2228052GN031221999/2000122propproppropProposition 1999/2000:122PropositionPropositionFinansdepartementet12202000-06-21 00:00:002025-12-19 14:06:192000-01-01 00:00:00Internationellt tullsamarbete Prop. 1999/2000:122digitaliseradhtmlskarvenhttps://data.riksdagen.se/dokument/GN03122/texthttps://data.riksdagen.se/dokument/GN03122https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GN03122
<h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition</h1>
<h1>1999/2000:122</h1>
<h2>Internationellt tullsamarbete</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GN03122/prop_19992000__122-1.png" style="width:36pt;height:21pt;"/>
<p>Prop.</p>
<p>1999/2000:122</p>
<p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p>
<p>Stockholm den 21 juni 2000</p>
<p>Göran Persson</p>
<p>Bosse Ringholm</p>
<p>(Finansdepartementet)</p>
<h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2>
<p>I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna Sveriges tillträde till<br>konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om<br>Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan<br>tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbetskonventionen)<br>samt att Sverige skall avge vissa förklaringar avseende tillämpningen av<br>konventionen.</p>
<p>I propositionen lämnas vidare förslag till en ny lag om internationellt<br>tullsamarbete. Den skall ersätta den idag gällande lagen (1973:431) om<br>utredning angående brott mot utländsk tullag. Lagen skall ge den rättsliga<br>grunden för tullmyndigheterna att fullgöra det samarbete med andra<br>staters tullmyndigheter som Sverige åtagit sig i sina internationella<br>överenskommelser. Förutom de bilaterala samarbetsavtal som Sverige<br>har ingått med ett flertal stater skall lagen även äga tillämplighet på<br>tullsamarbetskonventionen samt rådets förordning (EG) nr 515/97 om<br>ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter<br>och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en<br>korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen.</p>
<p>I lagförslaget har de nu gällande bestämmelserna om internationellt<br>tullsamarbete tagits in. Därutöver innehåller den föreslagna lagen en rad<br>nya bestämmelser avseende områden som i dag inte är reglerade i syfte<br>att genomföra tullsamarbetskonventionen. Konventionen innehåller<br>regler om bl.a. vissa gränsöverskridande samarbetsformer, vilka omfattar<br>myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium.</p>
<p>Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p>1 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122</p>
<h2>Innehållsförteckning</h2>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5</p>
<p>2 Lagtext...............................................................................................6</p>
<p>2.1 Förslag till lag om internationellt tullsamarbete.................6</p>
<p>2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen</p>
<p>(1980:100).........................................................................13</p>
<p>2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om</p>
<p>bevisupptagning åt utländsk domstol................................14</p>
<p>3 Ärendet och dess beredning.............................................................15</p>
<p>4 Internationellt tullsamarbete............................................................15</p>
<p>4.1 Bakgrund...........................................................................15</p>
<p>4.2 Internationella överenskommelser om samarbete.............16</p>
<p>4.2.1 Tullsamarbetsavtal..........................................16</p>
<p>4.2.2 Internationella konventioner m.m...................16</p>
<p>4.2.3 Tullsamarbete inom EU..................................17</p>
<p>4.3 Nuvarande nationell reglering...........................................17</p>
<p>4.3.1 Tullsamarbetslagen.........................................18</p>
<p>4.3.2 Övriga nationella regler..................................19</p>
<p>5 Tullsamarbetskonventionen.............................................................20</p>
<p>5.1 Bakgrund...........................................................................20</p>
<p>5.2 Syfte och innehåll..............................................................21</p>
<p>5.3 Sveriges tillträde till tullsamarbetskonventionen..............23</p>
<p>5.4 Förklaringar som bör avges i samband med att</p>
<p>Sverige ratificerar tullsamarbetskonventionen..................23</p>
<p>5.4.1 Hemliga utredningar.......................................23</p>
<p>5.4.2 EG-domstolen.................................................25</p>
<p>5.4.3 Ikraftträdande..................................................26</p>
<p>5.5 Behovet av ny lagreglering...............................................26</p>
<p>5.6 Kostnader..........................................................................27</p>
<p>6 Lagens närmare innehåll..................................................................28</p>
<p>6.1 Allmänt..............................................................................28</p>
<p>6.2 Lagens tillämpningsområde m.m......................................28</p>
<p>6.3 Gränsdragning mot andra lagar om internationellt</p>
<p>samarbete...........................................................................29</p>
<p>6.4 Lagens tillämplighet på andra myndigheters</p>
<p>verksamhet........................................................................29</p>
<p>6.5 Kommunikationsvägar......................................................32</p>
<p>6.6 Åtgärder i Sverige.............................................................34</p>
<p>6.6.1 Ansökan om bistånd........................................34</p>
<p>6.6.2 Informationsutbyte och sekretess....................36</p>
<p>6.6.2.1 Tullsamarbetskonventionens regler................36</p>
<p>6.6.2.2 Gällande rätt....................................................36</p>
<p>6.6.2.3 Bestämmelser om utbyte av uppgifter.............41</p>
<p>6.6.3 Utredningar om överträdelse av</p>
<p>tullbestämmelse...............................................45</p>
<p>6.6.3.1 Tvångsmedel...................................................45</p>
<p>6.6.3.2 Behörig domstol..............................................48</p>
<p>6.6.4 Delgivning.......................................................48</p>
<p>6.6.5 Särskild bevakning..........................................49</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>7 De ny a formerna av tullsamarbete...................................................50</p>
<p>7.1 Principer för gränsöverskridande samarbete.....................50</p>
<p>7.1.1 Tullsamarbetskonventionen............................50</p>
<p>7.1.2 Gällande rätt....................................................52</p>
<p>7.1.3 Rätt för utländska tjänstemän att utöva</p>
<p>myndighet........................................................52</p>
<p>7.2 Gränsöverskridande övervakning......................................54</p>
<p>7.2.1 Tullsamarbetskonventionens regler................54</p>
<p>7.2.2 Tullsamarbetsavtalen......................................55</p>
<p>7.2.3 Regel om gränsöverskridande övervakning</p>
<p>införs...............................................................55</p>
<p>7.3 Gränsöverskridande förföljande........................................56</p>
<p>7.3.1 Tullsamarbetskonventionens regler................56</p>
<p>7.3.2 Regel om gränsöverskridande förföljande</p>
<p>införs...............................................................58</p>
<p>7.4 Gränsöverskridande kontrollerade leveranser...................59</p>
<p>7.4.1 Bakgrund.........................................................59</p>
<p>7.4.2 Tullsamarbetskonventionens regler................59</p>
<p>7.4.3 Gällande rätt....................................................60</p>
<p>7.4.4 Kontrollerade leveranser bör inte nu</p>
<p>ytterligare regleras i lag...................................61</p>
<p>7.5 Speciella utredningsgrupper..............................................63</p>
<p>7.5.1 Tullsamarbetskonventionen............................63</p>
<p>7.5.2 Nationell reglering är inte nödvändig.............64</p>
<p>8 Gränsöverskridande åtgärder...........................................................64</p>
<p>8.1 Utländska tjänstemäns befogenheter och skyldigheter.....64</p>
<p>8.1.1 Tullsamarbetskonventionen............................64</p>
<p>8.1.2 Gällande rätt....................................................65</p>
<p>8.1.3 Utländska tj änstemäns befogenheter vid</p>
<p>gränsöverskridande förföljande.......................66</p>
<p>8.2 Frihetsberövande i avvaktan på provisoriskt</p>
<p>anhållande.........................................................................68</p>
<p>8.2.1 Tullsamarbetskonventionen............................68</p>
<p>8.2.2 Gällande rätt....................................................68</p>
<p>8.2.3 Bestämmelse om provisoriskt frihets-<br>berövande införs..............................................69</p>
<p>8.3 Utländska tjänstemäns straffrättsliga ställning..................71</p>
<p>8.3.1 Tulls amarbetskon ventionen............................71</p>
<p>8.3.2 Gällande rätt....................................................71</p>
<p>8.3.3 Utländska tjänstemän jämställs med</p>
<p>svenska tjänstemän..........................................71</p>
<p>8.4 Skadestånd.........................................................................72</p>
<p>8.4.1 Tullsamarbetskonventionen............................72</p>
<p>8.4.2 Gällande rätt....................................................73</p>
<p>8.4.3 Regler om skadeståndsskyldighet införs.........73</p>
<p>8.5 Tjänstevapen.....................................................................74</p>
<p>8.5.1 Tullsamarbetskonventionen............................74</p>
<p>8.5.2 Gällande rätt....................................................74</p>
<p>8.5.3 Medförande av tjänstevapen tillåts.................74</p>
<p>9 Författningskommentar....................................................................75</p>
<p>9.1 Förslaget till lag om internationellt tullsamarbete.............75</p>
<p>9.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen</p>
<p>(1980:100).........................................................................82</p>
<p>9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816) om</p>
<p>bevisupptagning åt utländsk domstol................................82</p>
<p>Bilagal Promemorians lagförslag...................................................84</p>
<p>Bilaga 2 Tullsamarbetskonventionen..............................................92</p>
<p>Bilaga 3 Förklarande rapport avseende tullsamarbets-</p>
<p>konventionen ...................................................................116</p>
<p>Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser....................................139</p>
<p>Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag...........................................140</p>
<p>Bilaga 6 Lagrådets yttrande...........................................................148</p>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 2000.........155</p>
<p>Rättsdatablad..........................................................................................156</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h2>1 Förslag till riksdagsbeslut</h2>
<p>Regeringen föreslår att riksdagen</p>
<p>1. godkänner konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i<br>fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete<br>mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbets-<br>konventionen),</p>
<p>2. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 23.5 i<br>tullsamarbetskonventionen, med innehållet att Sverige inte avser att<br>tillämpa samarbetsformen hemliga utredningar,</p>
<p>3. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 26.5 b i<br>tullsamarbetskonventionen med innebörd att alla svenska domstolar<br>berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av konventionen i<br>den mån det behövs för ett avgörande i ett mål eller i ett ärende,</p>
<p>4. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 32.4 i<br>tullsamarbetskonventionen med innebörd att fram till det att<br>konventionen träder i kraft skall den, med undantag av artikel 26, vara<br>tillämplig i Sveriges förbindelser med de stater som avgivit samma<br>förklaring,</p>
<p>3. godkänner regeringens förklaring enligt artikel 20.6 i tullsamarbets-<br>konventionen,</p>
<p>4. antar regeringens förslag till lag om internationellt tullsamarbete,</p>
<p>5. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen<br>(1980:100),</p>
<p>6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h2>Lagtext</h2>
<p>Regeringen har följande förslag till lagtext.</p>
<h3>2.1 Förslag till lag om internationellt tullsamarbete</h3>
<p>Härigenom föreskrivs följande.</p>
<h4>1 kap. Allmänna bestämmelser</h4>
<p>1 § Denna lag tillämpas på internationellt tullsamarbete som</p>
<p>1. följer av en internationell överenskommelse med en annan stat eller<br>mellanfolklig organisation som Sverige har tillträtt eller annars är<br>förpliktat att följa och</p>
<p>2. har till syfte att förhindra, upptäcka, utreda eller beivra överträdelser<br>av tullbestämmelser.</p>
<p>Lagen tillämpas inte på sådant samarbete som avses i lagen (1969:200)<br>om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga eller lagen<br>(1959:433) om gränskontrollsamarbete med annan stat.</p>
<p>2 § Tullverket eller annan behörig svensk myndighet skall bistå behörig<br>utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om det följer av en<br>sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § och av denna lag.</p>
<p>3 § För åtgärder enligt denna lag gäller samma förutsättningar som för en<br>motsvarande åtgärd i ett svenskt ärende, om inte annat föreskrivs i denna<br>lag.</p>
<p>Tullsamarbete får inte innebära att en behörig svensk myndighet vidtar<br>en åtgärd som</p>
<p>1. strider mot svensk lag eller annan författning,</p>
<p>2. strider mot svenska allmänna rättsprinciper, kränker Sveriges<br>suveränitet, medför fara för rikets säkerhet, eller strider mot andra<br>väsentliga intressen.</p>
<p>4 § I den mån en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 §<br>omfattar åtgärder som innebär myndighetsutövning, får utländska<br>tjänstemän utöva myndighet på svenskt territorium i de fall som anges i<br>3 kap.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Definitioner</p>
<p>5 § I denna lag avses med</p>
<p>tullbestämmelser: bestämmelser om införsel, utförsel eller transitering<br>av varor som avser tullar, skatter eller avgifter eller rör förbud,<br>begränsningar eller kontrollåtgärder beträffande varutrafiken,</p>
<p>överträdelse av tullbestämmelse\ sådan överträdelse av tull-<br>bestämmelse för vilken påföljd enligt berörd stats lagar och andra<br>bestämmelser kan dömas ut av domstol eller av administrativ myndighet,</p>
<p>behörig svensk myndighet: Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet,<br>Tullverket, Kustbevakningen eller Statens jordbruksverk,</p>
<p>förföljande tjänstemän: utländska tjänstemän som förföljer en person<br>på svenskt territorium med stöd av sådan internationell överenskommelse<br>som avses i 1 § och denna lag.</p>
<p>Central samordning</p>
<p>6 § Tullverket skall ansvara för samordningen av samarbetet enligt denna<br>lag.</p>
<p>Direkt samarbete mellan en behörig svensk myndighet och en utländsk<br>myndighet får ske i brådskande fall. Tullverket skall underrättas om<br>sådant samarbete så snart det är möjligt.</p>
<h4>2 kap. Åtgärder i Sverige för annan stats räkning</h4>
<p>Ansökningar</p>
<p>1 § Om inte annat anges i en sådan internationell överenskommelse som<br>avses i 1 kap. 1 §, skall en ansökan om bistånd ges in till Tullverket.</p>
<p>Om en begärd åtgärd bör vidtas av en annan behörig svensk myndighet<br>än Tullverket, skall ansökan vidarebefordras till den myndigheten. Den<br>ansökande myndigheten skall underrättas om att så har skett.</p>
<p>2 § En ansökan skall innehålla följande uppgifter:</p>
<p>1. ansökande myndighet,</p>
<p>2. tillämplig internationell överenskommelse,</p>
<p>3. begärd åtgärd,</p>
<p>4. ändamålet med och orsaken till ansökan,</p>
<p>5. de lagar och andra bestämmelser som berörs,</p>
<p>6. uppgifter om de fysiska eller juridiska personer som är föremål för<br>utredningen och</p>
<p>7. en kortfattad redogörelse för omständigheterna.</p>
<p>En ansökan skall göras skriftligen. I brådskande fall får en muntlig<br>ansökan godtas. En muntlig ansökan skall bekräftas skriftligen utan<br>dröjsmål.</p>
<p>En ansökan skall vara utformad på svenska eller på ett språk som den<br>mottagande myndigheten kan godta.</p>
<p>3 § Om en ansökan inte uppfyller kraven enligt 2 §, skall den ansökande<br>myndigheten ges tillfälle att komplettera eller ändra ansökan.</p>
<p>Avslag</p>
<p>4 § En ansökan skall avslås om</p>
<p>1. den avser en åtgärd som enligt 1 kap. 3 § inte får vidtas,</p>
<p>2. den avser en åtgärd som saknar stöd i en sådan internationell<br>överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §,</p>
<p>3. den är så bristfällig att den inte kan ligga till grund för begärd åtgärd<br>trots att tillfälle givits att komplettera eller ändra ansökan, eller</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>4. den avser en åtgärd som är uppenbart oproportionerlig i förhållande Prop. 1999/2000:122<br>till den påstådda överträdelsens svårhetsgrad.</p>
<p>5 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 1 kap. 3 §<br>andra stycket 2 fattas av regeringen. Om en behörig svensk myndighet<br>finner att en ansökan bör avslås på någon sådan grund, skall ansökan<br>överlämnas till regeringen.</p>
<p>I övrigt prövar den myndighet som handlägger ärendet om de<br>förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det är uppenbart<br>att ansökan skall avslås får Tullverket, i stället för att vidarebefordra<br>ansökan enligt 1 § andra stycket, direkt besluta om avslag på ansökan.</p>
<p>Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt<br>utgången.</p>
<p>Utbyte av uppgifter</p>
<p>6 § Behörig svensk myndighet får, när det är nödvändigt för genom-<br>förande av internationellt tullsamarbete enligt denna lag, på eget initiativ<br>eller efter ansökan lämna ut uppgifter till behörig utländsk myndighet,<br>även om en uppgift är sekretessbelagd enligt sekretesslagen (1980:100).</p>
<p>Första stycket gäller endast uppgifter som är tillgängliga för myndig-<br>heten inom dess verksamhetsområde.</p>
<p>7 § Uppgifter som lämnas ut enligt 6 § får i enskilda fall förenas med<br>villkor för användandet, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller<br>från allmän synpunkt.</p>
<p>Villkor som avses i första stycket får inte strida mot en sådan<br>internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §.</p>
<p>8 § Har behörig svensk myndighet översänt uppgift till behörig utländsk<br>myndighet, är den skyldig att på begäran av den person som uppgiften rör<br>underrätta denna om vilken utländsk myndighet uppgiften översänts till<br>och för vilket ändamål.</p>
<p>Underrättelse enligt första stycket behöver inte lämnas, om det är<br>uppenbart obehövligt eller om det kan befaras att underrättelsen skulle<br>försvåra genomförandet av utländsk myndighets utredning eller beslut i<br>ärendet.</p>
<p>Underrättelse behöver inte heller lämnas om uppgiften omfattas av<br>sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).</p>
<p>Utredning i Sverige om överträdelse av tullbestämmelse</p>
<p>9 § Tullsamarbete i form av utredning om överträdelse av tull-<br>bestämmelse i en annan stat får inledas av behörig svensk myndighet på<br>eget initiativ eller efter ansökan från behörig utländsk myndighet.</p>
<p>Efter ansökan som avses i första stycket får Tullverket medge att en<br>utländsk tjänsteman får närvara vid utredning i Sverige.</p>
<p>10 § Tullverket, en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen eller<br>en polisman får i samband med utredning av brott som också motsvarar<br>brott enligt svensk lag vidta åtgärder enligt 19, 20, 22 och 26 §§ samt<br>27 § första och andra stycket lagen (2000:000) om straff för smuggling.</p>
<p>Åtgärderna får vidtas endast under de förutsättningar som gäller för en<br>motsvarande åtgärd med anledning av brott enligt svensk rätt och enligt<br>särskilda bestämmelser i denna lag.</p>
<p>Tvångsmedel får inte användas med stöd av denna lag i syfte att<br>möjliggöra förverkande av egendom.</p>
<p>11 § Om en åtgärd i samband med utredningen kräver åklagares eller<br>domstols beslut enligt 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken och lagen<br>(2000:000) om straff för smuggling, skall ansökan i den delen handläggas<br>enligt bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål. Har beslag verkställts i samband med utredningen tillämpas<br>dock först 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken.</p>
<p>12 § Laga domstol i frågor som rör utredning om överträdelse av<br>tullbestämmelse vid tillämpning av denna lag är rätten på den ort där den<br>svenska utredningen påbörjades.</p>
<p>Delgivning av handlingar</p>
<p>13 § Handling i ärende om utredning som bedrivs i annan stat delges<br>enligt delgivningslagen (1970:428). Särskild postdelgivning eller stäm-<br>ningsmannadelgivning får, även om det inte följer av bestämmelserna i<br>3 § nämnda lag, ske efter beslut av behörig svensk myndighet.</p>
<h4>3 kap. Gränsöverskridande tullsamarbete</h4>
<p>Gränsöverskridande övervakning</p>
<p>1 § Utländska tjänstemän får på svenskt territorium fortsätta en i sin stat<br>påbörjad övervakning av en gärningsman som är skäligen misstänkt för<br>ett brott som sägs i artikel 19.2 tullsamarbetskonventionen, om<br>Tullverket eller en annan behörig svensk myndighet samtycker till det.</p>
<p>Övervakningen får ske utan föregående samtycke om situationen är så<br>brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg. För att övervakning<br>skall få ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av<br>gränsen i samband med övervakningen anmäls till Tullverket eller annan<br>behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska<br>myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.</p>
<p>Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet<br>begär det. Övervakning som avses i andra stycket skall även upphöra om<br>samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.</p>
<p>Brott som avses i första stycket är</p>
<p>1. olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen,<br>ammunition, sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall,<br>kämmaterial eller material eller utrustning avsedda för framställning av<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>kärnvapen, biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med<br>förbud),</p>
<p>2. handel med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta<br>nationernas konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika<br>och psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av<br>narkotika (prekursorer),</p>
<p>3. olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att<br>undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd i samband med import<br>eller export av varor, i de fall där omfattningen av handeln kan medföra<br>en avsevärd belastning för Europeiska gemenskapens eller för<br>medlemsstaternas budgetar,</p>
<p>4. annan handel med varor som är förbjuden enligt gemenskapens eller<br>nationella tullbestämmelser.</p>
<p>Gränsöverskridande förföljande</p>
<p>2 § Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett<br>sådant brott som sägs i 1 § och som kan föranleda utlämning, får<br>utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av<br>personen in på svenskt territorium, om Tullverket eller en annan behörig<br>svensk myndighet samtycker till det.</p>
<p>Förföljandet får ske utan föregående samtycke om situationen är så<br>brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg, eller om svenska<br>tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande<br>tjänstemännen skall anhålla om bistånd av behörig svensk myndighet<br>senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.</p>
<p>Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet<br>begär det.</p>
<p>3 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall behöriga svenska tjänste-<br>män omhänderta den förföljda personen.</p>
<p>Förföljande tjänstemän får stoppa och omhänderta den förföljde tills<br>behöriga svenska tjänstemän kan överta omhändertagandet eller<br>identifiera den förföljde.</p>
<p>4 § När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska<br>tjänstemän</p>
<p>1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av<br>säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,</p>
<p>2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brotts-<br>balken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha<br>avhänts någon genom brott, och</p>
<p>3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.</p>
<p>Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart<br>det kan ske överlämnas till en behörig svensk tjänsteman för prövning av<br>fråga om beslag enligt 5 § andra stycket.</p>
<p>5 § En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar och<br>placeras i häkte eller polisarrest under högst sex timmar, tid mellan<br>midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>10</p>
<p>omedelbart friges, om det inte har kommit in en sådan begäran om åtgärd<br>som avses i</p>
<p>1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning förbrott, eller</p>
<p>2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,<br>Island och Norge.</p>
<p>En behörig svensk tjänsteman får, i avvaktan på en framställning om en<br>åtgärd enligt 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp<br>i brottmål på begäran av främmande stat, ta i beslag föremål som har<br>omhändertagits enligt 4 § enligt de förutsättningar som gäller för en<br>motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller för-<br>fattning.</p>
<p>Skyldigheter</p>
<p>6 § Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna<br>lag,</p>
<p>1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som<br>meddelas av behörig svensk myndighet,</p>
<p>2. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet, och</p>
<p>3. kontakta Tullverket och rapportera vilka åtgärder som vidtagits och<br>de omständigheter som förelegat.</p>
<p>Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska<br>tjänstemän inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som<br>inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får användas endast i<br>nödvämssituationer.</p>
<p>Av 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) framgår att undantag kan göras<br>från lagens bestämmelse i fråga om rätt för utländska tjänstemän att<br>medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.</p>
<p>Straffrättsligt ansvar och skydd</p>
<p>7 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i<br>Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på<br>motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.</p>
<p>Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige<br>skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på<br>motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.</p>
<p>Skadestånd</p>
<p>8 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige,<br>skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller<br>tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med detta och<br>för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit<br>skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten<br>skall dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska<br>myndigheten eller tjänstemannen.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>11</p>
<p>9 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som<br>svenska tjänstemän vållar skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i<br>en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller<br>övervakning.</p>
<h4>4 kap. Åtgärder i en annan stat för svensk räkning</h4>
<p>1 § En svensk ansökan om tullsamarbete får göras under förutsättning att</p>
<p>1. motsvarande åtgärd kan vidtas i Sverige i ett liknande ärende, och</p>
<p>2. ansökan kan göras utan att detta skulle medföra att uppgifter lämnas,<br>vars överlämnande skulle strida mot allmänna hänsyn eller för Sverige<br>väsentliga intressen.</p>
<p>2 § Har behörig svensk myndighet vid tillämpning av denna lag tagit<br>emot uppgifter eller bevisning från en annan stat enligt en sådan<br>internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § och som inne-<br>håller villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna, skall<br>svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet<br>i lag eller annan författning.</p>
<p>Inhämtande av uppgifter</p>
<p>3 § En behörig svensk myndighet får i en pågående utredning om<br>överträdelse av tullbestämmelse begära att få ta del av uppgifter i en<br>annan stat. För sådana uppgifter gäller bestämmelserna i sekretesslagen<br>(1980:100) samt sådana villkor för uppgifternas användning som avses i<br>2§.</p>
<p>Utredning i annan stat</p>
<p>4 § Om det är till fördel för en utredning om överträdelse av<br>tullbestämmelse i Sverige, får Tullverket hos behörig utländsk myndighet<br>begära att svensk tjänsteman skall få närvara vid utredning som sker i en<br>annan stat.</p>
<p>Delgivning av handlingar</p>
<p>5 § Behörig svensk myndighet får i ett ärende om överträdelse av<br>tullbestämmelse eller i brottsutredning begära delgivning av handling i en<br>annan stat.</p>
<p>I den utsträckning det är tillåtet enligt en internationell överens-<br>kommelse som avses i 1 kap. 1 §, får behörig svensk myndighet<br>ombesörja delgivning med person i den andra staten genom att sända<br>handlingen med posten enligt vad som sägs i 3 § första stycket<br>delgivningslagen (1970:428).</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen upphävs<br>lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag.</p>
<p>12</p>
<h3>2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen<br>(1980:100)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)’ skall ha<br>följande lydelse.</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h4>1 kap.</h4>
<p>4§<sup>2</sup></p>
<p>Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte<br>heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller<br>för uppgiften.</p>
<p>1 insiderstrafflagen (2000:000) finns bestämmelser om förbud att<br>utnyttja eller röja vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka</p>
<p>kursen på finansiella instrument.</p>
<p>Bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa upp-<br>gifter som en svensk myndighet<br>har fått från en myndighet i en<br>annan stat finns i lagen (2000:562)<br>om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål, lagen (2000:343) om<br>internationellt polisiärt samarbete<br>samt lagen (2000:344) om<br>Schengens informationssystem.</p>
<p>Bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa upp-<br>gifter som en svensk myndighet<br>har fått från en myndighet i en<br>annan stat finns i lagen (2000:562)<br>om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål, lagen (2000:343) om<br>internationellt polisiärt samarbete,<br>lagen (2000:344) om Schengens<br>informationssystem samt lagen<br>(2000:000) om internationellt tull-<br>samarbete.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p>Lagen omtryckt 1992:1474.</p>
<p>Lydelse enligt prop. 1999/2000:109.</p>
<p>13</p>
<h3>2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol</h3>
<p>Härigenom föreskrivs att i 3, 11 och 12 §§ lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol ordet ”utrikesdepartementet” skall<br>bytas ut mot ”Justitiedepartementet”.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p>14</p>
<h2>Ärendet och dess beredning</h2>
<p>I promemorian Internationellt tullsamarbete (Ds 2000:2) föreslås dels att<br>Sverige skall tillträda konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i<br>fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete<br>mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbets-<br>konventionen), dels en ny lag om internationellt tullsamarbete. Rege-<br>ringen behandlar i detta ärende de förslag som läggs fram i promemorian.<br>Promemorians lagförslag finns i bilaga 1.</p>
<p>Lagstiftningen i promemorian är utformad med beaktande av be-<br>stämmelserna i tullsamarbetskonventionen samt den förklarande<br>rapporten avseende konventionen, bilaga 2 och 3.</p>
<p>Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss-<br>instanserna finns i bilaga 4. En sammanställning över remissyttrandena<br>finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2000/164).</p>
<p>Regeringen beslutade den 25 maj 2000 att inhämta Lagrådets yttrande<br>över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i<br>bilaga 6. Regeringens lagförslag har i huvudsak utformats i enlighet med<br>vad Lagrådet förordat. Lagrådet har dock ansett att vissa rättsliga frågor<br>bör övervägas ytterligare. Regeringen återkommer till detta och<br>Lagrådets övriga synpunkter i avsnitt 6.6.1 och 7.1.3 samt i<br>författningskommentaren till respektive paragraf. I förhållande till<br>lagrådsremissen har också gjorts vissa redaktionella ändringar i lagtexten.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h2>4 Internationellt tullsamarbete</h2>
<h3>4.1 Bakgrund</h3>
<p>För att upprätthålla en fungerande varuhandel och för att tillse att<br>tullbestämmelser efterlevs är samarbete mellan olika länders tull-<br>administrationer nödvändigt.</p>
<p>Sverige och det svenska Tullverket har sedan länge deltagit i det<br>internationella samarbetet mellan tullorganisationer bl.a. i World<br>Customs Organisation (WCO) (tidigare Customs Cooperation Council,<br>CCC) och Europeiska unionen (EU).</p>
<p>Tullverkets huvudkontor (tidigare Generaltullstyrelsen), som har varit<br>den svenska kontaktpunkten i det internationella tullsamarbetet,<br>handlägger ca 500 internationella ärenden årligen. Dessa ärenden rör<br>situationer där Tullverket vill ha andra länders bistånd i utredningar eller<br>det omvända då andra länder vänder sig till Sverige med begäran om<br>bistånd.</p>
<p>De rättsliga grunderna för Tullverkets samarbete med andra länders<br>tullmyndigheter är de bilaterala tullsamarbetsavtal som Sverige ingått<br>med ett flertal länder, internationella konventioner och rekommen-<br>dationer samt rådets förordning (EG) nr 515/97 (EGT L 82, 22.3.1997,<br>s.l) om ömsesidigt bistånd i tullärenden som trädde i kraft den 13 mars<br>1998 och den nu aktuella konventionen om ömsesidigt bistånd och<br>samarbete mellan tullförvaltningar i EU:s medlemsstater.</p>
<p>15</p>
<h3>4.2 Internationella överenskommelser om samarbete</h3>
<h4>4.2.1 Tullsamarbetsavtal</h4>
<p>Sverige och de andra nordiska länderna träffade redan i början av 1900-<br>talet överenskommelser om samarbete för att bekämpa spritsmugglingen.<br>Sverige ingick under 1930-talet överenskommelser med Danmark och<br>Finland om samverkan vad gäller bevakning till sjöss, varigenom<br>tjänstemän från dessa länder likställs med svenska tulltjänstemän i<br>kampen mot olovlig vin- och spritinförsel.</p>
<p>På 1960-talet ingick Sverige avtal med Norge och Finland om gräns-<br>tullsamarbete, vilka innebär att tulltjänstemän inom bestämda kontroll-<br>zoner vid gränserna kan utföra tullklarering och tullkontroll även för den<br>andra statens räkning.</p>
<p>Sverige har också valt att ingå bilaterala tullsamarbetsavtal med länder<br>utanför Norden, för närvarande sjutton stycken. Tyskland var det första<br>landet med vilket Sverige ingick avtal år 1972. Därefter har Sverige<br>ingått avtal med flera länder både inom och utom EU, bl.a. USA och flera<br>länder i Östeuropa.</p>
<p>Tullsamarbetsavtalens innehåll avser ofta både administrativt samar-<br>bete för att fastställa korrekta tullar och rent brottsbekämpande samarbete<br>t.ex. avseende narkotikasmuggling. Reglerna för samarbetet är relativt<br>likartade och utgår från ett standardavtal som utarbetats inom WCO.</p>
<h4>4.2.2 Internationella konventioner m.m.</h4>
<p>Inom ramen för arbetet inom WCO har ett flertal konventioner och<br>rekommendationer om tullsamarbete, informationsutbyte m.m. överens-<br>kommits.</p>
<p>Genom förordningen (1983:682) om tillämpning av en internationell<br>konvention om ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda<br>och beivra tullbrott m.m. är WCO:s konvention av den 9 juni 1977 om<br>ömsesidigt administrativt bistånd för att förhindra, utreda och beivra<br>tullbrott gällande i Sverige (prop. 1982/83:35). Den innehåller elva<br>bilagor som var och en behandlar en viss form av samarbete.<br>Konventionen är en multilateral konvention som är relativt allmänt hållen<br>och kan biträdas av de av WCO:s medlemmar som så önskar. Endast<br>vissa av bilagorna har accepterats för svensk del. Dessa bilagor rör<br>spontant informationsutbyte avseende misstankar om allvarliga tullbrott,<br>uppgiftslämnande om handlingars äkthet och import eller export av varor,<br>uppgiftslämnande inom ramen för myndighetens behörighet och förmåga<br>om vissa personers eller transportmedels rörelser, central registrering av<br>uppgifter om varusmuggling samt ömsesidigt bistånd i kampen mot<br>narkotika.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>16</p>
<h4>4.2.3</h4>
<h4>Tullsamarbete inom EU</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>EU:s behörighet inom olika områden varierar. Detta medför att frågorna<br>om tullsamarbete, fiskalt samarbete och brottsbekämpande samarbete inte<br>kan behandlas på samma sätt.</p>
<p>Tullunionens reglering och funktion är en av EU:s hörnstenar och<br>tillhör EG:s grundläggande behörighetsområden. Tullbeloppen från<br>import till och export från EU:s medlemsstater tillfaller till 90 procent<br>EU och tullintäkterna utgör ca 15-20 procent av EU:s inkomster. I frågor<br>om tullprocedurer och tullsatser liksom uppkomst och uppbörd av tull<br>beslutar rådet med kvalificerad majoritet. Besluten fattas ofta i form av<br>rådsförordningar som blir direkt gällande i samtliga medlemsstater.</p>
<p>Reglerna beträffande tullunionen i Fördraget om Europeiska unionen<br>berör dock inte frågan om hur tullorganisationema i medlemsstaterna<br>skall vara uppbyggda eller hur de skall arbeta. I fråga om samarbete<br>mellan tulladministrationema och mellan dessa och kommissionen<br>beslutar rådet med enhällighet. Dessa bestämmelser finns dels i<br>rådsförordningen (EG) nr 515/97 som syftar till att säkerställa att EG:s<br>tull- och jordbruksregler tillämpas korrekt och att rätt tullbelopp kan<br>fastställas och uppbäras av medlemsstaterna och EG, dels i konventioner<br>om tullsamarbete på det brottsbekämpande området.</p>
<p>Den nyss nämnda rådsförordningen (EG) nr 515/97 innehåller<br>bestämmelser om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas admini-<br>strativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen<br>för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och j ordbrukslag -<br>stiftningen. Den ursprungliga konventionen från år 1967 om tull-<br>samarbete, den s.k. Neapelkonventionen, har också varit föremål för<br>översyn vilket har resulterat i den här aktuella tullsamarbetskonventionen<br>som tar sikte på brottsbekämpande tullsamarbete.</p>
<p>EG har också ingått ett flertal samarbetsavtal med länder utanför EU,<br>vilka godkänts av de nationella parlamenten. Flera av de länder som<br>ansökt om medlemskap i EU har avtal om samarbete, vilka ofta åberopas<br>och används i praktiken.</p>
<h3>4.3 Nuvarande nationell reglering</h3>
<p>De internationella överenskommelserna om tullsamarbete ger inte<br>tillräckligt stöd för en tullmyndighet att vidta åtgärder för en annan stats<br>räkning. Förutom vad avser EG-förordningar, vilka blir direkt tillämp-<br>liga, måste därför de internationella överenskommelserna införlivas i vår<br>nationella lagstiftning för att kunna tillämpas i Sverige.</p>
<p>De gällande nationella reglerna återfinns på skilda håll och på olika<br>nivåer. Lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk<br>tullag (tullsamarbetslagen) reglerar hur svenska myndigheter skall och får<br>agera i internationella ärenden som rör brott mot utländska tullbe-<br>stämmelser. Som svensk rätt gäller även den tidigare nämnda rådsförord-<br>ningen (EG) nr 515/97 om administrativt tullsamarbete mellan medlems-<br>staterna och kommissionen. Vidare finns det en svensk förordning för<br>vart och ett av de internationella tullsamarbetsavtalen samt en förordning<br>som införlivar WCO-konventionen (se avsnitt 4.2.2) i nationell rätt.</p>
<p>17</p>
<p>Redan före tillkomsten av tullsamarbetslagen fanns lagen (1969:200)<br>om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga<br>(indrivningslagen) som reglerar internationellt samarbete för att driva in<br>fordringar på tullar och skatter vid import eller export. Numera består<br>den lagen till största delen av hänvisningar till EG-direktiv i detta ämne<br>och till lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden<br>(handräckningslagen). Regleringen som avser rent fiskalt samarbete med<br>indrivning och uppbörd av redan beslutade skatter och tullar kommer inte<br>att behandlas vidare här.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h4>4.3.1 Tullsamarbetslagen</h4>
<p>Tullsamarbetslagen tillkom i samband med att Sverige 1972 ratificerade<br>ett avtal med dåvarande Förbundsrepubliken Tyskland om ömsesidigt<br>bistånd i tullfrågor. Den innehåller förhållandevis få bestämmelser vilka i<br>sin tur hänvisar till andra lagar.</p>
<p>Av 1 § framgår att regeringen får besluta att Tullverket, i den mån det<br>påkallas av överenskommelse mellan Sverige och annan stat, skall lämna<br>andra länder bistånd i syfte att förhindra, utreda och beivra brott mot den<br>andra statens tullbestämmelser. I enlighet med bestämmelsen har<br>regeringen, i samband med varje tullsamarbetsavtal som Sverige därefter<br>ingått, i förordningar beslutat om att sådant samarbete får ske i enlighet<br>med avtalet. Efter att Sverige blev medlem i EU utvidgades<br>bestämmelsen till att även omfatta sådant samarbete mellan medlems-<br>staterna som föreskrivs i rådsförordningen (EG) nr 515/97. I 1 §<br>definieras även termen tullag som bestämmelser i lag eller annan<br>författning om införsel, utförsel eller transitering, som avser tullar eller<br>andra allmänna avgifter eller rör förbud, inskränkningar eller<br>kontrollåtgärder beträffande varu- eller valutatrafiken.</p>
<p>I 2 och 3 §§ anges gränserna för Tullverkets befogenheter och vilka<br>åtgärder som kan vidtas i internationella ärenden. I samband med<br>tillkomsten av handräckningslagen infördes en hänvisning i 2 § till flera<br>av de bestämmelser som gäller för skatteförvaltningen i dess<br>internationella samarbete. Således gäller de bestämmelser som sätter<br>principiella gränser för vad svenska skattemyndigheter kan bistå med<br>även för Tullverket. Åtgärder som strider mot svenska regler och praxis<br>får således inte vidtas. Inte heller får upplysningar lämnas ut som inte<br>myndigheten normalt har tillgång till. Vidare gäller att de svenska<br>myndigheterna kan medge en utländsk tjänsteman att närvara vid en<br>utredning i Sverige. I övrigt gäller reglerna om delgivning av handlingar<br>och om underrättelse till den som berörs av utredning eller<br>uppgiftslämnande.</p>
<p>I 2 § hänvisas även till lagen (1960:418) om straff för varusmuggling<br>(varusmugglingslagen) och rättegångsbalkens (RB) regler om<br>förundersökning och tvångsmedel. En förundersökning kan således<br>inledas i Sverige med stöd av tullsamarbetslagen. Vissa av reglerna i<br>varusmugglingslagen angående tvångsmedel m.m. kan även tillämpas i<br>internationella ärenden. I de avseenden som endast åklagare är behörig<br>att fatta beslut om tvångsmedel enligt RB är Tullverket hänvisad till att<br></p>
<p>18</p>
<p>begära hjälp hos åklagare. Det finns dock betydande begränsningar i<br>tvångsmedelsanvändningen. Tanken är att tvångsmedel skall kunna<br>tillgripas endast för att få till stånd en utredning. Åtgärd som kräver<br>någon form av misstanke mot den berörda personen får däremot enligt<br>2 § inte vidtas. Orsaken härtill är enligt förarbetena till lagen (prop.<br>1973:117 s. 21 f) att det kan vara svårt att i Sverige göra en tillräckligt<br>säker bedömning om misstanke föreligger när huvuddelen av<br>brottsutredningen sker i en annan stat. Frihetsberövanden såsom<br>gripande, anhållande och häktning kan således inte ske. Inte heller kan<br>reseförbud meddelas eller egendom beläggas med kvarstad eller<br>skingringsförbud. Vidare kan en person inte hållas kvar för fortsatt<br>förhör, eller höras som vittne med stöd av 23 kap. 13 § RB. Däremot kan<br>förhör hållas med envar högst sex timmar enligt 23 kap. 6 § och 9 § RB.<br>Tvångsmedel som kan användas, om än bara i vissa fall, är hämtning till<br>förhör, beslag och husrannsakan. Vidare kan Tullverket hos tingsrätten<br>begära ett föreläggande om att skriftligt bevis eller föremål skall uppvisas<br>eller hållas tillgängligt för besiktning.</p>
<p>Slutligen innehåller 2 § en hänvisning till 1 § lagen (1991:435) med<br>vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet,<br>vilket innebär att villkor som uppställs av annat land för användning av<br>uppgifter som erhållits därifrån för användning i brottsutredning eller<br>underrättelseverksamhet skall följas, oavsett vad sekretesslagen eller<br>annan svensk lagstiftning föreskriver.</p>
<p>I 3 § regleras bl.a. frågan om dubbel straffbarhet. I vissa fall får<br>tvångsmedel enligt våra nationella regler användas endast om fängelse<br>kan följa på brottet. Vid tillämpning av en sådan bestämmelse skall<br>fängelse motsvaras av frihetsstraff enligt den andra statens nationella<br>regler. Detta kan bli aktuellt att tillämpa t.ex. vid beslag av brev hos<br>posten eller av skriftligt meddelande mellan närstående. I paragrafen<br>finns även en begränsning av hur länge ett beslag får bestå.</p>
<p>Lagens 4 § innehåller en forumbestämmelse. Eftersom de vanliga<br>reglerna om laga domstol anknyter till var ett brott begåtts eller vilken<br>anknytning den misstänkte har till orten anges här att laga domstol i dessa<br>internationella fall är rätten i den ort där den tullmyndighet finns som<br>påbörjat den svenska delen av utredningen.</p>
<p>Av 5 § framgår att överträdelser som bestraffas i administrativ ordning<br>i vissa fall kan jämställas med brott mot tullagstiftning. Detta får ske om<br>myndighetens beslut om påföljd kan överklagas till domstol. I sådana fall<br>kan dock vissa tvångsmedel som förutsätter fängelsestraff i straffskalan<br>inte användas.</p>
<p>Slutligen finns i 6 § en bestämmelse vilken reglerar att lagen även<br>gäller samarbete till följd av överenskommelser med mellanfolkliga<br>organisationer, t.ex. FN och EG.</p>
<h4>4.3.2 Övriga nationella regler</h4>
<p>Som ovan nämnts finns vid sidan om tullsamarbetslagen kompletterande<br>regler i förordningar om tillämpning av tullsamarbetsavtal och konven-</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>19</p>
<p>tioner. Dessa kommer inte att beröras närmare. Allmänt kan dock följan-<br>de sägas om strukturen.</p>
<p>De olika förordningarna införlivar avtalen och konventionerna och ger<br>Tullverket möjlighet att samarbeta med andra länders tullförvaltningar på<br>det sätt som krävs enligt 1 § tullsamarbetslagen. Tullsamarbetsavtalen<br>innehåller vanligtvis bestämmelser om samarbete i form av utbyte av<br>upplysningar, vidtagande av utredningar, spaning och delgivning av<br>handlingar. Dessa bestämmelser gäller således om inte annat är stadgat i<br>tullsamarbetslagen eller indrivningslagen. Oavsett vad som står i avtalen<br>eller konventionen sätter dock tullsamarbetslagen gränserna för vilka<br>åtgärder som kan vidtas, särskilt avseende användning av tvångsmedel.</p>
<p>Generella regler om internationell rättslig hjälp i brottmål finns<br>samlade i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. I<br>lagen regleras åklagares och domstolars samarbete över gränserna i<br>brottmål och brottmålsrättegångar. Vidare har polisen internationella<br>överenskommelser om samarbete mellan ländema. Tullverket har dock i<br>sin tillämpning av de regler som styr dess internationella samarbete<br>använt sig av de olika avtalen inom ramen för tullsamarbetslagen. I andra<br>fall har det sökande landet hänvisats till att begära hjälp av åklagare eller<br>domstol enligt de internationella överenskommelser som finns avseende<br>rättslig hjälp.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h2>5 Tullsamarbetskonventionen</h2>
<h3>5.1 Bakgrund</h3>
<p>Internationellt samarbete med tullmyndigheter i andra länder har sedan<br>länge varit en viktig del av det svenska tullarbetet, både avseende rena<br>tullärenden och i fråga om gränsskydd och brottsbekämpning. Sverige<br>har ett väl fungerande gränstullsamarbete med de nordiska ländema och<br>enligt avtal med Norge och Finland utför tulltjänstemännen vid dessa<br>gränser arbetsuppgifter åt varandra.</p>
<p>Konventionen om ömsesidigt bistånd mellan tullmyndigheterna, den<br>s.k. Neapelkonventionen, kom till inom ramen för det dåvarande EG.<br>Konventionen var ett resultat av insikten att ett samarbete mellan<br>medlemsstaternas tullförvaltningar skulle bidra till att säkerställa korrekt<br>uppbörd av tullar och andra import- och exportavgifter samt förbättra<br>effektiviteten när det gäller att förhindra, utreda och åtala överträdelser<br>av tullbestämmelsema. Undertecknandet skedde i Rom den 7 september<br>1967 och alla EU:s medlemsstater med undantag av Sverige har anslutit<br>sig till konventionen.</p>
<p>Den 19 maj 1981 trädde rådsförordningen (EEG) nr 1468/81 i kraft.<br>Konventionen behandlade samarbete avseende säkerställande av<br>uppbörden av tullar och efterlevnaden av EG:s tullbestämmelser. Dess<br>bestämmelser ersatte motsvarande regler i Neapelkonventionen. Denna<br>förordning följdes av en ny rådsförordning, den i avsnitt 4 nämnda<br>förordningen (EG) nr 515/97. Neapelkonventionen har således sedan</p>
<p>20</p>
<p>1981 varit gällande endast i de delar som avser tullsamarbete beträffande<br>straffrättsliga förfaranden.</p>
<p>Sedan EU-fördragets ikraftträdande 1993 har tullsamarbetet givits hög<br>prioritet. Mot bakgrund av den inre marknadens genomförande och<br>avskaffandet av rutinkontroller vid de inre gränserna ansågs det<br>nödvändigt att utarbeta en ny konvention för att uppdatera Neapel-<br>konventionen.</p>
<p>Diskussionerna om en ny konvention inleddes 1990. De första utkasten<br>innehöll ett förslag till ett datoriserat informationssystem till stöd för<br>tullsamarbetet. Detta förslag bröts emellertid ut och behandlades i en<br>särskild konvention om användning av informationsteknologi för<br>tulländamål, den s.k. TIS-konventionen (EGT C 316, 27.11.1995, s. 33),<br>vilken antogs 1995. Sverige har redan tillträtt och ratificerat TIS-<br>konventionen och tillhörande protokoll och avtal (jfr prop. 1997/98:161).</p>
<p>Efter överenskommelsen om TIS-konventionen började på nytt<br>förhandlingarna inom ramen för samarbetet i EU:s s.k. tredje pelare om<br>konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tull-<br>förvaltningar. När Sverige blev medlem i EU 1995 hade således arbetet<br>med att utforma en ny konvention pågått i flera år. I avvaktan på att den<br>nya konventionen skall upprättas och träda i kraft har Sverige valt att inte<br>ratificera och tillträda 1967 års Neapelkonvention om tullsamarbete.</p>
<p>Konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om<br>Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan<br>tullförvaltningar (EGT C 24, 23.1.1998, s.l) beslutades av rådet den 18<br>december 1997 och undertecknades samma dag. Arbetsnamnet på den<br>nya konventionen har varit Neapel II, men den kommer här fortsätt-<br>ningsvis att benämnas tullsamarbetskonventionen. Den nu gällande<br>Neapelkonventionen kommer att upphävas när tullsamarbetskonven-<br>tionen har ratificerats av alla medlemsstater.</p>
<p>Det finns nu således heltäckande och moderna regler för tullsamarbetet<br>inom EU, dels genom rådsförordningen (EG) nr 515/97 som reglerar det<br>administrativa tullsamarbetet avseende överträdelser av EG:s tullbestäm-<br>melser och den del av tullinformationssystemet som stöder detta sam-<br>arbete, dels genom den nya tullsamarbetskonventionen som reglerar det<br>brottsbekämpande samarbetet och TIS-konventionen som reglerar den<br>del av tullinformationssystemet som stöder det brottsbekämpande arbetet.</p>
<h3>5.2 Syfte och innehåll</h3>
<p>Syftet med tullsamarbetskonventionen är att genom gemensamma<br>bestämmelser om former och tillvägagångssätt stärka samarbetet mellan<br>medlemsstaternas tullmyndigheter för att bekämpa den gränsöver-<br>skridande brottsligheten. Detta skall ske dels genom att tullmyndig-<br>heterna skall bistå varandra för att upptäcka och förhindra överträdelser<br>av nationella restriktioner och bestämmelser avseende den gränsöver-<br>skridande trafiken, dels genom åtal och bestraffning av sådana över-<br>trädelser.</p>
<p>I konventionen finns regler om tullsamarbete avseende sådana åtgärder<br>som informationsutbyte, delgivning av handlingar, utredningar och<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>21</p>
<p>spaning. Dessa åtgärder utförs av tullmyndigheten eller andra behöriga Prop. 1999/2000:122<br>myndigheter på en stats eget territorium efter begäran från en främmande<br>stat som arbetar med utredningen. Vissa åtgärder kan också vidtas<br>spontant av tullmyndigheten utan föregående begäran. Dessa bestämmel-<br>ser motsvarar till stora delar dem som finns i den gamla Neapelkonven-<br>tionen och andra internationella överenskommelser om tullsamarbete.</p>
<p>Tullsamarbetskonventionen går på flera sätt längre än Neapelkonven-<br>tionen. Den innehåller bl.a. bestämmelser beträffande särskilda samar-<br>betsformer, som innebär att tjänstemän i vissa fall får fortsätta över<br>gränserna och agera på andra staters territorium. Dessa bestämmelser har<br>stora likheter med dem som gäller det polisiära samarbetet enligt<br>Schengenkonventionen. En närmare redogörelse för de olika samarbets-<br>formema följer i avsnitt 7.</p>
<p>Avseende ett flertal av samarbetsformema finns det möjlighet för<br>medlemsstaterna att välja om man vill tillämpa dem eller ej. Det sker<br>genom att staten avger en eller flera förklaringar med innebörd att man<br>avser att helt eller delvis inte tillämpa konventionens bestämmelse<br>avseende någon eller några av samarbetsformema. Det är även möjligt att<br>genom förklaringar begränsa tillämpligheten av gränsöverskridande<br>åtgärder tidsmässigt och geografiskt. Man kan också förbjuda främmande<br>staters tjänstemän att vid gränsöverskridande åtgärder medföra och<br>använda tjänstevapen. Dessa förklaringar får återtagas när som helst.<br>Generellt gäller dock principen att konventionen endast gäller inom de<br>befogenhetsramar som tullmyndigheterna har enligt nationella be-<br>stämmelser.</p>
<p>Tullsamarbetskonventionen innehåller dessutom bestämmelser om sek-<br>retess och dataskydd för uppgifter som utlämnas mellan myndigheterna<br>utanför det datoriserade tullinformationssystemet. TIS-konventionen<br>innehåller egna regler för dataskydd som gäller för uppgifter i tullinfor-<br>mationssystemet.</p>
<p>I konventionen ges också EG-domstolen behörighet att tolka<br>konventionen, dels genom att avgöra tvister mellan medlemsstaterna och<br>mellan medlemsstaterna och kommissionen, dels genom att medlems-<br>staternas domstolar givits möjlighet att begära förhandsavgörande från<br>EG-domstolen i de fall de nationella domstolarna anser att ett sådant<br>avgörande är nödvändigt för att ett pågående mål eller ärende skall kunna<br>avgöras. Medlemsstaterna är emellertid inte skyldiga att godta dom-<br>stolens behörighet att meddela förhandsavgöranden. Däremot har de<br>möjlighet till det genom att avge en förklaring.</p>
<p>Konventionens territoriella avgränsning regleras i artikel 31 och<br>sammanfaller med gemenskapens nuvarande tullområde. Rådet kan<br>enhälligt besluta om att anpassa konventionens tillämpningsområde till<br>eventuella förändringar av tullområdet.</p>
<p>22</p>
<h3>5.3</h3>
<h3>Sveriges tillträde till tullsamarbetskonventionen</h3>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Regeringens förslag: Riksdagen godkänner tullsamarbetskonven-<br>tionen.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan<br>erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Sverige har goda erfarenheter av<br>internationellt tullsamarbete och har slutit bilaterala tullsamarbetsavtal<br>med ett flertal andra stater. Med hjälp av dessa har Sverige kunnat få<br>bistånd av andra länder i form av uppgifter och utredningar vilket aktivt<br>bidragit till att omfattande brottslighet har kunnat utredas och beivras.<br>Vidare har Sverige positiva erfarenheter av ett långvarigt gränstull-<br>samarbete med Norge och Finland. Med hänsyn till det nu sagda och till<br>att ett svenskt tillträde till konventionen skulle ge Sverige ökade<br>möjligheter att i samverkan med våra europeiska grannar ytterligare<br>skärpa kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten föreslår<br>regeringen att riksdagen godkänner tullsamarbetskonventionen.</p>
<h3>5.4 Förklaringar som bör avges i samband med att<br>Sverige ratificerar tullsamarbetskonventionen</h3>
<h4>5.4.1 Hemliga utredningar</h4>
<p>Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att en förklaring om att<br>Sverige inte avser att tillämpa samarbetsformen hemliga utredningar<br>avges av Sverige.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget<br>eller lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen (RPS) avstyrker förslaget<br>och förordar att frågan blir föremål för fortsatta överväganden med syfte<br>att samarbetsmetoden skall kunna användas av Tullverket.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Konventionens artikel 23 innehåller<br>regler om möjligheten för tjänstemän att arbeta under antagen identitet på<br>andra medlemsstaters territorium, en s.k. hemlig utredning. En medlems-<br>stat kan inkomma med en sådan ansökan endast i fall då det annars skulle<br>vara ytterst svårt att klargöra sakförhållandena. De utländska tjänste-<br>männen har dock endast tillstånd att samla in uppgifter och etablera<br>kontakt med misstänkta personer eller andra personer som har samröre<br>med dessa.</p>
<p>Hemliga utredningar skall ske i enlighet med de regler som gäller i det<br>land där utredningen äger rum och får äga rum bara under en begränsad<br>tid. Utredningarna skall förberedas och ledas av berörda myndigheter i<br>den anmodade och ansökande staten i nära samarbete. Under tiden<br>utredningen pågår skall den anmodade staten bistå med den personal och<br></p>
<p>23</p>
<p>tekniska utrustning som behövs samt vidta alla nödvändiga åtgärder för<br>att skydda de tjänstemän som arbetar under antagen identitet.</p>
<p>Enligt artikel 23.5 har vaije medlemsstat möjlighet att avge en<br>förklaring att den, helt eller delvis, inte är bunden av denna artikel. En<br>sådan förklaring får när som helst återkallas.</p>
<p>Hemliga utredningar eller att arbeta under antagen identitet är en<br>omdiskuterad arbetsmetod som inte finns reglerad i vår nationella<br>lagstiftning. I Sverige är visserligen arbetsmetoden att arbeta med<br>infiltratörer och ”under cover” inte okänd som spaningsmetod. Enligt de<br>allmänna principer som utarbetats av domstolar och av Justitieombuds-<br>mannen avseende polisiär verksamhet är svenska polistjänstemän inte<br>förbjudna att uppträda anonymt. Bl.a. anses bevisprovokation vara tillåtet<br>vilket behandlats i avsnitt 7.4.</p>
<p>Arbetsmetoden att arbeta anonymt förekommer i polisens verksamhet,<br>t.ex. vid narkotikaspaning. Däremot används metoden inte i Tullverkets<br>brottsbekämpande verksamhet. Svenska tulltjänstemän har således i<br>dagsläget varken erfarenhet av eller utbildning för att arbeta på detta sätt.<br>Mot bakgrund härav framstår det inte som rimligt att Sverige med stöd av<br>tullsamarbetskonventionen skall tillåta utländska tjänstemän att tillämpa<br>en sådan okonventionell arbetsmetod på svenskt territorium, vilka<br>svenska tulltjänstemän skall stödja med resurser i form av personal och<br>teknisk utrustning.</p>
<p>Rikspolisstyrelsen (RPS) har påpekat att hemliga utredningar är en<br>arbetsmetod som sedan lång tid är väl utvecklad och etablerad bland<br>brottsbekämpande myndigheter. När tullsamarbetskonventionen medger<br>att hemliga utredningar får användas bör Sverige inte avvisa denna<br>möjlighet med hänvisning till tulltjänstemännens bristande kompetens<br>vad gäller metoden. Tulltjänstemännen bör istället ges möjlighet att<br>utveckla den kompetens som krävs på området. Tullverket har dock i sitt<br>remissyttrande lämnat förslaget utan erinran.</p>
<p>Enligt artikel 19.3 tullsamarbetskonventionen skall ett lands<br>myndigheter inte vara skyldiga att delta i eller använda sådana arbets-<br>metoder som inte är tillåtna eller föreskrivna enligt nationell lagstiftning.<br>I enlighet därmed behöver inte svenska myndigheter bifalla en ansökan<br>från en annan stat beträffande en hemlig utredning.</p>
<p>Regeringen föreslår därför att Sverige i samband med ratifikationen av<br>konventionen med stöd av artikel 23.5 avger en förklaring med innebörd<br>att Sverige inte avser att tillämpa denna samarbetsmetod. Konsekvensen<br>blir då att Sverige inte heller kan begära att få genomföra en sådan<br>utredning i ett annat land. Skulle förhållandena förändras, har Sverige<br>möjlighet att när som helst återkalla förklaringen.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>24</p>
<h4>5.4.2</h4>
<h4>EG-domstolen</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att en förklaring enligt<br>artikel 26.5 b i tullsamarbetskonventionen med innebörd att alla<br>svenska domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om<br>tolkning av konventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett<br>mål eller i ett ärende avges av Sverige.</p>
<p>Promemorian förslag stämmer överens med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: EG-domstolen har på de områden<br>som omfattas av EG:s kompetens ensam behörighet att tolka EG-rätten.<br>Däri ingår bl.a. att meddela förhandsavgöranden till nationella domstolar<br>om tolkningen av EG:s bestämmelser. EG-domstolen hade enligt de<br>bestämmelser som gällde då tullsamarbetskonventionen tillkom ingen<br>automatisk behörighet inom EU:s s.k. tredje pelare. EG-domstolen kunde<br>dock ges behörighet att tolka bestämmelser och avgöra tvister på dessa<br>områden i den mån det föreskrevs i en konvention.</p>
<p>I tullsamarbetskonventionen har EG-domstolen enligt artikel 26<br>behörighet att avgöra tvister mellan medlemsstaterna eller medlems-<br>staterna och kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av konven-<br>tionen om rådet inte inom sex månader lyckats avgöra tvisten.</p>
<p>EG-domstolen är vidare behörig att meddela förhandsavgöranden om<br>tolkningen av konventionen. Medlemsstaterna har härvid möjlighet att<br>välja om de nationella domstolarnas rätt att begära förhandsavgörande<br>skall vara förbehållen domstolar i högsta instans eller omfatta samtliga<br>nationella domstolar. EG-domstolen är däremot inte behörig att pröva<br>giltigheten eller proportionaliteten av de brottsbekämpande åtgärder som<br>myndigheter vidtar med stöd av konventionen.</p>
<p>Sverige har i samband med tillträdet till bl.a. Europol- och TIS-<br>konventionen valt att ge alla nationella domstolar möjlighet att inhämta<br>förhandsavgöranden. I samband härmed infördes lagen (1997:895) om<br>rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från Europeiska<br>gemenskapernas domstol i vissa fall. Enligt denna lag får en svensk<br>domstol begära förhandsavgörande från EG-domstolen om tolkningen av<br>en bestämmelse i en internationell överenskommelse som Sverige har<br>tillträtt i den omfattning som Sverige har åtagit sig detta i förhållande till<br>de övriga medlemsstaterna i EU. Regeringen ger i Svensk författnings-<br>samling tillkänna vilka konventioner och andra överenskommelser som<br>lagen är tillämplig på.</p>
<p>Alla svenska domstolar har möjlighet att med stöd av artikel 234 (f.d.<br>artikel 177) i EG-fördraget inhämta förhandsavgörande avseende tolk-<br>ningen av bestämmelserna om tullsamarbete i rådsförordningen (EG) nr<br>515/97. Som skäl för att alla svenska domstolar skulle få begära<br>förhandsavgörande från EG-domstolen avseende tolkningen av Europol-<br>och TIS-konventionen anfördes bl.a. processekonomiska fördelar. Sådana<br>fördelar kan även åberopas i det här ärendet. Således bör alla svenska<br>domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av<br>tullsamarbetskonventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett</p>
<p>25</p>
<p>mål eller ärende. Sverige bör därför avge en förklaring enligt artikel Prop. 1999/2000:122<br>26.5 b med detta innehåll.</p>
<h4>5.4.3 Ikraftträdande</h4>
<p>Regeringens forslag: Riksdagen godkänner att en förklaring enligt<br>artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen med innebörd att fram till det<br>att konventionen träder i kraft skall den vara tillämplig i Sveriges<br>förbindelser med de stater som avgivit samma förklaring avges av<br>Sverige.</p>
<p>Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Tullsamarbetskonventionen träder i<br>kraft tre månader efter det att samtliga medlemsstater i EU har tillträtt<br>konventionen. Ratifikationen är en uttalat prioriterad fråga i EU-<br>samarbetet, men det kan ändå komma att dröja en tid innan alla länder<br>har fått sina nationella godkännanden. I nuläget har dock ingen av<br>staterna ratificerat konventionen.</p>
<p>Fram till dess att konventionen träder i kraft får vaije medlemsstat<br>enligt artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen förklara att den kommer<br>att tillämpa konventionen, med undantag av artikel 26 avseende EG-<br>domstolens behörighet, i förbindelserna med de medlemsstater som har<br>avgivit samma förklaring. Det innebär att medlemsstaterna inte behöver<br>vänta tills den sista medlemsstaten genomfört sina förfaranden innan de<br>kan tillämpa konventionens bestämmelser.</p>
<p>Eftersom Sverige inte i samma utsträckning som övriga stater som till-<br>trätt 1967 års Neapelkonvention deltar i det brottsbekämpande arbetet<br>inom EU vad avser tullsamarbete, bör vi avge en sådan förklaring (se<br>avsnitt 4.1). Det bör ske i samband med godkännandet av tullsamarbets-<br>konventionen eller när den föreslagna lagen om internationellt tullsamar-<br>bete trätt i kraft, för att samarbetet skall komma igång så snabbt som<br>möjligt.</p>
<h3>5.5 Behovet av ny lagreglering</h3>
<p>Regeringens förslag: En lag som är tillämplig på allt internationellt<br>tullsamarbete införs. Lagen innehåller dels de i dag gällande<br>bestämmelserna på området, dels en rad nya bestämmelser som bl.a.<br>reglerar gränsöverskridande övervakning och förföljande.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget<br>utan erinran. Kustbevakningen (KBV) anser att lagstiftningen beträffande<br>internationellt polisiärt samarbete och internationellt tullsamarbete borde<br>ha skett mer samordnat då det är av vikt att se gränskontrollen i ett hel-<br>hetsperspektiv.</p>
<p>26</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Internationellt tullsamarbete har Prop. 1999/2000:122<br>sedan 1970-talet reglerats i tullsamarbetslagen (se avsnitt 4.3.1). Denna<br>lag tar sikte på det tullsamarbete som sker med stöd av de bilaterala<br>tullsamarbetsavtalen. Lagen innehåller endast ett fåtal bestämmelser som<br>hänvisar till andra lagar, t.ex. handräckningslagen, varusmugglingslagen<br>och RB. Tullsamarbetslagen har med tiden på grund av de olika<br>hänvisningarna blivit alltmer svåröverskådlig.</p>
<p>Justitieombudsmannen har i ett beslut den 9 juni 1999, dnr 738-1998,<br>funnit att begränsningen i 2 § tullsamarbetslagen som innebär att<br>bestämmelser vars tillämpning förutsätter att misstanke föreligger mot<br>någon inte får tillämpas, kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Ärendet<br>avsåg ett beslut av åklagare om husrannsakan i ett ärende på begäran av<br>finska tullmyndigheter. Det finns alltså vissa tolkningsproblem med den<br>nuvarande lagstiftningen.</p>
<p>Vidare täcker tullsamarbetslagen inte heller behovet av lagreglering<br>avseende de nya samarbetsformema i tullsamarbetskonventionen, särskilt<br>inte de inslag i det gränsöverskridande tullsamarbetet som innefattar<br>myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium. För<br>att de nya formerna av tullsamarbete skall kunna tillämpas här i Sverige<br>krävs nämligen ytterligare svensk lagreglering.</p>
<p>Mot bakgrund av ovan angivna förhållanden anser regeringen att det<br>bör införas en ny tullsamarbetslag. Lagen skall tillämpas dels på det<br>tullsamarbete som även fortsättningsvis kommer att ske med stöd av<br>tullsamarbetsavtal, dels på tullsamarbetet enligt den nya tullsamarbets-<br>konventionen samt andra internationella konventioner och överens-<br>kommelser som inte enbart rör EU-medlemsländema, t.ex. FN-<br>konventioner.</p>
<p>Merparten av bestämmelserna i den nya lagen motsvarar vad som<br>redan idag gäller enligt tullsamarbetslagen. Bestämmelserna har dock i<br>vissa fall konkretiserats i syfte att klargöra på vilket sätt Tullverket kan<br>bistå andra länders myndigheter och omvänt, dvs. vad Tullverket kan be<br>andra länders myndigheter om. Vidare föreslås att de nya formerna av<br>gränsöverskridande tullsamarbete regleras på i stort sett motsvarande sätt<br>som föreslås beträffande polissamarbetet med anledning av Schengen-<br>konventionen. Vi återkommer till dessa frågor i det följande.</p>
<h3>5.6 Kostnader</h3>
<p>Det internationella samarbetet i utredningar och ärenden ökar stadigt. Ett<br>ökat samarbete med andra EU-medlemsländer är en naturlig och<br>önskvärd konsekvens av det svenska medlemskapet i Europeiska unionen<br>och medför att svenska myndigheter kontinuerligt behöver anpassa sitt<br>arbetssätt till de mellanstatliga överenskommelser som träffas inom<br>ramen för EU-samarbetet. Syftet med det utvecklade samarbetet är bl.a.<br>att öka effektiviteten i det brottsbekämpande arbetet. Det ligger i sakens<br>natur att det för närvarande är svårt att beräkna vilka kostnader detta kan<br>medföra för de berörda svenska myndigheterna. Självfallet medför<br>biträde till andra länders tullmyndigheter en arbetsbelastning men<br>samtidigt kan de svenska myndigheterna begära motsvarande bistånd från</p>
<p>27</p>
<p>andra medlemsländer, vilket bör leda till en ökad effektivitet i verksam-<br>heten. Detta är förhållanden som regeringen anser att de svenska myndig-<br>heterna bör kunna hantera inom ramen för sin verksamhet och inom<br>ramen för befintliga resurser.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h2>6 Lagens närmare innehåll</h2>
<h3>6.1 Allmänt</h3>
<p>Den föreslagna lagen disponeras i huvudsak på följande sätt. Först<br>fastställs lagens tillämpningsområde och allmänna begränsningar samt<br>definitioner av de specifika termer som används. Därefter följer ett<br>avsnitt med bestämmelser om tullsamarbete som avser åtgärder som<br>vidtas i Sverige. Det rör sig om informationsutbyte med utländska<br>tullmyndigheter, utredningar, spaning och delgivning av handlingar. Det<br>följs av ett avsnitt med de olika gränsöverskridande åtgärderna;<br>gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande,<br>samt de särskilda begränsningar som gäller för dessa åtgärder. Det sista<br>avsnittet behandlar tullsamarbete i utlandet som initierats av svenska<br>myndigheter.</p>
<h3>6.2 Lagens tillämpningsområde m.m.</h3>
<p>Syftet är att lagens bestämmelser i princip skall kunna tillämpas på allt<br>internationellt tullsamarbete som Tullverket och andra svenska myndig-<br>heter deltar i. Även sådant administrativt samarbete som tar sikte på<br>överträdelser som inte är kriminaliserade utan åtgärdas i administrativ<br>ordning omfattas. Samarbetet kan avse rent administrativa åtgärder t.ex.<br>utbyte av uppgifter, eller operativa åtgärder såsom utförande av över-<br>vakning åt en annan stat. Lagen är tillämplig på tullsamarbete som följer<br>av EG:s förordningar, internationella konventioner, bilaterala samarbets-<br>avtal mellan Sverige och andra länder samt de avtal som EG ingått med<br>tredje land på detta område.</p>
<p>Den föreslagna lagens tillämpningsområde omfattar internationellt<br>tullsamarbete. Detta kan medföra vissa gränsdragningsproblem gentemot<br>annan lagstiftning som är tillämplig på liknande samarbete mellan olika<br>staters myndigheter. Lagen skall t.ex. inte tillämpas på det fiskala<br>samarbetet som avser bistånd med indrivning av fordringar eller andra<br>åtgärder som inte berör överträdelser av tullbestämmelser. Vidare skall<br>lagen inte omfatta det internationella polissamarbetet eller åklagares och<br>domstolars samarbete över gränserna i brottsutredningar och brottmåls-<br>rättegångar.</p>
<p>Den föreslagna lagen tar sikte på tullsamarbete mellan tullmyndigheter.<br>Internationellt ser tullmyndigheternas arbetsuppgifter och befogenheter<br>olika ut från land till land. I vissa länder har tullen mycket långtgående<br>befogenheter på det brottsbekämpande området medan andra länders<br>tullmyndigheter knappast alls har sådana uppgifter eller befogenheter.</p>
<p>28</p>
<p>Eftersom myndighetsstrukturen ser olika ut i olika länder kan följden bli<br>att samarbete även sker med andra utländska myndigheter som har<br>behörighet att vidta åtgärder för att bekämpa överträdelser och brott mot<br>tullbestämmelser eller in- och utförselrestriktioner. Likaså kan andra<br>svenska myndigheter än Tullverket ha befogenheter som faller inom<br>ramen för vad som betecknas som internationellt tullsamarbete. En all-<br>män utgångspunkt för det internationella tullsamarbete som vidtas av<br>svenska myndigheter är att samarbetet måste ske inom ramen för de be-<br>fogenheter myndigheten har i motsvarande situation i nationella ärenden.</p>
<h3>6.3 Gränsdragning mot andra lagar om internationellt<br>samarbete</h3>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Regeringens förslag: Den nya lagen skall inte tillämpas på sådant<br>samarbete som avser indrivning eller gränstullsamarbete med annan<br>stat.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har i stort sett lämnat förslaget utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Det är främst i två fall som det kan<br>uppstå gränsdragningsproblem mellan den nya lagen och andra lagar om<br>tullsamarbete. Det rör sig om indrivningslagen och lagen (1959:590) om<br>gränstullsamarbete med annan stat.</p>
<p>Tillämpningsområdet för indrivningslagen är begränsat till internatio-<br>nellt tullsamarbete som avser indrivning av utländsk tull, annan skatt,<br>avgift eller pålaga vid eller i samband med export eller import. Eftersom<br>den nya lagen inte skall tillämpas i fråga om indrivning utan endast på<br>sådant samarbete som avser att förhindra, upptäcka, utreda och beivra<br>överträdelser av tullbestämmelser föreskrivs att den nya lagen inte skall<br>tillämpas på sådant samarbete som avses i indrivningslagen.</p>
<p>Lagen om gränstullsamarbete reglerar Sveriges samarbete med Norge<br>och Finland vid gränserna. Samarbetet enligt denna lag är längre gående<br>än det samarbete som föreslås i den nya lagen och måste anses vara av en<br>annan karaktär. Detta samarbete skall även fortsättningsvis ske med stöd<br>av lagen om gränstullsamarbete samt de tillhörande förordningarna.</p>
<h3>6.4 Lagens tillämplighet på andra myndigheters<br>verksamhet</h3>
<p>Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet,<br>Tullverket, Kustbevakningen och Statens jordbruksverk skall vara<br>svensk behörig myndighet.</p>
<p>Promemorians förslag: Behörig svensk myndighet skall vara<br>Tullverket eller annan svensk myndighet, som har befogenheter enligt en<br>internationell överenskommelse.</p>
<p>29</p>
<p>Remissinstanserna: Kustbevakningen (KBV) anser att den svenska<br>modellen för gränskontroll bör beskrivas, då den förutsätter en mycket<br>nära samverkan mellan berörda nationella och utländska myndigheter och<br>bl.a. KBV kommer att påverkas i hög grad av den föreslagna lagen.<br>Riksskatteverket (RSV) förordar att för det fall att tullsamarbetskonven-<br>tionen omfattar harmoniserade punktskatter i gemenskapsintem trafik,<br>bör RSV vara behörig myndighet.</p>
<h4>Skälen for regeringens förslag</h4>
<p>Polisen och Kustbevakningen</p>
<p>Den svenska gränskontrollen utförs av polisen, Tullverket och Kust-<br>bevakningen. Polisen är primärt ansvarig för personkontrollen medan<br>Tullverket har huvudansvaret beträffande varukontroll. Kustbevakningen<br>har ett självständigt ansvar för tullkontroll av sjötrafiken samt person-<br>kontroll till sjöss. De olika myndigheterna har vidare vissa skyldigheter<br>att bistå varandras kontrollverksamhet.</p>
<p>Som tidigare nämnts avser tullsamarbetskonventionen samarbete<br>mellan tullmyndigheter. Behörig myndighet enligt konventionen är dock<br>varje myndighet som enligt nationell lagstiftning har behörighet att vidta<br>åtgärder för att bekämpa överträdelser och brott mot tullbestämmelser.<br>Eftersom polisen och Kustbevakningen dels utför gränskontroller, dels<br>har befogenheter vad gäller bekämpningen av smugglingsbrott är nämnda<br>myndigheter behöriga i konventionens mening. Det innebär att polisen<br>och Kustbevakningen kommer att delta i det samarbete som omfattas av<br>konventionen. Det är därför nödvändigt att i den nya lagen reglera vilka<br>befogenheter polisen och Kustbevakningen skall ha när de deltar i sådant<br>samarbete.</p>
<p>Tullverket och Kustbevakningen är enligt 5 kap. 1 § andra stycket ut-<br>länningslagen (1989:529), skyldiga att bistå polisen vid personkontroll.<br>Tullverkets medverkan och medverkan från Kustbevakningen som avser<br>annat än sjötrafiken förutsätter en begäran om bistånd från polisen och<br>kan gälla för ett enskilt tillfälle eller generellt för en viss verksamhet.</p>
<p>Polisen är enligt 6 kap. 20 § tullagen på begäran skyldig att medverka i<br>Tullverkets kontrollverksamhet, varvid polismän har samma befogen-<br>heter som tulltjänstemän. Polisen har även rätt att ingripa mot smugg-<br>lingsbrott på samma sätt som mot annan brottslighet.</p>
<p>Som ovan beskrivits är således polisen primärt ansvarig för den del av<br>gränskontrollen som avser personer och är också skyldiga att delta i<br>gränskontrollen av varor. Vidare har polisen befogenheter att ingripa mot<br>smugglingsbrott. Polisen bör därför vad gäller inledande av förunder-<br>sökning och förhör samt användning av tvångsmedel ha samma befogen-<br>heter som Tullverket enligt den nya lagen.</p>
<p>Kustbevakningen har enligt tullagen och varusmugglingslagen ett<br>självständigt ansvar för tullkontroll av sjötrafiken och har också till<br>uppgift att söka förhindra smugglingsbrott till sjöss. Kustbevaknings-<br>tjänstemännen har i dessa situationer samma befogenheter som en tull-<br>tjänsteman. Kustbevakningen har därigenom ett samlat ansvar för gräns-<br>kontroll till sjöss avseende såväl personer som varor. Den sjöbuma<br>kontrollen genomförs självständigt av Kustbevakningen i den meningen<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>30</p>
<p>att det inte erfordras någon begäran om bistånd från polisen eller någon<br>annan myndighet. Verksamheten bedrivs dock i nära samverkan med<br>polisen och Tullverket, som är huvudansvariga för gränskontrollen<br>avseende personer respektive varor.</p>
<p>Sammanfattningsvis har Kustbevakningen ansvaret för gränskontrollen<br>till sjöss liksom till uppgift att bekämpa smugglingsbrott. Mot den<br>bakgrunden bör Kustbevakningen även i nu berörda avseenden ha de<br>befogenheter som den har då den medverkar i liknande situationer i<br>Tullverkets kontrollverksamhet.</p>
<p>Jordbruksverket</p>
<p>Rådsförordningen (EG) nr 515/97 avser ömsesidigt bistånd mellan med-<br>lemsstaternas administrativa myndigheter och samarbete mellan dessa<br>och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och<br>jordbrukslagstiftningen. Förordningen är tillämplig på de administrativa<br>myndigheter i medlemsstaterna som är ansvariga för genomförandet av<br>tull- och jordbrukslagstiftningen. För Sveriges del innebär det att Tull-<br>verket och Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) omfattas av förord-<br>ningens bestämmelser.</p>
<p>I enlighet med förordningen kan Jordbruksverket ge en annan stat<br>bistånd med överföring av upplysningar som kan bidra till att säkerställa<br>att bestämmelserna i jordbrukslagstiftningen följs, särskilt bestämmel-<br>serna avseende dels tillämpningen av avgifter som föreskrivs enligt den<br>gemensamma jordbrukspolitiken eller de särskilda ordningar som är<br>tillämpliga på vissa varor som härstammar från förädlingen av<br>jordbruksvaror, och dels åtgärder som omfattas av det finansierings-<br>system som handhas av Europeiska utvecklings- och garantifonden för<br>jordbruket. Vidare kan Jordbruksverket på begäran av annan stat genom-<br>föra administrativa undersökningar avseende handlingar som strider mot,<br>eller förefaller strida mot jordbrukslagstiftningen. På motsvarande sätt<br>kan Jordbruksverket begära bistånd från en annan stat.</p>
<p>Förordningen (EG) nr 515/97 gäller i enlighet med gemenskapsrätten<br>som lag i en medlemsstat. Tullsamarbetslagen är tillämplig på förord-<br>ningen och innehåller vissa kompletterande bestämmelser vad gäller<br>utredning och bistånd enligt förordningen. Då den nya lagen skall vara<br>tillämplig på allt internationellt tullsamarbete och ersätter den nuvarande<br>tullsamarbetslagen, omfattar den även den ovan nämnda förordningen.</p>
<p>För att Jordbruksverket skall omfattas av bestämmelserna i den nya<br>lagen måste det klart anges att verket är en behörig svensk myndighet<br>enligt lagen. De regler i den nya lagen som avser t.ex. informationsutbyte<br>och sekretess blir således även tillämpliga på Jordbruksverket.</p>
<p>Som tidigare har påpekats, får de svenska myndigheterna inte vidta<br>åtgärder som strider mot svensk lag eller författning. Jordbruksverket har<br>således ingen rätt att vidta t.ex. tvångsåtgärder eller andra åtgärder som<br>inte omfattas av myndighetens befogenheter.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>31</p>
<p>Skattemyndigheten</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Riksskatteverket (RSV) har påtalat att för det fall att harmoniserade<br>punktskatter i gemenskapsintem trafik omfattas av tullsamarbetskonven-<br>tionen skall RSV vara behörig myndighet beträffande punktskatter.</p>
<p>Tullsamarbetskonventionen omfattar frågor rörande såväl harmoni-<br>serade som icke-harmoniserade punktskatter. Konventionens tillämpning<br>beträffande harmoniserade punktskatter är dock oklar. Enligt konven-<br>tionstextens lydelse, artikel 4.2, utgörs gemenskapens tullbestämmelser<br>av ”samtliga bestämmelser som antas på gemenskapsnivå för harmoni-<br>serade punktskatter och mervärdesskatt på import tillsammans med<br>nationella genomförandebestämmelser”.</p>
<p>I rådsarbetsgruppen för tullfrågor inom tredje pelaren, den s.k.<br>tullsamarbetsgruppen, och i kommittén för punktskattefrågor har man<br>diskuterat om konventionen även är tillämplig på gemenskapsintema<br>varuleveranser som är belagda med harmoniserad punktskatt och inte<br>enbart på harmoniserade punktskatter vid import. För närvarande<br>behandlar rådets rättssekretariat frågan. Av denna anledning är det inte<br>möjligt att i den nya lagen införa en gränsdragning beträffande vilka<br>typer av punktskatter som omfattas, då frågan kräver ytterligare över-<br>väganden.</p>
<p>Tullsamarbetskonventionens primära syfte är att upptäcka, utreda,<br>förhindra och beivra överträdelser av tullbestämmelser, dvs. huvud-<br>sakligen brottsbekämpande verksamhet. De myndigheter som ägnar sig åt<br>dessa frågor är främst Tullverket, polisen och Kustbevakningen.</p>
<p>I fråga om brott på skatteområdet bedriver skattemyndigheterna genom<br>de s.k. skattebrottsenhetema spanings- och underrättelseverksamhet. De<br>har befogenhet att utföra förenklade brottsutredningar men inte att inleda<br>förundersökning. Det är istället åklagaren som fördelar ärenden till<br>skattebrottsenhetema och leder förundersökningarna varvid enheterna<br>samarbetar med polisen. I de fall konventionens bestämmelser kan<br>komma att beröra en skattebrottsutredning avseende icke-harmoniserade<br>punktskatter som utförs av en skattebrottsenhet kan erforderliga åtgärder<br>vidtagas av polis eller åklagare. Det finns således inte heller skäl att<br>beteckna skattebrottsenhetema som behöriga myndigheter i den nya<br>lagens mening.</p>
<h3>6.5 Kommunikationsvägar</h3>
<p>Regeringens förslag: Ansvaret för den centrala samordningsenheten<br>skall åläggas Tullverket. Ansökningar om bistånd från andra stater<br>skall förmedlas genom samordningsenheten till behörig svensk<br>myndighet. På motsvarande sätt skall ansökan om bistånd från behörig<br>svensk myndighet hos annan stat ske via samordningsenheten vid<br>Tullverket.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Riksrevisionsverket (RRV) förordar att det är<br>tillräckligt att i lagen definiera Tullverket som den myndighet som skall</p>
<p>32</p>
<p>inleda tullsamarbetet, utan att ange Tullverkets huvudkontor. Tullverket<br>kan självständigt avgöra hur denna uppgift skall hanteras.</p>
<p>Skäl för regeringens förslag: Artikel 5 i tullsamarbetskonventionen<br>anger att en central samordningsenhet skall utses inom tullmyndigheterna<br>i respektive stat. Detta krav förekommer också i de olika bilaterala<br>tullsamarbetsavtalen.</p>
<p>Tullsamarbetskonventionen behandlar ömsesidigt bistånd mellan<br>tullmyndigheter. Den myndighet som i Sverige har det primära ansvaret<br>för tullfrågor är Tullverket. Det är därför naturligt att Tullverket åläggs<br>det centrala samordningsansvaret. Vid omorganisationen 1999 slogs<br>Tullverket samman till en myndighet, bestående av sex regioner och ett<br>huvudkontor. Med hänsyn till myndighetens organisation synes det därför<br>lämpligt att den samordnande enheten placeras vid Tullverkets huvud-<br>kontor. Som Riksrevisionsverket har påpekat har dock Tullverket ett<br>självständigt ansvar för sin organisation, varför Tullverket bör ha<br>möjlighet att placera samordningsenheten där myndigheten finner det<br>mest effektivt och lämpligt.</p>
<p>Den centrala enhetens uppgift skall vara att ta emot ansökningar, svara<br>för samordningen av biståndet samt ansvara för samarbetet med andra<br>berörda myndigheter som medverkar i en biståndsåtgärd. Direkt samar-<br>bete mellan övriga enheter vid Tullverket eller andra behöriga svenska<br>myndigheter är dock inte uteslutet i brådskande fall. Syftet är att försöka<br>säkerställa att samarbetsåtgärder kontrolleras och samordnas på ett<br>lämpligt sätt samt att tillgängliga resurser utnyttjas optimalt.</p>
<p>Ansökningar om bistånd från en annan stat skall tillställas samord-<br>ningsenheten vid Tullverket. En svensk begäran om bistånd från en<br>annan stat skall på motsvarande sätt gå genom Tullverket. En ansökan<br>kan ursprungligen komma från en annan behörig myndighet än Tull-<br>verket, t.ex. Kustbevakningen. En ansökan skall i sådana fall förmedlas<br>via Tullverket. Som ovan nämnts kan dock undantag från denna princip<br>göras i brådskande fall. Samordningsenheten vid Tullverket skall dock i<br>efterhand underrättas om varje åtgärd där direkt samarbete förekommer.</p>
<p>Olika organ och förvaltningar i medlemsstaterna har skiftande ansvars-<br>och behörighetsområden vad gäller tullbestämmelser. Om en ansökan om<br>bistånd faller utanför Tullverkets behörighetsområde skall samordnings-<br>enheten vidarebefordra ansökan till den behöriga svenska myndigheten,<br>t.ex. Kustbevakningen. Bestämmelsen har till syfte att säkerställa att det<br>internationella samarbetet inte hindras av att den stat som begär bistånd<br>inte känner till en annan stats fördelning av befogenheter.</p>
<p>För att klargöra i vilken ordning en ansökan om bistånd skall hand-<br>läggas föreslår regeringen en särskild bestämmelse vari regleras att fram-<br>ställningar till och från Sverige skall göras via den centrala samordnings-<br>enheten, placerad vid Tullverket, som skall vidarebefordra inkommande<br>ansökningar till behörig myndighet i de fall Tullverket inte har befogen-<br>het att vidta åtgärder i ärendet. Till skillnad från förslaget i promemorian<br>anser regeringen att detta bör regleras i en särskild bestämmelse som äger<br>allmän tillämplighet på framställningar om bistånd såväl från Sverige till<br>annan stat som från annan stat till Sverige.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>33</p>
<p>2 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122</p>
<h3>6.6 Åtgärder i Sverige</h3>
<h4>6.6.1 Ansökan om bistånd</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Regeringens förslag: En ansökan om bistånd i Sverige skall uppfylla<br>vissa krav. Dessa krav skall även gälla för ansökningar från Sverige<br>om inte den utländska staten kräver annat. En ansökan kan under vissa<br>förutsättningar avslås. Regeringen beslutar om avslag på vissa i lagen<br>särskilt uppräknade grunder. I andra fall får den myndighet som hand-<br>lägger ärendet besluta om avslag. Ett beslut att avslå en ansökan skall<br>innehålla de skäl som bestämt utgången.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.<br>Promemorian innehåller dock ingen särskild regel om vem som prövar en<br>ansökan.</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget<br>utan erinran. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att avslags-<br>grunden inte är uttömmande och förordar att detta anges på ett tydligt sätt<br>eller att bestämmelsen ges en uttömmande uppräkning. Hovrätten anser<br>att en ansökan om en åtgärd som inte överenskommits staterna emellan<br>bör avslås. Hovrätten påpekar vidare att det följer av tullsamarbets-<br>konventionen att ett avslagsbeslut skall vara förenat med skälen för<br>beslutet, vilket inte framgår av den föreslagna bestämmelsen.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande tullsamarbetslagen<br>saknas bestämmelser om utformningen och innehållet i en ansökan till<br>Sverige. Inte heller finns det några bestämmelser om på vilka grunder en<br>ansökan kan avslås. I internationella konventioner och samarbetsavtal<br>återfinns dock ofta bestämmelser om krav på ansökningarnas innehåll<br>och form. Artikel 9 i tullsamarbetskonventionen behandlar bistånds-<br>ansökningamas form och innehåll och uppställer vissa formella krav.</p>
<p>En reglering om vilka uppgifter en ansökan om bistånd skall innehålla<br>utgör ett stöd om en ansökan är bristfällig eller tveksam. Med stöd av den<br>nya lagen kan åtgärder vidtas mot enskilda personer och företag. Med<br>hänsyn härtill bör vissa minimikrav ställas på ansökningarna. Ur<br>rättssäkerhetssynpunkt bör inte alltför bristfälliga ansökningar godtas. Ett<br>lagligt stöd för myndigheterna att avslå ansökningar är därför önskvärt.</p>
<p>Ett grundläggande krav som bör ställas på en ansökan om bistånd är att<br>den är skriftlig. I brådskande fall kan muntliga ansökningar godtas, vilka<br>dock skall bekräftas skriftligen utan dröjsmål. En ansökan bör som<br>huvudregel vara utformad på den mottagande statens officiella språk. Av<br>tradition har man dock i Sverige godtagit ansökningar även på bl.a.<br>engelska. Ansökningar på andra språk än svenska bör därför kunna<br>godtas om det är det mest praktiska i det enskilda fallet.</p>
<p>En ansökan skall innehålla följande uppgifter; vilken internationell<br>överenskommelse som åberopas, uppgifter om den ansökande myndig-<br>heten, vilken åtgärd som begärs, ändamålet med och orsaken till ansökan,<br>de lagar och andra bestämmelser som berörs, uppgifter om de personer<br>eller företag som är föremål för utredningen samt en kortfattad redo-<br>görelse för omständigheterna i det aktuella fallet. För det fall ansökan<br></p>
<p>34</p>
<p>väsentligt brister i något formellt avseende bör den ansökande staten få<br>tillfälle att komplettera eller justera ansökan.</p>
<p>Avslag på ansökan skall ske när begäran avser åtgärder som strider mot<br>nationell rätt eller när myndigheterna saknar formell befogenhet att vidta<br>den begärda åtgärden. Likaså kan avslag bli aktuellt när ansökan är så<br>bristfällig att den inte kan ligga till grund för de begärda åtgärderna, trots<br>att den ansökande myndigheten getts tillfälle att komplettera eller justera<br>ansökan.</p>
<p>I enlighet med Hovrättens för Skåne och Blekinge yttrande bör vidare<br>en ansökan avslås om den avser en åtgärd som inte överenskommits<br>staterna emellan, dvs. en åtgärd som faller utanför den tillämpliga<br>internationella överenskommelsens tillämpningsområde.</p>
<p>I dessa fall kan den myndighet som handlägger ärendet pröva om de<br>förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det är uppenbart<br>att ansökan skall avslås får samordningsenheten vid Tullverket, i stället<br>för att vidarebefordra ansökan, direkt besluta om avslag på ansökan.</p>
<p>De mer generella, övergripande avslagsgrunderna omfattar att bistånd<br>inte kan ges om det skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för<br>rikets säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre<br>public) eller andra väsentliga intressen. Dessa har alla mer eller mindre<br>uttalade politiska inslag varför de bör prövas av regeringen. Som<br>påpekats i prop. 1999/2000:61 s.134, vill regeringen framhålla att dessa<br>avslagsgrunder ytterst sällan aktualiseras och att det är än mer sällsynt att<br>prövningen leder till att ansökan avslås. Regeringen är angelägen om att<br>en sådan återhållsamhet med reglernas tillämpning iakttas också i<br>framtiden.</p>
<p>Lagrådet har i frågasatt användandet av uttrycket ”svenska allmänna<br>rättsprinciper”. Lagrådet menar att uttrycket, som närmast kan tänkas<br>omfatta sådant som att avtal skall hållas eller sådana allmänna pro-<br>cessuella eller förvaltningsrättsliga riktlinjer som tillämpas i avsaknad av<br>skriven lag eller av rättspraxis, lätt kan föra tanken fel. Lagrådet<br>konstaterar samtidigt att uttrycket används på närliggande områden,<br>exempelvis i den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål samt<br>i den svenska språkversionen av flera av de internationella överens-<br>kommelser som avses i 1 kap. 1 § i den föreslagna lagen. Lagrådet före-<br>slår att det görs ett förtydligande i lagtexten genom att orden ”(ordre<br>public)” läggs till efter ordet ”rättsprinciper”. Det är av största vikt att<br>lagstiftningen är enhetligt utformad. Ett införande av en sådan legal-<br>definition av ”ordre public” som Lagrådet föreslår skulle innebära en<br>nyordning som avviker från lagstiftningen på näraliggande områden. Som<br>exempel kan nämnas att den av Lagrådet nämnda lagen om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål inte innehåller något sådant förtydligande som<br>Lagrådet föreslår. Regeringen har därför valt att inte göra det av Lagrådet<br>förordade tillägget till paragrafen.</p>
<p>Om ansökan inte kan bifallas skall den skickas tillbaka till den<br>ansökande myndigheten tillsammans med en redogörelse för varför<br>ansökan inte kan bifallas.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>35</p>
<p>6.6.2</p>
<p>6.6.2.1</p>
<p>Informationsutbyte och sekretess</p>
<p>Tullsamarbetskonventionens regler</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Artikel 25.1 i tullsamarbetskonventionen reglerar att vid utbyte av<br>uppgifter skall tullmyndigheterna i varje enskilt fall ta hänsyn till kraven<br>på skydd av personuppgifter. De skall särskilt ta hänsyn till tillämpliga<br>bestämmelser i Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om<br>skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter. I<br>detta syfte får en medlemsstat ställa upp villkor för hur informationen får<br>behandlas av en annan medlemsstat till vilken dessa personuppgifter har<br>lämnats.</p>
<p>Av artikel 25 tullsamarbetskonventionen framgår vidare att konven-<br>tionen omfattar uppgifter som utväxlas utanför tullinformationssystemet<br>(TIS). Tullinformationssystemet baseras dels på rådsförordning 515/97,<br>dels på den s.k. TIS-konventionen (se vidare avsnitt 5.1). Avsikten med<br>systemet är att ge medlemsstaterna möjlighet att i sitt brottsbekämpande<br>arbete kunna söka efter uppgifter om en person eller ett företag i en<br>databas. Den centrala databasen är för närvarande under uppbyggnad.<br>Nationella databaser skall därefter uppföras i respektive medlemsstat.</p>
<p>TIS är inriktat på att förebygga, utreda och lagfora grova överträdelser<br>av nationella lagar. Registrering enligt TIS-konventionen får dock endast<br>ske för fyra angivna syften; observation och rapportering, diskret<br>övervakning eller särskilda kontroller. Ytterligare en begränsning är att<br>personuppgifter endast får införas i systemet om det finns faktiska bevis<br>som tyder på att den berörda personen har gjort, gör eller kommer att<br>göra sig skyldig till grova överträdelser av nationell lagstiftning. En<br>registrering som endast grundar sig på misstanke om brott är således inte<br>möjlig. Om en medlemsstat i samband med en utredning har behov att få<br>reda på om en person också är föremål för utredning i en annan<br>medlemsstat finns det alltså inte möjlighet att finna denna typ av<br>uppgifter i TIS.</p>
<p>Av artikel 27 i tullsamarbetskonventionen framgår vidare att<br>tullmyndigheterna i varje enskilt fall av informationsutbyte skall ta<br>hänsyn till kraven på utredningssekretess. I detta syfte får en medlemsstat<br>ställa upp villkor för hur informationen får användas av en annan<br>medlemsstat till vilken denna information kan lämnas.</p>
<p>6.6.2.2 Gällande rätt</p>
<h4>Sekretess</h4>
<p>Det finns ett flertal bestämmelser i sekretesslagen som rör sekretess på<br>tullområdet.</p>
<p>Enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller för uppgift om<br>enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden sekretess i myndighets<br>verksamhet som avser bestämmande av skatt eller taxering eller i<br>fastställande av underlag för bestämmande av skatt. Med skatt avses även<br>tull och annan indirekt skatt. Uppgift hos Tullverket får dock lämnas ut<br>om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada<br>eller men. I 9 kap. 2 § samma lag föreskrivs att sekretess gäller också</p>
<p>36</p>
<p>bl.a. i annan verksamhet som avser tullkontroll. Vidare gäller enligt<br>9 kap. 4 § sekretess för uppgift som avser enskilds personliga eller<br>ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde, i sådan<br>särskild verksamhet hos myndighet som avser framställning av bl.a.<br>statistik. Med enskild avses såväl fysiska som juridiska personer.</p>
<p>Som huvudregel gäller således sekretess. I 14 kap. 1 § andra meningen<br>sekretesslagen anges att sekretess inte hindrar ett överlämnande av en<br>uppgift från en myndighet till en annan om uppgiftsskyldigheten följer av<br>lag eller förordning. I 14 kap. 3 § (den s.k. generalklausulen) anges att<br>myndigheter, utöver vad som följer av 1 §, får utväxla uppgifter i<br>situationer där det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut har<br>företräde framför sekretessintresset. Generalklausulen hindrar i och för<br>sig inte att utbyte av uppgifter mellan myndigheter sker rutinmässigt även<br>utan särskild författningsreglering. I sådant fall måste den intresse-<br>avvägning som skall göras enligt generalklausulen ske på förhand; den<br>behöver inte göras i varje särskilt ärende. Sekretesslagen bygger emeller-<br>tid på att rutinmässigt uppgiftsutbyte i regel skall vara författnings-<br>reglerat.</p>
<p>En sådan reglering finns i tullagen (1994:1550) och tullregisterlagen<br>(1990:137). 118 § tullagen medger att Tullverket på begäran tillhanda-<br>håller bl.a. Riksskatteverket, skattemyndighet och Statens jordbruksverk<br>med uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller<br>export av varor. Vidare reglerar 7 § tullregisterlagen att uppgifter ur<br>tullregistret på medium för automatisk databehandling får utlämnas till<br>vissa myndigheter.</p>
<p>Brottsbekämpande verksamhet</p>
<p>Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter som hänför<br>sig till bl.a. förundersökning i brottmål och i åklagarmyndighets, polis-<br>myndighets, skattemyndighets, Tullverkets eller Kustbevakningens verk-<br>samhet med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, om det kan<br>antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller<br>den framtida verksamheten skadas om uppgifterna röjs. Med förunder-<br>sökning avses förundersökning enligt rättegångsbalken. Sekretessen<br>gäller även inom Tullverkets olika verksamhetsområden. En korrespon-<br>derande sekretessregel till skydd för den enskildes personliga och<br>ekonomiska förhållanden finns i 9 kap. 17 § sekretesslagen.</p>
<p>Som huvudregel gäller inte sekretess till skydd för enskild i förhållande<br>till den enskilde själv enligt 14 kap. 4 § sekretesslagen. Uppgifter i<br>register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets<br>brottsbekämpande verksamhet utgör dock ett undantag. Enligt 7 kap. 17 §<br>sekretesslagen gäller absolut sekretess för dessa register vad avser<br>personuppgifter. Uppgifter om varor, transporter, företag, brottstrender<br>m.m. kan således enbart omfattas av sekretess i den mån det kan ske med<br>stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen.</p>
<p>Enligt 5 kap. 1 § andra stycket sekretesslagen gäller motsvarande<br>sekretess i annan verksamhet hos Tullverket för att biträda åklagar-<br>myndighet, polismyndighet, skattemyndighet eller Kustbevakningen med<br>att uppdaga, utreda eller beivra brott. Härvid åsyftas brottsförebyggande</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>37</p>
<p>och brottsbeivrande verksamhet i allmänhet utan anknytning till något<br>konkret fall. Uppgifter hänförliga till sådan verksamhet kan gälla arbets-<br>rutiner, spaningsmetoder eller utnyttjande av lokaler, fordon eller viss<br>utrustning.</p>
<p>Internationellt samarbete</p>
<p>I det internationella samarbetet finns regler i 1 kap. sekretesslagen som är<br>av betydelse för utlämnande av uppgifter till utländska tullmyndigheter<br>och mellanfolkliga organisationer. I 3 § tredje stycket sekretesslagen<br>anges att sekretessbelagda uppgifter endast får lämnas ut till utländska<br>myndigheter eller mellanfolklig organisation om det finns stöd för detta i<br>lag eller förordning, eller om uppgifterna i motsvarande fall skulle få<br>lämnas ut till svensk myndighet och det är förenligt med svenska<br>intressen att uppgiften lämnas ut.</p>
<p>I den gällande lagstiftningen på tullområdet finns det inte någon<br>sekretessbrytande bestämmelse som särskilt tar sikte på det internatio-<br>nella tullsamarbetet. Enligt 1 § tullsamarbetslagen skall samtliga tullsam-<br>arbetsavtal och konventioner som Sverige tillträtt åtföljas av förordningar<br>som ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen. Dessa förord-<br>ningar omfattar även informationsutbyte. Det finns således i enlighet med<br>1 kap. 4 § sekretesslagen stöd i förordning för att lämna ut uppgifter inom<br>ramen för den aktuella överenskommelsen.</p>
<p>Villkor för användande av information</p>
<p>När Sverige erhåller information från myndigheter i en annan stat gäller<br>sekretesslagens bestämmelser för dessa uppgifter på samma sätt som för<br>inhemska uppgifter. Uppgifterna från utlandet omfattas således av samma<br>sekretesskydd som svenska uppgifter. Det kan därför medföra problem<br>när andra länder ställer upp villkor för användande av information som<br>inte överensstämmer med de svenska sekretessreglerna.</p>
<p>1 kap. 4 § tredje stycket sekretesslagen anger att det i lagen (1991:435)<br>med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-<br>området (lagen om internationellt brottmålssamarbete) finns bestäm-<br>melser som begränsar möjligheten att utnyttja vissa uppgifter som en<br>svensk myndighet har fått från en främmande stat. 1 § i lagen om inter-<br>nationellt brottmålssamarbete föreskriver att om en svensk myndighet har<br>fått upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat och gäller på<br>grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som<br>begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter<br>följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan<br>författning. Detta gäller dock bara uppgifter som skall användas i<br>underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller i ett<br>rättsligt förfarande med anledning av brott. Genom en hänvisning i 2 §<br>tullsamarbetslagen äger bestämmelserna i 1 § lagen om internationellt<br>brottmålssamarbete motsvarande tillämpning. Bestämmelsen är således<br>tillämplig även beträffande Tullverkets verksamhet.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>38</p>
<p>Genom den nya lagen om internationellt polisiärt samarbete (prop. Prop. 1999/2000:122<br>1999/2000:64) har bestämmelsen i de delar den avser det internationella<br>polissamarbetet förts över till den lagen. Härigenom uppnås en klarare<br>gränsdragning mellan polisiärt samarbete och rättslig hjälp i brottmål.<br>Avsikten var således inte att utvidga regelns tillämpningsområde.<br>Överflyttningen till den nya lagen medförde följdändringar i 1 kap. 4 §<br>tredje stycket sekretesslagen, som bör hänvisa till den nya paragrafen,<br>samt tullsamarbetslagen. I den nya lagen om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål (prop. 1999/2000:61) införs en motsvarande regel.</p>
<p>Utredningssekretess</p>
<p>De åtgärder som vidtas i Sverige i en utländsk brottsutredning bör ha lika<br>starkt sekretesskydd som om åtgärden vidtagits i en svensk förundersök-<br>ning. Då 5 kap. 1 § sekretesslagen inte är tillämplig i dessa fall anser<br>regeringen i prop. 1999/2000:61 att detta behov bör tillgodoses genom att<br>en ny bestämmelse införs i sekretesslagen, 5 kap. 7 §. Denna bestäm-<br>melse avser sekretess i verksamhet som avser rättslig hjälp på begäran av<br>annan stat för uppgift som hänför sig till utredning enligt bestämmelserna<br>om förundersökning i brottmål och angelägenhet som avser tvångsmedel<br>om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts under förutsättning att<br>uppgiften inte röjs.</p>
<p>Enligt förslaget till lag om internationellt tullsamarbete får Tullverket<br>vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i annan stat vidta<br>utredning i Sverige på begäran av den andra staten. Tullverket får därvid<br>vidta åtgärder i samband med utredningen som innefattar inledande av<br>förundersökning och förhör samt användande av tvångsmedel i enlighet<br>med bestämmelserna i varusmugglingslagen. Detta utgör således sådan<br>rättslig hjälp som omfattas av 5 kap. 7 § sekretesslagen. Denna<br>bestämmelse måste därför anses tillämplig på uppgifter som hänför sig<br>till utredningar som Tullverket utför på begäran av annan stat enligt lagen<br>om internationellt tullsamarbete.</p>
<h4>Uppgifter som kan lämnas till andra stater</h4>
<p>Som tidigare nämnts omfattar tullsamarbetskonventionen uppgifter som<br>utväxlas utanför tullinformationssystemet, TIS. För uppgifter i TIS är<br>rådets förordning (EG) nr 515/97 samt den nationella förordningen<br>(1998:64) om tillämpning av Europeiska unionens tullinformations-<br>system tillämpliga.</p>
<p>Tullverket har i sin verksamhet tillgång till uppgifter i tre typer av<br>register som förs inom myndigheten; underrättelse-, analys- och<br>spaningsregister. I spaningsregistret får uppgifter registreras angående en<br>person som kan misstänkas ha begått ett brott som Tullverket har<br>befogenhet att ingripa mot om registreringen är av särskild betydelse för<br>brottsbekämpningen. I underrättelse- och analysregister får person-<br>uppgifter registreras i fall det rör sig om misstankar gällande allvarlig<br>brottslig verksamhet, dvs. verksamhet som omfattar brott för vilket</p>
<p>39<br></p>
<p>fängelse i två år eller därutöver är föreskrivet och som Tullverket har<br>befogenhet att ingripa mot.</p>
<p>Vidare är uppgifter i belastningsregistret och misstankeregistret<br>tillgängliga för de myndigheter och i den verksamhet för vilka de förs,<br>dvs. i huvudsak polismyndigheter och Tullverket för att förebygga,<br>upptäcka och utreda brott och åklagarmyndigheter för beslut om<br>förundersökning och åtal. Både lagen (1998:620) om belastningsregister<br>och lagen (1998:621) om misstankeregister innehåller bestämmelser av<br>innebörd att uppgifter på begäran skall lämnas ut till bl.a. polismyndighet<br>och Tullverket. När en myndighet begär uppgifter ur misstankeregistret<br>skall behovs- och proportionalitetsprincipema gälla.</p>
<h4>Personuppgiftslagen</h4>
<p>I personuppgiftslagen (1998:204) genomförs Europaparlamentets och<br>rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda<br>personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria<br>flödet av sådana uppgifter. Direktivet är tillämpligt på all behandling av<br>personuppgifter, med undantag för sådan som faller utanför gemenskaps-<br>rätten (t.ex. statens verksamhet på straffrättens område). Den svenska<br>personuppgiftslagen är dock generellt tillämplig och omfattar även sådant<br>som faller utanför gemenskapsrätten, i den mån det inte finns särreglering<br>i andra författningar.</p>
<p>Lagen omfattar sådan behandling av personuppgifter som är helt eller<br>delvis automatiserad. Lagen innehåller bestämmelser om när behandling<br>av personuppgifter är tillåten och när sådana uppgifter får föras över till<br>en stat utanför EU. Även vissa grundläggande krav på den som behandlar<br>personuppgifter regleras, t. ex. att personuppgifter som samlats in för ett<br>ändamål inte får behandlas för något annat oförenligt ändamål.<br>Automatiserad behandling av personuppgifter måste i princip anmälas till<br>en tillsynsmyndighet.</p>
<p>Med behandling av personuppgifter avses vaije åtgärd som vidtas<br>beträffande personuppgifter, exempelvis insamlande, bevarande och<br>spridande av uppgifter. Det finns inte något krav på att de uppgifter som<br>behandlas på automatisk väg skall vara strukturerade i ett register eller<br>liknande. Datoriserad ord- och textbehandling eller liknande av löpande<br>text som innehåller personuppgifter omfattas därför av lagens bestäm-<br>melser (prop. 1997/98:44 s. 54).</p>
<p>En personuppgiftsansvarig skall bl.a. se till att personuppgifter behand-<br>las bara om det är lagligt och alltid behandlas på ett korrekt sätt och i<br>enlighet med god sed och att personuppgifter samlas in bara för särskilda,<br>uttryckligt angivna och berättigade ändamål.</p>
<p>Enligt personuppgiftslagen är det förbjudet för andra än myndigheter<br>att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott,<br>domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa<br>ffihetsberövanden. Det finns dock möjlighet att meddela undantag från<br>detta förbud.</p>
<p>Enligt huvudregeln i 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att till<br>tredje land föra över personuppgifter som är under behandling om landet<br>inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Förbudet<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>40</p>
<p>gäller också överföring av personuppgifter för behandling i tredje land.<br>När det gäller att avgöra om skyddsnivån är adekvat skall alla<br>omständigheter kring överföringen beaktas. Särskild vikt skall läggas vid<br>uppgifternas art, ändamålet med behandlingen, hur länge behandlingen<br>skall pågå, ursprungslandet, det slutliga bestämmelselandet och de regler<br>som finns för behandlingen i det tredje landet.</p>
<p>I vissa fall får dock överföring av personuppgifter till tredje land ske<br>även om det aktuella landet inte har sådan adekvat skyddsnivå som avses<br>i 33 § personuppgiftslagen. Regeringen får enligt 35 § personuppgifts-<br>lagen under vissa förutsättningar meddela föreskrifter om undantag från<br>förbudet i 33 §, bl.a. om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt<br>intresse eller om det finns tillräckliga garantier till skydd för de<br>registrerades rättigheter.</p>
<h4>6.6.2.3 Bestämmelser om utbyte av uppgifter</h4>
<p>Regeringens forslag: En behörig svensk myndighet får på eget<br>initiativ eller efter ansökan lämna ut uppgifter till en behörig utländsk<br>myndighet, under förutsättning att uppgifterna är tillgängliga enligt<br>svensk lag eller administrativ praxis.</p>
<p>Svenska myndigheter skall ha möjlighet att uppställa villkor för<br>användningen av upplysningar eller bevismaterial som lämnats ut till<br>annan stat. De svenska myndigheterna skall på motsvarande sätt följa<br>de villkor om användning av lämnade uppgifter som andra länder kan<br>ställa upp.</p>
<p>Personuppgiftslagen skall vara tillämplig på behandling av person-<br>uppgifter enligt denna lag om inte annat är föreskrivet.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.<br>Den föreslagna bestämmelsen som ger svensk behörig myndighet rätt att<br>föreskriva villkor för hur en utländsk myndighet får använda<br>upplysningar eller bevismaterial från Sverige saknar dock motsvarighet i<br>promemorian.</p>
<p>Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping, Ekobrottsmyndig-<br>heten (EBM) och Datainspektionen (DI) anser att det i lagförslaget i<br>enlighet med artiklarna 25.1 och 27 i tullsamarbetskonventionen bör tas<br>in en bestämmelse som ger Tullverket rätt att föreskriva villkor för hur en<br>utländsk myndighet får använda upplysningar eller bevismaterial från<br>Sverige. Kammarrätten i Jönköping stödjer promemorians förslag att en<br>uttrycklig bestämmelse avseende utlämnande av sekretessbelagda<br>uppgifter till utländska myndigheter bör införas. Datainspektionen (DI)<br>påpekar att såsom den föreslagna lagen är utformad torde det inte endast<br>vara fråga om utlämnande av uppgifter till utländsk myndighet från<br>Tullverkets egna verksamhet och egna register, utan det kan också vara<br>fråga om utlämnande från andra myndigheters register som Tullverket<br>har åtkomst till. DI och Tullverket förordar att gränserna bör klargöras<br>bättre och att det tydligt bör framgå vad som avses, t.ex. om polisens<br>register omfattas. Det bör vidare klarläggas vad som avses med<br>administrativ praxis. DI påpekar vidare i sitt yttrande att överföringen av<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>41</p>
<p>uppgifterna kan utgöra en automatiserad behandling som faller inom<br>personuppgiftslagens område. DI ifrågasätter om Tullverket med stöd av<br>personuppgiftslagen och befintlig registerlagstiftning kan utföra den<br>automatiserade behandling som följer av ett uppgiftsutbyte. Ur<br>tillämpnings- och effektivitetssynpunkt bör det därför närmare klargöras<br>vilka uppgifter som kan bli föremål för utlämning och vilka möjligheter<br>Tullverket har att automatiserat behandla de personuppgifter som<br>kommer att utväxlas.</p>
<h4>Skälen för regeringens förslag</h4>
<p>Utbyte av information är en av de viktigaste formerna av internationellt<br>samarbete och även det mest efterfrågade och använda biståndet som ges<br>mellan ländernas tullmyndigheter.</p>
<p>Uppgifter som kan lämnas till andra stater</p>
<p>De uppgifter som kan komma ifråga för utbyte inom ramen för den nya<br>lagen är sådana som respektive behörig myndighet har tillgång till inom<br>ramen för sin verksamhet. Detta omfattar således både sådana uppgifter<br>som finns samlade i olika typer av register som myndigheten har tillgång<br>till enligt lag och andra uppgifter som framkommit om en person eller ett<br>företag i exempelvis en utredning eller vid kontakter med företag i<br>myndighetens dagliga arbete.</p>
<p>Uppgifter i belastningsregistret och misstankeregistret får även lämnas<br>ut till utländska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer om det<br>följer av internationella överenskommelser som Sverige efter riksdagens<br>godkännande har tillträtt. Även uppgifter ur dessa register kan således<br>komma ifråga.</p>
<p>Sekretess</p>
<p>Tullverkets och andra brottsbekämpande myndigheters verksamhet är<br>omgärdade av sträng sekretess. Det finns ett flertal bestämmelser i<br>sekretesslagen som rör sekretess på tullområdet. För att kunna ha ett<br>effektivt samarbete med andra myndigheter i Sverige eller med andra<br>länder krävs således att en sekretessbrytande bestämmelse är tillämplig.</p>
<p>I dagens reglering finns inte någon sekretessbrytande bestämmelse som<br>särskilt tar sikte på det internationella tullsamarbetet. Däremot har<br>samtliga tullsamarbetsavtal och konventioner åtföljts av förordningar som<br>ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen vilka även omfattar<br>informationsutbyte. Det stöd, som krävs enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen,<br>för att lämna ut uppgifter inom ramen för överenskommelsen finns<br>således i förordning.</p>
<p>Istället för att förlita sig till detta något omständliga och oöverskådliga<br>sätt att reglera det internationella informationsutbytet bör den nya lagen<br>innehålla en bestämmelse som tillåter Tullverket att vid ansökan om<br>bistånd från en annan stat lämna ut information till denna stat. Tullverket<br>får dock inte lämna ut information som inte är tillgänglig för myndig-<br>heten inom ramen för dess verksamhet. Regeringen föreslår att en sekre-</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>42</p>
<p>tessbrytande bestämmelse införs i den nya lagen som särskilt reglerar det<br>svenska uppgiftslämnandet i det internationella tullsamarbetet.</p>
<p>När Sverige erhåller information från ett annat land gäller<br>sekretesslagens bestämmelser för dessa uppgifter på samma sätt som för<br>inhemska uppgifter. Uppgifterna från utlandet omfattas således av samma<br>sekretesskydd som svenska uppgifter. I 1 § lagen om internationellt<br>brottmålssamarbete ges stöd för svenska myndigheter att följa sådana<br>villkor och begränsningar som en annan stat uppställt beträffande<br>användandet av de uppgifter som denna stat lämnat till Sverige. Detta<br>gäller dock bara uppgifter som erhållits för användande i underrättelse-<br>verksamhet och i brottsutredningar. Denna bestämmelse avser även Tull-<br>verkets verksamhet.</p>
<p>Bestämmelsen har nu överförts till lagen om internationellt polisiärt<br>samarbete (prop. 1999/2000:64). I och med lagen om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål kommer dock lagen om internationellt brottmåls-<br>samarbete att upphöra att gälla (prop. 1999/2000:61).</p>
<p>Många konventioner och avtal innehåller bestämmelser om begräns-<br>ningar i rätten att använda bevismaterial och annat material som över-<br>lämnats till annan stat, bl.a. narkotikabrottskonventionen och Schengen-<br>konventionen. I tullsamarbetskonventionens artikel 27 anges att myndig-<br>heter skall ta hänsyn till krav på utredningssekretess. Medlemsstaterna får<br>i detta syfte ställa upp villkor för hur uppgifter som lämnas får användas<br>av den medlemsstat som tar emot uppgifterna.</p>
<p>En liknande reglering bör även införas i den nya lagen med avseende<br>på det internationella tullsamarbetet. Regeringen föreslår därför att en<br>bestämmelse införs i den nya lagen motsvarande den som idag finns i 1 §<br>lagen om internationellt brottmålssamarbete som ger myndigheterna<br>möjlighet att följa de villkor om användning av lämnade uppgifter som<br>andra länder kan ställa upp. Denna paragraf föranleder följdändringar i<br>1 kap. 4 § sekretesslagen som bör innehålla en hänvisning till lagen om<br>internationellt tullsamarbete.</p>
<p>En bestämmelse som ger svenska myndigheter möjlighet att på<br>motsvarande sätt uppställa villkor för användandet av uppgifter som<br>lämnas ut saknas idag avseende internationellt tullsamarbete. I lagen om<br>internationell rättslig hjälp har en bestämmelse införts som ger svenska<br>myndigheter möjlighet att uppställa villkor för uppgifternas användning.<br>Regeringen föreslår att en motsvarande bestämmelse även bör införas i<br>lagen om internationellt tullsamarbete.</p>
<p>Paragrafen ger Tullverket eller annan behörig svensk myndighet<br>möjlighet att förena de uppgifter som lämnas med villkor om<br>användningsbegränsningar m.m. Bestämmelsen skall, såsom det angivits<br>i prop. 1999/2000:61, tillämpas restriktivt. Villkor som ställs upp skall<br>vara nödvändiga. Ett exempel är att de handlingar som överlämnas<br>innehåller affärshemligheter, vars röjande skulle skada företaget. Om<br>enskilds rätt berörs bör villkor kunna ställas mer frikostigt. En<br>begränsande faktor är vidare att några villkor inte får ställas upp om de<br>strider mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige<br>och den ansökande staten.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>43</p>
<p>Personuppgiftslagen</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Den föreslagna lagen skall vara tillämplig på sådant internationellt<br>tullsamarbete som följer av EG:s förordningar, internationella konven-<br>tioner, bilaterala samarbetsavtal mellan Sverige och andra länder samt de<br>avtal som EG har ingått med tredje land på detta område. Lagen är<br>således inte enbart tillämplig på det straffrättsliga samarbetet inom tredje<br>pelaren utan även det samarbete som omfattas av gemenskapsrätten.</p>
<p>Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd som vidtas<br>beträffande personuppgifter och det finns inte något krav på att de upp-<br>gifter som behandlas på automatisk väg skall vara strukturerade i ett<br>register eller liknande. Datoriserad ord- och textbehandling eller liknande<br>av löpande text som innehåller personuppgifter omfattas därför av lagens<br>bestämmelser.</p>
<p>Då det måste antas att flertalet ansökningar om bistånd enligt den nya<br>lagen kommer att göras genom datoriserad ord- eller textbehandling är<br>personuppgiftslagen tillämplig på det utbyte av uppgifter som Tullverket<br>och övriga behöriga svenska myndigheter utför, om inte något annat<br>särskilt stadgas angående denna verksamhet.</p>
<p>Tullsamarbetskonventionen omfattar endast utbyte av uppgifter mellan<br>EU:s medlemsstater. Den nya lagen är dock även tillämplig på de<br>bilaterala tullsamarbetsavtal som Sverige eller EG har ingått med länder<br>utanför EU, t.ex. USA. Samtliga dessa internationella tullsamarbetsavtal<br>och konventioner beslutas av riksdagen och åtföljs av förordningar som<br>ger stöd för att tillämpa avtalet eller konventionen. Dessa överens-<br>kommelser omfattar även utbyte av information, vari ingår överföring av<br>personuppgifter.</p>
<p>Enligt huvudregeln i 33 § personuppgiftslagen är det förbjudet att till<br>tredje land föra över personuppgifter som är under behandling om landet<br>inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna. Förbudet<br>gäller också överföring av personuppgifter för behandling i tredje land.</p>
<p>I vissa fall får dock överföring av personuppgifter till tredje land ske<br>även om det aktuella landet inte har sådan adekvat skyddsnivå som avses<br>i 33 § personuppgiftslagen. Regeringen eller den myndighet som<br>regeringen bestämmer får enligt 35 § andra stycket personuppgiftslagen<br>meddela föreskrifter om undantag från förbudet i 33 §, om det behövs<br>med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse.</p>
<p>För att kunna uppfylla de åtaganden som Sverige har gjort genom de<br>olika internationella överenskommelserna med andra länder, måste<br>överföring av personuppgifter vara möjligt även med länder utanför EU.<br>Med hänsyn till den betydelse internationellt samarbete mellan<br>tullmyndigheter har i kampen mot bl.a. den organiserade brottsligheten,<br>måste utbyte av personuppgifter inom ramen för detta område enligt<br>regeringens förmenande anses utgöra ett sådant viktigt allmänt intresse<br>som avses i 35 § andra stycket personuppgiftslagen.</p>
<p>Vidare anger artikel 26 d i EG-direktivet om personuppgifter att<br>medlemsstaterna skall föreskriva att överföring av personuppgifter till ett<br>tredje land som inte har en adekvat skyddsnivå i den mening som avses i<br>artikel 25.2 får ske om överföringen är nödvändig eller bindande enligt<br>författning av skäl som bl.a. rör viktiga allmänna intressen. I direktivets</p>
<p>44</p>
<p>ingress, punkten 58, anges att undantag från förbudet skall under vissa<br>omständigheter kunna medges när skyddet av väsentliga samhälls-<br>intressen kräver det, till exempel vid internationellt utbyte av uppgifter<br>mellan skattemyndigheter eller tullmyndigheter.</p>
<p>Regeringen finner mot bakgrund av det anförda att undantag skall<br>göras från förbudet mot att överföra personuppgifter till tredje land i<br>enlighet med 35 § andra stycket personuppgiftslagen.</p>
<p>6.6.3 Utredningar om överträdelse av tullbestämmelse</p>
<h4>6.6.3.1 Tvångsmedel</h4>
<p>Regeringens förslag: Om en åtgärd i samband med utredningar om<br>överträdelser av tullbestämmelser kräver åklagares eller domstols<br>beslut enligt smugglingslagen och 23, 27 och 28 kap. rättegångs-<br>balken, skall ärendet i den delen handläggas enligt bestämmelserna i<br>lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Enligt tullsamarbetslagen får vissa<br>tvångsmedel tillgripas i utredningar som sker med anledning av en<br>begäran om bistånd från en annan stat. Därvid tillämpas reglerna i<br>varusmugglingslagen och rättegångsbalken om förundersökning och<br>tvångsmedel. Det finns dock betydande begränsningar uppsatta. För det<br>första får tvångsmedel endast vidtas i utredningssyfte. Anledning till<br>denna begränsning är ändamålet bakom de internationella avtal som<br>lagen avser att genomföra. Tullsamarbetslagen uppställer ett uttryckligt<br>förbud mot att använda tvångsmedel om syftet är att möjliggöra<br>förverkanden. Som exempel på åtgärder som förbjuds härigenom kan<br>nämnas tulltjänstemans m.fl. rätt enligt 15 § första stycket varu-<br>smugglingslagen att beslagta egendom och rätt enligt 18 § samma lag att<br>utan förordnande företa husrannsakan (prop. 1963:117 s. 25).</p>
<p>Vidare får inte de bestämmelser om tvångsmedel som förutsätter att<br>någon kan misstänkas för det brott utredningen avser tillämpas. Således<br>är det inte tillåtet att tillgripa frihetsberövanden i form av gripande,<br>kvarhållande för fortsatt förhör, anhållande, häktning eller reseförbud.<br>Inte heller får egendom beläggas med kvarstad eller skingringsförbud.<br>Däremot är det tillåtet att inleda en förundersökning enligt 13 §<br>varusmugglingslagen, som dock skall övertas av åklagare om det är<br>påkallat av särskilda skäl. Likaså är det tillåtet att hålla förhör, i<br>förekommande fall efter hämtning (a.a. s. 22 och 25).</p>
<p>I tullsamarbetskonventionens artikel 8 fastställs de allmänna principer<br>som skall gälla för att ge ömsesidigt bistånd. De innebär att<br>myndigheterna i samarbetet skall handla på samma sätt som i egna eller<br>nationella ärenden och att myndigheten i samarbetet skall utnyttja alla<br>lagliga befogenheter den har till sitt förfogande enligt nationell lag-<br>stiftning för att tillmötesgå den andra statens ansökan. Konventionens</p>
<p>45</p>
<p>krav på likabehandling gäller i förhållande till andra medlemsstater inom<br>EU. Det är tveksamt om dagens begränsning, att bestämmelser som<br>förutsätter misstanke mot någon inte får tillämpas, kan behållas med<br>hänsyn till konventionens krav på likabehandling. Denna begränsning<br>innebär bl.a. att husrannsakan i syfte att söka efter föremål kan ske endast<br>om synnerlig anledning förekommer att föremål skall påträffas som har<br>betydelse för utredning av brottet (28 kap. 1 § andra stycket RB).</p>
<p>Riksdagen har nyligen beslutat om en ny lag om internationell rättslig<br>hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61). I lagen ges enhetliga regler under<br>vilka förutsättningar svenska åklagare och domstolar kan lämna rättslig<br>hjälp med olika slags åtgärder. Regleringen knyter an till vad som gäller<br>för att motsvarande åtgärder skall få vidtas i en svensk förundersökning<br>eller rättegång. Det betyder att åtgärderna vidtas under samma förutsätt-<br>ningar som i en svensk förundersökning eller rättegång. Rättslig hjälp<br>enligt lagen omfattar bl.a. kvarstad, beslag och husrannsakan och hemlig<br>teleavlyssning. Vid tvångsmedelsanvändning krävs att den gärning som<br>ansökan avser skall vara straffbar också enligt svensk rätt (s.k. dubbel<br>straffbarhet). I fråga om beslag och husrannsakan i utredningssyfte gäller<br>sedan gammalt en särskild reglering i förhållande till de nordiska<br>staterna. Denna utvidgas till att gälla i förhållande till samtliga EU-<br>medlemsstater. I fråga om förfarandet skall normalt samma regler<br>tillämpas som när motsvarande åtgärder vidtas i ett svenskt förfarande.<br>Härigenom blir de krav som enligt svensk rätt ställs på att brottet är av<br>viss svårhet tillämpliga för att den begärda åtgärden skall kunna vidtas.</p>
<p>De regler som gäller generellt för det straffrättsliga samarbetet bör<br>även tillämpas vid utredning av brott om tullbestämmelser. I enlighet<br>med vad som föreslagits i promemorian bör därför lagen om inter-<br>nationell rättslig hjälp tillämpas om en åtgärd i samband med utredning<br>om överträdelser av tullbestämmelser kräver åklagares eller domstols<br>beslut. Genom att utforma bestämmelsen så att ansökan i den delen skall<br>handläggas enligt lagen om internationell rättslig hjälp kan bistånd med<br>tvångsmedel och andra tvångsåtgärder lämnas oavsett hur ansökan<br>formellt har initierats. Någon särskild bestämmelse, som föreslagits i<br>promemorian, om att åklagaren kan besluta om enligt vilken ordning som<br>ansökan skall lämnas in behövs därför inte. Utformningen av<br>bestämmelsen överensstämmer också med artikel 3 i tullsamarbets-<br>konventionen. I artikeln ges en rättslig myndighet som genomför eller<br>leder en brottsutredning möjlighet att avgöra om den skall tillämpa<br>bestämmelserna i denna konvention eller bestämmelser om ömsesidig<br>rättslig hjälp i brottmål.</p>
<p>Lagrådet har påpekat att det i 2 kap. 4 § i lagen om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål visserligen finns bestämmelser om vad en<br>ansökan skall innehålla, men att de inte stämmer överens med vad som<br>gäller om en ansökan enligt det nu remitterade förslaget. Behövliga<br>kompletteringar kan emellertid begäras enligt vad som föreskrivs för<br>ofullständiga ansökningar om internationell hjälp i brottmål. Lagrådet<br>menar dock att i ett sammanhang bör förfarandet kunna fortsätta från<br>Tullverket eller annan behörig myndighet till åklagaren utan det dröjsmål<br>som kompletteringar skulle föranleda. Har ett beslag gjorts av någon<br>annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>46</p>
<p>beslutat beslaget, vilken situationen regelmässigt torde vara i förevarande<br>sammanhang, skall enligt 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken<br>anmälan skyndsamt göras hos honom, som ”omedelbart” skall pröva om<br>beslaget skall bestå. Av rättssäkerhetsskäl måste enligt Lagrådets mening<br>en överprövning av beslaget kunna ske på grundval av den ansökan som<br>ligger till grund för tullsamarbetet. Lagrådet förordar att i paragrafen<br>införs en ny andra mening av förslagsvis följande lydelse: ”Har beslag<br>verkställts i samband med utredningen tillämpas dock först 27 kap. 4 §<br>tredje stycket rättegångsbalken”. Regeringen delar Lagrådets bedömning<br>i denna fråga.</p>
<p>Genom regleringen försvinner även begränsningen i 2 § tullsamarbets-<br>lagen om att åtgärder som kräver misstanke mot en person inte får vidtas,<br>vilken JO ansett vara svårtolkad (jfr. avsnitt 5.4). En sådan reglering<br>överensstämmer dessutom bättre med konventionsåtagandet om lika-<br>behandling. Tillämpningsområdet avseende tvångsmedel i internationella<br>ärenden ökar därmed och Tullverket och rättsväsendet kan bistå brotts-<br>utredande myndigheter i andra länder med tvångsåtgärder under samma<br>villkor som i en motsvarande svensk situation.</p>
<p>Av bestämmelsens syfte att bistå med utredningar vid överträdelser av<br>tullbestämmelser följer att åtgärder endast får vidtas i utredningssyfte.<br>Liksom tidigare kan på grund av brott förverkade föremål t.ex. inte tas i<br>beslag. Detta bör liksom tidigare framgå av bestämmelsens ordalydelse.</p>
<p>Tullsamarbetskonventionen förutsätter vidare att man kan tillgripa<br>vissa tvångsmedel i det gränsöverskridande samarbetet. Vid förföljande<br>över gräns kan det även bli aktuellt med frihetsberövande, vilket närmare<br>kommer att beröras i avsnitt 8. Dessa situationer avviker dock från<br>sedvanliga tullsamarbetsutredningar eftersom det är fråga om allvarliga<br>brott där någon tas på bar gärning.</p>
<p>Lagrådet har påpekat vikten av att det tydligt framgår att tvångs-<br>åtgärder får vidtas endast om det brott som utreds också motsvarar ett<br>brott enligt svensk rätt. Lagrådet påpekar även att i 2 kap. 2 § lagen om<br>internationell rättslig hjälp i brottmål regleras frågan om kravet på dubbel<br>straffbarhet. Lagrådet menar att denna fråga skulle kunna uppkomma<br>även i förevarande sammanhang om en gärning motsvarar brott enligt<br>svensk lag men i det anmodande landet endast kan föranleda admini-<br>strativa sanktioner. Svensk myndighet bör därvid vara förhindrad att<br>använda tvångsmedel. Lagrådet anser därför att det av rättssäkerhetsskäl<br>är önskvärt att frågan regleras uttryckligen i lagtexten och hemställer att<br>ämnet övervägs under det fortsatta arbetet.</p>
<p>Enligt bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål<br>kan rättslig hjälp ges med bl.a. tvångsmedel. Lagen är tillämplig om en<br>annan stat ansöker om rättslig hjälp vid utredning om eller lagföring för<br>brott (1 kap. 3 §). Det är alltså ett grundläggande krav för rättslig hjälp att<br>gärningen i den ansökande staten utgör ett brott. I lagen om internationell<br>rättslig hjälp i brottmål finns det möjligheter, om det framgår av en<br>internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, att bistå<br>även om gärningen beivras genom ett administrativt förfarande i den<br>ansökande staten (1 kap. 5 §). De närmare förutsättningarna för att<br>Sverige skall kunna ge hjälp i sådana fall framgår av den internationella<br>överenskommelsen. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att ett<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>47</p>
<p>grundläggande krav för att tvångsmedel skall få användas inom ramen för<br>tullsamarbete måste vara att gärningen i fråga utgör ett brott i såväl den<br>ansökande staten som i Sverige. Enligt regeringens mening bör detta<br>framgå av lagtexten på så sätt att det anges att tvångsåtgärder får vidtas<br>endast i samband med en utredning av brott som också motsvarar brott<br>enligt svensk lag.</p>
<h4>6.6.3.2 Behörig domstol</h4>
<p>Regeringens forslag: Laga domstol i frågor som rör utredning om<br>överträdelse av tullbestämmelse vid tillämpning av denna lag är rätten<br>på den ort där den svenska utredningen påbörjades.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget<br>utan erinran. Kammarrätten i Jönköping har förordat att det i lagtexten<br>bör anges att med laga domstol avses endast tingsrätten.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: De ordinära forumreglema styrs av<br>var brottet har begåtts, var den brottsmisstänkte befinner sig m.m.<br>Eftersom brottet eller överträdelsen inte kommer att leda till åtal eller<br>rättegång här i Sverige kan inte dessa bestämmelser tillämpas vid utred-<br>ningar avseende internationellt tullsamarbete. Istället föreskriver tullsam-<br>arbetslagen att platsen för utredningens bedrivande styr över vilken<br>domstol som är behörig att fatta eventuella beslut under utredningen. Den<br>nya lagen bör därför också innehålla en särskild forumregel, vilken dock<br>både tar sikte på administrativt och strafffättsligt samarbete vad avser<br>utredningar om överträdelser av tullbestämmelser.</p>
<p>I motsats till vad Kammarrätten i Jönköping anser, kan både allmän<br>domstol och förvaltningsdomstol komma ifråga då den nya lagen är<br>tillämplig både på administrativt och strafffättsligt samarbete. Bland<br>annat kan tvångsåtgärder i samband med revision prövas av länsrätt i<br>enlighet med lag (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattnings-<br>ärenden, liksom betalningssäkring enligt lag (1978:880) om betalnings-<br>säkring för skatter, tullar och avgifter. Straffrättsliga frågor inom ramen<br>för förundersökningar, t.ex. tvångsåtgärder, prövas däremot av tingsrätt.</p>
<h4>6.6.4 Delgivning</h4>
<p>Regeringens förslag: Behörig svensk myndighet kan delge en<br>handling i ett ärende om utländsk utredning i enlighet med reglerna i<br>delgivningslagen. På motsvarande sätt kan en behörig svensk<br>myndighet begära delgivning av handling i en annan stat.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.<br>Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan<br>erinran.</p>
<p>48</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Tullsamarbetskonventionen anger i<br>artikel 13 att en begäran om bistånd kan avse delgivning av handlingar.<br>Det föreskrivs att den anmodade myndigheten skall delge adressaten<br>beslut eller instrument som kommer från behöriga myndigheter i den<br>begärande medlemsstaten och som rör tillämpning av denna konvention.<br>Delgivningen skall utföras i enlighet med de nationella bestämmelserna i<br>den anmodade medlemsstaten.</p>
<p>Bistånd med delgivning av handlingar är ett traditionellt inslag i de<br>flesta internationella överenskommelser. Vilka handlingar som kan<br>delges framgår av respektive överenskommelse. Gällande bestämmelser<br>föreskriver att delgivning kan ske enligt delgivningslagens bestämmelser.<br>Någon ändring avseende dessa regler förefaller inte vara nödvändigt utan<br>det föreslås att de tas in i den nya lagen.</p>
<h4>6.6.5 Särskild bevakning</h4>
<p>Regeringens bedömning: Bestämmelserna om särskild bevakning<br>ryms redan inom ramen för de befogenheter som behöriga myndig-<br>heter har. Det krävs därför inte någon ytterligare reglering i lag.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Promemorians förslag: I promemorian presenterades ett förslag som<br>innebär att det i lag närmare skall regleras hur särskild bevakning får ske.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Artikel 11 i tullsamarbets-<br>konventionen reglerar att den anmodade myndigheten på begäran av en<br>annan stat, skall utföra en särskild bevakning av en person som skäligen<br>kan antas ha gjort sig skyldig till, gör sig skyldig till eller genomför<br>förberedelser för att göra sig skyldig till överträdelser av tull-<br>bestämmelser. Likaså skall den anmodade myndigheten på begäran<br>bevaka de platser, transportmedel och varor som har samband med<br>verksamheter som kan stå i strid med tullbestämmelser.</p>
<p>Denna bestämmelse kompletteras av artikel 16 som anger att om det<br>bidrar till att förhindra, upptäcka och beivra överträdelser i en annan<br>medlemsstat, skall varje medlemsstats behöriga myndigheter i möjligaste<br>mån bedriva sådan verksamhet som anges i artikel 11 och till den andra<br>staten överlämna de uppgifter som de förfogar över som gäller aktiviteter<br>som har samband med en planerad eller begången överträdelse.</p>
<p>Bestämmelser om bevakning finns även i rådsförordningen (EG) nr<br>515/97 och vissa bilaterala tullsamarbetsavtal. Det har i dessa fall gjorts<br>den bedömningen att bestämmelserna är att anse som sådan spaning och<br>undersökning som inte innefattar tvångsmedel och som Tullverket och<br>övriga behöriga myndigheter redan i dag har befogenhet att utföra, såväl<br>nationellt som inom ramen för det internationella tullsamarbetet.</p>
<p>Enligt regeringens bedömning krävs det därför inte någon ytterligare<br>reglering i lag vad avser tullsamarbetskonventionens motsvarande<br>bestämmelser om särskild bevakning.</p>
<p>49</p>
<h2>7 De nya formerna av tullsamarbete</h2>
<p>De traditionella formerna av samarbete i tullärenden och brottsutredning<br>utgörs av informationsutbyte, antingen på begäran av annan stat eller på<br>eget initiativ, utredning för annan stats räkning och delgivning av hand-<br>lingar. I brottsutredningsärenden förekommer även spaning eller över-<br>vakning som en form av tullsamarbete. Härom finns redan nationella<br>regler.</p>
<p>Tullsamarbetskonventionen innehåller emellertid mer långtgående<br>former av tullsamarbete, nämligen gränsöverskridande operativt samar-<br>bete. De särskilda samarbetsformer som behandlas är gränsöverskridande<br>förföljande och övervakning (artiklarna 20 och 21), kontrollerade<br>leveranser (artikel 22), hemliga utredningar (artikel 23) och användning<br>av gemensamma specialutredningsgrupper (artikel 24).</p>
<p>Några av samarbetsformema inbegriper möjligheter för tjänstemän att<br>delta i verksamhet på en annan medlemsstats territorium i syfte att utreda<br>gränsöverskridande brottslighet. Medlemsstaterna har avseende vissa av<br>dessa samarbetsmetoder möjlighet att avge en förklaring att de inte avser<br>att tillämpa metoden i fråga. Dessa förklaringar får när som helst<br>återkallas.</p>
<p>I tullsamarbetskonventionens artikel 30 regleras att skyldigheter som<br>följer av andra överenskommelser som omfattar de särskilda samarbets-<br>former som beskrivits ovan, i synnerhet de bestämmelser i Schengen-<br>konventionen som avser ett förstärkt samarbete, inte skall beröras av den<br>här konventionen. Detta innebär att medlemsstater som har tillträtt<br>Schengenkonventionen inte kan avsäga sig mer bindande skyldigheter<br>enligt den konventionen genom att underteckna mindre bindande<br>skyldigheter enligt tullsamarbetskonventionen.</p>
<h3>7.1 Principer för gränsöverskridande samarbete</h3>
<h4>7.1.1 Tullsamarbetskonventionen</h4>
<p>Tullsamarbetskonventionen innehåller ett flertal bestämmelser som syftar<br>till att i vissa situationer ge tjänstemän från andra medlemsstater samma<br>status som inhemska tjänstemän.</p>
<p>Artikel 19 i tullsamarbetskonventionen föreskriver att medlems-<br>staternas tullförvaltningar skall medverka i gränsöverskridande samarbete<br>och ge varandra nödvändigt personal- och planeringsstöd. De särskilda<br>gränsöverskridande åtgärderna får i enlighet med artikel 19.2 bara vidtas<br>för att förhindra, utreda eller åtala vissa angivna brott. Dessa brott är<br>olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen, ammunition,<br>sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall, kämmaterial eller<br>material eller utrustning avsedda för framställning av kärnvapen,<br>biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med förbud), handel<br>med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta Nationernas<br>konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika och<br>psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av<br>narkotika (prekursorer), olaglig gränsöverskridande handel med<br>skattepliktiga varor för att undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>50</p>
<p>i samband med import eller export av varor, i de fall där omfattningen av<br>handeln kan medföra en avsevärd belastning för Europeiska gemen-<br>skapens eller för medlemsstaternas budgetar, annan handel med varor<br>som är förbjuden enligt gemenskapens eller nationella tullbestämmelser.</p>
<p>Det är de centrala samordningsenhetema inom vaije stats tullmyndig-<br>het som på nationell nivå skall ha ansvaret för samordning och planering<br>av gränsöverskridande aktiviteter.</p>
<p>Medlemsstaterna är inte skyldiga att delta i gränsöverskridande<br>samarbetsåtgärder om den begärda åtgärden inte är tillåten eller<br>föreskriven i det anmodade landets nationella lagstiftning. Myndigheten<br>har då rätt att vägra att samarbeta. Om så föreskrivs i nationell rätt skall<br>godkännande av de planerade åtgärderna inhämtas hos rättsliga<br>myndigheter. Eventuella villkor för godkännande skall uppfyllas av de<br>deltagande myndigheterna under utredningens gång.</p>
<p>Vid gränsöverskridande aktiviteter skall tjänstemän från andra<br>medlemsstater behandlas på samma sätt som motsvarande nationella<br>tjänstemän när det gäller överträdelser som de är offer för eller gör sig<br>skyldiga till. I enlighet med detta skall skador som orsakas av utländska<br>tjänstemän behandlas på samma sätt som om nationella tjänstemän hade<br>orsakat dem. Det finns även bestämmelser för hur skadeståndsanspråk<br>skall hanteras mellan staterna. Vidare föreskrivs att uppgifter som<br>inhämtats på annat lands territorium får användas som bevismedel, under<br>iakttagande av de villkor som uppställts i den medlemsstat där<br>uppgifterna inhämtades.</p>
<p>Därutöver innehåller tullsamarbetskonventionen vissa allmänna restrik-<br>tioner och ordningsregler avseende de olika formerna av gränsöver-<br>skridande tullsamarbete.</p>
<p>Tjänstemän som agerar på annan stats territorium skall enligt artikel 7<br>alltid kunna styrka sin identitet och officiella tjänsteställning. Enligt<br>artikel 23, som avser hemliga utredningar, är det dock möjligt för en<br>tjänsteman att befinna sig på en annan medlemsstats territorium under<br>antagen identitet. Utländska tjänstemän skall vidare alltid följa lagarna i<br>det land på vars territorium de opererar liksom de instruktioner som<br>landets behöriga myndigheter ger dem.</p>
<p>Utländska tjänstemän får inte bereda sig tillträde till privatbostäder<br>eller platser som inte är allmänna. Tjänstevapen får medtas såvida inte<br>den anmodade staten avgivit en förklaring att vapen aldrig får föras in på<br>dess territorium eller annat uttryckligen beslutats av denna stat. Vid de<br>tillfällen som tjänstemän från andra medlemsstater tillåts bära sina<br>tjänstevapen får de användas endast i nödvämssituationer.</p>
<p>Enligt artikel 19.3 kan en medlemsstat avvisa en begäran från en annan<br>medlemsstat om den åtgärd som efterfrågas inte omfattas av eller strider<br>mot dess nationella lagstiftning. Är en arbets- eller undersökningsmetod<br>inte tillåten i den anmodade staten är det alltså möjligt att vägra<br>samarbeta i det fallet.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>51</p>
<p>1A.2</p>
<h4>Gällande rätt</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Svenska tull-, polis- och kustbevakningstjänstemän i Sverige har<br>befogenhet både att övervaka misstänkta brottslingar och att följa efter<br>och gripa misstänkta eller dömda brottslingar respektive att omhänderta<br>personer i vissa fall. Däremot finns inga bestämmelser som ger utländska<br>behöriga tjänstemän möjlighet att utföra dessa åtgärder i Sverige.</p>
<h4>7.1.3 Rätt för utländska tjänstemän att utöva myndighet</h4>
<p>Regeringens förslag: Utländska tjänstemän skall i samband med<br>gränsöverskridande tullsamarbete ha rätt att utöva myndighet på<br>svenskt territorium.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna har lämnat förslaget<br>utan erinran. Ekobrottsmyndigheten (EBM) har påpekat att någon<br>begränsning med avseende på gärningstyper inte har gjorts i lagförslaget.<br>Promemorian innehåller inte heller någon närmare analys av i vilken<br>utsträckning gränsöverskridande samarbete skall vara tillåtet, varför<br>EBM anser det vara svårt att bedöma om det finns behov av<br>gränsöverskridande samarbete i den utsträckning som lagförslaget ger<br>utrymme för.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: För att Sverige, under förbehåll för<br>ratifikation av tullsamarbetskonventionen, skall kunna uppfylla sina<br>åtaganden att låta utländska tjänstemän utföra de åtgärder som följer av<br>bestämmelserna i tullsamarbetskonventionen såvitt gäller gränsöver-<br>skridande samarbete i form av övervakning och förföljande, som kan<br>komma att innefatta myndighetsutövning, krävs lagreglering. Det krävs<br>också lagreglering för att de utländska tjänstemännen i de avseenden som<br>anges i konventionen skall likställas med svenska tjänstemän, t.ex. vad<br>gäller straffrättsligt ansvar och skydd samt skadeståndsfrågor.</p>
<p>Regeringen anser, på samma sätt som avseende internationellt polisiärt<br>samarbete (prop. 1999/2000:64 s. 83-84), att det inte är lämpligt att i<br>berörda avseenden likställa utländska tjänstemän med svenska genom att<br>utsträcka vissa regler i t.ex. rättegångsbalken till att gälla även utländska<br>tjänstemän. Regeringen anser i stället att det är mer ändamålsenligt att<br>använda en specialreglering och meddela reglerna om det operativa<br>gränsöverskridande tullsamarbetet i en särskild lag.</p>
<p>Förutsättningarna för när gränsöverskridande övervakning respektive<br>gränsöverskridande förföljande får äga rum regleras noggrant i tullsam-<br>arbetskonventionen .</p>
<p>Den nya lagen bör således reglera förutsättningarna för det<br>gränsöverskridande samarbetet och utformas med tullsamarbetskonven-<br>tionen som utgångspunkt. Som Ekobrottsmyndigheten har påpekat finns<br>det enligt konventionen en begränsning av det gränsöverskridande<br>samarbetet med avseende på gärningstyper i artikel 19.2 i tullsamarbets-<br>konventionen.</p>
<p>52</p>
<p>Det lagförslag som presenterades i lagrådsremissen innebar att en Prop. 1999/2000:122<br>hänvisning gjordes direkt till konventionsbestämmelsen. Som skäl<br>anfördes vissa omständigheter som talar emot en uppräkning av de<br>aktuella brotten i lagtexten, bl.a. artikelns karaktär då de brott som anges<br>inte har någon direkt motsvarighet i svensk strafflagstiftning samt att<br>lagen skall lämna utrymme för gränsöverskridande samarbete även enligt<br>andra internationella överenskommelser än tullsamarbetskonventionen.</p>
<p>Lagrådet påpekar att en läsare för att förstå föreskrifternas räckvidd<br>och innebörd måste ha tillgång till konventionstexten, vilken finns i<br>publikationer som knappast är allmänt tillgängliga ens hos myndigheter.<br>Lagrådet framhåller vidare att föreskrifterna är av central betydelse i<br>fråga om utländska tjänstemäns rätt att övervaka respektive förfölja<br>gärningsmän på svenskt territorium och bör därför i görligaste mån vara<br>formulerade så att förutsättningarnas hela innebörd framgår direkt av<br>lagtexten. Det förhållandet att vissa av de brott som anges i konventionen<br>inte har någon direkt motsvarighet i svensk strafflagstiftning är inte skäl<br>nog att i föreskrifterna endast ta in en hänvisning till artikeln i konven-<br>tionen. Redan den åtgärden att uppräkningen i artikeln kom att ingå i den<br>svenska lagtexten skulle enligt Lagrådet underlätta för rättstillämparen<br>och annan läsare att förstå innebörden av de föreslagna föreskrifterna.</p>
<p>Alla för Sverige bindande internationella överenskommelser som har<br>ingåtts av regeringen skall publiceras i Sveriges internationella överens-<br>kommelser (SÖ). Det framgår av förordningen (1990:1070) om publi-<br>cering av Sveriges internationella överenskommelser m.m. Svenska<br>myndigheter skall ha tillgång till bestämmelser som de har att tillämpa.<br>Myndigheter bör därför prenumerera på SÖ när det är nödvändigt för att<br>de skall ha tillgång till relevanta bestämmelser. Det kan framhållas att<br>prenumeration på SÖ är kostnadsfri.</p>
<p>Det förhållandet att tillgängligheten till SÖ kan brista hos vissa<br>myndigheter som har att tillämpa svensk lag är därför enligt regeringens<br>uppfattning inte i sig skäl att överge tekniken att i lagtext hänvisa till<br>konventioner och andra internationella åtaganden. Med beaktande av den<br>knappa tid som ofta kommer att stå till buds för svenska myndigheter<br>som har att ta ställning till om en gränsöverskridande övervakning som<br>har inletts utan föregående samtycke skall avbrytas, eller vilka instruk-<br>tioner som skall lämnas, bör dock förutsättningarna i största möjliga mån<br>framgå direkt av lagtexten. Regeringen finner därför skäl att i detta fall<br>tillmötesgå Lagrådet. Uppräkningen bör därför ingå i lagtexten på det sätt<br>som Lagrådet har föreslagit.</p>
<p>Bestämmelserna för gränsöverskridande övervakning respektive gräns-<br>överskridande förföljande bör meddelas i skilda lagrum.</p>
<p>Överlämnande av myndighetsutövning</p>
<p>En fråga när det gäller det operativa internationella tullsamarbetet är i<br>vilken utsträckning andra staters tjänstemän kan komma att ägna sig åt<br>myndighetsutövning i Sverige i samband med gränsöverskridande över-<br>vakning och förföljande i enlighet med artiklarna 20 och 21 i tullsam-<br>arbetskonventionen.</p>
<p>53</p>
<p>All tjänsteutövning av myndighetspersoner är inte samtidigt myndig-<br>hetsutövning. Med myndighetsutövning brukar avses beslut eller andra<br>åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter.<br>Åtgärderna skall komma till stånd och få sina rättsverkningar mot den<br>enskilde i kraft av offentligrättsliga regler. En åtgärd skall vidare beslutas<br>ensidigt av det allmännas företrädare och av ett rättssubjekt som intar en<br>monopolställning på så sätt att ingen enskild kan vidta samma åtgärd med<br>motsvarande verkan.</p>
<p>Syftet med gränsöverskridande förföljande av en person är att denne<br>skall berövas friheten, antingen av de förföljande tjänstemännen eller av<br>den mottagande statens tjänstemän. Ett frihetsberövande är en åtgärd som<br>innebär myndighetsutövning.</p>
<p>De olika typer av tvångsåtgärder som de utländska tjänstemännen<br>förutsätts ha rätt att vidta på svenskt territorium sammanfaller i stort sett<br>med de befogenheter som enligt 24 kap. 7 § RB tillkommer var och en<br>som påträffar en brottsling på bar gärning. Det kan emellertid knappast<br>hävdas att en tulltjänsteman i tjänsten omfattas av den regeln. Det torde<br>därför stå klart att gränsöverskridande förföljande enligt artikel 20 i<br>tullsamarbetskonventionen kan innefatta myndighetsutövning här i<br>landet. Övervägande skäl talar enligt regeringens mening för att också<br>gränsöverskridande övervakning kan komma att innefatta myndighets-<br>utövning, då åtgärden kan ses som ett uttryck för samhällets makt-<br>befogenheter som kommer till stånd genom offentligrättsliga regler. Detta<br>utvecklas närmare i prop. 1999/2000:64 s. 93-94 avseende internationellt<br>polisiärt samarbete.</p>
<p>Vissa av föreskrifterna i förslagen innebär att myndighetsutövning<br>överlåts till annan stat. Detta gäller bl.a. vissa föreskrifter rörande gräns-<br>överskridande förföljande. Lagrådet erinrar om att bestämmelserna i<br>10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen gäller beträffande sådant över-<br>låtande av myndighetsutövning.</p>
<h3>7.2 Gränsöverskridande övervakning</h3>
<h4>7.2.1 Tullsamarbetskonventionens regler</h4>
<p>Gränsöverskridande övervakning regleras i artikel 21 i tullsamarbets-<br>konventionen. Härmed avses den situation där en stats tullmyndighet i sitt<br>eget land som ett led i en pågående utredning om brott övervakar en<br>person som är skäligen misstänkt för ett brott av viss svårhetsgrad, vilka<br>anges i artikel 19.2 i konventionen (räknas upp i avsnitt 7.1.1), och den<br>personen beger sig in på en annan stats territorium (mottagande stat).<br>Under de förutsättningar som anges i tullsamarbetskonventionen får de<br>tjänstemän som utför övervakningen fortsätta denna även på den<br>mottagande statens territorium.</p>
<p>Huvudregeln är att myndigheten som övervakar den misstänkte skall<br>inhämta tillstånd av den mottagande medlemsstaten innan bevakningen<br>fortsätter in på dess territorium, eller ansöka om bistånd med<br>övervakningen på sedvanligt sätt i enlighet med artikel 9. Den<br>mottagande staten kan när som helst begära att operationen skall<br>upphöra.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>54</p>
<p>Om situationen blir särskilt brådskande eller tar en oväntad vändning<br>får övervakning fortsätta över gränsen till mottagande stat även utan<br>föregående tillstånd eller samtycke. I sådana fall skall den mottagande<br>statens myndigheter kontaktas senast i samband med gränsöverskridan-<br>det. Om tillstånd inte ges till övervakningen inom fem timmar skall<br>åtgärden avbrytas.</p>
<p>Det finns inga geografiska begränsningar avseende gränsöverskridande<br>övervakning, som således kan ske vid överskridande av alla typer av<br>gräns.</p>
<h4>7.2.2 Tullsamarbetsavtalen</h4>
<p>Gränstullsamarbetsavtalen med Finland och Norge är de enda avtal som<br>förutom tullsamarbetskonventionen innehåller bestämmelser där<br>utländska tulltjänstemän ges befogenheter på svenskt territorium. Det<br>förutsätts där att de utländska myndigheterna skall rapportera till och på<br>begäran inställa sig personligen hos behöriga myndigheter i den stat på<br>vars område övervakningen har skett. Övervakande utländska tjänstemän<br>får dock inte vidta några tvångsåtgärder gentemot den person som de<br>övervakar.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h4>7.2.3 Regel om gränsöverskridande övervakning införs</h4>
<p>Regeringens förslag: Det skall vara tillåtet för utländska tjänstemän<br>att under vissa förutsättningar utföra övervakning av misstänkta<br>brottslingar på svenskt territorium.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan<br>erinran. Riksåklagaren (RÅ) och Ekobrottsmyndigheten (EBM) ifråga-<br>sätter hur man skall förhindra att övervakningsåtgärden kolliderar med en<br>pågående förundersökning i Sverige och vem som skall ha tillgång till det<br>material som framkommer under övervakningen, liksom hur de<br>myndigheter som bedriver den svenska utredningen skall informeras om<br>övervakningsåtgärden och vilka synpunkter som myndigheten därvid har<br>möjlighet att anlägga på åtgärdens genomförande eller utformning.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Övervakning är en metod som de<br>svenska myndigheterna använder både i gränskontrollverksamheten och<br>under förundersökning som rör varusmuggling. Tullverket och, såvitt<br>avser sjötrafiken Kustbevakningen, förutsätts därför medverka i sådant<br>tullsamarbete om inte Sverige uttryckligen förklarar sig inte vilja tillämpa<br>artikel 21 om gränsöverskridande övervakning.</p>
<p>Redan idag är övervakning en etablerad tullsamarbetsmetod. Det nya<br>momentet är att sådan övervakning inte nödvändigtvis behöver avbrytas<br>vid gränsen utan att tjänstemän från andra länder under vissa<br>förutsättningar får fortsätta in på svenskt territorium och svenska<br>tjänstemän får fortsätta in på andra länders territorium.</p>
<p>55</p>
<p>Denna samarbetsform har inte några inslag av tvångsåtgärder riktade<br>mot person eller egendom. Däremot kan gränsöverskridande övervakning<br>komma att innefatta myndighetsutövning av utländska tjänstemän på<br>svenskt territorium. Sverige har dock under förhandlingarna inte sett<br>några svårigheter med att acceptera denna samarbetsform.</p>
<p>Schengenkonventionen innehåller en liknande reglering avseende det<br>polisiära samarbetet i artikel 40. Övervägande skäl talar för att nationella<br>lagregler införs som avspeglar regleringen i tullsamarbetskonventionen<br>och Schengenkonventionen om gränsöverskridande övervakning.</p>
<p>I den nya lagen anges under vilka förutsättningar gränsöverskridande<br>övervakning får äga rum. Huvudregeln är att samtycke krävs från svensk<br>myndighet. Övervakningen skall genast upphöra om en svensk myndig-<br>het begär det, eller om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från<br>gränsöverskridandet.</p>
<p>Riksåklagaren (RÅ) och Ekobrottsmyndigheten (EBM) har ifrågasatt<br>hur det skall förhindras att övervakningsåtgärden kolliderar med en<br>pågående förundersökning i Sverige och vem som skall ha tillgång till det<br>material som framkommer under övervakningen, liksom hur de myndig-<br>heter som bedriver den svenska utredningen skall informeras om<br>övervakningsåtgärden och vilka synpunkter som myndigheten därvid har<br>möjlighet att anlägga på åtgärdens genomförande eller utformning.</p>
<p>I anslutning till en ansökan om gränsöverskridande övervakning skall<br>samordningsenheten vid Tullverket genom kontroll i misstankeregistret<br>förvissa sig om att den begärda övervakningen inte riskerar att skada en<br>pågående svensk förundersökning. I de fall det kan finnas risk för det,<br>skall Tullverket samråda med den svenska förundersökningsledaren<br>innan samtycke lämnas.</p>
<h3>7.3 Gränsöverskridande förföljande</h3>
<h4>7.3.1 Tullsamarbetskonventionens regler</h4>
<p>Gränsöverskridande förföljande regleras i tullsamarbetskonventionens<br>artikel 20. Denna samarbetsmetod är förknippad med mer långtgående<br>befogenheter för de utländska tjänstemännen än gränsöverskridande<br>övervakning, då de i vissa situationer har rätt att tillgripa tvångsåtgärder.</p>
<p>Om en person upptäcks på bar gärning i färd med att begå ett brott och<br>sedan försöker fly till en annan stat skall förföljande tjänstemän ha rätt att<br>fortsätta förföljandet över gränsen och gripa personen. Det huvudsakliga<br>syftet med förföljandet skall vara att säkerställa ett utlämningsförfarande<br>till den stat varifrån förföljandet påböljades.</p>
<p>Huvudregeln är att den mottagande staten skall lämna sitt samtycke till<br>förföljandet. Dock får det ske utan samtycke om de förföljande<br>tjänstemännen inte hinner eller inte kan inhämta föregående samtycke.<br>Gränsöverskridande förföljande får även ske om behöriga myndigheter i<br>den mottagande staten inte har kunnat bege sig till platsen i tid för att ta<br>upp förföljandet. Senast när de förföljande tjänstemännen passerar<br>gränsen skall de kontakta de behöriga myndigheterna i den stat på vars<br>territorium förföljelsen skall äga rum. Förföljandet skall genast upphöra<br>om den mottagande staten begär det. Medlemsstaterna skall enligt artikel</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>56</p>
<p>20.1 underrätta depositarien om vilka tjänstemän denna bestämmelse<br>skall vara tillämplig på.</p>
<p>Till skillnad mot gränsöverskridande övervakning får gränsöver-<br>skridande förföljande bara ske om en person tas på bar gärning i färd med<br>att begå ett brott som sägs i artikel 19.2 i tullsamarbetskonventionen och<br>som kan föranleda utlämning (räknas upp i avsnitt 7.1.1), eller för<br>medhjälp till ett sådant brott. Detta innebär att förföljande in på svenskt<br>territorium endast får ske om det är fråga om ett brott varpå fängelse i<br>mer än ett år finns i den svenska straffskalan, t.ex. varusmuggling. I<br>förhållande till de nordiska ländema krävs att fängelse finns i straffskalan<br>för brottet i den ansökande staten. Det krävs alltså inte en bedömning att<br>utlämning skall komma till stånd i det enskilda fallet, utan den lag-<br>stadgade straffskalan är avgörande. Det förhållandet att de flesta stater i<br>regel inte lämnar ut sina egna medborgare utgör följaktligen inte hinder<br>mot gränsöverskridande förföljande.</p>
<p>Fullbordas brottet först när gränsen till en annan medlemsstat passeras<br>utgör det i princip inte grund för tjänstemän i den medlemsstat som<br>personen lämnar att ta upp ett förföljande. Smugglingsbrottet måste vara<br>fullbordat i det land vars myndigheter avser att fortsätta förföljandet över<br>gränsen till ett annat land. Ett praktiskt exempel kan vara att danska<br>tullen ingriper när en person med hjälp av en båt smugglar in narkotika<br>till danska kusten och där gärningsmannen flyr med båten över till<br>svenska kusten. Om de svenska myndigheterna inte hinner förvarnas kan<br>de danska tjänstemännen fortsätta förföljandet in i Sverige och där gripa<br>gärningsmännen, i avvaktan på att Tullverket eller polisen tar över<br>ärendet. Danmark kan därefter göra en formell framställan om att<br>utlämnande skall ske.</p>
<p>När förföljelsen äger rum till havs skall den ske enligt tullsamarbets-<br>konventionens bestämmelser om man befinner sig på en medlemsstats<br>territorium. Om den fortsätter ut på det fria havet eller i den ekonomiska<br>zonen skall den emellertid genomföras i enlighet med internationell<br>havsrätt som denna återges i FN:s havsrättskonvention.</p>
<p>Vid förföljande över gräns skall tjänstemännen vara lätta att identifiera<br>antingen genom sin klädsel eller sina fordon t.ex. genom uniform eller<br>märkt tjänstefordon. Detta är inte obligatoriskt vid gränsöverskridande<br>övervakning.</p>
<p>Om de förföljande tjänstemännen omhändertar den flyende kan denne<br>skyddsvisiteras och beläggas med handfängsel, i avvaktan på att myndig-<br>heterna i den mottagande staten skall överta omhändertagandet.</p>
<p>Efter en fullbordad operation skall de förföljande tjänstemännen<br>infinna sig hos de behöriga nationella myndigheterna och redogöra för<br>sitt uppdrag. På begäran av dessa myndigheter är de skyldiga att stå till<br>förfogande tills alla omständigheter i samband med åtgärden har<br>klargjorts i tillräcklig mån. Myndigheten i det land varifrån de för-<br>följande tjänstemännen kommer, skall på begäran bistå vid en eventuell<br>efterföljande utredning.</p>
<p>Sverige har avgivit en förklaring som innebär att inga geografiska<br>begränsningar gäller för gränsöverskridande förföljande avseende<br>tullsamarbete. Detta får således ske över alla typer av gränser, till skillnad<br>från artikel 41 i Schengenkonventionen som endast tillåter förföljande<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>57</p>
<p>över landgräns. En annan skillnad är att Schengenkonventionen är Prop. 1999/2000:122<br>tvingande för medlemsstaterna, medan tullsamarbetskonventionen ger<br>staterna möjlighet att avge förklaringar beträffande tillämpligheten.</p>
<p>Enligt Schengenkonventionen kan man välja om förföljande skall vara<br>möjligt avseende alla utlämningsbara brott eller endast de allvarliga brott<br>som finns uppräknade på en särskild lista. Tullsamarbetskonventionen<br>medger förföljande endast avseende de brott som räknas upp i artikel</p>
<p>19.2 och enbart de brott som kan medföra utlämning.</p>
<h4>7.3.2 Regel om gränsöverskridande förföljande införs</h4>
<p>Regeringens förslag: Det skall vara tillåtet för utländska tjänstemän<br>att förfölja misstänkta brottlingar in på svenskt territorium.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat förslaget<br>utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Gränsöverskridande förföljande utgör<br>ett viktigt inslag i tullsamarbetskonventionen. Det finns möjlighet för<br>medlemsstaterna att vid ratifikationen helt eller delvis reservera sig<br>gentemot denna form av gränsöverskridande samarbete genom att avge<br>en förklaring. Vid undertecknandet av konventionen avgav dessutom<br>varje stat en förklaring enligt artikel 20.6 som fastställer under vilka<br>förutsättningar förföljandet skall genomföras på deras respektive<br>territorium. Regeringen valde därvid, med förbehåll för ratifikation, att<br>förklara att artikel 20.3 b skall tillämpas. Regeringen föreslår nu att<br>riksdagen godkänner förklaringen, vilket innebär att Sverige inte kommer<br>att ställa upp några geografiska eller tidsmässiga begränsningar för<br>förföljandet.</p>
<p>Förutom i det gränstullsamarbetet med Norge och Finland föreskrivs<br>inte något gränsöverskridande samarbete i Sveriges övriga internationella<br>överenskommelser avseende tullsamarbete. Då det inte idag finns någon<br>lämplig lagstiftning för situationer som dessa, föreslås en lagreglering<br>som tillåter utländska tulltjänstemän att förfölja personer in på svenskt<br>territorium.</p>
<p>Den nya lagen bör avspegla artikel 20 i tullsamarbetskonventionen. I<br>bestämmelsen anges under vilka förutsättningar gränsöverskridande<br>förföljande får äga rum, nämligen om en person har upptäckts på bar<br>gärning i färd med att begå ett brott som sägs i artikel 19.2 och som kan<br>föranleda utlämning eller vid medhjälp till ett sådant brott. Huvudregeln<br>är att svensk myndighet skall lämna sitt samtycke till förföljandet och att<br>det genast skall upphöra om svensk myndighet begär det.</p>
<p>Medlemsstaterna skall enligt artikel 20.1 underrätta depositarien om<br>vilka myndigheters tjänstemän denna bestämmelse skall vara tillämplig<br>på. För Sveriges räkning kommer bestämmelsen att bli tillämplig på<br>tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen samt polismän, vilket<br>depositarien kommer att underrättas om i särskild ordning.</p>
<p>58</p>
<p>Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om förföljande över<br>gräns i artikel 41. En svensk lagreglering bör lämpligen se likartad ut.<br>Den föreslagna regleringen bör vara tillämplig inte bara avseende<br>tullsamarbetskonventionen utan även andra internationella överens-<br>kommelser som omfattar en liknande samarbetsmetod.</p>
<h3>7.4 Gränsöverskridande kontrollerade leveranser</h3>
<h4>7.4.1 Bakgrund</h4>
<p>Övervakning och förföljande av en misstänkt brottsling är traditionella<br>arbetsmetoder i både polisens och Tullverkets brottsbekämpande arbete. I<br>uppdraget ingår normalt att ingripa mot gärningsmannen så snart<br>förutsättningar för detta föreligger. Inte minst i den gränsöverskridande<br>brottsbekämpningen tillämpas dock i viss utsträckning vad som brukar<br>kallas kontrollerade leveranser. Denna metod har tillämpats sedan 1960-<br>talet av både polis och Tullverket för att komma åt de personer som står<br>bakom den organiserade narkotikahandeln. Metoden finns numera<br>definierad i FN:s konvention från 1988 mot olaglig hantering av<br>narkotika och psykotropa ämnen, den s.k. narkotikabrottskonventionen,<br>som Sverige tillträtt.</p>
<p>Narkotikabrottskonventionens definition av kontrollerad leverans<br>lyder: ”Med kontrollerad leverans avses metoden att en olaglig eller<br>misstänkt försändelse av narkotika, psykotropa ämnen, ämnen upptagna i<br>förteckning I eller förteckning II fogade till denna konvention, eller<br>ämnen med vilka sådana ämnen ersatts, förs ut ur, igenom eller in i ett<br>eller flera länders territorium med de behöriga myndigheternas vetskap<br>och under deras övervakning, i avsikt att identifiera personer som är<br>inblandade i brott som anges i artikel 3, punkt 1, i konventionen.”</p>
<p>Begreppet kontrollerad leverans används således när tull eller polis<br>avsiktligt underlåter att under en tid ingripa mot ett smugglingsbrott eller<br>annan grov brottslighet som rör narkotikahandeln.</p>
<p>Narkotikabrottskonventionen förutsätter att de länder som ansluter sig<br>till konventionen träffar bilaterala avtal om kontrollerade leveranser.<br>Sverige har dock gjort så endast i begränsad omfattning.</p>
<h4>7.4.2 Tullsamarbetskonventionens regler</h4>
<p>Tullsamarbetskonventionens artikel 22 innehåller bestämmelser om<br>kontrollerade leveranser. Enligt denna artikel skall medlemsstaterna åta<br>sig att säkerställa att det på deras territorium på begäran av en annan<br>medlemsstat kan tillåtas kontrollerade leveranser inom ramen för<br>utredningar av utlämningsbara brott. Bestämmelsen är obligatorisk,<br>såtillvida att det inte finns någon möjlighet för en stat att, i enlighet med<br>artikel 30, avge en förklaring om att metoden inte skall tillämpas.</p>
<p>Metoden innebär att misstänkta eller olagliga sändningar av varor inte<br>beslagtas vid gränsen utan tillåts fortsätta under övervakning till sin<br>slutdestination. Leveransen kan hejdas för kontroll, men som ett led i en<br>utredning tillåtas att fortsätta med oförändrat innehåll eller med helt eller<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>59</p>
<p>delvis utbytt innehåll. Syftet är att dels möjliggöra identifiering av de Prop. 1999/2000:122<br>organisationer eller personer som står bakom den olagliga handeln, dels<br>skapa förutsättningar för att kunna åtala dessa personer.</p>
<p>Det är den anmodade statens behöriga myndigheter som fattar beslut<br>om att tillåta en kontrollerad leverans i enlighet med den nationella<br>lagstiftningen och leveransen skall genomföras under ledning av den<br>statens behöriga myndigheter. För att undvika varje avbrott av över-<br>vakningen skall den anmodade myndigheten överta kontrollen av<br>leveransen vid gränsen eller vid en överenskommen punkt. Myndigheten<br>skall säkerställa att varorna övervakas under återstoden av färden på ett<br>sådant sätt att den när som helst kan gripa en misstänkt person och<br>beslagta varorna.</p>
<p>Även Schengenkonventionen (artikel 73) innehåller likartade<br>bestämmelser om kontrollerade leveranser. De viktigaste skillnaderna är<br>att dessa bestämmelser endast avser leveranser av narkotika och psyko-<br>tropa ämnen, medan tullsamarbetskonventionens bestämmelser är<br>tillämpliga på brott som kan leda till utlämning. Schengenkonventionen<br>innehåller inte heller några föreskrifter om att det är tillåtet att hejda<br>försändelser för kontroll, såsom i tullsamarbetskonventionen.</p>
<h4>7.4.3 Gällande rätt</h4>
<p>I svensk rätt gäller i princip absolut åtalsplikt. Varken tull- eller kust-<br>bevakningstjänstemän, polis eller åklagare har rätt att utan laga stöd<br>lämna brott obeivrade. En myndighet får inte av spaningsskäl underlåta<br>att vidta föreskrivna åtgärder mot brott och mot en för brott misstänkt<br>person. En kontrollerad leverans innebär emellertid inte att<br>myndigheterna underlåter att ingripa, utan enbart att ingripandet skjuts<br>upp. Metoden har, bl.a. till följd härav, inte ansetts stå i strid med den<br>absoluta åtals- och förundersökningsplikten och polisens och tullens<br>allmänna skyldighet att ingripa mot brott. Något behov av en uttrycklig<br>lagreglering av metoden har hittills inte ansetts nödvändig (se bl.a. prop.<br>1983/84:111 s. 46 ff.). Frågan har dock varit föremål för flera utred-<br>ningar; Rikspolisstyrelsen (SPANARK), Narkotikakommissionen (PM nr<br>5) och Rikspolisstyrelsens, Riksåklagarens och Generaltullstyrelsens<br>rapport RPS 1994:3.</p>
<p>En kontrollerad leverans måste naturligtvis utföras med beaktande av<br>de allmänna principerna om legalitet, behov och proportionalitet som<br>bl.a. uttrycks i 8 § polislagen (1984:387). Arbetsgruppen bakom RPS<br>rapport 1994:3 gjorde bl.a. följande överväganden vad gäller arbets-<br>metoden kontrollerade leveranser av narkotika m.m.: ”Metoden kontrol-<br>lerade leveranser har använts under ett antal år och är allmänt veder-<br>tagen ... Rätt använd ger metoden med kontrollerade leveranser enligt<br>arbetsgruppens mening en utmärkt möjlighet att nå framgång vid<br>bekämpning av grov narkotikabrottslighet i vissa fall som annars skulle te<br>sig utsiktslösa.” Arbetsgruppen ansåg därför att kontrollerade leveranser<br>utgör ett viktigt och nödvändigt instrument i kampen mot den<br>organiserade och internationellt förgrenade narkotikahandeln och</p>
<p>60<br></p>
<p>framhöll att den används som ett led i det internationella samarbetet när<br>det gäller narkotikabekämpning (s. 57-58).</p>
<p>Arbetsgruppen förväntade sig en ökad användning av arbetsmetoden<br>kontrollerad leverans i takt med ett ökat internationellt samarbete i<br>bekämpandet av den organiserade narkotikabrottsligheten. De juridiska<br>och praktiska förutsättningarna för att genomföra en kontrollerad<br>leverans är dock mycket varierande. Det kan enligt rapporten röra sig om<br>beledsagade eller obeledsagade transporter av narkotika med flera olika<br>typer av transportmedel t.ex. i handbagaget vid en flygning, gömt i<br>lönnutrymmen i ett fordon, fasttejpat på en kurirs kropp eller till och med<br>nedsvalt. Narkotikan kan också lastas bland andra varor i olika typer av<br>fraktfordon.</p>
<p>Eftersom metoden är okonventionell och har inslag av internationellt<br>samarbete är det enligt rapporten viktigt att lägga fast grundläggande<br>normer för när och hur metoden får användas. Allmänt krävs att polisen<br>och/eller Tullverket har tillgång till god och säker information om<br>brottslingarna och deras planer och att det finns tidsmässigt utrymme att<br>planera övervakningen av leveransen.</p>
<p>Förekomsten av misstanke om narkotikabrott av sådan grad att det är<br>aktuellt med en kontrollerad leverans medför att förundersökning skall<br>inledas. Ett beslut om kontrollerad leverans skall enligt rapporten fattas<br>av åklagare efter samråd med tull och polis, varvid de tre myndigheterna<br>skall vara överens om att den kontrollerade leveransen skall genomföras.<br>Arbetsgruppen framhöll att en kontrollerad leverans alltid skall<br>dokumenteras hos de inblandade myndigheterna. Enligt arbetsgruppen<br>fungerar den beslutsordning som för närvarande råder inom de tre<br>myndighetsområdena i allt väsentligt bra. Man ansåg därför inte att det<br>fanns behov av att ändra beslutsfunktionerna.</p>
<h4>7.4.4 Kontrollerade leveranser bör inte nu ytterligare regleras i<br>lag</h4>
<p>Regeringens bedömning: Något förslag till ytterligare lagreglering i<br>frågan om kontrollerade leveranser bör inte läggas fram nu.</p>
<p>Promemorians förslag: I promemorian presenterades ett förslag som<br>innebär att det i lag närmare regleras hur kontrollerade leveranser i<br>Tullverkets regi skall utföras.</p>
<p>Remissinstanserna: Justitiekanslern (JK), Kustbevakningen (KBV),<br>Socialstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten (EBM) och Riksåklagaren (RÅ)<br>har ställt sig kritiska till promemorians förslag.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Användningen av metoden<br>kontrollerad leverans har ökat på senare tid och förutses öka ytterligare<br>som ett resultat av ett intensifierat internationellt samarbete och<br>effektivare underrättelseverksamhet inom Tullverket. Det är inte längre<br>enbart fråga om att använda metoden beträffande narkotika, utan på<br>senare tid har behov uppkommit av att använda metoden även<br>beträffande fall av omfattande cigarrett- och spritsmuggling. Tull-<br>samarbetskonventionens hänvisning till utlämningsbara brott gör att<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>61</p>
<p>metoden även kan användas avseende andra typer av varor och Prop. 1999/2000:122<br>sändningar som utgör normal eller grov varusmuggling.</p>
<p>Omständigheterna i de olika fallen varierar kraftigt. Varje enskilt fall<br>kräver ingående juridiska och praktiska bedömningar och överväganden<br>inför ställningstagandet om metoden skall användas eller inte. Även<br>etiska aspekter måste vägas in när beslutet fattas, vilket ofta måste ske<br>under tidspress och med flera myndigheter inblandade. Metoden<br>aktualiserar därför en rad praktiska och rättsliga problem.</p>
<p>En orsak till att metoden med kontrollerade leveranser är att anse som<br>en okonventionell metod är att den innehåller ett moment av s.k.<br>provokation. De brottsbekämpande myndigheterna har enligt praxis och i<br>doktrinen getts visst utrymme att använda sig av provokativa åtgärder.<br>Förutsättningarna för att använda sådana metoder är att man aldrig får<br>provocera en person att begå ett brott som annars inte skulle ha begåtts<br>s.k. brottsprovokation. Däremot anses s.k. bevisprovokation tillåten.<br>Därmed avses att en person som redan påböljat en brottslig aktivitet<br>förmås att avslöja sig eller att bevisning om ett redan begånget brott<br>provoceras fram. Metoden kan inrymma att åtgärder vidtas för att ett<br>planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevis om<br>detta kan säkras. En kontrollerad leverans kan sägas utgöra exempel på<br>den sistnämnda situationen.</p>
<p>Enligt praxis skall provokativa åtgärder användas med största<br>restriktivitet och med stor urskiljning. Beslut om användning av sådana<br>metoder har också ansetts vara förbehållet juristutbildad personal. Vidare<br>måste hänsyn tas till brottets svårighetsgrad och misstankens styrka<br>liksom till åtgärdens art och det intrång för den enskilde som kan vara<br>förenat med användningen.</p>
<p>Promemorians förslag har kritiserats av Justitiekanslern (JK),<br>Kustbevakningen (KBV), Socialstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten (EBM)<br>och Riksåklagaren (RÅ). JK har avstyrkt förslaget och ansett att det<br>framstår som mindre lämpligt att regleringen ges en så pass allmän form<br>som föreslagits. JK har vidare ifrågasatt om lagförslaget kan anses<br>innefatta en tillfredsställande balans mellan effektivitet och rättssäkerhet.<br>Den föreslagna bestämmelsen väcker enligt JK en rad frågor, såsom t.ex.<br>vilken styrka om misstanke som krävs samt formerna för prövningen av<br>vissa åtgärder i samband med förfarandet. Kustbevakningen (KBV) har<br>visserligen ansett att tiden nu är mogen att i svensk lag reglera under<br>vilka förutsättningar kontrollerade leveranser skall få tillämpas i<br>brottsbekämpningen. Samtidigt har emellertid KBV funnit att<br>promemorian i sig inte ger ett tillräckligt allsidigt underlag för att kunna<br>läggas till grund för lagstiftning om kontrollerade leveranser. Den<br>föreslagna lagtexten är, enligt KBV, oklar både såvitt avser<br>förutsättningar för beslut om metoden och ansvar för genomförandet. RÅ<br>och EBM menar att det klart måste framgå av lagtexten att det är<br>åklagaren som har att besluta om en kontrollerad leverans skall<br>genomföras eller ej.</p>
<p>Sverige har genom artikel 22 i tullsamarbetskonventionen åtagit sig att<br>säkerställa att kontrollerade leveranser får äga rum på svenskt territorium.<br>Artikeln är obligatorisk såtillvida att det enligt artikel 30 inte finns<br>möjlighet för medlemsstaterna att avge en förklaring med innebörd att</p>
<p>62</p>
<p>metoden inte skall tillämpas. Kontrollerade leveranser förekommer redan<br>i Sverige. Som ovan beskrivits har dock metoden inte givits någon<br>närmare reglering i lag, utan förfarandet har utvecklats i praxis. I de<br>tidigare lagstiftningsärenden då frågan varit aktuell har lagstiftaren, som<br>tidigare angivits, ansett att kontrollerade leveranser inte bör ges någon<br>ytterligare reglering i lag (jfr. prop. 1983/84:111 s. 46 ff. och prop.<br>1990/91:127). Det har på senare tid blivit aktuellt att tillämpa metoden<br>även avseende transporter av tobak eller alkohol som på ett otillåtet sätt<br>förs in i landet eller misstänks utgöra ett skatteundandragande. En<br>arbetsgrupp med företrädare för Tullverket och åklagarmyndigheterna<br>har återigen böljat undersöka hur metoden tillämpas och om det finns<br>behov av ytterligare reglering i lag.</p>
<p>Enligt regeringens bedömning kan metoden med kontrollerade<br>leveranser, såsom den idag används, tillämpas utan att den kommer i<br>konflikt med svensk lagstiftning. Med hänsyn till att åtgärden inte bara<br>aktualiseras i det internationella samarbetet utan även på svenskt<br>territorium, liksom på initiativ av andra svenska myndigheter än<br>Tullverket, framstår det vidare som nödvändigt att företa en mer<br>grundläggande utredning och analys av behovet och lämpligheten i att<br>genom lagstiftning ytterligare reglera förfarandet med kontrollerade<br>leveranser än den som varit möjlig att göra inom ramen för arbetet med<br>promemorian.</p>
<p>Regeringen finner mot bakgrund av det anförda inte skäl att nu lägga<br>fram förslag till lagstiftning på området.</p>
<h3>7.5 Speciella utredningsgrupper</h3>
<h4>7.5.1 Tullsamarbetskonventionen</h4>
<p>Artikel 24 i tullsamarbetskonventionen reglerar arbetet i särskilda<br>internationella utredningsgrupper (specialutredningslag).</p>
<p>Medlemsstaterna kan komma överens om att sätta ihop särskilda<br>grupper med tjänstemän i syfte att genomföra svåra och krävande<br>utredningar som kräver samtidiga och samordnade insatser från flera<br>länder. Grupperna kan också sättas samman för att samordna<br>gemensamma insatser för att förhindra och upptäcka bestämda typer av<br>överträdelser och inhämta uppgifter om delaktiga personer och deras<br>metoder.</p>
<p>Grupperna får endast inrättas för ett bestämt syfte och för viss<br>begränsad tid. Deltagande i gruppen ger inte tjänstemännen några<br>befogenheter att ingripa på en annan stats territorium. Tjänstemännen har<br>således inte rätt att med stöd av denna artikel vidta tvångsåtgärder eller<br>annan myndighetsutövning på främmande stats territorium.</p>
<p>Gruppen skall ledas av en tjänsteman från den medlemsstat där<br>verksamheten skall bedrivas. Denna medlemsstat skall även ansvara för<br>att de organisatoriska förutsättningarna fungerar för att gruppen skall<br>kunna utföra sitt uppdrag. Under uppdraget skall gruppen följa<br>lagstiftningen i den stat där uppdraget utförs.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>63</p>
<h4>7.5.2</h4>
<h4>Nationell reglering är inte nödvändig</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Regeringens bedömning: Någon särskild nationell reglering för att<br>svenska tjänstemän skall kunna delta i eller ansvara för speciella<br>utredningsgrupper är inte nödvändig.</p>
<p>Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.</p>
<p>Skälen för regeringens bedömning: Tillsättande av specialutred-<br>ningslag är frivilligt och gruppen är tänkt att bildas efter överens-<br>kommelse mellan ländema. De deltagande tjänstemännen ges inte heller<br>befogenheter att vidta några myndighetsåtgärder på främmande staters<br>territorium. Bestämmelsen får närmast ses som en rambestämmelse om<br>hur ansvaret kan fördelas i internationella arbetsgrupper.</p>
<p>Gemensamma aktioner och kontroller, t.ex. avseende narkotikatrafiken,<br>förekommer redan idag, liksom gemensamma brottsutredningar. En<br>särskild nationell reglering för att svenska tjänstemän skall kunna delta i<br>eller ansvara för sådana grupper här i Sverige synes inte behövlig.</p>
<h2>8 Gränsöverskridande åtgärder</h2>
<p>I anslutning till de gränsöverskridande åtgärder som har behandlats i<br>avsnitt 7 uppkommer vissa frågor vilka här kommer att behandlas.</p>
<h3>8.1 Utländska tjänstemäns befogenheter och<br>skyldigheter</h3>
<h4>8.1.1 Tullsamarbetskonventionen</h4>
<p>Inom tullsamarbetskonventionens ram skall den mottagande statens<br>myndighet på begäran av de förföljande tjänstemännen frihetsberöva den<br>flyende för att hålla kvar vederbörande eller fastställa dennes identitet.<br>En stat kan enligt konventionen (artikel 20.4) tillåta att utländska<br>tjänstemän i samband med gränsöverskridande förföljande på dess<br>territorium berövar den flyende friheten. Sverige har tillåtit detta med<br>avseende på de övriga medlemsstaterna som har tillträtt konventionen.</p>
<p>I dessa fall är det enligt tullsamarbetskonventionen tillåtet för de<br>utländska tjänstemännen att skyddsvisitera den frihetsberövade. Vidare<br>får de utländska tjänstemännen omhänderta föremål samt belägga den<br>frihetsberövade med handfängsel under transport. Den frihetsberövade<br>skall genast överlämnas till den mottagande statens myndigheter.</p>
<p>Både vid gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande<br>förföljande har den mottagande staten alltid rätt att när som helst beordra<br>att åtgärden på dess territorium avbryts. De har även rätt att meddela<br>instruktioner som de övervakande eller förföljande tjänstemännen skall<br>följa. Vidare skall övervakning och förföljande in på ett annat lands<br>territorium ske med iakttagande av den mottagande statens lagar och de</p>
<p>64</p>
<p>övriga villkor som landets myndigheter ställer upp. De utländska<br>tjänstemännen får medföra sina tjänstevapen om inte den mottagande<br>staten har förbjudit det, men dessa vapen får bara användas i nödvärn.<br>Sverige har i samband med undertecknandet av tullsamarbetskon-<br>ventionen inte ställt upp något förbud mot medförande av tjänstevapen in<br>på svenskt territorium.</p>
<h4>8.1.2 Gällande rätt</h4>
<p>Polisens befogenheter att i Sverige genomföra förföljande och<br>övervakning samt att använda tvångsmedel regleras huvudsakligen i<br>rättegångsbalken (RB) och polislagen (1984:387). I RB finns regler om<br>polisens brottsutredande verksamhet i samband med förundersökning,<br>t.ex. gripande av en för brott misstänkt person, beslag, kroppsvisitation<br>och husrannsakan. När det inte pågår en förundersökning är vissa<br>allmänna regler i polislagen tillämpliga när det gäller spaning och<br>utredning, omhändertagande av person för identifiering samt kropps-<br>visitering av säkerhetsskäl, s.k. skyddsvisitation.</p>
<p>När det gäller Tullverkets och Kustbevakningens verksamhet för<br>utredning av brott finns det bestämmelser i varusmugglingslagen och<br>lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär<br>övervakning. Tull- och kustbevakningstjänstemän har samma befogenhet<br>som polismän enligt RB att gripa den som är misstänkt för brott enligt<br>varusmugglingslagen (14 § andra stycket), liksom att ta egendom i beslag<br>och företa husrannsakan när det gäller brott enligt varusmugglingslagen<br>(15 och 18 §§). De har också befogenhet att utföra kroppsvisitation när<br>det finns anledning att anta att någon som anträffas vid gränsen har på sig<br>gods som kan tas i beslag enligt 19 § varusmugglingslagen.</p>
<p>Vidare följer av 29 § polislagen att tull- och kustbevakningstjänstemän<br>på samma sätt som polisen får använda befogat våld för att genomföra ett<br>lagligen grundat frihetsberövande. Enligt lagen om Kustbevakningens<br>medverkan vid polisiär övervakning, har Kustbevakningen vissa<br>befogenheter att utföra husrannsakan.</p>
<p>Det finns för närvarande inte någon reglerad rätt för tull- och<br>kustbevakningstjänstemän att skyddsvisitera någon. En sådan reglering<br>föreslås emellertid i prop. 1999/2000:124 En ny smugglingslag, efter<br>förebild i 19 § polislagen. Enligt den föreslagna regeln skall befogen-<br>heterna för tull- och kustbevakningstjänstemän utsträckas till att gälla<br>dels i motsvarande mån som för polisman enligt 19 § första stycket 1<br>polislagen att vid ett ingripande besluta om kroppsvisitation för att<br>omhänderta vapen och andra farliga föremål, dels omhändertagande av<br>ett påträffat föremål under den tid som ingripandet pågår.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>65</p>
<p>3 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122</p>
<p>8.1.3</p>
<h4>Utländska tjänstemäns befogenheter vid<br>gränsöverskridande förföljande</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Regeringens förslag: De utländska tjänstemännen skall vid gräns-<br>överskridande förföljande ha befogenheter att:</p>
<p>• omhänderta den förföljda personen till dess att svenska behöriga<br>tjänstemän kan fastställa vederbörandes identitet eller frihetsberöva<br>denna,</p>
<p>• visitera en förföljd person som har omhändertagits, vilket omfattar<br>såväl rätt att skyddsvisitera personen i fråga som att söka efter<br>föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller kan<br>ha frånhänts någon genom brott</p>
<p>• i samband med frihetsberövande av en förföljd person omhänderta<br>föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha<br>avhänts någon genom brott, samt</p>
<p>• belägga den förföljda personen som frihetsberövats med<br>handfängsel.</p>
<p>De utländska tjänstemännen skall vara skyldiga att följa svensk lag<br>och annan författning samt instruktioner som meddelas av svensk<br>behörig myndighet, liksom att alltid kunna styrka sin behörighet och<br>identitet. Det skall vara förbjudet för de utländska tjänstemännen att<br>beträda bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten,<br>eller använda tjänstevapen annat än i nödvärn.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens<br>förslag.</p>
<p>Remissinstanserna: flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget<br>eller lämnat det utan erinran. Sveriges industriförbund har betonat vikten<br>av att utländska tjänstemän inte skall ha rätt att bereda sig tillträde till<br>företagslokaler vid gränsöverskridande förföljande.</p>
<h4>Skälen för regeringens förslag</h4>
<p>Bestämmelser om de befogenheter som de utländska tjänstemännen skall<br>ges enligt tullsamarbetskonventionen bör meddelas i lag.</p>
<p>Utländska tjänstemäns befogenheter</p>
<p>Enligt tullsamarbetskonventionen och Sveriges förklaring i anslutning till<br>undertecknandet av konventionen, skall behöriga tjänstemän från de<br>medlemsstater i EU som har ratificerat konventionen som utför<br>gränsöverskridande förföljande in i Sverige få beröva den flyende<br>friheten här samt visitera vederbörande och därvid omhänderta föremål.<br>Dessa åtaganden innebär överlämnande av myndighetsutövning till annan<br>stats myndigheter och förutsätter således lagreglering.</p>
<p>Den befogenhet att beröva den flyende friheten som utländska<br>tjänstemän skall ges enligt tullsamarbetskonventionen, avser endast ett<br>tillfälligt omhändertagande i avvaktan på att svensk behörig tjänsteman<br>kan fastställa personens identitet eller frihetsberöva denne.</p>
<p>66</p>
<p>När det gäller de utländska tjänstemännens befogenheter att kropps-<br>visitera en flyende som har berövats friheten och att ta föremål i beslag,<br>anser regeringen på liknande sätt som ifråga om internationellt polisiärt<br>samarbete (prop. 1999/2000:64), att praktiska skäl talar för en tydligare<br>reglering i svensk rätt än den som finns i tullsamarbetskonventionen. I<br>tullsamarbetskonventionen, artikel 20.4, anges på liknande sätt som i<br>Schengenkonventionen att utländska tjänstemän som har frihetsberövat<br>en flyende får omhänderta föremål i samband med att den flyende får<br>underkastas säkerhetsvisitation.</p>
<p>En bestämmelse bör införas med innebörd att de utländska<br>tjänstemännen får visitera en förföljd person som har omhändertagits,<br>såväl av säkerhetsskäl som för att söka efter föremål som kan antas ha<br>betydelse för utredning om brott eller kan ha avhänts någon genom brott.<br>Vidare bör de utländska tjänstemännen ges rätt att belägga den förföljda<br>personen som frihetsberövats med handfängsel inom ramarna för vad<br>svensk rätt medger samt, för det tredje, i samband med frihetsberövandet<br>omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken<br>och föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha<br>avhänts någon genom brott.</p>
<p>Detta ger de utländska tjänstemännen tillräckliga möjligheter att i<br>anslutning till ett gränsöverskridande förföljande omhänderta föremål i<br>avvaktan på att en svensk tjänsteman kan ta föremålen i beslag.</p>
<p>I samband med gränsöverskridande övervakning ger tullsamarbets-<br>konventionen inte de utländska tjänstemännen några befogenheter att<br>använda tvångsmedel i den mottagande staten. Det finns inte heller några<br>praktiska skäl för Sverige att gå längre än konventionen i det avseendet.</p>
<p>De utländska tjänstemännens skyldigheter</p>
<p>Tullsamarbetskonventionen innehåller regler som begränsar de utländska<br>tjänstemännens rätt att utöva den gränsöverskridande verksamheten. Bl.a.<br>finns föreskrifter om skyldighet för de utländska tjänstemännen att följa<br>svensk lag och annan författning samt att de alltid skall kunna styrka sin<br>identitet. Vidare innehåller konventionen regler om förbud som<br>inskränker de utländska tjänstemännens befogenheter, t.ex. förbud att i<br>Sverige beträda platser som inte är öppna för allmänheten och att<br>använda tjänstevapen annat än i nödvämssituationer. Om allmänheten har<br>tillträde till en företagslokal, t.ex. ett varuhus, har de utländska<br>tjänstemännen således rätt att gå in även där.</p>
<p>Bestämmelser om de utländska tjänstemännens skyldigheter samt<br>avgränsningar av befogenheterna bör enligt regeringens mening ges i<br>anslutning till de bestämmelser där befogenheterna ges. En bestämmelse<br>bör alltså införas som innebär att de utländska tjänstemännen är skyldiga<br>att följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som<br>meddelas av svensk behörig myndighet. Vidare skall de alltid kunna<br>styrka sin behörighet och identitet. De får inte bereda sig tillträde till<br>bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten. Slutligen<br>får de utländska tjänstemännen inte heller använda sina tjänstevapen<br>annat än i nödvämssituationer.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>67</p>
<h3>8.2 Frihetsberövande i avvaktan på provisoriskt</h3>
<h3>anhållande</h3>
<h4>8.2.1 Tullsamarbetskonventionen</h4>
<p>I samband med gränsöverskridande förföljande kommer utländska<br>tjänstemän under vissa förutsättningar att få frihetsberöva den flyende.<br>Detta följer av tullsamarbetskonventionen och den förklaring som<br>Sverige avgivit i samband med undertecknandet.</p>
<p>En under sådana förutsättningar frihetsberövad person får enligt<br>konventionen hållas kvar av lokala myndigheter för förhör i enlighet med<br>nationella bestämmelser. Konventionen föreskriver vidare att utländska<br>medborgare skall frisläppas senast sex timmar efter ingripandet,<br>timmarna från midnatt fram till klockan nio ej inräknade, såvida lokala<br>behöriga myndigheter inte tidigare har mottagit en framställning om<br>tillfälligt omhändertagande för utlämning i någon form, dvs. en begäran<br>om s.k. provisoriskt anhållande.</p>
<h4>8.2.2 Gällande rätt</h4>
<p>Kvarhållande för förhör</p>
<p>Inom ramen för en pågående förundersökning finns regler om<br>kvarhållande för förhör i 23 kap. rättegångsbalken. En person som inte är<br>anhållen eller häktad får hållas kvar för förhör i högst sex timmar, eller<br>om det är av synnerlig vikt att den som är misstänkt är tillgänglig för<br>fortsatt förhör ytterligare sex timmar. När förhöret är avslutat får den<br>förhörde omedelbart avlägsna sig, om inte åklagare beslutar att anhålla<br>denne.</p>
<p>Innan en förundersökning har inletts har polisen endast begränsade<br>möjligheter att hålla förhör. Reglerna om kvarhållande för förhör är då<br>inte tillämpliga.</p>
<p>Både tull- och kustbevakningstjänstemän har enligt 14 § andra stycket<br>varusmugglingslagen rätt att medtaga personer till förhör om de är<br>misstänkta för varusmugglingsbrott eller har varit närvarande vid brottet.<br>Det finns däremot inte något stöd i varusmugglingslagen eller RB att utan<br>beslut om anhållande av åklagare hålla kvar en person efter att förhöret är<br>avslutat.</p>
<p>Utlämning för brott</p>
<p>Svenska regler för utlämning finns i två lagar, dels lagen (1957:668) om<br>utlämning för brott, dels lagen (1959:254) om utlämning för brott till<br>Danmark, Finland, Island och Norge.</p>
<p>För att utlämning skall kunna ske från Sverige förutsätts att någon är<br>misstänkt, tilltalad eller dömd i en främmande stat för en gärning för<br>vilken det i Sverige är föreskrivet fängelse i mer än ett år, eller avseende<br>de nordiska ländema att det är stadgat fängelse för brottet i det landet.<br>Svenska medborgare får under vissa angivna omständigheter utlämnas till<br>de nordiska ländema men inte till andra länder.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>68</p>
<p>Den som kan bli föremål för utlämning får, om det finns en begäran om<br>det från den stat som begär utlämning eller om det finns en efterlysning,<br>omedelbart anhållas (s.k. provisoriskt anhållande) eller åläggas rese-<br>förbud eller anmälningsskyldighet.</p>
<h4>8.2.3 Bestämmelse om provisoriskt frihetsberövande införs</h4>
<p>Regeringens förslag: En utländsk tjänsteman får frihetsberöva en<br>person för en kortare tid i avvaktan på en begäran om s.k. provisoriskt<br>anhållande inför utlämning för brott.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna Riksåklagaren (RÅ) förordar att bestämmelsen bör<br>formuleras så att det klart framgår att en svensk tjänsteman inte under<br>alla förhållanden är skyldig att följa en utländsk tjänstemans begäran om<br>att kvarhålla och förhöra en förföljd person. RÅ har vidare berört frågan<br>hur tiden för förvarstagande skall behandlas om regelverket om<br>utlämning inte blir tillämpligt. Hovrätten för Skåne och Blekinge saknar<br>ett klargörande av hur utlämningshinder, såsom t.ex. medborgarskap,<br>beaktas vid brott som kan föranleda utlämning.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: För att Sverige skall kunna uppfylla<br>sina åtagande enligt tullsamarbetskonventionen att hålla kvar den flyende<br>under en viss tid i avvaktan på en begäran om provisoriskt anhållande<br>eller någon annan tvångsåtgärd för utlämning, måste svensk rätt<br>kompletteras med en regel om frihetsberövande i den särskilda situation<br>som kan föreligga efter ett gränsöverskridande förföljande. De svenska<br>bestämmelserna som beskrivits ovan avser endast fall då förundersökning<br>har inletts.</p>
<p>I de fall där den flyende har avslöjats på bar gärning vid utförande av<br>ett brott, eller är häktad och har rymt, är det oftast möjligt att inleda<br>förundersökning i Sverige. Svensk domstol är nämligen behörig enligt<br>2 kap. 2 § första stycket brottsbalken om den flyende är svensk<br>medborgare eller har hemvist i Sverige, eller om det gäller en utlänning<br>och det aktuella brottet kan föranleda fängelse i mer än sex månader. Om<br>förundersökning inleds blir, utöver reglerna om kvarhållande för förhör,<br>även reglerna om frihetsberövande enligt 24 kap. rättegångsbalken<br>tillämpliga. Det är dock inte möjligt att inleda förundersökning i alla fall<br>där gränsöverskridande förföljande kan komma ifråga</p>
<p>Syftet med tullsamarbetskonventionens bestämmelse och frihets-<br>berövandets längd, synes i första hand vara att bereda möjlighet att hålla<br>den flyende i förvar till dess att den stat denne har flytt från hinner göra<br>en framställning om s.k. provisoriskt anhållande eller någon annan<br>tvångsåtgärd. De svenska reglerna om kvarhållande för förhör däremot<br>syftar till att säkerställa att ett förhör kan genomföras, varefter den<br>förhörde har rätt att avlägsna sig om inte åklagaren beslutar att anhålla<br>vederbörande.</p>
<p>De svenska reglerna om kvarhållande för förhör synes därför inte räcka<br>till för att uppfylla Sveriges åtagande enligt tullsamarbetskonventionen</p>
<p>69</p>
<p>att hålla kvar den flyende i avvaktan på en begäran om s.k. provisoriskt<br>anhållande eller annan tvångsåtgärd. Att försöka uppfylla de aktuella<br>åtagandet enligt tullsamarbetskonventionen med stöd av dessa regler<br>vore, såsom påpekats i prop. 1999/2000:64 s. 106, att öppna för en<br>användning av reglerna om kvarhållande för förhör som går utöver deras<br>syfte.</p>
<p>Inom ramen för en pågående förundersökning är det vidare möjligt att<br>hålla kvar den flyende med stöd av reglerna i 24 kap. RB om<br>frihetsberövande, när det finns förutsättningar för det. Inte heller dessa<br>regler ger emellertid Sverige möjlighet att fullt ut leva upp till åtagandet,<br>eftersom de inte blir tillämpliga i anslutning till varje form av gränsöver-<br>skridande förföljande.</p>
<p>För att Sverige skall kunna leva upp till sitt åtagande i de fall när<br>varken rättegångsbalkens eller någon av de bägge utlämningslagamas<br>regler är tillämpliga, anser regeringen att en särskild regel bör införas i<br>den nya lagen. Regeln bör ge de svenska behöriga myndigheterna<br>möjlighet att under en kortare tid hålla kvar en person som<br>omhändertagits i samband med ett gränsöverskridande förföljande, i<br>avvaktan på begäran om s.k. provisoriskt anhållande eller annan tvångs-<br>åtgärd. Den nya bestämmelsen bör följa den princip i tullsamarbets-<br>konventionen som gäller för utländska medborgare, nämligen att<br>frisläppande skall ske senast sex timmar efter frihetsberövandet,<br>timmarna mellan midnatt och klockan nio på morgonen ej inräknade, om<br>inte en svensk myndighet dessförinnan har mottagit en framställning om<br>tillfälligt omhändertagande för utlämning.</p>
<p>Regeln bör gälla också för svenska medborgare. När den utländske<br>tjänstemannen påböljar ett gränsöverskridande förföljande skall denne,<br>som tidigare nämnts, inte behöva ta ställning till om en utlämning kan<br>komma att bli aktuell i det enskilda fallet. I det skede när den flyende har<br>omhändertagits av den utländske tjänstemannen och en svensk behörig<br>tjänsteman har att ta ställning till frågan om att hålla kvar personen, finns<br>det anledning att göra en bedömning av om utlämning kan komma att<br>ske. I detta sammanhang bör beaktas om den omhändertagne är svensk<br>medborgare, vilket ofta utesluter utlämning även till de nordiska<br>ländema. Det kan då bli aktuellt att överväga att inleda en svensk<br>förundersökning.</p>
<p>Riksåklagaren har i sitt remissyttrande berört frågan vilka följder<br>frihetsberövandet får om den andra staten inte begär utlämning.</p>
<p>När en svensk förundersökning inletts, blir rättegångsbalkens regler<br>tillämpliga. Samma rutiner torde kunna tillämpas som idag när en person<br>som är efterlyst grips och en begäran om utlämning görs till svenska<br>myndigheter, men en svensk myndighet av något skäl istället inleder<br>förundersökning. Så kan exempelvis ske därför att det är tydligt att en<br>utlämning inte kan komma ifråga.</p>
<p>Den nya bestämmelsen bör utformas med motsvarande bestämmelse i<br>lagen om internationellt polissamarbete som förebild.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>70</p>
<h3>8.3</h3>
<h4>8.3.1</h4>
<h3>Utländska tjänstemäns straffrättsliga ställning</h3>
<h4>Tullsamarbetskonventionen</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>I tullsamarbetskonventionen föreskrivs i artikel 19.8 att tjänstemän som<br>är på uppdrag på en annan stats territorium skall behandlas likadant som<br>de nationella tjänstemännen vad gäller överträdelser som de gör sig<br>skyldiga till eller är offer för.</p>
<h4>8.3.2 Gällande rätt</h4>
<p>Svenska tjänstemän åtnjuter i myndighetsutövning särskilt strafffättsligt<br>skydd enligt 17 kap. brottsbalken, varigenom t.ex. våld eller hot mot<br>tjänsteman utgör en straffbar gärning. Vidare är tjänstemän vid myndig-<br>hetsutövning underkastade särskilt strafffättsligt ansvar enligt 20 kap.<br>brottsbalken, då en tjänsteman kan dömas för tjänstefel. Därutöver<br>omfattas svenska tjänstemän av bestämmelsen om olaga diskriminering<br>enligt 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken.</p>
<h4>8.3.3 Utländska tjänstemän jämställs med svenska tjänstemän</h4>
<p>Regeringens förslag: Utländska tjänstemän skall jämställas med<br>svenska tjänstemän vad gäller strafffättsligt ansvar och skydd när de<br>utför gränsöverskridande tullsamarbete på svenskt territorium.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)<br>förordar att även 16 kap. 9 § andra stycket brottsbalken bör göras<br>tillämpligt på utländska tjänstemän för att dessa skall jämställas med<br>svenska tjänstemän.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av att lagen avses<br>kunna användas generellt ifråga om tullsamarbete är det - på motsvarande<br>sätt som Lagrådet har framhållit i yttrande över remissen Polissamarbete<br>m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen - naturligt att<br>likställa utländsk myndighetsutövning med svensk och beträffande skydd<br>för utländska tjänstemän tillämpa samma lagrum som ifråga om svenska<br>tjänstemän. En bestämmelse bör således införas varigenom brottsbalkens<br>regler om tjänstemäns straffrättsliga skydd görs tillämpliga på utländska<br>tjänstemän.</p>
<p>Svenska regler om strafffättsligt ansvar och skydd täcker fel eller<br>försummelse som har begåtts vid eller i myndighetsutövning. En<br>hänvisning i den nya lagen till dessa regler är tillräcklig för att jämställa<br>utländska tjänstemän med svenska avseende strafffättsligt skydd och<br>ansvar när de vid gränsöverskridande tullsamarbete befinner sig på<br>svenskt territorium. Därutöver finns bestämmelser i 20 kap. 2 och 3 §§<br>brottsbalken om mutbrott och brott mot tystnadsplikt, som inte förutsätter<br>att gärningen har begåtts vid myndighetsutövning och följaktligen inte<br>kräver särskild reglering för att bli tillämpliga på utländska<br>tjänstemännen. Såvitt avser strafffättsligt ansvar bör således 20 kap. 1 §<br></p>
<p>71</p>
<p>brottsbalken göras tillämplig på utländska tjänstemän som utför Prop. 1999/2000:122<br>gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt lagen om internationellt<br>tullsamarbete, genom en hänvisning i 3 kap. 9 §. Ansvar enligt t.ex. 20<br>kap. 2 och 3 §§ brottsbalken förutsätter inte myndighetsutövning, varför<br>bestämmelserna är tillämpliga på de utländska tjänstemännen utan<br>särskild hänvisning.</p>
<p>DO har anfört att förbudet mot olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 §<br>andra stycket brottsbalken bör vara tillämpligt även på de utländska<br>tjänstemän som utför uppgifter enligt den nya lagen. Den aktuella<br>bestämmelsen avser tjänstemän i allmän tjänst eller allmänt uppdrag som<br>har att tillhandagå personer ur allmänheten i olika avseenden. I dessa<br>situationer får tjänstemännen inte diskriminera någon på grund av ras,<br>hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, genom att<br>inte gå honom tillhanda på de villkor som tillämpas i verksamheten i<br>förhållande till andra.</p>
<p>Den nya lagen reglerar utländska tjänstemäns rätt att i vissa fall utföra<br>gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande.<br>Bestämmelsen om olaga diskriminering omfattar bl.a. den som är anställd<br>i allmän tjänst. Den generella serviceskyldigheten för offentliganställda<br>enligt sekretesslagen, förvaltningslagen och andra författningar kan<br>emellertid inte anses gälla även för utländska tjänstemän som utför ett<br>tillfälligt uppdrag här i form av gränsöverskridande övervakning eller<br>gränsöverskridande förföljande. Dessa åtgärder kan, som framgått, bli<br>aktuella bara under vissa förutsättningar. Gränsöverskridande övervak-<br>ning kan ske av en person mot vilken det riktas en brottsmisstanke som är<br>så konkretiserad att en förundersökning har inletts. Gränsöverskridande<br>förföljande förutsätter att den som förföljs har iakttagits i färd med att<br>begå ett brott. De personer som kan bli föremål för gränsöverskridande<br>övervakning eller förföljande är således föremål för förhållandevis starka<br>brottsmisstankar. I dessa situationer har de utländska tjänstemännen<br>enligt regeringens uppfattning inte i något avseende att tillhandagå<br>personer ur allmänheten på det sätt som avses i 16 kap. 9 § andra stycket<br>brottsbalken. Regeringen anser det därför inte motiverat att för dessa<br>situationer göra bestämmelsen om olaga diskriminering tillämplig på<br>utländska tjänstemän.</p>
<h3>8.4 Skadestånd</h3>
<h4>8.4.1 Tullsamarbetskonventionen</h4>
<p>Vid gränsöverskridande uppdrag kan utländska tjänstemän orsaka skador<br>som enligt våra skadeståndsregler skulle medföra skadeståndsskyldighet<br>för den utländska tjänstemannens arbetsgivare. Enligt artikel 19.5 i<br>tullsamarbetskonventionen skall sådana skador ersättas på samma sätt<br>som om den orsakats av en inhemsk tjänsteman. Artikel 19.5 i<br>tullsamarbetskonventionen innebär vidare att skador som någon åsamkats<br>av svenska tjänstemän i utlandet skall ersättas av den stat där den<br>gränsöverskridande åtgärden utförs.</p>
<p>72</p>
<h4>8.4.2</h4>
<h4>Gällande rätt</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>För svensk del gäller skadeståndslagens (1972:207) regler i 3 kap. 2 § för<br>skador som staten eller kommunen orsakar vid myndighetsutövning.<br>Enligt denna bestämmelse skall stat eller kommun ersätta personskada,<br>sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller<br>försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande<br>staten eller kommunen svarar. Detta skadeståndsansvar gäller således för<br>svenska tulltjänstemäns verksamhet. Däremot omfattar inte detta<br>skadeståndsansvar skador som orsakas av utländska tjänstemän på<br>uppdrag i Sverige förutom i vissa specialreglerade situationer, t.ex. enligt<br>70 § räddningstjänstlagen (1986:1102).</p>
<h4>8.4.3 Regler om skadeståndsskyldighet infors</h4>
<p>Regeringens förslag: Den svenska staten skall ta ansvar för att tredje<br>man ersätts för skador som utländska tjänstemän orsakar vid<br>gränsöverskridande samarbete på svenskt territorium. I de fall skador<br>orsakas av svenska tjänstemän vid gränsöverskridande åtgärder i en<br>annan stat skall dock inte den svenska staten bli skadeståndsskyldig<br>enligt svenska skadeståndsregler.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.<br>Den föreslagna bestämmelsen som begränsar svenska statens ersättnings-<br>skyldighet vad gäller skador som har vållats av svenska tjänstemän i<br>andra stater saknar dock motsvarighet i promemorian.</p>
<p>Remissinstanserna. Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget till<br>reglering av skadestånd utan erinran. Justitiekanslern (JK) har förordat<br>att lagen kompletteras med en bestämmelse som utesluter att svenska<br>staten blir skadeståndsskyldig enligt svenska skadeståndsregler i de fall<br>skador orsakas av svenska tjänstemän i en annan stat.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: I propositionen Polissamarbete m.m.<br>med anledning av Sveriges anslutning till Schengen (1999/2000:64)<br>föreslås en reglering, som liknar den i räddningstjänstlagen (1986:1102),<br>genom vilken staten åtar sig ersättningsansvaret gentemot tredje man för<br>skador som utländsk polistjänstemän orsakar vid gränsöverskridande<br>polisiärt samarbete i Sverige. En särskild bestämmelse med samma<br>innebörd bör införas i lagen om internationellt tullsamarbete.</p>
<p>Artikel 19.5 i tullsamarbetskonventionen innebär vidare att skador som<br>någon åsamkats av svenska tjänstemän i utlandet skall ersättas av den stat<br>där den gränsöverskridande åtgärden utförs. Som JK har påpekat i sitt<br>remissyttrande beträffande Ds 1999:31 Polissamarbete m.m. med anled-<br>ning av Schengen kan dock knappast de svenska ersättningsbestämmel-<br>serna t.ex. i skadeståndslagen, tolkas så att de enbart är tillämpliga vid<br>myndighetsutövning inom landets gränser. Därmed skulle en skade-<br>lidande kunna rikta sitt anspråk både mot svenska staten och mot den<br>mottagande staten. JK har ifrågasatt om det verkligen skall finnas en<br>sådan dubbel ersättningsmöjlighet.</p>
<p>73</p>
<p>Regeringen instämmer i JK:s bedömning. Tullsamarbetskonventionen<br>innebär att den mottagande staten åtar sig att ersätta den skadelidande<br>som om skadan orsakats av dess egna tjänstemän. En ordning där en<br>skadelidande kan ersättas av båda de inblandade staterna skulle kunna<br>leda till tillämpningssvårigheter eftersom förutsättningarna för skade-<br>ståndsansvar liksom ersättningsnivåer kan variera kraftigt. Det skulle<br>också kunna leda till höga administrationskostnader och missbruk. Lag-<br>förslaget bör därför kompletteras med en bestämmelse som utesluter att<br>svenska staten blir skadeståndsskyldig enligt svenska skadeståndsrättsliga<br>regler i de fall skador orsakats av svenska tjänstemän i en annan stat.</p>
<h3>8.5 Tjänstevapen</h3>
<h4>8.5.1 Tullsamarbetskonventionen</h4>
<p>Artiklarna 20 och 21 i tullsamarbetskonventionen reglerar gränsöver-<br>skridande övervakning och gränsöverskridande förföljande vari tjänste-<br>män ges möjlighet att ta med sig sina tjänstevapen in på annan stats<br>territorium, om det inte uttryckligen förklarats otillåtet i den aktuella<br>staten. Tjänstevapnen får dock användas endast i situationer av berättigat<br>nödvärn.</p>
<p>Sverige har i samband med undertecknandet av konventionen inte<br>avgivit någon förklaring av den innebörden att det skulle vara otillåtet för<br>utländska tjänstemän att bära vapen med sig i fall av gränsöverskridande<br>samarbete på svenskt territorium.</p>
<h4>8.5.2 Gällande rätt</h4>
<p>Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) krävs tillstånd för att inneha<br>skjutvapen eller ammunition, liksom för att införa skjutvapen eller<br>ammunition till Sverige. Enligt 1 kap. 8 § vapenlagen gäller tillstånds-<br>plikten inte skjutvapen och ammunition som innehas av svenska staten,<br>t.ex. polis, Tullverket och Kustbevakningen. Undantaget gäller emellertid<br>inte andra stater än Sverige.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h4>8.5.3 Medförande av tjänstevapen tillåts</h4>
<p>Regeringens förslag: Användande av tjänstevapen skall begränsas till<br>att omfatta endast nödvämssituationer. Den nya lagen skall innehålla<br>en upplysning om bestämmelsen ill kap. 1 § f vapenlagen.</p>
<p>Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.</p>
<p>Remissinstanserna: Ekobrottsmyndigheten (EBM) har påpekat att<br>promemorians förslag ger intryck av att vapen får användas så snart en<br>nödvämssituation föreligger, vilket inte torde vara avsett. Bestämmelsen<br>borde enligt EBM utformas så att tjänstevapen inte får användas. En<br>sådan skrivning utesluter nämligen inte att den utländske tjänstemannen i<br>en nödvämssituation kan vara berättigad att använda sitt vapen under</p>
<p>74</p>
<p>förutsättning att denne befunnit sig i en synnerligen allvarlig situation.<br>Huruvida den utländske tjänstemannen varit berättigad att till sitt<br>fredande använda vapen får avgöras bl.a. med ledning av bestämmelserna<br>i 24 kap. brottsbalken.</p>
<p>Skälen för regeringens förslag: När det gäller vapenlagens krav på<br>tillstånd för införande av vapen, har det i anslutning till lagen om<br>internationellt polissamarbete införts en regel i vapenlagen (11 kap. 1 § f)<br>som gör det möjligt för regeringen att förordna att lagen inte skall gälla i<br>fråga om skjutvapen och ammunition som utländska tjänstemän medför<br>vid tillfällig tjänstgöring i Sverige. Denna rambestämmelse kan ligga till<br>grund för mer preciserade förordningsbestämmelser bl.a. inom ramen för<br>det här aktuella tullsamarbetet. Den nya lagen bör innehålla en upp-<br>lysning om bestämmelsen i 11 kap. 1 § f vapenlagen.</p>
<p>I det aktuella lagförslaget har den i promemorian föreslagna bestäm-<br>melsen omformulerats för att det tydligare skall framgå att tjänstevapen<br>endast får användas i nödvämssituationer.</p>
<p>Det behov av att medföra tjänstevapen som svenska tjänstemän kan<br>tänkas komma att ha med anledning av gränsöverskridande åtgärder in på<br>annan stats territorium, torde kunna tillgodoses inom ramen för gällande<br>lag.</p>
<p>Det kan påpekas att få svenska tull tjänstemän bär vapen i tjänsten. Det<br>rör sig endast om tull tjänstemän vilka arbetar med spaning och<br>gränsskydd och som efter särskilt förordnande tillåts bära vapen i<br>tjänsten. I Kustbevakningens verksamhet är regeln att vapen normalt<br>medförs ombord. Kustbevakningstjänstemännen bär dock endast vapen<br>på direkt order efter en bedömning av den aktuella hotbilden.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h2>9 Författningskommentar</h2>
<h3>9.1 Förslaget till lag om internationellt tullsamarbete</h3>
<p>1 kap. Allmänna bestämmelser</p>
<h4>1§</h4>
<p>Lagen skall tillämpas på det internationella samarbete mellan<br>tullmyndigheter som överenskommits inom ramen för EU i syfte att<br>förhindra, upptäcka, utreda och beivra överträdelser mot såväl gemen-<br>skapsrättsliga som nationella tullbestämmelser, dels i rådsförordningen<br>(EG) nr 515/97, dels i tullsamarbetskonventionen. Vidare skall lagen vara<br>tillämplig på sådant samarbete som sker med anledning av de bilaterala<br>tullsamarbetsavtal Sverige och EG har ingått med ett flertal länder.</p>
<p>Samarbete i ärenden vad gäller uttagande och indrivning av tullar<br>regleras inte i denna lag utan omfattas av indrivningslagen. Vidare<br>omfattas inte samarbete som utförs enligt lagen om gränskontroll-<br>samarbete med annan stat, då det är av en annan karaktär än samarbetet<br>enligt de ovan nämnda överenskommelserna. Inte heller skall lagen<br>tillämpas på polisiärt samarbete med anledning av Schengen. I den mån<br>Tullverket deltar i sådana åtgärder faller det under reglerna i lagen om<br>internationellt polisiärt samarbete.</p>
<p>75</p>
<h4>2§</h4>
<p>Paragrafen innehåller en allmän bestämmelse om skyldigheten för<br>Tullverket och övriga behöriga svenska myndigheter att samarbeta med<br>utländska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer för att uppfylla<br>åtagandena enligt de internationella överenskommelser som Sverige<br>ingått på tullområdet.</p>
<h4>3§</h4>
<p>Paragrafens första stycke innebär att svenska behöriga myndigheter skall<br>bistå annan stat med olika åtgärder under samma villkor och förut-<br>sättningar som motsvarande åtgärd kan genomföras i Sverige.</p>
<p>Paragrafens andra stycke ansluter till artikel 2 i tullsamarbets-<br>konventionen, vari anges att myndigheterna skall tillämpa konventionen<br>inom ramen för de befogenheter som de har tilldelats enligt nationella<br>bestämmelser. En ansökan skall avslås om ett bifall skulle strida mot<br>svensk lag eller annan författning. Vidare får tullsamarbete inte innebära<br>att en behörig svensk myndighet vidtar en åtgärd som kränker Sveriges<br>suveränitet, medför fara för rikets säkerhet, strider mot svenska allmänna<br>rättsprinciper {ordre public) eller andra väsentliga intressen, vilka utgör<br>mer generella, övergripande avslagsgrunder. Dessa avslagsgrunder skall<br>tillämpas restriktivt. Bestämmelsen har utformats i enlighet med<br>Lagrådets synpunkter och har behandlats i avsnitt 6.6.1.</p>
<h4>4§</h4>
<p>Paragrafen syftar till att avgränsa användningsområdet för det<br>gränsöverskridande tullsamarbetet till endast de fall där det särskilt<br>överenskommits i den internationella överenskommelse som är tillämplig<br>i det aktuella fallet. För närvarande är det endast tullsamarbets-<br>konventionen och Sveriges gränskontrollavtal med Norge och Finland<br>som innehåller gränsöverskridande befogenheter. De flesta konventioner<br>och avtal innehåller inte några sådana befogenheter. Bestämmelsen har<br>utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.</p>
<p>Definitioner</p>
<h4>5§</h4>
<p>Definitionen av tullbestämmelser överensstämmer i stort sett med 1 §<br>andra stycket tullsamarbetslagen.</p>
<p>Utländska myndighetsstrukturer kan se mycket olika ut och behörig<br>myndighet enligt internationella avtal eller konventioner kan således vara<br>andra myndigheter än tullmyndighet. Behörig svensk myndighet är<br>primärt Tullverket, men även Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet,<br>Kustbevakningen och Jordbruksverket omfattas av definitionen. Detta har<br>utvecklats vidare i avsnitt 6.4. Bestämmelsen har utformats i enlighet<br>med Lagrådets synpunkter.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>76</p>
<p>Central samordning</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h4>6§</h4>
<p>En central samordningsenhet placerad vid Tullverket skall ansvara för<br>kontakterna med andra stater och samordna arbetet med övriga behöriga<br>svenska myndigheter. Ansökningar om bistånd från andra stater skall<br>göras till Tullverket. I fall då Tullverket inte har befogenhet att bistå den<br>ansökande myndigheten, skall ansökan vidarebefordras till annan behörig<br>svensk myndighet. På motsvarande sätt skall en ansökan om bistånd från<br>en behörig svensk myndighet till en annan stat gå genom samordnings-<br>enheten vid Tullverket. Alla behöriga svenska myndigheter har således<br>rätt att ansöka om bistånd. Direkt samarbete mellan övriga enheter vid<br>Tullverket eller andra behöriga svenska myndigheter är dock inte<br>uteslutet i brådskande fall.</p>
<p>Syftet är att försöka säkerställa att samarbetsåtgärder kontrolleras och<br>samordnas på ett lämpligt sätt samt att tillgängliga resurser utnyttjas<br>optimalt. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.5. Paragrafens andra<br>stycke har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.</p>
<h4>2 kap. Åtgärder i Sverige for annan stats räkning</h4>
<p>Ansökningar</p>
<h4>1§</h4>
<p>Vid internationellt tullsamarbete kan de svenska myndigheterna agera<br>endast inom ramen för sina befogenheter enligt nationell lagstiftning.<br>Huvudregeln är att en ansökan om bistånd skall ges in till Tullverket. Om<br>inte Tullverket har behörighet att vidta åtgärder i enlighet med ansökan<br>från en annan stat, skall ansökan därför vidarebefordras till en annan<br>myndighet inom vars behörighetsområde åtgärden faller.</p>
<p>2 och 3 §§</p>
<p>Bestämmelserna innehåller vissa minimikrav beträffande form och<br>innehåll för ansökningar om bistånd till Sverige, men också<br>förutsättningar för komplettering och avslag. Bestämmelserna har<br>behandlats i avsnitt 6.6.1. 2 § har utformats i enlighet med Lagrådets<br>synpunkter.</p>
<p>Regeringen avser att i en förordning meddela föreskrifter om på vilket<br>sätt ansökningar skall översändas.</p>
<p>Avslag</p>
<h4>4§</h4>
<p>I paragrafen regleras grunderna för avslag på en ansökan. Bestämmelsen<br>har behandlats i avsnitt 6.6.1.</p>
<h4>5§</h4>
<p>Av paragrafens första stycke framgår att endast regeringen kan avslå en<br>ansökan på de grunder som anges i 1 kap. 3 § andra stycket 2. Om en<br>behörig myndighet vid sin handläggning av ärendet konstaterar att en<br></p>
<p>77</p>
<p>ansökan skall avslås på en sådan grund skall ansökan överlämnas till<br>regeringen.</p>
<p>Av andra stycket framgår att den myndighet som handlägger ansökan<br>prövar de övriga förutsättningar som gäller enligt denna lag. I uppenbara<br>fall kan Tullverket, i de fall ansökan ingivits dit, avslå ansökan direkt.</p>
<p>Utbyte av uppgifter</p>
<h4>6§</h4>
<p>Första stycket utgör en uttrycklig sekretessbrytande bestämmelse. Stycket<br>har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Bestämmelsens andra<br>stycke utgör en motsvarighet till 6 § andra stycket 1 handräckningslagen.<br>Detta har utvecklats vidare i avsnitt 6.6.2.</p>
<h4>7§</h4>
<p>Paragrafen ger svenska tjänstemän en möjlighet att förena de lämnade<br>uppgifterna med villkor om användningsbegränsning. Bestämmelsen har<br>sitt ursprung i 4 § lag (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel<br>på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen) som föreskriver att<br>förbehåll får ställas upp när beslagtagen egendom överlämnas till den<br>ansökande staten om det är påkallat av hänsyn till tredje mans rätt eller<br>från allmän synpunkt samt 5 kap. 2 § lagen om internationell rättslig<br>hjälp i brottmål, där bestämmelsen inte begränsats till att avse enbart<br>beslagtagen egendom som överlämnas utan är tillämplig på all slags<br>rättslig hjälp enligt lagen.</p>
<p>Allt material och all information som överlämnas med stöd av denna<br>lag kan förenas med villkor om hur materialet får användas eller på annat<br>sätt utnyttjas. Bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Om villkor skall<br>ställas upp från allmän synpunkt krävs att det är nödvändigt. En annan<br>begränsande faktor är att några villkor inte får ställas upp om de strider<br>mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och<br>den ansökande staten. Bestämmelsen har behandlats i 6.6.2.</p>
<h4>8§</h4>
<p>Bestämmelsens första och andra stycke motsvarar hänvisningen i 2 §<br>tullsamarbetslagen till 9 § handräckningslagen samt artikel 25.2 e i<br>tullsamarbetskonventionen. Skälen har utvecklats i avsnitt 6.6.2.</p>
<p>Utredning i Sverige om överträdelse av tullbestämmelse</p>
<h4>9§</h4>
<p>Principen fastställs i artiklarna 8 och 15 i tullsamarbetskonventionen.</p>
<p>Andra stycket motsvarar hänvisningen i 2 § tullsamarbetslagen till 8 §<br>handräckningslagen och artiklarna 12.2 och 24 i tullsamarbetskonven-<br>tionen. Efter begäran av utländsk myndighet får Tullverket medge att en<br>utländsk tjänsteman är närvarande vid utredning i Sverige. Begreppet<br>närvara innefattar inte beslutanderätt i frågor som rör utredningen i<br>Sverige. Den utländske tjänstemannen har således endast rätt att agera<br>som observatör.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>78</p>
<h4>10 och 11 §§</h4>
<p>Bestämmelsen reglerar användandet av tvångsmedel samt processuella<br>frågor i samband med utredningar.</p>
<p>Tullverket biträds i sin kontrollverksamhet av Kustbevakningen och<br>polisen, vilket regleras i tullagen och varusmugglingslagen. Motsvarande<br>regler kommer att finnas i den nya tullagen och den nya smugglingslagen<br>som avses träda i kraft den 1 januari 2001. Reglerna är emellertid endast<br>tillämpliga på brott mot nationell lagstiftning. Därför behövs det en<br>bestämmelse som uttryckligen tar sikte på samverkande svenska myndig-<br>heters deltagande i det internationella tullsamarbetet. Myndigheterna<br>skall således i huvudsak ha samma befogenheter internationellt som<br>nationellt i de situationer som omfattas av samarbetet. Vilken eller vilka<br>av myndigheterna som har rätt att vidta viss åtgärd framgår av<br>bestämmelserna i smugglingslagen. Bestämmelsen har utformats i<br>enlighet med Lagrådets synpunkter, vilket utvecklas i avsnitt 6.6.3.</p>
<p>Om en åtgärd i samband med utredningen kräver åklagares eller<br>domstols beslut enligt smugglingslagen och 23, 27 och 28 kap. rätte-<br>gångsbalken, skall ärendet i den delen handläggas enligt bestämmelserna<br>i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Detta utvecklas närmare<br>i avsnitt 6.6.3.1. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets<br>synpunkter.</p>
<h4>12 §</h4>
<p>Paragrafen innehåller en forumbestämmelse som är utformad enligt 4 §<br>tullsamarbetslagen. Eftersom de vanliga reglerna om laga domstol<br>anknyter till var ett brott begåtts eller vilken anknytning den misstänkte<br>har till orten anges här att laga domstol är rätten på den ort där den<br>myndighet finns som påbörjat den svenska delen av utredningen.<br>Bestämmelsen har utvecklats i avsnitt 6.6.3.2.</p>
<p>Delgivning av handlingar</p>
<h4>13 §</h4>
<p>Bestämmelsen motsvarar hänvisningen i 2 § tullsamarbetslagen till 13 §<br>handräckningslagen. Den avser på vilket sätt delgivning kan ske. Vilka<br>handlingar som kan delges framgår av respektive överenskommelse.<br>Bestämmelsen har utvecklats i avsnitt 6.6.4.</p>
<h4>3 kap. Gränsöverskridande tullsamarbete</h4>
<p>Gränsöverskridande övervakning</p>
<h4>1§</h4>
<p>Paragrafen anger förutsättningarna för gränsöverskridande övervakning.<br>Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.2. Vid bestämmelsens utform-<br>ning har Lagrådets synpunkter beaktats.</p>
<p>En motsvarande bestämmelse finns i 4 § lagen om internationellt<br>polisiärt samarbete. Tillämpningsområdet för den bestämmelsen är dock,<br>till skillnad från förevarande paragraf, begränsat till att avse endast<br>utlämningsbara brott.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>79</p>
<p>Då gränsen passerats utan föregående samtycke skall en utländsk<br>myndighet utan dröjsmål begära bistånd från en svensk behörig<br>myndighet i ärendet. Regeringen har för avsikt att i en förordning reglera<br>vad denna begäran skall innehålla.</p>
<p>Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.</p>
<p>Gränsöverskridande förföljande</p>
<h4>2§</h4>
<p>Paragrafen anger förutsättningarna för gränsöverskridande förföljande<br>och har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Skälen för<br>bestämmelsen utvecklas i avsnitt 7.3. Vid bestämmelsens utformning har<br>Lagrådets synpunkter beaktats.</p>
<p>En motsvarande bestämmelse finns i 5 § lagen om internationellt<br>polisiärt samarbete. Den här bestämmelsen skiljer sig dock något från vad<br>som föreslås i nämnda lag, vilket beror på att tullsamarbetskonventionen<br>inte är begränsad endast till landgräns utan att förföljandet får ske över<br>alla typer av gränser.</p>
<h4>3§</h4>
<p>Paragrafen behandlar gränserna för utländska tjänstemäns befogenhet att<br>omhänderta en person i samband med gränsöverskridande förföljande.<br>Behöriga svenska tjänstemän är enligt första stycket skyldiga att, på<br>begäran av utländsk tjänsteman, omhänderta den förföljde. De svenska<br>tjänstemännen får inte neka att tillmötesgå en begäran från de utländska<br>tjänstemännen att omhänderta den förföljde i detta skede.</p>
<p>I avvaktan på att de svenska tjänstemännen skall omhänderta den<br>förföljde får de utländska tjänstemännen enligt andra stycket stoppa och<br>omhänderta den förföljde. Uttrycket stoppa och omhänderta omfattar<br>såväl befogenheten att stoppa personen som att stoppa ett fordon där<br>personen färdas, för att kunna genomföra ett omhändertagande.</p>
<p>Bestämmelsen har utformats med 6 § lagen om internationellt polisiärt<br>samarbete som förebild. Skälen för bestämmelsen utvecklas i avsnitt 8.1.</p>
<h4>4§</h4>
<p>Bestämmelsen har utformats med 7 § lagen om internationellt polisiärt<br>samarbete som förebild. Skälen har utvecklats närmare i avsnitt 8.1. Vid<br>bestämmelsens utformning har Lagrådets synpunkter beaktats.</p>
<h4>5§</h4>
<p>Bestämmelsen motsvarar 8 § lagen om internationellt polisiärt samarbete<br>och har behandlats i avsnitt 8.2. Vid bestämmelsens utformning har<br>Lagrådets synpunkter beaktats.</p>
<p>Skyldigheter</p>
<h4>6§</h4>
<p>Paragrafen reglerar vilka villkor och begränsningar som gäller när<br>utländska tjänstemän vidtar gränsöverskridande åtgärder i Sverige.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>80</p>
<p>Bestämmelsen motsvarar artikel 19 i tullsamarbetskonventionen och<br>11 § lagen om internationellt polisiärt samarbete med anledning av<br>Schengen. Skälen har utvecklats i avsnitt 8.1 och 8.5.</p>
<p>Straffrättsligt ansvar och skydd</p>
<h4>7§</h4>
<p>I paragrafen behandlas frågor om strafffättsligt ansvar och skydd för de<br>utländska tjänstemännen. Avsikten är att de utländska tjänstemännen i<br>dessa avseenden skall jämställas med svenska tjänstemän.</p>
<p>I andra stycket har en särskild hänvisning gjorts till 20 kap. 1 §<br>brottsbalken, eftersom ansvar enligt detta lagrum förutsätter svensk<br>myndighetsutövning. Ansvar enligt exempelvis 20 kap. 2 och 3 §§<br>brottsbalken däremot följer utan särskild reglering.</p>
<p>Bestämmelsen motsvarar 12 § lagen om internationellt polisiärt<br>samarbete. De närmare skälen för bestämmelsen redovisas i avsnitt 8.3.</p>
<p>Skadestånd</p>
<h4>8§</h4>
<p>Bestämmelsen innebär att svenska staten är skyldig att ersätta personer<br>som har orsakats skada i Sverige av en utländsk tjänsteman i samband<br>med att denne har utfört en uppgift enligt denna lag. Avsikten är att den<br>enskilde i Sverige skall befinna sig i samma position som om skadan<br>hade orsakats av en svensk tjänsteman.</p>
<p>Bestämmelsen motsvarar 13 § lagen om internationellt polisiärt sam-<br>arbete. De närmare skälen för bestämmelsen har redovisats i avsnitt 8.4.</p>
<h4>9§</h4>
<p>De skadeståndsrättsliga bestämmelser, t.ex. skadeståndslagen och lagen<br>om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder, som<br>reglerar statens skadeståndsskyldighet, är i och för sig inte begränsade till<br>att gälla myndighetsutövning i Sverige. I denna paragraf föreskrivs därför<br>att svenska staten inte skall ersätta skador som svenska tjänstemän har<br>vållat i andra stater i samband med gränsöverskridande åtgärder. 14 §<br>lagen om internationellt polisiärt samarbete innehåller en motsvarande<br>bestämmelse. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.4.</p>
<p>4 kap. Åtgärder i annan stat för svensk räkning</p>
<h4>1§</h4>
<p>Paragrafen har utformats med ledning av 15 § 1 och 3 handräcknings-<br>lagen.</p>
<h4>2§</h4>
<p>I paragrafen ges svenska myndigheter lagstöd för att följa villkor i<br>överenskommelser med främmande stater eller mellanfolkliga organisa-<br>tioner som innebär att uppgifter som har lämnats till en svensk myndighet<br>för ett ändamål inte får användas för ett annat.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>81</p>
<p>Motsvarande bestämmelse finns i dag i 1 § lagen om internationellt<br>brottmålssamarbete. Genom ikraftträdandet av lagen om internationellt<br>polisiärt samarbete förs den del som avser polissamarbete över till den<br>lagen. I och med lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål upphör<br>lagen om internationellt brottmålssamarbete dock att gälla.</p>
<p>Inhämtande av uppgifter</p>
<h4>3§</h4>
<p>Sekretess enligt svensk lag gäller för utländska uppgifter. Bestämmelsen<br>har behandlats i 6.6.2.</p>
<p>Utredning i annan stat</p>
<h4>4§</h4>
<p>Paragrafen är utformad med 17 § andra stycket handräckningslagen som<br>förebild. Artikel 12.2 i tullsamarbetskonventionen reglerar att medlems-<br>staternas myndigheter kan komma överens om att en tjänsteman från en<br>ansökande stat skall få närvara vid en utredning i den anmodade staten.<br>Begreppet närvara innefattar inte beslutanderätt i frågor som rör<br>utredningen, utan tjänstemannen har endast rätt att agera som observatör.</p>
<p>Delgivning av handlingar</p>
<h4>5§</h4>
<p>Paragrafen är utformad med 20 § handräckningslagen som förebild. Den<br>avser på vilket sätt delgivning kan ske. Vilka handlingar som kan delges<br>framgår av respektive överenskommelse. Bestämmelsen har behandlats i<br>avsnitt 6.6.4.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<h3>9.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen<br>(1980:100)</h3>
<h4>1 kap.</h4>
<p>4§</p>
<p>Paragrafen har kompletterats med hänvisningar i tredje stycket till lagen<br>om internationellt tullsamarbete.</p>
<h3>9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:816) om<br>bevisupptagning åt utländsk domstol</h3>
<h4>3,11,12 §§</h4>
<p>I prop. 1999/2000:61 föreslogs att centralmyndighetsfunktionen i det<br>rättsliga samarbetet i brottmål och civilmål förs över från Utrikes-<br>departementet till Justitiedepartementet (se avsnitt 7.2). Riksdagen har<br>den 18 maj 2000 bifallit en från utskottet gjord hemställan med mot-<br>svarande förslag (bet. 1999/2000:JuUl 9 och rskr. 1999/2000:216). Av<br>förbiseende förelogs aldrig i propositionen ändringar i aktuella be-</p>
<p>82</p>
<p>stämmelser i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Prop. 1999/2000:122<br>Med anledning härav görs dessa justeringar.</p>
<p>83</p>
<h2>Promemorians lagförslag</h2>
<h3>Förslag till lag om internationellt tullsamarbete</h3>
<p>Härigenom föreskrivs följande.</p>
<h4>1 kap. Allmänna bestämmelser</h4>
<p>1 § Denna lag tillämpas på internationellt tullsamarbete som följer av en<br>internationell överenskommelse med annan stat eller med mellanstatlig<br>organisation som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt och<br>som har till syfte att förhindra, upptäcka och beivra överträdelser av<br>tullbestämmelser.</p>
<p>Lagen tillämpas inte på sådant samarbete som avses i lagen (1962:200)<br>om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga.</p>
<p>2 § Tullverket skall bistå behörig utländsk myndighet eller mellanfolklig<br>organisation med åtgärder i den mån det följer av internationell<br>överenskommelse som avses i 1 § och inom ramen för bestämmelserna i<br>denna lag.</p>
<p>3 § Då tullsamarbetsåtgärder vidtas gäller samma villkor och<br>förutsättningar som för en motsvarande åtgärd i ett svenskt ärende om<br>inte annat föreskrivs i denna lag.</p>
<p>Tullsamarbete får inte innefatta att behörig svensk myndighet skall</p>
<p>1. vidta åtgärd som strider mot svensk lag eller författning eller</p>
<p>2. vidta åtgärd som strider mot allmänna hänsyn eller för Sverige<br>väsentliga intressen.</p>
<h4>Definitioner</h4>
<p>4 § Med tullsamarbete avses i denna lag</p>
<p>1. utbyte av uppgifter,</p>
<p>2. genomförande av eller deltagande i utredningar,</p>
<p>3. spaningsverksamhet eller annan övervakning av person, varor eller<br>transportmedel,</p>
<p>4. delgivning av handlingar,</p>
<p>5. gränsöverskridande åtgärder i form av förföljande eller övervakning,</p>
<p>6. gränsöverskridande kontrollerade leveranser av varor samt</p>
<p>7. förhör, beslag och husrannsakan eller</p>
<p>8. annan åtgärd som kan vidtas i en svensk utredning om överträdelse av<br>tullbestämmelser som inte innefattar tvångsmedel.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>84</p>
<p>5 § I denna lag avses med</p>
<p>tullbestämmelser: sådana bestämmelser om införsel, utförsel eller<br>transitering av varor, som avser tullar, skatter eller avgifter eller rör<br>förbud, begränsningar eller kontrollåtgärder beträffande varutrafiken,<br>överträdelse av tullbestämmelse: sådan överträdelse av tullbestämmelse<br>för vilken påföljd enligt berörd stats lagar och bestämmelser kan dömas<br>ut av domstol eller av administrativ myndighet,</p>
<p>behörig svensk myndighet: Tullverket eller annan svensk myndighet, som<br>har befogenheter enligt sådan internationell överenskommelse som avses<br>il §,</p>
<p>förföljande eller övervakande tjänstemän: utländska tjänstemän som<br>förföljer eller övervakar en person på svenskt territorium med stöd av<br>sådan tillämplig internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §<br>och denna lag.</p>
<p>6 § En ansökan om tullsamarbete enligt denna lag får göras av svensk<br>eller utländsk myndighet som har behörighet att vidta åtgärder för att<br>förhindra, upptäcka eller beivra överträdelser av tullbestämmelser. En<br>ansökan skall innehålla följande uppgifter</p>
<p>1. sökande myndighet,</p>
<p>2. begärd åtgärd,</p>
<p>3. ändamålet med och orsaken till framställan,</p>
<p>4. en redogörelse för de aktuella omständigheterna och de lagar och<br>bestämmelser som berörs,</p>
<p>5. uppgifter om de fysiska eller juridiska personer som berörs av<br>utredningen.</p>
<p>En ansökan skall vara skriftlig och utformad på den mottagande<br>myndighetens officiella språk, eller på ett annat språk som är godtagbart<br>för denna myndighet.</p>
<p>I mycket brådskande fall kan en muntlig ansökan godtas, vilken skall<br>bekräftas skriftligen snarast möjligt.</p>
<p>Ofullständiga ansökningar</p>
<p>7 § Om en ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för<br>handläggningen, skall den sökande myndigheten ges tillfälle att<br>komplettera ansökan. Om ansökan kan bifallas endast delvis eller under<br>vissa villkor skall den sökande myndigheten underrättas härom och ges<br>tillfälle att justera ansökan.</p>
<p>Avslag</p>
<p>8 § En ansökan skall avslås om begärda åtgärder strider mot<br>grundläggande principer i den svenska rättsordningen eller avser åtgärder<br>som enligt 1 kap. 3 § andra stycket inte kan vidtas av behörig svensk<br>myndighet.</p>
<p>En ansökan får också avslås om den är så bristfällig att den inte kan ligga<br>till grund för begärda åtgärder trots att tillfälle getts att komplettera och<br>justera ansökan.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>85</p>
<h4>2 kap. Åtgärder i Sverige för annan stats räkning</h4>
<p>1 § Om inget annat anges i den överenskommelse som är tillämplig, skall<br>tullsamarbetet inledas av Tullverkets huvudkontor.</p>
<p>Om åtgärderna bör vidtas av annan behörig svensk myndighet än<br>Tullverket, skall Tullverket vidarebefordra begäran till denna myndighet<br>samt meddela den ansökande staten om att så har skett.</p>
<p>Utlämnande av uppgifter</p>
<p>2 § Tullverket får på eget initiativ eller efter skriftlig begäran från<br>behörig utländsk myndighet lämna ut relevanta uppgifter till denna<br>myndighet vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i annan<br>stat.</p>
<p>Tullsamarbetet får dock inte innefatta att Tullverket skall lämna ut<br>uppgifter som inte är tillgängliga för myndigheten enligt lagstiftning eller<br>administrativ praxis i Sverige.</p>
<p>3 § I fall då Tullverket till behörig utländsk myndighet översänder<br>uppgifter rörande tull eller skatt skall uppgiften även tillställas den som<br>uppgiften berör för kännedom. I sådan underrättelse skall anges till<br>vilken utländsk myndighet uppgiften översänts.</p>
<p>Underrättelse enligt första stycket får underlåtas, om det är uppenbart<br>obehövligt eller om det kan befaras att underrättelsen skulle försvåra<br>genomförandet av utländsk myndighets utredning eller beslut i ärendet.</p>
<p>Underrättelse får även underlåtas om uppgiften omfattas av sekretess<br>enligt 5 kap. 1 § (1980:100) sekretesslagen.</p>
<p>Utredning i Sverige</p>
<p>4 § Tullsamarbete i form av utredning vid misstanke om överträdelse av<br>tullbestämmelse i annan stat får vidtas av Tullverket på eget initiativ eller<br>efter skriftlig begäran därom från behörig utländsk myndighet.</p>
<p>Efter begäran som avses i första stycket, får Tullverket medge av<br>behörig myndighet utsedd utländsk tjänsteman att närvara vid utredning i<br>Sverige. Sådan utländsk tjänsteman får inte fatta beslut i frågor som rör<br>utredningen i Sverige.</p>
<p>5 § Åtgärder i samband med utredning får innefatta inledande av<br>förundersökning och förhör samt användning av tvångsmedel på samma<br>villkor och under samma förutsättningar sådana åtgärder kan vidtas av<br>Tullverket enligt bestämmelserna om förundersökning och tvångsmedel i<br>lagen (2000:000) om straff för smuggling m.m. och 23, 27 och 28 kap.<br>rättegångsbalken.</p>
<p>6 § Vid åtgärder i samband med brottsutredning som kräver åklagares<br>eller domstols beslut enligt lagen (2000:000) om straff för smuggling<br>m.m. och 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken skall bestämmelserna i 22,<br>33-41 §§ lagen (2000:000) om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål gälla.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>86</p>
<p>Åklagare avgör om begäran om den aktuella åtgärden i stället skall<br>inlämnas i enlighet med bestämmelserna i lagen (2000:000) om<br>ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.</p>
<p>7 § Laga domstol i frågor som rör förundersökning och tvångsmedel vid<br>tillämpning av denna lag är rätten i den ort där den svenska utredningen<br>påbörjades.</p>
<p>Om tullsamarbete leder till talan inför svensk domstol eller myndighet<br>får Tullverket ta emot stämning samt själv eller genom ombud föra talan i<br>ärendet.</p>
<p>Övervakningsåtgärder</p>
<p>8 § Tullsamarbete i form av övervakning av person, varor eller<br>transportmedel vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i annan<br>stat får vidtas av Tullverket på eget initiativ eller efter skriftlig begäran<br>från behörig utländsk myndighet.</p>
<p>Delgivning av handlingar</p>
<p>9 § Handling i ärende rörande utländsk utredning delges enligt<br>delgivningslagen (1970:428). Särskild postdelgivning eller<br>stämningsmannadelgivning får, även om det inte följer av<br>bestämmelserna i 3 § nämnda lag, ske efter beslut av Tullverket.</p>
<h4>3 kap. Gränsöverskridande tullsamarbete</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>Allmänna bestämmelser</p>
<p>1 § Myndighetsutövning av utländska tjänstemän på svenskt territorium<br>får ske endast i den mån det uttryckligen överenskommits härom i<br>internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § och i enlighet med<br>de villkor som anges i 3 kap. 2 §.</p>
<p>2 § Utländska tjänstemän skall, när de företar gränsöverskridande<br>åtgärder enligt denna lag,</p>
<p>1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas<br>av behörig svensk myndighet,</p>
<p>2. endast använda tjänstevapen i nödvämssituationer,</p>
<p>3. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet,</p>
<p>4. alltid kontakta Tullverket och rapportera om vilka åtgärder som<br>vidtagits och de omständigheter som förelegat.</p>
<p>Under gränsöverskridande samarbete får utländska tjänstemän inte<br>vidta tvångsåtgärder om det inte är uttryckligen tillåtet enligt tillämplig<br>internationell överenskommelse och enligt denna lag. De får inte heller<br>bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är öppna för<br>allmänheten.</p>
<p>87</p>
<p>11 kap. trafikförordningen (1998:1276) äger motsvarande tillämpning<br>på utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande.</p>
<p>Av 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) framgår att utländska<br>tjänstemän som utför gränsöverskridande arbete enligt denna lag kan<br>undantas från vapenlagens bestämmelser.</p>
<p>Gränsöverskridande övervakning</p>
<p>3 § Utländska tjänstemän får fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning<br>av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om Tullverket<br>eller annan behörig svensk myndighet samtycker till det.</p>
<p>Övervakningen får ske utan föregående samtycke om situationen är så<br>brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg. För att<br>övervakning skall få äga rum utan föregående samtycke krävs också att<br>överskridande av gränsen i samband med övervakningen så snart det är<br>möjligt anmäls till Tullverket och att den utländska myndigheten utan<br>dröjsmål begär bistånd i utredningen. I denna begäran skall även anges de<br>skäl som berättigade till gränsöverskridande övervakning utan<br>föregående samtycke.</p>
<p>Övervakning skall genast upphöra om behörig svensk myndighet begär<br>det eller om samtycke inte har lämnats inom fem timmar efter<br>gränsöverskridandet.</p>
<p>Gränsöverskridande förföljande</p>
<p>4 § Om en person har upptäckts på bar gärning med att begå ett brott som<br>kan föranleda utlämning eller vid medhjälp till sådant brott, får utländska<br>tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen in på<br>svenskt territorium, om Tullverket eller annan behörig svensk myndighet<br>samtycker till det.</p>
<p>Förföljandet får ske utan föregående samtycke om situationen är så<br>brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg, eller om inte<br>någon svensk tjänsteman har kunnat ta över förföljandet i tid. De<br>förföljande tjänstemännen skall anhålla om bistånd av Tullverket senast<br>vid tidpunkten för gränsöverskridandet.</p>
<p>Förföljandet skall genast upphöra om behörig svensk myndighet begär<br>det.</p>
<p>5 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall behörig svensk tjänsteman<br>kvarhålla och förhöra den förföljde för att fastställa dennes identitet eller<br>för att få till stånd ett anhållande av denne.</p>
<p>Förföljande tjänstemän får omhänderta den förföljde tills hans identitet<br>kan fastställas eller personen kan överlämnas till en behörig svensk<br>tjänsteman.</p>
<p>6 § I samband med att en person omhändertas enligt 3 kap. 5 § andra<br>stycket får utländska tjänstemän</p>
<p>1. av säkerhetsskäl kroppsvisitera den som berövats friheten,</p>
<p>2. vid transport belägga den frihetsberövade med handfängsel samt</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>88</p>
<p>3. omhänderta föremål som kan beslagtas enligt lagen (2000:000) om<br>straff för smuggling m.m.</p>
<p>7 § En person som har omhändertagits enligt 3 kap. 5 § får tas i förvar<br>under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen<br>oräknad.</p>
<p>Har inte åklagarmyndighet dessförinnan mottagit en sådan begäran om<br>åtgärd som avses i 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott eller 17<br>§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island<br>och Norge, skall personen omedelbart friges.</p>
<p>Gränsöverskridande kontrollerade leveranser</p>
<p>8 § Vid misstanke om överträdelse av tullbestämmelse i Sverige eller i<br>annan stat, kan en varuförsändelse från en annan stat tillåtas fortsätta<br>under övervakning till dess slutdestination. Tullverket får i samråd med<br>åklagare och andra berörda myndigheter besluta att Tullverket skall<br>medverka vid övervakningen.</p>
<p>Den misstänkta försändelsen kan hejdas eller tillåtas fortsätta utan<br>åtgärd. Försändelsens ursprungliga innehåll kan även avlägsnas eller<br>ersättas helt eller delvis.</p>
<p>Det skall säkerställas att varorna övervakas under återstoden av färden<br>på ett sådant sätt att en misstänkt när som helst kan gripas och varorna<br>beslagtas.</p>
<p>Straffrättsligt ansvar och skydd</p>
<p>9 § En utländsk tjänsteman som utför uppgifter enligt denna lag i<br>Sverige, skall vara skyddad enligt 17 kap. 5 § brottsbalken.</p>
<p>En utländsk tjänsteman som utövar myndighet enligt denna lag i<br>Sverige, skall vara underkastad ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 §<br>brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk<br>myndighetsutövning.</p>
<p>Skadestånd</p>
<p>10 § Om utländska tjänstemän i Sverige utför uppgifter enligt denna lag,<br>skall staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen<br>ersätta skada som uppkommer i samband härmed och för vilken den<br>utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit<br>skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig. Staten skall dock inte<br>ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller<br>tjänstemannen.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>89</p>
<h4>4 kap. Åtgärder i annan stat for svensk räkning</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 1</p>
<p>1 § I den mån överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § så medger, får<br>Tullverket begära hos behörig utländsk myndighet om att<br>tullsamarbetsåtgärder skall vidtas för svensk räkning.</p>
<p>2 § En svensk begäran om milsamarbete får göras endast under<br>förutsättning att</p>
<p>1. motsvarande åtgärd kan vidtas i Sverige i ett liknande ärende och</p>
<p>2. begäran kan göras utan att detta skulle medföra att uppgifter, vars<br>överlämnande skulle strida mot allmänna hänsyn eller för Sverige<br>väsentliga intressen, lämnas.</p>
<p>3 § Om behörig svensk myndighet vid tillämpning av denna lag har<br>erhållit upplysningar eller bevismaterial från en främmande stat för att<br>användas i brottsbekämpande verksamhet och gäller på grund av<br>överenskommelse med den främmande staten villkor som begränsar<br>möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa<br>villkoren, oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan<br>förordning.</p>
<p>Inhämtande av uppgifter</p>
<p>4 § Tullverket får i en pågående utredning vid misstanke om överträdelse<br>av tullbestämmelse begära att få ta del av uppgifter i en annan stat. För<br>sådana uppgifter gäller bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) samt<br>sådana villkor för uppgifternas användning som avses i 4 kap. 3 §.</p>
<p>Utredningar</p>
<p>5 § Om det är till fördel för utredningen får Tullverket framställa<br>önskemål hos behörig utländsk myndighet att svensk tjänsteman skall få<br>närvara vid utredning som sker i annan stat.</p>
<p>Delgivning av handlingar</p>
<p>6 § Tullverket får i ärende rörande överträdelse av tullbestämmelse eller i<br>brottsutredning begära delgivning av handling i annan stat.</p>
<p>I den mån det är tillåtet enligt internationell överenskommelse som<br>avses i 1 kap. 1 § får Tullverket ombesörja delgivning med person i den<br>andra staten genom att sända handlingen med posten enligt vad som sägs<br>i 3 § första stycket delgivningslagen (1970:428).</p>
<p>Andra myndigheter</p>
<p>7 § Vad som sägs i 1 kap. 2 §, 2 kap. 5 § och 8 §, samt 3 kap. 8 § om<br>Tullverket gäller även Kustbevakningen.</p>
<p>90</p>
<p>En polisman har i fråga om åtgärder enligt 2 kap. 5 § och 8 § samma Prop. 1999/2000:122<br>befogenheter som tillkommer en tulltjänsteman. Bilaga 1</p>
<p>Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer, då lagen<br>(1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag skall<br>upphöra att gälla.</p>
<p>91</p>
<p>Rådets akt<br>av den 18 december 1997<br>om upprättande av konventionen, upprättad på<br>grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska<br>unionen, om ömsesidigt bistånd och samarbete<br>mellan tullförvaltningar</p>
<p>(98/C 24/01)</p>
<p>EUROPEISKA UNIONENS RÅD</p>
<p>som beaktar Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel K 3.2 c,<br>och som beaktar följande:</p>
<p>För genomförandet av unionens mål betraktar medlemsstaterna<br>tullsamarbete som en fråga av gemensamt intresse som omfattas av det<br>samarbete som avses i avdelning VI i fördraget.</p>
<p>BESLUTAR att upprätta den konvention vars text återges i bilagan,<br>vilken denna dag har undertecknats av företrädare för medlemsstaternas<br>regeringar,</p>
<p>REKOMMENDERAR att konventionen antas av medlemsstaterna i<br>enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.</p>
<p>Utfärdad i Bryssel den 18 december 1997.</p>
<p>På rådets vägnar</p>
<p>Ordförande</p>
<p>F. BODEN</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>92</p>
<h2>KONVENTION</h2>
<h2>upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om<br>Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och<br>samarbete mellan tullförvaltningar</h2>
<p>DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna<br>konvention, medlemsstater i Europeiska unionen,</p>
<p>SOM HÄNVISAR till Europeiska unionens råds akt av den</p>
<p>SOM ERINRAR om att det är nödvändigt att stärka åtagandena i<br>konventionen om ömsesidigt bistånd mellan tullförvaltningama, som<br>undertecknades i Rom den 7 september 1967,</p>
<p>SOM FINNER att tullförvaltningama har till uppgift att, inom<br>gemenskapens tullområde och särskilt dess in- och utförselorter,<br>förhindra, utreda och bekämpa brott inte bara mot gemen-<br>skapslagstiftningen utan också mot de nationella lagarna, i synnerhet de<br>fall som omfattas av artiklarna 36 och 223 i Fördraget om upprättandet av<br>Europeiska gemenskapen,</p>
<p>SOM FINNER att den ökande illegala handeln av olika slag utgör ett<br>allvarligt hot mot folkhälsa, allmän moral och säkerhet,</p>
<p>SOM FINNER att det är lämpligt att fastställa särskilda former för<br>samarbete som innebär gränsöverskridande åtgärder i syfte att förhindra,<br>utreda och åtala vissa överträdelser såväl av medlemsstaternas nationella<br>lagstiftning som mot gemenskapens tullbestämmelser och att dessa<br>gränsöverskridande åtgärder alltid måste genomföras med iakttagande av<br>legalitetsprincipen (vara förenlig med den relevanta lag som är tillämplig<br>i den anmodade medlemsstaten och med de behöriga myndigheterna i den<br>medlemsstatens direktiv), subsidiaritetsprincipen (endast vidta sådana<br>åtgärder om det visar sig att andra mindre långtgående åtgärder inte är<br>lämpliga) och proportionalitetsprincipen (åtgärdens räckvidd och<br>varaktighet skall bestämmas mot bakgrund av hur allvarlig den<br>förmodade överträdelsen är),</p>
<p>SOM ÄR ÖVERTYGADE om att det är nödvändigt att stärka<br>samarbetet mellan tullförvaltningama genom att fastställa förfaranden<br>som tillåter tullförvaltningama att vidta åtgärder gemensamt och utbyta<br>uppgifter som har samband med illegal handel,</p>
<p>SOM BEAKTAR det faktum att tullförvaltningama dagligen måste<br>tillämpa både gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser och<br>att det därför uppenbarligen är nödvändigt att säkerställa att<br>bestämmelserna om ömsesidigt bistånd och samarbete inom bägge<br>sektorerna i möjligaste mån utvecklas parallellt,</p>
<p>HAR ENATS OM FÖLJANDE.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>93</p>
<h4>AVDELNING I<br>ALLMÄNNA BESTÄMMELSER</h4>
<p>Artikel 1</p>
<h4>Tillämpningsområde</h4>
<p>1. Utan att det påverkar gemenskapens behörighet skall Europeiska<br>unionens medlemsstater genom sina tullförvaltningar ge varandra<br>ömsesidigt bistånd och samarbeta med varandra, i syfte att</p>
<p>- förhindra och upptäcka överträdelser av nationella tullbestämmel-ser<br>samt</p>
<p>- åtala och bestraffa överträdelser av gemenskapens tullbestämmel-ser<br>och nationella tullbestämmelser.</p>
<p>2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3 inverkar denna<br>konvention inte på tillämpliga bestämmelser om inbördes rättshjälp i<br>brottmål mellan rättsliga myndigheter, fördelaktigare bestämmelser i<br>bilaterala eller multilaterala avtal mellan medlemsstaterna som styr<br>samarbetet som avses i punkt 1 mellan medlemsstaternas tullmyndigheter<br>eller andra behöriga myndigheter eller överenskommelser som träffats på<br>samma område på grundval av uniform lagstiftning eller en särskild<br>ordning som föreskriver en ömsesidig tillämpning av åtgärder som avser<br>ömsesidigt bistånd.</p>
<p>Artikel 2</p>
<h4>Befogenheter</h4>
<p>Tullförvaltningama skall tillämpa denna konvention inom ramen för de<br>befogenheter som de har tilldelats enligt nationella bestämmelser.<br>Ingenting i denna konvention får tolkas som att det inverkar på de<br>befogenheter som tullförvaltningama tilldelats enligt nationella<br>bestämmelser enligt den betydelse som anges i denna konvention.</p>
<p>Artikel 3</p>
<p>Förhållandet till inbördes rättshjälp mellan rättsliga myndigheter</p>
<p>1. Denna konvention omfattar ömsesidigt bistånd och samarbete inom<br>ramen för brottsutredningar om överträdelser av nationella<br>tullbestämmelser och gemenskapens tullbestämmelser för vilka den<br>ansökande myndigheten är behörig enligt den berörda medlemsstatens<br>nationella bestämmelser.</p>
<p>2. Om en brottsutredning görs av eller under ledning av en rättslig<br>myndighet, skall denna myndighet avgöra om ansökningar om ömsesidigt<br>bistånd eller om samarbete i samband därmed skall inlämnas i enlighet<br>med tillämpliga bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål, eller i<br>enlighet med bestämmelserna i denna konvention.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>94</p>
<p>Artikel 4</p>
<h4>Definitioner</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>I denna konvention avses med</p>
<p>1. nationella tullbestämmelser: en medlemsstats lagar och andra<br>författningar vilkas tillämpning helt eller delvis omfattas av denna stats<br>tullförvaltnings behörighet när det gäller</p>
<p>- gränsöverskridande olaglig handel med varor som är föremål för<br>förbuds-, begränsnings- eller kontrollåtgärder, särskilt i fall som avses i<br>artiklarna 36 och 223 i Fördraget om upprättandet av Europeiska<br>gemenskapen,</p>
<p>- icke-harmoniserade punktskatter.</p>
<p>2. gemenskapens tullbestämmelser:</p>
<p>- samtliga gemenskapsbestämmelser och deras åtföljande<br>genomförandebestämmelser son reglerar import, export, transitering och<br>närvaro av varor som är föremål för handel mellan medlemsstaterna och<br>tredje land samt mellan medlemsstaterna i fråga om varor som inte har<br>gemenskapsstatus enligt artikel 9.2 i Fördraget om upprättandet av<br>Europeiska gemenskapen eller varor som underkastas kompletterande<br>kontroller eller utredningar i syfte att fastställa deras gemenskapsstatus,</p>
<p>- samtliga bestämmelser som antas på gemenskapsnivå inom ramen för<br>den gemensamma jordbrukspolitiken och de särskilda bestämmelser som<br>antagits för varor härrörande från förädling av jordbruksprodukter,</p>
<p>- samtliga bestämmelser som antas på gemenskapsnivå för<br>harmoniserade punktskatter och mervärdesskatt på import tillsammans<br>med nationella genomförandebestämmelser.</p>
<p>3. överträdelser: handlingar i strid med nationella tullbestämmelser<br>eller med gemenskapens tullbestämmelser som bl.a. innefattar</p>
<p>- deltagande i eller försök att göra sig skyldig till sådana överträdelser,</p>
<p>- deltagande i en kriminell organisation som gör sig skyldig till sådana<br>överträdelser,</p>
<p>- penningtvätt som härrör från sådana överträdelser som nämns i denna<br>punkt.</p>
<p>4. ömsesidigt bistånd: bistånd som lämnas mellan tullförvaltningama<br>enligt denna konvention.</p>
<p>5. begärande myndighet: den behöriga myndighet i den medlemsstat<br>som gör en ffamställan om bistånd.</p>
<p>6. anmodad myndighet: den behöriga myndighet i den medlemsstat till<br>vilken en ffamställan om bistånd riktas.</p>
<p>7. tullförvaltningar: medlemsstaternas tullmyndigheter och andra<br>myndigheter som är behöriga att genomföra bestämmelserna i denna<br>konvention.</p>
<p>8. personuppgifter: alla uppgifter som avser en identifierad eller<br>identifierbar fysisk person. En person betraktas som identifierbar om han<br>eller hon direkt eller indirekt kan identifieras, t.ex. med hjälp av ett<br>identifikationsnummer eller av en eller flera särskilda faktorer som är<br>karakteristiska för hans eller hennes fysiska, fysiologiska, psykiska,<br>ekonomiska, kulturella eller sociala identitet.</p>
<p>9. gränsöverskridande samarbete: samarbete mellan tullförvaltningama<br>över en medlemsstats gränser.</p>
<p>95</p>
<p>Artikel 5</p>
<h4>Centrala samordningsenheter</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>1. Medlemsstaterna skall utse en central enhet (samordningsenhet) inom<br>sina respektive tullmyndigheter. Enhetens uppgift skall vara att ta emot<br>framställningar om ömsesidigt bistånd enligt denna konvention och<br>ansvara för samordningen av det ömsesidiga biståndet, utan att det<br>påverkar tillämpningen av punkt 2. Enheten skall också ansvara för<br>samarbetet med andra myndigheter som medverkar i en biståndsåtgärd<br>enligt denna konvention. Medlemsstaternas samordningsenheter skall<br>sinsemellan hålla nödvändig direktkontakt, särskilt i de fall som avses i<br>avdelning IV.</p>
<p>2. Samordningsenhetemas verksamhet utesluter inte, i synnerhet i<br>brådskande fall, direkt samarbete mellan övriga enheter vid<br>medlemsstaternas tullmyndigheter. För effektivitet och enhetlighet skall<br>samordningsenhetema underrättas om varje åtgärd där sådant direkt<br>samarbete förekommer.</p>
<p>3. Om en tullmyndighet inte är, helt eller delvis, behörig att behandla<br>en framställan skall den centrala samordningsenheten vidarebefordra<br>ansökan till den behöriga nationella myndigheten och underrätta den<br>ansökande myndigheten om att så har skett.</p>
<p>4. Om ansökan inte kan bifallas av rättsliga eller andra sakliga skäl,<br>skall samordningsenheten skicka tillbaka framställan till den begärande<br>myndigheten tillsammans med en redogörelse för varför den framställan<br>inte kan behandlas.</p>
<p>Artikel 6</p>
<h4>Sambandsmän</h4>
<p>1. Medlemsstaterna får sinsemellan komma överens om utbyte av<br>sambandsmän på bestämd eller obestämd tid och enligt ömsesidigt<br>överenskomna villkor.</p>
<p>2. Sambandsmännen skall inte ha någon befogenhet att göra<br>ingripanden i värdlandet.</p>
<p>3. För att främja samarbetet mellan medlemsstaternas tullförvaltningar<br>får sambandsmännen, efter överenskommelse eller på begäran av<br>medlemsstaternas behöriga myndigheter, ha till uppgift att</p>
<p>a) främja och påskynda informationsutbytet mellan medlemsstaterna,</p>
<p>b) lämna bistånd vid utredningar som rör deras egen medlemsstat eller<br>den medlemsstat de företräder,</p>
<p>c) vara behjälpliga med handläggningen av framställningar om bistånd,</p>
<p>d) ge värdlandet råd och bistånd vid förberedelser för och<br>genomförande av gränsöverskridande operationer,</p>
<p>e) utföra andra uppgifter som medlemsstaterna kommer överens om<br>sinsemellan.</p>
<p>4. Medlemsstaterna får träffa bilaterala eller multilaterala<br>överenskommelser om sambandsmännens kompetensområde och<br>placering. Sambandsmännen får även företräda en eller flera<br>medlemsstaters intressen.</p>
<p>96</p>
<p>Artikel 7</p>
<h4>Skyldighet att identifiera sig</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>Såvida inte annat föreskrivs i denna konvention, skall den begärande<br>myndighetens tjänstemän som befinner sig i en annan medlemsstat för att<br>utöva sina rättigheter enligt denna konvention alltid kunna förete en<br>skriftlig fullmakt som utvisar deras identitet och officiella<br>tjänsteställning.</p>
<p>AVDELNING II</p>
<h4>BISTÅND PÅ FRAMSTÄLLAN</h4>
<p>Artikel 8</p>
<h4>Principer</h4>
<p>1. För att lämna det bistånd som begärs enligt denna avdelning skall<br>den anmodade myndigheten eller den behöriga myndighet som den har<br>vänt sig till, gå till väga som om den handlade för egen räkning eller på<br>framställan av en annan myndighet i sin egen medlemsstat. Den skall<br>därvid utnyttja alla de lagliga befogenheter den har till sitt förfogande<br>enligt sin nationella lagstiftning för att tillmötesgå ansökan.</p>
<p>2. Den anmodade tullmyndigheten skall utsträcka detta bistånd till att<br>omfatta alla omständigheter kring överträdelsen som uppvisar ett klart<br>samband med ändamålet med framställan, utan att någon kompletterande<br>framställan behövs. I tveksamma fall skall den anmodade myndigheten<br>först kontakta den begärande myndigheten.</p>
<p>Artikel 9</p>
<p>Biståndsansökningarnas form och innehåll</p>
<p>1. Ansökningar skall alltid lämnas skriftligen. Dokument som är<br>nödvändiga för att handlägga framställan skall bifogas denna.</p>
<p>2. Framställningar i enlighet med punkt 1 skall innehålla följande<br>uppgifter:</p>
<p>a) Begärande myndighet.</p>
<p>b) Begärd åtgärd.</p>
<p>c) Ändamålet med och orsaken till framställan.</p>
<p>d) De lagar och andra bestämmelser som berörs.</p>
<p>e) Så noggranna och utförliga uppgifter som möjligt om de fysiska<br>eller juridiska personer som är föremål för utredningen.</p>
<p>f) En kortfattad redogörelse för omständigheterna, med undantag av de<br>fall som avses i artikel 13.</p>
<p>3. Framställningarna skall göras på ett av den anmodade myndighetens<br>officiella språk, eller på ett språk som är godtagbart för denna myndighet.</p>
<p>4. I fall som är så brådskande att de kräver det, skall muntliga<br>ansökningar godtas, men de måste bekräftas skriftligen snarast möjligt.</p>
<p>97</p>
<p>4 Riksdagen 1999/2000. 1 samt. Nr 122</p>
<p>5. Om en framställan inte uppfyller de formella kraven, kan den<br>anmodade myndigheten begära rättelse eller komplettering. Under tiden<br>får de åtgärder som krävs för att bifalla ansökan beordras.</p>
<p>6. Den anmodade myndigheten skall medge tillämpning om ett visst<br>förfarande när så begärs, förutsatt att detta förfarande inte står i strid med<br>den anmodade medlemsstatens rättsliga och administrativa bestämmelser.</p>
<p>Artikel 10</p>
<h4>Framställningar</h4>
<p>1. På framställan av den begärande myndigheten skall den anmodade<br>myndigheten överlämna alla nödvändiga uppgifter till den förra för att<br>den skall kunna förhindra, upptäcka och åtala överträdelser.</p>
<p>2. Till de uppgifter som överlämnas skall fogas de rapporter och andra<br>dokument, eller utdrag ur eller vidimerade kopior av dessa rapporter och<br>dokument, på vilka uppgifterna grundas och som den anmodade parten<br>förfogar över eller som har företetts eller inhämtats för att verkställa<br>framställan om uppgifter.</p>
<p>3. Genom överenskommelse mellan den begärande och den anmodade<br>myndigheten, och efter att ha mottagit detaljerade anvisningar från den<br>anmodade myndigheten, får tjänstemän som är befullmäktigade av den<br>begärande myndigheten inhämta uppgifter enligt punkt 1 vid den<br>anmodade medlemsstatens kontor. Detta gäller alla uppgifter som härrör<br>från den dokumentation de anställda vid dessa kontor har tillgång till.<br>Dessa tjänstemän skall ha rätt att ta kopior av denna dokumentation.</p>
<p>Artikel 11</p>
<h4>Framställningar om övervakning</h4>
<p>På framställan av den begärande myndigheten skall den anmodade<br>myndigheten i möjligaste mån själv utföra eller låta utföra en särskild<br>bevakning av en person som skäligen kan antas ha gjort sig skyldig till,<br>gör sig skyldig till eller genomför förberedelser för att göra sig skyldig<br>till överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser eller nationella<br>tullbestämmelser. Likaså skall den anmodade myndigheten på framställan<br>av den begärande myndigheten bevaka de platser, transportmedel och<br>varor som har samband med verksamheter som kan stå i strid med<br>nämnda tullbestämmelser.</p>
<p>Artikel 12</p>
<h4>Framställningar om utredningar</h4>
<p>1. På framställan av den begärande myndigheten skall den anmodade<br>myndigheten genomföra eller låta genomföra lämpliga utredningar av<br>sådana aktiviteter som enligt den begärande myndigheten är eller<br>förefaller vara en överträdelse.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>98</p>
<p>Den anmodade myndigheten skall underrätta den begärande myndigheten<br>om resultaten av dessa utredningar. Artikel 10.2 gäller i tillämpliga delar.</p>
<p>2. Efter överenskommelse mellan den begärande och den anmodade<br>myndigheten får tjänstemän som har utsetts av den begärande<br>myndigheten närvara vid de utredningar som avses i punkt 1.<br>Utredningarna skall hela tiden genomföras av tjänstemän vid den<br>anmodade myndigheten. Den begärande myndighetens tjänstemän får<br>inte på eget initiativ utöva de befogenheter som den anmodade<br>myndighetens tjänstemän har. Däremot skall de få tillgång till samma<br>lokaler och dokument som de senare, genom deras förmedling och endast<br>i den mån det är befogat med hänsyn till den pågående utredningen.</p>
<p>Artikel 13</p>
<h4>Delgivning</h4>
<p>1. På framställan av den begärande myndigheten skall den anmodade<br>myndigheten, i enlighet med de nationella reglerna i den medlemsstat där<br>den är belägen, delge eller låta delge adressaten alla instrument eller<br>beslut som härrör från de behöriga myndigheter i den medlemsstat där<br>den begärande myndigheten är belägen och som berör tillämpningen av<br>denna konvention.</p>
<p>2. Till framställningarna om delgivning, som skall innehålla uppgifter<br>om innehållet i det instrument eller det beslut som skall delges, skall<br>bifogas en översättning på det officiella språket eller ett av de officiella<br>språken i den medlemsstat där den anmodade myndigheten är belägen,<br>vilket inte hindrar den senare från att avstå från en sådan översättning.</p>
<p>Artikel 14</p>
<h4>Användning som bevismaterial</h4>
<p>Protokoll över fastställda sakförhållanden, intyg, uppgifter, handlingar,<br>vidimerade kopior och övriga dokument som, i enlighet med den<br>nationella lagstifningen, har inhämtats av tjänstemän vid den anmodade<br>myndigheten och översänts till den begärande myndigheten i de fall av<br>bistånd som avses i artiklarna 10 12, får användas som bevismaterial i<br>enlighet med nationell rätt av behöriga organ i den medlemsstat där den<br>begärande myndigheten är belägen.</p>
<p>AVDELNING IH</p>
<h4>BISTÅND PÅ EGET INITIATIV</h4>
<p>Artikel 15</p>
<h4>Princip</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall, i enlighet med<br>artiklarna 16 och 17, och om inget annat följer av eventuella<br></p>
<p>99</p>
<p>begränsningar i nationell rätt, bistå de behöriga myndigheterna i de Prop. 1999/2000:122</p>
<p>övriga medlemsstaterna utan föregående begäran av dessa myndigheter. Bilaga 2</p>
<p>Artikel 16</p>
<h4>Övervakning</h4>
<p>I den mån det bidrar till att förhindra, upptäcka och åtala överträdelser i<br>en annan medlemsstat, skall vaije medlemsstats behöriga myndigheter</p>
<p>a) i möjligaste mån bedriva eller låta bedriva sådan särskild<br>övervakning som anges i artikel 11,</p>
<p>b) överlämna till de övriga berörda medlemsstaternas behöriga<br>myndigheter de uppgifter de förfogar över, och i synnerhet rapporter och<br>andra dokument, eller vidimerade kopior eller utdrag ur dessa rapporter<br>och dokument, som gäller aktiviteter som har samband med en planerad<br>eller begången överträdelse.</p>
<p>Artikel 17</p>
<h4>Uppgiftslämnande på eget initiativ</h4>
<p>Vaije medlemsstats behöriga myndigheter skall omgående meddela de<br>övriga berörda medlemsstaternas behöriga myndigheter alla relevanta<br>uppgifter som rör planerade eller begångna överträdelser, i synnerhet<br>uppgifter om berörda varor och de nya hjälpmedel och metoder som<br>används för att göra sig skyldig till sådana överträdelser.</p>
<p>Artikel 18</p>
<h4>Användning som bevismaterial</h4>
<p>Övervakningsrapporter och uppgifter som har inhämtats av en<br>medlemsstats tjänstemän och överlämnats till en annan medlemsstat i<br>samband med bistånd på eget initiativ enligt artiklarna 15 17, får<br>användas som bevismaterial i enlighet med nationell rätt av de behöriga<br>organen i den mottagande medlemsstaten.</p>
<p>AVDELNING IV</p>
<h4>SÄRSKILDA SAMARBETSFORMER</h4>
<p>Artikel 19</p>
<h4>Principer</h4>
<p>1. Tullförvaltningama skall delta i gränsöverskridande samarbete i<br>enlighet med denna avdelning. De skall lämna varandra nödvändigt<br>bistånd när det gäller personal- och planeringsstöd. Framställningar om<br>samarbete skall normalt göras enligt artikel 9. I de särskilda fall som<br>avses i denna avdelning får tjänstemän från den begärande myndigheten</p>
<p>100<br></p>
<p>vidta åtgärder på den anmodade statens territorium efter medgivande av<br>den anmodade myndigheten.</p>
<p>De centrala samordningsenhetema skall ansvara för samordning och<br>planering av de gränsöverskridande aktiviteterna, enligt artikel 5.</p>
<p>2. Gränsöverskridande samarbete enligt punkt 1 får bedrivas för att<br>förhindra, utreda och åtala överträdelser i följande fall:</p>
<p>a) Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen,<br>ammunition, sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall,<br>kämmaterial eller material eller utrustning avsedda för framställning av<br>kärnvapen, biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med<br>förbud).</p>
<p>b) Handel med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta<br>Nationernas konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika<br>och psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av<br>narkotika (prekursorer).</p>
<p>c) Olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att<br>undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd i samband med import<br>eller export av varor, i de fall där omfattningen av handeln och den<br>därmed sammanhängande risken för minskade skatteintäkter eller för<br>höga stödutbetalningar kan medföra en avsevärd belastning för<br>Europeiska gemenskapernas eller för medlemsstaternas budget.</p>
<p>d) Annan handel med varor som är förbjudna enligt gemenskapens<br>eller nationella tullbestämmelser.</p>
<p>3. Den anmodade myndigheten skall inte vara skyldig att delta i de<br>särskilda formerna av samarbete enligt denna avdelning, om den typen av<br>begärd utredning inte är tillåten eller inte är föreskriven i den anmodade<br>medlemsstatens nationella rätt. I detta fall skall den begärande<br>myndigheten ha rätt att av samma skäl vägra gå med på<br>gränsöverskridande samarbete i det omvända fallet om sådant begärs av<br>en myndighet i den anmodade staten.</p>
<p>4. Om så föreskrivs i medlemsstaternas nationella rätt, skall de<br>deltagande myndigheterna hos sina nationella rättsliga myndigheter<br>ansöka om godkännande av de planerade utredningarna. För den händelse<br>de behöriga rättsliga myndigheternas godkännande är förenat med vissa<br>villkor, skall de deltagande myndigheterna säkerställa att dessa villkor<br>uppfylls under utredningarnas gång.</p>
<p>5. När en medlemsstats tjänstemän deltar i verksamhet på en annan<br>medlemsstats territorium i enlighet med denna avdelning och där orsakar<br>skador genom sin verksamhet, skall den medlemsstat på vars territorium<br>skadorna har orsakats gottgöra skadan i enlighet med sin nationella<br>lagstiftning på samma sätt som om skadan hade orsakats av dess egna<br>tjänstemän. Denna medlemsstat skall ersättas till fullo av den<br>medlemsstat vars tjänstemän har orsakat skadan för de belopp som den<br>har betalat till de offer eller andra personer eller institut som är<br>ersättningsberättigade.</p>
<p>6. Utan att det påverkar medlemsstatens möjligheter att utöva sina<br>rättigheter gentemot tredje man och oaktat skyldigheten att gottgöra<br>skador enligt punkt 5, andra meningen, skall vaije medlemsstat, i det fall<br>som avses i punkt 5, första meningen, avstå från att begära återbetalning</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>101</p>
<p>5 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122</p>
<p>från en annan medlemsstat av det belopp som motsvarar skador den<br>åsamkats.</p>
<p>7. Uppgifter som inhämtats av tjänstemän under det<br>gränsöverskridande samarbetet enligt artiklarna 20 24 får användas som<br>bevis, i enlighet med nationell rätt och, under iakttagande av de särskilda<br>villkor som har fastställts av de behöriga myndigheterna i den stat där<br>uppgifterna har inhämtats, av de behöriga organ i den medlemsstat som<br>erhåller uppgifterna.</p>
<p>8. Vid aktiviteter enligt artiklarna 20 24 skall tjänstemän på uppdrag på<br>en annan medlemsstats territorium behandlas likadant som tjänstemän i<br>denna stat när det gäller överträdelser som de är offer för eller gör sig<br>skyldiga till.</p>
<p>Artikel 20</p>
<h4>Förföljande över gräns</h4>
<p>1. Tjänstemän vid en medlemsstats tullförvaltning som i sitt eget land<br>förföljer en person som iakttas då han eller hon gör sig skyldig till någon<br>av överträdelserna som anges i artikel 19.2 och som kan leda till<br>utlämning, eller medverkar i en sådan överträdelse, skall utan föregående<br>tillstånd ha rätt att fortsätta förföljandet på en annan medlemsstats<br>territorium, om de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten,<br>på grund av särskilt brådskande omständigheter, inte på förhand har<br>kunnat underrättas om inresan på territoriet eller om dessa myndigheter<br>inte har kunnat ta sig till platsen i tid för att ta upp förföljandet.</p>
<p>Senast när de passerar gränsen skall de förföljande tjänstemännen<br>kontakta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars<br>territorium förföljelsen skall äga rum. Förföljandet skall avbrytas så snart<br>som den medlemsstat på vars territorium det äger rum begär att så skall<br>ske. På framställan av de förföljande tjänstemännen skall de behöriga<br>myndigheterna kvarhålla och förhöra den förföljde för att fastställa hans<br>identitet, eller anhålla honom. Medlemsstaterna skall underrätta<br>depositarien om de tjänstemän på vilka denna bestämmelse skall<br>tillämpas; depositarien skall underrätta de andra medlemsstaterna om<br>detta.</p>
<p>2. Förföljandet skall genomföras enligt följande förfarande, som skall<br>fastställas i den förklaring som avses i punkt 6:</p>
<p>a) De förföljande tjänstemännen skall inte ha rätt att gripa någon.</p>
<p>b) Om ingen framställan om att avbryta förföljandet görs och om de<br>behöriga myndigheterna på vars territorium förföljandet sker inte kan<br>ingripa tillräckligt snabbt, får de förföljande tjänstemännen dock ha rätt<br>att gripa den förföljde tills tjänstemännen i nämnda medlemsstat, vilka<br>omgående skall underrättas, kan fastställa hans identitet eller anhålla<br>honom.</p>
<p>3. Förföljandet skall genomföras i enlighet med punkterna 1 och 2 på<br>något av följande sätt, som skall fastställas i den förklaring som avses i<br>punkt 6:</p>
<p>a) Inom ett visst område eller under en viss tid efter det att gränsen har<br>passerats, vilket skall fastställas i förklaringen.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>102</p>
<p>b) Utan begränsningar i tid eller rum.</p>
<p>4. Förföljandet får bara genomföras på följande allmänna villkor:</p>
<p>a) De förföljande tjänstemännen skall rätta sig efter bestämmelserna i<br>denna artikel och efter lagen i den medlemsstat på vars territorium de<br>opererar. De skall följa de instruktioner som nämnda medlemsstats<br>behöriga myndigheter ger dem.</p>
<p>b) När förföljelsen äger rum till havs skall den, om den fortsätter ut på<br>det öppna havet eller i den exklusiva ekonomiska zonen, genomföras i<br>enlighet med internationell havsrätt som denna återges i Förenta<br>nationernas havsrättskonvention, och när den äger rum på en annan<br>medlemsstats territorium, skall den genomföras i enlighet med<br>bestämmelserna i denna artikel.</p>
<p>c) Tillträde till privata bostäder och till platser till vilka allmänheten<br>inte har tillträde är förbjudet.</p>
<p>d) De förföljande tjänstemännen skall vara lätta att identifiera, antingen<br>genom att de bär uniform eller en armbindel eller genom särskilda<br>anordningen på sina transportmedel. Civila kläder i kombination med<br>neutrala transportmedel utan ovannämnda kännetecken är förbjudet. De<br>förföljande tjänstemännen skall alltid kunna styrka sin officiella<br>befogenhet.</p>
<p>e) De förföljande tjänstemännen får bära tjänstevapen, såvida inte i)<br>den anmodade medlemsstaten har avgivit en allmän förklaring att vapen<br>aldrig får föras in på dess territorium eller ii) annat uttryckligen beslutas<br>av den anmodade medlemsstaten. Vid de tillfällen då en annan<br>medlemsstats tjänstemän tillåts bära sina tjänstevapen får de endast<br>användas i berättigat nödvärn.</p>
<p>f) I avvaktan på att bli förd inför de behöriga myndigheterna i den<br>medlemsstat på vars territorium förföljandet ägde rum får den förföljde,<br>sedan han gripits enligt punkt 2 b, endast underkastas säkerhetsvisitation.<br>Handfängsel får användas under förflyttning. De föremål den förföljde<br>har med sig får beslagtas.</p>
<p>g) Efter varje sådan operation som nämns i punkterna 1, 2 och 3 skall<br>de förföljande tjänstemännen infinna sig hos de behöriga myndigheterna i<br>den medlemsstat på vars territorium de har opererat och redogöra för sitt<br>uppdrag. På begäran av dessa myndigheter är de skyldiga att stå till<br>förfogande tills omständigheterna i samband med deras åtgärd har<br>klarlagts i tillräcklig utsträckning. Detta villkor skall gälla även om<br>förföljandet inte har lett till att den förföljde anhålls.</p>
<p>h) Myndigheterna i den medlemsstat varifrån de förföljande<br>tjänstemännen kommer skall, om myndigheterna i den medlemsstat på<br>vars territorium förföljandet äger mm så begär, bistå vid den utredning<br>som skall göras efter operationen de deltog i, inbegripet rättsliga<br>förfaranden.</p>
<p>5. En person som till följd av den i punkt 2 avsedda åtgärden har<br>anhållits av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars<br>territorium förföljandet ägde mm får, oavsett nationalitet, kvarhållas för<br>förhör. Relevanta bestämmelser i nationell rätt gäller i tillämpliga delar.</p>
<p>Om vederbörande inte är medborgare i den medlemsstat på vars<br>territorium han har anhållits, skall han försättas på fri fot senast sex<br>timmar efter anhållandet, varvid timmarna mellan midnatt och nio på<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>103</p>
<p>morgonen inte inbegrips, såvida inte nämnda medlemsstats behöriga Prop. 1999/2000:122<br>myndigheter dessförinnan har mottagit en begäran om tillfälligt Bilaga 2<br>frihetsberövande i väntan på utlämning.</p>
<p>6. Vid undertecknandet av denna konvention skall varje medlemsstat<br>avge en förklaring där den på grundval av bestämmelserna i punkterna 2,<br>3 och 4 fastställer hur förföljandet på dess territorium skall genomföras.</p>
<p>En medlemsstat får när som helst ersätta sin förklaring med en annan,<br>under förutsättning att denna inte inskränker räckvidden av den<br>föregående.</p>
<p>Varje förklaring skall göras efter samråd med var och en av de berörda<br>medlemsstaterna, i syfte att uppnå likvärdiga arrangemang i dessa stater.</p>
<p>7. Medlemsstaterna får bilateralt utsträcka tillämpningsområdet för<br>punkt 1 och anta ytterligare bestämmelser för genomförandet av denna<br>artikel.</p>
<p>8. När instrumentet för antagande av denna konvention deponeras, får<br>en medlemsstat förklara att den inte är bunden av denna artikel eller del<br>av denna. Denna förklaring får när som helst återkallas.</p>
<p>Artikel 21</p>
<p>Gränsöverskridande övervakning</p>
<p>1. Tjänstemän vid en medlemsstats tullförvaltning som i sitt eget land<br>bevakar en person som skäligen kan förmodas vara inblandad i någon av<br>de överträdelser som anges i artikel 19.2, skall ha rätt att fortsätta<br>bevakningen på en annan medlemsstats territorium, om den senare har<br>givit sitt tillstånd till den gränsöverskridande bevakningen på grundval av<br>den tidigare framställan om bistånd. Tillståndet kan vara förenat med<br>villkor.</p>
<p>Medlemsstaterna skall underrätta depositarien om de tjänstemän för<br>vilka denna bestämmelse skall tillämpas; depositarien skall underrätta de<br>andra medlemsstaterna om detta.</p>
<p>På begäran skall bevakningen uppdras åt tjänstemän i den medlemsstat</p>
<p>på vars territorium den genomförs.</p>
<p>Den ffamställan som nämns i första stycket skall ställas till den<br>myndighet som utses av var och en av medlemsstaterna och som är<br>behörig att lämna begärt tillstånd, eller vidarebefordra framställan.</p>
<p>Medlemsstaterna skall underrätta depositarien om den myndighet som<br>utses i detta syfte; depositarien skall underrätta de andra medlemsstaterna<br>om detta.</p>
<p>2. Om tillstånd från den andra medlemsstaten inte kan begäras på<br>förhand på grund av särskilt brådskande omständigheter, skall de<br>tjänstemän som bedriver övervakningen ha rätt att på andra sidan gränsen<br>fortsätta bevakningen efter en person som skäligen kan förmodas vara<br>inblandad i de överträdelser som avses i artikel 19.2, varvid följande<br>villkor skall uppfyllas:</p>
<p>a) De behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium<br>bevakningen skall fortsätta skall omedelbart meddelas, under det att<br>bevakningen pågår, om gränspasseringen.</p>
<p>104</p>
<p>b) En framställan i enlighet med punkt 1, skall överlämnas utan<br>dröjsmål och innehålla en redogörelse för skälen till att gränsen har<br>passerats utan förhandstillstånd.</p>
<p>Bevakningen skall upphöra så snart som den medlemsstat på vars<br>territorium den äger rum så begär efter meddelandet enligt punkt a eller<br>efter framställan enligt punkt b, eller om tillstånd inte erhålls fem timmar<br>efter det att gränsen har passerats.</p>
<p>3. Bevakningen enligt punkterna 1 och 2 får bara bedrivas på följande<br>allmänna villkor:</p>
<p>a) De tjänstemän som bedriver bevakningen skall rätta sig efter<br>bestämmelserna i denna artikel och efter lagen i den medlemsstat på vars<br>territorium de opererar. De skall följa de anvisningar som nämnda<br>medlemsstats behöriga myndigheter ger dem.</p>
<p>b) Med undantag för de fall som avses i punkt 2 skall tjänstemännen<br>under bevakningen vara försedda med ett dokument som styrker att<br>tillstånd har beviljats.</p>
<p>c) De tjänstemän som bedriver bevakningen skall alltid kunna styrka<br>sin officiella tjänsteställning.</p>
<p>d) De tjänstemän som bedriver bevakningen får bära tjänstevapen,<br>såvida inte i) den anmodade medlemsstaten har avgivit en allmän<br>förklaring att vapen aldrig får föras in på dess territorium eller ii) annat<br>uttryckligen beslutas av den anmodade medlemsstaten. Vid de tillfällen<br>då tjänstemän från andra medlemsstater tillåts bära sina tjänstevapen får<br>de endast användas i berättigat nödvärn.</p>
<p>e) Tillträde till privatbostäder och till platser till vilka allmänheten inte<br>har tillträde är förbjudet.</p>
<p>f) De tjänstemän som bedriver bevakningen får varken kvarhålla och<br>förhöra den bevakade eller anhålla honom.</p>
<p>g) Varje operation skall avrapporteras till myndigheterna i den<br>medlemsstat på vars territorium den har genomförts. Det kan begäras att<br>de tjänstemän som bedriver bevakningen personligen inställer sig.</p>
<p>h) Om myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium<br>bevakningen har ägt rum så begär, skall myndigheterna i den<br>medlemsstat där de tjänstemän som bedriver bevakningen kommer ifrån,<br>bistå vid den utredning som följer på den operation de har deltagit i,<br>inbegripet rättsliga förfaranden.</p>
<p>4. Medlemsstaterna får bilateralt utsträcka tillämpningsområdet för<br>denna artikel och anta ytterligare bestämmelser för genomförandet av<br>den.</p>
<p>5. När instrumentet för antagande av denna konvention deponeras, får<br>varje medlemsstat förklara att den inte är bunden av denna artikel eller<br>del av den. En sådan förklaring får när som helst återkallas.</p>
<p>Artikel 22</p>
<h4>Kontrollerade leveranser</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>1. Varje medlemsstat skall åta sig att säkerställa att det på dess<br>territorium på framställan av en annan medlemsstat kan tillåtas</p>
<p>105</p>
<p>kontrollerade leveranser inom ramen för utredningar av utlämningsbara<br>brott.</p>
<p>2. Beslut om genomförande av kontrollerade leveranser skall i vaije<br>enskilt fall fattas av den anmodade medlemsstatens behöriga myndigheter<br>under iakttagande av den medlemsstatens nationella rätt.</p>
<p>3. Genomförandet av kontrollerade leveranser skall ske enligt den<br>anmodade medlemsstatens förfaranden. Ledning och kontroll av<br>operationen skall tillkomma den medlemsstatens behöriga myndigheter.</p>
<p>För att undvika varje avbrott av övervakningen skall den anmodade<br>myndigheten överta kontrollen av leveransen vid gränsen eller vid en<br>överenskommen punkt. Den skall säkerställa att varorna övervakas under<br>resten av färden på ett sådant sätt att den när som helst kan anhålla<br>gärningsmännen och beslagta varorna.</p>
<p>4. Försändelser som man har kommit överens om att kontrollera<br>leveransen av kan, med de berörda medlemsstaternas medgivande, hejdas<br>och tillåtas att fortsätta, antingen utan åtgärd eller efter det att deras<br>ursprungliga innehåll har avlägsnats eller ersatts helt eller delvis.</p>
<p>Artikel 23</p>
<h4>Hemliga utredningar</h4>
<p>1. På framställan av den begärande myndigheten får den anmodade<br>myndigheten ge tillstånd åt sådana tjänstemän från tullförvaltningen i den<br>begärande medlemsstaten eller tjänstemän som handlar på en sådan<br>förvaltnings vägnar och som opererar under antagen identitet (hemliga<br>utredare) att operera på den anmodade medlemsstatens territorium. Den<br>begärande myndigheten skall inkomma med en sådan framställan enbart<br>om det skulle vara ytterst svårt att klarlägga sakförhållandena utan att<br>genomföra de planerade utredningsåtgärdema. Tjänstemännen i fråga<br>skall inom ramen för sin verksamhet ha tillstånd att samla in uppgifter<br>och etablera kontakt med misstänkta eller andra personer som har<br>samröre med dem.</p>
<p>2. Hemliga utredningar i den anmodade medlemsstaten skall ha<br>begränsad varaktighet. Utredningarna skall förberedas och ledas av<br>berörda myndigheter i den anmodade och i den begärande medlemsstaten<br>i nära samarbete.</p>
<p>3. Den anmodade myndigheten skall, i enlighet med sin nationella rätt<br>bestämma på vilka villkor som den hemliga utredningen skall tillåtas<br>samt villkoren för dess genomförande. Om uppgifter som rör en annan<br>överträdelse än den som omfattas av den ursprungliga framställan erhålls<br>under det att en hemlig utredning pågår, skall villkoren för hur sådana<br>uppgifter får användas också avgöras av den anmodade myndigheten i<br>enlighet med dess nationella rätt.</p>
<p>4. Den anmodade myndigheten skall tillhandahålla den personal och de<br>tekniska hjälpmedel som behövs. Den anmodade myndigheten skall vidta<br>alla nödvändiga åtgärder för att skydda de tjänstemän som avses i punkt 1<br>när de är aktiva i den anmodade medlemsstaten.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>106</p>
<p>5. När instrumentet för antagande av denna konvention deponeras, får<br>varje medlemsstat förklara att den inte är bunden av denna artikel eller<br>del av denna. En sådan förklaring får när som helst återkallas.</p>
<p>Artikel 24</p>
<p>Gemensamma specialutredningslag</p>
<p>1. Myndigheterna i flera medlemsstater får, genom ömsesidig<br>överenskommelse, inrätta ett gemensamt specialutredningslag som<br>stationeras i en medlemsstat och består av tjänstemän som har relevant<br>specialkompetens.</p>
<p>Detta gemensamma specialutredningslag skall ha följande uppgifter:</p>
<p>- Genomföra svåra och krävande utredningar av vissa bestämda<br>överträdelser, som kräver samtidiga och samordnade insatser i de berörda<br>medlemsstaterna.</p>
<p>- Samordna gemensamma insatser för att förhindra och upptäcka<br>bestämda typer av överträdelser samt inhämta uppgifter om de<br>inblandade personerna, personer i deras omgivning och deras metoder.</p>
<p>2. De gemensamma specialutredningslagen skall operera på följande<br>allmänna villkor:</p>
<p>a) De skall bara inrättas i ett bestämt syfte och för begränsad tid.</p>
<p>b) Laget skall ledas av en tjänsteman från den medlemsstat där laget<br>skall bedriva sin verksamhet.</p>
<p>c) De deltagande tjänstemännen skall vara bundna av lagen i den<br>medlemsstat på vars territorium laget skall bedriva sin verksamhet.</p>
<p>d) Den medlemsstat där laget skall bedriva sin verksamhet skall skapa<br>de nödvändiga organisatoriska förutsättningarna för att laget skall kunna<br>operera.</p>
<p>3. Deltagandet i laget skall inte ge de tjänstemän som ingår i det<br>befogenhet att ingripa på en annan medlemsstats territorium.</p>
<p>AVDELNING V</p>
<h4>DATASKYDD</h4>
<p>Artikel 25</p>
<h4>Dataskydd vid utbyte av uppgifter</h4>
<p>1. Vid utbyte av uppgifter skall tullförvaltningama i varje enskilt fall ta<br>hänsyn till kraven på skydd av personuppgifter. De skall särskilt ta<br>hänsyn till tillämpliga bestämmelser i Europarådets konvention av den 28<br>januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av<br>personuppgifter. I detta syfte får en medlemsstat, i enlighet med punkt 2,<br>uppställa villkor för hur informationen får behandlas av en annan<br>medlemsstat till vilken dessa personuppgifter har lämnats.</p>
<p>2. Utan att det påverkar bestämmelserna i konventionen om<br>användning av informationsteknologi för tulländamål skall följande<br>bestämmelser tillämpas på överföring av personuppgifter enligt denna<br>konvention:</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>107</p>
<p>a) Personuppgifter får av den mottagande myndigheten endast behandlas<br>för de ändamål som avses i artikel 1.1. Utan föregående samtycke från<br>den medlemsstat som har tillhandahållit dem, får den myndigheten<br>överföra dem till sina tullförvaltningar, samt utredande och rättsliga<br>organ för att möjliggöra för dessa att åtala och bestraffa överträdelser i<br>enlighet med vad som anges i artikel 4.3. I övriga fall krävs samtycke<br>från den medlemsstat som har tillhandahållit dem.</p>
<p>b) Den myndighet i medlemsstaten som överlämnar uppgifter skall se<br>till att de är korrekta och aktuella. Om det visar sig att uppgifter har<br>överlämnats som är oriktiga eller uppgifter har överlämnats som inte<br>borde ha överlämnats eller att det krävs att lagligen överlämnade<br>uppgifter i ett senare skede förstörs i enlighet med lagen i den<br>överlämnande medlemsstaten skall den mottagande myndigheten<br>omedelbart underrättas om detta. Den är då skyldig att korrigera<br>uppgifterna i fråga eller förstöra dem. Om den mottagande myndigheten<br>har anledning att tro att överlämnade uppgifter är oriktiga eller bör<br>förstöras, skall den underrätta den överlämnande myndigheten.</p>
<p>c) I fall då överlämnade uppgifter, i enlighet med lagen i den<br>överlämnande medlemsstaten, skall förstöras eller ändras, skall den<br>berörda personen ha rätt att rätta uppgiften.</p>
<p>d) De berörda myndigheterna skall skriftligen bekräfta överföringen<br>och mottagandet av de uppgifter som har utväxlats.</p>
<p>e) Den överlämnande myndigheten och den mottagande myndigheten<br>skall vara skyldiga att meddela den berörda personen, på dennes<br>framställan, vilka uppgifter om honom/henne som har överlämnats samt<br>för vilket ändamål de är avsedda. Denna skyldighet skall inte föreligga,<br>om det efter utredning visar sig att allmänintresset av att inte lämna ut<br>uppgifterna till den berörda personen väger tyngre än den berörda<br>personens intresse av att få uppgifterna. Vidare skall den berörda<br>personens rätt att få veta vilka uppgifter om honom/henne som har<br>överlämnats regleras av nationella lagar, andra författningar och<br>förfaranden i den medlemsstat på vars territorium uppgifterna begärs.<br>Innan beslut fattas om att lämna ut uppgifterna till vederbörande, skall<br>den överlämnande myndigheten beredas tillfälle att yttra sig.</p>
<p>f) Medlemsstaterna skall i enlighet med sina egna lagar, förordningar<br>och förfaranden vara ansvariga för den skada som åsamkas en person<br>genom att de överlämnade uppgifterna behandlas i den berörda<br>medlemsstaten. Detsamma skall gälla om skadan orsakas av att oriktiga<br>uppgifter har överlämnats eller av att den överlämnande myndigheten har<br>handlat i strid med konventionen.</p>
<p>g) De överlämnade uppgifterna skall bara bevaras så länge som det är<br>nödvändigt för att syftet med överlämnandet skall uppnås. Den berörda<br>medlemsstaten skall vid lämplig tidpunkt försäkra sig om behovet av att<br>behålla uppgifterna.</p>
<p>h) De uppgifter som överförs skall under alla omständigheter<br>åtminstone åtnjuta det skydd som den mottagande medlemsstaten<br>tillförsäkrar uppgifter av samma slag.</p>
<p>i) Varje medlemsstat skall vidta lämpliga åtgärder för att genom en<br>effektiv kontroll säkerställa att denna artikel efterlevs. Varje medlemsstat<br>kan anförtro denna uppgift åt de nationella kontrollmyndigheter som</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>108</p>
<p>avses i artikel 17 i konventionen om användning av<br>informationsteknologi på tullområdet.</p>
<p>3. Uttrycket "behandling av personuppgifter" i denna artikel skall<br>omfattas av definitionen i artikel 2 b i Europaparlamentets och rådets<br>direktiv 95/46 EG av den 24 oktober 1995 om skyddet för enskilda<br>personer med avseende på behandlingen av personuppgifter och om det<br>fria flödet av sådana uppgifter (1).</p>
<p>AVDELNING VI</p>
<h4>TOLKNING AV KONVENTIONEN</h4>
<p>Artikel 26</p>
<h4>Domstolen</h4>
<p>1. Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att avgöra<br>varje tvist mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av<br>denna konvention, om rådet inte har lyckats avgöra tvisten inom sex<br>månader efter det att den hänskjutits till rådet av en av dess<br>medlemsstater.</p>
<p>2. Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att avgöra<br>varje tvist mellan medlemsstaterna och kommissionen om tolkningen<br>eller tillämpningen av denna konvention som inte har kunnat avgöras<br>genom förhandling. En sådan tvist kan hänskjutas till EG-domstolen sex<br>månader efter den dag då en av parterna underrättade den andra parten<br>om att det föreligger en tvist.</p>
<p>3. Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig enligt<br>villkoren i punkterna 4 7 att meddela förhandsavgöranden om tolkningen<br>av denna konvention.</p>
<p>4. Varje medlemsstat kan, genom en förklaring som avges vid<br>undertecknandet av denna konvention eller vid varje annat tillfälle efter<br>undertecknandet, godkänna Europeiska gemenskapernas domstols<br>behörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av denna<br>konvention på de villkor som anges i antingen punkt 5 a eller punkt 5 b.</p>
<p>5. En medlemsstat som har avgivit en förklaring enligt punkt 4 skall<br>ange antingen att</p>
<p>a) varje domstol i den staten, mot vars avgöranden det inte finns något<br>rättsmedel enligt nationell lagstiftning, får begära att Europeiska<br>gemenskapernas domstol meddelar ett förhandsavgörande i en fråga som<br>uppkommer vid den domstolen och som rör tolkningen av denna<br>konvention, om den domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt<br>för att döma i saken, eller att</p>
<p>b) varje domstol i den staten får begära att Europeiska gemenskapernas<br>domstol meddelar ett förhandsavgörande i en fråga som uppkommer vid<br>den domstolen och som rör tolkningen av denna konvention, om den<br>domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken.</p>
<p>6. Protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols stadga och<br>dess rättegångsregler skall tillämpas.</p>
<p>7. Varje medlemsstat skall, oavsett om den har avgivit en förklaring<br>enligt punkt 4, ha rätt att till Europeiska gemenskapernas domstol</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>109</p>
<p>6 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122<br></p>
<p>inkomma med inlagor eller skriftliga synpunkter i ärenden som<br>hänskjutits till domstolen enligt punkt 5.</p>
<p>8. Domstolen skall inte vara behörig att pröva giltigheten eller<br>proportionaliteten av de aktiviteter som behöriga brottsbekämpande<br>organ utför inom ramen för denna konvention, eller av medlemsstaternas<br>utövning av sitt ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda<br>den inre säkerheten.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>AVDELNING VII</p>
<h4>TILLÄMPNING OCH SLUTBESTÄMMELSER</h4>
<p>Artikel 27</p>
<h4>Sekretess</h4>
<p>Tullförvaltningama skall i vaije enskilt fall av informationsutbyte ta<br>hänsyn till kraven på utredningssekretess. I detta syfte får en medlemsstat<br>uppställa villkor för hur informationen får användas av en annan<br>medlemsstat till vilken denna information kan lämnas.</p>
<p>Artikel 28</p>
<p>Undantag från skyldigheten att lämna bistånd</p>
<p>1. Denna konvention skall inte tvinga medlemsstaternas myndigheter att<br>lämna ömsesidigt bistånd, om detta sannolikt skulle störa den berörda<br>statens allmänna ordning eller skada andra väsentliga intressen, särskilt<br>vad gäller dataskydd, eller då omfattningen av de begärda åtgärderna,<br>särskilt inom ramen för de särskilda samarbetsformema enligt avdelning<br>IV, är uppenbart oproportionerliga i förhållande till den påstådda<br>överträdelsens svårighetsgrad. I sådana fall kan bistånd helt eller delvis<br>vägras eller bifallas under förutsättning att vissa villkor uppfylls.</p>
<p>2. Varje avslag att lämna bistånd skall motiveras.</p>
<p>Artikel 29</p>
<h4>Kostnader</h4>
<p>1. Medlemsstaterna skall normalt avsäga sig alla krav på ersättning av<br>kostnader som uppstått vid genomförandet av denna konvention med<br>undantag för kostnader för arvoden till experter.</p>
<p>2. Om väsentliga och extraordinära utgifter krävs för att verkställa en<br>framställan, skall de berörda tullförvaltningama samråda för att fastställa<br>de villkor under vilka en begäran skall verkställas samt på vilket sätt<br>kostnaderna skall bäras.</p>
<p>110</p>
<p>Artikel 30</p>
<h4>Reservationer</h4>
<p>Prop.1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>1. Med undantag av de reservationer som anges i artikel 20.8, artikel 21.5<br>och artikel 23.5 är reservationer mot denna konvention inte tillåtna.</p>
<p>2. De medlemsstater som redan har träffat inbördes avtal som omfattar<br>de områden som regleras i avdelning IV i denna konvention får göra<br>reservationer enligt punkt 1 endast om dessa inte påverkar deras<br>skyldigheter enligt sådana avtal.</p>
<p>3. De skyldigheter som följer av bestämmelserna om gradvis<br>avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna i konventionen<br>av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni<br>1985, där ett förstärkt samarbete föreskrivs, skall därför inte beröras av<br>denna konvention när det gäller förbindelserna mellan de medlemsstater<br>som är bundna av dessa bestämmelser.</p>
<p>Artikel 31</p>
<h4>Territoriell tillämpning</h4>
<p>1. Denna konvention skall tillämpas på medlemsstaternas territorier<br>enligt artikel 3.1 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober<br>1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (2), med de<br>ändringar som följer av anslutningsakten för Republiken Österrike,<br>Republiken Finland och Konungariket Sverige samt de anpassningar av<br>fördragen som unionen grundar sig på (3) samt av Europaparlamentets<br>och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996 (4), som<br>för Förbundsrepubliken Tysklands del även omfattar ön Helgoland och<br>Biisingens territorium (inom ramen för och i enlighet med fördraget av<br>den 23 november 1964, eller gällande version, mellan<br>Förbundsrepubliken Tyskland och Schweiziska edsförbundet om att<br>inkludera kommunen Busingen am Hochrein i Schweiziska<br>edsförbundets tullområde) samt kommunerna Livigno och Campione<br>dTtalia för Republiken Italien, och den skall även tillämpas på det<br>territorialvatten, de inre vattenvägar och det luftrum som ingår i<br>medlemsstaternas territorier.</p>
<p>2. Rådet, som skall besluta enhälligt enligt förfarandet i avdelning VI i<br>Fördraget om Europeiska unionen, kan anpassa punkt 1 till varje ändring<br>av de bestämmelser i gemenskapsrätten som avses där.</p>
<p>Artikel 32</p>
<h4>Ikraftträdande</h4>
<p>1. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras<br>konstitutionella bestämmelser.</p>
<p>2. Medlemsstaterna skall underrätta depositarien när de konstitutionella<br>förfaranden för antagande av denna konvention har genomförts.</p>
<p>3. Denna konvention träder i kraft nittio dagar efter det att den<br>underrättelse som avses i punkt 2 lämnats av den stat som skall vara<br></p>
<p>111</p>
<p>medlem i Europeiska unionen när rådet antar den akt genom vilken denna<br>konvention upprättas som sist fullgör denna formalitet.</p>
<p>4. Fram till det att denna konvention träder i kraft får varje<br>medlemsstat i samband med underrättelse enligt punkt 2 eller därefter<br>förklara att konventionen, med undantag av artikel 26 i denna, vad<br>medlemsstaten beträffar, är tillämplig i dess förbindelser med de<br>medlemsstater som har gjort samma förklaring. Sådana förklaringar skall<br>börja gälla nittio dagar efter det att de har deponerats.</p>
<p>5. Denna konvention skall tillämpas endast på sådana framställningar<br>som görs efter dagen när den träder i kraft eller efter dagen då den börjar<br>tillämpas mellan den anmodade medlemsstaten och den begärande<br>medlemsstaten.</p>
<p>6. Medlemsstaternas konvention av den 7 september 1967 om<br>ömsesidigt bistånd mellan de respektive tullförvaltningama skall<br>upphävas den dag då denna konvention träder i kraft.</p>
<p>Artikel 33</p>
<h4>Anslutning</h4>
<p>1. Varje stat som blir medlem av Europeiska unionen skall ha rätt att<br>ansluta sig till denna konvention.</p>
<p>2. Den av Europeiska unionens råd upprättade konventionstexten på<br>den anslutande medlemsstatens språk är giltig.</p>
<p>3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.</p>
<p>4. Denna konvention skall, i förhållande till vaije stat som ansluter sig<br>till den, träda i kraft nittio dagar efter det att staten har deponerat sitt<br>anslutningsinstrument eller på dagen för denna konventions<br>ikraftträdande, om denna ännu inte har trätt i kraft när<br>nittiodagarsperioden löper ut.</p>
<p>5. Om denna konvention ännu inte har trätt i kraft när en anslutande<br>medlemsstat deponerat sitt anslutningsinstrument, skall artikel 32.4<br>tillämpas för anslutna medlemsstater.</p>
<p>Artikel 34</p>
<h4>Ändringar</h4>
<p>1. Ändringar av denna konvention får föreslås av varje medlemsstat i<br>egenskap av hög fördragsslutande part.</p>
<p>Varje ändringsförslag skall tillställas depositarien, som skall lämna det<br>till rådet och kommissionen.</p>
<p>2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31.2 skall ändringarna<br>av denna konvention fastställas av rådet, som skall rekommendera<br>medlemsstaterna att anta dem i enlighet med deras respektive<br>konstitutionella bestämmelser.</p>
<p>3. De enligt punkt 2 fastställda ändringarna träder i kraft i enlighet med<br>bestämmelserna i artikel 32.3.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>112</p>
<p>Artikel 35</p>
<h4>Depositarie</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>1. Generalsekreteraren vid Europeiska unionens råd skall vara depositarie<br>för denna konvention.</p>
<p>2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning<br>offentliggöra uppgifter om vilka medlemsstater som har antagit och<br>anslutit sig till konventionen, om genomförandet, förklaringar och<br>reservationer samt alla andra meddelanden om denna konvention.</p>
<p>(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.</p>
<p>(2) EGT L 302, 19.10.1992, s. 2.</p>
<p>(3) EGT L 1, 1.1.1995, s. 181.</p>
<p>(4) EGT L 17, 21.1.1997, s. 2.</p>
<p>BILAGA</p>
<p>FÖRKLARINGAR SOM SKALL BIFOGAS KONVENTIONEN OCH<br>OFFENTLIGGÖRAS I OFFICIELLA TIDNINGEN</p>
<p>1. Till artiklarna 1.1 och 28</p>
<p>Med hänvisning till undantagen från skyldigheten att lämna bistånd i<br>artikel 28 i konventionen, förklarar Italien att verkställandet av en<br>framställan om ömsesidigt bistånd på grundval av konventionen, när det<br>gäller överträdelser som enligt italiensk lag inte är överträdelser av<br>nationella tullbestämmelser eller av gemenskapens tullbestämmelser<br>beroende på uppdelningen av behörigheten mellan de nationella<br>myndigheterna när det gäller att förhindra och åtala brott kan störa den<br>allmänna ordningen eller skada andra väsentliga nationella intressen.</p>
<p>2. Till artiklarna 1.2 och 3.2</p>
<p>Danmark och Finland förklarar att de tolkar begreppet "rättsliga<br>myndigheter" eller "rättslig myndighet" i artiklarna 1.2 och 3.2 i<br>konventionen på samma sätt som de gör i de förklaringar de har avgivit<br>enligt artikel 24 i Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i<br>brottmål, undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959.</p>
<p>3. Till artikel 4.3 andra strecksatsen</p>
<p>Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 andra strecksatsen endast<br>omfattar sådana handlingar genom vilket en person deltar när en grupp<br>personer, som handlar i ett gemensamt syfte, gör sig skyldig till en eller<br>flera av de berörda överträdelserna, även om personen i fråga inte deltar i<br></p>
<p>113</p>
<p>själva utförandet av brottet eller brotten i fråga. Ett sådant deltagande<br>skall vara grundat på kunskaper om gruppens syfte och brottsliga<br>aktiviteter i allmänhet, eller kunskaper om gruppens avsikt att begå det<br>eller de ifrågavarande brottet(n).</p>
<p>4. Till artikel 4.3 tredje strecksatsen</p>
<p>Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 tredje strecksatsen endast är<br>tillämplig för de bakomliggande brott, avseende vilka mottagande av<br>stulna varor, alltid är straffbara enligt dansk lag, däri inbegripet paragraf<br>191 a i den danska strafflagen om mottagande av stulna droger och<br>paragraf 284 i strafflagen om mottagande av stulna varor i förbindelse<br>med smuggling av särskilt grov art.</p>
<p>5. Till artikel 6.4</p>
<p>Danmark, Finland och Sverige förklarar att sambandsmännen enligt<br>artikel 6.4 också kan företräda Norges och Islands intressen eller vice<br>versa. De fem nordiska ländema har sedan 1982 haft ett arrangemang där<br>de utplacerade sambandsmännen från ett av de deltagande ländema också<br>företräder de andra deltagande ländema. Detta arrangemang gjordes för<br>att förstärka kampen mot olaglig narkotikahandel och att begränsa den<br>ekonomiska bördan för enskilda länder genom utplaceringen av<br>sambandsmännen. Danmark, Finland och Sverige fäster stort avseende<br>vid att detta väl fungerande arrangemang fortsätter.</p>
<p>6. Till artikel 20.8</p>
<p>Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 20 på följande<br>villkor:</p>
<p>Om förföljelse utförs till havs eller i luften av tullmyndigheterna i en<br>annan medlemsstat får förföljelsen utsträckas till danskt territorium,<br>inbegripet danska territorialvatten och luftrummet ovanför danskt<br>territorium, endast om behöriga danska myndigheter har fått<br>förhandsunderrättelse därom.</p>
<p>7. Till artikel 21.5</p>
<p>Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 21 på följande<br>villkor:</p>
<p>Gränsöverskridande övervakning utan föregående tillstånd får utföras<br>endast i enlighet med artikel 21.2 och 21.3 om det finns allvarliga skäl att<br>förmoda att de personer som bevakas är inblandade i någon av de<br>överträdelser som anges i artikel 19.2 och som kan föranleda utlämning.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>114</p>
<p>8. Till artikel 25.2 i</p>
<p>Medlemsstaterna skall åta sig att i rådet informera varandra om vilka<br>åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att de åtaganden som avses i<br>punkt i) efterlevs.</p>
<p>9. Förklaring enligt artikel 26.4</p>
<p>Vid undertecknandet av denna konvention har följande förklarat att de<br>godkänner domstolens behörighet på de i artikel 26.5 angivna villkoren:</p>
<p>- Irland enligt förfarandena i artikel 26.5 a,</p>
<p>- Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Republiken<br>Italien och Republiken Österrike enligt förfarandena i artikel 26.5 b.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 2</p>
<p>FÖRKLARING</p>
<p>Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Italien och Republiken<br>Österrike, förbehåller sig rätten att i sin nationella lagstiftning föreskriva,<br>att när en fråga om tolkningen av konventionen om ömsesidigt bistånd<br>och samarbete mellan tullförvaltningama uppkommer i en fråga vid en<br>sådan domstol i en medlemsstat mot vars avgöranden det inte finns något<br>rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen<br>föra frågan vidare till Europeiska gemenskapernas domstol.</p>
<p>115</p>
<p>Förklarande rapport om konventionen upprättad på<br>grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska<br>unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan<br>tullförvaltningar</p>
<p>(Antagen av rådet den 28 maj 1998)<br>(98/C 189/01)</p>
<h4>I. INLEDNING</h4>
<p>i) Syftet med konventionen upprättad på grundval av artikel K.3 i<br>Fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete<br>mellan tullförvaltningar (konventionen) (EGT C 24, 23.1.1998, s. 1) är<br>att förbättra samarbetet mellan EU:s medlemsstaters tullförvaltningar när<br>det gäller att förhindra, utreda och åtala överträdelser av<br>tullbestämmelsema. Konventionen upprättades av Europeiska unionens<br>råd i Bryssel den 18 december 1997 och undertecknades samma dag. Den<br>bygger på en tidigare konvention om tullsamarbete, nämligen<br>konventionen mellan medlemsstaterna i Europeiska ekonomiska<br>gemenskapen om ömsesidigt bistånd mellan tullmyndigheterna,<br>undertecknad i Rom den 7 september 1967 (1967 års Neapelkonvention).</p>
<p>Historisk bakgrund</p>
<p>ii) Effektivt samarbete mellan tullförvaltningar har alltid haft hög<br>prioritet.</p>
<p>iii) 1967 års Neapelkonvention kom till som ett resultat av insikten att<br>samarbete mellan tullförvaltningama skulle bidra till att säkerställa<br>korrekt uppbörd av tullar och andra import- och exportavgifter samt<br>förbättra effektiviteten när det gäller att förhindra, utreda och åtala<br>överträdelser av tullbestämmelsema. Alla Europeiska unionens<br>medlemsstater med undantag av Sverige, Finland och Österrike har sedan<br>dess anslutit sig till konventionen (1).</p>
<p>iv) Sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft har tullsamarbetet givits<br>hög prioritet inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska<br>unionen. Det fanns en insikt om att det var nödvändigt att utarbeta en ny<br>konvention för att uppdatera 1967 års Neapelkonvention mot bakgrund<br>av den inre marknaden och avskaffandet av rutintullkontroller vid de inre<br>gränserna. Arbetet med utkastet till konventionen fanns med bland de<br>prioriterade verksamhetsområdena i rådets resolution av den 14 oktober<br>1996 om fastställande av prioriteringar för samarbetet i rättsliga och<br>inrikes frågor under tiden 1 juli 1996 30 juni 1998 (EGT C 319,<br>26.10.1996, s. 1).</p>
<p>v) Diskussionerna om en ny konvention hade inletts 1990. De första<br>utkasten till en konvention innehöll förslag till ett tullinformationssystem<br>(TIS) som sedan togs bort och behandlades i en särskild konvention.<br>Konventionen om användning av informationsteknologi för tulländamål</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>116</p>
<p>(TIS-konventionen EGT C 316, 27.11.1995, s. 33) antogs 1995. Efter<br>överenskommelsen om TIS-konventionen började förhandlingarna om<br>konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan<br>tullförvaltningar på nytt.</p>
<p>Stöd på hög nivå för konventionen om ömsesidigt bistånd</p>
<p>och samarbete mellan tullförvaltningar</p>
<p>vi) På senare tid har stöd för ingående av denna konvention uttryckts på<br>hög nivå vid ett flertal tillfällen. Som ett erkännande av<br>tullförvaltningamas viktiga roll i kampen mot den organiserade<br>brottsligheten rekommenderade till exempel rådet i sin handlingsplan mot<br>den organiserade brottsligheten som godkändes av Europeiska rådet i<br>Amsterdam i juni 1997, att diskussionerna om konventionen skulle vara<br>avslutade före utgången av 1997 (EGT C 251, 15.8.1997, s. 1).<br>Handlingsplanen innehåller också en allmän rekommendation om att<br>eventuella ratificeringsförfaranden snabbt skall föras upp på de nationella<br>parlamentens dagordningar.</p>
<p>vii) I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet (En<br>åtgärdsplan för transiteringen i Europa En ny tullpolitik) som följer<br>Europaparlamentets tillfälliga undersökningskommitté för frågor om<br>bedrägeri vid transitering rekommenderas också följande (i punkt 4.3.4):</p>
<p>"Förutom förebyggande av bedrägeri är det nödvändigt att utveckla en<br>politik för upptäckt och bekämpning av det, särskilt när det är ett led i<br>den stora organiserade finansiella och ekonomiska brottsligheten. En<br>förutsättning för detta är dels effektivt genomförande av befintliga<br>instrument, varav vissa är nya, och dels att lämpliga instrument och<br>mekanismer utvecklas för införande av en politik för utökade<br>straffrättsliga åtgärder."</p>
<p>Ingåendet av konventionen bör ses som ett viktigt bidrag till att uppnå<br>detta mål.</p>
<p>Befintliga rättsliga grunder för tullsamarbete</p>
<p>viii) Det finns ett behov av ett effektivt samarbete mellan<br>tullförvaltningama i medlemsstaterna inom både Fördraget om<br>upprättandet av Europeiska gemenskapen och avdelning VI i Fördraget<br>om Europeiska unionen. Tullsamarbetet inom ramen för Fördraget om<br>upprättandet av Europeiska gemenskapen gäller korrekt tillämpning av<br>gemenskapens tull- och jordbrukslagstiftning. Tullsamarbetet inom<br>ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen gäller<br>brottsbekämpning i samband med överträdelser av tullbestämmelsema,<br>dvs. att upptäcka, utreda och åtala överträdelser av nationella<br>tullbestämmelser samt att bestraffa och åtala överträdelser av<br>gemenskapens tullbestämmelser. Dessa begrepp definieras i<br>konventionen och förklaras längre fram i denna förklarande rapport. Den<br>befintliga Neapelkonventionen från 1967 kommer att upphävas när den<br>nya konventionen har ratificerats i alla medlemsstater och träder i kraft.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>117</p>
<p>ix) Inom gemenskapsramen föreskrivs det i rådets förordning (EG) nr Prop. 1999/2000:122<br>515/97 ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa Bilaga 3<br>myndigheter samt samarbete mellan dessa och kommissionen för att</p>
<p>säkerställa en korrekt tillämpning av tull-och jordbrukslagstiftningen<br>(EGT L 82, 22.3.1997, s. 1). Förordningens bestämmelser om bistånd på<br>begäran och om bistånd på eget initiativ är nästan desamma som<br>motsvarande bestämmelser i föreliggande konvention. I tabellen i bilaga<br>A till denna förklarande rapport anges de motsvarande bestämmelserna.<br>Medan förordning (EG) nr 515/97 omfattar bistånd och samarbete när det<br>gäller att upptäcka och utreda överträdelser av gemenskapens<br>tullbestämmelser, anges i den här konventionen de nödvändiga formerna<br>för samarbetet när det gäller att åtala och bestraffa sådana överträdelser,<br>särskilt genom straffrättsliga åtgärder.</p>
<p>x) Bestämmelserna i förordning (EG) nr 515/97 har, där de är<br>tillämpliga, ersatt motsvarande bestämmelser i 1967 års<br>Neapelkonvention. 1967 års Neapelkonvention fortsätter att föreskriva<br>tullsamarbete beträffande straffrättsliga förfaranden. Till dess att<br>medlemsstaterna har överfört den nya konventionen kommer<br>tullsamarbetet inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska<br>unionen även i fortsättningen att baseras på 1967 års Neapelkonvention.<br>1967 års Neapelkonvention är den rättsliga grunden för<br>informationsutbytet mellan tullförvaltningama. Så snart den nya<br>konventionen träder i kraft kommer även den att ingå i den rättsliga<br>grunden för det informationsutbyte som föreskrivs i TIS-konventionen.</p>
<p>Ikraftträdande</p>
<p>xi) Konventionen kommer att träda i kraft nittio dagar efter det att den<br>sista medlemsstaten har fullgjort de konstitutionella förfarandena för dess<br>antagande. Fram till dess att konventionen träder i kraft får varje<br>medlemsstat förklara att den kommer att tillämpa konventionen i<br>förbindelserna med de medlemsstater som har avgett samma förklaring.<br>Det innebär att medlemsstaterna inte behöver vänta tills den sista<br>medlemsstaten genomfört sina förfaranden innan de kan tillämpa<br>konventionens bestämmelser.</p>
<p>xii) 1967 års Neapelkonvention kommer att tillämpas för samarbete<br>som berör de signatärmedlemsstater som ännu inte har genomfört de<br>konstitutionella förfarandena för att anta den nya konventionen eller som<br>har genomfört dessa förfaranden man inte avgett den förklaring som<br>avses i punkt xi. 1967 års Neapelkonvention kommer att upphöra att gälla<br>när den nya konventionen träder i kraft.</p>
<p>xiii) En framställan om bistånd och samarbete kommer att bifallas i<br>enlighet med nationell lagstiftning. Så snart konventionen träder i kraft<br>kommer medlemsstaterna att vara tvingade att tillämpa bestämmelserna i<br>den. De enda undantagen anges i artiklarna 19.3, 19.4 och 28 i<br>konventionen enligt vilka undantag medges från skyldigheten att lämna<br>bistånd samt i artikel 30 i konventionen enligt vilken reservationer<br>medges när det gäller de frivilliga bestämmelserna om förföljande över<br>gräns, gränsöverskridande övervakning och hemliga utredningar.</p>
<p>118</p>
<p>Förhållandet till andra bestämmelser om samarbete i brottmål</p>
<p>xiv) I artikel 1 i konventionen fastställs förhållandet mellan konventionen<br>och bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål mellan rättsliga<br>myndigheter samt befintliga bilaterala och multilaterala avtal. Enligt<br>konventionen måste inbördes rättshjälp mellan tullförvaltningar skiljas<br>från inbördes hjälp i brottmål; medan den första har att göra med<br>nationella bestämmelser och gemenskapsbestämmelser inom tullområdet<br>som berör vissa straffrättsliga aspekter, hänför sig den senare enbart till<br>bestämmelserna i strafflagen. Medlemsstaterna är inte förhindrade att<br>ingå eller utnyttja befintliga överenskommelser, förutsatt att dessa är<br>fördelaktigare än bestämmelserna i konventionen.</p>
<p>xv) I artikel 3 i konventionen föreskrivs det att när en rättslig<br>myndighet genomför eller leder en brottsutredning får denna myndighet<br>avgöra om den skall tillämpa bestämmelserna i konventionen eller<br>bestämmelserna om inbördes rättshjälp i brottmål. Huruvida en rättslig<br>myndighet skall medverka samt den rättsliga myndighetens beslut om<br>vilka bestämmelser som skall tillämpas beror på den nationella<br>lagstiftningen och de särskilda omständigheterna i vaije enskilt fall.</p>
<p>xvi) I artikel 30 i konventionen fastställs förhållandet mellan<br>konventionen och Schengensystemet. Konventionen påverkar inte<br>fördelaktigare bestämmelser i konventionen från 1990 om tillämpning av<br>Schengenavtalet (Schengenkonventionen), och den tillåter inte de<br>medlemsstater som också är medlemmar i Schengen att avsäga sig några<br>skyldigheter som de har ingått enligt Schengenkonventionen. De<br>bestämmelser i de båda konventionerna som motsvarar varandra beskrivs<br>mer detaljerat längre fram i denna förklarande rapport. De bestämmelser<br>som motsvarar varandra visas också i tabellen i bilaga A.</p>
<p>Kort sammanfattning av bestämmelserna i konventionen om ömsesidigt<br>bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar</p>
<p>xvii) I konventionen föreskrivs bistånd på framställan och bistånd på eget<br>initiativ mellan tullförvaltningar. Dessa bestämmelser är i stor<br>utsträckning en upprepning av bestämmelserna i 1967 års<br>Neapelkonvention. I bilaga A till denna förklarande rapport finns en<br>tabell som visar de bestämmelser som motsvarar varandra.</p>
<p>xviii) Den nya konventionen går på flera sätt längre än 1967 års<br>Neapelkonvention. I konventionen föreskrivs särskilda samarbetsformer<br>mellan tullförvaltningar. Dessa särskilda samarbetsformer inbegriper<br>förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning, kontrollerade<br>leveranser, hemliga utredningar och gemensamma specialutredningslag.<br>Enligt artiklarna 20.8, 21.5 och 23.5 får medlemsstaterna förklara att de<br>inte är bundna av vissa bestämmelser eller delar av dessa vilka avser<br>särskilda samarbetsformer. Dessa förklaringar får återtas när som helst.<br>Andra brottsbekämpande myndigheter än tullen får under vissa</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>119</p>
<p>omständigheter använda de bestämmelser i konventionen som inte<br>återfinns i 1967 års Neapel-konvention.</p>
<p>xix) Konventionen innehåller bestämmelser om dataskydd som<br>omfattar uppgifter som utväxlas utanför TIS. Det kommer mestadels att<br>röra sig om ickeautomatiserat utbyte av uppgifter. TIS-konventionen<br>innehåller egna regler för dataskydd.</p>
<p>xx) I artikel 26 i konventionen anges också att Europeiska<br>gemenskapernas domstol har en uppgift i samband med tolkningen av<br>konventionen.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>II. KOMMENTAR TILL ARTIKLARNA</p>
<p>AVDELNING I<br>Allmänna bestämmelser<br>Artikel 1</p>
<p>1.1 I denna artikel föreskrivs det att konventionens tillämpningsområde<br>skall omfatta medlemsstater som ger varandra ömsesidigt bistånd i syfte<br>att förhindra och upptäcka överträdelser av nationella tullbestämmelser<br>samt åtala och bestraffa överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser<br>och av nationella tullbestämmelser.</p>
<p>1.2 I detta sammanhang bör det noteras att förhindrande och upptäckt<br>av överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser omfattas av<br>förordning (EG) nr 515/97. Verkställighet (dvs. åtal och bestraffning) av<br>sådana överträdelser faller inom ramen för avdelning VI i Fördraget om<br>Europeiska unionen och omfattas av den här konventionen.<br>Gemenskapens tullbestämmelser och nationella tullbestämmelser<br>definieras i artikel 4 i konventionen.</p>
<p>1.3 I artikeln föreskrivs det också att konventionen inte skall inverka<br>på tillämpliga bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål mellan<br>rättsliga myndigheter eller redan befintliga, fördelaktigare bestämmelser i<br>bilaterala eller multilaterala avtal. Medlemsstaterna behöver inte avstå<br>från att ingå eller utnyttja befintliga överenskommelser om inbördes<br>rättshjälp, eller bilaterala eller multilaterala överenskommelser om<br>ömsesidigt bistånd, förutsatt att dessa är fördelaktigare. Denna<br>bestämmelse motsvarar en liknande bestämmelse i artikel 23 i 1967 års<br>Neapelkonvention.</p>
<p>1.4 Valet av modell för genomförande av det ömsesidiga biståndet<br>beror på de särskilda omständigheterna i vaije enskilt fall.</p>
<p>1.5 Danmark och Finland har avgett förklaringar om deras tolkning av<br>begreppet rättsliga myndigheter i artiklarna 1.2 och 3.2 i konventionen.<br>Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande<br>rapport.</p>
<p>120</p>
<p>Artikel 2</p>
<p>2.1 I denna artikel klargörs att tullförvaltningarna bara kan tillämpa<br>konventionen inom ramen för sina nationella befogenheter och att<br>konventionen inte påverkar tullförvaltningamas nationella befogenheter.</p>
<p>2.2 Vad som avses med tullförvaltningar i denna konvention definieras<br>i artikel 4.7 i konventionen.</p>
<p>2.3 I samband med denna konvention bör det uppmärksammas att<br>tullförvaltningamas behörighetsområden i hög grad skiljer sig åt mellan<br>de olika medlemsstaterna.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>Artikel 3</p>
<p>3.1 I denna artikel noteras det att konventionen omfattar ömsesidigt<br>bistånd och samarbete inom ramen för brottsutredningar om överträdelser<br>av nationella tullbestämmelser och av gemenskapens tullbestämmelser.<br>Det konstateras att en rättslig myndighet som genomför eller leder en<br>brottsutredning får avgöra om den skall tillämpa bestämmelserna i denna<br>konvention eller bestämmelserna om inbördes rättshjälp i brottmål.</p>
<p>3.2 Beslutet beror på de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall<br>och på den begärande medlemsstatens principer för straffrättsliga<br>förfaranden.</p>
<p>3.3 Medlemsstaterna skall tillämpa konventionen inom ramen för sin<br>nationella lagstiftning. Det beror på bestämmelserna i den nationella<br>lagstiftningen om en rättslig myndighet skall medverka vid tillämpningen<br>av bestämmelserna i denna konvention.</p>
<p>3.4 Danmark och Finland har avgett förklaringar om deras tolkning av<br>begreppet rättsliga myndigheter i artiklarna 1.2 och 3.2 i konventionen.<br>Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande<br>rapport.</p>
<p>Artikel 4</p>
<p>Denna artikel innehåller en uppsättning definitioner av termer som<br>används i konventionen.</p>
<p>4.1 Nationella tullbestämmelser är en medlemsstats lagar och andra<br>författningar som avser gränsöverskridande olaglig handel med varor<br>som är föremål för förbuds-, begränsnings- eller kontrollåtgärder samt<br>icke-harmoniserade punktskatter vilkas tillämpning helt eller delvis<br>omfattas av denna stats tullförvaltnings behörighet. Det är viktigt att<br>notera aspekten "helt eller delvis" i denna definition eftersom<br>tullmyndigheternas behörighetsområden i hög grad skiljer sig åt mellan<br>de olika medlemsstaterna. I artikel 4.7 i konventionen definieras<br>tullförvaltningar och det föreskrivs att andra brottsbekämpande organ får<br>tillämpa bestämmelserna i konventionen när detta ligger inom deras<br>behörighetsområde enligt de nationella tullbestämmelsema.</p>
<p>Som exempel på nationella tullbestämmelser kan nämnas lagstiftning<br>som förbjuder import och export av psykotropa ämnen och narkotika<br></p>
<p>121</p>
<p>eller pedofilmaterial, inskränker möjligheterna att importera vissa vapen<br>och begränsar personlig import av alkohol- och tobaksvaror till att gälla<br>varor för personligt bruk. Denna lista tjänar endast som exempel. De<br>nationella tullbestämmelsema varierar mellan medlemsstaterna.</p>
<p>4.2 Gemenskapens tullbestämmelser är gemenskapsbestämmelser och<br>deras åtföljande genomförandebestämmelser som reglerar import, export,<br>transitering och närvaro av varor som är föremål för handel mellan<br>medlemsstaterna och tredje land samt mellan medlemsstaterna i fråga om<br>varor som inte har gemenskapsstatus eller varor som underkastas<br>kompletterande kontroller eller utredningar i syfte att fastställa deras<br>gemenskapsstatus. Bestämmelser som antas på gemenskapsnivå inom<br>ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och de särskilda<br>bestämmelser som antagits för varor härrörande från förädling av<br>jordbruksprodukter ingår i denna definition. Gemenskapsbestämmelser<br>om harmoniserade punktskatter och mervärdesskatt på import<br>tillsammans med nationella genomförandebestämmelser ingår också. Det<br>bör noteras att gemenskapens tullbestämmelser i allmänhet ligger helt<br>inom de nationella tullförvaltningamas behörighetsområde. Detta står i<br>motsatsställning till nationella tullbestämmelser där andra<br>brottsbekämpande organ delvis kan ha behörighet.</p>
<p>4.3 Överträdelser definieras så att termen inbegriper deltagande i eller<br>försök till överträdelser av nationella tullbestämmelser eller<br>gemenskapens tullbestämmelser, deltagande i en kriminell organisation<br>som gör sig skyldig till sådana överträdelser och tvätt av pengar som<br>härrör från sådana överträdelser i enlighet med artikel 4.3 i konventionen.</p>
<p>Danmark har avgett förklaringar avseende artikel 4.3 i vilka anges<br>Danmarks tolkning av "deltagande i en kriminell organisation som gör<br>sig skyldig till sådana överträdelser" samt "tvätt av pengar som härrör<br>från sådana överträdelser". Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga<br>B till denna förklarande rapport.</p>
<p>4.4 Ömsesidigt bistånd är bistånd mellan tullförvaltningama.</p>
<p>4.5 Begärande myndighet är den behöriga myndigheten i den<br>medlemsstat som gör en framställan om bistånd.</p>
<p>4.6 Anmodad myndighet är den behöriga myndigheten i den<br>medlemsstat till vilken en framställan om bistånd riktas.</p>
<p>4.7 Tullförvaltningar definieras så att termen inbegriper<br>medlemsstaternas tullmyndigheter och andra myndigheter med<br>behörighet att tillämpa konventionens bestämmelser. Tullmyndigheternas<br>behörighetsområden varierar i hög grad mellan de olika medlemsstaterna<br>och enligt denna definition får andra brottsbekämpande organ (t.ex.<br>polisen) tillämpa bestämmelserna i konventionen när de är behöriga att<br>ingripa i samband med överträdelser av tullbestämmelsema så som de<br>definieras i artikel 4.1 och 4.2 i konventionen.</p>
<p>4.8 Personuppgifter betyder alla uppgifter om en identifierad eller<br>identifierbar fysisk person. Denna definition hänger samman med<br>bestämmelserna om dataskydd i artikel 25 i konventionen.</p>
<p>4.9 Gränsöverskridande samarbete betyder samarbete mellan<br>tullförvaltningama över en medlemsstats gränser. Bestämmelser om<br>denna typ av samarbete finns i avdelning IV i konventionen.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>122</p>
<p>Artikel 5</p>
<p>5.1 Enligt denna artikel skall framställningar om bistånd i enlighet med<br>konventionen samordnas av en central enhet, och för detta ändamål skall<br>denna enhet utses inom medlemsstaternas respektive tullmyndighet. I<br>artikeln tillfogas emellertid att direkt samarbete mellan övriga enheter vid<br>medlemsstaternas tullmyndigheter inte är uteslutet, särskilt inte i<br>brådskande fall. Syftet med dessa bestämmelser är att försöka säkerställa<br>att åtgärder inom det ömsesidiga biståndet kontrolleras och samordnas på<br>lämpligt sätt samt att tillgängliga resurser utnyttjas optimalt; syftet är<br>också att säkerställa att arrangemangen i varje enskilt fall är effektiva och<br>ger resultat.</p>
<p>5.2 Om en begäran om bistånd faller utanför en tullmyndighets<br>behörighetsområde skall den centrala samordningsenheten vidarebefordra<br>den till den behöriga nationella myndigheten. Genom denna bestämmelse<br>erkänns det att olika organ och förvaltningar i olika medlemsstater har<br>olika ansvars- och behörighetsområden. Bestämmelsen är avsedd att<br>säkerställa att samarbete inte hindras av att den medlemsstat som begär<br>bistånd inte exakt känner till en annan medlemsstats fördelning av<br>behörighetsområden.</p>
<p>5.3 Om en framställan inte kan bifallas måste avslaget åtföljas av en<br>förklaring.</p>
<p>Artikel 6</p>
<p>6.1 Denna artikel möjliggör för sambandsmän från en medlemsstat att<br>placeras i en annan medlemsstat i enlighet med överenskomna villkor.<br>Medlemsstaterna kan till exempel komma överens om att<br>sambandsmännen inte skall vara beväpnade. Det klargörs i artikeln att<br>dessa sambandsmän inte har någon befogenhet att göra ingripanden, utan<br>enbart skall verka för att underlätta samarbete. I sambandsmännens<br>uppgifter kan ingå att främja och påskynda informationsutbytet mellan<br>medlemsstaterna, att lämna bistånd vid utredningar, att vara behjälpliga<br>med handläggningen av framställningar om bistånd samt att ge<br>värdlandet råd och bistånd vid förberedelser för och genomförande av<br>gränsöverskridande operationer.</p>
<p>6.2 Rådet antog den 14 oktober 1996 gemensam åtgärd 96/602/RIF<br>(EGT L 268, 19.10.1996, s. 2). Denna utgör en gemensam ram för<br>medlemsstaternas initiativ när det gäller sambandsmän.</p>
<p>Artikel 7</p>
<p>Enligt denna artikel skall tjänstemän som, med anknytning till<br>konventionen, befinner sig i en annan medlemsstat alltid kunna förete en<br>skriftlig fullmakt som utvisar deras identitet och officiella<br>tjänsteställning. Syftet med detta är att undvika att det uppstår<br>missförstånd i kontakterna med andra tjänstemän eller medborgare. Detta<br>krav begränsas genom uttrycket "såvida inte annat föreskrivs i denna</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>123</p>
<p>konvention". Denna begränsning är en hänvisning till att det enligt artikel<br>23, som avser hemliga utredningar, är möjligt för en tjänsteman att<br>befinna sig på en annan medlemsstats territorium under antagen identitet.</p>
<p>AVDELNING II</p>
<h4>Bistånd på begäran</h4>
<p>TII.l Bestämmelserna i avdelning II gäller på vilket sätt framställningar<br>om bistånd skall göras och vad en medlemsstat skall göra när den får en<br>begäran om bistånd enligt bestämmelserna i denna konvention. I denna<br>avdelning föreskrivs form och innehåll för de skriftliga framställningarna<br>om information; det föreskrivs att medlemsstaterna skall tillmötesgå<br>sådana framställningar fullt ut, att medlemsstaterna på begäran i<br>möjligaste mån skall utföra övervakning på en annan medlemsstats<br>vägnar och att utredningar på begäran skall utföras på en annan<br>medlemsstats vägnar, och det anges också att information som har<br>inhämtats på detta sätt får användas som bevismaterial. Begäran om<br>bistånd får vägras endast av de skäl som anges i artikel 28 i konventionen<br>(hot mot den berörda statens allmänna ordning eller andra väsentliga<br>intressen, eller om de begärda åtgärderna är uppenbart oproportionerliga i<br>förhållande till den påstådda överträdelsens svårighetsgrad).</p>
<p>TII.2 Den princip som ligger till grund för denna avdelning är att<br>medlemsstaterna skall bifalla framställningar om bistånd från andra<br>medlemsstater. I och med att medlemsstaterna undertecknar<br>konventionen förpliktar de sig att på begäran och i den mån det är möjligt<br>och förenligt med den nationella lagstiftningen lämna ut uppgifter och ge<br>bistånd till andra medlemsstater. I artikel 28 fastställs undantagen från<br>denna allmänna plikt att ge bistånd.</p>
<p>TII.3 Termerna anmodad myndighet och begärande myndighet, som<br>ofta används i denna avdelning, definieras i artikel 4 i denna konvention.</p>
<p>TII.4 Avdelningen är en upprepning av liknande bestämmelser i 1967<br>års Neapelkonvention. Förordning (EG) nr 515/97 innehåller också<br>liknande bestämmelser om bistånd på begäran i samband med<br>gemenskapens tullfrågor liksom de flesta avtal om ömsesidigt bistånd<br>som har ingåtts mellan gemenskapen och dess medlemsstater och tredje<br>land (t.ex. de s.k. Europaavtalen).</p>
<p>Artikel 8</p>
<p>I denna artikel fastställs de allmänna principer som gäller för att lämna<br>ömsesidigt bistånd. De innebär att den anmodade myndigheten skall gå<br>till väga som om den handlade för egen räkning och utnyttja alla sina<br>lagliga befogenheter i enlighet med den nationella lagstiftningen.<br>Dessutom krävs det att den skall utsträcka biståndet till att omfatta alla<br>omständigheter kring överträdelsen som förefaller ha betydelse för den<br>framställning den fått.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>124</p>
<p>Artikel 9</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>9.11 artikeln anges form och innehåll för ansökningen om bistånd.</p>
<p>9.2 Ansökningar skall alltid lämnas skriftligen, antingen på ett av den<br>anmodade myndighetens officiella språk eller på ett språk som är<br>godtagbart för denna myndighet.</p>
<p>9.3 Muntliga ansökningar skall godtas i fall som är så brådskande att<br>detta är nödvändigt, men skall därefter bekräftas skriftligen.</p>
<p>9.4 En begäran om bistånd skall innehålla särskilda upplysningar som<br>underlättar genomförandet.</p>
<p>Artikel 10</p>
<p>10.1 Denna artikel omfattar begäran om uppgifter. Det föreskrivs att en<br>anmodad myndighet skall lämna alla uppgifter som kan göra det möjligt<br>för den begärande myndigheten att förhindra, upptäcka och åtala<br>överträdelser. Artikeln grundar sig på artikel 4 i 1967 års<br>N eapelkon ven tion.</p>
<p>10.2 Genom överenskommelse kan tjänstemän från en medlemsstat<br>erhålla uppgifter från dokument som finns vid en annan medlemsstats<br>kontor. De får ta kopior av dessa dokument. Artikeln grundar sig på<br>artikel 11 i 1967 års Neapelkonvention.</p>
<p>Artikel 11</p>
<p>11.1 Denna artikel omfattar framställningar om särskild bevakning som<br>skall utföras av en medlemsstat på en annan medlemsstats vägnar. Enligt<br>denna artikel skall en anmodad myndighet i möjligaste mån själv utföra<br>särskild bevakning av personer när det finns skälig grund att anta att de är<br>inblandade i överträdelser.</p>
<p>11.2 På begäran skall medlemsstaten också bevaka platser,<br>transportmedel och varor.</p>
<p>11.3 Den särskilda bevakning som avses i denna artikel skall utföras av<br>en medlemsstats tullförvaltning på denna medlemsstats territorium.</p>
<p>11.4 Denna artikel grundar sig på artikel 6 i 1967 års<br>Neapelkonvention.</p>
<p>Artikel 12</p>
<p>12.1 Denna artikel handlar om begäran om utredningar. En anmodad<br>myndighet skall genomföra lämpliga utredningar av sådana aktiviteter<br>som är eller som enligt den begärande myndigheten förefaller vara<br>överträdelser.</p>
<p>12.2 Tjänstemän från den begärande myndigheten får ges tillstånd att<br>närvara när sådana utredningar görs. Enligt konventionen får de behöriga<br>tjänstemännen vid den anmodade myndigheten ge dess tjänstemän<br>tillstånd att närvara vid kontroller och utredningar. De skall då endast ha</p>
<p>125</p>
<p>7 Riksdagen 1999/2000. 1 saml. Nr 122</p>
<p>en rådgivande funktion: utredningarna skall alltid genomföras av<br>tjänstemän vid den anmodade myndigheten.</p>
<p>12.3 Liknande bestämmelser finns i artiklarna 13 och 14 i 1967 års<br>Neapelkonvention.</p>
<p>Artikel 13</p>
<p>13.11 denna artikel föreskrivs att den anmodade myndigheten på begäran<br>skall delge adressaten instrument eller beslut som härrör från de behöriga<br>myndigheterna i den begärande medlemsstaten och som berör<br>tillämpningen av denna konvention. Till framställningarna om delgivning<br>skall fogas en översättning till ett av den anmodade medlemsstatens<br>officiella språk.</p>
<p>13.2 Denna artikel grundar sig på artikel 17 i 1967 års<br>N eapelkonvention.</p>
<p>Artikel 14</p>
<p>14.1 I denna artikel föreskrivs att alla protokoll över fastställda<br>sakförhållanden, uppgifter och handlingar som har inhämtats av<br>tjänstemän vid den anmodade myndigheten, i enlighet med den nationella<br>lagstiftningen, i de fall av bistånd som avses i artiklarna 10-12 i<br>konventionen får användas som bevismaterial i enlighet med nationell<br>lagstiftning av behöriga organ i den medlemsstat där den begärande<br>myndigheten är belägen.</p>
<p>14.2 Denna artikel grundar sig på artikel 15 i 1967 års<br>N eapelkonvention.</p>
<p>AVDELNING III</p>
<h4>Bistånd på eget initiativ</h4>
<p>TIII.l Bestämmelserna i denna avdelning gäller hur tullförvaltningama<br>skall bistå andra medlemsstater utan föregående framställan. Den<br>allmänna princip som ligger till grund för denna avdelning är att<br>medlemsstaterna utan föregående anmodan skall genomföra relevanta<br>undersökningar och överlämna allt bevismaterial eller all information<br>som de träffar på och som en annan medlemsstat kan ha nytta av för att<br>upptäcka, utreda eller åtala överträdelser av tullbestämmelsema.</p>
<p>TIII.2 Avdelningen är en upprepning av liknande bestämmelser i 1967<br>års Neapelkonvention. Förordning (EG) nr 515/97 innehåller också<br>liknande bestämmelser när det gäller gemenskapens tullfrågor liksom de<br>flesta avtal om ömsesidigt bistånd som har ingåtts mellan gemenskapen<br>och dess medlemsstater och tredje land (t.ex. de s.k. Europaavtalen).</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>126</p>
<p>Artikel 15</p>
<p>I denna artikel fastställs som allmän princip att varje medlemsstat skall<br>lämna bistånd utan föregående begäran i de fall som anges i artiklarna 16<br>och 17, såvida inget annat följer av eventuella begränsningar i nationell<br>lagstiftning.</p>
<p>Artikel 16</p>
<p>16.1 I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna skall bedriva<br>särskild övervakning av personer och varor samt överlämna alla uppgifter<br>angående aktiviteter som har samband med planerade eller begångna<br>överträdelser till den berörda medlemsstaten, i den mån detta bidrar till<br>att förhindra, upptäcka eller åtala överträdelser i en annan medlemsstat.</p>
<p>16.2 Denna artikel grundar sig på artikel 6 i 1967 års<br>N eapelkonvention.</p>
<p>Artikel 17</p>
<p>17.1 I denna artikel föreskrivs det att de behöriga myndigheterna i en<br>medlemsstat omgående skall överlämna alla relevanta uppgifter som rör<br>planerade eller begångna överträdelser till de behöriga myndigheterna i<br>de övriga medlemsstaterna, i synnerhet uppgifter om berörda varor och<br>om nya hjälpmedel och metoder som används vid överträdelserna.</p>
<p>17.2 Denna artikel grundar sig på artiklarna 8 och 9 i 1967 års<br>Neapelkonvention.</p>
<p>Artikel 18</p>
<p>18.1 I denna artikel föreskrivs det att övervakningsrapporter och<br>uppgifter som har inhämtats inom ramen för denna avdelning får<br>användas som bevismaterial i enlighet med nationell lagstiftning av de<br>behöriga organen i den mottagande medlemsstaten.</p>
<p>18.2 Denna artikel hänför sig till artikel 15 i 1967 års<br>Neapelkonvention.</p>
<p>AVDELNING IV</p>
<h4>Särskilda samarbetsformer</h4>
<p>TIV.l I denna avdelning anges särskilda former av samarbete för att<br>upptäcka, utreda och åtala överträdelser av tullbestämmelsema. De<br>särskilda samarbetsformer som föreskrivs i denna avdelning är<br>förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning, kontrollerade<br>leveranser, hemliga utredningar och användning av gemensamma<br>specialutredningslag.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>127</p>
<p>TIV.2 En del av de samarbetsformer som anges i denna avdelning<br>inbegriper möjligheten att tjänstemän från en medlemsstat får befinna sig<br>eller delta i verksamhet på en annan medlemsstats territorium i syfte att<br>utreda gränsöverskridande överträdelser av tullbestämmelsema enligt<br>definitionen i artikel 19.2.</p>
<p>TIV.3 I 1967 års Neapelkonvention föreskrivs inte uttryckligen<br>gränsöverskridande utredningar och dessa bestämmelser utgör en av de<br>viktigaste förändringarna i den nya konventionen.</p>
<p>TIV.4 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande<br>av konventionen kan de förklara att de inte är bundna av en del eller alla<br>bestämmelser i vissa angivna artiklar i denna avdelning, nämligen artikel<br>20 om förföljande över gräns, artikel 21 om gränsöverskridande<br>övervakning och artikel 23 om hemliga utredningar. Medlemsstaterna får<br>när som helst återkalla sina förklaringar avseende dessa bestämmelser.</p>
<p>Artikel 19</p>
<p>19.1 I denna artikel fastställs allmänna principer för de särskilda<br>samarbetsformema. Det anges klart och tydligt att de särskilda former av<br>gränsöverskridande samarbete som beskrivs i denna avdelning endast är<br>tillåtna i följande fall av överträdelse:</p>
<p>a) Olaglig handel med narkotika och vissa andra varor belagda med<br>förbud.</p>
<p>b) Handel med prekursorer (dvs. ämnen som är avsedda för olaglig<br>framställning av narkotika).</p>
<p>c) Olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att<br>undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd, där det kan medföra en<br>avsevärd belastning för Europeiska gemenskapernas budget eller för en<br>medlemsstats budget.</p>
<p>d) Annan handel med varor som är förbjudna enligt gemenskapens<br>eller nationella tullbestämmelser.</p>
<p>19.2 Enligt artikeln kan en medlemsstat avvisa en begäran från en<br>annan medlemsstat om den typ av utredning som efterfrågas inte omfattas<br>av eller strider mot dess nationella lagstiftning.</p>
<p>19.3 Om de rättsliga myndigheternas godkännande krävs skall en<br>ansökan om detta lämnas och beviljas samt eventuella villkor uppfyllas.</p>
<p>19.4 Om tjänstemän från en medlemsstat orsakar skador när de<br>befinner sig på en annan medlemsstats territorium skall den senare<br>gottgöra skadan. Belopp som betalas ut som skadeersättning till tredje<br>part skall återbetalas av den medlemsstat vars tjänstemän har orsakat<br>skadan.</p>
<p>19.5 I artikeln anges det att uppgifter som inhämtats genom det<br>gränsöverskridande samarbetet enligt denna avdelning får användas som<br>bevis i enlighet med nationell lagstiftning av de behöriga organen i den<br>medlemsstat som erhåller uppgifterna.</p>
<p>19.6 I artikeln anges det också att tjänstemän som deltar i de<br>gränsöverskridande aktioner som anges i avdelning IV skall behandlas på<br>samma sätt som tjänstemän i värdmedlemsstaten när det gäller<br>överträdelser som de begår eller är offer för.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>128</p>
<p>Artikel 20</p>
<p>20.1 Denna artikel gäller förföljande över gräns. I artikeln föreskrivs det<br>att tjänstemän från en medlemsstat får fortsätta förföljandet in i en annan<br>medlemsstat av en person som iakttas i färd med att göra sig skyldig till<br>eller medverka i någon av de överträdelser som anges i artikel 19.2 i<br>konventionen och som kan leda till utlämning. Förföljandet får ske utan<br>föregående tillstånd, om det på grund av de brådskande omständigheterna<br>inte varit möjligt att på förhand underrätta de behöriga myndigheterna i<br>den andra medlemsstaten eller om dessa myndigheter inte har kunnat ta<br>sig till platsen i tid för att ta upp förföljandet. Senast när de passerar<br>gränsen skall de förföljande tjänstemännen kontakta de behöriga<br>myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium förföljandet skall<br>äga ram, och den senare medlemsstaten får när som helst begära att<br>förföljandet skall avbrytas. De förföljande tjänstemännen har inte rätt att<br>anhålla personen i fråga men de får, om ingen framställan om att avbryta<br>förföljandet har gjorts, gripa personen för att överlämna denna till de<br>behöriga myndigheterna i den medlemsstat där förföljandet ägde ram. I<br>dessa fall får personen underkastas säkerhetsvisitation och handfängsel<br>får användas.</p>
<p>20.2 De bestämda fall i vilka förföljande över gräns får ske anges<br>emellertid i denna artikel och i de förklaringar som medlemsstaterna har<br>avgett i enlighet med artikel 20.6 i konventionen. Varje medlemsstat som<br>har valt att vara bunden av bestämmelserna om förföljande över gräns har<br>vid undertecknandet av konventionen avgett en förklaring där det<br>fastställs hur förföljandet på dess territorium skall genomföras. Dessa<br>förklaringar omfattar begränsningar i tid eller rum för förföljande över<br>gräns och om tjänstevapen får bäras. Dessa förklaringar får ersättas med<br>andra förklaringar, under förutsättning att dessa inte inskränker<br>räckvidden av de föregående.</p>
<p>Danmark har avgett en förklaring i vilken det fastställs under vilka<br>förhållanden förföljande över gräns kan tillåtas på danskt territorium.<br>Denna förklaring återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande<br>rapport.</p>
<p>20.3 I artikeln anges de allmänna villkor som skall uppfyllas före,<br>under och efter förföljandet.</p>
<p>20.4 Förföljandet får ske över alla typer av gränser. Tillträde till<br>privatbostäder och platser som inte är tillgängliga för allmänheten är<br>förbjudet, och de förföljande tjänstemännen måste alltid vara lätta att<br>identifiera.</p>
<p>20.5 De förföljande tjänstemännen får bära tjänstevapen såvida inte<br>den medlemsstat vars territorium de önskar komma in på har avgett en<br>förklaring som förbjuder detta.</p>
<p>20.6 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av<br>konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller<br>del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.</p>
<p>20.7 Artikel 41 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet</p>
<p>innehåller en liknande bestämmelse om förföljande över gräns. De<br>viktigaste skillnaderna är följande: bestämmelsen i</p>
<p>Schengenkonventionen är tvingande medan signatärstatema till<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>129</p>
<p>föreliggande konvention kan välja att inte vara bundna av denna artikel<br>eller del av denna, i den utsträckning sådana reservationer inte påverkar<br>deras skyldigheter enligt Schengenkonventionen (2;; enligt bestämmelsen<br>i Schengenkonventionen får varje part i konventionen välja om<br>förföljande över gräns skall vara tillåtet i samband med alla brott som kan<br>medföra utlämning eller i samband med de allvarliga brott som anges i en<br>förteckning, medan bestämmelsen i föreliggande konvention endast avser<br>de överträdelser av tullbestämmelsema som anges i artikel 19.2 i<br>konventionen och som kan leda till utlämning; bestämmelsen i<br>Schengenkonventionen gäller endast landgränser medan bestämmelsen i<br>föreliggande konvention gäller alla gränser; enligt bestämmelsen i<br>Schengenkonventionen får tjänstevapen alltid bäras, medan det enligt<br>bestämmelsen i föreliggande konvention är tillåtet för vaije medlemsstat<br>att avge en allmän förklaring om att vapen aldrig får föras in på dessa<br>territorium eller att i ett särskilt fall besluta att vapen inte får bäras.</p>
<p>Artikel 21</p>
<p>21.1 Denna artikel gäller gränsöverskridande övervakning. I artikeln<br>föreskrivs det att tjänstemän från en medlemsstat får tillåtas att fortsätta<br>bevakningen i en annan medlemsstat av personer som skäligen kan<br>förmodas vara inblandade i någon av de överträdelser som anges i artikel</p>
<p>19.2 om den senare medlemsstaten ger sitt tillstånd i förväg. Tillståndet<br>kan vara förenat med villkor. Om tillstånd inte kan begäras på förhand på<br>grund av brådskande omständigheter får gränsen överskridas under<br>förutsättning att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars<br>territorium bevakningen skall fortsättas omedelbart underrättas om<br>gränspasseringen under bevakningen och en begäran om tillstånd lämnas<br>in utan dröjsmål.</p>
<p>21.2 Följande villkor gäller för gränsöverskridande övervakning:<br>Tjänstemän som utför bevakningsuppdrag skall rätta sig efter<br>lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium uppdraget utförs och<br>följa de anvisningar som denna medlemsstats behöriga myndigheter ger<br>dem; de skall kunna styrka sin officiella tjänsteställning och sin officiella<br>befogenhet, och de äger inte tillträde till privatbostäder och till platser till<br>vilka allmänheten inte har tillträde. Dessa tjänstemän har inga<br>befogenheter att ingripa, de får varken kvarhålla och förhöra eller anhålla<br>den bevakade personen. Tjänstemännen får bära sina tjänstevapen såvida<br>inte den medlemsstat vars territorium de önskar komma in på har avgett<br>en förklaring som förbjuder detta.</p>
<p>21.3 Alla gränsöverskridande övervakningsoperationer skall<br>avrapporteras till myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium de<br>har genomförts. Det kan begäras att de tjänstemän som bedrivit<br>övervakningen inställer sig personligen.</p>
<p>21.4 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av<br>konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller<br>del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>130</p>
<p>21.5 Danmark har avgett en förklaring i vilken det fastställs under<br>vilka förhållanden Danmark godkänner bestämmelserna i artikel 21.<br>Förklaringen återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande rapport.</p>
<p>21.6 I artikel 40 i Schengenkonventionen föreskrivs också<br>gränsöverskridande övervakning. Bestämmelserna i de båda<br>konventionerna är likartade, enligt båda föreskrivs gränsöverskridande<br>övervakning med tillstånd som beviljats på förhand eller utan föregående<br>tillstånd i särskilt brådskande fall. De viktigaste skillnaderna är följande:<br>bestämmelsen i Schengenkonventionen är tvingande medan<br>signatärstatema till föreliggande konvention kan välja att inte vara<br>bundna av artikeln om gränsöverskridande övervakning eller en del av<br>denna, i den utsträckning sådana reservationer inte påverkar deras<br>skyldigheter enligt Schengenkonventionen (3;; bestämmelsen i<br>Schengenkonventionen avser, när tillstånd har beviljats på förhand, alla<br>brott som kan medföra utlämning och utan föregående tillstånd ett stort<br>antal allvarliga brott, medan bestämmelsen i föreliggande konvention<br>endast avser de överträdelser av tullbestämmelsema som anges i<br>artiklarna 4.3 och 19.2 i densamma; enligt bestämmelsen i<br>Schengenkonventionen får tjänstevapen bäras om inte den anmodade<br>parten uttryckligen har beslutat något annat, medan det enligt<br>bestämmelsen i föreliggande konvention är tillåtet för varje medlemsstat<br>att avge en allmän förklaring om att vapen aldrig får föras in på dess<br>territorium eller att i ett särskilt fall besluta att vapen inte får bäras. Enligt<br>denna konvention får inte endast personer som direkt begår en<br>överträdelse bevakas utan även personer som är inblandade i en<br>överträdelse.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>Artikel 22</p>
<p>22.1 Denna artikel avser kontrollerade leveranser. Kontrollerade<br>leveranser är en undersökningsmetod som går ut på att misstänkta eller<br>olagliga sändningar av varor inte beslagtas vid gränsen utan övervakas<br>till dess de når sin destination. Denna metod gör det möjligt för<br>tullförvaltningama att identifiera de organisationer som står bakom den<br>olagliga handeln och att åtala de viktigaste personerna i dessa<br>organisationer, i stället för att bara beslagta varorna vid gränsen och/eller<br>åtala de inblandade kurirema.</p>
<p>22.2 I artikeln föreskrivs det att medlemsstaterna skall se till att<br>kontrollerade leveranser kan tillåtas på deras territorier inom ramen för<br>utredningar av sådana brott som kan leda till utlämning. Beslutet om att<br>tillåta kontrollerade leveranser skall fattas av den anmodade<br>medlemsstatens behöriga myndigheter i enlighet med den nationella<br>lagstiftningen. Kontrollerade leveranser skall genomföras under ledning<br>av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där leveransen skall<br>ske. Sändningar får hejdas för kontroll och tillåtas att fortsätta med<br>oförändrat innehåll eller först när innehållet avlägsnats eller ersatts helt<br>eller delvis.</p>
<p>22.3 Denna artikel hänför sig till artikel 11 i Förenta nationernas<br>konvention från 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa</p>
<p>131</p>
<p>ämnen (Wienkonventionen) som stöder principen om internationella<br>kontrollerade leveranser i samband med narkotikahandel).</p>
<p>22.4 Artikel 73 i Schengenkonventionen innehåller också en<br>bestämmelse om kontrollerade leveranser. Bestämmelserna i de båda<br>konventionerna är likartade. De viktigaste skillnaderna är att enligt<br>föreliggande konvention skall den kontrollerade leveransen övervakas<br>och det är tillåtet att försändelser hejdas för kontroll och tillåts att<br>fortsätta, antingen med oförändrat innehåll eller efter det att deras<br>ursprungliga innehåll har avlägsnats eller ersatts helt eller delvis, medan<br>Schengenkonventionen inte innehåller några föreskrifter om detta.<br>Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om kontrollerade<br>leveranser av narkotika och psykotropa ämnen, medan föreliggande<br>konvention innehåller bestämmelser om kontrollerade leveranser i<br>samband med brott som kan leda till utlämning.</p>
<p>Artikel 23</p>
<p>23.1 Denna artikel avser hemliga utredningar. Hemliga utredningar<br>betyder i det här sammanhanget att en tjänsteman från en medlemsstats<br>tullförvaltning (eller en tjänsteman som handlar på en sådan förvaltnings<br>vägnar) får tillstånd att under antagen identitet verka på en annan<br>medlemsstats territorium. Hur medlemsstaterna skall tillämpa denna<br>artikel beror på bestämmelserna i deras nationella lagstiftning.</p>
<p>23.2 Framställningar om hemliga utredningar får göras endast om det<br>skulle vara ytterst svårt att annars kunna klarlägga sakförhållandena.</p>
<p>23.3 Vid en hemlig utredning har tjänstemännen endast tillstånd att<br>samla in uppgifter och etablera kontakt med misstänkta eller andra<br>personer som har samröre med dessa.</p>
<p>23.4 Hemliga utredningar skall genomföras enligt de villkor som anges<br>i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där de äger rum, och de<br>skall ha begränsad varaktighet. Den anmodade myndigheten skall<br>tillhandahålla den personal och de tekniska hjälpmedel som behövs.</p>
<p>23.5 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av<br>konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller<br>del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.</p>
<p>Artikel 24</p>
<p>24.1 Denna artikel avser gemensamma specialutredningslag och ger<br>medlemsstaterna möjlighet att inrätta sådana lag genom en<br>överenskommelse. Syftet med dessa lag är att de skall genomföra svåra<br>och krävande utredningar som kräver samtidiga och samordnade insatser<br>samt samordna gemensamma insatser för att förhindra och upptäcka<br>bestämda typer av tullöverträdelser.</p>
<p>24.2 Dessa lag får bara inrättas i ett bestämt syfte och för en begränsad<br>tid. Laget skall ledas av en tjänsteman från den medlemsstat där laget är<br>baserat och denna medlemsstat skall skapa de nödvändiga<br>förutsättningarna för att laget skall kunna utföra sitt uppdrag. Laget skall<br>följa lagstiftningen i denna medlemsstat.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>132</p>
<p>24.3 Deltagande i laget medför inte någon befogenhet att ingripa på en Prop. 1999/2000:122<br>annan medlemsstats territorium. Bilaga 3</p>
<p>AVDELNING V</p>
<p>Dataskydd</p>
<p>Artikel 25</p>
<p>25.1 Denna artikel omfattar dataskydd vid utbyte av personuppgifter<br>mellan tullförvaltningar enligt bestämmelserna i konventionen.</p>
<p>25.2 Enligt artikeln är medlemsstaterna skyldiga att följa de relevanta<br>bestämmelserna i Europarådets konvention från 1981 om skydd för<br>enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter.</p>
<p>25.3 Medlemsstaterna får enligt artikeln uppställa villkor för hur<br>personuppgifter som lämnas till en annan medlemsstat skall behandlas.</p>
<p>25.4 I denna artikel föreskrivs att personuppgifter av den mottagande<br>myndigheten endast får behandlas för de ändamål som avses i artikel 1.1 i<br>konventionen. Den myndighet som tar emot uppgifter inom ramen för<br>konventionen får vidarebefordra dem till sina tullförvaltningar samt<br>utredande och rättsliga organ utan tillstånd från den medlemsstat som har<br>tillhandahållit uppgifterna, för att möjliggöra för dessa att åtala och<br>bestraffa de överträdelser som avses i artikel 4.3. I övriga fall krävs<br>samtycke från den medlemsstat som har tillhandahållit uppgifterna.</p>
<p>25.5 Den medlemsstat som överlämnar uppgifterna skall se till att de<br>uppdateras, ändras om de är oriktiga och förstörs om de inte är lagenligt<br>överlämnade. En mottagande medlemsstat skall likaledes göra de<br>nödvändiga korrigeringarna när den har underättats om dessa. Om den<br>mottagande medlemsstaten har anledning att förmoda att överlämnade<br>uppgifter är oriktiga eller bör förstöras skall den underätta den<br>överlämnande medlemsstaten.</p>
<p>25.6 Den berörda personen har rätt att korrigera uppgifterna och kan<br>begära att få veta vilka uppgifter om honom eller henne som har<br>överlämnats samt för vilka ändamål (om inte allmänintresset av att inte<br>lämna ut uppgifterna väger tyngre). Denna rätt till information skall<br>regleras av nationella lagar, andra författningar och förfaranden i den<br>medlemsstat på vars territorium uppgifterna begärs. Den överlämnande<br>myndigheten skall dock beredas tillfälle att yttra sig innan något beslut<br>fattas om att lämna ut uppgifterna.</p>
<p>25.7 De överlämnade uppgifterna får bara bevaras så länge som det är<br>nödvändigt för att syftet med överlämnandet skall uppnås. Uppgifterna<br>skall också åtnjuta samma skydd som denna medlemsstat tillförsäkrar<br>likartade uppgifter från nationella källor.</p>
<p>25.8 Medlemsstaterna skall i enlighet med sina egna lagar, andra<br>författningar och förfaranden vara ansvariga för den skada som åsamkas<br>en person genom behandling av personuppgifter som har överlämnats<br>enligt konventionen.</p>
<p>25.9 Medlemsstaterna kan anförtro kontrolluppgiften åt de nationella<br>dataskyddsmyndigheter som innehar denna uppgift när det gäller TIS-<br>konventionen.</p>
<p>133</p>
<p>25.10 Artikeln påverkar inte tillämpningen av TIS-konventionen som<br>innehåller egna bestämmelser om dataskydd vid utbyte av<br>personuppgifter med hjälp av TIS.</p>
<p>25.11 Termen "behandling av personuppgifter" i denna konvention<br>skall ha den betydelse som anges i definitionen i direktiv 95/46/EG.<br>Personuppgifter och behandling av personuppgifter definieras på följande<br>sätt i artikel 2 a och 2 b i det direktivet:</p>
<p>a) personuppgifter: varje upplysning som avser en identifierad eller<br>identifierbar fysisk person (den registrerade). En identifierbar person är<br>en person som kan identifieras, direkt eller indirekt, framför allt genom<br>hänvisning till ett identifikationsnummer eller till en eller flera faktorer<br>som är specifika för hans fysiska, fysiologiska, psykiska, ekonomiska,<br>kulturella eller sociala identitet.</p>
<p>b) behandling av personuppgifter (behandling): varje åtgärd eller serie<br>av åtgärder som vidtas beträffande personuppgifter, vare sig det sker på<br>automatisk väg eller inte, till exempel insamling, registrering,<br>organisering, lagring, bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande,<br>användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat<br>tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samköming,<br>blockering, utplåning eller förstöring.</p>
<p>AVDELNING VI</p>
<h4>Tolkning av konventionen</h4>
<p>Artikel 26</p>
<p>26.1 Denna artikel avser Europeiska gemenskapernas domstols (nedan<br>kallad domstolen) roll när det gäller denna konvention.</p>
<p>26.2 Domstolen skall vara behörig att avgöra tvister mellan<br>medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av konventionen,<br>området inte har lyckats med detta inom sex månader. Domstolen skall<br>också vara behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna och<br>kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av konventionen.<br>Domstolen skall vidare vara behörig att meddela förhandsavgöranden i<br>frågor som rör tolkningen av denna konvention, men endast för de<br>medlemsstater som genom en förklaring godkänner detta. En<br>medlemsstat som avger en sådan förklaring får ange att ett<br>förhandsavgörande från domstolen får begäras antingen.</p>
<p>a) av de domstolar mot vilkas avgörande det inte finns något<br>rättsmedel, eller</p>
<p>b) av alla domstolar.</p>
<p>Också de medlemsstater som inte godkänner att domstolen har denna<br>uppgift får inkomma med inlagor eller skriftliga synpunkter när det gäller<br>frågor som har hänskjutits till domstolen.</p>
<p>26.3 Domstolen skall inte vara behörig att pröva giltigheten eller<br>proportionaliteten av de aktiviteter som behöriga brottsbekämpande<br>organ utför eller av medlemsstaternas utövning av sitt ansvar för att<br>upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>134</p>
<p>AVDELNING VII</p>
<h4>Tillämpning och slutbestämmelser</h4>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>Artikel 27</p>
<p>Genom denna artikel är tullförvaltningama skyldiga att vid<br>informationsutbyte ta hänsyn till kraven på utredningssekretess. I detta<br>avseende får medlemsstaterna uppställa villkor för hur uppgifter som de<br>lämnar till en annan medlemsstat får användas när kraven på<br>utredningssekretess gör detta nödvändigt.</p>
<p>Artikel 28</p>
<p>I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna inte skall vara tvingade<br>att lämna bistånd om detta skulle störa den allmänna ordningen eller<br>skada andra väsentliga intressen, särskilt när det gäller dataskydd, i den<br>berörda medlemsstaten. Framställningar får också avvisas om<br>omfattningen av de begärda åtgärderna, i synnerhet när det gäller de<br>särskilda samarbetsformema enligt avdelning IV, uppenbart inte står i<br>proportion till den påstådda överträdelsens svårighetsgrad. Avslag skall<br>motiveras.</p>
<p>Artikel 29</p>
<p>I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna normalt skall avsäga<br>sig alla krav på ersättning för kostnader som uppstått vid genomförandet<br>av denna konvention, med undantag av kostnader för arvoden till<br>experter. Om utgifterna är betydande eller extraordinära skall de berörda<br>tullförvaltningama samråda med varandra för att fastställa hur<br>kostnaderna skall bäras.</p>
<p>Artikel 30</p>
<p>30.1 Denna artikel avser reservationer till konventionen och det fastställs<br>att de enda reservationer som är tillåtna enligt artikeln är de som medges<br>enligt artiklarna 20.8, 21.5 och 23.5, vilka ger medlemsstaterna möjlighet<br>att välja att inte vara bundna av alla eller delar av bestämmelserna om<br>förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning och hemliga<br>utredningar.</p>
<p>30.2 Det noteras också att skyldigheter som följer av andra<br>överenskommelser, särskilt de bestämmelser i konventionen om tilläm-<br>ning av Schengenavtalet som avser ett utvidgat samarbete, inte skall<br>beröras av den här konventionen. Detta innebär att medlemsstater som är<br>parter i Schengenkonventionen inte kan avsäga sig mer bindande<br>skyldigheter enligt Schengenkonventionen genom att underteckna mindre<br>bindande skyldigheter enligt den här konventionen.</p>
<p>135</p>
<p>30.3 Till exempel är bestämmelsen i Schengenkonventionen om<br>förföljande över landgräns tvingande. I konventionen om ömsesidigt<br>bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar föreskrivs förföljande<br>över alla typer av gränser, men bestämmelsen är frivillig. När det gäller<br>landgränser kan parter i Schengenkonventionen emellertid inte välja bort<br>bestämmelsen om förföljande över gräns i konventionen om ömsesidigt<br>bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar.</p>
<p>Artikel 31</p>
<p>31.1 Genom denna artikel begränsas den territoriella tillämpningen av<br>konventionen till gemenskapens tullområde. Gemenskapens tullområde<br>definieras fullständigt i artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92<br>(tullkodexen).</p>
<p>31.2 Rådet får, genom enhälligt beslut och enligt det förfarande som<br>föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, anpassa<br>punkt 1 till eventuella ändringar i de bestämmelser i gemenskapsrätten<br>som anges i denna punkt.</p>
<p>Artikel 32</p>
<p>I denna artikel föreskrivs att konventionen träder i kraft nittio dagar efter<br>det att den sista medlemsstaten har underrättat depositarien om att den<br>har fullgjort de konstitutionella förfarandena för antagande av konven-<br>tionen. Under tiden får emellertid varje stat som har fullgjort dessa<br>förfaranden förklara att konventionen (med undantag av artikel 26) är<br>tillämplig i dess förbindelser med de övriga medlemsstater som har<br>avgett samma förklaring. 1967 års Neapelkonvention skall upphävas den<br>dag då denna konvention träder i kraft.</p>
<p>Artikel 33</p>
<p>I denna artikel föreskrivs att varje stat som i framtiden blir medlem av<br>Europeiska unionen skall ha rätt att ansluta sig till konventionen. Det<br>fastställs också förfaranden för nya medlemsstater som önskar ansluta sig<br>till konventionen.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>Artikel 34</p>
<p>Denna artikel avser framtida ändringar av konventionen och det fastställs<br>att alla medlemsstater som har anslutit sig till konventionen får föreslå<br>ändringar, vilka sedan skall beslutas av rådet.</p>
<p>136</p>
<p>Artikel 35</p>
<p>I denna artikel anges att rådets generalsekreterare skall vara depositarie<br>för denna konvention, och att depositarien i EGT skall offentliggöra<br>uppgifter om vilka medlemsstater som har antagit och anslutit sig till<br>konventionen, om genomförandet, förklaringar och reservationer samt<br>alla andra meddelanden om denna konvention.</p>
<p>(1) Österrike håller på att ratificera 1967 års Neapel-konvention.</p>
<p>(2) Se också kommentaren till artikel 30 i konventionen om ömsesidigt<br>bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar i denna förklarade<br>rapport.</p>
<p>(3) Se också kommentaren till artikel 30 i konventionen om ömsesidigt<br>bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar i denna förklarande<br>rapport.</p>
<h4>BILAGA</h4>
<p>FÖRKLARINGAR nr 1 8 SOM BIFOGATS KONVENTIONEN OCH<br>SOM HAR OFFENTLIGGJORTS I GEMENSKAPERNAS<br>OFFICIELLA TIDNING</p>
<p>(EGT C 24, 23.1.1998, s. 20)</p>
<p>1. Till artiklarna 1.1 och 28</p>
<p>Med hänvisning till undantagen från skyldigheten att lämna bistånd i<br>artikel 28 i konventionen, förklarar Italien att verkställandet av en<br>framställan om ömsesidigt bistånd på grundval av konventionen, när det<br>gäller överträdelser som enligt italiensk lag inte är överträdelser av<br>nationella tullbestämmelser eller av gemenskapens tullbestämmelser<br>beroende på uppdelningen av behörigheten mellan de nationella<br>myndigheterna när det gäller att förhindra och åtala brott kan störa den<br>allmänna ordningen eller skada andra väsentliga nationella intressen.</p>
<p>2. Till artiklarna 1.2 och 3.2</p>
<p>Danmark och Finland förklarar att de tolkar begreppet "rättsliga<br>myndigheter" eller "rättslig myndighet" i artiklarna 1.2 och 3.2 i<br>konventionen på samma sätt som de gör i de förklaringar de har avgivit<br>enligt artikel 24 i Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i<br>brottmål, undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959.</p>
<p>3. Till artikel 4.3 andra strecksatsen</p>
<p>Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 andra strecksatsen endast<br>omfattar sådana handlingar genom vilket en person deltar när en grupp<br>personer, som handlar i ett gemensamt syfte, gör sig skyldig till en eller<br>flera av de berörda överträdelserna, även om personen i fråga inte deltar i<br>själva utförandet av brottet eller brotten i fråga. Ett sådant deltagande<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>137</p>
<p>skall vara grundat på kunskaper om gruppens syfte och brottsliga<br>aktiviteter i allmänhet, eller kunskaper om gruppens avsikt att begå det<br>eller de ifrågavarande brottet(n).</p>
<p>4. Till artikel 4.3 tredje strecksatsen</p>
<p>Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 tredje strecksatsen endast är<br>tillämplig för de bakomliggande brott avseende vilka mottagande av<br>stulna varor alltid är straffbara enligt dansk lag, däri inbegripet paragraf<br>191 a i den danska strafflagen om mottagande av stulna droger och<br>paragraf 284 i strafflagen om mottagande av stulna varor i förbindelse<br>med smuggling av särskilt grov art.</p>
<p>5. 77ZZ artikel 6.4</p>
<p>Danmark, Finland och Sverige förklarar att sambandsmännen enligt<br>artikel 6.4 också kan företräda Norges och Islands intressen eller vice<br>versa. De fem nordiska ländema har sedan 1982 haft ett arrangemang där<br>de utplacerade sambandsmännen från ett av de deltagande ländema också<br>företräder de andra deltagande ländema. Detta arrangemang gjordes för<br>att förstärka kampen mot olaglig narkotikahandel och att begränsa den<br>ekonomiska bördan för enskilda länder genom utplaceringen av<br>sambandsmännen. Danmark, Finland och Sverige fäster stort avseende<br>vid att detta väl fungerande arrangemang fortsätter.</p>
<p>6. Till artikel 20.8</p>
<p>Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 20 på följande<br>villkor:</p>
<p>Om förföljelse utförs till havs eller i luften av tullmyndigheterna i en<br>annan medlemsstat får förföljelsen utsträckas till danskt territorium,<br>inbegripet danska territorialvatten och luftrummet ovanför danskt<br>territorium, endast om behöriga danska myndigheter har fått<br>förhandsunderrättelse därom.</p>
<p>7. Till artikel 21.5</p>
<p>Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 21 på följande<br>villkor:</p>
<p>Gränsöverskridande övervakning utan föregående tillstånd får utföras<br>endast i enlighet med artikel 21.2 och 21.3 om det finns allvarliga skäl att<br>förmoda att de personer som bevakas är inblandade i någon av de<br>överträdelser som anges i artikel 19.2 och som kan föranleda utlämning.</p>
<p>8. Till artikel 25.2 i</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 3</p>
<p>Medlemsstaterna skall åta sig att i rådet informera varandra om vilka<br>åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att de åtaganden som avses i<br>punkt i efterlevs.</p>
<p>138</p>
<h2>Förteckning över remissinstanser</h2>
<p>Efter remiss har följande lämnat yttrande över promemorians förslag:<br>Riksdagens ombudsmän, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs<br>tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län,<br>Justitiekanslern, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolis-<br>styrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Kustbevakningen,<br>Socialstyrelsen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Statens<br>invandrarverk, Utlänningsnämnden, Tullverket, Riksrevisionsverket,<br>Riksskatteverket, Statens jordbruksverk, Diskrimineringsombudsmannen,<br>Kommerskollegium, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Industri-<br>förbund, Svensk Handel, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges<br>Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige,<br>Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, Svenska<br>Åkeriförbundet, Tull-Kust.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 4</p>
<p>139</p>
<h2>Lagrådsremissens lagförslag</h2>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 5</p>
<h3>1.1 Förslag till lag om internationellt tullsamarbete</h3>
<p>Härigenom föreskrivs följande.</p>
<h4>1 kap. Allmänna bestämmelser</h4>
<p>1 § Denna lag tillämpas på internationellt tullsamarbete som</p>
<p>1. följer av en internationell överenskommelse med en annan stat eller<br>mellanstatlig organisation som Sverige har tillträtt eller annars är<br>förpliktat att följa och</p>
<p>2. har till syfte att förhindra, upptäcka, utreda och beivra överträdelser<br>av tullbestämmelser.</p>
<p>Lagen tillämpas inte på sådant samarbete som avses i lagen (1969:200)<br>om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga och lagen<br>(1959:433) om gränskontrollsamarbete med annan stat.</p>
<p>2 § Tullverket eller annan behörig svensk myndighet skall bistå behörig<br>utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om det följer av en<br>sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § och denna lag.</p>
<p>3 § För åtgärder enligt denna lag gäller samma förutsättningar som för en<br>motsvarande åtgärd i ett svenskt ärende, om inte annat föreskrivs i denna<br>lag.</p>
<p>Tullsamarbete får inte innebära att en behörig svensk myndighet vidtar<br>en åtgärd som</p>
<p>1. strider mot svensk lag eller annan författning,</p>
<p>2. strider mot svenska allmänna rättsprinciper,</p>
<p>3. kränker Sveriges suveränitet,</p>
<p>4. medför fara för rikets säkerhet, eller</p>
<p>5. strider mot andra väsentliga intressen.</p>
<p>4 § Vid gränsöverskridande tullsamarbete enligt 3 kap. får utländska<br>tjänstemän utöva myndighet på svenskt territorium endast om åtgärden<br>har stöd i en sådan internationell överenskommelse som avses i 1 §.</p>
<p>Definitioner</p>
<p>5 § Med tullsamarbete avses i denna lag</p>
<p>1. utbyte av uppgifter,</p>
<p>2. genomförande av eller deltagande i utredningar om överträdelser av<br>tullbestämmelse,</p>
<p>3. delgivning av handlingar,</p>
<p>4. gränsöverskridande förföljande,</p>
<p>5. gränsöverskridande övervakning,</p>
<p>140</p>
<p>6. förhör, beslag, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning<br>i utredningssyfte, och</p>
<p>7. annan åtgärd som kan vidtas i en svensk utredning om överträdelse<br>av tullbestämmelser och som inte omfattar tvångsmedel.</p>
<p>6 § I denna lag avses med</p>
<p>tullbestämmelser: bestämmelser om införsel, utförsel eller transitering<br>av varor som avser tullar, skatter eller avgifter eller rör förbud,<br>begränsningar eller kontrollåtgärder beträffande varutrafiken,</p>
<p>överträdelse av tullbestämmelse: sådan överträdelse av</p>
<p>tullbestämmelse för vilken påföljd enligt berörd stats lagar och andra<br>bestämmelser kan dömas ut av domstol eller av administrativ myndighet,<br>behörig svensk myndighet: Polisen, Tullverket, Kustbevakningen eller<br>Statens jordbruksverk,</p>
<p>förföljande eller övervakande tjänstemän: utländska tjänstemän som<br>förföljer eller övervakar en person på svenskt territorium med stöd av<br>sådan internationell överenskommelse som avses i 1 § och denna lag.</p>
<p>Central samordning</p>
<p>7 § Tullverket skall ansvara för samordningen av samarbetet enligt denna<br>lag.</p>
<p>Direkt samarbete mellan en svensk och en utländsk behörig myndighet<br>får ske i brådskande fall. Tullverket skall underrättas om sådant<br>samarbete så snart det är möjligt.</p>
<p>Ansökningar</p>
<p>8 § En ansökan om tullsamarbete enligt denna lag får göras av behörig<br>svensk eller utländsk myndighet. En ansökan skall innehålla följande<br>uppgifter:</p>
<p>1. ansökande myndighet,</p>
<p>2. tillämplig internationell överenskommelse,</p>
<p>3. begärd åtgärd,</p>
<p>4. ändamålet med och orsaken till ansökan,</p>
<p>5. de lagar och andra bestämmelser som berörs,</p>
<p>6. uppgifter om de fysiska eller juridiska personer som är föremål för<br>utredningen och</p>
<p>7. en kortfattad redogörelse för omständigheterna.</p>
<p>En ansökan skall göras skriftligen. I brådskande fall får en muntlig<br>ansökan godtas. En muntlig ansökan skall bekräftas skriftligen utan<br>dröjsmål.</p>
<p>En ansökan skall vara utformad på det mottagande landets officiella<br>språk eller på ett språk som den mottagande myndigheten kan godta.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>9 § Om en ansökan inte uppfyller kraven enligt 8 §, skall den ansökande<br>myndigheten ges tillfälle att komplettera eller ändra ansökan.</p>
<p>141</p>
<p>Avslag</p>
<p>10 § En ansökan skall avslås om</p>
<p>1. den avser en åtgärd som enligt 3 § inte får vidtas,</p>
<p>2. den avser en åtgärd som saknar stöd i en sådan internationell<br>överenskommelse som avses i 1 §,</p>
<p>3. den är så bristfällig att den inte kan ligga till grund för begärd åtgärd<br>trots att tillfälle givits att komplettera eller ändra ansökan, eller</p>
<p>4. den avser en åtgärd som är uppenbart oproportionerlig i förhållande<br>till den påstådda överträdelsens svårhetsgrad.</p>
<p>11 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 3 § andra<br>stycket 2-5 fattas av regeringen. Om en behörig svensk myndighet finner<br>att en ansökan bör avslås på någon sådan grund, skall ansökan<br>överlämnas till regeringen.</p>
<p>I övrigt prövar den myndighet som handlägger ärendet om de<br>förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda. Om det är uppenbart<br>att ansökan skall avslås får Tullverket, i stället för att vidarebefordra<br>ansökan enligt 2 kap. 1 §, direkt besluta om avslag på ansökan.</p>
<p>Ett beslut att avslå en ansökan skall innehålla de skäl som bestämt<br>utgången.</p>
<h4>2 kap. Åtgärder i Sverige for annan stats räkning</h4>
<p>1 § Om inte annat anges i en sådan internationell överenskommelse som<br>avses i 1 §, skall en ansökan om bistånd ges in till Tullverket.</p>
<p>Om en begärd åtgärd bör vidtas av en annan behörig svensk myndighet<br>än Tullverket, skall ansökan vidarebefordras till den myndigheten. Den<br>ansökande staten skall underrättas om att så har skett.</p>
<p>Utbyte av uppgifter</p>
<p>2 § Behörig svensk myndighet får på eget initiativ eller efter ansökan<br>lämna ut uppgifter till behörig utländsk myndighet.</p>
<p>Första stycket gäller endast uppgifter som är tillgängliga för<br>myndigheten inom dess verksamhetsområde.</p>
<p>3 § Uppgifter som lämnas ut enligt 2 § får i enskilda fall förenas med<br>villkor för användandet, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller<br>från allmän synpunkt.</p>
<p>Villkor som avses i första stycket får inte strida mot en sådan<br>internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §.</p>
<p>4 § Har behörig svensk myndighet översänt uppgift till behörig utländsk<br>myndighet, är myndigheten skyldig att på begäran av den person som<br>uppgiften rör underrätta denne om vilken utländsk myndighet uppgiften<br>översänts till och för vilket ändamål.</p>
<p>Underrättelse enligt första stycket behöver inte lämnas, om det är<br>uppenbart obehövligt eller om det kan befaras att underrättelsen skulle</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>142</p>
<p>försvåra genomförandet av utländsk myndighets utredning eller beslut i<br>ärendet.</p>
<p>Underrättelse behöver inte heller lämnas om uppgiften omfattas av<br>sekretess enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).</p>
<p>Skydd för behandling av personuppgifter</p>
<p>5 § Personuppgiftslagen (1998:204) gäller för behandling av person-<br>uppgifter enligt denna lag om inte annat är föreskrivet.</p>
<p>Utredning i Sverige om överträdelse av tullbestämmelse</p>
<p>6 § Tullsamarbete i form av utredning om överträdelse av tull-<br>bestämmelse i en annan stat får inledas av behörig svensk myndighet på<br>eget initiativ eller efter ansökan från behörig utländsk myndighet.</p>
<p>Efter ansökan som avses i första stycket, får Tullverket medge att en<br>utländsk tjänsteman får närvara vid utredning i Sverige.</p>
<p>7 § Åtgärder i samband med utredning enligt 6 § avseende brott får<br>innefatta</p>
<p>1. inledande av förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken,</p>
<p>2. förhör och medtagande till förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken,</p>
<p>3. beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken,</p>
<p>4. husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångs-<br>balken,</p>
<p>5. åtgärder enligt 19, 20, 22 och 26 §§ samt 27 § första och andra<br>stycket lagen (2000:000) om straff för smuggling.</p>
<p>Åtgärderna får vidtas endast under de förutsättningar som gäller för en<br>motsvarande åtgärd med anledning av brott enligt svensk rätt och enligt<br>särskilda bestämmelser i denna lag.</p>
<p>Tvångsmedel får inte användas med stöd av denna lag i syfte att<br>möjliggöra förverkande av egendom.</p>
<p>8 § Om en åtgärd i samband med utredningen kräver åklagares eller<br>domstols beslut enligt 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken och lagen<br>(2000:000) om straff för smuggling, skall ansökan i den delen handläggas<br>enligt bestämmelserna i lagen (2000:000) om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p>
<p>9 § Laga domstol i frågor som rör utredning om överträdelse av<br>tullbestämmelse vid tillämpning av denna lag är rätten på den ort där den<br>svenska utredningen påbörjades.</p>
<p>Delgivning av handlingar</p>
<p>10 § Handling i ärende om utländsk utredning delges enligt<br>delgivningslagen (1970:428). Särskild postdelgivning eller stämnings-<br>mannadelgivning får, även om det inte följer av bestämmelserna i 3 §<br>nämnda lag, ske efter beslut av behörig svensk myndighet.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>143</p>
<h4>3 kap. Gränsöverskridande tullsamarbete</h4>
<p>Gränsöverskridande övervakning</p>
<p>1 § Utländska tjänstemän får fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning<br>av en gärningsman som är skäligen misstänkt för ett brott som sägs i<br>artikel 19.2 tullsamarbetskonventionen in på svenskt territorium, om<br>Tullverket eller en annan behörig svensk myndighet samtycker till det.</p>
<p>Övervakningen får ske utan föregående samtycke om situationen är så<br>brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg. För att övervakning<br>skall få ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av<br>gränsen i samband med övervakningen anmäls till Tullverket eller annan<br>behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska<br>myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i ärendet.</p>
<p>Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet<br>begär det. Övervakning som avses i andra stycket skall även upphöra om<br>samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.</p>
<p>Gränsöverskridande förföljande</p>
<p>2 § Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett<br>sådant brott som sägs i artikel 19.2 tullsamarbetskonventionen och som<br>kan föranleda utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat<br>påbörjat förföljande av personen in på svenskt territorium, om Tullverket<br>eller en annan behörig svensk myndighet samtycker till det.</p>
<p>Förföljandet får ske utan föregående samtycke om situationen är så<br>brådskande att samtycke inte kunnat inhämtas i förväg, eller om svenska<br>tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande<br>tjänstemännen skall anhålla om bistånd av behörig svensk myndighet<br>senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.</p>
<p>Förföljandet skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet<br>begär det.</p>
<p>3 § Om förföljande tjänstemän begär det, skall behöriga svenska<br>tjänstemän omhänderta den förföljda personen.</p>
<p>Förföljande tjänstemän får stoppa och omhänderta den förföljde tills<br>behöriga svenska tjänstemän kan överta omhändertagandet eller<br>identifiera den förföljde.</p>
<p>4 § När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska<br>tjänstemän</p>
<p>1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av<br>säkerhetsskäl, i enlighet med 27 § tredje stycket lagen (2000:000) om<br>straff för smuggling,</p>
<p>2. ta hand om vapen eller andra farliga föremål medan ingripandet<br>pågår i enlighet med 27 § tredje stycket lagen (2000:000) om straff för<br>smuggling, och</p>
<p>3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.</p>
<p>5 § En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar under<br>högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>144</p>
<p>oräknad. Därefter skall personen omedelbart friges, om det inte har<br>kommit in en sådan begäran om åtgärd som avses i</p>
<p>1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, eller</p>
<p>2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,<br>Island och Norge.</p>
<p>Skyldigheter</p>
<p>6 § Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna<br>lag,</p>
<p>1. följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som<br>meddelas av behörig svensk myndighet,</p>
<p>2. alltid kunna styrka sin behörighet och identitet, och</p>
<p>3. kontakta Tullverket och rapportera vilka åtgärder som vidtagits och<br>de omständigheter som förelegat.</p>
<p>Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska<br>tjänstemän inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som<br>inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får användas endast i<br>nödvämssituationer.</p>
<p>Av 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) framgår att undantag kan göras<br>från lagens bestämmelse i fråga om rätt för utländska tjänstemän att<br>medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.</p>
<p>Straffrättsligt ansvar och skydd</p>
<p>7 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i<br>Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på<br>motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.</p>
<p>Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige<br>skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på<br>motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.</p>
<p>Skadestånd</p>
<p>8 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige,<br>skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller<br>tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med detta och<br>för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit<br>skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig. Svenska staten skall<br>dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten<br>eller tjänstemannen.</p>
<p>9 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som<br>svenska tjänstemän vållar skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i<br>en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller<br>övervakning.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>145</p>
<h4>4 kap. Åtgärder i en annan stat för svensk räkning</h4>
<p>1 § En svensk ansökan om tullsamarbete får göras under förutsättning att</p>
<p>1. motsvarande åtgärd kan vidtas i Sverige i ett liknande ärende, och</p>
<p>2. ansökan kan göras utan att detta skulle medföra att uppgifter lämnas,<br>vars överlämnande skulle strida mot allmänna hänsyn eller för Sverige<br>väsentliga intressen.</p>
<p>2 § Har behörig svensk myndighet vid tillämpning av denna lag tagit<br>emot uppgifter eller bevisning från en annan stat enligt en sådan<br>internationell överenskommelse som avses i 1 kap. 1 § och som<br>innehåller villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna,<br>skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är<br>föreskrivet i lag eller annan författning.</p>
<p>Inhämtande av uppgifter</p>
<p>3 § En behörig svensk myndighet får i en pågående utredning om<br>överträdelse av tullbestämmelse begära att få ta del av uppgifter i en<br>annan stat. För sådana uppgifter gäller bestämmelserna i sekretesslagen<br>(1980:100) samt sådana villkor för uppgifternas användning som avses i<br>2 §.</p>
<p>Utredning i annan stat</p>
<p>4 § Om det är till fördel för en utredning om överträdelse av<br>tullbestämmelse i Sverige, får Tullverket hos behörig utländsk myndighet<br>begära att svensk tjänsteman skall få närvara vid utredning som sker i en<br>annan stat.</p>
<p>Delgivning av handlingar</p>
<p>5 § Behörig svensk myndighet får i ett ärende om överträdelse av<br>tullbestämmelse eller i brottsutredning begära delgivning av handling i en<br>annan stat.</p>
<p>I den utsträckning det är tillåtet enligt en internationell<br>överenskommelse som avses i 1 kap. 1 §, får behörig svensk myndighet<br>ombesörja delgivning med person i den andra staten genom att sända<br>handlingen med posten enligt vad som sägs i 3 § första stycket<br>delgivningslagen (1970:428).</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen upphävs<br>lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag.</p>
<p>146</p>
<h3>1.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen<br>(1980:100)</h3>
<p>Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) att 1 kap.<br>4 § skall ha följande lydelse.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 5</p>
<p>Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse</p>
<h4>1 kap.</h4>
<p>4 §’</p>
<p>Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte<br>heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller<br>för uppgiften.</p>
<p>I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om förbud att utnyttja<br>vissa uppgifter som är ägnade att väsentligt påverka kursen på finansiella<br>instrument.</p>
<p>Bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa<br>uppgifter som en svensk<br>myndighet har fått från en<br>myndighet i en annan stat finns i<br>lagen (2000:000) om inter-<br>nationell rättslig hjälp i brottmål,<br>lagen (2000:000) om inter-<br>nationellt polisiärt samarbete<br>samt lagen (2000:000) om<br>Schengens informationssystem.</p>
<p>Bestämmelser som begränsar<br>möjligheten att utnyttja vissa<br>uppgifter som en svensk<br>myndighet har fått från en<br>myndighet i en annan stat finns i<br>lagen (2000:000) om inter-<br>nationell rättslig hjälp i brottmål,<br>lagen (2000:000) om inter-<br>nationellt polisiärt samarbete,<br>lagen (2000:000) om Schengens<br>informationssystem samt lagen<br>(2000:000) om internationellt<br>tullsamarbete.</p>
<p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.</p>
<p><sup>1</sup> Lydelse enligt lag (2000:000) om internationell rättslig hjälp i brottmål (prop.<br>1999/2000:61, bet. 1999/2000:JuU19)</p>
<p>147</p>
<h2>Lagrådets yttrande</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2000-06-08</p>
<p>Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Leif<br>Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.</p>
<p>Enligt en lagrådsremiss den 25 maj 2000 (Finansdepartementet) har<br>regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till</p>
<p>1. lag om internationellt tullsamarbete,</p>
<p>2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).</p>
<p>Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren<br>Beata Wiberg.</p>
<p>Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:</p>
<p>Förslaget till lag om internationellt tullsamarbete</p>
<h4>1 kap. 1 §</h4>
<p>Lagen skall enligt förevarande paragraf tillämpas på internationellt<br>tullsamarbete som följer av en internationell överenskommelse med en<br>annan stat eller mellanfolklig organisation som Sverige har tillträtt eller<br>annars är förpliktat att följa. Det finns bl.a. ett betydande antal<br>bilaterala överenskommelser som inkorporerats i svensk rätt genom<br>förordningar. Avsikten synes nu vara att det centrala innehållet i sådana<br>överenskommelser skall transformeras till svensk rätt genom den<br>föreslagna lagen. Till undvikande av dubbelreglering bör förordningarna<br>upphävas.</p>
<h4>1 kap. 3 §</h4>
<p>I andra stycket 2 anges att en åtgärd inte får vidtas om den strider mot<br>svenska allmänna rättsprinciper. Av författningskommentaren framgår att<br>härmed avses en åtgärd som strider mot ordre public, dvs. vad som<br>brukar betecknas med orden "uppenbart oförenlig med rättsordningen i<br>Sverige" (se t.ex. 33 och 55 §§ lagen om skiljeförfarande). En sådan<br>reservation bör inte kunna åberopas för att undvika ett konventions-<br>åtagande annat än i alldeles speciella fall, när tillämpningen skulle te sig<br>stötande (jfr t.ex. NJA 1986 s. 690 och Bogdan, Svensk internationell<br>privat- och processrätt, 5 uppl. 1999, s. 70 ff).</p>
<p>Det i det remitterade förslaget använda uttrycket "svenska allmänna<br>rättsprinciper" - som närmast kan tänkas omfatta sådant som att avtal<br>skall hållas eller sådana allmänna processuella eller förvaltningsrättsliga<br>riktlinjer som tillämpas i saknad av skriven lag eller av rättspraxis - kan<br>lätt föra tanken fel. Emellertid används det i olika variationer på<br>närliggande områden, t.ex. i den nyligen antagna<br>lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (2 kap. 14 §: "svenska<br>allmänna rättsprinciper"; 2 kap. 11 §: "grundläggande principer i den<br>svenska rättsordningen") liksom i den svenska språkversionen av flera av<br>de internationella överenskommelser som avses i 1 kap. 1 § i förslaget.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>148</p>
<p>Det är därför mindre lämpligt att just i förevarande lag använda det eljest<br>vedertagna uttrycket för ordre public. Emellertid är det önskvärt att<br>förtydligandet behålls i såväl den allmänna motiveringen som i<br>författningskommentaren med en erinran om att tillämpningen av<br>undantaget bör vara restriktiv. Lagrådet förordar dessutom att i lagtexten<br>orden "(ordre public)" tilläggs efter ordet "rättsprinciper".</p>
<h4>1 kap. 4 §</h4>
<p>Av författningskommentaren framgår att syftet med paragrafen är att<br>begränsa det gränsöverskridande tullsamarbetet till endast de fall där<br>detta samarbete särskilt överenskommits i en internationell överens-<br>kommelse. I den föreslagna paragrafen sägs att utländska tjänstemän får<br>utöva myndighet på svenskt territorium endast om åtgärden har stöd i en<br>sådan internationell överenskommelse som avses i 1 §. Detta kan<br>uppfattas så att den internationella överenskommelsen skulle utgöra den<br>rättsliga grundvalen för utländska tjänstemäns myndighetsutövning i vårt<br>land. Så är naturligtvis inte fallet, utan de åtgärder som utländska<br>tjänstemän kan komma att ha rätt att vidtaga inom ramen för den<br>internationella överenskommelsen är fastlagda i förslagets 3 kap.</p>
<p>Paragrafen kan förslagsvis ges följande lydelse: "I den mån en sådan<br>internationell överenskommelse som avses i 1 § omfattar åtgärder som<br>innebär myndighetsutövning, får utländska tjänstemän utöva myndighet<br>på svenskt territorium i de fall som anges i 3 kap."</p>
<p>I detta sammanhang vill Lagrådet erinra om att de bestämmelser i<br>3 kap. som innebär att myndighetsutövning överlåts på utländsk myndig-<br>het skall beslutas i den ordning som föreskrivs i 10 kap. 5 § fjärde stycket<br>regeringsformen.</p>
<h4>1 kap. 5 §</h4>
<p>För att den definition av begreppet tullsamarbete som finns i förevarande<br>paragraf skall vara berättigad krävs att den är fullständig. Det finns<br>emellertid åtgärder som enligt tullsamarbetskonventionen utgör tull-<br>samarbete men vars genomförande inte regleras i lagen, därför att de<br>anses rymmas inom de befogenheter behöriga myndigheter redan har. Dit<br>hör särskild bevakning (artikel 11), kontrollerade leveranser (artikel 22)<br>och gemensamma specialutredningslag (artikel 24). Vidare skall enligt<br>den allmänna motiveringen lagen tillämpas också på administrativt<br>samarbete, utan att det fullständigt framgår vilka former det gäller.<br>Framtida överenskommelser om tullsamarbete kan komma att rymma nya<br>former av samarbete som utesluts genom definitionen.</p>
<p>Även om genomförandet av åtgärder enligt vissa samarbetsformer inte<br>behöver regleras i lagen, ryms de som nyss anförts under konventionen<br>och därmed under 1 kap. 1 § i den föreslagna lagen. Utländska myndig-<br>heter kan väntas göra framställningar om sådana åtgärder under<br>åberopande av konventionen. I så fall torde den föreslagna lagen böra<br>tillämpas beträffande förfarandet.</p>
<p>Det kan visserligen göras gällande att de ovan närmare angivna<br>samarbetsformema kan rymmas under punkten 2, som avser<br>genomförande av eller deltagande i utredningar om överträdelser av<br>tullbestämmelser, eller under punkten 7, som avser annan åtgärd som kan<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>149</p>
<p>vidtas i en svensk utredning om överträdelse av tullbestämmelse och som<br>inte omfattar tvångsmedel. En sådan tolkning ger emellertid utrymme för<br>så många olika former av tullsamarbete att definitionen kommer att sakna<br>betydelse. Lagrådet avstyrker att begreppet tullsamarbete definieras<br>närmare i den föreslagna lagen. Det är tillräckligt med den bestämning<br>som följer av 1 kap. 1 § första stycket.</p>
<p>Av paragrafen framgår att användningen av tvångsmedel är begränsad.<br>Denna fråga regleras emellertid bättre i anslutning till de bestämmelser<br>som behandlar de olika samarbetsformema. Så har också skett i fråga om<br>utredning i 2 kap. 7 § och i fråga om gränsöverskridande förföljande i 3<br>kap. 2-5 §§. Också ur denna synvinkel är den föreslagna paragrafen<br>onödig. Lagrådet förordar därför att paragrafen får utgå.</p>
<h4>1 kap. 6 §</h4>
<p>I definitionen av behörig svensk myndighet anges bl.a. "Polisen". Polisen<br>är emellertid inte någon myndighet, vilket däremot övriga uppräknade<br>organ är. Lagrådet förordar att uttrycket byts ut mot förslagsvis "Riks-<br>polisstyrelsen eller en polismyndighet".</p>
<h4>1 kap. 7 §</h4>
<p>Det synes obehövligt att i lagtexten kräva att olika åtgärder skall vidtas<br>av utländsk "behörig" myndighet. Det torde få ankomma på den<br>utländska staten att avgöra vilka av dess myndigheter som är behöriga<br>och på sådana myndigheter att själva hålla reda på sin behörighet.<br>Uppenbara fall av kompetensöverskridanden kan avvisas utan uttrycklig<br>bestämmelse. Andra stycket första meningen bör därför ges följande<br>lydelse: "Direkt samarbete mellan en behörig svensk myndighet och en<br>utländsk myndighet får ske i brådskande fall."</p>
<h4>1 kap. 8 och 9 §§</h4>
<p>Paragraferna omfattar ansökningar från både svensk och utländsk<br>myndighet. Det är emellertid endast utländsk myndighets ansökningar<br>som skall prövas här i landet. Svensk myndighets ansökningar kommer<br>att få handläggas enligt de föreskrifter som gäller i det andra landet.<br>Innehållet i 8 och 9 § § bör därför begränsas till sådana ansökningar som<br>utländsk myndighet gör hos svensk myndighet. Det kan enklast<br>genomföras så att första meningen i 8 § utgår.</p>
<p>Om tillämpningsområdet för 8 och 9 §§ begränsas på det sätt som ovan<br>föreslagits, vore det naturligast att flytta paragraferna till 2 kap. Härvid<br>bör 8 § bli 2 § och 9 § bli 3 §. Rubriken "Ansökningar" före<br>8 § bör flyttas till närmast före 1 § i 2 kap.</p>
<p>Den föreslagna flyttningen bör också medföra den justeringen att orden<br>"det mottagande landets officiella språk" i sista stycket av 8 § ersätts med<br>ordet "svenska".</p>
<h4>1 kap. 10 och 11 §§</h4>
<p>Vad som sägs i 10 och 11 §§ kan endast ha avseende på ansökningar som<br>görs hos svensk myndighet. Av denna anledning bör paragraferna<br>placeras i 2 kap. Om 8 och 9 §§ i 1 kap., såsom ovan föreslagits, blir 2</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>150</p>
<p>respektive 3 § i 2 kap., bör 10 § bli 4 § i 2 kap. och 11 § bli 5 §. Rubriken<br>"Avslag" bör då placeras före 4 §.</p>
<h4>2 kap. 2 §</h4>
<p>1 författningskommentaren sägs att första stycket utgör en uttrycklig<br>sekretessbrytande bestämmelse. Ordalagen i detta stycke ger knappast<br>uttryck för denna långtgående avsikt. Det sägs nämligen endast att<br>uppgifter får lämnas ut till behörig utländsk myndighet. Vilken inverkan<br>sekretesslagen därvid skall ha anges inte närmare.</p>
<p>Sekretess gäller i princip även gentemot utländska myndigheter (1 kap.</p>
<p>3 § tredje stycket sekretesslagen). En sekretessbelagd uppgift får dock<br>röjas om det finns stöd härför i en särskild föreskrift i lag eller förord-<br>ning. Lagrådet anser att det av paragrafen tydligare bör framgå att rätten<br>att lämna ut uppgifter till utländsk myndighet även omfattar uppgifter<br>som är hemliga enligt sekretesslagen. Med hänsyn till att bestämmelsen i<br>första stycket skall ha sekretessbrytande effekt bör dess tillämpning<br>begränsas till fall där ett informationsutbyte framstår som nödvändigt.</p>
<p>Första stycket kan förslagsvis ges följande lydelse: "Behörig svensk<br>myndighet får, när så är erforderligt för genomförande av internationellt<br>tullsamarbete enligt denna lag, på eget initiativ eller efter ansökan lämna<br>ut uppgifter till behörig utländsk myndighet, även om en uppgift är<br>sekretessbelagd enligt sekretesslagen (1980:100)."</p>
<p>Om det förslag till omdisponering som ovan framförts genomförs<br>kommer denna paragraf att bli 6 §.</p>
<h4>2 kap. 3-10 §§</h4>
<p>Dessa paragrafer blir, om Lagrådets förslag under 1 kap. 10 och 11 §§<br>följs, 7-14 §§.</p>
<h4>2 kap. 5 §</h4>
<p>Bestämmelsen innehåller inte något som inte följer av<br>personuppgiftslagen och dess 2 §. Den utgör således en dubblyr. Därtill<br>kommer att den är alltför kortfattad för att ha något pedagogiskt värde;<br>den innehåller exempelvis - helt naturligt - inte något om vem som är<br>personuppgiftsansvarig, såsom brukar vara fallet med liknande bestäm-<br>melser i andra lagar. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen utgår<br>såsom överflödig tillsammans med närmast föregående rubrik.</p>
<h4>2 kap. 7 §</h4>
<p>Enligt 6 § får tullsamarbete bedrivas i form av utredning om överträdelse<br>av tullbestämmelse i annan stat. I förevarande paragraf föreslås vissa be-<br>stämmelser för en sådan utredning "avseende brott". Härmed torde avses<br>gärning som motsvarar brott enligt svensk lag. Detta bör anges i lag-<br>texten.</p>
<p>I 2 kap. 2 § förslaget till lag om internationell rättslig hjälp i brottmål<br>regleras frågan om kravet på dubbel straffbarhet. Denna skulle kunna<br>uppkomma även i förevarande sammanhang om en gärning motsvarar<br>brott enligt svensk lag men i det anmodande landet endast kan föranleda<br>administrativa sanktioner. Under föredragningen inför Lagrådet har<br>upplysts att frågan torde sakna praktisk betydelse. Av den anledningen</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>151</p>
<p>har någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda paragraf i lagen om<br>internationell rättslig hjälp inte ansetts behövlig.</p>
<p>Skulle den nyss angivna situationen likväl uppkomma, bör svensk<br>myndighet anses förhindrad att använda tvångsmedel. Av rättssäkerhets-<br>skäl är det önskvärt att frågan regleras uttryckligen i lagtexten. Lagrådet<br>hemställer att frågan om behovet av en bestämmelse i ämnet övervägs på<br>nytt under det fortsatta beredningsarbetet.</p>
<p>Under föredragningen inför Lagrådet har ifrågasatts om inte första<br>stycket i paragrafen borde hänvisa endast till bestämmelserna i<br>smugglingslagen, som är de som närmare reglerar förundersökning och<br>tvångsmedel i fråga om överträdelser av tullbestämmelser. Eftersom<br>bestämmelserna i smugglingslagen replierar på rättegångsbalken och det<br>remitterade förslaget alltså innefattar en dubbelreglering, har Lagrådet<br>inte något att erinra mot en sådan ändring.</p>
<h4>2 kap. 8 §</h4>
<p>Enligt paragrafen skall, om en åtgärd i samband med utredningen kräver<br>åklagares eller rättens beslut enligt vissa angivna bestämmelser,<br>ansökningen i den delen handläggas enligt bestämmelserna i den nyligen<br>antagna lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I 2 kap. 4 § i<br>sistnämnda lag finns visserligen bestämmelser om vad en ansökan skall<br>innehålla, men de stämmer inte överens med vad som gäller om en<br>ansökan enligt det nu remitterade förslaget. Behövliga kompletteringar<br>kan emellertid begäras enligt vad som föreslås gälla för ofullständiga<br>ansökningar om internationell hjälp i brottmål.</p>
<p>I ett sammanhang bör emellertid förfarandet kunna fortsätta från<br>Tullverket eller annan behörig myndighet till åklagaren utan det dröjsmål<br>som kompletteringar skulle föranleda. Har ett beslag gjorts av någon<br>annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte<br>beslutat beslaget - sådan torde situationen regelmässigt vara i förevarande<br>sammanhang - skall enligt 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken<br>anmälan skyndsamt göras hos honom, som "omedelbart" skall pröva om<br>beslaget skall bestå. Av rättssäkerhetsskäl måste enligt Lagrådets mening<br>en överprövning av beslaget kunna ske på grundval av den ansökan som<br>ligger till grund för tullsamarbetet. Lagrådet förordar att i paragrafen<br>införs en ny andra mening av förslagsvis följande lydelse: "Har beslag<br>verkställts i samband med utredningen tillämpas dock först 27 kap. 4 §<br>tredje stycket rättegångsbalken".</p>
<p>Angående rättens befattning med beslagsfrågan tillämpas däremot<br>4 kap. 16 § i den föreslagna lagen om internationell rättslig hjälp i<br>brottmål.</p>
<h4>3 kap. 1 och 2 §§</h4>
<p>Här föreslås i 1 § att gränsöverskridande övervakning skall få ske av en<br>gärningsman som är skäligen misstänkt för ett sådant brott som sägs i<br>artikel 19.2 i tullsamarbetskonventionen och i 2 § att gränsöverskridande<br>förföljande skall få ske om en person har upptäckts på bar gärning i färd<br>med att begå ett sådant brott, om brottet kan föranleda utlämning. För att<br>förstå bestämmelsernas räckvidd måste en läsare alltså ha tillgång till<br>konventionstexten, som visserligen kommer att finnas tillgänglig i riks-</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>152</p>
<p>dagstrycket och i Sveriges överenskommelser med främmande makter,<br>men dessa publikationer är knappast allmänt tillgängliga ens hos myndig-<br>heter.</p>
<p>Föreskrifterna är av central betydelse i fråga om utländska tjänstemäns<br>rätt att övervaka respektive förfölja gärningsmän på svenskt territorium<br>och bör därför i görligaste mån vara formulerade så att förutsättningarnas<br>hela innebörd framgår direkt av lagtexten. Det förhållandet att vissa av de<br>brott som anges i konventionen inte har någon direkt motsvarighet i<br>svensk strafflagstiftning är inte skäl nog att i föreskrifterna endast ta in en<br>hänvisning till artikeln i konventionen. Men redan den åtgärden att<br>uppräkningen i artikeln kom att ingå i den svenska lagtexten skulle<br>underlätta för rättstillämparen och annan läsare att förstå innebörden. Det<br>kan ske genom att till 1 § läggs ett nytt fjärde stycke av förslagsvis<br>följande lydelse:</p>
<p>"Brott som avses i första stycket är</p>
<p>1. olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, vapen, ammu-<br>nition, sprängämnen, kulturföremål, farligt och giftigt avfall, kämmate-<br>rial eller material eller utrustning avsedda för framställning av kärnvapen,<br>biologiska och/eller kemiska vapen (varor belagda med förbud),</p>
<p>2. handel med ämnen som finns upptagna i listorna I och II i Förenta<br>Nationernas konvention om bekämpande av illegal handel med narkotika<br>och psykotropa ämnen och som är avsedda för illegal framställning av<br>narkotika (prekursorer),</p>
<p>3. olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att<br>undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd i samband med import<br>eller export av varor, i de fall där omfattningen av handeln kan medföra<br>en avsevärd belastning för Europeiska gemenskapens eller för medlems-<br>staternas budgetar,</p>
<p>4. annan handel med varor som är förbjuden enligt Gemenskapens eller<br>nationella tullbestämmelser."</p>
<p>I 2 § bör, om Lagrådets förslag avseende 1 § följs, uttrycket "artikel<br>19.2 tullsamarbetskonventionen" ersättas med "1 §".</p>
<h4>3 kap. 4 §</h4>
<p>I punkterna 1 och 2 hänvisas till 27 § tredje stycket i den föreslagna<br>smugglingslagen. Även om de skyddsåtgärder som kan behöva vidtas är<br>desamma är det dock fråga om en situation som avviker från den som<br>föreligger enligt smugglingslagen men däremot är identisk med den som<br>föreligger vid gränsöverskridande förföljande enligt den föreslagna lagen<br>om internationellt polisiärt samarbete. Förevarande paragraf reglerar full-<br>ständigt de skyddsåtgärder som får vidtas även utan hänvisningen till<br>smugglingslagen. Hänvisningen är snarare vilseledande eftersom bestäm-<br>melsen i den lagen avser ingripanden som sker med stöd av samma lag.<br>Hänvisningen bör därför utgå.</p>
<p>Enligt den allmänna motiveringen får de utländska tjänstemännen<br>visitera en flyende som har omhändertagits såväl av säkerhetsskäl som<br>för att söka efter föremål som kan antas ha betydelse för utredning om<br>brott eller kan ha avhänts annan genom brott. Det senare framgår inte av<br>lagtexten, vare sig denna hänvisar till smugglingslagen eller inte. I<br>motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om internationellt polisiärt<br></p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>153</p>
<p>samarbete omnämns dessutom omhändertagande av föremål som kan<br>förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken.</p>
<h4>3 kap. 5 §</h4>
<p>Enligt förslaget får den som har omhändertagits tas i förvar under<br>angiven tid i avvaktan på en begäran om provisoriska åtgärder enligt<br>utlämningslagstiftningen. Det blir åklagare som i första hand får hantera<br>de provisoriska tvångsåtgärder som kan komma i fråga. I lagtexten bör -<br>även om tidsfristen är kort - anges var den omhändertagne skall hållas i<br>förvar, sedan behövliga utredningsåtgärder genomförts. Lagrådet förordar<br>att efter orden ”i förvar” skjuts in orden ”och placeras i häkte eller<br>polisarrest”. Härvid blir 25 § lagen om behandlingen av häktade och<br>anhållna m. fl. tillämplig.</p>
<h4>Övergångsbestämmelsen</h4>
<p>I övergångsbestämmelsen föreskrivs att lagen om utredning angående<br>brott mot utländsk tullag upphävs genom lagen. I den nämnda lagen finns<br>ett bemyndigande för regeringen att besluta föreskrifter som är påkallade<br>av överenskommelser med annan stat om bistånd i tullfrågor. Upphävs<br>lagen kommer det inte längre att finnas något bemyndigande för rege-<br>ringen i detta avseende. Någon omedelbar betydelse för de förordningar<br>som beslutats tidigare och som alltjämt är gällande får inte upphävandet<br>av lagen. Däremot uppkommer frågan vilken betydelse detta kan få för<br>beslutanderätten om framtida överenskommelsers inkorporering i svensk<br>författning.</p>
<p>Huruvida regeringen utan förekomsten av ett bemyndigande i lag<br>kommer att ha rätt att besluta förordningar av förevarande slag kommer<br>att bero på överenskommelsernas innehåll. Gäller dessa enbart admini-<br>strativa föreskrifter, kan regeringen inom ramen för sin så kallade<br>restkompetens enligt 8 kap. 13 § första stycket 2 regeringsformen besluta<br>om en förordning i ämnet. Innehåller överenskommelsen däremot för<br>enskild betungande föreskrifter enligt 8 kap. 3 § regeringsformen, ligger<br>beslutanderätten hos riksdagen med den följd att lagformen i princip skall<br>användas. Riksdagen kan visserligen genom bemyndigande i lag delegera<br>föreskriftsrätten till regeringen, men detta förutsätter att föreskrifterna<br>avser ett ämne som anges i 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen.<br>Lagrådet kan dock inte finna att det internationella tullsamarbetet tillhör<br>något av de ämnen som räknas upp i sistnämnda bestämmelse. Med<br>hänsyn härtill kommer regeringens rätt att besluta förordningar på<br>området att vara beroende av restkompetensens omfattning enligt 8 kap.<br>13 § första stycket 2 regeringsformen och knappast behöva något stöd av<br>ett bemyndigande i lag. Enligt Lagrådets mening kan lagen om utredning<br>angående brott mot utländsk tullag upphävas utan några negativa<br>verkningar för regeringens föreskriftsrätt.</p>
<h4>Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen</h4>
<p>Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Bilaga 6</p>
<p>154</p>
<h2>Finansdepartementet</h2>
<p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 juni 2000</p>
<p>Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-<br>Wallén, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall,<br>Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson, Lejon,<br>Lövdén, Ringholm</p>
<p>Föredragande: statsrådet Ringholm</p>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<p>Regeringen beslutar proposition 1999/2000:122 Internationellt<br>tullsamarbete.</p>
<p>155</p>
<h2>Rättsdatablad</h2>
<p>Prop. 1999/2000:122</p>
<table border="1">
<tr><td>
<p>Författningsrubrik</p></td><td>
<p>Bestämmelser som Celexnummer för</p>
<p>inför, ändrar, upp- bakomliggande EG-</p>
<p>häver eller upprepar regler</p>
<p>ett normgivnings-<br>bemyndigande</p></td></tr>
<tr><td>
<p>Lag om internationellt<br>tullsamarbete</p></td><td>
<p>498A0123/01/</p>
<p>397R0515</p></td></tr>
</table>
<p>Eländers Gotab 60249, Stockholm 2000</p>
<p>156</p>
11att riksdagen godkänner konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbetskonventionen)delvis bifall=utskottet2000/01:SkU2?11att riksdagen godkänner konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater (tullsamarbetskonventionen)?22att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 23.5 i tullsamarbetskonventionen, med innehållet att Sverige inte avser att tillämpa samarbetsformen hemliga utredningar?22att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 23.5 i tullsamarbetskonventionen, med innehållet att Sverige inte avser att tillämpa samarbetsformen hemliga utredningardelvis bifall=utskottet2000/01:SkU2?33att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 26.5 b i tullsamarbetskonventionen med innebörd att alla svenska domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av konventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett mål eller i ett ärendedelvis bifall=utskottet2000/01:SkU2?33att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 26.5 b i tullsamarbetskonventionen med innebörd att alla svenska domstolar berättigas att inhämta förhandsavgörande om tolkning av konventionen i den mån det behövs för ett avgörande i ett mål eller i ett ärende?44att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen med innebörd at fram till det att konventionen träder i kraft skall den, med undantag av artikel 26, vara tillämplig i Sveriges förbindelser med de stater som avgivit samma förklaring?44att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel 32.4 i tullsamarbetskonventionen med innebörd at fram till det att konventionen träder i kraft skall den, med undantag av artikel 26, vara tillämplig i Sveriges förbindelser med de stater som avgivit samma förklaringdelvis bifall=utskottet2000/01:SkU2?55att riksdagen godkänner regeringens förklaring enligt artikel 20.6 i tullsamarbetskonventionendelvis bifall=utskottet2000/01:SkU2?55att riksdagen godkänner regeringens förklaring enligt artikel 20.6 i tullsamarbetskonventionen?66att riksdagen antar regeringens förslag till?66att riksdagen antar regeringens förslag tilldelvis bifall=utskottet2000/01:SkU2?77att riksdagen antar regeringens förslag tillBifall= utskottet2000/01:JuU4?77att riksdagen antar regeringens förslag till?88att riksdagen antar regeringens förslag till?88att riksdagen antar regeringens förslag tilldelvis bifall=utskottet2000/01:SkU2?INLInlämning1899-01-01 00:00:00planerat60hanteringINLInlämning2000-06-29 00:00:00inträffat60hanteringBBordläggning2000-07-04 00:00:00inträffat2hanvisningHÄNHänvisning2000-07-04 00:00:00inträffat3hanvisningMOTMotionstid slutar2000-10-04 00:00:00inträffat4hanvisninginlamnatavInlämnat avFinansdepartementet2014-11-24 01:26:41statustextstatustextÄrendet är avslutatGN031222019-05-22 17:20:07tilldelatTilldelatSkatteutskottet2014-11-24 01:26:41behandlas_i2000/01:JuU4GO01JuU4bet2000/01JuU4Ny insiderstrafflagBetänkandebehandlas_i2000/01:SkU2GO01SkU2bet2000/01SkU2Internationellt tullsamarbeteBetänkandeföljdmotion<br/>
med anledning av prop. 1999/2000:122<br/>
Internationellt tullsamarbeteGO02Sk1mot2000/01Sk1med anledning av prop. 1999/2000:122 Internationellt tullsamarbeteMotionföljdmotionav Carl Fredrik Graf m.fl. (M)<br/>
med anledning av prop. 1999/2000:122<br/>
Internationellt tullsamarbeteGO02Sk1mot2000/01Sk1med anledning av prop. 1999/2000:122 Internationellt tullsamarbeteav Carl Fredrik Graf m.fl. (M)Motion