<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2232863</hangar_id>
 <dok_id>GM0341</dok_id>
 <rm>1998/99</rm>
 <beteckning>41</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1998/99:41</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ>Justitiedepartementet</organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>41</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1999-01-28 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 14:04:20</systemdatum>
 <publicerad>1999-01-01 00:00:00</publicerad>
 <titel>Ändringar i brottsskadelagen</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GM0341/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GM0341</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GM0341</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1998/99:41&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;Ändringar i brottsskadelagen&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GM0341/prop_199899__41-1.png" style="width:43pt;height:55pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholm den 28 januari 1999&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Göran Persson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Laila Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Justitiedepartementet)&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslår regeringen ett antal ändringar i brottsskade-&lt;br&gt;lagen (1978:413). Förslag med anledning av Brottsofferutredningens&lt;br&gt;betänkande (SOU 1998:40) läggs inte fram nu utan i ett kommande&lt;br&gt;lagstiftningsärende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionen innehåller följande förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Ändringar i reglerna om förfarandet hos Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;som bl.a. innebär rätt till omprövning i Brottsoffermyndighetens nämnd&lt;br&gt;och rätt till muntlig förhandling där. Syftet med ändringarna är att&lt;br&gt;förstärka brottsoffrens ställning och säkerställa att prövningen uppfyller&lt;br&gt;de krav som följer av artikel 6.1 i Europakonventionen om de mänsk-&lt;br&gt;liga rättigheterna, dvs. den artikel som behandlar rätten till domstols-&lt;br&gt;prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- En ny bestämmelse om ansökningstid och preskription. Avsikten är&lt;br&gt;att ge brottsoffren längre tid på sig att söka brottsskadeersättning samt&lt;br&gt;att underlätta hanteringen hos Brottsoffermyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Utökade möjligheter att jämka brottsskadeersättning vid personska-&lt;br&gt;dor i de fall den skadelidande själv har ökat skaderisken, t.ex. genom&lt;br&gt;eget brottsligt beteende. Syftet är att undvika fall där det kan anses&lt;br&gt;stötande att staten betalar ut full ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare behandlas frågan om sådana brottsskador som någon drabbats&lt;br&gt;av i sitt arbete skall undantas från brottsskadelagens tillämpnings-&lt;br&gt;område. Något förslag lämnas dock inte i detta avseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 41&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Innehållsförteckning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i&amp;nbsp;brottsskadelagen (1978:413)...............4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ärendet och dess beredning..............................................................8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Brottsskadeersättning........................................................................8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Jämkning av brottsskadeersättning.................................................11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Framväxten av skadeståndslagens medvållanderegler 11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Nuvarande jämkningsregler i brottsskadelagen................13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Jämkning enligt 9 § första stycket..................13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Jämkning enligt 9 § andra stycket..................14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Brottsoffermyndighetens praxis.....................14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Europakonventionen om ersättning till offer för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;våldsbrott..........................................................................15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Nya jämkningsregler i brottsskadelagen..........................16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Personskada....................................................16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Sakskada och ren förmögenhetsskada............18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Prövning av brottsskadeärenden.....................................................19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Brottsskadeersättning och rätten till domstolsprövning... 19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Brottsoffermyndighetens prövning och rätten till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;domstolsprövning.............................................................20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Nya regler om omprövning..............................................24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Rätt till muntlig förhandling.............................................26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ansökningstid.................................................................................28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Nuvarande bestämmelse om ansökningstid......................28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ansökningstider i övriga Norden.....................................29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;En ny bestämmelse om ansökningstid..............................30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Brottsskador som uppkommit i arbetet...........................................34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Försäkringsformer............................................................34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Brottsskadelagen och brottsskador som uppkommit i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;arbetet...............................................................................37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ekonomiska konsekvenser..............................................................40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 &amp;nbsp;Ikraftträdande m.m..........................................................................41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 &amp;nbsp;F örfattningskommentar...................................................................42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Promemorians lagförslag......................................................49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 &amp;nbsp;Förteckning över remissinstanserna......................................52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 &amp;nbsp;Lagrådsremissens lagförslag.................................................53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 &amp;nbsp;Lagrådets yttrande.................................................................56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1999.....58&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förslag till riksdagsbeslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om&lt;br&gt;ändring i brottsskadelagen (1978:413).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Förslag till lag om ändring i brottsskade-&lt;br&gt;lagen (1978:413)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har följande förslag till lagtext.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (1978:413)&lt;br&gt;dels att 9, 13, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,&lt;br&gt;dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b,&lt;br&gt;14 a och 14 b §§, av följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om jämkning av brottsskadeersättning på grund av medverkan&lt;br&gt;genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 § skade-&lt;br&gt;ståndslagen (1972:207).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning kan även i&lt;br&gt;fall då det inte följer av första&lt;br&gt;stycket sättas ned eller falla bort,&lt;br&gt;om särskilda skäl föreligger med&lt;br&gt;hänsyn till att den skadelidande&lt;br&gt;eller, om skadan har lett till döden,&lt;br&gt;den avlidne genom sitt uppträ-&lt;br&gt;dande i samband med brottet eller&lt;br&gt;på annat liknande sätt uppsåtligen&lt;br&gt;eller av oaktsamhet har ökat&lt;br&gt;skaderisken. Vid sakskada eller&lt;br&gt;ren förmögenhetsskada kan ersätt-&lt;br&gt;ningen också sättas ned eller falla&lt;br&gt;bort, om särskilda skäl föreligger&lt;br&gt;med hänsyn till att den skade-&lt;br&gt;lidande genom underlåtenhet att&lt;br&gt;vidtaga sedvanliga försiktighets-&lt;br&gt;åtgärder uppsåtligen eller av akt-&lt;br&gt;samhet har ökat skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning kan även i&lt;br&gt;fall då det inte följer av första&lt;br&gt;stycket sättas ned eller falla bort,&lt;br&gt;om det är skäligt med hänsyn till&lt;br&gt;att den skadelidande eller, om&lt;br&gt;skadan har lett till döden, den&lt;br&gt;avlidne genom sitt uppträdande i&lt;br&gt;samband med brottet eller på annat&lt;br&gt;liknande sätt uppsåtligen eller av&lt;br&gt;oaktsamhet har ökat skaderisken.&lt;br&gt;Vid sakskada eller ren förmögen-&lt;br&gt;hetsskada kan ersättningen också&lt;br&gt;sättas ned eller falla bort, om det&lt;br&gt;är skäligt med hänsyn till att den&lt;br&gt;skadelidande genom underlåtenhet&lt;br&gt;att vidta sedvanliga försiktighets-&lt;br&gt;åtgärder uppsåtligen eller av oakt-&lt;br&gt;samhet har ökat skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hos Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;finns en nämnd som avgör ärenden&lt;br&gt;om brottsskadeersättning som är&lt;br&gt;av principiell betydelse eller&lt;br&gt;annars av större vikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hos Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;finns en nämnd som skall avgöra&lt;br&gt;ärenden om brottsskadeersättning&lt;br&gt;som är av principiell betydelse&lt;br&gt;eller annars av större vikt.&lt;br&gt;Nämnden får avgöra även andra&lt;br&gt;ärenden om brottsskadeersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden och vice ordföran-&lt;br&gt;dena i nämnden skall vara lag-&lt;br&gt;farna och erfarna i domarvärv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden utses av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden och vice ordföran- Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;dena i nämnden skall vara eller ha&lt;br&gt;varit ordinarie domare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsoffermyndighetens nämnd&lt;br&gt;skall hålla muntlig förhandling,&lt;br&gt;om sökanden begär det och det&lt;br&gt;inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13b§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Muntliga förhandlingar enligt&lt;br&gt;13 a § skall vara offentliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det kan antas att det vid en&lt;br&gt;förhandling kommer att lämnas&lt;br&gt;någon uppgift för vilken hos&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten gäller&lt;br&gt;sekretess som avses i sekretess-&lt;br&gt;lagen (1980:100), får ordföranden&lt;br&gt;vid förhandlingen besluta att&lt;br&gt;förhandlingen skall hållas inom&lt;br&gt;stängda dörrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om sökanden är under femton&lt;br&gt;år eller lider av en psykisk stör-&lt;br&gt;ning, får ordföranden vid förhand-&lt;br&gt;lingen besluta att förhandlingen&lt;br&gt;skall hållas inom stängda dörrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om brottsskadeersätt-&lt;br&gt;ning skall göras inom två år från&lt;br&gt;det att brottet begicks. Föreligger&lt;br&gt;särskilda skäl kan ansökan prövas&lt;br&gt;även om den har kommit in för&lt;br&gt;sent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan prövas endast om&lt;br&gt;brottet har anmälts till åklagare&lt;br&gt;eller polismyndighet eller om&lt;br&gt;sökanden visar giltig anledning till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om allmänt åtal har väckts,&lt;br&gt;skall ansökan om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning göras inom två år från&lt;br&gt;det att dom eller slutligt beslut har&lt;br&gt;vunnit laga kraft. Har allmänt åtal&lt;br&gt;inte väckts men förundersökning&lt;br&gt;inletts, skall ansökan göras inom&lt;br&gt;två år från det att förunder-&lt;br&gt;sökningen lagts ned eller avslu-&lt;br&gt;tats. I övriga fall skall ansökan&lt;br&gt;göras inom två år från det att&lt;br&gt;brottet begicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl kan&lt;br&gt;en ansökan prövas även om den&lt;br&gt;har kommit in för sent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan prövas endast om&lt;br&gt;brottet har anmälts till åklagare&lt;br&gt;eller polismyndighet eller om&lt;br&gt;sökanden visar giltig anledning till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att sådan anmälan inte har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att någon sådan anmälan inte har Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om preskription av en&lt;br&gt;fordran på brottsskadeersättning&lt;br&gt;gäller vad som föreskrivs i 3 §&lt;br&gt;preskriptionslagen (1981:130)&lt;br&gt;om preskription av en fordran på&lt;br&gt;skadestånd i anledning av brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;att ett beslut i ett ärende om&lt;br&gt;brottsskadeersättning är oriktigt&lt;br&gt;på grund av nya omständigheter&lt;br&gt;eller av någon annan anledning,&lt;br&gt;skall myndigheten ändra beslutet,&lt;br&gt;om det kan ske utan att det blir till&lt;br&gt;nackdel for sökanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14b§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har ett beslut i ett ärende om&lt;br&gt;brottsskadeersättning fattats av&lt;br&gt;generaldirektören eller någon&lt;br&gt;annan tjänsteman skall ärendet&lt;br&gt;omprövas av nämnden, om sökan-&lt;br&gt;den begär det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ärendet behöver dock inte&lt;br&gt;omprövas av nämnden, om det är&lt;br&gt;uppenbart att beslutet skall ändras&lt;br&gt;i enlighet med sökandens begäran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnad för biträde eller utred-&lt;br&gt;ning i ärende om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning kan ersättas av allmänna&lt;br&gt;medel, om särskilda skäl före-&lt;br&gt;ligger med hänsyn till sökandens&lt;br&gt;ekonomiska förhållanden och&lt;br&gt;övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader för biträde eller&lt;br&gt;utredning i ärenden om brotts-&lt;br&gt;skadeersättning kan ersättas av&lt;br&gt;allmänna medel, om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl med hänsyn till&lt;br&gt;sökandens ekonomiska förhåll-&lt;br&gt;anden och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sökande som har inställt sig&lt;br&gt;till en muntlig förhandling får av&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten beviljas&lt;br&gt;ersättning av allmänna medel for&lt;br&gt;kostnader för resa och uppehälle,&lt;br&gt;om myndigheten finner att sökan-&lt;br&gt;den skäligen bör ersättas för sin&lt;br&gt;inställelse. Myndigheten får be-&lt;br&gt;vilja förskott på sådan ersättning.&lt;br&gt;Närmare bestämmelser om ersätt-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning och förskott meddelas av Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Den äldre lydelsen av 9 § skall tillämpas när det gäller skadefall&lt;br&gt;som har inträffat före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Ärendet och dess beredning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I maj 1996 överlämnade Brottsoffermyndigheten en skrivelse till rege-&lt;br&gt;ringen med förslag på ändrade bestämmelser i brottsskadelagen när det&lt;br&gt;gäller inom vilken tid en ansökan om brottsskadeersättning skall göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I juni 1997 presenterades departementspromemorian Några frågor om&lt;br&gt;brottsskadeersättning (Ds 1997:45). I promemorian behandlas fyra frå-&lt;br&gt;gor i brottsskadelagen. Förutom reglerna om ansökningstid behandlas&lt;br&gt;frågan om jämkning av brottsskadeersättning när den skadelidande&lt;br&gt;genom eget uppträdande ökat skaderisken, frågan om handläggningen av&lt;br&gt;brottsskadeärenden i ljuset av artikel 6.1 i Europakonventionen om de&lt;br&gt;mänskliga rättigheterna samt frågan om undantag från lagens tillämp-&lt;br&gt;ningsområde för brottsskador som även är att betrakta som arbetsskador.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbe-&lt;br&gt;handlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.&lt;br&gt;Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju&lt;br&gt;96/3325).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grundval av promemorian och remissinstansernas svar lägger&lt;br&gt;regeringen i denna proposition fram förslag till ändringar i brottsskade-&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslag med anledning av Brottsofferutredningens betänkande (SOU&lt;br&gt;1998:40) läggs inte fram nu utan i ett kommande lagstiftningsärende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 26 november 1998 att inhämta Lagrådets&lt;br&gt;yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns&lt;br&gt;i bilaga 4. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar och regeringen har i&lt;br&gt;huvudsak följt förslagen. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i&lt;br&gt;avsnitt 5.4 och i författningskommentaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Brottsskadeersättning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;År 1948 togs det i statsbudgeten för första gången upp ett särskilt anslag&lt;br&gt;för statlig ersättning åt brottsoffer. Då gällde det enbart ersättning för&lt;br&gt;person- och sakskador som orsakades av personer som rymt från t.ex.&lt;br&gt;fängelser och ungdomsvårdsskolor. Så småningom kom Socialstyrelsen&lt;br&gt;att disponera över anslaget och vissa principer utvecklades för ersätt-&lt;br&gt;ningens bestämmande. I huvudsak kom skadeståndsrättsliga principer att&lt;br&gt;tillämpas, men avvikelser fanns.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1971 utfärdades kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna&lt;br&gt;medel för personskada på grund av brott. Genom kungörelsen kunde den&lt;br&gt;som drabbats av en personskada på grund av brott fa ersättning av staten.&lt;br&gt;Ärendena prövades av regeringen. Ersättningen bestämdes efter en&lt;br&gt;behovsprövning. I övrigt tillämpades skadeståndsrättsliga principer. Det&lt;br&gt;fanns dock större möjligheter att jämka ersättningen än inom den all-&lt;br&gt;männa skadeståndsrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mitten av 1970-talet tillsattes en utredning för att bl.a. samordna Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;reglerna om ersättning åt brottsoffer. Detta arbete ledde fram till den&lt;br&gt;nuvarande brottsskadelagen (1978:413). Lagen trädde i kraft den 1&lt;br&gt;oktober 1978.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt brottsskadelagen har den som utsatts för brott i vissa fall rätt till&lt;br&gt;ersättning av staten för skador som uppkommit till följd av brottet. Lagen&lt;br&gt;tillämpas på brott som begåtts i Sverige. Vid personskador är lagen&lt;br&gt;dessutom i regel tillämplig om brottet begåtts utomlands mot någon som&lt;br&gt;hade hemvist i Sverige. Gärningsmannen behöver inte vara känd för att&lt;br&gt;brottsskadeersättning skall betalas ut, men det måste framgå av utred-&lt;br&gt;ningen att skadan har uppkommit till följd av ett brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning betalas i första hand för personskador. Som&lt;br&gt;personskada ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål&lt;br&gt;som den skadade bar på sig vid skadetillfället. Sedan den 1 juli 1988&lt;br&gt;jämställs även med personskada sådant lidande som någon tillfogar&lt;br&gt;annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat&lt;br&gt;ofredande som innefattar brott, s.k. kränkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om brottet begåtts av någon som varit på permission eller rymt från en&lt;br&gt;kriminalvårdsanstalt, ett häkte eller något av vissa angivna hem för vård,&lt;br&gt;så betalas även ersättning for sakskada. Om det finns särskilda skäl, kan&lt;br&gt;dessutom ersättning för ren förmögenhetsskada betalas ut. Brottsskade-&lt;br&gt;ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada betalas också i andra&lt;br&gt;fall i den mån den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har&lt;br&gt;äventyrats genom skadan eller ersättningen annars framstår som särskilt&lt;br&gt;angelägen. Ersättningen bestäms i huvudsak enligt skadeståndsrättsliga&lt;br&gt;principer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När brottsskadeersättning bestäms avräknas skadestånd som har beta-&lt;br&gt;lats eller bör kunna bli betalt, liksom i stort sett all annan ersättning som&lt;br&gt;den skadelidande har rätt till på grund av skadan. Vid bestämmande av&lt;br&gt;brottsskadeersättning för skada på egendom som inte varit försäkrad&lt;br&gt;avräknas också i vissa fall försäkringsersättning som skulle ha betalats,&lt;br&gt;om försäkring hade funnits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller jämkning av ersättning på grund av medverkan genom&lt;br&gt;vållande på den skadelidandes sida hänvisar brottsskadelagen till bestäm-&lt;br&gt;melserna i 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Dessutom innehåller&lt;br&gt;brottsskadelagen vissa jämkningsregler som går längre än denna bestäm-&lt;br&gt;melse. Jämkning av brottsskadeersättning behandlas närmare i avsnitt 5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid samtliga skadetyper avräknas ett självriskbelopp som för år 1998&lt;br&gt;uppgår till 1 000 kr. Är det fråga om ersättning för en rymlingsskada&lt;br&gt;avräknas dock ingen självrisk, om brottet begåtts i närheten av en anstalt&lt;br&gt;eller annan plats där skadevållaren var omhändertagen eller fick vård.&lt;br&gt;Självrisk avräknas inte heller om det i övrigt finns särskilda skäl mot det.&lt;br&gt;Sådana särskilda skäl anses finnas när barn eller unga har utsatts för&lt;br&gt;sexuella övergrepp, när den skadelidande har avlidit, när ersättning ges&lt;br&gt;på grund av att den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt&lt;br&gt;har äventyrats genom skadan samt när ersättningen annars framstår som&lt;br&gt;särskilt angelägen. Ersättning under 10 kr betalas inte ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning med anledning av personskada som fastställts i form av&lt;br&gt;engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger basbeloppet (728 000 kr år&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1998). Ersättning som fastställts i form av livränta utgår för varje år med&lt;br&gt;högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms&lt;br&gt;(109 200 kr år 1998). Är det fråga om sakskada eller ren förmögenhets-&lt;br&gt;skada utgår ersättning med högst tio gånger basbeloppet (364 000 kr år&lt;br&gt;1998).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten.&lt;br&gt;Under år 1997 inleddes drygt 5 000 sådana ärenden. Hos Brottsoffermyn-&lt;br&gt;digheten finns en nämnd som avgör brottsskadeärenden som är av prin-&lt;br&gt;cipiell betydelse eller annars av större vikt. Regeringen har vissa möjlig-&lt;br&gt;heter att föreskriva att en annan myndighet skall pröva frågor om&lt;br&gt;brottsskadeersättning. Ett beslut av en sådan myndighet överklagas hos&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten. Någon föreskrift av detta slag finns dock för&lt;br&gt;närvarande inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsoffermyndighetens beslut kan inte överklagas. Däremot är det&lt;br&gt;relativt vanligt att ärenden omprövas. Detta kan ske på begäran av&lt;br&gt;sökanden eller på myndighetens eget initiativ. Har den tidigare pröv-&lt;br&gt;ningen gjorts av en tjänsteman vid myndigheten, omprövar general-&lt;br&gt;direktören beslutet. Har generaldirektören prövat ärendet, omprövar&lt;br&gt;nämnden beslutet. Av det totala antalet ärenden begärs omprövning i ca&lt;br&gt;tre procent. I dessa fall får ärendet en ny fullständig prövning. Av de 290&lt;br&gt;omprövningsfall som Brottsoffermyndigheten hade år 1997 resulterade&lt;br&gt;endast 20 (6,9 procent) i att myndigheten ändrade sitt beslut med&lt;br&gt;hänvisning till att den tidigare bedömningen var felaktig. 1 16 fall (5,5&lt;br&gt;procent) ändrades det tidigare beslutet på grund av att nya omständig-&lt;br&gt;heter anförts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är inte ovanligt att sökanden har allmän rättshjälp och biträds av en&lt;br&gt;advokat eller annan jurist. Det förekommer även att en sökande som inte&lt;br&gt;har beviljats rättshjälp anlitar juridiskt ombud eller ordnar med utredning&lt;br&gt;i ärendet. I regel får sökanden själv svara för sådana kostnader. Om det&lt;br&gt;finns särskilda skäl med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden&lt;br&gt;och övriga omständigheter kan dock Brottsoffermyndigheten bestämma&lt;br&gt;att kostnaderna för biträde eller utredning skall ersättas av allmänna&lt;br&gt;medel. Kostnadsersättning brukar regelmässigt betalas om Brottsoffer-&lt;br&gt;myndigheten begärt in utredning. Det förekommer också att ersättning&lt;br&gt;för biträdeskostnader beviljas i fall där arvodet annars skulle ta en&lt;br&gt;väsentlig del av brottsskadeersättningen i anspråk. Prövningen av brotts-&lt;br&gt;skadeärenden behandlas närmare i avsnitt 6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ansökan om brottsskadeersättning skall göras inom två år från det&lt;br&gt;att brottet begicks. Om det finns särskilda skäl, kan en ansökan dock&lt;br&gt;prövas även om den inkommit senare. Ansökan skall göras på en särskild&lt;br&gt;blankett. För att en ansökan skall prövas krävs vidare att brottet har&lt;br&gt;anmälts till åklagare eller polismyndighet eller att sökanden kan ge ett&lt;br&gt;godtagbart skäl till varför så inte skett. Ansökningstiden behandlas&lt;br&gt;närmare i avsnitt 7.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om brottsskadeersättning betalas ut, träder staten in i den skade-&lt;br&gt;lidandes rätt till skadestånd. Staten har således en möjlighet att regressvis&lt;br&gt;kräva tillbaka utbetald brottsskadeersättning från den som har vållat&lt;br&gt;skadan. Brottsoffermyndigheten, som företräder staten i fråga om sådana&lt;br&gt;fordringar, bedriver en aktiv regressverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Jämkning av brottsskadeersättning&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Framväxten av skadeståndslagens medvållanderegler&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Tiden före år 1975&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan gammalt har gällt att skadestånd kan jämkas på grund av med-&lt;br&gt;verkan genom vållande på den skadelidandes sida. I 1864 års strafflag&lt;br&gt;fanns en jämkningsregel enligt vilken skadestånd vid medvållande kunde&lt;br&gt;jämkas efter vad som var skäligt. Vid prövningen hade i praktiken graden&lt;br&gt;av skuld på den skadevållandes och den skadelidandes sida den avgö-&lt;br&gt;rande betydelsen. Jämkningsregeln, som var tillämplig både vid person-&lt;br&gt;skada och vid egendomsskada, fördes med vissa mindre språkliga änd-&lt;br&gt;ringar över till skadeståndslagen. Regeln utvecklades vid en tid då rätt-&lt;br&gt;visa och billighet ansågs kräva att de ekonomiska följderna av en skada&lt;br&gt;skulle bäras av alla dem som uppsåtligen eller av oaktsamhet hade skuld&lt;br&gt;till skadan, den skadelidande inbegripen. Senare kom även andra argu-&lt;br&gt;ment att anföras till stöd för reglerna om jämkning. Det gjordes gällande&lt;br&gt;att en möjlighet till jämkning på grund av medvållande var värdefull från&lt;br&gt;preventionssynpunkt, dvs. att enskilda personer till följd av jämknings-&lt;br&gt;risken skulle vara försiktigare och att skador därmed skulle kunna und-&lt;br&gt;vikas. Vidare ansågs medvållandereglema ha vissa fördelar från rätts-&lt;br&gt;systematisk och rättsteknisk synpunkt. Medvållandereglema försvarades&lt;br&gt;också med hänvisning till det som brukar kallas det allmänna rättsmed-&lt;br&gt;vetandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna år 1975&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen anlades ett annat&lt;br&gt;synsätt. Enligt detta synsätt borde skadeståndsreglerna vara utformade så&lt;br&gt;att de tillgodosåg socialt motiverade ersättningsbehov samtidigt som de&lt;br&gt;ledde till en samhällsekonomiskt rationell fördelning av de förluster som&lt;br&gt;uppkom genom skadefall (prop. 1975:12 s. 131). Detta nya synsätt hade&lt;br&gt;växt fram under slutet av 1960-talet och 1970-talets första hälft (se t.ex.&lt;br&gt;prop. 1968:25 s. 110 f., prop. 1972:5 s. 83, SOU 1974:87 s. 175, NJA&lt;br&gt;1971 s. 44, NJA 1972 s. 81, NJA 1973 s. 118, NJA 1974 s. 359).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För personskadornas del ansågs att en tillämpning av de dåvarande&lt;br&gt;medvållandereglema fick konsekvenser som inte var förenliga med det&lt;br&gt;nya betraktelsesättet. Det ansågs från sociala och humanitära synpunkter&lt;br&gt;inte rimligt att den som drabbades av en skada skulle bli lidande för all&lt;br&gt;framtid av en tillfällig oaktsamhet (prop. 1975:12 s. 131). Vad beträffar&lt;br&gt;fördelningen av de förluster som uppkom genom skadefall menade&lt;br&gt;departementschefen att tillgängliga ekonomiska resurser utnyttjades bäst&lt;br&gt;om skaderiskema i samhället slogs ut på så många händer som möjligt.&lt;br&gt;Om fullt skadestånd utgick skulle det, enligt departementschefen, ofta&lt;br&gt;leda till en acceptabel riskspridning eftersom skadeståndet i de flesta fall&lt;br&gt;skulle täckas av en ansvarsförsäkring; en jämkning av skadestånd på&lt;br&gt;grund av medvållande torde däremot i de flesta fall medföra att skadan&lt;br&gt;delvis skulle komma att stanna på den skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid denna tidpunkt ansågs argumentet att möjligheterna till jämkning&lt;br&gt;var av betydelse från preventionssynpunkt ha spelat ut sin roll såvitt&lt;br&gt;avsåg personskador. Vidare ansågs de rättssystematiska och rättstekniska&lt;br&gt;synpunkter som tidigare anförts till stöd för jämkning, liksom hänvis-&lt;br&gt;ningen till det allmänna rättsmedvetandet, sakna nämnvärd tyngd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gällde sakskador och rena förmögenhetsskador ansåg departe-&lt;br&gt;mentschefen att en tillämpning av dåvarande jämkningsprinciper vid&lt;br&gt;medvållande inte var förenad med lika stora nackdelar. Sociala och&lt;br&gt;humanitära synpunkter ansågs inte med samma styrka tala för en&lt;br&gt;begränsning av jämkningsmöjlighetema. På sakskadeområdet fanns&lt;br&gt;enligt departementschefen goda möjligheter för den enskilde att skaffa&lt;br&gt;sig ett försäkringsskydd till rimliga kostnader. Enligt departementschefen&lt;br&gt;borde man därför inte överväga några mer ingripande förändringar för&lt;br&gt;sakskador och rena förmögenhetsskador (prop. 1975:12 s. 131 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund infördes den 1 januari 1975 nya regler om&lt;br&gt;jämkning vid medvållande i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt dessa&lt;br&gt;begränsades möjligheterna att jämka skadestånd vid personskada väsent-&lt;br&gt;ligt, medan möjligheterna att jämka skadestånd vid sakskada och ren&lt;br&gt;förmögenhetsskada bibehölls i stort sett oförändrade. Sverige fick häri-&lt;br&gt;genom medvållanderegler som från ett internationellt perspektiv måste&lt;br&gt;betraktas som mycket generösa mot dem som drabbats av en person-&lt;br&gt;skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Diskussion om gällande medvållanderegler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utformningen av 6 kap. 1 § skadeståndslagen aktualiserades på nytt med&lt;br&gt;anledning av ett motionsyrkande vid riksdagsbehandlingen av prop.&lt;br&gt;1990/91:197 om produktansvar (mot. 1991/92:L2). Motionären yrkade&lt;br&gt;att bestämmelsen skulle ändras så att personskador skulle regleras på&lt;br&gt;samma sätt som sakskador och rena förmögenhetsskador. Riksdagen&lt;br&gt;avslog yrkandet (bet. 1991/92:LU14 s. 13, rskr. 1991/92:78), men&lt;br&gt;utskottets uttalanden fick till följd att skadeståndslagens regler om med-&lt;br&gt;vållande vid personskada togs upp i proposition 1993/94:88 om ändring i&lt;br&gt;lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskade-&lt;br&gt;fonden, m.m. I propositionen redovisades en hearing som Justitiedeparte-&lt;br&gt;mentet höll i oktober 1993. Vad som framkom vid hearingen gav enligt&lt;br&gt;regeringen inte anledning att anta att det skulle finnas något praktiskt&lt;br&gt;behov av att ändra skadeståndslagens regler om medvållande vid person-&lt;br&gt;skada. Denna ståndpunkt godtogs av riksdagen (bet. 1993/94:LU27 s. 5).&lt;br&gt;Kommittén om ideell skada har också behandlat skadeståndslagens regler&lt;br&gt;om medvållande vid personskada utan att finna anledning att föreslå&lt;br&gt;någon ändring (SOU 1995:33 s. 403).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Nuvarande jämkningsregler i brottsskadelagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;5.2.1 Jämkning enligt 9 § första stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 9 § första stycket brottsskadelagen framgår att 6 kap 1 § skadestånds-&lt;br&gt;lagen skall tillämpas i fråga om jämkning av brottsskadeersättning på&lt;br&gt;grund av medverkan genom vållande på den skadelidandes sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen kan skadestånd på&lt;br&gt;grund av personskada jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen&lt;br&gt;eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan. Har en förare av&lt;br&gt;motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till trafikonykterhetsbrott&lt;br&gt;skadats, kan dock skadeståndet jämkas vid varje vårdslöshet från&lt;br&gt;förarens sida. Om skadan har lett till döden jämkas skadeståndet till&lt;br&gt;efterlevande endast om den avlidne uppsåtligen har medverkat till&lt;br&gt;dödsfallet, dvs. i praktiken vid självmord.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att den skadelidande uppsåtligen medverkar till skada på sig själv&lt;br&gt;torde tillhöra ovanlighetema. I sådana fall finns det ofta ett samtycke till&lt;br&gt;skadan. Ett samtycke kan medföra att den skadevållande handlingen inte&lt;br&gt;medför skadeståndsskyldighet. Det gäller dock inte när någon går med på&lt;br&gt;att tillfogas svårare kroppsskada. Samtycket kan då i stället få betydelse&lt;br&gt;som jämkningsgrund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en vårdslöshet skall betecknas som grov krävs att den är av&lt;br&gt;mycket allvarligt slag. Endast när den skadelidandes handling vittnar om&lt;br&gt;en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som medfört en avsevärd&lt;br&gt;risk även för andra än honom själv, eller när han visar uppenbar&lt;br&gt;likgiltighet för sitt eget liv eller sin hälsa kan det bli aktuellt att jämka&lt;br&gt;skadeståndet på denna grund. Handlingar av barn och psykiskt störda&lt;br&gt;torde praktiskt taget aldrig vara att betrakta som grovt vårdslösa.&lt;br&gt;Möjligheten att jämka skadeståndet vid grovt vårdslös medverkan från&lt;br&gt;den skadelidande innebär inte att jämkning ovillkorligen måste ske i ett&lt;br&gt;sådant fall. I varje särskild situation måste prövas om det är skäligt att&lt;br&gt;jämkning sker. Jämkningsmöjligheten vid grovt vårdslös medverkan från&lt;br&gt;den skadelidande anses ha mycket begränsad praktisk betydelse (prop.&lt;br&gt;1975:12 s. 133 och 173).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämkningsreglema för personskada gäller i princip också för kränk-&lt;br&gt;ningsersättning, dvs. ersättning för lidande som någon tillfogats genom&lt;br&gt;brott mot den personliga friheten eller liknande. Kommittén om ideell&lt;br&gt;skada uttalade dock i betänkandet Ersättning för kränkning genom brott&lt;br&gt;att det inte finns något utrymme för jämkning av sådan ersättning (SOU&lt;br&gt;1992:84 s. 263).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad beträffar sakskada och ren förmögenhetsskada kan skadeståndet&lt;br&gt;enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen jämkas även om vållan-&lt;br&gt;de på den skadelidandes sida har medverkat till skadan genom vårdslös-&lt;br&gt;het. Jämkning kan alltså ske även vid vårdslöshet som inte är grov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såväl vid personskada som vid sakskada och ren förmögenhetsskada&lt;br&gt;skall jämkning ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av&lt;br&gt;vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Jämkning enligt 9 § andra stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning har inte bara en social funktion utan skall också ses&lt;br&gt;i ett kriminalpolitiskt sammanhang. Staten har ett ansvar för att skydda&lt;br&gt;medborgarna mot brott och när brottsoffret inte kan få ersättning för sina&lt;br&gt;brottsskador av gärningsmannen träder staten in och garanterar viss&lt;br&gt;ersättning. Det är därför rimligt att den som själv har deltagit i brottslig&lt;br&gt;eller på annat sätt klandervärd verksamhet far finna sig i en viss&lt;br&gt;reduktion av ersättningen, även om hans beteende inte skulle föranleda&lt;br&gt;jämkning enligt skadeståndslagens medvållanderegler. Detsamma gäller&lt;br&gt;om den skadelidande medvetet har provocerat skadevållaren men inte&lt;br&gt;kan anses ha varit grovt vårdslös. Ett annat exempel är att den skade-&lt;br&gt;lidande gett sig i lag med okända personer under sådana förhållanden&lt;br&gt;som typiskt innebär en risk för att skadas genom brott (jfr prop.&lt;br&gt;1977/78:126 s. 24 f., 100 f., 109).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av sådana skäl finns i brottsskadelagen längre gående jämkningsmöj-&lt;br&gt;ligheter än vad som gäller enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Sålunda&lt;br&gt;föreskrivs i 9 § andra stycket brottsskadelagen att brottsskadeersättning&lt;br&gt;kan sättas ned eller helt falla bort, om det finns särskilda skäl med hän-&lt;br&gt;syn till att den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med&lt;br&gt;brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat&lt;br&gt;skaderisken. Vid sakskada eller ren förmögenhetsskada kan ersättningen&lt;br&gt;också sättas ned eller falla bort, om det finns särskilda skäl med hänsyn&lt;br&gt;till att den skadelidande genom underlåtenhet att vidta sedvanliga försik-&lt;br&gt;tighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning kan alltså jämkas med stöd av denna bestäm-&lt;br&gt;melse i brottsskadelagen, inte bara vid sakskada och ren förmögenhets-&lt;br&gt;skada utan även vid personskada, redan om den skadelidande medverkat&lt;br&gt;till skadan genom oaktsamhet som inte är grov. Jämkning kan ske också i&lt;br&gt;vissa fall då medvållande i egentlig mening inte föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna i 9 § andra stycket om jämkning vid personskada är tillämp-&lt;br&gt;liga även vid kränkning. Jämkning av kränkningsersättning torde dock&lt;br&gt;inte förekomma särskilt ofta, eftersom ett sådant uppträdande som ökar&lt;br&gt;skaderisken normalt direkt påverkar graden av kränkning. Man kan emel-&lt;br&gt;lertid tänka sig fall där det riskökande uppträdandet inte påverkar graden&lt;br&gt;av kränkning men ändå motiverar att jämkning sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Brottsoffermyndighetens praxis&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämkningsbestämmelsen i 6 kap. 1 § skadeståndslagen tillämpas mycket&lt;br&gt;sällan av Brottsoffermyndigheten. Jämkning av brottsskadeersättning&lt;br&gt;sker i stället med stöd av 9 § andra stycket brottsskadelagen. Även&lt;br&gt;bestämmelsen i 9 § andra stycket har dock tillämpats i begränsad&lt;br&gt;omfattning. Under år 1997 jämkades ersättningen vid personskada i 35&lt;br&gt;av 4 474 ärenden. Vid sakskada och ren förmögenhetsskada jämkades&lt;br&gt;ersättningen oftare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall Brottsoffermyndigheten jämkar brottsskadeersättning vid&lt;br&gt;personskada är anledningen i flertalet fall att den skadelidande uppträtt&lt;br&gt;provocerande. Det är oftast fråga om ömsesidig misshandel av inte alltför&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allvarligt slag. Jämkning förekommer också i fall av uppgörelser i&lt;br&gt;kriminella kretsar i samband med narkotikahandel och liknande. Har den&lt;br&gt;skadelidande drabbats av en bestående skada med en invaliditetsgrad&lt;br&gt;överstigande tio procent, brukar dock ersättningen av sociala skäl ändå&lt;br&gt;inte jämkas. Av samma skäl brukar inte heller ersättning till dödsbo och&lt;br&gt;efterlevande jämkas. När myndigheten jämkar brottsskadeersättning är&lt;br&gt;det dessutom bara den ideella ersättningen som jämkas och inte den&lt;br&gt;ekonomiska ersättningen, dvs. ersättning för inkomstförlust och kost-&lt;br&gt;nader. I de fall jämkning förekommer sätts ersättningen vanligen ned till&lt;br&gt;hälften och inte till andra kvotdelar. I jämkningsfallen är omständig-&lt;br&gt;heterna i regel sådana att det inte kommer i fråga att lämna ersättning för&lt;br&gt;kränkning. Jämkning av sådan ersättning har förekommit endast undan-&lt;br&gt;tagsvis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flertalet fall av jämkning av brottsskadeersättning för sakskada gäller&lt;br&gt;tillgrepp av bilar där tändningsnyckeln suttit i låset eller funnits på någon&lt;br&gt;annan plats i bilen. När egendom stulits ur en olåst bil jämkas ersätt-&lt;br&gt;ningen efter omständigheterna med 50-100 procent. Pengar som stjäls i&lt;br&gt;en bostad ersätts intill det belopp som det anses försvarligt att förvara&lt;br&gt;hemma. Stränga krav ställs på affärer och andra företag i fråga om tillsyn&lt;br&gt;av kontanter och värdehandlingar. Brottsoffermyndigheten har jämkat&lt;br&gt;ersättningen till företag som inte försett dörrar med tillfredsställande&lt;br&gt;låsanordningar och därigenom ökat risken för skada. I dessa fall hämtas&lt;br&gt;ledning från de säkerhetsföreskrifter som gäller enligt försäkringsbola-&lt;br&gt;gens villkor, t.ex. i fråga om förvaring av stöldbegärlig egendom, om&lt;br&gt;stöldskydd på bilar och om låsning av dörrar och fönster.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.3 Europakonventionen om ersättning till offer för&lt;br&gt;våldsbrott&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Europakonventionen om ersättning till offer för våldsbrott ratificerades&lt;br&gt;av Sverige den 30 september 1988. Konventionen återges i promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 8 i konventionen behandlar jämkning på grund av den skade-&lt;br&gt;lidandes beteende i samband med brottet. Enligt konventionen kan ersätt-&lt;br&gt;ningen sättas ned eller helt falla bort med anledning av offrets uppträ-&lt;br&gt;dande före, under eller efter brottet. Jämkning kan också ske med anled-&lt;br&gt;ning av offrets uppträdande i förhållande till den uppkomna skadan.&lt;br&gt;Vidare kan ersättningen sättas ned eller helt falla bort med anledning av&lt;br&gt;offrets inblandning i organiserad brottslighet eller medlemskap i en orga-&lt;br&gt;nisation som ägnar sig åt våldsbrott. Slutligen kan ersättningen sättas ned&lt;br&gt;eller helt falla bort om beslutet om ersättning annars skulle stå i strid med&lt;br&gt;det allmänna rättsmedvetandet eller ”ordre public” .&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Nya j ämkningsregler i brottsskadelagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;5.4.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Personskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Kravet att det skall finnas särskilda skäl för att&lt;br&gt;brottsskadeersättning skall kunna jämkas när den skadelidande uppsåt-&lt;br&gt;ligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken tas bort och ersätts av&lt;br&gt;en regel om en allmän skälighetsbedömning. Ändringen innebär att&lt;br&gt;jämkning vid personskada kan ske i något större utsträckning än enligt&lt;br&gt;nuvarande praxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Riksorganisa-&lt;br&gt;tionen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) tillstyrker eller har inte något&lt;br&gt;att erinra mot förslaget i sak. Enligt ROKS kan förslaget leda till orimliga&lt;br&gt;konsekvenser för kvinnor. ROKS menar att det i samhället finns en&lt;br&gt;utbredd uppfattning att kvinnor provocerar män till att utsätta dem för&lt;br&gt;vålds- och sexualbrott, varför de utökade jämkningsmöjlighetema kan&lt;br&gt;drabba utsatta kvinnor särskilt hårt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for regeringens förslag: Som framgått tillämpas 9 § andra&lt;br&gt;stycket brottsskadelagen så att brottsskadeersättning vid personskada&lt;br&gt;jämkas i mycket begränsad utsträckning. Det finns också fall där det upp-&lt;br&gt;fattats som stötande med hänsyn till den skadelidandes uppträdande i&lt;br&gt;samband med brottet att staten betalat ut full brottsskadeersättning och&lt;br&gt;inte låtit denna bli jämkad. Som ett exempel kan nämnas att en person,&lt;br&gt;som deltog i ett slagsmål där båda var beväpnade med kniv, fick full&lt;br&gt;ersättning för ideell skada med hänsyn till att han ådrog sig svåra skador.&lt;br&gt;Ett annat exempel är ett fall där en person, som först angripit en annan&lt;br&gt;person genom att bl.a. sparka omkull och bulta dennes huvud mot&lt;br&gt;väggen, därefter misshandlades med knytnävsslag och fick full brotts-&lt;br&gt;skadeersättning för ideell skada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tillkomsten av brottsskadelagen ansågs jämkningsregeln i 9 §&lt;br&gt;andra stycket innebära en avsevärd utvidgning av jämkningsmöjlig-&lt;br&gt;hetema vid personskada i förhållande till vad som gäller enligt skade-&lt;br&gt;ståndslagen. Regelns språkliga utformning ger också ett väsentligt större&lt;br&gt;utrymme för jämkning än skadeståndslagen. Att jämkning ändå sker i så&lt;br&gt;begränsad utsträckning beror troligen på att man i förarbetena till brotts-&lt;br&gt;skadelagen förutsatte att sociala och humanitära synpunkter skulle få&lt;br&gt;stort genomslag även i fråga om brottsskadeersättning. Det var enligt&lt;br&gt;förarbetena inte meningen att den som utsatts för ett brott skulle under&lt;br&gt;hela sitt liv bli ekonomiskt lidande av att han genom en tillfällig oakt-&lt;br&gt;samhet satt sig i en sådan situation att han åsamkats skada genom brott&lt;br&gt;(prop. 1977/78:126 s. 25). Brottsoffermyndigheten och den tidigare&lt;br&gt;Brottsskadenämnden verkar dock ha varit mer restriktiva vid tillämp-&lt;br&gt;ningen av 9 § andra stycket än som krävts för att undvika resultat som&lt;br&gt;inte kan anses socialt eller humanitärt acceptabla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att Brottsoffermyndigheten och tidigare Brottsskadenämnden varit så&lt;br&gt;restriktiva med att ta tillvara jämkningsmöjlighetema i 9 § andra stycket&lt;br&gt;brottsskadelagen innebär att de kriminalpolitiska aspektema på brotts-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadeersättning kommit alltför mycket i bakgrunden. Med en jämknings- Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;regel som ger utrymme för en mer nyanserad bedömning skulle dessa&lt;br&gt;aspekter kunna beaktas i större utsträckning samtidigt som man skulle&lt;br&gt;kunna undgå resultat som kan uppfattas som stötande. Enligt regeringen&lt;br&gt;bör därför lagen ändras så att den ger möjlighet till att jämka ersättning&lt;br&gt;för personskador i något större omfattning än som sker i dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande praxis jämkas ersättning för personskada endast vid&lt;br&gt;lindrigare skador och då endast den del av ersättningen som avser den&lt;br&gt;ideella skadan. Eftersom ersättning för ideell skada typiskt sett inte är av&lt;br&gt;avgörande betydelse för den skadelidandes vård och försörjning, framstår&lt;br&gt;det normalt som rimligt att ersättningen för ideell skada jämkas när den&lt;br&gt;skadelidande uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken. Det&lt;br&gt;gäller även i fall där skadorna är av allvarligare slag. Vidare kan det inte&lt;br&gt;anses befogat att i alla lägen underlåta jämkning av ersättning för ekono-&lt;br&gt;misk skada. I de fall där personskadan är av mindre allvarligt slag torde&lt;br&gt;ersättningen för den ekonomiska skadan normalt inte påverka den skade-&lt;br&gt;lidandes möjligheter till vård och inte heller hans framtida försörj-&lt;br&gt;ningsmöjligheter. När den skadelidande uppsåtligen eller av oaktsamhet&lt;br&gt;ökat skaderisken kan det därför vara motiverat att ersättningen för ekono-&lt;br&gt;misk skada jämkas, om personskadan är mindre allvarlig. I fall av allvar-&lt;br&gt;lig personskada finns dock anledning att även i fortsättningen ersätta den&lt;br&gt;ekonomiska förlusten fullt ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämkning bör självfallet även i fortsättningen ske på ett sådant sätt att&lt;br&gt;det inte uppkommer från social och humanitär synpunkt oacceptabla&lt;br&gt;resultat. För att man skall undvika sådana resultat bör jämkning inte ske&lt;br&gt;av ersättning som är av väsentlig betydelse för den skadelidandes vård&lt;br&gt;och framtida försörjningsmöjligheter. I andra fall bör jämkningsfrågan&lt;br&gt;kunna prövas mer förutsättningslöst. Jämkning bör således ske i flera fall&lt;br&gt;där jämkning i dag inte sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att jämkning bör ske i större utsträckning än enligt nuvarande praxis&lt;br&gt;bör komma till uttryck genom att kravet att det skall föreligga särskilda&lt;br&gt;skäl för att brottsskadeersättning skall kunna jämkas tas bort och ersätts&lt;br&gt;av ett allmänt skälighetsrekvisit. Jämkning bör kunna ske när den skade-&lt;br&gt;lidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat&lt;br&gt;liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken, om det i&lt;br&gt;det enskilda fallet är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med anledning av de synpunkter som ROKS framfört, nämligen att&lt;br&gt;förslaget skulle kunna leda till orimliga konsekvenser för kvinnor som&lt;br&gt;utsatts för vålds- och sexualbrott av män, vill vi framhålla att det aldrig&lt;br&gt;lär kunna anses skäligt att jämkning sker vid sexualbrott. I sådana fall när&lt;br&gt;män utsätter kvinnor för allvarliga våldsbrott lär det knappast heller&lt;br&gt;kunna anses skäligt att jämka ersättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4.2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sakskada och ren förmögenhetsskada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Även i fråga om sakskada och ren förmögen-&lt;br&gt;hetsskada tas kravet på särskilda skäl för jämkning av brottsskadeer-&lt;br&gt;sättning bort och ersätts av en regel om en allmän skälighetsbedöm-&lt;br&gt;ning. Därigenom kommer bestämmelsen att stämma överens med&lt;br&gt;nuvarande rättstillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Riksorganisa-&lt;br&gt;tionen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) tillstyrker förslaget eller har&lt;br&gt;inget att erinra mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Med hänsyn till de kriminalpolitiska&lt;br&gt;aspekter som kan läggas på brottsskadeersättningen bör det även beträf-&lt;br&gt;fande sakskada och ren förmögenhetsskada vara möjligt att i större&lt;br&gt;utsträckning än enligt skadeståndslagen jämka ersättningen på grund av&lt;br&gt;den skadelidandes beteende. När det gäller dessa skadetyper måste&lt;br&gt;preventionshänsyn beaktas. Aktsamheten om den egna egendomen är en&lt;br&gt;viktig skadeförebyggande faktor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sakskada och ren förmögenhetsskada talar inte sociala synpunkter&lt;br&gt;med samma styrka som vid personskada för en begränsning av jämk-&lt;br&gt;ningsmöjligheten. Även i dessa fall bör dock jämkning ske med viss&lt;br&gt;försiktighet, så att inte en tillfällig oaktsamhet far ödesdigra konse-&lt;br&gt;kvenser för den skadelidande. I förarbetena till brottsskadelagen nämns&lt;br&gt;som exempel på ett sådant fall, att någon i knappa ekonomiska omstän-&lt;br&gt;digheter har berövats sparade medel eller annan egendom som han&lt;br&gt;behöver för sin försörjning (prop. 1977/78:126 s. 15).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av Brottsoffermyndighetens praxis framgår att jämkning vid sakskada&lt;br&gt;och ren förmögenhetsskada sker i relativt stor utsträckning. Stränga krav&lt;br&gt;ställs på aktsamhet. Enligt regeringen finns ingen anledning att efter-&lt;br&gt;sträva en skärpt tillämpning för att ytterligare beakta de kriminalpolitiska&lt;br&gt;aspekterna eller för att undvika stötande resultat. I de fall där den skade-&lt;br&gt;lidande uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken jämkas&lt;br&gt;regelmässigt ersättningen, om inte den skadelidandes försörjningsmöjlig-&lt;br&gt;heter äventyras. Praxis stämmer således väl överens med den ordning&lt;br&gt;som har föreslagits beträffande personskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att uppnå en bättre överensstämmelse mellan lagtexten och nuva-&lt;br&gt;rande praxis bör kravet på att det skall föreligga särskilda skäl för&lt;br&gt;jämkning tas bort och ersättas av ett allmänt skälighetsrekvisit. Om den&lt;br&gt;skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på&lt;br&gt;annat liknande sätt eller genom underlåtenhet att vidta sedvanliga försik-&lt;br&gt;tighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken, bör&lt;br&gt;således jämkning kunna ske om det i det enskilda fallet framstår som&lt;br&gt;skäligt. Vad gäller ROKS invändningar hänvisas till föregående avsnitt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Prövning av brottsskadeärenden&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.1 Brottsskadeersättning och rätten till&lt;br&gt;domstolsprövning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Ärenden om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten.&lt;br&gt;Myndigheten bildades den 1 juli 1994 genom att den dåvarande Brotts-&lt;br&gt;skadenämnden tillfördes ytterligare uppgifter och omorganiserades.&lt;br&gt;Myndighetens övergripande uppgift är att främja brottsoffers rättigheter,&lt;br&gt;behov och intressen. Inom ramen för denna uppgift skall myndigheten,&lt;br&gt;utöver att pröva brottsskadeärenden, pröva frågor om bidrag från&lt;br&gt;brottsofferfonden, informera om möjligheterna till brottsskadeersättning&lt;br&gt;och till bidrag från brottsofferfonden samt företräda staten i fråga om&lt;br&gt;återkrav av brottsskadeersättning från skadevållaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För sådana brottsskadeärenden som är av principiell betydelse eller&lt;br&gt;annars är av större vikt finns hos Brottsoffermyndigheten en särskild&lt;br&gt;nämnd. Nämnden, som utses av regeringen, består av en ordförande, två&lt;br&gt;vice ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföran-&lt;br&gt;dena skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Tre till fem procent av&lt;br&gt;ärendena avgörs av nämnden. Svårbedömda ärenden och ärenden som&lt;br&gt;avser större belopp avgörs av generaldirektören, om de inte avgörs av&lt;br&gt;nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950&lt;br&gt;angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande frihe-&lt;br&gt;terna (Europakonventionen) gäller att var och en, vid prövning av hans&lt;br&gt;civila rättigheter och skyldigheter, skall vara berättigad till en rättvis och&lt;br&gt;offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk&lt;br&gt;domstol som upprättats enligt lag. Sedan den 1 januari 1995 gäller kon-&lt;br&gt;ventionen som svensk lag enligt lagen (1994:1219) om den europeiska&lt;br&gt;konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de&lt;br&gt;grundläggande friheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Artikel 6.1 i Europakonventionen gäller vid prövning av civila rättig-&lt;br&gt;heter och skyldigheter. För att artikeln skall vara tillämplig krävs att det&lt;br&gt;föreligger en verklig tvist mellan en enskild person och någon annan&lt;br&gt;person eller myndighet. Den tvist som föreligger måste vara ”reell” och&lt;br&gt;”seriös”. Vidare krävs att tvisten gäller en rättighet eller skyldighet som&lt;br&gt;har sin grund i den nationella rätten. Det krävs emellertid inte att den som&lt;br&gt;gör gällande en rättighet faktiskt har ett välgrundat anspråk, utan det är&lt;br&gt;tillräckligt att han på ”rimliga” grunder kan göra gällande att han har en&lt;br&gt;sådan rättighet. Dessutom krävs alltså att rättigheten eller skyldigheten är&lt;br&gt;civil.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anspråk på brottsskadeersättning är enligt svensk rätt inte att betrakta&lt;br&gt;som ett civilrättsligt anspråk utan ett anspråk av offentligrättslig natur.&lt;br&gt;Hur en rättighet klassificeras enligt inhemsk rätt har dock inte avgörande&lt;br&gt;betydelse vid tolkningen av artikel 6.1 i Europakonventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid tiden för Sveriges anslutning till Europakonventionen år 1952&lt;br&gt;förutsattes att uttrycket civila rättigheter och skyldigheter syftade på&lt;br&gt;sådant som traditionellt brukar räknas till civilrätten (prop. 1951:165&lt;br&gt;s. 12). Europadomstolen har emellertid senare i ett stort antal fall ansett&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att även tillämpningen av vissa regler i den offentliga rätten som rör&lt;br&gt;förhållandet mellan enskilda personer och det allmänna gäller civila&lt;br&gt;rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i konventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 juli 1997 meddelade Europadomstolen dom i målet Rolf&lt;br&gt;Gustafson mot Sverige (MR 73/1994). Målet gällde om artikel 6.1 i&lt;br&gt;Europakonventionen var tillämplig i en tvist om rätt till brottsskade-&lt;br&gt;ersättning samt i så fall om prövningen hos den tidigare Brottsskade-&lt;br&gt;nämnden uppfyllde kraven i artikeln. Rolf Gustafson hade fått en&lt;br&gt;skadeståndstalan ogillad i en brottmålsrättegång därför att åtalet, som&lt;br&gt;avsåg människorov och grov utpressning, inte kunnat styrkas. Han&lt;br&gt;begärde ändå brottsskadeersättning och vidhöll påståendet att han varit&lt;br&gt;utsatt för de brott som omfattades av åtalet. Brottsskadenämnden avslog&lt;br&gt;dock hans begäran på den grunden att det inte var visat att han skadats till&lt;br&gt;följd av brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sina klagomål till Europadomstolen gjorde Rolf Gustafson gällande&lt;br&gt;brott mot artikel 6.1 i konventionen, eftersom han inte haft möjlighet att&lt;br&gt;få sitt anspråk på brottsskadeersättning prövat av svensk domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sin dom konstaterade Europadomstolen att rätten till brottsskade-&lt;br&gt;ersätting är en civil rättighet som faller inom tillämpningsområdet för&lt;br&gt;artikel 6.1 och att det inte med säkerhet kunde sägas att den aktuella&lt;br&gt;tvisten inte var reell och seriös. Europadomstolen fann dock att Brotts-&lt;br&gt;skadenämndens prövning i ärendet uppfyllde kraven enligt artikel 6.1.&lt;br&gt;När det gällde proceduren inför Brottsskadenämnden hade visserligen&lt;br&gt;ingen muntlig förhandling hållits, men Europadomstolen konstaterade att&lt;br&gt;Rolf Gustafson inte hade begärt någon förhandling. Europadomstolen&lt;br&gt;fann enhälligt att det inte förelåg något brott mot artikeln.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.2 Brottsoffermyndighetens prövning och rätten till&lt;br&gt;domstolsprövning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Brottsoffermyndighetens prövning av&lt;br&gt;ärenden om brottsskadeersättning tillgodoser rätten till domstolspröv-&lt;br&gt;ning enligt Europakonventionen, om prövningen utförs av myndig-&lt;br&gt;hetens nämnd. Utförs prövningen av generaldirektören eller en annan&lt;br&gt;tjänsteman tillgodoses däremot inte denna rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i denna fråga&lt;br&gt;instämmer i eller har inget att erinra mot den bedömning som görs i&lt;br&gt;promemorian.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kraven enligt artikel 6.1 i Europakonventionen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att artikel 6.1 i Europakonventionen är tillämplig innebär bl.a. att den&lt;br&gt;som gör gällande en rättighet är berättigad till en prövning av en&lt;br&gt;oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av Europadomstolens praxis framgår att det för bedömningen av om&lt;br&gt;ett organ är att betrakta som en domstol saknar betydelse hur det är&lt;br&gt;klassificerat enligt den nationella lagen. Det avgörande är dess funktion.&lt;br&gt;De krav som ställs för att ett organ skall betraktas som en domstol är att&lt;br&gt;det har en i lag grundad befogenhet att avgöra ärenden inom sitt&lt;br&gt;kompetensområde, att avgörandena är bindande för parterna och att&lt;br&gt;förfarandet styrs av bestämda regler (se t.ex. Campbell och Fell mot&lt;br&gt;Storbritannien, dom 1984-06-26, Ser. A Vol. 80, § 76 och Sramek mot&lt;br&gt;Österrike, dom 1984-10-22, Ser. A Vol. 84, § 36).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att domstolen skall vara oavhängig innebär att den skall vara&lt;br&gt;självständig i förhållande till regering, myndigheter och parterna i målet.&lt;br&gt;Det är inte tillräckligt att den nationella lagen föreskriver att den skall&lt;br&gt;vara självständig. För att domstolen skall betraktas som självständig&lt;br&gt;måste man också kunna konstatera att den faktiskt är självständig när den&lt;br&gt;utövar sin funktion. Vid bedömningen av om en domstol är oavhängig&lt;br&gt;beaktas hur ledamöterna utses och för hur lång tid, om det finns garantier&lt;br&gt;mot påverkan utifrån samt om organet utåt ger ett intryck av att vara&lt;br&gt;självständigt (se Campbell och Fell mot Storbritannien, § 78).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller kravet på opartiskhet har Europadomstolen urskilt två&lt;br&gt;element, nämligen dels kravet att varje domare faktiskt skall döma&lt;br&gt;opartiskt, dels kravet att det för en objektiv bedömare inte får finnas&lt;br&gt;några legitima tvivel om domstolens opartiskhet (Danelius, Mänskliga&lt;br&gt;rättigheter i europeisk praxis, 1997 s. 152). Vid bedömningen av om&lt;br&gt;kravet på objektiv opartiskhet är uppfyllt har domstolens sammansättning&lt;br&gt;varit av avgörande betydelse (se t.ex. Holm mot Sverige, dom 1993-11-&lt;br&gt;25, Ser. A Vol. 279, §§ 30-33).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet att domstolen skall ha upprättats enligt lag syftar till att ge&lt;br&gt;skydd mot tillskapande av extraordinära domstolar för särskilda tvister&lt;br&gt;eller i akuta krislägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I det ovan behandlade målet Rolf Gustafson mot Sverige hade Europa-&lt;br&gt;domstolen inget att invända mot den dåvarande Brottsskadenämndens&lt;br&gt;opartiskhet och oavhängighet. I sin dom nöjde sig dock Europadomstolen&lt;br&gt;med att konstatera att dessa förhållanden inte hade ifrågasatts av Rolf&lt;br&gt;Gustafson (§ 46). Brottsskadenämnden bestod på sin tid av ordförande&lt;br&gt;och vice ordförande samt tre andra ledamöter. Ordföranden och vice&lt;br&gt;ordföranden skulle vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Brottsskade-&lt;br&gt;nämnden var beslutsför med fyra ledamöter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kraven för att betraktas som domstol&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsoffermyndighetens befogenhet att avgöra ärenden om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning är fastlagd i brottsskadelagen. Avgörandena är bindande för&lt;br&gt;parterna. Förfarandet vid prövningen bestäms av reglerna i förvaltnings-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagen (1986:223). Såvitt avser prövning av ärenden om brottsskadeersätt- Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;ning torde således Brottsoffermyndigheten uppfylla de krav som ställs&lt;br&gt;för att den skall betraktas som en domstol enligt Europakonventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den omständigheten att myndigheten har flera funktioner utesluter inte&lt;br&gt;att myndigheten är att betrakta som en domstol vid utövandet av någon&lt;br&gt;av dessa (Jfr H mot Belgien, dom 1987-11-27, Ser. A Vol. 117, § 50).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på oavhängighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgörande för om Brottsoffermyndigheten uppfyller kravet på oav-&lt;br&gt;hängighet är beslutsfattarnas självständighet, förekomsten av garantier&lt;br&gt;mot påverkan utifrån och det intryck myndigheten ger av att vara själv-&lt;br&gt;ständig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra tjänstemän än generaldirektören som hos Brottsoffermyndig-&lt;br&gt;heten prövar brottsskadeärenden är anställda av myndigheten och har&lt;br&gt;vanliga anställningsavtal. En överordnad tjänsteman kan ta över ett&lt;br&gt;ärende eller ge instruktioner om hur det skall avgöras. Tjänstemännen har&lt;br&gt;således inte någon oberoende ställning i förhållande till myndigheten och&lt;br&gt;torde därför inte uppfylla de krav som ställs på självständighet hos&lt;br&gt;beslutsfattarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Generaldirektören har vid avgörande av enskilda ärenden en i hög grad&lt;br&gt;oberoende ställning i förhållande till regeringen. Det framgår inte minst&lt;br&gt;av att det i 11 kap. 7 § regeringsformen föreskrivs att ingen myndighet&lt;br&gt;får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall skall besluta&lt;br&gt;i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild. Vid en prövning&lt;br&gt;enligt Europakonventionen kan dock den omständigheten att general-&lt;br&gt;direktören är chef för ett organ som från ett helhetsperspektiv främst&lt;br&gt;uppfattas som en administrativ myndighet fa betydelse. I den egenskapen&lt;br&gt;lyder generaldirektören under regeringen. Det är möjligt att detta kan&lt;br&gt;medföra att Europadomstolen skulle kunna komma fram till att general-&lt;br&gt;direktören inte intar en tillräckligt självständig ställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan är då om oavhängighetskravet kan anses uppfyllt när pröv-&lt;br&gt;ningen görs av Brottsoffermyndighetens nämnd. Denna nämnd har i stort&lt;br&gt;sett samma utformning som den tidigare Brottsskadenämnden. Nämnden&lt;br&gt;består av sex ledamöter. Ordföranden och de vice ordförandena skall&lt;br&gt;vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Ledamöterna förordnas av rege-&lt;br&gt;ringen för en begränsad tid. Någon bestämmelse som garanterar att leda-&lt;br&gt;möter inte entledigas under förordnandetiden finns inte. Ett entledigande&lt;br&gt;torde dock i praktiken inte komma i fråga annat än på begäran av den&lt;br&gt;förordnade. Avsaknaden av en bestämmelse som garanterar att ledamöter&lt;br&gt;inte entledigas under förordnandetiden torde inte i sig kunna betraktas&lt;br&gt;som ett hot mot ledamöternas självständighet när dessa prövar ärenden&lt;br&gt;om brottsskadeersättning (jfr Campbell och Fell mot Storbritannien,&lt;br&gt;§ 80). Nämndens ledamöter måste därför anses uppfylla kravet på&lt;br&gt;självständighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad därefter beträffar frågan om Brottsoffermyndigheten utåt ger ett&lt;br&gt;självständigt intryck i de fall nämnden prövar ärenden om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning kan först konstateras att nämnden är etablerad i lag och att dess&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ledamöter utses av regeringen. Vidare har nämnden en fristående ställ-&lt;br&gt;ning inom myndigheten. I förhållande till nämnden fungerar den övriga&lt;br&gt;myndigheten närmast som ett kansli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det måste dock även övervägas om intrycket av självständighet på-&lt;br&gt;verkas av att Brottsoffermyndigheten också har andra funktioner än att&lt;br&gt;pröva ärenden om brottsskadeersättning. Att ett organ har ett flertal funk-&lt;br&gt;tioner torde inte i sig innebära att det inte uppfyller kravet på oavhängig-&lt;br&gt;het. Däremot kan de andra funktionerna vara av sådan art att de kan&lt;br&gt;medföra att intrycket av organets självständighet blir svagare (Campbell&lt;br&gt;och Fell mot Storbritannien, § 81). Detta är dock knappast någon risk när&lt;br&gt;det gäller de funktioner som Brottsoffermyndigheten har vid sidan om att&lt;br&gt;pröva ärenden om brottsskadeersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När nämnden prövar ärenden om brottsskadeersättning för myndig-&lt;br&gt;hetens räkning torde alltså Brottsoffermyndigheten även utåt ge ett&lt;br&gt;intryck av att vara självständig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda får Brottsoffermyndigheten anses upp-&lt;br&gt;fylla Europakonventionens krav på oavhängighet i de fall nämnden prö-&lt;br&gt;var ärenden om brottsskadeersättning. Däremot uppfylls knappast&lt;br&gt;Europakonventionens krav när prövningen görs av en tjänsteman. Det&lt;br&gt;gäller möjligen även för generaldirektörens ärendeprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på opartiskhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad därefter beträffar kravet på opartiskhet finns här endast anledning att&lt;br&gt;bedöma myndighetens opartiskhet när nämnden prövar ärenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden består för närvarande av en ordförande och två vice ord-&lt;br&gt;förande vilka är domare, en professor i försäkringsrätt samt två riksdags-&lt;br&gt;män. Riksdagsmännen har till främsta uppgift att garantera allmänhetens&lt;br&gt;insyn i verksamheten. För varje ledamot utom ordföranden skall finnas&lt;br&gt;en ersättare. För närvarande finns fyra ersättare: en domare, en försäk-&lt;br&gt;ringsjurist och två riksdagsmän. Nämnden är beslutsför med fyra leda-&lt;br&gt;möter. Av dessa skall ordföranden eller en av vice ordförandena samt två&lt;br&gt;andra ledamöter eller ersättare för dem vara närvarande. Nämndens&lt;br&gt;sammansättning kan knappast föranleda några tvivel om Brottsoffer-&lt;br&gt;myndighetens opartiskhet när nämnden prövar ärenden om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på att vara upprättad enligt lag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns inte som för vissa domstolsliknande nämnder någon särskild&lt;br&gt;lag om Brottsoffermyndigheten som reglerar dess uppgifter, dess&lt;br&gt;sammansättning vid prövning av ärenden eller förfarandet vid pröv-&lt;br&gt;ningen. Däremot föreskrivs i brottsskadelagen att ärenden om brotts-&lt;br&gt;skadeersättning skall prövas av Brottsoffermyndigheten. Det föreskrivs&lt;br&gt;vidare att Brottsoffermyndighetens nämnd skall finnas. Förfarandet vid&lt;br&gt;prövningen regleras också i lag, nämligen förvaltningslagen. Vidare tår&lt;br&gt;riksdagen anses ha tagit ställning till frågan om inrättandet av en&lt;br&gt;Brottsoffermyndighet vid behandlingen av prop. 1993/94:143. Med hän-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;syn härtill och då syftet med kravet att en domstol skall ha upprättats&lt;br&gt;enligt lag är att ge skydd mot tillskapande av extraordinära domstolar för&lt;br&gt;särskilda tvister eller i akuta krislägen, finns inte anledning till annan&lt;br&gt;bedömning än att Brottsoffermyndigheten kan betraktas som upprättad&lt;br&gt;enligt lag i den mening som avses i Europakonventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.3 Nya regler om omprövning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En särskild omprövningsregel för avgöranden i&lt;br&gt;brottsskadeärenden införs i brottsskadelagen. Till skillnad från vad&lt;br&gt;som gäller enligt förvaltningslagen skall Brottsoffermyndigheten vara&lt;br&gt;skyldig att ändra ett beslut även om det inte är uppenbart oriktigt och&lt;br&gt;även om det inte kan göras snabbt och enkelt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessutom skall beslut som fattats av en tjänsteman omprövas av&lt;br&gt;Brottsoffermyndighetens nämnd, om sökanden begär det. Ompröv-&lt;br&gt;ning skall dock inte behöva göras i nämnden, om det är uppenbart att&lt;br&gt;beslutet skall ändras i enlighet med sökandens begäran. Nämnden&lt;br&gt;skall vidare ha möjlighet att direkt pröva även sådana ärenden om&lt;br&gt;brottsskadeersättning som inte är av principiell betydelse eller annars&lt;br&gt;av större vikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens&lt;br&gt;förslag. Promemorian innehåller dock inget förslag om att omprövning i&lt;br&gt;nämnden kan avvaras om det är uppenbart att beslutet skall ändras i&lt;br&gt;enlighet med sökandens begäran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Alla remissinstanser som yttrar sig i denna del,&lt;br&gt;utom Brottsoffermyndigheten, instämmer i promemorians förslag eller&lt;br&gt;har inget att erinra mot det. Brottsoffermyndigheten ifrågasätter endast&lt;br&gt;det absoluta krav på nämndprövning om sökanden begär det som skulle&lt;br&gt;bli följden av promemorians förslag. Enligt myndigheten är det onödigt&lt;br&gt;och tungrott med omprövning i nämnden om det är uppenbart att beslutet&lt;br&gt;skall ändras i enlighet med sökandens yrkanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 § brottsskadelagen prövas&lt;br&gt;endast ärenden av principiell betydelse eller som annars är av större vikt&lt;br&gt;av Brottsoffermyndighetens nämnd. Bara tre till fem procent av ärendena&lt;br&gt;avgörs därför i nämnden. I övrigt görs prövningen av generaldirektören&lt;br&gt;eller andra tjänstemän. Någon rätt till nämndprövning finns inte, även om&lt;br&gt;en begäran om detta i praktiken alltid bifalles. I enlighet med den&lt;br&gt;bedömning som gjordes i förra avsnittet innebär detta att rätten till&lt;br&gt;domstolsprövning i Europakonventionen ofta inte tillgodoses genom&lt;br&gt;Brottsoffermyndighetens prövning. En sökande har inte heller någon&lt;br&gt;möjlighet att få sin rätt till domstolsprövning tillgodosedd genom att&lt;br&gt;ansöka om rättsprövning enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av&lt;br&gt;vissa förvaltningsbeslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bästa sättet att tillgodose rätten till domstolsprövning är enligt&lt;br&gt;regeringens mening att införa en omprövningsregel i brottsskadelagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som innebär att sökanden alltid skall kunna få en prövning av&lt;br&gt;Brottsoffermyndighetens nämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förvaltningslagens omprövningsregler, som är tillämpliga på beslut&lt;br&gt;fattade av Brottsoffermyndigheten, förutsätter att avgörandet är&lt;br&gt;uppenbart oriktigt för att ändring skall ske (se 27 § förvaltningslagen&lt;br&gt;[1986:223]). En sådan begränsad prövning skulle sannolikt inte uppfylla&lt;br&gt;kraven på rätt till domstolsprövning. Därför bör det införas en särskild&lt;br&gt;omprövningsregel i brottsskadelagen, varvid det bör föreskrivas att&lt;br&gt;ändring skall ske så snart beslutet är oriktigt. Dessutom bör det - till&lt;br&gt;skillnad från vad som gäller enligt förvaltningslagen - inte krävas att&lt;br&gt;ändring kan ske snabbt och enkelt. Dessa regler om ändring bör gälla&lt;br&gt;även omprövning som inte sker i nämnden. I sammanhanget kan tilläggas&lt;br&gt;att förvaltningslagens omprövningsregler är föremål för översyn (se Ds&lt;br&gt;1998:42).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som Brottsoffermyndigheten påpekar i sitt remissyttrande skulle dock&lt;br&gt;en ovillkorlig rätt till nämndprövning vara en tungrodd och överflödig&lt;br&gt;omgång, om myndigheten vid en omprövningssituation finner att&lt;br&gt;ansökningen skall bifallas. En ovillkorlig nämndprövning skulle dess-&lt;br&gt;utom i dessa situationer kunna leda till att en sökande får vänta på sin&lt;br&gt;ersättning, eftersom nämnden inte sammanträder så ofta. I de fall där&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten finner att det är uppenbart att beslutet skall&lt;br&gt;ändras i enlighet med sökandens begäran bör således nämndprövning&lt;br&gt;kunna avvaras. Om den sökande får vad han eller hon begär av myndig-&lt;br&gt;heten föreligger inte någon verklig tvist om anspråket. Ett undantag från&lt;br&gt;rätten till nämndprövning i detta fall kan därför inte anses strida mot&lt;br&gt;Europakonventionens krav på en rätt till domstolsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall sökanden innan ärendet avgörs, t.ex. i sin ansökan, ger uttryck&lt;br&gt;för att han eller hon vill att nämnden skall pröva ansökan kan det vara&lt;br&gt;rationellt att nämnden direkt prövar ärendet. Därför bör det vidare öppnas&lt;br&gt;en möjlighet för nämnden att direkt avgöra även sådana ärenden som inte&lt;br&gt;är av principiell betydelse eller annars av större vikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I och för sig skulle andra lösningar än den här föreslagna vara tänkbara&lt;br&gt;för att uppfylla Europakonventionens krav. Brottsoffermyndighetens&lt;br&gt;nämnd skulle t.ex. kunna bli en självständig myndighet med uppgift att&lt;br&gt;pröva samtliga brottsskadeärenden. Det skulle också kunna införas en rätt&lt;br&gt;att överklaga Brottsoffermyndighetens beslut till domstol. Både ekono-&lt;br&gt;miska och praktiska skäl talar dock mot sådana lösningar. En rätt till&lt;br&gt;omprövning i nämnden gör dessutom att Brottsoffermyndigheten får&lt;br&gt;behålla sitt övergripande ansvar för brottsofferfrågoma. Detta ansågs vid&lt;br&gt;tillkomsten av Brottsoffermyndigheten ge förbättrade förutsättningar för&lt;br&gt;överblick, samordning och utveckling av detta verksamhetsområde.&lt;br&gt;Bildandet av Brottsoffermyndigheten bedömdes vidare som ett viktigt&lt;br&gt;steg för att lyfta fram de kriminalpolitiskt centrala brottsofferfrågoma&lt;br&gt;och därigenom ge stödet till personer som har utsatts för brott stadga och&lt;br&gt;kontinuitet på såväl kort som lång sikt. Dessa överväganden gör sig&lt;br&gt;minst lika starkt gällande i dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.4&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Rätt till muntlig förhandling&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En bestämmelse om muntlig förhandling införs&lt;br&gt;i brottsskadelagen. Enligt denna skall Brottsoffermyndighetens nämnd&lt;br&gt;hålla muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är&lt;br&gt;uppenbart obehövligt att en sådan förhandling hålls. Det införs också&lt;br&gt;vissa bestämmelser om förfarandet vid muntlig förhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag innebär att regeln om muntlig förhandling&lt;br&gt;skall gälla hos hela myndigheten och inte bara i Brottsoffermyndighetens&lt;br&gt;nämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inget&lt;br&gt;att erinra mot en bestämmelse om att Brottsoffermyndigheten skall hålla&lt;br&gt;muntlig förhandling om sökanden begär det och det inte är uppenbart&lt;br&gt;obehövligt. Ett par remissinstanser har dock synpunkter på förslaget&lt;br&gt;såvitt avser det närmare förfarandet vid Brottsoffermyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) anser att för-&lt;br&gt;handlingar som gäller kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella&lt;br&gt;övergrepp alltid skall hållas bakom stängda dörrar, om kvinnan begär&lt;br&gt;det. Sveriges Advokatsamfund anser att reglerna om ersättning för&lt;br&gt;inställelse av allmänna medel bör samordnas med motsvarande regler i&lt;br&gt;rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: En prövning inför domstol skall&lt;br&gt;enligt artikel 6.1 i Europakonventionen äga rum vid en rättvis och&lt;br&gt;offentlig förhandling inom skälig tid. I rätten till en rättvis förhandling&lt;br&gt;ligger att parten måste få möjlighet att på ett uttömmande sätt lägga fram&lt;br&gt;sin sak för domstolen och att förfarandet måste uppfylla högt ställda krav&lt;br&gt;på rättssäkerhet. I rätten till en rättvis förhandling ingår också ett krav på&lt;br&gt;förfarande där parterna får ta del av och bemöta varandras påståenden.&lt;br&gt;Partema skall vara likställda i processen, dvs. den ena parten får inte&lt;br&gt;gynnas procedurmässigt på den andras bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad beträffar ärenden om brottsskadeersättning, som till sin karaktär är&lt;br&gt;enpartsärenden, torde det väsentliga när det gäller likställdheten i&lt;br&gt;processen vara att sökanden får del av alla handlingar i ärendet och av&lt;br&gt;eventuell utredning som nämnden inhämtat samt att sökanden får tillfälle&lt;br&gt;att yttra sig över allt som har tillförts ärendet av någon annan. I&lt;br&gt;förvaltningslagen finns bestämmelser som garanterar detta. Även i övrigt&lt;br&gt;uppfyller förfarandet vid prövning av rätten till brottsskadeersättning&lt;br&gt;kraven på en rättvis förhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller rätten att muntligen få lägga fram sin sak kan av&lt;br&gt;Europadomstolens praxis utläsas att en part - utom i vissa undantagsfall&lt;br&gt;- har rätt till muntlig förhandling i åtminstone en instans. Om parten&lt;br&gt;avstår från muntlig förhandling, behöver dock någon sådan förhandling&lt;br&gt;inte hållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadelagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om&lt;br&gt;handläggningsform. De handläggningsregler som gäller för Brottsoffer-&lt;br&gt;myndighetens prövning av ärenden om brottsskadeersättning finns i&lt;br&gt;förvaltningslagen. Enligt 14 § första stycket förvaltningslagen har sökan-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den rätt att lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser myndighets-&lt;br&gt;utövning mot någon enskild, om det kan ske med hänsyn till arbetets&lt;br&gt;behöriga gång. Någon rätt till muntlig förhandling finns däremot inte&lt;br&gt;enligt förvaltningslagen. Från och med den 1 januari 1995 gäller dock&lt;br&gt;Europakonventionen som svensk lag, och den rätt som konventionen ger&lt;br&gt;bl.a. till en offentlig förhandling gäller alltså oavsett om det finns några&lt;br&gt;särskilda föreskrifter om detta för Brottsoffermyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som regeringen ser saken är det viktigt att det för brottsoffrens del&lt;br&gt;görs helt klart vilka möjligheter det finns att fa till stånd en muntlig&lt;br&gt;förhandling. Därför bör rätten till muntlig förhandling i ärenden om&lt;br&gt;brottsskadeersättning tas in i en särskild bestämmelse i brottsskadelagen.&lt;br&gt;I lagrådsremissen föreslogs en generell regel om muntlig förhandling hos&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten, dvs. en regel som innebar att muntlig förhand-&lt;br&gt;ling skulle hållas på begäran inte bara inför myndighetens nämnd utan&lt;br&gt;också i de fall en tjänsteman avgör ärendet. Som Lagrådet har påpekat&lt;br&gt;bör dock ett krav på förhandling hos Brottsoffermyndigheten bara gälla&lt;br&gt;för nämnden. Att införa muntlig förhandling som ett led i en prövning av&lt;br&gt;en tjänsteman gör inte förfarandet domstolslikt i konventionens mening.&lt;br&gt;Regeringen föreslår att den nya regeln om muntlig förhandling enbart&lt;br&gt;skall gälla för Brottsoffermyndighetens nämnd. I bestämmelsen bör före-&lt;br&gt;skrivas att nämnden skall hålla muntlig förhandling, om sökanden begär&lt;br&gt;det och det inte är uppenbart obehövligt. En bestämmelse utformad på&lt;br&gt;detta sätt överensstämmer med bestämmelsen i 3 a § lagen (1988:205)&lt;br&gt;om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Brottsoffermyndighetens&lt;br&gt;tjänstemän kan givetvis även i fortsättningen handlägga ärenden munt-&lt;br&gt;ligen enligt 14 § förvaltningslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skall förhandling hållas kan sökanden kallas att inställa sig personligen&lt;br&gt;eller genom ombud. Det följer av allmänna förvaltningsprocessuella&lt;br&gt;principer. Brottsoffermyndigheten bör inte ges någon möjlighet att&lt;br&gt;tillgripa tvångsmedel för att fa sökanden att inställa sig, eftersom&lt;br&gt;förhandlingen i första hand är till för att tillgodose sökandens intresse av&lt;br&gt;att muntligen få framföra sina argument i ärendet. Sökanden kan dock&lt;br&gt;utan särskilt lagstöd kallas vid påföljd av att hans utevaro inte hindrar&lt;br&gt;ärendets vidare handläggning och avgörande. Kallelse bör till undvikande&lt;br&gt;av missförstånd ske skriftligen. Något krav på delgivning bör dock inte&lt;br&gt;ställas upp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De personer som skall avgöra ett brottsskadeärende bör naturligtvis&lt;br&gt;delta i förhandlingen. Några särskilda regler om hur förhandlingen skall&lt;br&gt;gå till behövs inte. Med hänsyn till ärendenas karaktär är det naturligt att&lt;br&gt;förhandlingen normalt går till så att nämndens ordförande inleder&lt;br&gt;förhandlingen med att kortfattat gå igenom framställda ersättnings-&lt;br&gt;anspråk och den utredning som är tillgänglig i ärendet samt att sökanden&lt;br&gt;därefter får tillfälle att lämna kompletterande upplysningar och att&lt;br&gt;argumentera i ärendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I likhet med vad som gäller för parts inställelse till en förhandling vid&lt;br&gt;allmän förvaltningsdomstol bör det finnas vissa möjligheter att ersätta&lt;br&gt;sökanden för dennes kostnader för inställelsen hos Brottsoffermyndig-&lt;br&gt;heten. I annat fall kan det uppkomma situationer där möjligheten att&lt;br&gt;utnyttja rätten till muntlig förhandling blir alltför begränsad. Eftersom&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det här är fråga om förvaltningsbeslut, är det enligt regeringens mening Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;lämpligare att utforma reglerna efter samma principer som i förvaltnings-&lt;br&gt;processlagen (1971:291) än - som Sveriges advokatsamfund föreslår -&lt;br&gt;efter vad som gäller enligt rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förvaltningslagen innehåller inte några regler om offentlighet och&lt;br&gt;sekretess vid förhandlingar. Vissa sådana regler bör därför införas i&lt;br&gt;brottsskadelagen. Även dessa bestämmelser bör utformas i enlighet med&lt;br&gt;vad som gäller för förvaltningsprocessen. Vad beträffar ROKS synpunk-&lt;br&gt;ter (se ovan) anser vi det inte lämpligt att införa särskilda sekretess-&lt;br&gt;bestämmelser för vissa ärenden. Det är tillräckligt med en bestämmelse&lt;br&gt;om att en förhandling kan hållas inom stängda dörrar om det kan antas att&lt;br&gt;det kommer att förebringas en uppgift för vilken det hos myndigheten&lt;br&gt;gäller sekretess enligt sekretesslagen (1980:100). I sammanhanget bör&lt;br&gt;också påminnas om att muntlig förhandling främst kommer att hållas på&lt;br&gt;sökandens egen begäran.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ansökningstid&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;7.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Nuvarande bestämmelse om ansökningstid&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 14 § första stycket brottsskadelagen skall en ansökan om brotts-&lt;br&gt;skadeersättning göras inom två år från det att brottet begicks. Om det&lt;br&gt;finns särskilda skäl, kan dock Brottsoffermyndigheten pröva en ansökan&lt;br&gt;även om den har kommit in för sent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Före brottsskadelagens tillkomst fanns inga regler om att en ansökan&lt;br&gt;om statlig ersättning för brottsskador skulle göras inom någon viss tid. I&lt;br&gt;förarbetena till brottsskadelagen påtalades dock att ordningsskäl talade&lt;br&gt;för att en bestämd ansökningstid skulle införas. En tid av två år ansågs då&lt;br&gt;lämplig från olika synpunkter. En fast tidsgräns ansågs samtidigt kunna&lt;br&gt;fa obilliga konsekvenser. Därför infördes regeln om att en ansökan i&lt;br&gt;vissa fall skulle kan prövas även om den kommit in senare än två år från&lt;br&gt;brottet, en s.k. ventilregel. Enligt motiven skall en ansökan som gjorts för&lt;br&gt;sent prövas, om förseningen framstår som ursäktlig och det är viktigt att&lt;br&gt;den skadelidande far sin förlust ersatt (prop. 1977/78:126 s. 53).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I praxis har förseningen ansetts ursäktlig, om skadans fulla omfattning&lt;br&gt;har stått klar först lång tid efter det att brottet begicks, om domstols-&lt;br&gt;förfarandet i skuld- och skadeståndsdelen har tagit lång tid, om den&lt;br&gt;skadelidande på grund av sjukdom varit förhindrad att ansöka om ersätt-&lt;br&gt;ning eller om den skadelidande inte har känt till systemet med&lt;br&gt;brottsskadeersättning. För att en ansökan skall tas upp till prövning har&lt;br&gt;dessutom krävts att det belopp som skulle ha utgått inte är lägre än 5 000&lt;br&gt;kr. I de fall där brottet begåtts långt tillbaka i tiden har ansökan i regel&lt;br&gt;inte tagits upp, såvida det inte varit fråga om mycket höga belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Brottsoffermyndighetens praxis utgör vidare den allmänna&lt;br&gt;tioårspreskriptionen enligt 1 § preskriptionslagen (1981:130) en yttersta&lt;br&gt;tidsgräns. Den regel i 3 § preskriptionslagen som rör skadestånd på grund&lt;br&gt;av brott har inte ansetts tillämplig, eftersom brottsskadeersättning inte är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att betrakta som skadestånd. När mer än tio år förflutit från brottet utan Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;att den skadelidande ansökt om brottsskadeersättning, förlorar han eller&lt;br&gt;hon därför rätten till ersättning, såvida inte någon preskriptionsavbrytan-&lt;br&gt;de åtgärd vidtagits. Myndigheten har dock som preskriptionsavbrytande&lt;br&gt;åtgärd godtagit krav som ställts till någon annan än myndigheten, såsom&lt;br&gt;gärningsmannen eller en försäkringsgivare. Myndigheten tillämpar den&lt;br&gt;allmänna preskriptionstiden även i omprövningsfall. Fristen räknas då&lt;br&gt;från dagen för myndighetens tidigare beslut i ärendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att brottsskadeersättning skall lämnas krävs bl.a. att det står klart&lt;br&gt;att skadan uppkommit till följd av brott, att brottet - med visst undantag&lt;br&gt;- har anmälts till polis eller åklagare och att skadevållaren inte har för-&lt;br&gt;måga att själv ersätta den uppkomna skadan. En ansökan om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning inges därför i regel inte förrän den rättsliga processen avslutats&lt;br&gt;och kronofogdemyndigheten misslyckats med att driva in ett utdömt&lt;br&gt;skadestånd. Detta förhållande har - med hänsyn till handläggningstiden&lt;br&gt;hos polis, åklagare och domstol - medfört att ansökningstiden i flera fall&lt;br&gt;framstått som alltför kort för att den skadelidande på ett tillfredsställande&lt;br&gt;sätt skall kunna ta till vara sin rätt till brottsskadeersättning. Det är inte&lt;br&gt;ovanligt att ansökningstiden har gått ut innan den rättsliga processen&lt;br&gt;avslutats. Prövningen av om en ansökan som kommit in för sent skall tas&lt;br&gt;upp till sakprövning har även i många fall visat sig resurskrävande för&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten. I en skrivelse till regeringen i maj 1996 föreslog&lt;br&gt;därför Brottsoffermyndigheten att regeln om ansökningstid skulle ändras.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.2 Ansökningstider i övriga Norden&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Även i de övriga nordiska länderna finns en lagstadgad rätt till statlig&lt;br&gt;ersättning för skador på grund av brott. Det finns betydande likheter&lt;br&gt;mellan de nordiska länderna i detta avseende, men i vissa delar även&lt;br&gt;tämligen stora avvikelser. Samtliga länder utom Norge har särskilda&lt;br&gt;bestämmelser om att ansökan om brottsskadeersättning skall göras inom&lt;br&gt;en viss tid. I Norge finns inga sådana begränsningar. En ansökan kan&lt;br&gt;således göras när som helst efter brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Danmark har man en likadan regel som i Sverige, dvs. ansökan skall&lt;br&gt;göras inom två år från brottet med möjlighet att pröva en ansökan som&lt;br&gt;kommit in senare om det finns särskilda skäl. Även i Island skall en&lt;br&gt;ansökan göras inom två år från brottet. Där ger lagen dock inga möjlig-&lt;br&gt;heter att pröva en ansökan som kommit in för sent. I Finland gällde&lt;br&gt;tidigare att en ansökan skulle göras inom två år från det att sökanden fick&lt;br&gt;kännedom om brottet, dock senast fem år efter det att brottet begicks. En&lt;br&gt;ansökan som kommit in för sent kunde vidare prövas om det fanns&lt;br&gt;särskilda skäl. Bestämmelsen ändrades emellertid år 1995. Ansöknings-&lt;br&gt;tiden förlängdes då till tio år från det att brottet begåtts. Det finns&lt;br&gt;fortfarande en ventilregel för särskilda skäl. Det huvudsakliga skälet till&lt;br&gt;att bestämmelsen ändrades i Finland var att det rättsliga förfarandet ofta&lt;br&gt;inte var avslutat när tvåårsfristen löpte ut. Anledningen till att man behöll&lt;br&gt;en ventilregel var framför allt att fånga upp vissa fall där barn utsatts för&lt;br&gt;sexuella övergrepp.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.3&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;En ny bestämmelse om ansökningstid&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: I de fall där förundersökning har inletts skall en&lt;br&gt;ansökan om brottsskadeersättning göras inom två år från det att&lt;br&gt;förfarandet hos polis, åklagare och domstol avslutats. I de fall där&lt;br&gt;förundersökning inte har inletts skall ansökan göras inom två år från&lt;br&gt;brottet. Om det finns synnerliga skäl skall Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;kunna pröva en ansökan även om den har gjorts för sent. Som en&lt;br&gt;yttersta gräns för rätt till brottsskadeersättning skall dock gälla samma&lt;br&gt;preskriptionstid som för en fordran på skadestånd i anledning av&lt;br&gt;brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag,&lt;br&gt;dock med det undantaget att promemorian inte innehåller någon ventil-&lt;br&gt;regel för synnerliga skäl eller någon särskild preskriptionsregel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Remissinstanserna delar bedömningen att regeln&lt;br&gt;om ansökningstid bör ges en ny utformning. Nästan alla remissinstanser&lt;br&gt;som yttrar sig om ansökningstiden riktar dock kritik mot den i prome-&lt;br&gt;morian föreslagna bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många remissinstanser - bl.a. Riksåklagaren, Justitiekanslern&lt;br&gt;Domstolsverket, Brottsofferutredningen och Brottsoffermyndigheten -&lt;br&gt;uppmärksammar särskilt konsekvensen av att den allmänna tioåriga&lt;br&gt;preskriptionstiden tillämpas som en yttersta tidsgräns för ansökan om&lt;br&gt;brottsskadeersättning. Vad de särskilt pekar på är behovet för vissa&lt;br&gt;brottsoffer att fa en ansökan om brottsskadeersättning prövad fast den&lt;br&gt;getts in senare än tio år från brottet och inget preskriptionsavbrott skett.&lt;br&gt;De brottsoffer som särskilt åsyftas är barn som utsatts för vissa&lt;br&gt;sexualbrott. I dessa fall gäller särskilda regler om åtalspreskription enligt&lt;br&gt;35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken som innebär att fristen inte räknas&lt;br&gt;från brottet utan från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15&lt;br&gt;år. Brottsofferutredningen anser att preskriptionstiden för brottsskade-&lt;br&gt;ersättning i princip skall vara densamma som för skadestånd i anledning&lt;br&gt;av brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Svea hovrätt och Sveriges Advokatsamfund tillhör de remissinstanser&lt;br&gt;som kritiserar förslaget om borttagande av ventilregeln. De pekar bl.a. på&lt;br&gt;att många brottsoffer kan behöva längre tid på sig för att söka&lt;br&gt;brottsskadeersättning än två år från att det rättsliga förfarandet avslutats.&lt;br&gt;Enligt Svea hovrätt gäller detta särskilt barn som utsatts för sexualbrott.&lt;br&gt;Hovrätten föreslår därför att en för sent inkommen ansökan skall tas upp&lt;br&gt;till prövning om det finns synnerliga skäl. Advokatsamfundet förordar i&lt;br&gt;första hand en tioårig preskriptionstid som löper från det att en dom&lt;br&gt;vunnit laga kraft eller åklagaren beslutat lägga ned förundersökningen. I&lt;br&gt;vart fall bör reglerna, enligt samfundet, stämma överens med det system&lt;br&gt;som gäller för försäkringsersättning. Brottsoffermyndigheten anser att&lt;br&gt;fristen skall vara tre i stället för två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) tillhör också de&lt;br&gt;remissinstanser som motsätter sig ett slopande av ventilregeln. ROKS&lt;br&gt;menar att kvinnor som utsätts för våld av sina män oftast inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3C&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;polisanmäler detta så länge de lever ihop. Därför kan dessa kvinnor ofta&lt;br&gt;ha anledning att söka brottsskadeersättning flera år efter brottet utan att&lt;br&gt;de har gjort någon polisanmälan. Enligt ROKS måste det finnas en&lt;br&gt;ventilregel för dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksåklagaren hävdar att den i promemorian föreslagna regeln skulle&lt;br&gt;innebära att det i vissa fall kan vara oklart från vilken tidpunkt fristen&lt;br&gt;skall räknas. Vad som avses är att en åklagares beslut att lägga ned en&lt;br&gt;förundersökning inte vinner laga kraft. En förundersökning kan åter-&lt;br&gt;upptas och genomföras, t.ex. om nya omständigheter tillkommer. Enligt&lt;br&gt;Riksåklagaren kan därmed ordningen kringgås genom att en sökande&lt;br&gt;begär överprövning av åklagarens beslut i syfte att nå en ny frist. Vidare&lt;br&gt;anser Riksåklagaren att det ter sig föga motiverat att särbehandla beslut&lt;br&gt;om att inte inleda förundersökning. Enligt Riksåklagaren borde fristen&lt;br&gt;även i dessa fall i princip räknas från beslutet, dvs. att inte inleda&lt;br&gt;förundersökning, och inte från brottsdatum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudregeln&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en stor del av de ärenden där ansökningen kommer in för sent finns&lt;br&gt;sådana omständigheter att förseningen anses ursäktlig enligt gällande&lt;br&gt;praxis vid Brottsoffermyndigheten. Som framgått tidigare innebär praxis&lt;br&gt;vidare att en för sent inkommen ansökan tas upp till prövning bara om&lt;br&gt;ersättningen skulle överstiga 5 000 kr. Det innebär att Brottsoffermyn-&lt;br&gt;digheten måste göra en preliminär prövning i sak för att avgöra om&lt;br&gt;ärendet skall tas upp. Relativt stora utredningsresurser läggs således ned i&lt;br&gt;ärenden som kanske senare avvisas på grund av att ansökningen kommit&lt;br&gt;in för sent. Vidare är det vanligt att enskilda som drabbats av en brotts-&lt;br&gt;skada som skulle ersättas med ett mindre belopp än 5 000 kr går miste&lt;br&gt;om brottsskadeersättning på grund av att förfarandet hos polis, åklagare&lt;br&gt;och domstol tar så lång tid i anspråk att ansökningstiden gått ut när det&lt;br&gt;finns ett lagakraftvunnet avgörande. Tvåårsfristen innebär dessutom att&lt;br&gt;många ansökningar görs i onödan. För att inte riskera att gå miste om&lt;br&gt;ersättning kommer nämligen många sökande in med sin ansökan strax&lt;br&gt;före ansökningstidens utgång, trots att möjligheterna att fa ersättning från&lt;br&gt;annat håll ännu inte är uttömda. Senare visar det sig många gånger att&lt;br&gt;sökanden har rätt till ersättning från annat håll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan således konstateras att den nuvarande regeln om ansökningstid&lt;br&gt;inte fungerar tillfredsställande. Med hänsyn till både brottsoffren och&lt;br&gt;resursanvändningen vid Brottsoffermyndigheten bör därför bestämmel-&lt;br&gt;sen ges en annan utformning. Denna bedömning delas också av remiss-&lt;br&gt;instanserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning är ett särskilt åtagande från staten. Från utred-&lt;br&gt;nings- och resurssynpunkt är det vidare i de flesta fall angeläget att&lt;br&gt;ansökningarna kommer in i tämligen nära anslutning till brottet. Av dessa&lt;br&gt;skäl bör det även i fortsättningen finnas en bestämmelse om ansöknings-&lt;br&gt;tid som utgör ett incitament för att ansökningarna inte kommer in för&lt;br&gt;lång tid efter att brottet begåtts eller ett rättsligt förfarande har avslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en annan utgångspunkt bör gälla att varje brottsoffer - efter det att&lt;br&gt;den rättsliga processen avslutats - skall ha rimlig tid att försöka driva in&lt;br&gt;sin fordran på skadestånd och undersöka möjligheterna att få ersättning&lt;br&gt;från egen eller annans försäkring. Samtidigt bör regeln om ansökningstid&lt;br&gt;vara så utformad att tillämpningen blir enkel. Det är också väsentligt att&lt;br&gt;regeln bidrar till att myndighetens prövning oftast kommer till stånd i&lt;br&gt;relativt nära anslutning till brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det som från de angivna utgångspunkterna framstår som mest ända-&lt;br&gt;målsenligt är enligt regeringens mening att - såsom föreslagits i prome-&lt;br&gt;morian - bibehålla den nuvarande ansökningstidens längd men låta den&lt;br&gt;utgå från den tidpunkt då förfarandet hos polis, åklagare och domstol&lt;br&gt;avslutats. Inleds ingen förundersökning är dock handläggningstiden hos&lt;br&gt;polisen normalt så kort att ansökningstiden även i fortsättningen kan&lt;br&gt;räknas från tidpunkten för brottet. De problem man pekat på från åklagar-&lt;br&gt;väsendets sida när det gäller att beräkna tiden från ett beslut som aldrig&lt;br&gt;vinner laga kraft måste enligt vår mening betraktas som små. En ny&lt;br&gt;tidsfrist bör börja löpa om en åklagare - efter att ha återupptagit en&lt;br&gt;förundersökning - fattar beslut om att förundersökningen skall läggas&lt;br&gt;ned en andra gång. Risken för att en sådan regel skulle missbrukas av&lt;br&gt;dem som utsatts för brott far antas vara försumbar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med en bestämmelse utformad på detta sätt kan en ansökan om&lt;br&gt;brottsskadeersättning i regel göras efter det att den rättsliga processen&lt;br&gt;avslutats utan risk för att ansökan kommer in för sent. Att ansöknings-&lt;br&gt;tiden är två år från det att förfarandet hos polis, åklagare och domstol&lt;br&gt;avslutats innebär att den skadelidande även ges tid att avvakta krono-&lt;br&gt;fogdemyndighetens redovisning av ett indrivningsärende och utreda om&lt;br&gt;det finns möjlighet att få ersättning från någon försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Problemet med att ansökningar kommer in för sent på grund av att den&lt;br&gt;rättsliga processen tagit lång tid kommer alltså att försvinna. Risken för&lt;br&gt;att ansökningar kommer in för sent för att den skadelidande på grund av&lt;br&gt;sjukdom varit förhindrad att ansöka om ersättning torde också bli mycket&lt;br&gt;liten, eftersom det sedan det rättsliga förfarandet avslutats i regel&lt;br&gt;kommer att finnas gott om tid för att ansöka om brottsskadeersättning.&lt;br&gt;Vidare kommer problemet med att ansökningar ges in för sent därför att&lt;br&gt;sökandena inte känner till systemet med brottsskadeersättning att minska&lt;br&gt;på grund av den informationsverksamhet som Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;bedriver. Om de fulla effekterna av en skada inte är kända vid ansök-&lt;br&gt;ningstidens utgång, kommer det i regel att ha gått så lång tid från det att&lt;br&gt;brottet begicks att det är lämpligt att en ansökan avseende den uppkomna&lt;br&gt;skadan ändå ges in.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ventilregeln&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I promemorian görs den bedömningen att om ansökningsregeln utformas&lt;br&gt;så att man alltid kan söka brottsskadeersättning inom två år från det att&lt;br&gt;det rättsliga förfarandet avslutats så behövs ingen s.k. ventilregel. Som&lt;br&gt;framgått är det flera remissinstanser som inte delar denna bedömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna ansökningsregeln, där tiden i stället räknas från det att&lt;br&gt;det rättsliga förfarandet avslutats, kommer generellt sett att innebära en&lt;br&gt;klar förbättring för de sökande även om den nuvarande ventilregeln&lt;br&gt;samtidigt slopas. De sökande far normalt sett längre tid på sig att göra en&lt;br&gt;ansökan. Sökandena kan avvakta att det rättsliga förfarandet avslutas och&lt;br&gt;därefter undersöka möjligheterna till försäkringsersättning. Likväl in-&lt;br&gt;stämmer regeringen i den bedömning som flera remissinstanser gjort om&lt;br&gt;behovet av en ventilregel. Även med en ansökningsregel med den&lt;br&gt;föreslagna utformningen kan det trots allt uppkomma fall där det kan&lt;br&gt;framstå som orimligt eller direkt stötande att den sökande inte far sitt&lt;br&gt;anspråk prövat på grund av att ansökningen kommit in för sent. Det är&lt;br&gt;främst fall där den sökande inte haft möjlighet att själv råda över sin&lt;br&gt;situation och därmed försuttit tidsfristen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser sålunda att det även i fortsättningen bör finnas en möjlighet&lt;br&gt;att pröva ansökningar som gjorts för sent. Denna möjlighet bör dock be-&lt;br&gt;gränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Som Svea hovrätt föreslår&lt;br&gt;bör en för sent inkommen ansökan tas upp till prövning endast om det&lt;br&gt;finns synnerliga skäl. En sådan begränsad ventilregel torde knappast ge&lt;br&gt;upphov till en resurskrävande prövning hos Brottsoffermyndigheten. I&lt;br&gt;författningskommentaren återkommer vi till frågan vad som kan vara&lt;br&gt;synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Preskription&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många remissinstanser har uppehållit sig kring frågan om den allmänna&lt;br&gt;tioåriga preskriptionsregelns tillämpning i ärenden om brottsskadeersätt-&lt;br&gt;ning. Enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran tio&lt;br&gt;år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Som&lt;br&gt;konstateras i promemorian har denna tioårsfrist i praxis ansetts utgöra en&lt;br&gt;yttersta tidsgräns för ansökan om brottsskadeersättning, varvid fristen&lt;br&gt;räknas från brottet. Brottsoffermyndigheten prövar inte en ansökan som&lt;br&gt;görs senare än tio år från brottet såvida inte preskriptionsavbrott skett.&lt;br&gt;Som nämnts har vissa konsekvenser av detta kritiserats av många&lt;br&gt;remissinstanser, bl.a. av Brottsoffermyndigheten själv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det dröjer mer än tio år från brottet innan en ansökan om brotts-&lt;br&gt;skadeersättning görs, måste det vara mycket svårt för Brottsoffermyndig-&lt;br&gt;heten att konstatera en brottsskada utan en rättslig prövning av brottet. I&lt;br&gt;dessa fall torde därför inte den allmänna preskriptionsregelns tillämpning&lt;br&gt;kunna medföra några otillfredsställande resultat. Om det sker en rättslig&lt;br&gt;prövning av brottet kan det däremot finnas fall där det framstår som&lt;br&gt;angeläget att staten betalar ut brottskadeersättning. Det gäller särskilt fall&lt;br&gt;där barn utsatts för grova brott, t.ex. sexualbrott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sexuella övergrepp mot barn ger inte sällan upphov till svåra och&lt;br&gt;livsvariga psykiska skador. Ett barn som utsätts för sexuella övergrepp&lt;br&gt;förmår ofta av olika skäl inte berätta om vad det har varit utsatt för förrän&lt;br&gt;tidigast i tonåren. Dessa brott ger i regel inga synliga skador och&lt;br&gt;upptäcks ofta inte förrän lång tid förflutit. Av dessa skäl infördes år 1994&lt;br&gt;de särskilda reglerna om åtalspreskription i 35 kap. 4 § andra stycket&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 41&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottsbalken (prop. 1994/95:2 s. 24). I 3 § preskriptionslagen finns Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;särskilda bestämmelser för fordringar på skadestånd i anledning av brott.&lt;br&gt;Eftersom dessa bestämmelser hänvisar till reglerna om åtalspreskription&lt;br&gt;innebar ändringen av reglerna om åtalspreskription också att preskrip-&lt;br&gt;tionstiden för skadestånd kan bli längre än tio år räknat från brottet.&lt;br&gt;Enligt regeringens mening bör de barn som utsatts för sexuella övergrepp&lt;br&gt;och som omfattas av dessa preskriptionsregler även kunna fa brottsskade-&lt;br&gt;ersättning utan att den allmänna tioåriga preskriptionen lägger hinder i&lt;br&gt;vägen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi delar således den uppfattning som flera remissinstanser intagit, att&lt;br&gt;den allmänna preskriptionsregelns tillämpning kan leda till otillfredsstäl-&lt;br&gt;lande resultat. Som tidigare nämnts föreslår Brottsofferutredningen i sitt&lt;br&gt;remissyttrande att preskriptionstiden för brottsskadeersättning i princip&lt;br&gt;skall vara densamma som vid skadestånd i anledning av brott. Även vi&lt;br&gt;anser att detta är en lämplig ordning i fråga om preskription. Det kan&lt;br&gt;tilläggas att Brottsoffermyndigheten i sin praxis godtar att preskription&lt;br&gt;avbryts bl.a. genom att brottsoffret kräver gärningsmannen på ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår alltså att vad som i 3 § preskriptionslagen föreskrivs om&lt;br&gt;preskription av skadestånd i anledning av brott även skall gälla i fråga&lt;br&gt;om brottsskadeersättning. För att regleringen skall bli så tydlig som&lt;br&gt;möjligt bör en sådan bestämmelse tas in i brottsskadelagen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Brottsskador som uppkommit i arbetet&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;8.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;F örsäkringsformer&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Allmänt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alla som förvärvsarbetar är försäkrade för skador i arbetet genom lagen&lt;br&gt;(1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Ersättning vid arbetsskador utgår&lt;br&gt;också enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen har komplette-&lt;br&gt;rats med en rad försäkringsförmåner som finns inskrivna i avtal mellan&lt;br&gt;arbetsmarknadens parter. Privatanställda vars anställning regleras av&lt;br&gt;kollektivavtal mellan LO och SAF har bl.a. vid arbetsskada rätt till&lt;br&gt;ersättning enligt Avtalsgruppsjukförsäkringen, AGS. Motsvarande för-&lt;br&gt;säkringar finns för kommun- och landstingsanställda, AGS-KL. Privat-&lt;br&gt;anställda tjänstemän och statligt anställda omfattas dock inte av någon&lt;br&gt;avtalsgruppsjukförsäkring. Dessa grupper har däremot enligt gällande&lt;br&gt;löneavtal rätt till sjuklön.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har privatanställda som drabbas av en arbetsskada rätt till&lt;br&gt;ersättning enligt Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, TFA. För&lt;br&gt;anställda inom kooperationen och för kommun- och landstingsanställda&lt;br&gt;finns motsvarande försäkringar, TFA-KP respektive TFA-KL. Statligt&lt;br&gt;anställda har rätt till ersättning enligt Statens personskadeavtal, PSA.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undantagsvis kan s.k. kombinerade företagsförsäkringar innehålla&lt;br&gt;villkor som ger den anställde rätt till ersättning för personskada som&lt;br&gt;uppkommit i samband med rån eller överfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den som drabbats av en brottsskada i arbetet genom nämnda&lt;br&gt;ersättningsanordningar sammantaget med vad som utgår från andra&lt;br&gt;försäkringar och från skadevållaren inte far lika stor ersättning som&lt;br&gt;skulle ha utgått enligt skadeståndsrättsliga regler, kan den skadade fa&lt;br&gt;ersättning från staten enligt brottsskadelagen. Under år 1997 betalade&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten ut ersättning för brottskador som samtidigt var&lt;br&gt;arbetsskador i 816 ärenden. Det totalt utbetalda beloppet för arbetsskador&lt;br&gt;uppgick till 7,2 miljoner kr, vilket innebar en ökning med 1,2 miljoner kr&lt;br&gt;i förhållande till året innan. I 84 procent av fallen avsåg brottsskade-&lt;br&gt;ersättningen ersättning för kränkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetsskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtliga som förvärvsarbetar i Sverige är försäkrade för arbetsskada&lt;br&gt;enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Andra förvärvsarbetande än&lt;br&gt;arbetstagare är försäkrade om de är bosatta i Sverige. Försäkringen gäller&lt;br&gt;även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad&lt;br&gt;med särskild risk för arbetsskada.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med arbetsskada avses skada till följd av olycksfall eller annan skadlig&lt;br&gt;inverkan av arbetet. Begreppet omfattar bl.a. skada som har föranletts av&lt;br&gt;brott som en arbetstagare har utsatts för i arbetet. Olycksfall vid färd till&lt;br&gt;eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föran-&lt;br&gt;leddes av och stod i nära samband med arbetet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För den som är sjukförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring&lt;br&gt;ersätter arbetsskadeförsäkringen under sjukperioden numera endast&lt;br&gt;kostnader för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel.&lt;br&gt;Ersättning för kostnader för läkarvård, sjukvårdande behandling, sjuk-&lt;br&gt;husvård och läkemedel samt sjukpenning erhålls i stället genom den&lt;br&gt;allmänna sjukförsäkringen. Sjukpenning utgår i regel fr.o.m. den fem-&lt;br&gt;tonde dagen i sjukperioden. Under de 14 första dagarna, med undantag&lt;br&gt;för första dagen som är s.k. karensdag, utges sjuklön av arbetsgivaren&lt;br&gt;enligt lagen (1991:1047) om sjuklön.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av arbetsskada&lt;br&gt;har den skadade rätt till livränta från arbetsskadeförsäkringen, om han&lt;br&gt;fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst&lt;br&gt;en femtondel och den årliga inkomstförlusten uppgår till minst en&lt;br&gt;fjärdedel av basbeloppet (9 100 kr för år 1998).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När någon avlidit till följd av en arbetsskada utgår enligt arbets-&lt;br&gt;skadeförsäkringen begravningshjälp med ett belopp motsvarande&lt;br&gt;30 procent av basbeloppet, efterlevandelivränta till barn och i allmänhet&lt;br&gt;en tidsbegränsad omställningslivränta till make.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Någon ersättning för ideell skada utgår inte från arbetsskadeförsäk-&lt;br&gt;ringen eller den allmänna försäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;A vtalsgruppsjukförsäkringama&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt avtalsgruppsjukförsäkringama AGS och AGS-KL ges komplette-&lt;br&gt;rande ersättning för inkomstförlust vid sjukdom och arbetsskador. För att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en anställd skall vara berättigad till ersättning från dessa försäkringar&lt;br&gt;krävs att han eller hon har en av försäkringskassan fastställd sjuk-&lt;br&gt;penninggrundande inkomst, att anställningen varat minst 90 dagar och att&lt;br&gt;den anställde sedan minst en vecka är arbetsför till minst 25 procent.&lt;br&gt;Ersättning enligt AGS lämnas fr.o.m den femtonde t.o.m. den trehundra-&lt;br&gt;sextionde dagen i sjukperioden samt under sjukbidrags- och förtids-&lt;br&gt;pensionstid. Ersättning enligt AGS-KL lämnas dock bara t.o.m. den&lt;br&gt;nittionde dagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Privattjänstemän och statligt anställda - som inte omfattas av någon&lt;br&gt;avtalsgruppsjukförsäkring - samt de flesta kommunal- och landstings-&lt;br&gt;anställda får enligt gällande löneavtal viss sjuklön. Vid sjukbidrag eller&lt;br&gt;förtidspension utgår sjukpension från avtalsgruppsjukförsäkringama eller&lt;br&gt;liknade i vart fall för anställda som omfattas av kollektivavtal. De&lt;br&gt;kommun- och landstingsanställda som enligt sina löneavtal har rätt till&lt;br&gt;sjuklön får ingen ersättning från avtalsgruppsjukförsäkringen under&lt;br&gt;sjukskri vningstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt kollektivavtalet mellan SAF och LO samt enligt kollektivavtal&lt;br&gt;på de kooperativa, kommunala och landstingskommunala avtalsområ-&lt;br&gt;dena är arbetsgivarna skyldiga att teckna avtalsgruppsjukförsäkring. Om&lt;br&gt;arbetsgivaren försummar detta garanteras ändå de anställda ersättning i&lt;br&gt;samma utsträckning som om försäkring tecknats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trygghetsförsäkringama och Statens personskadeavtal&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trygghetsförsäkringama (TFA, TFA-KP, TFA-KL) och Statens person-&lt;br&gt;skadeavtal (PSA) ger en anställd som drabbas av en personskada som är&lt;br&gt;att anse som en arbetsskada rätt till ersättning. På det privata området&lt;br&gt;omfattas även företagaren av trygghetsförsäkringen. Även företagare&lt;br&gt;utan anställda kan teckna TFA. Arbetsskadebegreppet i trygghetsför-&lt;br&gt;säkringama och i PSA är detsamma som det i lagen om arbetsskade-&lt;br&gt;försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetsgivarna är enligt gällande kollektivavtal skyldiga att teckna&lt;br&gt;trygghetsförsäkring. Om arbetsgivaren försummar detta, garanteras ändå&lt;br&gt;de anställda ersättning i samma utsträckning som om försäkring tecknats.&lt;br&gt;PSA gäller flertalet statliga arbetstagare för vilka Arbetsgivarverket har&lt;br&gt;rätt att sluta kollektivavtal. De statliga arbetstagare som faller utanför&lt;br&gt;PSA:s tillämpningsområde har rätt till motsvarande ersättning enligt&lt;br&gt;andra avtal. Detta innebär att samtliga förvärvsarbetande som omfattas av&lt;br&gt;kollektivavtal har rätt till förmåner enligt trygghetsförsäkringen, PSA&lt;br&gt;eller motsvarande avtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt trygghetsförsäkringama och PSA ges ersättning för bl.a.&lt;br&gt;inkomstförlust. Omfattningen och formerna för denna ersättning skiljer&lt;br&gt;sig dock något åt mellan de olika försäkringstypema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trygghetsförsäkringama och PSA ger vidare under sjukperioden den&lt;br&gt;som drabbats av arbetsskada alltid rätt till ersättning för sådana läkar-&lt;br&gt;och sjukvårdskostnader som skadan medfört, liksom ersättning för skada-&lt;br&gt;de kläder, glasögon m.m. och ersättning för sveda och värk. Ersättningen&lt;br&gt;för sveda och värk bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer. Varken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;någon av trygghetsförsäkringama eller PSA ger rätt till ersättning för&lt;br&gt;kränkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadade vid bestående invaliditet har fått sin förmåga att&lt;br&gt;skaffa sig inkomst nedsatt, kan trygghetsförsäkringama och PSA under&lt;br&gt;vissa förutsättningar lämna kompensation i form av livränta. Vid be-&lt;br&gt;stående invaliditet utgår även ersättning för lyte och men samt olägen-&lt;br&gt;heter i övrigt till följd av skadan. Denna ersättning understiger inte vad&lt;br&gt;som skulle ha utgått enligt skadeståndsrättsliga regler. Vid dödsfall läm-&lt;br&gt;nas ersättning för begravningskostnad och förlust av underhåll till&lt;br&gt;efterlevande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från den ersättning som utgår genom trygghetsförsäkringama och PSA&lt;br&gt;avräknas enligt s.k. samordningsregler i stort sett all annan ersättning&lt;br&gt;som den skadade kan få på grund av skadan, t.ex. sjuklön, sjukpenning,&lt;br&gt;ersättning från arbetsskadeförsäkring och skadestånd. Eventuell rätt till&lt;br&gt;brottsskadeersättning avräknas dock inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.2 Brottsskadelagen och brottsskador som uppkommit i&lt;br&gt;arbetet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Brottsskador som uppkommit i arbetet bör&lt;br&gt;tills vidare inte undantas från brottsskadelagens tillämpningsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har i och för sig något&lt;br&gt;att invända mot att brottsskador som uppkommit i arbetet tills vidare inte&lt;br&gt;undantas från brottsskadelagens område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta remissinstanser som yttrar sig i denna del delar uppfattningen&lt;br&gt;i promemorian att den lämpligaste lösningen är att trygghetsförsäkringen&lt;br&gt;och Statens personskadeavtal (PSA) kompletteras så att ersättningen från&lt;br&gt;dessa försäkringar inte understiger den ersättning som kan utgå enligt&lt;br&gt;brottsskadelagen. De delar också uppfattningen att arbetsgivare vars&lt;br&gt;anställda inte omfattas av sådant skydd bör skaffa sig ett försäkrings-&lt;br&gt;skydd som täcker brottsskador som uppstår i verksamheten. Tre remiss-&lt;br&gt;instanser är dock av annan uppfattning, nämligen Arbetsgivarverket,&lt;br&gt;Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Försäkringsförbundet.&lt;br&gt;Arbetsgivarverket hänvisar bl.a. till att brottsbekämpning är en central&lt;br&gt;uppgift för samhället och att staten bör ta hand om konsekvenserna av&lt;br&gt;skador som förorsakats av brott även om skadan uppkommit i arbetet.&lt;br&gt;SAF menar att arbetsgivaren inte kan åläggas skyldighet att ansvara för&lt;br&gt;kostnader som hänför sig till ersättning för kränkning genom brott.&lt;br&gt;Försäkringsförbundet påpekar att samordnade förfaranden om vilket&lt;br&gt;försäkringsskydd som skall tillhandahållas inte förekommer längre mot&lt;br&gt;bakgrund av konkurrenslagen men också av själva marknadsför-&lt;br&gt;hållandena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for regeringens bedömning: Den som på grund av brott&lt;br&gt;drabbas av en personskada bör av sociala och humanitära skäl garanteras&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 41&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kompensation för den uppkomna skadan. Ersättning för kränkning som&lt;br&gt;någon tillfogas genom brott mot den personliga friheten eller genom&lt;br&gt;annat ofredande som innefattar brott bör också garanteras den skade-&lt;br&gt;lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En stor del av ersättningsbehovet för sådana brottsskador som upp-&lt;br&gt;kommer i arbetet täcks av den allmänna försäkringen och arbetsskade-&lt;br&gt;försäkringen. Beträffande frågan om vem som bör vara ansvarig för att&lt;br&gt;det resterande ersättningsbehovet täcks är det tveklöst så att verksam-&lt;br&gt;heten i många branscher framkallar en risk för brottsliga angrepp. Om&lt;br&gt;skador uppstår är det därför rimligt att kostnaderna för att ersätta den&lt;br&gt;skadelidande för uppkomna skador belastar verksamheten. En arbets-&lt;br&gt;givare kan också i många fall påverka risken för brottsligt angrepp. Ett&lt;br&gt;ekonomiskt ansvar för anställdas brottsskador ger därför arbetsgivaren ett&lt;br&gt;incitament att vidta olika åtgärder för att minska denna risk. Dessa&lt;br&gt;omständigheter talar för att arbetsgivarna bör ansvara för att de som&lt;br&gt;utsätts för brott i sitt arbete far ersättning för den uppkomna skadan till&lt;br&gt;den del skadan inte ersätts ur den allmänna försäkringen eller arbets-&lt;br&gt;skadeförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom avtalsgruppsjukförsäkringama, trygghetsförsäkringama, PSA&lt;br&gt;och vissa löneavtal bär arbetsgivarna redan ett ansvar för brottsskador&lt;br&gt;som uppkommit i arbetet. Dessa ersättningsanordningar omfattar dock&lt;br&gt;inte ersättning för kränkning och endast i vissa fall full ersättning för&lt;br&gt;inkomstförlust.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns för närvarande inga kända planer på att utvidga rätten till&lt;br&gt;ersättning i nu angivna hänseenden. Under remissbehandlingen av&lt;br&gt;promemorian har man från arbetsgivarhåll hävdat att ersättning för&lt;br&gt;brottsskador som skadevållaren inte kan betala av principiella skäl bör&lt;br&gt;bäras av samhället. Enligt arbetsgivarna är brottsbekämpning en central&lt;br&gt;uppgift för samhället och kostnaderna för brottsskador bör därför inte&lt;br&gt;bäras av arbetsgivarna, i vart fall inte när det gäller kränkningsersättning.&lt;br&gt;Mot detta skall anföras att vissa kollektiva försäkringar redan i dag ger&lt;br&gt;ett mer omfattande skydd för brottsskador som uppkommit i arbetet än&lt;br&gt;för flertalet andra arbetsskador. Vissa banker har dessutom före-&lt;br&gt;tagsförsäkringar som ger anställda som utsatts för rån eller överfall full&lt;br&gt;ersättning för inkomstförlust och även ersättning för kränkning. Arbets-&lt;br&gt;givarna har således redan funnit skäl att låta den angivna principiella&lt;br&gt;inställningen vika på vissa områden där arbetstagarna löper särskilt stor&lt;br&gt;risk att skadas genom brott. Dessutom måste rimligen arbetsgivarna vara&lt;br&gt;intresserade av att arbetstagarna kompenseras för de brottsskador som&lt;br&gt;drabbar dem i den verksamhet som arbetsgivarna bedriver. Kostnaderna&lt;br&gt;för att ge arbetstagare som drabbats av brott den ytterligare ersättning&lt;br&gt;som krävs för att de skall få ersättning i samma omfattning som enligt&lt;br&gt;skadeståndslagen torde dessutom vara relativt små.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis anser regeringen att det i och för sig skulle vara&lt;br&gt;rimligt att arbetsgivarna - och inte staten genom brottsskadeersättning -&lt;br&gt;ansvarade för att den som utsätts för brott i sitt arbete far ersättning för&lt;br&gt;den uppkomna skadan i den mån skadan inte ersätts ur den allmänna&lt;br&gt;försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I dag motsvarar emellertid inte förmånerna enligt trygghetsförsäk-&lt;br&gt;ringama och PSA den ersättning som kan utgå enligt brottsskadelagen.&lt;br&gt;Vidare står mellan 300 000 och 500 000 personer utanför kollektivavtal.&lt;br&gt;Flertalet av dessa omfattas varken av trygghetsförsäkringama eller av&lt;br&gt;PSA. Det är fråga om egna företagare, personer med arbetsgivare-&lt;br&gt;ställning och arbetstagare vars arbetsgivare inte tecknat kollektivavtal.&lt;br&gt;Bland de förstnämnda finns ett stort antal butiksägare som löper&lt;br&gt;förhållandevis stor risk att drabbas av brottsskador i samband med rån.&lt;br&gt;Även om förmånerna enligt trygghetsförsäkringama skulle utvidgas så&lt;br&gt;att de som omfattas av en sådan försäkring far full ersättning för&lt;br&gt;brottsskador som uppkommit i arbetet, skulle man således inte helt kunna&lt;br&gt;undanta arbetsskador från brottsskadelagens tillämpningsområde utan att&lt;br&gt;riskera att vissa som utsatts för brott inte far kompensation för person-&lt;br&gt;skada och kränkning. Att somliga blir utan sådan kompensation är inte&lt;br&gt;acceptabelt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att det skall vara möjligt att i någon större utsträckning undanta&lt;br&gt;arbetsskador från brottsskadelagens tillämpningsområde måste därför&lt;br&gt;arbetsgivarna bli skyldiga att i samma utsträckning som föreskrivs i&lt;br&gt;brottsskadelagen utge ersättning för sådana brottsskador som är att be-&lt;br&gt;döma som arbetsskador enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. I prak-&lt;br&gt;tiken skulle det innebära en skyldighet för arbetsgivarna att försäkra&lt;br&gt;arbetstagarna mot de aktuella skadetypema. Även om en sådan skyldig-&lt;br&gt;het infördes kan det inte uteslutas att vissa arbetsgivare skulle underlåta&lt;br&gt;att teckna försäkring. Bland dessa kan det finnas ett antal som i fall av&lt;br&gt;allvarlig brottslighet inte skulle kunna bära den ersättning som den&lt;br&gt;drabbade har rätt till. Ett undantag från rätten till ersättning för arbets-&lt;br&gt;skador måste därför utformas så, att den skadelidande kan få ersättning&lt;br&gt;från staten i de fa fall då arbetsgivaren inte har förmåga att fullgöra sin&lt;br&gt;skyldighet. För att ett sådant undantag inte skulle minska arbetsgivarnas&lt;br&gt;intresse av att teckna försäkring borde ersättning utges endast om det&lt;br&gt;kunde visas att arbetsgivaren inte kan betala den aktuella ersättningen.&lt;br&gt;En sådan ordning skulle dock medföra praktiska olägenheter för de&lt;br&gt;skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen instämmer således i den bedömning som görs i prome-&lt;br&gt;morian, att den lämpligaste lösningen är att arbetsmarknadens parter ser&lt;br&gt;till att trygghetsförsäkringama och PSA kompletteras så att ersättningen&lt;br&gt;från dessa inte understiger den ersättning som kan utgå enligt brotts-&lt;br&gt;skadelagen. För att ett tillfredsställande skydd skall uppkomma krävs&lt;br&gt;vidare att de arbetsgivare vars anställda inte omfattas av någon av&lt;br&gt;trygghetsförsäkringama eller PSA, på samma sätt som vissa banker,&lt;br&gt;frivilligt skaffar sig ett försäkringsskydd som täcker brottsskador som&lt;br&gt;uppkommer i verksamheten. Brottsskadelagen skulle då inte behöva&lt;br&gt;ändras och några olägenheter skulle inte uppkomma för de skadelidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår mening bör det således inte göras något undantag i&lt;br&gt;brottsskadelagen för arbetsskador. Inte heller bör det nu införas någon&lt;br&gt;utvidgad ersättningsskyldighet för arbetsgivarna. I stället bör utveck-&lt;br&gt;lingen beträffande kollektiva och privata försäkringar avvaktas. Om&lt;br&gt;någon frivillig lösning inte kommer till stånd kan det vara skäl att åter ta&lt;br&gt;upp frågan om lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan i detta sammanhang tilläggas att regeringen avser att besluta&lt;br&gt;direktiv för en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över reglerna&lt;br&gt;om samordningen vid personskada mellan skadestånd, ersättning från&lt;br&gt;offentlig och privat försäkring och ersättning av annat slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;9 Ekonomiska konsekvenser&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Förslagen leder sammantaget inte till några&lt;br&gt;kostnadsökningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Enligt Brottsoffermyndigheten kommer en högre&lt;br&gt;frekvens av nämndsammanträden till följd av den nya omprövnings-&lt;br&gt;regeln att medföra ökade kostnader och kräva ett ökat anslag. Brotts-&lt;br&gt;offermyndigheten menar att även om samtliga ledamöter och ersättare&lt;br&gt;kallas till nämndens sammanträden i dag så inställer sig inte samtliga.&lt;br&gt;Det betyder, enligt myndigheten, att nämnden redan i dag sammanträder&lt;br&gt;utan överskott av ledamöter och att inga besparingar kan göras genom att&lt;br&gt;man endast kallar så många ledamöter som krävs för beslutsförhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att ta bort kravet på&lt;br&gt;särskilda skäl för jämkning av brottsskadeersättning i de fall den skade-&lt;br&gt;lidande uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken leder till att&lt;br&gt;jämkning vid personskada kommer att ske i något större utsträckning än&lt;br&gt;enligt nuvarande praxis. Den besparing detta medför har av Brotts-&lt;br&gt;offermyndigheten tidigare uppskattats till 500 000 kr per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen som rör handläggningen av brottsskadeärenden medför&lt;br&gt;sannolikt att antalet ärenden som prövas av nämnden kommer att öka.&lt;br&gt;Det kan leda till att nämnden måste sammanträda oftare än tidigare. De&lt;br&gt;ytterligare ärenden som tas upp i nämnden kommer dock i regel att ha&lt;br&gt;beretts tidigare, varför prövningen kan ske förhållandevis snabbt och&lt;br&gt;enkelt. Även om antalet avgöranden som ändras kan komma att öka&lt;br&gt;något, torde förslagen innebära att storleken av den sammanlagda ersätt-&lt;br&gt;ning som utgår efter omprövning blir i stort sett oförändrad. Möjligheten&lt;br&gt;att begära muntlig förhandling kommer med hänsyn till ärendenas karak-&lt;br&gt;tär troligen inte att utnyttjas särskilt ofta. Sammantaget torde förslagen&lt;br&gt;som rör handläggningen medföra mycket begränsade kostnadsökningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till ny bestämmelse om ansökningstid kommer sannolikt att&lt;br&gt;leda till att fler ärenden tas upp till prövning. Det kommer dock knappast&lt;br&gt;att bli fråga om något stort antal ärenden. Den ytterligare utredning som&lt;br&gt;krävs i dessa ärenden utöver den utredning som enligt nuvarande ordning&lt;br&gt;krävs för avvisning torde dessutom i de flesta fall vara marginell.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de ärenden som avvisats på grund av att ansökan inkommit för sent&lt;br&gt;begär sökanden ofta omprövning. Dessa omprövningsärenden kommer i&lt;br&gt;allt väsentligt att upphöra med en ändrad regel om ansökningstid, liksom&lt;br&gt;sådana ärenden som initieras av att ansökningar om brottsskadeersättning&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4C&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;görs för säkerhets skull strax innan ansökningstiden går ut. En viss&lt;br&gt;utredningskapacitet bör därför frigöras. Denna kapacitet kan användas till&lt;br&gt;att i än högre grad än som nu sker utreda försäkringsförhållandena i de&lt;br&gt;enskilda ärendena. Brottsoffermyndigheten har tidigare funnit att en ökad&lt;br&gt;satsning i den delen av utredningsarbetet kan leda till besparingar på&lt;br&gt;300 000-500 000 kr per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda medför att de ökade kostnader som förslagen angående&lt;br&gt;handläggningen och om ansökningstid leder till inte lär bli större än den&lt;br&gt;besparing som följer av förslaget att ändra jämkningsregeln. Regeringen&lt;br&gt;gör sammanfattningsvis den bedömningen att de nu framlagda förslagen&lt;br&gt;sammantaget inte leder till några kostnadsökningar. Förslagen bör&lt;br&gt;genomföras inom ramen för befintliga resurser för Brottsoffermyndig-&lt;br&gt;heten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;10 Ikraftträdande m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna skall träda i kraft&lt;br&gt;den 1 juli 1999, vilket innebär att de nya bestämmelserna skall&lt;br&gt;tillämpas såväl i ärenden som inletts före som i ärenden som inletts&lt;br&gt;efter ikraftträdandet. I en övergångsbestämmelse klargörs att den äldre&lt;br&gt;jämkningsregeln skall tillämpas på skadefall som inträffat före&lt;br&gt;ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag,&lt;br&gt;dock med ett tidigare ikraftträdande och utan att någon särskild över-&lt;br&gt;gångsbestämmelse föreslås.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Svea hovrätt framhåller att om inte bestämmelsen&lt;br&gt;om ansökningstid kompletteras med en ventilregel kan rättsförluster&lt;br&gt;uppkomma för sökandena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna bör&lt;br&gt;kunna träda i kraft den 1 juli 1999.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya jämkningsregeln bör endast tillämpas på skadefall som&lt;br&gt;inträffat efter ikraftträdandet. Eftersom lagändringen kan medföra för-&lt;br&gt;sämringar för den skadelidande, är det rimligt att den äldre regeln&lt;br&gt;tillämpas på skadefall som inträffat dessförinnan. Av allmänna civil-&lt;br&gt;rättsliga grundsatser torde visserligen följa att äldre lag om skadestånd är&lt;br&gt;tillämplig på skadefall som inträffat före ikraftträdandet. För tydlighetens&lt;br&gt;skull bör det dock klargöras i en övergångsbestämmelse att jämkning av&lt;br&gt;brottsskadeersättning, som avser ett offentligrättsligt anspråk, skall göras&lt;br&gt;enligt äldre lag när det gäller skadefall som inträffat före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya regeln om ansökningstid - som har en ventil för synnerliga&lt;br&gt;skäl - torde i praktiken inte kunna leda till försämrade möjligheter för&lt;br&gt;någon att fa brottsskadeersättning. Denna regel bör därför kunna tilläm-&lt;br&gt;pas såväl i ärenden som inletts före som i ärenden som inletts efter&lt;br&gt;ikraftträdandet. Detta gäller även övriga handläggningsregler som före-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;slås i propositionen. I dessa avseenden krävs därför inga särskilda&lt;br&gt;övergångsbestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den särskilda preskriptionsregeln medför inga nackdelar för skade-&lt;br&gt;lidande. Den behöver därför inte förses med någon övergångsbestäm-&lt;br&gt;melse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;11 Författningskommentar&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;9 § I fråga om jämkning av brottsskadeersättning på grund av medverkan&lt;br&gt;genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 § skade-&lt;br&gt;ståndslagen (1972:207).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning kan även i fall då det inte följer av första stycket&lt;br&gt;sättas ned eller falla bort, om det är skäligt med hänsyn till att den&lt;br&gt;skadelidande eller, om skadan har lett till döden, den avlidne genom sitt&lt;br&gt;uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt&lt;br&gt;uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. Vid sakskada eller&lt;br&gt;ren förmögenhetsskada kan ersättningen också sättas ned eller falla bort,&lt;br&gt;om det är skäligt med hänsyn till att den skadelidande genom&lt;br&gt;underlåtenhet att vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller&lt;br&gt;av oaktsamhet har ökat skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller regler om jämkning av brottsskadeersättning vid&lt;br&gt;medvållande och i andra fall när den skadelidande genom sitt uppträ-&lt;br&gt;dande eller på annat liknande sätt eller - om det är fråga om sakskada&lt;br&gt;eller ren förmögenhetsskada - genom sin underlåtenhet att vidta sedvan-&lt;br&gt;liga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skade-&lt;br&gt;risken (jfr avsnitt 4.4). Paragrafens första stycke är oförändrat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke har kravet på att det skall föreligga särskilda&lt;br&gt;skäl för jämkning ersatts med en allmän skälighetsregel. Jämkning kan&lt;br&gt;sålunda ske om det är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande personskada innebär ändringen att jämkning avses ske i&lt;br&gt;större utsträckning och på ett friare sätt än tidigare. Som framgått i&lt;br&gt;avsnitt 4.2 har det utvecklats en restriktiv praxis särskilt när det gäller&lt;br&gt;jämkning av ersättning för inkomstförlust. Vid allvarliga personskador&lt;br&gt;har inte heller ersättning för ideell skada jämkats. Med det allmänna&lt;br&gt;skälighetsrekvisitet kan tillämpningen bli mer nyanserad. I de fall där den&lt;br&gt;skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på&lt;br&gt;annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken&lt;br&gt;kan det ofta finnas skäl att jämka ersättningen. Det gäller i varje fall om&lt;br&gt;inte ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes vård och&lt;br&gt;försörjning. Samtliga relevanta omständigheter måste dock vägas in vid&lt;br&gt;jämkningsbedömningen. Den skadelidandes beteende i det enskilda fallet&lt;br&gt;bör därvid tillmätas betydande vikt och hans eller hennes uppsåt eller&lt;br&gt;grad av oaktsamhet är viktiga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämkning bör inte heller i fortsättningen ske om oaktsamheten är ringa&lt;br&gt;och bör inte ske på ett sådant sätt att socialt oacceptabla resultat&lt;br&gt;uppkommer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med en mer nyanserad tillämpning kan ersättningen oftare än tidigare&lt;br&gt;komma att jämkas till andra kvotdelar än hälften.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har anfört att det&lt;br&gt;vore lämpligt om skälighetsvärderingen i lagtexten uttryckligen tog&lt;br&gt;hänsyn till hur svår den skada är som den skadelidande drabbats av.&lt;br&gt;Bestämmelsen är dock så konstruerad att den bara anger den grund-&lt;br&gt;läggande förutsättningen för jämkning, nämligen att den skadelidande&lt;br&gt;har betett sig på ett visst sätt. Den har hittills inte innehållit något om hur&lt;br&gt;jämkningsbedömningen närmare bestämt skall göras. Regeringen har&lt;br&gt;bedömt att det inte finns tillräckliga skäl att nu utforma bestämmelsen&lt;br&gt;annorlunda i detta hänseende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller sakskada och ren förmögenhetsskada innebär den före-&lt;br&gt;slagna ändringen en anpassning till rådande praxis. Som framgått av&lt;br&gt;avsnitt 4.4.2 stämmer praxis vid sakskada och ren förmögenhetsskada väl&lt;br&gt;överens med lagtextens nya lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § Hos Brottsoffermyndigheten finns en nämnd som skall avgöra&lt;br&gt;ärenden om brottsskadeersättning som är av principiell betydelse eller&lt;br&gt;annars av större vikt. Nämnden får avgöra även andra ärenden om&lt;br&gt;brottsskadeersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden och vice ordförandena i nämnden skall vara eller ha varit&lt;br&gt;ordinarie domare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden utses av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller regler om Brottsoffermyndighetens nämnd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens första stycke har intagits en ny bestämmelse som innebär&lt;br&gt;att nämnden far pröva en ansökan om brottsskadeersättning även om&lt;br&gt;ärendet inte är av principiell betydelse eller annars av större vikt (jfr&lt;br&gt;avsnitt 5.3). Avsikten med bestämmelsen är att en tjänsteman inte i&lt;br&gt;onödan skall pröva sådana ärenden där sökanden innan ärendet avgjorts&lt;br&gt;har begärt nämndprövning. Enligt 14 a § skall nämligen nämnden på&lt;br&gt;begäran av sökanden ompröva ett beslut i ett ärende om brotts-&lt;br&gt;skadeersättning som fattats av en tjänsteman. Om sökanden innan ärendet&lt;br&gt;har avgjorts begär nämndprövning, torde det många gånger vara mest&lt;br&gt;rationellt att nämnden direkt prövar ansökningen eftersom sökanden i&lt;br&gt;dessa fall kan förväntas begära omprövning om beslutet går honom emot.&lt;br&gt;Om det är uppenbart att ansökan skall bifallas, saknas däremot i regel&lt;br&gt;anledning för nämnden att pröva ärendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra stycket har anpassats till modem terminologi. Någon ändring i&lt;br&gt;sak är inte avsedd (jfr bet. 1993/94:JuU25).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 a § Brottsoffermyndighetens nämnd skall hålla muntlig förhandling,&lt;br&gt;om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen är ny och behandlar rätten till muntlig förhandling i ärenden&lt;br&gt;om brottsskadeersättning som handläggs inför Brottsoffermyndighetens&lt;br&gt;nämnd (jfr avsnitt 5.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafen skall muntlig förhandling hållas hos nämnden, om&lt;br&gt;sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt att förhandling&lt;br&gt;hålls. En begäran om muntlig förhandling kan framställas ända fram till&lt;br&gt;dess att ärendet har avgjorts. Frågan huruvida en muntlig förhandling är&lt;br&gt;uppenbart obehövlig eller inte kan avgöras med ledning av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Europadomstolens praxis. Som exempel på fall där en förhandling skulle&lt;br&gt;vara uppenbart obehövlig kan nämnas att ärendet inte skall prövas i sak&lt;br&gt;eller att avgörandet inte kommer att gå emot sökanden. Nämnden far&lt;br&gt;hålla förhandling även om sökanden inte begärt det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen gäller enbart handläggning vid Brottsoffermyndighetens&lt;br&gt;nämnd och ger inte tjänstemän skyldighet eller möjlighet att hålla munt-&lt;br&gt;lig förhandling. I stället kan bestämmelsen om muntlig handläggning i&lt;br&gt;14 § förvaltningslagen (1986:223) vara tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 b § Muntliga förhandlingar enligt 13 a § skall vara offentliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att lämnas någon&lt;br&gt;uppgift för vilken hos Brottsoffermyndigheten gäller sekretess som avses&lt;br&gt;i sekretesslagen (1980:100), får ordföranden vid förhandlingen besluta&lt;br&gt;att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Öm sökanden är under femton år eller lider av en psykisk störning, får&lt;br&gt;ordföranden vid förhandlingen besluta att förhandlingen skall hållas&lt;br&gt;inom stängda dörrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen är ny och innehåller regler om offentlighet vid muntlig&lt;br&gt;förhandling vid Brottsoffermyndigheten (jfr avsnitt 5.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke föreskriver att muntliga förhandlingar hos&lt;br&gt;Brottsoffermyndighetens nämnd är offentliga. Nämnden far dock enligt&lt;br&gt;andra stycket förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar,&lt;br&gt;om det kan det antas att det vid förhandlingen kommer att läggas fram en&lt;br&gt;uppgift för vilken det gäller sekretess hos myndigheten enligt någon&lt;br&gt;bestämmelse i sekretesslagen. I likhet med 16 § förvaltningsprocesslagen&lt;br&gt;(1971:291) ställs inte upp något krav på att det bedöms vara av synnerlig&lt;br&gt;vikt att uppgiften inte röjs. Sekretess torde i praktiken endast gälla på&lt;br&gt;grund av bestämmelsen i 7 kap. 30 § sekretesslagen. Beslut i fråga om&lt;br&gt;stängda dörrar fattas av ordföranden vid förhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafens tredje stycke far förhandlingen hållas inom stängda&lt;br&gt;dörrar även i fall när sökanden är under femton år eller lider av en&lt;br&gt;psykisk störning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § Om allmänt åtal har väckts, skall ansökan om brottsskadeersättning&lt;br&gt;göras inom två år från det att dom eller slutligt beslut har vunnit laga&lt;br&gt;kraft. Har allmänt åtal inte väckts men förundersökning inletts, skall&lt;br&gt;ansökan göras inom två år från det att förundersökningen lagts ned eller&lt;br&gt;avslutats. I övriga fall skall ansökan göras inom två år från det att&lt;br&gt;brottet begicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl kan en ansökan prövas även om den har&lt;br&gt;kommit in för sent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan prövas endast om brottet har anmälts till åklagare eller&lt;br&gt;polismyndighet eller om sökanden visar giltig anledning till att någon&lt;br&gt;sådan anmälan inte har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om preskription av en fordran på brottsskadeersättning gäller&lt;br&gt;vad som föreskrivs i 3 § preskriptionslagen (1981:130) om preskription&lt;br&gt;av en fordran på skadestånd i anledning av brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen behandlas den tid inom vilken en ansökan om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning skall göras, sökandens skyldighet att anmäla brottet till åkla-&lt;br&gt;gare eller polismyndighet samt preskription av fordran på brottsskade-&lt;br&gt;ersättning (jfr avsnitt 6.3). Paragrafen innehåller fyra stycken mot tidi-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gare två. Det tredje stycket, som behandlar sökandens skyldighet att Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;anmäla brottet, är detsamma som det tidigare andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innebörden av första stycket är att en ansökan om brottsskadeersättning&lt;br&gt;i de fall förundersökning inletts skall göras inom två år från det att&lt;br&gt;förfarandet hos polis, åklagare och domstol har avslutats. Ansöknings-&lt;br&gt;tiden räknas från de i stycket angivna tidpunkterna även om polisanmälan&lt;br&gt;görs senare än två år från det att brottet begicks. Brottsoffer som polis-&lt;br&gt;anmäler brott som de varit utsatta för under många år kan därför fa&lt;br&gt;ersättning för de brott de utsatts för under hela den aktuella tidsperioden.&lt;br&gt;En förutsättning är dock att åtalspreskription inte har inträtt när polis-&lt;br&gt;anmälan görs. I så fall inleds normalt inte någon förundersökning, varför&lt;br&gt;ansökningstiden räknas från brottet enligt tredje meningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en förundersökning inte inletts men väcks ändå allmänt åtal (jfr&lt;br&gt;23 kap. 22 § rättegångsbalken), räknas tiden från det att dom eller slutligt&lt;br&gt;beslut vunnit laga kraft. Om en förundersökning inletts men allmänt åtal&lt;br&gt;inte väcks, räknas ansökningstiden från det att förundersökningen lagts&lt;br&gt;ned eller avslutats. Att ett enskilt åtal väcks påverkar inte den tidpunkt&lt;br&gt;från vilken ansökningstiden räknas. Om en åklagare återupptar en för-&lt;br&gt;undersökning som lagts ned, kommer en ny tidsfrist att löpa. Desamma&lt;br&gt;gäller om ett beslut att lägga ned en förundersökning ändras efter över-&lt;br&gt;prövning så att förundersökningen genomförs. Ändras däremot inte&lt;br&gt;nedläggningsbeslutet, räknas tiden från detta beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökningstiden räknas från tidpunkten för brottet i de fall brottet inte&lt;br&gt;polisanmälts eller polisanmälan inte leder till förundersökning. Om&lt;br&gt;exempelvis en sådan undersökning som avses i 31 § lagen (1964:167)&lt;br&gt;med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inleds men ingen&lt;br&gt;förundersökning, skall således ansökan om brottsskadeersättning göras&lt;br&gt;inom två år från det att brottet begicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen gäller även om brottet har begåtts utomlands. Motsvarig-&lt;br&gt;heten till förundersökning och åtal i det land där brottet begåtts bör vid&lt;br&gt;tillämpningen kunna jämställas med förundersökning och åtal enligt&lt;br&gt;svensk rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har intagits en ny s.k. ventilregel avseende ansöknings-&lt;br&gt;tiden. Om det finns synnerliga skäl skall en ansökan kunna prövas även&lt;br&gt;om den har kommit in för sent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya ventilregeln är avsedd att tillämpas endast i ett fåtal undan-&lt;br&gt;tagsfall. För att det skall anses finnas synnerliga skäl bör det framstå som&lt;br&gt;orimligt eller stötande att kräva att den sökande skulle ha gjort sin&lt;br&gt;ansökan i tid. Tillämpning av regeln torde bli aktuell främst i fall där den&lt;br&gt;sökande av något skäl inte själv kunnat råda över sin situation och därför&lt;br&gt;inte förmått komma in med en ansökan innan tiden gick ut. Ett fall där&lt;br&gt;synnerliga skäl kan finnas är att ett litet barn utsatts för misshandel eller&lt;br&gt;sexuella övergrepp och en rättegång hålls i nära anslutning till brottet. I&lt;br&gt;det läget blir barnet helt beroende av att någon vuxen ansöker om&lt;br&gt;brottsskadeersättning inom två år från att det rättsliga förfarandet av-&lt;br&gt;slutats. När barnet blivit lite äldre och behovet av ersättningen kanske&lt;br&gt;gjort sig mer gällande, kan det framstå som orimligt att ansökan inte kan&lt;br&gt;prövas med hänsyn till tidsfristen i första stycket. Synnerliga skäl kan&lt;br&gt;även finnas när brottsoffret drabbats av en allvarlig sjukdom och på&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 41&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;grund av sjukdomen varit förhindrad att själv ta vara på sin rätt och Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;ansöka om brottsskadeersättning inom föreskriven tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från tidigare praxis bör det inte vara avgörande vilken&lt;br&gt;ersättning Brottsoffermyndigheten skulle betala ut om ansökningen togs&lt;br&gt;upp. Att den sökande saknat kännedom om systemet med brottsskade-&lt;br&gt;ersättning bör inte i sig kunna utgöra synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fjärde stycket har intagits en särskild bestämmelse om preskription av&lt;br&gt;en fordran på brottsskadeersättning. Preskriptionstiden gäller som en&lt;br&gt;yttersta tidsgräns för rätt till brottsskadeersättning oavsett vad som sägs&lt;br&gt;om ansökningstiden i första och andra styckena. Enligt fjärde stycket&lt;br&gt;preskriberas en fordran på brottsskadeersättning enligt samma regler som&lt;br&gt;en fordran på skadestånd i anledning av brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda regler om preskription av skadestånd i anledning av brott&lt;br&gt;finns i 3 § preskriptionslagen. Dessa preskriptionsregler innebär bl.a. att&lt;br&gt;en fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas tidigast tio år&lt;br&gt;efter brottet men att tiden förlängs i vissa fall. Bestämmelsen i 3 §&lt;br&gt;preskriptionslagen anknyter nämligen till brottsbalkens regler om åtals-&lt;br&gt;preskription. Det har betydelse i de fall då tiden för åtalspreskription är&lt;br&gt;tio år eller längre. I dessa fall kan preskriptionstiden för skadestånd för-&lt;br&gt;längas och samma sak skall alltså enligt fjärde stycket gälla för brotts-&lt;br&gt;skadeersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänvisningen till reglerna om preskription av skadestånd i anledning&lt;br&gt;av brott far särskild betydelse för de brott som omfattas av bestämmelsen&lt;br&gt;i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, dvs. vissa sexuella övergrepp på&lt;br&gt;barn. Tiden för åtalspreskription börjar i dessa fall löpa först när måls-&lt;br&gt;äganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Det medför att dessa brottsoffer&lt;br&gt;i regel kan ansöka om brottsskadeersättning inom två år från att det&lt;br&gt;rättsliga förfarandet avslutats utan att de riskerar att deras rätt till&lt;br&gt;brottsskadeersättning preskriberas dessförinnan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 a § Finner Brottsoffermyndigheten att ett beslut i ett ärende om&lt;br&gt;brottsskadeersättning är oriktigt på grund av nya omständigheter eller&lt;br&gt;av någon annan anledning skall myndigheten ändra beslutet, om det kan&lt;br&gt;ske utan att det blir till nackdel for sökanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen är ny och innehåller en omprövningsregel som avviker från&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § förvaltningslagen. I paragrafen anges de allmänna förutsättningarna&lt;br&gt;för ändring av tidigare beslut efter omprövning. För att Brottsoffer-&lt;br&gt;myndigheten skall vara skyldig att ändra ett beslut om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning krävs inte som i förvaltningslagen att det är uppenbart oriktigt&lt;br&gt;eller att ändringen kan ske snabbt och enkelt. Det är tillräckligt att&lt;br&gt;beslutet är oriktigt och att en ändring inte är till nackdel för sökanden.&lt;br&gt;Prövningen skall sålunda göras förutsättningslös och utan någon&lt;br&gt;preliminär bedömning av huruvida det tidigare beslutet är oriktigt eller&lt;br&gt;inte. Myndigheten far dock inte tillerkänna sökanden en lägre ersättning&lt;br&gt;än som gjorts tidigare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 b § Har ett beslut i ett ärende om brottsskadeersättning fattats av&lt;br&gt;generaldirektören eller någon annan tjänsteman skall ärendet omprövas&lt;br&gt;av nämnden, om sökanden begär det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ärendet behöver dock inte omprövas av nämnden, om det är uppenbart Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;att beslutet skall ändras i enlighet med sökandens begäran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen är ny och innebär att en sökande på begäran kan fa sin&lt;br&gt;ansökan om brottsskadeersättning omprövad av Brottsoffermyndighetens&lt;br&gt;nämnd. I lagrådsremissen utgjorde denna bestämmelse ett andra stycke&lt;br&gt;till omprövningsregeln i 14 a §. På förslag av Lagrådet har bestämmelsen&lt;br&gt;i klargörande syfte placerats i en särskild paragraf. Paragrafen har&lt;br&gt;utformats efter Lagrådets förslag. Dock har regeringen inte följt förslaget&lt;br&gt;att även denna paragraf skall föreskriva att beslutet inte far ändras till&lt;br&gt;sökandens nackdel. Detta framgår redan av 14 a §, vilken anger de&lt;br&gt;allmänna förutsättningarna för ändring av tidigare beslut efter ompröv-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det är uppenbart att beslutet skall ändras i enlighet med sökandens&lt;br&gt;begäran, är det inte obligatoriskt att omprövningen sker i nämnden. Då&lt;br&gt;kan den alltså göras av generaldirektören eller någon annan tjänsteman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förekommer att en sökande begär ”skälig ersättning” utan att ange&lt;br&gt;ett bestämt belopp. Om den sökande i ett sådant fall inte beviljats någon&lt;br&gt;ersättning och det senare visar sig uppenbart att viss ersättning skall utgå,&lt;br&gt;bör omprövningen inte behöva ske i nämnden. Detsamma gäller om den&lt;br&gt;sökande i ett sådant fall fått viss ersättning och det är uppenbart att den&lt;br&gt;sökande skall ha ytterligare ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innebär inte någon begränsning av nämndens möjlighet att&lt;br&gt;ompröva ärenden i vilka sökanden inte begärt omprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § Kostnader för biträde eller utredning i ärenden om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning kan ersättas av allmänna medel, om det finns särskilda skäl&lt;br&gt;med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden och övriga&lt;br&gt;omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sökande som har inställt sig till en muntlig förhandling får av&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten beviljas ersättning av allmänna meael för&lt;br&gt;kostnader för resa och uppehälle, om myndigheten finner att sökanden&lt;br&gt;skäligen bör ersättas för sin inställelse. Myndigheten får bevilja förskott&lt;br&gt;på sadan ersättning. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott&lt;br&gt;meddelas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller regler om ersättning av allmänna medel för kost-&lt;br&gt;nader som uppkommer i brottsskadeärenden (jfr avsnitt 5.4). Första&lt;br&gt;stycket är i sak oförändrat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har införts en möjlighet för sökanden att få ersättning&lt;br&gt;för resa och uppehälle. För att ersättning skall utgå krävs att Brottsoffer-&lt;br&gt;myndigheten finner det skäligt. Motsvarande regel finns bl.a. i 15 §&lt;br&gt;förvaltningsprocesslagen. Om sökanden begär att muntlig förhandling&lt;br&gt;skall hållas och Brottsoffermyndigheten bedömer att en muntlig förhand-&lt;br&gt;ling kan få betydelse för prövningen av rätten till brottsskadeersättning,&lt;br&gt;bör parten i regel få ersättning för sin inställelse, i vart fall om inte&lt;br&gt;kostnaden för inställelsen är helt obetydlig. Skulle Brottsoffermyn-&lt;br&gt;digheten själv ta initiativ till muntlig förhandling, bör sökandens&lt;br&gt;inställelsekostnad också ersättas. Även i övrigt finns det ett visst&lt;br&gt;utrymme för att ersätta kostnaderna för inställelsen, om detta framstår&lt;br&gt;som skäligt med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden,&lt;br&gt;ärendets karaktär och övriga omständigheter. I flertalet fall torde det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dock vara tillräckligt att sökanden framställer sina synpunkter skriftligen&lt;br&gt;eller muntligen per telefon. I sådana fall bör ersättning för inställelse inte&lt;br&gt;utgå av allmänna medel. Genom att begära förskott kan sökanden fa&lt;br&gt;besked om hur Brottsoffermyndigheten ser på ersättningsfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Storleken av den ersättning som utges framgår av förordningen&lt;br&gt;(1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. Genom&lt;br&gt;hänvisningen till de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen&lt;br&gt;blir förordningen tillämplig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Den äldre lydelsen av 9 § skall tillämpas när det gäller skadefall som&lt;br&gt;har inträffat före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt första punkten träder den nya lagen i kraft den 1 juli 1999. Det&lt;br&gt;innebär att de nya handläggningsreglema, den nya regeln om ansök-&lt;br&gt;ningstid och den särskilda preskriptionsregeln skall börja tillämpas denna&lt;br&gt;dag oavsett när brottet begåtts eller ett ärende kommit in till Brotts-&lt;br&gt;offermyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra punkten klargörs att den äldre lydelsen av jämkningsbestäm-&lt;br&gt;melsen i 9 § skall tillämpas vid bestämmande av ersättning för skadefall&lt;br&gt;som inträffat före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Promemorians lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (1978:413)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 9, 13, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 13 a, 13 b och&lt;br&gt;14 a §§, av följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om jämkning av brottsskadeersättning på grund av medverkan&lt;br&gt;genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 §&lt;br&gt;skadeståndslagen (1972:207).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning kan även i&lt;br&gt;fall då det inte följer av första&lt;br&gt;stycket sättas ned eller falla bort,&lt;br&gt;om särskilda skäl föreligger med&lt;br&gt;hänsyn till att den skadelidande&lt;br&gt;eller, om skadan har lett till döden,&lt;br&gt;den avlidne genom sitt uppträ-&lt;br&gt;dande i samband med brottet eller&lt;br&gt;på annat liknande sätt uppsåtligen&lt;br&gt;eller av oaktsamhet har ökat&lt;br&gt;skaderisken. Vid sakskada eller&lt;br&gt;ren förmögenhetsskada kan ersätt-&lt;br&gt;ningen också sättas ned eller falla&lt;br&gt;bort, om särskilda skäl föreligger&lt;br&gt;med hänsyn till att den skade-&lt;br&gt;lidande genom underlåtenhet att&lt;br&gt;vidtaga sedvanliga försiktighets-&lt;br&gt;åtgärder uppsåtligen eller av akt-&lt;br&gt;samhet har ökat skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning kan även i&lt;br&gt;fall då det inte följer av första&lt;br&gt;stycket sättas ned eller falla bort,&lt;br&gt;om det är skäligt med hänsyn till&lt;br&gt;att den skadelidande eller, om&lt;br&gt;skadan har lett till döden, den&lt;br&gt;avlidne genom sitt uppträdande i&lt;br&gt;samband med brottet eller på annat&lt;br&gt;liknande sätt uppsåtligen eller av&lt;br&gt;oaktsamhet har ökat skaderisken.&lt;br&gt;Vid sakskada eller ren för-&lt;br&gt;mögenhetsskada kan ersättningen&lt;br&gt;också sättas ned eller falla bort,&lt;br&gt;om det är skäligt med hänsyn till&lt;br&gt;att den skadelidande genom under-&lt;br&gt;låtenhet att vidtaga sedvanliga&lt;br&gt;försiktighetsåtgärder uppsåtligen&lt;br&gt;eller av oaktsamhet har ökat&lt;br&gt;skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hos Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;finns en nämnd som avgör ärenden&lt;br&gt;om brottsskadeersättning som är&lt;br&gt;av principiell betydelse eller&lt;br&gt;annars av större vikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden och vice&lt;br&gt;ordförandena i nämnden skall vara&lt;br&gt;lagfarna och erfarna i domarvärv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hos Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;finns en nämnd som skall avgöra&lt;br&gt;ärenden om brottsskadeersättning&lt;br&gt;som är av principiell betydelse&lt;br&gt;eller annars av större vikt.&lt;br&gt;Nämnden får avgöra även andra&lt;br&gt;ärenden om brottsskadeersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden och vice&lt;br&gt;ordförandena i nämnden skall vara&lt;br&gt;lagfarna och vara eller ha varit&lt;br&gt;ordinarie domare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden utses av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsoffermyndigheten skall&lt;br&gt;hålla muntlig förhandling, om&lt;br&gt;sökanden begär det och det inte är&lt;br&gt;uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13b§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Muntliga förhandlingar vid&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten skall vara&lt;br&gt;offentliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kan det antas att det vid en&lt;br&gt;förhandling kommer att före-&lt;br&gt;bringas någon uppgift för vilken&lt;br&gt;hos Brottsoffermyndigheten gäller&lt;br&gt;sekretess som avses i sekre-&lt;br&gt;tesslagen (1980:100), får ordfö-&lt;br&gt;randen vid förhandlingen besluta&lt;br&gt;att förhandlingen skall hållas inom&lt;br&gt;stängda dörrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ar sökanden under femton år&lt;br&gt;eller lider han av en psykisk stör-&lt;br&gt;ning, får ordföranden vid förhand-&lt;br&gt;lingen besluta att förhandlingen&lt;br&gt;skall hållas inom stängda dörrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om brottsskadeersätt-&lt;br&gt;ning skall göras inom två år från&lt;br&gt;det att brottet begicks. Föreligger&lt;br&gt;särskilda skäl kan ansökan prövas&lt;br&gt;även om den har kommit in for&lt;br&gt;sent&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om brottsskadeersätt-&lt;br&gt;ning skall, om allmänt åtal väckts,&lt;br&gt;göras inom två år från det att dom&lt;br&gt;eller slutligt beslut har vunnit laga&lt;br&gt;kraft. Har allmänt åtal inte väckts&lt;br&gt;men förundersökning inletts, skall&lt;br&gt;ansökan göras inom två år från&lt;br&gt;det att förundersökningen lagts&lt;br&gt;ned eller avslutats. I övriga fall&lt;br&gt;skall ansökan göras inom två år&lt;br&gt;från det att brottet begicks&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan prövas endast om brottet har anmälts till åklagare eller&lt;br&gt;polismyndighet eller om sökanden visar giltig anledning till att sådan&lt;br&gt;anmälan inte har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;att ett beslut i ett ärende om&lt;br&gt;brottsskadeersättning är oriktigt&lt;br&gt;på grund av nya omständigheter&lt;br&gt;eller av någon annan anledning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall myndigheten ändra beslutet,&lt;br&gt;om det kan ske utan att det blir till&lt;br&gt;nackdel för sökanden (ompröv-&lt;br&gt;ning).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har beslutet fattats av general-&lt;br&gt;direktören eller någon annan&lt;br&gt;tjänsteman, skall det omprövas av&lt;br&gt;nämnden, om sökanden begär det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnad för biträde eller&lt;br&gt;utredning i ärende om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning kan ersättas av allmänna&lt;br&gt;medel, om särskilda skäl före-&lt;br&gt;ligger med hänsyn till sökandens&lt;br&gt;ekonomiska förhållanden och&lt;br&gt;övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader för biträde eller&lt;br&gt;utredning i ärenden om brotts-&lt;br&gt;skadeersättning kan ersättas av&lt;br&gt;allmänna medel, om särskilda skäl&lt;br&gt;föreligger med hänsyn till&lt;br&gt;sökandens ekonomiska förhållan-&lt;br&gt;den och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sökande som har inställt sig&lt;br&gt;till en muntlig förhandling får av&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten beviljas&lt;br&gt;ersättning av allmänna medel för&lt;br&gt;kostnader för resa och uppehälle,&lt;br&gt;om myndigheten finner att&lt;br&gt;sökanden skäligen bör ersättas för&lt;br&gt;sin inställelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Myndigheten får bevilja förskott&lt;br&gt;på sådan ersättning. Närmare&lt;br&gt;bestämmelser om ersättning och&lt;br&gt;förskott meddelas av regeringen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förteckning över remissinstanserna&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Departementspromemorian Några frågor om brottsskadeersättning - Ds&lt;br&gt;1997:45 - har remitterats till Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem,&lt;br&gt;Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Riksåklagaren,&lt;br&gt;Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten, Brottsofferutredningen, Riksskatteverket,&lt;br&gt;Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Arbetsgivarverket,&lt;br&gt;Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF), Barnens rätt i samhället (BRIS),&lt;br&gt;Brottsoffeijouremas Riksförbund (BOJ), Landstingsförbundet,&lt;br&gt;Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksorganisationen för kvinnojourer&lt;br&gt;i Sverige (ROKS), Svenska kommunförbundet, Sveriges advokat-&lt;br&gt;samfund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska&lt;br&gt;Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Försäkringsförbund samt&lt;br&gt;Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksåklagaren har lämnat in yttranden från Åklagarmyndigheterna i&lt;br&gt;Stockholm och Malmö. AMF, BRIS, TCO och Svenska Kommun-&lt;br&gt;förbundet har avstått från att yttra sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (1978:413)&lt;br&gt;dels att 9, 13, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,&lt;br&gt;dels att det skall införas tre nya paragrafer, 13 a, 13 b och 14 a §§, av&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om jämkning av brottsskadeersättning på grund av medverkan&lt;br&gt;genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 §&lt;br&gt;skadeståndslagen (1972:207).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning kan även i&lt;br&gt;fall då det inte följer av första&lt;br&gt;stycket sättas ned eller falla bort,&lt;br&gt;om särskilda skäl föreligger med&lt;br&gt;hänsyn till att den skadelidande&lt;br&gt;eller, om skadan har lett till döden,&lt;br&gt;den avlidne genom sitt uppträ-&lt;br&gt;dande i samband med brottet eller&lt;br&gt;på annat liknande sätt uppsåtligen&lt;br&gt;eller av oaktsamhet har ökat&lt;br&gt;skaderisken. Vid sakskada eller&lt;br&gt;ren förmögenhetsskada kan ersätt-&lt;br&gt;ningen också sättas ned eller falla&lt;br&gt;bort, om särskilda skäl föreligger&lt;br&gt;med hänsyn till att den skade-&lt;br&gt;lidande genom underlåtenhet att&lt;br&gt;vidtaga sedvanliga försiktighets-&lt;br&gt;åtgärder uppsåtligen eller av akt-&lt;br&gt;samhet har ökat skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hos Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;finns en nämnd som avgör ärenden&lt;br&gt;om brottsskadeersättning som är&lt;br&gt;av principiell betydelse eller&lt;br&gt;annars av större vikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden och vice&lt;br&gt;ordförandena i nämnden skall vara&lt;br&gt;lagfarna och erfarna i domarvärv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnden utses av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsskadeersättning kan även i&lt;br&gt;fall då det inte följer av första&lt;br&gt;stycket sättas ned eller falla bort,&lt;br&gt;om det är skäligt med hänsyn till&lt;br&gt;att den skadelidande eller, om&lt;br&gt;skadan har lett till döden, den&lt;br&gt;avlidne genom sitt uppträdande i&lt;br&gt;samband med brottet eller på annat&lt;br&gt;liknande sätt uppsåtligen eller av&lt;br&gt;oaktsamhet har ökat skaderisken.&lt;br&gt;Vid sakskada eller ren förmögen-&lt;br&gt;hetsskada kan ersätt-ningen också&lt;br&gt;sättas ned eller falla bort, om det&lt;br&gt;är skäligt med hänsyn till att den&lt;br&gt;skadelidande genom underlåtenhet&lt;br&gt;att vidta sedvanliga försiktighets-&lt;br&gt;åtgärder uppsåtligen eller av oakt-&lt;br&gt;samhet har ökat skaderisken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hos Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;finns en nämnd som skall avgöra&lt;br&gt;ärenden om brottsskadeersättning&lt;br&gt;som är av principiell betydelse&lt;br&gt;eller annars av större vikt.&lt;br&gt;Nämnden får avgöra även andra&lt;br&gt;ärenden om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordföranden och vice&lt;br&gt;ordförandena i nämnden skall vara&lt;br&gt;eller ha varit ordinarie domare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 a § &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brottsoffermyndigheten skall Bilaga 3&lt;br&gt;hålla muntlig förhandling, om&lt;br&gt;sökanden begär det och det inte är&lt;br&gt;uppenbart obehövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13b§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Muntliga förhandlingar vid&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten skall vara&lt;br&gt;offentliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kan det antas att det vid en&lt;br&gt;förhandling kommer att lämnas&lt;br&gt;någon uppgift för vilken hos&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten gäller&lt;br&gt;sekretess som avses i sekretess-&lt;br&gt;lagen (1980:100), får ordföranden&lt;br&gt;vid förhandlingen besluta att&lt;br&gt;förhandlingen skall hållas inom&lt;br&gt;stängda dörrar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om sökanden är under femton&lt;br&gt;år eller lider av en psykisk stör-&lt;br&gt;ning, får ordföranden vid förhand-&lt;br&gt;lingen besluta att förhandlingen&lt;br&gt;skall hållas inom stängda dörrar.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om brottsskade-&lt;br&gt;ersättning skall göras inom två år&lt;br&gt;från det att brottet begicks.&lt;br&gt;Föreligger särskilda skäl kan&lt;br&gt;ansökan prövas även om den har&lt;br&gt;kommit in för sent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan prövas endast om&lt;br&gt;brottet har anmälts till åklagare&lt;br&gt;eller polismyndighet eller om&lt;br&gt;sökanden visar giltig anledning till&lt;br&gt;att sådan anmälan inte har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om allmänt åtal har väckts,&lt;br&gt;skall ansökan om brotsskade-&lt;br&gt;ersättning göras inom två år från&lt;br&gt;det att dom eller slutligt beslut har&lt;br&gt;vunnit laga kraft. Har allmänt åtal&lt;br&gt;inte väckts men förundersökning&lt;br&gt;inletts, skall ansökan göras inom&lt;br&gt;två år från det att förunder-&lt;br&gt;sökningen lagts ned eller&lt;br&gt;avslutats. I övriga fall skall&lt;br&gt;ansökan göras inom två år från&lt;br&gt;det att brottet begicks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det finns synnerliga skäl kan&lt;br&gt;en ansökan prövas även om den&lt;br&gt;har kommit in för sent.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan prövas endast om&lt;br&gt;brottet har anmälts till åklagare&lt;br&gt;eller polismyndighet eller om&lt;br&gt;sökanden visar giltig anledning till&lt;br&gt;att någon sådan anmälan inte här&lt;br&gt;gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om preskription av en&lt;br&gt;fordran på brottsskadeersättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gäller vad som föreskrivs i 3 § Prop. 1998/99:41&lt;br&gt;preskriptionslagen (1981:130) Bilaga 3&lt;br&gt;om preskription av en fordran på&lt;br&gt;skadestånd i anledning av brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner Brottsoffermyndigheten&lt;br&gt;att ett beslut i ett ärende om&lt;br&gt;brottsskadeersättning är oriktigt&lt;br&gt;på grund av nya omständigheter&lt;br&gt;eller av någon annan anledning,&lt;br&gt;skall myndigheten ändra beslutet,&lt;br&gt;om det kan ske utan att det blir till&lt;br&gt;nackdel för sökanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har ett beslut fattats av&lt;br&gt;generaldirektören eller någon&lt;br&gt;annan tjänsteman skall det&lt;br&gt;omprövas av nämnden, om&lt;br&gt;sökanden begär det. Omprövning&lt;br&gt;behöver dock inte göras i&lt;br&gt;nämnden, om det är uppenbart att&lt;br&gt;beslutet skall ändras i enlighet&lt;br&gt;med sökandens begäran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnad för biträde eller&lt;br&gt;utredning &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;i&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;ärende&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottsskadeersättning kan ersättas&lt;br&gt;av allmänna medel, om särskilda&lt;br&gt;skäl föreligger med hänsyn till&lt;br&gt;sökandens ekonomiska förhåll-&lt;br&gt;anden och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnader för biträde eller&lt;br&gt;utredning i ärenden om&lt;br&gt;brottsskadeersättning kan ersättas&lt;br&gt;av allmänna medel, om det finns&lt;br&gt;särskilda skäl med hänsyn till&lt;br&gt;sökandens ekonomiska förhåll-&lt;br&gt;anden och övriga omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sökande som har inställt sig&lt;br&gt;till en muntlig förhandling får av&lt;br&gt;Brottsoffermyndigheten beviljas&lt;br&gt;ersättning av allmänna medel för&lt;br&gt;kostnader för resa och uppehälle,&lt;br&gt;om myndigheten finner att&lt;br&gt;sökanden skäligen bör ersättas för&lt;br&gt;sin inställelse. Myndigheten får&lt;br&gt;bevilja förskott på sådan&lt;br&gt;ersättning. Närmare bestämmelser&lt;br&gt;om ersättning och förskott&lt;br&gt;meddelas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Den äldre lydelsen av 9 § skall tillämpas när det gäller skadefall&lt;br&gt;som har inträffat före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådets yttrande&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-12-15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud&lt;br&gt;Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt en lagrådsremiss den 26 november 1998 (Justitiedepartementet)&lt;br&gt;har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag&lt;br&gt;om ändring i brottsskadelagen (1978:413).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders&lt;br&gt;Dereborg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet'.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I syfte att uppfylla kraven i Europakonventionen införs nu en möjlighet&lt;br&gt;till muntlig förhandling som sträcker sig längre än vad förvaltningslagens&lt;br&gt;regler i detta hänseende medger. För att nå syftet bör emellertid också&lt;br&gt;övriga förutsättningar i 6.1 i konventionen vara uppfyllda, dvs. Brotts-&lt;br&gt;offermyndigheten bör vid muntlig förhandling ha den sammansättning i&lt;br&gt;form av nämnd som ansetts tillgodose rätten till domstolsprövning. En&lt;br&gt;muntlig förhandling skulle därmed alltid hållas inför nämnden. Att så&lt;br&gt;skulle vara fallet kan möjligen utläsas av att bestämmelserna om muntlig&lt;br&gt;förhandling placerats efter 13 § som reglerar ärenden som behandlas av&lt;br&gt;nämnden. Emellertid finns uttalanden i den allmänna motiveringen och i&lt;br&gt;författningskommentaren till 13 b § som tyder på att avsikten är att&lt;br&gt;muntlig förhandling också skulle kunna hållas i de fall en tjänsteman&lt;br&gt;skall avgöra ärendet. En prövning av tjänsteman eller generaldirektör kan&lt;br&gt;inte fylla konventionens krav på domstolsprövning och ett införande av&lt;br&gt;muntlig förhandling som ett led i deras prövning kan inte göra&lt;br&gt;förfarandet domstolslikt i konventionens mening. Mot bakgrund härav&lt;br&gt;bör i vart fall 13 a § förtydligas så att det framgår att muntlig förhandling&lt;br&gt;skall hållas inför nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom en prövning av Brottsoffermyndighetens nämnd har ansetts&lt;br&gt;uppfylla kraven i 6.1 i konventionen torde det ligga i sakens natur att&lt;br&gt;nämnden också i övrigt agerar domstolsenligt i den meningen att de som&lt;br&gt;har deltagit i en muntlig förhandling också deltar i avgörandet av ärendet.&lt;br&gt;Någon särskild bestämmelse härom synes inte erforderlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förhållandet mellan första och andra stycket är oklart. Ordalydelsen&lt;br&gt;föranleder närmast tolkningen, att myndigheten skall finna att ett beslut&lt;br&gt;är oriktigt och att om så är fallet omprövningen skall göras av nämnden&lt;br&gt;om sökanden begär detta. Är meningen emellertid att sökanden alltid&lt;br&gt;skall kunna få en prövning av nämnden därför att Europakonventionen&lt;br&gt;kräver att prövningen skall göras av en &amp;quot;oavhängig och opartisk&lt;br&gt;domstol&amp;quot;, måste en sådan prövning kunna göras förutsättningslös och&lt;br&gt;utan alla preliminära bedömningar av huruvida det tidigare beslutet är&lt;br&gt;oriktigt eller inte. Det enda förbehållet, som bör göras med hänsyn till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmänna rättsgrundsatser, är att nämnden inte får tillerkänna sökanden&lt;br&gt;en lägre ersättning än myndigheten har gjort tidigare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att det sagda skall bli tydligt bör bestämmelserna i andra stycket&lt;br&gt;placeras i en särskild paragraf, 14 b §, och ges förslagsvis följande&lt;br&gt;lydelse:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&amp;quot;14 b § Har ett beslut fattats av generaldirektören eller någon annan&lt;br&gt;tjänsteman skall ärendet omprövas av nämnden, om sökanden begär det.&lt;br&gt;Nämnden får inte ändra det tidigare beslutet till sökandens nackdel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ärendet behöver dock inte omprövas av nämnden, om det är uppenbart&lt;br&gt;att det tidigare beslutet skall ändras i enlighet med sökandens begäran.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen föranleder en ändring också av ingressen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1999&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-&lt;br&gt;Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin,&lt;br&gt;von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,&lt;br&gt;Wämersson, Lejon, Lövdén&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1998/99:41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutar proposition 1998/99:41 Ändringar i brottsskade-&lt;br&gt;lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eländers Gotab 57687, Stockholm 1999&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar regeringens förslag till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar regeringens förslag till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall</utskottet>
<kammaren>=utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1998/99:JuU20</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1999-02-09 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process>hantering</process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1999-02-10 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process>hanvisning</process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1999-02-11 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process>hanvisning</process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1999-02-11 00:00:00</datum>
<status>planerat</status>
<ordning>60</ordning>
<process>hantering</process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1999-02-25 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process>hanvisning</process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Justitiedepartementet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 14:12:38</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GM0341</dok_id>
<systemdatum>2019-05-22 17:20:45</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Justitieutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 14:12:38</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1998/99:JuU20</uppgift>
<ref_dok_id>GM01JuU20</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1998/99</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JuU20</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Ändringar i brottsskadelagen</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>