkställs. Sistnämnda fråga skall inte underställas regeringen för pröv-<br>ning enligt den ordning som föreslås i avsnitt 7.14.2 utan skall som sagt<br>prövas av den instans som handlägger ärendet. Kan det begärda förfar-<br>andet inte tillämpas skall, efter samråd med ansökande stat, annat förfa-<br>rande tillämpas, såvida inte ansökan återkallas. Vidhåller den ansökande<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>101</p> <p>staten sin ursprungliga begäran far ansökan i sin helhet avslås av den Prop. 1999/2000:61<br>instans som handlägger ärendet. Lagtexten bör omformuleras så att det<br>som nu sagts framgår tydligare än enligt promemorians förslag.</p> <p>I övrigt bör huvudregeln i fråga om förfarandet vara att samma<br>förfarande skall tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en<br>svensk förundersökning eller rättegång. Lagen bör inte här innehålla en<br>uttrycklig hänvisning till rättegångsbalkens regler eftersom det - enligt<br>vad som föreslås i avsnitt 6.3 - kan bli aktuellt att bistå med andra<br>åtgärder än sådana som regleras i rättegångsbalken.</p> <p>En annan konsekvens av synsättet att se verkställandet av en åtgärd på<br>begäran av en annan stat som en del av det utländska förfarandet är att<br>den som är ålagd att göra något enligt denna lag skall ha samma rätt att<br>vägra att fullgöra vad som krävs som gäller i den ansökande staten.<br>Givetvis kan de regler till skydd för den enskilde som gäller enligt svensk<br>rätt också alltid åberopas. En bestämmelse av denna innebörd finns redan<br>i 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige. En bestämmelse av liknande<br>innebörd har diskuterats i samband med bestämmelsen om förhör genom<br>videokonferens i arbetet med EU-konventionen om ömsesidig rättslig<br>hjälp i brottmål (se avsnitt 7.10). En motsvarande bestämmelse bör<br>införas i den nya lagen. Bestämmelsen bör i lagen placeras så att den blir<br>generellt tillämplig vid samtliga åtgärder.</p> <p>Det bör i lagen lämnas utrymme för att avvika från regeln om att<br>rättegångsspråket i Sverige är svenska och tillåta domstol i det enskilda<br>fallet att bestämma att handläggningen helt eller delvis skall äga rum på<br>ett annat språk. Vid offentliga förhandlingar är utrymmet för att tillämpa<br>bestämmelsen begränsat (se författningskommentaren till 2 kap. 10 §).<br>Det krävs inga särskilda regler för att åklagare, eller centralmyndigheten,<br>skall kunna handlägga ärendet på t.ex. engelska.</p> <p>I sammanhanget aktualiseras också en särskild fråga och det är vad<br>som bör gälla i fråga om rätt till offentlig försvarare för den som hörs i<br>anledning av en utländsk framställning. De nuvarande reglerna tiger på<br>den punkten och det har i den praktiska tillämpningen, särskilt vid förhör<br>under förundersökning, ansetts att reglerna inte ger utrymme för att<br>förordna offentlig försvarare i sådana fall. Det är inte tillfredsställande<br>om ett förhör som begärs av annan stat inte kan genomföras därför att<br>förhörspersonen vägrar att medverka utan försvarare; möjligheterna att<br>tillgripa tvångsmedel är verkningslösa i sådant fall. Det är inte heller<br>rimligt att förhör som sker på begäran av annan stat sker med ett sämre<br>skydd för den misstänkte än vid motsvarande förhör som äger rum i<br>svensk förundersökning. Den nya lagen bör därför kompletteras med en<br>bestämmelse som klargör att reglerna i 21 kap. rättegångsbalken om för-<br>ordnande av offentlig försvarare är tillämpliga vid förhör som äger rum<br>enligt 23 kap. rättegångsbalken på begäran av annan stat. Med en sådan<br>konstruktion kommer förhör på begäran av annan stat och förhör som<br>sker på initiativ av svenska myndigheter i detta hänseende behandlas lika.</p> <p>Bestämmelsen bör formuleras så att den som skall höras, eller som<br>annars drabbas av en begärd åtgärd, har samma rätt till offentlig försva-<br>rare som vid en svensk förundersökning eller rättegång. Även om gär-<br>ningen har lågt straffvärde, eller inte är straffbar, i Sverige men har ett<br>högt straffvärde i den ansökande staten, finns det utrymme enligt 21 kap.</p> <p>102</p> <p>3 a § andra stycket rättegångsbalken att förordna offentlig försvarare. Det<br>finns därför här ingen anledning att, som Riksåklagaren förordar, bedöma<br>frågan om offentlig försvarare utifrån straffskalan i den ansökande staten.</p> <p>Bestämmelsen bör i lagen placeras så att den blir generellt tillämplig<br>och inte bara gäller vid förhör under förundersökning. Den kan t.ex.<br>aktualiseras i anledning av en begäran om husrannsakan och beslag.</p> <p>Det kan även bli aktuellt att förordna offentlig försvarare vid en<br>bevisupptagning i Sverige med en annan än den tilltalade eller den miss-<br>tänkte. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.8.</p> <p>En motsvarande regel bör tas in i lagen för de fall åtgärden avser en<br>målsägande. Genom en sådan bestämmelse kan målsägandebiträde för-<br>ordnas för t.ex. ett brottsoffer som hörs genom videokonferens i Sverige.<br>Han eller hon bör ha samma rätt att erhålla målsägandebiträde eller<br>stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång. I båda<br>fallen handlar det om att den som åtgärden riktar sig emot inte skall vara<br>sämre lottad - men inte heller bättre - än om den aktuella åtgärden hade<br>vidtagits i en svensk förundersökning eller rättegång.</p> <p>I den gemensamma åtgärden om goda rutiner vid ömsesidig rättslig<br>hjälp i brottmål har medlemsstaterna inom EU kommit överens om vissa<br>principer för handläggningen av ansökningar om rättslig hjälp. Som<br>redogjorts för i avsnitt 5.4.5 stämmer dessa rutiner väl överens med<br>svenska rätts- och förvaltningstraditioner och kan i princip tillämpas<br>inom ramen för befintlig lagstiftning. Några av rutinerna är emellertid så<br>viktiga för det internationella samarbetet att de bör framgå av den nya<br>lagen. Detta gäller framför allt rutinerna rörande bekräftelse av ansök-<br>ningar, skyldigheten att kontakta den ansökande myndigheten om en<br>åtgärd inte kan verkställas inom en angiven tidsfrist samt förfarandet för<br>det fall en ansökan inte alls eller endast delvis kan verkställas.</p> <p>Enligt den gemensamma åtgärden om goda rutiner skall brådskande<br>ansökningar prioriteras om det inte strider mot nationell rätt. Vidare skall<br>ansökningar om rättslig hjälp aldrig behandlas mindre gynnsamt än ett<br>motsvarande nationellt ärende. Enligt nuvarande praxis skall en ansökan<br>om rättslig hjälp behandlas skyndsamt. Denna regel bör uttryckligen<br>framgå av den nya lagen. De tidsfrister som uppställs i rättegångsbalken<br>när en motsvarande åtgärd skall vidtas i ett inhemskt förfarande blir<br>direkt tillämpliga vid verkställandet av en ansökan om rättslig hjälp<br>genom den generella hänvisningen till förfarandet vid en svensk för-<br>undersökning eller rättegång. Däremot behövs särskilda bestämmelser<br>om skyndsamhet där rättegångsbalkens bestämmelser inte är direkt över-<br>förbara. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.11.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>103</p> <h3>7.6</h3> <h3>Krav på dubbel straffbarhet</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att gärningen skall<br>vara straffbar i Sverige för att svenska åklagare och domstolar skall<br>kunna bistå en annan stat med förhör under förundersökning, med<br>bevisupptagning vid domstol och med överförande av frihetsberövade<br>för förhör eller konfrontation i den staten tas bort. Något krav på<br>dubbel straffbarhet bör inte heller uppställas vid telefonförhör eller<br>förhör genom videokonferens.</p> <p>För ansökningar om husrannsakan och beslag och överlämnande av<br>den beslagtagna egendomen till en annan stat behålls ett krav på<br>dubbel straffbarhet. Kravet på att brottet skall vara av viss svårhet tas<br>bort. Den nordiska regleringen, som innebär att det är tillräckligt att<br>det för den aktuella gärningen är stadgat fängelse i den ansökande<br>staten, utvidgas till att även gälla ansökningar från EU:s medlems-<br>stater. I fråga om gärningar som i den ansökande staten - eller i<br>Sverige - beivras i administrativ ordning skall krävas att gärningen<br>motsvarar brott för vilket enligt den andra statens lag är stadgat<br>fängelse sex månader eller mer.</p> <p>För ansökningar om kroppsbesiktning och kroppsvisitation samt<br>hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kamera-<br>övervakning uppställs ett krav på dubbel straffbarhet.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag. I<br>promemorian behandlas inte kroppsbesiktning och kroppsvisitation.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Ekobrottsmyndigheten, särskilda avdelningen, och<br>Stockholms tingsrätt anser att regleringen tydligare bör framgå av lag-<br>texten. Justitiekanslern påpekar att bestämmelsen att dubbel straffbarhet<br>inte skall gälla när ansökan om rättslig hjälp med husrannsakan, kvarstad<br>och beslag görs av något EU-land eller Norge eller Island är missledande,<br>eftersom lagen inte kan tillämpas på tvångsåtgärder som omfattas av det<br>grundlagsskyddade området.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: 1959 års rättshjälpskonvention ställer<br>inte upp något generellt krav på dubbel straffbarhet dvs. att en gärning<br>skall vara straffbar även i den anmodade staten för att rättslig hjälp skall<br>ges. Konventionen innehåller däremot regler om dubbel straffbarhet när<br>det gäller husrannsakan och beslag. Enligt konventionens artikel 5 far en<br>stat som villkor för att lämna bistånd med husrannsakan och beslag kräva<br>a) att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt dess lag, b) att den<br>enligt den egna lagen kan föranleda utlämning och c) att verkställandet<br>av framställningen skall vara förenligt med den egna lagstiftningen.</p> <p>Sverige och många, men inte alla, länder som anslutit sig till<br>konventionen har gjort ett förbehåll som innebär ett krav på dubbel<br>straffbarhet för att rättslig hjälp skall ges. För Sveriges del är detta<br>förbehåll generellt medan de flesta andra länderna har begränsat sina<br>förbehåll så att de endast avser rättslig hjälp med husrannsakan och<br>beslag. Sverige har också fullt ut utnyttjat möjligheterna att göra<br>förbehåll i fråga om husrannsakan och beslag enligt konventionens</p> <p>104</p> <p>artikel 5. Det innebär att Sverige bl.a. kräver att gärningen motsvarar<br>brott för vilket i Sverige är stadgat fängelse i mer än ett år.</p> <p>I de svenska bestämmelserna ställs krav på dubbel straffbarhet för att<br>Sverige skall lämna rättslig hjälp med bevisupptagning vid domstol (1 § i<br>1946 års lag om bevisupptagning i Sverige), vid åklagares förhör under<br>förundersökning (9 § andra stycket i 1991 års lag om samarbete på<br>brottmålsområdet) och vid överförande av frihetsberövade till annan stat<br>(3 § i sistnämnda lag). Krav på dubbel straffbarhet, och krav på att brottet<br>är av viss svårhet, gäller som sagt också vid husrannsakan och beslag om<br>den beslagtagna egendomen skall överlämnas till annan stat (3 §<br>tvångsmedelslagen jämfört med 4 § utlämningslagen). Vid beslag och<br>kvarstad som sker för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska<br>förverkanden krävs att det utländska avgörandet kan verkställas i Sverige<br>enligt internationella verkställighetslagen (2 a § tvångsmedelslagen),<br>vilket i sin tur innebär ett krav på dubbel straffbarhet. Kravet på dubbel<br>straffbarhet gäller med ett viktigt undantag även i fråga om nordiska<br>framställningar; för nordiska framställningar om husrannsakan och beslag<br>finns en annan reglering (se nedan). Krav på dubbel straffbarhet ställs<br>inte upp vid delgivning på begäran av en annan stat.</p> <p>Inom EU är frågan om att begränsa kravet på dubbel straffbarhet vid<br>ömsesidig rättslig hjälp mellan EU:s medlemsländer aktuell såväl i den<br>sektorsövergripande arbetsgruppen om organiserad brottslighet - hand-<br>lingsplanen uppmanar medlemsstaterna att överväga frågan när det gäller<br>den organiserade brottsligheten - som i arbetet med en EU-konvention<br>om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.1 och 5.4.2). Diskus-<br>sionerna har ännu inte burit någon frukt.</p> <p>I allmänhet torde det krav på dubbel straffbarhet som ställs upp i den<br>svenska lagstiftningen inte innebära något faktiskt hinder för svenska<br>myndigheter att lämna bistånd eftersom kriminaliseringen i de olika<br>länder som vi normalt samarbetar med i allmänhet är densamma som i<br>Sverige. Det gäller naturligtvis i hög grad i fråga om sådana brotts-<br>utredningar som man finner det lönt att begära utländskt bistånd med. Det<br>svenska kravet är vidare utformat så att det inte ställer krav på att brotten<br>skall vara identiska; det räcker att den aktuella gärningen ”motsvarar<br>brott enligt svensk lag”.</p> <p>Ett problem som kravet på dubbel straffbarhet medför är emellertid att<br>många ansökningar tar längre tid att utreda och ofta måste kompletteras<br>för att det skall kunna fastställas om den aktuella gärningen är straffbar i<br>Sverige. Brottsrekvisiten kan t.ex. vara något annorlunda utformade i den<br>ansökande staten och ansökan saknar därför uppgifter om sådana rekvisit<br>som krävs i Sverige. Detta innebär att ansökningarna tar såväl tid som<br>resurser i anspråk i Sverige och att den ansökande staten far vänta med<br>den hjälp som Sverige kan bistå med.</p> <p>Om kravet på dubbel straffbarhet kan begränsas skulle det inter-<br>nationella samarbetet på brottmålsområdet underlättas. Särskilt angeläget<br>är att begränsa det generella svenska kravet på dubbel straffbarhet som<br>ställs upp för samarbete enligt 1959 års rättshjälpskonvention. Inom EU-<br>kretsen är det endast ett fatal stater som har ett generellt krav på dubbel<br>straffbarhet enligt konventionen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>105</p> <p>Det är inte aktuellt att helt avskaffa kravet på dubbel straffbarhet. Det<br>gäller främst vid tvångsmedelsanvändning mot enskilda, se vidare nedan.<br>Däremot bör den svenska regleringen som innebär att krav på dubbel<br>straffbarhet ställs upp vid åklagares förhör under förundersökning och<br>vid bevisupptagning vid domstol kunna avskaffas helt. Regleringen är<br>relativt unik inom EU-kretsen och måste numera anses vara föråldrad.<br>Med hänsyn till att det inte rör sig om särskilt ingripande åtgärder bör<br>Sverige normalt kunna godta den lagstiftning som gäller i den ansökande<br>staten. Sverige bör således kunna avstå från att ställa krav på att<br>gärningen skall motsvara brott enligt svensk lag när det begärs att en<br>svensk åklagare skall bistå en utländsk kollega med att förhöra olika<br>personer under en brottsutredning eller vid bevisupptagning vid svensk<br>domstol på begäran av en annan stat. Något krav på dubbel straffbarhet<br>bör av samma skäl inte uppställas vid telefonförhör eller vid förhör<br>genom videokonferens.</p> <p>Även när det gäller överförande av frihetsberövade personer till annan<br>stat har de flesta stater som tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention avstått<br>från att ställa krav på dubbel straffbarhet. Sverige bör kunna göra det-<br>samma när det gäller sådant överförande som avses i 1959 års rättshjälps-<br>konvention, dvs. när den frihetsberövade förs över till den ansökande<br>staten för förhör eller konfrontation där. Det bör framhållas att över-<br>förande aldrig kan ske för att utreda den frihetsberövades egen brotts-<br>lighet. Normalt är personen frihetsberövad för att avtjäna straff som<br>gäller annan brottslighet och som utdömts av svensk domstol. I avsnitt<br>7.13.1 föreslås bl.a. regler om att en person som är frihetsberövad i den<br>ansökande staten skall kunna föras över till Sverige. Dessa förslag har sin<br>grund i de diskussioner som förts inom EU och Europarådet. I utkastet<br>till EU-konventionen och utkastet till ett andra tilläggsprotokoll till 1959<br>års rättshjälpskonvention ställs inte något krav på dubbel straffbarhet<br>upp. Även i dessa fall bör Sverige avstå från att ställa upp något krav om<br>dubbel straffbarhet.</p> <p>Det måste naturligtvis finnas utrymme för att vägra bifalla en<br>framställning om omständigheterna i ett enskilt fall är sådana att det<br>skulle vara stötande att bistå den andra staten. Till skillnad från den<br>nuvarande regleringen - där krav på dubbel straffbarhet är ett obliga-<br>toriskt villkor för bistånd - bör den nya regleringen innehålla en fakul-<br>tativ möjlighet att vägra. Den frågan behandlas i avsnitt 7.14.2. Som<br>framhålls i avsnitt 7.14.1 far en sådan vägransgrund inte användas i strid<br>med Sveriges internationella åtaganden på området, t.ex. 1959 års rätts-<br>hjälpskonvention med gjorda reservationer och förklaringar till denna.<br>Angående ändringar av reservationer till 1959 års rättshjälpskonvention,<br>se sist i detta avsnitt och avsnitt 14.1.</p> <p>När det gäller användning av tvångsmedel mot enskilda gör sig andra<br>synpunkter gällande. Det är tveksamt att utsätta enskilda för sådana<br>ingripande åtgärder om det inte gäller en gärning som är straffbar i<br>Sverige.</p> <p>I dag gäller att bistånd med husrannsakan och beslag och över-<br>lämnande till annan stat lämnas endast om den aktuella gärningen<br>motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett<br>år. Utgångspunkten måste vara att kravet på dubbel straffbarhet skall<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>106</p> <p>behållas för detta slag av åtgärder. Den särskilda reglering som gäller för Prop. 1999/2000:61<br>nordiska framställningar liksom Schengenregleringen (avsnitt 5.3) måste<br>samtidigt beaktas, liksom ambitionen att - så långt det är möjligt -<br>begränsa förbehållen till 1959 års rättshjälpskonvention.</p> <p>I fråga om framställningar från Danmark, Finland, Norge och Island -<br>där regleringen knyter an till den nordiska utlämningslagstiftningen -<br>gäller att husrannsakan och beslag inte får tillgripas om gärningen i den<br>ansökande staten endast kan leda till böter. För nordiska framställningar<br>gäller således inget krav på dubbel straffbarhet. Där gäller i stället att<br>fängelse skall kunna ådömas för gärningen i den ansökande staten.</p> <p>Som redovisats i avsnitt 5.3 innehåller artikel 51 i Schengenkonven-<br>tionen bestämmelser som innebär att möjligheterna att vägra efterkomma<br>en framställning om husrannsakan och beslag begränsas. Även kravet på<br>att gärningen skall vara av viss svårhet är uppmjukat jämfört med vad<br>som gäller enligt svensk rätt; straffsatsen är fängelse minst sex månader<br>jämfört med den nuvarande svenska regeln - som knyter an till utläm-<br>ningslagen - fängelse mer än ett år. Kravet på dubbel straffbarhet har<br>också mjukats upp genom att även gärningar som i den ena staten beivras<br>i ett administrativt förfarande skall kunna föranleda husrannsakan och<br>beslag om det för gärningen i den andra staten är stadgat fängelse i minst<br>sex månader (angående administrativa förfaranden se avsnitt 6.2).</p> <p>En ordning som innebär att olika regler föreskrivs för nordiska<br>framställningar, för framställningar från Schengenstatema, för framställ-<br>ningar från stater som har tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention och för<br>övriga stater är knappast acceptabel. Till bilden hör också de bilaterala<br>rättshjälpsavtalen med Polen och Ungern och avtalen med Australien och<br>Kanada, liksom det avtal som diskuteras med USA. Målsättningen måste<br>vara att hitta en reglering som kan göras så generell som möjligt.</p> <p>Ett sätt kan vara att i stället för att knyta an till utlämnings-<br>lagstiftningens krav på brottets svårhet knyta an till Schengenreglema<br>och göra dessa generellt tillämpliga i förhållande till alla stater. Det nuva-<br>rande kravet på brottets svårhet skulle därmed sättas ner från fängelse<br>minst ett år till fängelse minst sex månader. En sådan reglering skulle bli<br>enhetlig och öka Sveriges möjligheter att bistå utländska brottsutredande<br>myndigheter. En sådan lösning är samtidigt inte helt i linje med artikel 5 i<br>1959 års rättshjälpskonvention eftersom den skulle innebära att Sverige<br>skulle tvingas göra ett slags partiellt förbehåll till punkt b).</p> <p>Ett alternativ är att helt ta bort kravet på att brottet skall vara av viss<br>svårhet. Härigenom skulle det — tillsammans med de förslag som behand-<br>las i avsnitt 7.14.5 om res judicata m.m. och avsnitt 7.14.6 om preskrip-<br>tion - finnas förutsättningar för Sverige att återkalla förbehållet till arti-<br>kel 5 b) i 1959 års konvention som innebär att det ställs krav på att brottet<br>kan föranleda utlämning och att inskränka förbehållet till att endast gälla<br>punkterna a) och c) dvs. att gärningen motsvarar brott enligt svensk lag<br>och att åtgärden är förenlig med svensk lag. Att Sverige behåller sitt<br>förbehåll enligt punkten c) är förenligt med Schengenkonventionen<br>(artikel 51 b). Frågan är om inte en sådan reglering är den rimligaste och<br>mest logiska lösningen. Den innebär att svenska åklagare och domstolar<br>kommer att kunna bistå utländska brottsutredande myndigheter med<br>tvångsåtgärder under samma förutsättningar som tvångsåtgärder kan be-<br></p> <p>107</p> <p>slutas i en motsvarande svensk förundersökning och rättegång. De trösk-<br>lar, t.ex. i form av krav på att brottet skall vara av viss svårhet, som gäller<br>för att husrannsakan skall få ske i en svensk förundersökning blir tillämp-<br>liga också i förhållande till utländska förundersökningar (se härom för-<br>slaget i avsnitt 7.4). Det finns inget behov av att därutöver ställa särskilda<br>krav på att brottet skall vara av viss svårhet, särskilt inte mot bakgrund av<br>de regler om avslag på ansökan som föreslås i avsnitt 7.14.2 (ordre public<br>m.m.).</p> <p>Det finns ingen anledning att ta bort den särskilda reglering som gäller<br>för nordiska framställningar. En tilltalande ordning som också blir en<br>kraftfull markering av Sveriges vilja att effektivisera det rättsliga sam-<br>arbetet inom EU är att utvidga den nordiska regleringen till att omfatta<br>samtliga EU-stater. En sådan ordning bör vara möjlig att genomföra<br>särskilt mot bakgrund av de möjligheter att vägra biträde som föreslås<br>gälla i avsnitt 7.14.2. Det föreslås därför att det för framställningar om<br>husrannsakan, beslag och kvarstad från EU:s medlemsstater och från<br>Norge och Island skall räcka att det för gärningen är stadgat fängelse i<br>den ansökande staten. Framställningar om beslag med anledning av<br>tryckfrihetsbrott eller brott mot yttrandefrihetsgrundlagen omfattas inte<br>av bestämmelserna i lagen. Denna fråga behandlas i avsnitt 6.1.</p> <p>Kravet på dubbel straffbarhet vid beslag och kvarstad för att säkra<br>verkställighet i Sverige av utländska förverkanden, som är inbyggt i<br>kravet på att det utländska förverkandet kan verkställas i Sverige, behålls<br>oförändrat.</p> <p>Vid kroppsbesiktning och kroppsvisitation samt hemlig teleavlyssning,<br>hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning bör ett oinskränkt<br>krav på dubbel straffbarhet ställas upp. Hemlig teleavlyssning behandlas i<br>avsnitt 7.12.</p> <p>I fråga om gärningar som beivras genom ett administrativt förfarande i<br>den ansökande staten bör, i enlighet med Schengenkonventionens regler,<br>krävas att gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat<br>fängelse sex månader eller mer. Om gärningen i den ansökande staten<br>endast beivras i administrativ ordning bör alltså krävas att gärningen i<br>Sverige utgör ett brott av viss svårhet för att tvångsmedel skall få till-<br>gripas här.</p> <p>För det motsatta fallet, dvs. då gärningen i Sverige beivras i<br>administrativ ordning eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt<br>förfarande krävs inga särskilda regler i förhållande till EU-statema och<br>till Norge och Island. Den situationen täcks ju redan av den föreslagna<br>regeln att gärningen kan bestraffas med fängelse i den ansökande staten. I<br>förhållande till andra stater med vilka Sverige kan tänkas ingå avtal som<br>innebär att Sverige skall bistå även i fall då den aktuella gärningen inte är<br>straffbar i Sverige men i stället beivras i administrativ ordning - en sådan<br>bestämmelse finns i det avtal som diskuteras med USA - bör på mot-<br>svarande sätt som enligt Schengenreglema krävas att gärningen utgör<br>brott av viss svårhet i den ansökande staten. För att inte komplicera regle-<br>ringen i onödan bör även här krävas att det för gärningen är stadgat<br>fängelse sex månader eller mer i den ansökande staten.</p> <p>De nya reglerna gör det möjligt för Sverige att inskränka det generella<br>förbehåll om krav på dubbel straffbarhet som gjordes vid tillträdet till<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>108</p> <p>1959 års rättshjälpskonvention och - kombinerade med förslagen i av-<br>snitt 7.14.5 och 7.14.6 - att begränsa förbehållet till artikel 5 om husrann-<br>sakan och beslag så att krav inte längre ställs på att den aktuella gärning-<br>en är utlämningsbar. Reglerna innebär också att Sverige lever upp till<br>åtagandena enligt Schengenkonventionen.</p> <h3>7.7 Förhör i samband med förundersökning i brottmål</h3> <p>Regeringens förslag: Regleringen av förhör i samband med förhör<br>under förundersökning i brottmål förs i sak oförändrade över till den<br>nya lagen och kompletteras med en bestämmelse om att företrädare<br>för den ansökande myndigheten får delta vid förhöret och ställa<br>frågor.</p> <p>Angående krav på dubbel straffbarhet: se avsnitt 7.6, framställning-<br>ar som hänför sig till politiska brott: se avsnitt 7.14.3, rätt till offentlig<br>försvarare: se avsnitt 7.4 och kommunikationsvägar: se avsnitt 7.1.1.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I 9 och 10 §§ 1991 års lag om sam-<br>arbete på brottmålsområdet finns regler om förhör i samband med för-<br>undersökning och liknande förfaranden som pågår i andra länder och som<br>innebär att svenska åklagare kan bistå utländska åklagare och andra rätts-<br>liga myndigheter. Reglerna innebär bl.a. att tvångsåtgärder enligt 23 kap.<br>rättegångsbalken, dvs. hämtning, far tillgripas för att genomföra förhör.<br>Bestämmelserna infördes 1995 (prop. 1995/96:4) och trädde i kraft den 1<br>januari 1996.</p> <p>I materiellt hänseende bör bestämmelserna i sak oförändrade föras över<br>till den nya lagen. Av redovisningen i avsnitt 6.1 följer att bestämmelser-<br>na inte påverkar det informella polissamarbetet som består i att polis-<br>myndighet på begäran av myndighet i annan stat håller frivilliga förhör<br>med annan än misstänkt.</p> <p>Två kompletteringar bör göras i den nya lagen.</p> <p>I avsnitt 7.5 föreslås nya regler som klargör att offentlig försvarare kan<br>förordnas för den som hörs i anledning av en utländsk framställning<br>under samma förutsättningar som offentlig försvarare kan förordnas i en<br>svensk förundersökning eller rättegång. Dessa regler kommer naturligtvis<br>i första hand att aktualiseras vid förhör enligt reglerna i 23 kap. rätte-<br>gångsbalken.</p> <p>Vidare bör det i den nya lagen tas in uttryckliga regler om att<br>företrädare för den myndighet som begärt förhöret far delta vid förhöret<br>och ställa frågor, till förhörspersonen direkt eller via den svenska förhörs-<br>ledaren. Det är en ordning som på de flesta håll redan tillämpas i dag. En<br>uttrycklig reglering är av värde inte minst i förhållande till stater som<br>kräver faktisk ömsesidighet för att svenska myndigheter skall kunna delta<br>aktivt vid förhör som äger rum utomlands. En uttrycklig föreskrift om<br>detta finns också i avtalet med Australien (artikel 10.4) och i avtalet med</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>109</p> <p>Kanada (artikel 4). En sådan regel innebär inte att förhöret leds av den<br>andra statens företrädare; det ansvaret vilar självklart alltid på den<br>svenska förhörsledaren och det är denne som bestämmer om frågorna<br>skall fa ställas direkt till förhörspersonen eller inte. Det behövs inga sär-<br>skilda regler om närvarorätt för offentliga försvarare. Den ordning som<br>gäller enligt rättegångsbalken kan tillämpas direkt.</p> <p>Även i ett par andra hänseenden ändras reglerna om förhör under<br>förundersökning på begäran av en annan stat. Det gäller kravet på dubbel<br>straffbarhet (se härom avsnitt 7.6), hanteringen av framställningar som<br>hänför sig till politiska brott (se härom avsnitt 7.14.3) och kommunika-<br>tionsvägarna; enligt 10 § i 1991 års lag om samarbete på brottmåls-<br>området skall framställningar om förhör ges in till Utrikesdepartementet<br>på diplomatisk väg om inte Sverige avtalat om annan ordning med den<br>aktuella staten. Den frågan behandlas i avsnitt 7.1.1.</p> <p>Angående bestämmelsen i 1 § i 1946 års lag om bevisupptagning i<br>utlandet om åtgärder som avses i 23 kap. 13-15 §§, se avsnitt 7.8.</p> <h3>7.8 Bevisupptagning vid domstol</h3> <p>Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om bevisupptagning i<br>brottmål åt respektive vid utländsk domstol förs i princip oförändrade i<br>sak över till den nya lagen. Kravet på att det skall finnas synnerliga skäl<br>för att bevisupptagning skall kunna äga rum vid utländsk domstol tas<br>bort. Reglerna om rätt för domare vid den utländska domstolen eller<br>företrädare för den utländska myndighet som begärt bevisupptagningen<br>att delta vid bevisupptagning i Sverige förtydligas. Nya regler införs om<br>rätt för dessa att ställa frågor till förhörspersonen. En ny regel införs om<br>att en svensk åklagare far delta vid bevisupptagning för att bevaka den<br>ansökande statens intressen.</p> <p>Vid bevisupptagning med annan än den misstänkte eller tilltalade far<br>offentlig försvarare förordnas enligt 21 kap. rättegångsbalken, om det<br>finns särskilda skäl.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren anser att det bör övervägas<br>om den svenska domstolen på eget initiativ skall kunna utse svensk<br>åklagare att bevaka den främmande statens intresse om man anser det<br>bäst med hänsyn till ärendet. Justitieombudsmannen anser att lagtexten<br>bör förtydligas så att det framgår att offentlig försvarare far förordnas vid<br>bevisupptagning med annan än den misstänkte eller tilltalade.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i 1946 års<br>bevisupptagningslagar bör, i den del de avser brottmål (se avsnitt 6.1), i<br>princip oförändrade i sak föras över till den nya lagen. Vissa justeringar<br>bör dock göras.</p> <p>Det krav som enligt 1 § andra stycket i 1946 års lag om bevisupp-<br>tagning i utlandet ställs på att det skall finnas synnerliga skäl för att<br>bevisupptagning skall kunna äga rum utomlands i brottmål bör tas bort. I</p> <p>110</p> <p>likhet med vad som t.ex. gäller i övriga nordiska länder bör rätten kunna<br>bestämma i den frågan.</p> <p>Bestämmelsen i 1 § tredje stycket samma lag om att svensk domstol<br>kan besluta om att åtgärder som avses i 23 kap. 13-15 §§ rättegångs-<br>balken skall vidtas vid utländsk domstol bör föras över till den nya lagen.<br>Bestämmelsen bör förtydligas så att det framgår att den endast är<br>tillämplig i de fall den andra staten kräver att en sådan ansökan skall här-<br>röra från domstol; i de fall den utländska domstolen accepterar en ansö-<br>kan från en svensk åklagare - eller när svensk åklagare begär förhör<br>genom en utländsk åklagare - behöver denne naturligtvis inte gå via<br>svensk domstol. Det kan här anmälas att den svenska förklaringen till<br>artikel 24 i 1959 års rättshjälpskonvention bör ändras så att det framgår<br>att svenska åklagare är att anse som rättsliga myndigheter i konventio-<br>nens mening och därmed berättigade att ansöka om rättslig hjälp i andra<br>konventionsstater (se avsnitt 14.1).</p> <p>Reglerna om rätt att delta vid bevisupptagning som sker vid svensk<br>domstol bör förtydligas så att det klart framgår att såväl domare vid den<br>utländska domstolen som den undersökningsdomare eller åklagare som<br>begärt bevisupptagning far närvara vid förhöret. En sådan föreskrift far<br>särskild betydelse i de fall förhandlingar äger rum bakom stängda dörrar,<br>vilket bl.a. kan bli aktuellt när bevisupptagningen äger rum inom ramen<br>för en utländsk förundersökning (5 kap. 1 § andra stycket rättegångs-<br>balken). Det behövs inga särskilda regler om närvarorätt för den till-<br>talade, försvararen, målsäganden eller ombud vid bevisupptagningen.<br>Den ordning som gäller enligt rättegångsbalken kan tillämpas direkt.</p> <p>Det bör också uttryckligen tas in regler om rätt för domare vid den ut-<br>ländska domstolen och den som begärt bevisupptagningen att ställa<br>frågor till den som hörs. Sådana föreskrifter finns i avtalet med Austra-<br>lien (artikel 10) och i avtalet med Kanada (artikel 4). Ofta bör det kunna<br>tillåtas att frågor ställs direkt till den som skall höras. Det bör dock finnas<br>utrymme för den svenska domaren som ansvarar för bevisupptagningen<br>att bestämma att frågorna skall ställas via denne. Det kan t.ex. finnas<br>anledning att vara mer återhållsam med att tillåta en utländsk åklagare att<br>ställa frågor direkt till förhörspersonen när den misstänkte själv inte är<br>företrädd vid bevisupptagningen.</p> <p>Under de nordiska diskussioner som pågår har framställts önskemål om<br>att den utländska myndigheten på ett eller annat sätt skall kunna vara<br>företrädd vid bevisupptagningen som ett alternativ till att denna själv är<br>närvarande vid bevisupptagningen. Avtalet med Australien innehåller en<br>bestämmelse om detta (artikel 20). En svensk åklagare skulle t.ex. kunna<br>delta vid bevisupptagningen och ställa frågor på den ansökande statens<br>vägnar. Nuvarande regler medger inte detta. En sådan möjlighet skulle<br>effektivisera bevisupptagningen. Den nya lagen bör därför innehålla<br>regler som medger att svensk åklagare inom tingsrättens domkrets deltar<br>vid bevisupptagningen för att bevaka den ansökande myndighetens<br>intressen. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening utformas på så<br>sätt att det är den ansökande staten som avgör om en svensk åklagare<br>skall delta vid bevisupptagningen för att bevaka dess intressen. Om<br>domstolen självmant skulle kunna besluta om att svensk åklagare skall<br>bevaka den utländska myndighetens intresse har den svenska åklagaren<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>111</p> <p>inget uppdrag från den utländska myndigheten och har svårigheter att<br>bedöma vilka insatser som krävs av honom eller henne och skulle kunna<br>komma att ställa frågor eller vidta åtgärder som kan motverka<br>utredningen i den ansökande staten. Det är heller inte varken möjligt eller<br>lämpligt att i lagen närmare reglera på vad sätt den svenska åklagaren<br>skall ta till vara den utländska myndighetens intressen. Det måste klaras<br>ut genom kontakter mellan den utländska myndigheten och den svenska<br>åklagaren i samband med att den utländska myndigheten begär att den<br>skall företrädas vid bevisupptagningen.</p> <p>Motsvarande regler krävs inte vid t.ex. förhör under förundersökning<br>eller hemlig teleavlyssning på begäran av en annan stat. I sådana situa-<br>tioner är ju den ansökande staten redan företrädd genom svensk åklagare.</p> <p>Genomförandet av bevisupptagningen kommer genom den nya regle-<br>ringen att ligga mer på partema än vad som gäller i dag. Vid bevisupp-<br>tagning med annan än den misstänkte eller tilltalade är det rimligt att den<br>misstänktes eller tilltalades intressen kan tillvaratas genom att en offentlig<br>försvarare förordnas och därmed skapa en balans vid bevisupptagningen<br>som, om ändringarna genomförs, får karaktär av en mer tvåpartsliknande<br>process.</p> <p>Ett skäl kan vara att den misstänkte eller tilltalade eller dennes ombud<br>inte är närvarande vid bevisupptagningen medan åklagarsidan är det. En<br>annan aspekt som bör beaktas är vad förhöret avser. När ett vittne t.ex.<br>skall enbart bekräfta vissa uppgifter angående mindre allvarlig brotts-<br>lighet bör offentlig försvarare normalt inte förordnas for den misstänkte. I<br>ett ärende som däremot avser grov eller omfattande brottslighet och där<br>vittnets utsaga är av stor betydelse är det mer naturligt att förordna en<br>offentlig försvarare. Om den misstänktes eller tilltalades ombud i den<br>utländska rättegången är närvarande finns det å andra sidan inga skäl att<br>förordna offentlig försvarare. Möjligheten att förordna offentlig<br>försvarare i dessa fall bör därför begränsas till de fall då det finns<br>särskilda skäl. Angående förordnande av offentlig försvarare i andra fall,<br>se avsnitt 7.5.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>112</p> <h3>7.9</h3> <h3>Telefonforhör</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Av lagen skall framgå att Sverige tillåter att<br>utländska rättsliga myndigheter håller telefonförhör med en person<br>som befinner sig i Sverige och som samtycker till telefonförhör.</p> <p>En utländsk myndighet skall också kunna ansöka om rättslig hjälp<br>med telefonförhör av en person som befinner sig i Sverige. En sådan<br>ansökan skall handläggas av svensk åklagare eller tingsrätt beroende<br>på om förhöret sker under förundersökningen eller i en rättegång.</p> <p>I lagen klargörs att rättegångsbalkens regler om telefonförhör far<br>tillämpas när den som skall höras befinner sig i en annan stat om den<br>andra staten tillåter det och att åklagare far hålla telefonförhör under<br>förundersökning med personer som befinner sig i en annan stat om<br>den andra staten tillåter det.</p> <p>En svensk åklagare eller domstol kan också ansöka om rättslig hjälp<br>med telefonförhör med någon som befinner sig utomlands om det har<br>avtalats om sådan rättslig hjälp i en internationell överenskommelse<br>med den andra staten eller om den andra staten annars ger sådan hjälp.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran. Svea hovrätt ifrågasätter om tillåtelse till<br>telefonförhör skall krävas när den som skall höras är en svensk<br>medborgare som tillfälligt uppehåller sig utomlands. Tullverket anser att<br>det bör införas en ordning där utländska myndigheter informerar en<br>svensk myndighet om sina planer att hålla telefonförhör med en person<br>som befinner sig i Sverige. Den svenska myndigheten skulle då kunna<br>informera den enskilde om vad som gäller samtidigt som statsmakten får<br>en möjlighet att följa i vilken omfattning sådana förhör förekommer i<br>Sverige.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Möjligheten för domstol att ta upp<br>muntlig bevisning genom telefonförhör vid huvudförhandling i brottmål<br>har i Sverige funnits sedan början av 1980-talet. Efter en försöksperiod<br>infördes permanenta regler i samband med 1987 års tingsrättsreform<br>(prop. 1986/87:89, bet. JuU31, rskr. 278). Det finns inga regler om<br>användningen av telefonförhör i internationella förhållanden. Avsakna-<br>den av uttryckliga regler har enligt uppgift vållat problem i den praktiska<br>tillämpningen.</p> <p>Sveriges hållning har sedan en lång tid tillbaka varit att det inte anses<br>vara myndighetsutövning att en stat håller telefonförhör med en person<br>på vårt territorium. Detta synsätt delar Sverige med flera stater. Dessa<br>stater tillåter också att svenska domstolar håller telefonförhör med<br>personer som befinner sig på deras territorium. Andra stater ser det som<br>myndighetsutövning att Sverige håller telefonförhör med personer på<br>deras territorium och detta oavsett personens nationalitet. I arbetet med<br>att utarbeta en EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål har<br>på svenskt initiativ införts en bestämmelse om telefonförhör. Denna<br>bestämmelse - som det uppnåtts politisk enighet om - är i första hand av<br>intresse för Sverige. Det är för närvarande endast Sverige av medlems-</p> <p>113</p> <p>staterna som tillåter att bevisning tas upp genom telefonförhör under en<br>brottmålsrättegång eller att åklagare håller förhör under förundersök-<br>ningen per telefon. Bestämmelsens utformning är en eftergift för de stater<br>som ser telefonförhör som myndighetsutövning på deras territorium och<br>den uppställer vissa minimikrav för att dessa stater skall kunna godkänna<br>att telefonförhör hålls.</p> <p>I dag tillåter många stater att svenska domstolar håller telefonförhör<br>med personer som befinner sig på deras territorium. Det bör därför inled-<br>ningsvis av den nya lagen uttryckligen framgå att det är tillåtet för dom-<br>stolarna att använda sig av reglerna i 46 kap. 7 § rättegångsbalken även<br>om den person som skall höras befinner sig utomlands under förutsätt-<br>ning att det land där personen befinner sig tillåter det. Med hänsyn till att<br>vissa stater uppfattar det som myndighetsutövning att telefonförhör hålls<br>med personer på deras territorier kan Sverige inte, som föreslagits vid<br>remissbehandlingen, ensidigt införa en möjlighet att telefonförhör får<br>hållas med svenska medborgare som tillfälligt befinner sig utomlands.<br>Svenska domstolar bör i en eller annan form fortlöpande fa information<br>om stater som godkänner sådana telefonförhör.</p> <p>Det bör även av lagen framgå att Sverige tillåter att utländska rättsliga<br>myndigheter håller telefonförhör med en person som befinner sig i<br>Sverige utan några formaliteter och utan inblandning av svenska myndig-<br>heter, om den som skall höras samtycker till förhöret.</p> <p>Enligt utkastet till EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp skall<br>en medlemsstat på sina territorier kunna begära och ge rättslig hjälp med<br>telefonförhör under förutsättning att den som skall höras samtycker till att<br>förhöret sker per telefon. När telefonförhör skall hållas efter en begäran<br>om rättslig hjälp skall staterna i samråd bestämma tidpunkten och övriga<br>praktiska frågor med anledning av förhöret. Den anmodade staten skall<br>åta sig att meddela den som skall höras tid och plats förhöret. Vid<br>förhöret skall den anmodade staten kontrollera identiteten hos den som<br>skall höras och att denne samtycker till telefonförhör. Den ansökande<br>staten kan begära att konventionens bestämmelser rörande videokonfe-<br>rens i vissa delar skall tillämpas (se avsnitt 7.10.)</p> <p>Även inom Europarådet har diskuteras motsvarande reglering av<br>rättslig hjälp med telefonförhör inom ramen för utarbetande av ett andra<br>tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention.</p> <p>Vissa EU-stater, t.ex. Nederländerna, tillämpar redan i dag en ordning<br>som ungefär motsvarar regleringen i EU-konventionen och tilläggsproto-<br>kollet. Det finns därför ingen anledning att avvakta med att införa en<br>skyldighet för svenska åklagare och domstolar att bistå vid telefonförhör<br>med en person som befinner sig i Sverige till dess EU-konventionen har<br>trätt i kraft eller att begränsa tillämpningsområdet till att gälla i för-<br>hållande till vissa stater. I lagen bör därför - utöver den nyss föreslagna<br>regeln - redan nu införas bestämmelser om telefonförhör i Sverige som<br>utformats i enlighet med lydelsen i det utkast till EU-konvention som nu<br>föreligger.</p> <p>På motsvarande sätt bör införas en möjlighet för svenska domstolar att<br>begära rättslig hjälp vid telefonförhör med en person som befinner sig<br>utomlands. Vissa stater tillåter endast telefonförhör på sitt territorium om<br>landets egna rättsliga myndigheter bistår vid förhöret på ett eller annat<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>114</p> <p>sätt. Det kan också vara så att domstolen behöver hjälp med att Prop. 1999/2000:61<br>kontrollera identiteten hos den som skall höras. Bestämmelsen bör<br>utformas på så sätt att den kan tillämpas i forhållande till de stater som<br>Sverige i en internationell överenskommelse har avtalat om rättslig hjälp<br>vid telefonförhör eller om den andra staten även annars ger sådan rättslig<br>hjälp.</p> <p>Svenska åklagares möjlighet att använda telefonförhör under<br>förundersökningen är inte författningsreglerad. Såväl i arbetet med att<br>utarbeta EU-konventionen som i arbetet inom Europarådet är avsikten att<br>bestämmelserna om rättslig hjälp vid telefonförhör skall kunna tillämpas<br>även vid förhör under förundersökningen. Efter det att dessa konventio-<br>ner har trätt i kraft kommer åklagarens, på samma sätt som domstolarnas,<br>möjlighet att ansöka om rättslig hjälp med telefonförhör av personer<br>utomlands följa av internationella avtal. Bestämmelsen om rättslig hjälp<br>med telefonförhör med någon som befinner sig utomlands vid domstol<br>bör därför även gälla åklagare.</p> <p>Som tidigare har redogjorts för tillåter många stater att en svensk<br>domstol håller telefonförhör med personer på deras territorium utan att<br>detta föregås av en ansökan om rättslig hjälp. På motsvarande sätt tillåter<br>många stater också att telefonförhör hålls av åklagare under förundersök-<br>ningen. Ovan har i klargörande syfte föreslagits att en bestämmelse tas in<br>i den nya lagen om att en svensk domstol far hålla telefonförhör, enligt<br>bestämmelserna i rättegångsbalken, med personer som befinner sig<br>utomlands om det land där personen befinner sig tillåter det. För att<br>undvika olyckliga motsatsslut bör ett motsvarande klarläggande göras i<br>fråga om åklagares förhör under förundersökningen, trots att åklagarnas<br>möjlighet att hålla telefonförhör under förundersökningen annars är<br>oreglerad (se avsnitt 6.4).</p> <p>115</p> <h3>7.10</h3> <h3>Förhör genom videokonferens</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: En ansökan om rättslig hjälp med<br>videokonferens skall handläggas av svensk åklagare eller tingsrätt<br>beroende på om förhöret sker under förundersökning eller vid rätte-<br>gång. Vid handläggning i domstol skall ärendet anses som bevisupp-<br>tagning utom huvudförhandling. Om det behövs får rätten besluta om<br>biträde av tolk.</p> <p>Den som skall höras far åtföljas av en lämplig person som<br>personligt stöd (stödperson). Om det finns behov far domstolen för-<br>ordna en person att biträda ett vittne eller en sakkunnig som skall<br>höras vid videokonferensen.</p> <p>I lagen tas också in nya bestämmelser om att svensk åklagare kan<br>ansöka om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens under<br>förundersökning och domstol kan ansöka om rättslig hjälp med förhör<br>genom videokonferens vid rättegång om Sverige och den utländska<br>staten i ett internationellt avtal har kommit överens om sådan rättslig<br>hjälp eller om den utländska staten annars ger sådan hjälp.</p> <p>Som en förutsättning för förhör genom videokonferens i rättegång<br>med någon i Sverige eller utomlands gäller att den som skall höras<br>samtycker till att förhöret sker genom videokonferens.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Domstolsverket anser det angeläget att det följs<br>upp i vilken omfattning det begärs att Sverige skall bistå med förhör<br>genom videokonferens och i vilken omfattning överflyttning sker till de<br>domstolar som omfattas av lagen (1999:613) om försöksverksamhet med<br>videokonferens i rättegång.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I EU:s resolution om skydd för<br>vittnen (se avsnitt 5.4.3) uppmanar rådet att medlemsstaterna skall<br>underlätta rättslig hjälp mellan medlemsstaterna på ett sådant sätt att den<br>som skall höras far ett fullgott skydd, även om det nationellt saknas<br>bestämmelser om vittnesskydd. Som ett exempel anges i resolutionen att<br>förutsättningar kan skapas för att höra vittnen genom videokonferens.<br>Resolutionen anger att det vid rättslig hjälp med förhör genom<br>videokonferens bör beaktas bl.a. att om lagstiftningen i någon av de<br>berörda staterna tillåter att vittnet vid förhöret biträds av rådgivare, bör<br>det finnas möjlighet att anordna detta i den stat där vittnet befinner sig.</p> <p>1 arbetet med EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål<br>(se avsnitt 5.4.2) diskuteras frågan om förhör genom videokonferens.<br>Enligt utkastet far en medlemsstat begära att förhör av vittnen och<br>sakkunniga, som befinner sig i en annan medlemsstat än domstolen, skall<br>äga rum genom videokonferens om det inte är önskvärt eller möjligt att<br>den som skall höras inställer sig personligen vid rättegången. Den<br>anmodade medlemsstaten skall medge ansökan om det inte strider mot<br>dess grundläggande rättsprinciper och på villkor att tekniska hjälpmedel<br>finns tillgängliga. Om den nödvändiga utrustningen inte finns tillgänglig<br>kan den ansökande staten ställa dessa till förfogande efter en överens-<br></p> <p>116</p> <p>kommelse mellan staterna. Bestämmelsen reglerar utförligt vad som Prop. 1999/2000:61<br>gäller vid förhöret, bl.a. skall en rättslig myndighet i den anmodade staten<br>vara företrädd och vid behov vara biträdd genom tolk. Den rättsliga<br>myndigheten skall kontrollera identiteten hos den som skall höras och<br>kontrollera att grundläggande rättsprinciper i den anmodade staten följs.<br>Staterna kan komma överens om åtgärder som kan garantera skyddet av<br>den person som skall höras och den person som skall förhöras far åberopa<br>den rätt att inte vittna som den hörde skulle ha enligt lag i antingen den<br>anmodade eller den ansökande medlemsstaten. På begäran av den<br>ansökande medlemsstaten skall den som skall förhöras vid behov biträdas<br>av en tolk. Vidare finns i bestämmelsen regler om kostnadsansvar (se<br>avsnitt 7.18). Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att<br>säkerställa tillämpningen av nationell rätt om den som hörs vägrar vittna<br>eller ger falskt vittnesmål. Medlemsstaterna far även tillämpa bestäm-<br>melsen om videokonferens med den som misstänks för eller är lagförd för<br>brott.</p> <p>Motsvarande reglering diskuteras även inom ramen för Europarådets<br>arbete med ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention<br>(se avsnitt 5.6).</p> <p>Riksdagen har nyligen beslutat om en lag (1999:613) om<br>försöksverksamhet med videokonferens i rättegång (prop. 1998/99:65,<br>bet. 1998/99:JuU:23, rskr. 1998/99:212). Enligt lagen skall det på försök<br>införas en möjlighet att använda videokonferens vid handläggning av mål<br>och ärenden i de allmänna domstolarna. Enligt försökslagen kommer<br>parter i brottmål och tvistemål under vissa förutsättningar kunna delta i<br>ett sammanträde inför rätten genom videokonferens. Vidare föreslås att<br>bevisning, t.ex. vittnesförhör, skall kunna tas upp genom videokonferens.<br>Lagen trädde i kraft den 1 januari år 2000 och försöksverksamheten skall<br>pågå i två år. Arbetet med utvärderingen skall ske fortlöpande och<br>inleddes i samband med att lagen trädde i kraft.</p> <p>Regler om förhör genom videokonferens måste ses som ett steg framåt<br>inom det internationella straffrättsliga samarbetet. Vid förhör genom<br>användande av videoteknik undanröjs många av de olägenheter som är<br>förenade med traditionell rättslig hjälp i form av bevisupptagning åt<br>utländsk domstol (se avsnitt 7.8). Genom att förhöret hålls genom<br>videokonferens sker det som en del av en pågående huvudförhandling vid<br>den utländska domstolen och under de former som gäller för för-<br>handlingen i övrigt. Rätten och parterna har omedelbar kontakt via<br>videolänken med den person som hörs vilket skapar helt andra förut-<br>sättningar både vad gäller parternas, framför allt den åtalades, rättigheter<br>och domstolens värdering av beviset. Genom försöksverksamheten med<br>videokonferens i rättegång har svenska domstolar som omfattas av för-<br>söksverksamheten tillgång till den nödvändiga utrustningen och kunska-<br>pen för att genomföra en videokonferens. De praktiska förutsättningarna<br>för att ge bistånd med videokonferenser föreligger därför redan. Starka<br>skäl talar därför att det i den nya lagen skapas rättsliga förutsättningar för<br>att genomföra förhör genom videokonferens på begäran av en utländsk<br>rättslig myndighet. Saknas de tekniska förutsättningarna vid den tingsrätt<br>som normalt skall handlägga ärendet kan ansökan efter samråd över-<br>lämnas till en domstol som har de tekniska hjälpmedel som behövs för<br></p> <p>förhöret (se avsnitt 7.1.2). De tekniska förutsättningarna kan också göras<br>tillgängliga av den ansökande staten. Vid utvärderingen av försöksverk-<br>samheten bör, som Domstolsverket förordar i sitt remissvar, även följas<br>upp i vilken omfattning de domstolar som omfattas av försöksverk-<br>samheten har bistått utländska myndigheter med förhör genom video-<br>konferens eller själva beslutat om förhör genom videokonferens utom-<br>lands och i vilken omfattning överflyttning av ärenden har skett.</p> <p>Vid utformningen av regleringen bör bestämmelsen om videokonferens<br>i utkastet till en EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp beaktas, även<br>om den inte genomförs fullt ut i detta lagstiftningsärende. På samma sätt<br>som redovisats rörande telefonförhör (avsnitt 7.9) är avsikten att<br>bestämmelsen skall kunna tillämpas både under förundersökningen och<br>vid rättegång. Avser ansökan en videokonferens under förundersökning<br>bör ansökan handläggas av åklagare. Avser ansökan en videokonferens<br>vid rättegång bör ansökan handläggas av tingsrätt. Det har tidigare<br>redogjorts för synsättet att förfarandet under förundersökning för att vara<br>effektivt bör vara flexibelt och inte regleras genom strikta förfarande-<br>regler. Lagen bör därför, i vart fall till dess EU-konventionen har trätt i<br>kraft, innehålla särskilda förfaranderegler som enbart tar sikte på<br>domstolshandläggningen. Regleringen bör utformas så att en ansökan om<br>förhör genom videokonferens vid domstol skall handläggas som en<br>bevisupptagning utom huvudförhandling. Härigenom omhändertas<br>kraven i konventionsutkastet på att en rättslig myndighet skall närvara<br>vid förhandlingen, kalla den berörda personen till förhandlingen,<br>kontrollera identiteten av den som skall höras samt bevaka att<br>grundläggande rättsprinciper följs vid förhandlingen. Det bör även<br>införas en möjlighet för rätten att besluta om biträde av tolk. I övrigt skall<br>videokonferens ske enligt de förutsättningar som gäller för video-<br>konferens enligt svensk lag (se avsnitt 7.5.). Bestämmelser under vilka<br>förutsättningar videokonferens kan ske i Sverige finns i lagen (1999:613)<br>om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång.</p> <p>Lagrådet har påpekat att enligt försökslagen uppställs inget särskilt<br>krav på samtycke till förhör genom videokonferens från den som skall<br>höras. Emellertid gäller enligt försökslagen att den som motsätter sig att<br>delta på detta sätt har rätt att inställa sig i rättssalen. Enligt Lagrådets<br>mening är det inte självklart hur denna regel skall tillämpas vid förhör<br>genom videokonferens av någon i Sverige på begäran av annan stat.<br>Enligt Lagrådets mening ligger det nära till hands att på samma sätt som i<br>de föreslagna reglerna om telefonförhör uttryckligen ange att den som<br>skall höras skall samtycka till förhör i den angivna formen. Motsvarande<br>tillägg bör enligt Lagrådet även göras då det gäller svensk domstols<br>begäran om förhör genom videokonferens med någon som befinner sig<br>utomlands. Regeringen ansluter sig till Lagrådets bedömning att ett<br>generellt krav på samtycke bör införas i bestämmelserna om video-<br>konferens i Sverige och utomlands för att klargöra hur de förutsättningar<br>som försökslagen ställer upp skall tillämpas i detta sammanhang. Vid<br>införandet av försökslagstiftningen angavs att användning av videokonfe-<br>rens i rättegång bör bygga på frivillighet, i vart fall under försöket (prop.<br>1998/1999:65 s. 25). Om denna förutsättning ändras efter den utvärdering<br>som skall ske av försökslagen bör detta även beaktas i den nya lagen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>118</p> <p>Som beskrivits ovan innebär ett förhör genom videokonferens på<br>begäran av en annan stat att förhöret sker som en del av det utländska<br>förfarandet. För ett vittne kan detta innebära att det föreligger ett särskilt<br>behov av stöd och hjälp under förhöret. Det bör därför, i enlighet med<br>uppmaningen i den inom EU antagna resolutionen om skydd av vittnen,<br>finnas en möjlighet för ett vittne att vid förhöret biträdas av en rådgivare.<br>I första hand bör detta - efter mönster av vad som gäller för målsägande<br>enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken - kunna tillgodoses genom att vittnet<br>far åtföljas av en lämplig person som personligt stöd (stödperson). Denna<br>möjlighet bör införas generellt och gälla både vid förhör under<br>förundersökningen och vid rättegång. Det bör emellertid även införas en<br>möjlighet för rätten att vid behov utse en person att biträda ett vittne eller<br>sakkunnig som skall höras.</p> <p>Är det en målsägande eller en tilltalad i brottmål som skall höras finns,<br>enligt vad som föreslås i avsnitt 7.5, samma rätt till offentlig försvarare<br>och målsägandebiträde som om åtgärden hade vidtagits i en svensk<br>förundersökning eller rättegång.</p> <p>I lagen bör också införas en möjlighet för svenska domstolar att begära<br>bistånd med förhör genom videokonferens när en person som skall höras<br>befinner sig i utlandet. Som redovisats ovan har genom lagen (1999:613)<br>om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång införts en möjlig-<br>het för de allmänna domstolarna att nationellt använda sig av videokon-<br>ferens vid handläggningen av mål och ärenden. I lagen anges under vilka<br>förutsättningar som videokonferens far användas. Även om lagen endast<br>är tillämplig vid de domstolar som omfattas av försöksverksamheten ger<br>lagen uttryck för när videokonferens är tillåten enligt svensk rätt. I<br>avvaktan på generella nationella regler om användande av videokon-<br>ferens vid rättegång bör bestämmelsen formuleras så att en svensk dom-<br>stol far begära bistånd med videokonferens under förutsättning att<br>videokonferens är tillåten enligt svensk rätt. Bestämmelsen bör utformas<br>på så sätt att den kan tillämpas i förhållande till de stater som Sverige i en<br>internationell överenskommelse har avtalat med om förhör genom<br>videokonferens eller om den andra staten även annars ger sådan hjälp.</p> <p>Åklagarens möjlighet att hålla förhör genom videokonferens under<br>förundersökningen är oreglerad i svensk rätt. Genom bestämmelserna i<br>både utkastet till EU-konventionen och i utkastet till det andra tilläggs-<br>protokollet till 1959 års rättshjälpskonvention kommer åklagarens<br>möjlighet att ansöka om rättslig hjälp med videokonferenser att regleras<br>av internationella avtal. När dessa avtal träder i kraft kommer det att<br>behövas detaljerade bestämmelser om vad en åklagare har att iaktta vid<br>en ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens. Även om<br>dessa internationella avtal inte genomförs i detta lagstiftningsärende bör<br>lagen - för att undvika felaktiga motsatsslut - innehålla en bestämmelse<br>om att svenska åklagare kan ansöka om rättslig hjälp utomlands med<br>förhör genom videokonferens under förundersökningen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>119</p> <h3>7.11</h3> <h3>Husrannsakan, beslag och kvarstad</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Tvångsmedelslagens regler om husrannsakan,<br>beslag och kvarstad tas med vissa ändringar in i den nya lagen och<br>kompletteras med en bestämmelse om att företrädare för den ansö-<br>kande myndigheten far delta vid förhandling inför rätten. Den ordning<br>som gäller för prövningen av nordiska framställningar skall gälla<br>generellt; domstol - inte regeringen - prövar om beslagtagen egendom<br>skall överlämnas till annan stat. Den exklusiva behörigheten för<br>Stockholms tingsrätt att pröva beslag liksom kvarstadsansökningar tas<br>bort.</p> <p>Angående direktkommunikation - se avsnitt 7.1.1 och kravet på<br>dubbel straffbarhet - se avsnitt 7.6.</p> <p>Kravet på att gärningen skall kunna föranleda utlämning tas bort.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.<br>Promemorian saknar förslag till bestämmelse om att företrädare för den<br>ansökande staten skall få närvara vid förhandling inför rätten.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Sveriges Domarförbund anser att motsvarande<br>ordning som vid prövning av inhemska beslag bör gälla, dvs. att åklaga-<br>ren beslutar om beslag och den som drabbats kan begära rättens<br>prövning.</p> <p>Skälen för regerings förslag: Tvångsmedelslagen innehåller dels<br>regler om husrannsakan och beslag på begäran av främmande stat där<br>avsikten är att den beslagtagna egendomen skall överlämnas till den<br>främmande staten; det gäller egendom som skäligen kan antas ha bety-<br>delse för utredning om brott, vara frånhänd någon genom brott eller vara<br>förverkad på grund av brott, dels regler om beslag och kvarstad för att<br>säkra verkställighet i Sverige av utländska förverkanden. Den innehåller<br>olika regler för nordiska ansökningar och för ansökningar från andra<br>stater; såväl när det gäller de förutsättningar och villkor som skall vara<br>uppfyllda som i fråga om förfarandet.</p> <p>I fråga om utomnordiska ansökningar gäller att ansökan skall ges in till<br>Utrikesdepartementet på diplomatisk väg såvida inte Sverige och den<br>ansökande staten har kommit överens om att ansökan far skickas direkt<br>till Utrikesdepartementet. Ansökan vidarebefordras till Riksåklagaren<br>som i sin tur åtgärdar ansökan eller överlämnar ansökan till lokal åkla-<br>gare för åtgärd. Verkställda beslag skall överlämnas till domstol för pröv-<br>ning varefter Riksåklagaren skall, med eget yttrande, överlämna ärendet<br>till regeringen för beslut. Nordiska framställningar kan skickas direkt till<br>lokal åklagare för åtgärd och det är domstolen - inte regeringen - som<br>prövar om egendomen kan överlämnas till den ansökande staten.</p> <p>Det är angeläget att se över kommunikationsvägarna. I avsnitt 7.1.1 har<br>föreslagits att den diplomatiska vägen aldrig skall behöva anlitas för<br>ansökningar enligt den nya lagen och att ansökningar i stor utsträckning -<br>i första hand nordiska ansökningar och ansökningar från EU-statema -<br>skall kunna skickas direkt till den åklagare eller domstol som skall hand-<br>lägga ärendet.</p> <p>120</p> <p>Också beslutsordningen bör ses över. Om Sverige fullt ut skall kunna<br>delta i det straffrättsliga samarbete som sker över gränserna och effektivt<br>kunna bistå andra länder i deras brottsutredningar måste antalet pröv-<br>ningsinstanser radikalt begränsas. Den nuvarande ordningen är otidsenlig<br>och kan inte längre försvaras. Det är inte nödvändigt att låta alla ärenden<br>om beslag och husrannsakan passera regeringen, särskilt inte mot bak-<br>grund av den ordning som föreslås i avsnitt 7.14.1 när det gäller pröv-<br>ningar av de mer övergripande vägransgrundema.</p> <p>Det kan - som Domarförbundet påpekar - ifrågasättas om inte den ord-<br>ning som gäller inhemska ärenden även bör gälla en utländsk begäran om<br>beslag. Enligt rättegångsbalkens bestämmelser kan t.ex. åklagare besluta<br>om beslag och den som drabbats av åtgärden kan begära rättens prövning<br>av beslaget. En sådan ordning skulle ligga i linje med den filosofi som<br>den nya lagen bygger på, nämligen att samma förfarande skall tillämpas<br>som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk förundersökning (se<br>avsnitt 7.5). Det förfarande som gäller enligt rättegångsbalken kan<br>emellertid inte tillämpas fullt ut i ett internationellt sammanhang eftersom<br>ärendet inte kan återredovisas till den ansökande staten förrän efter det att<br>åtgärden vunnit laga kraft. En anpassning till den ordning som gäller<br>enligt rättegångsbalken skulle därför bl.a. kräva att den enskildes rätt att<br>begära rättens prövning tidsbegränsades. Regeringen är därför för när-<br>varande inte beredd att överväga en sådan ordning.</p> <p>I stället bör den nordiska modellen utsträckas till att gälla alla<br>ansökningar. Det föreslås att den nya lagen utformas i enlighet med detta.<br>Detta innebär att det är rätten som dels prövar om beslaget är lagligen<br>grundat, dels avgör om egendomen skall överlämnas till den ansökande<br>staten samt att regeringens prövning av ärendena avskaffas.</p> <p>I avsnitt 7.7 föreslås att företrädare för den myndighet som begärt hjälp<br>med förhör under förundersökningen skall få delta vid förhöret och ställa<br>frågor. Det bör införas en motsvarande regel som ger företrädare för den<br>ansökande myndigheten rätt att få delta vid rättens förhandling med<br>anledning av verkställt beslag eller en ansökan om kvarstad. Vid en<br>sådan förhandling deltar alltid den svenska åklagare som verkställt<br>beslaget eller handlägger en ansökan om kvarstad. Det kan emellertid, i<br>mer komplicerade ärenden, finnas ett intresse hos företrädare för den<br>utländska myndigheten av att delta vid förhandlingen och bistå den<br>svenska åklagaren. Rätten beslutar i vad mån den utländska företrädaren<br>kan ställa frågor vid förhandlingen till den som drabbats av åtgärden .</p> <p>Domstolen skall enligt 4 § tvångsmedelslagen pröva om förbehåll skall<br>föreskrivas som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller från allmän<br>synpunkt. Det kan t.ex. handla om att egendom som överlämnas till den<br>ansökande staten skall återlämnas när det utländska förfarandet har avslu-<br>tats. Regeringen återkommer till den frågan i avsnitt 7.15.</p> <p>Som redovisats i avsnitt 7.6 finns det en koppling mellan tvångs-<br>medelslagen och utlämningslagstiftningen: beslagtagen egendom får inte<br>överlämnas till en annan stat om hinder mot utlämning skulle ha förelegat<br>enligt vissa särskilt uppräknade bestämmelser i utlämningslagstiftningen.<br>För nordiska ansökningar hänvisas till den nordiska utlämningslagen<br>medan det för övriga hänvisas till den allmänna utlämningslagen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>121</p> <p>För ansökningar från utomnordiska stater gäller därmed att beslagtagen<br>egendom inte får överlämnas till en annan stat om gärningen inte mot-<br>svarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år,<br>om gärningen är ett militärt brott, om dom har meddelats eller åtals-<br>underlåtelse har beslutats i Sverige beträffande gärningen eller om brottet<br>är preskriberat enligt svensk lag. I viss utsträckning utgör också utländs-<br>ka domar beträffande gärningen hinder mot att överlämna egendomen.</p> <p>I fråga om nordiska ansökningar gäller att egendomen inte får<br>överlämnas om det för gärningen endast kan dömas till böter i den<br>ansökande staten eller om dom har meddelats eller åtalsunderlåtelse<br>beslutats i Sverige beträffande gärningen.</p> <p>I avsnitt 7.6 föreslås att kravet på dubbel straffbarhet skall behållas vid<br>denna typ av rättslig hjälp men att kravet på att brottet skall vara av viss<br>svårhet helt skall tas bort. Vidare föreslås att den nordiska regleringen<br>skall utsträckas till EU-statema så att det är tillräckligt att det för<br>gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten. En viktig<br>koppling mellan tvångsmedelslagen och utlämningslagstiftningen för-<br>svinner därmed. I avsnitten 7.14.4, 7.14.5 och 7.14.6 föreslås vidare att<br>militära brott, res judicata och preskription inte skall utgöra obligatoriska<br>hinder mot att lämna rättslig hjälp utan i stället utgöra fakultativa<br>vägransgrunder som regeringen kan tillämpa. Lagtekniskt innebär det att<br>kopplingen mellan tvångsmedelslagen och utlämningslagstiftningen helt<br>försvinner samtidigt som reglerna om överlämnande av beslagtagen<br>egendom till främmande stat blir renare och enklare att tillämpa. Sverige<br>kan därmed begränsa sitt förbehåll till artikel 5 i 1959 års rättshjälpskon-<br>vention. I avsnitt 7.6 föreslås också undantag från kravet på dubbel straff-<br>barhet som krävs för att Sverige skall kunna bistå med husrannsakan och<br>beslag även i de fall den aktuella gärningen beivras i administrativ eller<br>annan ordning än straffrättsligt förfarande (se också avsnitt 6.2).</p> <p>Enligt 9 a § tvångsmedelslagen är Stockholms tingsrätt exklusivt be-<br>hörig att pröva verkställda beslag som skett för att säkra framtida verk-<br>ställighet i Sverige liksom framställningar om kvarstad. Forumbestäm-<br>melsen motiverades vid införandet med att lösningen var naturlig på<br>grund av att Stockholms tingsrätt ensam är behörig att pröva frågor enligt<br>35 § i den internationella verkställighetslagen och tingsrätten enligt 18 §<br>samma lag prövar beslag som gäller redan anhängiggjorda verkställig-<br>hetsärenden (prop. 1989/90:82 s. 35). Samtidigt förutskickades att detta<br>ställningstagande skulle kunna komma att omprövas i framtiden när den<br>internationella verkställighetslagen varit i kraft en tid.</p> <p>I propositionen Överförande av straffverkställighet utan den dömdes<br>samtycke (prop. 1999/2000:45) föreslås att vanliga forumbestämmelser<br>skall gälla när domstol tar ställning till användning av tvångsmedel och<br>till offentlig försvarare enligt den internationella verkställighetslagen. De<br>skäl som motiverade den särskilda forumbestämmelsen kan därför inte<br>anses finnas längre och bestämmelsen bör inte föras över till den nya<br>lagen.</p> <p>Det finns andra angelägna frågor på området som det inte finns under-<br>lag för att reglera i detta lagstiftningsärenden men som det finns anled-<br>ning att återkomma till i ett annat sammanhang och undersöka närmare.<br>Bl.a. finns det skäl att se över reglerna om kvarstad på begäran av en</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>122</p> <p>annan stat eftersom den nuvarande regleringen innebär att kvarstadsbe-<br>lagd egendom aldrig kan överlämnas till en annan stat. I det samman-<br>hanget bör man också kunna ställa frågan om inte det internationella sam-<br>arbetet forsvåras av att svensk lagstiftning skiljer på kvarstad och beslag<br>och om det finns utrymme for en internationellt mer lättbegriplig<br>reglering i och för det internationella samarbetet. En annan fråga som av<br>och till väcks i olika internationella sammanhang och som bl.a. diskuteras<br>i en arbetsgrupp inom Europarådet är behovet av att införa regler om<br>”frysning” av tillgångar för att tillgodose behovet av extremt snabba<br>åtgärder särskilt när det gäller IT-relaterad brottslighet.</p> <p>Tvångsmedelslagen har en oöverskådlig och snårig uppbyggnad och är<br>svår att överblicka. När reglerna nu flyttas över till den nya lagen är det<br>därför angeläget att strukturera om bestämmelserna i olika avsnitt för att<br>göra regleringen så tydlig som möjligt.</p> <p>Den nya reglering som föreslås i avsnitt 7.4, om att det skall gälla ett<br>generellt krav på att den begärda åtgärden hade kunnat vidtas vid en<br>svensk förundersökning eller rättegång, innebär att ett antal av tvångs-<br>medelslagens hänvisningar till rättegångsbalkens regler kan utmönstras.<br>Det gäller t.ex. hänvisningen till 27 kap. 2 och 3 §§ och 28 kap. 1 och<br>3 §§ rättegångsbalken.</p> <p>I avsnitt 7.5 föreslås att samma förfarande skall tillämpas vid verk-<br>ställighet av en begärd åtgärd som tillämpas när en motsvarande åtgärd<br>vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång. Även denna gene-<br>rella reglering innebär att hänvisningar till rättegångsbalkens regler i<br>tvångsmedelslagen kan utmönstras. Det gäller bl.a. hänvisningarna till<br>26 kap. 4 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken liksom till 27 kap. 9-<br>13 §§ rättegångsbalken. Rättegångsbalkens regler om förvarstagande<br>(26 kap. 3 §) och kvarhållande (27 kap. 9 §) blir alltså tillämpliga genom<br>den generella hänvisningen till rättegångsbalken. Att ett interimistiskt<br>kvarstadsbeslut kan meddelas följer direkt av 26 kap. 2 § tredje stycket<br>rättegångsbalken.</p> <p>I avsnitt 7.5 föreslås vidare att ett generellt skyndsamhetskrav införs<br>vid handläggningen av ärenden om rättslig hjälp. Enligt den gemen-<br>samma åtgärden om goda rutiner (se avsnitt 5.4.5) gäller dessutom att<br>ansökningar om rättslig hjälp aldrig skall behandlas mindre gynnsamt än<br>motsvarande inhemska ansökningar. Denna regel får betydelse vid an-<br>sökningar om rättslig hjälp med kvarstad och husrannsakan eftersom<br>motsvarande åtgärder i nationell rätt skall ske med beaktande av vissa<br>tidsfrister och särskilda skyndsamhetskrav. Också de tidsfrister som upp-<br>ställs i rättegångsbalken när en motsvarande åtgärd skall vidtas i ett<br>inhemskt förfarande enligt rättegångsbalken blir genom den generella<br>hänvisningen till förfarandet vid en svensk förundersökning eller rätte-<br>gång tillämpliga. Exempelvis är vid förvarstagande i avvaktan på rättens<br>beslut om kvarstad tidsfristerna i 26 kap. 4 § tillämpliga. Någon uttryck-<br>lig bestämmelse i enlighet med promemorians förslag behövs därför inte.<br>Emellertid krävs det att vissa särskilda bestämmelser om skyndsamhet<br>införs i de fall där rättegångsbalkens bestämmelser inte är direkt överför-<br>bara.</p> <p>När ett beslag verkställts i en svensk förundersökning eller rättegång<br>får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning enligt 27 kap. 6</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>123</p> <p>§ rättegångsbalken. Då begäran kommit in skall rätten så snart det kan<br>ske och om inte synnerligt hinder möter, senast på fjärde dagen hålla för-<br>handling. Enligt tvångsmedelslagens bestämmelser, som föreslås över-<br>föras till den nya lagen, skall ett beslag som har verkställts på begäran av<br>en annan stat alltid anmälas hos rätten för prövning. Enligt tvångs-<br>medelslagen skall anmälan ske skyndsamt och rätten skall så snart det<br>kan ske hålla förhandling i frågan. För att ett skyndsamhetskrav som mot-<br>svarar det som finns i inhemska ärenden skall gälla, bör tvångs-<br>medelslagens bestämmelser även i denna del överföras till den nya lagen.</p> <h3>7.12 Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och<br>hemlig kameraövervakning</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: En ny regel införs som gör det möj'ligt för<br>Sverige att bistå med hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver-<br>vakning i en utländsk förundersökning. Ansökan skall handläggas av<br>åklagare som skall pröva om förutsättningar föreligger för åtgärden<br>enligt rättegångsbalkens regler och i sådant fall ansöka om rättens till-<br>stånd till åtgärden. En motsvarande reglering införs om hemlig<br>kameraövervakning.</p> <p>På motsvarande sätt kan en svensk åklagare begära att en annan stat<br>bistår med dessa tvångsmedel när den misstänkte befinner sig i den<br>staten. För det fall den anmodade staten kräver att ansökan föregås av<br>domstolsprövning far en svensk domstol besluta om dessa tvångs-<br>medel med tillämpning av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken<br>och lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning.</p> <p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran.</p> <p>Skälen för regerings förslag: De svenska reglerna om rättslig hjälp i<br>brottmål innehåller inga regler om internationellt samarbete som gäller<br>hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. En förutsättning för<br>att hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall kunna äga<br>rum i Sverige i en utländsk brottsutredning är därför att också en svensk<br>förundersökning kan inledas och att domstol ger tillstånd till att teleav-<br>lyssning eller teleövervakning äger rum i den svenska förunder-<br>sökningen. På motsvarande sätt behandlas en ansökan om bistånd med<br>hemlig kameraövervakning.</p> <p>Europarådets ministerkommitté har antagit en rekommendation (R (85)<br>10) om hur 1959 års rättshjälpskonvention praktiskt skall tillämpas när<br>det gäller avlyssning av telekommunikationer. Rekommendationen inne-<br>bär att en medlemsstat endast skall kunna vägra ge bistånd under förut-<br>sättning att teleavlyssningen inte skulle kunnat ske i en inhemsk för-<br>undersökning enligt den anmodade statens lag.</p> <p>I arbetet med att utarbeta en EU-konvention om ömsesidig rättslig<br>hjälp i brottmål (se avsnitt 5.4.2) diskuteras bestämmelser om hemlig<br>teleavlyssning. De bestämmelser som diskuteras utgår från Europarådets</p> <p>124</p> <p>rekommendation men ambitionen är även att anpassa bestämmelserna om<br>hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning till den tekniska<br>utvecklingen på teleområdet. Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning<br>är ännu inte fardigförhandlade.</p> <p>Som framhållits i avsnitt 5.1 bör det i den nya lagen inforas uttryckliga<br>regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning liksom<br>regler om hemlig kameraövervakning.</p> <p>Vid utformningen av bestämmelserna bör Europarådets rekommen-<br>dation från 1985 vara utgångspunkten. I avsnitt 7.4 har föreslagits att en<br>regel införs i den nya lagen som innebär att en begärd åtgärd skall vidtas<br>under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk<br>förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken eller i annan lag<br>eller författning. En sådan bestämmelse innebär automatiskt ett krav på<br>dubbel straffbarhet, dvs. att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt<br>svensk lag. Denna ordning överensstämmer väl med Europarådets<br>rekommendation och några ytterligare materiella förutsättningar för<br>bistånd med hemlig teleavlyssning, teleövervakning eller kameraöver-<br>vakning behöver inte tas in i lagen. Regleringen innebär bl.a. att hemlig<br>teleavlyssning inte kan beviljas i de fall den aktuella gärningen i Sverige<br>handläggs i administrativ ordning.</p> <p>Genom denna bestämmelse, att åtgärden skall vidtas under de förut-<br>sättningar som anges i rättegångsbalken eller i annan lag eller författning,<br>blir också de olika strafftrösklar som anges i svensk rätt tillämpliga. Det<br>finns därför inget behov av att föreskriva något särskilt krav på att brottet<br>skall vara av viss svårhet eftersom detta följer direkt av nationell rätt.<br>Hemlig teleavlyssning far, enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken, användas<br>vid förundersökning angående brott för vilket inte är föreskrivet<br>lindrigare straff än fängelse två år eller försök, förberedelse eller<br>stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff. Vid<br>hemlig teleövervakning föreskrivs i 27 kap. 19 § samma balk att åtgärden<br>far användas vid förundersökning angående brott för vilket inte är<br>föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader, för narkotikabrott<br>enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller för varusmuggling 1 §<br>lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Enligt lagen (1995:1506)<br>om hemlig kameraövervakning får hemlig kameraövervakning användas<br>vid förundersökning angående brott för vilket inte är föreskrivet<br>lindrigare straff än fängelse två år. Tvångsmedlen far användas endast om<br>någon är skäligen misstänkt för brottet, åtgärden är av synnerlig vikt för<br>utredningen samt skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i<br>övrigt som åtgärden innebär, för den misstänkte eller för något annat mot-<br>stående intresse. Härigenom finns tillräckliga garantier för att tvångs-<br>åtgärden inte skall komma i konflikt med grundläggande regler för den<br>svenska rättsordningen.</p> <p>Vid handläggningen av en ansökan om rättslig hjälp med dessa åtgär-<br>der är det lämpligt, på samma sätt som sker i en svensk förundersökning,<br>att låta åklagaren göra en första prövning av om förutsättningarna enligt<br>svensk rätt är uppfyllda. Om så är fallet bör åklagaren på samma sätt som<br>i en svensk förundersökning, ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.</p> <p>En svensk åklagare bör naturligtvis också kunna begära hjälp från<br>annan stat med hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>125</p> <p>hemlig kameraövervakning om den misstänkte befinner sig utomlands.<br>Det krävs inga särskilda regler om detta (se avsnitt 6.4). Det är den<br>anmodade staten som prövar om förutsättningar för åtgärden föreligger<br>enligt sin nationella rätt. Om den anmodade staten begär att en ansökan<br>skall föregås av domstolsprövning i Sverige bör en svensk domstol på<br>ansökan av åklagaren pröva om hemlig teleavlyssning, hemlig teleöver-<br>vakning respektive hemlig kameraövervakning, enligt 27 kap. rättegångs-<br>balken respektive lagen om hemlig kameraövervakning, skall äga rum<br>utomlands. Efter mönster av vad som gäller, och föreslås gälla i fråga om<br>bevisupptagning utomlands (se avsnitt 7.8) bör en särskild regel om detta<br>tas in i den nya lagen.</p> <h3>7.13 Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.</h3> <h4>7.13.1 Möjligheterna att överfora en frihetsberövad person till<br>eller från Sverige utvidgas</h4> <p>Regeringens förslag: Nuvarande regler om överförande av frihetsbe-<br>rövade i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt<br>samarbete på brottmålsområdet förs över oförändrade till den nya<br>lagen. Sverige skall även kunna bistå andra stater med att överföra en<br>frihetsberövad person till Sverige för förhör eller konfrontation i sam-<br>band med en utländsk förundersökning eller rättegång. En i Sverige<br>frihetsberövad person skall under motsvarande förhållanden på<br>initiativ och efter ansökan av svensk domstol eller åklagare kunna<br>överföras till annan stat. Beträffande kravet på dubbel straffbarhet och<br>samtycke, se avsnitt 7.13.2.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-<br>ran. Justitiekanslern har påpekat att bestämmelserna i lagen (1998:74)<br>om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder blir till-<br>lämpliga när en i Sverige frihetsberövad person överförs till en annan stat<br>eller i motsvarande fall när en i den andra staten frihetsberövad person<br>förs över till Sverige och hålls i förvar med stöd av bestämmelserna i den<br>nya lagen. Åklagarmyndigheten i Göteborg har påpekat att nyttan av den<br>föreslagna regeln att kunna överföra frihetsberövade personer för förhör<br>kommer bli ytterst begränsad med hänsyn till att förhöret inte far avse<br>den frihetsberövades egen brottslighet.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: En person som är frihetsberövad i<br>Sverige far, efter ansökan från en annan stat, föras över till den staten för<br>förhör eller konfrontation i samband med förundersökning eller vid rätte-<br>gång där om åtgärden inte avser den frihetsberövades egen brottslighet.<br>En person som är frihetsberövad i annan stat kan på motsvarande sätt<br>överföras till Sverige på begäran av svenska myndigheter. En person som<br>förs över från en stat till en annan stat kan transporteras genom Sverige.<br>Bestämmelser om detta finns i 2-7 §§ i 1991 års lag om samarbete på<br>brottmålsområdet, vilka i huvudsak grundar sig på artikel 11 i 1959 års<br>rättshjälpskonvention och de förklaringar Sverige gjorde i samband med<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>126</p> <p>den ändring av det svenska förbehållet enligt artikel 11 när de nya reg- Prop. 1999/2000:61<br>lema infördes (se prop. 1991/92:46 och SÖ 1992:4). Motsvarande<br>reglering finns i avtalen med Australien och Kanada (se avsnitt 5.7.1 och<br>5.7.2). Bestämmelserna bör i sak oförändrade föras över till den nya<br>lagen.</p> <p>I det internationella rättsliga samarbetet har det visat sig att behov finns<br>av att även kunna överföra en person som är frihetsberövad i den stat där<br>det straffrättsliga förfarandet pågår till en annan stat. Myndigheterna i<br>den stat där brottet utreds kan ha behov av att föra över ett vittne eller en<br>misstänkt eller tilltalad som är frihetsberövad till en annan stat för att där<br>t.ex. närvara vid förhör, valla personen på en brottsplats eller genomföra<br>en konfrontation. Enligt nuvarande lagstiftning kan Sverige varken bistå<br>med eller begära sådan rättslig hjälp. Nuvarande lagstiftning medger<br>endast att den frihetsberövade överförs t.ex. från Sverige till den stat där<br>det straffrättsliga förfarande pågår. I den EU-konvention om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål som håller på att utarbetas har denna fråga beak-<br>tats och konventionsutkastet innehåller bestämmelser om att en frihets-<br>berövad person kan, efter en vanlig ansökan om rättslig hjälp, överföras<br>från den ansökande staten till den anmodade staten. Motsvarande<br>bestämmelser diskuteras inom Europarådet i arbetet med ett andra<br>tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention.</p> <p>Regeringen anser att även om Sverige inte alltför ofta kommer att be-<br>höva begära att en i Sverige frihetsberövad person som är misstänkt eller<br>tilltalad för den gärning begäran avser eller som är vittne överförs till en<br>annan stat för att exempelvis vallas på en brottsplats, eller att behöva<br>bistå andra länder med motsvarande hjälp är det naturligt att den nya<br>lagen innehåller regler som gör detta möjligt. Det kan inte heller uteslutas<br>att behovet kommer att öka i och med att brottsligheten tenderar att bli<br>mer gränsöverskridande. Dessa nya bestämmelser blir ett naturligt kom-<br>plement till de regler som finns idag om överförande av frihetsberövade<br>personer. Det föreslås därför att regler om detta tas in i den nya lagen.</p> <p>Justitiekanslems påpekande att bestämmelserna i lagen (1998:74) om<br>ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder blir tillämpliga<br>när de nya bestämmelserna införs delas av regeringen när det gäller en i<br>Sverige häktad person som förs över till en annan stat i svensk förunder-<br>sökning. I det motsatta fallet, dvs. när en i en annan stat häktad person<br>förs över till Sverige och tas i förvar av svensk polismyndighet under<br>tiden här, torde den bestämmelse som kan bli aktuell, 5 §, tillämpas i<br>ytterst fa fall. Bestämmelsen skulle - teoretiskt sett - kunna bli tillämplig<br>om beslutet i ärendet om rättslig hjälp var oriktigt på grund av att det<br>vilade på felaktiga grunder, t.ex. att framställningen om rättslig hjälp<br>skulle ha avslagits på grund av ordre public. Dessa fall torde inte vara<br>alltför frekventa. Dessutom kan det ifrågasättas om den frihetsberövade<br>har lidit någon skada. Om personen i fråga inte hade överförts till Sverige<br>hade han eller hon fortsatt att vara frihetsberövad i den andra staten.</p> <p>Åklagarmyndigheten i Göteborg har påpekat att de nya bestämmel-<br>serna som införs torde har ett ytterst begränsat användningsområde. I<br>detta håller regeringen inte riktigt med. Redan enligt nuvarande bestäm-<br>melser kan en frihetsberövad person inte föras över om han eller hon<br>skall höras om sin egen brottslighet (2 § i 1991 års lag om samarbete på</p> <p>127</p> <p>brottmålsområdet). Tanken med de nya bestämmelserna som föreslås är<br>att en person som är t.ex. häktad i Sverige i en förundersökning skall<br>kunna föras över till en annan stat för en konfrontation angående den<br>brottslighet som personen är häktad för. Övriga krav behandlas i avsnitt</p> <p>7.13.2</p> <p>Om den nya reglerna införs kommer överförande av frihetsberövade<br>till eller från Sverige kunna ske i fyra olika situationer. En frihetsberövad<br>person kan föras över till Sverige på begäran av annan stat eller på begä-<br>ran av svensk domstol eller åklagare. Vidare kan en frihetsberövad<br>person överföras från Sverige på begäran av annan stat eller på begäran<br>av svensk domstol eller åklagare.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h4>7.13.2 Krav på samtycke och dubbel straffbarhet samt övriga<br>krav vid överförande</h4> <p>Regeringens förslag: En person som är frihetsberövad skall kunna<br>överföras till eller från Sverige utan något krav på samtycke från den<br>frihetsberövade personen. Något krav på dubbel straffbarhet skall inte<br>ställas upp.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge har<br>dock ifrågasatt om en frihetsberövad person skall kunna tvingas att med-<br>verka vid en brottsutredning utomlands. I dessa fall anser hovrätten att ut-<br>tryckliga kriterier bör ställas upp, bl.a. tidsfrister för hur lång vistelsen<br>utomlands far bli och garantier för hur personen skall behandlas i den<br>andra staten. Vidare anser hovrätten att det bör finnas en möjlighet att<br>överklaga åklagarens beslut till domstol. Åklagarmyndigheten i Stock-<br>holm har föreslagit ett förtydligande i bestämmelsen om att överförande<br>inte far ske från Sverige till en annan stat i samband med förundersök-<br>ning eller rättegång där om förhöret avser den frihetsberövades egen<br>brottslighet. Uppsala universitet har inte motsatt sig att överförande kan<br>ske utan samtycke från den frihetsberövade, men påpekat att en sådan<br>åtgärd är utan påtagligt värde så länge det inte finns en mer omfattande<br>vittnesplikt än för närvarande.</p> <h4>Skälen för regeringens förslag</h4> <p>Krav på samtycke</p> <p>I nuvarande lagstiftning är samtycke från den frihetsberövade personen<br>ett absolut krav för att denne skall kunna överföras från Sverige till en<br>annan stat, se 3 § i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet. 1959<br>års rättshjälpskonvention ställer inte upp ett sådant ovillkorligt krav men<br>ett överförande far vägras om den frihetsberövade personen inte sam-<br>tycker. När Sverige införde möjligheten att överföra frihetsberövade<br>personer (se prop. 1991/92:46) redogjordes inte för några närmare skäl</p> <p>128</p> <p>till varför samtycket skulle vara ovillkorligt. Den möjlighet som konven-<br>tionen gav att avslå på denna grund utnyttjades fullt ut.</p> <p>I utkastet till EU:s konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål<br>kan en stat ansöka om att en i den staten frihetsberövad person fors över<br>till den anmodade staten utan att den frihetsberövade behöver samtycka.<br>En medlemsstat kan emellertid i en reservation ange att den staten, såsom<br>anmodad stat, kommer att kräva samtycke från den frihetsberövade per-<br>sonen. Inte heller uppställs ett generellt krav på samtycke i den motsva-<br>rande bestämmelse som diskuteras inom Europarådet avseende det andra<br>tilläggsprotokollet till 1959 års rättshjälpskonvention.</p> <p>Hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt promemorians för-<br>slag om att samtycke inte längre skall krävas. Regeringen gör for sin del<br>följande bedömning. I en brottsutredning är uppgifter från vittnen m.fl.<br>ofta av avgörande betydelse. De är skyldiga att medverka vid brottsut-<br>redningar eller att inställa sig for förhör inför domstol. Utgångspunkten<br>är att de medverkar frivilligt, men om vederbörande vägrar kan vissa<br>tvångsåtgärder användas. På samma sätt som det är möjligt att tvinga fri-<br>hetsberövade personer att medverka t.ex. vid förhör inför domstol i rent<br>nationella förfaranden eller vid bevisupptagning på begäran av en annan<br>stat bör enligt regeringens mening förutsättningar skapas för att frihets-<br>berövade personer oberoende av eget samtycke kan föras över till andra<br>stater för att där medverka vid brottsutredningar. Det är visserligen så att<br>ett vittne som inte är frihetsberövat inte mot sin vilja kan tvingas att in-<br>ställa sig inför domstol i ett annat land. Någon skillnad i detta avseende<br>borde egentligen inte göras mellan den som är och den som inte är fri-<br>hetsberövad. Hämtning över gränserna av icke frihetsberövade personer<br>är emellertid en svår och känslig fråga och det är inte sannolikt att det<br>kommer att kunna träffas några internationella överenskommelser om<br>hämtning över gränserna inom överskådlig tid. Frågan har hittills inte<br>aktualiserats internationellt. Inom Norden har dock diskussioner inletts<br>om det skulle vara möjligt att hämta ett vittne i ett nordiskt land för för-<br>hör i ett annat nordiskt land där rättegången pågår (se avsnitt 5.5), men<br>det är för dagen inte möjligt att säga om de diskussionerna kommer att<br>leda till en överenskommelse.</p> <p>När det däremot gäller frihetsberövade personer finns det redan inter-<br>nationellt överenskomna regler om överförande över gränserna. Sverige<br>bör här enligt regeringens mening kunna avstå från ett generellt krav på<br>samtycke från den frihetsberövade för att överförande skall kunna ske.<br>Användande av tvång är inget nytt när det gäller straffrättsligt samarbete,<br>t.ex. vid utlämning. Det primära syftet med det rättsliga samarbetet är att<br>underlätta en lagföring i en stat trots att delar av bevisningen finns i en<br>annan stat. Sverige bör ha som mål att hjälpa till så långt det över huvud<br>taget är möjligt och en grundläggande tanke och målsättning bakom den<br>nya lagen är att svenska myndigheter skall bistå utländska myndigheter<br>med samma åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller<br>rättegång. Det kan vidare inte innebära några större olägenheter för en<br>frihetsberövad person att överföras till en annan stat för en viss tid efter-<br>som han eller hon redan är berövad friheten. Man torde också kunna utgå<br>ifrån att en ansökan inte görs om inte den frihetsberövade personens upp-<br>gifter är av betydelse för utredningen eller rättegången.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>129</p> <p>5 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <p>Uppsala universitet har påpekat att borttagandet av samtycket är utan<br>påtagligt värde så länge det inte finns en mer omfattande vittnesplikt än<br>för närvarande. Värdet av att samtycke inte längre kommer att utgöra ett<br>generellt krav beror på lagstiftningen i den andra staten. När den frihets-<br>berövade personen har överförts till den andra staten för att t.ex. vittna i<br>en rättegång torde den statens regler beträffande vittnesplikten i den del<br>som avser en skyldighet för vittnet att lämna en sanningsenlig berättelse<br>att gälla (jfr prop. 1974:94 s. 101 angående nordisk vittnesplikt). Om den<br>staten har möjlighet att vidta olika sanktioner i de fall vittnet tredskar<br>eller begår mened kommer den ändring som föreslås att fa en reell bety-<br>delse.</p> <p>Enligt regeringens mening bör motsvarande ändring beträffande sam-<br>tycket göras i lagen om samarbete med de internationella tribunalerna där<br>samtycke från den frihetsberövade i dag är ett krav för att överförande<br>skall kunna ske.</p> <p>Även om samtycke inte längre kommer att vara ett generellt krav hind-<br>rar detta inte att bristande samtycke från den frihetsberövade far betydel-<br>se när framställningen prövas. Enligt vad som föreslås i avsnitt 7.14.2<br>skall en ansökan kunna avslås om omständigheterna är sådana att ansö-<br>kan inte bör bifallas. Den omständigheten att den frihetsberövades sam-<br>tycke saknas kan, eventuellt i kombination med andra omständigheter, i<br>ett särskilt fall utgöra grund för avslag. Detta gäller även i förhållande till<br>de stater som har tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention eftersom avsak-<br>nad av samtycke från den frihetsberövade enligt konventionens artikel 11<br>innebär att överförande får vägras. I avtalet med Australien (se avsnitt<br>5.7.1) föreskrivs det särskilt att överförande av frihetsberövade inte far<br>ske om samtycke saknas. Det kan även noteras att om Sverige inte ställer<br>upp ett krav på samtycke kan den andra staten göra det, vilket i så fall<br>utgör ett hinder för ett överförande. Några ytterliga kriterier för att över-<br>föra en frihetsberövad person som inte samtycker som Hovrätten över<br>Skåne och Blekinge ansett nödvändiga behövs inte enligt regeringens<br>mening. Inte heller bör i dessa fall som hovrätten anfört lagen ställa upp<br>särskilda tidsfrister eller kräva särskilda garantier för hur den frihets-<br>berövade skall behandlas. Det skall redan enligt den nuvarande lagstift-<br>ningen framgå av ett bifallsbeslut när den frihetsberövade skall senast<br>återföras till Sverige. Nuvarande regler innehåller inga särskilda före-<br>skrifter om behandlingen av den frihetsberövade och avskaffandet av<br>kravet på samtycke motiverar knappast några särskilda regler om detta.<br>Frågan far tas med i den helhetsbedömning som görs när ärendet prövas.<br>Den avslagsgrund som föreslås i avsnitt 7.14.2 ger möjlighet att avslå en<br>ansökan om den frihetsberövade skulle behöva närvara under en orimligt<br>lång tid eller om det kan befaras att han eller hon inte behandlas på ett för<br>Sverige acceptabelt sätt.</p> <p>Krav på dubbel straffbarhet</p> <p>Det krav på dubbel straffbarhet - att den gärning som ansökan avser är<br>straffbar också i Sverige - som i dag finns när det gäller överförande av<br>frihetsberövade har sin grund i att när Sverige tillträdde 1959 års rätts-<br>hjälpskonvention gjorde Sverige ett allmänt förbehåll om att rättslig hjälp</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>130</p> <p>skulle lämnas endast i de fall gärningen var straffbar i Sverige. När<br>Sverige införde bestämmelser om att en frihetsberövad person kunde<br>föras över till annan stat gjordes den bedömningen att kravet på dubbel<br>straffbarhet även skulle gälla i dessa fall och att det överensstämde med<br>vad som gällde i Sverige vid framställningar om bevisupptagning på be-<br>gäran av annan stat (se prop. 1991/92:46 s. 12 f.)</p> <p>I avsnitt 7.6. föreslås att kravet på dubbel straffbarhet tas bort vid så-<br>dant överförande av frihetsberövade som avses i 1959 års rättshjälpskon-<br>vention och - i förhållande till stater som inte har tillträtt denna konven-<br>tion - ersätts av en fakultativ möjlighet att vägra om gärningen inte är<br>straffbar i Sverige. Motsvarande bör gälla i de fall där den ffihetsberö-<br>vade personen förs över från den ansökande staten till den anmodade<br>staten.</p> <p>Övriga krav</p> <p>Nuvarande lagstiftning ställer även upp andra krav än samtycke och<br>dubbel straffbarhet (se 3 § i 1991 års lag om samarbete på brottmåls-<br>området). En ansökan far avslås a) om ett överförande medför att tiden<br>för frihetsberövandet förlängs, b) om den frihetsberövades närvaro be-<br>hövs i ett brottmål som handläggs här i landet, c) om den gärning som an-<br>sökan avser utgör ett politiskt eller militärt brott, samt d) om andra<br>tvingande skäl talar mot ett överförande. Vidare far förhöret eller kon-<br>frontationen i den andra staten inte avse den frihetsberövades egen brotts-<br>lighet.</p> <p>Frågan om detta att gärningen utgör ett politiskt eller militärt brott<br>enligt c) ovan skall utgöra skäl för avslag behandlas i avsnitt 7.14.3 re-<br>spektive 7.14.4. Frågan om avslag enligt d) ovan - om andra tvingande<br>skäl talar mot ett överförande - behandlas i avsnitt 7.14.2. Dessa olika<br>avslagsgrunder är generella och kan bli aktuella i båda de fall där Sverige<br>är anmodad stat, dvs. när den frihetsberövade skall föras över från eller<br>till Sverige på ansökan av annan stat. Vad gäller kraven enligt a) och b)<br>ovan bör enligt regeringens mening inte några förändringar göras utan<br>dessa krav bör oförändrade arbetas in i lagen och prövas av den myndig-<br>het som har att ta ställning till ansökan (se härom avsnitt 7.14.1). Dessa<br>krav avser endast det fallet att den frihetsberövade personen skall föras<br>över från Sverige till annan stat efter ansökan av den staten, dvs. det fall<br>som nuvarande lagstiftning medger. När det sedan gäller kravet att<br>förhöret eller konfrontationen i den andra staten inte far avse den<br>frihetsberövades egen brottslighet bör även detta krav föras in i den nya<br>lagen. I enlighet med Åklagarmyndighetens i Stockholm förslag bör ett<br>tillägg göras i lagtexten om att överförande inte får ske om förhöret avser<br>”utredning om” den frihetsberövades egen brottslighet. Tillägget<br>motsvaras av vad som framkommer av förarbetena till nuvarande regler<br>(se prop 1991/92:46 s. 21), men i klarhetens intresse bör förtydligandet<br>göras. Kravet att t.ex. förhöret inte far avse den frihetsberövades egen<br>brottslighet gäller inte när en i Sverige häktad person förs över till en<br>annan stat i en svensk förundersökning eller rättegång. Värdet med de<br>nya bestämmelserna om överförande av frihetsberövade som föreslås i<br>avsnitt 7.13.1, och som påpekas av några remissinstanser, är att de<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>131</p> <p>möjliggör just att den misstänkte eller tilltalade förs över till den anmo-<br>dade staten i en utredning som avser hans eller hennes egen brottslighet.</p> <h4>7.13.3 Beslutande myndigheter</h4> <p>Regeringens förslag: En ansökan om överförande från en stat som är<br>medlem i Europeiska unionen eller Norge eller Island prövas av åkla-<br>gare. Övriga fall prövas, som i dag, av regeringen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser har tillstyrkt<br>förslaget eller lämnat det utan erinran. Hovrätten över Skåne och Ble-<br>kinge har ifrågasatt om det finns skäl att frågan skall kunna prövas av<br>regeringen.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I dag prövas samtliga ärenden om<br>överförande av frihetsberövade till en annan stat av regeringen. Yttrande<br>över framställningen skall normalt inhämtas från den myndighet som<br>svarar för verkställigheten av frihetsberövandet.</p> <p>I förarbetena till lagstiftningen anfördes att med hänsyn till att frihets-<br>berövandena kan vara av olika slag, och även avse administrativa frihets-<br>berövanden, bör prövningen inte delas upp mellan olika myndigheter.<br>Vidare anfördes att en åklagare inte bör besluta om en person som är fri-<br>hetsberövad med stöd av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen skall<br>överföras eller inte. Ett annat argument var att antalet ärenden inte var<br>fler än att de borde samlas i en myndighet och att det skulle främja en<br>enhetlig praxis. Att beslutanderätten kom att ligga hos regeringen motive-<br>rades bl.a. med att de bedömningar som kan komma att behöva göras i<br>dessa ärenden är av sådan art att uppgiften, i vart fall i ett inledande<br>skede, inte bör anförtros någon annan än regeringen. Det fanns farhågor<br>att framställningar skulle göras av stater som var invecklade i krig eller<br>där krigsrisken var överhängande och att en sådan prövning bäst gjordes<br>av regeringen med utnyttjande av de kunskaper som fanns inom Rege-<br>ringskansliet (se prop 1991/92:46 s. 15-16).</p> <p>Regeringen anser att det finns anledning att nu ompröva detta ställ-<br>ningstagande, inte minst mot bakgrund av strävan att generellt avlasta<br>regeringen från renodlade förvaltningsärenden och att begränsa regering-<br>ens inblandning i ärenden om rättslig hjälp i brottmål. Åklagare bör<br>kunna pröva ansökningar som görs från stater som är medlemmar i<br>Europeiska unionen eller från Norge eller Island. Från dessa stater torde<br>inte de farhågor som framfördes i förarbetena till gällande lagstiftning bli<br>aktuella. Om omständigheter av ordre public-karaktär föreligger skall<br>åklagaren överlämna ärendet till regeringen för prövning enligt den ord-<br>ning som närmare redovisas i avsnitt 7.14.1.</p> <p>Också i de fall personen i fråga är frihetsberövad med stöd av exem-<br>pelvis lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård bör åklagaren kunna<br>besluta om ett överförande skall ske. Åklagaren skall i de flesta fallen,<br>och särskilt i dessa, inhämta ett yttrande från den myndighet som svarar<br>för frihetsberövandet. Om myndigheten i ett särskilt fall starkt skulle in-</p> <p>132</p> <p>vända mot ett överförande kan ansökan överlämnas till regeringen för ett<br>avslagsbeslut (se avsnitt 7.14.1).</p> <p>För ansökningar utanför Europeiska unionen och den nordiska kretsen<br>föreslås i promemorian inga ändringar. Detta har ifrågasatts av Hovrätten<br>över Skåne och Blekinge. Regeringen anser inte att tillräckliga skäl för<br>närvarande finns för att låta samtliga dessa ärenden prövas av åklagare. I<br>viss mån är tidigare uttalanden i förarbetena aktuella. Dessutom skall det<br>beaktas att överföranden med de föreslagna reglerna även kommer att<br>kunna ske utan den frihetsberövades samtycke. Mot bakgrund härav bör<br>prövningen av ansökningar från stater utanför den Europeiska unionen<br>och den nordiska kretsen enligt regeringens mening prövas av regeringen.<br>Detta hindrar emellertid inte att längre fram de ärenden som handläggs av<br>åklagare kan komma att utvidgas till att omfatta ansökningar från andra<br>stater, t.ex. de som tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention.</p> <h3>7.14 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Avslag på ansökan</h3> <h4>7.14.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Avslagsgrunder och prövningen av dessa</h4> <p>Regeringens förslag: Frågan om när en ansökan skall avslås bör i den<br>nya lagen regleras generellt och lika för alla typer av rättslig hjälp<br>enligt lagen. Den instans som handlägger ärendet prövar om de mate-<br>riella förutsättningar som gäller för att en viss åtgärd skall få vidtas är<br>uppfyllda och avslår ansökan om så inte är fallet.</p> <p>Regeringen beslutar om avslag på vissa i lagen särskilt uppräknade<br>och övergripande avslagsgrunder, t.ex. om ett bifall till ansökan skulle<br>medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot allmänna rätts-<br>principer eller om gärningen utgör ett politiskt brott.</p> <p>Om åklagare eller domstolen finner att ansökan skall avslås på en<br>sådan avslagsgrund skall den överlämnas till regeringen. Ansökan får<br>också i andra fall överlämnas för prövning av frågan om avslag.</p> <p>En ansökan far inte avslås om ett avslag strider mot en internatio-<br>nell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande<br>staten.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens<br>förslag. Promemorians reglering av frågan är annorlunda formulerad.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran. Stockholms tingsrätt har haft synpunkter på<br>kompetensfördelningen mellan allmän domstol och regeringen vid<br>prövningen av avslagsgrunder av känslig natur. Tingsrätten förutser en<br>del komplikationer vid tillämpningen av bestämmelserna och anser att<br>själva kriteriet för att ett överlämnande till regeringen skall ske, dvs. om<br>det under ärendets handläggning framkommer skäl för avslag, är alldeles<br>för vagt. Från rena okynnesinvändningar till fall där det är klart att<br>ansökan skall avslås finns det en mängd situationer där skälen för<br>överlämnande kan variera och det kan bli en grannlaga uppgift att avgöra<br>när överlämnande skall ske. Vidare anser tingsrätten att uppdelningen av<br>beslutskompetensen kan leda till praktiska problem eftersom vissa</p> <p>133</p> <p>omständigheter prövas av regeringen medan andra prövas av domstolen,<br>t.ex. att ärendet mer än en gång måste lämnas över till regeringen på<br>grund av tillkommande omständigheter. Den generella avslagsgrunden är<br>enligt tingsrättens uppfattning utomordentlig vag och ger föga vägledning<br>när ett ärende skall överlämnas och risken är att ett för stort antal ärenden<br>kommer att överlämnas trots att den känsliga natur som motiverar en<br>regeringsprövning inte finns. Slutligen anser tingsrätten att det inte är<br>tillräckligt utvecklat hur den föreslagna regeln förhåller sig till 11 kap.<br>2 § regeringsformen. Även Riksåklagaren har ansett att kompetensfördel-<br>ningen mellan handläggande myndighet och regeringen bör förtydligas.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I den nya lagen är det angeläget att<br>klart och tydligt reglera vem som prövar ansökan och att regeringens<br>respektive handläggande åklagares och domstols behörighet är tydligt<br>avgränsad när det gäller prövningen av frågan om ansökan skall bifallas<br>eller avslås. Den nuvarande regleringen är otydlig på denna punkt.</p> <p>Den nuvarande lagstiftningen om rättslig hjälp i brottmål innehåller<br>olika slags regler om när rättslig hjälp skall vägras eller inte far beviljas.<br>Till en grupp sådana bestämmelser hör regler om att hjälp inte får lämnas<br>om gärningen har karaktär av politiskt brott eller är ett militärt brott, om<br>den aktuella gärningen är preskriberad enligt svensk rätt, om det har<br>meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande den aktuella<br>gärningen eller om rättegång redan pågår. Till den gruppen hör också -<br>den oskrivna - regeln om att biträde inte ges om det skulle kränka<br>Sveriges suveränitet, medföra fara för riket säkerhet eller strida mot<br>svenska allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga<br>intressen. Dessa vägransgrunder, som antingen är obligatoriska eller<br>fakultativa, redovisas närmare i det följande (avsnitten 7.14.2-7.14.6).<br>Det är således fråga om mer generella, övergripande vägransgrunder som<br>alla har mer eller mindre uttalade politiska inslag. Som närmare kommer<br>att redovisas i de angivna avsnitten är regleringen mycket splittrad och<br>olika avslagsregler gäller för olika typer av bistånd. I den nya lagen bör<br>enligt regeringens mening frågan om när en ansökan skall avslås enligt<br>dessa övergripande avslagsgrunder regleras generellt och lika för alla<br>typer av bistånd enligt lagen.</p> <p>I promemorian föreslås att dessa slags vägransgrunder - i den mån de<br>behålls - uteslutande bör tillämpas och prövas av regeringen. Förslaget<br>har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstan-<br>serna. Stockholms tingsrätt har dock fört fram kritiska synpunkter på reg-<br>leringens utformning och efterlyst bl.a. en klarare och tydligare reglering<br>av i vilka fall ärendet skall överlämnas till regeringen. Också Riksåkla-<br>garen anser att kompetensfördelningen mellan handläggande myndig-<br>heten och regeringen bör förtydligas.</p> <p>Regeringen vill inledningsvis framhålla att de vägransgrunder vi talar<br>om här ytterst sällan aktualiseras och att det är än mer sällsynt att<br>prövningen leder till att ansökan avslås. Regeringen är angelägen om att<br>en sådan återhållsamhet med reglernas tillämpning iakttas också i<br>framtiden. Regeringen ansluter sig till promemorians förslag att avslag på<br>de aktuella avslagsgrunderna alltid skall beslutas av regeringen. Det<br>minskar också risken för att framställningar avslås i strid med Sveriges<br>internationella åtaganden på området. En ansökan far ju inte avslås om ett<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>134</p> <p>avslag skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller<br>mellan Sverige och den ansökande staten, t.ex. 1959 års<br>rättshjälpskonvention, om avslaget inte har stöd i överenskommelsens<br>bestämmelser eller gjorda reservationer och förklaringar till<br>konventionen. Detta bör uttryckligen framgå av lagtexten.</p> <p>Regeringen anser i likhet med Stockholms tingsrätt och Riksåklagaren<br>att promemorians förslag till reglering kan leda till tillämpningsproblem<br>och anser att det av lagen tydligare än enligt promemorians förslag bör<br>framgå om och när ärendet skall överlämnas till regeringen för prövning.</p> <p>Av lagen bör tydligt framgå att beslut att avslå en ansökan på någon av<br>de aktuella vägransgrundema uteslutande skall fattas av regeringen. Det<br>finns däremot ingen anledning att ge regeringen ensamrätt att pröva<br>frågan om en avslagsgrund är tillämplig eller inte. Om en domstol vid sin<br>prövning finner att den aktuella avslagsgrunden inte skall tillämpas skall<br>den begärda åtgärden vidtas utan att frågan behöver underställas rege-<br>ringen. Om prövningen däremot leder till att ansökan i stället skall avslås<br>skall ärendet alltid överlämnas till regeringen för prövning. Det finns<br>heller ingen anledning att frånta åklagare eller domstol rätten att pröva<br>om en fakultativ avslagsgrund skall tillämpas i det enskilda fallet och att<br>besluta att inte tillämpa den.</p> <p>Det bör samtidigt finnas ett utrymme - men ingen skyldighet - för<br>domstolen eller åklagaren att i andra fall överlämna ärendet till rege-<br>ringen för prövning av frågan om avslag. Det kan t.ex. bli aktuellt om en<br>tingsrätt finner att en fakultativ vägransgrund i och för sig är tillämplig<br>men vill överlämna åt regeringen att bestämma om den skall tillämpas i<br>det enskilda fallet eller om det mot bakgrund av ärendets utrikespolitiskt<br>känsliga natur finns skäl att låta regeringen pröva om ansökan skall<br>avslås. En annan situation när det kan finnas anledning att underställa<br>frågan regeringens prövning är om det är tveksamt om fara föreligger för<br>rikets säkerhet eller om någon annan ordre paWzc-liknande grund för<br>avslag föreligger. Det behöver inte i lagen närmare regleras när ansökan<br>far överlämnas utan det bör kunna överlämnas åt åklagaren eller dom-<br>stolen att bestämma om. Uppkommer fråga om att endast en del av<br>ansökan skall avslås på ovan nämnda grunder är det upp till domstolen<br>eller åklagaren att i det enskilda fallet avgöra om ansökan i övriga delar<br>skall vila i avvaktan på regeringens beslut eller inte.</p> <p>Regeringens prövning kan, som Stockholms tingsrätt påpekat, leda till<br>att ansökan inte avslås utan återsänds till handläggande instans för<br>fortsatt handläggning. Det gäller naturligtvis särskilt i de fall åklagaren<br>eller domstolen utnyttjat sin möjlighet att överlämna en tveksam fråga till<br>regeringen. Tingsrätten efterlyser en analys av hur den i promemorian<br>föreslagna regleringen förhåller sig till 11 kap. 2 § regeringsformen. Om<br>det av lagen uttryckligen framgår att avslagsbeslut aldrig kan fattas av<br>domstol eller åklagare uppstår enligt regeringens mening ingen konflikt i<br>förhållande till 11 kap. 2 § regeringsformen. Åklagare och domstol är<br>med en sådan reglering helt enkelt inte behöriga att avslå en ansökan på<br>någon av de aktuella avslagsgrunderna.</p> <p>Beträffande Lagrådets synpunkter på den nya bestämmelserna om<br>direkt kommunikation i ärenden av utrikespolitiskt känslig natur och för-</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>135</p> <p>hållandet till bestämmelserna i 10 kap. 8 § samt 11 kap. 2 och 7 §§ rege-<br>ringsformen, se avsnitt 7.1.1.</p> <p>Ett annat slag av avslagsgrunder är materiellt inbyggda i lagstiftningen<br>och utgör förutsättningar eller rekvisit for att en viss åtgärd skall kunna<br>vidtas i Sverige. Beslut om avslag på en ansökan därför att en sådan för-<br>utsättning inte är uppfylld ankommer i den nuvarande lagstiftningen<br>oftast på den handläggande åklagaren eller domstolen att fatta. I den nya<br>lagen bör den ordningen enligt regeringens mening genomgående gälla.<br>Sådana hinder mot bifall som består i att de förutsättningar, som lagen<br>ställer upp som krav för att en viss åtgärd skall kunna vidtas, inte är<br>uppfyllda eller andra begränsningar som framgår av lagen, skall tillämpas<br>och beaktas av den handläggande åklagaren eller domstolen och leda till<br>avslag på framställningen. Det gäller t.ex. den regel som föreslås i avsnitt<br>7.4 om att en åtgärd som avses i lagen far vidtas endast om en<br>motsvarande åtgärd hade kunnat vidtas vid en svensk förundersökning<br>eller rättegång. Denna regel har betydelse exempelvis för möjligheten att<br>genomföra husrannsakan och beslag. Även det krav på dubbel<br>straffbarhet som föreslås gälla for att handlingar och föremål skall kunna<br>tas i beslag (se avsnitt 7.11) tillhör denna kategori materiella<br>bestämmelser som skall beaktas och tillämpas av svenska åklagare och<br>domstolar.</p> <p>Lagtekniskt innebär detta att sådana avslagsgrunder inte behöver<br>räknas upp i någon särskild bestämmelse, till skillnad från de mer över-<br>gripande avslagsgrunderna som regeringen ensam förfogar över. För att<br>göra denna skillnad mellan de olika slagen av vägrans- eller avslags-<br>grunder tydlig bör lagen uttryckligen, i anslutning till att de vägrans-<br>grunder som tillämpas av regeringen redovisas, innehålla en föreskrift om<br>att det ankommer på åklagare respektive domstol att pröva om de förut-<br>sättningar som i övrigt gäller enligt lagen är uppfyllda och besluta om<br>avslag om så inte är fallet.</p> <p>I de fall en ansökan om rättslig hjälp enligt lagen har givits in till<br>centralmyndigheten och det redan av ansökan framgår att det är uppen-<br>bart att ansökan inte kan bifallas bör ansökan kunna avslås direkt i stället<br>for att överlämnas till behörig åklagare eller domstol for avslag. Det är<br>inte motiverat att låta denna slags prövning göras av regeringen utan<br>prövningen bör kunna göras av chefen for Justitiedepartementet. Detta<br>gäller naturligtvis inte om avslagsbeslutet, enligt vad som nyss redo-<br>visats, skall fattas av regeringen.</p> <h4>7.14.2 ”Ordre public” och liknande hinder</h4> <p>Regeringens förslag: I den nya lagen tas in en uttrycklig bestämmelse<br>om att regeringen skall avslå en ansökan om rättslig hjälp om ett bifall<br>till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara for rikets<br>säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra<br>väsentliga intressen.</p> <p>Regeringen far vidare - utöver på de grunder som redovisas i<br>avsnitt 7.14.3.-7.14.5 - avslå en ansökan om rättslig hjälp om omstän-<br>digheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>136</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens forslag.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Artikel 2 b) i 1959 års rättshjälps-<br>konvention innehåller den klassiska vägransgrunden att framställningen<br>om rättslig hjälp kan avslås om den anmodade staten finner att ett bifall<br>till ansökan skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets<br>säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre public)<br>eller andra väsentliga intressen (”the execution is likely to prejudice the<br>sovereignty, security, ordre public or other essential interests”).</p> <p>Den svenska lagstiftningen om rättslig hjälp i brottmål innehåller ingen<br>uttrycklig lagreglering av frågan. Våra möjligheter att vägra bistå en<br>annan stat i sådana fall har ansetts vara självklar och är underförstådd.<br>Frågan har indirekt reglerats i 1 § andra stycket förordningen (1947:848)<br>med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa<br>främmande stater. Enligt den bestämmelsen skall, om den svenska<br>domstolen finner ”att framställningen är av beskaffenhet att kunna kränka<br>Sveriges suveränitet eller medföra fara för rikets säkerhet /.../, innan sökt<br>åtgärd vidtages, frågan underställas Utrikesdepartementet”.</p> <p>En nackdel med att frågan är oreglerad är att svenska åklagare och<br>domstolar, liksom vår omvärld, svävar i okunnighet om på vem det an-<br>kommer att besluta i frågan. En ny lag om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål som vilar på en grundläggande filosofi om att det straffrättsliga<br>samarbetet skall förbättras och effektiviseras och där olika villkor och<br>begränsningar för att Sverige skall kunna bistå andra stater i brottsutred-<br>ningar och brottmålsrättegångar skall rensas bort i största möjliga ut-<br>sträckning måste å andra sidan innehålla regler som klart och tydligt<br>sätter den gränsen att bistånd inte kommer att lämnas om väsentliga<br>svenska intressen står på spel.</p> <p>Regeringen anser därför att den nya lagen bör innehålla en uttrycklig<br>obligatorisk vägransgrund för ordre public och liknande situationer. Lag-<br>texten bör formuleras om i överensstämmelse med den formulering som<br>används i 1959 års rättshjälpskonvention. Det är, som utvecklats i avsnitt<br>7.14.1, också angeläget att i lagen uttryckligen ange att beslut och avslag<br>på denna grund fattas av regeringen.</p> <p>Härutöver bör - som närmare utvecklas i avsnitten 7.14.3-7.14.5 - den<br>nya lagen innehålla en katalog med vägransgrunder som är fakultativa.<br>Ambitionen är här att inte tynga regleringen i onödan och att i möjligaste<br>mån ta bort regler som riskerar att fördröja svenska åklagares och<br>domstolars handläggning av utländska ansökningar om biträde. En regel<br>om att ansökan bör vägras om den aktuella gärningen är preskriberad<br>enligt svensk rätt kan t.ex. fördröja handläggningen i onödan om den<br>innebär att den svenska åklagaren som handlägger en brådskande<br>utländsk ansökan om husrannsakan i Sverige ser sig tvungen att begära in<br>kompletterande uppgifter från sin utländska kollega, uppgifter som senare<br>visade sig onödiga, för att säkert kunna bedöma att gärningen inte skulle<br>vara preskriberad enligt svensk rätt. Sådana hinder för ett effektivt sam-<br>arbete över gränserna bör tas bort (se härom vidare i avsnitt 7.14.6).</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>137</p> <p>Å andra sidan är det inte möjligt att rensa den svenska lagstiftningen<br>från villkor och begränsningar som normalt förefaller onödiga om det<br>inte samtidigt finns en ventil som gör det möjligt att vägra i de fall då ett<br>bifall till framställningen av något skäl är stötande utan att man för den<br>skull kan säga att Sveriges suveränitet eller säkerhet står på spel. Lagen<br>bör därför innehålla en generellt utformad fakultativ vägransgrund enligt<br>vilken en ansökan får avslås om omständigheterna annars är sådana att<br>ansökan inte bör bifallas. En sådan vägransgrund är angelägen att införa<br>bl.a. mot bakgrund av förslaget att ta bort kravet på dubbel straffbarhet<br>vid vissa typer av åtgärder (se avsnitt 7.6). Genom en sådan regel finns<br>det vidare inte behov av att bibehålla en särskild regel om att en ansökan<br>om överförande av en frihetsberövad till annan stat far avslås om andra<br>tvingande skäl talar mot ett överförande (se avsnitt 7.13.2). För att så<br>långt det är möjligt begränsa tillämpningsområdet bör beslut om avslag<br>alltid fattas av regeringen antingen direkt, om ansökan getts in till<br>centralmyndigheten, eller på initiativ av åklagare eller domstol (angående<br>överlämnande till regeringen, se avsnitt 7.14.1.</p> <h4>7.14.3 Politiska brott</h4> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: I den nya lagen tas in en generell bestämmelse<br>om att ansökan far avslås om gärningen har karaktär av politiskt brott.<br>En ansökan far inte avslås på denna grund om ansökan har gjorts från<br>en medlemsstat i Europeiska unionen eller Norge eller Island. Beslut<br>om avslag på denna grund fattas av regeringen.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge som har<br>godtagit förslaget, har haft synpunkter på att en ansökan från en<br>medlemsstat i EU inte skulle kunna avslås när gärningen har karaktären<br>av politiskt brott.</p> <p>Skälen for regeringens förslag: Enligt artikel 2 a) i 1959 års<br>rättshjälpskonvention far en stat avslå en framställning om rättslig hjälp<br>om framställningen hänför sig till en gärning som i den anmodade staten<br>betraktas som ett politiskt brott. Tillämpningsområdet för denna före-<br>skrift har i viss mån begränsats genom terrorismkonventionen vars artikel<br>8 förbjuder konventionsstatema att vägra begärd rättslig hjälp enbart av<br>den anledningen att den avser politiskt brott, brott förknippat med poli-<br>tiskt brott eller brott inspirerat av politiska motiv. Sverige har tillträtt<br>terrorismkonventionen utan att göra förbehåll mot den artikeln.</p> <p>I den svenska lagstiftningen finns flera begränsningar vad gäller inter-<br>nationell rättslig hjälp beträffande gärningar som utgör politiska brott.</p> <p>Om en gärning utgör ett politiskt brott lämnar Sverige bistånd med<br>husrannsakan och beslag endast om framställningen har gjorts av en stat<br>som har tillträtt terrorismkonventionen och gärningen utgör brott enligt<br>denna konvention (3 § tredje stycket tvångsmedelslagen jämfört med 6 §<br>utlämningslagen). Om gärningen även innefattar ett brott som inte är av</p> <p>138</p> <p>politisk karaktär kan bistånd dock lämnas om det är fråga om en gärning<br>som är av övervägande icke-politisk karaktär. Sverige bistår inte heller<br>med bevisupptagning åt utländsk domstol om den aktuella gärningen<br>avser ett politiskt brott såvida inte terrorismkonventionen är tillämplig<br>(1 § i 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige).</p> <p>Enligt 3 § första stycket tredje punkten i 1991 års lag om samarbete på<br>brottmålsområdet skall en framställning om överförande av frihetsberö-<br>vad till en annan stat avslås om den gärning som framställningen avser<br>utgör ett politiskt brott. Enligt samma lag får en framställning om förhör<br>enligt 23 kap. rättegångsbalken om den avser en gärning som har<br>karaktären av ett politiskt brott bifallas endast om den har gjorts av en<br>stat som har tillträtt terrorismkonventionen och gärningen utgör ett brott<br>som avses i den konventionen (9 § andra stycket).</p> <p>Bestämmelserna är tillämpliga även på nordiska framställningar. I för-<br>hållande till de nordiska länderna finns dock inga undantag för politiska<br>brott när det gäller bistånd med husrannsakan, beslag och kvarstad.</p> <p>Regleringen av möjligheterna att vägra ömsesidig rättslig hjälp för<br>politiska brott är i mångt och mycket en spegelbild av vad som gäller i<br>fråga om utlämning. Utlämningslagen går dock längre och innehåller ett<br>absolut förbud mot utlämning för politiska brott och vid Sveriges tillträde<br>till terrorismkonventionen reserverade sig Sverige mot konventionens<br>bestämmelser om utlämning för politiska brott medan Sverige alltså inte<br>gjorde motsvarande förbehåll i fråga om ömsesidig rättslig hjälp. Det är<br>flera skäl som låg bakom förbudet mot utlämning för politiska brott; att<br>skydda individen mot en godtycklig rättegång, att ge länder en möjlighet<br>att förhålla sig neutrala till andra länders inrikespolitiska förhållanden<br>(dagens politiska förbrytare kan vara morgondagens statsmän) och att<br>politiska brott bör betraktas som ett nationellt och inte internationellt<br>problem.</p> <p>Det finns ingen internationell definition av vad som avses med<br>politiska brott. I förarbetena till utlämningslagen görs en skillnad mellan<br>absolut politiska brott (brott som riktar sig mot staten, t.ex. högmålsbrott,<br>spioneri) och relativt politiska brott (gärningar som är straffbara som<br>vanliga brott men som har ett politiskt motiv eller där ett politiskt<br>moment ingår).</p> <p>Under senare år har frågan om stater bör kunna vägra lämna att bistånd<br>i form av rättslig hjälp i brottmål eller utlämna för politiska brott ifråga-<br>satts i olika sammanhang, och konventioner som antas eller utarbetas<br>innehåller allt som oftast regler som förbjuder konventionsstatema att<br>betrakta brott enligt konventionen som politiska brott. 1997 års FN-<br>konvention för undertryckande av terroristbombningar (terroristbomb-<br>ningskonventionen) innehåller i artikel 11 en regel om att inga av de brott<br>som avses i konventionen far betraktas som ett politiskt brott såvitt avser<br>inbördes rättslig hjälp eller utlämning. Konventionen innehåller samtidigt<br>i artikel 12 en bestämmelse motsvarande den som finns i den svenska<br>utlämningslagen (7 §) om att konventionen inte förpliktar konventions-<br>statema att lämna rättslig hjälp i brottmål eller utlämna en person som<br>riskerar förföljelse på grund av, bl.a., sin politiska uppfattning. Samma<br>reglering finns i det nyligen antagna andra tilläggsprotokollet till 1954<br>års Haagkonvention om skydd för kulturföremål i händelse av väpnad<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>139</p> <p>konflikt. Sverige har undertecknat såväl 1997 års konvention som<br>nämnda tilläggsprotokoll och frågan om en svensk ratifikation av instru-<br>menten bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Inget av instru-<br>menten innehåller möjligheter till reservationer i denna del.</p> <p>Också den mellan EU-statema år 1996 antagna utlämningskonven-<br>tionen innehåller bestämmelser om att den anmodade staten inte får be-<br>trakta något brott som politiskt brott vid tillämpningen av konventionen. I<br>promemorian Ds 2000:3 Sveriges tillträde till 1996 års konvention om<br>utlämning, som för närvarande remissbehandlas, föreslås att Sverige skall<br>tillträda konventionen. Detta åtagande påverkar inte medlemsstaternas<br>möjligheter att vägra utlämning vid sådan risk för förföljelse som avses i<br>7 § utlämningslagen.</p> <p>Regeringen anser inte att det är aktuellt att helt avskaffa möjligheterna<br>att vägra att lämna bistånd med rättslig hjälp i brottmål på den grunden<br>att gärningen har karaktär av politiskt brott. I den nya lagen bör frågan<br>regleras generellt och lika för alla typer av bistånd enligt lagen. Pröv-<br>ningen kan i det enskilda fallet vara politiskt känslig och gränsdragningen<br>är inte alltid självklar. Beslut om att vägra biträde på den grunden att den<br>aktuella gärningen har karaktär av politiskt brott bör därför alltid fattas av<br>regeringen (angående överlämnande till regeringen, se avsnitt 7.14.1).<br>Vägransgrunden bör utformas som en fakultativ regel för att lämna<br>utrymme för åklagaren eller domstolen att - i enlighet med vad som i dag<br>gäller enligt tvångsmedelslagen - bifalla framställningen om gärningen<br>till övervägande del utgör ett brott av icke-politisk karaktär. Ett viktigt<br>skäl för en fakultativ regel är också att motsvarande regel i 1959 års<br>rättshjälpskonvention är fakultativ. Ytterligare ett skäl för en fakultativ<br>regeringsprövning är också att risken för att Sverige avslår en<br>framställning i strid med Sveriges internationella åtaganden på området<br>därmed minskar.</p> <p>I fråga om politiska brott bör det därför enligt regeringens mening tas<br>in en regel i den nya lagen av innebörd att en ansökan om rättslig hjälp<br>kan vägras, oavsett om det är fråga om tvångsmedel eller inte, om gär-<br>ningen har karaktär av politiskt brott.</p> <p>I promemorian föreslås ett uttryckligt undantag från regleringen för<br>ansökningar från EU:s medlemsländer. Hovrätten över Skåne och<br>Blekinge har ifrågasatt undantaget men har godtagit det mot bakgrund av<br>möjligheten att vägra därför att ansökan strider mot ordre public. Enligt<br>regeringens mening bör i förhållande till EU:s medlemsstater, i enlighet<br>med vad som gäller vid utlämning, en ansökan aldrig kunna vägras på<br>den grunden att gärningen har karaktär av ett politiskt brott. Det är inte<br>rimligt med en ordning som ålägger Sverige att utlämna för politiska<br>brott till EU:s medlemsländer om en, låt vara fakultativ, möjlighet att<br>vägra samtidigt behålls vid ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Detsamma<br>bör gälla för ansökningar från Island och Norge. Den reglering som redan<br>gäller för nordiska framställningar om tvångsmedel utsträcks därmed till<br>att gälla alla former av bistånd enligt lagen.</p> <p>Sverige bör återta det svenska förbehållet för politiska brott enligt 1959<br>års rättshjälpskonvention när det gäller tillämpningen av artikel 11, dvs.<br>överförande av frihetsberövade.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>140</p> <h4>7.14.4</h4> <h4>Militära brott</h4> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: I den nya lagen tas in en generell regel om att<br>rättslig hjälp får vägras om gärningen utgör ett militärt brott, om inte<br>gärningen motsvarar även annat brott enligt svensk lag som inte är ett<br>militärt brott. Beslut om avslag på denna grund fattas av regeringen.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag men<br>är annorlunda formulerad.</p> <p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan<br>erinran.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: 1959 års rättshjälpskonvention är inte<br>tillämplig på militära brott. Detta framgår av artikel 1 i konventionen.</p> <p>De svenska reglerna på området är olika utformade beroende på vad<br>slags bistånd det är fråga om. För militära brott, dvs. gärningar som<br>nämns i de föreskrifter i 16 kap. brottsbalken som avser brott av krigsman<br>eller i 21 kap. brottsbalken eller i lagen (1994:1809) om totalförsvars-<br>plikt, lämnar Sverige inte bistånd med husrannsakan och beslag (3 §<br>första stycket tvångsmedelslagen som hänvisar till 5 § utlämningslagen).<br>Bistånd kan dock lämnas om gärningen även innefattar andra brott for<br>vilka utlämning kan ske. I fråga om bevisupptagning åt utländsk domstol<br>finns inga särskilda begränsningar för militära brott. Inte heller vid förhör<br>under förundersökning finns några sådana begränsningar. Däremot bistår<br>Sverige inte med överförande av frihetsberövade personer om den gär-<br>ning som framställningen avser utgör ett militärt brott (3 § första stycket<br>tredje punkten i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet).</p> <p>I förhållande till de nordiska länderna uppställs inte några särskilda<br>villkor beträffande militära brott.</p> <p>Enligt regeringens mening bör det även i fortsättningen vara möjligt att<br>avslå en ansökan om rättslig hjälp som avser ett militärt brott. Detta kan<br>åstadkommas på olika sätt. En väg är att - i likhet med vad som gäller<br>enligt 1959 års konvention - helt utesluta militära brott från lagens<br>tillämpningsområde. Den vägen bör dock inte väljas eftersom det innebär<br>att de möjligheter som i dag finns att lämna rättslig hjälp skulle begränsas<br>i onödan. En annan väg är att behålla de nuvarande reglerna i sak, dvs. att<br>rättslig hjälp inte skall ges för militära brott om det handlar om hus-<br>rannsakan och beslag eller överförande av frihetsberövade utomlands. En<br>nackdel med denna ordning är att det även i fortsättningen skulle gälla<br>olika regler för olika former av bistånd, vilket gör lagstiftningen svår-<br>överskådlig och kan orsaka förseningar vid handläggningen. En tredje<br>väg är den som valts i den finska lagstiftningen på området och som inne-<br>bär att den omständigheten att det aktuella brottet är ett militärt brott<br>skall utgöra en fakultativ vägransgrund. En sådan regel uppfyller de krav<br>på enhetlighet och flexibilitet som eftersträvas. Regeringen föreslår där-<br>för att det i den nya lagen tas in en regel om att rättslig hjälp far vägras<br>om den aktuella gärningen utgör ett militärt brott om inte gärningen<br>motsvarar annat brott enligt svensk lag och som inte är ett militärt brott.<br>Det är naturligt att låta på regeringen besluta om avslag på denna grund.</p> <p>141</p> <h4>7.14.5</h4> <h4>Res judicata och lis pendens</h4> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Rättslig hjälp far vägras om det i Sverige har<br>meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse angående brottet.<br>Beslut om avslag på denna grund fattas av regeringen.</p> <p>Promemorians forslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran. Åklagarmyndigheten i Västerås som godtar<br>bestämmelsen har dock ställt frågan om enbart regeringen skall avslå en<br>ansökan enligt denna bestämmelse och om inte en sådan prövning kan<br>göras av åklagare och domstol.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Sverige har ett antal generella förbe-<br>håll beträffande 1959 års rättshjälpskonvention, bl.a. att en framställning<br>om rättslig hjälp kan avslås om förundersökning rörande gärningen har<br>inletts i Sverige eller i en tredje stat, om den misstänkte åtalats för gär-<br>ningen i Sverige eller i en tredje stat (lis pendens), om dom rörande gär-<br>ningen redan meddelats i Sverige eller i tredje stat (res judicata) eller om<br>beslut meddelats i Sverige eller i en tredje stat att lägga ned förunder-<br>sökning eller åtal för gärningen eller att inte inleda förundersökning eller<br>åtal för gärningen. När förbehållet till konventionens artikel 11 ändrades<br>1992 - överförande av frihetsberövade - förklarade Sverige att nämnda<br>vägransgrunder inte kommer att tillämpas såvitt gäller framställningar<br>enligt den artikeln.</p> <p>Om det föreligger res judicata beträffande den gärning som en fram-<br>ställning om rättslig hjälp avser lämnar Sverige som regel inte bistånd<br>med husrannsakan och beslag. Enligt 3 § första stycket tvångsmedels-<br>lagen jämförd med 10 § utlämningslagen gäller att en framställning om<br>bistånd med husrannsakan och beslag skall avslås om dom meddelats i<br>Sverige beträffande gärningen eller om åklagaren beslutat att ge åtals-<br>underlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande be-<br>stämmelse i annan författning. Dessutom gäller enligt samma bestäm-<br>melser särskilda begränsningar om dom meddelats i en annan stat än den<br>som gjort framställningen.</p> <p>I förhållande till de nordiska länderna gäller begränsningar endast om<br>dom eller åtalsunderlåtelse meddelats i Sverige (3 § andra stycket tvångs-<br>medelslagen jämförd med 5 § nordiska utlämningslagen).</p> <p>Några begränsningar vad avser res judicata finns inte i fråga om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol eller som nämnts ovan vid över-<br>förande av frihetsberövade till annan stat. Några särskilda villkor för att<br>ge rättslig hjälp beträffande gärningar för vilka det föreligger lis pendens<br>finns inte heller i de svenska bestämmelserna.</p> <p>Den nuvarande regleringen är som synes snårig och den avgränsning<br>som gjorts för olika typer av åtgärder avviker från vad som t.ex. gäller för<br>krav på dubbel straffbarhet, för politiska brott och för militära brott. Det<br>är enligt regeringens mening angeläget med en mer enhetlig reglering. I<br>likhet med vad som nyss föreslagits i fråga om militära brott föreslås att<br>res judicata skall utgöra en fakultativ vägransgrund som kan tillämpas av<br>regeringen. Bestämmelsen bör begränsas till fall då dom har meddelats i<br>Sverige eller beslut om åtalsunderlåtelse har meddelats i Sverige.<br></p> <p>142</p> <p>Därigenom utvidgas möjligheterna att ge rättslig hjälp jämfört med i dag<br>samtidigt som möjligheterna att vägra behålls för de angelägna fallen.</p> <p>Att det föreligger lis pendens beträffande en gärning bör liksom<br>tidigare inte hindra att rättslig hjälp ges oavsett om det är fråga om<br>tvångsmedel eller inte.</p> <p>De föreslagna ändringarna innebär att Sverige kan begränsa<br>förbehållen till 1959 års rättshjälpskonvention (se också avsnitt 14.1).</p> <h4>7.14.6 Preskription</h4> <p>Regeringens förslag: Den omständigheten att den aktuella gärningen<br>är preskriberad enligt svensk rätt skall inte längre utgöra en själv-<br>ständig grund för avslag.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran. Stockholms tingsrätt och Åklagarmyn-<br>digheten i Malmö anser att förslaget om att preskription enligt svensk rätt<br>inte längre skall utgöra en särskild vägransgrund bör komma till klart<br>uttryck i lagtexten.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Sverige har ett generellt förbehåll<br>beträffande 1959 års rättshjälpskonvention om att Sverige far avslå en<br>framställning om rättslig hjälp om straffet är förfallet enligt svensk lag.<br>Förbehållet gäller inte vid överförande av frihetsberövade enligt artikel<br>11 (SÖ 1992:4).</p> <p>Om den gärning som en framställning om rättslig hjälp avser är<br>preskriberad lämnar Sverige som regel inte bistånd med husrannsakan<br>och beslag. Enligt 3 § första stycket tvångsmedelslagen jämförd med 10 §<br>utlämningslagen gäller att en framställning om bistånd med husrannsakan<br>och beslag skall avslås om straff för brottet skulle vara förfallet enligt<br>svensk lag. För de nordiska länderna gäller dock inte någon sådan be-<br>gränsning. Några begränsning vad avser preskription uppställs inte när<br>det gäller andra typer av åtgärder på området.</p> <p>Inom ramen för arbetet i EU:s sektorsövergripande arbetsgrupp mot<br>organiserad brottslighet diskuteras frågan om preskriptionsregleringen i<br>EU:s medlemsstater vållar några praktiska problem när det gäller det<br>rättsliga samarbetet över gränserna. Svaret förefaller genomgående vara<br>nekande. Ett skäl torde vara att preskriptionsreglerna i praktiken är<br>relativt överensstämmande och att det sällan är aktuellt att begära rättsligt<br>bistånd över gränserna i fråga om gärningar som är preskriberade i den<br>anmodade staten. Den svenska bestämmelsen om att bistånd med hus-<br>rannsakan och beslag skall vägras om gärningen är preskriberad i Sverige<br>torde sällan eller aldrig ha tillämpats. En obligatorisk vägransgrund är<br>också trubbig och kan, om situationen skulle uppstå, på ett olyckligt och<br>ologiskt sätt hindra svenska myndigheter från att bistå en annan stat i ett<br>för den staten angeläget ärende. Att preskription utgör en obligatorisk<br>vägransgrund vid utlämning kan inte i dag ensamt motivera att regeln<br>behålls i en ny modem lagstiftning om internationell rättslig hjälp i brott-</p> <p>143</p> <p>mål. Mot den bakgrunden bör preskription inte behållas som en själv-<br>ständig obligatorisk vägransgrund. Det är heller inte motiverat att i lagen<br>föra in preskription som en fakultativ vägransgrund. En sådan regel<br>skulle antingen träffa alla former av rättslig hjälp och därmed få ett större<br>tillämpningsområde är dagens reglering, vilket i sin tur riskerar att<br>komplicera hanteringen. Regeln bör heller inte begränsas till tvångs-<br>medelsanvändning eftersom det skulle göra regleringen svåröverskådlig.<br>Regeringen föreslår därför att preskription inte längre skall utgöra en<br>särskild vägransgrund.</p> <p>Mot den bakgrunden bör Sverige återkalla sitt förbehåll om preskrip-<br>tion när det gäller 1959 års rättshjälpskonvention. Det innebär t.ex. att en<br>ansökan som gjorts av en stat som tillträtt 1959 års konvention aldrig kan<br>vägras därför att gärningen är preskriberad enligt svensk rätt. 1 de fall<br>ansökan har gjorts från en stat som inte tillträtt 1959 års rättshjälpskon-<br>vention skulle regeringen däremot undantagsvis kunna avslå en ansökan<br>som avser ett i Sverige preskriberat brott, nämligen med tillämpning av<br>den avslagsgrund som föreslås i avsnitt 7.14.2 - när omständigheterna<br>annars är sådana att ansökan inte bör bifallas - under förutsättning att ett<br>avslag på grund av preskription inte strider mot en annan internationell<br>överenskommelse Sverige träffat med den staten. Om det skulle komma<br>till uttryck direkt i lagen att preskription inte längre skulle utgöra en<br>avslagsgrund, som några remissinstanser har föreslagit, skulle det inte<br>finnas möjlighet att åberopa preskription som skäl för ett avslag i de fall<br>det kan vara angeläget. Den möjligheten bör finnas.</p> <h3>7.15 Villkor om begränsningar i rätten att använda<br>bevismaterial m.m.</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om villkor som<br>begränsar rätten att använda upplysningar och bevismaterial som<br>svenska myndigheter fått från en annan stat och som har sin grund i en<br>internationell överenskommelse som Sverige träffat med den staten<br>förs in i den nya lagen i den del den berör åklagare och domstolar.</p> <p>Tillämpningsområdet för 4 § tvångsmedelslagen, som tillåter att<br>villkor ställs upp när egendom överlämnas från Sverige till annan stat,<br>utvidgas till att omfatta all rättslig hjälp enligt lagen. Lagtexten formu-<br>leras om för att markera att villkor som ställs upp från allmän syn-<br>punkt skall vara nödvändiga.</p> <p>Den åklagare eller domstol som lämnat upplysningar eller bevis-<br>material till en annan stat far medge undantag från villkor.</p> <p>Regeringens bedömning: Åklagares rätt att acceptera villkor som<br>annan stat ställer upp i de fall den rättsliga hjälpen erhålls utan stöd i<br>en internationell överenskommelse som Sverige träffat med den staten<br>kräver ingen reglering i lag. Regeringen kan ge Riksåklagaren ett<br>generellt bemyndigande att träffa sådana överenskommelser.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens<br>förslag. Promemorian föreslår i två olika bestämmelser att villkor eller</p> <p>144</p> <p>förbehåll skulle kunna ställas upp i den mån det följer av en internationell<br>överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt pro-<br>memorians förslag eller lämnat det utan erinran. Ekobrottsmyndigheten<br>har ansett det vara en brist att åklagare eller domstol endast skall kunna<br>föreskriva användningsbegränsningar i den mån det följer av en inter-<br>nationell överenskommelse som Sverige träffat med den andra staten.<br>Enligt Ekobrottsmyndigheten borde den möjligheten finnas i den mån det<br>inte strider mot en internationell överenskommelse. Justitiekanslern har<br>pekat på att bestämmelsen om åklagares eller domstols möjlighet att<br>medge undantag från uppställda villkor inte kan vara förenlig med de<br>internationella överenskommelser där användningsbegränsningama blir<br>automatiskt gällande.</p> <h4>Skälen för regeringens förslag och bedömning</h4> <p>Bakgrund</p> <p>I konventioner förekommer allt som oftast bestämmelser om begräns-<br>ningar i rätten att använda bevismaterial och annat material som över-<br>lämnats till annan stat, t.ex. i narkotikabrottskonventionen (se rege-<br>ringens tillkännagivande 1992:6 av överenskommelser som avses i 1 § i<br>1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet). Även förverkandekon-<br>ventionen som Sverige tillträtt innehåller sådana bestämmelser. Mot-<br>svarande villkor finns också i avtalen med Australien och Kanada (se av-<br>snitt 5.7.1 och 5.7.2). Schengenkonventionen innehåller i artikel 50.3 en<br>föreskrift om användningsbegränsningar som tar sikte på skattebrottmål.<br>Bestämmelserna i de olika internationella överenskommelserna skiljer sig<br>åt på så sätt att vissa villkor gäller automatiskt för all information som<br>överlämnas medan andra villkor gäller först om den andra staten kräver<br>det i det enskilda fallet.</p> <p>Ett exempel från den förstnämnda kategorin är narkotikabrottskonven-<br>tionen. Avtalen med Australien och Kanada innehåller också automatiskt<br>verkande regler om användningsbegränsning. I avtalen med Australien<br>(artikel 8) och Kanada (artikel 13) finns även bestämmelser om att den<br>anmodade parten kan begära att visst material som överlämnas beläggs<br>med sekretess. Enligt förverkandekonventionen kan den stat som lämnar<br>ut upplysningar eller bevismaterial i det enskilda fallet ställa upp villkor<br>om användningsbegränsning.</p> <p>Bestämmelser om hur överlämnat material får användas blir alltmer<br>vanliga i de internationella överenskommelser som utarbetas. I utkasten<br>till en EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och till ett<br>andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonvention diskuteras<br>sådana bestämmelser. Enligt många stater fyller möjligheterna att ställa<br>upp villkor ett stort behov i det internationella straffrättsliga samarbetet.</p> <p>Bevismaterial som lämnas till Sverige</p> <p>I 1 § i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet ges regler om<br>begränsningar i användningen av bevismaterial och information som<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>145</p> <p>svenska myndigheter fått från en annan stat. Om upplysningarna eller<br>bevismaterialet erhållits för att användas vid utredning av brott eller i ett<br>rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller, på grund av en<br>internationell överenskommelse med den andra staten, villkor som<br>begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter<br>följa dessa villkor oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan<br>författning (se prop. 1990/91:131 s. 12).</p> <p>Bestämmelsen omfattar inte bara information och material som lämnas<br>till svenska åklagare och domstolar utan även sådant som erhålls inom<br>ramen för det internationella polissamarbetet. Den nya lagen bör, som<br>redovisats i bl.a. avsnitt 6.1, inte innehålla några bestämmelser som gäller<br>polissamarbete. I prop. 1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anled-<br>ning av Sveriges anslutning till Schengen föreslås att bestämmelsen i de<br>delar den avser det internationella polissamarbetet förs över till den nya<br>lagen om internationellt polisiärt samarbete.</p> <p>Regeringen ansluter sig till promemorians förslag och föreslår att<br>bestämmelsen i den del den riktar sig till svenska åklagare och domstolar<br>i sak oförändrad tas in i den nya lagen och kompletteras med ett till-<br>kännagivande om vilka internationella överenskommelser som innehåller<br>användningsbegränsningar. Överflyttningen till den nya lagen föranleder<br>följdändringar i 1973 års lag om brott mot utländsk tullag och 1 kap. 4 §<br>sekretesslagen.</p> <p>I en del ärenden där svenska åklagare erhåller upplysningar och bevis-<br>material utan att något avtal om rättslig samarbete finns mellan Sverige<br>och den staten, ställer den andra staten i vissa fall ensidigt upp villkor<br>som begränsar möjligheten att använda materialet. Enligt förarbetena till<br>nuvarande bestämmelser i 1991 års lag om samarbete på brottmålsom-<br>rådet anses detta vara en internationell överenskommelse (prop.<br>1990/91:131 s. 18). Detta har ställt till problem i praktiken. En åklagare<br>som ställs inför detta faktum skall beakta de bestämmelser som finns i<br>10 kap. 3 § regeringsformen, enligt vilka bemyndigande krävs från<br>regeringen för att ingå en sådan överenskommelse, samtidigt som det kan<br>vara viktigt att åklagaren snabbt far tillgång till informationen som kan<br>vara stor betydelse för förundersökningen. Att snabbt utverka ett<br>bemyndigande av regeringen i ett enskilt ärende är förenat med vissa<br>svårigheter och denna ordning kan vålla särskilda problem, t.ex. när de<br>svenska utredarna redan är på plats i den främmande staten och inte kan<br>få tillgång till materialet förrän det ställda villkoret accepterats. Enligt<br>regeringens mening är det angeläget att tillskapa en ordning som gör det<br>möjligt för en svensk åklagare att snabbt och enkelt kunna utverka<br>tillstånd att godta ett villkor som den andra staten ställer för att den skall<br>vara beredd att hjälpa till i en svensk förundersökning. Regeringen kon-<br>staterar, liksom promemorian, att frågan inte kräver särskild reglering i<br>lag. Regeringen bör i stället i förordning generellt bemyndiga Riks-<br>åklagaren att i dessa slags frågor ingå internationell överenskommelse<br>genom att acceptera sådana villkor som ställs upp av den andra staten (se<br>prop. 1973:90 s. 360). En sådan lösning kommer öka möjligheterna för<br>svenska åklagare att få hjälp från utländska myndigheter samtidigt som<br>förfarandet förenklas.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>146</p> <p>Bevismaterial som överlämnas från Sverige</p> <p>Bestämmelser om att villkor far ställas upp när svenska myndigheter<br>överlämnar bevismaterial och annat material till en annan stat finns i 4 §<br>tvångsmedelslagen. Det kan t.ex. handla om att egendomen som över-<br>lämnats skall återlämnas när det utländska förfarandet avslutats. Bestäm-<br>melsen är således begränsad till att gälla fall när egendom tas i beslag och<br>överlämnas till annan stat enligt tvångsmedelslagens bestämmelser. I<br>övrigt finns inga bestämmelser som reglerar möjligheten för åklagare<br>eller domstol att ställa upp villkor för hur information eller bevismaterial<br>som överlämnats till utländska myndigheter far användas eller hur<br>materialet i övrigt far utnyttjas.</p> <p>I promemorian föreslås att bestämmelsen i 4 § tvångsmedelslagen i sak<br>oförändrad tas in i den nya lagen och kompletteras med en generellt<br>tillämplig bestämmelse enligt vilken åklagare eller domstol som lämnar<br>ut upplysningar eller bevismaterial kan ställa upp villkor som begränsar<br>rätten att använda materialet. Villkor skall enligt promemorians förslag<br>kunna ställas upp endast om det följer av en internationell överens-<br>kommelse som Sverige träffat med den staten. Ekobrottsmyndigheten<br>anser att villkor skall kunna ställas i den mån det inte strider mot en<br>internationell överenskommelse som Sverige träffat med den ansökande<br>staten.</p> <p>Det är ovanligt att svenska åklagare och domstolar utnyttjar<br>möjligheten i 4 § tvångsmedelslagen att ställa villkor beträffande använd-<br>ningen av egendom som överlämnas till annan stat. Likväl ansluter sig<br>regeringen till promemorians förslag att försiktigt utvidga möjligheterna<br>för svenska åklagare och domstolar att ställa villkor. Utgångspunkten för<br>svenska åklagare eller domstolar när de lämnar rättslig hjälp bör<br>visserligen enligt regeringens mening i fortsättningen vara att det<br>material som lämnas över till den andra staten far användas fritt och i<br>andra sammanhang än vad den ursprungliga ansökan avsåg eller utnyttjas<br>på det sätt som följer av den statens regler. Det kan emellertid inte helt<br>uteslutas att svensk åklagare eller domstol i vissa särskilda fall kan se ett<br>behov av att kunna ställa upp villkor. Ett exempel är att materialet som<br>överlämnas är aktuellt även i en pågående svensk förundersökning som är<br>i ett känsligt utredningsskede och den svenska åklagaren vill ha garantier<br>för att materialet inte används på ett sätt som kan skada den svenska<br>utredningen. Ett annat exempel är att handlingar som ett svenskt företag<br>åläggs eller är berett att förete innehåller affärshemligheter, för vilka<br>sekretess gäller enligt svensk rätt och vars röjande skulle skada företaget.<br>Ett tredje exempel är när material överlämnas som inhämtats genom<br>hemlig teleavlyssning eller hemlig kameraövervakning. Enligt svenska<br>regler skall sådant material förstöras bl.a. när domen vunnit laga kraft.<br>Om sådant material överlämnas torde i de flesta fall finnas ett behov av<br>att uppställa villkor om att materialet skall förstöras när det rättsliga<br>förfarandet är avslutat i den ansökande staten.</p> <p>Enligt regeringens mening bör möjligheterna för svensk åklagare eller<br>domstol att ställa villkor regleras i lag i stället för att lagen, såsom<br>föreslås i promemorian, hänvisar till föreskrifter i internationella avtal.<br>Regeringen förordar en lagteknisk lösning som innebär att nuvarande</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>147</p> <p>bestämmelse i 4 § tvångsmedelslagen görs generellt tillämplig for all Prop. 1999/2000:61<br>slags rättslig hjälp som lämnas enligt lagen. För att markera att<br>bestämmelsen bör tillämpas med stor restriktivitet bör lagtexten stramas<br>upp. Villkor som ställs upp skall vara nödvändiga. Om enskilds rätt<br>berörs bör villkor kunna ställas mer frikostigt. Lagtexten bör också<br>innehålla en uttrycklig föreskrift om att villkor inte far ställas om det<br>skulle stå i strid med en internationell överenskommelse som är<br>tillämplig i ärendet om rättslig hjälp</p> <p>Ändring av villkor</p> <p>Svensk rätt innehåller inga regler om vilket förfarande som skall använ-<br>das om en utländsk myndighet återkommer till Sverige och med stöd av<br>föreskrifter i en konvention som innehåller automatiskt gällande villkor<br>om användningsbegränsningar begär att fa använda visst material eller<br>information för andra ändamål eller begär att ett av Sverige uppställt vill-<br>kor skall ändras. En sådan begäran blir att se som en ny begäran om rätts-<br>lig hjälp. Den kan emellertid inte handläggas enligt de regler som gällde<br>den ursprungliga framställningen. Då handlade det om att skaffa fram<br>materialet, t.ex. genom ett beslag, och förfarandereglema är anpassade till<br>detta. När den nya framställningen görs finns redan materialet i den<br>ansökande staten. Den anmodade staten skall därför endast ta ställning<br>om materialet far användas för nya ändamål eller om villkoret inte skall<br>gälla i ett visst avseende. Den nya lagen bör innehålla regler som gör det<br>möjligt att snabbt och enkelt ta ställning till en sådan ansökan. Rege-<br>ringen ansluter sig till promemorian och föreslår att den instans som har<br>lämnat informationen eller materialet och uppställt villkor om använd-<br>ningsbegränsningar gäller skall kunna medge att uppgifter eller<br>bevismaterial far användas även för annat ändamål än den ursprungliga<br>framställningen. Regeringen vill med anledning av Justitiekanslems<br>påpekande framhålla att de konventioner som innehåller automatiskt<br>gällande villkor om användningsbegränsningar också innehåller<br>föreskrifter om att den stat som lämnat informationen eller materialet kan<br>dispensera från bestämmelserna. Ett exempel är artikel 6.13 i<br>narkotikabrottskonvention som föreskriver att, om den anmodade staten<br>samtycker till det, upplysningarna kan användas för annat ändamål än<br>vad som framgår av ansökan. Skulle en överenskommelse, mot<br>förmodan, inte innehålla någon sådan möjlighet att dispensera från<br>uppställda villkor delar regeringen Justitiekanslems uppfattning att då är<br>domstolen eller åklagaren förhindrad att medge undantag från villkor.<br>Samtidigt skall påpekas att detta torde i praktiken inte bli något problem<br>eftersom de flesta stater har ett intresse av att de internationella<br>överenskommelserna innehåller bestämmelser som ger staterna en<br>möjlighet att dispensera från automatiskt uppställda villkor.</p> <p>148</p> <h3>7.16 Immunitet m.m.</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Bestämmelserna om immunitet för personer<br>som efter kallelse reser till Sverige i enlighet med en internationell<br>överenskommelse förs över till den nya lagen. Bestämmelsen förtydli-<br>gas när det gäller immunitet för misstänkta som efter kallelse reser<br>och frihetsberövade som överförs till Sverige för att höras här på be-<br>gäran av svenska myndigheter. En ny regel införs om att den som rest<br>till Sverige inte skall - om detta har avtalats i en internationell över-<br>enskommelse - kunna tvingas att medverka i annan utredning eller<br>annat förfarande än som kallelsen avsett.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-<br>ran.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I 8 § 1991 års lag om samarbete på<br>brottmålsområdet finns bestämmelser om immunitet för dem som rest till<br>Sverige för att på ett eller annat sätt medverka i brottsutredningar.<br>Immunitet gäller bara om den stöder sig på bestämmelser i en inter-<br>nationell överenskommelse. Internationella avtal om rättslig hjälp<br>innehåller regelmässigt sådana bestämmelser och i stort sett samtliga<br>avtal som Sverige har ingått på området, såväl multilaterala som<br>bilaterala, föreskriver sådana bestämmelser. I princip är bestämmelserna<br>likadant utformade men vissa avvikelser förekommer. Bestämmelserna i<br>8 § bör med vissa justeringar och kompletteringar i sak oförändrade föras<br>över till den nya lagen.</p> <p>I samband med tillkomsten av 1991 års lag om samarbete på<br>brottmålsområdet utvidgades immunitetsregleringens tillämpningsområde<br>till att omfatta inte bara förfaranden inför domstol utan även vid<br>utredning av brott som äger rum vid polis- eller åklagarmyndighet (prop<br>1990/91:131 s. 20 f och 25). Inte bara tilltalade i brottmål utan även miss-<br>tänkta personer som reser till Sverige kan således åtnjuta immunitet. Be-<br>stämmelsen bör enligt regeringens mening förtydligas så att det framgår<br>att immunitetsbestämmelsema även gäller misstänkta som t.ex. frivilligt<br>inställer sig för förhör i Sverige på begäran av svensk åklagare.</p> <p>Den nuvarande regeln är utformad så att immunitet gäller för den som<br>efter kallelse i enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för<br>att höras eller på annat sätt medverka vid utredning av brott eller i ett<br>rättsligt förfarande med anledning av brott. Bestämmelsen bör även<br>förtydligas så att det även i detta avseende klart framgår att den inte bara<br>gäller den som rest till Sverige efter kallelse utan även omfattar t.ex.<br>frihetsberövade personer som förs över till Sverige på begäran av svenska<br>eller utländska myndigheter.</p> <p>Den immunitetsreglering som finns i avtalet med Australien (artikel<br>14.2, se avsnitt 5.7.1) omfattar också ett åtagande för den ansökande<br>staten att inte ålägga den person som inställt sig hos denna stat att vittna i<br>något annat rättsligt förfarande eller att medverka i någon annan utred-<br>ning än som avses i framställningen. Detta åtagande gäller endast i de fall<br>personen i fråga inställer sig i den ansökande staten med bistånd från den</p> <p>149</p> <p>anmodade staten, dvs. inte när en person självmant hörsammar en kal-<br>lelse att resa till Sverige för förhör. Liknande bestämmelser finns på<br>australiensisk begäran i andra bilaterala avtal som Australien ingått om<br>samarbete på straffrättens område. Man är från australiensisk sida inte<br>beredd att medverka med att t.ex. föra över en frihetsberövad person till<br>en annan stat för förhör om man inte har garantier för att den statens<br>myndigheter inte utnyttjar situationen och tvingar personen i fråga att<br>medverka även i andra brottsutredningar än den som avsågs med fram-<br>ställningen. En sådan reglering är rimlig och har samma syfte och funk-<br>tion som villkor om begränsningar i rätten att använda information och<br>material som erhållit i ett rättshjälpsärende som är vanligt förekommande<br>i internationella överenskommelser om rättslig hjälp (se härom avsnitt<br>7.15). Det föreslås därför att en sådan regel införs. Även denna bestäm-<br>melse bör för sin tillämpning förutsätta att sådan immunitet har avtalats i<br>en internationell överenskommelse.</p> <h3>7.17 Överklagande</h3> <p>Regeringens bedömning: Inga särskilda regler om överklagande tas in<br>i lagen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Promemorians förslag innehåller uttryckliga regler som begränsar<br>möjligheterna att överklaga beslut som domstol fattar enligt lagen.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Stockholms och Helsingborgs tingsrätter anser att<br>även avslagsbeslut i frågor om förordnande av offentlig försvarare och<br>målsägandebiträde bör kunna överklagas. Justitieombudsmannen, som i<br>övrigt inte har något att erinra mot förslaget, anser att det är rimligt att<br>åklagaren ges möjlighet att överklaga varje beslut om användande av<br>hemligt tvångsmedel om beslutet avviker från innehållet i åklagarens<br>ansökan. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att åklagares beslut<br>om att överföra en frihetsberövad person som inte samtyckt skall kunna<br>överklagas till domstol.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Ingen av de lagar som reglerar<br>det rättsliga samarbetet över gränserna innehåller särskilda regler om<br>överklagande. I stället är vanliga regler om överklagande tillämpliga.<br>Överklaganden är ytterst ovanliga och det finns knappast någon rätts-<br>praxis på området.</p> <p>Åklagares beslut i ärenden om rättslig hjälp i brottmål kan enligt den<br>nuvarande lagstiftningen inte överklagas. I stället gäller att lägre åkla-<br>gares beslut kan överprövas av högre åklagare och i sista hand av Riks-<br>åklagaren. Inte heller regeringens beslut kan överklagas. Däremot kan<br>olika domstols beslut på området överklagas till högre instans.</p> <p>I promemorian föreslås att rätten att överklaga begränsas till att gälla<br>vissa domstolsbeslut om tvångsmedel, nämligen tingsrätts beslut att<br>fastställa beslag, att förordna om kvarstad eller att förelägga någon att<br>lägga fram skriftligt bevis. Även tingsrätts beslut att avslå en ansökan om<br>rättslig hjälp föreslås kunna överklagas. För hovrättens beslut föreslås att<br>överklagandeförbud med ventil skall gälla, dvs. att beslutet endast far</p> <p>150</p> <p>överklagas om hovrätten av prejudikatskäl tillåter detta. Andra beslut<br>enligt lagen far enligt promemorians förslag inte överklagas. Pro-<br>memorian motiverar förslaget bl.a. med att det är angeläget, inte minst av<br>hänsyn till myndigheter i andra stater, att i den nya lagen ta in uttryckliga<br>regler som klargör när ett beslut far överklagas eller inte och att det finns<br>anledning att ge mindre utrymme för överklagande än i inhemska förfa-<br>randen bl.a. mot bakgrund av att tyngdpunkten i förfarandet ligger utom-<br>lands och att de svenska överklagandereglema inte far utformas så att det<br>svenska förfarandet utvecklas till en process i den utländska processen.<br>Det påpekas att det förekommer att överklagandemöjlighetema i vissa<br>länder ibland utnyttjas i rent förhalningssyfte. Remissinstanserna har<br>tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran. Någon remissinstans har<br>förordat att också beslut att avslå en begäran om offentlig försvarare eller<br>målsägandebiträde bör kunna överklagas.</p> <p>Regeringen är dock för sin del inte beredd att på det föreliggande<br>underlaget föreslå en sådan reglering som föreslås i promemorian. I<br>stället bör, i vart fall tills vidare, samma möjligheter att överklaga gälla<br>som i motsvarande svenska förundersökningar och rättegångar. Det är<br>också i linje med den filosofi som den nya lagen bygger på, nämligen att<br>svenska åklagare och domstolar skall bistå sina utländska motsvarigheter<br>med samma åtgärder som kan vidtas i ett svenskt förfarande och på<br>samma villkor och enligt samma förfaranderegler. Skulle det i en framtid<br>visa sig att rätten att överklaga, i likhet med vad som förekommer i andra<br>stater, missbrukas i rent förhalningssyfte far frågan övervägas på nytt.<br>Mot den bakgrunden bör den nya lagen inte innehålla några särskilda<br>regler om överklagande utan de vanliga reglerna om överklagande bör<br>gälla fullt ut.</p> <p>Det krävs inte heller några särskilda regler om att den utländska<br>myndigheten har rätt att överklaga tingsrätts beslut att helt eller delvis<br>avslå en ansökan. Om den utländska myndigheten själv ansökt t.ex. om<br>bevisupptagning hos svensk domstol är myndigheten part i ärendet och<br>kan överklaga ett avslagsbeslut till högre instans. I de fall ärendet an-<br>hängiggjorts i tingsrätten av svensk åklagare, t.ex. en anmälan av ett<br>verkställt beslag, är den svenska åklagaren part i ärendet och kan därmed<br>överklaga ett negativt beslut för den utländska myndighetens räkning.</p> <h3>7.18 Återkrav av kostnader</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens bedömning: Regeringen kan utan särskilt bemyndigan-<br>de i lagen meddela föreskrifter om att vissa slag av kostnader kan åter-<br>krävas av den ansökande staten. En upplysning om detta tas in i den<br>nya lagen.</p> <p>Promemorians förslag innehåller bestämmelser om att ersättning till<br>den som fullgjort något till följd av en ansökan om rättslig hjälp samt<br>övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt den nya lagen skall<br>betalas av staten samt ett bemyndigande till regeringen att föreskriva att<br>vissa slag av kostnader kan återkrävas av den ansökande staten.</p> <p>151</p> <p>Remissinstanserna: Svea hovrätt finner att den föreslagna regleringen<br>av kostnadsfrågorna är rimlig. I övrigt har remissinstanserna inte särskilt<br>yttrat sig över frågan.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: De internationella avtal som<br>Sverige har ingått rörande rättslig hjälp i brottmål (se avsnitt 4.1) inne-<br>håller bestämmelser som reglerar ansvaret för kostnader som uppkommit<br>till följd av en ansökan om rättslig hjälp. Samtliga internationella avtal<br>bygger på principen att det är den anmodade staten som skall stå för<br>ordinarie kostnader till följd av den rättsliga hjälpen. För denna princip<br>talar i första hand praktiska skäl. Det kan antas att kostnaderna för rättslig<br>hjälp mellan staterna jämnar ut sig över tiden och att en kontoföring<br>endast skulle innebära en fördyring (jfr. prop. 1961:48 s. 15).</p> <p>Avtalen innehåller ofta en möjlighet att återkräva vissa speciellt<br>angivna kostnader. Vilka kostnader som far återkrävas varierar mellan<br>avtalen. Enligt 1959 års rättshjälpskonvention får kostnader för över-<br>förande av frihetsberövade för förhör och ersättning till sakkunniga vid<br>bevisupptagning återkrävas. Enligt den nordiska överenskommelsen om<br>inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42)<br>kan endast kostnad för annan sakkunnigbevisning än blodundersökning<br>återkrävas. I de bilaterala avtal som Sverige har ingått finns ofta mot-<br>svarande undantag som i 1959 års rättshjälpskonvention. Förverkande-<br>konventionens kostnadsreglering innebär att den anmodade staten står för<br>sedvanliga kostnader. Om åtgärden medfört stora eller extraordinära<br>kostnader skall parterna samråda angående kostnadernas fördelning.<br>Samma slags reglering finns i narkotikabrottskonventionen. Avtalen med<br>Australien och Kanada innehåller en kombination av denna typ av<br>reglering och regleringen i 1959 års rättshjälpskonvention.</p> <p>I svensk rätt finns bestämmelser om kostnadsansvar endast rörande<br>bevisupptagning. I 9 § i 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige skall<br>ersättning till den som utan att varit part inställt sig vid rätten eller<br>fullgjort något till följd av ett ärende om bevisupptagning betalas av<br>staten. Rätten skall därefter, enligt 10 § samma lag, i ett protokoll till den<br>utländska domstolen ange denna kostnad eller annan kostnad som den<br>rättsliga hjälpen har medfört om inte regeringen efter avtal med den<br>andra staten förordnat att visst slag av kostnader inte skall återkrävas.<br>Regeringen har i 3 § i kungörelsen (1947:848) med särskilda bestämmel-<br>ser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater angivit i<br>vilken omfattning kostnaderna skall betalas av staten. Det finns inga<br>regler om kostnader i tvångsmedelslagen, inte heller i 1991 års lag om<br>samarbete på brottmålsområdet. Den möjlighet som 1959 års rättshjälps-<br>konvention ger att kräva ersättning för kostnader som uppstått vid över-<br>förande av frihetsberövade har således inte utnyttjats av Sverige. Det<br>finns inga särskilda regler om förfarandet när extraordinära kostnader<br>skall fördelas mellan Sverige och annan stat enligt t.ex. förverkandekon-<br>ventionen eller narkotikabrottskonventionen.</p> <p>I takt med att staterna kommer överens om nya och mer kostnads-<br>krävande former av rättslig hjälp avtalas samtidigt om nya möjligheter att<br>återkräva kostnader. I utkastet till en EU-konvention om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål finns en artikel om rättslig hjälp i form av förhör<br>genom videokonferens (se avsnitt 7.10). Artikeln anger att den ansökande<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>152</p> <p>staten skall ersätta den anmodade medlemsstaten för kostnaderna för att<br>upprätta en videolänk, kostnaderna för dess drift i den anmodade staten,<br>arvode till tolkar som tillhandahålls av denne samt ersättning inklusive<br>reseersättning, till vittnen och sakkunniga i den anmodade medlems-<br>staten, såvida den senare inte avstår från ersättning för en del av eller alla<br>dessa utgifter. Bakgrunden till denna kostnadsregel är att det initialt kan<br>uppstå stora kostnader för att införskaffa den nödvändiga utrustningen för<br>att genomföra en videokonferens och att den ansökande staten inte skall<br>kunna tvinga fram sådana investeringar. När det gäller kostnadsansvaret<br>för videokonferenser berörs detta även i resolutionen om skydd för<br>vittnen inom ramen för kampen mot den organiserade internationella<br>brottsligheten (se avsnitt 5.4.3). Enligt denna resolution skall den<br>ansökande staten stå för kostnaderna för förhöret om man inte kommer<br>överens om något annat med den anmodade staten.</p> <p>Den nya lagen bör bygga på den huvudregel som gäller internationellt,<br>dvs. att ordinarie kostnader för rättslig hjälp i brottmål skall betalas av<br>den anmodade staten. Ersättning till den som har fullgjort något till följd<br>av en ansökan, eller övriga kostnader för åtgärder som vidtagits till följd<br>av ansökan, bör därför normalt betalas av den svenska staten. Någon ut-<br>trycklig bestämmelse av denna innebörd, som föreslogs i lagrådsremis-<br>sen, behövs inte. Detta följer av den generella hänvisningen till att åtgär-<br>der skall vidtas under samma förutsättningar som i en svensk förunder-<br>sökning eller rättegång. När det gäller ersättning till biträde till ett vittne<br>som skall höras genom videokonferens, som inte har någon motsvarighet<br>i en svensk rättegång, finns uttryckliga hänvisningar till rättshjälpslagen<br>(1996:1619) och rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde.</p> <p>Det är angeläget att inte komplicera eller låsa regleringen utan skapa<br>utrymme för att, i takt med att överenskommelser träffas t.ex. om mer<br>kostsamma former av rättslig hjälp - rättslig hjälp med videokonferens<br>och hemlig teleavlyssning är två exempel - kunna justera återkravsregle-<br>ringen utan att fortlöpande behöva ändra lagen. Regeringen bör därför<br>meddela närmare föreskrifter om vilka kostnader som far återkrävas från<br>den ansökande staten. Något särskilt bemyndigande för detta behövs inte.</p> <h2>8 Delning av förverkad egendom med annan<br>stat</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Möjligheterna att dela förverkad egendom med<br>annan stat utvidgas dels till att omfatta all förverkad egendom och inte<br>bara föremål som förverkats, dels så att delning med annan stat skall<br>kunna ske inte bara när verkställighet sker i Sverige av ett utländskt<br>förverkandebeslut utan även när förverkande sker i Sverige och den<br>andra staten bistått Sverige på ett eller annat sätt under brottsutred-<br>ningen eller rättegången.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>153</p> <p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin-<br>ran. Riksskatteverket har ställt sig positiv till förslaget och har bl.a. pekat<br>på att förslaget ger positiva signaler i arbetet med internationell verkstäl-<br>lighet av svenska förverkandefordringar och bidrar till ett effektivare in-<br>ternationellt samarbete i anslutning till de internationella överenskom-<br>melser som innehåller bestämmelser om förverkande. Denna positiva<br>inställning delas av Kronofogdemyndigheten i Stockholm och Göteborg.<br>Riksskatteverket har även i detta sammanhang påpekat att internationella<br>verkställighetslagen borde bli föremål för en översyn.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Verkställighet i Sverige av utländska<br>brottmålsdomar sker enligt bestämmelserna i internationella verkställig-<br>hetslagen och enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Fin-<br>land, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska<br>verkställighetslagen). Enligt dessa två lagar kan verkställigheten i<br>Sverige även omfatta utländska domar eller beslut om förverkanden (se<br>1 § i respektive lag). Den nordiska samarbetet bygger på en enhetlig nor-<br>disk lagstiftning. När verkställighet av utländska förverkandebeslut skall<br>ske i Sverige enligt internationella verkställighetslagen ställs ett krav på<br>formell ömsesidighet upp, dvs. att det mellan Sverige och den ansökande<br>staten finns ett bindande avtal. De internationella överenskommelser som<br>är relevanta i detta sammanhang är brottmålsdomskonventionen, narkoti-<br>kabrottskonventionen, förverkandekonventionen och det brittiska för-<br>verkandeavtalet.</p> <p>Enligt 36 § internationella verkställighetslagen tillfaller penningbelopp<br>eller annan egendom som förklarats förverkad med stöd av lagen den<br>svenska staten. Om det är ett föremål som har förverkats kan dock rege-<br>ringen enligt samma paragraf på begäran av den ansökande staten för-<br>ordna att föremålet skall återlämnas till den staten. Bestämmelsen bygger<br>på artikel 47 i brottmålsdomskonventionen som föreskriver att förverkad<br>egendom som är av särskilt intresse kan återsändas till den ansökande<br>staten om det påfordras. Narkotikabrottskonventionen (artikel 5.5), för-<br>verkandekonventionen (artikel 15) och det brittiska förverkandeavtalet<br>(artikel 7.6) medger att inte bara enstaka föremål utan all förverkad egen-<br>dom eller dess värde skall kunna delas med den andra staten. Även<br>avtalen med USA och Kanada medger sådan delning, i den mån nationell<br>lag så tillåter.</p> <p>Den nordiska verkställighetslagen innehåller inga föreskrifter om del-<br>ning av förverkad egendom.</p> <p>Inom EU pågår diskussioner om att utöka möjligheterna mellan med-<br>lemsstaterna att dela förverkad egendom eller värdet av denna. Diskus-<br>sionerna begränsas inte till att gälla egendom som förverkas i en med-<br>lemsstat och där verkställighet av förverkandebeslutet sker i en annan stat<br>utan omfattar även förverkanden som beslutas och verkställs i en och<br>samma stat men där en annan medlemsstat hjälpt till i en eller annan<br>form, t.ex. med rättslig hjälp i brottmål under brottsutredningen eller rät-<br>tegången, eller med information eller polisoperativt bistånd och däri-<br>genom underlättat, eller rent av möjliggjort, förverkandet.</p> <p>Den svenska regleringen innebär att endast enstaka förverkade föremål<br>kan återlämnas till en annan stat. Regleringen torde innebära att Sverige<br>aldrig kan överlämna sådan förverkad egendom som faller under narkoti-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>154</p> <p>kabrottskonventionens, förverkandekonventionens och det brittiska för-<br>verkandeavtalets tillämpningsområden till annan stat. Det är naturligtvis<br>både olyckligt och omotiverat. Det borde finnas utrymme för regeringen<br>att besluta att avstå viss del av ett förverkat belopp, t.ex. om en större<br>summa pengar förts över till Sverige i syfte att söka undkomma förver-<br>kande i den stat där brottsutredningen pågår. Den omständigheten att<br>Sverige bistår med att verkställa det utländska förverkandet motiverar<br>inte alltid att svenska staten behåller hela summan. Till saken hör att nar-<br>kotikabrottskonventionen har en synnerligen bred anslutning - mer är<br>150 stater har tillträtt konventionen - och att förverkandekonventionen<br>tillträtts av 24 stater, däribland de flesta av EU:s medlemsstater. Brott-<br>målsdomskonventionen däremot har tillträtts endast av ett fåtal stater och<br>samarbete enligt denna konvention sker i stort sett aldrig. Det föreslås<br>därför att internationella verkställighetslagen ändras så att regeringen<br>skall kunna besluta att penningbelopp eller egendom eller dess värde som<br>förverkats skall kunna överlämnas till den stat som begärt verkställighet i<br>Sverige. Även om det knappast torde bli aktuellt att överlämna hela pen-<br>ningbeloppet eller all egendom som förverkats till annan stat bör lagen<br>inte innehålla några begränsningar i den delen.</p> <p>Det finns inga skäl att stanna vid en reform som tar sikte på de fall där<br>Sverige bistått en annan stat med verkställighet av dom eller beslut om<br>förverkande. Det bör även finnas utrymme för regeringen att, i enlighet<br>med vad som diskuteras inom EU, besluta att överlämna del av egendom<br>som förverkats i Sverige när den andra staten bistått Sverige på ett eller<br>annat sätt under brottsutredningen eller rättegången. Slutresultatet av<br>diskussionerna inom EU behöver inte avvaktas utan det bör redan nu<br>kunna föras in regler om detta i den nya lagen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>155</p> <h2>Delgivning</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens bedömning: Schengenkonventionens föreskrift om att<br>handlingar far delges direkt med post när den person som skall delges<br>befinner sig i en annan konventionsstat, liksom föreskriften att fram-<br>ställningar om biträde med delgivning far skickas direkt mellan<br>behöriga myndigheter, kräver inga lagändringar.</p> <p>Regeringens förslag: Rättegångsbalken kompletteras med en<br>bestämmelse om att rätten är skyldig att översätta en handling i<br>brottmål, eller åtminstone de viktigaste delarna av den, om handlingen<br>skall sändas till någon som vistas i en annan stat inom Europeiska<br>ekonomiska samarbetsområdet och det finns anledning att anta att<br>personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen skall översättas<br>till språket i den andra staten eller om myndigheten känner till att<br>personen inte förstår detta språk till ett annat språk som personen<br>förstår.</p> <p>I delgivningslagen tas in en särskild föreskrift om att en kallelse att<br>inställa sig vid förhör vid en förhandling i brottmål inte far förenas<br>med vite om kallelsen skall delges utomlands, såvida delgivning inte<br>skall ske enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. Rätte-<br>gångsbalken förtydligas genom att det föreskrivs att om vite inte har<br>satts ut far inte heller åläggas ansvar för de kostnader som kan ha<br>uppstått till följd av att ett föreläggande inte följs.</p> <p>Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-<br>ning.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Svea hovrätt välkomnar förslaget till förtydligande<br>av kostnadsansvaret i 9 kap. 7 § rättegångsbalken.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning och förslag: Såsom anmärkts i<br>avsnitt 5.3 innehåller artikel 52 i Schengenkonventionen vissa föreskrif-<br>ter om delgivning. Dessa innebär att konventionsstatema får delge hand-<br>lingar direkt per post när mottagaren vistas på en annan medlemsstats<br>område (första punkten). Handlingarna skall i sådana fall översättas till<br>det, eller ett av de, språk som talas i den staten om det finns skäl anta att<br>mottagaren inte förstår det språk som handlingen är skriven på. Om det är<br>känt att mottagaren bara talar ett visst språk skall handlingen, eller åt-<br>minstone de viktiga delarna av handlingen, översättas till det språket<br>(andra punkten). I tredje punkten föreskrivs att ett vittne eller en sak-<br>kunnig som delgetts kallelse per post inte får straffas eller drabbas av vite<br>eller dylikt om han eller hon inte inställer sig. Föreskriften innebär en<br>komplettering till motsvarande regler i artikel 8 i 1959 års rättshjälpskon-<br>vention angående delgivning som ombesörjts av den anmodade staten.<br>Schengenkonventionen ålägger därutöver konventionsstatema att se till<br>att kallelser av vittnen och sakkunniga inte innehåller några påföljder vid<br>utevaro. Av den fjärde punkten framgår att postdelgivning även får an-<br>vändas i fråga om gärningar som i båda staterna beivras av administrativa<br>myndigheter. Av punkt fem framgår att en stat far anlita den andra statens</p> <p>156</p> <p>rättsliga myndigheter för delgivning om mottagarens adress är okänd<br>eller om man begär att handlingarna skall delges med den sökte<br>personligen. Bestämmelserna föranleder viss författningsreglering. Enligt<br>artikel 49 e) skall bestämmelserna om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål<br>även tillämpas vid delgivning av underrättelser som gäller verkställighet<br>av straff och indrivning av böter och rättegångskostnader (se avsnitt 5.3).</p> <p>Delgivning direkt med post</p> <p>Artikel 52 i Schengenkonventionen innebär att som huvudregel införs<br>delgivning direkt med post när mottagaren vistas i en annan kon-<br>ventionsstat. Enligt artikeln skall parterna lämna in en förteckning över<br>de handlingar som får översändas på detta sätt. I arbetet med en EU-<br>konvention om ömsesidig rättslig hjälp (se avsnitt 5.4.2) är med-<br>lemsstaterna överens om en liknande reglering. Enligt artikel 5 i utkastet<br>till EU-konvention skall varje medlemsstat sända rättegångshandlingar<br>till personer som befinner sig på en annan medlemsstats territorium direkt<br>med post. Avsikten är att begreppet rättegångshandlingar skall tolkas i<br>vid bemärkelse och omfatta t.ex. både domstolsbeslut och domar. EU-<br>konventionens bestämmelse är inte begränsad till delgivning utan är<br>tillämplig så fort handlingen sänds över till en person som befinner sig i<br>en annan stat.</p> <p>Sverige tillåter redan i dag att andra stater delger mottagare som<br>befinner sig i Sverige direkt med post. Det finns inte heller något hinder<br>mot att delgivningshandlingar skickas med post till personer med adress<br>utomlands. Det är i praktiken mycket vanligt att domstolarna skickar<br>delgivningshandlingar med internationellt rek. (s.k. rött kort). Schengen-<br>konventionens och EU-konventionens bestämmelser som innebär att<br>handlingarna får skickas direkt med post till den person som skall delges<br>överensstämmer därför väl med den svenska ordningen på området och<br>kräver inga författningsändringar. Det finns inte heller någon anledning<br>att begränsa användandet av delgivning med post till någon viss typ av<br>handlingar.</p> <p>Både Schengenkonventionen och utkastet till en EU-konvention om<br>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål innehåller bestämmelser om att hand-<br>lingar som skickas till ett annan stat per post skall översättas till språket<br>eller ett av språken i landet om det finns skäl att anta att mottagaren inte<br>förstår det språk som handlingen är skriven på. Om det är känt att motta-<br>garen bara talar ett annat språk skall handlingen eller i vart fall de vikti-<br>gaste delarna av handlingen översättas till det språket.</p> <p>Skyldigheten att översätta handlingar som skickas per post i de angivna<br>fallen måste ses mot bakgrund av att delgivning med post införs som<br>huvudregel och att det kommer bli mer sällsynt att staterna begär bistånd<br>med delgivning. Regler för när en ansökan om rättslig hjälp och därtill<br>bifogade handlingar skall översättas har behandlats i avsnitt 7.3.</p> <p>Domstolarnas möjlighet att översätta handlingar regleras i 33 kap. 9 §<br>rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen, som omfattar både tvistemål och<br>brottmål, får domstolen vid behov låta översätta handlingar som kommer<br>in eller skickas ut från rätten. Regleringen är fakultativ och bör enligt<br>förarbetena av kostnadsskäl tillämpas restriktivt när det gäller utgående</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>157</p> <p>handlingar. Översättning genom domstolens försorg bör ske endast om<br>parten inte på annat sätt kan ordna en översättning (prop. 1986/87:89<br>s. 143).</p> <p>När en domstol skickar handlingar per post till en person i utlandet och<br>det finns anledning att tro att personen inte talar svenska, finns i regel<br>behov av att översätta handlingarna. Detta synsätt överensstämmer med<br>domstolspraxis och har delats av JO (jfr. JO beslut 1994-12-05, dnr 822-<br>1994). Åklagares skyldighet att översätta handlingar som skickas till<br>personer utomlands är oreglerad. Den ordning som tillämpas i Sverige<br>stämmer väl överens med Schengenkonventionens bestämmelser. Det<br>krävs emellertid några förtydliganden och kompletteringar för att Sverige<br>skall uppfylla sitt konventionsåtagande.</p> <p>Regleringen i Schengenkonventionen innebär en skyldighet för myn-<br>digheten att översätta handlingar i de angivna fallen. Detta skiljer sig från<br>den svenska regleringen i rättegångsbalken där behovet av översättning<br>skall bedömas i det enskilda fallet. Det föreslås därför att 33 kap. 9 §<br>rättegångsbalken kompletteras med en bestämmelse som innebär att<br>rätten i brottmål är skyldig att översätta en handling, eller åtminstone de<br>viktigaste delarna av den, som skall sända utomlands och det finns anled-<br>ning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen<br>skall översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten<br>känner till att personen inte förstår detta språk, till ett språk som personen<br>förstår. Det finns ingen anledning att begränsa bestämmelsens tillämp-<br>lighet till Schengenstatema utan den bör gälla i förhållande till alla EU-<br>stater och till Norge och Island.</p> <p>Delgivning genom behöriga myndigheters försorg</p> <p>Enligt Schengenkonventionen kan den anmodade statens rättsliga<br>myndigheter anlitas för biträde med delgivning om mottagarens adress är<br>okänd eller om den ansökande parten begär att handlingarna skall delges<br>med den sökte personligen. I likhet med den ordning som gäller mellan<br>de nordiska länderna, kan ansökningar om delgivning också översändas<br>direkt till de behöriga myndigheterna utan att myndigheterna behöver gå<br>via centralmyndigheten.</p> <p>Sedan gammalt gäller i Sverige att framställningar om biträde med<br>delgivning i första hand hanteras av Utrikesdepartementet. Delgivning i<br>Sverige på begäran av en främmande stat sker enligt 1909 års kungörelse<br>om delgivning i Sverige av Utrikesdepartementet och länsstyrelserna.<br>Svenska myndigheter och enskilda kan å sin sida begära bistånd från<br>Utrikesdepartementet enligt 1933 års kungörelse om delgivning i<br>utlandet.</p> <p>Inom Norden gäller, som redovisats i avsnitt 7.1, enligt 1974 års kon-<br>vention att framställningar om delgivning far ske genom direkt skrift-<br>växling mellan behöriga myndigheter utan anlitande av någon central-<br>myndighet. De behöriga myndigheterna har tillkännagetts genom cirkulär<br>(1995:419) om inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland,<br>Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>158</p> <p>Schengenkonventionens reglering kräver inga lagändringar. Nöd-<br>vändiga författningsändringar kan göras i förordning och behöriga<br>myndigheter kan tillkännages.</p> <p>Undantag från rättegångsbalkens regler om vitesföreläggande i vissa fall<br>Enligt artikel 8 i 1959 års rättshjälpskonvention skall ett vittne eller en<br>sakkunnig, som med biträde av en annan stat delgetts en kallelse om att<br>inställa sig till en förhandling, inte underkastas påföljder vid utevaro<br>oavsett om sådana angetts i kallelsen, såvida vittnet eller den sakkunnige<br>inte därefter frivilligt inställer sig på den ansökande landets område och<br>på nytt kallas till förhandlingen.</p> <p>Schengenkonventionen innehåller motsvarande bestämmelse vid situa-<br>tionen att handlingen översänts direkt med post. Enligt Schengenkonven-<br>tionen skall dessutom den myndighet som översänder kallelser se till att<br>dessa inte innehåller någon påföljd vid utevaro.</p> <p>Bestämmelsen rörande delgivning enligt 1959 års rättshjälpskon-<br>vention föranledde inte några lagstiftningsåtgärder (prop. 1961:48 s. 10).<br>I lagstiftningsärendet var utgångspunkten att rättegångsbalkens regler om<br>vitesföreläggande vid kallelser av vittnen till sammanträde inför rätten<br>bygger på principen om vittnesplikten. Några lokala begränsningar av<br>reglerna om vitesföreläggande uppställs inte uttryckligen i rätte-<br>gångsbalken. Däremot följer det av rättegångsreglernas karaktär av intern<br>rätt att utländska myndigheter inte har någon skyldighet att medverka till<br>att personer inom deras område tvingas till inställelse inför svensk<br>domstol. I lagstiftningsärendet drog man därför den slutsatsen att man<br>från svensk sida inte torde kunna låta kallelser av vittnen som delges med<br>biträde av utländsk myndighet fa tvingande verkan. I överensstämmelse<br>med detta angavs att en vittneskallelse inte bör innehålla någon erinran<br>om påföljd vid utevaro. Detta ställningstagande tillkännagavs dom-<br>stolarna genom Cirkulär 1968:32.</p> <p>På grund av praktiska problem med att vissa länder inte bistod med<br>delgivning för det fall kallelsen var förenad med vite infördes år 1984 en<br>bestämmelse i 9 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Bestämmelsen<br>ger domstolen en uttrycklig rätt att underlåta att sätta ut vite i ett före-<br>läggande om den som skall delges föreläggandet vistas utom riket och<br>delgivning annars inte kan ske i den främmande staten (prop. 1983/84:78<br>s. 60).</p> <p>Bestämmelsen i 36 kap. 7 § rättegångsbalken om att vittnen skall kallas<br>att personligen inställa sig vid förhandlingen vid vite är obligatorisk. När<br>det gäller kallelser av sakkunniga är hänvisningen till påföljdssystemet<br>för vittnen numera upphävd (prop. 1986/87:89 s. 187, JuU 1986/87:31,<br>rskr. 278). I lagstiftningsärendet ansågs det tillräckligt att rätten har<br>möjligheten att förelägga vite med stöd av den allmänna bestämmelsen i<br>9 kap. 7 samma balk.</p> <p>Bestämmelsen i 36 kap. 7 § rättegångsbalken är skriven för svenska<br>förhållanden och beaktar inte frågan om gränserna för svensk maktutöv-<br>ning (Fitger, Kommentaren till Rättegångsbalken I, 9:12). Utgångs-<br>punkten för bestämmelsens tillämpningsområde är, såsom angivits i 1968<br>års lagstiftningsärende, vittnesplikten. Endast för det fall det föreligger en<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>159</p> <p>skyldighet att vittna vid den svenska domstolen kan en svensk domstol Prop. 1999/2000:61<br>utfärda ett vitesföreläggande. Vittnesplikt anses åligga var och en som är<br>underkastad den svenska statsmakten. Dit hör först och främst svenska<br>medborgare. Skyldigheten att vittna vid svensk domstol torde inte annat<br>än enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. omfatta utlän-<br>ningar bosatta utomlands (prop. 1974:95 s. 10).</p> <p>Att ett vitesföreläggande i vissa fall i princip är tillåtet enligt svensk<br>rätt trots att den som kallas vistas utomlands innebär inte alltid att det<br>också faktiskt är möjligt att ge ett sådant föreläggande. Sveriges konven-<br>tionsåtaganden, både enligt 1959 års rättshjälpskonvention och<br>Schengenkonventionen, innebär att en svensk domstol som delgivit ett<br>vittne eller en sakkunnig en kallelse i en konventionsstat att inställa sig<br>till en svensk domstol inte får utdöma straff, viten eller andra tvångs-<br>åtgärder vid utevaro. Enligt Schengenkonventionen gäller därutöver att<br>kallelser som sådana inte får innehålla några påföljder vid utevaro. Man<br>kan numera hävda att det är en huvudregel att utländska myndigheter inte<br>medverkar till delgivning av viteskallelser eller reagerar emot att kallel-<br>sen som sådan översänds per post till personer som befinner sig på deras<br>territorier. Det bör därför tas in en ny bestämmelse i delgivningslagen där<br>det klart framgår viten inte får sättas ut i kallelser som i brottmål delges<br>utomlands. Förbudet att kalla vid vite i Schengenkonventionen omfattar<br>vittnen och sakkunniga. Till skillnad mot vad som gäller i de flesta länder<br>hörs en målsägande i Sverige inte som vittne. Det är emellertid klart att<br>bestämmelsen även omfattar förhör med en målsägande. I klargörande<br>syfte bör även sådana personer som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje<br>styckena omnämnas i bestämmelsen, även om dessa personer anses som<br>vittnen i vid bemärkelse i rättegångsbalkens mening. Följden av att vite<br>inte sätts ut i kallelsen blir att uppmaningen att inställa sig vid förhand-<br>lingen blir osanktionerad. Regeln bör utformas generellt och avse både<br>sådana kallelser som delges med biträde av en annan stat och sådana som<br>delges direkt med post. En sådan regel skulle dessutom tydliggöra vad<br>som sedan gammalt har ansetts gälla enligt svensk rätt. Undantag bör<br>göras för det fall när delgivning sker enligt den nordiska överens-<br>kommelsen.</p> <p>I 9 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken föreskrivs att en domstol<br>vid delgivning av ett föreläggande med någon som vistas utom riket kan<br>underlåta att följa en särskild föreskrift om att föreläggandet skall vara<br>vitessanktionerat. Det föreskrivs vidare att föreläggandet i övrigt vid den<br>fortsatta handläggningen av målet skall vara jämställt med ett vitesföre-<br>läggande. Det sägs ingenting om möjligheterna att enligt 31 kap. 4 §, 36<br>kap. 23 § eller 40 kap. 16 § rättegångsbalken döma ut ett kostnadsansvar<br>i händelse av att kallelsen inte följs. Mycket talar för att stater som<br>motsätter sig att en svensk domstol ger ett vitesföreläggande mot någon<br>som vistas på dess område allmänt ställer sig avvisande till möjligheter<br>av det slaget. Bestämmelser som mer eller mindre uttryckligen utesluter<br>ett kostnadsansvar finns i såväl 1959 års rättshjälpskonvention som i<br>Schengenkonventionen. För den skull bör till 9 kap. 7 § andra stycket<br>rättegångsbalken läggas att den som i paragrafens fall inte getts något<br>vitesföreläggande inte får åläggas något ansvar för de kostnader som kan<br>uppstå till följd av att föreläggandet inte följs.</p> <p>160</p> <p>Synsättet att delgivningar av kallelser vid äventyr av vite, oavsett om Prop. 1999/2000:61<br>rättslig hjälp begärs av utländska myndigheter eller om de skickas direkt<br>per post, innebär myndighetsutövning på annan stats territorium är i<br>princip inte begränsat till brottmål. Motsvarande tankegångar möter man<br>även i internationella sammanhang både när det gäller tvistemål och<br>ärenden. I detta lagstiftningsärende saknas emellertid underlag att reglera<br>dessa typer av mål. Den föreslagna bestämmelsen i delgivningslagen om<br>förbud att i vissa fall sätta ut vite bör därför för dagen begränsas till<br>kallelser till förhör i brottmål och utformas så att den är oberoende av<br>om Sverige och den stat där delgivning sker har ingått en internationell<br>överenskommelse i frågan. I tvistemål och ärenden kan domstolen med<br>stöd av den fakultativa regeln i 9 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken<br>underlåta att sätta ut vite om delgivning annars inte kan ske i den andra<br>staten. Lagrådet anser att det bör övervägas huruvida tillägget i 9 kap. 7 §<br>bör avse även tvistemål och andra mål och ärenden där bestämmelserna<br>är tillämpliga. Tillägget i 9 kap. 7 § om att den förelagde inte får åläggas<br>något ansvar för kostnader blir genom sin konstruktion tillämpligt i samt-<br>liga fall då föreläggandet inte har förenats med vite. Det är enligt rege-<br>ringens mening en naturlig reglering för alla typer av mål eller ärenden;<br>om vite inte har satts ut i kallelsen bör inte något annat kostnadsansvar<br>åläggas till följd av att kallelsen inte följs.</p> <h2>10 Sekretessfrågor</h2> <h3>10.1 Sekretess i ärenden om internationell rättslig hjälp</h3> <h3>m.m.</h3> <p>Regeringens förslag: En ny bestämmelse införs i 5 kap. sekretess-<br>lagen om sekretess för uppgifter vid myndighets verksamhet som sker<br>efter en begäran från en annan stat för sådana utredningar som görs<br>enligt reglerna om förundersökning i brottmål, användning av tvångs-<br>medel och för uppgift i angelägenhet som avser vissa framställningar<br>enligt 3 § lagen (2000:00) om Schengens informationssystem. Sekre-<br>tessen gäller om det kan antas att åtgärden begärts under förutsättning<br>att uppgiften inte röjs.</p> <p>Den nya bestämmelsen föranleder en följdändring i 5 kap. 1 § rätte-<br>gångsbalken.</p> <p>Kommitténs förslag Kommitténs förslag innehåller inte någon<br>bestämmelse om sekretess till skydd för uppgift i angelägenhet som avser<br>en framställning enligt 3 § lagen (2000:000) om Schengens informations-<br>system till förebyggande eller beivrande av brott (se förslag i prop.<br>1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslut-<br>ning till Schengen). I övrigt överensstämmer kommitténs förslag med<br>regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat<br>förslaget utan erinran. Riksskatteverket anser att behovet av skydd för</p> <p>161</p> <p>6 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 61<br></p> <p>sekretess for främmande staters intresse av att beivra brott har ökat<br>eftersom den ekonomiska brottsligheten under senare år har intematio-<br>naliserats allt mer och varnar för s.k. kringresande brottslighet. Även<br>Ekobrottsmyndigheten, södra och västra avdelningarna och åklagar-<br>myndigheterna i Malmö och Sundsvall pekar på det angelägna att<br>sekretessskyddet för utredningar som görs i anledning av en begäran av<br>främmande stat blir lika starkt som i inhemska utredningar. Riks-<br>åklagaren, som pekar på det angelägna att en ny sekretessbestämmelse<br>träder i kraft allra senast när lagen om internationell rättslig hjälp träder i<br>kraft, vill gå ett steg längre och anser att skaderekvisitet bör utformas<br>med 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) som förebild. Rikspolis-<br>styrelsen anser att den föreslagna bestämmelsen även bör omfatta sådana<br>uppgifter som omfattas av 5 kap. 1 § första stycket 4 sekretesslagen.<br>Finansinspektionen anser att bestämmelsen även bör omfatta sådana<br>uppgifter som omfattas av 5 kap. 1 § första stycket 5 sekretesslagen. Svea<br>hovrätt understryker det angelägna i en klar regel i saken och anser att<br>kommitténs förslag uppfyller kraven på en ändamålsenlig och tydlig<br>reglering eftersom det är fråga om ärenden av förundersökningsnatur<br>eller rörande tvångsmedel i brottmål.</p> <p>Helsingborgs och Malmö tingsrätter och Sveriges Domarförbund<br>ifrågasätter om den föreslagna bestämmelsen är grundlagsenlig. Malmö<br>tingsrätt tillstyrker dock efter viss tvekan förslaget. Helsingborgs tings-<br>rätt och Sveriges domarförbund anser att skaderekvisitet bör utformas<br>med 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) som förebild om tanken är att<br>inte mer sekretess skall åstadkommas än vad som förekommer i svenska<br>förundersökningar.</p> <p>Bakgrund: Den centrala konventionen på området, 1959 års rätts-<br>hjälpskonvention, saknar bestämmelser om sekretess i ärenden om inter-<br>nationell rättslig hjälp. Inte heller andra konventioner på området inne-<br>håller generella sekretessbestämmelser. Det har i det internationella<br>straffrättsliga samarbetet varit en självklar utgångspunkt att uppgifter i<br>brottsutredningar skyddas av sekretess, både i det ansökande och det<br>anmodade landet. Avsaknaden av sekretessbestämmelser i det anmodade<br>landet skulle i många fall omintetgöra samarbetet, eftersom det skulle<br>kunna motverka eller äventyra brottsutredningen i den ansökande staten.</p> <p>På senare år har frågor om offentlighet och sekretess fatt allt större<br>betydelse inom det europeiska samarbetet, både inom ramen för arbetet i<br>Europarådet och inom Europeiska unionen. Även när det gäller skydd för<br>personuppgifter pågår arbete inom Europarådet. Europeiska gemenska-<br>pen har också antagit ett direktiv på området som i Sverige har genom-<br>förts generellt genom personuppgiftslagen (1998:204).</p> <p>Den vikt som staterna faster vid frågor om offentlighet och sekretess<br>samt skydd för personuppgifter har starkt påverkat det straffrättsliga sam-<br>arbetet. Frågorna diskuteras både i arbetet med en EU-konvention om<br>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och i arbetet med ett andra tilläggs-<br>protokoll till 1959 års rättshjälpskonvention (se avsnitt 5.4.2 och 5.6).<br>Även om staterna ännu inte har lyckats ena sig om några bestämmelser<br>om sekretess samt skydd för personuppgifter har den självklara utgångs-<br>punkten i diskussionerna varit att uppgifter i en ansökan om rättslig hjälp<br>liksom de uppgifter som lämnas av den anmodade staten i samband med<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>162</p> <p>en sådan ansökan åtnjuter sekretesskydd för att inte motverka brottsutred-<br>ningen i den ansökande staten.</p> <p>Handlingar som överlämnas till en svensk myndighet i ett ärende om<br>rättslig hjälp i brottmål i Sverige är enligt tryckfrihetsförordningen all-<br>männa handlingar hos myndigheten. Detsamma gäller för handlingar som<br>upprättas av den svenska myndigheten med anledning av en ansökan om<br>rättslig hjälp. I 2 kap. tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om<br>allmänna handlingars offentlighet. Begränsningar av rätten att ta del av<br>allmänna handlingar skall anges i en särskild lag eller, om så är<br>lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar (2 kap. 2 §<br>tryckfrihetsförordningen). Den särskilda lag som åsyftas är sekretesslagen<br>(1980:100). De sekretessbestämmelser som kan vara aktuella att tillämpa<br>vid ett ärende om rättslig hjälp är i första hand bestämmelserna i 2 kap.<br>1 §, 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen. I praxis har ofta<br>förundersökningssekretessen tillämpats av svenska myndigheter vid<br>ansökningar om förhör enligt bestämmelserna om förhör under<br>förundersökning enligt 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet<br>eller en ansökan om husrannsakan, beslag eller kvarstad enligt<br>tvångsmedelslagen.</p> <p>Justitieombudsmannen har i ett ärende (JO 1997/98 s. 112) prövat om<br>reglerna om förundersökningssekretess i 5 kap. 1 § sekretesslagen är<br>tillämpliga vid förhör enligt bestämmelserna om förundersökning som<br>vidtas på begäran av utländsk myndighet. I ärendet hade åklagaren med<br>stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen vägrat en person, som på polsk begäran<br>skulle höras som vittne, att innan förhöret fa kopia på samtliga handlingar<br>i den polska framställningen om rättslig hjälp.</p> <p>Riksåklagaren, som yttrade sig i ärendet, ansåg att det numera torde<br>vara klart att bestämmelserna om förundersökningssekretess i 5 kap. 1 §<br>och skyddet för den enskildes integritet i 9 kap. 17 § sekretesslagen var<br>tillämpliga även vid ärenden om rättslig hjälp i brottmål. Till stöd för<br>denna slutsats hänvisade Riksåklagaren till ett uttalande i propositionen<br>om Sveriges tillträde till narkotikabrottskonventionen (prop. 1990/91:127<br>s. 31).</p> <p>I sitt beslut konstaterade JO sammanfattningsvis att det numera inte<br>kan råda något tvivel om att reglerna i 9 kap. 17 § sekretesslagen är<br>tillämpliga i de situationer som åsyftas i 9 § lagen med vissa bestämmel-<br>ser om internationellt samarbetet på brottmålsområdet, medan däremot en<br>tolkning grundad på lagtextens ordalydelse leder till motsatt resultat i<br>fråga om bestämmelserna i 5 kap. 1 § sekretesslagen och anförde, såvitt<br>avser frågan om sekretess, bl.a. följande.</p> <p>I den nya 9 § i lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-<br>området som trädde i kraft den 1 januari 1996 föreskrivs att reglerna om förundersökning i<br>23 kap. rättegångsbalken skall tillämpas på förhör på begäran av en utländsk under-<br>sökningsdomare eller åklagare med anledning av en förundersökning eller liknande för-<br>farande i en främmande stat.</p> <p>Härav följer emellertid inte att bestämmelsen i 5 kap. 1 § sekretesslagen om sekretess for<br>uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål är tillämpliga på ett sådant förfar-<br>ande. Med förundersökning åsyftas i bestämmelsen förundersökning enligt rättegångsbalken<br>(Corell m.fl. Sekretesslagen. 1980 års lagstiftning med kommentarer, tredje upplagen s.<br>117). I en situation av den här aktuella slaget är det emellertid fråga om en förundersökning<br>eller liknande förfarande i en främmande stat. Den utredning som äger rum i Sverige görs<br>således inte inom ramen for en svensk förundersökning. En annan sak är att den svenska<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>163</p> <p>myndigheten är ålagd att också under en sådan utredning i vissa hänseenden tillämpa de<br>bestämmelser som enligt rättegångsbalken gäller for förfarandet under en förundersökning.</p> <p>Man måste i detta sammanhang jämföra lydelsen av bestämmelsen i 5 kap. 1 § sekretess-<br>lagen, vilken som nyss nämnts föreskriver sekretess för uppgifter som ”hänför sig till för-<br>undersökning i brottmål” med avfattningen av 9 kap. 17 § första stycket 1 i samma lag, som<br>anger att sekretess gäller i ”utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brott-<br>mål”. Syftet med den senare formuleringen har varit att göra bestämmelsen tillämplig inte<br>bara på förundersökningar enligt rättegångsbalken utan också på andra utredningar som<br>görs enligt bestämmelserna om förundersökning, t.ex. i ärenden om utlämning enligt lagen<br>(1957:668) om utlämning för brott och enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till<br>Danmark, Finland, Island eller Norge (Corell m.fl. a. a. s. 307).</p> <p>Enligt JO:s bedömning medförde inte heller en tillämpning av bestäm-<br>melserna om utrikessekretess i 2 kap. 1 § sekretesslagen att handlingarna<br>i det aktuella ärendet skulle anses vara hemliga. JO lämnade därför ut de<br>aktuella handlingarna till den klagande.</p> <p>Diskussionen i det redovisade ärendet rörde hur långt regeln i 5 kap.<br>1 § första tycket punkten 1 sekretesslagen sträcker sig. Motsvarande fråga<br>kan ställas när det gäller punkten 2, som skyddar uppgift som hänför sig<br>till användning av tvångsmedel i brottmål.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Enligt JO:s ovan redovisade beslut<br>kan bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 1 sekretesslagen inte tilläm-<br>pas i förhållande till utredningar som utförs efter en ansökan från en<br>främmande stat. Detta ger anledning att överväga frågan om vilket behov<br>av sekretess som kan finnas i brottsutredningar på begäran av en annan<br>stat och hur ett sådant behov kan tillgodoses.</p> <p>Enligt regeringens uppfattning är behovet av sekretess vid utredningar i<br>ärenden om rättslig hjälp lika stark som vid motsvarande svenska utred-<br>ningar. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål bygger på filoso-<br>fin att svenska åklagare och domstolar skall bistå sina utländska motsva-<br>righeter med olika åtgärder under samma villkor och förutsättningar som<br>motsvarande åtgärd kan genomföras i en svensk förundersökning eller<br>rättegång, varken mer eller mindre (se avsnitt 7.4). Detta innebär även att<br>de åtgärder som vidtas i Sverige i en utländska brottsutredning bör ha<br>lika starkt sekretesskydd som om åtgärden vidtagits i en svensk<br>förundersökning. Detta behov bör tillgodoses genom att en ny sekre-<br>tessbestämmelse införs i sekretesslagen. Flera remissinstanser pekar på<br>det angelägna i en sådan sekretessregel, särskilt mot bakgrund av den allt<br>mer intemationaliserade brottsligheten.</p> <p>I betänkandet föreslås att en ny sekretessbestämmelse införs som till-<br>godoser intresset av att förebygga och beivra brott (2 kap. 2 § första<br>stycket 4 tryckfrihetsförordningen) och därför bör placeras i 5 kap. sekre-<br>tesslagen. Malmö och Helsingborgs tingsrätter och Sveriges domar-<br>förbund ifrågasätter om det angivna intresset i tryckfrihetsförordningen<br>gör det möjligt att uppställa en sekretessregel till skydd för en främmande<br>stats intresse av att beivra brott.</p> <p>Regeringen gör följande bedömning. Enligt ordalydelsen i 2 kap. 2 §<br>första stycket 4 tryckfrihetsförordningen far rätten att ta del av allmänna<br>handlingar endast begränsas om det är påkallat med hänsyn till intresset<br>av att förebygga eller beivra brott. Av de sju intressen som räknas upp i<br>bestämmelsen är fyra uttryckligen begränsade till svenska förhållanden. I<br>punkten 1 och 2 anges intresset som rikets säkerhet och rikets centrala<br>finanspolitik, i punkten 3 som myndighets verksamhet och i punkten 5<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>164</p> <p>som det allmännas ekonomiska intresse. De övriga tre intressen, som kan<br>motivera att rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas, är i mot-<br>sats till de nyss angivna intressena, generellt utformade. Enligt regerin-<br>gen är det klart att bestämmelsens ordalydelse inte hindrar att en sekre-<br>tessbestämmelse uppställs till skydd för främmande staters intresse av att<br>förebygga eller beivra brott.</p> <p>Enligt regeringens bedömning kan intresset av att förebygga eller<br>beivra brott inte stanna vid fall där brottsutredningen utförs av svenska<br>myndigheter. Den allvarliga brottsligheten blir alltmer organiserad och<br>har förgreningar i olika länder. Det blir allt vanligare att stater, efter att<br>ha samarbetat på förundersökningsstadiet, gemensamt beslutar att hela<br>eller delar av domstolsprocessen skall ske i det land där det är lämpligast<br>(se t.ex. bedrägerikonventionen, artikel 6, prop. 1998/99:32). I utkastet<br>till EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp finns det bestämmelser<br>om gemensamma utredningsgrupper. Bestämmelser är avsedda att ge<br>riktlinjer for fall där förundersökningar i flera stater bör samordnas och<br>gemensamma åtgärder vidtas eller där flera medlemsstater behöver hjälpa<br>till i en förundersökning i en medlemsstat. Medlemsstaterna har uppnått<br>politisk enighet om bestämmelsen. Bestämmelsen är inte någon nyhet<br>utan ett sådant samarbete finns redan idag och sker informellt. Det är<br>svårt att se att det skulle göra någon skillnad om brottsutredningen utförs<br>av utländska myndigheter eller svenska myndigheter.</p> <p>En annan aspekt är att en utredning i en annan stat som leder till att<br>någon fälls till ansvar också kan fa positiva effekter i Sverige och<br>förebygga brott här. På motsvarande sätt kan våra ansträngningar att före-<br>bygga och beivra brott påverka situationen i framförallt våra grannländer.<br>Riksskatteverket pekar på att det förekommer kringresande brottslingar<br>som drabbar land efter land med samma typer av brottslighet som<br>exempelvis investeringsbedrägerier.</p> <p>En sekretessbestämmelse rörande ärenden om rättslig hjälp kan även<br>vara påkallad med hänsyn till rikets förhållande till annan stat (2 kap 2 §<br>p. 1 tryckfrihetsförordningen). Det kan i detta sammanhang framhållas att<br>det internationella straffrättsliga samarbetet till stor del bygger på<br>internationella åtaganden som förutsätter att uppgifter även i utländska<br>förundersökningar skyddas. Ett utlämnande av uppgifter som rör den<br>utländska utredningen kan i dessa fall vara av den digniteten att det skulle<br>störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser. Av tradition, och som också<br>kommer till uttryck i den föreslagna lagen om internationell rättslig hjälp,<br>kräver emellertid inte Sverige ömsesidighet för att bistå utländska myn-<br>digheter. När samarbetet inte bygger på internationella åtaganden kan det<br>vara tveksamt om ett utlämnande av uppgifter skulle störa de mellanfolk-<br>liga förbindelserna. Det är därför inte självklart att 2 kap. 1 § sekretess-<br>lagen alltid kan tillämpas. Om sekretess inte kan garanteras i Sverige kan<br>svenska myndigheter få svårt att erhålla hjälp när de önskar få en åtgärd<br>vidtagen i en annan stat. Regeringen ansluter sig därför till betänkandets<br>förslag att en sekretessbestämmelse skall införas i 5 kap. sekretesslagen.</p> <p>När det gäller bestämmelsens närmare utformning bör en första förut-<br>sättning vara att den endast omfattar sådana uppgifter som framkommer<br>vid myndighets verksamhet som sker efter en begäran av en främmande<br>stat. Ärendet skall alltså ha initierats av en utländsk myndighet.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>165</p> <p>I avsnitt 7.1.1 har redogjorts för kommunikationsvägarna för ett ärende Prop. 1999/2000:61<br>om internationell rättslig hjälp i brottmål. Där framkommer att ett ärende<br>kan komma att hanteras av en rad olika myndigheter, centralmyndig-<br>heten, Riksåklagaren eller annan åklagare, domstol, polis. Bestämmelsen<br>bör därför inte begränsas att gälla vid vissa angivna myndigheter utan<br>gälla för samtliga de myndigheter som hanterar ärendet.</p> <p>De uppgifter som bör omfattas av sekretess är i första hand sådana som<br>framkommer vid utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i<br>brottmål. Bestämmelsen bör i denna del avfattas med 9 kap. 17 § första<br>stycket 1 sekretesslagen som förebild och ange att sekretess gäller för<br>”utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål”. Syftet<br>med denna formulering är att göra bestämmelsen tillämplig när de<br>svenska myndigheterna tillämpar de bestämmelser som enligt rättegångs-<br>balken gäller förfarandet under förundersökningen trots att utredningen<br>inte äger rum inom ramen för en svensk förundersökning. Detta sker vid<br>verkställandet av ansökningar om rättslig hjälp som gäller förhör, telefon-<br>förhör och förhör genom videokonferens under förundersökningen. Be-<br>stämmelsen blir även tillämplig vid utredningar som görs enligt bestäm-<br>melserna om förundersökning med stöd av utlämningslagen och nordiska<br>utlämningslagen.</p> <p>Även uppgifter som framkommer vid en begäran om användning av<br>tvångsmedel bör omfattas av den nya bestämmelsen. Användning av<br>tvångsmedel på begäran av en annan stat kan ske efter en ansökan om<br>rättslig hjälp med husrannsakan, beslag, kvarstad, hemlig teleavlyssning,<br>teleövervakning och kameraövervakning liksom vid kroppsvisitation och<br>kroppsbesiktning.</p> <p>I artikel 109 i Schengenkonventionen anges att en enskilds rätt att ta<br>del av uppgifter i SIS skall följa av nationell rätt. En begäran om utläm-<br>nande av uppgifter till den berörde skall enligt andra punkten avslås om<br>det kan skada verkställigheten av den åtgärd som avses. I promemorian<br>Polissamarbete m.m. med anledning av Schengen (Ds 1999: 31). anges<br>bl.a. att prövningen av en begäran om utlämnande av uppgifter i SIS<br>kommer att ske enligt sekretesslagens bestämmelser om bl.a. utrikes-<br>eller förundersökningssekretess. Promemorian föreslår inte någon<br>sekretessbestämmelse till skydd för den utländska brottsutredningen.</p> <p>Vid remissbehandlingen av promemorian uttalade Rikspolisstyrelsen<br>att det mot bakgrund av Ekosekretessutredningens lagförslag om<br>sekretess vid internationell rättslig hjälp är oklart om bestämmelsen om<br>förundersökningssekretess kan tillämpas när det gäller uppgifter som<br>registrerats av annan Schengenstat i SIS och rör en utländsk brotts-<br>utredning. Rikspolisstyrelsen pekar på att om bestämmelsen i 5 kap. 1 §<br>första stycket 4 sekretesslagen inte kan tillämpas på dessa uppgifter, kan<br>de aktuella uppgifterna i SIS sekretessbeläggas endast med hänsyn till<br>intresset av skydd för enskild (se prop. 1999/2000:64 Polissamarbete<br>m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen där en ny be-<br>stämmelse i 7 kap. 41 § sekretesslagen föreslås) eller med stöd av utrikes-<br>sekretessen i 2 kap. 1 § sekretesslagen, men däremot inte med hänsyn till<br>den utländska brottsutredningen. Rikspolisstyrelsen anser det därför<br>angeläget att betänkandets förslag till en ny bestämmelse om sekretess i<br>internationell rättslig hjälp kompletteras med en tredje punkt som avser<br></p> <p>166</p> <p>åklagares, polismyndighets och övriga myndigheters verksamhet i övrigt<br>att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Den aktuella frågan<br>behandlas lämpligen i nu aktuellt sammanhang och berördes därför inte i<br>den lagrådsremiss som följde på promemorian.</p> <p>Rapporter i SIS och kompletterande information på SIRENE-kontor i<br>angelägenheter som avser begäran om omhändertagande av en person<br>som har efterlysts för utlämning (artikel 95), om att en person skall nekas<br>tillträde till eller uppehållstillstånd inom Schengenområdet (artikel 96)<br>samt dold övervakning eller särskild kontroll (artikel 99) kan innehålla<br>uppgifter av samma slag som kan registreras i svenska polisregister eller<br>som förekommer i polisens m.fl. myndigheters brottsbekämpande verk-<br>samhet. I propositionen Polissamarbete med anledning av Sveriges<br>anslutning till Schengen föreslås att en ny sekretessbestämmelse införs i<br>7 kap. sekretesslagen som innebär att i dessa fall uppgifter om enskildas<br>personliga förhållanden omfattas av sekretess om det inte står klart att<br>uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående<br>lider men av att uppgiften röjs. I lagrådsremissen gjordes bedömningen<br>att för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt Schengenkonventionen om<br>att en begäran om utlämnande av information till den berörda personen<br>skall avslås om det kan skada verkställigheten av det uppdrag som<br>rapporten avser, bör motsvarande sekretess gälla även till skydd för den<br>utländska brottsutredningen.</p> <p>Enligt Lagrådet bör hänvisningen till uppgifter om att en person skall<br>nekas tillträde till eller uppehållstillstånd inom Schengenområdet (artikel<br>96) utgå eftersom denna punkt avser s.k. spärrlista där personer kan<br>finnas antecknade även utan samband med brott. Enligt Lagrådets me-<br>ning faller en bestämmelse om sekretess för sådana uppgifter utanför<br>5 kap. sekretesslagen som skyddar intresset att förebygga eller beivra<br>brott (jfr. 2 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen). Regeringen<br>delar lagrådets bedömning. Bestämmelsen om sekretess vid internationell<br>rättslig hjälp bör därför endast omfatta sådana uppgifter som avses i<br>punkterna 1 och 6 i lagen om Schengens informationssystem (se prop.<br>1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslut-<br>ning till Schengen). Bestämmelsen bör utformas med den föreslagna<br>bestämmelsen om sekretess i 7 kap. 41 § som förebild.</p> <p>Finansinspektionen pekar mot bakgrund av resonemangen i betänk-<br>andet på att det är oklart om bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 5<br>sekretesslagen omfattar den verksamhet som Finansinspektionen bedriver<br>i syfte att konstatera brott mot insiderlagen (1990:1342) och bestämmel-<br>sen om otillbörlig kurspåverkan inom den europeiska unionen. Finans-<br>inspektionen föreslår därför att bestämmelsen kompletteras med en punkt<br>som motsvarar denna. Regeringen saknar underlag för bedöma behovet<br>av en sådan bestämmelse och är därför inte beredd att nu lägga fram ett<br>sådant förslag.</p> <p>Vid förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § är skaderekvisitet<br>utformat på så sätt att sekretess gäller om det kan antas att syftet med<br>beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verk-<br>samheten skadas. Helsingborgs tingsrätt och Sveriges domarförbund<br>anser att skaderekvisitet i bestämmelsen bör utformas i enlighet härmed<br>om tanken inte är att mer sekretess skall åstadkommas än vad som före-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>167</p> <p>kommer i svenska förundersökningar. Regeringen anser i likhet med<br>Ekosekretessutredningen att ett skaderekvisit utformat med 5 kap. 1 §<br>som förebild blir svår att tillämpa när en svensk myndighet verkställer en<br>åtgärd på begäran av en utländsk myndighet. Det går ofta inte att<br>överblicka vilka närmare konsekvenser ett röjande av uppgifter skulle<br>kunna få för den utländska myndighetens utredning utan att begära<br>omfattande kompletteringar. Som exempel kan nämnas att svensk<br>åklagare på utländsk begäran har genomfört en husrannsakan men att<br>inget att ta i beslag har påträffats vid denna. Om inga ytterligare åtgärder<br>skall vidtas här i landet skulle det normalt sett inte finnas något skäl att<br>låta sekretessen bestå med en tillämpning av skaderekvisitet i 5 kap. 1 §<br>sekretesslagen. Det skulle samtidigt vara förödande för den utländska<br>brottsutredningen om uppgiften om att en husrannsakan ägt rum blir<br>allmänt känd. Om skaderekvisitet utformades med 5 kap 1 § som förebild<br>skulle omfattningen av rekvisitet i praktiken blir betydligt mer begränsat i<br>jämförelse med vad som gäller vid en svensk förundersökning.</p> <p>Ett alternativ vore, som föreslås av Riksåklagaren, att använda ett<br>omvänt skaderekvisit. För en sådan lösning talar att utformningen närma-<br>re ansluter till vad som gäller i nationella förhållanden och att ett omvänt<br>skaderekvisit skulle kunna möta de förväntningar som många ansökande<br>stater har. Enligt regeringens bedömning skapas emellertid avsevärda<br>tillämpningssvårigheter för det fall en svensk myndighet som har att<br>verkställa åtgärden skall göra en bedömning av hur ett offentliggörande<br>av uppgifterna påverkar den fortsatta utredningen, oavsett om skade-<br>rekvisitet är rakt eller omvänt.</p> <p>Istället bör skaderekvisitet utformas från andra utgångspunkter. Den<br>ansökande staten torde som regel förutsätta att sekretess gäller för<br>brottsutredande verksamhet och att de uppgifter som lämnas är skyddade.<br>Vetskap om att så inte är fallet skulle sannolikt inte sällan avhålla den<br>utländska myndigheten från att begära hjälp av svenska myndigheter. En<br>lämplig lösning är därför att den utländska myndigheten i viss<br>utsträckning får förfoga över frågan om sekretess, så länge det är fråga<br>om sekretess som inte sträcker sig längre än vad som kunnat förekomma i<br>en motsvarande svensk utredning. Skaderekvisitet bör därför utformas, i<br>enlighet med utredningens förslag, på så sätt att sekretess gäller om det<br>kan antas att åtgärden begärs under förutsättning att uppgiften inte röjs.</p> <p>I fråga om uppgift i allmän handling bör sekretessen gälla i högst fyrtio<br>år.</p> <p>I likhet med vad som gäller för förundersökningssekretess enligt i<br>5 kap. 1 § sekretesslagen bör meddelarfriheten begränsas såvitt avser<br>uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig<br>teleavlyssning och hemlig teleövervakning eller hemlig kamera-<br>övervakning på grund av beslut av domstol eller åklagare.</p> <p>Såsom Lagrådet påpekat bör den nya sekretessbestämmelsen anges i<br>andra meningen i 5 kap. 1 § rättegångsbalken bland de sekretess-<br>bestämmelser beträffande vilka det inte för stängda dörrar krävs att det är<br>av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>168</p> <h3>10.2</h3> <h3>Banksekretess</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens bedömning: En utländsk förundersökning jämställs med<br>en svensk förundersökning när det gäller brytande av banksekretess.</p> <p>Regeringens förslag: En bestämmelse införs i lagen om<br>internationell rättslig hjälp i brottmål som klargör att en ansökan om<br>rättslig hjälp med förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i<br>brottmål, husrannsakan eller beslag inte far vägras med hänvisning till<br>banksekretessen.</p> <p>Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens. Pro-<br>memorian saknar förslag till bestämmelse om brytande av banksekretess.</p> <p>Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig sär-<br>skilt om promemorians bedömning i den här delen. Riksskatteverket, Eko-<br>brottsmyndigheten, särskilda avdelningen och Finansinspektionen in-<br>stämmer i promemorians bedömning men anser att uttryckliga bestäm-<br>melser om brytande av banksekretess bör tas in i lagen om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning och förslag: Det förekommer att<br>internationella överenskommelser innehåller föreskrifter om att en an-<br>sökan om rättslig hjälp inte får vägras med hänvisning till bankssekre-<br>tessen. En sådan regel finns t.ex. i narkotikabrottskonventionen och i det<br>utkast till en FN-konvention om organiserad brottslighet som för när-<br>varande är under utarbetande. Även avtalet med Kanada innehåller en<br>sådan bestämmelse (artikel 2.2, se avsnitt 5.7.2).</p> <p>Enligt 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) gäller s.k. banksekre-<br>tess - enskildas förhållande till en bank får inte obehörigen röjas. Mot-<br>svarande reglering finns i 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansie-<br>ringsverksamhet och i 1 kap. 8 § lagen (1991:981) om värdepappers-<br>rörelse. Polis och åklagare kan genom beslut om husrannsakan eller<br>beslag utverka information från en bank utan hinder av banksekretessen.<br>Enligt praxis anses redan inledande av en förundersökning bryta bank-<br>sekretessen trots att detta inte är uttryckligen reglerat. Denna praxis<br>hänger samman med att förundersökningsledaren under vissa förutsätt-<br>ningar kan begära att vittnesförhör skall hållas under en pågående<br>förundersökning enligt 23 kap. 13 § rättegångsbalken och att bankens<br>revisorer kan åläggas att lämna upplysningar om bankens angelägenheter<br>till förundersökningsledaren. Vid förfrågningar om konton och bankfack<br>används enligt stadgad praxis en blankett som har utarbetats av<br>Riksåklagaren i samråd med Svenska bankföreningen. I många fall<br>undertecknas den formella framställningen om information av för-<br>undersökningsledaren, men det förekommer att denne delegerar<br>uppgiften till polispersonal eller ekonomer som biträder i utredningen<br>(SOU 1999:53 Ekonomisk brottslighet och sekretess, s. 311 ff.).</p> <p>I promemorian görs bedömningen att en utländsk förundersökning<br>jämställs med en svensk förundersökning när det gäller brytande av bank-<br>sekretess. Regeringen, liksom de remissinstanser som särskilt yttrat sig i<br>denna del, delar promemorians bedömning. En utländsk åklagare kan på<br>samma sätt som en svensk åklagare begära bistånd med husrannsakan<br></p> <p>169</p> <p>eller beslag för att utverka information från banken (se avsnitt 7.11) eller Prop. 1999/2000:61<br>med förhör enligt bestämmelserna om förhör under förundersökning i<br>brottmål (se avsnitt 7.7). Någon anledning att göra skillnad mellan en<br>svensk och en utländsk förundersökning vid inhämtande av uppgifter som<br>omfattas av banksekretessen föreligger därför inte. I avsnitt 6.3 föreslås<br>att det uttryckligen av den nya lagen om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål skall framgå att lagen inte hindrar åklagare från att lämna hjälp<br>med andra åtgärder än de som särskild anges i lagen om det kan ske utan<br>tvångsmedel eller arman tvångsåtgärd. Den nya lagen hindrar alltså inte<br>svenska åklagarna från att på begäran av utländska åklagare, på<br>motsvarande sätt som sker vid inhemska förundersökningar, göra en<br>förfrågan till banken om konton och bankfack. Den nya lagstiftningen bör<br>rimligen leda till att företrädarna för bankerna och Riksåklagaren kan<br>komma överens om vad som närmare skall gälla beträffande utlämnande<br>av uppgifter till de brottsutredande myndigheterna som frivilligt sker i ett<br>ärende om internationell rättslig hjälp efter mönster av vad som gäller för<br>inhemska brottsutredningar.</p> <p>I promemorian redogörs för Ekosekretessutredningen förslag att det i<br>bankrörelselagen och lagarna om finansieringsverksamhet och om värde-<br>pappersrörelse uttryckligen anges att uppgiftslämnande till de brotts-<br>utredande myndigheterna under förundersökning inte är ett obehörigt<br>uppgiftslämnande. Avsikten är att denna regel skall återspegla nuvarande<br>ordning utifrån en enhetlig tolkning av obehörighetsrekvisitet (se a.a.<br>s. 318). Flera remissinstanser framhåller att uttryckliga bestämmelser om<br>brytande av banksekretessen även bör införas i den nya lagen om<br>internationell rättslig hjälp i brottmål. Ekobrottsmyndigheten, särskilda<br>avdelningen, pekar på att det inte sällan ifrågasätts av bankerna på vilken<br>grund de är skyldiga att lämna ut uppgifterna och Ekobrottsmyndigheten<br>anser att en uttrycklig regel avsevärt skulle underlätta det praktiska<br>åklagararbetet. Även Finansinspektionen förordar att uttryckliga<br>bestämmelser införs för att undanröja osäkerhet om vad som gäller på<br>området.</p> <p>Det är enligt regeringen inte lämpligt att, före remissbehandlingen av<br>Ekosekretessutredningens förslag till bestämmelser för nationella förfar-<br>anden, införa bestämmelser om tolkningen av obehörighetsrekvisitet i<br>ärenden om internationell rättslig hjälp. Om nuvarande praxis i inhemska<br>förundersökningar lagregleras, i enlighet med Ekosekretessutredningens<br>förslag, bör det - såsom promemorian förordar - även övervägas om<br>denna reglering skall omfatta ärenden om internationell rättslig hjälp.<br>Även Banklagskommitténs förslag i delbetänkandet Vårdslös kreditgiv-<br>ning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82) om en ny utformning<br>av 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) bör i detta sammanhang be-<br>aktas. Däremot anser regeringen att det uttryckligen bör framgå av lagen<br>om internationell rättslig hjälp i brottmål att en utländsk åklagare kan<br>utverka information som omfattas av banksekretess genom en begäran<br>om rättslig hjälp med förhör under förundersökning, husrannsakan eller<br>beslag. En sådan bestämmelse innebär ingen nyhet utan innebär endast ett<br>klargörande av vad som redan gäller. Bestämmelsen skulle också marke-<br>ra att Sverige uppfyller sina internationella förpliktelser på området.</p> <p>170</p> <p>I många fall kan en brottsutredning äventyras om banken meddelar<br>kunden om att granskning har genomförts eller att upplysningar har<br>lämnats till brottsutredande myndigheter. Hålls ett förhör enligt<br>bestämmelserna om förhör enligt förundersökning kan åklagaren med<br>tillämpning av 23 kap. 10 § femte stycket rättegångsbalken förhindra att<br>banken meddelar kunden att en förfrågan har gjorts om ett konto. Är<br>lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt tillämplig, föreskrivs i<br>11 § att företaget, dess styrelseledamöter eller anställda inte far röja för<br>kunden eller för någon utomstående att en granskning har genomförts<br>eller att uppgifter har lämnats enligt lagen. Enligt en ny bestämmelse,<br>som trätt i kraft den 1 juli 1999, skall den som uppsåtligen eller av<br>oaktsamhet bryter mot bestämmelsen om meddelandeförbud dömas till<br>böter (prop. 1998/99:19). När bankerna frivilligt lämnar uppgifter som<br>omfattas av banksekretessen i en förundersökning finns emellertid inte<br>någon reglerad möjlighet att förbjuda banken att informera kunden om de<br>brottsutredande myndigheternas förfrågningar.</p> <p>I promemorian redogörs för Ekosekretessutredningens bedömning att<br>det för närvarande inte behövs någon bestämmelse som förbjuder banken<br>att lämna information till kunden om de brottsutredande myndigheternas<br>förfrågningar (a. s. 323 f.). Istället anser Ekosekretessutredningen att<br>frågan torde kunna lösas genom samarbete mellan bankerna och<br>myndighetetsföreträdama.</p> <p>När en svensk åklagare handlägger en begäran om rättslig hjälp med<br>förhör under förundersökning kan åklagaren på motsvarande sätt som i en<br>svensk förundersökning förhindra att banken meddelar kunden att upp-<br>lysningar lämnats till de brottsutredande myndigheterna. (Att samma för-<br>farande skall tillämpas vid verkställighet av en ansökan om rättslig hjälp<br>som tillämpas när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk förunder-<br>sökning eller rättegång behandlas i avsnitt 7.5.) Lämnas uppgifter fri-<br>villigt av banken i ett ärende om internationell rättslig hjälp saknas, på<br>motsvarande sätt som vid en svensk förundersökning, möjlighet att för-<br>bjuda banken att lämna information till kunden. Så länge frågan är<br>oreglerad såvitt avser svenska förundersökningar måste frågan lösas<br>genom samarbete mellan bankerna och myndighetsföreträdare.</p> <h2>11 Ratificering av avtalen med Australien och<br>Kanada om ömsesidig rättslig hjälp i brott-<br>mål</h2> <p>Regeringens förslag: Sverige skall ratificera avtalen om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål med Australien och Kanada.</p> <p>Promemorian innehåller inget motsvarande förslag men det framhålls<br>att målsättningen är att avtalen skall kunna föreläggas riksdagen för<br>godkännande i anslutning till att den nya lagstiftningen beslutas.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Sverige lämnar av hävd andra länder<br>rättslig hjälp i brottmål i den utsträckning vår lagstiftning tillåter det, utan</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>171</p> <p>att avtal har träffats om rättslig hjälp. En del stater kräver dock att det<br>finns ett formligt avtal för att de skall lämna rättslig hjälp. Genom avtal<br>klargörs också förutsättningarna för samarbetet och det praktiska förfa-<br>randet underlättas. Sverige har emellertid sedan länge intagit en restriktiv<br>hållning när det gäller att sluta bilaterala avtal om ömsesidig rättslig hjälp<br>i brottmål. I stället har Sverige verkat för att det internationella arbetet på<br>området skall befrämjas genom multilaterala överenskommelser som ut-<br>arbetats i Europarådets och FN:s regi. Skälet för den svenska inställ-<br>ningen är främst att olika bilaterala regleringar med en mångfald stater<br>riskerar att leda till tillämpningssvårigheter för de tillämpande myndig-<br>heterna.</p> <p>De ökande internationella kontakterna ställer samtidigt krav på att vi<br>utvecklar även de bilaterala förutsättningarna för samarbete. Den allvar-<br>ligare brottsligheten berör numera allt oftare flera länder samtidigt. Det<br>internationella samarbetet på området får därför allt större betydelse. Att<br>enbart inrikta det internationella samarbetet på multilaterala överens-<br>kommelser medför den begränsningen att ett närmare och mer djupgå-<br>ende samarbete inte kan komma till stånd med t.ex. länder som inte an-<br>slutit sig till 1959 års konvention. Sverige har också tidigare slutit avtal<br>om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål med Ungern och Polen och en<br>överenskommelse om samarbete i fråga om förverkande med Storbritan-<br>nien och Nordirland.</p> <p>De nu aktuella avtalen med Australien och Kanada är i fråga om for-<br>merna av rättshjälp utformade på ett sådant sätt att de stämmer väl över-<br>ens med Sveriges åtaganden enligt 1959 års konvention och förverkande-<br>konventionen. Avtalen är dessutom uppbyggda på det sättet att åtagan-<br>dena begränsas till vad respektive inhemsk lagstiftning tillåter. Den nya<br>lagstiftning som avtalen aktualiserar (se avsnitt 7.3, 7.7, 7.8, 7.11 och<br>7.16) har genomgående beaktats i promemorians förslag och ligger helt i<br>linje med regeringens allmänna strävanden att förbättra det inter-<br>nationella samarbetet i brottmål. I övrigt föranleder avtalen endast vissa<br>ändringar och tillägg i förordningar eller andra föreskrifter främst vad<br>avser delgivningsfrågor. Med hänsyn till detta och till att det från flera<br>synpunkter är positivt att avtal med Australien och Kanada kommer till<br>stånd på området, föreslår regeringen att Sverige ratificerar avtalen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>172</p> <h2>12 Lagen om Sveriges samarbete med de<br>internationella tribunalerna</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med<br>de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär<br>rätt anpassas till den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brott-<br>mål.</p> <p>Lagen kompletteras med en bestämmelse som innebär att<br>regeringen skall avgöra frågor om villkorlig frigivning beträffande de<br>personer som i Sverige avtjänar ett fängelsestraff utdömt av någon av<br>de internationella tribunalerna. Vid denna prövning får regeringen be-<br>sluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som<br>följer av brottsbalken. Vidare ges tribunalen möjlighet att undersöka<br>behandlingen av den som dömts av tribunalen genom tillträde till den<br>plats där personen är placerad samt det biträde av svenska myndig-<br>heter som behövs för undersökningen.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan<br>erinran.</p> <p>Bakgrund: FN:s säkerhetsråd har inrättat två internationella tribunaler<br>för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot inter-<br>nationell humanitär rätt, dels för f.d. Jugoslavien, dels för Rwanda. Enligt<br>säkerhetsrådets resolutioner är FN:s medlemsstater skyldiga att samarbeta<br>med tribunalerna och att se till att nationella myndigheter följer tribu-<br>nalernas framställningar om rättsligt hjälp. Föreskrifter för att uppfylla de<br>förpliktelser som följer av resolutionerna finns i en särskild lag, lagen<br>(1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna.</p> <h4>Skälen för regeringens förslag</h4> <p>Anpassning till den nya lagstiftningen</p> <p>Lagen om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna gör det<br>möjligt att bistå tribunalen med olika åtgärder såsom utlämning, husrann-<br>sakan och beslag, bevisupptagning, förhör under förundersökning,<br>överförande av frihetsberövade för vittnesmål och överlämnande av<br>bevisföremål och egendom som frånhänts någon genom brott. När det<br>gäller förfarandet m.m. för de olika åtgärderna hänvisar lagen i stor<br>utsträckning till den befintliga lagstiftningen om utlämning och om andra<br>former av rättslig hjälp i brottmål. Lagen reglerar också frågor om över-<br>förande av lagföring och doms rättskraft. Eftersom säkerhetsrådets reso-<br>lutioner inte lämnar utrymme för att vägra lämna hjälp eller för att ställa<br>villkor för att en viss åtgärd skall vidtas av en medlemsstat, hänvisas det<br>inte till de villkor av olika slag som i andra sammanhang gäller för att en<br>begäran om någon form av åtgärd skall utföras.</p> <p>Den nya lagstiftningen om internationell rättslig hjälp i brottmål inne-<br>bär att hänvisningarna i tribunallagens 9, 10 och 12 §§ till tvångs-<br>medelslagen, 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige och 1991 års lag</p> <p>173</p> <p>samarbete på brottmålsområdet kan ersättas av en hänvisning till den nya<br>lagen och att lagens 11 § om förhör enligt bestämmelserna i 23 kap. rätte-<br>gångsbalken kan upphävas. Svenska åklagare och domstolar bör ha<br>möjlighet att bistå tribunalerna med alla de åtgärder som de enligt den<br>nya lagen kan bistå utländska nationella myndigheter och domstolar med.</p> <p>Som föreslagits i avsnitt 7.13.2 bör det krav på samtycke från en<br>frihetsberövad som förs över till en tribunal för vittnesförhör eller<br>konfrontation som gäller enligt lagens 12 § tas bort. Därmed kan den nya<br>lagens regler om överförande av frihetsberövade fullt ut tillämpas i för-<br>hållande till tribunalerna.</p> <p>Vissa avvikelser från den nya lagens bestämmelser krävs såväl i sak<br>som i fråga om förfarandet.</p> <p>Nuvarande lagstiftning om Sveriges samarbete med de internationella<br>tribunalerna ställer inte upp något formellt krav på att den aktuella gär-<br>ningen motsvarar ett brott enligt svensk lag. Denna ordning bör bibe-<br>hållas.</p> <p>De fakultativa generella avslagsgrunderna som redovisas i avsnitt 7.14<br>kan inte tillämpas i förhållande till tribunalerna och detta bör uttryckligen<br>framgå av tribunallagen. Det finns, som redovisades i 1994 års lagstift-<br>ningsärende (prop. 1993/94:142 s. 29) ett visst, om än ytterst begränsat,<br>utrymme för regeringen att vägra att bistå tribunalerna om ett bifall till<br>den aktuella åtgärden skulle vara uppenbart stötande eller annars stå i<br>uppenbar strid med den svenska rättsordningen. Såsom framhölls i det<br>lagstiftningsärendet görs sådana prövningar normalt inom ramen för allt<br>internationellt samarbete utan att det finns några särskilda föreskrifter om<br>detta. Den uttryckliga reglering som i den nya lagen föreslås för denna<br>slags prövning knyter ordagrant an till formuleringen i 1959 års konven-<br>tion (se avsnitt 7.14.2) och ger därmed större utrymme för avslag än<br>säkerhetsrådets resolutioner medger. Bestämmelsen har också formule-<br>rats som en obligatorisk vägransgrund. Mot den bakgrunden kan bestäm-<br>melsen inte direkt tillämpas i förhållande till tribunalerna. Regeringens<br>möjligheter att vägra bistå tribunalerna bör därför även i fortsättningen<br>lämnas helt oreglerad.</p> <p>För att säkerställa att hjälp lämnas till tribunalerna i den utsträckning<br>som krävs bör alla beslut om avslag, och inte bara beslut enligt sist-<br>nämnda kategori, fattas av regeringen.</p> <p>Den särskilda ordning som i lagen om samarbete med de internatio-<br>nella tribunalerna gäller för prövning av verkställda beslag och som inne-<br>bär att beslag prövas av domstol endast i de fall det särskilt begärs av den<br>som drabbats av åtgärden, bör behållas, liksom regeln att det är regering-<br>en som prövar om beslagtagen egendom skall överlämnas till tribunalen.</p> <p>Straffverkställighet av de internationella tribunalernas domar</p> <p>När det gäller straffverkställighet av tribunalernas domar föreskriver dess<br>stadgar att fängelsestraff, vilket är den enda tillämpliga påföljden, skall<br>avtjänas i en stat som utsetts av respektive tribunal från en lista över<br>stater vilka för säkerhetsrådet förklarat sig villiga att ta emot personer<br>som dömts av tribunalen. Ett sådant fängelsestraff skall avtjänas i enlig-<br>het med tillämplig lag i den berörda staten under överinseende av tribu-</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>174</p> <p>nalen (se artikel 27 i Jugoslavientribunalens stadga och artikel 26 i<br>Rwandatribunalens stadga).</p> <p>Sverige har åtagit sig att verkställa fängelsestraff som någon av tribu-<br>nalerna har ådömt en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i<br>Sverige. Föreskrifter om sådan verkställighet finns i 12 a § i den nämnda<br>lagen och där har möjligheten till straffverkställighet utsträckts till att<br>även omfatta en utlänning som, utan att ha hemvist här, på annat sätt har<br>stark anknytning till Sverige (se prop. 1995/96:48, s. 16 ff). Frågan om<br>verkställighet i det enskilda fallet avgörs av regeringen.</p> <p>För verkställigheten gäller 25 § internationella verkställighetslagen,<br>dvs. verkställigheten skall ske enligt svensk lag. Härigenom blir även<br>reglerna om villkorlig frigivning tillämpliga. Eftersom tribunalerna enligt<br>sina stadgar har rätt att meddela nåd och att ompröva sina domar, före-<br>skrivs det särskilt beträffande denna straffverkställighet att den skall upp-<br>höra med anledning av ett avgörande av respektive tribunal som innebär<br>att straffet inte längre får verkställas (12 a § andra stycket).</p> <p>Jugoslavientribunalen genomfor för närvarande förhandlingar om<br>särskilda straffverkställighetsavtal med de stater som har förklarat sig<br>villiga att ta emot dömda. Avsikten är att underlätta samarbetet och reg-<br>lera den praktiska handläggningen av straffverkställigheten (Sverige har<br>den 23 februari 1999 träffat ett sådant avtal med Jugoslavientribunalen).</p> <p>Regler om villkorlig frigivning av fängelsedömda finns i 26 kap.<br>brottsbalken. Reglerna har ändrats genom ny lagstiftning som trätt i kraft<br>den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:96, bet. 1997/98:JuU21, rskr.<br>1997/98:275, SFS 1998:604). Villkorlig frigivning är i princip obligato-<br>risk för alla fängelsedömda efter att två tredjedelar av straffet verkställts,<br>men den får senareläggas om den intagne i väsentlig grad missköter sig<br>under verkställigheten (26 kap. 7 § brottsbalken).</p> <p>Enligt 25 § internationella verkställighetslagen tillämpas brottsbalkens<br>bestämmelser om villkorlig frigivning även vid straffverkställighet i<br>Sverige av brottmålsdomar från andra länder. I dessa fall avskärs den<br>dömande statens inflytande över straffverkställigheten i och med att den<br>överförs till Sverige.</p> <p>Så är emellertid inte fallet med de internationella tribunalerna. Tvärtom<br>bibehåller tribunalerna möjligheten att ompröva sina domar, meddela nåd<br>eller straffnedsättning samt möjligheten till insyn i hur verkställigheten<br>genomförs. Allt detta är nödvändigt för att åstadkomma en rättvis rätt-<br>skipning och tillförsäkra en god standard för de dömda. En viktig mål-<br>sättning för Sverige och andra stater som stöder tribunalernas verksamhet<br>måste vara att upprätthålla dess integritet och respekten för dess domar. I<br>denna anda har lagreglerna om samarbetet med tribunalerna utformats.</p> <p>En fråga som uppkommit i kontakterna med tribunalerna gäller villkor-<br>lig frigivning. Det kan argumenteras att detta är en ren verkställighets-<br>fråga som bör regleras genom ordinarie bestämmelser. Men villkorlig fri-<br>givning innebär samtidigt att den ursprungliga domens straffmätning i<br>viss mån förändras genom ett nationellt beslut, grundat på regler som<br>kanske inte varit kända vid avgörandet. Det är också svårt att låta natio-<br>nella regler om villkorlig frigivning påverka tribunalens påföljdsbestäm-<br>ning. 1 dessa fall är det dessutom svårt för nationella myndigheter att<br>reagera vid återfall i brott. Det föreligger alltså goda skäl för en ordning</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>175</p> <p>som avviker från vanliga regler när det gäller villkorlig frigivning vid<br>straffverkställighet av tribunalernas domar.</p> <p>För att underlätta samarbetet med tribunalerna bör det i stället finnas<br>tillräcklig flexibilitet vid dessa avgöranden så att de särskilda hänsyns-<br>taganden som här krävs kan beaktas. Till skillnad från de rent nationella<br>verkställighetsfallen behövs det alltså ett större fakultativt inslag i dessa<br>fall. För denna, mycket speciella grupp av intagna, bör den villkorliga fri-<br>givningen därmed kunna ske vid en senare tidpunkt än som följer av<br>brottsbalken. Det är här fråga om helt andra bedömningar än den fakul-<br>tativa prövning som görs inom kriminalvården. Avgörandet i dessa fall<br>kan därför ligga hos en särskild beslutsfattare. Det är regeringen som<br>enligt gällande bestämmelser beslutar om verkställighet i det enskilda<br>fallet och regeringen far vidare i varje enskilt beslut meddela de<br>föreskrifter som behövs för straffverkställigheten. Det är lämpligt att<br>även beslut om villkorlig frigivning i nu aktuella fall fattas av regeringen.<br>Därmed finns förutsättningar att även inhämta tribunalens synpunkter.<br>Det bör i sammanhanget framhållas att endast ett högst begränsat antal<br>verkställighetsfall i Sverige kan förväntas.</p> <p>Vidare har tribunalerna enligt sina stadgor rätt och skyldighet att ha<br>överinseende över den faktiska verkställigheten av de fängelsestraff som<br>de har dömt ut. Jugoslavientribunalen har i verkställighetsavtalen angivit<br>att detta i praktiken kommer att ske med hjälp av Internationella Röda<br>Korset. För att möjliggöra denna tillsyn bör eventuella inspektions-<br>grupper tillåtas ha kontakt med de personer som avtjänar ett fängelse-<br>straff utdömt av en internationell tribunal och få tillträde till de platser<br>där de förvaras samt fa allt erforderligt biträde av svenska myndigheter.<br>På liknande sätt som i fråga om den europeiska kommittén mot tortyr<br>m.m.-se 2-3 §§ lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde<br>till den europeiska konventionen mot tortyr m.m. - bör detta författnings-<br>regleras.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h2>13 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Utländsk brottmålsdoms rättsverkningar i</h2> <h2>Sverige</h2> <h3>13.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Schengenkonventionen</h3> <p>Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i 2 kap. 5 a § brotts-<br>balken om hinder mot ny lagföring skall, med vissa angivna undantag,<br>även omfatta de fall där domen har meddelats av en stat som tillträtt<br>Schengenkonventionen.</p> <p>Promemorians lagförslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat<br>det utan erinran.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I artikel 54-58 i Schengenkonventio-<br>nen finns som redovisats i avsnitt 5.3 bestämmelser om non bis in idem<br>(icke två gånger för samma sak), se bilaga 2. Huvudprincipen är att en<br></p> <p>176</p> <p>person som dömts i en stat under vissa förutsättningar inte får åtalas för<br>samma gärning i en annan stat. En stat som tillträder Schengenkonven-<br>tionen kan i en förklaring ange att den staten i vissa fall inte är bunden av<br>denna princip, dvs. lagföring kan ske på nytt. En utländsk brottmålsdom<br>skall dock alltid innebära hinder mot ny lagföring i en stat om den staten<br>gjort en framställning om överförande av lagföring eller beviljat utläm-<br>ning av den berörda personen till den andra staten. För närmare redogö-<br>relse för dessa bestämmelser i Schengenkonventionen hänvisas till prop.<br>1997/98:42 s. 88-92.</p> <p>I propositionen (1997/98:42) om Sveriges anslutning till Schengen-<br>samarbetet angavs att Sverige skulle avge en förklaring av den innebör-<br>den att Sverige inte skall vara bunden av huvudprincipen om utländsk<br>doms hinderverkan om gärningen har förövats helt eller delvis på svenskt<br>territorium eller om gärningen har skadat statens säkerhet eller andra för<br>Sverige lika viktiga intressen (se s. 57-58). I propositionen konstaterades<br>även att vissa lagändringar krävdes för att Sverige skulle leva upp till de<br>krav Schengenkonventionen ställde upp i detta avseende (s. 90), dvs. att<br>en utländsk dom i vissa fall alltid har en hinderverkan, nämligen dels om<br>gärningen delvis förövats på ett territorium som tillhör den stat som<br>meddelat domen, dels om Sverige beviljat utlämning av den berörda<br>personen.</p> <p>I propositionen 1998/99:32 behandlas Sveriges tillträde till vissa inom<br>EU och OECD utarbetade konventioner och protokoll om bl.a. bedräge-<br>rier och korruption. I vissa av dessa överenskommelser finns bestämmel-<br>ser om non bis in idem vilka i stort sett motsvarar de i Schengenkonven-<br>tionen. I den nämnda propositionen föreslogs vissa ändringar i 2 kap.<br>5 a § brottsbalken för att anpassa lagstiftningen till gjorda konventions-<br>åtaganden. Bland annat föreslogs bestämmelser om att en utländsk dom<br>alltid har en hinderverkan om brottet begåtts delvis här i riket och delvis<br>på ett territorium som tillhör den medlemsstat som meddelat domen och<br>om gärningen omfattas av de internationella överenskommelser som<br>anges i bestämmelsen eller om Sverige beviljat utlämning för lagföring<br>av den berörda personen. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 1999 (bet.<br>1998/99:JuUl6, rskr. 1998/99:167, SFS 1999:197).</p> <p>För att bestämmelserna i 2 kap. 5 a § brottsbalken även skall bli till-<br>lämpliga när dom meddelats av en stat som är medlem i Schengensamar-<br>betet bör bestämmelsen kompletteras så att en dom som meddelats av en<br>stat som tillträtt Schengenkonventionen utgör hinder mot ny lagföring,<br>med de undantag som framgår av paragrafen. En sådan reglering innebär<br>att Sverige kommer att ge en utländsk dom hinderverkan så snart den<br>aktuella staten har tillträtt Schengenkonventionen och oavsett om staten i<br>fråga deltar i samarbetet praktiskt och operativt och oavsett om staten har<br>anpassat sin lagstiftning till Schengenkonventionens olika krav (se härom<br>i inledningen till avsnitt 5.3). Enligt regeringens mening är det ingen<br>nackdel. Sverige bör här kunna avstå från att ställa krav på ömsesidighet.<br>En särskild föreskrift om att regleringen bara gäller i förhållande till<br>stater som operativt deltar i Schengensamarbetet skulle också tynga reg-<br>leringen i onödan.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>177</p> <h3>13.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Konventionen mellan Europeiska gemenskapernas</h3> <h3>medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring<br>(double jeopardy)</h3> <p>Regeringens förslag: Sverige skall tillträda 1987 års konvention<br>mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om förbud mot<br>dubbel lagföring (double jeopardy). Vid ratificeringen av konventio-<br>nen skall Sverige avge en förklaring enligt artikel 2 i konventionen att<br>Sverige i vissa avseenden inte skall vara bunden av huvudprincipen<br>om hinderverkan av brottmålsdomar som meddelats av annan konven-<br>tionsstat. Nuvarande bestämmelser i 2 kap. 5 a § brottsbalken om<br>hinder mot ny lagföring skall även omfatta de fall där domen har<br>meddelats av en stat som har tillträtt konventionen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Promemorian innehåller inget sådant förslag.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Konventionen om förbud mot dubbel<br>lagföring utarbetades av medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna<br>1987, inom ramen för det Europeiska politiska samarbetet (EPS). Kon-<br>ventionen har ännu inte trätt i kraft. Den har ratificerats av Danmark,<br>Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna och Portugal. Nya medlems-<br>stater kan ansluta sig till konventionen.</p> <p>Konventionen innehåller nio artiklar. Artikel 1-5 motsvarar artikel 54-<br>58 i Schengenkonventionen. Övriga artiklar avser ratificering m.m.<br>Huvudprincipen är således att en person som har dömts i en konventions-<br>stat inte får åtalas för samma gärning i en annan konventionsstat. Precis<br>som i Schengenkonventionen kan en konventionsstat vid ratificering av<br>konventionen i en förklaring ange att denna huvudprincip far vika i vissa<br>avseenden, bl.a. om gärningen har förövats i den sistnämnda konven-<br>tionsstaten eller om gärningen omfattar brott mot den statens säkerhet<br>m.m. Även i denna konvention innebär en brottmålsdom i en konven-<br>tionsstat alltid hinder mot ny lagföring i en annan konventionsstat om den<br>sistnämnda staten beviljat överförande av lagföring av den aktuella gär-<br>ningen eller beviljat utlämning till den berörda staten eller om gärningen<br>helt eller delvis begåtts i den stat som meddelat domen.</p> <p>Konventionen träder i kraft när samtliga tolv stater som 1987 var med-<br>lemmar i de europeiska gemenskaperna har deponerat sina anslutnings-<br>instrument. Konventionen medger samtidigt att, till dess konventionen<br>träder i kraft, stater som tillträder eller har tillträtt konventionen ömse-<br>sidigt avtalar om förtida tillämpning av konventionen.</p> <p>Det finns ingen formell skyldighet för EU:s medlemsstater att tillträda<br>de konventioner som arbetats fram inom ramen för det europeiska poli-<br>tiska samarbetet. Däremot är det önskvärt och följer av den skyldighet att<br>samarbeta som åvilar EU:s medlemsstater (prop. 1994/95:19 s. 430). Nya<br>medlemsstater i EU har här samma samarbetsplikt som de EU-stater som<br>en gång förhandlade fram de aktuella konventionerna. Mot bakgrund av<br>att 1987 års konvention i sak överensstämmer med Schengenkonventio-<br>nens reglering finns det från svenska utgångspunkter inget som hindrar<br>att Sverige tillträder konventionen i anslutning till att lagstiftningen an-<br>passas till Schengenkonventionens krav. Så länge något eller några av</p> <p>178</p> <p>EU:s medlemsstater står utanför Schengensamarbetet kan 1987 års kon-<br>vention, den dag den träder i kraft eller börjar tillämpas mellan vissa EU-<br>stater, fylla en självständig funktion. Regeringen föreslår därför att riks-<br>dagen godkänner 1987 års konvention.</p> <p>På motsvarande sätt som vid tillträdet till Schengenkonventionen bör<br>Sverige vid ratificering av konventionen avge en förklaring med inne-<br>börden att Sverige inte är bunden av huvudprincipen om utländsk doms<br>hinderverkan (artikel 1) om gärningen har förövats helt eller delvis på<br>svenskt territorium utom när gärningen även begåtts i den stat som med-<br>delat domen eller om gärningen har skadat statens säkerhet eller andra för<br>Sverige lika viktiga intressen. Vid deponeringen av ratifikationsinstru-<br>mentet bör Sverige vidare förklara att Sverige, till dess att konventionen<br>träder i kraft, avser att tillämpa konventionen i förhållande till de stater<br>som har gjort motsvarande deklaration.</p> <p>På motsvarande sätt som i avsnitt 13.1 föreslås i fråga om Schengen-<br>konventionen, bör uppräkningen i 2 kap. 5 a § brottsbalken kompletteras<br>med 1987 års konvention. Sverige bör kunna ge en dom från en EU-stat<br>som har tillträtt 1987 års konvention hinderverkan utan krav på annan<br>ömsesidighet än att staten i fråga har tillträtt 1987 års konvention, dvs.<br>utan krav på att staten i fråga har avgivit en förklaring om förtida tillämp-<br>ning av konventionen. En särskild föreskrift om att regleringen bara<br>gäller i förhållande till stater som har avgivit en förklaring om förtida<br>tillämpning av konventionen skulle tynga regleringen i onödan. Vi vill<br>här också hänvisa till vårt motsvarande ställningstagande när det gäller<br>Schengenkonventionen (avsnitt 13.1). Härigenom kan den här föreslagna<br>ändringen i 2 kap. 5 a § brottsbalken träda i kraft samtidigt med den änd-<br>ring som föreslås i avsnitt 13.1 och oberoende av när konventionen i kraft<br>eller om och när någon EU-stat avgivit en deklaration om förtida tillämp-<br>ning av konventionen.</p> <h2>14 Ändringar av svenska förbehåll till vissa<br>konventioner m.m.</h2> <h3>14.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1959 års rättshjälpskonvention</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Ett flertal förbehåll och förklaringar till 1959<br>års rättshjälpskonvention skall återkallas mot bakgrund av förslagen i<br>avsnitt 7, bl.a. om kommunikationsvägar och kravet på dubbel straff-<br>barhet. Andra förbehåll och förklaringar som inte har någon koppling<br>till de förändringar som föreslås i anslutning till denna lagstiftning<br>skall återkallas eller ändras med hänsyn till att de är otidsenliga eller<br>mot bakgrund av förändringar i andra delar av lagstiftningen.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan<br>erinran.</p> <p>179</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Som redovisats i avsnitt 5.2 gjorde Prop. 1999/2000:61<br>Sverige vid sitt tillträde till 1959 års rättshjälpskonvention olika förbehåll<br>och förklaringar som gällde såväl i vilken utsträckning som rättslig hjälp<br>kunde lämnas och under vilka förutsättningar så kunde ske som vilka<br>förfaranden Sverige kunde godta när det gällde kommunikationen mellan<br>den andra staten och Sverige (SÖ 1968:15). Sverige förbehöll sig att inte<br>lämna något bistånd bl.a. vad avsåg husrannsakan och beslag (artikel 5)<br>och överförande av frihetsberövade (artikel 11). Dessa förbehåll har<br>Sverige återtagit (SÖ 1977:88 och 1992:4) men för att rättslig hjälp skall<br>lämnas i dessa avseenden måste ett flertal villkor uppfyllas. Som påpe-<br>kats i avsnitt 5.2 begränsar dessa förbehåll Sveriges möjligheter att bistå<br>andra stater och det finns exempel på förbehåll som inte har täckning i<br>nuvarande lagstiftning och som inte heller tillämpas i praktiken. Detta<br>förhållande är otillfredsställande, bl.a. mot bakgrund av att andra länder<br>avstår från att begära bistånd eftersom förbehållen finns; dessa stater kan<br>ju inte veta att förbehållen inte avspeglas i vår lagstiftning. Vidare kan de<br>gjorda förbehållen innebära att svenska myndigheters möjligheter att<br>erhålla bistånd begränsas eftersom en konventionsstat är inte tvungen att<br>lämna rättslig hjälp mer än vad den andra staten är beredd att göra. Av<br>dessa anledningar är det av stor vikt att se över samtliga förbehåll som<br>gjorts i anslutning till konventionen oavsett om de förslag som redogörs<br>för i avsnitt 7 direkt föranleder ändringar i förbehållen.</p> <p>Förbehållen</p> <p>I anslutning till artikel 2, som tar upp vissa generella avslagsgrunder, har<br>Sverige förbehållit sig att en framställning om rättsligt biträde kan avslås</p> <p>a) om den gärning ansökan avser inte är belagd med straff i svensk lag,</p> <p>b) om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller i<br>tredje stat,</p> <p>c) om den i den ansökande staten misstänkte i Sverige eller i tredje stat<br>har åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats,</p> <p>d) om i Sverige eller i tredje stat beslut har fattats att nedlägga för-<br>undersökning eller åtal för gärningen eller att inte inleda förundersökning<br>eller åtal för gärningen, eller</p> <p>e) om straff för brottet är förfallet enligt svenska lag.</p> <p>Dessa krav gäller således samtliga framställningar om rättslig hjälp<br>från andra stater. I avsnitt 7.6 föreslås att något generellt krav på dubbel<br>straffbarhet inte längre skall gälla utan endast gälla ansökningar om hus-<br>rannsakan och beslag. Förbehållet under a) om ett generellt krav på<br>dubbel straffbarhet kan därför återkallas. Vad sedan gäller förbehållen<br>under b)—d) föreslås i avsnitt 7.14.5 att dessa grunder för avslag skall be-<br>gränsas till fall då dom eller beslut om åtalsunderlåtelse har meddelats i<br>Sverige. Det svenska förbehållet bör således ändras till att avse just<br>nämnda fall. Med hänsyn till vad som föreslås i avsnitt 7.14.6 om att<br>preskription inte skall utgöra en avslagsgrund bör förbehållet under e)<br>återkallas.</p> <p>Förbehållet beträffande artikel 10.3 innebär att Sverige inte utbetalar<br>förskott till vittnen eller sakkunniga som har kallats på begäran endast av<br>den tilltalade. Förbehållet ställdes upp mot bakgrund av att enligt den då<br></p> <p>180</p> <p>gällande lagstiftningen en tilltalad själv fick stå for sina kostnader (se<br>prop 1961:48 s. 10 f.). Det finns inte längre någon anledning att hålla fast<br>vid denna ordning utan Sverige bör även i dessa fall kunna förskottera<br>medel for att tillgodose de önskemål som finns i brottmålsrättegången i<br>den ansökande staten. Vidare finns det möjlighet for Sverige att återkräva<br>det förskotterade beloppet. Förbehållet kan av denna anledning återkallas.</p> <p>Enligt artikel 13.1 skall Sverige översända utdrag ur straffregister och<br>uppgifter ur detsamma till den ansökande statens rättsliga myndigheter i<br>ett brottmål i samma utsträckning som svenska rättsliga myndigheter kan<br>erhålla sådana utdrag och uppgifter i liknande fall. Förbehållet till artikel</p> <p>13.2 innebär att Sverige inte översänder utdrag ur det svenska straff-<br>register i andra fall. Den princip som genomsyrar den nya lagen är att<br>svenska myndigheter skall hjälpa utländska myndigheter i samma ut-<br>sträckning som de kan hjälpa andra nationella myndigheter. Denna<br>princip bör även gälla i detta avseende. Enligt 11 § lag (1998:620) om<br>belastningsregister far uppgifter ur registret lämnas ut till en utländsk<br>myndighet om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse<br>som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. Enligt 13 § 3 i<br>samma lag får regeringen meddela föreskrifter om att de uppgifter som<br>far lämnas ut enligt 11 § skall begränsas. Sådana föreskrifter finns i för-<br>ordningen (1999:1134) om belastningsregister. Regeringen kan i den för-<br>ordningen bestämma vilka uppgifter som skall lämnas ut i andra fall än<br>de som regleras av artikel 13.1 i konventionen. Mot bakgrund härav kan<br>förbehållet återkallas.</p> <p>I förbehållen till artikel 15.7 och artikel 20 anges att ett protokoll från<br>1957 om inbördes rättshjälp mellan Danmark, Norge och Sverige skall<br>gälla gentemot dessa stater. I samband med att den nordiska överens-<br>kommelsen om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupp-<br>tagning (SÖ 1975:42) trädde kraft upphörde, enligt den överenskommel-<br>sens artikel 5 b, protokollet att gälla. Förbehållen bör återkallas och er-<br>sättas av en förklaring till artikel 26 i konventionen om att ovan nämnda<br>nordiska överenskommelse gäller mellan de nordiska staterna.</p> <p>I artikel 16 har Sverige förbehållit sig att vid tvångsdelgivningar skall<br>delgivningshandlingarna vara översatta till svenska. I avsnitt 7.3 föreslås<br>att huvudregeln bör vara att ansökningar med bilagor skall vara översatta<br>till svenska, danska eller norska. Med hänsyn härtill och då särregleringar<br>bör undvikas bör förbehållet återkallas och översättningsffågan helt reg-<br>leras i anslutning till förklaringen till artikel 16.2 (se nedan).</p> <p>I artikel 22 åtar sig konventionsstat att underrätta annan konventions-<br>stat om straffdomar och efterföljande åtgärder, som införts i straffregister<br>avseende den senare statens medborgare samt att dessa underrättelser<br>skall ske mellan staterna justitieministerier. Enligt den förklarande rap-<br>porten till konventionen anges efterföljande åtgärder vara rehabiliterande<br>åtgärder avseende den dömde. I det svenska förbehållet till artikeln anges<br>att underrättelse inte kommer att lämnas beträffande efterföljande åtgär-<br>der samt att underrättelser skall skickas från och till Utrikesdepartemen-<br>tet. Åtagandet gäller endast i den mån som uppgifterna finns i ett straff-<br>register. De uppgifter som enligt 3 § lag (1998:620) om belastnings-<br>register registret skall innehålla omfattar inte efterföljande åtgärder. Av<br>den anledningen bör förbehållet kunna återkallas. Återkallelsen bör<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>181</p> <p>emellertid, för det fall innehållet i belastningsregistret ändras i framtiden,<br>ersättas med en förklaring att underrättelser om efterföljande åtgärder<br>kommer att ske i den mån så kan ske enligt svenska föreskrifter. På mot-<br>svarande sätt som angetts under artikel 13 kan regeringen i förordning<br>bestämma vilka uppgifter som kan lämnas ut. Med hänsyn till de<br>ändringar som föreslås i avsnitt 7.2 kan förbehållet om att underrättelse<br>skall skickas till och från Utrikesdepartementet återkallas.</p> <p>Förklaringarna</p> <p>Enligt konventionens artikel 5 far konventionsstater genom en förklaring<br>förbehålla sig rätten att ställa upp följande villkor vid ansökningar om<br>husrannsakan och beslag, nämligen a) att gärningen är straffbar i både<br>den ansökande och anmodade staten, b) gärningen skall kunna föranleda<br>utlämning, och c) verkställande av framställningen skall vara förenligt<br>med den anmodade statens lagstiftning. När Sverige accepterade att<br>lämna rättslig hjälp enligt artikel 5 återkallades reservationen och avgavs<br>i stället i en förklaring vissa förutsättningar och villkor för att rättslig<br>hjälp skall kunna ges (SÖ 1977:88). För att egendom skulle tas i beslag<br>och överlämnas krävs att någon i den ansökande staten är misstänkt, till-<br>talad eller dömd för där straffbelagd gärning samt att egendomen skäli-<br>gen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen eller vara från-<br>händ någon genom denna. Vidare ställs krav på att gärningen är straffbar<br>i Sverige, att det kan ådömas ett straff mer än ett år i fängelse, samt att<br>verkställigheten är förenlig med svensk lag. 1 avsnitt 7.6. föreslås att<br>kravet på att brottet skall vara utlämningsbart tas bort och förbehållet<br>återkallas i denna del. Sverige bör begränsa sin förklaring till att avse de<br>villkor som anges i artikelns punkt a) och c).</p> <p>I anslutning till artikel 7 punkt 3 förklarade Sverige att en kallelse som<br>avser en tilltalad som vistas i Sverige skall överlämnas till svensk myn-<br>dighet senast 30 dagar före den dag då den tilltalade skall inställa sig.<br>Tidsfristen är rimlig med hänsyn till den tilltalades intresse att i god tid fa<br>reda på att han eller hon skall inställa sig i den ansökande staten och mot<br>bakgrund av att det kan ta viss tid innan delgivningen skett. Förklaringen<br>bör finnas kvar.</p> <p>När Sverige genomfört lagändringar och kunde bistå med att överföra<br>frihetsberövade personer till en ansökande stat enligt artikel 11 åter-<br>kallade Sverige förbehållet mot artikel 11 och avgav i stället en förkla-<br>ring om att sådant bistånd kunde ges under vissa villkor (SÖ 1992:4).<br>Samtliga villkor, utom två, överensstämmer med de villkor som enligt<br>artikel 1.2, artikel 2 och artikel 11 far ställas upp utan särskild förklaring<br>om detta. 1 de delarna kan förklaringen således återfås. I avsnitt 7.13.2<br>föreslås att något krav på dubbel straffbarhet inte skall gälla. Även i den<br>delen kan förklaringen återtas. I förklaringen angavs att förhöret eller<br>konfrontationen inte far avse den frihetsberövades egen brottslighet. I den<br>delen far förklaringen stå kvar, men i övrigt kan förklaringen till artikel<br>11 återkallas.</p> <p>I anslutning till artikel 15.6 och artikel 21.1 förklarade Sverige att<br>framställningar skulle ske via diplomatiska kanaler samt att i brådskande<br>fall kunde framställningen sändas direkt till Utrikesdepartementet. Mot</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>182</p> <p>bakgrund av de ändringar som föreslås i avsnitt 7.1.1 och 7.2 bör dessa<br>förklaringar återkallas. Konventionens bestämmelser om att framställ-<br>ningar skall översändas mellan staternas justitieministerier eller i vissa,<br>t.ex. brådskande, fall direkt till berörda myndigheter kommer därmed att<br>gälla.</p> <p>I artikel 16 finns bestämmelser om översättning av en ansökan och de<br>därtill bifogade handlingarna. Sverige har förklarat att framställning<br>jämte bilagor som gäller bevisupptagning och överförande av lagföring<br>skall vara översatta till svenska, danska eller norska. Mot bakgrund av<br>vad som föreslås i avsnitt 7.3 om att den instans som handlägger ärendet<br>kan tillåta annat bör förbehållet modifieras på detta sätt och omfatta alla<br>slags ansökningar enligt konventionen.</p> <p>Enligt artikel 24 skall konventionsstat ange vilka myndigheter som<br>anses vara rättsliga myndigheter i konventionens mening. I anslutning till<br>detta har Sverige i sin förklaring angett att såsom judiciell myndighet<br>avses domstol, undersökningsdomare, och i vissa fall åklagare. Med hän-<br>syn till att förklaringen är till för att ange vilka myndigheter som Sverige<br>anser är rättsliga myndigheter i Sverige kan undersökningsdomare tas<br>bort. Åklagare bör i samtliga fall anses vara rättslig myndighet i konven-<br>tionens mening och förklaringen bör ändras i detta avseende.</p> <h3>14.2 Övriga konventioner</h3> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringens förslag: Med hänsyn till de ändringar som föreslås om<br>centralmyndigheten i avsnitt 7.2 skall förklaringar som gjorts i de<br>konventionerna där Utrikesdepartementet har utsetts till<br>centralmyndighet ändras. I stället skall Justitiedepartementet utses till<br>centralmyndighet.</p> <p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan<br>erinran. Riksskatteverket har påpekat att en ändring vad avser central-<br>myndigheten i det brittiska förverkandeavtalet också måste ske.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.1.1 och 7.2 föreslås att den<br>diplomatiska vägen såsom ett kommunikationssätt skall tas bort, att<br>direktkommunikationer skall tillåtas bl.a. i den mån det framgår av en<br>internationell överenskommelse som är bindande för Sverige samt att<br>centralmyndighetsfunktionen skall överflyttas från Utrikesdepartementet<br>till Justitiedepartementet. Överflyttningen av centralmyndighetsfunktio-<br>nen avser såväl det straffrättsliga som civilrättsliga samarbetet. Mot bak-<br>grund av dessa förslag kan Sverige återta sina förklaringar som anger att<br>Utrikesdepartementet är mottagande och avsändande myndighet samt att<br>framställningar skall skickas på diplomatisk väg.</p> <p>De förklaringar som kan återkallas i konventioner och tilläggsprotokoll<br>som utarbetats inom det straffrättsliga området är följande:</p> <p>• artikel 5 i 1978 års andra tilläggsprotokollet till Europarådets kon-<br>vention från 1957 om utlämning</p> <p>183</p> <p>• artikel 27.4 i Europarådets konvention från 1964 om övervakning av<br>villkorligt dömda eller villkorligt frigivna personer,</p> <p>• artikel 15.4 i Europarådets konvention från 1964 om straff för väg-<br>trafikbrott,</p> <p>• artikel 15.3 i Europarådets konvention från 1970 om brottmålsdoms<br>internationella verkningar,</p> <p>• artikel 13.3 i Europarådets konvention från 1972 om överförande av<br>lagföring i brottmål,</p> <p>• artikel 5.3 i Europarådets konvention från 1983 om överförande av<br>dömda personer,</p> <p>• artikel 7.8 och 17.7 i FN:s konvention från 1988 mot olaglig<br>hantering av narkotika och psykotropa ämnen, och</p> <p>• artikel 23.2 i Europarådets konvention från 1990 om penningtvätt,<br>efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott.</p> <p>I flera bilaterala avtal, t.ex. i det brittiska förverkandeavtalet anges,<br>som Riksskatteverket påpekat, Utrikesdepartementet som centralmyndig-<br>het. Även här bör Sverige anmäla att centralmyndighetsfunktionen<br>flyttats.</p> <p>Beträffande det civilrättsliga samarbetet vad avser delgivning och<br>bevisupptagning skall förklaringar ändras i följande konventioner:</p> <p>• artikel 21 i 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av<br>handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur,</p> <p>• artikel 2 och artikel 15-17 i 1970 års Haagkonvention om bevisupp-<br>tagning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur,</p> <p>• artikel 2 i Europarådets konvention från 1977 om översändande av<br>ansökningar om rättshjälp, och</p> <p>• artikel 29 i 1980 års Haagkonvention om internationell rättshjälp.</p> <p>I de bilaterala avtal som Sverige träffat med andra stater vad gäller det<br>civilrättsliga samarbetet bör motsvarande ändringar göras. Beträffande<br>1968 års konvention angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt<br>och dess tilläggsprotokoll från 1978 har inga förklaringar gjorts be-<br>träffande centralmyndigheten utan centralmyndighetens placering fram-<br>går av förordningen (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysning-<br>ar om innehållet i utländsk rätt. De ändringar som föranleds av de förslag<br>som anges i avsnitt 7.2 kan tas om hand genom förordningsändringar.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <h2>15 Ikraftträdande</h2> <p>Den nya lagstiftningen bör, särskilt med hänsyn till Sveriges intresse av<br>att praktiskt och operativt kunna delta i Schengensamarbetet (se avsnitt<br>5.3), träda i kraft snarast möjligt. En lämplig dag för ikraftträdande är den<br>1 oktober 2000.</p> <p>Genom den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål upp-<br>hävs lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran<br>av främmande stat och lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om<br>internationellt samarbetet på brottmålsområdet. I lagrådsremissen föreslås<br>inte några särskilda övergångsbestämmelser. Lagrådet har anmärkt att det</p> <p>184</p> <p>när lagen träder i kraft kan finnas ett antal aktuella åtgärder, vilka be-<br>slutats med stöd av de äldre bestämmelserna och for vilka lagstödet upp-<br>hör. Enligt Lagrådet måste avsikten vara att dessa åtgärder i stället skall<br>anses beslutade enligt motsvarande nya bestämmelser. Enligt Lagrådets<br>mening fordras en uttrycklig lagregel. Lagrådet föreslår därför att det till<br>det andra stycket i ikraftträdandebestämmelsen fogas en övergångs-<br>bestämmelse.</p> <p>Frågor om övergångsbestämmelser vid processlag behandlades ingå-<br>ende av Processlagsberedningen vid införandet av rättegångsbalken.<br>Processlagsberedningen uttalade att enligt allmänt vedertagna grunder<br>skall en ny processlag tilllämpas på varje processuell företeelse som in-<br>träffar efter det att lagen har trätt i kraft och att det är utan betydelse om<br>det materiella rättsförhållandet som är rättegångens föremål har upp-<br>kommit innan lagen trätt i kraft. Detta gäller alla nya bestämmelser av<br>processrättslig innebörd, vare sig det angår domstolsväsendet, förfaran-<br>det, ordningen för överklagande eller bevisrätten. En ny processlag far<br>således inte någon retroaktiv verkan. Den ändrar och rubbar inte det pro-<br>cessuella läge som vid dess ikraftträdande redan har inträtt eller de<br>processuella rättigheter eller skyldigheter som uppstått på grund av redan<br>företagna processhandlingar. Å andra sidan skall enligt beredningen en<br>ny processlag principiellt omedelbart tillämpas också på en rättegång som<br>börjat redan innan lagen trätt i kraft (se Fitger, Kommentaren till rätte-<br>gångsbalken vid RP:1).</p> <p>De principer som Processlagsberedningen uttalade har genomgående<br>följts när ny processrättslig lagstiftning genomförts. Av större reformer<br>under senare år kan nämnas lagen (1996:242) om domstolsärenden som<br>ersatte 1946 års ärendelag (prop. 1995/96:115, bet. 1995/96:JuU17 och<br>rskr. 1995/96:193). Endast vid stora olägenheter och svårlösta konflikter<br>mellan gammal och ny lag har särskilda bestämmelser givits i fråga om<br>lagens tillämpning på rättegångar som pågår vid lagens ikraftträdande.<br>Sådana övergångsregler har exempelvis givits vid införandet av en be-<br>gränsning av möjligheten att överklaga ett beslut eller vid ändrat kost-<br>nadsansvar för rättegångskostnader och har inneburit att äldre bestäm-<br>melser skall tillämpas i vissa fall även efter ikraftträdandet av den nya<br>lagen. Ett exempel på en sådan övergångsbestämmelse finns i nyss nämn-<br>da lagstiftningsärende; äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga<br>skulle fortfarande gälla i fråga om beslut som meddelats före ikraft-<br>trädandet enligt 1946 års ärendelag. Några sådana bestämmelser är inte<br>aktuella i detta lagstiftningsärende.</p> <p>Beslut om åtgärder som kan ha fattats med stöd av äldre bestämmelser<br>i detta lagstiftningsärende är framför allt beslut om beslag och kvarstad<br>som fattats med stöd av reglerna i tvångsmedelslagen. Enligt de process-<br>rättsliga principer som redovisats ovan finns det lagstöd för dessa åtgär-<br>der även efter ikraftträdandet. Förutsättningarna för en åtgärd - som för<br>övrigt är de samma i tvångsmedelslagen och i den nya lagen - som har<br>beslutats enligt äldre lagstiftning skall efter ikraftträdandet prövas enligt<br>den nya lagstiftningen. Det finns mot denna bakgrund inte något behov<br>av en sådan övergångsbestämmelse som Lagrådet föreslår. En sådan<br>bestämmelse skulle tvärtom innebära ett markant avsteg från den ordning<br>som gällt sedan rättegångsbalkens tillkomst och skulle därmed kunna</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>185</p> <p>leda till olyckliga motsatsslut och utgöra en oönskad förebild för framtida<br>processrättsreformer. Regeringen föreslår därför ingen övergångs-<br>bestämmelse till den nya lagen. Regeringen vill framhålla att bestäm-<br>melser av det slag som Lagrådet föreslår däremot ofta är nödvändiga när<br>ny materiell lagstiftning, dvs lagstiftning utanför processrättens område,<br>införs. Ett tydligt exempel är punkten 4 i ikraftträdande- och övergångs-<br>bestämmelserna till lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård som<br>föreskriver att den som vid ikraftträdandet är intagen på sjukvårds-<br>inrättning enligt vissa paragrafer i den gamla lagen skall anses intagen för<br>tvångsvård enligt viss paragraf i den nya lagen.</p> <h2>16 Ekonomiska konsekvenser</h2> <p>Den samlade effekten av förslaget om en ny lag om internationell rättslig<br>hjälp i brottmål bör bli att resurserna inom rättsväsendet, framför allt<br>inom åklagarväsendet, kan användas på ett mer rationellt och effektivt<br>sätt. Detta sker främst genom att direkt kommunikation i stor utsträck-<br>ning tillåts mellan den ansökande myndigheten och den svenska åklagare<br>eller domstol som skall verkställa ansökan. Detta innebär att kommuni-<br>kationsvägarna förkortas och att antalet handläggningsnivåer minskas.<br>Antalet beslutsnivåer minskas också genom att regeringen inte längre<br>prövar ansökningar om överlämnande av beslagtagen egendom till annan<br>stat. Samtidigt förenklas och effektiviseras handläggningen hos de<br>svenska åklagarna och domstolarna genom att enhetliga och generella<br>förfaranderegler införs vid handläggningen av en utländsk begäran om<br>rättslig hjälp. Vidare införs flexibla behörighetsregler som innebär att<br>onödigt dubbelarbete kan undvikas vid verkställande av en ansökan om<br>rättslig hjälp som avser flera åtgärder som annars skulle behövt hand-<br>läggas av olika åklagare inom riket. Dessa reformer innebär kostnads-<br>besparingar för rättsväsendet men är av sådant slag att det inte är möjligt<br>att mer i detalj beräkna effekterna av dem.</p> <p>1 avsnitt 7.3 behandlas bestämmelserna om översättning av ansök-<br>ningar om rättslig hjälp och i avsnitt 9 behandlas frågan om översättning<br>av rättegångshandlingar i brottmål som översänds direkt per post till en<br>person utomlands. Omfattningen av skyldigheten att översätta handlingar<br>motsvarar den som gäller idag. Däremot omfördelas ansvaret för över-<br>sättning genom att översättningar i allt större utsträckning kommer att<br>ombesörjas av den åklagare respektive domstol som också har ansvaret<br>för att handlingarna blir erforderligt översatta. Översättningskostnaden<br>kommer därför i större utsträckning belasta domstolsväsendet respektive<br>åklagarväsendet och i allt mindre utsträckning regeringskansliet.</p> <p>Den nya lagen utgår, liksom de internationella konventionerna på om-<br>rådet, från att det är den anmodade staten som skall stå för kostnaderna<br>för den begärda rättsliga hjälpen. Samtidigt som nya och mer kostnads-<br>krävande former av rättslig hjälp tillkommer har det blivit allt vanligare i<br>de internationella instrumenten att den anmodade staten kan återkräva<br>kostnaden för den rättslig hjälpen. Detta gäller t.ex. förhör genom video-<br>konferens och hemlig teleavlyssning. Regeringen ges i lagen bemyndig-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>186</p> <p>ande att föreskriva att kostnaderna för rättslig hjälp far återkrävas i den Prop. 1999/2000:61<br>utsträckning mån det inte strider mot Sveriges åtaganden av en inter-<br>nationell överenskommelse. I den delen innebär den nya lagstiftningen<br>därför inga ökade kostnader. I den mån förutsättningar förelegat att in-<br>leda en svensk förundersökning och att i den t.ex. besluta om hemlig tele-<br>avlyssning föreligger inte några ökade kostnader. Möjligheten att åter-<br>kräva kostnaderna från den ansökande staten innebär istället i dessa fall<br>minskade kostnader för Sverige.</p> <p>Genom lagen förbättras också möjligheterna för svenska åklagare och<br>domstolar att fa rättslig hjälp utomlands, vilket i sin tur förbättrar<br>förutsättningarna för svenska åklagare och domstolar att utreda och<br>lagföra brott som har internationella inslag. De nya möjligheterna att<br>hålla telefonförhör och förhör genom videokonferens kan innebära<br>kostnadsbesparingar för rättsväsendet.</p> <p>I lagen införs också en generell möjlighet för den som berörs av åtgär-<br>den att, på samma sätt som i en svensk förundersökning eller rättegång,<br>få offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson och för rätten<br>att utse en person att biträda den som skall höras som vittne eller sak-<br>kunnig genom videokonferens. Dessa förslag innebär vissa kostnader för<br>staten som är svåra att beräkna. I de fall en svensk förundersökning hade<br>kunnat inledas på grundval av den aktuella informationen i ärendet kan<br>förslaget inte anses föranleda några ytterligare kostnader. I sådant fall kan<br>ju offentlig försvarare förordnas i den svenska förundersökningen. Dessa<br>kostnader beräknas rymmas inom budgetramarna för offentlig försvarare<br>och målsägandebiträde.</p> <p>Det kan antas att antalet ansökningar om rättslig hjälp kommer att öka<br>under de närmaste åren. Genom den nya lagen kommer Sverige att på ett<br>effektivare sätt, och till lägre kostnader, kunna möta den ökade ärende-<br>mängden. För att lagen skall fa full genomslagskraft behövs det initialt<br>utbildningsinsatser på området.</p> <p>Sett ur ett helhetsperspektiv beräknas inte förslagen, som avser att<br>effektivisera brottsutredningar av allvarlig och gränsöverskridande<br>brottslighet, vara förenade med ökade kostnader för staten.</p> <p>De kostnader som kan bedömas följa av förslaget till ändringar i lagen<br>om samarbete med de internationella tribunalerna, avser biträde krimi-<br>nalvården skall lämna vid undersökningar av behandlingen av den som<br>verkställer ett straff utdömt av tribunalen. Dessa beräknas endast leda till<br>högst marginella kostnader som ryms inom befintliga budgetramar.</p> <h2>17 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Författningskommentar</h2> <h3>17.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om internationell rättslig hjälp i</h3> <h3>brottmål</h3> <h4>1 kap. Inledande bestämmelser</h4> <p>1 §</p> <p>Bestämmelsen innehåller en beskrivning av lagens indelning och inne-<br>håll. Lagen ersätter tvångsmedelslagen och 1991 års lag om samarbete på<br></p> <p>187</p> <p>brottmålsområdet samt de delar av 1946 års bevisupptagningslagar som<br>behandlar straffrättsligt samarbete (se härom vidare i avsnitt 6.1).</p> <p>Tillämpningsområde</p> <p>2§</p> <p>I paragrafen finns en uttömmande uppräkning av vilka åtgärder som<br>avses med rättslig hjälp enligt lagen. Frågan har behandlats i avsnitt 6.3.1</p> <p>4 kap. i lagen finns detaljerade bestämmelser om de olika åtgärderna<br>(avsnitt 7.7-7.13). Av paragrafen framgår också att lagen inte hindrar att<br>åklagare eller domstolar lämnar hjälp med en åtgärd som inte omfattas av<br>lagen (se avsnitt 6.3). I dessa fall är det inte möjligt att använda tvångs-<br>medel eller andra tvångsåtgärder. I 5 kap. 11 § finns också bestämmelser<br>om att regeringen kan besluta att dela förverkad egendom eller dess värde<br>med annan stat.</p> <p>3§</p> <p>Av paragrafen framgår lagens huvudsakliga tillämpningsområde, dvs. att<br>hjälp skall lämnas i rättsliga förfaranden som gäller utredning om eller<br>lagföring för brott. Detta har behandlats i avsnitt 6.1. Lagen är i viss ut-<br>sträckning också tillämplig vid administrativa och andra förfaranden, se</p> <p>5 §. Ett förtydligande som har gjorts i förhållande till nuvarande lagstift-<br>ning är att lagen omfattar även de fall där det straffrättsliga förfarandet<br>riktar sig mot en juridisk person. Inget krav på formell ömsesidighet<br>ställs upp. Rättslig hjälp kan således lämnas oavsett om ett avtal finns<br>med den andra staten eller inte (se avsnitt 4.1). Vid beslag och kvarstad<br>för att säkra verkställighet i Sverige av utländska förverkanden finns<br>dock ett faktiskt krav på ömsesidighet inbyggt i regleringen, se vid 4 kap.<br>23 och 24 §§.</p> <p>4§</p> <p>Av bestämmelsen framgår att rättslig hjälp enligt lagen i första hand<br>lämnas av åklagare eller domstol. Vid överförande av frihetsberövade för<br>förhör m.m. lämnas hjälpen av regeringen (se vid 4 kap. 30 §). När del-<br>ning av förverkad egendom skall ske med en annan stat är det regeringen<br>som fattar beslut (se vid 5 kap. 11 §). Polis- och tullsamarbete omfattas<br>inte av lagen. En utländsk polismyndighet kan dock vara behörig att an-<br>söka om rättslig hjälp enligt lagen om det följer av en internationell<br>överenskommelse som är bindande för Sverige (se vid 2 kap. 3 §). Frågan<br>har behandlats i avsnitt 6.1.</p> <p>5§</p> <p>Av paragrafens första stycke framgår att lagen även är tillämplig i andra<br>förfaranden än rättsliga förfaranden som gäller utredning om eller<br>lagföring för brott (se 1 kap. 3 §). Vilka förfaranden som avses har<br>behandlats ingående i avsnitt 6.2 (se också avsnitt 5.3). En begränsning<br>av tillämpningsområdet för den första punkten framgår av andra stycket.<br>Det förfarande som ansökan avser skall omfattas av en internationell<br>överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.<br>Finns ingen sådan överenskommelse är åklagaren eller domstolen för-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>188</p> <p>hindrade att lämna rättslig hjälp med sådana åtgärder som framgår av<br>lagen. Bestämmelsens formulering innebär även att de begränsningar som<br>framgår av överenskommelsen också begränsar lagens tillämpning. När<br>det exempelvis gäller administrativa förfaranden begränsas använd-<br>ningsområdet i förhållande till de stater som tillträtt Schengen-<br>konventionen till att avse förfaranden där det administrativa beslutet kan<br>överklagas till en domstol som är behörig att döma i brottmål.<br>Regeringen kommer att tillkännage vilka överenskommelser som finns<br>och vilka begränsningar de innehåller, se under 5 kap. 13 §. Beträffande<br>möjligheten att använda sig av husrannsakan och beslag i administrativa<br>förfaranden gäller särskilda regler (avsnitt 7.11 och kommentaren till 4<br>kap. 20 §). De ärenden som anges i de andra och tredje punkterna har sin<br>grund i artikel 49 b) och d) i Schengenkonventionen. För dessa ärende-<br>typer ställs inte upp något formellt krav på ömsesidighet utan hjälp kan<br>lämnas oberoende av om det finns en internationell överenskommelse<br>med den ansökande staten.</p> <p>6§</p> <p>Av bestämmelsen framgår att rättslig hjälp skall även kunna lämnas på<br>verkställighetsstadiet. Frågan har behandlats i avsnitt 6.2 (se också av-<br>snitt 5.3). Hjälp som avses i denna paragraf lämnas utan något krav på<br>ömsesidighet.</p> <p>7§</p> <p>Av paragrafen framgår när svenska åklagare och domstolar har rätt att<br>ansöka om rättslig hjälp i en annan stat. Frågan har behandlats i avsnitt<br>6.4. Beträffande domstolarna är reglerna uttömmande. Domstolarna far<br>således endast ansöka om rättslig hjälp i de fall det framgår av bestäm-<br>melserna i lagen, t.ex. bevisupptagning vid utländsk domstol eller förhör<br>genom videokonferens. För åklagarna förhåller sig det annorlunda. En<br>åklagare kan ansöka om rättslig hjälp med stöd av bestämmelserna i<br>lagen, men lagen hindrar inte en åklagare att ansöka om annan hjälp så<br>länge den andra staten tillåter detta. En åklagare kan således ansöka om<br>rättslig hjälp utomlands med en åtgärd som är möjlig i den andra staten<br>även om en sådan åtgärd inte framgår direkt av lagens bestämmelser eller<br>är tillgänglig enligt svensk rätt. Det är sedan upp till den andra staten och<br>avgöra om bistånd med hänsyn till den statens bestämmelser kan lämnas<br>eller inte. Att det trots detta behövs vissa särskilda bestämmelser som<br>reglerar åklagares möjlighet att ansöka om rättslig hjälp utomlands har<br>behandlats i avsnitt 6.4.</p> <h4>2 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige</h4> <p>Allmänna förutsättningar</p> <p>1 §</p> <p>I paragrafens första stycke har en generell regel tagits in som innebär att<br>svenska åklagare och domstolar kan bistå den andra staten med de åt-<br>gärder som räknas upp i 1 kap. 2 § under de förutsättningar som gäller för</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>189</p> <p>en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång.<br>Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.4. I de fall den rättsliga hjälpen<br>lämnas under särskilda förutsättningar framgår det av denna lag. Ett<br>exempel är att gärningen inte alltid behöver vara straffbar i Sverige för att<br>hjälp skall kunna lämnas (se 2 kap. 2 §). Ett annat exempel är att domstol<br>alltid skall pröva ett av åklagaren gjort beslag och inte är beroende av att<br>den som beslaget drabbat begär en prövning av rätten (se 4 kap. 16 §).</p> <p>I det andra stycket anges att särskilda bestämmelser gäller vid över-<br>förande av frihetsberövade för förhör m.m., vilket följer av att någon<br>sådan inhemsk reglering inte finns.</p> <p>I paragrafens tredje stycke anges att den rättsliga hjälpen får förenas<br>med villkor i vissa fall enligt bestämmelsen i 5 kap. 2 § (se avsnitt 7.15).</p> <p>2§</p> <p>Av paragrafen framgår att rättslig hjälp i vissa fall kan lämnas utan att<br>något krav på dubbel straffbarhet - dvs. att gärningen också är straffbar i<br>Sverige - ställs upp. Detta gäller förhör enligt bestämmelserna om för-<br>undersökning i brottmål, bevisupptagning vid domstol, telefonförhör,<br>förhör genom videokonferens, överförande av frihetsberövade för förhör<br>m.m. Frågan har behandlats utförligt i avsnitt 7.6.</p> <p>Ett krav på dubbel straffbarhet behålls som huvudregel vid hjälp med<br>husrannsakan, beslag och kvarstad. När det gäller kravet på dubbel<br>straffbarhet krävs inte att den gärning som ansökan avser skall falla direkt<br>under en svensk straffbestämmelse. Det är tillräckligt att den aktuella gär-<br>ningstypen är kriminaliserad i Sverige. Detta framgår av den i lagtexten<br>använda formuleringen, som är densamma i 4 § utlämningslagen, dvs. att<br>den aktuella gärningen motsvarar brott enligt svensk lag (jfr prop<br>1978/79:80 s. 15 ff. och NJA 1993 s. 137). När det gäller husrannsakan<br>och beslag finns vissa undantag från kravet på dubbel straffbarhet i 4 kap.<br>20 § om ansökan görs av en medlemsstat i EU, Norge eller Island eller<br>om gärningen i den ansökande staten eller i Sverige beivras genom ett<br>administrativt förfarande eller annat rättsligt än ett straffrättsligt förfar-<br>ande.</p> <p>För hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kamera-<br>övervakning, liksom om ansökan gäller kroppsbesiktning, kroppsvisita-<br>tion eller tagande av fingeravtryck m.m. eller andra åtgärder som avses i<br>28 kap. rättegångsbalken gäller ett oinskränkt krav på dubbel straffbarhet.<br>För dessa slags åtgärder finns inga särregler för EU:s medlemsstater eller<br>för ansökningar från Norge och Island. Inte heller finns några särregler<br>som tar sikte på de fall när den gärning som ansökan avser i den ansökan-<br>de staten eller i Sverige beivras i ett t.ex. administrativt förfarande.<br>Sverige kan med andra ord inte bistå en stat med t.ex. hemlig tele-<br>avlyssning med mindre den aktuella gärningen är straffbar enligt såväl<br>den ansökande statens lag som svensk lag. Ett krav på dubbel straffbarhet<br>finns i viss utsträckning redan inbyggt i 2 kap. 1 § nämligen i de fall det<br>enligt svensk rätt ställs krav på att brottet är av viss svårhet för att den<br>begärda åtgärden skall kunna vidtas.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>190</p> <p>Ansökan</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>3§</p> <p>I paragrafen regleras vilka myndigheter som är behöriga att ansöka om<br>rättslig hjälp i Sverige. Utländska åklagare, undersökningsdomare, andra<br>domare och domstolar är alltid behöriga att ansöka om sådan rättslig<br>hjälp som avses i lagen. Även andra är behöriga, om det föreskrivs i en<br>internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Denna<br>fråga har behandlats i avsnitt 6.1. Ett exempel erbjuder 1959 års rätts-<br>hjälpskonvention enligt vilken det är upp till varje konventionsstat att<br>ange vilka myndigheter de anser vara rättsliga myndigheter i konventio-<br>nens mening. Vissa länder, bl.a. Danmark och Storbritannien och Nord-<br>irland, har t.ex. i sin uppräkning även tagit med polismyndigheter.<br>Beträffande Sveriges förklaring till 1959 års rättshjälpskonvention<br>avseende i Sverige behöriga myndigheter, se avsnitt 14.1. Av 1 kap. 7 §<br>framgår att svensk åklagare och domstol far ansöka om rättslig hjälp<br>utomlands.</p> <p>4§</p> <p>Av bestämmelsen framgår vad en ansökan om rättslig hjälp bör innehålla.<br>Frågan har behandlats i avsnitt 7.3. Det finns också i 4 kap. 8, 14 och<br>29 §§ särskilda bestämmelser om vad ansökan skall innehålla vid vissa<br>slag av åtgärder.</p> <p>5§</p> <p>Paragrafen anger att en ansökan skall vara skriven på svenska, danska<br>eller norska eller översatt till något av dessa språk. Från denna regel kan<br>den handläggande instansen medge undantag i det enskilda fallet. Frågan<br>har behandlats i avsnitt 7.3.</p> <p>6§</p> <p>I paragrafens första stycke anges att en ansökan som huvudregel skall<br>skickas till centralmyndigheten, utan anlitande av den diplomatiska<br>vägen, som sedan vidarebefordrar ansökan till behörig domstol eller<br>Riksåklagaren. Centralmyndigheten kan vidarebefordra en ansökan direkt<br>till behörig åklagare efter samråd med Riksåklagaren. Exempel på sådana<br>fall är när ärendet är brådskande. Frågan har behandlats i avsnitt 7.1. Av<br>paragrafen framgår att centralmyndigheten för ansökningar om rättslig<br>hjälp i brottmål är Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2). I de fall en an-<br>sökan skall prövas av regeringen överlämnas den inte till Riksåklagaren<br>eller någon domstol. Detta gäller bl.a. vissa ansökningar om överförande<br>av frihetsberövade för förhör m.m. Ett annat fall där ansökan inte skall<br>vidarebefordras är om det är uppenbart att ansökan skall avslås med stöd<br>av 2 kap. 15 §. Ärenden om delning av förverkad egendom mellan stater<br>överlämnas inte heller eftersom regeringen prövar en sådan fråga.</p> <p>Enligt andra stycket kan en ansökan göras direkt till behörig åklagare<br>eller domstol om ansökan görs av en medlemsstat i EU eller Norge eller<br>Island eller om Sverige i en internationell överenskommelse har avtalat<br>med den ansökande staten om en sådan direkt kommunikation (se avsnitt<br>7.1.1). Ett exempel på ett sådan överenskommelse är artikel 15.2 i 1959</p> <p>191</p> <p>års rättshjälpskonvention där en ansökan kan skickas över direkt till den Prop. 1999/2000:61<br>verkställande myndigheten i brådskande fall.</p> <p>Behörighet och överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt</p> <p>7§</p> <p>Paragrafen anger vilken domstol eller åklagare som är behörig att hand-<br>lägga en ansökan. För att undvika att en ansökan skall behöva handläggas<br>av flera behöriga åklagare med hänsyn till ansökans innehåll föreskrivs<br>att en åklagare som är behörig att handlägga en av flera begärda åtgärder<br>får även vidta andra åtgärder som en annan åklagare är behörig att vidta.<br>Det finns också regler om att en ansökan kan överlämnas till annan<br>åklagare eller tingsrätt för det fall åklagaren eller tingsrätten vid ärendets<br>handläggning finner att den inte är behörig eller om det är lämpligt att så<br>sker. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.1.2.</p> <p>Underrättelser</p> <p>8§</p> <p>I första stycket framgår huvudregeln att en bekräftelse alltid skall över-<br>sändas om det begärs av den ansökande myndigheten. Det är endast om<br>åtgärden kan vidtas genast som en bekräftelse inte behöver översändas. I<br>det andra stycket anges hur den handläggande myndigheten skall förfara<br>gentemot den ansökande statens myndigheter om en uppställd tidsfrist<br>inte kan iakttas. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5.</p> <p>Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet</p> <p>9§</p> <p>Av paragrafen framgår att den ansökande staten kan komplettera eller<br>yttra sig över en ansökan som i visst avseende är ofullständig eller om an-<br>sökan endast kan bifallas delvis eller under vissa villkor. Bestämmelsen<br>som har behandlats i avsnitt 7.5 klargör samarbetsskyldigheten och att<br>eventuella brister i ansökan eller hinder för verkställigheten inte skall för-<br>anleda att ansökan avslås utan att den handläggande instansen i första<br>hand skall begära kompletterande uppgifter. Kommunikationsvägen vid<br>en begäran om komplettering lämnas i bestämmelsen oreglerad. Det<br>naturliga är att kompletteringar begärs på motsvarande väg som ansökan<br>ges in. Det är naturligtvis inget som hindrar att den handläggande instan-<br>sen direkt tar kontakt med den ansökande myndigheten för att begära<br>kompletteringar. I de fall direkt kommunikation sker med den ansökande<br>myndigheten bör också den handläggande instansen tillsammans med den<br>ansökande myndigheten överväga hur de uppkomna hindren kan över-<br>vinnas (se gemensam åtgärd om goda rutiner, avsnitt 5.4.5).</p> <p>192</p> <p>Förfarandet</p> <p>10 §</p> <p>I paragrafen uppställs ett generellt skyndsamhetskrav. Enligt bestämmel-<br>sen skall vidare samma förfarande tillämpas som när en motsvarande åt-<br>gärd vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång om inte annat<br>föreskrivs i lagen. Detta innebär att bestämmelserna i rättegångsbalken<br>eller i annan författning skall tillämpas när en domstol eller åklagare<br>verkställer en ansökan om rättslig hjälp. Endast då det finns en särskild<br>föreskrift i lagen skall avsteg göras från den ordning som gäller vid<br>svenska förundersökningar eller rättegångar. Frågan har behandlats ingå-<br>ende i avsnitt 7.5. Till förfarandet hör även bestämmelser rörande över-<br>klagbarhet av beslut (se avsnitt 7.17). Enligt bestämmelsen kan en dom-<br>stol också bestämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på ett<br>annat språk än svenska om det är lämpligt. Att domstolen kan underlåta<br>att översätta ansökan och bifogade handlingar framgår av 2 kap. 5 §. Vid<br>tillämpningen av detta undantag från huvudregeln att rättegångsspråket<br>skall vara svenska, bör domstolen beakta om de personer som berörs av<br>handläggningen behärskar det andra språket. Är handläggningen skriftlig<br>eller sker den vid en förhandling bakom stängda dörrar finns det ett större<br>utrymme att tillämpa bestämmelsen. Att en förhandling under förunder-<br>sökning i den andra staten kan hållas bakom stängda dörrar behandlas i<br>avsnitt 17.3. Sker däremot handläggningen vid en offentlig förhandling är<br>utrymmet mycket begränsat. Domstolen är då skyldig att se till att inte<br>den grundläggande principen om att förhandlingar i domstol ska vara<br>offentliga inte beskärs. Finns det åhörare bör det därför finnas möjlighet<br>till tolkning för att förhandlingen skall kunna ske på annat språk än<br>svenska. Det krävs inga särskilda regler för att åklagare eller regeringen<br>skall kunna handlägga en ansökan på ett annat språk än svenska. I 2 kap.</p> <p>II § finns bestämmelser om att ett annat förfarande kan tillämpas om det<br>begärs av den ansökande staten. När det gäller överförande av frihetsbe-<br>rövade personer för förhör m.m. skall det särskilda förfarande som före-<br>skrivs i denna lag tillämpas.</p> <p>H§</p> <p>Denna bestämmelser är ett undantag från den huvudregel som föreskrivs i<br>föregående paragraf eftersom den ansökande staten kan begära att ett<br>visst utifrån svenska förhållanden annorlunda förfarande skall tillämpas.<br>Det begärda förfarandet får dock inte tillämpas om det skulle mot grund-<br>läggande principer i den svenska rättsordningen. Frågan har behandlats<br>ingående i avsnitt 7.5.</p> <p>12 §</p> <p>Paragrafen ger den som skall höras eller fullgöra något rätt att vägra<br>under åberopande av såväl bestämmelser i svensk rätt som bestämmelser<br>i den ansökande statens lag. Frågan har behandlats i avsnitt 7.5. Ett<br>exempel är att bevisupptagning skall ske med en person som tillhör en<br>annan yrkeskategori än de som framgår av 36 kap. 5 § rättegångsbalken,<br>men en rätt att vägra vittna finns enligt den ansökande statens lagstift-<br>ning. Uppkommer en sådan fråga får den handläggande instansen vid be-</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>193</p> <p>7 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <p>hov vända sig till den ansökande statens myndigheter, antingen direkt Prop. 1999/2000:61<br>eller via centralmyndigheten, och begära upplysning om rättsläget i den<br>aktuella frågan.</p> <p>Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson</p> <p>13 §</p> <p>Genom paragrafen infors en generell rätt för en misstänkt, tilltalad eller<br>målsägande att i de fall en åtgärd riktas mot honom eller henne erhålla en<br>offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson under samma<br>förutsättningar som gäller vid en svensk förundersökning eller rättegång.<br>Domstolen kan inom ramen för bedömningen enligt 21 kap. 3a § rätte-<br>gångsbalken beakta det internationella inslaget såsom att gärningen har<br>ett högt straffvärde i den ansökande staten. Bestämmelsen har behandlats<br>i avsnitt 7.5. I 4 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om offentlig för-<br>svarare för den misstänkte eller tilltalade vid bevisupptagning vid svensk<br>domstol när den begärda åtgärden inte riktar sig mot den misstänkte eller<br>tilltalade själv (se avsnitt 7.8). Vid förhör med ett vittne eller en sak-<br>kunnig genom videokonferens finns i 4 kap. 12 § särskilda bestämmelser<br>om stödperson och rättegångsbiträde (se avsnitt 7.10).</p> <p>Prövning av ansökan och beslut om avslag</p> <p>14 §</p> <p>I paragrafens första stycke regleras den enda obligatoriska avslagsgrun-<br>den. En ansökan skall avslås om ett bifall skulle kränka Sveriges suverä-<br>nitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna<br>rättsprinciper {ordre public) eller andra väsentliga intressen. Bestäm-<br>melsen har behandlats i avsnitt 7.14.2.</p> <p>De avslagsgrunder som finns i det andra stycket är fakultativa, dvs. en<br>ansökan kan avslås på dessa grunder. Dessa grunder är om gärningen har<br>karaktär av politiskt brott (avsnitt 7.14.3), om gärningen utgör ett militärt<br>brott (avsnitt 7.14.4) eller om det i Sverige har meddelats en dom eller<br>beslut om åtalsunderlåtelse beträffande den gärning som ansökan avser<br>(avsnitt 7.14.5). När det gäller militära brott kan ansökan inte avslås om<br>gärningen även motsvarar ett annat brott som inte är ett militärt brott.</p> <p>I det andra styckets fjärde punkt finns en mer allmänt hållen grund för<br>avslag; om omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bi-<br>fallas (avsnitt 7.14.2). Bestämmelsen skall ses som en säkerhetsventil för<br>de fall inte någon av de ovan nämnda avslagsgrunderna är tillämplig men<br>ansökan ändå inte bör bifallas med hänsyn till omständigheterna i ären-<br>det. Det ligger i sakens natur att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt.<br>Av avsnitt 7.14.6 framgår att den omständigheten att brottet är preskri-<br>berat enligt svenska bestämmelser inte längre utgör en självständig av-<br>slagsgrund. Inte heller skall en dom meddelad i en annan stat utgöra<br>grund för avslag. I dessa fall kan det i stället bli aktuellt att tillämpa<br>denna ventil om det i ett särskilt fall skulle vara stötande att bifalla en<br>ansökan med hänsyn till bl.a. att dom meddelats i en annan stat avseende<br>samma gärning eller att brottet enligt svenska regler är preskriberat sedan</p> <p>194</p> <p>en lång tid tillbaka. Ett annat exempel då denna avslagsgrund kan bli<br>tillämplig är om en frihetsberövad person inte samtycker till att föras över<br>till en annan stat.</p> <p>När den handläggande myndigheten finner att en ansökan skall avslås<br>på en av de ovan anförda grunderna skall ansökan enligt 2 kap. 15 §<br>överlämnas till regeringen (se avsnitt 7.14.1).</p> <p>Av tredje stycket framgår att de fakultativa avslagsgrunderna aldrig far<br>tillämpas om ett avslag skulle strida mot en internationell överenskom-<br>melse som är bindande för Sverige. 1959 års rättshjälpskonvention tillåter<br>t.ex. att en ansökan om överforande av en frihetsberövad avslås vid<br>bristande samtycke (se avsnitt 7.13.2) men tillåter inte att preskription<br>åberopas som vägransgrund (se avsnitt 7.14.6 och 14.1). Om ansökan har<br>gjorts från en medlemsstat i EU eller Norge eller Island far en ansökan<br>aldrig avslås på den grunden att gärningen har karaktär av ett politiskt<br>brott (se avsnitt 7.14.3).</p> <p>15 §</p> <p>Av paragrafens första stycke framgår att endast regeringen kan avslå en<br>ansökan på de grunder som anges i 2 kap. 3 §. Om domstolen eller åkla-<br>garen vid sin handläggning av ärendet konstaterar att en ansökan skall<br>avslås på en sådan grund skall ansökan överlämnas till regeringen. En<br>möjlighet finns för den handläggande instansen att överlämna ärendet till<br>regeringen även i andra fall. Bestämmelsen har behandlats ingående i<br>avsnitt 7.14.1.</p> <p>Av andra stycket framgår att övriga förutsättningar som gäller enligt<br>denna lag prövas och beslutas av den instans som handlägger ansökan. I<br>uppenbara fall kan chefen för Justitiedepartementet, i de fall ansökan<br>givits in till centralmyndigheten, avslå ansökan direkt (se avsnitt 7.14.1).</p> <p>16 §</p> <p>Bestämmelsen kräver ingen närmare kommentar mer än att den ger<br>uttryck för en allmän princip att beslut som går emot en sökande skall<br>motiveras av den beslutande instansen. Detsamma gäller när en ansökan<br>avslås delvis.</p> <p>Återredovisning</p> <p>17 §</p> <p>Paragrafen reglerar till vem ärendet skall redovisas efter avslutad hand-<br>läggning. Huvudregeln är att ärendet skall återredovisas till centralmyn-<br>digheten för vidarebefordran till den ansökande staten, men där direkt<br>kommunikation är tillåten skall redovisning ske direkt till den myndighet<br>som gjort ansökan. Har den ansökande staten valt att skicka ansökan till<br>centralmyndigheten, trots att direkt kommunikation är tillåten, skall<br>ärendet återredovisas via centralmyndigheten. Detta hindrar förstås inte<br>att centralmyndigheten och den handläggande instansen kommer överens<br>om annat, t.ex. om en åklagare efter kontakt med den utländska myndig-<br>heten anser att det är lämpligare att ärendet redovisas direkt.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>195</p> <p>3 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands</p> <p>1 §</p> <p>Av paragrafen framgår genom en hänvisning till 2 kap. 4 § första och<br>tredje styckena vad en ansökan om rättslig hjälp utomlands bör innehålla,<br>om den andra staten inte kräver något annat. Frågan har behandlats i<br>avsnitt 7.3. Vissa överenskommelser innehåller en detaljerad katalog över<br>vilka uppgifter som en ansökan skall innehålla. Om en ansökan görs med<br>stöd av en internationell överenskommelse måste därför avtalets bestäm-<br>melser om ansökans innehåll också beaktas. I de fall ansökan görs till en<br>stat som Sverige inte har något avtal med blir ansökans innehåll beroende<br>av de krav som den staten ställer upp. Sådan information far införskaffas<br>via centralmyndigheten.</p> <p>I 1 kap. 7 § finns bestämmelser om att svensk åklagare och domstol far<br>ansöka om rättslig hjälp utomlands. I anslutning till att Sverige justerar<br>de förbehåll och förklaringar som Sverige gjort till 1959 års rättshjälps-<br>konvention (se avsnitt 5.2 och 14.1) kommer Sverige att ändra förkla-<br>ringen till artikel 24 så att det framgår att svensk åklagare är rättslig myn-<br>dighet i konventionens mening och inte som nu, bara vid tillämpningen<br>av vissa av konventionens artiklar. Därigenom ökar svenska åklagares<br>möjligheter att få utländskt bistånd i förundersökningar.</p> <p>2§</p> <p>Av paragrafen framgår kommunikationsvägarna. Frågan har behandlats i<br>avsnitt 7.1.1. Huvudregeln är att ansökningarna skall ges in till Justitie-<br>departementet som sedan vidarebefordrar ansökan. Om ett avtal om<br>direkt kommunikation finns kan svenska åklagare eller domstolar skicka<br>en ansökan direkt till den andra statens myndigheter. Schengenkonven-<br>tionen är ett exempel på en sådan överenskommelse. I förhållande till<br>Danmark, Finland, Island och Norge gäller enligt den nordiska<br>överenskommelsen på området att sådan direkt kommunikation alltid<br>användas.</p> <p>3§</p> <p>Paragrafen innehåller, genom en hänvisning till bestämmelsen i 5 kap.<br>1 §, en påminnelse om att rättslig hjälp som lämnas till Sverige kan vara<br>förenad med villkor, t.ex. när det gäller hur översänt material far använ-<br>das (se avsnitt 7.15).</p> <p>4 kap. Särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp</p> <p>Förhör i samband med förundersökning i brottmål</p> <p>1 §</p> <p>Bestämmelserna om förhör på förundersökningsstadiet genom åklagare<br>motsvarar i sak 9 § i 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet. En<br>nyhet är den uttryckliga föreskriften om att företrädare för den ansökande<br>staten får närvara vid förhöret och med samtycke får ställa frågor direkt<br>till den som förhörs. Den svenske förhörsledaren leder och ansvarar<br>emellertid alltid för förhöret. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.7.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>196</p> <p>Om förhör skall ske med misstänkt, tilltalad eller målsägande kan offent-<br>lig försvarare eller målsägandebiträde förordnas enligt bestämmelserna i<br>2 kap. 13 §. I vad mån en offentlig försvarare har rätt att närvara vid<br>förhöret regleras enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken. Även<br>i övrigt skall bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken tillämpas vid<br>förhöret.</p> <h4>Bevisupptagning vid domstol</h4> <p>Bevisupptagning vid svensk domstol</p> <p>2§</p> <p>Paragrafen motsvarar i sak 1 § första stycket, 2 § första stycket, 4 § andra<br>stycket och 5 § första stycket i 1946 års lag om bevisupptagning i<br>Sverige. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.8.</p> <p>3§</p> <p>Av paragrafen framgår att när bevisupptagning sker med någon annan än<br>den misstänkte eller tilltalade i det förfarande som ansökan avser, skall en<br>offentlig försvarare kunna förordnas om det finns särskilda skäl för detta.<br>Särskilda skäl kan föreligga om bevisupptagning sker med ett vittne vars<br>utsaga är av stor betydelse och den myndighet som begärt bevisupptag-<br>ningen är närvarande eller en svensk åklagare deltar för att bevaka den<br>ansökande statens intresse. Är däremot den misstänktes ombud i den ut-<br>ländska rättegången närvarande föreligger inte särskilda skäl. Frågan har<br>behandlats i avsnitt 7.8.</p> <p>4§</p> <p>Bestämmelsen motsvarar delvis 5 § andra stycket i 1946 års lag om<br>bevisupptagning i Sverige. Förutom domare vid den utländska domstolen<br>har även företrädare för den ansökande myndigheten som begärt bevis-<br>upptagningen, t.ex. åklagaren, rätt att delta vid bevisupptagningen. Denna<br>rätt far särskild betydelse när en förhandling enligt 5 kap. 1 § rättegångs-<br>balken skall ske inom stängda dörrar t.ex. på grund av att bevisupptag-<br>ningen sker under förundersökningen i den ansökande staten. Företrädare<br>för den ansökande staten får med rättens samtycke ställa frågor till den<br>som hörs. Parters och biträdes rätt att närvara regleras i rättegångsbalken.<br>Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.8.</p> <p>5§</p> <p>Av paragrafen som är helt ny framgår att svensk åklagare på den an-<br>sökande statens begäran får delta vid bevisupptagningen och bevaka den<br>ansökande statens intressen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.8.</p> <p>Bevisupptagning vid utländsk domstol</p> <p>6 och 7 §§</p> <p>Bestämmelserna motsvarar i sak 1 § första och tredje styckena i 1946 års<br>lag om bevisupptagning i utlandet. Bestämmelserna har behandlats i av-<br>snitt 7.8. En nyhet är att några synnerliga skäl inte längre krävs för att<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>197</p> <p>bevisupptagning skall kunna ske i utlandet utan domstolen får avgöra Prop. 1999/2000:61<br>behovet utifrån de allmänna bestämmelserna i 35 kap. rättegångsbalken.</p> <p>Som alternativ till bevisupptagning enligt dessa bestämmelser kan dom-<br>stolen hålla telefonförhör eller förhör genom videokonferens enligt<br>bestämmelserna i 4 kap. 9 § eller 4 kap. 13 § (se avsnitt 7.9 och 7.10).</p> <h4>Telefonförhör</h4> <p>Förhör med någon i Sverige</p> <p>8§</p> <p>I bestämmelsen regleras närmare förutsättningarna för att telefonförhör<br>skall få ske med någon i Sverige. Frågan har behandlats i avsnitt 7.9.<br>Huvudregeln är att förhör får ske utan inblandning av svensk åklagare<br>eller domstol. Detta förutsätter dock att den som skall höras samtycker<br>till det. Vill den andra staten ha bistånd av svensk åklagare eller domstol<br>med ett telefonförhör skall sådant bistånd lämnas. Den handläggande in-<br>stansen åtar sig då att kalla den som skall höras och kontrollera identite-<br>ten och att denna samtycker. Om så begärs av den ansökande staten kan<br>bestämmelserna i 4 kap. 11 andra stycket tillämpas, dvs. att ärendet skall<br>anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling (kallelse av part<br>och utseende av tolk). I sådant fall skall också 4 kap. 12 § tillämpas (för-<br>ordnande av stödperson eller rättegångsbiträde).</p> <p>Förhör med någon i utlandet</p> <p>9§</p> <p>Av bestämmelsen framgår att svenska domstolar får hålla telefonförhör<br>med en person som befinner sig i utlandet enligt bestämmelserna i rätte-<br>gångsbalken under förutsättning att den andra staten tillåter detta. Någon<br>ansökan om rättslig hjälp behövs inte då.</p> <p>I de fall den utländska staten inte tillåter ett telefonförhör utan bistånd<br>från dess rättsliga myndigheter eller om den svenska domstolen behöver<br>bistånd med förhöret får domstolen ansöka om rättslig hjälp med<br>telefonförhöret under förutsättning att den som hörs samtycker till åtgär-<br>den. Ett bifall till ansökan beror på om den anmodade staten tillåter såda-<br>na förhör eller om det finns en internationell överenskommelse i ämnet.<br>Sådana bestämmelser finns i utkastet till EU-konventionen om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål och i utkastet till ett andra tilläggsprotokoll till<br>1959 års rättshjälpskonvention. Se härom vidare i avsnitt 7.9.</p> <p>10 §</p> <p>I paragrafen finns motsvarande bestämmelser som i 4 kap. 9 § när en<br>åklagare vill hålla telefonförhör med någon i utlandet.</p> <p>198</p> <h4>Förhör genom videokonferens</h4> <p>Förhör med någon i Sverige</p> <p>11 och 12 §§</p> <p>Av bestämmelserna framgår att förhör genom videokonferens kan ske i<br>Sverige såväl under rättegång i den andra staten som under en förunder-<br>sökning där. Av 2 kap. 1 § framgår att videokonferens skall ske under de<br>förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk för-<br>undersökning eller rättegång. Förutsättningarna för en videokonferens i<br>rättegång framgår av lagen (1999:613) om försöksverksamhet med video-<br>konferens i rättegång. Av försökslagen uppställs ett krav på att den som<br>skall höras samtycker till att förhöret sker med videolänk. Något krav på<br>formell ömsesidighet ställs inte upp. Om ett förhör genom videokon-<br>ferens skall ske med ett vittne eller sakkunnig far han eller hon åtföljas av<br>en stödperson. Tingsrätten kan även utse ett biträde åt den som skall<br>höras. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.10.</p> <p>Förhör med någon i utlandet</p> <p>13 §</p> <p>Bestämmelserna som tar upp frågan om förhör med någon i utlandet<br>genom videokonferens har behandlats i avsnitt 7.10. En förutsättning för<br>att en svensk domstol skall kunna begära hjälp utomlands med förhör<br>genom videokonferens är att ett sådant förhör är tillåten enligt svensk<br>rätt. Bestämmelser om videokonferens finns i lagen (1999:613) om för-<br>söksverksamhet med videokonferens i rättegång. Inga motsvarande be-<br>gränsningar gäller för att en svensk åklagare skall kunna begära hjälp<br>med videokonferens utomlands. En annan förutsättning, som även gäller<br>när en åklagare vill ha motsvarande bistånd från utlandet, är att Sverige<br>och den andra staten i en internationell överenskommelse har avtalat om<br>sådan hjälp eller om den andra staten annars ger sådan hjälp. För närva-<br>rande finns inga internationella överenskommelser som innehåller be-<br>stämmelser om förhör genom videokonferens. Sådana regler diskuteras<br>emellertid i utkasten till EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i<br>brottmål och ett andra tilläggsprotokoll till 1959 års rättshjälpskonven-<br>tion.</p> <h4>Kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap.<br>rättegångsbalken</h4> <p>Ansökan och förfarande</p> <p>14-17 §§</p> <p>Bestämmelserna motsvarar i sak 5 § andra stycket, 8 § första och andra<br>styckena samt 9 § första stycket tvångsmedelslagen. Bestämmelserna har<br>behandlats i avsnitt 7.11. En nyhet är att företrädare för den ansökande<br>staten far delta vid rättens förhandling och med rättens samtycke ställa<br>frågor. Se även kommentarerna under 4 kap. 4 §.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>199</p> <p>18 §&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.3. Kroppsbesiktning kan bli</p> <p>aktuellt i de fall den ansökande staten ansöker om att en person skall<br>undergå ett prov för DNA-test. Andra åtgärder som kan aktualiseras är ta-<br>gande av fingeravtryck eller fotografier (28 kap. 14 § rättegångsbalken).<br>Genom bestämmelsen finns även möjlighet att bistå med andra former av<br>husrannsakan än som anges i 4 kap. 16 §.</p> <p>Beslag och överlämnande av egendom till annan stat</p> <p>19 §</p> <p>Bestämmelsen motsvarar i sak 2 § tvångsmedelslagen och har behandlats<br>i avsnitt 7.11.</p> <p>20 §</p> <p>Bestämmelsen tar upp frågan om kravet på s.k. dubbel straffbarhet vid<br>husrannsakan enligt 4 kap. 16 § och beslag. Frågan om dubbel straffbar-<br>het behandlas i avsnitt 7.6. Huvudregeln vid tvångsmedelsanvändning är<br>enligt 2 kap. 2 § att gärningen som ansökan avser skall motsvara ett brott<br>enligt svensk lag. I förevarande paragraf föreskrivs vissa undantag från<br>detta krav.</p> <p>I första stycket anges att om ansökan görs från en medlemsstat i EU<br>eller Norge eller Island krävs endast att det för gärningen kan dömas till<br>fängelse i den ansökande staten.</p> <p>I ärenden som avser en gärning som i den ansökande staten handläggs i<br>ett administrativt förfarande eller annat än ett straffrättsligt förfarande (se<br>avsnitt 6.2) far husrannsakan göras och egendomen tas i beslag enligt<br>andra stycket om gärningen som ansökan avser motsvarar ett brott enligt<br>svensk lag för vilket det är föreskrivet fängelse sex månader eller mer.<br>Hjälp kan även lämnas i ärenden som avser en gärning som i Sverige<br>handläggs i ett administrativt förfarande eller annat än ett straffrättsligt<br>förfarande i Sverige om det för gärningen är föreskrivet fängelse i sex<br>månader eller mer i den ansökande staten. Det sistnämnda fallet gäller<br>inte en om en ansökan görs från en medlemsstat i Europeiska unionen<br>eller Norge och Island eftersom första stycket då är tillämpligt. En förut-<br>sättning för att det andra stycket skall kunna tillämpas är att det förfar-<br>ande som är aktuellt och den åtgärd som begärs omfattas av en inter-<br>nationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande<br>staten, se 1 kap. 5 § första stycket 1 och andra stycket.</p> <p>21 och 22 §§</p> <p>Av paragrafen framgår att rätten skall pröva om beslaget är lagligen<br>grundat vilket motsvarar 8 § första stycket tvångsmedelslagen. Vidare<br>skall rätten även avgöra om egendomen skall överlämnas till den ansök-<br>ande staten. Av 5 kap. 2 § följer att rätten, så länge det inte strider mot en<br>internationell överenskommelse, kan ställa villkor om användnings-<br>begränsningar m.m. (se avsnitt 7.15). Beslut om att överlämna<br>beslagtagen egendom verkställs av åklagaren. Bestämmelserna har<br>behandlats i avsnitt 7.11.</p> <p>200</p> <p>Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av<br>utländska förverkandebeslut</p> <p>23 och 24 §§</p> <p>Bestämmelsen motsvarar 2 a § och 9 § tredje stycket tvångsmedelslagen<br>och har behandlats i avsnitt 7.11. I de fall som regleras i paragraferna<br>överlämnas inte den beslagtagna eller kvarstadsbelagda egendomen till<br>den ansökande staten utan egendomen blir kvar i Sverige i avvaktan på<br>att det utländska förverkandebeslutet eller domen kan verkställas i<br>Sverige. Verkställighet sker i sådant fall enligt internationella verk-<br>ställighetslagen.</p> <p>Den lagtekniska konstruktionen innebär för det första att det ställs krav<br>på att det finns en överenskommelse om verkställighet av utländska<br>domar med den aktuella staten för att förevarande paragraf skall bli<br>tillämplig, se 1 § i internationella verkställighetslagen. En sådan överens-<br>kommelse är brottmålsdomskonventionen (se 2 § samma lag). Konven-<br>tionen har endast tillträtts av ett fatal stater (se 1 § i förordningen<br>[1977:178] med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande<br>verkställighet av brottmålsdom). Konventioner som har ett betydligt<br>större antal ratifikationer är narkotikabrottskonventionen (se 21 b §<br>samma förordning och bilaga 1 till förordningen) och förverkandekon-<br>ventionen (se 21 c § samma förordning och bilaga 2 till förordningen).</p> <p>För det andra innebär den lagtekniska konstruktionen ett oinskränkt<br>krav på dubbel straffbarhet vid tillämpning av paragraferna. För att<br>verkställighet skall kunna ske i Sverige av en utländsk dom krävs<br>nämligen att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt svensk lag (se<br>5 § i internationella verkställighetslagen).</p> <p>Beslagtagen egendom som kan antas vara förverkad på grund av brott<br>kan i vissa fall överlämnas till den ansökande staten för att säkra verk-<br>ställighet i det landet - se 4 kap. 19 § tredje strecksatsen. Kvarstadsbe-<br>lagd egendom kan för närvarande aldrig överlämnas till annan stat (angå-<br>ende reformbehov på området, se avsnitt 7.11).</p> <h4>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning</h4> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i Sverige<br>eller utlandet</p> <p>25 och 26 §§</p> <p>Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i<br>Sverige och utomlands har behandlats i avsnitt 7.12. Av 27 kap. 24 §<br>rättegångsbalken följer att upptagningar av avlyssnat material skall för-<br>störas när förundersökningen lags ned eller avslutats eller, om åtal väckts,<br>målet avgjorts slutligt. Syftet är att avlyssnat material inte skall sparas.<br>Av 5 kap. 2 § följer att åklagaren när avlyssnat material överlämnas kan, i<br>den mån det inte strider mot en internationell överenskommelse, förena<br>överlämnandet av materialet med villkor. Ett sådant villkor kan vara att<br>materialet skall förstöras efter det att det rättsliga förfarandet är avslutat i<br>den ansökande staten (se avsnitt 7.15).</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>201</p> <h4>Hemlig kameraövervakning</h4> <p>Hemlig kameraövervakning av någon i Sverige eller utlandet</p> <p>27 och 28 §§</p> <p>Bestämmelserna om hemlig kamerarövervakning i Sverige och utom-<br>lands har behandlats i avsnitt 7.12. I 7 § lagen (1995:1506) om hemlig<br>kameraövervakning finns en bestämmelse om att upptagningar skall för-<br>störas som motsvarar 27 kap. 24 § rättegångsbalken. I denna del hänvisas<br>till kommentaren till 4 kap. 25 och 26 §§.</p> <h4>Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.</h4> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av en annan stat</p> <p>29 §</p> <p>Av bestämmelsen framgår att en i Sverige frihetsberövad person för föras<br>över till den ansökande staten för förhör eller konfrontation i samband<br>med en förundersökning eller rättegång där. Av ansökan skall framgå hur<br>lång tid den frihetsberövade behöver närvara i den andra staten. Vidare<br>far överförande inte ske om förfarandet i den ansökande staten avser ut-<br>redning om den frihetsberövades egen brottslighet. Dessa bestämmelser<br>motsvaras av 2 § och 4 § andra stycket 4 i 1991 års lag om samarbete på<br>brottmålsområdet. Vidare framgår av paragrafen att en person som är<br>frihetsberövad i den ansökande staten kan föras över till Sverige på be-<br>gäran av den staten. Bestämmelserna har behandlats avsnitt 7.13.1.</p> <p>30 §</p> <p>Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 3 § och 4 § första stycket i 1991 års<br>lag om samarbete på brottmålsområdet. Något krav på samtycke ställs<br>dock inte upp. Inte heller krävs enligt 2 kap. 2 § att den aktuella gär-<br>ningen motsvarar brott enligt svensk lag (se avsnitt 7.6). En ansökan skall<br>som huvudregel prövas av regeringen. I de fall en ansökan görs av en<br>medlemsstat i EU eller Norge eller Island prövas ansökan av åklagare.<br>Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.13.2 och 7.13.3.</p> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller,<br>domstol</p> <p>31 §</p> <p>Bestämmelsen tar upp de två fall en frihetsberövad person kan föras över<br>från eller till Sverige på begäran av en svensk åklagare eller domstol.<br>Skall personen föras över från Sverige får det ske även i de fall utred-<br>ningen avser den frihetsberövades egen brottslighet (jfr 2 kap 29 § första<br>stycket 1). Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.13.1.</p> <p>Yttranden</p> <p>32 §</p> <p>Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 5 § i 1991 års lag om samarbete på<br>brottmålsområdet. Något yttrande behöver inte inhämtas om det är</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>202</p> <p>uppenbart att det inte behövs. Ett exempel är att det är klart att framställ-<br>ningen skall avslås oavsett av vad som kan framkomma i ett yttrande. Ett<br>annat exempel är om en svensk åklagare vill att en i målet häktad person<br>skall föras över till en annan stat för att där t.ex. vallas på en brottsplats<br>och det finns inget som skulle tala för att ett överförande inte skulle<br>kunna genomföras med hänsyn till den frihetsberövades tillstånd. I dessa<br>fall tjänar ett yttrande från häktet normalt inte något syfte.</p> <p>Transport genom Sverige och förvar i Sverige av överförda personer</p> <p>33 och 34 §§</p> <p>Bestämmelserna motsvarar 6 och 7 §§ i 1991 års lag om samarbete på<br>brottmålsområdet och har behandlats i avsnitt 7.13.1.</p> <h4>5 kap. Övriga bestämmelser</h4> <p>Villkor om användningsbegränsningar m.m.</p> <p>1 §</p> <p>Bestämmelsen motsvarar i sak 1 § i 1991 års lag om samarbete på brott-<br>målsområdet. Vissa redaktionella ändringar har gjorts. Bestämmelsen har<br>behandlats i avsnitt 7.15.</p> <p>2§</p> <p>Paragrafen ger svenska åklagare och domstolar en möjlighet att förena<br>den rättsliga hjälpen som lämnas med villkor om användningsbegräns-<br>ningar m.m. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.15. Bestämmelsen<br>har sitt ursprung i 4 § tvångsmedelslagen som föreskriver att förbehåll far<br>ställas upp när beslagtagen egendom överlämnas till den ansökande<br>staten om det är påkallat av hänsyn till tredje mans rätt eller från allmän<br>synpunkt. De förbehåll som ställs upp torde ofta innebära att egendomen<br>som överlämnas skall lämnas tillbaka när det rättsliga förfarandet är<br>avslutat i den ansökande staten. Bestämmelsen har inte begränsats till<br>avse enbart beslagtagen egendom som överlämnas utan den har gjorts<br>generellt tillämplig på all slags rättslig hjälp enligt lagen. Det innebär att<br>allt material och all information som överlämnas med stöd av denna lag<br>kan förenas med villkor om hur materialet far användas eller på annat sätt<br>utnyttjas. Bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Om villkor skall<br>ställas upp från allmän synpunkt krävs det att det är nödvändigt (se<br>härom avsnitt 7.15). En annan begränsande faktor är att några villkor inte<br>far ställas upp om de strider mot en internationell överenskommelse som<br>gäller mellan Sverige och den ansökande staten. I förhållande till stater<br>som tillträtt 1959 års rättshjälpskonvention kan några villkor t.ex. inte<br>ställas upp i fråga om bevismaterial som överlämnas efter en bevisupp-<br>tagning vid domstol. Däremot kan det finnas utrymme för att ställa upp<br>vissa villkor vid överlämnande av beslagtagen egendom i förhållande till<br>dessa stater. Detta kan utläsas in i den förklaring som Sverige avgett<br>beträffande artikel 5 dvs. att bistånd lämnas om verkställigheten är<br>förenlig med svensk lag (jfr avsnitt 14.1). Frågan om att reglera frågan</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>203</p> <p>om användningsbegränsningar enligt 1959 års rättshjälpskonvention Prop. 1999/2000:61<br>diskuteras i arbetet med ett andra tilläggsprotokoll till konventionen.</p> <p>3§</p> <p>Av paragrafen framgår att den åklagare eller domstol som lämnat rättslig<br>hjälp och därvid ställt villkor enligt 5 kap. 2 § far medge undantag från<br>villkoret. I de fall villkor om exempelvis användningsbegränsningar föl-<br>jer direkt av den internationella överenskommelse som legat till grund för<br>den hjälp som Sverige lämnat (t.ex. narkotikabrottskonventionen) far den<br>åklagare eller domstol som lämnat den rättsliga hjälpen medge undantag<br>om det följer av den internationella överenskommelsen. Bestämmelsen<br>har behandlats i avsnitt 7.15. Vid bedömning om undantag skall medges<br>skall prövning på nytt göras av om villkoren är påkallade av hänsyn till<br>enskilds rätt eller nödvändiga från allmän synpunkt utifrån de skäl som<br>anförts från den ansökande staten att undantag bör medges. I vilket syfte<br>uppgifterna skall användas far också betydelse.</p> <p>4§</p> <p>Bestämmelserna i 5 kap. 1-3 §§ gäller även i fråga om överenskommel-<br>ser med mellanfolkliga organisationer. Bestämmelsen är inte ny utan<br>motsvarar andra stycket i 1991 års lag om samarbete på brottmåls-<br>området.</p> <p>Immunitet</p> <p>5-8 §§</p> <p>Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 8 § i 1991 års lag om samarbete<br>på brottmålsområdet. Mot bakgrund av avtalet med Australien (se avsnitt<br>5.7.1 och 11) har ett tillägg gjorts som innebär att den som reser till<br>Sverige för att höras i en visst förfarande inte utan eget samtycke far<br>åläggas att medverka vid annan utredning eller annat förfarande än som<br>är avsedd med kallelsen. Immunitetsreglema gäller även den som över-<br>förs till Sverige med stöd av 4 kap. 29 och 31 §§ i den utsträckning det<br>har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sve-<br>rige och den andra staten. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.16.</p> <p>Sekretess</p> <p>9§<br>Bestämmelsen är en ren hänvisning till sekretesslagen (1980:100); jämför<br>avsnitt 10.1 och lagförslag 2.13.</p> <p>Undantag från banksekretess</p> <p>10 §</p> <p>Bestämmelsen klargör att regler om banksekretess och tystnadsplikt inte<br>hindrar att rättslig hjälp lämnas enligt bestämmelserna om förhör under<br>förundersökning eller husrannsakan och beslag. Bestämmelsen har<br>behandlats i avsnitt 10. 2.</p> <p>204</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>H §</p> <p>Av paragrafen framgår att regeringen far besluta om att egendom eller<br>dess värde som har förverkats genom ett svenskt avgörande kan delas<br>med en annan stat som har lämnat Sverige bistånd som har haft betydelse<br>för utredningen om brottet. Regeringen kan ta upp en sådan fråga såväl<br>efter ansökan från den andra staten som på eget initiativ. Bestämmelsen<br>har behandlats i avsnitt 8.1 36 § internationella verkställighetslagen finns<br>särskilda bestämmelser om delning av egendom efter det att Sverige<br>bistått annan stat med verkställighet av ett förverkandebeslut. Den<br>bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas (se lagförslag 2.9 och<br>avsnitt 17.9).</p> <p>Återkrav av kostnader</p> <p>12 §</p> <p>Paragrafen som ger upplysning om att regeringen meddelar föreskrifter<br>om att kostnader för rättslig hjälp kan återkrävas av den ansökande staten<br>har behandlats i avsnitt 7.18.</p> <p>Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden</p> <p>13 §</p> <p>1 paragrafen bemyndigas regeringen att i förordning ge närmare<br>tillämpningsföreskrifter. Det framgår också att regeringen i tillkänna-<br>givande redovisar de olika internationella överenskommelser som det<br>hänvisas till i olika paragrafer.</p> <h3>17.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i brottsbalken</h3> <p>2 kap. 5 a §</p> <p>Tilläggen i tredje och fjärde styckena föranleds av Schengenkonven-<br>tionens bestämmelser i artikel 54-58 och Sveriges tillträde till 1987 års<br>konvention mellan medlemsstaterna i den europeiska gemenskapen om<br>förbud mot dubbel lagföring (double jeopardy) som föreskriver att om<br>dom meddelats i konventionsstat föreligger hinder mot ny lagföring för<br>brott, med vissa undantag, i de andra konventionsstatema. Bestämmelsen<br>har behandlats i avsnitt 13.</p> <h3>17.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken</h3> <p>5 kap. 1 §</p> <p>I 5 kap. 7 § sekretesslagen finns en ny bestämmelse som syftar till att<br>sekretess skall kunna gälla vid en begäran om rättslig hjälp i brottmål (se<br>avsnitt 10.1). Mot bakgrund härav har ett tillägg gjorts i 5 kap. 1 § andra<br>meningen rättegångsbalken genom en hänvisning till aktuell bestämmelse<br>i sekretesslagen. Detta innebär att det för stängda dörrar inte krävs att det<br>är av synnerlig vikt att uppgift inte röjs.</p> <p>205</p> <p>9 kap. 7 §</p> <p>Tillägget i andra stycket innebär att den som inte förelagts vid vite enligt<br>vad som föreskrivs i paragrafen inte far åläggas ansvar för de kostnader<br>som kan uppstå till följd av att föreläggandet inte följs. Bestämmelsen har<br>behandlats i avsnitt 9. Se även kommentaren till ändringen i 5 § delgiv-<br>ningslagen (avsnitt 17.8) om att kallelse att inställa sig vid förhandling i<br>brottmål inte får förenas med vite om kallelsen skall delges utomlands,<br>annat än enligt den nordiska lagen om vittnesplikt.</p> <p>31 kap. 4 §</p> <p>I paragrafens nya andra stycke hänvisas till att i 9 kap. 7 § rättegångs-<br>balken finns bestämmelser om kostnader när något vite inte har satts ut.</p> <p>33 kap. 9 §</p> <p>I andra stycket införs en skyldighet för rätten att översätta handlingar i<br>brottmål, om handlingen skall sändas till någon som vistas inom Euro-<br>peiska ekonomiska samarbetsområdet och det finns anledning att anta att<br>personen inte förstår språket i handlingen. Bestämmelsen är tillämplig i<br>de fall handlingen skall delges men också när underrättelser eller domar<br>och beslut skall översändas till personer som befinner sig utomlands.<br>Enligt huvudregeln skall handlingen, eller de viktigaste delarna över-<br>sättas till språket som talas i landet. Har staten flera officiella språk<br>räcker det att handlingen översätts till ett av språken. Om rätten känner<br>till att personen inte förstår detta språk skall handlingen översättas till ett<br>språk som personen förstår. Om en handlingen skall delges med en<br>person i Norge eller Danmark behöver handlingen alltså endast översättas<br>om rätten känner till att personen inte förstår norska eller danska. Be-<br>stämmelsen har behandlats i avsnitt 9.</p> <p>36 kap. 23 § och 40 kap. 16 §</p> <p>Tilläggen i dessa paragrafer motsvarar det tillägg som gjorts i 31 kap. 4 §<br>rättegångsbalken.</p> <h3>17.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol</h3> <p>1 och 4 §§</p> <p>I lagen har de bestämmelser som gäller bevisupptagning i brottmål ut-<br>mönstrats. I de fall den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brott-<br>mål är tillämplig skall 1946 års lag inte tillämpas. Lagen blir i fortsätt-<br>ningen endast tillämplig i tvistemål (se avsnitt 6.1). Överflyttningen av<br>centralmyndigheten från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet<br>(se avsnitt 7.2) har också föranlett en ändring. Övriga ändringar är av<br>redaktionell karaktär.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>206</p> <p>17.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:817) om<br>bevisupptagning vid utländsk domstol</p> <p>1 och 3 §§</p> <p>Ändringarna motsvarar ändringarna i lagförslag 17.4.</p> <p>17.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om<br>utlämning för brott</p> <p>14, 23 och 26 §§</p> <p>Ändringarna är föranledda av kravet på att den diplomatiska vägen skall<br>användas när framställningarna görs tas bort samt att centralmyndighets-<br>funktionen flyttas över från Utrikesdepartementet till Justitiedeparte-<br>mentet (se avsnitt 7.1.1 och 7.2).</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>17.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om<br>samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge<br>angående verkställighet av straff m.m.</p> <p>4a§</p> <p>Hänvisningen till tvångsmedelslagen har ersatts med en hänvisning till<br>den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>17.8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen<br>(1970:428)</p> <p>5§</p> <p>Bestämmelsen i det andra stycket är ny och innebär att vite inte far sättas<br>ut i en kallelse av en målsägande, ett vittne, en sakkunnig eller någon<br>som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken att in-<br>ställa sig vid förhandling i brottmål om kallelsen skall delges utomlands.<br>Bestämmelsen är generell och omfattar både sådana kallelser som delges<br>med biträde av en annan stat och sådana som delges direkt per post.<br>Undantag görs för de fall där kallelse av ett vittne eller en målsägande<br>sker med stöd av den nordiska lagen om vittnesplikt. Bestämmelsen har<br>behandlats i avsnitt 9. Se även kommentaren till ändringen i 9 kap. 7 §<br>rättegångsbalken, avsnitt 17.3.</p> <p>17.9 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om<br>internationellt samarbete rörande verkställighet av<br>brottmålsdom</p> <p>8, 17, 20, 25 a, 28, 30, 32 och 40 §§</p> <p>Ändringarna är föranledda av att centralmyndighetsfunktionen förs över<br>från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2).</p> <p>207</p> <p>18 § &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1999/2000:61</p> <p>Hänvisningen till tvångsmedelslagen har ersatts av en hänvisning till den</p> <p>nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>36 §</p> <p>Ändringen innebär att inte bara enstaka föremål som förverkats i Sverige<br>efter ansökan av en annan stat utan även dess värde kan delas med den<br>staten. Av 5 kap. 11 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål<br>framgår att delning på motsvarande sätt kan ske i de fall en annan stat har<br>lämnat rättsligt bistånd till Sverige i en svensk utredning eller rättegång.<br>Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 8.</p> <h3>17.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:431) om<br>utredning angående brott mot utländsk tullag</h3> <p>2§</p> <p>Hänvisningen till 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet har<br>ersatts med en hänvisning till den nya lagen om internationell rättslig<br>hjälp i brottmål.</p> <h3>17.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om<br>kriminalvård i anstalt</h3> <p>43 §</p> <p>Nuvarande hänvisningen till 2 § i 1991 års lag om samarbete på brott-<br>målsområdet om att en frihetsberövad person i Sverige kan föras över till<br>en ansökande stat har ersatts med en hänvisning till motsvarande<br>bestämmelse i 4 kap. 29 § lagen om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål. Hänvisningen innebär att den tid som den frihetsberövade<br>vistats utanför anstalt med stöd av sistnämnda bestämmelse skall inräknas<br>i tiden för inställelse. Vidare hänvisas till 4 kap. 31 § i samma lag<br>eftersom en frihetsberövad kan vistas utanför anstalt när t.ex. en svensk<br>åklagare kan ansöka om att en i Sverige frihetsberövad person överförs<br>till ett annat land (se avsnitt 7.13.1). Även denna tid skall anses som<br>inställelsetid.</p> <h3>17.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i<br>frihet</h3> <p>7 och 22 §§</p> <p>Ändringarna är föranledda av att centralmyndighetsfunktionen förs över<br>från Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2).</p> <p>208</p> <h3>17.13 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen</h3> <h3>(1980:100)</h3> <p>1 kap. 4 §</p> <p>Hänvisningen till 1991 års lag om samarbete på brottmålsområdet har<br>ersätts med en hänvisning till den nya lagen om internationell rättslig<br>hjälp i brottmål.</p> <p>5 kap. 7 §</p> <p>En ny bestämmelse infors i 5 kap. Bestämmelsen har behandlats ingående<br>i avsnitt 10.1.</p> <p>Bestämmelsen i första stycket innebär att sekretess skall kunna gälla<br>vid en begäran om rättslig hjälp i brottmål i Sverige för uppgift i utred-<br>ning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller rörande<br>angelägenhet som avser användning av tvångsmedel. Sekretessen kan<br>omfatta även de uppgifter som förekommer i en ansökan om rättslig hjälp<br>och därtill fogade handlingar. Uppgifterna är sådana att de skulle ha om-<br>fattats av förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen om<br>de förekommit i en svensk förundersökning. Med hänsyn till den begrän-<br>sade information som svenska myndigheter i normalfallet har rörande<br>hela brottsutredningen i den andra staten är skaderekvisitet utformat på<br>ett annat sätt än vad som gäller vid förundersökningssekretess. Den<br>svenska myndigheten skall pröva om det kan antas att uppgiften lämnats<br>under förutsättning att uppgiften inte röjs. Mot bakgrund av att det inom<br>det straffrättsliga samarbetet är en självklar utgångspunkt att känsliga<br>uppgifter i den utländska brottsutredningen kan skyddas i den anmodade<br>staten råder en stark presumtion för sekretess.</p> <p>Sekretess enligt andra stycket gäller hos polismyndighet och<br>åklagarmyndighet samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Kust-<br>bevakningen för vissa uppgifter enligt lagen (2000:000) om Schengens<br>informationssystem. Sekretess kan gälla för motsvarande uppgifter till<br>skydd för den enskilde enligt en ny bestämmelse i 7 kap. 41 § sekretess-<br>lagen (se prop. 1999/2000:64). För att uppfylla Sveriges åtaganden enligt<br>Schengenkonventionen bör dessa uppgifter även kunna skyddas med<br>hänsyn till den utländska brottsutredningen.</p> <p>16 kap. 1 §</p> <p>Meddelarffihet viker för tystnadsplikt som följer av sekretessbestäm-<br>melsen, såvitt avser uppgifter som hänför sig till uppgift om kvarhållande<br>av försändelse till befodringsföretag, hemlig teleavlyssning och hemlig<br>kameraövervakning och hemlig teleövervakning på grund av beslut av<br>domstol eller åklagare.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>209</p> <h3>17.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:569) om Prop. 1999/2000:61<br>Sveriges samarbete med de internationella tribuna-<br>lerna för brott mot internationell humanitär rätt</h3> <p>2§</p> <p>Ändringen är föranledd av att centralmyndigheten förs över från Utrikes-<br>departementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2).</p> <p>9, 9 a och 10 §§</p> <p>I de nuvarande bestämmelserna hänvisas till olika bestämmelser i tvångs-<br>medelslagen och 1946 års lag om bevisupptagning i Sverige. De har er-<br>satts med en i 9 § generell hänvisning till lagen om internationell rättslig<br>hjälp i brottmål. I 9 a § anges i huvudsak vilka bestämmelser som i lagen<br>om internationell rättslig hjälp i brottmål inte skall tillämpas när rättslig<br>hjälp begärs av tribunalerna. Bestämmelserna i nuvarande 9 § har förts<br>över till 10 §. Ändringarna har behandlats i avsnitt 12.</p> <p>II §</p> <p>Paragrafen, tidigare betecknad 12 a §, som infördes när lagen ändrades<br>med anledning av inrättandet av tribunalen för Rwanda (se prop.<br>1995/96:48), behandlar straffverkställighet i Sverige av tribunalernas<br>domar m.m.</p> <p>I paragrafen har ett nytt tredje stycke införts. Ändringen har behandlats<br>i avsnitt 12 och avser villkorlig frigivning av personer som i Sverige<br>avtjänar ett fängelsestraff utdömt av en internationell tribunal. De nya<br>bestämmelserna skapar en särskild ordning för villkorlig frigivning som<br>avviker från vad som annars gäller vid verkställighet enligt 25 §<br>internationella verkställighetslagen, som hänvisar till att vanliga verk-<br>ställighetsregler skall gälla. Det är i dessa fall regeringen som beslutar<br>om villkorlig frigivning. Prövningen har ett starkare fakultativt inslag än<br>vad som annars gäller och regeringen far besluta att villkorlig frigivning<br>skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken. Innan<br>frågan prövas skall den berörda tribunalen ges tillfälle att lämna<br>synpunkter.</p> <p>Det tidigare tredje stycket har oförändrat överförts till ett nytt fjärde<br>stycke.</p> <p>12 §</p> <p>Nuvarande 12 § har upphört att gälla, se vid kommentaren till 9, 9 a och<br>10 §§. Paragrafen är ny och reglerar tribunalernas tillsyn av straffverk-<br>ställighet i Sverige. Frågan behandlas i avsnitt 12. Företrädare för tribu-<br>nalen eller den tribunalen utser, t.ex. Internationella Röda Korset, har rätt<br>att besöka den plats där straffet avtjänas för att undersöka behandlingen<br>av den intagne. För att möjliggöra och underlätta denna tillsyn föreskrivs<br>vidare att den som ansvarar för en sådan person, dvs. kriminalvården,<br>skall lämna det biträde som krävs. Det biträde som kan bli aktuellt är t.ex.<br>att ge tillträde till och möjlighet att fritt förflytta sig inom den plats där<br>den intagne är placerad, möjlighet till enskilda samtal med den intagne<br>och andra som kan lämna upplysningar om behandlingen samt erforderlig<br>information. Skyldigheten att lämna biträde är inte inskränkt att gälla i</p> <p>210</p> <p>samband med besök utan det kan även vara fråga om att t.ex. lämna<br>skriftlig information som begärs av tribunalen eller den som har utsetts<br>att fullgöra tillsynen. Det är alltså fråga om i princip samma bistånd som i<br>dag tillhandahålls den europeiska kommittén mot tortyr m.m. enligt lagen<br>(1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska<br>konventionen mot tortyr m.m.</p> <p>14 §</p> <p>Det andra stycket i paragrafen har tagits bort mot bakgrund av motsva-<br>rande bestämmelse finns i 2 kap. 13 § i lagen om internationell rättslig<br>hjälp i brottmål.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>211</p> <h2>Promemorians lagförslag</h2> <h3>1 Förslag till lag om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål</h3> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <h4>Inledande bestämmelser</h4> <p>Tillämpningsområde, m.m.</p> <p>1 § Om en myndighet i en annan stat ansöker om rättslig hjälp i Sverige<br>med en åtgärd i ett rättsligt förfarande som gäller utredning om eller<br>lagföring för brott, skall den begärda hjälpen lämnas enligt bestäm-<br>melserna i denna lag.</p> <p>Om rättslig hjälp som avses i första stycket begärs av en myndighet i<br>en nordisk stat skall den begärda hjälpen lämnas även om förfarandet i<br>den ansökande staten eller i Sverige, eller i båda, är ett administrativt<br>förfarande.</p> <p>Den begärda hjälpen skall också lämnas om rättslig hjälp begärs av en<br>myndighet i en nordisk stat i ett förfarande som har samband med ett<br>brottmål även om ärendet i den ansökande staten eller i Sverige, eller i<br>båda, handläggs i ett annat rättsligt förfarande än ett straffrättsligt.</p> <p>Andra och tredje stycket gäller också annan stat i den utsträckning<br>Sverige och den andra staten har avtalat om detta i en internationell<br>överenskommelse.</p> <p>2 § Denna lag tillämpas också när rättslig hjälp begärs i Sverige i ett i den<br>ansökande staten pågående förfarande som gäller nåd, uppskov med<br>utdömande eller verkställighet av straff, villkorlig frigivning, avbrott i<br>verkställighet av straff eller liknande.</p> <p>3 § I lagen finns allmänna bestämmelser och särskilda bestämmelser om<br>rättslig hjälp i brottmål i Sverige.</p> <p>I lagen finns också allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål<br>utomlands. I lagen finns vissa särskilda bestämmelser om att svensk<br>åklagare far ansöka om rättslig hjälp utomlands. I övrigt far svensk<br>åklagare ansöka om rättslig hjälp utomlands i den utsträckning den andra<br>staten tillåter detta. Svensk domstol far ansöka om rättslig hjälp<br>utomlands enligt särskilda bestämmelser i denna lag.</p> <p>4 § Med rättslig hjälp enligt denna lag avses</p> <p>1. förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål</p> <p>2. bevisupptagning vid domstol</p> <p>3. telefonförhör</p> <p>4. förhör genom videokonferens</p> <p>5. husrannsakan, beslag, kvarstad</p> <p>6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning</p> <p>7. hemlig kameraövervakning</p> <p>212</p> <p>8. överförande av frihetsberövade för förhör m.m.</p> <p>9. delning av förverkad egendom mellan stater</p> <p>10. annan åtgärd som kan vidtas i en svensk förundersökning eller<br>rättegång och inte innefattar tvångsmedel.</p> <p>I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det<br>finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa<br>internationella organ.</p> <h4>Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige</h4> <p>Villkor och förutsättningar för rättslig hjälp</p> <p>5 § Rättslig hjälp som avses i 4 § första stycket 1-7 och 10 skall lämnas<br>på de villkor och under de förutsättningar som gäller för en motsvarande<br>åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångs-<br>balken eller annan lag eller författning och enligt särskilda föreskrifter i<br>denna lag.</p> <p>Rättslig hjälp som avses i 4 § första stycket 8 och 9 lämnas enligt<br>särskilda bestämmelser i denna lag.</p> <p>Rättslig hjälp som avses i 4 § första stycket 1-4, 8 och 10 får lämnas<br>även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar brott enligt<br>svensk lag.</p> <p>Ansökan</p> <p>6 § En ansökan om rättslig hjälp i brottmål enligt denna lag får göras av<br>utländsk åklagare, domstol eller undersökningsdomare eller av någon<br>annan som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för<br>Sverige får göra en sådan ansökan.</p> <p>7 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag bör innehålla</p> <p>- uppgift om den utländska domstol eller myndighet som handlägger<br>ärendet,</p> <p>- en beskrivning av det rättsliga förfarande som pågår,</p> <p>- uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna, samt<br>de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten,</p> <p>- uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i förekommande fall, i<br>vilken egenskap en person skall höras,</p> <p>- namn på och adress till de personer som är aktuella i ärendet.</p> <p>Om ärendet är brådskande eller om verkställighet önskas inom viss<br>tidsfrist skall detta samt skälen för brådskan eller tidsfristen anges.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp skall göras skriftligen. Den far översändas<br>per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat<br>sätt.</p> <p>I lagen finns särskilda bestämmelser om vad en ansökan skall innehålla<br>vid vissa slag av åtgärder.</p> <p>8 § En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall vara<br>skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>213</p> <p>till något av dessa språk, om inte den instans som enligt denna lag<br>handlägger ärendet tillåter annat.</p> <p>Vart ansökan skall skickas</p> <p>9 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag skall ges in till<br>Justitiedepartementet, som vidarebefordrar ansökan till behörig åklagare<br>eller domstol såvida inte ansökan skall prövas av regeringen.</p> <p>En ansökan från en stat som är medlem i den Europeiska Unionen eller<br>från Norge eller Island får ges in direkt till behörig åklagare eller<br>domstol. Detsamma gäller om Sverige och den ansökande staten i en<br>internationell överenskommelse har avtalat om sådan direkt<br>kommunikation.</p> <p>Behörighet, överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt</p> <p>10 § En ansökan som enligt denna lag handläggs av åklagare skall<br>handläggas av Riksåklagaren eller den åklagare inom vars område den<br>begärda åtgärden skall vidtas. En ansökan som enligt denna lag<br>handläggs av domstol skall handläggas av den tingsrätt inom vars område<br>den begärda åtgärden skall vidtas om inte annat föreskivs i denna lag.</p> <p>En åklagare som är behörig att vidta en av flera begärda åtgärder far<br>också, om det är lämpligt, vidta andra begärda åtgärder som annan<br>åklagare är behörig att vidta.</p> <p>Finner åklagaren eller tingsrätten under ärendets handläggning att den<br>inte är behörig att handlägga ansökan, skall ansökan överlämnas till<br>behörig åklagare eller tingsrätt. I annat fall far ett sådant överlämnande<br>ske efter samråd, om det finns en åklagare eller tingsrätt som är<br>lämpligare att handlägga ansökan.</p> <p>Underrättelser</p> <p>11 § Om det begärts av den utländska myndigheten, eller om ansökan har<br>överlämnats enligt 10 § tredje stycket, skall den åklagare eller tingsrätt<br>som handlägger ärendet bekräfta att ansökan tagits emot, såvida inte den<br>begärda åtgärden kan vidtas genast.</p> <p>Kan en begärd åtgärd inte vidtas inom den tidsfrist som angivits i<br>ansökan och kan det antas att detta kommer att forsvåra förfarandet i den<br>ansökande staten, skall den åklagare eller tingsrätt som är ansvarig för<br>handläggningen av ärendet utan dröjsmål underrätta den utländska<br>myndigheten om när den begärda åtgärden kan komma att vidtas.</p> <p>Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet</p> <p>12 § Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för<br>handläggningen, skall den ansökande staten ges tillfälle att komplettera<br>ansökan. Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under vissa villkor<br>skall den ansökande staten underrättas om de hinder som finns och ges<br>tillfälle att yttra sig eller komplettera eller justera ansökan.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>214</p> <p>Återredovisning</p> <p>13 § När handläggningen av ärendet har avslutats skall det redovisas till<br>Justitiedepartementet for vidarebefordran till den ansökande staten. Om<br>direktkommunikation är medgiven enligt 9 § andra stycket, skall ärendet<br>istället redovisas direkt till den myndighet i den ansökande staten som<br>gjort ansökan.</p> <p>Förfarandet och tillämplig lag</p> <p>14 § Ansökningar om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. I fråga om<br>förfarandet tillämpas, om inte annat föreskrivs i denna lag, samma för-<br>farande som tillämpas när en motsvarande åtgärd vidtas vid en svensk<br>förundersökning eller rättegång. Domstol kan bestämma att handlägg-<br>ningen helt eller delvis skall ske på ett främmande språk, om det är<br>lämpligt.</p> <p>15 § Innehåller ansökan en begäran om att ett visst förfarande skall<br>tillämpas när den begärda åtgärden vidtas skall detta tillämpas om det<br>inte strider mot grunderna för den svenska rättsordningen.</p> <p>16 § Den som skall höras eller annars fullgöra något enligt denna lag har<br>rätt att vägra att följa vad som krävs av honom eller henne, om stöd för<br>detta finns i svensk lag eller i den ansökande statens lag.</p> <p>Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson</p> <p>17 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som skall höras enligt<br>bestämmelserna i denna lag, eller som annars drabbas av en begärd<br>åtgärd, har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller<br>stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång.</p> <p>Om det finns särskilda skäl får offentlig försvarare enligt 21 kap.<br>rättegångsbalken förordnas för att tillvarata den misstänktes eller<br>tilltalades intressen vid en bevisupptagning vid svensk domstol.</p> <p>Avslag</p> <p>18 § Om de förutsättningar eller villkor som enligt 5 § gäller beträffande<br>den begärda åtgärden inte är uppfyllda, beslutar den instans som<br>handlägger ärendet om avslag på ansökan. Om ansökan har givits in till<br>Justitiedepartementet och det är uppenbart att förutsättningarna eller<br>villkoren inte är uppfyllda får chefen för Justitiedepartementet, i stället<br>för att vidarebefordra ansökan enligt 9 §, direkt besluta om avslag på<br>ansökan.</p> <p>19 § Utöver vad som följer av 18 § skall en ansökan om rättslig hjälp<br>avslås om ett bifall till ansökan strider mot grundläggande principer för<br>den svenska rättsordningen eller kränker Sveriges suveränitet eller<br>medför fara för rikets säkerhet.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp får också avslås om</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>215</p> <p>1. gärningen har karaktär av politiskt brott,</p> <p>2. gärningen utgör ett militärt brott,</p> <p>3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse<br>angående gärningen, eller</p> <p>4. omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.</p> <p>Frågan om en ansökan om rättslig hjälp skall avslås enligt denna<br>paragraf prövas av regeringen. Om det under åklagarens eller domstolens<br>handläggning av en ansökan framkommer skäl för avslag enligt denna<br>paragraf, skall ärendet överlämnas till Justitiedepartementet.</p> <p>Andra stycket gäller inte om ett avslag strider mot en internationell<br>överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.<br>Andra stycket 1 gäller inte ansökan från en stat som är medlem i<br>Europeiska unionen eller från Norge eller Island.</p> <p>20 § Ett beslut att avslå ansökan skall redovisa de skäl som bestämt<br>utgången.</p> <h4>Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål utomlands</h4> <p>Ansökan</p> <p>21 § En ansökan från svensk åklagare eller domstol om att en åtgärd som<br>avses i denna lag skall vidtas utomlands skall skickas till<br>Justitiedepartementet för vidarebefordran till den utländska staten.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp i Danmark, Finland, Island eller Norge<br>skickas direkt till behörig myndighet. Ansökan får också skickas direkt<br>till behörig myndighet i en annan stat om sådan direkt kommunikation<br>har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för<br>Sverige eller om den staten även annars tillåter detta.</p> <p>Bestämmelserna i 7 § första och andra stycket skall tillämpas vid<br>ansökan om rättslig hjälp utomlands, om inte den mottagande staten<br>kräver annat.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <h4>Särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige och<br>utomlands</h4> <h4>Förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål i Sverige</h4> <p>22 § En ansökan om förhör i Sverige enligt bestämmelserna om<br>förundersökning i brottmål handläggs av åklagare.</p> <p>Företrädare för den ansökande staten far närvara vid förhöret och far<br>med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till förhörspersonen.</p> <h4>Bevisupptagning vid domstol</h4> <p>Bevisupptagning vid svensk domstol</p> <p>23 § En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol som innebär att<br>förhör skall hållas, skriftligt bevis tas upp eller syn skall hållas vid svensk<br>domstol handläggs av tingsrätt.</p> <p>216</p> <p>Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling.<br>Part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men<br>behöver kallas endast om han eller hon skall höras eller annars fullgöra<br>något vid bevisupptagningen.</p> <p>Så snart tidpunkt för bevisupptagningen bestämts skall den som begärt<br>bevisupptagningen underrättas om tid och plats för denna.</p> <p>24 § Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den<br>domstol eller myndighet som begärt bevisupptagningen, liksom parterna<br>och deras ombud, får närvara vid bevisupptagningen och far med rättens<br>samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.</p> <p>25 § Om den ansökande staten har framställt önskemål om detta får<br>svensk åklagare inom tingsrättens domkrets närvara vid bevisupptag-<br>ningen och bevaka den ansökande statens intressen vid bevisupptag-<br>ningen.</p> <p>Bevisupptagning vid utländsk domstol</p> <p>26 § I ett mål eller ärende vid en svensk domstol far domstolen besluta att<br>bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning far<br>avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part,<br>målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje stycket<br>rättegångsbalken.</p> <p>27 § Om åtgärder som avses i 23 kap. 13-15 §§ rättegångsbalken skall<br>vidtas vid en utländsk domstol och den utländska staten kräver att<br>ansökan föregås av domstolsprövning i Sverige, får tingsrätt på begäran<br>av åklagare besluta att sådana åtgärder skall vidtas utomlands.</p> <h4>Telefonförhör</h4> <p>Telefonförhör i Sverige</p> <p>28 § En utländsk rättslig myndighet far hålla telefonförhör med en person<br>som befinner sig i Sverige utan särskilt medgivande. Om den utländska<br>myndigheten behöver bistånd av svensk åklagare eller domstol vid<br>förhöret kan myndigheten ansöka om rättslig hjälp med telefonförhör.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör vid rättegång<br>handläggs av tingsrätt. En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör<br>under förundersökningen handläggs av Riksåklagaren eller annan<br>åklagare. Av ansökan skall framgå att den som skall höras samtycker till<br>telefonförhör.</p> <p>Tidpunkten för ett förhör som avses i andra stycket och övriga<br>praktiska arrangemang kring förhöret skall beslutas efter samråd med<br>myndigheten i den ansökande staten. Den som skall höras skall<br>underrättas om tid och plats för förhöret. Förhörspersonens identitet och<br>att han eller hon samtycker till telefonförhör skall kontrolleras. Om den<br>ansökande staten begär det skall 30 och 31 §§ tillämpas vid förhöret.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>217</p> <p>Telefonförhör utomlands</p> <p>29 § Bestämmelserna i 46 kap 7 § andra stycket rättegångsbalken om<br>förhör vid huvudförhandling per telefon far tillämpas när förhörspersonen<br>befinner sig utomlands om den utländska staten tillåter det. Åklagare far<br>hålla telefonförhör under förundersökning med en person som befinner<br>sig utomlands om den utländska staten tillåter det.</p> <p>En svensk domstol far också ansöka om rättslig hjälp av utländsk<br>myndighet vid telefonförhör som avses i första stycket om Sverige och<br>den utländska staten i en internationell överenskommelse har avtalat om<br>sådan rättslig hjälp eller om den staten även annars ger sådan hjälp.<br>Åklagare far ansöka om sådan rättslig hjälp om Sverige och den<br>utländska staten i en internationell överenskommelse har avtalat om<br>sådan rättslig hjälp eller staten annars ger sådan hjälp. Av ansökan skall<br>det framgå att den som skall höras samtycker till telefonförhör.</p> <h4>Förhör genom videokonferens</h4> <p>Videokonferens i Sverige</p> <p>30 § En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens i<br>rättegång skall handläggas av tingsrätt som har de tekniska hjälpmedel<br>som krävs för ett sådant förhör. En ansökan om rättslig hjälp med förhör<br>genom videokonferens under förundersökningen skall handläggas av<br>Riksåklagaren eller annan åklagare.</p> <p>Vid handläggning i domstol skall ärendet anses som en bevisupp-<br>tagning utom huvudförhandling. Parterna skall underrättas om tid och<br>plats för bevisupptagningen men behöver inte kallas om de inte skall<br>höras eller annars fullgöra något vid bevisupptagningen. Om det behövs<br>får rätten besluta om biträde av tolk.</p> <p>31 § Ett vittne eller en sakkunnig, som skall höras vid en videokonferens<br>enligt 30 §, far åtföljas av lämplig person som personligt stöd<br>(stödperson) under förhöret.</p> <p>Om det behövs far tingsrätten utse en person att biträda den som skall<br>höras enligt första stycket. I fråga om biträdet tillämpas 26, 27, 29, 43<br>och 47 &nbsp;&nbsp;§§ rättshjälpslagen (1996:1619). I övrigt tillämpas</p> <p>rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde.</p> <p>Videokonferens utomlands</p> <p>32 § I ett mål eller ärende vid svensk domstol far domstolen, under<br>förutsättning att videokonferens i rättegång är tillåten enligt svensk rätt,<br>ansöka om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens med en<br>person som befinner sig utomlands om Sverige och den utländska staten i<br>en internationell överenskommelse har avtalat om sådan rättslig hjälp<br>eller om den utländska staten även annars ger sådan hjälp.</p> <p>Åklagare far ansöka om rättslig hjälp med förhör genom<br>videokonferens under förundersökningen med en person som befinner sig<br>utomlands om Sverige och den utländska staten i en internationell</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>218</p> <p>överenskommelse har avtalat om sådan rättslig hjälp eller om den Prop. 1999/2000:61</p> <p>utländska staten även annars tillåter det. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 1</p> <h4>Husrannsakan, beslag och kvarstad i Sverige</h4> <p>Gemensamma bestämmelser</p> <p>33 § En ansökan om beslag eller kvarstad i Sverige, eller om<br>husrannsakan här för att söka efter egendom som är underkastad beslag,<br>handläggs av åklagare.</p> <p>Om dom har meddelats i den främmande staten skall till ansökan fogas<br>en kopia av domen. En ansökan om beslag som avses i 35 § bör i<br>förekommande fall innehålla uppgifter om när åtal skall väckas eller dom<br>kan meddelas i den ansökande staten.</p> <p>34 § Verkställda beslag och ansökningar om kvarstad skall skyndsamt<br>anmälas hos rätten för prövning. Rätten skall så snart det kan ske hålla<br>förhandling i frågan. Om egendom har tagits i förvar i avvaktan på<br>rättens beslut om kvarstad skall de tidsfrister som anges i 26 kap. 4 §<br>rättegångsbalken tillämpas. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna<br>i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken.</p> <p>Rätten skall underrätta åklagaren om de beslut som rätten fattar i<br>ärendet.</p> <p>Beslag och överlämnande av beslagtagen egendom till annan stat</p> <p>35 § Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten<br>om egendomen skäligen kan antas</p> <p>- ha betydelse för utredning om brott,</p> <p>- vara frånhänd någon genom brott eller</p> <p>- vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat<br>förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda<br>skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.</p> <p>36 § Om den gärning som ansökan avser inte motsvarar brott enligt<br>svensk lag far husrannsakan företas och egendomen tas i beslag och<br>överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts av en stat<br>som är medlem i Europeiska unionen eller av Norge eller Island och det<br>för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.</p> <p>Om den gärning som ansökan avser beivras genom ett administrativt<br>förfarande i den ansökande staten far egendomen tas i beslag och<br>överlämnas om gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är<br>stadgat fängelse i sex månader eller mer. Om gärningen i Sverige beivras<br>genom ett administrativt förfarande far egendomen tas i beslag och<br>överlämnas om det för gärningen är stadgat fängelse i sex månader eller<br>mer i den ansökande staten såvida inte första stycket är tillämpligt.</p> <p>37 § Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och avgöra om<br>egendomen skall överlämnas till den ansökande staten samt föreskriva<br>förbehåll som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller från allmän</p> <p>219</p> <p>synpunkt. Förbehåll far föreskrivas endast i den mån det följer av<br>internationell överenskommelse som Sverige träffat med den andra<br>staten.</p> <p>38 § Beslut att överlämna beslagtagen egendom till annat stat verkställs<br>av åklagaren.</p> <p>Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av<br>utländska förverkanden</p> <p>39 § Om förverkande som beslutas efter en rättegång i en annan stat kan<br>verkställas här far, om det skäligen kan befaras att verkställigheten i<br>Sverige av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras,</p> <p>1. egendom som i rättegången har förverkats eller skäligen kan antas<br>vara förverkad på grund av brott tas i beslag, eller</p> <p>2. det beslutas om kvarstad på så mycket av den berördes tillgångar<br>som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas<br>vara förverkat.</p> <p>40 § När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag,<br>skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst far bestå. Den bestämda<br>tiden får förlängas om det finns anledning till det.</p> <p>Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva<br>åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten ge den<br>ansökande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart<br>obehövligt. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om<br>verkställighet prövas.</p> <h4>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning</h4> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i Sverige</p> <p>41 § En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning<br>handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det finns<br>förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd<br>till åtgärden.</p> <p>Om rätten lämnar tillstånd till åtgärden, skall rätten i sitt beslut upplysa<br>om bestämmelserna i 27 kap. 24 § rättegångsbalken.</p> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utomlands</p> <p>42 § Om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall äga<br>rum utomlands och den utländska staten kräver att ansökan föregås av<br>domstolsprövning i Sverige, får tingsrätt på begäran av åklagare besluta<br>att tillåta hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning som skall<br>äga rum utomlands.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>220</p> <h4>Hemlig kameraövervakning</h4> <p>Hemlig kameraövervakning i Sverige</p> <p>43 § En ansökan om hemlig kameraövervakning handläggs av åklagare.<br>Åklagaren skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden<br>och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd.</p> <p>Om rätten lämnar tillstånd till åtgärden, skall rätten i sitt beslut upplysa<br>om bestämmelsen i 7 § lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervak-<br>ning.</p> <p>Hemlig kameraövervakning utomlands</p> <p>44 § Om hemlig kameraövervakning skall äga rum utomlands och den<br>utländska staten kräver att ansökan föregås av domstolsprövning i<br>Sverige, far en svensk domstol på begäran av åklagare besluta att hemlig<br>kameraövervakning enligt skall äga rum utomlands.</p> <h4>Överförande av frihetsberövade</h4> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av annan stat</p> <p>45 § Efter ansökan av annan stat far en person som är berövad friheten</p> <p>1. &nbsp;i Sverige föras över till den andra staten för förhör eller<br>konfrontation i samband med förundersökning eller rättegång där, om<br>förhöret avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet, eller</p> <p>2. i den staten föras över till Sverige för förhör eller konfrontation i<br>samband med förundersökning eller rättegång där.</p> <p>Av ansökan enligt första stycket 1 skall det framgå hur lång tid den<br>frihetsberövade behöver vistas i den andra staten.</p> <p>46 § Ansökan prövas av regeringen. En ansökan från stat som är medlem<br>i Europeiska unionen eller från Island eller Norge prövas av åklagare.</p> <p>En ansökan enligt 45 § första stycket 1 far avslås om ett överförande<br>medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihets-<br>berövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet.</p> <p>Om en ansökan enligt 45 § första stycket 1 bifalls skall det framgå av<br>beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige, eller i<br>förekommande fall, försättas på fri fot.</p> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller<br>domstol</p> <p>47 § En person som är berövad friheten i Sverige eller i annan stat får<br>föras över till den andra staten eller till Sverige för förhör eller<br>konfrontation i samband med en förundersökning eller rättegång i<br>Sverige.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>221</p> <p>Yttranden</p> <p>48 § Innan en ansökan prövas eller görs om en frihetsberövad person<br>skall föras över till annan stat skall yttrande inhämtas från den myndighet<br>som svarar för omhändertagandet av den frihetsberövade om det inte är<br>uppenbart att det inte behövs.</p> <p>Transport genom Sverige</p> <p>49 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport<br>genom Sverige av en frihetsberövad person som skall föras över från en<br>stat till en annan stat för förhör eller konfrontation.</p> <p>Förvar i Sverige av överförda personer</p> <p>50 § En person som förs över till Sverige skall tas i förvar av<br>polismyndighet. Har tillstånd meddelats enligt 49 § far polismyndigheten<br>vid behov ta den som överförs i förvar.</p> <h4>Annan åtgärd</h4> <p>51 § En ansökan om sådan åtgärd som avses i 4 § första stycket 10<br>handläggs av den instans som handlägger motsvarande åtgärd i ett<br>inhemskt förfarande.</p> <h4>Delning av förverkad egendom med annan stat</h4> <p>52 § Om det begärs får regeringen besluta att egendom eller dess värde<br>som förverkats genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft kraft<br>helt eller delvis skall överlämnas till en annan stat som under<br>förundersökningen eller rättegången har lämnat Sverige sådan rättslig<br>hjälp som avses i denna lag eller som på annat har lämnat information<br>eller bistånd som har haft betydelse för utredningen om brottet.</p> <p>I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verk-<br>ställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till<br>annan stat av förverkad egendom.</p> <h4>Övriga bestämmelser</h4> <p>Begränsningar i möjligheterna att använda erhållen information m.m.</p> <p>53 § Har en svensk myndighet fatt upplysningar eller bevismaterial från<br>en annan stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt<br>förfarande med anledning av brott och gäller på grund av<br>överenskommelse med den andra staten villkor som begränsar<br>möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa<br>villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan<br>författning.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>222</p> <p>54 § En svensk åklagare eller domstol som med tillämpning av denna lag<br>lämnar information eller bevismaterial till en annan stat far ställa villkor<br>som begränsar möjligheten att använda materialet i den utsträckning detta<br>har avtalats i en internationell överenskommelse mellan Sverige och den<br>andra staten.</p> <p>Den åklagare eller domstol som enligt första stycket överlämnat<br>information eller bevismaterial får på begäran av myndighet i den andra<br>staten medge undantag från villkor.</p> <p>55 &nbsp;§ Bestämmelsen i 53 och 54 §§ gäller också i fråga om<br>överenskommelser med mellanfolkliga organisationer.</p> <p>Immunitet för vittnen m.m.</p> <p>56 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som Sverige ingått med en stat eller med en mellanfolklig<br>organsation får den som efter kallelse i enlighet med överenskommelsen<br>har rest in i Sverige för att höras eller på annat sätt medverka vid<br>utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott<br>inte</p> <p>1. lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas<br>inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som<br>härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en<br>misstänkt eller tilltalad, inte är avsedd med framställningen eller kallelsen<br>eller</p> <p>2. utan eget samtycke åläggas att medverka vid annan utredning eller<br>annat förfarande än som är avsedd med framställningen.</p> <p>57 § Om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att han eller hon,<br>haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av femton<br>dagar från det att besked erhållits från myndigheten om att närvaro inte<br>längre krävs upphör den immunitet som avses i 56 §. Detsamma gäller<br>om han eller hon återvänder hit efter att ha lämnat landet.</p> <p>Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha<br>mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.</p> <p>58 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som Sverige har ingått med en annan stat gäller<br>bestämmelserna om immunitet i 56 och 57 §§ även en frihetsberövad som<br>har förts över till Sverige enligt 45 och 47 §§.</p> <p>Sekretess</p> <p>59 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter i ärenden om internationell<br>rättslig hjälp finns i 2 kap 1 §, [5 kap. 7 §] och 9 kap. 17 § sekretesslagen<br>(1980:100).</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>223</p> <p>Överklagande</p> <p>60 § Tingsrätts beslut att fastställa ett beslag, att förordna om kvarstad<br>eller förelägga någon att lägga fram skriftligt bevis får överklagas.<br>Detsamma gäller tingsrättens beslut att avslå en ansökan om rättslig<br>hjälp. Hovrättens beslut får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att<br>beslutet överklagas om det finns särskilda skäl för en prövning om<br>tillstånd skall ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken.</p> <p>Andra beslut som meddelats enligt denna lag får inte överklagas.</p> <p>Kostnader</p> <p>61 § Ersättning till den som fullgjort något till följd av en ansökan om<br>rättslig hjälp samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt<br>denna lag skall betalas av staten.</p> <p>I den utsträckning återkrav inte strider mot Sveriges åtaganden i en<br>internationell överenskommelse kan regeringen föreskriva att visst slag<br>av kostnader, liksom höga eller extraordinära kostnader, skall återkrävas<br>av den ansökande staten.</p> <p>Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden</p> <p>62 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av<br>denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som<br>avses i denna lag. Regeringen tillkännager också de internationella<br>överenskommelser som avses i 19 § fjärde stycket och som inte tillåter<br>avslag på den grunden att gärningen har karaktär av politiskt brott.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Genom lagen upphävs lagen (1975:295) om användning av vissa<br>tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen (1991:435) med<br>vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.</p> <p>224</p> <h3>2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § brottsbalken skall ha följande<br>lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <h4>2 kap.</h4> <p>5a§’</p> <p>Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,<br>meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat<br>som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde<br>stycket, får den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning,</p> <p>1. om han har frikänts från ansvar,</p> <p>2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,</p> <p>3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten<br>pågår, eller</p> <p>4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.</p> <p>Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6<br>eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på<br>begäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från Sverige<br>för lagföring.</p> <p>Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom<br>meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring<br>på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får åtal för gärningen<br>väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som<br>regeringen bemyndigat.</p> <p>De överenskommelser som avses i första stycket är</p> <p>1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms<br>internationella rättsverkningar,</p> <p>2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av<br>lagföring i brottmål,</p> <p>3. &nbsp;konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen omfattas<br>av överenskommelsen,</p> <p>4. protokollet den 27 september</p> <p>1996 till konventionen om skydd<br>av Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen, dock endast<br>om gärningen omfattas av<br>överenskommelsen, och</p> <p>5. konventionen den 26 maj</p> <p>1997 om kamp mot korruption<br>som tjänstemän i Europeiska<br>gemenskaperna eller Europeiska<br>unionens medlemsstater är</p> <p>4. protokollet den 27 september</p> <p>1996 till konventionen om skydd<br>av Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen, dock endast<br>om gärningen omfattas av<br>överenskommelsen,</p> <p>5. konventionen den 26 maj</p> <p>1997 om kamp mot korruption<br>som tjänstemän i Europeiska<br>gemenskaperna eller Europeiska<br>unionens medlemsstater är</p> <p>delaktiga i, dock endast om</p> <p>delaktiga i, dock endast om</p> <p>¹ Senaste lydelse 1999:197.</p> <p>225</p> <p>8 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <p>gärningen omfattas av överens-<br>kommelsen.</p> <p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats, skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5.</p> <p>gärningen omfattas av överens-<br>kommelsen, och</p> <p>6. konvention den 19 juni 1990<br>om tillämpning av Schengenavtalet<br>den 14 juni 1985.</p> <p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats, skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5<br>eller om domen meddelats av stat<br>som tillträtt den överenskommelse<br>som anges i fjärde stycket 6.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>226</p> <h3>3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 § och 33 kap. 9 § rättegångsbalken<br>skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <h4>9 kap.</h4> <p>7§</p> <p>Rätten får, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller<br>infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon<br>särskild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla.</p> <p>Skall ett föreläggande, som<br>enligt särskild föreskrift skall<br>förenas med vite, delges någon<br>som visats utom riket, far rätten<br>underlåta att förelägga vite, om<br>delgivning annars inte kan ske i<br>den främmande staten. Före-<br>läggandet skall i övrigt vid den<br>fortsatta handläggningen av målet<br>anses jämställt med ett vites-<br>föreläggande.</p> <p>Skall ett föreläggande, som<br>enligt särskild föreskrift skall<br>förenas med vite, delges någon<br>som visats utom riket, far rätten<br>underlåta att förelägga vite, om<br>delgivning annars inte kan ske i<br>den främmande staten. Om något<br>vite inte har satts ut, får den<br>förelagde inte åläggas något<br>ansvar för de kostnader som kan<br>ha uppstått till följd av att<br>föreläggandet inte följs. Före-<br>läggandet skall i övrigt vid den<br>fortsatta handläggningen av målet<br>anses jämställt med ett vites-<br>föreläggande.</p> <p>33 kap.<br>9§‘</p> <p>Rätten får vid behov låta översätta handlingar som kommer in till eller<br>skickas ut från rätten.</p> <p>Rätten är skyldig att översätta<br>en rättegångshandling i brottmål<br>eller de viktigaste delarna av den,<br>om handlingen skall delges med<br>någon som vistas i en annan stat<br>inom den Europeiska unionen eller<br>i Norge eller Island och det finns<br>anledning att anta att personen<br>inte förstår språket i handlingen.<br>Handlingen skall översättas till<br>språket eller ett av språken i<br>landet dit handlingen sänds eller,</p> <p>Senaste lydelse 1987:747.<br></p> <p>227</p> <p>om myndigheten känner till att<br>personen endast förstår ett annat<br>språk, till det språket.</p> <p>Den som biträtt rätten med översättning har rätt till skälig ersättning,<br>som betalas av staten.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Första och andra stycket skall<br>tillämpas även i fråga om<br>överföring från punktskrift till<br>vanlig skrift eller omvänt.</p> <p>Första och tredje stycket skall<br>tillämpas även i fråga om<br>överföring från punktskrift till<br>vanlig skrift eller omvänt.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>228</p> <h3>4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Har i visst mål eller ärende en<br>utländsk domstol gjort fram-<br>ställning hos en svensk domstol<br>om att det skall vidtas någon<br>åtgärd som hör till rättegången,<br>såsom upptagande av ed,<br>anställande av förhör med part<br>eller upptagande av bevis genom<br>vittne, sakkunnig eller syn eller av<br>skriftligt bevis, och överlämnas<br>framställningen genom Utrikes-<br>departementet till den svenska<br>domstolen, skall den begärda<br>åtgärden vidtas i enlighet med<br>denna lag. Vad som nu har sagts<br>skall inte tillämpas, om det är<br>fråga om ansvar för en gärning<br>som inte motsvarar brott enligt<br>svensk lag. I mål om ansvar för<br>brottslig gärning får inte heller en<br>part höras under ed eller<br>sann ingsförsäkran.</p> <p>Avser en framställning enligt<br>första stycket fråga om ansvar för<br>en gärning, som har karaktär av<br>politiskt brott, skall denna lag<br>tillämpas endast om framställ-<br>ningen har gjorts av en domstol i<br>en stat som har tillträtt den<br>europeiska konventionen den 27<br>januari 1977 om bekämpande av<br>terrorism och gärningen utgör<br>brott som avses i denna<br>konvention.</p> <p>Lika med utländsk domstol<br>anses i denna lag utländsk under-<br>sökningsdomare och åklagare</p> <p>Har i visst mål eller ärende en<br>utländsk domstol gjort fram-<br>ställning hos en svensk domstol<br>om att det skall vidtas någon<br>åtgärd som hör till rättegången,<br>såsom upptagande av ed,<br>anställande av förhör med part<br>eller upptagande av bevis genom<br>vittne, sakkunnig eller syn eller av<br>skriftligt bevis, och överlämnas<br>framställningen &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;genom</p> <p>Justitiedepartementet till den<br>svenska domstolen, skall den<br>begärda åtgärden vidtas i enlighet<br>med denna lag.</p> <p>Lika med utländsk domstol<br>anses i denna lag det europeiska<br>patentverket och annan som enligt</p> <p>Senaste lydelse 1995:1227.</p> <p>229</p> <p>samt det europeiska patentverket<br>och annan som enligt en inter-<br>nationell överenskommelse som är<br>bindande för Sverige far göra<br>sådan framställning.</p> <p>4</p> <p>Möter ej för äskad åtgärd laga<br>hinder, utsätte rätten dag för<br>ärendets företagande.</p> <p>Avser mål däri åtgärd äskats<br>ansvar för brottslig gärning, give<br>rätten i god tid den utländska<br>domstolen underrättelse vilken dag<br>ärendet skall förekomma. Sådan<br>underrättelse skall ock eljest<br>lämnas, om den utländska dom-<br>stolen framställt begäran därom.<br>Har åtgärden äskats av det euro-<br>peiska patentverket, skall under-<br>rättelse städse lämnas dit.</p> <p>en internationell överenskommelse<br>som är bindande för Sverige far<br>göra sådan framställning.</p> <p>Bestämmelser om bevisupp-<br>tagning på begäran av främmande<br>stat i rättsliga förfaranden som<br>gäller utredning om eller lagföring<br>för brott finns i lagen (2000:000)<br>om ömsesidig rättslig hjälp i<br>brottmål.</p> <p>§²</p> <p>Om det inte finns några hinder<br>mot den begärda åtgärden skall<br>rätten bestämma dag för ärendets<br>behandling.</p> <p>Om den utländska domstolen<br>begär det skall rätten i god tid<br>underrätta den utländska dom-<br>stolen om tidpunkten for bevisupp-<br>tagningen. Har åtgärden begärts av<br>det europeiska patentverket, skall<br>underrättelse alltid lämnas dit.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>² Senaste lydelse 1978:154.</p> <p>230</p> <h3>5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om<br>bevisupptagning vid utländsk domstol</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1946:817) om bevisupptagning vid<br>utländsk domstol skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>1 §'</p> <p>I mål eller ärende vid en svensk domstol far domstolen besluta att bevis<br>skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning far avse<br>syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part under</p> <p>sanningsförsäkran, målsägande eller<br>eller tredje stycket rättegångsbalken.</p> <p>I brottmål får bevisupptagning<br>enligt första stycket äga rum<br>endast om det finns synnerliga<br>skäl. På begäran av åklagare får<br>en svensk domstol besluta att<br>åtgärder som avses i 23 kap. 13-<br>15 &nbsp;§§ rättegångsbalken skall</p> <p>vidtas vid en utländsk domstol.</p> <p>den som avses i 36 kap. 1 § andra</p> <p>Bestämmelser om internationell<br>rättslig hjälp i rättsliga<br>förfaranden som gäller utredning<br>om eller lagföring för brott finns i<br>lagen (2000:000) om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1995:1228.</p> <p>231</p> <h3>6 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om<br>utlämning för brott</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 14, 23 och 26 §§ lagen (1957:668) om<br>utlämning för brott skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Framställning om utlämning<br>skall inges till utrikesdeparte-<br>mentet. Den skall göras på<br>diplomatisk väg, om Sverige ej i<br>förhållande till den främmande<br>staten har överenskommit om att<br></p> <p>14 §'</p> <p>Framställning om utlämning<br>skall ges in till Justitiedeparte-<br>mentet.</p> <p>tillämpa annan ordning.</p> <p>Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom<br>som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, annan utredning<br>på vilken framställningen grundas. I den mån det ej framgår av nämnda<br>handlingar, skall uppgift lämnas om personens nationalitet och hemvist,<br>brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den främmande<br>staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt<br>företes.</p> <p>23 §²</p> <p>Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott,<br>vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, far på begäran av<br>behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där<br>utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller<br>anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om<br>brottmål. Beslag far också ske i sådant fall.</p> <p>Beslut om användning av<br>tvångsmedel skall utan uppskov<br>anmälas hos rätten, som skyndsamt<br>efter förhandling enligt vad om<br>brottmål är stadgat prövar åtgärden<br>samt, om anhållande eller rese-<br>förbud eller anmälningsskyldighet<br>skall bestå, genast underrättar<br>chefen för justitiedepartementet<br>därom. Finner denne, att hinder<br>mot utlämning föreligger eller att<br>utlämning eljest ej bör ske, har han<br>att utverka regeringens förord-<br>nande om upphävande av<br>åtgärden. I annat fall skall den</p> <p>Beslut om användning av<br>tvångsmedel skall utan uppskov<br>anmälas hos rätten, som skyndsamt<br>efter förhandling enligt vad om<br>brottmål är stadgat prövar åtgärden<br>samt, om anhållande eller rese-<br>förbud eller anmälningsskyldighet<br>skall bestå, genast underrättar<br>chefen för Justitiedepartementet<br>därom. Finner denne, att hinder<br>mot utlämning föreligger eller att<br>utlämning eljest ej bör ske, har han<br>att utverka regeringens förord-<br>nande om upphävande av<br>åtgärden. I annat fall skall den</p> <p>¹ Senaste lydelse 1979:78.</p> <p>² Senaste lydelse 1981:1297.</p> <p>232</p> <p>främmande staten genom<br>utrikesdepartementets försorg<br>underrättas om åtgärden. Därvid<br>skall anges viss av chefen för<br>justitiedepartementet bestämd tid,<br>inom vilken framställning om<br>utlämning skall göras. Denna tid<br>får inte vara längre än fyrtio dagar<br>från den dag personen anhölls eller<br>reseförbud &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;eller</p> <p>anmälningsskyldighet meddelades<br>enligt första stycket. När en<br>framställning om utlämning kom-<br>mer in, skall utrikesdepartementet<br>genast underrätta den myndighet<br>som först meddelat beslut om<br>åtgärden. Sådan underrättelse skall<br>även lämnas, om en framställning<br>om utlämning inte kommer in<br>inom utsatt tid.</p> <p>Talan får inte föras mot rätte</p> <p>främmande staten genom<br>Justitiedepartementets försorg<br>underrättas om åtgärden. Därvid<br>skall anges viss av chefen för<br>Justitiedepartementet bestämd tid,<br>inom vilken framställning om<br>utlämning skall göras. Denna tid<br>får inte vara längre än fyrtio dagar<br>från den dag personen anhölls eller<br>reseförbud &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;eller</p> <p>anmälningsskyldighet meddelades<br>enligt första stycket. När en<br>framställning om utlämning kom-<br>mer in, skall Justitiedepartementet<br>genast underrätta den myndighet<br>som först meddelat beslut om<br>åtgärden. Sådan underrättelse skall<br>även lämnas, om en framställning<br>om utlämning inte kommer in<br>inom utsatt tid.</p> <p>beslut. Den som anhållits eller</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock för<br>prövning, om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor<br>från det beslut senast meddelats.</p> <p>Har en framställning om utlämning av den som är anhållen eller<br>underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet inte gjorts inom den<br>enligt andra stycket bestämda tiden, skall den anhållne friges eller<br>beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma<br>gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat<br>fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande<br>senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av<br>utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts,<br>skall den anhållne omedelbart friges.</p> <p>Chefen för justitiedepartementet<br>äger medgiva, att den som av<br>främmande stat utlämnas till annan</p> <p>26 §³</p> <p>Chefen för Justitiedepartementet<br>äger medgiva, att den som av<br>främmande stat utlämnas till annan</p> <p>stat må föras genom riket, såframt<br>denne icke är svensk medborgare<br>och ej heller eljest synnerliga skäl<br>äro däremot. Framställning härom<br>göres på diplomatisk väg.</p> <p>Sker utlämningen till Danmark,</p> <p>stat må föras genom riket, såframt<br>denne icke är svensk medborgare<br>och ej heller eljest synnerliga skäl<br>äro däremot. Framställning härom<br>ges in till Justitiedepartementet.</p> <p>Finland, Island eller Norge må</p> <p>medgivas, att även svensk medborgare föres genom riket, om hinder ej<br>skulle ha förelegat för utlämning av honom till den mottagande staten<br>enligt 2 eller 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,<br>Finland, Island och Norge.</p> <p>³ Senaste lydelse 1975:292.</p> <p>233</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>234</p> <h3>7 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om<br>samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge<br>angående verkställighet av straff m.m.</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 4 a § lagen (1963:193) om samarbete med<br>Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff<br>m.m. skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>4 a §*</p> <p>Bestämmelser om användning<br>av beslag och kvarstad på begäran<br>av myndigheter i Danmark,<br>Finland, Island och Norge finns i<br>lagen (2000:000) om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>Bestämmelser om användning<br>av beslag och kvarstad på begäran<br>av myndigheter i Danmark,<br>Finland, Island och Norge finns i<br>lagen (1975:295) om användning<br>av vissa tvångsmedel på begäran<br>av främmande stat.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1990:275.</p> <p>235</p> <h3>8 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428)</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 5 § delgivningslagen (1970:428) skall ha<br>följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>5§</p> <p>Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller<br>vistas han på ort utom riket, får delgivning ske enligt lagen på den orten.</p> <p>En kallelse av ett vittne eller en<br>sakkunnig att inställa sig vid<br>förhandling i brottmål får inte ske<br>vid vite om kallelsen skall delges<br>utomlands, såvida inte delgivning<br>skall ske i Danmark, Finland,<br>Island eller Norge.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>236</p> <h3>9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om<br>internationellt samarbete rörande verkställighet av<br>brottmålsdom</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 8, 17, 18, 20, 25 a, 28, 30, 32, 36 och 40 §§<br>lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av<br>brottmålsdom skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>8§’</p> <p>Framställning om verkställighet Framställning om verkställighet<br>göres hos utrikesdepartementet. görs hos Justitiedepartementet.</p> <p>Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller dom eller<br>avgörande som avses i 1 § första stycket eller att hinder mot<br>verkställighet möter enligt 5 § andra stycket 1-7, skall framställningen<br>omedelbart avslås. I fråga om utevarodom får framställningen dock ej<br>avslås enbart på den grund att domen ännu ej vunnit laga kraft.</p> <p>Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av<br>förhållande som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första stycket 1, 4,<br>5 eller 6. Regeringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att<br>förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 7 eller 8 föreligger.</p> <p>Avslås ej framställningen, skall den överlämnas till riksåklagaren för<br>vidare handläggning.</p> <p>17 §²</p> <p>Har främmande stat som tillträtt<br>brottmålsdomskonventionen till<br>utrikesdepartementet meddelat, att<br>den ämnar göra framställning om<br>verkställighet av påföljd, eller har<br>sådan framställning gjorts, kan<br>riksåklagaren anhålla den dömde,<br>om enligt svensk lag kan följa<br>fängelse i ett år eller däröver på<br>brott motsvarande den gärning<br>påföljden avser och det finns risk<br>för att den dömde skall avvika<br>eller, då fråga är om utevarodom,<br>att han undanröjer bevis. På<br>ansökan av riksåklagaren kan<br>rätten under motsvarande förutsätt-<br>ningar besluta om häktning av den<br>dömde eller om reseförbud eller<br>anmälningsskyldighet. Reseförbud<br>eller anmälningsskyldighet far</p> <p>Har främmande stat som tillträtt<br>brottmålsdomskonventionen till<br>Justitiedepartementet meddelat, att<br>den ämnar göra framställning om<br>verkställighet av påföljd, eller har<br>sådan framställning gjorts, kan<br>Riksåklagaren anhålla den dömde,<br>om enligt svensk lag kan följa<br>fängelse i ett år eller däröver på<br>brott motsvarande den gärning<br>påföljden avser och det finns risk<br>för att den dömde skall avvika<br>eller, då fråga är om utevarodom,<br>att han undanröjer bevis. På<br>ansökan av Riksåklagaren kan<br>rätten under motsvarande förutsätt-<br>ningar besluta om häktning av den<br>dömde eller om reseförbud eller<br>anmälningsskyldighet. Reseförbud<br>eller anmälningsskyldighet får</p> <p>Senaste lydelse 1984:876.</p> <p>Senaste lydelse 1987:1214.</p> <p>237</p> <p>beslutas, även om det svåraste<br>straff som enligt svensk lag kan<br>följa på motsvarande brott är<br>lindrigare än fängelse i ett år.<br>Oberoende av brottets beskaffen-<br>het får den dömde anhållas, häktas<br>eller underkastas reseförbud eller</p> <p>beslutas, även om det svåraste<br>straff som enligt svensk lag kan<br>följa på motsvarande brott är<br>lindrigare än fängelse i ett år.<br>Oberoende av brottets beskaffen-<br>het får den dömde anhållas, häktas<br>eller underkastas reseförbud eller</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>anmälningsskyldighet, om han<br>saknar hemvist i Sverige och det<br>finns risk för att han genom att<br>bege sig från landet undandrar sig<br>påföljd.</p> <p>anmälningsskyldighet, om han<br>saknar hemvist i Sverige och det<br>finns risk för att han genom att<br>bege sig från landet undandrar sig<br>påföljd.</p> <p>I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet<br>enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 4-24 §§ och 25 kap. 2-<br>9 §§ rättegångsbalken. Ett beslut om anhållande eller häktning skall<br>hävas senast när den sammanlagda tid den dömde varit berövad friheten i<br>den främmande staten och här i landet med anledning av det eller de brott<br>framställningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts<br>för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska<br>domen. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om<br>verkställighet gjorts, skall beslutet om anhållande eller häktning hävas<br>inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte framställning<br>om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.</p> <p>18</p> <p>Har framställning om verk-<br>ställighet av europeisk brottmåls-<br>dom gjorts, kan egendom som<br>genom domen förklarats förverkad<br>tas i beslag, om beslag hade<br>kunnat ske enligt svensk lag i en<br>rättegång i Sverige. Beslut om<br>beslag meddelas av Riksåklagaren<br>eller rätten. I fråga om beslag<br>enligt denna paragraf skall i övrigt<br>bestämmelserna i 27 kap. rätte-<br>gångsbalken tillämpas. Bestäm-<br>melser om beslag och kvarstad<br>finns också i lagen (1975:295) om<br>användning av vissa tvångsmedel<br>på begäran av främmande stat.</p> <p>§³</p> <p>Har framställning om verk-<br>ställighet av europeisk brottmåls-<br>dom gjorts, kan egendom som<br>genom domen förklarats förverkad<br>tas i beslag, om beslag hade<br>kunnat ske enligt svensk lag i en<br>rättegång i Sverige. Beslut om<br>beslag meddelas av Riksåklagaren<br>eller rätten. I fråga om beslag<br>enligt denna paragraf skall i övrigt<br>bestämmelserna i 27 kap. rätte-<br>gångsbalken tillämpas. Bestäm-<br>melser om beslag och kvarstad<br>finns också i lagen (2000:000) om<br>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>20 §</p> <p>Sedan framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 §<br>överlämnats till Riksåklagaren, skall den dömde personligen delges<br>domen och underrättas om att han inom trettio dagar från delfåendet kan<br>hos Riksåklagaren anhängiggöra talan om omprövning av domen</p> <p>³ Senaste lydelse 1990:279.</p> <p>238</p> <p>(opposition). Anför den dömde ej<br>tillämpas 9-16 §§.</p> <p>Anför den dömde opposition<br>inom föreskriven tid med begäran<br>att hans talan prövas av behörig<br>domstol i den främmande staten,<br>överlämnar riksåklagaren hand-<br>lingarna i ärendet till utrikesde-<br>partementet, som med över-<br>sändande av handlingarna under-<br>rättar behörig myndighet i den<br>främmande staten. Begär den<br>dömde prövning vid svensk dom-<br>stol eller anför han opposition utan<br>angivande av var han vill att hans<br>talan prövas, gör riksåklagaren hos<br>rätten ansökan om förhandling för<br>prövning av den dömdes talan.</p> <p>opposition inom föreskriven tid,</p> <p>Anför den dömde opposition<br>inom föreskriven tid med begäran<br>att hans talan prövas av behörig<br>domstol i den främmande staten,<br>överlämnar Riksåklagaren hand-<br>lingarna i ärendet till Justitie-<br>departementet, som med över-<br>sändande av handlingarna under-<br>rättar behörig myndighet i den<br>främmande staten. Begär den<br>dömde prövning vid svensk dom-<br>stol eller anför han opposition utan<br>angivande av var han vill att hans<br>talan prövas, gör Riksåklagaren<br>hos rätten ansökan om förhandling<br>för prövning av den dömdes talan.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>25 a §⁴</p> <p>Verkställighet enligt överförandekonventionen av frihetsberövande<br>påföljd som på grund av brottslig gärning har ådömts eller beslutats av<br>domstol i stat som har tillträtt nämnda konvention får ske i Sverige, om</p> <p>1. den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här,</p> <p>2. den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige,</p> <p>3. den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag,<br>och</p> <p>4. den tid för frihetsberövande som återstod när framställning om<br>verkställighet kom in uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl<br>talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige.</p> <p>Framställning om verkställighet<br>i Sverige görs av behörig<br>myndighet i den främmande staten<br>hos utrikesdepartementet och<br>prövas av regeringen. Regeringen<br>kan också själv göra framställning<br>hos främmande stat om att verk-<br>ställigheten skall ske i Sverige.</p> <p>Framställning om verkställighet<br>i Sverige görs av behörig<br>myndighet i den främmande staten<br>hos Justitiedepartementet och<br>prövas av regeringen. Regeringen<br>kan också själv göra framställning<br>hos främmande stat om att verk-<br>ställigheten skall ske i Sverige.</p> <p>Framställning som avses i 26 §<br>jämte det avgörande varigenom<br>påföljden ådömts eller ålagts och<br>övriga handlingar i ärendet<br>överlämnas till utrikesdeparte-<br>mentet, som vidarebefordrar fram-<br>ställningen till behörig myndighet</p> <p>28 §</p> <p>Framställning som avses i 26 §<br>jämte det avgörande varigenom<br>påföljden ådömts eller ålagts och<br>övriga handlingar i ärendet<br>överlämnas till Justitiedeparte-<br>mentet, som vidarebefordrar fram-<br>ställningen till behörig myndighet</p> <p>⁴ Senaste lydelse 1984:876.</p> <p>239</p> <p>i den främmande staten.</p> <p>i den främmande staten.</p> <p>30 §</p> <p>Göres med stöd av förordnande som avses i 2 § första stycket<br>framställning enligt 26 § om verkställighet i främmande stat av<br>utevarodom och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos<br>behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans talan<br>prövas vid svensk domstol, gör Riksåklagaren ansökan hos rätten om<br>förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om sådan<br>förhandling gäller 21 § första stycket och andra stycket första punkten.</p> <p>Avvisas oppositionen och vinner<br>avvisningsbeslutet laga kraft,<br>sänder rätten underrättelse om<br>beslutet till utrikesdepartementet,<br>som vidarebefordrar underrättelsen<br>till behörig myndighet i den<br>främmande staten.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Avvisas oppositionen och vinner<br>avvisningsbeslutet laga kraft,<br>sänder rätten underrättelse om<br>beslutet till Justitiedepartementet,<br>som vidarebefordrar underrättelsen<br>till behörig myndighet i den<br>främmande staten.</p> <p>Avvisas ej oppositionen, skall rätten med undanröjande av domen eller<br>föreläggandet upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden<br>ålagts. Därvid gäller rörande sakens handläggning rättegångsbalkens<br>bestämmelser om rättegången i brottmål. Framställningen enligt 26 §<br>förfaller.</p> <p>32 §</p> <p>Den som på grund av att han<br>anfört opposition kallats till<br>förhandling enligt 30 § första<br>stycket och därför lämnat den<br>främmande statens område far ej<br>med anledning av annat brott,<br>vilket begåtts innan han lämnade<br>den statens område, lagföras,<br>anhållas eller häktas eller berövas<br>friheten för verkställighet av<br>påföljd eller underkastas annan<br>inskränkning i sin personliga<br>frihet, om det ej i kallelsen särskilt<br>angivits att sådan åtgärd kan<br>komma att vidtagas mot honom<br>eller han skriftligen lämnat sitt<br>uttryckliga samtycke till åtgärden<br>eller han under en tid av femton<br>dagar, räknat från den dag rätten<br>meddelat slutligt avgörande med<br>anledning av oppositionen, haft<br>möjlighet att lämna landet men ej<br>gjort detta eller efter att ha lämnat<br>landet återvänt hit utan att på nytt<br>ha kallats till förhandling som nyss<br>sagts. Lämnar den dömde skriftligt</p> <p>Den som på grund av att han<br>anfört opposition kallats till<br>förhandling enligt 30 § första<br>stycket och därför lämnat den<br>främmande statens område far ej<br>med anledning av annat brott,<br>vilket begåtts innan han lämnade<br>den statens område, lagföras,<br>anhållas eller häktas eller berövas<br>friheten för verkställighet av<br>påföljd eller underkastas annan<br>inskränkning i sin personliga<br>frihet, om det ej i kallelsen särskilt<br>angivits att sådan åtgärd kan<br>komma att vidtagas mot honom<br>eller han skriftligen lämnat sitt<br>uttryckliga samtycke till åtgärden<br>eller han under en tid av femton<br>dagar, räknat från den dag rätten<br>meddelat slutligt avgörande med<br>anledning av oppositionen, haft<br>möjlighet att lämna landet men ej<br>gjort detta eller efter att ha lämnat<br>landet återvänt hit utan att på nytt<br>ha kallats till förhandling som nyss<br>sagts. Lämnar den dömde skriftligt</p> <p>240</p> <p>samtycke, skall den myndighet<br>som beslutar åtgärden sända<br>avskrift av medgivandet till<br>utrikesdepartementet, som vidare-<br>befordrar handlingen till behörig<br>myndighet i den främmande staten.</p> <p>samtycke, skall den myndighet Prop. 1999/2000:61<br>som beslutar åtgärden sända Bilaga 1<br>avskrift av medgivandet till<br>Justitiedepartementet, som vidare-<br>befordrar handlingen till behörig<br>myndighet i den främmande staten.</p> <p>36 §⁵</p> <p>Penningbelopp eller annan<br>egendom som förklarats förverkad<br>med stöd av denna lag tillfaller<br>staten. Har föremål förklarats<br>förverkat, kan regeringen på be-<br>gäran av den stat som gjort fram-<br>ställningen om verkställighet av<br>förverkandebeslut förordna, att<br>föremålet skall återlämnas till den<br>staten.</p> <p>Penningbelopp eller annan<br>egendom eller dess värde som<br>förklarats förverkad med stöd av<br>denna lag tillfaller staten. Rege-<br>ringen får på begäran av den stat<br>som gjort framställningen om<br>verkställighet &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;av</p> <p>förverkandebeslutet förordna att<br>penningbeloppet eller egendomen<br>helt eller delvis skall överlämnas</p> <p>till den staten.</p> <p>Böter som bestämts enligt denna lag får inte förvandlas.</p> <p>40 §</p> <p>Chefen för justitiedepartementet<br>kan efter framställning till utrikes-<br>departementet av behörig myndig-<br>het i främmande stat medge, att<br>utlänning, som är berövad friheten<br>i den staten och som enligt<br>bestämmelser i överenskommelse<br>som avses i 1 § skall föras till<br>annan främmande stat för<br>verkställighet av påföljd för brott<br>eller för förhandling med anled-<br>ning av framställning om sådan<br>verkställighet, far föras över<br>svenskt område. Under sådan<br>genomresa skall frihetsberövandet<br>bestå, om icke den främmande<br>staten begär att den transiterade<br>friges. Friges han ej, tillämpas vad<br>som i allmänhet gäller om behand-<br>ling av anhållen eller häktad.</p> <p>Chefen för Justitiedepartementet<br>kan efter framställning till Justitie-<br>departementet av behörig myndig-<br>het i främmande stat medge, att<br>utlänning, som är berövad friheten<br>i den staten och som enligt<br>bestämmelser i överenskommelse<br>som avses i 1 § skall föras till<br>annan främmande stat för<br>verkställighet av påföljd för brott<br>eller för förhandling med anled-<br>ning av framställning om sådan<br>verkställighet, får föras över<br>svenskt område. Under sådan<br>genomresa skall frihetsberövandet<br>bestå, om icke den främmande<br>staten begär att den transiterade<br>friges. Friges han ej, tillämpas vad<br>som i allmänhet gäller om behand-<br>ling av anhållen eller häktad.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>⁵ Senaste lydelse 1991:300.</p> <p>241</p> <h3>10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om<br>utredning angående brott mot utländsk tullag</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående<br>brott mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Bestämmelserna i 1, 4-9, 13 och<br>16 §§ lagen (1990:431) om ömse-<br>sidig handräckning i skatte-<br>ärenden, bestämmelserna i om<br>förundersökning och tvångsmedel<br>i lagen (1960:418) om straff för<br>varusmuggling, bestämmelserna i<br>23, 27 och 28 kap. rättegångs-<br>balken samt bestämmelserna i 1 §<br>lagen (1991:435) med vissa<br>bestämmelser om internationellt<br>samarbete på brottmålsområdet<br>äger motsvarande tillämpning.<br>Bestämmelse, vars tillämpning<br>förutsätter att misstanke föreligger<br>mot någon, far dock ej tillämpas.<br>Tvångsmedel får ej användas i<br>syfte att möjliggöra förverkande av<br>egendom. Vad som i ovan nämnda<br>bestämmelser i lagen (1990:431)<br>om ömsesidig handräckning i<br>skatteärenden sägs om<br>Riksskatteverket skall härvid i<br>stället avse Generaltullstyrelsen.</p> <p>Bestämmelserna i 1, 4-9, 13 och<br>16 §§ lagen (1990:431) om ömse-<br>sidig handräckning i skatte-<br>ärenden, bestämmelserna i om<br>förundersökning och tvångsmedel<br>i lagen (1960:418) om straff för<br>varusmuggling, bestämmelserna i<br>23, 27 och 28 kap. rättegångs-<br>balken samt bestämmelserna i 53 §<br>lagen (2000:000) om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål äger<br>motsvarande tillämpning. Bestäm-<br>melse, vars tillämpning förutsätter<br>att misstanke föreligger mot<br>någon, far dock ej tillämpas.<br>Tvångsmedel far ej användas i<br>syfte att möjliggöra förverkande av<br>egendom. Vad som i ovan nämnda<br>bestämmelser i lagen (1990:431)<br>om ömsesidig handräckning i<br>skatteärenden sägs om Riks-<br>skatteverket skall härvid i stället<br>avse Generaltullstyrelsen.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1991:436.</p> <p>242</p> <h3>11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om<br>kriminalvård i anstalt</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 43 § lagen (1974:203) om kriminalvård i<br>anstalt skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>43 §</p> <p>Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.<br>brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan<br>myndighet att intagen skall inställas vid denna, prövar Kriminal-<br>vårdsstyrelsen om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är</p> <p>fråga far intagen tillfälligt placeras<br>säkerhetsskäl.</p> <p>Tiden för inställelse som avses i<br>första stycket inräknas i verk-<br>ställighetstiden. Detsamma gäller<br>tid som intagen vistas utanför<br>anstalt med stöd av 2 § lagen<br>(1991:435) med vissa bestäm-<br>melser om internationellt sam-<br>arbete på brottmålsområdet.</p> <p>i allmänt häkte, om det behövs av</p> <p>Tiden för inställelse som avses i<br>första stycket inräknas i verk-<br>ställighetstiden. Detsamma gäller<br>tid som intagen vistas utanför<br>anstalt med stöd av 45 eller 47 §<br>lagen (2000:000) om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1992:108.</p> <p>243</p> <h3>12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 7 och 22 §§ lagen (1978:801) om<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande<br>lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>7§</p> <p>Framställning om verkställighet Framställning om verkställighet<br>inges till utrikesdepartementet. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;inges till Justitiedepartementet.</p> <p>Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk<br>brottmålsdom som avses i 2 § 1 eller att hinder mot verkställighet möter<br>enligt 4 § andra stycket 1-6 eller 9, skall framställningen omedelbart<br>avslås. Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av<br>förhållande som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.</p> <p>Regeringen kan avslå framställningen om det är uppenbart att<br>förhållande som avses i 5 § 1-4 föreligger.</p> <p>22 §</p> <p>Framställning som avses i 21 §<br>jämte den dom varigenom på-<br>följden har ådömts och övriga<br>handlingar i ärendet överlämnas<br>till utrikesdepartementet, som<br>vidarebefordrar framställningen<br>till behörig myndighet i den främ-<br>mande staten.</p> <p>Framställning som avses i 21 §<br>jämte den dom varigenom på-<br>följden har ådömts och övriga<br>handlingar i ärendet överlämnas<br>till Justitiedepartementet, som<br>vidarebefordrar framställningen<br>till behörig myndighet i den främ-<br>mande staten.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>244</p> <h3>13 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) skall ha<br>följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <h4>1 kap.</h4> <p>4§‘</p> <p>Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, far uppgiften inte<br>heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller<br>för uppgiften.</p> <p>I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja<br>vissa uppgifter som är ägande att väsentligt påverka kursen på finansiella</p> <p>instrument.</p> <p>I lagen (1991:435) med vissa<br>bestämmelser om internationells<br>samarbete på brottmålsområdet<br>finns bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa upp-<br>gifter som en svensk myndighet<br>har fått från en främmande stat.</p> <p>I lagen (2000:000) om<br>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål<br>finns bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa upp-<br>gifter som en svensk myndighet<br>har fatt från en främmande stat.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1996:1017.</p> <p>245</p> <h3>14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om<br>Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna<br>för brott mot internationell humanitär rätt</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges<br>samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell<br>humanitär rätt</p> <p>dels att 2, 9 och 10 §§ och rubriken närmast före 9 § skall ha följande<br>lydelse,</p> <p>dels att 11 och 12 §§ och rubriken närmast före 12 § skall upphöra att<br>gälla,</p> <p>dels att 12 a § skall betecknas 11 § och ha följande lydelse,</p> <p>dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>En framställning om åtgärd som<br>avses i 1 § görs av någon av<br>tribunalens dömande instanser<br>eller av dess åklagare. Framställ-<br>ningen ges in till Utrikesdeparte-<br>mentet.</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>§</p> <p>En framställning om åtgärd som<br>avses i 1 § görs av någon av<br>tribunalens dömande instanser<br>eller av dess åklagare. Framställ-<br>ningen ges in till Justitiedeparte-<br>mentet.</p> <p>Beslag &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rättslig hjälp</p> <p>I fråga om beslag gäller<br>bestämmelserna i 1 och 2 §§, 6 §<br>första meningen samt 7 f' lagen<br>(1975:295) om användningen av<br>vissa tvångsmedel på begäran av<br>främmande stat. Sedan utred-<br>ningen avslutas skall Riksåkla-<br>garen överlämna ärendet tillsam-<br>mans med sitt yttrande till rege-<br>ringen. I beslag tagen egendom<br>överlämnas till tribunalen efter<br>beslut av regeringen.</p> <p>Om den åklagare eller domstol<br>som handlägger ansökan finner att<br>de förutsättningar eller villkor som<br>gäller beträffande den begärda<br>åtgärden enligt 5 § lagen om<br>internationellt rättsligt samarbete i<br>brottmål inte är uppfyllda skall<br>ärendet överlämnas till regeringen<br>som prövar om ansökan skall</p> <p>På begäran av tribunalen<br>lämnas rättslig hjälp enligt be-<br>stämmelserna i lagen (2000:000)<br>om ömsesidig rättslig hjälp i<br>brottmål med följande avvikelser.<br>Bestämmelserna i 18 § och 19 §<br>andra stycket om avslag på<br>ansökan och i 34, 36 och 37 §§ om<br>krav på dubbel straffbarhet och<br>om rättens prövning av beslag<br>gäller inte.</p> <p>246</p> <p>avslås.</p> <p>10</p> <p>I fråga om bevisupptagning<br>gäller bestämmelserna i 1 § första<br>stycket första meningen, 2 §, 3 §<br>första och andra styckena samt 4-<br>10 och 12 §§ lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk<br>domstol.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>§</p> <p>Sedan handläggningen av ett<br>ärende om beslag avslutats skall<br>Riksåklagaren överlämna ärendet<br>till regeringen. I beslag tagen<br>egendom överlämnas till tribu-<br>nalen efter beslut av regeringen.</p> <p>Har beslag verkställts, får den<br>som drabbats av åtgärden begära<br>att rätten prövar beslaget. Rätten<br>skall så snart det kan ske hålla</p> <p>förhandling i frågan. Om för-<br>handlingen gäller bestämmelserna<br>i 24 kap. 17 § andra stycket<br>rättegångsbalken.</p> <p>U §</p> <p>Har en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i eller på<br>annat sätt stark anknytning till Sverige av tribunalen dömts till fängelse,<br>kan regeringen besluta att straffet far verkställas i Sverige. Regeringen<br>får i varje enskilt beslut meddela de föreskrifter som behövs för<br>verkställigheten här.</p> <p>Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt<br>samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall<br>upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller<br>meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden<br>inte längre far verkställas.</p> <p>Frågor om villkorlig frigivning<br>prövas av regeringen sedan tribu-<br>nalen beretts tillfälle att yttra sig.<br>Regeringen får i dessa fall besluta<br>att villkorlig frigivning skall ske<br>vid en senare tidpunkt än som<br>följer av brottsbalken.</p> <p>I fråga om transport genom Sverige av en person som berövats friheten<br>enligt ett avgörande av tribunalen tillämpas 40 § lagen om internationellt<br>samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.</p> <p>72#</p> <p>Företrädare för tribunalen eller<br>den tribunalen utser för att<br>undersöka behandlingen av den<br>som verkställer straff utdömt av<br>tribunalen, har rätt att besöka den<br>plats där personen är placerad.<br>Den som ansvarar för någon som<br>avtjänar ett sådant straff, skall<br></p> <p>247</p> <p>lämna den som genomför under-<br>sökningen det biträde som denne<br>behöver for att kunna fullgöra sina<br>uppgifter.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>248</p> <h2>Utdrag ur Schengenkonventionen</h2> <p>Utdrag ur konvention</p> <p>om tillämpningen av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan<br>regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och<br>Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma<br>gränserna (Schengenkonventionen)</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 2</p> <h2>Avdelning III</h2> <h3>Kapitel 2<br>Inbördes rättshjälp i brottmål</h3> <p>Artikel 48</p> <p>1. Bestämmelserna i detta kapitel avser att komplettera den europeiska<br>konventionen av den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål<br>samt, vad avser relationerna mellan de avtalsslutande parter som ingår i<br>den ekonomiska unionen Benelux, kapitel 2 i Beneluxavtalet av den 27<br>juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål, ändrat genom<br>tilläggsprotokoll av den 11 maj 1974, och att underlätta tillämpningen av<br>dessa avtal.</p> <p>2. &nbsp;Punkt 1 påverkar inte tillämpningen av mer vittomfattande<br>bestämmelser i gällande bilaterala avtal mellan de avtalsslutande<br>parterna.</p> <p>Artikel 49</p> <p>Inbördes rättshjälp skall även beviljas</p> <p>a) i ärenden där det är fråga om handlingar som är straffbara enligt<br>nationell lag hos en av två avtalsslutande parter, eller enligt båda de<br>avtalsslutande parternas lagar, varvid avses överträdelser av<br>bestämmelser som beivras av administrativa myndigheter vars beslut kan<br>överklagas till en domstol som är behörig att handlägga brottmål,</p> <p>b) i ärenden som gäller skadestånd för felaktigt väckt åtal eller felaktigt<br>domslut,</p> <p>c) i benådningsärenden,</p> <p>d) i civilmål som handläggs gemensamt med brottmål så länge<br>brottmålsdomstolen ännu inte slutgiltigt avgjort brottmålet,</p> <p>e) för delgivning av rättsligt meddelande som gäller verkställighet av<br>straff eller annan åtgärd, indrivning av böter eller rättegångskostnader,</p> <p>249</p> <p>f) i fråga om åtgärder som gäller uppskov med utdömande eller<br>verkställighet av straff eller annan åtgärd, villkorlig frigivning eller<br>uppskov med eller avbrott i verkställighet av straff eller annan åtgärd.</p> <p>Artikel 50</p> <p>1. De avtalsslutande parterna förbinder sig att i enlighet med den<br>konvention och det avtal som avses i artikel 48 lämna varandra inbördes<br>rättshjälp beträffande brott mot lagbestämmelser och förordningar om<br>punktskatter, mervärdesskatter och tullavgifter. Med bestämmelser om<br>tullavgifter förstås de särskilda reglerna i artikel 2 i konventionen av den<br>7 september 1967 mellan Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland,<br>Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna om ömsesidigt<br>administrativt bistånd mellan deras tullmyndigheter samt i artikel 2 i<br>rådets förordning (EEG) nr 1468 av den 19 maj 1981.</p> <p>2. Framställningar om undandragande av punktskatter kan inte avslås<br>med motiveringen att den mottagande staten inte belägger de varor som<br>avses i framställningen med skatt.</p> <p>3. Den avtalsslutande part som gör en framställning far inte utan<br>mottagande parts föregående samtycke vare sig överlåta eller utnyttja<br>uppgifter eller bevismaterial som den har fatt av denna part för andra<br>ändamål än de undersökningar, rättsliga åtgärder eller förfaranden som<br>anges i framställningen.</p> <p>4. Inbördes rättshjälp som avses i denna artikel far vägras när den<br>sannolika skatteavgift som tagits ut med för lågt belopp eller undanhållits<br>motsvarar högst 25 000 ecu, eller när det sannolika värdet av varor som<br>exporterats eller importerats utan tillstånd inte överstiger ett belopp av<br>100 000 ecu, såvida inte ärendet med hänsyn till omständigheterna eller<br>vem den anklagade är anses som mycket allvarligt av den avtalsslutande<br>part som gör framställningen.</p> <p>5. Bestämmelserna i denna artikel gäller även när den begärda inbördes<br>rättshjälpen avser en gärning som endast bestraffas med böter för<br>överträdelser av bestämmelser som beivras av administrativa<br>myndigheter, om framställningen om inbördes rättshjälp härrör från en<br>judiciell myndighet.</p> <p>Artikel 51</p> <p>De avtalsslutande parterna får inte som villkor för att lämna biträde som<br>avser husrannsakan och beslag ställa upp andra än följande:</p> <p>a) För den gärning som har föranlett framställningen är enligt lagen hos<br>båda avtalsslutande parter stadgat frihetsstraff eller annan frihets-<br>inskränkande åtgärd i sex månader eller mer, eller enligt lagstiftningen<br>hos den ena av de två avtalsslutande parterna ett motsvarande straff och<br>gärningen enligt den andra avtalsslutande partens lagstiftning hänförs till<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 2</p> <p>250</p> <p>en överträdelse av föreskrifter som beivras av administrativa<br>myndigheter, vars beslut kan överklagas till domstol som är behörig att<br>handlägga brottmål.</p> <p>b) Verkställandet av framställningen om biträde är förenlig med<br>lagstiftningen hos den avtalsslutande part till vilken framställningen görs.</p> <p>Artikel 52</p> <p>1. Varje avtalsslutande part kan översända delgivningshandlingar direkt<br>med post till personer som vistas på en annan avtalsslutande parts<br>territorium. De avtalsslutande parterna skall lämna den verkställande<br>kommittén en förteckning över handlingar som far översändas på detta<br>sätt.</p> <p>2. När det finns skäl att anta att mottagaren inte förstår det språk<br>handlingen är skriven på skall handlingen, eller åtminstone de viktiga<br>delarna av den, översättas till de, eller ett av de språk som talas på den<br>avtalsslutande parts territorium där mottagaren vistas. Om den myndighet<br>som översänder handlingen känner till att mottagaren endast har<br>kunskaper i ett annat språk, skall handlingen, eller åtminstone de viktiga<br>delarna av den, översättas till detta andra språk.</p> <p>3. En sakkunnig eller ett vittne som inte följt en kallelse, översänd med<br>post, att inställa sig skall inte, även om kallelsen i fråga innehållit påföljd<br>vid utevaro, utsättas för straff, vite eller tvångsåtgärder, såvida han inte<br>därefter frivilligt infinner sig på den ansökande partens territorium och<br>där lagligen kallas på nytt. Den myndighet som med post översänder<br>kallelser skall se till att dessa inte innehåller någon påföljd vid utevaro.<br>Denna bestämmelse skall inte påverka tillämpningen av artikel 34 i<br>Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp<br>i brottmål, ändrat genom tilläggsprotokoll av den 11 maj 1974.</p> <p>4. Om en framställning om inbördes rättshjälp avser en gärning som är<br>straffbar enligt båda avtalsslutande parters lagar och hänförs till<br>överträdelser mot förordningar som beivras av administrativa<br>myndigheter, vars beslut kan överklagas till domstol som är behörig att<br>handlägga brottmål gäller vid översändandet av delgivningshandlingar i<br>princip samma förfarande som i punkt 1.</p> <p>5. Trots punkt 1 kan delgivningshandlingar översändas genom den<br>anmodade partens judiciella myndigheter, om mottagarens adress är<br>okänd eller om den ansökande parten begär att handlingarna skall delges<br>med den sökte personligen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 2</p> <p>251</p> <p>Artikel 53</p> <p>1. Framställningar om inbördes rättshjälp kan översändas direkt mellan<br>de judiciella myndigheterna och återsändas på samma sätt.</p> <p>2. Punkt 1 innebär inte något hinder mot att framställningar översänds<br>och återsänds mellan justitieministerier eller genom nationella centrala<br>myndigheter för interpol.</p> <p>3. Framställningar om tillfällig överföring eller transitering av personer<br>som är tillfälligt omhändertagna, anhållna eller frihetsberövade, samt<br>löpande eller tillfälligt utbyte av uppgifter ur straffregister skall<br>översändas genom de avtalsslutande parternas justitieministerier.</p> <p>4. I enlighet med den europeiska konventionen av den 20 april 1959 om<br>inbördes rättshjälp i brottmål avses med justitieministerium i<br>Förbundsrepubliken Tyskland förbundsrepublikens justitieminister och<br>delstaterna justitieministrar eller senatorer.</p> <p>5. Information som syftar till lagföring för brott mot lagar om kör- och<br>vilotider i enlighet med artikel 21 i den europeiska konventionen av den<br>20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål eller artikel 42 i<br>Beneluxavtalet av den 27 juni 1962 om utlämning och inbördes rättshjälp<br>i brottmål, ändrat genom tilläggsprotokoll av den 11 maj 1974, kan<br>översändas av den ansökande partens judiciella myndigheter direkt till<br>den anmodade partens judiciella myndigheter.</p> <h3>Kapitel 3</h3> <h3>Principen ”Non bis in idem” (icke två gånger för samma sak)</h3> <p>Artikel 54</p> <p>En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom<br>lagakraftägande som hos en part, far inte åtalas för samma gärning av en<br>annan part, under förutsättning att straffet vid fällande dom avtjänats eller<br>är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos<br>den part hos vilken avkunnandet ägt rum.</p> <p>Artikel 55</p> <p>1. I samband med ratificering, antagande eller godkännande av denna<br>konvention kan en avtalsslutande part förklara sig icke bunden av artikel<br>54 i ett eller flera av följande fall:</p> <p>a) Om gärning som avses i en utländsk dom förövats helt eller delvis på<br>den egna avtalsslutande partens territorium; i det senare fallet skall dock<br>inte detta undantag gälla om brottet i fråga delvis förövats på ett<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 2</p> <p>252</p> <p>territorium som tillhör den avtalsslutande part hos vilken domen<br>avkunnats.</p> <p>b) Om gärning som avses i en utländsk dom omfattar brott mot statens<br>säkerhet eller andra for denna avtalsslutande part lika väsentliga<br>intressen.</p> <p>c) Om gärning som avses i en utländsk dom begåtts av en tjänstemän hos<br>denna avtalsslutande part och omfattat missbruk av tjänsteställning.</p> <p>2. En avtalsslutande part som avgivit en förklaring angåenden de<br>undantag som anges i punkt 1 skall ange vilka brott som undantaget<br>avser.</p> <p>3. En avtalsslutande part kan när som helst återta en förklaring angående<br>ett eller flera av undantagen i punkt 1.</p> <p>4. En förklaring enligt punkt 1 skall inte tillämpas, om den berörda<br>avtalsslutande parten avseende samma gärning gjort framställning om<br>överförande av lagföring till den andra parten eller beviljat utlämning av<br>den berörda personen.</p> <p>Artikel 56</p> <p>Om en avtalsslutande part väcker nytt åtal mot någon som dömts för<br>samma gärning av en annan avtalsslutande part, skall vad han undergått<br>av frihetsberövande på den senare partens territorium avräknas vid<br>påföljdens bestämmande. I den utsträckning nationell lagstiftning så<br>tillåter skall hänsyn även tas till andra påföljder han undergått förutom<br>frihetsberövande.</p> <p>Artikel 57</p> <p>1. Om en avtalsslutande part åtalar en person för ett brott och de behöriga<br>myndigheterna hos denna part har skäl att anta att åtalet avser samma<br>gärning som personen redan dömts för av en annan part, skall<br>myndigheterna i fråga, om skäl föreligger, göra en framställning om<br>upplysningar av betydelse för ärendet till de behöriga myndigheterna hos<br>den part på vars territorium den misstänkte redan dömts.</p> <p>2. Den begärda informationen skall överlämnas snarast möjligt och skall<br>beaktas när det gäller vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den<br>pågående rättegången.</p> <p>3. I samband med ratificering, antagande eller godkännande av denna<br>konvention skall var och en av de avtalsslutande parterna ange de<br>myndigheter som är bemyndigade att begära och lämna de uppgifter som<br>avses i denna artikel.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 2</p> <p>253</p> <p>Artikel 58</p> <p>Bestämmelserna ovan skall inte utesluta tillämpning av mer vittgående<br>nationella bestämmelser avseende principen ”non bis in idem” i samband<br>med rättsliga avgöranden som meddelats i främmande stat.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 2</p> <p>254</p> <h2>Avtal mellan Sveriges regering och Kanadas regering</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>TREATY BETWEEN THE<br>GOVERNMENT OF SWEDEN<br>AND THE GOVERNMENT OF<br>CANADA ON MUTUAL<br>ASSISTANCE IN CRIMINAL<br>MATTERS</p> <p>The Government of Sweden and<br>the Government of Canada</p> <p>DESIRING to improve the<br>effectiveness of both countries in<br>the investigation, prosecution and<br>suppression of crime through<br>cooperation and mutual assistance<br>in criminal matters,</p> <p>Have agreed as follows:</p> <h4>PART I - GENERAL<br>PROVISIONS</h4> <p>Article 1</p> <p>Obligation to grant mutual<br>assistance</p> <p>(1) The Contracting Parties shall,<br>in accordance with this Treaty,<br>grant each other the widest<br>measure of mutual assistance in<br>criminal matters.</p> <p>(2) &nbsp;Mutual assistance for the<br>purpose of paragraph 1 shall be<br>any assistance in respect of<br>investigations or proceedings in<br>the Requesting State in a criminal<br>matter, irrespective of whether the<br>assistance is sought or to be<br>provided by a court or some other<br>authority. However, requests<br>regarding the taking of evidence of<br>persons, the production of<br>documents and objects and the<br>restraining of property shall<br>emanate from a court or public<br>prosecutor of the Requesting State.</p> <p>AVTAL OM INBÖRDES<br>RÄTTSHJÄLP I BROTTMÅL<br>MELLAN &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;SVERIGES</p> <h4>REGERING OCH KANADAS<br>REGERING</h4> <p>Sveriges regering och Kanadas<br>regering</p> <p>SOM ÖNSKAR förbättra de båda<br>ländernas effektivitet i fråga om<br>utredning, lagföring och<br>bekämpning av brott genom<br>samarbete och inbördes rättshjälp i<br>brottmål,</p> <p>har kommit överens om följande:</p> <h4>DEL I - ALLMÄNNA<br>BESTÄMMELSER</h4> <p>Artikel 1</p> <p>Skyldighet att bevilja inbördes<br>rättshjälp</p> <p>1. De avtalsslutande parterna skall<br>enligt detta avtal i största möjliga<br>utsträckning lämna varandra in-<br>bördes rättshjälp i brottmål.</p> <p>2. Vid tillämpning av punkt 1<br>avses med inbördes rättshjälp all<br>rättshjälp i fråga om utredningar<br>eller rättsligt förfarande i ett<br>brottmål i den ansökande staten,<br>oavsett om rättshjälpen begärs<br>eller skall lämnas av en domstol<br>eller någon annan myndighet.<br>Framställningar som avser bevis-<br>upptagning, att handlingar och<br>föremål skall överlämnas samt<br>tvångsåtgärder avseende egendom<br>skall dock härröra från en domstol<br>eller allmän åklagare i den<br>ansökande staten.</p> <p>255</p> <p>(3) &nbsp;Criminal matters for the<br>purpose of paragraph 1 mean, for<br>Sweden, investigations or pro-<br>ceedings relating to any offence<br>created by the Penal Code or any<br>other offence subject to the<br>jurisdiction of a court, and, for<br>Canada, investigations or pro-<br>ceedings relating to any offence<br>created by a law of Parliament or<br>by the legislature of a province.</p> <p>(4) Criminal matters shall also<br>include investigations or pro-<br>ceedings relating to offences con-<br>cerning taxation, duties, customs<br>and intemational transfer of<br>Capital or payments.</p> <p>(5) Assistance shall include:</p> <p>(a) &nbsp;taking of evidence and<br>obtaining of statements of persons;</p> <p>(b) &nbsp;provision of information,<br>documents and other records,<br>including criminal records,<br>judicial records and government<br>records;</p> <p>(c) location of persons and objects,<br>including their Identification;</p> <p>(d) search and seizure;</p> <p>(e) delivery of property, including<br>lending of exhibits;</p> <p>(f) making detained persons and<br>others available to give evidence<br>or assist investigations;</p> <p>(g) &nbsp;service of documents, in-<br>cluding documents seeking the<br>attendance of persons;</p> <p>3. Vid tillämpning av punkt 1<br>avses med brottmål, i fråga om<br>Sverige, utredningar eller rättsligt<br>förfarande som hänför sig till brott<br>enligt brottsbalken eller annan<br>strafflagstiftning och, i fråga om<br>Kanada, utredningar eller rättsligt<br>förfarande som hänför sig till brott<br>enligt federal lag eller enligt<br>provinslagstiftning.</p> <p>4. Brottmål skall även innefatta<br>utredningar eller rättsliga för-<br>faranden som hänför sig till brott<br>som rör skatter, avgifter, tullar och<br>internationell överföring av kapital<br>eller betalningar.</p> <p>5. Rättshjälp skall omfatta:</p> <p>a) bevisupptagning och hållande<br>av förhör,</p> <p>b) att tillhandahålla upplysningar,<br>handlingar och andra uppteck-<br>ningar, inklusive straffregister,<br>domstolsprotokoll samt handlingar<br>från myndigheter,</p> <p>c) &nbsp;att lokalisera personer och<br>föremål, inklusive identifiering av<br>dessa,</p> <p>d) husrannsakan och beslag,</p> <p>e) att överlämna egendom, in-<br>klusive utlåning av bevisföremål,</p> <p>f) &nbsp;&nbsp;att ställa frihetsberövade<br>personer och andra till förfogande<br>for förhör eller medverkan vid<br>brottsutredningar,</p> <p>g) &nbsp;delgivning av handlingar,<br>inklusive kallelse till inställelse,</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>(h) measures to locate, restrain and h) åtgärder for att lokalisera,</p> <p>256</p> <p>secure the confiscation of proceeds<br>of crime; and</p> <p>(i) other assistance consistent with<br>the objects of this Treaty.</p> <p>Article 2</p> <p>Execution of requests</p> <p>(1) Requests for assistance shall be<br>executed promptly in accordance<br>with the law of the Requested<br>State and, insofar as it is not<br>prohibited by that law, in the<br>manner requested by the<br>Requesting State.</p> <p>(2) The Requested State shall not<br>decline execution of a request on<br>the ground of bank secrecy.</p> <p>Article 3</p> <p>Refusal or postponement<br>assistance</p> <p>(1) Assistance may be refused if<br>the request does not meet the legal<br>requirements for execution in the<br>Requested State or, in the opinion<br>of the Requested State, the<br>execution of the request would<br>impair its sovereignty, security,<br>public order or similar essential<br>public interest, prejudice the safety<br>of any person or be unreasonable<br>on other grounds.</p> <p>(2) Assistance may be postponed<br>by the Requested State if<br>execution of the request would<br>interfere with an ongoing<br>investigation or prosecution in the<br>Requested State.</p> <p>(3) &nbsp;The Requested State shall<br>promptly inform the Requesting<br>State of a decision of the Re-<br></p> <p>beslagta och säkerställa för-<br>verkande av vinning av brott, samt</p> <p>i) annan rättshjälp som är förenlig<br>med detta avtals syften.</p> <p>Artikel 2</p> <p>Verkställighet av framställning</p> <p>1. Framställningar om rättshjälp<br>skall verkställas skyndsamt i<br>enlighet med den anmodade<br>statens lagstiftning och, i den mån<br>det inte är förbjudet i denna<br>lagstiftning, på det sätt som den<br>ansökande staten begär.</p> <p>2. Den anmodade staten skall inte<br>vägra att verkställa en framställ-<br>ning med hänvisning till bank-<br>sekretess.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>Artikel 3</p> <p>of Vägrad eller. uppskjuten<br>rättshjälp</p> <p>1. En begäran om rättshjälp kan<br>avslås, om framställningen inte<br>uppfyller de rättsliga krav för<br>verkställighet som ställts upp i den<br>anmodade staten eller om verk-<br>ställigheten av de begärda<br>åtgärderna, enligt den anmodade<br>statens uppfattning, skulle skada<br>dess suveränitet, säkerhet, all-<br>männa rättsprinciper eller liknande<br>väsentliga allmänna intressen,<br>äventyra någons säkerhet eller på<br>andra grunder vara oskälig.</p> <p>2. En begäran om rättshjälp kan<br>skjutas upp av den anmodade<br>staten, om ett verkställande av<br>framställningen skulle hindra en<br>pågående brottsutredning eller ett<br>åtal i den anmodade staten.</p> <p>3. Den anmodade staten skall<br>omedelbart underrätta den an-<br>sökande staten om ett beslut av</p> <p>257</p> <p>9 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <p>quested State not to comply in<br>whole or in part with a request for<br>assistance, or to postpone<br>execution, and shall give reasons<br>for that decision.</p> <p>(4) Before refusing to grant a<br>request for assistance or before<br>postponing the grant of such<br>assistance, the Requested State<br>shall consider whether assistance<br>may be granted subject to such<br>conditions as it deems necessary.<br>If the Requesting State accepts<br>assistance subject to these con-<br>ditions, it shall comply with them.<br></p> <p>den anmodade staten att helt eller<br>delvis inte efterkomma en fram-<br>ställning om rättshjälp eller att<br>skjuta upp verkställigheten och<br>skall ange skälen för detta beslut.</p> <p>4. Innan den anmodade staten<br>beslutar att avslå eller skjuta upp<br>en begäran om rättshjälp, skall den<br>överväga om rättshjälp kan<br>beviljas med sådana förbehåll som<br>den finner nödvändiga. Om den<br>ansökande staten godtar rättshjälp<br>på dessa villkor, skall den rätta sig<br>efter dessa.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <h4>PART II - SPECIFIC<br>PROVISIONS</h4> <p>Article 4</p> <p>Presence of persons involved in<br>the proceedings in the<br>Requested State</p> <p>(1) The Requested State shall,<br>upon request, inform the Re-<br>questing State of the time and<br>place of execution of the request<br>for assistance.</p> <p>(2) To the extent not prohibited by<br>the law of the Requested State,<br>judges, or officials of the<br>Requesting State and other<br>persons concerned in the<br>investigation or proceedings shall<br>be permitted to be present at the<br>execution of the request. Judges,<br>prosecutors and counsel for the<br>accused shall be permitted to<br>participate in the proceedings in<br>the Requested State.</p> <p>(3) The right to participate shall<br>include the right of judges or<br>officials of the Requesting State to<br>propose questions and the right of</p> <h4>DEL II - SÄRSKILDA<br>BESTÄMMELSER</h4> <p>Artikel 4</p> <p>Närvaro vid det rättsliga<br>förfarandet i den anmodade<br>staten</p> <p>1. Den anmodade staten skall på<br>begäran underrätta den ansökande<br>staten om när och var den begärda<br>rättshjälpen kommer att<br>verkställas.</p> <p>2. I den utsträckning det inte är<br>förbjudet enligt den anmodade<br>statens lagstiftning, skall domare<br>eller tjänstemän i den ansökande<br>staten och andra personer som<br>berörs av brottsutredningen eller<br>det rättsliga förfarandet tillåtas att<br>närvara när den begärda rätts-<br>hjälpen verkställs. Domare, åkla-<br>gare och den misstänktes för-<br>svarare skall tillåtas att delta i det<br>rättsliga förfarandet i den<br>anmodade staten.</p> <p>3. Rätt att delta skall innefatta rätt<br>för den ansökande statens domare<br>eller tjänstemän att föreslå frågor<br>och rätt för den misstänktes för-<br></p> <p>258</p> <p>counsel for the accused to pose<br>questions directly. The persons<br>present at the execution of a<br>request shall be permitted to make<br>a verbatim transcript of the<br>proceedings. The use of technical<br>means to make such a verbatim<br>transcript shall be permitted.</p> <p>Article 5</p> <table border="1"> <tr><td colspan="3"> <p>Transmission of documents and<br>objects</p></td></tr> <tr><td> <p>(1) When</p></td><td> <p>the request</p></td><td> <p>for</p></td></tr> <tr><td> <p>assistance</p></td><td> <p>concerns</p></td><td> <p>the</p></td></tr> <tr><td> <p>transmission</p></td><td> <p>of records</p></td><td> <p>and</p></td></tr> <tr><td> <p>documents,</p></td><td> <p>the Requested</p></td><td> <p>State</p></td></tr> </table> <p>may transmit certified true copies<br>thereof, unless the Requesting<br>State expressly requests the<br>originals.</p> <p>(2) &nbsp;The original records or<br>documents and objects transmitted<br>to the Requesting State shall be<br>returned to the Requested State as<br>soon as possible, upon the latter's<br>request.</p> <p>(3) Insofar as not prohibited by the<br>law of the Requested State,<br>documents, objects and records<br>shall be transmitted in a form or<br>accompanied by such certification<br>as may be requested by the<br>Requesting State in order to make<br>them admissible according to the<br>law of the Requesting State.</p> <p>Article 6</p> <p>Availability of persons to give<br>evidence or assist investigations<br>in the Requesting State</p> <p>(1) The Requesting State may<br>request that a person be made<br>available to testify or to assist an<br>investigation.<br></p> <p>svarare att fa ställa frågor direkt.<br>De personer som är närvarande när<br>den begärda rättshjälpen verkställs<br>skall ha rätt att ordagrant ned-<br>teckna det rättsliga förfarandet.<br>Det skall vara tillåtet att använda<br>tekniska hjälpmedel för att göra en<br>sådan ordagrann nedteckning.</p> <p>Artikel 5</p> <p>Översändande av handlingar<br>och föremål</p> <p>1. Då den begärda rättshjälpen<br>gäller översändande av handlingar,<br>far den anmodade staten översända<br>bestyrkta kopior av dessa, såvida<br>inte den ansökande staten<br>uttryckligen begär att få<br>originalen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>2. De originalhandlingar och<br>föremål som översänts till den<br>ansökande staten skall på den<br>anmodade statens begäran åter-<br>lämnas till denna så snart som<br>möjligt.</p> <p>3.1 den mån det inte är förbjudet i<br>den anmodade statens lagstiftning,<br>skall handlingar och föremål<br>översändas i den form eller<br>åtföljas av sådant bestyrkande som<br>den ansökande staten begär för att<br>de skall vara tillåtna enligt den<br>ansökande statens lagstiftning.</p> <p>Artikel 6</p> <p>Inställelse för förhör eller<br>medverkan vid utredningar i<br>den ansökande staten</p> <p>1. Den ansökande staten får begära<br>att en person inställer sig för att<br>avge vittnesmål eller på annat sätt<br>medverka vid en utredning.<br></p> <p>(2) The Requested State shall 2. Den anmodade staten skall</p> <p>259</p> <p>invite the person to assist an<br>investigation or to appear as a<br>witness in the proceedings and<br>seek that person's concurrence<br>thereto.</p> <p>(3) The request shall indicate the<br>approximate allowances payable<br>and the travelling and subsistence<br>expenses refundable by the<br>Requesting State.</p> <p>(4) &nbsp;At the request of the<br>Requesting State, the Requested<br>State may grant the person an<br>advance which shall be refunded<br>by the Requesting State.</p> <p>Article 7</p> <p>Making detained persons<br>available to give evidence or<br>assist investigations</p> <p>(1) A person in custody in the<br>Requested State shall, at the<br>request of the Requesting State, be<br>temporarily transferred to the<br>Requesting State to assist in-<br>vestigations or to appear as a<br>witness in the proceedings,<br>provided that the person consents<br>to that transfer and there are no<br>overriding grounds against<br>transferring the person.</p> <p>(2) Where the person transferred is<br>required to be kept in custody<br>under the law of the Requested<br>State, the Requesting State shall<br>hold that person in custody and<br>shall return the person in custody<br>at the conclusion of the execution<br>of the request.</p> <p>(3) Where the sentence imposed<br>expires, or where the Requested<br>State advises the Requesting State<br>that the transferred person is no<br>longer required to be held in<br>custody, that person shall be set at<br></p> <p>uppmana personen i fråga att<br>medverka vid utredning eller att<br>inställa sig som vittne i det<br>rättsliga förfarandet och försöka få<br>denna persons samtycke till detta.</p> <p>3.1 framställningen skall anges det<br>ungefärliga beloppet på utgående<br>traktamente samt vilka kostnader<br>för resa och uppehälle som åter-<br>betalas av den ansökande staten.</p> <p>4. På begäran av den ansökande<br>staten får den anmodade staten<br>bevilja personen i fråga ett<br>förskott, som skall återbetalas av<br>den ansökande staten.</p> <p>Artikel 7</p> <p>Frihetsberövade personers in-<br>ställelse vid vittnesförhör eller<br>medverkan vid utredningar</p> <p>1. En person som är frihetsberövad<br>i den anmodade staten skall på<br>begäran av den ansökande staten<br>tillfälligt överföras till denna för<br>att där medverka vid utredningen<br>eller inställa sig som vittne i det<br>rättsliga förfarandet, förutsatt att<br>han samtycker till överförandet<br>och att det inte finns övervägande<br>skäl som talar mot ett sådant<br>överförande.</p> <p>2. Om den överförde skall vara<br>frihetsberövad enligt den an-<br>modade statens lagstiftning, skall<br>den ansökande staten hålla honom<br>frihetsberövad och återföra honom<br>frihetsberövad, då de åtgärder som<br>framställningen avser har<br>avslutats.</p> <p>3. Om den påföljd som utdömts<br>upphör eller om den anmodade<br>staten underrättar den ansökande<br>staten om att den överförde inte<br>längre behöver hållas frihets-<br>berövad, skall han försättas på fri<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>260</p> <p>liberty and be treated as a person<br>present in the Requesting State<br>pursuant to a request seeking that<br>person's attendance.</p> <p>Article 8</p> <p>Service of documents</p> <p>(1) &nbsp;The Requested State shall<br>effect service of documents that<br>are transmitted to it for this<br>purpose by the Requesting State.</p> <p>(2) Service may be effected by<br>simple transmission of the<br>document to the person to be<br>served. If the Requesting State<br>expressly so requests, service shall<br>be effected by the Requested State<br>in the manner provided for the<br>service of analogous documents<br>under its own law or in a special<br>manner consistent with such law.</p> <p>(3) Proof of service shall be given<br>by means of a receipt dated and<br>signed by the person served or by<br>means of a declaration made by<br>the Requested State that service<br>has been effected and stating the<br>form and date of such service. If<br>service cannot be effected, the<br>reasons shall be communicated<br>immediately by the Requested<br>State to the Requesting State.</p> <p>(4) Requests for service of a<br>summons on an accused person<br>who is in the territory of the<br>Requested State shall be<br>transmitted to the central authority<br>of that State at least thirty (30)<br>days before the date set for<br>appearance.<br></p> <p>fot och behandlas som en person<br>som befinner sig i den ansökande<br>staten i enlighet med en fram-<br>ställning om hans inställelse där.</p> <p>Artikel 8</p> <p>Delgivning av handlingar</p> <p>1. &nbsp;Den anmodade staten skall<br>ombesörja delgivning av hand-<br>lingar som översänds till den för<br>detta ändamål av den ansökande<br>staten.</p> <p>2. Delgivning får ske genom att<br>handlingen överlämnas till den<br>person som skall delges. Om den<br>ansökande staten uttryckligen be-<br>gär det, skall delgivning ombe-<br>sörjas av den anmodade staten på<br>det sätt som föreskrivs för<br>delgivning av motsvarande hand-<br>lingar enligt dess egen lagstiftning<br>eller i en särskild form, som är<br>förenlig med denna lagstiftning.</p> <p>3. &nbsp;Bevis om delgivning skall<br>lämnas genom ett av adressaten<br>daterat och undertecknat erkän-<br>nande av mottagandet eller genom<br>ett intyg utfärdat av den anmodade<br>staten som utvisar att delgivning<br>skett och som anger hur och när<br>denna ägt rum. Om delgivning inte<br>kan ske, skall den anmodade staten<br>omedelbart underrätta den an-<br>sökande staten om anledningen till<br>detta.</p> <p>4. Framställningar om delgivning<br>av en kallelse med en tilltalad,<br>som befinner sig på den anmodade<br>statens område, skall översändas<br>till den statens centralorgan senast<br>trettio (30) dagar före angiven<br>inställelsedag.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>261</p> <p>Article 9</p> <p>Safe conduct</p> <p>(1) &nbsp;A person present in the<br>Requesting State in response to a<br>request seeking that person's<br>attendance, including the service<br>of a summons, shall not be<br>prosecuted, detained or subjected<br>to any other restriction of personal<br>liberty in that State for any acts or<br>omissions which preceded that<br>person's departure from the<br>Requested State, nor shall that<br>person be obliged to give evidence<br>in any proceeding other than the<br>proceedings to which the request<br>relätes.</p> <p>(2) &nbsp;A person, present in the<br>Requesting State by consent as a<br>result of a request for the person's<br>attendance, including the service<br>of a summons, to answer before a<br>judicial authority for any acts,<br>omissions or convictions, shall not<br>be prosecuted or detained or<br>subjected to any other restriction<br>of personal liberty for acts and<br>omissions or convictions which<br>preceded that person's departure<br>from the Requested State, not<br>specified in the request.</p> <p>(3) Paragraphs 1 and 2 of this<br>Article shall cease to apply if a<br>person, being free to leave the<br>Requesting State, has not left it<br>within a period of fifteen (15) days<br>after being officially notified that<br>that person's attendance is no<br>longer required or, having left that<br>territory, has voluntarily retumed.</p> <p>(4) Any person who fails to appear<br>in the Requesting State in response<br>to a request, may not be subjected</p> <p>Artikel 9<br>Immunitet</p> <p>1. Den som befinner sig i den<br>ansökande staten med anledning<br>av en framställning om hans<br>inställelse, inklusive delgivning av<br>en kallelse, får inte åtalas,<br>frihetsberövas eller underkastas<br>någon annan inskränkning i sin<br>personliga frihet i den staten på<br>grund av gärningar eller under-<br>låtenhet som inträffat innan han<br>reste från den anmodade staten.<br>Han får inte heller tvingas att<br>vittna i något annat rättsligt<br>förfarande än det som framställ-<br>ningen avser.</p> <p>2. &nbsp;Den som efter samtycke<br>befinner sig i den ansökande staten<br>med anledning av en framställning<br>om hans inställelse, inklusive<br>genom delgivning, för att inför<br>judiciell myndighet stå till svars<br>för gärningar, underlåtenhet eller<br>domar, får inte åtalas eller frihets-<br>berövas eller underkastas någon<br>annan inskränkning i sin person-<br>liga frihet på grund av gärningar,<br>underlåtenhet eller domar som<br>härrör från tiden innan han reste<br>från den anmodade staten och som<br>inte angivits i framställningen.</p> <p>3. Punkterna 1 och 2 i denna<br>artikel upphör att gälla, om en<br>person som är oförhindrad att<br>lämna den ansökande staten inte<br>har lämnat den inom en tid av<br>femton (15) dagar efter det att han<br>blivit officiellt underrättad om att<br>hans närvaro inte längre krävs<br>eller, efter att ha lämnat landet,<br>frivilligt återvänt dit.</p> <p>4. Den som underlåter att inställa<br>sig i den ansökande staten med<br>anledning av en framställning, får<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>262</p> <p>to any sanction or compulsory<br>measure for such failure to appear.</p> <p>Article 10</p> <p>Proceeds of crime</p> <p>(1) The Requested State shall,<br>upon request, endeavöur to<br>ascertain whether any proceeds of<br>crime are located within its<br>jurisdiction and shall notify the<br>Requesting State of the results of<br>its inquiries.</p> <p>(2) Upon request, the Requested<br>State shall take such measures as<br>are permitted by its law to restrain<br>property which is believed to<br>constitute the proceeds of crime,<br>pending a final determination by a<br>court of the Requesting or<br>Requested State.</p> <p>(3) A request may be made for<br>assistance in securing the con-<br>fiscation of proceeds of crime.<br>Such assistance shall be given in<br>accordance with the law of the<br>Requested State by whatever<br>means are appropriate. This may<br>include enforcing an order made<br>by a court in the Requesting State<br>or submitting the request to the<br>competent authorities for the<br>purpose of seeking a confiscation<br>order and the enforcement thereof<br>in the Requested State.</p> <p>(4) Proceeds of crime confiscated<br>pursuant to this Treaty shall accrue<br>to the Requested State, unless<br>otherwise agreed in a particular<br>case.</p> <p>(5) &nbsp;In the application of this<br>Article the rights of bona fide third<br>parties shall be respected.<br></p> <p>inte underkastas någon påföljd<br>eller tvångsåtgärd för denna ute-<br>varo.</p> <p>Artikel 10</p> <p>Vinning av brott</p> <p>1. Den anmodade staten skall på<br>begäran försöka fastställa om<br>någon vinning av brott finns inom<br>dess område och skall underrätta<br>den ansökande staten om resultatet<br>av sina efterforskningar.</p> <p>2. Den anmodade staten skall på<br>begäran vidta de tvångsåtgärder<br>som dess lagstiftning medger i<br>fråga om egendom som förmodas<br>utgöra vinning av brott, i avvaktan<br>på ett slutligt avgörande av en<br>domstol i den ansökande eller den<br>anmodade staten.</p> <p>3. &nbsp;Rättshjälp för att säkerställa<br>förverkande av vinning av brott får<br>begäras. Sådan rättshjälp skall<br>lämnas på lämpligt sätt i enlighet<br>med den anmodade statens lag-<br>stiftning. Detta kan innefatta<br>verkställighet av ett beslut som har<br>meddelats av en domstol i den<br>ansökande staten eller att fram-<br>ställningen överlämnas till den<br>myndighet som är behörig att<br>besluta om förverkande så att detta<br>beslut verkställs i den anmodade<br>staten.</p> <p>4. Vinning av brott som förverkats<br>enligt detta avtal skall tillfalla den<br>anmodade staten, om inte annat<br>överenskommits i ett särskilt fall.</p> <p>5. Vid tillämpningen av denna<br>artikel skall godtroende tredje<br>mans rättigheter tillgodoses.<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>(6) The Requesting State shall 6. Den ansökande staten skall</p> <p>263</p> <p>promptly inform the Requested<br>State of any circumstances,<br>including any other enforcement<br>action, which may affect the<br>request or its execution or which<br>may make it inappropriate to<br>proceed with giving effect to it.</p> <p>(7) For the purpose of this Treaty:</p> <p>(a) ”proceeds of crime” means any<br>property that is derived or realised<br>directly or indirectly by any<br>person from an offence or<br>offences, or the value of any such<br>property;</p> <p>(b) ”property” includes money and<br>all kinds of moveable or im-<br>moveable and tangible or in-<br>tangible property, and includes<br>any interest in such property; and</p> <p>(c) &nbsp;”restraint” means seizure,<br>attachment or other measures for<br>the prevention of dealing in or<br>transfer or disposal of property.</p> <h4>PART III - PROCEDURE</h4> <p>Article 11</p> <p>Contents of requests</p> <p>(1) In all cases requests for<br>assistance shall include:</p> <p>(a) the name of the competent<br>authority conducting the in-<br>vestigation or proceedings to<br>which the request relätes;</p> <p>(b) a description of the nature of<br>the investigation or proceedings,<br>including a summary of the<br>relevant facts and laws;<br></p> <p>genast underrätta den anmodade<br>staten om varje omständighet, däri<br>inbegripet andra verkställighets-<br>åtgärder, som kan inverka på<br>framställningen eller dess verk-<br>ställande eller som kan göra det<br>olämpligt att efterkomma den<br>vidare.</p> <p>7. Vid tillämpning av detta avtal:</p> <p>a) innebär ”vinning av brott” varje<br>egendom som härrör från brott<br>eller som någon direkt eller in-<br>direkt har förvärvat genom brott,<br>eller värdet av sådan egendom,</p> <p>b) innefattar ”egendom” pengar<br>och alla slag av lös eller fast och<br>materiell eller immateriell egen-<br>dom och inkluderar varje intresse i<br>sådan egendom, och</p> <p>c) innebär ”tvångsåtgärder” be-<br>slag, kvarstad eller andra åtgärder<br>för att förhindra befattning med<br>eller överlåtelse eller undan-<br>skaffande av egendom.</p> <h4>DEL III - FÖRFARANDE</h4> <p>Artikel 11</p> <p>Framställningens innehåll</p> <p>1. I samtliga fall skall en fram-<br>ställning om rättshjälp innehålla</p> <p>a) &nbsp;uppgift om den behöriga<br>myndighet som handlägger utred-<br>ningen eller det rättsliga<br>förfarande som framställningen<br>avser,</p> <p>b) en beskrivning av vad slags<br>utredning eller rättsligt förfarande<br>som pågår, inklusive en samman-<br>fattning av de fakta och tillämpliga<br>lagar som är av betydelse i<br>ärendet,</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>264</p> <p>(c) the purpose for which the<br>request is made and the nature of<br>the assistance sought;</p> <p>(d) where possible, the identity,<br>nationality and location of the<br>person or persons who are the<br>subject of the investigation or<br>proceedings;</p> <p>(e) a statement as to whether<br>assistance should be provided by a<br>court or some other authority;</p> <p>(f) &nbsp;&nbsp;the need, if any, for<br>confidentiality and the reasons<br>therefor; and</p> <p>(g) any time limit within which<br>compliance with the request is<br>desired.</p> <p>(2) Requests for assistance shall<br>also contain the following<br>information:</p> <p>(a) where necessary, details of any<br>particular procedure or require-<br>ment that the Requesting State<br>wishes to be followed and the<br>reasons therefor;</p> <p>(b) in the case of requests for the<br>taking of evidence or search and<br>seizure, a statement indicating the<br>basis for belief that evidence may<br>be found in the jurisdiction of the<br>Requested State;</p> <p>(c) in the case of requests to take<br>evidence from a person, a<br>statement as to whether swom or<br>affirmed statements are required,<br>and a description of the subject<br>matter of the evidence or<br>statement sought;</p> <p>c) syftet med framställningen samt<br>vilken åtgärd som begärs,</p> <p>d) &nbsp;om möjligt, uppgift om<br>identitet, nationalitet och adress<br>beträffande den eller de personer<br>som är föremål för utredningen<br>eller det rättsliga förfarandet,</p> <p>e) &nbsp;uppgift om huruvida den<br>begärda rättshjälpen bör lämnas av<br>domstol eller någon annan<br>myndighet,</p> <p>f) &nbsp;det eventuella behovet av<br>sekretess och skälen till detta, samt</p> <p>g) eventuell tidsfrist inom vilken<br>framställningen önskas verkställd.</p> <p>2. En framställning om rättshjälp<br>skall även innehålla följande<br>upplysningar:</p> <p>a) där så är nödvändigt, uppgifter<br>om särskilt förfarande eller krav<br>som den ansökande staten önskar<br>skall iakttas och skälen till detta,</p> <p>b) i fråga om framställningar om<br>bevisupptagning eller husrann-<br>sakan och beslag, uppgift om på<br>vilken grund det finns anledning<br>att anta att bevis kan finnas inom<br>den anmodade statens område,</p> <p>c) i fråga om framställningar om<br>bevisupptagning genom förhör,<br>uppgift om huruvida personen<br>skall höras under ed eller<br>sanningsförsäkran samt vilka<br>omständigheter som bevisupptag-<br>ningen avser,<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>(d) in the case of lending of d) om det gäller lån av bevis-</p> <p>265</p> <p>exhibits, the person or class of<br>persons who will have custody of<br>the exhibit, the place to which the<br>exhibit is to be removed, any tests<br>to be conducted and the date by<br>which the exhibit will be returned;<br>and</p> <p>(e) in the case of making detained<br>persons available, the person or<br>class of persons who will have<br>custody during the transfer, the<br>place to which the detained person<br>is to be transferred and the date of<br>that person's return.</p> <p>(3) In addition to the requirements<br>of paragraph 1, a request for the<br>location and restraint of proceeds<br>of crime shall include:</p> <p>(a) a statement describing the<br>proceedings which have been or<br>are about to be instituted;</p> <p>(b) to the extent possible, a state-<br>ment describing the property to<br>which measures of restraint are to<br>be applied, including its location<br>and its connection with the person<br>against whom proceedings have<br>been or are to be instituted;</p> <p>(c) &nbsp;to the extent possible, a<br>statement describing the person or<br>persons in possession of the<br>property and their connection, if<br>any, to the investigation;</p> <p>(d) a statement describing the<br>grounds for belief that the property<br>represents the proceeds of crime;</p> <p>(e) where appropriate, a statement<br>of the amount which it is desired<br>to restrain and the grounds on<br></p> <p>föremål, uppgift om den person<br>eller den kategori av personer som<br>kommer att ha hand om föremålet,<br>till vilken plats föremålet kommer<br>att flyttas, vilka undersökningar<br>som skall utföras och den dag då<br>föremålet kommer att återlämnas,<br>och</p> <p>e) om det gäller inställelse av<br>frihetsberövade personer, uppgift<br>om vem eller vilka personer som<br>skall svara för bevakningen under<br>överförandet, den plats till vilken<br>den frihetsberövade skall<br>överföras samt dagen för hans<br>återkomst.</p> <p>3. Utöver de krav som anges i<br>punkt 1 skall en framställning som<br>gäller efterforskning och tvångs-<br>åtgärder avseende vinning av brott<br>innehålla</p> <p>a) &nbsp;uppgift om det rättsliga<br>förfarandet som har inletts eller<br>skall inledas,</p> <p>b) &nbsp;i den utsträckning det är<br>möjligt, en beskrivning av den<br>egendom som skall bli föremål för<br>tvångsåtgärder, inklusive uppgift<br>om var den finns samt dess<br>anknytning till den person mot<br>vilken rättsligt förfarande har<br>inletts eller skall inledas,</p> <p>c) &nbsp;i den utsträckning det är<br>möjligt, uppgift om den eller de<br>personer som har egendomen i sin<br>besittning samt deras eventuella<br>anknytning till utredningen,</p> <p>d) uppgift om på vilka grunder det<br>finns anledning att anta att<br>egendomen utgör vinning av brott,</p> <p>e) i förekommande fall, uppgift<br>om det belopp som den sökta<br>åtgärden avser och grunderna för<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>266</p> <p>which this amount is estimated;</p> <p>(f) a statement of the estimated<br>time expected to elapse before a<br>final confiscation order may be<br>given in the Requesting State; the<br>Requesting State shall advise the<br>Requested State of any aiteration<br>in this respect;</p> <p>(g) where the Requested State so<br>requires, a statement describing<br>the evidence which would be<br>available for proceedings in the<br>Requested State; and</p> <p>(h) where a confiscation order has<br>been made, a copy of that order.</p> <p>(4) In addition to the requirements<br>of paragraph 1, a request for the<br>confiscation of proceeds of crime<br>or the enforcement of a<br>confiscation order shall include or<br>be accompanied by:</p> <p>(a) where available, a copy of any<br>order made in the Requesting State<br>relating to the proceeds of crime,<br>including a confiscation order or<br>an order imposing a fine or<br>pecuniary penalty, and a statement<br>that neither the order nor any<br>conviction to which it relätes is<br>subject to appeal and that the<br>order, but for the location of the<br>property, would be enforceable in<br>the Requesting State;</p> <p>(b) a description of the property to<br>which the measures of<br>confiscation are to be applied,<br>including its location, and its<br>connection to the any offence and<br>any person against whom an order<br>referred to in subparagraph (a) has<br>been made; and<br></p> <p>hur detta belopp har beräknats,</p> <p>f) uppgift om den tid som beräknas<br>förflyta innan ett slutligt beslut om<br>förverkande kan meddelas i den<br>ansökande staten; den ansökande<br>staten skall meddela den an-<br>modade staten om varje ändring i<br>detta hänseende,</p> <p>g) om den anmodade staten begär<br>detta, uppgift om vilken bevisning<br>som är tillgänglig för ett rättsligt<br>förfarande i den anmodade staten,<br>samt</p> <p>h) om ett beslut om förverkande<br>har fattats, en kopia av detta<br>beslut.</p> <p>4. Utöver de uppgifter som anges i<br>punkt 1 skall en framställning om<br>förverkande av vinning av brott<br>eller om verkställighet av ett<br>beslut om förverkande innehålla<br>eller åtföljas av</p> <p>a) i förekommande fall, en kopia<br>av beslut som fattats i den an-<br>sökande staten som gäller vinning<br>av brott, inklusive beslut om<br>förverkande, föreläggande om<br>böter eller penningstraff, och en<br>uppgift om att varken beslutet eller<br>någon dom som det hänför sig till<br>är föremål för överklagande samt<br>att beslutet, bortsett från var<br>egendomen finns, skulle vara<br>verkställbart i den ansökande<br>staten,</p> <p>b) en beskrivning av den egendom<br>som är föremål för förverkande,<br>inklusive uppgift om var den finns<br>samt dess anknytning till det brott<br>och den person mot vilken ett<br>beslut som avses i a) har fattats,<br>samt</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>267</p> <p>(c) such evidence as may be<br>required by the Requested State.</p> <p>(5) &nbsp;If the Requested State<br>considers that the information<br>contained in the request is not<br>sufficient to enable the request to<br>be dealt with, that Party may<br>request that additional details be<br>fumished.</p> <p>(6) A request shall be made by any<br>means affording a record in<br>writing. Where electronic means<br>of transmission are used, the<br>original of the request shall be<br>transmitted as soon as possible. In<br>urgent circumstances or where<br>otherwise permitted by the<br>Requested State, a request may be<br>made orally but shall be confirmed<br>in writing promptly thereafter.</p> <p>Article 12</p> <p>Central authorities</p> <p>Central authorities shall transmit<br>and receive all requests and res-<br>ponses thereto for the purpose of<br>this Treaty. The central authority<br>for Canada shall be the Minister of<br>Justice or an official designated by<br>that Minister; the central authority<br>for Sweden shall be the Ministry<br>for Foreign Affairs.</p> <p>Article 13</p> <p>Confidentiality</p> <p>(1) The Requested State may<br>require, after consultation with the<br>Requesting State, that information<br>or evidence fumished or the<br>source of such information or<br>evidence be kept confidential or be<br>disclosed only subject to such<br>terms and conditions as it may<br>specify.</p> <p>c) den bevisning som den an-<br>modade staten begär.</p> <p>5. Om den anmodade staten anser<br>att de uppgifter som lämnas i<br>framställningen inte är tillräckliga<br>för att framställningen skall kunna<br>behandlas, kan den begära<br>ytterligare uppgifter.</p> <p>6. En framställning skall göras på<br>ett sätt som lämnar en skriftlig<br>uppteckning. Om elektronisk över-<br>föring används, skall framställ-<br>ningen i original översändas så<br>snart som möjligt. I brådskande<br>fall eller när det annars godtas av<br>den anmodade staten, far en<br>framställning göras muntligen men<br>skall bekräftas skriftligen omedel-<br>bart därefter.</p> <p>Artikel 12</p> <p>Centralorgan</p> <p>Centralorganen skall för tillämp-<br>ningen av detta avtal översända<br>och ta emot alla framställningar<br>och svar på dessa. Kanadas<br>centralorgan skall vara justitie-<br>ministern eller en tjänsteman som<br>utsetts av ifrågavarande minister.<br>Sveriges centralorgan skall vara<br>Utrikesdepartementet.</p> <p>Artikel 13</p> <p>Sekretess</p> <p>1. Den anmodade staten kan, efter<br>samråd med den ansökande staten,<br>begära att uppgifter eller bevis-<br>material som lämnats eller att<br>källan till uppgifterna eller bevis-<br>materialet sekretessbeläggs eller<br>endast röjs på de villkor som den<br>anger.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>(2) The Requested State shall to 2. Den anmodade staten skall i den</p> <p>268</p> <p>the extent requested and permitted<br>by its law keep confidential a<br>request, its contents, supporting<br>documents and any action taken<br>pursuant to the request except to<br>the extent necessary to execute it.</p> <p>Article 14</p> <p>Limitation of use</p> <p>(1) The Requesting State shall not<br>use information or evidence<br>fumished for purposes other than<br>those stated in the request without<br>the prior consent of the central<br>authority of the Requested State.</p> <p>(2) The Requested State may<br>require, after consultation with the<br>Requesting State, that information<br>or evidence fumished or the<br>source of such information or<br>evidence be used only subject to<br>such terms and conditions as it<br>may specify.</p> <p>Article 15</p> <p>Authentication</p> <p>Evidence or documents<br>transmitted pursuant to this Treaty<br>shall not require any form of<br>authentication, save as is specified<br>in Article 5.</p> <p>Article 16</p> <p>Language</p> <p>Requests and supporting docu-<br>ments shall be accompanied by a<br>translation into an official<br>language of the Requested State.<br></p> <p>omfattning som begärs och som är<br>tillåten enligt dess lagstiftning<br>sekretessbelägga en framställning,<br>dess innehåll, till denna fogade<br>handlingar och varje åtgärd som<br>vidtagits med anledning av fram-<br>ställningen med undantag av vad<br>som kan krävas för att verkställa<br>denna.</p> <p>Artikel 14</p> <p>Begränsningar i användningen</p> <p>1. Den ansökande staten skall inte<br>utan föregående medgivande från<br>den anmodade statens centralorgan<br>använda lämnade uppgifter eller<br>bevismaterial för andra ändamål<br>än de som angivits i<br>framställningen.</p> <p>2. Den anmodade staten kan efter<br>samråd med den ansökande staten<br>begära att uppgifter eller bevis-<br>material som lämnats eller källan<br>till sådana uppgifter eller sådant<br>bevismaterial endast används på<br>de villkor som den anger.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>Artikel 15</p> <p>Legalisering</p> <p>Bevismaterial eller handlingar som<br>överlämnats enligt detta avtal be-<br>höver inte legaliseras med undan-<br>tag för vad som anges i artikel 5.</p> <p>Artikel 16</p> <p>Språk</p> <p>Framställningar och bifogade<br>handlingar skall åtföljas av en<br>översättning till ett officiellt språk<br>i den anmodade staten.</p> <p>269</p> <p>Article 17</p> <p>Consular officials</p> <p>(1) Consular officials may take<br>evidence in the territory of the<br>receiving State from a witness on a<br>voluntary basis without a formal<br>request. Prior notice of the<br>intended proceedings shall be<br>given to the receiving State. That<br>State may refuse its consent for<br>any reason provided in Article 3.</p> <p>(2) Consular officials may serve<br>documents on a person who<br>appears voluntarily at the consular<br>premises.</p> <p>Article 18</p> <p>Expenses</p> <p>(1) The Requested State shall meet<br>the cost of executing the request<br>for assistance, except that the<br>Requesting State shall bear:</p> <p>(a) the expenses associated with<br>conveying any person to or from<br>the territory of the Requested State<br>at the request of the Requesting<br>State, and any allowance or<br>expenses payable to that person<br>while in the Requesting State<br>pursuant to a request under<br>Artides 6 or 7 of this Treaty; and</p> <p>(b) the expenses and fees of<br>experts either in the Requested<br>State or the Requesting State.</p> <p>(2) If it becomes apparent that the<br>execution of the request requires<br>expenses of an extraordinary<br>nature, the Contracting Parties</p> <p>Artikel 17</p> <p>Konsulära tjänstemän</p> <p>1. Konsulära tjänstemän far utan<br>formell framställning uppta<br>vittnesmål på den mottagande<br>statens territorium från ett vittne<br>som frivilligt inställer sig. Den<br>mottagande staten skall i förväg<br>underrättas om att förfarandet<br>kommer att äga rum. Denna stat<br>far vägra att lämna sitt<br>medgivande på någon av de i<br>artikel 3 angivna grunderna.</p> <p>2. Konsulära tjänstemän får delge<br>handlingar med en person som<br>frivilligt inställer sig på konsulatet.</p> <p>Artikel 18</p> <p>Kostnader</p> <p>1. Den anmodade staten skall stå<br>för kostnaderna för verkställig-<br>heten av en framställning om<br>rättshjälp med undantag för att den<br>ansökande staten skall stå för:</p> <p>a) kostnader som hänför sig till<br>transport av en person till eller<br>från den anmodade statens<br>territorium på begäran av den<br>ansökande staten liksom för<br>ersättning och traktamente eller<br>annan kostnadsersättning som<br>skall betalas till denne medan han<br>befinner sig i den ansökande staten<br>till följd av en framställning enligt<br>artiklarna 6 eller 7 i detta avtal,<br>samt</p> <p>b) kostnader och ersättning till<br>sakkunniga såväl i den anmodade<br>staten som i den ansökande staten.</p> <p>2. Om det visar sig att verk-<br>ställigheten av framställningen<br>kräver extraordinära utgifter, skall<br>de avtalsslutande parterna i<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>270</p> <p>shall consult to determine the<br>terms and conditions under which<br>the requested assistance can be<br>provided.</p> <h4>PART IV - FINAL<br>PROVISIONS</h4> <p>Article 19</p> <p>Other assistance</p> <p>This Treaty shall not derogate<br>from obligations subsisting<br>between the Contracting Parties<br>whether pursuant to other treaties,<br>arrangements or otherwise, or<br>prevent the Contracting Parties<br>providing or continuing to provide<br>assistance to each other pursuant<br>to other treaties, arrangements or<br>otherwise.</p> <p>Article 20</p> <p>Scope of application</p> <p>This Treaty shall apply to any<br>requests presented after its entry<br>into force even if the relevant acts<br>or omissions occurred before that<br>date.</p> <p>Article 21</p> <p>Consultations</p> <p>The Contracting Parties shall<br>consult promptly, at the request of<br>either Party, concerning the<br>interpretation and the application<br>of this Treaty.</p> <p>Article 22</p> <p>Entry into force and termination</p> <p>(1) This Treaty shall be ratified;<br>the instruments of ratification shall<br>be exchanged in Ottawa as soon as<br>possible.</p> <p>samråd fastställa på vilka villkor<br>den begärda rättshjälpen kan<br>lämnas.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <h4>DEL IV - SLUT-<br>BESTÄMMELSER</h4> <p>Artikel 19</p> <p>Annat bistånd</p> <p>Detta avtal skall inte inskränka på<br>skyldigheter som de avtalsslutande<br>parterna har antingen enligt andra<br>avtal, överenskommelser eller på<br>annat sätt eller hindra de avtals-<br>slutande parterna från att lämna<br>eller fortsätta att lämna bistånd till<br>varandra enligt andra avtal,<br>överenskommelser eller i annan<br>ordning.</p> <p>Artikel 20</p> <p>Tillämpningsområde</p> <p>Detta avtal skall tillämpas på<br>framställningar som överlämnas<br>efter dess ikraftträdande, även om<br>de relevanta gärningarna eller<br>underlåtenheten inträffade före<br>denna dag.</p> <p>Artikel 21<br>Samråd</p> <p>De avtalsslutande parterna skall på<br>begäran av endera parten omedel-<br>bart samråda angående tolkningen<br>och tillämpningen av detta avtal.</p> <p>Artikel 22</p> <p>Ikraftträdande och uppsägning</p> <p>1. Detta avtal skall ratificeras.<br>Ratifikationsinstrumenten skall<br>utväxlas i Ottawa så snart som<br>möjligt.</p> <p>271</p> <p>(2) This Treaty shall enter into<br>force on the first day of the second<br>month after the exchange of the<br>instruments of ratification.</p> <p>(3) Either Contracting Party may<br>terminate this Treaty. The termi-<br>nation shall take effect one year<br>from the date on which it was<br>notified to the other party.</p> <p>In Witness thereof the under-<br>signed, being duly authorized<br>thereto by their respective<br>Govemments, have signed this<br>Treaty.</p> <p>Done in duplicate at Stockholm<br>this 15^th February 2000, in<br>English, French and Swedish, each<br>version being equally authentic.</p> <p>2. Detta avtal träder i kraft den<br>första dagen i den andra månaden<br>efter utväxlingen av ratifikations-<br>instrumenten.</p> <p>3. Endera avtalsslutande part far<br>säga upp detta avtal. Uppsäg-<br>ningen blir gällande ett år efter<br>den dag då den andra parten<br>underrättades om uppsägningen.</p> <p>Till bekräftelse härav har<br>undertecknade, därtill vederbör-<br>ligen befullmäktigade av sina<br>respektive &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;regeringar,</p> <p>undertecknat detta avtal.</p> <p>Som skedde i Stockholm den 15<br>februari 2000 i två exemplar på<br>svenska, engelska och franska,<br>vilka alla har lika giltighet.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 3</p> <p>272</p> <h2>Avtal mellan Sverige och Australien</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>TREATY BETWEEN<br>SWEDEN AND AUSTRALIA<br>ON MUTUAL ASSISTANCE IN<br>CRIMINAL MATTERS</p> <p>Sweden and Australia</p> <p>DESIRING to extend to each other<br>the widest measure of co-operation<br>to combat crime,</p> <p>HAVE AGREED as follows:</p> <p>ARTICLE 1</p> <h4>SCOPE OF APPLICATION</h4> <p>1. The Contracting States shall, in<br>accordance with this Treaty, grant<br>to each other assistance in respect<br>of criminal matters.</p> <p>2. &nbsp;&nbsp;Criminal matter includes<br>matters relating to revenue<br>offences, foreign exchange control<br>offences and customs duties<br>offences.</p> <p>3. Such assistance shall include:</p> <p>(a) &nbsp;taking of evidence and<br>obtaining of statements of persons;</p> <p>(b) provision of documents and<br>other records;</p> <p>(c) location and Identification of<br>persons;</p> <p>(d) &nbsp;execution of requests for<br>search and seizure;</p> <p>(e) measures to locate and restrain<br>proceeds of crime and to enforce<br>orders in respect of proceeds of<br>crime;</p> <p>AVTAL &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;MELLAN</p> <p>SVERIGE OCH AUSTRALIEN<br>OM INBÖRDES RÄTTSHJÄLP<br>I BROTTMÅL</p> <p>Sverige och Australien</p> <p>SOM ÖNSKAR samarbeta med<br>varandra i största möjliga ut-<br>sträckning för att bekämpa brott,</p> <p>HAR KOMMIT ÖVERENS om<br>följande.</p> <h4>ARTIKEL 1<br>TILLÄMPNINGSOMRÅDE</h4> <p>1. De avtalsslutande staterna skall i<br>enlighet med detta avtal lämna<br>varandra rättshjälp i brottmål.</p> <p>2. Brottmål innefattar ärenden som<br>avser brott mot skatte-, valuta- och<br>tullagstiftningen.</p> <p>3. Sådan rättshjälp skall omfatta</p> <p>a) bevisupptagning och förhör,</p> <p>b) att tillhandahålla handlingar och<br>andra uppteckningar,</p> <p>c) att lokalisera och identifiera<br>personer,</p> <p>d) att fullgöra framställningar om<br>husrannsakan och beslag,</p> <p>e) &nbsp;åtgärder för att lokalisera,<br>beslagta eller kvarstadsbelägga<br>egendom som utgör vinning av<br>brott samt verkställa beslut som<br>gäller sådan egendom,</p> <p>273</p> <table border="1"> <tr><td> <p>(f) making persons in custody<br>available to give evidence or to<br>assist investigations;</p></td><td> <p>f) att ställa frihetsberövade Prop. 1999/2000:61<br>personer till förfogande för förhör Bilaga 4<br>vid rättegång eller medverkan vid<br>brottsutredningar,</p></td></tr> <tr><td> <p>(g) making other persons available<br>to give evidence or to assist<br>investigations;</p></td><td> <p>g) att ställa andra personer till<br>förfogande för förhör vid rättegång<br>eller medverkan vid brotts-<br>utredningar,</p></td></tr> <tr><td> <p>(h) service of documents; and</p></td><td> <p>h) delgivning, samt</p></td></tr> <tr><td> <p>(i) other assistance consistent with<br>the objects of this Treaty which is<br>not inconsistent with the law of the<br>the Requested State.</p></td><td> <p>i) annan rättshjälp som är i<br>överensstämmelse med detta avtals<br>syften, och som inte är oförenlig<br>med den anmodade statens<br>lagstiftning.</p></td></tr> <tr><td> <p>4. Assistance shall not include:</p></td><td> <p>4. Rättshjälp skall inte omfatta</p></td></tr> <tr><td> <p>(a) the arrest or detention of any<br>person with a view to extradition;</p></td><td> <p>a) att frihetsberöva någon i<br>utlämningssyfte,</p></td></tr> <tr><td> <p>(b) the execution in the Requested<br>State of criminal judgements<br>imposed in the Requesting State<br>except to the extent permitted by<br>the law of the Requested State and<br>this Treaty; and</p></td><td> <p>b) verkställighet i den anmodade<br>staten av domar i brottmål, som<br>utdömts i den ansökande staten<br>utom i den utsträckning som är<br>tillåtet enligt den anmodade statens<br>lag och detta avtal, samt</p></td></tr> <tr><td> <p>(c) the transfer of prisoners to<br>serve sentences.</p></td><td> <p>c) att överföra dömda personer för<br>straffverkställighet.</p></td></tr> <tr><td> <p>ARTICLE 2</p> <p>OTHER ASSISTANCE</p></td><td> <p>ARTIKEL 2</p> <p>ANNAN RÄTTSHJÄLP</p></td></tr> <tr><td> <p>This Treaty shall not derogate<br>from &nbsp;&nbsp;&nbsp;obligations&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;subsisting</p> <p>between the Contracting States<br>whether pursuant to other treaties<br>or arrangements or otherwise nor<br>prevent the Contracting States<br>providing assistance to each other<br>pursuant to other treaties or<br>arrangements.</p></td><td> <p>Detta avtal skall inte inskränka på<br>skyldigheter som de avtalsslutande<br>staterna har antingen enligt andra<br>avtal eller överenskommelser eller<br>på annat sätt och inte heller hindra<br>de avtalsslutande staterna att<br>lämna rättshjälp till varandra enligt<br>andra &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;avtal&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;eller</p> <p>överenskommelser.</p></td></tr> </table> <p>274</p> <p>ARTICLE 3<br>CENTRAL OFFICE</p> <p>ARTIKEL 3<br>CENTRALORGAN</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <table border="1"> <tr><td> <p>1. The Contracting States shall<br>each appoint a Central Office to<br>transmit and receive requests for<br>the purpose of this Treaty. Until<br>either Contracting State designates<br>another authority, the Central<br>Office for Australia shall be the<br>Attorney-Generafs Department,<br>Canberra and the Central Office<br>for Sweden shall be the Ministry<br>for Foreign Affairs, Stockholm.</p></td><td> <p>1. De avtalsslutande staterna skall<br>var och en utse ett centralorgan för<br>att översända och ta emot<br>framställningar om rättshjälp<br>enligt detta avtal. Till dess att<br>någon av de avtalsslutande staterna<br>utser en annan myndighet skall<br>Australiens centralorgan vara<br>Justitiedepartementet, &nbsp;&nbsp;&nbsp;Canberra</p> <p>och &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sveriges&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;centralorgan</p> <p>Utrikesdepartementet, Stockholm.</p></td></tr> <tr><td> <p>2. Requests for assistance shall be<br>made through the Central Offices<br>which shall arrange for the prompt<br>carrying out of such requests</p></td><td> <p>2. Rättshjälpsframställningar skall<br>göras genom centralorganen, som<br>skall verka för att sådana fram-<br>ställningar snabbt fullgörs.</p></td></tr> <tr><td> <p>ARTICLE 4</p> <p>REFUSAL OF ASSISTANCE</p></td><td> <p>ARTIKEL 4<br>RÄTT ATT VÄGRA<br>RÄTTSHJÄLP</p></td></tr> <tr><td> <p>1. Assistance may be refused if:</p></td><td> <p>1. En framställning om rättshjälp<br>får avslås om</p></td></tr> <tr><td> <p>(a) the request relätes to an offence<br>that is regarded by the Requested<br>State as:</p></td><td> <p>a) framställningen avser en<br>gärning som av den anmodade<br>staten betraktas som</p></td></tr> <tr><td> <p>(i) an offence of a political<br>character;</p></td><td> <p>i) politiskt brott,</p></td></tr> <tr><td> <p>(ii) a military offence which is not<br>also an offence under the ordinary<br>criminal law of the Requested<br>State; or</p></td><td> <p>ii) militärt brott som inte också är<br>ett brott enligt den allmänna<br>strafflagstiftningen &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;i&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;den</p> <p>anmodade staten, eller</p></td></tr> <tr><td> <p>(iii) an offence in respect of which<br>the person concerned has been<br>finally convicted, acquitted or<br>pardoned in the Requested State or<br>in a third State or in respect of<br>which the Requested State has<br>decided not to prosecute;</p></td><td> <p>iii) brott för vilket den person som<br>framställningen avser har blivit<br>fälld, frikänd eller benådad i den<br>anmodade staten eller i en tredje<br>stat eller för vilket den anmodade<br>staten har beslutat att inte väcka<br>åtal,</p></td></tr> <tr><td> <p>(b) there are substantial grounds<br>for believing that the request for</p></td><td> <p>b) det finns skäl att anta att<br>framställningen om rättshjälp har</p></td></tr> </table> <p>assistance has been made to<br>facilitate the prosecution of a<br>person, or, in respect of Article 17,<br>that the order has been brought<br>about or aggravated, on account of<br>that person's race, sex, religion,<br>nationality or political opinions or<br>that that person's position may be<br>prejudiced for any of these<br>reasons;</p> <p>(c) the request relätes to an offence<br>where the acts or omissions<br>alleged to constitute that offence<br>would not, if they had taken place<br>within the jurisdiction of the<br>Requested State, have constituted<br>an offence;</p> <p>(d) the request relätes to an offence<br>which is committed outside the<br>territory of the Requesting State<br>and the law of the Requested State<br>does not provide for the punish-<br>ment of an offence committed<br>outside its territory in similar<br>circumstances;</p> <p>(e) the results of the request for<br>assistance are to be used in relation<br>to an offence which, had it been<br>committed in the Requested State,<br>could no longer be prosecuted by<br>reason of lapse of time or any<br>other reason;</p> <p>(f) the provision of the assistance<br>sought could prejudice an in-<br>vestigation or proceeding in the<br>Requested State, prejudice the<br>safety of any person or impose an<br>excessive burden on the resources<br>of that State; or</p> <p>(g) the Requested State is of the<br>opinion that the request, if granted,<br>would seriously impair its<br>sovereignty, security, national<br>interest or other essential interests.<br></p> <p>gjorts för att underlätta åtal av en<br>person, eller, i fråga om artikel 17,<br>att beslutet har tillkommit eller<br>skärpts, på grund av ifrågavarande<br>persons ras, kön, religion,<br>nationalitet eller politiska upp-<br>fattning eller att denna persons<br>ställning skulle kunna försämras<br>på grund av någon av dessa<br>omständigheter,</p> <p>c) framställningen avser ett brott<br>där det handlande eller den<br>underlåtelse som påstås utgöra<br>brottet inte skulle ha utgjort ett<br>brott, om det hade ägt rum i den<br>anmodade staten,</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>d) framställningen avser ett brott<br>som begåtts utanför den ansökande<br>statens territorium om ett brott<br>som begåtts utanför den anmodade<br>statens territorium inte kan<br>lagföras under liknande<br>omständigheter,</p> <p>e) resultatet av rättshjälps-<br>framställningen skall användas i<br>fråga om ett brott som, om det<br>hade begåtts i den anmodade<br>staten, inte längre skulle kunna bli<br>föremål för åtal på grund av<br>preskription eller av annan orsak,</p> <p>f) lämnandet av den begärda<br>rättshjälpen skulle hindra en ut-<br>redning eller ett rättsligt förfarande<br>i den anmodade staten, medföra<br>fara för någons säkerhet eller bli<br>alltför betungande för denna stat;<br>eller</p> <p>g) den anmodade staten är av den<br>uppfattningen att framställningen,<br>om den beviljades, allvarligt skulle<br>skada dess suveränitet, säkerhet,<br>nationella intressen eller andra<br>väsentliga intressen.</p> <p>276</p> <p>2. Before refusing to grant a<br>request for assistance the<br>Requested State shall consider<br>whether assistance may be granted<br>subject to such conditions as it<br>deems necessary.</p> <p>ARTICLE 5</p> <h4>CONTENTS OF REQUESTS</h4> <p>1. Requests for assistance shall<br>include:</p> <p>(a) the name of the competent<br>authority conducting the in-<br>vestigation or proceedings to<br>which the requests reläte;</p> <p>(b) a description of the nature of<br>the criminal matter including a<br>statement setting out the relevant<br>facts and laws;</p> <p>(c) the court order, if any, sought<br>to be enforced and a statement to<br>the effect that it is a final order;</p> <p>(d) except in cases of requests for<br>service of documents, a<br>description of the essential acts, or<br>omissions or matters alleged or<br>sought to be ascertained;</p> <p>(e) the purpose for which the<br>request is made and the nature of<br>the assistance sought;</p> <p>(f) &nbsp;details of any particular<br>procedure or requirement that the<br>Requesting State wishes to be<br>followed;</p> <p>(g) the requirements, if any, of<br>confidentiality and the reasons<br>therefor; and</p> <p>2. Innan en framställning om<br>rättshjälp avslås, skall den<br>anmodade staten överväga om<br>rättshjälp kan beviljas på sådana<br>villkor som den finner nödvändiga.</p> <p>ARTIKEL 5</p> <h4>FRAMSTÄLLNINGENS<br>INNEHÅLL</h4> <p>1. En framställning om rättshjälp<br>skall innehålla</p> <p>a) &nbsp;uppgift om den behöriga<br>myndighet som handlägger den<br>utredning eller det rättsliga för-<br>farande som framställningen avser,</p> <p>b) en beskrivning av brottet med<br>uppgift om de omständigheter som<br>är av betydelse i ärendet samt<br>tillämpliga lagrum,</p> <p>c) i förekommande fall den dom<br>eller det beslut som begärs<br>verkställt och uppgift om att<br>domen eller beslutet inte kan<br>överklagas,</p> <p>d) &nbsp;&nbsp;såvida det inte gäller<br>delgivning, en redogörelse för den<br>gärning eller underlåtenhet som<br>påstås föreligga eller uppgift om<br>de omständigheter som begärs<br>utredda,</p> <p>e) syftet med framställningen och<br>vilken typ av rättshjälp som<br>begärs,</p> <p>f) närmare uppgifter om något<br>särskilt förfarande skall iakttas<br>eller andra krav som den<br>ansökande staten ställer,</p> <p>g) eventuella krav på sekretess och<br>skälen härför; samt</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>277</p> <p>(h) specification of any time limit<br>within which compliance with the<br>request is desired.</p> <p>2. Requests for assistance, to the<br>extent necessary and insofar as<br>possible, shall also include:</p> <p>(a) the identity, nationality and<br>location of the person or persons<br>who are the subject of the<br>investigation or proceeding;</p> <p>(b) a statement as to whether<br>assistance should be provided by a<br>court or some other authority;</p> <p>(c) a statement as to whether<br>swom or affirmed evidence or<br>statements are required;</p> <p>(d) &nbsp;&nbsp;a description of the<br>information, statement or evidence<br>sought;</p> <p>(e) a description of the documents,<br>records or artides or evidence to<br>be produced as well as a<br>description of the appropriate<br>person to be asked to produce<br>them and, to the extent not<br>otherwise provided for, the form in<br>which they should be reproduced<br>and authenticated; and</p> <p>(f) &nbsp;&nbsp;information as to the<br>allowances and expenses to which<br>a person appearing in the<br>Requesting State will be entitled.</p> <p>3. All documents submitted in<br>support of a request shall be<br>accompanied by a translation into<br>the language of the Requested<br>State.</p> <p>h) uppgift om inom vilken tid<br>framställningen önskas fullgjord.</p> <p>2. Framställningar om rättshjälp<br>skall i nödvändig omfattning och i<br>den mån det är möjligt även<br>innehålla</p> <p>a) uppgift om identitet, nationalitet<br>och adress beträffande dem som är<br>föremål for utredningen eller det<br>rättsliga förfarandet,</p> <p>b) &nbsp;&nbsp;&nbsp;uppgift om huruvida<br>rättshjälpen skall lämnas av<br>domstol eller av någon annan<br>myndighet,</p> <p>c) uppgift om huruvida det krävs<br>att vittnesmål eller utsagor skall<br>avges under ed eller sannings-<br>försäkran,</p> <p>d) uppgift om vilka upplysningar,<br>uppgifter eller bevis som begärs,</p> <p>e) &nbsp;en redogörelse för vilka<br>handlingar eller bevis som skall<br>företes liksom en beskrivning av<br>den person som är lämplig att<br>förete dem och, i den mån det inte<br>framgår på annat sätt, i vilken<br>form de skall framställas och<br>legaliseras; samt</p> <p>f) uppgift om traktamente och<br>kostnadsersättning som en person<br>har rätt till för sin inställelse i den<br>ansökande staten.</p> <p>3. Alla handlingar som bifogas en<br>framställning skall åtföljas av en<br>översättning till den anmodade<br>statens språk.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>278</p> <p>4. If the Requested State considers<br>that the information contained in<br>the request is not sufficient in<br>accordance with this Treaty to<br>enable the request to be dealt with,<br>it may request additional in-<br>formation.</p> <h4>ARTICLE 6<br>EXECUTION OF REQUESTS</h4> <p>1. To the extent permitted by its<br>law, the Requested State shall<br>provide assistance in accordance<br>with the requirements specified in<br>the request and shall respond to<br>the request as soon as practicable.</p> <p>2. &nbsp;The Requested State may<br>postpone the delivery of material<br>requested if such material is<br>required for proceedings in respect<br>of criminal or civil matters in that<br>State. The Requested State shall,<br>upon request, provide certified<br>copies of documents.</p> <p>3. &nbsp;The Requested State shall<br>promptly inform the Requesting<br>State of circumstances, when they<br>become known to the Requested<br>State, which are likely to cause a<br>significant delay in responding to<br>the request.</p> <p>4. &nbsp;The Requested State shall<br>promptly inform the Requesting<br>State of a decision of the<br>Requested State not to comply in<br>whole or in part with a request for<br>assistance and the reason for that<br>decision.</p> <p>4. Om den anmodade staten finner<br>att framställningen inte innehåller<br>upplysningar som enligt detta avtal<br>är tillräckliga for att fram-<br>ställningen skall kunna åtgärdas,<br>far den begära ytterligare upp-<br>lysningar.</p> <p>ARTIKEL 6<br>FULLGÖRANDE AV<br>FRAMSTÄLLNINGAR</p> <p>1. Den anmodade staten skall i den<br>omfattning det är tillåtet enligt<br>dess lagstiftning lämna rättshjälp i<br>enlighet med de krav som anges i<br>framställningen och snarast<br>möjligt fullgöra framställningen.</p> <p>2. &nbsp;Den anmodade staten far<br>avvakta med att överlämna begärt<br>bevismaterial, om detta behöver<br>användas i ett straff- eller civil-<br>rättsligt förfarande i den anmodade<br>staten. Den anmodade staten skall<br>på begäran tillhandahålla bestyrkta<br>kopior av handlingar.</p> <p>3. &nbsp;Den anmodade staten skall<br>omedelbart underrätta den an-<br>sökande staten när den konstaterar<br>att det föreligger omständigheter<br>som sannolikt kommer att orsaka<br>en betydande försening vad gäller<br>framställningens fullgörande.</p> <p>4. &nbsp;Den anmodade staten skall<br>omedelbart underrätta den an-<br>sökande staten om ett beslut av<br>den anmodade staten att helt eller<br>delvis inte efterkomma en fram-<br>ställning om rättshjälp samt skälen<br>för detta.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>279</p> <p>ARTICLE 7<br>RETURN OF MATERIAL TO<br>REQUESTED STATE</p> <p>Where required by the Requested<br>State, the Requesting State, after<br>the completion of the proceedings,<br>shall return to the Requested State<br>material provided by the<br>Requested State.</p> <p>ARTICLE 8<br>PROTECTING<br>CONFIDENTIALITY AND<br>RESTRICTING USE OF<br>EVIDENCE AND<br>INFORMATION</p> <p>1. The Requested State, to the<br>extent permitted by its law and if<br>so requested, shall keep the<br>application for assistance, the<br>contents of a request and its<br>supporting documents, and the fact<br>of granting of such assistance,<br>confidential. If the request cannot<br>be executed without breaching<br>confidentiality, the Requested<br>State shall so inform the<br>Requesting State which shall then<br>determine whether the request<br>should nevertheless be executed.</p> <p>2. The Requesting State, to the<br>extent permitted by its law and if<br>so requested, shall keep con-<br>fidential evidence and information<br>provided by the Requested State.</p> <p>3. The Requesting State shall not<br>use evidence obtained, nor<br>information derived therefrom, for<br>purposes other than those stated in<br>a request without the prior consent<br>of the Requested State.</p> <p>ARTIKEL 7<br>ÅTERLÄMNANDE AV<br>MATERIAL TILL DEN<br>ANMODADE STATEN</p> <p>På begäran av den anmodade<br>staten skall den ansökande staten,<br>efter det att det rättsliga<br>förfarandet avslutats, återlämna det<br>material som tillhandahållits av<br>den anmodade staten.</p> <p>ARTIKEL 8</p> <p>SEKRETESS SAMT<br>BEGRÄNSNINGAR I<br>ANVÄNDNINGEN AV<br>BEVISMATERIAL OCH<br>INFORMATION</p> <p>1. Den anmodade staten skall, i<br>den utsträckning det är tillåtet en-<br>ligt dess lagstiftning, och om det<br>begärs, sekretessbelägga rätts-<br>hjälpsffamställningen, dess inne-<br>håll, till denna fogade handlingar<br>samt beviljandet av sådan rätts-<br>hjälp. Om de begärda åtgärderna<br>inte kan fullgöras utan att sekre-<br>tessen bryts, skall den anmodade<br>staten underrätta den ansökande<br>staten om detta, vilken därefter<br>skall bestämma om fram-<br>ställningen ändå skall fullgöras.</p> <p>2. Den ansökande staten skall, i<br>den utsträckning det är tillåtet<br>enligt dess lagstiftning, och om det<br>begärs sekretessbelägga bevis-<br>material och information som<br>tillhandahållits av den anmodade<br>staten.</p> <p>3. Den ansökande staten får inte<br>utan föregående medgivande av<br>den anmodade staten använda<br>bevismaterial eller information<br>som härrör därifrån för andra<br>ändamål än sådana som uppges i<br>framställningen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>280</p> <h4>ARTICLE 9<br>SERVICE OF DOCUMENTS</h4> <p>1. The Requested State shall effect<br>service of documents which are<br>transmitted to it for this purpose by<br>the Requesting State.</p> <p>2. A request to effect service of a<br>document requiring the appearance<br>of a person shall be made to the<br>Requested State not less than 45<br>days before the date on which the<br>appearance is required. In urgent<br>cases, the Requested State may<br>waive this requirement.</p> <p>3. The Requested State may effect<br>service of any document in<br>accordance with its law including<br>by mail, or, if the Requesting State<br>so requests, in any other manner<br>required by the law of the<br>Requesting State which is not<br>inconsistent with the law of the<br>Requested State.</p> <p>4. &nbsp;The Requested State shall<br>forward to the Requesting State<br>proof of service of the documents.<br>If service cannot be effected, the<br>Requesting State shall be so<br>informed and advised of the<br>reasons.</p> <p>5. A person who fails to answer a<br>summons to appear, service of<br>which has been requested, shall<br>not by reason thereof, be liable to<br>any penalties or be subjected to<br>any coercive measures<br>notwithstanding any contrary<br>statement contained in the<br>summons, unless the person<br>subsequently voluntarily enters the<br>Requesting State and is there again<br>duly summoned.</p> <h4>ARTIKEL 9<br>DELGIVNING</h4> <p>1. &nbsp;Den anmodade staten skall<br>ombesörja delgivning av hand-<br>lingar som for detta ändamål<br>översänds till denna av den<br>ansökande staten.</p> <p>2. En framställning om delgivning<br>av en kallelse skall göras till den<br>anmodade staten minst 45 dagar<br>före inställelsedagen. I brådskande<br>fall kan den anmodade staten<br>frångå detta krav.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>3. &nbsp;Den anmodade staten far<br>ombesörja delgivning enligt sin<br>lagstiftning, inbegripet per post,<br>eller, om den ansökande staten<br>begär detta, på något annat sätt<br>som föreskrivs i den ansökande<br>statens lagstiftning, som inte är<br>oförenligt med den anmodade<br>statens lagstiftning.</p> <p>4. &nbsp;Den anmodade staten skall<br>vidarebefordra delgivningsbevis<br>till den ansökande staten. Om<br>delgivning inte kan ske, skall den<br>ansökande staten underrättas om<br>detta och anledningen härtill.</p> <p>5. &nbsp;Den som underlåter att<br>efterkomma en kallelse, om vars<br>delgivning framställning har<br>gjorts, skall inte på grund därav<br>straffas eller underkastas<br>tvångsåtgärder även om motsatsen<br>angivits i kallelsen, såvida inte<br>personen i fråga senare frivilligt<br>beger sig till den ansökande staten<br>och där vederbörligen kallas på<br>nytt.</p> <p>281</p> <p>ARTICLE 10<br>TAKING OF EVIDENCE OF<br>WITNESSES AND EXPERTS</p> <p>1. Where a request is made:</p> <p>(i) in the case of Australia, by the<br>Attorney-General or his delegate, a<br>judge or magistrate;</p> <p>(ii) in the case of Sweden, by a<br>court or a public prosecutor;</p> <p>for the taking of evidence of<br>witnesses and experts for the<br>purpose of a proceeding in relation<br>to a criminal matter in the<br>Requesting State, the Requested<br>State shall take that evidence for<br>transmission to the Requesting<br>State.</p> <p>2. For the purpose of this Treaty,<br>the giving or taking of evidence<br>shall include the production of<br>documents, records or other<br>material.</p> <p>3. For the purposes of requests<br>under this Article the Requesting<br>State shall specify the subject<br>matter about which witnesses or<br>experts are to be examined<br>including any questions to be put.</p> <p>4. Where, pursuant to a request for<br>assistance, a witness or expert is to<br>give evidence for the purpose of<br>proceedings in the Requesting<br>State, the parties to the relevant<br>proceedings in the Requesting<br>State, their legal representatives or<br>representatives of the Requesting<br>State may, subject to the laws of<br>the Requested State, appear and<br>question the person giving that<br>evidence.</p> <p>ARTIKEL 10<br>BEVISUPPTAGNING MED<br>VITTNEN OCH<br>SAKKUNNIGA</p> <p>1. Då en framställning görs</p> <p>i) i fråga om Australien, av<br>justitieministern eller dennes om-<br>bud, en domare eller magistrats-<br>domare,<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>ii) i fråga om Sverige, av en<br>domstol eller allmän åklagare<br></p> <p>Om bevisupptagning med vittnen</p> <p>och sakkunniga för<br>rättsligt förfarande<br>ansökande staten,<br>anmodade staten<br>bevisupptagningen<br></p> <p>ett straff-<br>i den<br>skall den<br>genomföra<br>för</p> <p>vidarebefordran till den ansökande</p> <p>staten.</p> <p>2. Vid tillämpningen av detta avtal<br>skall avläggande av vittnesmål<br>eller bevisupptagning innefatta<br>företeende av handlingar eller<br>annat material.</p> <p>3. I framställningar enligt denna<br>artikel skall den ansökande staten<br>ange vad vittnen eller sakkunniga<br>skall höras om, inklusive vilka<br>frågor som skall ställas.</p> <p>4. Om ett vittne eller en sakkunnig<br>skall avlägga vittnesmål enligt en<br>framställning om rättshjälp för ett<br>rättsligt förfarande i den<br>ansökande staten, far parterna i det<br>aktuella förfarandet i den<br>ansökande staten, deras juridiska<br>ombud eller den ansökande statens<br>ombud inställa sig och ställa frågor<br>till den som avlägger vittnesmålet,<br>med förbehåll för den anmodade<br>statens lagstiftning.</p> <p>282</p> <p>5. A witness or expert who is<br>required to give evidence in the<br>Requested State pursuant to a<br>request for assistance may decline<br>to give evidence where either:</p> <p>(a) the law of the Requested State<br>would permit that person to<br>decline to give evidence in similar<br>circumstances in proceedings<br>which originated in the Requested<br>State; or</p> <p>(b) where the law of the Re-<br>questing State would permit that<br>person to decline to give evidence<br>in such proceedings in the<br>Requesting State.</p> <p>6. If any person claims that there is<br>a right to decline to give evidence<br>under the law of the Requesting<br>State, the Requested State shall<br>with respect thereto rely on a<br>certificate of the Central Authority<br>of the Requesting State as<br>evidence of the existence of that<br>right.</p> <p>ARTICLE 11</p> <p>LOCATING AND IDENTI-<br>FYING PERSONS AND<br>OBTAINING STATEMENTS</p> <p>1. &nbsp;The Requested State shall<br>endeavour, upon request, to locate<br>or identify persons for the purpose<br>of an investigation or proceeding<br>in relation to a criminal matter in<br>the Requesting State.</p> <p>2. &nbsp;The Requested State shall<br>endeavour, upon request, to obtain<br>statements of persons for the<br>purpose of an investigation or<br>proceeding in relation to a criminal<br>matter in the Requesting State.</p> <p>5. Ett vittne eller en sakkunnig<br>som ombeds avlägga vittnesmål i<br>den anmodade staten enligt en<br>framställning om rättshjälp får<br>vägra att göra detta om endera</p> <p>a) &nbsp;den anmodade statens lag-<br>stiftning skulle tillåta denna person<br>att vägra vittna under liknande<br>omständigheter i ett rättsligt för-<br>farande i den anmodade staten;<br>eller</p> <p>b) &nbsp;&nbsp;den ansökande statens<br>lagstiftning skulle tillåta denna<br>person att vägra vittna i ett sådant<br>förfarande i den ansökande staten.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>6. Om en person hävdar att det<br>föreligger rätt att vägra vittna<br>enligt den ansökande statens lag,<br>skall den anmodade staten i detta<br>hänseende godta ett intyg från<br>centralorganet i den ansökande<br>staten som bevis på att sådan rätt<br>föreligger.</p> <p>ARTIKEL 11<br>LOKALISERING OCH<br>IDENTIFIERING AV<br>PERSONER SAMT FÖRHÖR</p> <p>1. Den anmodade staten skall på<br>begäran försöka att lokalisera eller<br>identifiera personer för en brotts-<br>utredning eller ett straffrättsligt<br>förfarande i den ansökande staten.</p> <p>2. Den anmodade staten skall på<br>begäran försöka utverka förhörs-<br>utsagor från personer för en<br>brottsutredning eller ett straff-<br>rättsligt förfarande i den<br>ansökande staten.</p> <p>283</p> <p>ARTICLE 12<br>AVAILABILITY OF PERSONS<br>IN CUSTODY TO GIVE<br>EVIDENCE OR ASSIST<br>INVESTIGATIONS</p> <p>1. A person in custody in the<br>Requested State may, at the<br>request of the Requesting State, be<br>temporarily transferred to the<br>Requesting State to give evidence<br>or to assist investigations.</p> <p>2. The Requested State shall not<br>transfer a person in custody to the<br>Requesting State unless the person<br>consents.</p> <p>3. While the person is required to<br>be held in custody under the law of<br>the Requested State, the<br>Requesting State shall hold that<br>person in custody and shall return<br>that person in custody either:</p> <p>(i) at such time as is stipulated by<br>the Requested State; or</p> <p>(ii) at such earlier time as the<br>person’s presence is no longer<br>required.</p> <p>4. Where the Requested State<br>advises the Requesting State that<br>the transferred person is no longer<br>required to be held in custody, that<br>person shall be set at liberty and be<br>treated as a person referred to in<br>Article 13.</p> <p>ARTIKEL 12<br>FRIHETSBERÖVADE<br>PERSONERS INSTÄLLELSE<br>FÖR VITTNESFÖRHÖR<br>ELLER MEDVERKAN VID<br>UTREDNINGAR</p> <p>1. En person som är frihetsberövad<br>i den anmodade staten far på<br>begäran av den ansökande staten<br>tillfälligt överföras till den<br>ansökande staten för att vittna eller<br>medverka vid brottsutredningar.</p> <p>2. Den anmodade staten får inte<br>överföra en frihetsberövad person<br>till den ansökande staten, såvida<br>inte personen i fråga ger sitt<br>samtycke.</p> <p>3. Under den tid som personen i<br>fråga skall vara frihetsberövad<br>enligt den anmodade statens<br>lagstiftning, skall den ansökande<br>staten hålla denne i förvar och<br>återlämna vederbörande antingen</p> <p>i) vid den tidpunkt som bestäms av<br>den anmodade staten eller</p> <p>ii) vid den tidigare tidpunkt då<br>vederbörandes närvaro inte längre<br>krävs.</p> <p>4. &nbsp;Om den anmodade staten<br>underrättar den ansökande staten<br>om att den som överförts inte<br>längre behöver hållas i förvar,<br>skall vederbörande försättas på fri<br>fot och behandlas som en person<br>som avses i artikel 13.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>284</p> <p>ARTICLE 13<br>AVAILABILITY OF OTHER<br>PERSONS TO GIVE<br>EVIDENCE OR ASSIST<br>INVESTIGATIONS</p> <p>1. &nbsp;The Requesting State may<br>request the assistance of the<br>Requested State in inviting a<br>person:</p> <p>(a) to appear as a witness or expert<br>in proceedings in relation to a<br>criminal matter in the Requesting<br>State; or</p> <p>(b) &nbsp;to assist investigations in<br>relation to a criminal matter in the<br>Requesting State.</p> <p>2. The Requested State shall, if<br>satisfied that satisfactory arrange-<br>ments for that person's security<br>will be made by the Requesting<br>State, invite the person to appear<br>as a witness or expert in<br>proceedings or to assist in the<br>investigations.</p> <h4>ARTICLE 14<br>SAFE CONDUCT</h4> <p>1. &nbsp;Where a person is in the<br>Requesting State pursuant to a<br>request made under Artides 9, 12<br>or 13 that person shall not be<br>prosecuted or detained or<br>subjected to any other restriction<br>of personal liberty in the<br>Requesting State in respect of any<br>act or omission which preceded<br>the person's departure from the<br>Requested State.</p> <p>2. &nbsp;Where a person is in the<br>Requesting State pursuant to a<br>request under Artides 12 and 13<br>that person additionally shall not,<br>without that person's consent, be</p> <p>ARTIKEL 13<br>INSTÄLLELSE FÖR FÖRHÖR<br>ELLER MEDVERKAN VID<br>UTREDNINGAR</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>1. Den ansökande staten far begära<br>rättshjälp från den anmodade<br>staten med att anmoda en person</p> <p>a) att inställa sig som vittne eller<br>sakkunnig i straffrättsliga för-<br>faranden i den ansökande staten,<br>eller</p> <p>b) &nbsp;att medverka vid brotts-<br>utredningar i den ansökande<br>staten.</p> <p>2. &nbsp;Den anmodade staten skall<br>anmoda personen i fråga att<br>inställa sig som vittne eller<br>sakkunnig i rättsligt förfarande<br>eller att medverka vid utredningar,<br>om den finner att tillfredsställande<br>åtgärder kommer att vidtas av den<br>ansökande staten för denna<br>persons säkerhet.</p> <h4>ARTIKEL 14<br>IMMUNITET</h4> <p>1. Den som befinner sig i den<br>ansökande staten med anledning<br>av en framställning som gjorts<br>enligt artiklarna 9, 12 eller 13, far<br>inte åtalas eller frihetsberövas eller<br>på annat sätt underkastas inskränk-<br>ning i sin personliga frihet i den<br>ansökande staten på grund av<br>någon gärning eller underlåtenhet<br>från tiden före vederbörandes<br>avresa från den anmodade staten.</p> <p>2. Den som befinner sig i den<br>ansökande staten med anledning<br>av en framställning enligt<br>artiklarna 12 och 13, får dessutom<br>inte utan eget samtycke åläggas att<br></p> <p>285</p> <p>required to give evidence in any<br>proceeding or to assist in any<br>investigation other than the<br>proceedings or investigation to<br>which the request relätes.</p> <p>3. Notwithstanding paragraph 1 of<br>this Article, where the person<br>whose appearance is required<br>pursuant to paragraph 2 of Article<br>9 is the suspect or the accused, that<br>person shall not be prosecuted or<br>detained or subjected to any other<br>restriction of personal liberty for<br>acts or omissions which preceded<br>that person's departure from the<br>Requested State and are not<br>specified in the document served.</p> <p>4. Paragraphs 1, 2 and 3 of this<br>Article shall cease to apply if that<br>person, being free to leave, has not<br>left the Requesting State 15 days<br>after that person has been<br>officially notified that his or her<br>presence is no longer required or,<br>having left, has returned.</p> <p>5. A person appearing in the<br>Requesting State pursuant to a<br>request under Artides 9, 12 or 13<br>is subject to the law of that State in<br>relation to contempt, perjury and<br>the making of false declarations.</p> <p>6. A person who does not consent<br>to a request pursuant to Artides 12<br>or 13 shall not, by reason thereof,<br>be liable to any penalty or be<br>subjected to any coercive measure<br>notwithstanding any contrary<br>statement in the request or in any<br>document accompanying the<br>request.</p> <p>vittna i något annat rättsligt Prop. 1999/2000:61<br>förfarande eller att medverka vid Bilaga 4<br>någon annan utredning än som<br>avses i framställningen.</p> <p>3. Om den som kallas att inställa<br>sig enligt punkt 2 i artikel 9 är den<br>misstänkte eller den tilltalade, far<br>denne, utan hinder av bestäm-<br>melserna i punkt 1 i denna artikel,<br>inte åtalas eller frihetsberövas eller<br>på annat sätt underkastas in-<br>skränkning i sin personliga frihet<br>för gärningar eller underlåtenhet<br>från tiden före avresan från den<br>anmodade staten och som inte<br>angivits i delgivningshandlingen.</p> <p>4. Punkterna 1, 2 och 3 i denna<br>artikel upphör att gälla, om<br>vederbörande, oförhindrad att<br>lämna den ansökande staten, inte<br>har lämnat den inom en tid av 15<br>dagar efter det att han har blivit<br>officiellt underrättad om att hans<br>närvaro inte längre krävs eller,<br>efter att ha lämnat landet, återvänt<br>dit.</p> <p>5. Den som inställer sig i den<br>ansökande staten med anledning<br>av en framställning enligt artik-<br>larna 9, 12 eller 13 är underkastad<br>den statens lagstiftning vad gäller<br>domstolstrots, mened och läm-<br>nande av osanna uppgifter.</p> <p>6. Den som inte samtycker till en<br>framställning enligt artiklarna 12<br>eller 13 far inte av denna<br>anledning straffas eller under-<br>kastas några tvångsåtgärder även<br>om motsatsen anges i fram-<br>ställningen eller i någon handling<br>som åtföljer framställningen.</p> <p>286</p> <p>ARTICLE 15<br>PROVISION OF PUBLICLY<br>AVAILABLE AND OFFICIAL<br>DOCUMENTS</p> <p>1. &nbsp;The Requested State shall<br>provide copies of documents and<br>records that are open to public<br>access as part of a public register<br>or otherwise, or that are available<br>for purchase by the public.</p> <p>2. &nbsp;The Requested State may<br>provide copies of any official<br>document or record in the same<br>manner and under the same<br>conditions as such document or<br>record may be provided to its own<br>law enforcement and judicial<br>authorities.</p> <h4>ARTICLE 16<br>SEARCH AND SEIZURE</h4> <p>1. The Requested State shall<br>insofar as its law permits carry out<br>requests for search, seizure and<br>delivery of any material relevant to<br>the investigation or prosecution of<br>a criminal matter, to the<br>Requesting State, provided the<br>request contains information that<br>would justify such action under the<br>law of the Requested State.</p> <p>2. &nbsp;The Requested State shall<br>provide such information as may<br>be required by the Requesting<br>State conceming the result of any<br>search, the place of seizure, the<br>circumstances of seizure, and the<br>subsequent custody of the material<br>seized.</p> <p>3. &nbsp;The Requesting State shall<br>observe any conditions imposed by</p> <p>ARTIKEL 15<br>TILLHANDHÅLLANDE AV<br>ALLMÄNNA OCH<br>OFFENTLIGA HANDLINGAR</p> <p>1. &nbsp;Den anmodade staten skall<br>tillhandahålla kopior av allmänna<br>handlingar som är tillgängliga för<br>allmänheten genom att de ingår i<br>ett offentligt register eller på annat<br>sätt, eller som finns att köpa för<br>allmänheten.</p> <p>2. &nbsp;Den anmodade staten far<br>tillhandahålla kopior av en allmän<br>handling på samma sätt och på<br>samma villkor som en sådan<br>handling far lämnas ut till dess<br>egna rättsvårdande myndigheter.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>ARTIKEL 16<br>HUSRANNSAKAN OCH<br>BESLAG</p> <p>1. Den anmodade staten skall i den<br>utsträckning dess lagstiftning<br>tillåter fullgöra framställningar om<br>husrannsakan, beslag och<br>överlämnande av bevismaterial<br>som behövs för utredningen eller<br>lagföringen i ett brottmål i den<br>ansökande staten, under<br>förutsättning att framställningen<br>innehåller uppgifter som enligt den<br>anmodade statens lag möjliggör en<br>sådan åtgärd.</p> <p>2. &nbsp;Den anmodade staten skall<br>lämna de upplysningar som begärs<br>av den ansökande staten angående<br>resultatet av en husrannsakan,<br>platsen för beslaget, omständig-<br>heterna i samband med beslaget<br>samt omhändertagandet av det<br>beslagtagna materialet.</p> <p>3. &nbsp;Den ansökande staten skall<br>iaktta de villkor som den</p> <p>287</p> <p>the Requested State in relation to<br>any seized material which is<br>delivered to the Requesting State.</p> <p>anmodade staten ställer avseende Prop. 1999/2000:61<br>beslagtaget material som Bilaga 4<br>överlämnas till den ansökande</p> <p>staten.</p> <h4>ARTICLE 17<br>PROCEEDS OF CRIME</h4> <p>1. The Requested State shall, upon<br>request, endeavour to ascertain<br>whether any proceeds of a crime<br>alleged are located within its<br>jurisdiction and shall notify the<br>Requesting State of the results of<br>its inquiries. In making the<br>request, the Requesting State shall<br>notify the Requested State of the<br>basis of its belief that such<br>proceeds may be located in its<br>jurisdiction.</p> <p>2. Where pursuant to paragraph 1<br>suspected proceeds of crime are<br>found the Requested State shall,<br>upon request, take such action as is<br>permitted by its law to prevent any<br>dealing in, transfer or disposal of,<br>those suspected proceeds of crime,<br>pending a final determination in<br>respect of those proceeds by a<br>court of the Requesting State.</p> <p>3. The Requested State shall, upon<br>request and insofar as its law<br>pennits, give effect to a final order<br>forfeiting or confiscating the<br>proceeds of crime, made by a court<br>of the Requesting State, being an<br>order that, but for the location of<br>the property, would be enforceable<br>in the Requesting State.</p> <p>4. In the application of this Article<br>the rights of bona fide third parties<br>which have not been determined<br>by courts of the Requesting State<br>shall be respected under the law of<br>the Requested State.</p> <h4>ARTIKEL 17<br>VINNING AV BROTT</h4> <p>1. Den anmodade staten skall på<br>begäran försöka fastställa om<br>egendom, som påstås utgöra<br>vinning av brott finns inom dess<br>område och skall underrätta den<br>ansökande staten om resultatet av<br>sina efterforskningar. När<br>framställningen görs skall den<br>ansökande staten underrätta den<br>anmodade staten om på vilken<br>grund det finns anledning att tro<br>att sådan egendom kan finnas<br>inom dess område.</p> <p>2. Om egendom som misstänks<br>utgöra vinning av brott påträffas<br>enligt punkt 1, skall den anmodade<br>staten på begäran vidta de åtgärder<br>som dess lagstiftning tillåter för att<br>förhindra befattning med,<br>överlåtelse eller undanskaffande<br>av egendomen i avvaktan på ett<br>slutligt avgörande av domstol i den<br>ansökande staten.</p> <p>3. Den anmodade staten skall på<br>begäran och i den utsträckning<br>dess lagstiftning tillåter verkställa<br>ett slutligt beslut om förverkande<br>av vinning av brott, som fattats av<br>en domstol i den ansökande staten<br>och som skulle vara verkställbart i<br>den ansökande staten, om<br>egendomen befunnit sig där.</p> <p>4. Vid tillämpningen av denna<br>artikel skall de rättigheter som<br>tillkommer godtroende tredje man<br>och som inte har prövats av<br>domstol i den ansökande staten<br>beaktas enligt den anmodade<br>statens lag.</p> <p>288</p> <p>5. The Requested State shall retain<br>the property obtained in<br>satisfaction of the order referred to<br>in paragraph 3 unless otherwise<br>mutually decided in a particular<br>case.</p> <p>6. In making a request for restraint<br>pursuant to this Article, the<br>Requesting State shall notify the<br>Requested State of the estimated<br>time which will elapse before final<br>judgement may be given. If final<br>judgement is not given by the<br>expiration of the time estimated in<br>the request, the Requesting State<br>shall advise the Requested State of<br>the stage of proceedings reached<br>and a revised estimate of time. The<br>Requested State may then impose<br>a condition setting the duration of<br>the restraint.</p> <p>7. In this Article ”proceeds of<br>crime” means any property<br>suspected, or found by a court, to<br>be property derived or realised,<br>directly or indirectly, as a result of<br>the commission of an offence or to<br>represent the value of that property<br>as well as any other benefits<br>derived from the commission of an<br>offence.</p> <p>8. &nbsp;The Requesting State shall<br>promptly inform the Requested<br>State of any circumstances,<br>including any other enforcement<br>action, which may affect the<br>request or its execution or which<br>may make it inappropriate to<br>proceed with giving effect to it.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>5. &nbsp;Den anmodade staten skall Bilaga 4<br>behålla den egendom som erhållits</p> <p>genom det beslut som avses i<br>punkt 3, såvida inte annat beslutats<br>i ett särskilt fall.</p> <p>6. &nbsp;När en framställning om</p> <p>tvångsåtgärder enligt denna artikel<br>görs skall den ansökande staten<br>underrätta den anmodade staten<br>om när en lagakraftvunnen dom<br>kan föreligga. Om dom inte har<br>meddelats vid utgången av den<br>tidsfrist som angivits i<br>framställningen, skall den<br>ansökande staten underrätta den<br>anmodade staten om på vilket<br>stadium det rättsliga förfarandet<br>befinner sig och ange en ny<br>beräknad tidsfrist. Den anmodade<br>staten får då ställa villkor<br>angående &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;tvångsåtgärdens</p> <p>varaktighet.</p> <p>7. &nbsp;I denna artikel avses med<br>”vinning av brott” all egendom<br>som misstänks eller som av en<br>domstol fastställts vara egendom<br>som direkt eller indirekt härrör<br>från eller har förvärvats genom<br>brott eller värdet av denna<br>egendom samt annat utbyte av<br>brott.</p> <p>8. Den ansökande staten skall<br>snarast underrätta den anmodade<br>staten om sådana omständigheter,<br>inbegripet andra verkställighets-<br>åtgärder, som kan påverka fram-<br>ställningen eller dess fullgörande<br>eller som kan göra det olämpligt<br>att fortsätta fullgörandet av den.</p> <p>10 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <p>289</p> <p>ARTICLE 18<br>CERTIFICATION AND<br>AUTHENTICATION</p> <p>1. &nbsp;Documents supporting the<br>request for assistance and docu-<br>ments and other material supplied<br>in response to such a request shall<br>be authenticated in accordance<br>with paragraph 2.</p> <p>2. Documents and materials are<br>authenticated for the purposes of<br>this Treaty if:</p> <p>(a) they purport to be signed or<br>certified by an officer in or of the<br>State sending the document; and</p> <p>(b) they purport to be sealed with<br>an official seal of the State sending<br>the document or of a minister of<br>state, or of a Department or officer<br>of the Government, of that State.</p> <p>ARTICLE 19<br>SUBSIDIARY<br>ARRANGEMENTS</p> <p>The Central Office of each<br>Contracting State may enter into<br>subsidiary arrangements with each<br>other consistent with the purposes<br>of this Treaty to the extent that<br>such arrangements are consistent<br>with the laws of both Contracting<br>States.</p> <p>ARTICLE 20<br>REPRESENTATION AND<br>EXPENSES</p> <p>1. Unless otherwise provided in<br>this Treaty the Requested State<br>shall make the necessary arrange-<br>ments for the representation of the<br>Requesting State in proceedings<br>arising out of a request for</p> <p>ARTIKEL 18<br>BESTYRKANDE OCH<br>LEGALISERING</p> <p>1. Handlingar som bifogas rätts-<br>hjälpsframställningen samt hand-<br>lingar och annat material som<br>tillhandahållits som svar på en<br>sådan framställning skall legalise-<br>ras i enlighet med punkten 2.</p> <p>2. Handlingar och annat material<br>har legaliserats för detta avtals<br>ändamål om</p> <p>a) &nbsp;de är undertecknade eller<br>bestyrkta av en tjänsteman i eller<br>från den stat som sänder hand-<br>lingen och</p> <p>b) de försetts med ett officiellt<br>sigill tillhörande den stat som<br>sänder handlingen eller ett statsråd<br>eller ett departement eller en<br>regeringstjänsteman i den staten.</p> <p>ARTIKEL 19<br>TILLÄMPNINGSÖVERENS-</p> <h4>KOMMELSER</h4> <p>Centralorganet i vardera avtals-<br>slutande staten får ingå tillämp-<br>ningsöverenskommelser med<br>varandra i överensstämmelse med<br>detta avtals ändamål i den mån<br>sådana överenskommelser är<br>förenliga med de båda avtals-<br>slutande staternas lagar.</p> <p>ARTIKEL 20<br>REPRESENTANTSKAP OCH<br>KOSTNADER</p> <p>1. Om inte annat föreskrivs i detta<br>avtal, skall den anmodade staten<br>vidta de åtgärder som behövs för<br>att den ansökande staten skall vara<br>företrädd i rättsliga förfaranden<br>med anledning av en framställning<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>290</p> <p>assistance and shall otherwise<br>represent the interests of the<br>Requesting State.</p> <p>2. The Requested State shall meet<br>the cost of ftilfilling the request for<br>assistance except that the<br>Requesting State shall bear:</p> <p>(a) the expenses associated with<br>conveying any person to or from<br>the territory of the Requested<br>State, and any fees, allowances or<br>expenses payable to that person<br>whilst in the Requesting State<br>pursuant to a request under<br>Artides 12 or 13;</p> <p>(b) the expenses associated with<br>conveying custodial or escorting<br>officers;</p> <p>(c) the expenses associated with<br>the attendance of experts in the<br>Requested State; and</p> <p>(d) &nbsp;where required by the<br>Requested State, exceptional<br>expenses in fulfilling the request.</p> <h4>ARTICLE 21<br>CONSULTATION</h4> <p>The Contracting States shall<br>consult promptly, at the request of<br>either, conceming the inter-<br>pretation, the application or the<br>carrying out of this Treaty either<br>generally or in relation to a<br>particular case.<br></p> <p>om rättshjälp och skall i övrigt<br>företräda den ansökande statens<br>intressen.</p> <p>2. Den anmodade staten skall stå<br>för kostnaderna för fullgörandet av<br>rättshjälpsframställningen med<br>undantag av att den ansökande<br>staten skall svara för</p> <p>a) kostnader som hänför sig till<br>transport av en person till eller<br>från den anmodade statens område<br>och avgifter, traktamente eller<br>annan kostnadsersättning som<br>skall betalas till denne medan han<br>befinner sig i den ansökande staten<br>till följd av en framställning enligt<br>artiklarna 12 eller 13;</p> <p>b) &nbsp;utgifter i samband med<br>transporten av vakt eller eskort-<br>personal;</p> <p>c) utgifter i samband med sak-<br>kunnigas närvaro i den anmodade<br>staten, samt</p> <p>d) om den anmodade staten kräver<br>detta, extraordinära kostnader i<br>samband med fullgörandet av<br>framställningen.</p> <h4>ARTIKEL 21<br>SAMRÅD</h4> <p>De avtalsslutande staterna skall på<br>begäran av endera staten omedel-<br>bart samråda med varandra an-<br>gående tolkningen, tillämpningen<br>och genomförandet av detta avtal,<br>antingen vad gäller avtalet i sin<br>helhet eller med avseende på ett<br>särskilt fall.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>291</p> <p>ARTICLE 22<br>ENTRY INTO FORCE AND<br>TERMINATION</p> <p>1. This Treaty shall be ratified; the<br>instruments of ratification shall be<br>exchanged in Stockholm as soon<br>as possible. It shall enter into force<br>on the first day of the second<br>month after the exchange of the<br>instruments of ratification.</p> <p>2. &nbsp;This Treaty shall apply to<br>requests pursuant to it whether or<br>not the relevant acts or omissions<br>occurred prior to this Treaty<br>entering into force.</p> <p>3. Either Contracting State may<br>terminate this Treaty by notice in<br>writing at any time and it shall<br>cease to be in force on the one<br>hundred and eightieth day after the<br>day on which notice is given.</p> <p>IN WITNESS WHEREOF, the<br>undersigned, being duly authorised<br>thereto by their respective<br>Governments, have signed this<br>Treaty.</p> <p>DONE at Stockholm on the<br>eighteenth day of December, one<br>thousand nine hundred and ninety-<br>eight in the English and Swedish<br>languages, both texts being equally<br>authentic.</p> <p>ARTIKEL 22<br>IKRAFTTRÄDANDE OCH<br>UPPSÄGNING</p> <p>1. &nbsp;Detta avtal skall ratificeras;<br>ratifikationsinstrumenten skall<br>utväxlas i Stockholm så snart som<br>möjligt. Det träder i kraft den<br>första dagen i den andra månaden<br>efter utväxlingen av ratifika-<br>tionsinstrumenten.</p> <p>2. Detta avtal skall tillämpas på<br>framställningar som omfattas av<br>detta, även om de relevanta<br>gärningarna eller underlåtenheten<br>ägde rum innan detta avtal trädde i<br>kraft.</p> <p>3. Endera avtalsslutande staten far<br>vid vilken tidpunkt som helst säga<br>upp detta avtal genom skriftlig<br>uppsägning och det upphör att<br>gälla den etthundraåttionde dagen<br>efter dagen for uppsägningen.</p> <p>Till bekräftelse härav har<br>undertecknade, därtill vederbör-<br>ligen befullmäktigade av sina<br>respektive &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;regeringar,</p> <p>undertecknat detta avtal.</p> <p>Upprättat i Stockholm den 18<br>december 1998 på svenska och<br>engelska språken, vilka båda texter<br>har lika giltighet.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 4</p> <p>292</p> <h2>Rådets resolution om skydd för vittnen inom ramen<br>för kampen mot den organiserade brottsligheten</h2> <p>RÅDETS RESOLUTION<br>av den 23 november 1995 om skydd av vittnen inom ramen för<br>kampen mot den organiserade brottsligheten<br>(95/C 327/04)</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 5</p> <p>EUROPEISKA UNIONENS RÅD UTFÄRDAR DENNA<br>RESOLUTION</p> <p>med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen,</p> <p>med beaktande av de rekommendationer som fastställts av justitie- och<br>inrikesministrarna vid mötet i Kolding (Danmark) den 6 och den 7 maj<br>1993 i syfte att intensifiera det rättsliga samarbetet,</p> <p>med beaktande av rådets (inrikes och rättsliga frågor) prioriteringar av<br>den 29 och den 30 november 1993 och rådets arbetsprogram for 1994,</p> <p>med beaktande av rådets (inrikes och rättsliga frågor) slutsatser av den 30<br>november och den 1 december 1994,</p> <p>och då kampen mot den organiserade internationella brottsligheten kräver<br>att medlemsstaterna på ett effektivt och konkret sätt garanterar vittnens<br>säkerhet med iakttagande av Konventionen om skyddande av<br>grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.</p> <h4>Rådet</h4> <p>A. uppmanar medlemsstaterna att tillförsäkra vittnen lämpligt skydd<br>genom att beakta följande riktlinjer:</p> <p>1. Med vittne avses i denna resolution var och en som oavsett sin rättsliga<br>ställning innehar upplysningar eller information som av behörig<br>myndighet anses viktiga i ett straffrättsligt förfarande och som kan<br>innebära fara för personen i fråga, om de sprids.</p> <p>2. Sådana vittnen bör skyddas mot alla typer av hot och påtryckningar,<br>direkta eller indirekta.</p><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GN0361/prop_19992000__61-3.png" style="width:17pt;height:21pt;"/> <p>3. Medlemsstaterna bör garantera ett lämpligt och effektivt skydd av<br>vittnet före, under och efter rättegången, om den behöriga myndigheten<br>finner detta nödvändigt.</p> <p>4. Skydd bör också tillförsäkras föräldrar, barn och andra vittnet<br>närstående personer, om det är nödvändigt för att undvika alla former av<br>indirekta påtryckningar.</p> <p>293</p> <p>5. Vid utformningen av skyddet skall det undersökas från fall till fall, Prop. 1999/2000:61<br>huruvida det finns skäl att inhämta vittnets eller de närståendes samtycke. Bilaga 5</p> <p>6. Behörig myndighet bör ges möjlighet att på eget initiativ eller på<br>vittnets begäran besluta att hemvist och allt som kan identifiera denne<br>inte skall komma till någon annans kännedom än de berörda<br>myndigheternas.</p> <p>7. Om hotet är särskilt allvarligt kan vittnet och, om det behövs,<br>närstående personer tillåtas byta identitet.</p> <p>8. Bland tänkbara skyddsåtgärder finns möjligheten att vittna på annan<br>ort än svarandens genom användande av, om så behövs, audiovisuell<br>teknik och med hänsyn tagen till den kontradiktoriska principen som den<br>tolkas enligt rättspraxis vid Europadomstolen för de mänskliga<br>rättigheterna.</p> <p>B. uppmanar medlemsländerna att underlätta inbördes rättshjälp på<br>området, även där bestämmelser om vittnesskydd saknas i den anmodade<br>statens lagstiftning, utom om verkställandet av ansökan om rättshjälp<br>strider mot allmänna rättsprinciper i staten i fråga. För att kunna<br>underlätta användandet av audiovisuell teknik bör särskilt följande<br>punkter beaktas:</p> <p>1. Det bör i princip förutses att vittnesförhöret i rättsligt och materiellt<br>avseende skall kunna genomföras på den ansökande statens villkor.</p> <p>2. Om lagstiftningen i någon av de berörda staterna tillåter att vittnet vid<br>förhöret biträds av rådgivare, bör det finnas möjlighet att anordna detta i<br>den stat där vittnet befinner sig.</p> <p>3. Kostnader för översättning och användande av audiovisuell teknik bör<br>betalas av den ansökande staten, såvida inte annat överenskoms med den<br>anmodade staten.</p> <p>C. uppmanar medlemsländerna att utvärdera genomförandet av denna<br>resolution och anmodar berörda instanser</p> <p>att lämna rapport härom till rådet senast vid utgången av 1996.</p> <p>294</p> <h2>Gemensam åtgärd om goda rutiner vid inbördes<br>rättshjälp i brottmål</h2> <p>GEMENSAM ÅTGÄRD</p> <p>av den 29 juni 1998 beslutad av rådet på grundval av artikel K3 i<br>Fördraget om Europeiska unionen om goda rutiner vid inbördes rättshjälp<br>i brottmål (98/427/RIF)</p> <p>GEMENSAM ÅTGÄRD av den 29 juni 1998 beslutad av rådet på<br>grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om goda<br>rutiner vid inbördes rättshjälp i brottmål (98/427/RIF)</p> <p>EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT OM FÖLJANDE<br>GEMENSAMMA ÅTGÄRD</p> <p>med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K</p> <p>3.2 b i detta,</p> <p>med beaktande av den av Europeiska rådet i Amsterdam den 16-17 juni<br>1997 godkända rapporten från högnivågruppen för frågor om organiserad<br>brottslighet (1), särskilt rekommendation nr 16 i rapporten,</p> <p>med beaktande av resultaten från seminariet ”Ett bättre rättsligt<br>samarbete och skydd för mänskliga rättigheter”, som hölls i Luxemburg<br>den 1-2 oktober 1997,</p> <p>med beaktande av den gemensamma åtgärden 98/428/RIF av den 29 juni<br>1998, beslutad av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om<br>Europeiska unionen, om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk,<br>särskilt artiklarna 4 och 5 i denna (2),</p> <p>med beaktande av den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i<br>brottmål av den 20 april 1959, andra konventioner som gäller inom detta<br>område samt förslaget till konvention om inbördes rättshjälp i brottmål<br>mellan medlemsstaterna, och</p> <p>med beaktande av följande:</p> <p>Det är nödvändigt att göra ytterligare praktiska förbättringar av den<br>inbördes rättshjälpen mellan medlemsstaterna, särskilt i syfte att bekämpa<br>grov brottslighet.</p> <p>Rådet har granskat Europaparlamentets synpunkter (3) sedan<br>ordförandeskapet i enlighet med artikel K 6 i</p> <p>fördraget genomfört samråd.</p> <p>HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 6</p> <p>295</p> <h4>Artikel 1</h4> <p>Uttalanden om goda rutiner</p> <p>1. Varje medlemsstat skall inom 12 månader efter det att denna<br>gemensamma åtgärd träder i kraft hos generalsekretariatet vid Europeiska<br>unionens råd deponera ett uttalande om goda rutiner vid verkställande av<br>framställningar — inbegripet överföring av resultat - från andra<br>medlemsstater och vid översändande till andra</p> <p>medlemsstater av framställningar om rättshjälp i brottmål.</p> <p>2. Rådets generalsekretariat skall till de officiella gemenskapsspråken<br>översätta de uttalanden som avses i punkt 1 och sända översättningarna<br>till medlemsstaterna.</p> <p>3. De uttalanden från varje medlemsstat som avses i punkt 1 skall, utan<br>att det påverkar bestämmelserna i förslaget till konvention om inbördes<br>rättshjälp i brottmål mellan medlemsstaterna och i enlighet med den<br>förklaring som biläggs denna gemensamma åtgärd, innefatta åtaganden<br>att främja följande rutiner i överensstämmelse med medlemsstatens<br>nationella lag och nationella rättsliga förfaranden:</p> <p>a) Att på begäran av den ansökande medlemsstaten bekräfta<br>mottagandet av alla framställningar och skriftliga förfrågningar om<br>verkställande av sådana framställningar, om inte ett svar i sak snabbt<br>översänds; den ansökande medlemsstaten far inte kräva bekräftelse av<br>mottagandet annat än om den har försett framställningen med<br>beteckningen ”brådskande” eller om den anser en bekräftelse<br>nödvändig mot bakgrund av omständigheterna i ärendet.</p> <p>b) Att vid bekräftande av mottagande av framställningar och<br>förfrågningar enligt denna punkt meddela den ansökande myndigheten<br>namn på och uppgifter om - däribland telefon- och faxnummer - den<br>myndighet, och om möjligt den person, som ansvarar för verkställande<br>av framställningen.</p> <p>c) Att, i den mån detta inte strider mot lagstiftningen i den anmodade<br>medlemsstaten, prioritera de framställningar som av den ansökande<br>myndigheten tydligt har försetts med beteckningen ”brådskande” och<br>att inte behandla framställningarna, oavsett om dessa har beteckningen<br>”brådskande” eller inte, mindre gynnsamt än jämförbara förfrågningar<br>i den anmodade medlemsstaten från den medlemsstatens egna<br>myndigheter.</p> <p>d) Att i de fall då den begärda rättshjälpen inte alls eller endast delvis<br>kan verkställas, avge en skriftlig eller muntlig rapport till den<br>ansökande myndigheten där svårigheterna förklaras; om möjligt skall<br>rapporten innefatta ett erbjudande om att tillsammans med den<br>ansökande myndigheten överväga hur svårigheterna kan övervinnas.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 6</p> <p>296</p> <p>e) Att i de fall då det kan förutses att rättshjälpen inte kan lämnas eller<br>endast delvis kan lämnas inom den tidsfrist som bestämts av den<br>ansökande medlemsstaten, och att detta kommer att försvåra<br>förfarandena i den ansökande medlemsstaten, snarast lämna dess<br>myndighet en skriftlig eller muntlig rapport samt de eventuella<br>ytterligare rapporter som den myndigheten begär och härvid förklara<br>när den begärda rättshjälpen troligen kommer att lämnas.</p> <p>f) Att överlämna framställningar om rättshjälp så snart det exakt har<br>konstaterats vilken rättshjälp som behövs, samt att, om en<br>framställning har betecknats som ”brådskande” eller om en tidsfrist<br>anges, förklara skälen till brådskan eller tidsfristen; uttalandet skall<br>innehålla ett åtagande att inte förse framställningar av mindre vikt med<br>beteckningen ”brådskande”.</p> <p>g) Att se till att framställningarna görs i överensstämmelse med det<br>relevanta fördraget eller andra internationella överenskommelser.</p> <p>h) Att när en framställning om rättshjälp överlämnas förse de<br>anmodade myndigheterna med namn på och uppgifter om - däribland<br>telefon- och faxnummer - den myndighet, och om möjligt den person,<br>som ansvarar för utarbetandet av framställningen.</p> <p>4. Varje medlemsstat skall se till att dess rättsliga eller behöriga<br>myndigheter far kännedom om uttalandet och skall uppmana dem att<br>främja sådana åtgärder inom deras behörighetsområde som kan bli<br>nödvändiga för genomförandet.</p> <p>5. Varje uttalande som överlämnas i enlighet med denna artikel kan, utan<br>att detta påverkar tillämpningen av punkt 3, när som helst ändras av den<br>medlemsstat som gjorde det genom ytterligare ett uttalande, som skall<br>deponeras hos rådets generalsekretariat. Varje sådant ytterligare uttalande<br>skall göras i syfte att ytterligare förbättra goda rutiner vid verkställande<br>av framställningar om rättshjälp i brottmål.</p> <h4>Artikel 2</h4> <p>Översyn av verksamheten</p> <p>Utan att detta påverkar den ordning för utvärdering av tillämpning och<br>genomförande på nationell nivå av internationella åtaganden i kampen<br>mot den organiserade brottsligheten, som fastställdes av rådet i<br>gemensam åtgärd 97/827/RIF (4), skall varje medlemsstat regelbundet se<br>över hur dess uttalanden i enlighet med artikel 1 efterlevs. Ordningen för<br>denna översyn skall varje medlemsstat själv bestämma med beaktande av<br>sina egna arrangemang för rättshjälp i brottmål.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 6</p> <p>297</p> <h4>Artikel 3</h4> <p>Det europeiska rättsliga nätverket</p> <p>Rådets generalsekretariat skall hålla de uttalanden som avses i artikel 1<br>tillgängliga för det europeiska rättsliga nätverket så snart de har<br>deponerats. Nätverket skall analysera uttalandena mot bakgrund av sin<br>egen behörighet och erfarenhet och far lägga fram alla förslag den anser<br>lämpliga för att förbättra rättshjälpen i brottmål, inbegripet när det gäller<br>att finna gemensamma metoder för att utvärdera verksamheten.</p> <h4>Artikel 4</h4> <p>Översyn</p> <p>Rådet skall se över denna gemensamma åtgärd mot bakgrund av de<br>resultat som uppnås med hjälp av den ordning för utvärdering av<br>tillämpning och genomförande på nationell nivå av internationella<br>åtaganden i kampen mot den organiserade brottsligheten, som inrättades i<br>gemensam åtgärd 97/827/RIF.</p> <h4>Artikel 5</h4> <p>Ikraftträdande</p> <p>Denna gemensamma åtgärd träder i kraft samma dag som den<br>offentliggörs.</p> <h4>Artikel 6</h4> <p>PuWitoion</p> <p>Den skall offentliggöras i Officiella tidningen.</p> <p>Utfärdad i Luxemburg den 29 juni 1998.</p> <p>På rådets vägnar</p> <p>R. COOK</p> <p>Ordförande</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 6</p> <p>298</p> <p>Bilaga</p> <p>FÖRKLARING AV FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 6</p> <p>Förbundsrepubliken Tyskland uttalar att de tyska myndigheterna kommer<br>att utfärda bekräftelser enligt artikel 1.3 a) och b) i den gemensamma<br>åtgärden om goda rutiner vid inbördes rättshjälp i brottmål om de anser<br>detta lämpligt för att skynda på verkställandet av framställningen eller<br>förfrågningen.</p> <p>299</p> <h2>Lagförslaget om sekretess vid ärenden om<br>internationell rättslig hjälp i betänkandet Ekonomisk<br>brottslighet och sekretess (SOU 1999:53)</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 7</p> <h3>Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) att det i<br>lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7§, av följande lydelse.</p> <table border="1"> <tr><td> <p>Nuvarande lydelse</p></td><td> <p>Föreslagen lydelse</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>5 kap.</p> <p>7§</p> <p>Sekretess gäller för uppgift i<br>myndighetets verksamhet för<br>åtgärd på begäran av främmande<br>stat.</p> <p>1. i utredning enligt reglerna om<br>förundersökning i brottmål,</p> <p>2. rörande angelägenhet som<br>avser användning av tvångsmedel,</p> <p>om det kan antas att åtgärden<br>begärts under förutsättning att<br>uppgiften inte röjs. Under samma<br>förutsättning gäller sekretess även<br>för framställning om sådan åtgärd.</p> <p>I frågan om uppgift i allmän<br>handling gäller sekretessen i högst<br>fyrtio år.</p></td></tr> </table> <p>300</p> <h2>Förteckning över remissinstanser</h2> <p>Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och<br>Blekinge, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt,<br>Göteborgs tingsrätt, Karlstads tingsrätt, Luleå tingsrätt, Justitiekanslern,<br>Domstolsverket, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolis-<br>styrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Riksskatteverket, Finansinspektionen,<br>Tullverket, huvudkontoret, Konkurrensverket, Juridiska<br>fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges Advokatsamfund,<br>Svenska Bankföreningen, Sveriges Domareförbund.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 8</p> <p>301</p> <h2>Konvention mellan Europeiska gemenskapernas<br>medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 9</p> <p>CONVENTION BETWEEN<br>THE MEMBER STATES OF<br>THE &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;EUROPEAN</p> <p>COMMUNITIES ON DOUBLE<br>JEOPARDY</p> <h4>PREAMBLE</h4> <p>THE MEMBER STATES OF<br>THE EUROPEAN COMMU-<br>NITIES hereinafter referred to as<br>”The Member States”,</p> <p>MINDFUL of the close links<br>existing between their peoples,</p> <p>TAKING INTO ACCOUNT the<br>developments tending to the<br>elimination of obstacles to the free<br>movement of persons between the<br>Member States,</p> <p>DESIRING to extend their co-<br>operation in criminal matters on<br>the basis of mutual trust,<br>understanding and respect,</p> <p>CONVINCED that a mutual<br>recognition on the rule against<br>double jeopardy with respect to<br>foreign judicial decisions<br>constitutes the embodiment of<br>such a trust, understanding and<br>respect,</p> <p>HAVE AGREED AS FOLLOWS:</p> <h4>ARTICLE 1</h4> <p>A person whose trial has finally<br>been disposed of in a Member<br>State may not be prosecuted in<br>another Member State in respect of<br>the same facts, provided that if the</p> <p>KONVENTION MELLAN<br>EUROPEISKA GEMENSKA-<br>PERNAS MEDLEMSSTATER<br>OM FÖRBUD MOT DUBBEL<br>LAGFÖRING</p> <h4>INGRESS</h4> <p>EUROPEISKA GEMENSKA-<br>PERNAS MEDLEMSSTATER, i<br>det följande kallade ”medlems-<br>staterna”,</p> <p>SOM ÄR MEDVETNA OM de<br>nära förbindelser som finns mellan<br>deras folk,</p> <p>SOM BEAKTAR den utveckling<br>som syftar till att avskaffa hindren<br>för fri rörlighet för personer<br>mellan medlemsstaterna,</p> <p>SOM ÖNSKAR utöka sitt straff-<br>rättsliga samarbete på grundval av<br>ömsesidigt förtroende, förståelse<br>och respekt,</p> <p>SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att<br>ett ömsesidigt erkännande av<br>regeln om förbud mot dubbel lag-<br>föring beträffande utländska rätts-<br>liga avgöranden utgör förverk-<br>ligandet av sådant förtroende,<br>förståelse och respekt.</p> <p>HAR KOMMIT ÖVERENS OM<br>FÖLJANDE:</p> <h4>ARTIKEL 1</h4> <p>En person beträffande vilken en<br>fråga om ansvar har prövats<br>genom lagakraftägande dom i en<br>medlemsstat får inte åtalas för<br>samma gärning av en annan</p> <p>302</p> <p>sanction was imposed, it has been<br>enforced, is actually in the process<br>of being enforced or can no longer<br>be enforced under the laws of the<br>sentencing State.</p> <p>medlemsstat, under förutsättning Prop. 1999/2000:61<br>att, om en påföljd har ådömts, Bilaga 9<br>denna har verkställts, är under<br>verkställighet eller inte längre kan<br>verkställas enligt lagstiftningen i<br>den dömande staten.</p> <p>ARTICLE 2</p> <h4>ARTIKEL 2</h4> <p>1. A Member State may, at the<br>time of ratification, acceptance or<br>approval of this Convention,<br>declare that it shall not be bound<br>by Article 1 in one or more of the<br>following cases:</p> <p>a) If the facts which were the<br>subject of the judgment rendered<br>abroad took place on its own<br>territory either in whole or in part.<br>In the latter case this exception<br>shall not apply if those facts took<br>place partly on the territory of the<br>Member State where the judgment<br>was rendered.</p> <p>b) If the facts which were the<br>subject of the judgment rendered<br>abroad constitute an offence<br>directed against the security or<br>other equally essential interests of<br>that Member State.</p> <p>c) If the facts which were the<br>subject of the judgment rendered<br>abroad were committed by an<br>official of that Member State<br>contrary to the duties of his office.</p> <p>2. A Member State which makes a<br>declaration in respect ot the excep-<br>tion in paragraph 1 b) shall specify<br>the type of offences to which that<br>exception may be applied.</p> <p>3. A Member State may at any<br>time withdraw such a declaration<br>in respect of one or more of the<br>exceptions in paragraph 1. The<br>withdrawal shall be notified to the<br>Foreign Ministry of Belgium and<br>shall take effect on the first day of<br>the month following the date of</p> <p>1. En medlemsstat får vid tidpunk-<br>ten för ratifikation, godtagande<br>eller godkännande av denna<br>konvention förklara sig inte vara<br>bunden av artikel 1 i ett eller flera<br>följande fall:</p> <p>a) Om gärningen som omfatta-<br>des av den utomlands meddelade<br>domen ägde rum helt eller delvis<br>på den egna medlemsstatens terri-<br>torium. I det senare fallet skall<br>detta undantag inte gälla om den<br>gärningen delvis begåtts på det<br>territorium som tillhör den med-<br>lemsstat som meddelade domen.</p> <p>b) Om gärningen som omfatta-<br>des av den utomlands meddelade<br>domen utgör ett brott riktat mot<br>statens säkerhet eller andra lika<br>väsentliga intressen i denna<br>medlemsstat.</p> <p>c) Om gärningen som omfatta-<br>des av den utomlands meddelade<br>domen begåtts av en tjänsteman i<br>denna medlemsstat i strid mot hans<br>tj änsteförpliktelser.</p> <p>2. En medlemsstat som avger en<br>förklaring angående undantaget i<br>punkt 1 b) skall ange vilka brott<br>som undantaget avser.</p> <p>3. En medlemsstat kan när som<br>återta en förklaring angående ett<br>eller flera av undantagen i punkt 1.<br>En underrättelse om återtagande<br>skall lämnas till Belgiens utrikes-<br>ministerium och återtagandet<br>träder i kraft den första dagen i den<br>månad som följer efter dagen för<br></p> <p>303</p> <p>such notification.</p> <p>4. The exceptions which may be<br>the subject of a declaration under<br>paragraph 1 shall not apply if the<br>Member State concerned in respect<br>of the same facts requested the<br>other Member State to bring the<br>prosecution or granted extradition<br>of the person concerned.</p> <h4>ARTICLE 3</h4> <p>If a Member State brings a further<br>prosecution in respect of the same<br>facts against a person whose trial<br>has finally been disposed of in<br>another Member State, any period<br>of deprivation of liberty served in<br>the latter Member State arising<br>from those facts shall be deducted<br>from any sanction imposed. To the<br>extent permitted by national law<br>sanctions not involving depriva-<br>tion of liberty shall also be taken<br>into account insofar as they have<br>been enforced.</p> <h4>ARTICLE 4</h4> <p>1. If a criminal charge is brought<br>against a person in a Member State<br>and the competent authorities of<br>that Member State have reasons to<br>believe that this charge concems<br>the same facts as those in respect<br>of which his trial has finally been<br>disposed of in another Member<br>State they shall, if they consider it<br>necessary, seek relevant informa-<br>tion from the competent authorities<br>of the Member State where the<br>trial took place.</p> <p>2. Information thus requested shall<br>be given as soon as possible and<br>shall be taken into account in<br>determining whether the pro-<br>ceedings should be continued.</p> <p>underrättelsen.</p> <p>4. En förklaring enligt punkt 1<br>skall inte tillämpas om den berörda<br>medlemsstaten med avsende på<br>samma gärning gjort en fram-<br>ställning om överförande av lag-<br>föring eller har beviljat utlämning<br>av den berörda personen.</p> <h4>ARTIKEL 3</h4> <p>Om en medlemsstat väcker nytt<br>åtal mot en person som dömts för<br>samma gärning av en annan<br>medlemsstat, skall den tid vad han<br>undergått av frihetsberövande i<br>den senare medlemsstaten och som<br>avser samma gärning avräknas vid<br>påföljdens bestämmande. I den<br>utsträckning nationell lagstiftning<br>tillåter skall även påföljder som<br>inte innefattar frihetsberövande<br>beaktas, i den mån som de har<br>verkställts.</p> <h4>ARTIKEL 4</h4> <p>1. Om åtal väcks mot en person i<br>en medlemsstat och de behöriga<br>myndigheterna i den medlems-<br>staten har skäl att anta att åtalet<br>avser samma gärning som perso-<br>nen redan dömts för i en annan<br>medlemsstat, skall dessa behöriga<br>myndigheter, om de anser det nöd-<br>vändigt, begära relevant informa-<br>tion av de behöriga myndigheterna<br>i den medlemsstat där rättegången<br>ägde rum.</p> <p>2. &nbsp;Den begärda informationen<br>skall överlämnas snarast möjligt<br>och skall beaktas när det gäller att<br>avgöra om den pågående rätte-<br>gången skall fortsätta.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 9</p> <p>304</p> <p>3. Each Member State shall, at the<br>time of signature, ratification,<br>acceptance or approval of this<br>Convention, specify the authorities<br>authorised to request and receive<br>information under this Article.</p> <p>ARTICLE 5</p> <p>The preceding provisions shall not<br>prevent the application of wider<br>domestic provisions relating to the<br>rule against double jeopardy<br>attached to foreign judicial<br>decisions.</p> <p>ARTICLE 6</p> <p>1. This Convention shall be open<br>for signature by the Member<br>States. It shall be subject to<br>ratification, acceptance or<br>approval. The instruments of<br>ratification, acceptance or<br>approval shall be deposited with<br>the Foreign Ministry of Belgium.</p> <p>2. This Convention shall enter into<br>force 90 days after the deposit of<br>the instruments of ratification,<br>acceptance or approval by all the<br>States which are members of the<br>European Communities at the date<br>on which this Convention is<br>opened for signature.</p> <p>3. &nbsp;Each State may, when<br>depositing its intrument of<br>ratification, acceptance or<br>approval, or at any later date until<br>the entry into force of this<br>Convention, declare that this<br>Convention will apply to it in its<br>relations with other States that<br>have made the same declaration 90<br>days after the date of deposit.</p> <p>3. Varje medlemsstat skall vid Prop. 1999/2000:61<br>tidpunkten for undertecknande, Bilaga 9<br>ratifikation, godtagande eller<br>godkännande av denna konvention<br>ange de myndigheter som är<br>behöriga att begära och ta emot<br>information enligt denna artikel.</p> <h4>ARTIKEL 5</h4> <p>Bestämmelserna ovan skall inte<br>hindra tillämpning av mer vitt-<br>gående nationella bestämmelser<br>avseende regeln om förbud mot<br>dubbel lagföring avseende<br>utländska rättsliga avgöranden</p> <h4>ARTIKEL 6</h4> <p>1. Denna konvention skall vara<br>öppen för undertecknande av med-<br>lemsstaterna. Den skall ratificeras,<br>godtas eller godkännas. Ratifi-<br>kations-, godtagande- eller god-<br>kännandeinstrumenten skall depo-<br>neras hos Belgiens utrikesministe-<br>rium</p> <p>2. Denna konvention träder i kraft</p> <p>90 dagar efter deponering av ratifi-<br>kations-, godtagande- eller god-<br>kännandeinstrumenten av samtliga<br>de stater som är medlemmar av<br>Europeiska gemenskaperna den<br>dag då denna konvention öppnas<br>för undertecknande.</p> <p>3. Varje stat kan, när den depone-<br>rar sitt ratifikations-, godtagande-<br>eller godkännandeinstrument eller<br>vid en senare tidpunkt fram till<br>dess att konventionen träder i<br>kraft, förklara att denna konven-<br>tion skall tillämpas på den staten i<br>förhållande till andra stater som<br>avgivit samma förklaring 90 dagar<br>efter tidpunkten för deponering.</p> <p>305</p> <h4>ARTICLE 7</h4> <p>1. This Convention shall be open<br>for accession by any State which<br>becomes a Member of the<br>European Communities. The<br>instrument of accession shall be<br>deposited with the Foreign<br>Ministry of Belgium.</p> <p>2. This Convention shall enter into<br>force for any State acceding<br>thereto 90 days after the deposit of<br>its instrument of accession.</p> <h4>ARTICLE 8</h4> <p>1. Each Member State may, at<br>time of signature or when<br>depositing its intrument of<br>ratification, acceptance or<br>approval, specify the territory or<br>territories to which this<br>Convention shall apply.</p> <p>2. Each Member State may, when<br>depositing its instrument of<br>ratification, acceptance or<br>approval or at any later date, by<br>declaration addressed to the<br>Foreign Ministry of Belgium<br>extend this Convention to any<br>other territory specified in the<br>declaration and for whose<br>international relations it is<br>responsible or on whose behalf it<br>is authorised to give undertakings.</p> <p>3. &nbsp;Any declaration made in<br>pursuance of the preceding para-<br>graph may, as regards any territory<br>specified in that declaration, be<br>withdrawn by means or a<br>notification addressed to the<br>Foreign Ministry of Belgium.</p> <p>The withdrawal shall have effect<br>immediately or at such later date</p> <p>ARTIKEL 7</p> <p>1. Denna konvention skall vara<br>öppen for anslutning av varje stat<br>som blir medlem av Europeiska<br>gemenskaperna. Anslutnings-<br>instrumenten skall deponeras hos<br>Belgiens utrikesministerium.</p> <p>2. Denna konvention träder i kraft<br>i förhållande till varje stat som<br>ansluter sig till konventionen 90<br>dagar efter deponeringen av dess<br>anslutningsinstrument.</p> <h4>ARTIKEL 8</h4> <p>1. Varje medlemsstat kan vid tid-<br>punkten for undertecknandet eller<br>när den deponerar sitt ratifika-<br>tions-, godtagande- eller godkänn-<br>andeinstrument ange vilket terri-<br>torium eller vilka territorier denna<br>konvention skall vara tillämplig</p> <p>2. Varje medlemsstat kan när den<br>deponerar sitt ratifikations-, godta-<br>gande- eller godkännandeinstru-<br>ment eller vid en senare tidpunkt,<br>genom förklaring ställd till<br>Belgiens utrikesministerium ut-<br>sträcka dennna konvention till ett<br>annat territorium som anges i för-<br>klaringen och för vars internatio-<br>nella relationer medlemsstaten är<br>ansvarig eller på vars vägnar med-<br>lemsstaten är behörig att göra<br>åtaganden.</p> <p>3. En förklaring som avgivits i<br>enlighet med föregående punkt<br>kan, med avseende på territorium<br>som har angivits i förklaringen,<br>återtas genom en underrättelse<br>ställd till Belgiens utrikes-<br>ministerium.</p> <p>Återtagandet träder i kraft<br>omedelbart eller vid den senare</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 9</p> <p>306</p> <table border="1"> <tr><td> <p>as may be specified in the<br>notification.</p></td><td> <p>tidpunkt som anges i under- Prop. 1999/2000:61</p> <p>rättelsen. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 9</p></td></tr> <tr><td> <p>ARTICLE 9</p></td><td> <p>ARTIKEL 9</p></td></tr> <tr><td> <p>The Foreign Ministry of Belgium<br>shall notify all the Member States<br>of any signature, deposit of<br>instruments, &nbsp;&nbsp;&nbsp;declaration&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;or</p> <p>notification.</p></td><td> <p>Belgiens utrikesministerium skall<br>underrätta alla medlemsstater om<br>varje undertecknande, deponering<br>av instrument, förklaring eller<br>underrättelse.</p></td></tr> <tr><td> <p>The Foreign Ministry of Belgium<br>shall transmit certified copies to<br>the govemment of each Member<br>State.</p></td><td> <p>Belgiens utrikesministerium skall<br>översända bestyrkta kopior till<br>varje medlemsstats regering.</p></td></tr> </table> <p>307</p> <h2>Lagrådsremissens lagförslag</h2> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <h3>1 Förslag till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål</h3> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <h4>1 kap. Inledande bestämmelser</h4> <p>1 § I denna lag finns bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige<br>och utomlands.</p> <p>I detta kapitel finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde.</p> <p>I 2 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. I</p> <p>3 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands.</p> <p>I 4 kap. finns särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige och<br>utomlands.</p> <p>I 5 kap. finns bestämmelser om villkor om användningsbegränsningar,<br>immunitet, sekretess, kostnader och bemyndiganden.</p> <p>Tillämpningsområde</p> <p>2 § Om en annan stat ansöker om rättslig hjälp i Sverige med en åtgärd i<br>ett rättsligt förfarande som gäller utredning om eller lagföring för brott av<br>en fysisk eller juridisk person skall den begärda hjälpen lämnas enligt<br>bestämmelserna i denna lag.</p> <p>3 § Rättslig hjälp som avses i denna lag lämnas av åklagare eller domstol,<br>om inte annat anges i denna lag.</p> <p>4 § 1 lagen finns vissa särskilda bestämmelser om att en svensk åklagare<br>får ansöka om rättslig hjälp utomlands. I övrigt får en svensk åklagare<br>ansöka om rättslig hjälp utomlands i den utsträckning den andra staten<br>tillåter detta.</p> <p>En svensk domstol får endast ansöka om rättslig hjälp utomlands enligt<br>särskilda bestämmelser i denna lag.</p> <p>5 § Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:</p> <p>1. förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,</p> <p>2. bevisupptagning vid domstol,</p> <p>3. telefonförhör,</p> <p>4. förhör genom videokonferens,</p> <p>5. husrannsakan, beslag och kvarstad samt andra åtgärder enligt 28<br>kap. rättegångsbalken,</p> <p>6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,</p> <p>7. hemlig kameraövervakning,</p> <p>8. överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och</p> <p>9. delning av förverkad egendom mellan stater</p> <p>308</p> <p>Lagen hindrar inte att åklagare eller domstol lämnar hjälp med annan<br>åtgärd än de som anges i första stycket om det kan ske utan att använda<br>tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.</p> <p>I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det<br>finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa<br>internationella organ.</p> <p>Administrativa förfaranden m.m.</p> <p>6 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige skall rättslig hjälp enligt 5 §<br>lämnas</p> <p>1. i ärenden som avser gärningar i den ansökande staten eller i Sverige<br>och som handläggs i ett administrativt förfarande eller i ett annat<br>förfarande än ett straffrättsligt förfarande,</p> <p>2. i ärenden som avser skadestånd för felaktigt väckt åtal eller felaktigt<br>domslut, eller</p> <p>3. i ärenden som handläggs gemensamt med ett brottmål.</p> <p>7 § Rättslig hjälp enligt 5 § skall lämnas i ärenden som gäller nåd,<br>uppskov med utdömande eller verkställighet av straff, villkorlig<br>frigivning eller avbrott i verkställighet av straff eller i liknande ärenden.</p> <h4>2 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige</h4> <p>Villkor och förutsättningar</p> <p>1 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 1-7 skall lämnas<br>på de villkor och under de förutsättningar som gäller för en motsvarande<br>åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångs-<br>balken eller annan lag eller författning och enligt särskilda bestämmelser<br>i denna lag.</p> <p>Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 8 och 9 lämnas<br>enligt särskilda bestämmelser i denna lag.</p> <p>I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om att den rättsliga hjälpen far förenas<br>med villkor i vissa fall.</p> <p>1 vilka fall det ställs krav på dubbel straffbarhet</p> <p>2 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 1-4, 8 och 9 får<br>lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott<br>enligt svensk lag. Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § första stycket 5-7<br>far endast lämnas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott<br>enligt svensk lag {dubbel straffbarhet). 1 4 kap. 16 § finns vissa undantag<br>från kravet på dubbel straffbarhet vid rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 §<br>första stycket 5.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>309</p> <p>Generella grunder för avslag</p> <p>3 § En ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett bifall till ansökan<br>skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara for rikets säkerhet eller<br>strida mot svenska allmänna rättsprinciper {ordre public) eller andra<br>väsentliga intressen.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp far också avslås om</p> <p>1. gärningen har karaktär av ett politiskt brott,</p> <p>2. gärningen utgör ett militärt brott, om inte gärningen motsvarar även<br>annat brott enligt svensk lag som inte är ett militärt brott,</p> <p>3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse<br>beträffande gärningen, eller</p> <p>4. omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.</p> <p>Andra stycket gäller inte om ett avslag skulle strida mot en<br>internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den<br>ansökande staten. Andra stycket 1 gäller inte ansökan från en stat som är<br>medlem i Europeiska unionen eller från Norge eller Island.</p> <p>Ansökan</p> <p>4 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag far göras av<br>utländsk åklagare, undersökningsdomare eller domstol eller av någon<br>annan som enligt en internationell överenskommelse som är bindande för<br>Sverige får göra en sådan ansökan.</p> <p>5 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag bör innehålla</p> <p>- uppgift om den utländska domstol eller myndighet som handlägger<br>ärendet,</p> <p>- en beskrivning av det rättsliga förfarande som pågår,</p> <p>- uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna, samt<br>de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten,</p> <p>- uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i förekommande fall, i<br>vilken egenskap en person skall höras,</p> <p>- namn på och adress till de personer som är aktuella i ärendet.</p> <p>I 4 kap. 8, 13 och 26 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en<br>ansökan skall innehålla vid vissa slag av åtgärder.</p> <p>Om ärendet är brådskande eller om verkställighet önskas inom viss<br>tidsfrist skall detta samt skälen för brådskan eller tidsfristen anges.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp skall göras skriftligen. Den får översändas<br>per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat<br>sätt.</p> <p>6 § En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall vara<br>skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning<br>till något av dessa språk, om inte den instans som enligt denna lag<br>handlägger ansökan tillåter annat.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>310</p> <p>Vart ansökan skall skickas</p> <p>7 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag skall ges in till<br>Justitiedepartementet, som vidarebefordrar ansökan till Riksåklagaren<br>eller till behörig domstol om inte ansökan skall prövas av regeringen.<br>Justitiedepartementet kan efter samråd med Riksåklagaren vidarebefordra<br>ansökan direkt till behörig åklagare.</p> <p>En ansökan från en stat som är medlem i Europeiska unionen eller från<br>' Norge eller Island far göras direkt till behörig åklagare eller domstol.<br>Detsamma gäller om det har avtalats om sådan direkt kommunikation i en<br>internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.</p> <p>Behörighet och överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt</p> <p>8 § En ansökan som enligt denna lag handläggs av domstol skall<br>handläggas av den tingsrätt inom vars område den begärda åtgärden skall<br>vidtas om inte annat föreskrivs i denna lag.</p> <p>En ansökan som enligt denna lag handläggs av åklagare skall<br>handläggas av den åklagare inom vars område den begärda åtgärden skall<br>vidtas eller den åklagare som Riksåklagaren bestämmer.</p> <p>En åklagare som är behörig att vidta en av flera begärda åtgärder får<br>också, om det är lämpligt, vidta andra begärda åtgärder som en annan<br>åklagare är behörig att vidta.</p> <p>Finner åklagaren eller tingsrätten under ärendets handläggning att den<br>inte är behörig att handlägga ansökan, skall ansökan överlämnas till<br>behörig åklagare eller tingsrätt. Ansökan far också överlämnas efter<br>samråd, om det finns en åklagare eller tingsrätt som är lämpligare att<br>handlägga ansökan.</p> <p>Underrättelser</p> <p>9 § Har det begärts av den utländska myndigheten, skall den åklagare<br>eller tingsrätt som handlägger ärendet bekräfta att ansökan tagits emot,<br>om inte den begärda åtgärden kan vidtas genast.</p> <p>Kan en begärd åtgärd inte vidtas inom den tidsfrist som angivits i<br>ansökan och kan det antas att detta kommer att försvåra förfarandet i den<br>ansökande staten, skall den åklagare eller tingsrätt som handlägger<br>ärendet utan dröjsmål underrätta den utländska myndigheten om när den<br>begärda åtgärden kan komma att vidtas.</p> <p>Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet</p> <p>10 § Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för<br>handläggningen, skall den ansökande staten ges tillfälle att komplettera<br>ansökan. Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under vissa villkor,<br>skall den ansökande staten underrättas om de hinder som finns och ges<br>tillfälle att yttra sig eller komplettera eller ändra ansökan.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>311</p> <p>Återredovisning</p> <p>11 § När handläggningen av ärendet har avslutats, skall det redovisas till<br>Justitiedepartementet för vidarebefordran till den ansökande staten. Har<br>ansökan skickats direkt enligt 7 § andra stycket, skall ärendet i stället<br>redovisas direkt till den myndighet i den ansökande staten som har gjort<br>ansökan.</p> <p>Förfarandet och tillämplig lag</p> <p>12 § Ansökningar om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. Om inte<br>annat föreskrivs i denna lag tillämpas samma förfarande som när en<br>motsvarande åtgärd vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång.<br>Domstol kan bestämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på<br>ett främmande språk, om det är lämpligt.</p> <p>13 § Innehåller ansökan en begäran om att ett visst förfarande skall<br>tillämpas när den begärda åtgärden vidtas, skall detta tillämpas om det<br>inte strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.</p> <p>14 § Den som skall höras eller annars fullgöra något enligt denna lag har<br>rätt att vägra, om stöd finns för det för i svensk lag eller i den ansökande<br>statens lag.</p> <p>Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson</p> <p>15 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som skall höras enligt<br>bestämmelserna i denna lag, eller som annars drabbas av en begärd<br>åtgärd, har samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller<br>stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång.</p> <p>I 4 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om offentlig försvarare.</p> <p>Prövning av ansökan och beslut om avslag</p> <p>16 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 3 § fattas av<br>regeringen. Om en åklagare eller en domstol finner att en ansökan skall<br>avslås på någon sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen.<br>En ansökan far överlämnas också i andra fall.</p> <p>I övrigt prövar och beslutar den instans som handlägger ärendet om de<br>förutsättningar och villkor som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om<br>ansökan har givits in till Justitiedepartementet och det är uppenbart att<br>ansökan skall avslås, får chefen för Justitiedepartementet, i stället för att<br>vidarebefordra ansökan enligt 7 §, direkt besluta om avslag på ansökan.</p> <p>17 § Ett beslut att helt eller delvis avslå ansökan skall innehålla de skäl<br>som bestämt utgången.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>312</p> <h4>3 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål<br>utomlands</h4> <p>Ansökan</p> <p>1 § Bestämmelserna i 2 kap. 5 § första och tredje styckena skall tillämpas<br>vid ansökan om rättslig hjälp utomlands, om inte den mottagande staten<br>kräver annat.</p> <p>I 4 kap. 9 § finns särskilda bestämmelser om vad en ansökan om<br>telefonförhör skall innehålla.</p> <p>Vart ansökan skall skickas</p> <p>2 § En ansökan från svensk åklagare eller domstol om att en åtgärd som<br>avses i denna lag skall vidtas utomlands skall skickas till<br>Justitiedepartementet för vidarebefordran till den utländska staten.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp i Danmark, Finland, Island eller Norge<br>skickas direkt till behörig myndighet. Ansökan far också skickas direkt<br>till behörig myndighet i en annan stat om sådan direkt kommunikation<br>har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för<br>Sverige eller om den staten annars tillåter detta.</p> <p>Villkor om användningsbegränsningar m.m.</p> <p>3 § I 5 kap. 1 § finns bestämmelser om vad som gäller när rättslig hjälp<br>som lämnas till Sverige är förenad med villkor.</p> <p>4 kap. Särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige<br>och utomlands</p> <h4>Förhör enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål</h4> <p>1 &nbsp;§ En ansökan om förhör i Sverige enligt bestämmelserna om<br>förundersökning i brottmål handläggs av åklagare.</p> <p>Företrädare för den ansökande staten far närvara vid förhöret och far<br>med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.</p> <h4>Bevisupptagning vid domstol</h4> <p>Bevisupptagning vid svensk domstol</p> <p>2 § En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol som innebär att<br>förhör skall hållas, skriftligt bevis tas upp eller att syn skall förrättas<br>handläggs av tingsrätt.</p> <p>Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling.<br>Den som är part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen<br>men behöver kallas endast om parten skall höras eller annars fullgöra<br>något vid bevisupptagningen.</p> <p>Så snart tidpunkt för bevisupptagningen bestämts, skall den som begärt<br>bevisupptagningen underrättas om tid och plats för denna.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>313</p> <p>3 § Vid bevisupptagning med någon annan än den misstänkte eller Prop. 1999/2000:61<br>tilltalade får offentlig försvarare enligt 21 kap. rättegångsbalken Bilaga 10<br>förordnas om det finns särskilda skäl.</p> <p>4 § Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den<br>domstol eller myndighet som begärt bevisupptagningen far närvara vid<br>bevisupptagningen och får med rättens samtycke ställa frågor direkt till<br>den som hörs.</p> <p>5 § Om den ansökande staten har framställt önskemål om det får svensk<br>åklagare närvara och bevaka den ansökande statens intressen vid bevis-<br>upptagningen.</p> <p>Bevisupptagning vid utländsk domstol</p> <p>6 § I ett mål eller ärende vid en svensk domstol far domstolen besluta att<br>bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får<br>avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part,<br>målsägande eller den som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje stycket<br>rättegångsbalken.</p> <p>7 § Om åtgärder som avses i 23 kap. 13-15 §§ rättegångsbalken skall<br>vidtas vid en utländsk domstol och den utländska staten kräver att<br>ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, far en tingsrätt på<br>begäran av åklagare besluta att sådana åtgärder skall vidtas utomlands.</p> <h4>Telefonförhör</h4> <p>Telefonförhör i Sverige</p> <p>8 § En utländsk rättslig myndighet far hålla telefonförhör med en person<br>som befinner sig i Sverige om han eller hon samtycker till förhöret.</p> <p>Om den utländska myndigheten behöver bistånd av en svensk åklagare<br>eller domstol vid förhöret kan myndigheten ansöka om rättslig hjälp med<br>telefonförhör. En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör vid<br>rättegång handläggs av tingsrätt. En ansökan om rättslig hjälp med<br>telefonförhör under förundersökningen handläggs av åklagare. Av<br>ansökan skall det framgå att den som skall höras samtycker till<br>telefonförhör.</p> <p>Tidpunkten för ett förhör som avses i andra stycket och övriga<br>praktiska frågor med anledning av förhöret skall beslutas efter samråd<br>med myndigheten i den ansökande staten. Den som skall höras skall<br>underrättas om tid och plats för förhöret. Även identiteten och att han<br>eller hon samtycker till telefonförhör skall kontrolleras. Om den<br>ansökande staten begär det skall 10 § andra stycket och 11 § tillämpas vid<br>förhöret.</p> <p>314</p> <p>Telefonförhör utomlands</p> <p>9 § Bestämmelserna i 46 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken om<br>förhör vid huvudförhandling per telefon far tillämpas när den som skall<br>höras befinner sig utomlands om den utländska staten tillåter det.<br>Åklagare far hålla telefonförhör under förundersökning med en person<br>som befinner sig utomlands om den utländska staten tillåter det.</p> <p>En svensk domstol får ansöka om rättslig hjälp av utländsk myndighet<br>vid telefonförhör som avses i första stycket om det har avtalats om sådan<br>rättslig hjälp i en internationell överenskommelse som är bindande för<br>Sverige eller om den staten annars ger sådan hjälp. Åklagare får ansöka<br>om rättslig hjälp med telefonförhör om det har avtalats om sådan rättslig<br>hjälp i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverig<br>eller staten annars ger sådan hjälp. Av ansökan skall det framgå att den<br>som skall höras samtycker till telefonförhör.</p> <h4>Förhör genom videokonferens</h4> <p>Videokonferens i Sverige</p> <p>10 § En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens i<br>rättegång skall handläggas av en tingsrätt som har de tekniska hjälpmedel<br>som krävs för ett sådant förhör. En ansökan om rättslig hjälp med förhör<br>genom videokonferens under förundersökningen skall handläggas av<br>åklagare.</p> <p>Vid handläggning i domstol skall ärendet anses som en<br>bevisupptagning utom huvudförhandling. Den som är part skall<br>underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men behöver kallas<br>endast om han eller hon skall höras eller annars fullgöra något vid<br>bevisupptagningen. Om det behövs får rätten besluta om biträde av tolk.</p> <p>11 § Ett vittne eller en sakkunnig, som skall höras vid en videokonferens<br>enligt 10 §, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd<br>(stödperson) under förhöret.</p> <p>Om den som skall höras begär det eller om det annars finns anledning<br>får tingsrätten utse en person att biträda den som skall höras enligt första<br>stycket. I fråga om biträdet tillämpas 26, 27, 29, 43 och 47 §§<br>rättshjälpslagen (1996:1619). I övrigt tillämpas rättegångsbalkens regler<br>om rättegångsbiträde.</p> <p>Videokonferens utomlands</p> <p>12 § I ett mål eller ärende vid svensk domstol får domstolen, under<br>förutsättning att videokonferens i rättegång är tillåten enligt svensk rätt,<br>ansöka om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens med en<br>person som befinner sig utomlands om det har avtalats om sådan rättslig<br>hjälp i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige<br>eller om den utländska staten annars ger sådan hjälp.</p> <p>Åklagare får ansöka om rättslig hjälp med förhör genom<br>videokonferens under förundersökningen med en person som befinner sig</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>315</p> <p>utomlands om det har avtalats om sådan rättslig hjälp i en internationell<br>överenskommelse som är bindande för Sverige eller om den utländska<br>staten annars ger sådan hjälp.</p> <h4>Husrannsakan, beslag och kvarstad samt andra åtgärder enligt 28 kap.<br>rättegångsbalken</h4> <p>Gemensamma bestämmelser</p> <p>13 § En ansökan om beslag eller kvarstad i Sverige, eller om<br>husrannsakan här för att söka efter egendom som är underkastad beslag,<br>handläggs av åklagare.</p> <p>Om dom har meddelats i den andra staten skall en kopia av domen<br>fogas till ansökan. En ansökan om beslag som avses i 15 § bör i<br>förekommande fall innehålla uppgifter om när åtal skall väckas eller dom<br>kan meddelas i den ansökande staten.</p> <p>14 § Verkställda beslag och ansökningar om kvarstad skall skyndsamt<br>anmälas hos rätten för prövning. Rätten skall så snart det kan ske hålla<br>förhandling i frågan. Vid förhandlingen tillämpas bestämmelserna i 24<br>kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken.</p> <p>Företrädare för den ansökande staten far närvara vid förhandlingen och<br>får med rätten samtycke ställa frågor till den som drabbats av åtgärden.</p> <p>Rätten skall underrätta åklagaren om de beslut som rätten fattar i<br>ärendet.</p> <p>Beslag och överlämnande av beslagtagen egendom till annan stat</p> <p>15 § Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten<br>om egendomen skäligen kan antas</p> <p>- ha betydelse för utredning om gärningen,</p> <p>- vara frånhänd någon genom brott, eller</p> <p>-vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat<br>förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda<br>skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.</p> <p>16 § Om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott enligt<br>svensk lag, far husrannsakan enligt 13 § göras och egendomen tas i<br>beslag och överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts av<br>en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Norge eller Island<br>och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.</p> <p>I ett ärende som avser en gärning i den ansökande staten och som<br>handläggs i ett administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett<br>straffrättsligt förfarande som avses i 1 kap. 6 §, far husrannsakan göras<br>och egendomen tas i beslag och överlämnas om gärningen motsvarar ett<br>brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i sex månader<br>eller mer. I ett ärende som avser en gärning i Sverige och som handläggs<br>i ett administrativt förfarande eller annat förfarande än ett straffrättsligt<br>förfaranden och första stycket inte är tillämpligt, far husrannsakan göras</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>316</p> <p>och egendomen tas i beslag och överlämnas om det for gärningen är Prop. 1999/2000:61<br>föreskrivet fängelse i sex månader eller mer i den ansökande staten. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 10</p> <p>17 § Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och avgöra om<br>egendomen skall överlämnas till den ansökande staten.</p> <p>18 § Beslut att överlämna beslagtagen egendom till en annan stat<br>verkställs av åklagaren.</p> <p>Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av<br>utländska förverkanden</p> <p>19 § Om förverkande som beslutas efter en rättegång i en annan stat kan<br>verkställas här far, om det skäligen kan befaras att verkställigheten i<br>Sverige av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras,</p> <p>1. egendom som i rättegången har förverkats eller skäligen kan antas<br>vara förverkad på grund av brott tas i beslag, eller</p> <p>2. det beslutas om kvarstad på så mycket av den berördes tillgångar<br>som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas<br>vara förverkat.</p> <p>20 § När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag,<br>skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda<br>tiden får förlängas om det finns anledning till det.</p> <p>Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva<br>åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten ge den<br>ansökande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart att det inte<br>behövs. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om<br>verkställighet prövas.</p> <p>Andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken</p> <p>21 § En ansökan om att andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken än<br>som avses i 13 § skall vidtas i Sverige handläggs av åklagare.</p> <h4>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning</h4> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i Sverige</p> <p>22 § En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning<br>handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det finns<br>förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd<br>till åtgärden.</p> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utomlands</p> <p>23 § Om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall äga<br>rum utomlands och den utländska staten kräver att ansökan först skall</p> <p>317</p> <p>prövas av domstol i Sverige, far tingsrätten på begäran av en åklagare Prop. 1999/2000:61<br>besluta att tillåta teleavlyssningen eller teleövervakningen. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 10</p> <h4>Hemlig kameraövervakning</h4> <p>Hemlig kameraövervakning i Sverige</p> <p>24 § En ansökan om hemlig kameraövervakning handläggs av åklagare.<br>Åklagaren skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden<br>och i sådant fall ansöka om rättens tillstånd.</p> <p>Hemlig kameraövervakning utomlands</p> <p>25 § Om hemlig kameraövervakning skall äga rum utomlands och den<br>utländska staten kräver att ansökan först skall prövas av domstol i<br>Sverige, far tingsrätten på begäran av en åklagare besluta att tillåta<br>kameraövervakningen.</p> <h4>Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.</h4> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av en annan stat</p> <p>26 § Efter ansökan av en annan stat far en person som är berövad friheten</p> <p>1. &nbsp;i Sverige föras över till den andra staten för förhör eller<br>konfrontation i samband med förundersökning eller rättegång där, om<br>förhöret avser annat än utredning om den frihetsberövades egen<br>brottslighet, eller</p> <p>2. i den staten föras över till Sverige för förhör eller konfrontation i<br>samband med förundersökning eller rättegång där.</p> <p>Av ansökan enligt första stycket 1 skall det framgå hur lång tid den<br>frihetsberövade behöver vistas i den andra staten.</p> <p>27 § Ansökan prövas av regeringen. En ansökan från stat som är medlem</p> <p>i Europeiska unionen eller från Island eller Norge prövas av åklagare.</p> <p>En ansökan enligt 26 § första stycket 1 far avslås om ett överförande<br>medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihets-<br>berövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet.</p> <p>Om en ansökan enligt 26 § första stycket 1 bifalls skall det framgå av<br>beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige, eller i<br>förekommande fall, försättas på fri fot.</p> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller<br>domstol</p> <p>28 § En person som är berövad friheten i Sverige eller i en annan stat far<br>på begäran av svensk åklagare eller domstol föras över till den andra<br>staten eller till Sverige för förhör eller konfrontation i samband med en<br>förundersökning eller rättegång i Sverige.</p> <p>318</p> <p>Yttranden</p> <p>29 § Innan en ansökan om att en frihetsberövad person skall föras över<br>till annan stat prövas, skall yttrande inhämtas från den myndighet som<br>svarar för omhändertagandet av den frihetsberövade om det inte är<br>uppenbart att det inte behövs. Detsamma gäller innan en sådan ansökan<br>görs av en svensk domstol eller åklagare.</p> <p>Transport genom Sverige</p> <p>30 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport<br>genom Sverige av en frihetsberövad person som skall föras över från en<br>stat till en annan stat för förhör eller konfrontation.</p> <p>Förvar i Sverige av överförda personer</p> <p>31 § En person som förs över till Sverige skall tas i förvar av<br>polismyndighet. Har tillstånd meddelats enligt 30 § far polismyndigheten<br>vid behov ta den som överförs i förvar.</p> <h4>Delning av förverkad egendom mellan stater</h4> <p>32 § Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som förverkats<br>genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis skall<br>överlämnas till en annan stat som under förundersökningen eller<br>rättegången har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag<br>eller som på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft<br>betydelse för utredningen om brottet.</p> <p>I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande<br>verkställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till<br>annan stat av förverkad egendom.</p> <h4>5 kap. Övriga bestämmelser</h4> <p>Villkor om användningsbegränsningar m.m.</p> <p>1 § Har en svensk myndighet fatt uppgifter eller bevisning från en annan<br>stat enligt en internationell överenskommelse som är bindande för<br>Sverige och som innehåller villkor som begränsar möjligheten att<br>använda uppgifterna eller bevisningen vid utredning av brott eller i ett<br>rättsligt förfarande med anledning av brott, skall svenska myndigheter<br>följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan<br>författning.</p> <p>2 § Rättslig hjälp som lämnas enligt denna lag far förenas med villkor<br>som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller nödvändiga från allmän<br>synpunkt.</p> <p>Villkor som avses i första stycket får inte ställas upp om det strider mot<br>en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>319</p> <p>3 § Den åklagare eller domstol som lämnat rättslig hjälp till en annan stat<br>och därvid ställt villkor enligt 2 § far på begäran av en myndighet i den<br>andra staten medge undantag från villkoret. Detsamma gäller i fråga om<br>villkor som följer direkt av bestämmelser i en internationell<br>överenskommelse som är bindande för Sverige.</p> <p>4 § Bestämmelsen i 1-3 §§ gäller också i fråga om överenskommelser<br>med mellanfolkliga organisationer.</p> <p>Immunitet</p> <p>5 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige far den, som efter kallelse i<br>enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för att höras eller på<br>annat sätt medverka vid utredning av brott</p> <p>1. inte lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas<br>inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som<br>härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en<br>misstänkt eller tilltalad, inte är avsedd med framställningen eller kallelsen<br>eller</p> <p>2. inte utan eget samtycke åläggas att medverka vid annan utredning än<br>ansökan avser.</p> <p>Första stycket gäller även i administrativa och andra förfaranden som<br>avses i 1 kap. 6 och 7 §§.</p> <p>6 § Om den som avses i 5 § stannar kvar i Sverige mer än femton dagar<br>från det att besked erhållits från den myndighet som har kallat personen<br>om att närvaro inte längre krävs, upphör den immunitet som avses i<br>bestämmelsen. Detsamma gäller om han eller hon återvänder hit efter att<br>ha lämnat landet.</p> <p>Innehåller överenskommelsen bestämmelse om att immuniteten skall<br>ha mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den<br>bestämmelsen.</p> <p>7 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige gäller bestämmelserna om<br>immunitet i 5 och 6 §§ även en frihetsberövad som har förts över till<br>Sverige enligt 4 kap. 26 och 28 §§.</p> <p>Sekretess</p> <p>8 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter i ärenden om internationell<br>rättslig hjälp finns i sekretesslagen (1980:100).</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>320</p> <p>Brytande av banksekretess och tystnadsplikt</p> <p>9 § Bestämmelserna i 1 kap. 10 § första stycket bankrörelselagen<br>(1987:617), 1 kap. 8 § första stycket lagen (1991:981) om värde-<br>pappersrörelse och 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansierings-<br>verksamhet hindrar inte att rättslig hjälp lämnas med förhör enligt<br>bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller husrannsakan och<br>beslag.</p> <p>Kostnader</p> <p>10 § Ersättning till den som fullgjort något till följd av en ansökan om<br>rättslig hjälp samt övriga kostnader för åtgärder som vidtagits enligt<br>denna lag skall betalas av staten.</p> <p>I den utsträckning återkrav inte strider mot Sveriges åtaganden i en<br>internationell överenskommelse kan regeringen föreskriva att vissa<br>kostnader, liksom höga eller extraordinära kostnader, skall återkrävas av<br>den ansökande staten.</p> <p>Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden</p> <p>11 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av<br>denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som<br>avses i denna lag. Regeringen tillkännager också de internationella<br>överenskommelser som avses i 2 kap. 3 § tredje stycket och som inte<br>tillåter avslag på den grunden att gärningen har karaktär av politiskt brott.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Genom lagen upphävs lagen (1975:295) om användning av vissa<br>tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen (1991:435) med<br>vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.</p> <p>321</p> <p>11 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <h3>2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 a § brottsbalken skall ha följande<br>lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <h4>2 kap.</h4> <p>5a§*</p> <p>Har fråga om ansvar för gärning prövats genom lagakraftägande dom,<br>meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i främmande stat<br>som har tillträtt någon av de överenskommelser som anges i fjärde<br>stycket, far den tilltalade inte här i riket lagföras för samma gärning,</p> <p>1. om han har frikänts från ansvar,</p> <p>2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,</p> <p>3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten<br>pågår, eller</p> <p>4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.</p> <p>Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6<br>eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande staten har skett på<br>begäran av svensk myndighet eller sedan personen utlämnats från Sverige<br>för lagföring.</p> <p>Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom<br>meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot lagföring<br>på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får åtal för gärningen<br>väckas här i riket endast efter förordnande av regeringen eller den som<br>regeringen bemyndigat.</p> <p>De överenskommelser som avses i första stycket är</p> <p>1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms<br>internationella rättsverkningar,</p> <p>2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av<br>lagföring i brottmål,</p> <p>3. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska<br>gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen omfattas<br>av överenskommelsen,</p> <p>4. protokollet den 27 september</p> <p>1996 till konventionen om skydd<br>av Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen, dock endast<br>om gärningen omfattas av<br>överenskommelsen, och</p> <p>5. konventionen den 26 maj</p> <p>1997 om kamp mot korruption<br>som tjänstemän i Europeiska<br>gemenskaperna eller Europeiska<br>unionens medlemsstater är</p> <p>4. protokollet den 27 september</p> <p>1996 till konventionen om skydd<br>av Europeiska gemenskapernas<br>finansiella intressen, dock endast<br>om gärningen omfattas av<br>överenskommelsen,</p> <p>5. konventionen den 26 maj</p> <p>1997 om kamp mot korruption<br>som tjänstemän i Europeiska<br>gemenskaperna eller Europeiska<br>unionens medlemsstater är</p> <p>delaktiga i, dock endast om</p> <p>delaktiga i, dock endast om</p> <p>Senaste lydelse 1999:197.</p> <p>322</p> <p>gärningen omfattas av överens-<br>kommelsen.</p> <p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats, skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5.</p> <p>gärningen omfattas av<br>överenskommelsen,</p> <p>6. konvention den 19 juni 1990<br>om tillämpning av Schengenavtalet<br>den 14 juni 1985, och</p> <p>7. konvention den 25 maj 1987<br>mellan Europeiska gemenskaper-<br>nas medlemsstater om förbud mot<br>dubbel lagföring.</p> <p>Har ett brott begåtts delvis här i<br>riket och delvis också inom den<br>medlemsstats territorium där<br>domen meddelats skall första<br>stycket tillämpas om gärningen<br>omfattas av de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 3-5<br>eller om domen meddelats av stat<br>som tillträtt de överenskommelser<br>som anges i fjärde stycket 6 och 7.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>323</p> <h3>3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 § och 33 kap. 9 § rättegångsbalken<br>skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <h4>9 kap.</h4> <p>7 §*</p> <p>Rätten far, om en part eller någon annan bör komma tillstädes eller<br>infinna sig personligen vid en förhandling, förelägga vite. Om någon<br>särskild föreskrift om föreläggande har meddelats, skall den gälla.</p> <p>Skall ett föreläggande, som<br>enligt särskild föreskrift skall<br>förenas med vite, delges någon<br>som visats utom riket, far rätten<br>underlåta att förelägga vite, om<br>delgivning annars inte kan ske i<br>den främmande staten. Före-<br>läggandet skall i övrigt vid den<br>fortsatta handläggningen av målet<br>anses jämställt med ett vites-<br>föreläggande.</p> <p>Skall ett föreläggande, som<br>enligt särskild föreskrift skall<br>förenas med vite, delges någon<br>som visats utom riket, far rätten<br>underlåta att förelägga vite, om<br>delgivning annars inte kan ske i<br>den främmande staten. Om något<br>vite inte har satts ut, får den<br>förelagde inte åläggas något<br>ansvar för de kostnader som kan<br>ha uppstått till följd av att<br>föreläggandet inte följts. Före-<br>läggandet skall i övrigt vid den<br>fortsatta handläggningen av målet<br>anses jämställt med ett vites-<br>föreläggande.</p> <h4>33 kap.<br>9§²</h4> <p>Rätten får vid behov låta översätta handlingar som kommer in till eller<br>skickas ut från rätten.</p> <p>Rätten är skyldig att översätta<br>en handling i brottmål eller de<br>viktigaste delarna av den, om<br>handlingen skall sändas till någon<br>som vistas i en annan stat inom<br>Europeiska ekonomiska sam-<br>arbetsområdet och det finns<br>anledning att anta att personen<br>inte förstår språket i handlingen.<br>Handlingen skall översättas till<br>språket eller ett av språken i</p> <p>Senaste lydelse 1984:131.</p> <p>Senaste lydelse 1987:747.<br></p> <p>324</p> <p>landet, dit handlingen sänds eller,<br>om myndigheten känner till att<br>personen endast förstår ett annat<br>språk, till det språket.</p> <p>Den som biträtt med översättning har rätt till skälig ersättning, som</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>betalas av staten.</p> <p>Första och andra styckena skall<br>tillämpas även i fråga om<br>överföring från punktskrift till<br>vanlig skrift eller omvänt.</p> <p>Första och tredje styckena skall<br>tillämpas även i fråga om<br>överföring från punktskrift till<br>vanlig skrift eller omvänt.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>325</p> <h3>4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>1</p> <p>Har i visst mål eller ärende en<br>utländsk domstol gjort fram-<br>ställning hos en svensk domstol<br>om att det skall vidtas någon<br>åtgärd som hör till rättegången,<br>såsom upptagande av ed,<br>anställande av förhör med part<br>eller upptagande av bevis genom<br>vittne, sakkunnig eller syn eller av<br>skriftligt bevis, och överlämnas<br>framställningen genom Utrikes-<br>departementet till den svenska<br>domstolen, skall den begärda<br>åtgärden vidtas i enlighet med<br>denna lag. Vad som nu har sagts<br>skall inte tillämpas, om det är<br>fråga om ansvar för en gärning<br>som inte motsvarar brott enligt<br>svensk lag. I mål om ansvar för<br>brottslig gärning får inte heller en<br>part höras under ed eller<br>sanningsförsäkran.</p> <p>Avser en framställning enligt<br>första stycket fråga om ansvar för<br>en gärning, som har karaktär av<br>politiskt brott, skall denna lag<br>tillämpas endast om framställ-<br>ningen har gjorts av en domstol i<br>en stat som har tillträtt den<br>europeiska konventionen den 27<br>januari 1977 om bekämpande av<br>terrorism och gärningen utgör<br>brott som avses i denna<br>konvention.</p> <p>Lika med utländsk domstol<br>anses i denna lag utländsk under-<br>sökningsdomare och åklagare<br>samt det europeiska patentverket</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>i</p> <p>Har i visst mål eller ärende en<br>utländsk domstol gjort fram-<br>ställning hos en svensk domstol<br>om att det skall vidtas någon<br>åtgärd som hör till rättegången,<br>såsom upptagande av ed,<br>anställande av förhör med part<br>eller upptagande av bevis genom<br>vittne, sakkunnig eller syn eller av<br>skriftligt bevis, och överlämnas<br>framställningen genom Justitie-<br>departementet till den svenska<br>domstolen, skall den begärda<br>åtgärden vidtas i enlighet med<br>denna lag.</p> <p>Lika med utländsk domstol<br>anses i denna lag det europeiska<br>patentverket och annan som enligt<br>en internationell överenskommelse</p> <p>Senaste lydelse 1995:1227.</p> <p>326</p> <p>och annan som enligt en inter-<br>nationell överenskommelse som är<br>bindande för Sverige far göra<br>sådan framställning.</p> <p>4</p> <p>Möter ej för äskad åtgärd laga<br>hinder, utsätte rätten dag för<br>ärendets företagande.</p> <p>Avser mål däri åtgärd äskats<br>ansvar för brottslig gärning, give<br>rätten i god tid den utländska<br>domstolen underrättelse vilken dag<br>ärendet skall förekomma. Sådan<br>underrättelse skall ock eljest<br>lämnas, om den utländska dom-<br>stolen framställt begäran därom.<br>Har åtgärden äskats av det euro-<br>peiska patentverket, skall under-<br>rättelse städse lämnas dit.</p> <p>som är bindande för Sverige far<br>göra sådan framställning.</p> <p>Bestämmelser om bevisupp-<br>tagning på begäran av en annan<br>stat i rättsliga förfaranden som<br>gäller utredning om eller lagföring<br>för brott finns i lagen (2000:000)<br>om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p> <p>§²</p> <p>Om det inte finns några hinder<br>mot den begärda åtgärden skall<br>rätten bestämma dag för ärendets<br>behandling.</p> <p>Om den utländska domstolen<br>begär det skall rätten i god tid<br>underrätta den utländska dom-<br>stolen om tidpunkten för bevisupp-<br>tagningen. Har åtgärden begärts<br>av det europeiska patentverket,<br>skall underrättelse alltid lämnas<br>dit.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>² Senaste lydelse 1978:154.</p> <p>327</p> <h3>5 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:817) om<br>bevisupptagning vid utländsk domstol</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1946:817) om<br>bevisupptagning vid utländsk domstol skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>1 §‘</p> <p>I mål eller ärende vid en svensk domstol far domstolen besluta att bevis<br>skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning far avse<br>syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part under</p> <p>sanningsförsäkran, målsägande eller<br>eller tredje stycket rättegångsbalken.</p> <p>I brottmål får bevisupptagning<br>enligt första stycket äga rum<br>endast om det finns synnerliga<br>skäl.</p> <p>På begäran av åklagare får en<br>svensk domstol besluta att<br>åtgärder som avses i 23 kap. 13-<br>15 &nbsp;§§ rättegångsbalken skall</p> <p>vidtas vid en utländsk domstol.</p> <p>den som avses i 36 kap. 1 § andra</p> <p>Bestämmelser om internationell<br>rättslig hjälp i rättsliga för-<br>faranden som gäller utredning om<br>eller lagföring för brott finns i<br>lagen &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;(2000:000)&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;om</p> <p>internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p> <p>3§²</p> <p>Då rätten beslutat bevisuptagning vid utländsk domstol samt, i fall som<br>avses i 2 §, vad där är föreskrivit blivit fullgjort, utfärde rätten<br>framställning till den utländska domstolen om bevisupptagning enligt<br>bestämmelser som regeringen meddelar.</p> <p>Framställning om bevisupptag-<br>ning skall av rätten tillställas<br>utrikesdepartementet för vidare<br>åtgärd. Framställning enligt den i<br>Haag den 18 mars 1970<br>dagtecknade konventionen om<br>bevisupptagning i utlandet i mål<br>och ärenden av civil eller<br>kommersiell natur far i stället</p> <p>Framställning om bevisupptag-<br>ning skall av rätten tillställas<br>Justitiedepartementet för vidare<br>åtgärd. Framställning enligt den i<br>Haag den 18 mars 1970<br>dagtecknade konventionen om<br>bevisupptagning i utlandet i mål<br>och ärenden av civil eller<br>kommersiell natur far i stället</p> <p>översändas till myndighet</p> <p>den översändas till myndighet i den</p> <p>Senaste lydelse 1995:1228.</p> <p>Senaste lydelse 1985:943</p> <p>328</p> <p>främmande staten som utsetts att<br>mottaga sådan framställning<br>(centralorganet). Där enligt rege-<br>ringens förordnande omedelbar<br>skriftväxling med den utländska<br>domstolen må äga rum, översändes<br>framställning om bevisupptagning<br>till den domstolen.</p> <p>främmande staten som utsetts att<br>mottaga sådan framställning<br>(centralorganet). Där enligt rege-<br>ringens förordnande omedelbar<br>skriftväxling med den utländska<br>domstolen må äga rum, översändes<br>framställning om bevisupptagning<br>till den domstolen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>329</p> <h3>6 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om<br>utlämning för brott</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 14, 23 och 26 §§ lagen (1957:668) om<br>utlämning för brott skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Framställning om utlämning<br>skall inges till utrikesdeparte-<br>mentet. Den skall göras på<br>diplomatisk väg, om Sverige ej i<br>förhållande till den främmande<br>staten har överenskommit om att<br></p> <p>14 §'</p> <p>Framställning om utlämning<br>skall ges in till Justitiedeparte-<br>mentet.</p> <p>tillämpa annan ordning.</p> <p>Vid framställningen skall fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom<br>som åberopas eller, i fall som avses i 4 § andra stycket, annan utredning<br>på vilken framställningen grundas. I den mån det ej framgår av nämnda<br>handlingar, skall uppgift lämnas om personens nationalitet och hemvist,<br>brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den främmande<br>staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt<br>företes.</p> <p>23 §²</p> <p>Den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott,<br>vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begäran av<br>behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där<br>utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller<br>anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om<br>brottmål. Beslag får också ske i sådant fall.</p> <p>Beslut om användning av<br>tvångsmedel skall utan uppskov<br>anmälas hos rätten, som skyndsamt<br>efter förhandling enligt vad om<br>brottmål är stadgat prövar åtgärden<br>samt, om anhållande eller rese-<br>förbud eller anmälningsskyldighet<br>skall bestå, genast underrättar<br>chefen för justitiedepartementet<br>därom. Finner denne, att hinder<br>mot utlämning föreligger eller att<br>utlämning eljest ej bör ske, har han<br>att utverka regeringens förord-<br>nande om upphävande av<br>åtgärden. I annat fall skall den</p> <p>Beslut om användning av<br>tvångsmedel skall utan uppskov<br>anmälas hos rätten, som skyndsamt<br>efter förhandling enligt vad om<br>brottmål är stadgat prövar åtgärden<br>samt, om anhållande eller rese-<br>förbud eller anmälningsskyldighet<br>skall bestå, genast underrättar<br>chefen för Justitiedepartementet<br>därom. Finner denne, att hinder<br>mot utlämning föreligger eller att<br>utlämning eljest ej bör ske, har han<br>att utverka regeringens förord-<br>nande om upphävande av<br>åtgärden. I annat fall skall den</p> <p>¹ Senaste lydelse 1979:98.</p> <p>² Senaste lydelse 1981:1297.</p> <p>330</p> <p>främmande staten genom<br>utrikesdepartementets försorg<br>underrättas om åtgärden. Därvid<br>skall anges viss av chefen för<br>justitiedepartementet bestämd tid,<br>inom vilken framställning om<br>utlämning skall göras. Denna tid<br>far inte vara längre än fyrtio dagar<br>från den dag personen anhölls eller<br>reseförbud &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;eller</p> <p>anmälningsskyldighet meddelades<br>enligt första stycket. När en<br>framställning om utlämning kom-<br>mer in, skall utrikesdepartementet<br>genast underrätta den myndighet<br>som först meddelat beslut om<br>åtgärden. Sådan underrättelse skall<br>även lämnas, om en framställning<br>om utlämning inte kommer in<br>inom utsatt tid.</p> <p>Talan far inte föras mot rätte</p> <p>främmande staten genom<br>Justitiedepartementets försorg<br>underrättas om åtgärden. Därvid<br>skall anges viss av chefen för<br>Justitiedepartementet bestämd tid,<br>inom vilken framställning om<br>utlämning skall göras. Denna tid<br>far inte vara längre än fyrtio dagar<br>från den dag personen anhölls eller<br>reseförbud &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;eller</p> <p>anmälningsskyldighet meddelades<br>enligt första stycket. När en<br>framställning om utlämning kom-<br>mer in, skall Justitiedepartementet<br>genast underrätta den myndighet<br>som först meddelat beslut om<br>åtgärden. Sådan underrättelse skall<br>även lämnas, om en framställning<br>om utlämning inte kommer in<br>inom utsatt tid.</p> <p>beslut. Den som anhållits eller</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet far dock för<br>prövning, om åtgärden skall bestå, begära ny förhandling inom tre veckor<br>från det beslut senast meddelats.</p> <p>Har en framställning om utlämning av den som är anhållen eller<br>underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet inte gjorts inom den<br>enligt andra stycket bestämda tiden, skall den anhållne friges eller<br>beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma<br>gäller när en framställning avslås enligt 15 §. Om den anhållne i annat<br>fall inte friges, skall framställning avlåtas till rätten om hans häktande<br>senast på åttonde dagen efter den, då riksåklagaren fick del av<br>utlämningsframställningen. Görs inte framställning som nu har sagts,<br>skall den anhållne omedelbart friges.</p> <p>26 §³</p> <p>Chefen för justitiedepartementet<br>äger medgiva, att den som av<br>främmande stat utlämnas till annan<br>stat må föras genom riket, såframt<br>denne icke är svensk medborgare<br>och ej heller eljest synnerliga skäl<br>äro däremot. Framställning härom<br>göres på diplomatisk väg.</p> <p>Sker utlämningen till Danmark,<br></p> <p>medgivas, att även svensk medborgare föres genom riket, om hinder ej<br>skulle ha förelegat för utlämning av honom till den mottagande staten<br>enligt 2 eller 4 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,<br>Finland, Island och Norge.</p> <p>Chefen för Justitiedepartementet<br>äger medgiva, att den som av<br>främmande stat utlämnas till annan<br>stat må föras genom riket, såframt<br>denne icke är svensk medborgare<br>och ej heller eljest synnerliga skäl<br>äro däremot. Framställning härom<br>ges in till Justitiedepartementet.<br>Finland, Island eller Norge må</p> <p>³ Senaste lydelse 1975:292.</p> <p>331</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>332</p> <h3>7 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om<br>samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge<br>angående verkställighet av straff m.m.</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 4 a § lagen (1963:193) om samarbete med<br>Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff<br>m.m. skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>4a§‘</p> <p>Bestämmelser om användning<br>av beslag och kvarstad på begäran<br>av myndigheter i Danmark,<br>Finland, Island och Norge finns i<br>lagen (2000:000) om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål.</p> <p>Bestämmelser om användning<br>av beslag och kvarstad på begäran<br>av myndigheter i Danmark,<br>Finland, Island och Norge finns i<br>lagen (1975:295) om användning<br>av vissa tvångsmedel på begäran<br>av främmande stat.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1990:275.</p> <p>333</p> <h3>8 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) Prop. 1999/2000:61</h3> <p>Bilaga 10<br>Härigenom föreskrivs att 5 § delgivningslagen (1970:428) skall ha<br>följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>5§</p> <p>Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller<br>vistas han på ort utom riket, far delgivning ske enligt lagen på den orten.</p> <p>En kallelse av ett vittne eller en<br>sakkunnig att inställa sig vid<br>förhandling i brottmål får inte ske<br>vid vite om kallelsen skall delges<br>utomlands, såvida inte delgivning<br>skall ske i Danmark, Finland,<br>Island eller Norge.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>334</p> <h3>9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om<br>internationellt samarbete rörande verkställighet av<br>brottmålsdom</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 8, 17, 18, 20, 25 a, 28, 30, 32, 36 och 40 §§<br>lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av<br>brottmålsdom skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>8§‘</p> <p>Framställning om verkställighet Framställning om verkställighet<br>göres hos utrikesdepartementet. görs hos Justitiedepartementet.</p> <p>Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller dom eller<br>avgörande som avses i 1 § första stycket eller att hinder mot<br>verkställighet möter enligt 5 § andra stycket 1-7, skall framställningen<br>omedelbart avslås. I fråga om utevarodom far framställningen dock ej<br>avslås enbart på den grund att domen ännu ej vunnit laga kraft.</p> <p>Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av<br>förhållande som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första stycket 1, 4,<br>5 eller 6. Regeringen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att<br>förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 7 eller 8 föreligger.</p> <p>Avslås ej framställningen, skall den överlämnas till riksåklagaren för<br>vidare handläggning.</p> <p>17 §²</p> <p>Har främmande stat som tillträtt<br>brottmålsdomskonventionen till<br>utrikesdepartementet meddelat, att<br>den ämnar göra framställning om<br>verkställighet av påföljd, eller har<br>sådan framställning gjorts, kan<br>riksåklagaren anhålla den dömde,<br>om enligt svensk lag kan följa<br>fängelse i ett år eller däröver på<br>brott motsvarande den gärning<br>påföljden avser och det finns risk<br>för att den dömde skall avvika<br>eller, då fråga är om utevarodom,<br>att han undanröjer bevis. På<br>ansökan av riksåklagaren kan<br>rätten under motsvarande förutsätt-<br>ningar besluta om häktning av den<br>dömde eller om reseförbud eller<br>anmälningsskyldighet. Reseförbud<br>eller anmälningsskyldighet far</p> <p>Har främmande stat som tillträtt<br>brottmålsdomskonventionen till<br>Justitiedepartementet meddelat, att<br>den ämnar göra framställning om<br>verkställighet av påföljd, eller har<br>sådan framställning gjorts, kan<br>Riksåklagaren anhålla den dömde,<br>om enligt svensk lag kan följa<br>fängelse i ett år eller däröver på<br>brott motsvarande den gärning<br>påföljden avser och det finns risk<br>för att den dömde skall avvika<br>eller, då fråga är om utevarodom,<br>att han undanröjer bevis. På<br>ansökan av Riksåklagaren kan<br>rätten under motsvarande förutsätt-<br>ningar besluta om häktning av den<br>dömde eller om reseförbud eller<br>anmälningsskyldighet. Reseförbud<br>eller anmälningsskyldighet får</p> <p>Senaste lydelse 1984:876.</p> <p>Senaste lydelse 1987:1214.</p> <p>335</p> <p>beslutas, även om det svåraste<br>straff som enligt svensk lag kan<br>följa på motsvarande brott är<br>lindrigare än fängelse i ett år.<br>Oberoende av brottets<br>beskaffenhet far den dömde<br></p> <p>beslutas, även om det svåraste<br>straff som enligt svensk lag kan<br>följa på motsvarande brott är<br>lindrigare än fängelse i ett år.<br>Oberoende av brottets<br>beskaffenhet får den dömde</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>anhållas, häktas eller underkastas<br>reseförbud eller anmälnings-<br>skyldighet, om han saknar hemvist<br>i Sverige och det finns risk för att<br>han genom att bege sig från landet<br>undandrar sig påföljd.</p> <p>anhållas, häktas eller underkastas<br>reseförbud eller anmälnings-<br>skyldighet, om han saknar hemvist<br>i Sverige och det finns risk för att<br>han genom att bege sig från landet<br>undandrar sig påföljd.<br></p> <p>I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet<br>enligt denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 4-24 §§ och 25 kap. 2-<br>9 §§ rättegångsbalken. Ett beslut om anhållande eller häktning skall<br>hävas senast när den sammanlagda tid den dömde varit berövad friheten i<br>den främmande staten och här i landet med anledning av det eller de brott<br>framställningen om verkställighet avser uppgår till den tid som bestämts<br>för frihetsberövande påföljd för brottet eller brotten i den utländska<br>domen. I fall då den dömde anhållits eller häktats innan framställning om<br>verkställighet gjorts, skall beslutet om anhållande eller häktning hävas<br>inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte framställning<br>om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.</p> <p>18 §</p> <p>Har framställning om verk-<br>ställighet av europeisk brottmåls-<br>dom gjorts, kan egendom som<br>genom domen förklarats förverkad<br>tas i beslag, om beslag hade<br>kunnat ske enligt svensk lag i en<br>rättegång i Sverige. Beslut om<br>beslag meddelas av Riksåklagaren<br>eller rätten. I fråga om beslag<br>enligt denna paragraf skall i övrigt<br>bestämmelserna i 27 kap. rätte-<br>gångsbalken tillämpas. Bestäm-<br>melser om beslag och kvarstad<br>finns också i lagen (1975:295) om<br>användning av vissa tvångsmedel<br>på begäran av främmande stat.</p> <p>Har framställning om verk-<br>ställighet av europeisk brottmåls-<br>dom gjorts, kan egendom som<br>genom domen förklarats förverkad<br>tas i beslag, om beslag hade<br>kunnat ske enligt svensk lag i en<br>rättegång i Sverige. Beslut om<br>beslag meddelas av Riksåklagaren<br>eller rätten. I fråga om beslag<br>enligt denna paragraf skall i övrigt<br>bestämmelserna i 27 kap. rätte-<br>gångsbalken tillämpas. Bestäm-<br>melser om beslag och kvarstad<br>finns också i lagen (2000:000) om<br>internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p> <p>³ Senaste lydelse 1990:274.</p> <p>336</p> <p>20 §</p> <p>Sedan framställning om verkställighet av utevarodom enligt 8 §<br>överlämnats till Riksåklagaren, skall den dömde personligen delges<br>domen och underrättas om att han inom trettio dagar från delfaendet kan<br>hos Riksåklagaren anhängiggöra talan om omprövning av domen<br>(opposition). Anför den dömde ej opposition inom föreskriven tid,</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>tillämpas 9-16 §§.</p> <p>Anför den dömde opposition<br>inom föreskriven tid med begäran<br>att hans talan prövas av behörig<br>domstol i den främmande staten,<br>överlämnar riksåklagaren hand-<br>lingarna i ärendet till utrikesde-<br>partementet, som med över-<br>sändande av handlingarna under-<br>rättar behörig myndighet i den<br>främmande staten. Begär den<br>dömde prövning vid svensk dom-<br>stol eller anför han opposition utan<br>angivande av var han vill att hans<br>talan prövas, gör riksåklagaren hos<br>rätten ansökan om förhandling för<br>prövning av den dömdes talan.</p> <p>Anför den dömde opposition<br>inom föreskriven tid med begäran<br>att hans talan prövas av behörig<br>domstol i den främmande staten,<br>överlämnar Riksåklagaren hand-<br>lingarna i ärendet till Justitie-<br>departementet, som med över-<br>sändande av handlingarna under-<br>rättar behörig myndighet i den<br>främmande staten. Begär den<br>dömde prövning vid svensk dom-<br>stol eller anför han opposition utan<br>angivande av var han vill att hans<br>talan prövas, gör Riksåklagaren<br>hos rätten ansökan om förhandling<br>för prövning av den dömdes talan.</p> <p>25 a §⁴</p> <p>Verkställighet enligt överförandekonventionen av frihetsberövande<br>påföljd som på grund av brottslig gärning har ådömts eller beslutats av<br>domstol i stat som har tillträtt nämnda konvention far ske i Sverige, om</p> <p>1. den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här,</p> <p>2. den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige,</p> <p>3. den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag,<br>och</p> <p>4. den tid för frihetsberövande som återstod när framställning om<br>verkställighet kom in uppgick till minst sex månader eller särskilda skäl<br>talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige.</p> <p>Även om den dömde inte samtycker far verkställighet enligt första<br>stycket ske i Sverige,</p> <p>1. enligt tilläggsprotokollet i fall som avses i 25 b § 1 eller 2 när den<br>andra staten tillträtt nämnda protokoll, eller</p> <p>2. enligt Schengenkonventionen<br>andra staten har anslutit sig till<br>samarbete enligt denna.</p> <p>Framställning om verkställighet<br>i Sverige görs av behörig<br>myndighet i den främmande staten.<br>Framställningen skall göras hos<br>utrikesdepartementet och prövas<br></p> <p>i fall som avses i 25 b § 1 när den<br>konventionen eller slutit avtal om</p> <p>Framställning om verkställighet<br>i Sverige görs av behörig<br>myndighet i den främmande staten.<br>Framställningen skall göras hos<br>Justitiedepartementet och prövas</p> <p>⁴ Lydelse enligt prop- 1999/2000:45 Överförande av straffverkställighet utan den dömdes<br>samtycke.</p> <p>337</p> <p>av regeringen. I fall som avses i<br>första stycket kan regeringen också<br>själv göra framställning hos<br>främmande stat om att verk-<br>ställigheten skall ske i Sverige.</p> <p>28 §</p> <p>Framställning som avses i 26 §<br>jämte det avgörande varigenom<br>påföljden ådömts eller ålagts och<br>övriga handlingar i ärendet<br>överlämnas till utrikesdeparte-<br>mentet, som vidarebefordrar fram-<br>ställningen till behörig myndighet<br>i den främmande staten.<br></p> <p>av regeringen. I fall som avses i<br>första stycket kan regeringen också<br>själv göra framställning hos<br>främmande stat om att verk-<br>ställigheten skall ske i Sverige.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Framställning som avses i 26 §<br>jämte det avgörande varigenom<br>påföljden ådömts eller ålagts och<br>övriga handlingar i ärendet<br>överlämnas till Justitiedepart-<br>ementet, som vidarebefordrar<br>framställningen till behörig<br>myndighet i den främmande staten.</p> <p>30 §</p> <p>Göres med stöd av förordnande som avses i 2 § första stycket<br>framställning enligt 26 § om verkställighet i främmande stat av<br>utevarodom och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos<br>behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans talan<br>prövas vid svensk domstol, gör Riksåklagaren ansökan hos rätten om</p> <p>förhandling för prövning av den<br>förhandling gäller 21 § första stycket<br>Avvisas oppositionen och vinner<br>avvisningsbeslutet laga kraft,<br>sänder rätten underrättelse om<br>beslutet till utrikesdepartementet,<br>som vidarebefordrar underrättelsen<br>till behörig myndighet i den<br>främmande staten.<br></p> <p>dömdes talan. I fråga om sådan<br>och andra stycket första punkten.</p> <p>Avvisas oppositionen och vinner<br>avvisningsbeslutet laga kraft,<br>sänder rätten underrättelse om<br>beslutet till Justitiedepartementet,<br>som vidarebefordrar underrättelsen<br>till behörig myndighet i den<br>främmande staten.</p> <p>Avvisas ej oppositionen, skall rätten med undanröjande av domen eller<br>föreläggandet upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden<br>ålagts. Därvid gäller rörande sakens handläggning rättegångsbalkens<br>bestämmelser om rättegången i brottmål. Framställningen enligt 26 §<br>förfaller.</p> <p>32 §</p> <p>Den som på grund av att han<br>anfört opposition kallats till<br>förhandling enligt 30 § första<br>stycket och därför lämnat den<br>främmande statens område får ej<br>med anledning av annat brott,<br>vilket begåtts innan han lämnade<br>den statens område, lagföras,<br>anhållas eller häktas eller berövas<br>friheten för verkställighet av<br>påföljd eller underkastas annan<br>inskränkning i sin personliga</p> <p>Den som på grund av att han<br>anfört opposition kallats till<br>förhandling enligt 30 § första<br>stycket och därför lämnat den<br>främmande statens område far ej<br>med anledning av annat brott,<br>vilket begåtts innan han lämnade<br>den statens område, lagföras,<br>anhållas eller häktas eller berövas<br>friheten för verkställighet av<br>påföljd eller underkastas annan<br>inskränkning i sin personliga</p> <p>338</p> <p>frihet, om det ej i kallelsen särskilt<br>angivits att sådan åtgärd kan<br>komma att vidtagas mot honom<br>eller han skriftligen lämnat sitt<br>uttryckliga samtycke till åtgärden<br>eller han under en tid av femton<br>dagar, räknat från den dag rätten<br>meddelat slutligt avgörande med<br>anledning av oppositionen, haft<br>möjlighet att lämna landet men ej<br>gjort detta eller efter att ha lämnat<br>landet återvänt hit utan att på nytt<br>ha kallats till förhandling som nyss<br>sagts. Lämnar den dömde skriftligt<br>samtycke, skall den myndighet<br>som beslutar åtgärden sända<br>avskrift av medgivandet till ut-<br>rikesdepartementet, som vidare-<br>befordrar handlingen till behörig<br>myndighet i den främmande staten.</p> <p>frihet, om det ej i kallelsen särskilt Prop. 1999/2000:61<br>angivits att sådan åtgärd kan Bilaga 10<br>komma att vidtagas mot honom<br>eller han skriftligen lämnat sitt<br>uttryckliga samtycke till åtgärden<br>eller han under en tid av femton<br>dagar, räknat från den dag rätten<br>meddelat slutligt avgörande med<br>anledning av oppositionen, haft<br>möjlighet att lämna landet men ej<br>gjort detta eller efter att ha lämnat<br>landet återvänt hit utan att på nytt<br>ha kallats till förhandling som nyss<br>sagts. Lämnar den dömde skriftligt<br>samtycke, skall den myndighet<br>som beslutar åtgärden sända<br>avskrift av medgivandet till<br>Justitiedepartementet, som vidare-<br>befordrar handlingen till behörig<br>myndighet i den främmande staten.</p> <p>36 §⁵</p> <p>Penningbelopp eller annan<br>egendom som förklarats förverkad<br>med stöd av denna lag tillfaller<br>staten. Har föremål förklarats<br>förverkat, kan regeringen på be-<br>gäran av den stat som gjort fram-<br>ställningen om verkställighet av<br>förverkandebeslut förordna, att<br>föremålet skall återlämnas till den<br>staten.</p> <p>Penningbelopp eller annan<br>egendom eller dess värde som<br>förklarats förverkad med stöd av<br>denna lag tillfaller staten. Rege-<br>ringen får på begäran av den stat<br>som gjort framställningen om<br>verkställighet av förverkande-<br>beslutet förordna att penning-<br>beloppet eller egendomen helt<br>eller delvis skall överlämnas till<br>den staten.</p> <p>Böter som bestämts enligt denna lag far inte förvandlas.</p> <p>40 §</p> <p>Chefen för justitiedepartementet<br>kan efter framställning till utrikes-<br>departementet av behörig myndig-<br>het i främmande stat medge, att<br>utlänning, som är berövad friheten<br>i den staten och som enligt<br>bestämmelser i överenskommelse<br>som avses i 1 § skall foras till<br>annan främmande stat for<br>verkställighet av påföljd for brott<br>eller för förhandling med anled-<br>ning av framställning om sådan</p> <p>Chefen för Justitiedepartementet<br>kan efter framställning till Justitie-<br>departementet av behörig myndig-<br>het i främmande stat medge, att<br>utlänning, som är berövad friheten<br>i den staten och som enligt<br>bestämmelser i överenskommelse<br>som avses i 1 § skall foras till<br>annan främmande stat for<br>verkställighet av påföljd for brott<br>eller for förhandling med anled-<br>ning av framställning om sådan</p> <p>⁵ Senaste lydelse 1991:300.</p> <p>339</p> <p>verkställighet, far föras över<br>svenskt område. Under sådan<br>genomresa skall frihetsberövandet<br>bestå, om icke den främmande<br>staten begär att den transiterade<br>friges. Friges han ej, tillämpas vad<br>som i allmänhet gäller om behand-<br>ling av anhållen eller häktad.</p> <p>verkställighet, får föras över Prop. 1999/2000:61<br>svenskt område. Under sådan Bilaga 10<br>genomresa skall frihetsberövandet<br>bestå, om icke den främmande<br>staten begär att den transiterade<br>friges. Friges han ej, tillämpas vad<br>som i allmänhet gäller om behand-<br>ling av anhållen eller häktad.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>340</p> <h3>10 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om<br>utredning angående brott mot utländsk tullag</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973:431) om utredning angående<br>brott mot utländsk tullag skall ha följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>2</p> <p>Bestämmelserna i 1, 4-9, 13 och<br>16 §§ lagen (1990:314) om ömse-<br>sidig handräckning i skatte-<br>ärenden, bestämmelserna i om<br>förundersökning och tvångsmedel<br>i lagen (1960:418) om straff för<br>varusmuggling, bestämmelserna i<br>23, 27 och 28 kap. rättegångs-<br>balken samt bestämmelserna i 1 §<br>lagen (1991:435) med vissa<br>bestämmelser om internationellt<br>samarbete på brottmålsområdet<br>äger motsvarande tillämpning.<br>Bestämmelse, vars tillämpning<br>förutsätter att misstanke föreligger<br>mot någon, far dock ej tillämpas.<br>Tvångsmedel far ej användas i<br>syfte att möjliggöra förverkande av<br>egendom. Vad som i ovan nämnda<br>bestämmelser i lagen (1990:314)<br>om ömsesidig handräckning i<br>skatteärenden sägs om<br>Riksskatteverket skall härvid i<br>stället avse Tullverket.</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>i</p> <p>Bestämmelserna i 1, 4-9, 13 och<br>16 §§ lagen (1990:314) om ömse-<br>sidig handräckning i skatte-<br>ärenden, bestämmelserna i om<br>förundersökning och tvångsmedel<br>i lagen (1960:418) om straff för<br>varusmuggling, bestämmelserna i<br>23, 27 och 28 kap. rättegångs-<br>balken samt bestämmelserna i<br>5 kap. 1 § lagen (2000:000) om<br>internationell rättslig hjälp i<br>brottmål äger motsvarande<br>tillämpning. Bestämmelse, vars<br>tillämpning förutsätter att miss-<br>tanke föreligger mot någon, får<br>dock ej tillämpas. Tvångsmedel far<br>ej användas i syfte att möjliggöra<br>förverkande av egendom. Vad som<br>i ovan nämnda bestämmelser i<br>lagen (1990:314) om ömsesidig<br>handräckning i skatteärenden sägs<br>om Riksskatteverket skall härvid i<br>stället avse Tullverket.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1999:405.</p> <p>341</p> <h3>11 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om<br>kriminalvård i anstalt</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 43 § lagen (1974:203) om kriminalvård i<br>anstalt skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>43 §'</p> <p>Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.<br>brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan<br>myndighet att intagen skall inställas inför denna, prövar Kriminal-<br>vårdsstyrelsen om det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är</p> <p>fråga far intagen tillfälligt placeras<br>säkerhetsskäl.</p> <p>Tiden för inställelse som avses i<br>första stycket inräknas i verk-<br>ställighetstiden. Detsamma gäller<br>tid som intagen vistas utanför<br>anstalt med stöd av 2 § lagen<br>(1991:435) med vissa bestäm-<br>melser om internationellt sam-<br>arbete på brottmålsområdet.</p> <p>i allmänt häkte, om det behövs av</p> <p>Tiden för inställelse som avses i<br>första stycket inräknas i verk-<br>ställighetstiden. Detsamma gäller<br>tid som intagen vistas utanför<br>anstalt med stöd av 4 kap. 26 eller<br>28 &nbsp;§ lagen (2000:000) om</p> <p>internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>Senaste lydelse 1992:108.</p> <p>342</p> <h3>12 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet</h3> <p>Härigenom föreskrivs att 7 och 22 §§ lagen (1978:801) om<br>internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande<br>lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>7§</p> <p>Framställning om verkställighet Framställning om verkställighet<br>inges till utrikesdepartementet. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;inges till Justitiedepartementet.</p> <p>Finner regeringen uppenbart att framställningen ej gäller utländsk<br>brottmålsdom som avses i 2 § 1 eller att hinder mot verkställighet möter<br>enligt 4 § andra stycket 1-6 eller 9, skall framställningen omedelbart<br>avslås. Regeringen prövar om framställningen skall avslås på grund av<br>förhållande som avses i 4 § andra stycket 7, 8 eller 10 eller 5 § 5.<br>Regeringen kan avslå framställningen om det är uppenbart att förhållande<br>som avses i 5 § 1-4 föreligger.</p> <p>Framställning som avses i 21 §<br>jämte den dom varigenom på-<br>följden har ådömts och övriga<br>handlingar i ärendet överlämnas<br>till utrikesdepartementet, som<br>vidarebefordrar framställningen<br>till behörig myndighet i den främ-<br>mande staten.</p> <p>22 §</p> <p>Framställning som avses i 21 §<br>jämte den dom varigenom på-<br>följden har ådömts och övriga<br>handlingar i ärendet överlämnas<br>till Justitiedepartementet, som<br>vidarebefordrar framställningen<br>till behörig myndighet i den främ-<br>mande staten.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>343</p> <h3>13 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)</p> <p>dels att 1 kap. 4 § och 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,<br>dels att det i lagen införs en ny paragraf, 5 kap. 7 §, av följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <h4>1 kap.</h4> <p>4§'</p> <p>Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte<br>heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller<br>för uppgiften.</p> <p>I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja<br>vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella</p> <p>instrument.</p> <p>Bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa upp-<br>gifter som en svensk myndighet<br>har fått från en myndighet i en<br>annan stat finns i lagen (1991:435)<br>med vissa bestämmelser om inter-<br>nationellt samarbete på brottmåls-<br>området, lagen (2000:000) om<br>internationellt polisiärt samarbete<br>samt lagen (2000:000) om<br>Schengens informationssystem.</p> <p>Bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa<br>uppgifter som en svensk myn-<br>dighet har fått från en myndighet i<br>en annan stat finns i lagen<br>(2000:000) om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål, lagen<br>(2000:000) om internationellt<br>polisiärt samarbete samt lagen<br>(2000:000) om Schengens<br>informationssystem.</p> <h4>5 kap.</h4> <p>7§</p> <p>Sekretess gäller för uppgift i<br>myndighets verksamhet för åtgärd<br>på begäran av annan stat</p> <p>1. i utredning enligt reglerna om<br>förundersökning i brottmål,</p> <p>2. rörande angelägenhet som<br>avser användning av tvångsmedel,</p> <p>om det kan antas att åtgärden<br>begärts under förutsättning att<br>uppgiften inte röjs. Under samma<br>förutsättning gäller sekretess även<br>för en framställning om en sådan<br>åtgärd.</p> <p>Motsvarande sekretess gäller</p> <p>Lydelse enligt lagrådsremiss Polissamarbete med anledning av Sveriges anslutning till<br>Schengen.</p> <p>344</p> <p>hos polismyndighet och åklagar-<br>myndighet samt hos Rikspolis-<br>styrelsen, Tullverket och Kust-<br>bevakningen, för uppgift i en<br>angelägenhet som avser en<br>framställning enligt 3 § 1, 2, 4 och<br>6 lagen (2000:000) om Schengens<br>informationssystem. Utan hinder<br>av sekretessen enligt detta stycke<br>får uppgift lämnas ut enligt vad<br>som föreskrivs i polisdatalagen<br>(1998:622) och lagen (2000:000)<br>om Schengens informationssystem.</p> <p>I fråga om uppgift i allmän<br>handling gäller sekretessen i högst<br>fyrtio år.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <h4>16 kap.</h4> <p>1 §²</p> <p>Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §<br>yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa<br>fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8<br>samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket<br>samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av<br>uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt<br>7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.<br>1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i<br>övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av</p> <p>3. denna lag enligt</p> <p>5 kap. 2-4 §§</p> <p>7 kap. 1 § &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;såvitt avser uppgift om annat än</p> <p>verkställigheten av beslut om<br>omhändertagande eller beslut om<br>vård utan samtycke</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>² Senaste lydelse 1999:989.</p> <p>345</p> <p>Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §<br>yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa<br>fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1-8<br>samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket<br>samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av<br>uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt<br>7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.<br>1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i<br>övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>3. denna lag enligt</p> <p>5 kap. 2 — 4§§</p> <p>5 kap. 7 /</p> <p>7 kap. 1 §</p> <p>såvitt avser uppgift om<br>kvarhållande av försändelse på<br>befordringsföretag, hemlig tele-<br>avlyssning och hemlig tele-<br>övervakning eller hemlig kamera-<br>övervakning på grund av beslut av<br>domstol, undersökningsledare<br>eller åklagare</p> <p>såvitt avser uppgift om annat än<br>verkställigheten av beslut om<br>omhändertagande eller beslut om<br>vård utan samtycke</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>346</p> <h3>14 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om<br>Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna<br>för brott mot internationell humanitär rätt</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges<br>samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell<br>humanitär rätt</p> <p>dels att 2, 9 och 10 §§ och rubriken närmast före 9 § skall ha följande<br>lydelse,</p> <p>dels att 11 och 12 §§ och rubriken närmast före 12 § skall upphöra att<br>gälla,</p> <p>dels att 12 a § skall betecknas 11 § och ha följande lydelse,</p> <p>dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 §, av följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>En framställning om åtgärd som<br>avses i 1 § görs av någon av<br>tribunalens dömande instanser<br>eller av dess åklagare. Fram-<br>ställningen skall ges in till Utrikes-<br>departementet.</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>§</p> <p>En framställning om åtgärd som<br>avses i 1 § görs av någon av<br>tribunalens dömande instanser<br>eller av dess åklagare. Fram-<br>ställningen skall ges in till Justitie-<br>departementet.</p> <p>Beslag</p> <p>Rättslig hjälp</p> <p>I fråga om beslag gäller<br>bestämmelserna i 1 och 2 §§, 6 §<br>första meningen samt 7 J&gt;' lagen<br>(1975:295) om användningen av<br>vissa tvångsmedel på begäran av<br>främmande stat. Sedan utred-<br>ningen avslutas skall Riksåkla-<br>garen överlämna ärendet tillsam-<br>mans med sitt yttrande till rege-<br>ringen. I beslag tagen egendom<br>överlämnas till tribunalen efter<br>beslut av regeringen.</p> <p>Rättslig hjälp lämnas på<br>begäran av tribunalerna enligt<br>bestämmelserna i lagen<br>(2000:000) om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål med<br>följande avvikelser. Bestäm-<br>melserna i 2 kap. 2 § om dubbel<br>straffbarhet, i 2 kap. 3 § om<br>generella grunder för avslag, i 2<br>kap. 16 § om prövning av ansökan<br>och beslut om avslag och i 4 kap.<br>14 och 17 §§ om rättens prövning<br>av beslag gäller inte.</p> <p>Rättslig hjälp som avses i lagen<br>får lämnas även om den gärning<br>ansökan avser inte motsvarar brott<br>enligt svensk lag. Om den åklagare<br>eller domstol som handlägger<br>ansökan finner att de<br>förutsättningar eller villkor som<br>enligt 2 kap. 1 § i övrigt gäller</p> <p>347</p> <p>beträffande den begärda åtgärden<br>inte är uppfyllda skall ärendet<br>överlämnas till regeringen som<br>beslutar om ansökan skall avslås.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Har beslag verkställts, får den<br>som drabbats av åtgärden begära<br>att rätten prövar beslaget. Rätten<br>skall så snart det kan ske hålla<br>förhandling i frågan. Om förhand-<br>lingen gäller bestämmelserna i 24<br>kap. 17 &nbsp;&nbsp;§ andra stycket</p> <p>rättegångsbalken.</p> <p>10</p> <p>I fråga om bevisupptagning<br>gäller bestämmelserna i 1 § första<br>stycket första meningen, 2 §, 3 §<br>första och andra styckena samt 4-<br>10 och 12 §§ lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk<br>domstol.</p> <p>Sedan handläggningen av ett<br>ärende om beslag avslutats skall<br>Riksåklagaren överlämna ärendet<br>till regeringen. I beslag tagen<br>egendom överlämnas till tribu-<br>nalen efter beslut av regeringen.</p> <p>Har beslag verkställts, får den<br>som drabbats av åtgärden begära<br>att rätten prövar beslaget. Rätten<br>skall så snart det kan ske hålla<br>förhandling i frågan. Om för-<br>handlingen gäller bestämmelserna<br>i 24 kap. 17 § andra stycket<br>rättegångsbalken.</p> <p>11 §‘</p> <p>Har en svensk medborgare eller en utlänning med hemvist i eller på<br>annat sätt stark anknytning till Sverige av tribunalen dömts till fängelse,<br>kan regeringen besluta att straffet far verkställas i Sverige. Regeringen<br>far i varje enskilt beslut meddela de föreskrifter som behövs för<br>verkställigheten här.</p> <p>Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt<br>samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall<br>upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller<br>meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden<br>inte längre får verkställas.</p> <p>Frågor om villkorlig frigivning<br>prövas av regeringen sedan tribu-<br>nalen beretts tillfälle att yttra sig.<br>Regeringen får i dessa fall besluta<br>att villkorlig frigivning skall ske<br>vid en senare tidpunkt än som<br>följer av brottsbalken.</p> <p>Senaste lydelse 1995:1306.</p> <p>348</p> <p>I fråga om transport genom Sverige av en person som berövats friheten<br>enligt ett avgörande av tribunalen tillämpas 40 § lagen om internationellt<br>samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.</p> <p>Företrädare för tribunalen eller<br>den tribunalen utser för att<br>undersöka behandlingen av den<br>som verkställer straff utdömt av<br>tribunalen, har rätt att besöka den<br>plats där personen är placerad.<br>Den som ansvarar för någon som<br>avtjänar ett sådant straff skall<br>lämna den som genomför under-<br>sökningen det biträde som denne<br>behöver för att kunna fullgöra sina<br>uppgifter.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>349</p> <h2>Lagrådets yttrande</h2> <p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-02-28</p> <p>Närvarande: f.d. justitierådet Lars Å. Beckman, regeringsrådet Susanne<br>Billum, justitierådet Göran Regner.</p> <p>Enligt en lagrådsremiss den 7 februari 2000 (Justitiedepartementet) har<br>regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till</p> <p>1. lag om internationell rättslig hjälp i brottmål,</p> <p>2. lag om ändring i brottsbalken,</p> <p>3. lag om ändring i rättegångsbalken,</p> <p>4. lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk<br>domstol,</p> <p>5. lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid<br>utländsk domstol,</p> <p>6. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,</p> <p>7. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,<br>Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.</p> <p>8. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),</p> <p>9. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete<br>rörande verkställighet av brottmålsdom,</p> <p>10. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott<br>mot utländsk tullag,</p> <p>11. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,</p> <p>12. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete<br>rörande kriminalvård i frihet,</p> <p>13. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),</p> <p>14. lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med<br>de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär<br>rätt.</p> <p>Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Karin Kussak<br>och hovrättsassessorn Ulf Wallentheim.</p> <p>Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:</p> <h4>Förslaget till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål</h4> <p>I lagrådsremissen finns förslag till en ny lag om internationell rättslig<br>hjälp i brottmål. Förslaget innebär en angelägen modernisering av<br>nuvarande lagstiftning i ämnet. Det leder till att regelsystemet blir<br>enhetligare vilket är en klar vinst.</p> <p>Den nya lagen skiljer sig från hittillsvarande regler såvitt gäller rättslig<br>hjälp i brottmål i förhållande till utomnordiska stater genom att det blir<br>ett ökat utrymme för direktkontakter om sådant bistånd mellan svenska<br>åklagare och domstolar, å ena sidan, och utländska myndigheter, å andra<br>sidan. Samtidigt kan antalet ärenden om rättslig hjälp förväntas öka.<br>Även om direktkontakter i första hand skall ske inom EU är det inte helt<br>okomplicerat med ett sådant samarbete på åklagar- och domstolsplanet i<br>stället för på regeringsnivå. Det kan uppkomma fall där utrikespolitiska<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>350</p> <p>skäl kan tala emot att svenska myndigheter bistår myndigheter i en annan<br>stat, även inom EU. Visserligen är svenska åklagare och domstolar enligt<br>10 kap. 8 § regeringsformen skyldiga att underrätta chefen för<br>Utrikesdepartementet när fråga, som är av betydelse för förhållandet till<br>en annan stat, uppkommer hos åklagaren eller domstolen. Syftet med<br>bestämmelsen är att utrikesministern skall få tillfälle att orientera om<br>sakens utrikespolitiska betydelse (Holmberg-Stjemquist, Grundlagarna s.<br>360). Hur denna bestämmelse förhåller sig till de i 11 kap. 2 och 7§§<br>givna föreskrifterna om myndigheternas självständighet i sin verksamhet<br>synes något oklart. I varje fall kan regeringen inte utan direkt lagstöd<br>ingripa i ett enskilt fall och besluta i detta, t.ex. i sådana fall som avses i<br>det remitterade lagförslagets 2 kap. 3 §. Frågan hur utrikespolitiskt<br>känsliga ärenden bör hanteras förtjänar att behandlas i det fortsatta<br>lagstiftningsarbetet.</p> <p>Lagrådet vill göra ett påpekande när det gäller de föreslagna reglerna<br>om förhör genom videokonferens (4 kap. 10-12 §§ i det remitterade<br>lagförslaget). Enligt den svenska regleringen på området, lagen<br>(1999:613) om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång,<br>uppställs inget särskilt krav på samtycke till förhör genom<br>videokonferens från den som skall höras. Emellertid gäller att den som<br>motsätter sig att delta på detta sätt har rätt att inställa sig i rättssalen. Det<br>är inte självklart hur denna regel skall tillämpas vid förhör genom<br>videokonferens i Sverige på begäran av en domstol i annan stat. Enligt<br>Lagrådets mening ligger det nära till hands att på samma sätt som i de<br>föreslagna reglerna om telefonförhör uttryckligen ange att den som skall<br>höras skall samtycka till förhör i den angivna formen. Motsvarande<br>tillägg bör göras även då det gäller svensk domstols begäran om förhör<br>genom videokonferens med någon som befinner sig utomlands.</p> <p>Den nya lagen om rättslig hjälp föreslås träda i kraft den 1 oktober<br>2000. Genom lagen upphävs 1975 års lag om användning av vissa<br>tvångsmedel på begäran av främmande stat och 1991 års lag med vissa<br>bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. Några<br>särskilda övergångsregler föreslås inte i remissen. När lagen träder i kraft<br>kan det emellertid finnas ett antal aktuella åtgärder, vilka beslutats med<br>stöd av de äldre bestämmelserna och för vilka lagstödet upphör. Avsikten<br>måste vara att dessa åtgärder i stället skall anses beslutade enligt<br>motsvarande nya bestämmelser. Enligt Lagrådets mening fordras en<br>uttrycklig lagregel. Lagrådet föreslår därför att det till det andra stycket i<br>ikraftträdandebestämmelsema fogas en övergångsbestämmelse.</p> <p>Lagrådet vill vidare framhålla att det är viktigt att den nya lagen blir så<br>överskådlig och tydlig som möjligt. Det ämne som behandlas i den är<br>komplicerat i sig, och lagen skall tillämpas samtidigt med<br>bestämmelserna i rättegångsbalken om tvångsmedel i brottmål. Under<br>föredragningen har från Regeringskansliets sida lämnats förslag till vissa<br>justeringar av de föreslagna reglerna. Lagrådet förordar för sin del<br>ytterligare förändringar i syfte att göra den nya lagen mera lättförståelig.</p> <p>Lagrådet föreslår att lagen ges den utformning som framgår av bilagan.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>351</p> <h4>Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken</h4> <p>I lagrådsremissen föreslås en ny 5 kap. 7 § i sekretesslagen. Den nya<br>paragrafen avser sekretess för uppgifter i ärenden om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål. Den bör anges i andra meningen i</p> <p>5 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken bland de sekretessbestämmelser<br>beträffande vilka det inte för stängda dörrar krävs att det är av synnerlig<br>vikt att uppgift inte röjs.</p> <p>Det tillägg som föreslås i fråga om 9 kap. 7 § andra stycket<br>rättegångsbalken bör ses i samband med förslaget till ändring i 5 §<br>delgivningslagen. Vid föredragningen har upplysts att sist nämnda<br>bestämmelse bör avse kallelse av - förutom vittnen och sakkunniga -<br>också målsägande samt sådana personer som avses i 36 kap. 1 § andra<br>och tredje styckena rättegångsbalken. Lagrådet godtar mot den<br>bakgrunden det föreslagna tillägget till 9 kap. 7 § men förordar att en<br>hänvisning till detta lagrum görs i dels 36 kap. 23 § och 40 kap. 16 §<br>vilka paragrafer reglerar vittnens och sakkunnigas skyldighet att ersätta<br>kostnader, dels 31 kap. 4 § där det finns motsvarande bestämmelser i<br>fråga om målsägande och tilltalade. Det bör övervägas huruvida tillägget<br>i 9 kap. 7 § bör avse - förutom brottmål som är den i lagrådsremissen<br>aktuella måltypen - även tvistemål och andra mål och ärenden där<br>bestämmelserna är tillämpliga.</p> <h4>Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen</h4> <p>Vid föredragningen i Lagrådet har upplysts att bestämmelsen i det nya<br>andra stycket i 5 § bör avse också målsägande och person som avses i 36<br>kap. 1 § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Stycket kan i så fall<br>avfattas på följande sätt.</p> <p>”En kallelse av en målsägande, ett vittne, en sakkunnig eller någon som<br>avses i 36 kap. 1 § andra eller tredje stycket rättegångsbalken far inte ske<br>vid vite om delgivning skall ske i en annan stat, såvida inte lagen<br>(1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. är tillämplig.”</p> <h4>Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen</h4> <p>Sista meningen i 5 kap. 7 § första stycket synes överflödig. I andra<br>stycket av paragrafen föreskrivs om sekretess för uppgifter i en<br>angelägenhet som avser framställning enligt 3 § 1, 2, 4 och 6 lagen om<br>Schengens informationssystem. Vid föredragningen har anmälts att<br>hänvisningen till punkten 4 skall utgå. Enligt Lagrådets mening bör även<br>hänvisningen till punkten 2 utgå, eftersom denna punkt avser s.k.<br>spärrlista där personer kan finnas antecknade även utan samband med<br>brott. En bestämmelse om sekretess för sådana uppgifter faller utanför 5<br>kap. sekretesslagen som skyddar intresset att förebygga eller beivra brott<br>(jfr 2 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen).</p> <p>Lagrådet föreslår att paragrafen i så fall ges följande lydelse.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>352</p> <p>”Sekretess gäller i verksamhet, som avser rättslig hjälp på begäran av<br>annan stat, for uppgift som hänför sig till</p> <p>1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,</p> <p>2. angelägenhet som angår tvångsmedel,</p> <p>om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning att<br>uppgiften inte röjs.</p> <p>Motsvarande sekretess gäller hos polismyndighet och<br>åklagarmyndighet samt hos Rikspolisstyrelsen, Tullverket och<br>Kustbevakningen för uppgift i en angelägenhet som avses i 3 § 1 eller 6<br>lagen (2000:000) om Schengens informationssystem. Utan hinder av<br>sekretessen enligt detta stycke far uppgift lämnas ut enligt vad som<br>föreskrivs i polisdatalagen (1998:622) och lagen om Schengens<br>informationssystem.</p> <p>I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio<br>år.”</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <h4>Övriga lagförslag</h4> <p>Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.</p> <p>353</p> <p>12 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 61</p> <p>Bilaga till Lagrådets yttrande</p> <h2>Lagtext</h2> <p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p> <h3>Förslag till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål</h3> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <h4>1 kap. Inledande bestämmelser</h4> <p>1 § I denna lag finns bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige<br>och utomlands.</p> <p>I detta kapitel finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde.</p> <p>I 2 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. I</p> <p>3 kap. finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands.</p> <p>14 kap. finns särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp.</p> <p>I 5 kap. finns bestämmelser om villkor om användningsbegränsningar,<br>immunitet, sekretess, delning av förverkad egendom mellan stater, åter-<br>krav av kostnader samt tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden.</p> <p>Tillämpningsområde</p> <p>2 § Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:</p> <p>1. förhör i samband med förundersökning i brottmål,</p> <p>2. bevisupptagning vid domstol,</p> <p>3. telefonförhör,</p> <p>4. förhör genom videokonferens,</p> <p>5. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i</p> <p>28 kap. rättegångsbalken,</p> <p>6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,</p> <p>7. hemlig kameraövervakning, och</p> <p>8. överförande av frihetsberövade för förhör m.m.</p> <p>Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med annan åtgärd än sådan som<br>anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller arman<br>tvångsåtgärd.</p> <p>I fråga om utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det<br>finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa<br>internationella organ.</p> <p>3 § Om en annan stat ansöker om rättslig hjälp i Sverige med en åtgärd i<br>ett rättsligt förfarande som gäller utredning om eller lagföring för brott av<br>en fysisk eller juridisk person skall den begärda hjälpen lämnas enligt<br>bestämmelserna i denna lag.</p> <p>4 § Rättslig hjälp i Sverige lämnas av åklagare eller domstol, om inte<br>annat anges i denna lag.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>354</p> <p>5 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige skall rättslig hjälp enligt 2 § även<br>lämnas</p> <p>1. i ärenden som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i ett<br>administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt<br>förfarande,</p> <p>2. i ärenden som avser skadestånd för felaktigt väckt åtal eller felaktigt<br>domslut, eller</p> <p>3. i ärenden som handläggs gemensamt med brottmål.</p> <p>6 § Rättslig hjälp enligt 2 § skall även lämnas i ärenden som gäller nåd,<br>uppskov med utdömande eller verkställighet av straff, villkorlig frigiv-<br>ning eller avbrott i verkställighet av straff samt i liknande ärenden.</p> <p>7 § 1 denna lag finns vissa bestämmelser om att en svensk åklagare far<br>ansöka om rättslig hjälp utomlands. Lagen hindrar inte att en svensk åkla-<br>gare även annars ansöker om rättslig hjälp utomlands i den utsträckning<br>den andra staten tillåter det.</p> <p>En svensk domstol far endast ansöka om rättslig hjälp utomlands enligt<br>bestämmelserna i denna lag.</p> <h4>2 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige</h4> <p>Allmänna förutsättningar</p> <p>1 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1-7 skall lämnas<br>under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en<br>svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken eller<br>annan lag eller författning och enligt de särskilda bestämmelserna i denna<br>lag.</p> <p>Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 8 lämnas enligt de<br>särskilda bestämmelserna i denna lag.</p> <p>I 5 kap. 2 § finns bestämmelser om att den rättsliga hjälpen far förenas<br>med villkor i vissa fall.</p> <p>2 § Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1^4 och 8 får<br>lämnas även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott<br>enligt svensk lag. Rättslig hjälp som avses i 1 kap. 2 § första stycket 5-7<br>får endast lämnas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott<br>enligt svensk lag {dubbel straffbarhet), om inte annat följer av 4 kap.<br>20 § beträffande husrannsakan och beslag.</p> <p>Ansökan</p> <p>3 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag får göras av<br>utländsk åklagare, undersökningsdomare, annan domare eller domstol<br>eller av någon annan som enligt en internationell överenskommelse som<br>är bindande för Sverige får göra en sådan ansökan.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>355</p> <p>4 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag bör innehålla</p> <p>- uppgift om den utländska domstol eller myndighet som handlägger<br>ärendet,</p> <p>- en beskrivning av det rättsliga förfarande som pågår,</p> <p>- uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna, samt<br>de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten,</p> <p>- uppgift om vilken åtgärd som begärs och, i förekommande fall, i<br>vilken egenskap en person skall höras,</p> <p>- namn på och adress till de personer som är aktuella i ärendet.</p> <p>I 4 kap. 8, 14 och 29 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en<br>ansökan ytterligare skall innehålla vid vissa slag av åtgärder.</p> <p>Om ärendet är brådskande eller om verkställighet önskas inom viss<br>tidsfrist skall detta samt skälen härför anges.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp skall göras skriftligen genom post, bud<br>eller telefax. Den far även, efter överenskommelse i det enskilda fallet,<br>översändas annat sätt.</p> <p>5 § En ansökan om rättslig hjälp och bifogade handlingar skall vara<br>skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning<br>till något av dessa språk, om inte den instans som enligt denna lag hand-<br>lägger ansökan medger annat i det enskilda fallet.</p> <p>6 § En ansökan om rättslig hjälp i Sverige enligt denna lag skall ges in till<br>Justitiedepartementet, som lämnar ansökan till Riksåklagaren eller till<br>behörig domstol om inte ansökan skall prövas av regeringen. Justitie-<br>departementet kan efter samråd med Riksåklagaren lämna ansökan direkt<br>till behörig åklagare.</p> <p>En ansökan från en stat som är medlem i Europeiska unionen eller från<br>Norge eller Island får göras direkt hos behörig åklagare eller domstol.<br>Detsamma gäller om det i en internationell överenskommelse som är<br>bindande för Sverige har avtalats om att ansökan får skickas direkt.</p> <p>Behörighet och överlämnande till annan åklagare eller tingsrätt</p> <p>7 § En ansökan som enligt denna lag handläggs av domstol skall hand-<br>läggas av den tingsrätt inom vars område den begärda åtgärden skall<br>vidtas om inte annat föreskrivs i denna lag.</p> <p>En ansökan som enligt denna lag handläggs av åklagare skall hand-<br>läggas av den åklagare inom vars område den begärda åtgärden skall<br>vidtas eller den åklagare som Riksåklagaren bestämmer.</p> <p>En åklagare som är behörig att vidta en av flera begärda åtgärder far<br>också, om det är lämpligt, vidta andra begärda åtgärder som en annan<br>åklagare är behörig att vidta.</p> <p>Är åklagaren eller tingsrätten inte behörig att handlägga ansökan skall<br>denna överlämnas till behörig åklagare eller tingsrätt. Efter samråd, får<br>ansökan överlämnas också i annat fall, om det är lämpligt.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>356</p> <p>Underrättelser</p> <p>8 § Har det begärts av den utländska myndigheten, skall den åklagare<br>eller tingsrätt som handlägger ärendet bekräfta att ansökan tagits emot,<br>om inte den begärda åtgärden kan vidtas genast.</p> <p>Kan en begärd åtgärd inte vidtas inom den tidsfrist som angivits i<br>ansökan och kan det antas att detta kommer att försvåra förfarandet i den<br>ansökande staten, skall den åklagare eller tingsrätt som handlägger ären-<br>det utan dröjsmål underrätta den utländska myndigheten om när den<br>begärda åtgärden kan vidtas.</p> <p>Ofullständiga ansökningar och hinder mot verkställighet</p> <p>9 § Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för handlägg-<br>ningen, skall den ansökande staten ges tillfälle att komplettera ansökan.<br>Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under vissa villkor, skall den<br>ansökande staten underrättas om de hinder som finns och ges tillfälle att<br>yttra sig eller komplettera eller ändra ansökan.</p> <p>Förfarandet</p> <p>10 § Ansökningar om rättslig hjälp skall behandlas skyndsamt. Om inte<br>annat föreskrivs i denna lag tillämpas samma förfarande som när en mot-<br>svarande åtgärd vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång.<br>Domstol kan bestämma att handläggningen helt eller delvis skall ske på<br>ett främmande språk, om det är lämpligt.</p> <p>11 § Innehåller en ansökan en begäran om ett visst förfarande skall detta<br>tillämpas, såvida inte det begärda förfarandet strider mot grundläggande<br>principer i den svenska rättsordningen.</p> <p>12 § Den som skall höras eller annars fullgöra något enligt denna lag har<br>rätt att vägra, om stöd finns för det i svensk lag eller i den ansökande<br>statens lag.</p> <p>Offentlig försvarare, målsägandebiträde och stödperson</p> <p>13 § En misstänkt, tilltalad eller målsägande som skall höras enligt denna<br>lag, eller som annars drabbas av en begärd åtgärd, har samma rätt till<br>offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en<br>svensk förundersökning eller rättegång.</p> <p>14 kap. 3 § finns särskilda bestämmelser om offentlig försvarare.</p> <p>Prövning av ansökan och beslut om avslag</p> <p>14 § En ansökan om rättslig hjälp skall avslås om ett bifall till ansökan<br>skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller<br>strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga<br>intressen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>357</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp får också avslås om</p> <p>1. gärningen har karaktär av ett politiskt brott,</p> <p>2. gärningen utgör ett militärt brott, om inte gärningen motsvarar även<br>annat brott enligt svensk lag vilket inte är ett militärt brott,</p> <p>3. det i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse<br>beträffande gärningen, eller</p> <p>4. omständigheterna annars är sådana att ansökan inte bör bifallas.</p> <p>Andra stycket gäller inte om ett avslag skulle strida mot en inter-<br>nationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande<br>staten. Andra stycket 1 gäller inte ansökan från en stat som är medlem i<br>Europeiska unionen eller från Norge eller Island.</p> <p>15 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 14 § fattas av<br>regeringen. Om en åklagare eller en domstol finner att en ansökan bör<br>avslås på någon sådan grund, skall ansökan överlämnas till regeringen.<br>En ansökan får överlämnas dit för prövning av frågan om avslag också i<br>andra fall.</p> <p>I övrigt prövar den instans som handlägger ärendet om de förutsätt-<br>ningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om ansökan har givits in till<br>Justitiedepartementet och det är uppenbart att ansökan skall avslås, får<br>chefen för Justitiedepartementet, i stället för att vidarebefordra ansökan<br>enligt 6 §, direkt besluta om avslag på ansökan.</p> <p>16 § Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt<br>utgången.</p> <p>Återredovisning</p> <p>17 § När handläggningen av ärendet har avslutats, skall det redovisas till<br>Justitiedepartementet för vidarebefordran till den ansökande staten. Har<br>ansökan skickats direkt enligt 6 § andra stycket, skall ärendet i stället<br>redovisas direkt till den utländska myndigheten.</p> <h4>3 kap. Allmänna bestämmelser om rättslig hjälp utomlands</h4> <p>1 § Bestämmelserna i 2 kap. 4 § första och tredje styckena skall tillämpas<br>vid ansökan om rättslig hjälp utomlands, om inte annat följer av en inter-<br>nationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller av krav<br>från den mottagande staten.</p> <p>I 4 kap. 9, 10 och 13 §§ finns särskilda bestämmelser om vad en<br>ansökan om telefonförhör och videokonferens skall innehålla.</p> <p>2 § En ansökan från svensk åklagare eller domstol om att en åtgärd som<br>avses i denna lag skall vidtas utomlands skall skickas till Justitie-<br>departementet för vidarebefordran till den utländska staten.</p> <p>En ansökan om rättslig hjälp i Danmark, Finland, Island eller Norge<br>skickas direkt till behörig myndighet. Ansökan får också skickas direkt<br>till behörig myndighet i en annan stat om detta har avtalats i en inter-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>358</p> <p>nationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller om den<br>staten annars tillåter det.</p> <p>3 § I 5 kap. 1 § finns bestämmelser om vad som gäller när rättslig hjälp<br>som lämnas till Sverige är förenad med villkor.</p> <p>4 kap. Särskilda bestämmelser om olika former av rättslig hjälp</p> <h4>Förhör i samband med förundersökning i brottmål</h4> <p>1 § En ansökan om förhör i Sverige enligt bestämmelserna om förunder-<br>sökning i brottmål handläggs av åklagare.</p> <p>Företrädare för den ansökande myndigheten får delta vid förhöret och<br>far med åklagarens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.</p> <h4>Bevisupptagning vid domstol</h4> <p>Bevisupptagning vid svensk domstol</p> <p>2 § En ansökan om bevisupptagning vid svensk domstol genom att förhör<br>hålls, skriftligt bevis företes eller att syn hålls handläggs av tingsrätt.</p> <p>Ärendet skall anses som en bevisupptagning utom huvudförhandling.<br>Den som är part skall underrättas om tid och plats för bevisupptagningen<br>men behöver kallas endast om parten skall höras eller annars fullgöra<br>något vid bevisupptagningen.</p> <p>3 § Vid bevisupptagning får offentlig försvarare enligt 21 kap. rätte-<br>gångsbalken förordnas för den misstänkte eller tilltalade även i annat fall<br>än som avses i 2 kap. 13 §, om det finns särskilda skäl.</p> <p>4 § Domare vid den utländska domstolen eller företrädare för den<br>myndighet som begärt bevisupptagningen får delta vid denna och får med<br>rättens samtycke ställa frågor direkt till den som hörs.</p> <p>5 § Om den ansökande staten har framställt önskemål om det får svensk<br>åklagare delta vid bevisupptagningen för att bevaka den ansökande<br>statens intressen.</p> <p>Bevisupptagning vid utländsk domstol</p> <p>6 § I ett mål eller ärende vid en svensk domstol får domstolen besluta att<br>bevis skall tas upp vid en utländsk domstol. Sådan bevisupptagning får<br>avse syn, skriftligt bevis eller förhör med vittne, sakkunnig, part, måls-<br>ägande eller någon som avses i 36 kap. 1 § andra och tredje styckena<br>rättegångsbalken.</p> <p>7 § Om åtgärder som avses i 23 kap. 13-15 §§ rättegångsbalken skall<br>vidtas vid en utländsk domstol och den utländska staten kräver att</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>359</p> <p>ansökan forst skall prövas av domstol i Sverige, far en tingsrätt på<br>begäran av åklagare besluta att sådana åtgärder skall vidtas utomlands.</p> <h4>Telefonförhör</h4> <p>Förhör med någon i Sverige</p> <p>8 § En utländsk myndighet får hålla telefonförhör med en person som<br>befinner sig i Sverige och som samtycker till förhöret.</p> <p>Om den utländska myndigheten behöver bistånd av en svensk åklagare<br>eller domstol vid förhöret kan myndigheten ansöka om rättslig hjälp med<br>telefonförhör. En sådan ansökan om rättslig hjälp vid rättegång handläggs<br>av tingsrätt. En ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör under<br>förundersökning handläggs av åklagare. Av ansökan skall det framgå att<br>den som skall höras samtycker till telefonförhör.</p> <p>Tidpunkten för ett förhör som avses i andra stycket och övriga<br>praktiska frågor med anledning av förhöret skall beslutas efter samråd<br>med myndigheten i den ansökande staten. Den som skall höras skall<br>underrättas om tid och plats för förhöret. Även identiteten och samtycket<br>till telefonförhöret skall kontrolleras. Om den ansökande staten begär det<br>skall 11 § andra stycket tillämpas. I så fall skall också 12 § tillämpas.</p> <p>Förhör med någon utomlands</p> <p>9 § Bestämmelserna i 46 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken om<br>förhör vid huvudförhandling per telefon får tillämpas när den som skall<br>höras befinner sig i en annan stat om den andra staten tillåter det.</p> <p>Om den andra staten kräver att dess myndigheter skall bistå vid för-<br>höret skall svensk domstol ansöka om rättslig hjälp med telefonförhöret.</p> <p>Om en svensk domstol behöver bistånd av utländsk myndighet med ett<br>telefonförhör får domstolen ansöka om rättslig hjälp med förhöret om det<br>har avtalats om sådan hjälp i en internationell överenskommelse med den<br>andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp.</p> <p>Av en ansökan om rättslig hjälp med telefonförhör skall det framgå att<br>den som skall höras samtycker till telefonförhör.</p> <p>10 § Åklagare får hålla telefonförhör under förundersökning med en<br>person som befinner sig i en annan stat om den andra staten tillåter det.</p> <p>Bestämmelserna i 9 § andra-fjärde styckena gäller också i fråga om<br>ansökan av svensk åklagare om rättslig hjälp.</p> <h4>Förhör genom videokonferens</h4> <p>Förhör med någon i Sverige</p> <p>11 § En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens i<br>rättegång med någon som befinner sig i Sverige skall handläggas av en<br>tingsrätt som har de tekniska hjälpmedel som krävs för ett sådant förhör.<br>En ansökan om rättslig hjälp med förhör genom videokonferens under<br>förundersökning skall handläggas av åklagare. Av ansökan skall det</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>360</p> <p>framgå att den som skall höras samtycker till förhör genom video-<br>konferens.</p> <p>Vid handläggningen i tingsrätten skall ärendet anses som en<br>bevisupptagning utom huvudförhandling. Den som är part skall<br>underrättas om tid och plats för bevisupptagningen men behöver kallas<br>endast om han eller hon skall höras eller annars fullgöra något vid<br>bevisupptagningen. Om det behövs får rätten besluta om biträde av tolk.</p> <p>12 § Ett vittne eller en sakkunnig, som skall höras vid en videokonferens<br>enligt 11 §, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stöd-<br>person) under förhöret.</p> <p>Om den som skall höras begär det eller om det annars finns anledning<br>får tingsrätten utse en person att biträda den som skall höras enligt första<br>stycket. I fråga om biträdet tillämpas 26, 27, 29, 43 och 47 §§ rätts-<br>hjälpslagen (1996:1619). I övrigt tillämpas rättegångsbalkens regler om<br>rättegångsbiträde.</p> <p>Förhör med någon i utlandet</p> <p>13 § I ett mål eller ärende vid svensk domstol far domstolen, under<br>förutsättning att videokonferens i rättegång är tillåten enligt svensk rätt,<br>ansöka om rättslig hjälp med förhör vid utländsk myndighet genom<br>videokonferens med en person som befinner sig i en annan stat om det<br>har avtalats om sådan rättslig hjälp i en internationell överenskommelse<br>med den andra staten eller om den staten annars ger sådan hjälp. Av<br>ansökan skall framgå att den som skall höras samtycker till förhör.</p> <p>Åklagare far ansöka om rättslig hjälp vid utländsk myndighet med<br>förhör genom videokonferens under förundersökning med en person som<br>befinner sig i en annan stat om det har avtalats om sådan rättslig hjälp i<br>en internationell överenskommelse med den andra staten eller om den<br>staten annars ger sådan hjälp.</p> <h4>Kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28<br>kap. rättegångsbalken</h4> <p>Ansökan och förfarande</p> <p>14 § Till en ansökan om kvarstad eller beslag i Sverige skall, om dom har<br>meddelats i den ansökande staten, fogas en kopia av domen. En ansökan<br>om kvarstad som avses i 23 § bör i förekommande fall innehålla uppgift<br>om när åtal skall väckas eller dom kan meddelas i den ansökande staten.</p> <p>15 § En ansökan om kvarstad i Sverige handläggs av åklagare. Denne<br>skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant<br>fall överlämna ärendet till rätten för beslut.</p> <p>16 § En ansökan om beslag i Sverige, eller om husrannsakan här för att<br>söka efter egendom som är underkastad beslag, handläggs av åklagare.</p> <p>Verkställda beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning.<br>Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Vid förhand-<br></p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>361</p> <p>lingen tillämpas bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångs-<br>balken.</p> <p>17 § Företrädare för den myndighet som begärt åtgärden far delta vid för-<br>handling rörande kvarstad och beslag och får med rättens samtycke ställa<br>frågor till den som drabbats av åtgärden.</p> <p>18 § En ansökan om att andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken än<br>som avses i 16 § skall vidtas i Sverige handläggs av åklagare.</p> <p>Beslag och överlämnande av egendom till annan stat</p> <p>19 § Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten<br>om egendomen skäligen kan antas</p> <p>- ha betydelse för utredning om gärningen,</p> <p>- vara frånhänd någon genom brott, eller</p> <p>- vara förverkad på grund av brott, om egendomen hade kunnat för-<br>verkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda<br>skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.</p> <p>20 § Även om den gärning som ansökan avser inte motsvarar ett brott<br>enligt svensk lag, får husrannsakan enligt 16 § göras och egendomen tas i<br>beslag och överlämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts av<br>en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Norge eller Island<br>och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.</p> <p>I ett sådant ärende om rättslig hjälp som avses i 1 kap. 5 § 1 får hus-<br>rannsakan göras samt egendom tas i beslag och överlämnas till den ansö-<br>kande staten om den gärning ansökan avser motsvarar ett brott för vilket<br>enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i sex månader eller mer, eller för<br>vilket det i den ansökande staten är föreskrivet fängelse i sex månader<br>eller mer. Vad nu sagts gäller inte om första stycket är tillämpligt.</p> <p>21 § Rätten skall pröva om beslaget är lagligen grundat och om<br>egendomen skall överlämnas till den ansökande staten.</p> <p>22 § Beslut att överlämna beslagtagen egendom till en annan stat<br>verkställs av åklagaren.</p> <p>Beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av<br>utländska förverkandebeslut</p> <p>23 § Om förverkande som beslutas i en annan stat kan verkställas här och<br>det skäligen kan befaras att verkställigheten i Sverige av det utländska<br>förverkandebeslutet annars skulle försvåras får</p> <p>1. egendom som har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkad<br>på grund av brott tas i beslag, eller</p> <p>2. kvarstad beslutas på så mycket av den berördes tillgångar som mot-<br>svarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas vara för-<br>verkat.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>362</p> <p>24 § När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag,<br>skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda<br>tiden får förlängas om det finns anledning till det.</p> <p>Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva<br>åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten ge den ansö-<br>kande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart att det inte<br>behövs. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om verk-<br>ställighet prövas.</p> <h4>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning</h4> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i Sverige</p> <p>25 § En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning<br>av någon som befinner sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren<br>skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant<br>fall ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.</p> <p>Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning av någon i utlandet</p> <p>26 § Om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall äga<br>rum av någon som befinner sig i en annan stat och den andra staten<br>kräver att ansökan först skall prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten<br>på begäran av svensk åklagare besluta att tillåta teleavlyssningen eller<br>teleövervakningen.</p> <h4>Hemlig kameraövervakning</h4> <p>Hemlig kameraövervakning av någon i Sverige</p> <p>§ En ansökan om hemlig kameraövervakning av någon som befinner<br>sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det<br>finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens till-<br>stånd.</p> <p>Hemlig kameraövervakning av någon i utlandet</p> <p>28 § Om hemlig kameraövervakning skall äga rum av någon som<br>befinner sig i en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först<br>skall prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten på begäran av svensk<br>åklagare besluta att tillåta kameraövervakningen.</p> <h4>Överförande av frihetsberövade för förhör m.m.</h4> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av en annan stat</p> <p>29 § Efter ansökan av en annan stat får för förhör eller konfrontation i<br>samband med en förundersökning eller en rättegång där</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>363</p> <p>1. en person som är berövad friheten i Sverige föras över till den andra<br>staten om förhöret avser annat än utredning om den frihetsberövades<br>egen brottslighet, eller</p> <p>2. en person som är berövad friheten i den andra staten föras över till<br>Sverige.</p> <p>Av ansökan enligt första stycket 1 skall det framgå hur lång tid den fri-<br>hetsberövade behöver vistas i den andra staten.</p> <p>30 § En ansökan om överförande prövas av regeringen. En ansökan från<br>stat som är medlem i Europeiska unionen eller från Island eller Norge<br>prövas dock av åklagare.</p> <p>En ansökan enligt 29 § första stycket 1 får vägras om ett överförande<br>medför att tiden för frihetsberövandet förlängs eller om den frihets-<br>berövades närvaro behövs i ett brottmål som handläggs här i landet.</p> <p>Om en ansökan enligt 29 § första stycket 1 bifalls, skall det framgå av<br>beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige, eller i<br>förekommande fall, försättas på fri fot.</p> <p>Överförande från eller till Sverige på begäran av svensk åklagare eller<br>domstol</p> <p>31 § En svensk åklagare eller domstol får för förhör eller konfrontation i<br>samband med en förundersökning eller en rättegång här i landet begära<br>att</p> <p>1. en person som är berövad friheten i Sverige förs över till annan stat,<br>eller</p> <p>2. en person som är berövad friheten i en annan stat förs över till<br>Sverige.</p> <p>Yttranden</p> <p>32 § Innan en ansökan om att en frihetsberövad person skall föras över<br>till annan stat prövas, skall yttrande inhämtas från den myndighet som<br>ansvarar för verkställigheten av frihetsberövandet om det inte är uppen-<br>bart att det inte behövs. Detsamma gäller innan en sådan ansökan görs av<br>en svensk domstol eller åklagare.</p> <p>Transport genom Sverige</p> <p>33 § Chefen för Justitiedepartementet kan meddela tillstånd till transport<br>genom Sverige av en frihetsberövad person som skall föras över från en<br>stat till en annan stat för förhör eller konfrontation.</p> <p>Förvar i Sverige av överförda personer</p> <p>34 § En person som förs över till Sverige skall tas i förvar av polis-<br>myndighet.</p> <p>Har tillstånd meddelats enligt 33 § får polismyndighet vid behov ta den<br>som överförs i förvar.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>364</p> <h4>5 kap. Övriga bestämmelser</h4> <p>Villkor om användningsbegränsningar m.m.</p> <p>1 § Har en svensk myndighet i ett ärende om rättslig hjälp fått uppgifter<br>eller bevisning från en annan stat enligt en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige och som innehåller villkor som<br>begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen vid<br>utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott,<br>skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är före-<br>skrivet i lag eller annan författning.</p> <p>2 § Rättslig hjälp som lämnas enligt denna lag får i enskilda fall förenas<br>med villkor som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller som är<br>nödvändiga från allmän synpunkt.</p> <p>Villkor som avses i första stycket får inte ställas upp om de strider mot<br>en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.</p> <p>3 § Den åklagare eller domstol som lämnat rättslig hjälp till en annan stat<br>och därvid ställt villkor enligt 2 § får på begäran av en myndighet i den<br>andra staten medge undantag från villkoret. Detsamma gäller i fråga om<br>villkor som följer direkt av bestämmelser i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige.</p> <p>4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller också i fråga om överenskommelser<br>med mellanfolkliga organisationer.</p> <p>Immunitet</p> <p>5 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige får den, som efter kallelse i<br>enlighet med överenskommelsen har rest in i Sverige för att höras eller på<br>annat sätt medverka vid utredning av brott</p> <p>1. inte lagföras eller berövas sin frihet eller på annat sätt underkastas<br>inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet eller dom som<br>härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller en miss-<br>tänkt eller tilltalad, inte är avsedd med framställningen eller kallelsen<br>eller</p> <p>2. inte utan eget samtycke åläggas att medverka vid annan utredning än<br>ansökan avser.</p> <p>Första stycket gäller även i administrativa och andra förfaranden som<br>avses i 1 kap. 5 och 6 §§.</p> <p>6 § Om någon som avses i 5 § stannar kvar i Sverige mer än femton<br>dagar från det att besked erhållits från den myndighet som har kallat<br>personen om att närvaro inte längre krävs, upphör immuniteten. Det-<br>samma gäller om han eller hon återvänder hit efter att ha lämnat landet.</p> <p>7 § Innehåller överenskommelsen bestämmelse om att immuniteten skall<br>ha mindre omfattning än som följer av 5 och 6 §§, gäller i stället den<br>bestämmelsen.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>365</p> <p>8 § I den utsträckning det har avtalats i en internationell överens-<br>kommelse som är bindande för Sverige gäller bestämmelserna om<br>immunitet i 5-7 §§ även en frihetsberövad som har förts över till Sverige<br>enligt 4 kap. 29 eller 31 §.</p> <p>Sekretess</p> <p>9 § För utlämnande av uppgifter i ärenden om rättslig hjälp gäller de be-<br>gränsningar som följer av sekretesslagen (1980:100).</p> <p>Undantag från banksekretess</p> <p>10 § Den som har tystnadsplikt enligt 1 kap. 10 § första stycket bank-<br>rörelselagen (1987:617), 1 kap. 8 § första stycket lagen (1991:981) om<br>värdepappersrörelse eller 1 kap. 5 § lagen (1992:1610) om finansierings-<br>verksamhet far utan hinder därav lämna uppgifter i ärenden om rättslig<br>hjälp med förhör i samband med förundersökning eller med husrannsakan<br>eller beslag.</p> <p>Delning av förverkad egendom mellan stater</p> <p>11 § Regeringen far besluta att egendom eller dess värde som förverkats<br>genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis skall<br>överlämnas till en annan stat som under förundersökningen eller rätte-<br>gången har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag eller<br>som på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft<br>betydelse för utredningen om brottet.</p> <p>I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verk-<br>ställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till<br>annan stat av egendom som förverkats genom ett utländskt avgörande.</p> <p>Återkrav av kostnader</p> <p>12 § Regeringen meddelar föreskrifter om att vissa kostnader för åtgärder<br>som vidtagits enligt denna lag kan återkrävas av den ansökande staten.</p> <p>Tillämpningsföreskrifter och tillkännagivanden</p> <p>13 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av<br>denna lag och tillkännager de internationella överenskommelser som<br>avses i denna lag. Regeringen tillkännager också de internationella<br>överenskommelser som avses i 2 kap. 14 § tredje stycket och som inte<br>tillåter avslag på den grunden att gärningen har karaktär av politiskt brott.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000.</p> <p>366</p> <p>Genom lagen upphävs lagen (1975:295) om användning av vissa<br>tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen (1991:435) med<br>vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.<br>Åtgärder som beslutats med stöd av nämnda lagar gäller som om de<br>beslutats enligt motsvarande nya bestämmelser.</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Bilaga 11</p> <p>367</p> <h2>Justitiedepartementet</h2> <p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2000</p> <p>Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,<br>Thalén, Winberg, Lindh, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,<br>Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lövdén, Ringholm</p> <p>Föredragande: statsrådet Freivalds</p> <p>Prop. 1999/2000:61</p> <p>Regeringen beslutar proposition 1999/2000:61 Internationell rättslig<br>hjälp i brottmål</p> <p>Eländers Gotab 59831, Stockholm 2000</p> <p>368</p> 1 1 att riksdagen godkänner avtalet den 18 december 1998 mellan Australien och Sverige om inbördes rättshjälp i brottmål ? 1 1 att riksdagen godkänner avtalet den 18 december 1998 mellan Australien och Sverige om inbördes rättshjälp i brottmål bifall =utskottet 1999/2000:JuU19 ? 2 2 att riksdagen godkänner avtalet den 15 februari 2000 mellan Sveriges regering och Kanadas regering om inbördes rättshjälp i brottmål bifall =utskottet 1999/2000:JuU19 ? 2 2 att riksdagen godkänner avtalet den 15 februari 2000 mellan Sveriges regering och Kanadas regering om inbördes rättshjälp i brottmål ? 3 3 att riksdagen godkänner konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring ? 3 3 att riksdagen godkänner konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring bifall =utskottet 1999/2000:JuU19 ? 4 4 att riksdagen antar regeringens förslag till bifall =utskottet 1999/2000:JuU19 ? 4 4 att riksdagen antar regeringens förslag till ? B Bordläggning 2000-03-21 00:00:00 inträffat 2 hanvisning INL Inlämning 2000-03-21 00:00:00 inträffat 60 hantering HÄN Hänvisning 2000-03-22 00:00:00 inträffat 3 hanvisning INL Inlämning 2000-03-22 00:00:00 planerat 60 hantering MOT Motionstid slutar 2000-04-05 00:00:00 inträffat 4 hanvisning inlamnatav Inlämnat av Justitiedepartementet 2014-11-23 12:18:39 statustext statustext Ärendet är avslutat GN0361 2019-05-22 17:20:14 tilldelat Tilldelat Justitieutskottet 2014-11-23 12:18:39 behandlas_i 1999/2000:JuU19 GN01JuU19 bet 1999/2000 JuU19 Internationell rättslig hjälp i brottmål Betänkande följdmotion <br/> med anledning av prop. 1999/2000:61<br/> Internationell rättslig hjälp i brottmål GN02Ju24 mot 1999/2000 Ju24 med anledning av prop. 1999/2000:61 Internationell rättslig hjälp i brottmål Motion följdmotion av Alice Åström m.fl. (V)<br/> med anledning av prop. 1999/2000:61<br/> Internationell rättslig hjälp i brottmål GN02Ju24 mot 1999/2000 Ju24 med anledning av prop. 1999/2000:61 Internationell rättslig hjälp i brottmål av Alice Åström m.fl. (V) Motion