2284667 GL0355 1997/98 55 prop prop prop Proposition 1997/98:55 Proposition Proposition Arbetsmarknadsdepartementet 55 0 1998-02-05 00:00:00 2025-12-19 14:02:49 1998-01-01 00:00:00 Kvinnofrid digitaliserad html skarven https://data.riksdagen.se/dokument/GL0355/text https://data.riksdagen.se/dokument/GL0355 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GL0355 <h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition</h1> <h1>1997/98:55</h1> <h2>Kvinnofrid</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL0355/prop_199798__55-1.png" style="width:39pt;height:32pt;"/><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL0355/prop_199798__55-2.png" style="width:36pt;height:21pt;"/> <p>Prop.</p> <p>1997/98:55</p> <p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p> <p>Stockholm den 5 februari 1998</p> <p>Göran Persson</p> <p>Ulrica Messing</p> <p>(Arbetsmarknadsdepartementet)</p> <h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2> <p>Propositionen behandlar åtgärder för att motverka våld mot kvinnor, pro-<br>stitution och sexuella trakasserier i arbetslivet.</p> <p>Ett nytt brott införs i brottsbalken. Det tar främst sikte på upprepade<br>straffbara kränkningar som riktas mot nära anhöriga kvinnor (grov kvin-<br>nofridskränkning) men omfattar även barn och andra närstående personer<br>(grov fridskränkning). Vid bedömningen av straffvärdet skall särskild<br>hänsyn tas till det upprepade eller systematiska i beteendet. Straffet före-<br>slås vara fängelse, lägst sex månader och högst sex år.</p> <p>Våldtäktsbrottet utvidgas så att med samlag jämställas annat sexuellt<br>umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omstän-<br>digheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Vissa av de förfa-<br>randen som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som sexuellt tvång<br>kommer därmed att bedömas som våldtäkt. Underlåtenhet att under vissa<br>förutsättningar anmäla eller på annat sätt avslöja vissa grova sexualbrott<br>(våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig eller<br>grovt koppleri) föreslås bli straffbelagd.</p> <p>Språket i centrala bestämmelser i 3-6 kap. brottsbalken görs köns-<br>neutralt.</p> <p>Vidare föreslås att det blir förbjudet att mot ersättning skaffa sig en<br>tillfällig sexuell förbindelse. Detta sker genom införandet av en särskild<br>lag om förbud mot köp av sexuella tjänster. Även försök skall vara<br>straffbart. Påföljden för brottet skall vara böter eller fängelse i högst sex<br>månader.</p> <p>Vissa ändringar föreslås även i lagen om förbud mot omskärelse av<br>kvinnor (1982:316). Begreppet könsstympning ersätter begreppet omskä-</p> <p>1 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 55</p> <p>relse. På grund av brottets allvar utmönstras böter ur straffskalan. Straff-<br>skalan skärps så att straffet för normalbrottet blir fängelse i högst fyra år.<br>För det grova brottet blir minimistraffet två år. Förberedelse och stämp-<br>ling till sådant brott, liksom underlåtenhet att avslöja brott, straffbeläggs<br>också.</p> <p>Socialtjänstlagen (1980:620) föreslås kompletterad med en ny paragraf<br>om att socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit ut-<br>satta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att<br>förändra sin situation.</p> <p>I jämställdhetslagen (1991:433) föreslås ändringar som tar sikte på att<br>förtydliga arbetsgivarens ansvar för att vidta aktiva åtgärder för att före-<br>bygga och förhindra att någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasse-<br>rier på arbetsplatsen. En skadeståndssanktionerad skyldighet för arbets-<br>givaren att vidta utredningsåtgärder och andra åtgärder i det enskilda<br>fallet införs, liksom en definition av begreppet sexuella trakasserier.</p> <p>Utöver de nu föreslagna lagändringarna aviserar regeringen att en sex-<br>ualbrottsutredning skall tillsättas. Syftet är att göra en total översyn av<br>bestämmelserna om sexualbrott samt att undersöka domstolarnas straff-<br>mätning och bedömning av straffvärdet vid sexualbrott.</p> <p>Övriga åtgärder som nu vidtas för att bekämpa våldet mot kvinnor be-<br>handlar bl.a. frågor om myndigheters handläggning av ärenden som rör<br>våld mot kvinnor, stöd till frivilligorganisationer samt utvecklingsinsat-<br>ser av olika slag.</p> <p>Genom förslag i 1998 års budgetproposition får kvinnojourerna ett<br>ökat stöd om 6 miljoner kronor. Medel avsätts även till vissa övriga fri-<br>villigorganisationer för projekt och utvecklingsinsatser. Socialstyrelsen<br>har nyligen fått i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor som rör<br>våld mot kvinnor och prostitution och att utarbeta allmänna råd som<br>närmare utvecklar hur socialtjänsten, med anledning av den nya lagbe-<br>stämmelsen, bör arbeta med frågor om våld mot kvinnor. För detta kom-<br>mer myndigheten att tillföras ett engångsbelopp om 5 miljoner kronor. I<br>uppdraget ingår även att utreda hur en central kristelefon skall kunna in-<br>rättas för våldsutsatta kvinnor.</p> <p>En större satsning på att öka kunskaperna hos olika yrkesgrupper som<br>handlägger eller på annat sätt kommer i kontakt med ärenden som rör<br>våld mot kvinnor kommer att genomföras. Examensordningen i högsko-<br>leförordningen kommer att förtydligas för vissa yrkesutbildningar. Fort-<br>bildning för bl.a. poliser, åklagare, domare och personal inom socialtjänst<br>och hälso- och sjukvård kommer att initieras och ledas av Rikspolissty-<br>relsen som för ändamålet tillförs 6,5 miljoner kronor.</p> <p>Regeringen lämnade i december 1997 s.k. myndighetsgemensamma<br>uppdrag till berörda myndigheter på central och regional nivå. Syftet med<br>dessa är bl.a. att förtydliga de krav som regeringen ställer på myndighe-<br>terna i deras arbete med frågor om våld mot kvinnor. Berörda myndig-<br>heter åläggs att förebygga våldsbrott mot kvinnor, att utarbeta åt-<br>gärdsprogram eller policydokument för sitt arbete med dessa frågor, att<br>samverka med andra myndigheter och med frivlligorganisationer samt att<br>utveckla och följa det internationella arbetet på området. Myndigheterna<br>skall regelbundet redovisa vidtagna åtgärder till regeringen. Genom be-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>slutet om de myndighetsgemensamma uppdragen far vissa myndigheter<br>även särskilda uppdrag.</p> <p>Sammanlagt avsätts 41 miljoner kronor för de åtgärder som regeringen<br>nu vidtar för att bekämpa våldet mot kvinnor.</p> <p>Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1998 utom för-<br>budet mot köp av sexuella tjänster som föreslås träda i kraft den 1 januari<br>1999.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h2>Innehållsförteckning</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till riksdagsbeslut.................................................................7</p> <p>2 &nbsp;&nbsp;Propositionens lagförslag..................................................................8</p> <p>2.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i brottsbalken...........................8</p> <p>2.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med</p> <p>förbud mot omskärelse av kvinnor...................................14</p> <p>2.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om förbud mot köp av sexuella</p> <p>tjänster...............................................................................15</p> <p>2.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen</p> <p>(1980:620).........................................................................16</p> <p>2.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen</p> <p>(1991:433).........................................................................17</p> <p>3 &nbsp;&nbsp;Ärendet och dess beredning............................................................19</p> <p>4 &nbsp;&nbsp;Allmänna utgångspunkter...............................................................20</p> <p>5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Ett internationellt perspektiv...........................................................24</p> <p>6 &nbsp;&nbsp;Våldets omfattning..........................................................................30</p> <p>7 &nbsp;&nbsp;De sociala myndigheternas insatser m.m........................................35</p> <p>7.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Socialtjänstlagen...............................................................35</p> <p>7.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sociala utvecklingsinsatser...............................................39</p> <p>7.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Barn i misshandelsmiljöer................................................41</p> <p>8 &nbsp;&nbsp;Hälso- och sjukvårdens insatser......................................................43</p> <p>9 &nbsp;&nbsp;Rättsväsendets insatser....................................................................47</p> <p>9.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Polisens handläggning......................................................47</p> <p>9.1.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Åtgärdsprogram/policydokument m.m...........47</p> <p>9.1.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Handel med kvinnor.......................................51</p> <p>9.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Åklagarnas handläggning.................................................52</p> <p>9.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds-</p> <p>och sexualbrott..................................................................55</p> <p>9.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Elektronisk övervakning...................................................57</p> <p>10 &nbsp;Myndighetsgemensamma uppdrag..................................................58</p> <p>11 &nbsp;&nbsp;Frivilliga organisationer..................................................................60</p> <p>11.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Kvinnojourer.....................................................................60</p> <p>11.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Mansjourer och andra mansorganisationer.......................63</p> <p>11.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Andra frivilligorganisationer............................................64</p> <p>11.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Brottsofferjourer...............................................................65</p> <p>12 &nbsp;Utbildning och forskning................................................................66</p> <p>12.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning...........................................................................66</p> <p>12.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;En förbättrad yrkesutbildning...........................................67</p> <p>12.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;En satsning på fortbildning genomförs.............................70</p> <p>12.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;F orskningsfrågor...............................................................71</p> <p>13 Brott mot kvinnofrid m.m...............................................................74</p> <p>13.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ett kvinnofridsbrott infors................................................74</p> <p>13.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande....................84</p> <p>13.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Kränkningar på grund av kön&nbsp;eller sexuell&nbsp;läggning........85</p> <p>13.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Könsneutral lagtext...........................................................88</p> <p>14 &nbsp;Sexualbrotten...................................................................................89</p> <p>14.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;V åldtäktsbrottet utvidgas..................................................89</p> <p>14.1.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Våldtäkt mot vuxen........................................89</p> <p>14.1.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Våldtäkt mot barn...........................................92</p> <p>14.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Underlåtenhet att avslöja sexualbrott................................94</p> <p>14.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Bestämmelserna om sexualbrott ses över.........................95</p> <p>15 Könsstympning................................................................................96</p> <p>15.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;En skärpt lagstiftning........................................................96</p> <p>15.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förebyggande åtgärder.....................................................99</p> <p>16 &nbsp;Prostitution....................................................................................100</p> <p>16.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Köp av sexuella tjänster förbjuds...................................100</p> <p>16.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Utvecklingsinsatser.........................................................107</p> <p>17 &nbsp;Jämställdhetslagen - sexuella trakasserier i arbetslivet och</p> <p>arbetsgivarens ansvar....................................................................108</p> <p>17.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning.........................................................................108</p> <p>17.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Definition av begreppet sexuella trakasserier.................109</p> <p>17.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förtydligande av arbetsgivarens ansvar att vidta</p> <p>aktiva åtgärder.................................................................113</p> <p>17.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Skadeståndssanktionerad skyldighet att vidta<br>utredningsåtgärder och andra åtgärder i det</p> <p>enskilda fallet..................................................................116</p> <p>17.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Skadeståndet...................................................................120</p> <p>18 &nbsp;Sekretessfrågor..............................................................................122</p> <p>19 &nbsp;Kostnader......................................................................................127</p> <p>20 &nbsp;Ikraftträdande................................................................................130</p> <p>21 &nbsp;F örfattningskommentarer..............................................................131</p> <p>21.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i&nbsp;brottsbalken.......................131</p> <p>21.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i&nbsp;lagen (1982:316)</p> <p>med förbud mot omskärelse av kvinnor.........................136</p> <p>21.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om förbud mot köp av sexuella</p> <p>tjänster.............................................................................136</p> <p>21.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen</p> <p>(1980:620).......................................................................137</p> <p>21.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen</p> <p>(1991:433).......................................................................138</p> <p>Bilaga 1 &nbsp;Sammanfattning av Kvinnovåldskommissionens</p> <p>betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60)..............................143</p> <p>Bilaga 2 &nbsp;Kvinnovåldskommissionens lagförslag..............................157</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:60)..........174</p> <p>Bilaga 4 Sammanfattning av 1993 års Prostitutionsutrednings</p> <p>betänkande Könshandel (SOU 1995:15).............................176</p> <p>Bilaga 5 &nbsp;&nbsp;Prostitutionsutredningens lagförslag...................................185</p> <p>Bilaga 6 &nbsp;Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:15).......... 187</p> <p>Bilaga 7 &nbsp;Sammanfattning av rapporten Sexuella trakasserier</p> <p>och arbetsgivarens ansvar (dnr A97/3077/JÄM)................188</p> <p>Bilaga 8 &nbsp;&nbsp;Lagförslag i rapporten Sexuella trakasserier och</p> <p>arbetsgivarens ansvar..........................................................191</p> <p>Bilaga 9 &nbsp;Förteckning över remissinstanserna (Sexuella</p> <p>trakasserier och arbetsgivarens ansvar)...............................193</p> <p>Bilaga 10 Lagrådsremissens lagförslag...............................................194</p> <p>Bilaga 11 Lagrådets yttrande...............................................................205</p> <p>Bilaga 12 Myndighetsgemensamma uppdrag......................................211</p> <p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 februari</p> <p>1998.....................................................................................225</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h2>Förslag till riksdagsbeslut</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till</p> <p>1. &nbsp;&nbsp;lag om ändring i brottsbalken,</p> <p>2. &nbsp;lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av<br>kvinnor,</p> <p>3. &nbsp;lag om förbud mot köp av sexuella tjänster,</p> <p>4. &nbsp;&nbsp;lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),</p> <p>5. &nbsp;&nbsp;lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433).</p> <h2>2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Propositionens lagförslag</h2> <h3>2.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken</p> <p>dels att 3 kap 5 §, 4 kap. 1-3 §§, 5 kap. 5 § och 6 kap. 1, 3, 4, 8, 11<br>och</p> <p>12 §§ skall ha följande lydelse,</p> <p>dels att det i balken skall införas en ny bestämmelse, 4 kap. 4 a §,<br>av följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <h4>3 kap.</h4> <p>5§'</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Den som tillfogar annan per-<br>son kroppsskada, sjukdom eller<br>smärta eller försätter honom i<br>vanmakt eller annat sådant till-<br>stånd, döms för misshandel till<br>fängelse i högst två år eller, om<br>brottet är ringa, till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p> <p>Den som tillfogar en annan<br>person kroppsskada, sjukdom<br>eller smärta eller försätter honom<br>eller henne i vanmakt eller något<br>annat sådant tillstånd, döms för<br>misshandel till fängelse i högst<br>två år eller, om brottet är ringa,<br>till böter eller fängelse i högst<br>sex månader.</p> <h4>4 kap.</h4> <p>1§</p> <p>Om någon bemäktigar sig samt<br>bortför eller inspärrar barn eller<br>annan med uppsåt att skada ho-<br>nom till liv eller hälsa eller<br>tvinga honom till tjänst eller att<br>öva utpressning, dömes för män-<br>niskorov till fängelse på viss tid,<br>lägst fyra och högst tio år, eller<br>på livstid.</p> <p>Är brottet mindre grovt, dömes<br>till fängelse i högst sex år.</p> <p>Den som bemäktigar sig och<br>för bort eller spärrar in ett bam<br>eller någon annan med uppsåt att<br>skada honom eller henne till liv<br>eller hälsa eller att tvinga honom<br>eller henne till tjänst eller att öva<br>utpressning, döms för människo-<br>rov till fängelse på viss tid, lägst<br>fyra och högst tio år, eller på<br>livstid.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till fängelse i högst sex år.</p> <p>Senaste lydelse 1993:207.</p> <p>2§</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Den som i annat fall än i 1 §<br>sägs berövar någon friheten,<br>genom att bortföra eller inspärra<br>honom eller på annat sätt, dömes<br>för olaga frihetsberövande till<br>fängelse, lägst ett och högst tio<br>år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, dömes<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>Den som i annat fall än som<br>sägs i 1 § för bort eller spärrar<br>in någon eller på annat sätt be-<br>rövar honom eller henne frihe-<br>ten, döms för olaga frihetsberö-<br>vande till fängelse, lägst ett och<br>högst tio år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>Den som, i annat fall än som<br>avses i 1 eller 2 §, genom olaga<br>tvång eller vilseledande, föranle-<br>der att någon kommer i krigs-<br>eller arbetstjänst eller annat så-<br>dant tvångstillstånd eller förmår<br>någon att bege sig till eller stanna<br>kvar på utrikes ort, där han kan<br>befaras bli utsatt för förföljelse<br>eller utnyttjad för tillfälliga sexu-<br>ella förbindelser eller på annat<br>sätt råka i nödläge, döms för för-<br>sättande i nödläge till fängelse,<br>lägst ett och högst tio år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, dömes<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>Den som, i annat fall än som<br>avses i 1 eller 2 §, genom olaga<br>tvång eller vilseledande, föranle-<br>der att någon kommer i krigs-<br>eller arbetstjänst eller annat så-<br>dant tvångstillstånd eller förmår<br>någon att bege sig till eller stanna<br>kvar på utrikes ort, där han eller<br>hon kan befaras bli utsatt för för-<br>följelse eller utnyttjad för tillfäl-<br>liga sexuella förbindelser eller på<br>annat sätt råka i nödläge, döms<br>för försättande i nödläge till<br>fängelse, lägst ett och högst tio<br>år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>² Senaste lydelse 1984:399.</p> <p>4a§</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Den som begår brottsliga gär-<br>ningar enligt 3, 4 eller 6 kap.<br>mot en närstående eller tidigare<br>närstående person, döms, om<br>gärningarna varit ett led i en<br>upprepad kränkning av perso-<br>nens integritet och varit ägnade<br>att allvarligt skada personens<br>självkänsla, för grov frids-<br>kränkning till fängelse, lägst<br>sex månader och högst sex år.</p> <p>Har gärningar som anges i<br>första stycket begåtts av en man<br>mot en kvinna som han är eller<br>har varit gift med eller som han<br>bor eller har bott tillsammans<br>med under äktenskapsliknande<br>förhållanden, skall i stället dö-<br>mas för grov kvinnofridskränk-<br>ning till samma straff.</p> <h4>5 kap.</h4> <p>5§³</p> <p>Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av annan än målsägande.<br>Om målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses<br>påkallat ur allmän synpunkt, far dock åklagaren åtala för</p> <p>1. förtal och grovt förtal,</p> <p>2. förolämpning mot nagon i<br>eller för hans myndighetsutöv-<br>ning,</p> <p>3. förolämpning mot någon<br>med anspelning på hans ras, hud-<br>färg, nationella eller etniska ur-<br>sprung eller trosbekännelse, eller</p> <p>4. förolämpning mot någon<br>med anspelning på att han har<br>homosexuell läggning.</p> <p>Har förtal riktats mot avliden, få</p> <p>2. förolämpning mot nagon i<br>eller för hans eller hennes myn-<br>dighetsutövning,</p> <p>3. förolämpning mot någon<br>med anspelning på hans eller<br>hennes ras, hudfärg, nationella<br>eller etniska ursprung eller tros-<br>bekännelse, eller</p> <p>4. förolämpning mot någon<br>med anspelning på hans eller<br>hennes homosexuella läggning,<br>åtal väckas av den avlidnes efter-</p> <p>levande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal<br>av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.</p> <p>Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom att förgripa sig på<br>en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en<br>främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande</p> <p>³ Senaste lydelse 1987:610.<br></p> <p>10</p> <p>makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som före- Prop. 1997/98:55<br>skrivs i första stycket. Åtal får dock inte ske utan förordnande av rege-</p> <p>ringen eller den regeringen har bemyndigat därtill.</p> <h4>6 kap.</h4> <p>1 §⁴</p> <p>Den som tvingar annan till<br>samlag eller därmed jämförligt<br>sexuellt umgänge genom våld el-<br>ler genom hot som innebär eller<br>för den hotade framstår som<br>trängande fara, döms för våld-<br>täkt till fängelse, lägst två och<br>högst sex år. Lika med våld anses<br>att försätta någon i vanmakt eller<br>annat sådant tillstånd.</p> <p>Den som genom våld eller ge-<br>nom hot som innebär eller för<br>den hotade framstår som träng-<br>ande fara tvingar någon annan<br>till samlag eller till annat sexu-<br>ellt umgänge, om gärningen med<br>hänsyn till kränkningens art och<br>omständigheterna i övrigt är<br>jämförlig med påtvingat samlag,<br>döms för våldtäkt till fängelse,<br>lägst två och högst sex år. Med<br>våld jämställs att försätta någon i<br>vanmakt eller annat sådant till-<br>stånd.</p> <p>Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständighe-<br>terna i övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst<br>fyra år.</p> <p>Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra och<br>högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt be-<br>aktas, om våldet var livsfarligt eller om den som har begått gärningen<br>tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till<br>tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild<br>hänsynslöshet eller råhet.</p> <p>Den som förmår annan till<br>sexuellt umgänge genom att all-<br>varligt missbruka hans eller hen-<br>nes beroende ställning döms för<br>sexuellt utnyttjande till fängelse<br>i högst två år. Detsamma gäller<br>den som har sexuellt umgänge<br>med annan genom att otillbörligt<br>utnyttja att denne befinner sig i<br>vanmakt eller annat hjälplöst till-<br>stånd eller lider av en psykisk<br>störning.</p> <p>Den som förmår någon annan<br>till sexuellt umgänge genom att<br>allvarligt missbruka hans eller<br>hennes beroende ställning döms<br>för sexuellt utnyttjande till<br>fängelse i högst två år. Detsam-<br>ma gäller den som har sexuellt<br>umgänge med någon annan<br>genom att otillbörligt utnyttja att<br>denna person befinner sig i van-<br>makt eller annat hjälplöst till-<br>stånd eller lider av en psykisk<br>störning.</p> <p>⁴ Senaste lydelse 1992:147.</p> <p>⁵ Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>11</p> <p>Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller Prop. 1997/98:55<br>om brottet annars är att anse som grovt, döms for grovt sexuellt ut-<br>nyttjande till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.</p> <p>Har någon sexuellt umgänge<br>med den som är under arton år<br>och som är hans avkomling eller<br>står under hans fostran eller för<br>vars vård eller tillsyn han har att<br>svara på grund av myndighets<br>beslut, döms för sexuellt utnytt-<br>jande av underårig till fängelse<br>i högst fyra år. Detsamma skall<br>gälla om någon, i annat fall än<br>som avses förut i detta kapitel,<br>har sexuellt umgänge med barn<br>under femton år.</p> <p>Har någon sexuellt umgänge<br>med den som är under arton år<br>och som är avkomling till eller<br>står under fostran av honom eller<br>henne eller för vars vård eller<br>tillsyn han eller hon har att svara<br>på grund av en myndighets be-<br>slut, döms för sexuellt utnytt-<br>jande av underårig till fängelse<br>i högst fyra år. Detsamma skall<br>gälla om någon, i annat fall än<br>som avses förut i detta kapitel,<br>har sexuellt umgänge med barn<br>under femton år.</p> <p>Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot<br>den underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller<br>annars är att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnytt-<br>jande av underårig till fängelse, lägst två och högst åtta år.</p> <p>Den som främjar eller pa ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att<br>annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för</p> <p>koppleri till fängelse i högst fyra å</p> <p>Får den som med nyttjanderätt<br>har upplåtit en lägenhet vetskap<br>om att lägenheten helt eller till<br>väsentlig del används för tillfäl-<br>liga sexuella förbindelser mot<br>ersättning och underlåter han att<br>göra vad som skäligen kan begä-<br>ras för att fa upplåtelsen att upp-<br>höra, skall han, om verksamheten<br>fortsätter eller återupptas i lägen-<br>heten, anses ha främjat verksam-<br>heten och dömas till ansvar en-<br>ligt första stycket.</p> <p>Om en person som med nytt-<br>janderätt har upplåtit en lägenhet<br>får veta att lägenheten helt eller<br>till väsentlig del används för till-<br>fälliga sexuella förbindelser mot<br>ersättning och inte gör vad som<br>skäligen kan begäras för att fa<br>upplåtelsen att upphöra, skall han<br>eller hon, om verksamheten fort-<br>sätter eller återupptas i lägenhe-<br>ten, anses ha främjat verksam-<br>heten och dömas till ansvar en-<br>ligt första stycket.</p> <p>⁶ Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>’ Senaste lydelse 1984:399</p> <p>12</p> <p>H §⁸</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Ansvar som i detta kapitel är<br>föreskrivet för gärning som be-<br>gås mot någon under viss ålder<br>skall ådömas även den som inte<br>insåg men hade skälig anledning<br>anta att den andre ej uppnått så-<br>dan ålder.</p> <p>777/ ansvar som i detta kapitel<br>är föreskrivet för en gärning som<br>begås mot någon under en viss<br>ålder skall dömas även den som<br>inte insåg men hade skälig an-<br>ledning anta att den andra per-<br>sonen inte uppnått sådan ålder.</p> <p>12 §⁹</p> <p>För försök till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, sexuellt tvång, grovt<br>sexuellt tvång, sexuellt utnyttjan-<br>de, grovt sexuellt utnyttjande,<br>sexuellt utnyttjande av underårig,<br>grovt sexuellt utnyttjande av un-<br>derårig, koppleri och grovt kopp-<br>leri döms till ansvar enligt vad<br>som föreskrivs i 23 kap. Det-<br>samma gäller i fråga om förbere-<br>delse och stämpling till våldtäkt,<br>grov våldtäkt, grovt sexuellt ut-<br>nyttjande av underårig och grovt<br>koppleri.</p> <p>För försök till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, sexuellt tvång, grovt<br>sexuellt tvång, sexuellt utnytt-<br>jande, grovt sexuellt utnyttjande,<br>sexuellt utnyttjande av underårig,<br>grovt sexuellt utnyttjande av un-<br>derårig, koppleri och grovt kopp-<br>leri döms till ansvar enligt vad<br>som föreskrivs i 23 kap. Det-<br>samma gäller i fråga om förbere-<br>delse och stämpling till våldtäkt,<br>grov våldtäkt, grovt sexuellt ut-<br>nyttjande av underårig och grovt<br>koppleri samt underlåtenhet att<br>avslöja sådant brott.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.</p> <p>⁸ Senaste lydelse 1984:399.<br>’ Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>13</p> <h3>2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med<br>förbud mot omskärelse av kvinnor</h3> <p>Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1982:316) med förbud<br>mot omskärelse av kvinnor samt 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.</p> <h4>Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor</h4> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Ett ingrepp i de kvinnliga yttre<br>könsorganen i syfte att stympa<br>dessa eller åstadkomma andra<br>bestående förändringar av dem<br>(omskärelse) får inte utföras,<br>oavsett om samtycke har lämnats<br>till ingreppet eller inte.</p> <p>Den som bryter mot 1 § döms<br>till fängelse i högst två år eller,<br>om omständigheterna är mild-<br>rande, till böter.</p> <p>Om brottet har medfört livsfara,<br>svår kroppsskada, allvarlig sjuk-<br>dom eller i annat fall inneburit ett<br>synnerligen hänsynslöst beteende<br>skall det bedömas som grovt. För<br>grovt brott döms till fängelse,<br>lägst ett och högst tio år.</p> <p>För försök döms till ansvar<br>enligt 23 kap. brottsbalken.</p> <p>1§</p> <p>Ingrepp i de kvinnliga yttre<br>könsorganen i syfte att stympa<br>dessa eller åstadkomma andra<br>bestående förändringar av dem<br>(könsstympning) får inte utföras,<br>oavsett om samtycke har lämnats<br>till ingreppet eller inte.</p> <p>2§</p> <p>Den som bryter mot 1 § döms<br>till fängelse i högst fyra år.</p> <p>Om brottet har medfört livs-<br>fara, allvarlig sjukdom eller i<br>annat fall inneburit ett synner-<br>ligen hänsynslöst beteende skall<br>det bedömas som grovt. För<br>grovt brott döms till fängelse,<br>lägst två och högst tio år.</p> <p>För försök, förberedelse och<br>stämpling samt underlåtenhet att<br>avslöja brott döms till ansvar en-<br>ligt 23 kap. brottsbalken.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.</p> <p>14</p> <h3>2.3 Förslag till lag om förbud mot köp av sexuella<br>tjänster</h3> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <p>Den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse,<br>döms - om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken -<br>för köp av sexuella tjänster till böter eller fängelse i högst sex måna-<br>der.</p> <p>För försök döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.</p> <p>15</p> <h3>2.4 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1997/98:55</h3> <h3>(1980:620)</h3> <p>Härigenom föreskrivs att det i socialtjänstlagen (1980:620)'° skall</p> <p>tas in en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.</p> <table border="1"> <tr><td> <p>Nuvarande lydelse</p></td><td> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>8a§</p> <p>Socialnämnden bör verka för<br>att kvinnor som är eller har varit<br>utsatta för våld eller andra över-<br>grepp i hemmet får stöd och<br>hjälp för att förändra sin situa-<br>tion.</p></td></tr> </table> <p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.</p> <p>¹⁰ Lagen omtryckt 1988:871.</p> <p>16</p> <h3>2.5</h3> <h3>Förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen<br>(1991:433)</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om jämställdhetslagen (1991:433)<br>dels att 6 och 28 §§ skall ha följande lydelse,</p> <p>dels att rubriken nämast före 22 § skall lyda ”Förbud mot trakasse-<br>rier m.m”,</p> <p>dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 22 a och 27 a §§,<br>av följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Arbetsgivaren skall verka för<br>att inte någon arbetstagare utsätts<br>för sexuella trakasserier eller tra-<br>kasserier på grund av en anmälan<br>om könsdiskriminering.</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>§</p> <p>Arbetsgivaren skall vidta åt-<br>gärder för att förebygga och för-<br>hindra att någon arbetstagare ut-<br>sätts för sexuella trakasserier el-<br>ler trakasserier på grund av en<br>anmälan om könsdiskriminering.</p> <p>Med sexuella trakasserier av-<br>ses sådant ovälkommet uppträ-<br>dande av sexuell natur eller an-<br>nat ovälkommet uppträdande<br>grundat på kön som kränker ar-<br>betstagarens integritet i arbetet.</p> <p>a§</p> <p>En arbetsgivare som får kän-<br>nedom om att en arbetstagare<br>anser sig ha blivit utsatt för sex-<br>uella trakasserier av en annan<br>arbetstagare skall utreda om-<br>ständigheterna kring de uppgiv-<br>na trakasserierna och i förekom-<br>mande fall vidta de åtgärder som<br>skäligen kan krävas för att för-<br>hindra fortsatta sexuella trakas-<br>serier.</p> <p>17</p> <p>2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55</p> <p>27 a §</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Om arbetsgivaren inte fullgör<br>sina skyldigheter enligt 22 a §,<br>skall arbetsgivaren betala skade-<br>stånd till arbetstagaren för den<br>kränkning som underlåtenheten<br>innebär.</p> <p>28 §</p> <p>Om det är skäligt, kan skade-<br>stånd enligt 25, 26 eller 27 § sät-<br>tas ned eller helt falla bort.</p> <p>Om det är skäligt, kan skade-<br>stånd enligt 25, 26, 27 eller<br>27 a § sättas ned eller helt falla<br>bort.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.</p> <p>18</p> <h2>Ärendet och dess beredning</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Kvinnofrid</p> <p>Genom regeringsbeslut den 1 juli 1993 bemyndigades chefen för Social-<br>departementet att tillkalla en kommission med uppdrag att utifrån ett<br>kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor<br>och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.</p> <p>Kommissionen antog namnet Kvinnovåldskommissionen. Kommissio-<br>nen avlämnade i mars 1994 delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som<br>våldtagits och misshandlats (SOU 1994:56). Regeringen beslutade i maj<br>1994 att för budgetåret 1994/95 ställa tre miljoner kronor till förfogande<br>varefter Rikskvinnocentrum för kvinnor som misshandlats och våldtagits<br>inrättades vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Därefter har regeringen,<br>som ett stöd för uppbyggnadsarbetet, ställt ytterligare sex miljoner kro-<br>nor till Rikskvinnocentrums förfogande.</p> <p>Kvinnovåldskommissionen avlämnade i juni 1995 slutbetänkandet<br>Kvinnofrid ( SOU 1995:60). Slutbetänkandet innehåller förslag till olika<br>åtgärder för att förbättra stödet och hjälpen till kvinnor som utsatts för<br>våld och andra övergrepp och åtgärder för att förebygga våld mot kvin-<br>nor. Kommissionen föreslår ett flertal lagändringar, bl.a. ändringar i<br>6 kap. brottsbalken och införande av ett kvinnofridsbrott.</p> <p>I slutbetänkandet lämnas också förslag beträffande skyddade per-<br>sonuppgifter för kvinnor som utsätts för våld och hot om våld (kapitel<br>10.4). Frågor om skydd för förföljda personer behandlas i regeringens<br>proposition 1997/98:9 Skydd för förföljda personer, samordningsnum-<br>mer, m.m. (bet. 1997/98:SkU5, rskr. 1997/98:65).</p> <p>En sammanfattning av slutbetänkandet finns som bilaga 1. Kommis-<br>sionens lagförslag finns i bilaga 2.</p> <p>Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-<br>serna finns i bilaga 3. Socialdepartementet har utarbetat en remissam-<br>manställning (Ds 1996:28).</p> <p>Könshandeln</p> <p>Genom regeringsbeslut den 11 mars 1993 bemyndigades chefen för So-<br>cialdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra<br>en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution och bl.a. utarbeta för-<br>slag till förbättringar av samhällets insatser mot prostitution.</p> <p>Utredningen, som antog namnet 1993 års prostitutionsutredning, av-<br>lämnade i mars 1995 betänkandet Könshandeln (SOU 1995:15). Betän-<br>kandet innehåller förslag om att prostitution kriminaliseras genom att ett<br>förbud om köp och försäljning av sexuella tjänster införs i brottsbalken.</p> <p>En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4. Utredarens lagför-<br>slag finns i bilaga 5.</p> <p>Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-<br>serna finns i bilaga 6. En remissammanställning finns tillgänglig på So-<br>cialdepartementet (dnr S97/8122/IFO).</p> <p>19</p> <p>Sexuella trakasserier och arbetsgivarens ansvar</p> <p>Kvinnovåldskommissionen har i betänkandet Kvinnofrid (SOU 1995:60,<br>s. 345) föreslagit att frågan om att införa ett skadeståndsansvar för en<br>arbetsgivare som inte vidtar åtgärder för att förhindra att en arbetstagare<br>utsätts för sexuella trakasserier av sina arbetskamrater bör utredas i sär-<br>skild ordning.</p> <p>Regeringen uttalade i skrivelsen om jämställdhetspolitiken till riksda-<br>gen (skr. 1996/97:41) att regeringen hade för avsikt att under 1997 inleda<br>en översyn av reglerna om sexuella trakasserier. Genom beslut den<br>10 april 1997 uppdrog regeringen åt rådmannen Agneta Claesson Norell<br>att göra en sådan översyn. I uppdraget ingick bl.a. att analysera de be-<br>fintliga reglerna om sexuella trakasserier och hur de tillämpas samt att<br>lämna förslag på förändringar i jämställdhetslagen som ålägger arbetsgi-<br>varen ett tydligt ansvar för att vidta åtgärder mot sexuella trakasserier på<br>arbetsplatsen.</p> <p>Uppdraget redovisades i september 1997 i rapporten Sexuella trakasse-<br>rier och arbetsgivarens ansvar (dnr A97/3077/JÄM). I rapporten lämnas<br>förslag till ändringar i jämställdhetslagen. En sammanfattning av rap-<br>porten finns som bilaga 7. Utredarens lagförslag finns i bilaga 8.</p> <p>Rapporten har behandlats vid ett remissammanträde den 14 oktober<br>1997. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sam-<br>manställning över remissinstansernas yttranden finns tillgänglig i Ar-<br>betsmarknadsdepartementet (dnr A97/3077/JÄM).</p> <p>Lagrådet</p> <p>Regeringen beslutade den 16 december 1997 att inhämta Lagrådets ytt-<br>rande över de lagförslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i<br>bilaga II.</p> <p>Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets synpunkter. De avvikelser i<br>förhållande till vad Lagrådet förordat som regeringen föreslår behandlas i<br>avsnitt 13 och i författningskommentaren till 4 kap. 4 a § brottsbalken<br>(avsnitt 21.1). Därutöver har vissa redaktionella förändringar gjorts i för-<br>hållande till lagrådsremissens lagförslag.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h2>4 Allmänna utgångspunkter</h2> <p>Sverige anses av många vara världens mest jämställda land. Inte i något<br>land är t.ex. kvinnorepresentationen i riksdag och regering, landsting och<br>kommuner lika hög som i Sverige. Svenska kvinnor har också världens<br>högsta förvärvsfrekvens och därmed goda möjligheter till egen försörj-<br>ning. Både kvinnor och män har goda möjligheter att kombinera för-<br>värvsarbete med ett aktivt föräldraskap.</p> <p>På många områden råder dock alltjämt obalans i maktförhållandet<br>mellan könen. Det mest extrema exemplet på en sådan obalans är det<br>våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära rela-</p> <p>20</p> <p>tion till. Det är en form av våld som kvinnor i alla samhällen utsätts för,<br>om än i olika omfattning.</p> <p>I ett svenskt perspektiv är det angeläget att understryka att de flesta<br>män inte utövar våld mot kvinnor. Samtidigt kan under den senaste tio-<br>årsperioden noteras ett ökande antal anmälningar om misshandel och<br>sexuella övergrepp. Detta gäller i synnerhet våldsbrott mot närstående<br>kvinnor.</p> <p>Mäns våldsbrott mot kvinnor utgör därför ett allvarligt samhälls-<br>problem. Att bekämpa denna brottslighet är av denna anledning en prio-<br>riterad uppgift för rättsväsendet.</p> <p>Det är numera väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur,<br>att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner<br>näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvin-<br>nors underordning.</p> <p>Våldet mot kvinnor utgör således ett hinder för den enskilda kvinnans<br>rättstrygghet liksom det är ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot<br>jämställdhet mellan kvinnor och män, i samhället i stort liksom mellan<br>enskilda kvinnor och män. Att vidta fortsatta åtgärder för att förhindra<br>detta våld är därför nödvändigt och brådskande.</p> <p>Våld mot kvinnor kan ses som ett samlingsbegrepp för många olika fö-<br>reteelser, de flesta straffbara redan med nuvarande lagstiftning. Inom<br>kvinnoforskning används ofta begreppet sexualiserat våld. Enligt den<br>deklaration om våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling antog år<br>1993, omfattar begreppet bl.a. fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som<br>förekommer i familjen, i samhället samt det våld som utövas eller tolere-<br>ras av staten (internationella frågor beskrivs närmare i avsnitt 5). Be-<br>greppet våld mot kvinnor omfattar enligt denna deklaration bl.a. även<br>våld inom äktenskapet, kvinnlig könsstympning, sexuella trakasserier i<br>arbetslivet, handel med kvinnor och påtvingad prostitution.</p> <p>Det handlar således om ett flertal handlingar och företeelser som har<br>det gemensamt att de är könsrelaterade eller könsspecifika. En närmare<br>förklaring till begreppet finner man i den handlingsplan som det interna-<br>tionella samfundet ställde sig bakom och åtog sig att genomföra vid FN:s<br>kvinnokonferens i Peking år 1995. Där anges bl.a. att våld mot kvinnor<br>är ett uttryck för historiskt ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och<br>män vilka har lett till mäns dominans över och diskriminering av kvin-<br>nor. För att åstadkomma ett samhälle som är fritt från det könsspecifika<br>våldet måste en helhetssyn och ett tvärsektoriellt arbetssätt utvecklas<br>(paragraferna 118 och 119).</p> <p>Kvinnovåldskommissionens betänkande (SOU 1995:60) Kvinnofrid<br>innehåller, förutom förslag till åtgärder, en värdefull beskrivning av såväl<br>omfattningen av våldet mot kvinnor som våldets bakomliggande orsaker<br>och mekanismer. Mot bakgrund av att mäns våld mot kvinnor är så nära<br>förknippat med föreställningar om kvinnors och mäns olika roller i sam-<br>hället och bristande jämställdhet, kan det inte förklaras på samma sätt<br>som annan våldsbrottslighet. Kunskap om detta är omistligt om våldet<br>mot kvinnor skall kunna bekämpas på ett effektivt sätt.</p> <p>Åtgärder för att förhindra detta våld måste också i väsentligt högre ut-<br>sträckning än hittills ta sin utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>21</p> <p>och beakta att dessa brott och andra gärningar, till skillnad från annan<br>våldsbrottslighet, ofta begås i hemmet av en man som kvinnan har eller<br>har haft en nära relation till. Kommissionen har gjort ett banbrytande<br>arbete för att lyfta fram detta på många sätt eftersatta perspektiv.</p> <p>1993 års prostitutionsutredning har i betänkandet (SOU 1995:15)<br>Könshandeln lyft fram en annan närbesläktat ämne; de män som köper<br>sexuella tjänster, oftast av kvinnor. Köparna av prostitution har hittills<br>varit tämligen osynliga. Utredningen ställer frågan hur det kan komma<br>sig att ”vanliga män” som ofta är gifta eller sammanboende, deltar i en<br>verksamhet som de borde vara medvetna om är destruktiv, för dem själ-<br>va, för deras familjer och framför allt för de kvinnor som de köper sexu-<br>ella tjänster av. Utredningen konstaterar att den i särklass vanligaste for-<br>men av prostitution är den heterosexuella, med män som köpare och<br>kvinnor som säljare, och finner att om könshandeln skall kunna förhind-<br>ras måste uppmärksamheten i högre utsträckning riktas mot köparna.</p> <p>Både Kvinnovåldskommissionen och Prostitutionsutredningen tar så-<br>ledes upp frågor som till stor del berör förhållanden mellan kvinnor och<br>män, förhållanden som har betydelse för jämställdhet, såväl i det enskilda<br>fallet som i samhället i stort. På detta sätt kan frågorna sägas vara be-<br>släktade med varandra. Mäns våld mot kvinnor är inte förenligt med strä-<br>vandena mot ett jämställt samhälle och måste bekämpas på alla sätt. I ett<br>sådant samhälle är det också ovärdigt och oacceptabelt att män skaffar<br>sig tillfälliga sexuella förbindelser med kvinnor mot ersättning.</p> <p>Det bör i det sammanhanget självfallet betonas att omfattningen av<br>våldet mot kvinnor, såvitt känt, är mindre i Sverige än i många andra<br>länder. I mars år 1998 behandlar FN:s kvinnokommission uppföljningen<br>av de åtaganden som gjordes vid kvinnokonferensen i Peking i fråga om<br>bl.a. våld mot kvinnor. Kommissionens behandling av de frågorna kan<br>komma att ge ökade kunskaper om omfattningen och arten av våldet mot<br>kvinnor i andra länder och vilka åtgärder som vidtas där för att bekämpa<br>våldet.</p> <p>Det finns andra företeelser som är nära relaterade till våld mot kvinnor<br>och prostitution. En sådan är förekomsten av sexuella trakasserier på ar-<br>betsplatserna. Även här är det ofta fråga om män som kränker kvinnor<br>genom olika former av nedsättande och nedvärderande handlingar. Dessa<br>kan vara av sexuell natur men också könsrelaterade på annat sätt, dvs.<br>riktade till kvinnor för att de är kvinnor. De kan ha sin grund i föreställ-<br>ningar om mäns överordning och kvinnors underordning. På senare tid<br>finns rapporter i bl.a. media om trakasserier mot män i arbetslivet, sär-<br>skilt inom kvinnodominerade områden som t.ex. i vården. Även dessa<br>torde vara könsrelaterade, eftersom de riktas mot män i deras egenskap<br>av män, på arbetsplatser där kvinnor under lång tid varit i majoritet.</p> <p>Enligt regeringens uppfattning utgör relationer mellan självständiga<br>kvinnor och män som präglas av ömsesidig respekt, hänsyn och tolerans<br>själva grunden för ett jämställt samhälle. Detta gäller såväl i hemmet som<br>på gator och torg och på arbetsplatsen. I ett sådant samhälle har kvinnor<br>och män också lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det är<br>statsmakternas uppgift att söka förhindra företeelser som strider mot des-<br>sa grundläggande värderingar.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>22</p> <p>Barnens utsatta situation i misshandelsmiljöer måste uppmärksammas i<br>betydligt högre utsträckning än vad som hittills varit fallet. Regeringen<br>har dock valt att i denna proposition i första hand fokusera på det per-<br>spektiv som har sin utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation. Det<br>finns dock skäl att senare göra en mer samlad bedömning av vilka insat-<br>ser som vidtagits och som kan behöva vidtas framöver i fråga om bar-<br>nens villkor.</p> <p>Regeringens förslag som de presenteras i det följande bygger på tre<br>centrala utgångspunkter. För det första: En skärpt lagstiftning i fråga om<br>våld mot kvinnor, prostitution och sexuella trakasserier är angelägen för<br>att markera samhällets avståndstagande och för att öka tryggheten för<br>offren. Införandet av ett nytt brott i brottsbalken är en viktig åtgärd för att<br>lyfta fram det våld som kvinnor utsätts för i hemmen och för att höja<br>straffvärdet för sådana brott. Det är dock angeläget att betona att lagstift-<br>ning endast utgör ett av flera medel för att åstadkomma förändring.</p> <p>Förebyggande insatser kan inte nog understrykas. Sådana insatser är<br>den andra utgångspunkten för regeringens förslag. I det arbetet är åtgär-<br>der riktade mot våldsbenägna män centrala. Även om åtgärder för att<br>stödja, skydda och hjälpa utsatta kvinnor alltjämt måste stå i förgrunden,<br>måste insikterna öka om den manliga kulturens kopplingar till våld mot<br>kvinnor. Detta kan ske genom jämställdhetsarbetet i stort och genom oli-<br>ka opinionsbildande insatser m.m. Det är dock även angeläget att män<br>själva agerar för att förhindra det manliga våldet mot kvinnor och verkar<br>för goda manliga förebilder. I det sammanhanget måste initiativ såsom<br>bildandet av det rikstäckande manliga nätverket, För manlighet, mot<br>mäns övergrepp, samt det arbete som utförs av mansjourer och olika<br>manscentrum varmt välkomnas. Regeringen avsätter nu bl.a. medel för<br>utvecklingsinsatser som kan vara ett stöd i dessa organisationers före-<br>byggande arbete.</p> <p>Ett annat led i det förebyggande arbetet är att öka kunskaperna om vål-<br>det mot kvinnor. Därför föreslås t.ex. olika insatser inom utbildningsom-<br>rådet och stöd till utvecklingsarbete riktat till ungdomar. En förbättrad<br>statistik är nödvändig på området och ett sådant arbete pågår inom<br>Brottsförebyggande rådet. Rådet får även i uppdrag att införliva ett jäm-<br>ställdhetsperspektiv och frågor om våld mot kvinnor i myndighetens hela<br>verksamhet. Berörda myndigheter får också i uppdrag att arbeta för att<br>förebygga brott och att utveckla metoder för att tidigt identifiera sådana<br>situationer där det förekommer eller finns risk för våld.</p> <p>En tredje utgångspunkt i regeringens förslag är att kvinnor som utsatts<br>för våld eller riskerar att utsättas, får ett adekvat bemötande av de myn-<br>digheter och andra som de kommer i kontakt med. Kvinnovåldskommis-<br>sissionen visar att även om många åtgärder vidtagits på senare år hos<br>berörda myndigheter, finns fortfarande en hel del brister när det gäller<br>omhändertagande och bemötande av våldsutsatta kvinnor. Även här spe-<br>lar kunskap en nyckelroll. Fortbildning av personal inom rättsväsendet,<br>socialtjänsten och hälso- och sjukvården är därför angelägen och kommer<br>nu att komma till stånd. Ökad samverkan mellan myndigheter och ett<br>tydligare ansvar för dessa frågor blir följden av de myndighetsgemen-<br>samma uppdrag som regeringen kommer att fatta beslut om. En central</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>23</p> <p>kristelefon så att våldsutsatta kvinnor var som helst och när som helst<br>kan ringa och få stöd och råd kommer också att komma till stånd efter det<br>att frågan snabbutretts. Kvinnojourerna får ett väsentligt ökat stöd.</p> <p>Sammanfattningsvis kan konstateras att en viktig förutsättning för att<br>våldet mot kvinnor skall kunna bekämpas på ett effektivt sätt är att frå-<br>gorna angrips på bred front. De förslag och bedömningar som regeringen<br>presenterar i det följande har en sådan utgångspunkt. Därtill innebär de<br>att Sverige uppfyllt sina åtaganden vid FN:s fjärde kvinnokonferens i<br>Peking såvitt avser åtgärder på detta område. Regeringen utesluter där-<br>med inte att ytterligare åtgärder kan behöva vidtas i framtiden.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h2>5 Ett internationellt perspektiv</h2> <p>Regeringens bedömning: Sverige fortsätter att arbeta aktivt interna-<br>tionellt för att säkra kvinnors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rät-<br>tigheterna och för att motverka våld mot kvinnor. Ett ekonomiskt bi-<br>drag i storleksordningen 2 miljoner kronor kommer att lämnas till FN<br>i syfte att stärka det internationella arbetet i dessa frågor.</p> <p>Ett uppdrag kommer att lämnas till Invandrarverket att utforma ett<br>informationsmaterial om svenska regler i fråga om våld mot närstå-<br>ende. Materialet skall spridas till utländska medborgare som ansöker<br>om uppehållstillstånd i Sverige.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen har beskrivit det internatio-<br>nella samarbete som bedrivs för att motverka våld mot kvinnor. Därut-<br>över föreslår kommissionen att internationella dokument som rör våld<br>mot kvinnor översätts till svenska och görs tillgängliga genom att publi-<br>ceras. Kommissionen har inte lämnat förslag om stöd till FN.</p> <p>Kommissionen har även föreslagit att frågan om hur invandrade kvin-<br>nor som utsätts för våld av sina män skall kunna tillförsäkras rätten att<br>stanna i Sverige utreds.</p> <p>Remissinstanserna: Ingen av de instanser som yttrat sig har något att<br>erinra.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Våld mot kvinnor är frågor som<br>uppmärksammas allt mer inom det internationella samarbetet. I den in-<br>ledningsvis nämnda, av FN:s generalförsamling år 1993 antagna dekla-<br>rationen om avskaffande av våld mot kvinnor definieras detta våld som<br>”varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kom-<br>mer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för<br>kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt fri-<br>hetsberövande, vare sig det sker offentligt eller privat”.</p> <p>Frågor om våld mot kvinnor har också fått en given plats inom ramen<br>för det arbete som rör de mänskliga rättigheterna, inte minst som ett re-<br>sultat av FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien år 1993.<br>Ett viktigt steg togs vid mötet år 1994 med FN:s kommission för de<br>mänskliga rättigheterna när den beslöt utse en särskild rapportör om våld<br></p> <p>24</p> <p>mot kvinnor, dess orsaker och verkan. Det internationella samfundets<br>engagemang i dessa frågor kom därefter att lyftas fram ytterligare vid<br>FN:s kvinnokonferens i Peking år 1995. Även andra internationella organ<br>har tagit upp dessa frågor, t.ex. Europarådet. Där arbetar bl.a. en expert-<br>grupp med frågor om våld mot kvinnor och en annan grupp med frågor<br>om handel med kvinnor. Europarådet har under år 1997 också behandlat<br>frågor om bl.a. mäns våld mot kvinnor vid ett seminarium i juni i Stras-<br>bourg och på den fjärde jämställdhetsministerkonferensen i Istanbul i<br>november. Det pågår även ett arbete med att utforma ett eventuellt<br>tilläggsprotokoll till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna,<br>bl.a. i fråga om jämställdhet mellan kvinnor och män. Därtill kan nämnas<br>att den reviderade europeiska sociala stadgan, som beräknas träda i kraft<br>under år 1998, innehåller en särskild bestämmelse (artikel 26.1) om sex-<br>uella trakasserier på arbetsplatsen.</p> <p>Nordiska Ministerrådet (jämställdhetsministrama) antog i augusti 1997<br>en treårig handlingsplan om män och jämställdhet där en viktig del<br>handlar om hur mäns våld mot kvinnor kan motverkas. I december 1997<br>beslutade de nordiska jämställdhetsministrama tillsammans med baltiska<br>ministrar ansvariga för jämställdhetsfrågor om ett nordiskt-baltiskt sam-<br>arbetsprogram för jämställdhet som bl.a. rör frågor om våld mot kvinnor.</p> <p>Det ökande internationella engagemanget i frågor om våld mot kvinnor<br>har sammantaget lett till ökade krav på nationella åtgärder för att före-<br>bygga och motverka våld mot kvinnor och skydda, stödja och hjälpa de<br>kvinnor som utsatts för våld. Samtidigt kan konstateras att frågan om<br>våld mot kvinnor alltmer kommit att ses som en fråga som hänger sam-<br>man med kvinnors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna och<br>en fråga som även har starka kopplingar till jämställdhet mellan kvinnor<br>och män. Bl.a. har FN:s medlemsländer i den ovan nämnda deklarationen<br>enats om att våld mot kvinnor utgör en kränkning av kvinnors rättigheter<br>och grundläggande friheter och skadar eller upphäver deras åtnjutande av<br>dessa rättigheter och friheter. De har också enats om att våld mot kvinnor<br>är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor<br>och män, vilka har lett till mäns dominans över och diskriminering av<br>kvinnor och förhindrat kvinnors fulla möjligheter till framsteg samt att<br>våld mot kvinnor är en av de avgörande sociala mekanismer genom vilka<br>kvinnor tvingas in i en underordnad ställning gentemot män.</p> <p>För att öka kunskaperna om det pågående arbetet på internationell nivå<br>har Kvinnovåldskommissionen föreslagit att internationella dokument i<br>dessa frågor översätts och publicerats. Regeringen delar kommissionens<br>uppfattning och kommer i möjliggaste mån att medverka till detta. Det<br>gäller dock även i frågor som berör andra delar av det internationella<br>samarbetet på jämställdhetsområdet. Ett flertal internationella dokument<br>finns redan idag översatta till svenska, liksom t.ex. EU:s rättsakter.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Arbetet inom FN</p> <p>Kvinnovåldskommissionen har gjort en mycket värdefull genomgång av<br>samarbetet inom främst FN och Europarådet samt inom Nordiska Minis-</p> <p>25</p> <p>terrådet i frågor om våld mot kvinnor. FN:s kvinnokonferens i Peking<br>ägde rum efter det att kommissionen lade fram sitt slutbetänkande. Ge-<br>nom den handlingsplan som konferensen antog har regeringarna bl.a.<br>åtagit sig lagstifta och stärka befintlig lagstiftning som rör våld mot<br>kvinnor, i hemmet, på arbetsplatsen och i samhället i stort samt att vidta<br>en rad övriga åtgärder for att se till att våldet mot kvinnor upphör. Sär-<br>skild uppmärksamhet riktas i handlingsplanen mot sådana våldsbrott mot<br>kvinnor som utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Regeringarna<br>har också åtagit sig att avstå från att åberopa sedvänjor, traditioner eller<br>religiösa hänsyn som skäl för att underlåta att vidta åtgärder för att av-<br>skaffa våldet mot kvinnor.</p> <p>Regeringen har i juli 1997 lämnat en rapport till FN om hur arbetet i<br>Sverige fortskrider för att genomföra åtagandena i handlingsplanen. De<br>åtgärder som regeringen föreslår i denna lagrådsremiss utgör ett viktigt<br>led i detta arbete.</p> <p>FN:s kvinnokommission har till uppgift att följa och övervaka uppfölj-<br>ningen av åtagandena i Peking på såväl nationell som internationell nivå.<br>Enligt den dagordning för detta som kommissionen följer fram till år<br>2 000, kommer bl.a. frågor om våld mot kvinnor och kvinnors åtnjutande<br>av de mänskliga rättigheterna samt flickebarnens situation att diskuteras<br>vid kommissionens möte i mars 1998.</p> <p>Som nämnts tidigare driver även FN:s kommission för de mänskliga<br>rättigheterna frågor om våld mot kvinnor. Den under kommissionen till-<br>satta särskilda rapportören i dessa frågor, Radhika Coomaraswanny från<br>Sri Lanka, utför ett förtjänstfullt arbete för att analysera olika former av<br>våld som riktas mot kvinnor, det folkrättsliga regelverk om bl.a. mänsk-<br>liga rättigheter som är relevant samt föreslår åtgärder som kan genomfö-<br>ras på internationell eller nationell nivå. Specialrapportören har såväl i<br>sina allmänna rapporter som i sin rapportering från besök i olika länder<br>belyst angelägna aspekter av våldet mot kvinnor, t.ex. våld i hemmet, i<br>samhället, i väpnade konflikter samt handel och kommersiellt utnyttjande<br>av kvinnor.</p> <p>Kommissionen för mänskliga rättigheter antar numera varje år en sär-<br>skild resolution om avskaffandet av våld mot kvinnor, vari även behand-<br>las mandatet för rapportören och hennes rekommendationer.</p> <p>Vid kvinnokonferensen i Peking uttalade Sverige sin beredskap att<br>stödja det arbete som bedrivs av rapportören och FN:s center för mänsk-<br>liga rättigheter. Regeringen har därefter fört en dialog med FN om hur ett<br>sådant stöd kan utformas och användas.</p> <p>Som ett resultat av den dialogen kommer regeringen att avsätta ett be-<br>lopp i storleksordningen 2 miljoner kronor till FN. Avsikten är att med-<br>len skall utgöra ett stöd bl.a. till det arbete som bedrivs inom FN och dess<br>Center för mänskliga rättigheter i frågor som rör våld mot kvinnor.<br>Medlen avsätts för budgetåret 1998 under det under utgiftsområde 7 upp-<br>förda anslaget Al.l Multilateralt bistånd, övrigt multilateralt utveck-<br>lingssamarbete, särskilda jämställdhetsinsatser.</p> <p>I början av år 1996 överlämnade Sverige sin fjärde tillämpningsrapport<br>över FN:s konvention från 1979 om avskaffande av all slags diskrimine-<br>ring av kvinnor till FN. Enligt konventionen skall medlemsländerna in-<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>26</p> <p>lämna sådana rapporter vart fjärde år. Rapporten granskas därefter, med<br>något eller några års väntetid, av FN:s kvinnodiskrimineringskommitté<br>som har till uppgift att övervaka medlemsländernas tillämpning av kon-<br>ventionens bestämmelser. Den svenska rapporten beskriver bl.a. vidtagna<br>åtgärder i fråga om våld mot kvinnor och aviserar åtgärder med anled-<br>ning av Kvinnovåldskommissionens betänkande. Den kan förväntas<br>komma upp till behandling av kommittén under senare delen av år 1998<br>eller under år 1999.</p> <p>Inom FN pågår för närvarande ett arbete för att söka utforma ett<br>tilläggsprotokoll till konventionen i syfte att ge enskilda möjligheter att<br>inge klagomål till kvinnodiskrimineringskommittén om medlemsstater-<br>nas bristande genomförande av konventionens bestämmelser. Sverige<br>deltar i detta arbete.</p> <p>Sveriges internationella utvecklingssamarbete</p> <p>Inom ramen for det svenska utvecklingssamarbetet ges finansiella bidrag<br>till internationella organisationer, till enskilda organisationer och länder<br>för att motverka våld mot kvinnor och stödja brottsoffren. Ett exempel är<br>svenskt stöd till studier som utförs av Interamerikanska utvecklingsban-<br>ken (IDB) i syfte att undersöka dels vad våldet mot kvinnor kostar ett<br>samhälle i ekonomiska termer dels hur våldet i hemmen förhåller sig till<br>det våld som förekommer i stort i samhället.</p> <p>Sverige har också verkat för att uppmärksamma frågor om våld mot<br>kvinnor och flickor i bl.a. FN:s barnfond (UNICEF), Världshälsoorgani-<br>sationen (WHO) och FN:s befolkningsfond (UNFPA).</p> <p>Inom ramen för utvecklingssamarbetet stödjer Sverige även ett flertal<br>projekt och andra insatser i utvecklingsländerna. Det gäller t.ex. i Nica-<br>ragua genom stöd till ett manligt nätverk som arbetar mot våld mot kvin-<br>nor och genom stöd till insatser för att öka andelen kvinnliga poliser. I<br>Indien finansieras särskilda program för utbildning av poliser och infor-<br>mation till domare i dessa frågor. Liknande insatser görs i Sydafrika och<br>Bolivia. I flera länder, bl.a. Angola och Bangladesh, är stödet bl.a. inrik-<br>tat på insatser för att öka kunskaperna hos kvinnor om deras rättigheter.<br>Svenskt stöd utgår även till vissa länder för insatser mot kvinnlig köns-<br>stympning.</p> <p>Arbetet inom EU</p> <p>Inom EU tillhör frågan om våld mot kvinnor, förutom sexuella trakasse-<br>rier i arbetslivet, det mellanstatliga rättsliga och inrikes samarbetet inom<br>tredje pelaren. Genom Amsterdamfördraget kommer vissa mellanstatliga<br>samarbetsområden att föras över till gemenskapssamarbetet (första pela-<br>ren). Det gäller gränskontroller, asyl och invandring samt det civilrätts-<br>liga samarbetet. Bestämmelserna om förebyggande och bekämpning av<br>brottslighet kommer att kvarstå i den mellanstatliga tredje pelaren liksom<br>det straffrättsliga samarbetet. Det innebär att frågor om våld mot kvinnor</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>27</p> <p>även i fortsättningen kommer behandlas inom ramen för det mellanstatli-<br>ga samarbetet mellan EU-ländema.</p> <p>Kommissionen och inte minst den svenska kommissionären Anita<br>Gradin, har på senare tid aktualiserat frågan om våld mot kvinnor och<br>inte minst handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande (s.k. trafficking)<br>som ett allvarligt och växande problem som kräver olika insatser inom<br>EU. Bl.a. har medel avsatts för projekt i dessa frågor inom ramen för de</p> <p>s. k. Daphne- och Stop-programmen. Därigenom har t.ex. svenska kvin-<br>nojourer fått stöd för projekt.</p> <p>I det arbetsprogram som reglerar EU-samarbetet i rättsliga och inrikes<br>frågor under perioden 1996-1998 anges människohandel som en priorite-<br>rad fråga. Kommissionen anordnade en konferens om handel med kvin-<br>nor i Wien år 1996 och utfärdade därefter ett s.k. meddelande i dessa frå-<br>gor¹¹. I detta anger kommissionen bl.a. att kvinnohandel innebär transport<br>av kvinnor från tredje land till EU i syfte att utnyttja kvinnorna sexuellt.<br>Den kvinnohandel som syftar till sexuellt utnyttjande omfattar kvinnor<br>som varit utsatta för skrämmande behandling eller våld i samband med<br>verksamheten. Det är dock ovidkommande om kvinnorna till en början<br>samtyckt, om de till slut tvingas in i ett förhållande som enligt kommis-<br>sionen kan jämställas med slaveri.</p> <p>EU:s ministerråd (justitie- och inrikesministrarna) antog i februari<br>1997 en s.k. gemensam åtgärd¹² genom vilken medlemsstaterna åtar sig<br>att vidta ett flertal åtgärder i fråga om handel med människor och sexuellt<br>utnyttjande av barn. Enligt denna skall medlemsstaterna bl.a. se till att<br>sexuellt utnyttjande av vuxna och handel med vuxna i vinstsyfte för sex-<br>uella ändamål beivras med effektiva, proportionella och avskräckande<br>straff.</p> <p>EU (justitie- och jämställdhetsministrama) antog den 26 april 1997 en<br>deklaration om att förebygga och bekämpa handel med kvinnor. Dekla-<br>rationen innehåller rekommendationer för såväl det europeiska som det<br>övriga internationella samarbetet. Den behandlar även arbetet på natio-<br>nell nivå för att förebygga, utreda och lagfora olika förfaranden som kan<br>bli aktuella i samband med handel med kvinnor (i ett svenskt perspektiv</p> <p>t. ex. människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge, kopp-<br>leri eller brott mot utlänningslagstiftningen) samt förslag om att tillhan-<br>dahålla hjälp och stöd till de drabbade kvinnorna. Enligt deklarationen<br>skall regeringarna bl.a. överväga att utse en nationell rapportör som t.ex.<br>kan samla information om omfattningen av handel med kvinnor.</p> <p>Regeringen välkomnar det arbete som har initierats inom EU-kommis-<br>sionen för att lyfta fram frågor om handel med kvinnor för sexuellt ut-<br>nyttjande. Enligt tillgängliga uppgifter växer den s.k. internationella<br>sexindustrin. Handel med kvinnor från bl.a. länder i f.d. Östeuropa till<br>länderna inom EU, men även till andra länder, ökar. Regeringen ser all-<br>varligt på detta. Det har inte gjorts någon kartläggning av hur stort pro-<br>blemet är i Sverige. Därför finns det skäl att uppmärksamma frågan yt-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>&quot; KOM(96) 567 Slutlig.</p> <p>¹² EGT Nr. L63/2, 4.3.97.</p> <p>28</p> <p>terligare. Regeringen återkommer till detta i avsnitt 9 om rättsväsendets<br>insatser och i avsnitt 16 om prostitution.</p> <p>Till sist bör nämnas att kommissionen tagit flera initiativ i fråga om<br>sexuella trakasserier i arbetslivet. På kommissionens förslag antog Rådet<br>år 1990 en resolution om skydd för kvinnors och mäns integritet på ar-<br>betsplatsen¹³. För att konkretisera resolutionen, antog kommissionen år<br>1991 en rekommendation med riktlinjer för hur sexuella trakasserier kan<br>bekämpas på arbetsplatsen¹⁴. Under år 1997 har kommissionen vidare<br>ställt frågan till arbetsmarknadens parter på europanivå om de är intresse-<br>rade av att sluta ett europeiskt kollektivatal i dessa frågor. Detta har skett<br>i enlighet med den procedur som föreskrivs i avtalet om socialpolitik som<br>är fogat till Maastrichtfördragets protokoll om socialpolitik. Parterna har<br>meddelat att ett sådant intresse inte föreligger, varför frågan om en<br>eventuell lagstiftningsåtgärd nu ligger hos kommissionen. Frågor om<br>sexuella trakasserier i arbetslivet behandlas i avsnitt 17.</p> <p>Övriga frågor</p> <p>Den s.k. anknytningsutredningen (A1996:01) har haft i uppdrag att un-<br>dersöka hur man skall kunna undvika att utländska medborgare söker sig<br>till Sverige på grund av anknytning till en här bosatt person när det finns<br>en påtaglig risk att den som söker tillstånd kommer att utsättas för miss-<br>handel eller annan kränkande behandling av den här bosatta personen.<br>Utredningen har nyligen överlämnat sitt betänkande Uppehållstillstånd<br>på grund av anknytning (SOU 1997:152) till regeringen. Av betänkandet<br>framgår bl.a. att utländska kvinnor i anknytningsförhållanden löper en<br>betydligt större risk att utsättas för våld av sin make eller sambo än vad<br>kvinnor i övriga förhållanden gör. Utredningen anser sig också ha fått<br>bekräftat att kvinnor som lever i anknytningsförhållanden där de utsätts<br>för misshandel många gånger känner sig tvingade att stanna kvar i för-<br>hållandet av rädsla för att de annars kommer att utvisas.</p> <p>Utredningen föreslår bl.a. att utlänningsmyndighetemas prövning i an-<br>knytningsärenden skärps. För att uppehållstillstånd skall beviljas skall det<br>vid en samlad bedömning framstå som sannolikt att förhållandet är seri-<br>öst. Uppehållstillstånd skall kunna vägras om det finns en påtaglig risk<br>för att sökanden skall utsättas för våld eller allvarliga kränkningar i för-<br>hållandet. Uppehållstillstånd skall dock kunna beviljas trots att förhållan-<br>det inte varat i två år, om vissa förutsättningar är uppfyllda.</p> <p>Det bör även nämnas att utredningen föreslår att den befintliga bro-<br>schyren ”Om du blir misshandlad skall du veta...” tas in i boken Sve-<br>rigeinformation, som delas ut i samband med att personer som fått uppe-<br>hållstillstånd på grund av anknytning folkbokförs. Broschyren innehåller<br>kortfattad information om kvinnors rättsliga ställning och om vart miss-<br>handlade kvinnor kan vända sig för att fa hjälp.</p> <p>Regeringen har beslutat att överlämna anknytningsutredningens betän-<br>kande till Kommittén om ny instans- och processordning i utlännings-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>¹³ OJ No. C157, 27.6.90.</p> <p>¹⁴ OJ No. L49, 24.2.92.</p> <p>29</p> <p>ärenden (NIPU, UD 1997:04) för beaktande. Utredningens förslag om<br>boken Sverigeinformation bereds dock vidare inom Regeringskansliet.</p> <p>Regeringen vill även betona vikten av att utländska medborgare som<br>ansöker om uppehållstillstånd i Sverige far information om vilka regler<br>som finns här i frågor som rör våld mot närstående. Sverige har i förhål-<br>lande till många andra länder en långtgående lagstiftning mot våld och<br>övergrepp mellan närstående. Det är t.ex. förbjudet för föräldrar att fy-<br>siskt bestraffa sina barn eller behandla dem kränkande. Misshandel och<br>våldtäkt faller inom allmänt åtal även om det sker i hemmet och även om<br>förövare och offer är gifta eller släkt med varandra. Det är angeläget att<br>alla som ansöker om uppehållstillstånd i Sverige får tydlig information<br>om svensk lagstiftning och om vilka värderingar som ligger bakom den.<br>Regeringen kommer därför att ge Invandrarverket i uppdrag att inom ra-<br>men för befintliga resurser utforma ett sådant informationsmaterial.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h2>6 Våldets omfattning</h2> <p>Regeringens bedömning: Det är angeläget att förbättra statistiken<br>över våldsbrott mot kvinnor. Brottsförebyggande rådets pågående ar-<br>bete på detta område skall bedrivas skyndsamt.</p> <p>Riksåklagaren har fått i uppdrag att redovisa statistik om antalet ut-<br>färdade besöksförbud.</p> <p>Brottsoffermyndigheten har tillförts 2 miljoner kronor för att en sär-<br>skild brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor skall kunna<br>genomföras i samråd med Brottsförebyggande rådet.</p> <p>Kommissionens förslag: Våldet mot kvinnor är i stor utsträckning<br>dolt och den officiella statistiken visar endast en mindre del av vålds-<br>brotten mot kvinnor. Kommissionen föreslår olika åtgärder för att öka<br>kunskapen om omfattningen av våldet mot kvinnor. Kriminalstatistiken<br>bör könsuppdelas i större utsträckning, framförallt brotten enligt 3, 4 och<br>6 kap. brottsbalken, samt ge information om offrets ålder, nationalitet<br>och relation till gärningsmannen. På motsvarande sätt bör statistiken över<br>lagförda personer innehålla uppgifter om brottsoffer, dessas kön, ålder,<br>nationalitet och relation till gärningsmannen. Vidare föreslås att statisti-<br>ken bör belysa skadestånden vid våldsbrott förövade mot kvinnor samt<br>omfattningen av frihetsberövanden vid sådana brott. Även den statistik<br>som finns beträffande brott mot besöksförbudslagen behöver komplette-<br>ras. En särskild brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor bör<br>genomföras.</p> <p>Remissinstanserna: De instanser som yttrat sig i dessa frågor in-<br>stämmer i huvudsak med kommissionens överväganden.</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: Alla hittills tillgängliga uppgifter<br>pekar i riktning mot att våld mot kvinnor förekommer ofta och i långt<br>högre utsträckning än vad som för närvarande kan utläsas ur brottsstatis-<br>tik eller brottofferundersökningar. Det råder inga tvivel om att det våld</p> <p>30</p> <p>som kvinnor utsätts för är av en sådan omfattning att det måste betecknas<br>som ett allvarligt problem. De män som misshandlar eller begår sexuella<br>övergrepp mot kvinnor kommer från skiftande sociala miljöer. De är of-<br>tast bekanta med kvinnan och våldet sker huvudsakligen i hemmet. Dessa<br>och andra omständigheter medför att våldet mot kvinnor till stor del är<br>osynligt och att denna brottslighet har ett högt mörkertal. Det är därför<br>svårt att få en helhetsbild av dess omfattning.</p> <p>Statistiken över anmälda brott är en av de viktigaste källorna till kun-<br>skap om brottslighetens utveckling. Kommissionen har tagit fram värde-<br>full information om omfattningen av anmälda våldsbrott mot kvinnor och<br>även påtalat de brister som finns i den officiella statistiken. I likhet med<br>kommissionen anser regeringen att det nu är nödvändigt att närmare kun-<br>na ange omfattningen av detta våld. En förbättrad kriminalstatistik ökar<br>möjligheterna att få information om brottsoffren och att i statistiken kun-<br>na följa de anmälda brotten, de misstänkta personerna samt offren genom<br>hela den rättsliga processen. En förbättrad statistik ger också ett bättre<br>underlag för att vidta åtgärder mot och för att uppskatta samhällets kost-<br>nader för mäns våld mot kvinnor.</p> <p>Nuvarande statistiska uppgifter</p> <p>Antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor har ökat med 56 % under<br>åren 1986-1996. Enligt den senaste officiella statistiken från Brottsföre-<br>byggande rådet uppgick antalet anmälda brott som avser misshandel mot<br>kvinnor år 1996 till 18 560. Av dessa var 12 210 brott (dvs. 66 %) sådana<br>brott som begåtts inomhus av en för kvinnan tidigare bekant person. Så-<br>dan misshandel är enligt statistiken den vanligaste typen av misshandel<br>mot kvinnor och det är sådana brott som närmast motsvarar begreppet<br>kvinnomisshandel. Denna brottslighet antas också till stor del vara dold.<br>Om man räknar de anmälda misshandelsbrott som begåtts såväl inomhus<br>som utomhus av en för kvinnan bekant person uppgår antalet under 1996<br>till 14 677. Samma siffra för män uppgår till 10 726. Nästan 4/5-delar av<br>de år 1996 anmälda misshandelsbrotten mot kvinnor hade begåtts av en<br>för kvinnan bekant person, huvudsakligen inomhus. Som jämförelse kan<br>nämnas att män i 2/3-delar av de anmälda brotten misshandlats av en<br>obekant person, oftast utomhus.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>31</p> <p>Figur 1. Antal anmälda misshandelsbrott mot kvinnor åren 1981—1996 Prop. 1997/98:55<br>efter plats där brottet ägt rum och om den misstänkte var bekant eller<br>inte för offret.</p><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL0355/prop_199798__55-3.png" style="width:298pt;height:201pt;"/> <p>32</p> <p>Särskilt stor har ökningen av antalet anmälda sexualbrott varit under de Prop. 1997/98:55<br>senaste åren. De har ökat med 80 % under åren 1986-1996. I fråga om<br>våldtäkter är det i huvudsak de fullbordade våldtäkterna inomhus som<br>ökat. Sannolikt är det framförallt de som begåtts av en för offret känd<br>person som har ökat mest. År 1996 anmäldes i hela landet 1 608 våld-<br>täkter eller våldtäktsförsök. Av de anmälda våldtäktsbrotten var 1 355<br>brott riktade mot personer som var 15 år eller äldre och 860 av dessa var<br>fullbordade våldtäkter inomhus. Brottsförebyggande rådet uppskattar att<br>minst 90 % av offren i den sistnämnda kategorin är kvinnor.</p> <p>Figur 2. Antal anmälda fullbordade våldtäktsbrott inomhus respektive<br>utomhus samt antal anmälda fall av våldtäkt inomhus respektive utom-<br>hus.</p> <p>Observera att ett anmält fall kan innehålla flera anmälda brott som begåtts av samme man<br>mot samma kvinna. Den kraftiga ökningen i antalet fullbordade våldtäktsbrott inomhus år<br>1993 berodde i hög utsträckning på några fall med ett mycket stort antal brott.</p><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL0355/prop_199798__55-4.png" style="width:288pt;height:126pt;"/> <p>1975 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1978&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1981&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1984&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1987&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1990&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1993&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;1996</p> <p>Fullbordad våldtäkt inomhus, anmälda brott Fullbordad våldtäkt utomhus, anmälda brott ]</p> <p>.......Fullbordad våldtäkt inomhus, anmälda fall q Fullbordad våldtäkt utomhus, anmälda fall i</p> <p>År 1996 anmäldes 310 brott av typen sexuellt tvång och sexuellt utnytt-<br>jande mot vuxna personer (15 år eller äldre). Av dessa var 271 brott rik-<br>tade mot en person av annat kön än den misstänkte. Av statistiken går för<br>närvarande inte att utläsa vilket kön offret har. Av tidigare forskning har<br>det framgått att den misstänkte nästan alltid är en man. Därför är det så<br>gott som uteslutande kvinnor eller flickor som är offer i de fall brotten<br>riktats mot en person av motsatt kön än den misstänkte och nästan alltid<br>män eller pojkar som är offer i de fall brotten riktats mot en person av<br>samma kön som den misstänkte.</p> <p>Huruvida de senaste årens ökning av antalet anmälda brott beror på en<br>faktisk ökning av våldet är svårt att fa klarhet i. Enligt Brottsförebyg-<br></p> <p>33</p> <p>3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55</p> <p>gande rådet beror den största delen av den statistiska ökningen av våld<br>mot kvinnor troligtvis på en ökad benägenhet att anmäla brott, bl.a. på<br>grund av att dessa brott i högre grad synliggjorts under senare år men<br>också för att avståndstagandet i samhället mot dessa våldshandlingar tor-<br>de ha minskat väsentligt. Brottsförebyggande rådet anser det dock möj-<br>ligt att statistiken också avspeglar en faktisk ökning av våldet mot kvin-<br>nor, både inomhus och utomhus.</p> <p>Samtidigt finns inom forskningen numera kunskap om att viktiga fak-<br>torer som har betydelse för viljan att anmäla våldsbrott till polisen är dels<br>den sociala relationen mellan offer och gärningsman, dels brottets grov-<br>het. Det är klarlagt att brott mellan obekanta anmäls oftare än brott mel-<br>lan bekanta och att brott som sker på allmän plats anmäls oftare än de<br>som sker på privat plats. Det innebär att våldsbrott i hemmet blir kraftigt<br>underrepresenterade i anmälningsstatistiken.</p> <p>Brottsofferundersökningar kan ofta ge en ökad kunskap om männi-<br>skors utsatthet för olika former av våldsbrott. Utöver kriminalstatistiken<br>är den enda nu tillgängliga informationen på riksnivå om omfattningen<br>av det faktiska våldet mot kvinnor, den som kan utläsas av Statistiska<br>centralbyråns årligen återkommande offerundersökningar om vålds-<br>brottsligheten i stort. Dessa undersökningar ger dock inte den fullstän-<br>diga bild av våldet mot kvinnor som är önskvärd, i synnerhet inte det<br>våld som kvinnor utsätts för i nära relationer.</p> <p>Förbättringar av statistiken</p> <p>Det pågår ett aktivt arbete inom Brottsförebyggande rådet för att förbättra<br>den officiella statistiken. Det gäller inte minst i fråga om de brister i sta-<br>tistiken som har påtalats av Kvinnovåldskommissionen. Det gäller t.ex.<br>att det av statistiken skall kunna gå att utläsa såväl gärningsmannens som<br>offrets kön, information om offrets ålder, nationalitet samt relation till<br>gärningsmannen. Arbetet med att ta fram ett nytt brottskodningssystem,<br>som skulle möjliggöra denna statistik beräknas vara avslutat under våren<br>1998. Vidare pågår ett utvecklingsarbete inom myndigheten, dels vad<br>gäller statistik avseende straffprocessuella frihetsberövanden, dels vad<br>gäller begärda respektive tillerkända skadestånd vid våldsbrott.</p> <p>Brottsförebyggande rådet har även inlett ett arbete som syftar till att<br>göra det möjligt att följa flödet inom rättsväsendet från anmälan, utred-<br>ning och vidare till domstol och kriminalvård. En arbetsgrupp har tillsatts<br>inom rådet för att, i samarbete med polis-, domstols- och åklagarväsen-<br>det, arbeta vidare med hur ett informationsutbyte mellan rättsväsendets<br>myndigheter, som gör det möjligt att följa ett ärende genom hela hand-<br>läggningsprocessen, skall kunna realiseras. Detta arbete är synnerligen<br>angeläget för att fa bättre kunskap om vad som händer i ett ärende om<br>våld mot kvinnor när det passerar genom rättssystemet.</p> <p>Regeringen delar Kvinnovåldskommissionens uppfattning att kunska-<br>perna måste öka om hur ett ärende som gäller våld mot kvinnor hanteras<br>av de rättstillämpande myndigheterna genom hela rättsprocessen. Det är<br>också en självklarhet att kriminalstatistiken, liksom annan officiell statis-<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>34</p> <p>tik, måste vara könsuppdelad både ifråga om förövare och offer och att Prop. 1997/98:55<br>den kan behöva kompletteras med annan information. Det nu pågående<br>arbetet inom Brottsförebyggande rådet med att förbättra kriminalstatisti-<br>ken och att ta fram ett nytt brottskodningssystem samt skapa möjligheter<br>att följa flödet inom rättsväsendet är därför mycket angeläget. Regering-<br>en vill understryka att detta arbete skall bedrivas skyndsamt.</p> <p>Kvinnovåldskommissionen har även pekat på att statistiken i fråga om<br>besöksförbud är ofullständig. Brottsförebyggande rådet för idag statistik<br>över antalet överträdda förbud. Däremot finns ingen statistik hos Riks-<br>åklagaren över antalet utfärdade förbud. Regeringen har uppdragit åt<br>denne att återkommande redovisa antalet utfärdade besöksförbud och<br>lägga förslag om hur statistiken på detta område kan samordnas.</p> <p>Även om den officiella statistiken över antalet anmälda brott på detta<br>sätt nu förbättras, kan den dock aldrig ge en fullständig bild av omfatt-<br>ningen av våldet mot kvinnor. Statistiken kommer därför alltid att behöva<br>kompletteras med specialundersökningar. En särskild brottsofferunder-<br>sökning avseende våld mot kvinnor kan möjliggöra en närmare bedöm-<br>ning av den verkliga brottsligheten och även öka kunskaperna om vilka<br>resurser som är nödvändiga för att bekämpa detta våld. En sådan bör där-<br>för komma till stånd. Som kommissionen påpekat kräver en sådan under-<br>sökning speciella förberedelser och särskild kompetens eftersom känsliga<br>frågor som rör privatlivet ställer särskilda krav, inte minst vad gäller ge-<br>nomförandet av intervjuerna.</p> <p>Vid Rikskvinnocentrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats och<br>våldtagits genomförs för närvarande, med stöd av Brottsofferfonden, en<br>förstudie till en brottsofferundersökning om våld mot kvinnor. Förstudi-<br>ens syfte är att planera och utarbeta metoder för en brottsofferundersök-<br>ning.</p> <p>Regeringen har för budgetåret 1997 avsatt 2 miljoner kronor under ut-<br>giftsområde 1, Rikets styrelse, anslag C 1 Regeringskansliet m.m. an-<br>slagspost 2 Justitiedepartementet, för att en särskild brottsofferundersök-<br>ning om våld mot kvinnor skall komma till stånd. Dessa medel har över-<br>förts till Brottsoffermyndigheten så att, när den ovan nämnda förstudien<br>har presenteras, en sådan brottsofferundersökning kan genomföras. Ar-<br>betet i denna fråga skall bedrivas i samråd med Brottsförebyggande rå-<br>det.</p> <h2>7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;De sociala myndigheternas insatser m.m.</h2> <h3>7.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Socialtjänstlagen</h3> <p>Regeringens förslag och bedömning: Socialtjänstlagen (1980:620)<br>skall kompletteras med en ny bestämmelse om att socialnämnden bör<br>verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra<br>övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation.</p> <p>Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utarbeta allmänna råd för so-<br>cialtjänstens arbete med anledning av den nya bestämmelsen.</p> <p>35</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen föreslår att insatser för kvin-<br>nor som utsätts för våld uppmärksammas särskilt i den av Socialtjänst-<br>kommittén föreslagna nya socialtjänstlagen och att socialtjänstens ansvar<br>preciseras i socialtjänstlagen genom en särskild bestämmelse angående<br>kvinnor som utsatts för våld. Kommissionen föreslår vidare att särskilda<br>handlingsplaner utarbetas inom socialtjänsten för denna grupp samt att<br>den årliga rapport till kommunfullmäktige som Socialtjänstkommitten<br>har föreslagit bör uppmärksamma förekomsten av våld mot kvinnor.<br>Kommissionen föreslår att komunema utarbetar särskilda åtgärdspro-<br>gram för socialtjänstens handläggning av frågor som rör våld mot kvin-<br>nor, särskilt informerar om vilka resurser som finns tillgängliga för kvin-<br>norna samt avdelar socialsekreterare som får ett särskilt ansvar för kvin-<br>nor som utsätts för våld.</p> <p>När det gäller allmänna råd överensstämmer kommissionens förslag<br>med regeringens bedömning.</p> <p>Kommissionens förslag angående examensordning och fortbildning<br>behandlas i avsnitt 10 och 12.</p> <p>Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig delar i huvud-<br>sak de uppfattningar som redovisas i betänkandet. Socialstyrelsen och<br>Länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker förslaget att precisera social-<br>tjänstens ansvar för utsatta kvinnor i 1 kap. 3 § i socialtjänstkommitténs<br>förslag till ny socialtjänstlag. Socialstyrelsen anser att en skärpt statlig<br>tillsyn kopplad till krav på laglighet, rättssäkerhet, kvalitet och kompe-<br>tens i socialtjänstens arbete allmänt sett är att föredra framför detaljerade<br>föreskrifter i lagstiftningen. Svenska Kommunförbundet och Socialstyrel-<br>sen är tveksamma till förslaget att Socialstyrelsen skall utarbeta allmänna<br>råd.</p> <p>Bakgrund: Socialtjänsten är en viktig del i samhällets välfärdssystem.<br>De övergripande målen och de grundläggande värderingarna för samhäl-<br>lets socialtjänst - demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet - anges i<br>1 § socialtjänstlagen. De medel som lagen anvisar för att socialtjänsten<br>skall nå uppsatta mål utgörs av strukturinriktade insatser som syftar till<br>en god samhällsmiljö, t. ex. genom medverkan i samhällplaneringen,<br>allmänt inriktade insatser som syftar till att förbättra förhållandena för<br>vissa grupper i samhället och individinriktade insatser som anpassas efter<br>individens önskemål och behov.</p> <p>Socialtjänstlagen är utformad som en målinriktad ramlag, som ger<br>kommunen en långtgående frihet att anpassa sin verksamhet efter lokala<br>förutsättningar och i samråd med den enskilde. Lagen innehåller all-<br>männa riktlinjer men också mer preciserade mål för vissa grupper, som<br>t.ex. att socialtjänsten skall verka för att barn och ungdomar växer upp<br>under trygga och goda förhållanden, att äldre människor kan leva och bo<br>självständigt och att människor som saknar medel för sitt uppehälle far<br>möjlighet att klara sin försörjning. Kommunens ansvar enligt social-<br>tjänstlagen omfattar redan med dagens bestämmelser människor som är<br>eller har varit utsatta för våld.</p> <p>Varje kommun har enligt 3 § socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för<br>att de människor som vistas i kommunen far det stöd och den hjälp som<br>de behöver. Detta ansvar beskrivs ibland som samhällets yttersta skydds-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>36</p> <p>nät, vilket dock inte innebär att andra myndigheter befrias från det ansvar<br>som åvilar dem.</p> <p>En huvuduppgift för socialtjänsten är att lämna enskilda personer den<br>hjälp och det stöd som han eller hon behöver och som inte kan tillgodo-<br>ses på annat sätt. Under hänsynstagande till människans ansvar för sin<br>situation skall socialtjänsten inrikta sig på att frigöra och utveckla enskil-<br>das resurser. En vägledande princip för det individinriktade arbetet inom<br>socialtjänsten är helhetssynen som bl. a. innebär att en enskilds eller<br>grupps sociala situation och problem skall ses i förhållande till hela den<br>sociala miljön. Inte bara familjen och närmiljön utan också frågor om<br>möjlighet att fa bostad och att undvika utslagning, segregation och fattig-<br>dom skall beaktas. En helhetssyn förutsätter samarbete över sektorsgrän-<br>sema. Andra vägledande principer är frivillighet, självbestämmande,<br>flexibilitet, normalisering samt närhet och kontinuitet.</p> <p>En parlamentarisk kommitté, Socialtjänstkommittén (S 1991:07) gjor-<br>de på regeringens uppdrag en allmän översyn av socialtjänstlagen. Över-<br>synen skulle enligt direktiven (dir 1991:50 och 1993:72) bl.a. innefatta en<br>utvärdering av socialtjänstlagens tillämpning och syfta till att tydligare<br>avgränsa och klargöra socialtjänstens uppgifter och ansvarsområden. So-<br>cialtjänstkommittén lämnade i sitt huvudbetänkande (SOU 1994: 139)<br>Ny socialtjänstlag, ett förslag till ny lagstiftning.</p> <p>Regeringen har därefter föreslagit vissa ändringar i socialtjänstlagen,<br>vilka antagits av riksdagen (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU 18,<br>rskr. 1996/97:264). Ändringarna, som träder i kraft den 1 januari 1998,<br>innebär inga avsteg från de grundläggande principer som formuleras i nu<br>gällande lag men inte heller den totala revision av lagstiftningen som<br>utredningen hade föreslagit.</p> <p>Analysen av de sociala förändringar som inträffat och de förändringar<br>som kan förutses motiverar enligt regeringens bedömning ett fortsatt ut-<br>redningsarbete på en rad, för socialtjänsten, viktiga områden. En särskild<br>utredare har därför tillkallats med uppgift att göra en översyn av vissa<br>frågor rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens uppgifter. Utredaren<br>har fått i uppdrag att analysera och lämna förslag som bl.a. berör lagens<br>konstruktion och struktur, socialtjänstens finansiering, socialtjänstens<br>uppgifter samt organisationen och formerna för tillsynen över social-<br>tjänsten.</p> <p>Skälen för regeringens förslag och bedömning: Kommissionens re-<br>dovisning visar att det finns brister när det gäller socialtjänstens arbete<br>med kvinnor som utsätts för våld. Frågan synes ibland vara lågt priorite-<br>rad och socialsekreterarna är bl.a. på grund av bristande kunskaper i all-<br>mänhet inte tillräckligt uppmärksamma på problemet. Till detta kommer<br>att det inte är ovanligt att våldsutsatta kvinnor av olika anledningar döljer<br>att de är utsatta för våld i sina hem. Följden blir att kvinnor som utsätts<br>för våld alltför sällan erbjuds några insatser och att kvinnorna inte heller<br>efterfrågar dessa. Mycket tyder, enligt kommissionen, på att hälso- och<br>sjukvården och socialtjänsten i långt större utsträckning än vad man hit-<br>tills varit medveten om möter kvinnor som utsätts för våld. Kommissio-<br>nens bedömning har i allt väsentligt fått stöd hos remissinstanserna.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>37</p> <p>Socialtjänstens ansvar omfattar, som nämnts ovan, redan idag kvinnor<br>som är eller har varit utsatta för våld och någon precisering av social-<br>tjänstens ansvarsområden som Socialtjänstkommittén hade föreslagit har<br>inte genomförts. De brister i socialtjänstens arbete som påvisats av kom-<br>missionen talar dock för att ansvaret för att hjälpa kvinnor som utsätts för<br>våld bör anges tydligare i lagen genom en särskild bestämmelse härom.<br>Regeringen delar således kommissionens bedömning härvidlag. Social-<br>tjänstlagens allmänna riktlinjer bör därför kompletteras med en särskild<br>bestämmelse om socialjänstens ansvar för kvinnor som utsatts för våld<br>eller andra övergrepp i hemmet.</p> <p>Genom en sådan bestämmelse klargörs att socialtjänsten har ett eget<br>ansvar för att stödja och hjälpa kvinnor som utsätts för - eller som det<br>finns anledning att misstänka utsätts för - våld i hemmet. Socialtjänsten<br>bör därmed ha såväl egen kompetens som handlingsberedskap för att<br>kunna söka upp och hjälpa utsatta kvinnor. Det är således inte tillräckligt<br>att det finns tillgång till frivilliga insatser i kommunen. Socialtjänsten bör<br>också bli mer uppmärksam på situationer där det kan förekomma våld i<br>hemmet även om inte en hjälpsökande direkt talar om detta, t.ex då en<br>kvinna kontaktar socialtjänsten för att få hjälp med andra problem.</p> <p>Kommissionen har visat på ett behov av en ökad medvetenhet om des-<br>sa frågor. Särskilda metoder och handläggningsrutiner kan behöva utar-<br>betas. Kvinnor som utsatts för våld kan behöva stödjande samtal, råd och<br>hjälp med praktiska frågor som t. ex. kontakt med andra myndigheter. De<br>kan också behöva hjälp med skyddat boende. För kvinnor som blivit ut-<br>satta för våld i nära relationer och valt att bryta upp ur relationen kan<br>tanken på att behöva möta förövaren vara mycket ångestskapande. I så-<br>dana fall kan det vara olämplig med gemensamma samtal eller träffar<br>tillsammans med mannen.</p> <p>Information och uppsökande verksamhet är vidare angelägna uppgifter<br>för socialtjänsten när det gäller att nå kvinnorna. Informationen bör vara<br>anpassad till kvinnornas behov och finnas tillgänglig på olika språk. Sär-<br>skilt viktig är information om de insatser som kan erbjudas.</p> <p>Ett exempel på vad socialtjänsten kan göra är det kriscentrum som<br>nyligen öppnats i Stockholms kommun med plats för skyddat boende och<br>med metoder för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor och deras barn. Det<br>är angeläget att sådana erfarenheter kan spridas.</p> <p>Kommissionen lyfter i sitt huvudbetänkande fram skilda erfarenheter<br>från olika projekt i landet som särskilt tagit sikte på socialtjänstens arbete<br>med kvinnor som misshandlats. Regeringen kan konstatera att erfaren-<br>heterna från dessa verksamheter har visat att man ofta med relativt<br>okomplicerade medel kan åstadkomma omfattande åtgärdsprogram för<br>utsatta kvinnor och att man genom ändrade strategier kan nå goda resul-<br>tat. Socialtjänsten kan vara till stor hjälp för kvinnorna, förutsatt att till-<br>räcklig kunskap finns om kvinnornas problem och behov.</p> <p>Regeringen anser att Socialstyrelsen har en viktig roll när det gäller att<br>uppmuntra det lokala utvecklingsarbetet på området samt sprida kunskap<br>och erfarenheter från de projekt som pågår på flera håll i landets kommu-<br>ner och som syftar till att bättre kunna stödja och hjälpa utsatta kvinnor.<br>Med anledning av att en ny bestämmelse föreslås i socialtjänstlagen har</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>38</p> <p>regeringen nyligen gett Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta allmänna<br>råd som tar upp hur socialtjänsten bör arbeta med dessa frågor.</p> <p>Kommunerna har som tidigare nämnts stor frihet att organisera sin<br>verksamhet, välja arbetssätt och i samråd med den enskilde utforma och<br>välja de insatser och tillvägagångssätt som är bäst ägnade att tillgodose<br>olika biståndsbehov. Fördelarna med denna konstruktion är att den ger<br>bättre möjligheter att utveckla metoder och arbetssätt på basis av lokala<br>kunskaper och erfarenheter än om lagen i detalj bestämmer vad som skall<br>göras. Frågan om särskilda handlingsplaner, rapporter m.m. som föresla-<br>gits av kommissionen är därför en fråga för kommunerna själva att ta<br>ställning till.</p> <p>Regeringen vill framhålla vikten av att problemen uppmärksammas på<br>alla nivåer i kommunen och ges legitimitet hos politiker och arbetsled-<br>ning.</p> <h3>7.2 Sociala utvecklingsinsatser</h3> <p>Regeringens bedömning: Socialstyrelsen har fått i uppdrag att leda<br>ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Arbetet skall syfta<br>till att främja och stödja kompetensuppbyggnad och metodutveckling<br>inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. I uppdraget ingår även<br>att initiera och stödja samverkan mellan myndigheter, följa den inter-<br>nationella utvecklingen samt att sprida information.</p> <p>Därutöver har Socialstyrelsen fått i uppdrag att, i samråd med<br>kvinnojourernas riksorganisationer och Rikskvinnocentrum, utreda<br>hur en central kristelefon för våldsutsatta kvinnor skall kunna kom-<br>ma till stånd.</p> <p>För uppdraget, som även omfattar frågor om prostitution vilka be-<br>handlas i avsnitt 16, kommer regeringen att som ett engångsbelopp<br>avsätta 5 miljoner kronor till Socialstyrelsen för åren 1998-2000.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen har inte lagt något förslag<br>om uppdrag till Socialstyrelsen i frågor som rör våld mot kvinnor. Kom-<br>missionens förslag om att Socialstyrelsen skall utarbeta allmänna råd har<br>behandlats i avsnitt 7.1.</p> <p>Prostitutionsutredningens förslag om utvecklingsinsatser avseende frå-<br>gor om prostitution behandlas närmare i avsnitt 16.2.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 7.1<br>finns det brister när det gäller socialtjänstens arbete med kvinnor som<br>utsatts för våld. Även om socialtjänstens medvetenhet om de här proble-<br>men har ökat under senare år finns det skäl att stimulera arbetet ytterli-<br>gare. Kunskapen om våldets konsekvenser, om bemötande och om omhän-<br>dertagande av utsatta kvinnor är förmodligen också mycket skiftande.</p> <p>För att underlätta och stimulera ett mer aktivt arbete i dessa frågor re-<br>gionalt och lokalt har regeringen nyligen gett Socialstyrelsen i uppdrag<br>att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Syftet med<br>uppdraget är att utveckla kompetensen, öka medvetandet hos personalen<br>och stödja metodutveckling inom socialtjänsten och hälso- och sjukvår-<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>39</p> <p>den i syfte att förbättra stödet till de utsatta kvinnorna. För uppdraget Prop. 1997/98:55<br>som även innefattar frågor om prostitution vilka behandlas i avsnitt 16.2,<br>tillförs myndigheten ett engångsbelopp för åren 1998-2000 om<br>5 miljoner kronor, varefter arbetet med dessa frågor skall införlivas i So-<br>cialstyrelsens ordinarie arbete. Medlen avsätts från det under femte hu-<br>vudtiteln uppförda reservationsanslaget G 2. Särskilda jämställdhetsåt-<br>gärder.</p> <p>De kunskaper och den kompetens som de kommuner fatt som kommit<br>längst i arbetet på området bör utnyttjas. I arbetet bör Socialstyrelsen<br>särskilt ta tillvara storstädernas kunskap och erfarenheter. Socialstyrelsen<br>bör också särskilt samarbeta med och ta tillvara erfarenheter från<br>Rikskvinnocentrum, kvinnojourerna och Brottsoffermyndigheten. Även<br>Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet bör engageras i<br>arbetet.</p> <p>I regleringsbrevet för budgetåret 1998 har angetts att Socialstyrelsen i<br>sitt arbete skall analysera förslag och verksamhet utifrån såväl kvinnors<br>som mäns utgångspunkter, dvs. anlägga ett genderperspektiv. Det upp-<br>drag som regeringen har gett Socialstyrelsen i fråga om våld mot kvinnor<br>innebär också att Socialstyrelsen även bör arbeta med kompetensupp-<br>byggnad för den egna personalen så att de frågorna införlivas i myndig-<br>hetens ordinarie arbete.</p> <p>I regeringens proposition (1990/91:113) Olika på lika villkor föreslogs<br>en rad åtgärder för att synliggöra problemet med våld mot kvinnor och<br>stärka samhällets skydd, stöd och hjälp till utsatta kvinnor. Medel ställ-<br>des till förfogande för utvecklingsinsatser som bland annat avsåg att för-<br>bättra socialtjänstens bemötande och omhändertagande av våldsutsatta<br>kvinnor. En av åtgärderna var ett uppdrag till Socialstyrelsen att initiera<br>ett regionalt och lokalt utvecklingsarbete för att förbättra samarbetet<br>mellan myndigheter och frivilliga organisationer när det gällde kvinno-<br>misshandel. Arbetet syftade till att ta fram metoder och modeller för ett<br>förbättrat samarbete i dessa frågor mellan myndigheterna inom rättsvä-<br>sendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt mellan dessa myn-<br>digheter och de frivilliga organisationerna. Projekten startade våren 1992<br>och omfattade fem län. Erfarenheterna från projekten visar att särskilda<br>åtgärdsprogram och gemensamma strategier kan vara medel som kan<br>främja samsyn och ett samlat förhållningssätt hos olika handläggargrup-<br>per, uppmuntra till samverkan och leda till att kvinnorna får bättre stöd<br>och hjälp. Det är angeläget att goda erfarenheter som vunnits inom detta<br>och andra projekt som rör myndighetssamverkan sprids till andra län.</p> <p>Erfarenheter från andra länder visar att en central kristelefon kan vara<br>till stor hjälp för många som befinner sig i en akut krissituation eller på<br>annat sätt behöver råd, stöd och hjälp i frågor om våld mot kvinnor. I<br>uppdraget till Socialstyrelsen ingår därför att tillsammans med Rikskvin-<br>nocentrum och kvinnojourernas riksorganisationer utreda hur en sådan<br>kristelefon kan komma till stånd, hur den kan organiseras, finansieras<br>och vilken kompetens som bör finnas. Detta uppdrag skall redovisas se-<br>nast den 1 juli år 1998 så att verksamheten kan komma igång under bud-<br>getåret.</p> <p>40</p> <p>Slutligen bör nämnas att utredningen om föräldrautbildning Prop. 1997/98:55<br>(S 1997:06) i september 1997 avlämnade betänkandet Stöd i föräldraska-<br>pet (SOU 1997:161). 1 betänkandet föreslås bl.a. olika stödinsatser i för-<br>äldraskapet till misshandlade kvinnor. Vidare tar utredningen upp frågor<br>som berör könsstympning. Betänkandet remissbehandlas för närvarande<br>och en proposition avses föreläggas riksdagen under år 1988.</p> <h3>7.3 Barn i misshandelsmiljöer</h3> <p>Regeringens bedömning: Socialtjänsten bör i sitt arbete med utsatta<br>barn ägna särskild uppmärksamhet åt de bam som växer upp i miljöer<br>där det förekommer våld och misshandel. Det är angeläget att ut-<br>veckla metoder och kunskaper inom området. Resultaten av det utred-<br>ningsarbete m.m. som nu pågår som berör frågor om bam i miss-<br>handelsmiljöer bör avvaktas. Därefter bör en samlad bedömning av<br>behovet av ytterligare åtgärder göras.</p> <p>Kommissionens förslag: Kvinnovåldskommissionen föreslår att vill-<br>koren för bam som växer upp i misshandelsmiljöer blir föremål för ut-<br>redning i särskild ordning. En sådan utredning bör ha en bred ansats och,<br>utifrån såväl flickors som pojkars perspektiv, ta upp olika frågor som rör<br>barnens livssituation.</p> <p>Remissinstanserna: Ungefar hälften av remissinstanserna yttrar sig i<br>denna del. Utredningens förslag stöds i huvudsak av instanserna. Flera av<br>remissinstanserna har synpunkter på hur utredningen skall utformas.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Socialtjänstlagen tillförs den<br>1 januari 1998 ett uttryckligt bamperspektiv. När åtgärder rör bam skall<br>särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Barnets rätt att<br>uttrycka sin åsikt i saker som berör det personligen betyder att dess in-<br>ställning skall klargöras utan att barnet sätts i svåra valsituationer. Det är<br>inte bara det traditionella barnavårdsarbetet som skall ske ur ett bam-<br>perspektiv utan det är angeläget att uppmärksamma barnets situation<br>även när vuxna vänder sig till socialtjänsten med en ansökan om ekono-<br>miskt eller annat bistånd till familjen. Även barnens förhållanden och<br>eventuella hjälpbehov bör belysas. Socialtjänstens ansvar när det gäller<br>utredningar gällande bam tydliggörs också genom införandet av bestäm-<br>melser om utredningar när det gäller bam i 50 a § i socialtjänstlagen. So-<br>cialstyrelsen och länsstyrelserna skall i sin tillsyn särskilt följa hur för-<br>ändringarna i socialtjänstlagen påverkar det sociala arbetet i kommuner-<br>na.</p> <p>Att bam som växer upp i misshandelsmiljöer är särskilt utsatta har<br>uppmärksammats alltmer under senare år. Dessa bam lever ofta i familjer<br>där mamman blivit utsatt för fysiskt och psykiskt våld och hot om våld.<br>Det är inte ovanligt att barnen varit vittne till våldet och de kan också<br>själva ha blivit utsatta för våld i familjen. De lever alltså ofta under pres-<br>sade förhållanden och är många gånger i behov av eget stöd. Under åren<br>1985-1987 pågick inom Stockholm läns landsting ett samarbetsprojekt<br>mellan Alla Kvinnors Hus och den psykiska bam och ungdomsvården i</p> <p>41</p> <p>syfte att uppmärksamma barnen till de kvinnor som kom till Alla Kvin-<br>nors Hus. Sedan 1992 finns inom Stockholms psykiska bam och ung-<br>domsvård en särskild mottagning för misshandlade kvinnor och deras<br>bam.</p> <p>Bam i fokus—projektet som Socialstyrelsen på regeringens uppdrag<br>genomförde i mitten av 1990-talet utgjorde början till ett viktigt utveck-<br>lingsarbete inom den sociala barnavården. Arbetet med att utveckla nya<br>metoder för att möta och samla kunskaper i socialtjänsten om bam i<br>riskmiljöer måste fortsätta. Regeringen har poängterat detta i olika sam-<br>manhang. Socialstyrelsen har den 31 oktober 1997 redovisat utvecklings-<br>arbete rörande utsatta bam samt har under år 1997 i uppdrag att genom-<br>föra en uppföljningsstudie av Barns villkor i förändringstider. Uppdraget<br>skall rapporteras den 1 mars 1998.</p> <p>Socialstyrelsen gav i början av 1990-talet ut en skrift ”Familjevåld<br>som drabbar bam”. Den behandlar inte bara det våld som drabbar de bam<br>som blir vittne till hur deras mamma misshandlas utan också barnmiss-<br>handel och sexuella övergrepp. Skriften utgör en viktig kunskapskälla för<br>dem som arbetar i verksamheter som kommer i kontakt med bam och<br>ungdomar. Socialstyrelsen har tagit initiativ till att aktualisera denna<br>skrift.</p> <p>Inom Rädda Barnen pågår sedan år 1996 ett projekt ”Bam som bevitt-<br>nat eller själva varit utsatta för våld i sina familjer”. Det syftar till att<br>kartlägga hur samhällets stöd till bam som varit vittne till traumatiska<br>våldshändelser ser ut. Det omfattar både händelser då bam varit vittne till<br>våld eller själva varit utsatta för våld. Ett ytterligare syfte är att analysera<br>hur stödet till dessa bam ser ut och hur det kan utvecklas. Under pro-<br>jektarbetet har det bl.a. framkommit att det inte automatiskt anges i poli-<br>sens anmälningar rörande misshandel, olaga hot, hemfridsbrott och lik-<br>nande om det finns bam i de berörda familjerna. Att så är fallet är en för-<br>utsättning for att socialtjänsten skall underrättas av polismyndigheten om<br>våldet i familjen. En sådan underrättelse är nödvändig för att socialtjäns-<br>ten skall kunna påbörja en utredning av barns förhållanden for att utröna<br>vilka hjälpinsatser som krävs.</p> <p>Bamkommittén har i augusti 1997 överlämnat sitt betänkande Barnets<br>bästa i främsta rummet (SOU 1997:16) till regeringen. Betänkandet re-<br>missbehandlas for närvarande. Bampsykiatrikommittén (dir. 1995:75)<br>kommer att slutföra sitt arbete i februari 1998. Storstadskommittén (dir.<br>1995:35) har slutfört sitt arbete. Efter remissbehandling av dessa betän-<br>kanden avser regeringen att återkomma med en proposition. I det sam-<br>manhanget kommer en mer samlad bedömning att göras över behovet av<br>eventuella ytterligare insatser som kan bidra till att förbättra situationen<br>for bam som lever i misshandelsmiljöer.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>42</p> <h2>Hälso- och sjukvårdens insatser</h2> <p>Regeringens bedömning: Det är angeläget att sjukvårdshuvudmännen<br>utvecklar bättre former för omhändertagande av våldsutsatta kvinnor som<br>söker sig till vården. I detta sammanhang bör bl.a. de erfarenheter som<br>har vunnits vid Rikskvinnocentrum för kvinnor som misshandlats och<br>våldtagits bilda underlag. För att ge Rikskvinnocentrum förutsättningar<br>att befasta sin verksamhet samt sprida erfarenheter från verksamheten<br>avser regeringen att bidra ekonomiskt med 3 miljoner kronor under år<br>1998 som ett engångsbelopp för centrumets rikstäckande uppgifter.</p> <p>Kommissionens bedömningar: Kunskapen om det medicinska om-<br>händertagandet av kvinnor som utsatts för våld, liksom om de medi-<br>cinska effekterna av det dolda våldet, behöver utvecklas. Nya kompetens-<br>och resurscentra för kvinnor som har utsatts för våld och andra övergrepp<br>- utöver det som finns i Uppsala - bör bildas och målet bör vara att det i<br>varje landsting så småningom skall finnas en sådan specialiserad resurs.</p> <p>Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utarbeta allmänna råd för hälso-<br>och sjukvårdens insatser för kvinnor som har utsatts för våld.</p> <p>Psykoterapi måste kunna erbjudas inom rimlig tid och till rimlig kost-<br>nad för dessa kvinnor och det kan därför vara nödvändigt att införa någon<br>form av - åtminstone begränsad - vårdgaranti.</p> <p>Eftersom dokumentationen av kvinnans skador har stor betydelse vid<br>ett domstolsavgörande måste kvaliteten på rättsintyg förbättras och frå-<br>gan uppmärksammas mera i läkarnas utbildning. Kommissionens förslag<br>angående examensordning och fortbildning behandlas i avsnitt 12.</p> <p>Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna som har yttrat<br>sig tillstyrker förslagen eller har ingenting att erinra. Göteborgs kommun<br>uttalar viss tveksamhet till bedömningen att speciella verksamheter för<br>utsatta kvinnor bör bildas och anför att det ter sig som ett mindre stigma-<br>tiserande steg för utsatta kvinnor att söka hjälp på en allmän mottagning<br>med kvinnoperspektiv än att söka sig till en för allmänheten identifierad<br>”våldtäktsklinik”.</p> <p>Socialstyrelsen är tveksam till om ett allmänt råd är den rätta formen<br>för att främja metodutveckling inom området. Landstingsförbundet anser<br>att en satsning på utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal och stöd till<br>åtgärder på det lokala och regionala planet är att föredra framför centralt<br>utformade policydokument om hur hälso- och sjukvården bör utforma<br>sina insatser.</p> <p>Vissa remissinstanser, däribland Socialstyrelsen och Landstingsför-<br>bundet, har synpunkter på införande av en vårdgaranti.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Hälso- och sjukvården är i första<br>hand en uppgift för landstingen. Eftersom hälso- och sjukvårdslagen<br>(1982:763) har utformats som en målinriktad ramlag ges landstingen<br>möjligheter att utforma vården efter lokala och regionala behov och för-<br>utsättningar. De skall också samverka med andra samhällsorgan, organi-<br>sationer och privata vårdgivare i syfte att uppnå ett samlat och rationellt<br>utbud av hälso- och sjukvård.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>43</p> <p>Hälso- och sjukvårdslagen anger det övergripande målet för hälso- och Prop. 1997/98:55<br>sjukvården i termer av en god hälsa och en vård på lika villkor för hela<br>befolkningen. Lagen uppställer också ett antal krav på vården, såsom att<br>denna skall vara av god kvalitet och tillgodose den enskildes behov av<br>säkerhet och trygghet i vården, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för<br>patientens självbestämmande och integritet samt främja goda kontakter<br>mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.</p> <p>Ett grundläggande krav som således ställs på hälso- och sjukvården är<br>att den är av god kvalitet. Detta innebär bl.a. att den skall ha den medi-<br>cinskt tekniska kvalitet som behövs och även tillgodose kraven på en god<br>omvårdnad samt vara anpassad till den enskilde patientens särskilda för-<br>hållanden. Det är angeläget att en helhetssyn anläggs på patientens för-<br>hållanden. Det räcker ofta inte att bara ställa en diagnos och behandla ett<br>visst symptom. För att nå ett varaktigt resultat och för att förebygga att<br>en sjukdom eller skada inträffar på nytt är det inte sällan av avgörande<br>betydelse att personalen får en uppfattning om varför patienten har ett<br>visst problem och varför en sjukdom eller skada kan ha drabbat patien-<br>ten.</p> <p>Kommissionen anför att brott som sexualbrott och s.k. kvinnomisshan-<br>del har höga mörkertal och att det dolda våldet, förutom ett stort mänsk-<br>ligt lidande, sannolikt orsakar stora kostnader för samhället, däribland<br>hälso- och sjukvården. Ett problemorienterat synsätt underlättar för häl-<br>so- och sjukvårdspersonalen att fullgöra sin uppgift att utreda och be-<br>handla kvinnor som är utsatta för våld. Hälso- och sjukvårdens ansvar<br>bör så långt som möjligt avgränsas till sådana uppgifter som kräver häl-<br>so- och sjukvårdens särskilda kompetens. Detta innebär emellertid inte<br>någon strikt avgränsning av hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. I<br>hälso- och sjukvårdens ansvar ingår också att se till att den som söker<br>hälso- och sjukvårdens tjänster, men som också behöver annat stöd, blir<br>hänvisad till det eller de organ som har kompetens och resurser för upp-<br>giften. Samspelet med andra verksamheter är också en nödvändig förut-<br>sättning för att det våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas.</p> <p>Det är angeläget att kvinnor som utsätts för våld får ett bra bemötande<br>och omhändertas av kunnig personal. Hur verksamheten för utsatta kvin-<br>nor organiseras i olika delar av landet är dock i första hand en fråga för<br>berörda huvudmän inom hälso- och sjukvården, som har att se till att<br>vårdutbudet anpassas efter invånarnas behov. Hälso- och sjukvården är<br>en kunskapsintensiv verksamhet där nya medicinska metoder och om-<br>vårdnadsmetoder ständigt utvecklas. Det är därför mycket viktigt att häl-<br>so- och sjukvårdens omhändertagande av kvinnor som varit utsatta för<br>våld och andra övergrepp blir föremål för en kontinuerlig kvalitetssäk-<br>ring och utvärdering. Detta arbete bör bedrivas på både nationell och re-<br>gional nivå. Olika centrala instanser, i första hand Socialstyrelsen, bör<br>bidra med kunskapssammanställningar om metodstöd. Detta kan bl.a. ske<br>inom ramen för de särskilda medel som regeringen ställer till Socialsty-<br>relsens förfogande för utvecklingsinsatser i frågor om våld mot kvinnor<br>som har beskrivits i avsnitt 7.2. Hur hälso- och sjukvården organiseras<br>för att möta dessa kvinnor bör anpassas efter lokala förutsättningar och<br>behov.</p> <p>Omhändertagandet av kvinnor som varit utsatta för våld</p> <p>Hälso- och sjukvården, framfor allt akutsjukvården och kvinnoklinikerna,<br>kommer på ett tidigt stadium i kontakt med kvinnor som har utsatts for<br>våld. Kvinnor vänder sig dit för att få akuta skador omsedda och dit förs<br>också i stor utsträckning de kvinnor som har vänt sig till polisen efter att<br>ha utsatts för ett sexuellt övergrepp. Många kvinnor söker därutöver vård<br>inom primärvården för symptom som oro, ångest och sömnsvårigheter,<br>eller uppvisar skador och varierande, diffusa symptom för vilka det kan<br>vara svårt att ställa diagnos. Bakom de symptom och skadeorsaker för<br>vilka kvinnor söker hälso- och sjukvårdens hjälp kan ligga orsaker som<br>våld och sexuella övergrepp. Ett gott omhändertagande med ett insikts-<br>fullt bemötande från hälso- och sjukvårdens sida och med möjlighet till<br>fortsatt stöd och hjälp därifrån kan vara avgörande för kvinnornas möj-<br>ligheter att förändra sin situation såväl i ett kort som långt perspektiv. Att<br>utreda och behandla kvinnor som varit utsatta för våld och andra över-<br>grepp kräver såväl särskilda kunskaper som en stor lyhördhet för den<br>enskilda kvinnans situation. Enligt 31 § hälso- och sjukvårdslagen skall<br>kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och<br>säkras. T.ex. bör rutiner och behandlingsmetoder vidareutvecklas för att<br>skapa en trygg situation för dessa kvinnor samt för att öka möjligheterna<br>att i ett tidigt skede etablera en förtroendefull kontakt och därmed kunna<br>erbjuda en adekvat behandling.</p> <p>Många landsting har tagit initiativ till betydande satsningar för kvinnor<br>som utsätts för våld. Rikskvinnocentrum för kvinnor som har misshand-<br>lats och våldtagits, RKC, inrättades år 1994 på förslag av Kvinnovålds-<br>kommissionen och har landstinget i Uppsala län som huvudman. Syftet<br>med centrumets arbete är att det, förutom att ha en öppen patientmottag-<br>ning för kvinnor som blivit utsatta för våld, skall vara ett nationellt re-<br>surs- och kompetenscentrum som utifrån ett kvinnoperspektiv skall skapa<br>former för ett gott omhändertagande i vården. Rikskvinnocentrum skall<br>genomföra utbildning av berörda personalkategorier, sprida information<br>och bidra till opinionsbildning samt bedriva forskning om bl.a. effekterna<br>av våld mot kvinnor. Regeringen har bidragit ekonomiskt till uppbygg-<br>naden av verksamheten, som är tänkt att kunna stå modell för verksam-<br>heter som kan komma att startas upp i andra delar av landet. Det är enligt<br>regeringens mening viktigt att den kunskap och de erfarenheter som vun-<br>nits vid Rikskvinnocentrum systematiseras för att kunna bilda modell för<br>liknande insatser hos andra huvudmän. För att ge Rikskvinnocentrum<br>förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter från<br>verksamheten samt för att finansiera vissa rikstäckande uppgifter avser<br>regeringen att lämna ett ekonomiskt bidrag i form av ett engångbelopp<br>om 3 miljoner kronor under år 1998. Kostnaden skall belasta utgiftsom-<br>råde 1, rikets styrelse anslaget Regeringskansliet m.m. anslagspost 4 So-<br>cialdepartementet.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>45</p> <p>Vårdgaranti</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Kommissionen anför att ett aktivt omhändertagande från hälso- och sjuk-<br>vårdens sida av en kvinna som utsatts för ett allvarligt övergrepp kräver<br>att hon måste erbjudas hjälp att genom krisstöd och - åtminstone i vissa<br>fall - kristerapi bearbeta sina upplevelser. För att tillgodose behovet av<br>psykoterapi för dessa kvinnor aktualiserar kommissionen frågan om nå-<br>gon form av vårdgaranti borde införas.</p> <p>Regeringen delar kommissionens uppfattning att kvinnor som har ut-<br>satts för våld och andra övergrepp kan ha behov av kvalificerat psykiat-<br>riskt stöd och att psykoterapi i det sammanhanget kan vara en lämplig<br>behandlingsmetod. Regeringen anser dock inte att det nu finns tillräckligt<br>starka skäl för att införa en särskild vårdgaranti för psykoterapi för kvin-<br>nor som har utsatts för våld.</p> <p>Hälso- och sjukvårdsutredningen (HSU 2000) har i sitt betänkande Pa-<br>tienten har rätt (SOU 1997:154) bland annat behandlat frågan kring vår-<br>dens tillgänglighet och utformningen av en kommande vårdgaranti. Ut-<br>redningen föreslår införande av en generell behandlingsgaranti - som<br>inte enbart omfattar operationer utan också andra åtgärder av medicinsk<br>natur - och som tillförsäkrar patienterna behandling inom tre månader.<br>Betänkandet kommer nu att remissbehandlas och regeringen har för av-<br>sikt att under våren 1998 förelägga riksdagen ett förslag vad avser att<br>stärka patientens ställning.</p> <p>Det förhållandet att det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att<br>vården är tillgänglig och av god kvalitet hindrar naturligtvis inte att rege-<br>ringen noga följer utvecklingen på bl.a. psykiatrins område. Regeringen<br>är medveten om att det, trots de insatser som har gjorts för att tillgodose<br>behovet av psykoterapeutisk behandling, fortfarande råder brist på resur-<br>ser för psykoterapi och att väntetiderna ofta är långa. Därtill kommer att<br>tillgången på psykoterapeuter är ojämnt fördelad över landet. Socialsty-<br>relsen har fått regeringens uppdrag att göra en nationell översyn av inne-<br>håll och kvalitet i den svenska psykiatriska vården. I uppdraget ingår<br>även att se över hur tillgången på bl.a. psykoterapi skall kunna säkerstäl-<br>las. Uppdraget har redovisats i november 1997 och frågan bereds nu vi-<br>dare inom Regeringskansliet.</p> <p>Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och<br>sjukvård (S 1995:10) har i betänkandet Klara spelregler (SOU 1997:179)<br>redovisat hur den offentligt finansierade privata psykoterapin har ut-<br>vecklats under åren 1996 och 1997. Regeringen kommer efter det att den<br>har tagit del av bl.a. detta material att ta ställning till behovet av eventu-<br>ella ytterligare åtgärder för att främja möjligheterna att erhålla psykote-<br>rapeutisk behandling.</p> <p>Rättsintyg</p> <p>Kommissionen har vidare påtalat att kvaliteten på rättsintyg som skrivs<br>av läkare i allmänhet är dålig, att detta i regel beror på att läkaren har<br>alltför bristfällig kunskap och erfarenhet av att skriva rättsintyg samt att<br>frågan bör uppmärksammas i läkarnas utbildning. Sedan kommissionen</p> <p>46</p> <p>avlämnat sitt betänkande har Socialstyrelsen i samråd med Rikspolissty-<br>relsen, Riksåklagaren och Rättsmedicinalverket nyligen utfardat all-<br>männa råd angående rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott<br>(SOSFS 1997:5 (M)). Rikskvinnocentrum har därutöver gett ut en skrift<br>om hur rättsintyg bör vara utformade. Kommissionens förslag i denna del<br>föranleder därför ingen åtgärd.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h2>9 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Rättsväsendets insatser</h2> <h3>9.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Polisens handläggning</h3> <h4>9.1.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Åtgärdsprogram/policydokument&nbsp;m.m.</h4> <p>Regeringens bedömning: Våld mot kvinnor är ett prioriterat område<br>för polisen. För att ytterligare understryka vikten av att konkreta resultat<br>uppnås har Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna fatt i uppdrag att<br>utforma åtgärdsprogram eller policydokument för handläggningen av<br>ärenden som rör våld mot kvinnor, att samverka med andra myndigheter<br>och att följa den internationella utvecklingen på området. Åtgärderna<br>skall redovisas regelbundet till regeringen.</p> <p>Rikspolisstyrelsen har vidare fått i uppdrag att inventera och till rege-<br>ringen rapportera vilka särskilda insatser som görs vid landets samtliga<br>polismyndigheter beträffande frågor om våld mot kvinnor.</p> <p>Kommissionens bedömning: Kommissionen har föreslagit att Riks-<br>polisstyrelsen och polismyndigheterna skall utforma policydokument om<br>våld mot kvinnor samt att polismyndigheterna även skall utarbeta sär-<br>skilda åtgärdsprogram som beskriver de åtgärder som kan komma i fråga<br>och som polisen bör vidta vid handläggningen av ärenden som rör sådant<br>våld. Kommissionen har vidare föreslagit att något polisdistrikt bör få i<br>uppdrag att utarbeta modeller för ett särskilt kvalificerat bemötande av<br>kvinnor som är utsatta för våld, samt även pröva på vilket sätt använd-<br>ningen av olika registersystem på ett effektivt sätt kan användas för att<br>motverka våld mot kvinnor. Vidare bör polismyndigheterna enligt kom-<br>missionen utarbeta särskilda informationsbroschyrer som är riktade till<br>kvinnor som har utsatts för våld och andra övergrepp. Kommissionen har<br>vidare efterlyst en analys av hur ett effektivt skydd bör utformas för olika<br>kvinnors behov och anfört att rutiner bör skapas som gör det möjligt för<br>en kvinna att snabbt få tillgång till den skyddsutrustning hon behöver.<br>Kommissionens förslag angående utbildning och fortbildning behandlas i<br>avsnitten 10 och 12.</p> <p>Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna<br>del tillstyrker eller har ingenting att erinra. Vissa instanser har haft syn-<br>punkter på hur utarbetandet av modeller för bemötande skall gå till och<br>vilket polisdistrikt som skall få uppdraget.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Polisen har en mycket viktig roll<br>när det gäller att bekämpa våld mot kvinnor, såväl när det gäller att före-</p> <p>47</p> <p>bygga som att upptäcka och beivra sådana brott. Hur en utsatt kvinna blir Prop. 1997/98:55<br>bemött av polisen kan exempelvis vara av avgörande betydelse för hen-<br>nes vilja att stå fast vid en polisanmälan. Ett annat exempel är betydelsen<br>av de åtgärder som vidtas av den första polispatrullen på plats där det<br>finns anledning att anta att en kvinna har utsatts för våld. Som kommis-<br>sionen framhåller har polisen även en viktig roll när det gäller att infor-<br>mera kvinnan om hennes rättigheter och skyldigheter i olika avseenden.</p> <p>Regeringen har länge betonat vikten av polisens arbete när det gäller<br>att motverka våld mot kvinnor och i budgetpropositionen för år 1998<br>anges att våld mot kvinnor hör till de brott som polisen skall prioritera.<br>Det kan även framhållas att den pågående uppbyggnaden av närpolisor-<br>ganisationen och utvecklandet av ett problemorienterat arbetssätt inom<br>polisen betyder att polisens möjligheter att förebygga våld mot kvinnor<br>förbättras. Det problemorienterade arbetssättet går bl.a. ut på att syste-<br>matiskt definiera vilka förhållanden som orsakar och underlättar brott.<br>Utifrån dessa kunskaper vidtas sedan de åtgärder som är bäst ägnade att<br>minska riskerna för upprepade brott. För att kunna göra bra analyser av<br>lokala brottsmönster samt förutsäga och förhindra upprepat våld mot<br>kvinnor är det viktigt att polisen har goda kunskaper om de generella<br>problem och mönster som förekommer i denna typ av ärenden. I avsnitt<br>12 återkommer regeringen till behovet av en väl fungerande grundutbild-<br>ning och fortbildning av personal inom bl.a. polisväsendet.</p> <p>För att öka effektiviteten i polisens arbete med att bekämpa våld mot<br>kvinnor och för att ge utsatta kvinnor ett förbättrat skydd, drivs sedan<br>några år flera försöksprojekt vid svenska polismyndigheter. Ett projekt,<br>som beskrivs närmare i kommissionens betänkande, är ”Frideborg” i<br>Norrköping. Projektet bedrivs i samarbete mellan polis, åklagare, krimi-<br>nalvård (frivården), socialtjänsten, sjukvården och Kvinnohuset. Målsätt-<br>ningen är att minska antalet fall av kvinnomisshandel, att erbjuda kvinnor<br>stöd och hjälp och att ge männen möjlighet till hjälp med att sluta använ-<br>da våld. Här kan också nämnas det projekt kallat ”Förbättrat kvin-<br>noskydd” som bedrivs inom Eslövs polisområde. Syftet är att de kvinnor<br>som gör en brottsanmälan skall fa ett sådant stöd och skydd att de också<br>orkar medverka i brottsutredningen. En hörnsten i verksamheten är vi-<br>deodokumentationen. Efter medgivande från kvinnan filmas hennes syn-<br>liga skador. Projektet innehåller även försök med nedkortade handlägg-<br>ningstider, hembesök av polisen och kontakt med personer och organisa-<br>tioner i ett nätverk. Motsvarande projekt har även startats i Sundsvall.</p> <p>En tid efter det att kommissionen presenterat sitt betänkande startade i<br>Uppsala ett projekt kallat ”Vamingsklockan”. Förebilden, som beskrivs<br>av kommissionen, är hämtad från England (”Domestic Violence Early<br>Waming System”). Idén är att samla och registrera alla relevanta upp-<br>gifter som rör våld inom familjen. De polisiära åtgärderna dokumenteras<br>genom att polispersonalen på platsen fyller i en enkät.Uppgiftema läggs<br>sedan till grund för den information som läggs in ett databaserat register.<br>Materialet kan sedan användas på olika sätt, t.ex. som underlag för pre-<br>ventiva åtgärder eller som bakgrundsinformation till polispersonal som<br>på nytt är på väg till den aktuella adressen.</p> <p>48</p> <p>Utöver de nämnda försöksprojekten drivs en rad andra lokala projekt Prop. 1997/98:55<br>på området och Rikspolisstyrelsen har startat ett antal stora informations-<br>och utbildningsinsatser. Här kan som ett exempel nämnas att styrelsen<br>under år 1997 inbjudit polispersonal från landets samtliga polismyndig-<br>heter till ett seminarium med rubriken ”Mäns våld mot kvinnor”. Konfe-<br>rensen, som avses att hållas tio gånger, syftar till att dels ge deltagarna en<br>ökad insikt om orsaker till varför män slår samt hur kvinnor agerar som<br>offer, dels sprida information om de särskilda åtgärder som vidtagits vid<br>vissa polismyndigheter i Sverige för att bekämpa denna typ av brottslig-<br>het. Bl.a. sprids erfarenheterna från de tidigare nämnda försöksverksam-<br>heterna under seminarieserien.</p> <p>En rad försöksprojekt pågår således och Rikspolisstyrelsen bedriver<br>utbildning och sprider information i frågor om våld mot kvinnor. Rege-<br>ringen välkomnar det arbete som bedrivs. Det kan nu finnas skäl att när-<br>mare studera vilket genomslag de redan vidtagna åtgärderna har fått. Re-<br>geringen har därför gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att inventera och till<br>regeringen rapportera vilka särskilda insatser som görs vid landets samt-<br>liga polismyndigheter beträffande frågor om våld mot kvinnor.</p> <p>Under det tidigare nämnda seminariet ”Mäns våld mot kvinnor” har ett<br>av Rikspolisstyrelsen utformat åtgärdskort distribuerats. Tanken är att<br>kortet, som är inplastat och i fickstorlek, skall finnas tillgängligt för varje<br>polis i yttre tjänst i samband med ett ingripande. Eftersom Kvinnovålds-<br>kommissionen efterlyst bl.a. detaljerade åtgärdsprogram, kan det vara av<br>intresse att här redovisa åtgärdskortets innehåll. Kortet har följande ut-<br>formning.</p> <p>49</p> <p>4 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 55</p> <p>Figur. Åtgärdskort för poliser i yttre tjänst</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>ÅTGÄRDSKORT</p> <p>Våld mot kvinnor</p> <p>På brottsplatsen (fotografera, filma eller skissa)</p> <p>Dina första intryck</p> <p>- bostaden</p> <p>- personerna på platsen, berusade/påverkade</p> <p>- vem öppnar dörren</p> <p>- var befinner sig de närvarande</p> <p>Att tänka på</p> <p>- var objektiv och nyfiken</p> <p>- finns bam i bostaden, kontakta socialtjänsten</p> <p>- beslag (anteckna var godset hittades)</p> <p>- egna iakttagelser av brottsplatsen, våldsvideo,<br>tidningar, etc</p> <p>- sära partema/vittnen utom synhåll/hörhåll från<br>varandra</p> <p>Första förhöret</p> <p>- gämingsbeskrivning (rekvisit, uppsåt)</p> <p>- vapen/tillhyggen (finns det kvar i bostaden)</p> <p>- har sexuell handling förekommit i samband<br>med</p> <p>brottet</p> <p>- var i bostaden har brottet begåtts</p> <p>- vem kontaktade polisen</p> <p>- de inblandades relationer</p> <p>- finns bam (ålder, hemma eller tillfälligt borta)</p> <p>a Målsägaren</p> <p>- beskriv skador noggrant och fotografera/filma</p> <p>- behövs läkarvård (medgivande till rättsintyg)</p> <p>- har något liknande hänt tidigare/eventuell<br>polisanmälan</p> <p>- finns dagboksanteckningar</p> <p>- vill målsägaren bli kontaktad på annan adress</p> <p>- informera om besöksförbud (eventuell begäran<br>på separat handling)</p> <p>- bedöm behov av trygghetsutrustning</p> <p>- information om målsägandebiträde</p> <p>- finns behov av kontakt med socialtjänsten eller<br>annan stödorganisation (finns kontakt)</p> <p>- brottet lyder under allmänt åtal, kan ej åter-<br>kallas.</p> <p>b Vittnen (glöm ej grannar)</p> <p>- vad har hänt idag</p> <p>- tidigare iakttagelser</p> <p>- relation till de inblandade.</p> <p>c Gärningsmannen</p> <p>- finns gripandeskäl</p> <p>- finns skador (fotografera/filma), dokumentera<br>noga</p> <p>- behövs läkarvård (rättsintyg)</p> <p>- brottet lyder under allmänt åtal, kan ej återkal-<br>las</p> <p>• Glöm Ej</p> <p>- telefon dagtid</p> <p>- tolk, vilket språk</p> <p>- förhör på separat blankett</p> <p>- kopia till socialtjänsten om bam under 18 år i<br>familjen</p> <p>- Du som polisman kan kallas att vittna.</p> <p>Detta åtgärdskort som Rikspolisstyrelsen således redan tagit fram är vär-<br>defullt och fyller sannolikt en viktig funktion i polisens arbete med frågor<br>om våld mot kvinnor. Kommissionen har emellertid även efterlyst mer<br>övergripande åtgärdsprogram eller policydokument i vilka myndigheter-<br>na klargör den stora betydelse åtgärder avseende våld mot kvinnor har<br>och hur de anser att arbetet i denna fråga skall bedrivas. Som bl.a. Riks-<br>polisstyrelsen framhållit i sitt remissyttrande är det viktigt att sådana<br>markeringar görs på såväl central som regional och lokal ledningsnivå.<br>Regeringen har därför gett Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna i<br>uppdrag att utforma dokument av det slaget. I uppdraget ingår även att<br>samverka med andra myndigheter och frivilliga organisationer och att<br>följa den internationella utvecklingen på området samt att redovisa vid-<br>tagna åtgärder regelbundet. Polisen bör även, liksom andra berörda myn-<br>digheter, arbeta aktivt för att förebygga våldsbrott mot kvinnor. Dessa<br>frågor behandlas även i avsnitt 10.</p> <p>Vissa åtgärder som redan vidtagits från polisens sida har särskilt tagit<br>sikte på personskydd för kvinnor som lever under ett överhängande och</p> <p>50</p> <p>allvarligt hot. I vissa mycket akuta situationer kan det vara aktuellt med<br>livvaktsskydd. Sådant skydd kan sökas vid den polismyndighet där den<br>hotade kvinnan bor. Vidare finns vid landets samtliga polismyndigheter<br>så kallade trygghetspaket att låna ut. Paketet innehåller bl.a. mobiltele-<br>fon, larmanordning och telefonsvarare. Brottsofferutredningen (dir.<br>1995:94) har fatt regeringens uppdrag att utvärdera de åtgärder som har<br>gjorts på brottsofferområdet under den senaste tioårsperioden. Utred-<br>ningen skall analyserat de samlade effekterna av de vidtagna åtgärderna<br>och överväga behov av förändringar i gällande lagstiftning och i övrigt.<br>Utredningens förslag bör därför avvaktas angående utformningen av ett<br>effektivt skydd och rutiner for att snabbt fa tillgång till skyddsutrustning.</p> <p>Regeringen är liksom kommissionen av den uppfattningen att ökad in-<br>formation om vad som kommer att hända under förundersökning, åtal<br>och rättegång, liksom vilka möjligheter till hjälp och stöd som finns, kan<br>medföra att fler kvinnor orkar och vill medverka i det fortsatta utred-<br>ningsarbetet. När det gäller skriftlig information har Brottsoffermyndig-<br>heten under år 1997 producerat broschyren ”Till dig som utsatts for<br>brott”. I den lämnas inledningsvis information om de möjligheter till<br>stöd och hjälp som brottsoffer har direkt efter brottet. Vidare beskrivs<br>rättsprocessen, möjligheterna till ekonomisk ersättning och de skydd som<br>finns att tillgå i form av besöksförbud, livvaktsskydd, trygghetspaket och<br>skydd av personuppgifter. Broschyren innehåller även en redogörelse för<br>vanliga psykiska reaktioner på brott, en ordlista samt adresser och tele-<br>fonnummer till myndigheter och organisationer som kan ge hjälp och<br>stöd. Brottsoffermyndighetens broschyr har genom Rikspolisstyrelsens<br>försorg gjorts känd för polismyndigheterna. Regeringen finner därför inte<br>skäl att vidta någon åtgärd för framtagande av ytterligare broschyrer.<br>Däremot bör Rikspolisstyrelsen i sin inventering av polismyndigheternas<br>insatser kontrollera i vilken utsträckning Brottsoffermyndighetens bro-<br>schyr eller annat informationsmaterial med motsvarande innehåll delas ut<br>till brottsoffren.</p> <h4>9.1.2 Handel med kvinnor</h4> <p>Regeringens bedömning: Regeringen har uppdragit åt Rikspolisstyrel-<br>sen att vara nationell rapportör för Sverige i frågor som rör handel med<br>kvinnor.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen har inte lämnat något sådant<br>förslag.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Som redovisats i avsnitt 5 be-<br>drivs för närvarande inom EU ett aktivt arbete i frågor som rör handel<br>med kvinnor. I februari 1997 antog ministerrådet (justitie- och inrikesmi-<br>nistrarna) en s.k. gemensam åtgärd om åtgärder för att bekämpa män-<br>niskohandel och sexuellt utnyttjande av bam. För att konkretisera detta<br>beslut antog justitie- och jämställdhetsministrama i april 1997 en dekla-<br>ration med riktlinjer för att förebygga och bekämpa handel med kvinnor<br>för sexuellt utnyttjande (s.k. trafficking in women). Enligt deklarationen</p> <p>51</p> <p>skall medlemsländerna bl.a. utse (eller utreda förutsättningarna för utse-<br>endet av) en s.k. nationell rapportör i frågor som rör handel med kvinnor.<br>Vid Rikspolisstyrelsen finns de kunskaper och den överblick som krävs<br>för att fullgöra ett sådant uppdrag. Regeringen har därför utsett Rikspo-<br>lisstyrelsen att vara nationell rapportör för Sverige. I uppdraget ligger<br>bl.a. att samla uppgifter om omfattningen av handel med kvinnor i Sveri-<br>ge och andra länder och om hur den kan förebyggas och bekämpas samt<br>att regelbundet rapportera till regeringen. Regeringen bedömer att upp-<br>draget kan genomföras inom ramen för Rikspolisstyrelsens anslag.</p> <h3>9.2 Åklagarnas handläggning</h3> <p>Regeringens bedömning: Våld mot kvinnor är ett prioriterat område för<br>åklagarna. För att ytterligare understryka vikten av att konkreta resultat<br>uppnås har Riksåklagaren och åklagarmyndigheterna fått i uppdrag att<br>utforma åtgärdsprogram eller policydokument för ärenden om våld mot<br>kvinnor, att samverka med andra myndigheter och att följa den interna-<br>tionella utvecklingen på området. Åtgärderna skall redovisas regelbundet<br>till regeringen.</p> <p>Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har nyligen utfärdat allmänna råd<br>om ledningen av förundersökning i brottmål. Enligt dessa bör åklagare<br>vara förundersökningsledare bl.a. i ärenden som innefattar våldsbrott i<br>nära relationer. Med hänsyn härtill är några åtgärder från regeringens<br>sida för närvarande inte nödvändiga.</p> <p>Kommissionens förslag: Överenstämmer i stort med regeringens<br>överväganden angående policydokument eller åtgärdsprogram m.m.<br>Kommissionen har föreslagit att ärenden om våld mot kvinnor skall prio-<br>riteras. Några författningsändringar föreslås dock inte. Vidare föreslås att<br>åklagaren skall vara förundersökningsledare i alla mål som rör misshan-<br>del av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med<br>varandra, även om misshandeln inte bedöms som grov. Detta bör ske<br>genom att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen ändrar i det s.k. fördel-<br>ningscirkuläret, som bl.a styr om polisen eller åklagarna skall vara för-<br>undersökningsledare.</p> <p>Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller<br>har inte någon erinran mot utarbetandet av policydokument och åt-<br>gärdsprogram samt prioritering av ärenden. Remissutfallet när det gäller<br>vem som skall vara förundersökningsledare är blandat. Rikspolisstyrelsen<br>är negativ medan Jämställdhetsombudsmannen och Riksorganisationen<br>för kvinnojourer i Sverige är positiva. Riksåklagaren anger att frågan om<br>en översyn av fördelningscirkuläret kommer tas att upp med Rikspolis-<br>styrelsen och att frågan om ledande av förundersökning i ärenden om<br>våld mot kvinnor kommer att behandlas i det sammanhanget.</p> <p>Bakgrund: Enligt kommissionen har poliser såväl som åklagare ofta<br>en etablerad pessimistisk inställning till våld som rör kvinnor, vilket ofta<br>får konsekvenser för handläggningen av ett ärende som rör våld mot<br>kvinnor i nära relationer.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>52</p> <p>Enligt en intervjuundersökning som kommissionen låtit utföra Prop. 1997/98:55<br>(betänkandet s. 206 f.) framgår följande.</p> <p>Det är vanligt att poliser och åklagare anser att kvinnomisshandel är<br>ett socialt problem som utspelar sig i samhällets lägre skikt och att de<br>antar att samma par återkommer ofta och blir följetonger eller repriser.<br>De tror inte att kvinnan har förmåga att avsluta förhållandet med den<br>misshandlande mannen och de misstror kvinnan i flera steg. Endast ett<br>fatal kvinnor antas kontakta polisen självmant och om brottet kommer<br>till polisens kännedom antas kvinnan inte vilja göra en anmälan. Om<br>kvinnan trots allt gör en anmälan misstänker man att hon kommer att<br>ångra sig redan nästa dag, senare under förundersökningen eller t.o.m.<br>under huvudförhandlingen. Om kvinnan håller fast vid sin berättelse<br>och mannnen fålls antar man att hon kommer att gå tillbaka till man-<br>nen, och om hon lyckas bryta sig loss antar man att hon inom en snar<br>framtid återfinns i en ny misshandelsrelation. Att tro att kvinnan<br>kommer att stå fast vid sin anmälan och medverka till utredningen<br>upplevs som naivt, medan det bedöms som rutinerat att förutsätta att<br>kvinnan kommer att agera motsträvigt under utredningen. Detta för-<br>hållningssätt påverkar enligt kommissionen resultatet av utredningarna<br>och medverkar till att de inte blir så fullständiga och omfattande som<br>skulle behövas.</p> <p>Förundersökningen leds av polisen eller av åklagaren (23 kap. 3 §<br>rättegångsbalken). Om förundersökningen inletts av polisen och saken<br>inte är av enkel beskaffenhet skall åklagaren överta förundersökningen<br>när någon skäligen kan misstänkas för brottet. Även i andra fall skall<br>åklagaren överta förundersökningen när det är påkallat av särskilda skäl.<br>Den närmare fördelningen mellan polisen och åklagaren bestäms i det<br>s.k. fördelningscirkuläret (RÅC 1:95, FAP 403:5) som fastställs av Riks-<br>åklagaren och Rikspolisstyrelsen gemensamt. Enligt den lydelse som<br>fördelningscirkuläret hade till och med år 1997 skulle misshandel som<br>inte är grov anses vara av enkel beskaffenhet. Det betydde att polisen<br>enligt cirkuläret var förundersökningsledare i ärenden som bedömdes<br>som misshandel av normalgraden, medan åklagaren var förundersök-<br>ningsledare i ärenden som bedömdes som grov misshandel. Enligt cir-<br>kuläret skulle åklagaren inträda som förundersökningsledare även om<br>målet var av enkel beskaffenhet när det uppkom en fråga om användning<br>av tvångsmedel eller när det krävdes en åtgärd från domstolens sida un-<br>der förundersökningen. Som anges nedan har cirkuläret nyligen ändrats.</p> <p>Kommissionen föreslår att åklagarna, som dels har den processrättsliga<br>erfarenheten och dels erfarenheten av domstolarnas bedömning av bevis-<br>ningen, bör vara förundersökningsledare i alla ärenden som rör misshan-<br>del av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta med<br>varandra, även om brottet inte är grovt. Åklagarnas kompetens bör enligt<br>kommissionen inte minst tas tillvara för att avgöra i vilken utsträckning<br>det behövs ytterligare utredning för att säkra bevisning för en fållande<br>dom. Ändringen bör enligt kommissionen ske genom en ändring i fördel-<br>ningscirkuläret.</p> <p>53</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: I budgetpropositionen for år<br>1998 framhålls att kampen mot våldsbrotten skall prioriteras och att sär-<br>skild uppmärksamhet skall ägnas åt bl.a. våld mot kvinnor. För att kon-<br>kreta resultat skall kunna uppnås och en verklig prioritering komma till<br>stånd har regeringen, på samma sätt som när det gäller polisen, gett Riks-<br>åklagaren och åklagarmyndigheterna i uppdrag att utarbeta åtgärdspro-<br>gram och att samverka med andra myndigheter i ärenden som rör våld<br>mot kvinnor, följa den internationella utvecklingen på området och re-<br>gelbundet redovisa vidtagna åtgärder till regeringen (se även avsnitt 10<br>myndighetsgemensamma uppdrag). I avsnitt 12 återkommer regeringen<br>till frågan om en väl fungerande fortbildning av personal inom bl.a.<br>åklagarväsendet.</p> <p>Det är enligt regeringen angeläget att ärenden som rör våld och andra<br>kränkningar i nära relationer bedrivs på ett så effektivt sätt som möjligt.<br>Det är åklagarna som har det yttersta ansvaret för utredningsverksamhe-<br>ten, även den som leds av polisen. Det fördjupade samarbetet mellan po-<br>lisen och åklagarna ingår som en del av närpolisreformen och det pro-<br>blemorienterade arbetssättet och syftar bl.a. till en effektivare användning<br>av polisens och åklagarnas resurser. Den mentorverksamhet som för när-<br>varande håller på att utvecklas mellan åklagare och närpolisdistrikten och<br>som innebär att det vid varje åklagarkammare har utsetts en åklagare som<br>skall fungera som mentor för utredningsverksamheten i närpolisområ-<br>dena kan bidra till att resurserna används på ett mer effektivt sätt.</p> <p>Det finns dock skäl som talar för att åklagare i ökad utsträckning bör<br>vara förundersökningsledare i ärenden som rör våld i nära relationer.<br>Härför talar bl.a. komplexiteten i dessa ärenden och de bevissvårigheter<br>som ofta föreligger. En omfattande översyn av de bestämmelser som styr<br>vem som skall vara förundersökningsledare i olika ärendetyper, det s.k.<br>fördelningscirkuläret, har nyligen genomförts hos Riksåklagaren och<br>Rikspolisstyrelsen. I direktiven för översynen framhålls bl.a. Kvinno-<br>våldskommissionens förslag i denna del. Riksåklagaren och Rikspolissty-<br>relsen har i anledning av denna översyn nyligen utfärdat s.k. allmänna<br>råd om ledningen av förundersökning i brottmål (RÅFS 1997:12, FAP<br>403-5). De innebär bl.a. att åklagaren som huvudregel skall vara förun-<br>dersökningsledare för brott enligt 6 kap. brottsbalken (sexualbrotten),<br>andra brottsbalksbrott för vilka fängelse i två år eller däröver kan följa<br>och vid brott som innefattar våld som riktar sig mot närstående personer.<br>Någon förändring av de grundläggande regler som styr fördelningen av<br>förundersökningsledarskapet mellan polis och åklagare kan med hänsyn<br>härtill inte anses vara motiverad.</p> <p>Det kan tilläggas att Riksåklagaren också har gett åklagar-<br>myndigheterna i uppdrag att öka insatserna för att beivra och minska<br>brott som innefattar våld mot kvinnor. Åklagarmyndigheterna skall där-<br>vid särskilt redovisa vidtagna åtgärder till Riksåklagaren i samband med<br>årsrapporten. För att stödja åklagarmyndigheternas insatser på detta om-<br>råde kommer också Riksåklagaren lägga fast riktlinjer för förundersök-<br>ning som innefattar våldsbrott mot kvinnor. Inom åklagarväsendet deltar<br>åklagare i ett flertal av de förundersökningsprojekt som bl.a. har redovi-<br>sats under avsnitt 9.1.1. Enligt uppgift från Riksåklagaren har i anslut-<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>54</p> <p>ning till dessa projekt åklagare och polis i samarbete inlett ett aktivt ut-<br>vecklingsarbete på lokal nivå. Arbetet är närmast inriktat på att utarbeta<br>riktlinjer för handläggningsrutiner vid utredning om brott som innefattar<br>våld mot kvinnor.</p> <h3>9.3 Behandlingsmetoder för män som dömts för vålds-<br>och sexualbrott</h3> <p>Regeringens bedömning: Kriminalvårdsstyrelsen har fått i uppdrag att, i<br>samråd med Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som används för<br>behandling av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor och överväga<br>vilka behov som finns av en utbyggnad av behandlingen av dessa män.</p> <p>Därutöver kommer regeringen att avsätta 2 miljoner kronor för en ut-<br>värdering av i vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män<br>som begått våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och verk-<br>samma. Formerna för en sådan utvärdering bereds närmare inom Rege-<br>ringskansliet.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionens förslag överensstämmer<br>med regeringens. Kommissionen har inte föreslagit att behandlingsmeto-<br>derna utvärderas.</p> <p>Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig är positiva eller<br>har inte något att erinra mot kommissionens förslag om en kartläggning.<br>Några instanser har dock synpunkter på i vilken utsträckning nuvarande<br>behandlingsformer är effektiva. Bl.a. Sveriges Psykologförbund fram-<br>håller att det finns ett behov av att även utvärdera effekterna av befintli-<br>ga behandlingsmetoder och att en sådan utvärdering bör göras av fristå-<br>ende forskare. Ett par remissinstanser betonar vikten av mångfald när det<br>gäller behandlingsmetoder för dessa män.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Kvinnovåldskommissionen har<br>redovisat några befintliga behandlingsprogram, i Sverige och utomlands,<br>för män dömda för övergrepp mot kvinnor. Kommissionen har även re-<br>dovisat behandlingsprogram för män utom ramen för kriminalvårdens<br>verksamhet, t.ex. sådana som bedrivs av mansjourer och mans- och<br>kriscentrum för män. Kommissionen konstaterar därvid att det saknas<br>både överblick över vilka behandlingsprogram som finns för män som<br>begår våldsbrott mot kvinnor och vetenskapliga utvärderingar av pro-<br>grammens effekter. Däremot redovisar kommissionen att Kriminalvårds-<br>styrelsen har presenterat ett handlingsprogram för utbyggnad av behand-<br>lingsresursema för sexualbrottsdömda (Behandling av sexualbrottsdömda<br>i kriminalvård, 1995). Enligt den rapport som Socialstyrelsen nyligen<br>överlämnade till regeringen om en nationell översyn av specialistpsykiat-<br>rin framgår att det finns ett bristande underlag för att kunna ta ställning<br>till vilka behandlingsmetoder inom psykiatrin som är verksamma för att<br>förhindra återfall i våldsbrottslighet mot kvinnor.</p> <p>Enligt vad regeringen har erfarit råder olika synsätt mellan företrädare<br>för olika yrkesgrupper och mellan olika vetenskapstraditioner i fråga om<br>vilken behandling av män som dömts för vålds- och sexualbrott som är</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>55</p> <p>lämplig och verksam. Även bland remissinstanserna framkommer skilda<br>synsätt i dessa frågor. Däremot finns en betydande samsyn bland re-<br>missinstanserna om kommissionens förslag att kartlägga befintliga be-<br>handlingsmetoder i syfte att öka kunskaperna om behovet av en eventuell<br>utbyggnad av dessa.</p> <p>Regeringen drar följande slutsatser. Ökad uppmärksamhet måste riktas<br>mot de män som begår våldsbrott mot kvinnor. Därvid intar frågor om<br>behandling av män som dömts för våldsbrott en särställning. Det är syn-<br>nerligen angeläget att risker för återfall i brottslighet minimeras. Olika<br>män kan behöva olika behandling. Goda och vetenskapligt beprövade<br>behandlingsprogram inom kriminalvården för dessa män minskar otvety-<br>digt risken för återfall. Genom sådana program kan också ökad kunskap<br>vinnas om orsakerna till mäns våld mot kvinnor och därmed ökar förut-<br>sättningarna för att dömda män inte skall återfalla i brottslighet och för<br>att detta våld på sikt skall kunna elimineras. Men även behandlingspro-<br>gram för män som inte är dömda, t.ex. sådana som erbjuds män som sö-<br>ker sig till olika mansjourer eller kriscentra för män är angelägna.</p> <p>Det är dock uppenbart att det behövs både en ökad överblick över be-<br>fintliga behandlingsformer och program och en ökad kunskap om huru-<br>vida nuvarande program är verkningsfulla. Regeringen har därför upp-<br>dragit åt Kriminalvårdsstyrelsen att komplettera den tidigare nämnda<br>rapporten genom att göra en kartläggning av vilka behandlingsprogram<br>som används för män som dömts för andra våldsbrott mot kvinnor än<br>sexualbrott inom kriminalvården. I det sammanhanget bör Kriminal-<br>vårdsstyrelsen även överväga vilka behov som kan finnas av en utbygg-<br>nad av sådana behandlingsprogram.</p> <p>Regeringen delar dock Socialstyrelsens uppfattning att det är nödvän-<br>digt att öka kunskaperna om vilka effekter nuvarande behandlingspro-<br>gram har både i fråga om sexualbrottslingar och de som dömts för andra<br>våldsbrott mot kvinnor. Detta blir särskilt angeläget inför en eventuell<br>utbyggnad av behandlingsprogrammen. Regeringen kommer därför att<br>avsätta 2 miljoner kronor för att ett sådant utvärderingsarbete skall kun-<br>na initieras. Frågan om formerna för ett sådant arbete bereds vidare inom<br>Regeringskansliet. I en sådan kommande utvärdering är det även angelä-<br>get att blicken riktas mot internationella erfarenheter på området samt att<br>den kunskap om orsakerna till mäns våld mot kvinnor som kvinnoforsk-<br>ningen i Sverige och andra länder gett får sitt naturliga utrymme.</p> <p>I det sammanhanget bör även framhållas betydelsen av att de yrkes-<br>grupper som bedriver behandlingsverksamhet för dessa män har kunska-<br>per om jämställdhetsfrågor och om senare års svenska och internationella<br>kvinnoforskning om mäns våld mot kvinnor. Till det senare återkommer<br>regeringen i avsnitt 12.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>56</p> <h3>9.4</h3> <h3>Elektronisk övervakning</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens bedömning: Regeringen har uppdragit åt Brottsförebyg-<br>gande rådet att göra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsätt-<br>ningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män<br>som brutit mot besöksförbud.</p> <p>Kommissionens bedömning: Överensstämmer med regeringens.</p> <p>Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig har i huvudsak<br>tillstyrkt eller inte haft något att erinra. Domstolsverket anför dock att<br>övervakningen är att jämställa med en frihetsberövande påföljd och av-<br>styrker förslaget om det skulle innebära att övervakning kan komma att<br>användas utan att mannen dessförinnan dömts till ansvar för brott. Kri-<br>minalvårdsstyrelsen anför bl.a. att den försöksverksamhet som nu pågår<br>inom kriminalvården med intensivövervakning med elektronisk kontroll<br>bygger på ett samtycke från den som skall ingå i verksamheten. Den av<br>kommissionen föreslagna försöksverksamheten skulle beröra personer<br>som inte respekterar ett meddelat besöksförbud. Redan detta förhållande<br>talar enligt Kriminalvårdsstyrelsen för att elektronisk övervakning, som<br>styrelsen menar bygger på samverkan, inte bör komma i fråga för denna<br>grupp.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Kommissionen har i sitt betän-<br>kande föreslagit elektronisk övervakning av ”män som inte respekterar<br>besöksförbud”. Vilka närmare förutsättningar som skulle gälla för en<br>sådan intensivövervakning har emellertid inte berörts. Den tanke som<br>presenteras synes dock vara att en åklagare eller domstol under vissa för-<br>utsättningar skall kunna förena ett beslut om besöksförbud med ett för-<br>ordnande om elektronisk övervakning. Den aktuella övervakningen<br>skulle gå till så att såväl den presumtive angriparen som offret bär på en<br>mottagarutrustning kring handleden eller vristen, vilket för offrets del<br>naturligtvis endast skulle komma i fråga på frivillig grund. Om parterna<br>kommer för nära varandra skulle en varningssignal utlösas.</p> <p>Eftersom de män som skulle komma i fråga för elektronisk övervak-<br>ning är sådana som inte respekterar besöksförbud när de är på fri fot, kan<br>det, som Kriminalvådsstyrelsen har gjort, sättas i fråga i vilken utsträck-<br>ning en elektronisk boja skulle hindra dessa män från att upprepa över-<br>trädelserna. Den ökade upptäcktsrisken som övervakningen innebär kan<br>dock verka avskräckande även för den aktuella kategorin män i sådan<br>grad att övervakningen, i kombination med annan skyddsutrustning,<br>skulle innebära en ökad trygghet för kvinnan. Detta är i sin tur skäl nog<br>för att tekniken skall vara intressant för fortsatta överväganden. För att<br>ett vidare lagstiftningsarbete om grunderna för ett förordnande om elek-<br>tronisk övervakning och den närmare utformningen av en sådan skall<br>vara meningsfullt krävs emellertid att den teknik som för närvarande<br>finns är tillförlitlig och att övervakningen överhuvudtaget är praktiskt<br>genomförbar. Regeringen har därför gett Brottsförebyggande rådet i upp-<br>drag att göra en förstudie i dessa frågor.</p> <p>57</p> <h2>10 Myndighetsgemensamma uppdrag</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens bedömning: Myndighetsgemensamma uppdrag har utfär-<br>dats för berörda myndigheter. Syftet är att konkretisera myndigheternas<br>ansvar och skyldigheter att vidta åtgärder i frågor som rör våld mot kvin-<br>nor. Myndigheterna skall förebygga våldsbrott mot kvinnor, utforma åt-<br>gärdsprogram eller policydokument, samverka i dessa frågor och ut-<br>veckla sitt internationella samarbete på området. Åtgärderna skall redovi-<br>sas regelbundet till regeringen. Vissa myndigheter har genom beslutet<br>även fatt särskilda myndighetsspecifika uppdrag.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen har lämnat ett flertal förslag<br>som har det gemensamt att de på olika sätt syftar till att effektivisera och<br>konkretisera handläggningsrutiner och annat arbete hos myndigheter som<br>berörs av ärenden om våld mot kvinnor på central, regional och lokal<br>nivå. I det sammanhanget har kommissionen även lyft fram behovet av<br>att samverkan mellan myndigheter och mellan myndigheter och frivil-<br>ligorganisationer ökar. Kommissionen har föreslagit att berörda myndig-<br>heter inom rättsväsendet skall åläggas att utarbeta s.k. policydokument<br>och åtgärdsprogram för handläggningen av ärenden med anknytning till<br>våld mot kvinnor Kommissionens förslag att Socialstyrelsen skall utar-<br>beta allmänna råd för socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens hand-<br>läggning av sådana ärenden och att kommunerna skall utarbeta särskilda<br>åtgärdsprogram för arbetet med dessa frågor behandlas i avsnitt 7.1.</p> <p>Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som yttrar sig<br>tillstyrker eller har ingenting att erinra mot förslagen. Tingsrätterna och<br>Domstolsverket är negativt inställda till utarbetandet av s.k. policydoku-<br>ment för domstolarna. Rikspolisstyrelsen anser att det är av stor betydelse<br>att en tydlig markering görs på ledningsnivå och att detta kommer till<br>uttryck i särskilda policydokument eller handlingsprogram. Många re-<br>missinstanser framhåller samverkan som en viktig strategi när det gäller<br>att motverka våld mot kvinnor.</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: Kommissionen behandlar frågor<br>om myndigheters handläggning av ärenden som rör våld mot kvinnor och<br>frågor om samverkan mellan myndigheter i flera kapitel i betänkandet<br>(kap. 5, 6, 8 och 9). Av kommissionens redovisning framgår tydligt att<br>kunskapen behöver öka hos myndigheterna, främst hos den personal som<br>har att handlägga ärenden om våld mot kvinnor. Det gäller både på cen-<br>tral, regional och lokal nivå. Det framgår även att handläggningsrutiner<br>kan behöva ses över i syfte att göra arbetet mer effektivt. Vikten av att<br>dessa frågor lyfts på ledningsnivå framhålls även. Regeringen delar upp-<br>fattningen att myndigheterna kan effektivisera och konkretisera arbetet.<br>Det gäller självfallet främst sådana myndigheter som mer direkt handläg-<br>ger ärenden om våldsbrott mot kvinnor, t.ex. polisen. Men det gäller ock-<br>så t.ex. myndigheter som Brottsförebyggande rådet och Socialstyrelsen.<br>Många myndigheter har under senare år vidtagit ett flertal åtgärder för att<br>effektivisera arbetet. Det gäller inte minst för polisen, vars insatser be-<br>skrivts under avsnitt 9. I detta sammanhang noterar regeringen med till-<br></p> <p>58</p> <p>fredsställelse att Rikspolisstyrelsen i sitt remissvar framhåller vikten av<br>att en tydlig markering görs på myndigheternas ledningsnivå, både cent-<br>ralt och regionalt samt att en sådan markering bör komma till uttryck i<br>särskilda policydokument eller handlingsprogram. Många myndigheter<br>har också initierat eller deltagit i särskilda samverkansprojekt, inte minst<br>som en foljd av förslagen om samverkan m.m. i propositionen<br>(1990/91:113) Olika på lika villkor (se även avsnitt 7).</p> <p>Regeringen ansluter sig dock till kommissionens uppfattning att ytter-<br>ligare insatser behöver göras. Regeringen har därför preciserat sådana<br>åtgärder som behöver vidtas som är gemensamma för flera centrala verk<br>med underställda myndigheter. Detta har skett genom ett samlat utfär-<br>dande av s.k. myndighetsgemensamma uppdrag, vilka gäller för Dom-<br>stolsverket (i vissa delar), Riksåklagaren samt alla åklagarmyndigheter,<br>Rikspolisstyrelsen samt alla polismyndigheter, Brottsförebyggande rå-<br>det, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen<br>samt länsstyrelserna. De myndighetsgemensamma uppdragen, av vilka<br>en kopia återfinns i bilaga 12, utfärdades samma dag som regeringen<br>beslöt att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i denna proposi-<br>tion. Genom utfärdandet av dessa uppdrag anger regeringen att myndig-<br>heterna skall ägna särskild uppmärksamhet åt det förebyggande arbetet i<br>dessa frågor, att de skall utarbeta någon typ av policydokument eller åt-<br>gärdsprogram för sitt arbete, att de skall samverka myndigheter emellan<br>och med berörda frivilligorganisationer, inte minst kvinnojourerna, samt<br>att de skall utveckla sitt internationella samarbete på området. Myndig-<br>heterna skall redovisa sitt arbete i dessa frågor regelbundet till regering-<br>en. I beslutet anges även att Rikspolisstyrelsen skall leda en satsning på<br>fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och<br>sjukvården i frågor som har anknytning till våld mot kvinnor och att me-<br>del har avsatts för detta. Denna satsning beskrivs närmare i avsnitt 12.</p> <p>När det gäller kravet att de berörda myndigheterna skall utforma åt-<br>gärdsprogram eller policydokument för sin handläggning av dessa frågor<br>bör följande särskilt nämnas. Syftet med ett sådant krav är inte att detalj-<br>styra myndigheterna utan är i första hand att vara ett stöd för myndighe-<br>tens eget arbete och ett verktyg för att göra detta arbete mer effektivt. Ett<br>sådant dokument kan vara av ett tämligen enkelt slag och dess utform-<br>ning och innehåll måste givetvis bestämmas med utgångspunkt i den eg-<br>na verksamheten. För de centrala myndigheterna kan dokumentet vara av<br>mer övergripande karaktär. För vissa centrala myndigheter som inte själ-<br>va handlägger denna typ av ärenden kan det syfta till att klarlägga myn-<br>dighetens principiella inställning i frågorna samt sprida erfarenheter. För<br>de regionala myndigheter som det här är fråga om, d.v.s. åklagarmyndig-<br>heter och polismyndigheter, kan dokumentet vara mer åtgärdsinriktat och<br>behandla handläggningsrutiner, bemötande av brottsoffer och andra<br>praktiska frågor i arbetet. Det är angeläget att dokumentet är förankrat på<br>ledningsnivå. Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har det övergripande<br>ansvaret för att sådana dokument upprättas vid åklagarmyndigheter resp,<br>polismyndigheter. Det bör i detta sammanhang understrykas att de myn-<br>dighetsgemensamma uppdragen inte gäller för domstolarna och att kravet<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>59</p> <p>om åtgärdsprogram och brottsförebyggande insatser inte gäller för Dom-<br>stolsverket.</p> <p>Regeringen anser att arbetet med att ta fram ett policydokument eller<br>åtgärdsprogram av detta slag kan resultera i en fruktbar inventering av<br>resurser och förutsättningar i arbetet på myndighetsnivå och bör även<br>kunna bidra till ökade kunskaper och engagemang hos den personal som<br>skall handlägga dessa ärenden.</p> <p>Genom beslutet ges några myndigheter särskilda myndighetsspecifika<br>uppdrag, t.ex. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen (redovisas i avsnitt<br>9), Brottsförebyggande rådet (redovisas i avsnitt 6 och 12), Brottsoffer-<br>myndigheten (redovisas i avsnitt 6), Kriminalvårdsstyrelsen (redovisas i<br>avsnitt 9.3) och Socialstyrelsen (redovisas i avsnitt 7).</p> <p>Frågor om kommunernas ansvar och handläggning av frågor om våld<br>mot kvinnor har behandlats i avsnitt 7.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h2>11 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Frivilliga organisationer</h2> <h3>11.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Kvinnojourer</h3> <p>Regeringens bedömning: Kvinnojourerna bör inom ramen för sin ide-<br>ella verksamhet få ett utökat stöd. Avsikten är att de av riksdagen, för<br>budgetåret 1998 under utgiftsområde 9, anslaget C 2. Bidrag till organi-<br>sationer på det sociala området, beslutade medlen om 6 miljoner kronor<br>för särskilda kvinnogrupper, skall tillföras de lokala kvinnojourerna och<br>deras två riksorganisationer. Medlen skall fördelas av Socialstyrelsen.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen föreslår att statsbidraget till<br>de lokala kvinnojourerna höjs med 10 miljoner kronor för att ge dessa<br>möjlighet att anställa personal, för att ge dem som arbetar i jourerna<br>handledning och i övrigt för att utveckla sina verksamheter.</p> <p>Kommissionen har vidare föreslagit att en rikstäckande informa-<br>tionskampanj om våld mot kvinnor genomförs.</p> <p>Remissinstanserna: Hälften av instanserna yttrar sig och instämmer i<br>huvudsak i kommissionens förslag. Länsstyrelsen i Kopparbergs län an-<br>för att det är viktigt att klargöra var gränserna går mellan frivillig verk-<br>samhet och myndigheternas åligganden. Svenska Kommunförbundet an-<br>för att socialtjänsten har ett odiskutabelt ansvar att ge stöd och hjälp åt<br>kvinnor som utsätts för våld, men att jourerna kan erbjuda det som so-<br>cialtjänsten som myndighet inte kan, nämligen en frizon med fullständig<br>anonymitet, ett möte med andra i samma situation och en hjälp till själv-<br>hjälp. Socialförvaltningen i Stockholms kommun anser att det hade varit<br>av värde med ett närmare resonemang om ansvars- och rollfördelningen<br>mellan kvinnojourerna och socialtjänsten.</p> <p>De flesta instanser som yttrat sig över förslaget om en informa-<br>tionskampanj är positiva. Några uttrycker dock tveksamhet om värdet av<br>en sådan.</p> <p>60</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Det finns för närvarande 131 lo-<br>kala kvinnojourer som är organiserade i någon av de två nationella riks-<br>organisationerna Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS)<br>som har bedrivit sin verksamhet under lång tid samt det relativt nybil-<br>dade Sveriges Kvinnojourers Riksförbund. Enligt en nyligen genomförd<br>studie av ett antal lokala kvinno- och mansjourer som har genomförts på<br>uppdrag av Socialstyrelsen (Våld mot kvinnor och män i kris, SoS 1997),<br>tar de lokala jourerna varje år emot cirka 14 000 samtal från hjälpsö-<br>kande kvinnor. Det bor ungefär 1 500 kvinnor och lika många bam i de<br>övemattningslägenheter som jourerna förfogar över.</p> <p>Kvinnojourerna är starkt beroende av stöd från den offenliga sektom.<br>Bidrag utgår främst från kommunerna. De ekonomiska villkoren kan<br>därför variera kraftigt mellan de lokala kvinnojourerna. Mycket tyder på<br>att det kommunala stödet på många håll har minskat i omfattning under<br>senare år och att många kvinnojourer har svårigheter att upprätthålla sin<br>verksamhet.</p> <p>Regeringen avsätter årligen 5 080 000 kronor i bidrag till organisatio-<br>ner som motverkar våld mot kvinnor. Medlen disponeras av Socialsty-<br>relsen och fördelas på följande sätt: 3 miljoner kronor till de lokala kvin-<br>nojourernas utvecklingsarbete, 1 miljon kronor till kvinnojourernas riks-<br>organisationer samt cirka 1 miljoner kronor till mansjourer, invand-<br>rarorganisationer och vissa andra organisationer som arbetar med frågor<br>om våld mot kvinnor och bam.</p> <p>I den av riksdagen antagna propositionen Ändring i socialtjänstlagen<br>(prop. 1996/97:124. bet. 1996/97:SoU18. rskr. 1996/97:264) framhålls<br>att socialtjänsten i högre utsträckning bör stödja frivilligt socialt arbete.<br>För många kvinnor ger jourerna ett alternativ till myndigheternas insatser<br>genom att de har en hög grad av tillgänglighet, kan garantera anonymitet<br>och ge tillfälle att möta andra kvinnor i samma situation. Fördelama med<br>kvinnojourernas verksamhet är också att arbetet utförs av ideellt arbe-<br>tande kvinnor med olika bakgrund och med ett starkt engagemang i de<br>utsatta kvinnornas situation. Det är viktigt att verksamheten kan behålla<br>sin ideella karaktär och far existera på sina egna villkor. Trots att kvin-<br>nojourerna är starkt beroende av stöd från den offentliga sektom bör stat<br>och kommun vara försiktiga med att ställa ensidiga villkor som krav för<br>bidrag. Det är viktigt att värna om jourernas frihet och oberoende. I pro-<br>positionen om ändringar i socialtjänstlagen poängteras särskilt att stöd<br>från olika samhällsorgan inte får medföra en styrande effekt på de frivil-<br>liga organisationernas integritet och självbestämmande.</p> <p>Insatserna för att ge stöd och hjälp till kvinnor som utsatts för våld<br>kan givetvis inte enbart bygga på frivilliga insatser. Regeringen vill där-<br>för understryka att samhället har det grundläggande ansvaret för att kvin-<br>norna och deras bam far det stöd och den hjälp de behöver. Det är vanligt<br>att kvinnor som kommer till jourerna har flera bam. Det är inte minst ur<br>barnens synvinkel viktigt att samarbetet mellan socialtjänsten och de<br>enskilda kvinnojourerna fungerar väl.</p> <p>Socialtjänstens grundläggande ansvar och behovet av utvecklingsinsat-<br>ser har behandlats närmare i kapitel 7. Regeringen vill betona att behovet<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>61</p> <p>av insatser för att stödja och hjälpa utsatta kvinnor är omfattande och att<br>alla aktörers engagemang behövs i det arbetet.</p> <p>Regeringen bedömer att det finns behov av utökat ekonomiskt stöd till<br>de lokala jourernas utvecklingsinsatser. För de bam som varit vittne till<br>våld inom familjen är det angeläget att utveckla hjälp och stödmetoder<br>som kompletterar samhällets insatser. För detta utvecklingsarbete finns<br>möjligheten för organisationer som bedriver ideell verksamhet att söka<br>stöd ur Allmänna arvsfonden.</p> <p>Mot bakgrund av vad som bl.a. framkommit under remissbehand-<br>lingen, vill regeringen understryka att stödet till de lokala kvinnojourerna<br>även i fortsättningen i första hand bör ses som en fråga för kommunerna.<br>Enligt regeringens uppfattning finns det dock nu skäl för statsmakterna<br>att ytterligare stödja kvinnojourerna. I budgetpropositionen för 1998 fö-<br>reslogs därför att det under utgiftsområde 9 uppförda anslaget C 2. Bi-<br>drag till organisationer på det sociala området, skulle tillföras ytterligare<br>6 miljoner kronor för särskilda kvinnogrupper. Riksdagen har beslutat i<br>enlighet med regeringens förslag. Avsikten är att fördela medlen till<br>kvinnojourerna och deras utvecklingsarbete. Regeringen kommer att<br>uppdra åt Socialstyrelsen att fördela summan så att de lokala kvinnojou-<br>rerna får 4,5 miljoner kronor och de två riksorganisationerna 1,5 miljoner<br>kronor.</p> <p>En sådan ökad statlig satsning på kvinnojourernas utvecklingsarbete<br>innebär dock inte, enligt regeringens uppfattning, att kommunernas en-<br>gagemang skall minska. Många kvinnojourer är tvärtom i behov av öka-<br>de resurser för att kunna upprätthålla sin verksamhet, t. ex. genom att<br>anställa personal eller erbjuda handledning till dem som engagerar sig i<br>jourernas arbete. Det är därför viktigt att kommunerna också ser över<br>sina insatser för att ekonomiskt och på annat sätt ge stöd till kvinnojou-<br>rerna.</p> <p>Informationsinsatser</p> <p>När det gäller kommissionens förslag om en rikstäckande informa-<br>tionskampanj om våld mot kvinnor vill regeringen lämna följande redo-<br>visning. Under hösten 1997 har Länsstyrelsen i Stockholm i samarbete<br>med kommunen, polisen, kvinnojourerna m.fl. bedrivit en brett upplagd<br>informationskampanj, Operation kvinnofrid, i Stockholms län för att<br>synliggöra våldet mot kvinnor i hemmen, öka kunskaperna och förändra<br>attityderna till våldet. Regeringen har lämnat ett bidrag om sammanlagt<br>500 000 kronor till kampanjen.</p> <p>Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige har nyligen inlett en rik-<br>stäckande kampanj i samma frågor, Den man älskar aktar man. För denna<br>har Riksorganisationen erhållit ett bidrag om 650 000 kronor av rege-<br>ringen.</p> <p>Därmed finner regeringen inte det påkallat att nu initiera ytterligare<br>kampanjer i dessa frågor. Regeringen kommer dock att, i första hand un-<br>der år 1998, genomföra seminarier och andra opinionsbildningsinsatser i<br>frågor som rör våld mot kvinnor.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>62</p> <h3>11.2 Mansjourer och andra mansorganisationer</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringen bedömning: Det är angeläget att öka kunskaperna hos män<br>om våld mot kvinnor och att stödja det arbete som bedrivs i dessa frågor<br>hos mansjourer och andra mansorganisationer. 1,5 miljoner kronor<br>kommer att avsättas för projekt och andra insatser i detta syfte. Medlen<br>kommer efter ansökan att fordelas till berörda jourer m.fl.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen har föreslagit att mans- och<br>brottsofferjourer skall fa 2 miljoner kronor för insatser när det gäller att<br>motverka våld mot kvinnor. Kommissionen har inte angivit hur medlen<br>skall fördelas. Brottsofferjourema behandlas i avsnitt 11.4.</p> <p>Remissinstanserna: Hälften av remissinstanserna yttrar sig och in-<br>stämmer i huvudsak i kommissionens förslag.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Det är angeläget att öka kunska-<br>pen hos män om våldet mot kvinnor och att stödja män som söker sig till<br>mansjourer och andra organisationer som arbetar med dessa frågor. Sve-<br>riges Mansjourers Riksorganisation (SMR) och det femtontalet lokala<br>mansjourer som är anslutna till riksorganisationen, arbetar i huvudsak<br>med frågor som rör männens roll i samband med skilsmässor samt i<br>vårdnads- och umgängesfrågor. I viss utsträckning har jourerna dock<br>börjat erbjuda behandling eller andra insatser för män som utövat våld<br>mot kvinnor. Regeringen anser det viktigt att denna verksamhet kan ut-<br>vecklas och stödjas. Som tidigare nämnts avsätter regeringen årligen<br>5 080 000 kronor i bidrag till organisationer som motverkar våld mot<br>kvinnor. Medlen disponeras av Socialstyrelsen som årligen fördelar c:a<br>1 miljon kronor till bl.a. mansjourema för deras arbete i frågor som rör<br>våld mot kvinnor.</p> <p>Det finns andra organisationer eller sammanslutningar än mansjourer<br>som bedriver ett aktivt arbete för att förebygga och förhindra mäns våld<br>mot kvinnor. Dit hör t.ex. stiftelsen Manscentrum i Stockholm, ett par<br>kriscentrum för män som drivs i kommunal regi, bl.a. i Göteborg, samt<br>det rikstäckande Manliga nätverket för manlighet, mot mäns övergrepp.</p> <p>Som nämnts ovan finns årliga medel hos Socialstyrelsen för den verk-<br>samhet som mansjourema bedriver. Det finns dock skäl att ytterligare<br>stödja verksamhet som nu är under uppbyggnad hos flera mansjourer i<br>frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Även andra mansorganisationer<br>kan behöva stöd för utvecklingsinsatser av skilda slag. Därför kommer<br>regeringen, som ett komplement till de medel som Socialstyrelsen förde-<br>lar till jourerna, att avsätta 1,5 miljoner kronor från det under femte hu-<br>vudtiteln uppförda reservationsanslaget G 2. Särskilda jämställdhetsåt-<br>gärder, för projekt som syftar till att utveckla metoder och modeller m.m.<br>i frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Avsikten är att medlen efter an-<br>sökan skall fördelas av regeringen under år 1998 till mansjourer och and-<br>ra mansorganisationer.</p> <p>63</p> <h3>11.3</h3> <h3>Andra frivilligorganisationer</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens bedömning: 2 miljoner kronor kommer att avsättas ur<br>Allmänna arvsfonden för projekt som vänder sig till eller initieras av<br>ungdomar i frågor som rör våld mot kvinnor. Medlen kommer efter an-<br>sökan att fördelas till ideella organisationer.</p> <p>Även invandrar- och handikapporganisationer bör få stöd för projekt<br>och andra insatser i frågor om våld mot kvinnor. För att stimulera ett så-<br>dant arbete i dessa organisationer avsätts 1 miljon kronor.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen har inte lämnat förslag om<br>stöd till ungdoms-, invandrar- eller handikapporganisationer. Frågor om<br>uppehållstillstånd på grund av anknytning behandlas i avsnitt 5.</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: Ungdomar utgör en viktig resurs<br>i ett framåtsyftande arbete för att motverka våld mot kvinnor. Det är vik-<br>tigt att nå både pojkar och flickor i dessa frågor. Regeringen kommer<br>därför att avsätta 2 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden for projekt<br>under år 1998 som vänder sig till eller initieras av ungdomar. Avsikten är<br>att medlen skall ge möjlighet för organisationer som arbetar med ungdo-<br>mar att fa stöd för utvecklingsprojekt som syftar till att utveckla kunskap<br>om orsaker till våldet och om hur konflikter som kan leda till våldshand-<br>lingar kan förebyggas. Medlen kommer efter ansökan att fördelas till ide-<br>ella organisationer.</p> <p>Invandrarkvinnor och kvinnor med funktionshinder är särskilt utsatta.<br>Kommissionen har betonat att invandrarkvinnor som utsätts för våld av<br>sina män är betydligt mer sårbara än svenska kvinnor. Erfarenheter från<br>kvinnojourerna är att många invandrarkvinnor söker sig dit. Det gäller<br>både kvinnor som varit lång tid i Sverige och som har uppehållstillstånd<br>och kvinnor som saknar uppehållstillstånd. I avsnitt 5 har regerigen avi-<br>serat sin avsikt att ge Invandrarverket i uppdrag att utarbeta ett informa-<br>tionsmaterial riktat till alla dem som ansöker om uppehållstillstånd i Sve-<br>rige om svensk lagstiftning på området och om vilka värderingar som<br>ligger bakom sådan lagstiftning. Kommissionen har inte lämnat något<br>förslag om stöd till invandrarorganisationer. Däremot har kommissionen<br>tagit upp frågor om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Även den<br>frågan tar regeringen upp i avsnitt 5.</p> <p>Kommissionen tar även upp frågor som rör våld mot kvinnor med fy-<br>siska och psykiska funktionshinder, men föreslår inga åtgärder. Vålds-<br>handlingar mot kvinnor med funktionshinder är enligt regeringens upp-<br>fattning särskilt allvarliga. Det finns därför skäl att stödja utvecklingsin-<br>satser på detta område. Inom den svenska handikapprörelsen bedrivs se-<br>dan ett par år några projekt som bl.a. tar upp frågor om våld. Behov finns<br>dock av ytterligare insatser.</p> <p>Mot den nu angivna bakgrunden kommer regeringen att avsätta<br>1 miljon kronor till invandrar- och handikapporganisationer samt deras<br>kvinnoorganisationer för projekt och andra insatser som syftar till att<br>motverka våld mot invandrarkvinnor och kvinnor med funktionshinder.<br>Medlen avsätts under det under femte huvudtiteln uppförda reservations-</p> <p>64</p> <p>anslaget G 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder och fördelas av regeringen Prop. 1997/98:55<br>under år 1998 efter ansökan till ovan nämnda organisationer.</p> <h3>11.4 Brottsofferjourer</h3> <p>Regeringens bedömning: Brottsofferjourema bör inom ramen för sin<br>ideella verksamhet få möjlighet att utveckla sitt arbete. Brottsofferutred-<br>ningens förslag om hur stödet till brottsofferjourema bör vara utformat<br>bör emellertid avvaktas innan regeringen beslutar om stödets storlek och<br>utformning. I avvaktan på utredningens förslag kommer brottsofferjou-<br>remas, liksom andras, möjlighet att få bidrag ur Brottsofferfonden för<br>projekt inriktade mot våld mot kvinnor att öka.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen har föreslagit ett årligt bidrag<br>till brottsofferjourer och mansjourer om tillsammans 2 miljoner kronor.<br>Bidraget till mansjourer behandlas i avsnitt 11.2.</p> <p>Remissinstanserna: Förslaget har inte mött några invändningar.<br>Brottsofferjourernas Riksförbund anser dock att bidragen till brottsoffer-<br>och kvinnojourer skall vara likvärdiga.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Brottsofferjourema arbetar med<br>att informera och hjälpa personer som utsatts för brott. Kvinnor som ut-<br>satts för våld kan antingen vända sig till en brottsofferjour eller en kvin-<br>nojour. Enligt kommissionen bör brottsofferjourer, liksom kvinnojourer<br>och mansjourer, få ett ökat statligt bidrag till den verksamhet som tar<br>sikte på stöd till kvinnor som utsatts för våld. När det gäller brottsoffer-<br>jourema anser kommissionen vidare att det ökade stödet bör utgå som ett<br>organisationsbidrag.</p> <p>Sedan år 1989 har den organisation som organiserar de lokala brottsof-<br>ferjourema, Brottsofferjouremas Riksförbund (BOJ), fått statliga bidrag<br>till sin verksamhet. Medlen har främst använts till att stödja framväxten<br>av lokala brottsofferjourer. Vissa jourer får också kommunala bidrag till<br>sin verksamhet. När brottsofferfonden inrättades (prop. 1993/94:143)<br>påpekades att sådana organisationer som stöder brottsoffer, som t.ex.<br>Brottsofferjouremas Riksförbund och lokala brottsofferjourer, och som<br>vill ha ekonomiskt bidrag för sin verksamhet skulle söka pengar ur fon-<br>den. För att underlätta övergången till den nya ordningen anslogs dock<br>medel även för budgetåret 1994/95.</p> <p>Brottsofferfonden tillförs medel bl.a. genom en avgift för alla som<br>döms för ett brott där det ingår fängelse i straffskalan, f.n. 300 kronor.<br>Vidare bidrar personer som verkställer fängelsestraff genom elektronisk<br>övervakning med en avgift för varje dag som sådan övervakning verk-<br>ställs, f.n. 50 kronor per dag. Under budgetåret 1995/96 delades<br>13,3 miljoner kronor ut till olika brottsofferprojekt. Fonden disponerade<br>ca 10 miljoner kronor vid utgången av år 1997, varav ca 2 miljoner kro-<br>nor var intecknade för beviljade projekt.</p> <p>Av den kunskapsöversikt som Brottsoffermyndigheten gett ut om<br>Brottsofferarbetet i Sverige (Brottsoffermyndigheten, Rapport 1997:1)<br>framgår att en stor del av de brottsofferprojekt som genomförs i Sverige</p> <p>65</p> <p>5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55<br></p> <p>tar sikte på våld mot kvinnor. Vidare framgår att Brottsofferfonden har<br>delat ut cirka 22 miljoner kronor sedan den bildades och att cirka hälften<br>av de forskningsprojekt som fått bidrag ur Brottsofferfonden har fokuse-<br>rat på kvinnor och bam.</p> <p>Brottsofferjourema och deras riksorganisation bedriver ett betydelse-<br>fullt ideellt arbete för att skydda och hjälpa kvinnor som utsätts för våld.<br>Riksorganisationerna har en viktig roll när det gäller information, utbild-<br>ning och stöd till de lokala jourerna. Det är angeläget att brottsofferjou-<br>rema inom ramen for sin ideella verksamhet får möjlighet att utveckla<br>sitt arbete.</p> <p>Brottsofferutredningen har regeringens uppdrag att göra en utvärdering<br>av alla åtgärder som vidtagits de senaste tio åren for att stödja brottsoffer<br>(dir. 1995:94). I utredningens uppdrag ligger också att undersöka och<br>göra en bedömning av användningen av fondens medel. Utredningen<br>skall redovisa sitt uppdrag senaste den sista mars 1998. Det är enligt re-<br>geringens uppfattning angeläget att Brottsofferutredningens förslag i des-<br>sa frågor avvaktas innan beslut tas om hur brottsofferjouremas verksam-<br>het som riktas mot kvinnor som utsatts för våld skall stödjas. Regeringen<br>kommer i avvaktan på utredningens förslag ange att projekt avseende<br>våld mot kvinnor skall prioriteras när beslut tas om fördelning ur<br>Brottsofferfonden. Brottsofferjouremas, liksom andras, möjlighet att få<br>ekonomiskt bidrag för projekt inriktade mot våld mot kvinnor kommer<br>därmed att öka.</p> <h2>12 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Utbildning och forskning</h2> <h3>12.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning</h3> <p>Enligt regeringens uttalade mål för jämställdhetspolitiken skall ett jäm-<br>ställdhetsperspektiv införlivas i huvudfåran på alla områden. Det innebär<br>bl.a. att kvinnors och mäns skilda villkor och livsbetingelser i familj och<br>samhälle skall synliggöras och analyseras så att beslut som fattas på oli-<br>ka områden och i olika frågor inte får skilda konsekvenser för kvinnor<br>och män. Detta arbetssätt, som i internationella sammanhang ofta kallas<br>mainstreaming, kräver också väsentligt ökade kunskaper hos dem som på<br>olika nivåer och i olika sammanhang skall fatta beslut. Jämställdhet<br>mellan kvinnor och män kan således betraktas som ett kunskapsområde i<br>sig. Detta gäller självfallet även i frågor som rör våld mot kvinnor, som<br>spänner över ett vitt område vilket inbegriper allt från ett rättsligt till ett<br>social- och hälsopolitiskt perspektiv och inte minst ett perspektiv som har<br>sin utgångspunkt i maktförhållandet mellan kvinnor och män i samhället<br>och på individnivå.</p> <p>Både Kvinnovåldskommissionen och ett flertal remissinstanser har<br>betonat vikten av ökade kunskaper hos personal på olika myndigheter<br>som handlägger ärenden om våld mot kvinnor eller som på annat sätt<br>kommer i kontakt med förövare av våldsbrott mot kvinnor och de utsatta<br>kvinnorna och deras bam. Regeringen delar till fullo den uppfattningen<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>66</p> <p>och anser att särskilda åtgärder for att öka kunskapen hos berörda yrkes-<br>grupper bör vidtas.</p> <h3>12.2 En förbättrad yrkesutbildning</h3> <p>Regeringens bedömning: I syfte att säkerställa att jämställdhetsfrågor<br>och frågor om våld mot kvinnor blir belysta i relevanta yrkesutbildningar<br>kommer examensordningen i högskoleförordningen att kompletteras för<br>vissa yrkesexamina. Ett uppdrag kommer att lämnas till Högskoleverket<br>att följa och utvärdera de nya reglerna.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen föreslår att det skall klargö-<br>ras att jämställdhet och könsaspekter skall belysas i all högskoleutbild-<br>ning och föreslår att 1 kap. 5 § högskolelagen (1992:1434) förtydligas i<br>detta avseende genom att paragrafens första stycke om att jämställdhet<br>mellan kvinnor och män alltid skall iakttas kompletteras med orden ”och<br>främjas”.</p> <p>Vidare föreslår kommissionen att examensordningen i högskoleförord-<br>ningen och dess målbeskrivning för utbildning av socionomer, läkare,<br>sjuksköterskor, psykologer och jurister kompletteras, så att det klart<br>framgår att våld mot kvinnor och andra könsaspekter skall belysas i dessa<br>utbildningar. Detsamma föreslås gälla för polisutbildningen, vilken dock<br>inte regleras i examensordningen.</p> <p>Kommissionen föreslår även att Högskoleverket ges i uppdrag att följa<br>utvecklingen av hur frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män be-<br>aktas även i undervisningen vid universitet och högskolor. Verket bör<br>regelbundet rapportera till regeringen om läget.</p> <p>Remissinstanserna: Mer än hälften av remissinstanserna har yttrat sig<br>i denna del. När det gäller kompletteringen av högskolelagen är samtliga<br>positiva eller har inget att erinra. Även till förslaget om komplettering av<br>examensordningen för vissa utbildningar är de flesta instanser, bl.a. Hög-<br>skoleverket, positiva. Flera instanser, bl.a. Kriminologiska institutionen<br>vid Stockholms universitet och Våldsskildringsrådet, saknar dock förslag<br>vad gäller utbildningen för lärare. Juridiska fakulteten vid Uppsala uni-<br>versitet avstyrker ytterligare preciseringar av bestämmelserna i examen-<br>sordningen för juristutbildningen. Majoriteten av remissinstanserna har<br>inget att invända mot förslaget att Högskoleverket bör följa utvecklingen<br>av hur dessa frågor beaktas i undervisningen. Högskoleverket anser dock<br>att syftet med förslaget i allt väsentligt redan är tillgodosett.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har vid flera tillfal-<br>len, bl.a. i propositionen Jämställdhet mellan kvinnor och män inom ut-<br>bildningsområdet (prop. 1994/95:164, bet. 1994/95 :UbU 18, rskr.<br>1994/95:405), betonat vikten av jämställdhet som ett kunskapsområde<br>och att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra högskolans organisa-<br>tion och verksamhet. För att ytterligare markera vikten av ett aktivt jäm-<br>ställdhetsarbete inom alla delar av högskolan har regeringen i propositio-<br>nen Högskolans ledning, lärare och organisation (prop. 1996/97:141)<br>föreslagit en komplettering av högskolelagen i enlighet med vad kom-<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>67</p> <p>missionen förordat. Riksdagen har bifallit förslaget (bet. 1997/98:UbU3,<br>rskr. 1997/98:12). Enligt den nya lydelsen (SFS 1997:797) av 1 kap. 5 §<br>första stycket högskolelagen skall ”jämställdhet mellan kvinnor och män<br>alltid iakttas och främjas” i högskolornas verksamhet.</p> <p>Om våldet mot kvinnor skall kunna bekämpas på ett effektivt sätt är<br>det nödvändigt att de som i sin yrkesverksamhet kan förväntas möta<br>kvinnor som har utsatts för våld har kunskap om det samhällsproblem<br>som detta våld utgör och om de mekanismer som ligger bakom. De måste<br>ha kompetens att arbeta med problemet, lära sig att upptäcka det och rätt<br>kunna bemöta kvinnor som har utsatts för våld.</p> <p>Jämställdhetsombudsmannen (JämO) påpekar i sitt remissyttrande att<br>utbildning även kan ses som ett sätt att skapa en hälsosam arbetsmiljö för<br>dessa yrkesgrupper eftersom det är stressande och nedbrytande att utan<br>kunskap konfronteras med eller tvingas ta ansvar för djupgående pro-<br>blem av den art som våld mot kvinnor och bam utgör.</p> <p>Kvinnovåldskommissionen har undersökt i vilken utsträckning våld<br>mot kvinnor - men även mer övergripande jämställdhetsfrågor - tas upp i<br>grundläggande högskoleutbildning för några av de yrkesgrupper som kan<br>förväntas möta kvinnor som har utsatts för våld. De yrkesutbildningar<br>som har studerats är grund- och vidareutbildningen för läkare och sjuk-<br>sköterskor samt utbildningarna för socionomer, psykologer, jurister och<br>poliser. När det gäller sjuksköterskeutbildningen har vidareutbild-<br>ningarna till barnmorska och distriktssköterska studerats. Samtliga ut-<br>bildningsanordnare har undersökts.</p> <p>Kartläggningen visar att frågor om jämställdhet och våld mot kvinnor<br>i mycket liten utsträckning belyses i utbildningarna. Ytterst sällan nämns<br>frågan explicit i kurs- eller utbildningsplanerna för de kartlagda utbild-<br>ningarna. I betydande utsträckning synes det hänga samman med vilken<br>lärare som har hand om respektive kurs om och i vilken omfattning våld<br>mot kvinnor eller jämställdhetsaspekter överhuvudtaget behandlas.</p> <p>Kommissionens utredning visar således på betydande brister i den<br>svenska högskoleutbildningen i detta avseende. Viktiga yrkesgrupper<br>saknar därmed insikter i och kunskap om jämställdhet mellan kvinnor<br>och män och våld mot kvinnor. Dessa frågor måste därför på ett helt an-<br>nat sätt än hittills behandlas under grundutbildningen, framför allt för<br>dem som skall arbeta inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och in-<br>om rättsväsendet.</p> <p>Under hösten 1994 tillsatte regeringen en utredning om bemötandet av<br>kvinnor och män inom hälso- och sjukvården. I betänkandet Jämställd<br>vård - Olika vård på lika villkor (SOU 1996:133), som överlämnades till<br>regeringen under år 1996, betonas vikten av att könsspecifika kunskaper<br>om hälsa och sjukvård integreras i utbildning och fortbildning av läkare<br>och annan sjukvårdspersonal. Utredningen föreslog också att Högskole-<br>verket i sin pågående utvärdering av läkarutbildningen även skulle<br>granska hur könsperspektivet tas upp i olika faser av läkarutbildningen.<br>Förslagen i betänkandet bereds för närvarande inom regeringskansliet. I<br>detta sammanhang kan också nämnas att regeringen under hösten 1995<br>anslog 1,5 miljoner kronor till de medicinska fakulteterna för utveckling<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>68</p> <p>av kurser i kvinnors hälsa och jämställdhetskunskap. Syftet är att kurser- Prop. 1997/98:55<br>na på sikt skall ingå som en del i läkarutbildningen.</p> <p>En viktig kvalitetsaspekt att värna om är universitetens och högskolor-<br>nas frihet att med utgångspunkt i de i examensordningen angivna målen<br>utforma utbildningarna så att dessa på de olika högskoleorterna har i viss<br>mån skilda profiler. Regeringens mening är dock att när det gäller våld<br>mot kvinnor är vissa yrkesgrupper centrala för bemötandet av kvinnor<br>som har utsatts för våld och för att aktivt arbeta med att motverka våld.<br>För att dessa nyckelgrupper skall ha förutsättningar att klara uppgiften på<br>ett tillfredsställande sätt kan inte dessa frågor vara endast ett valfritt mo-<br>ment eller beroende av enskilda lärares engagemang i frågan. Yrkesut-<br>bildningar som leder till yrken vars utövare kommer i kontakt med miss-<br>handlade kvinnor och kvinnor som har utsatts för könsrelaterat våld skall<br>förbereda studenterna för att kunna hantera även denna fråga i sin yrkes-<br>verksamhet. Att så inte sker idag är en allvarlig brist. Regeringen anser<br>att dessa utbildningar skall innehålla åtminstone något obligatoriskt mo-<br>ment av viss omfattning som behandlar kvinnors och mäns skilda villkor<br>i samhälle och familj och förhållanden som kan påverka utvecklingen<br>mot jämställdhet. Eftersom mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt ut-<br>tryck för bristande jämställdhet i samhället generellt såväl som mellan<br>enskilda kvinnor och män, är det angeläget att utbildningarna tar upp<br>också dessa frågor.</p> <p>Mot denna bakgrund delar regeringen kommissionens uppfattning att<br>dessa frågor måste tas upp i grundutbildningen för berörda yrkesgrupper.<br>Regeringen avser därför att förtydliga examensordningen i högskoleför-<br>ordningen för följande yrkesexamina: bammorskeexamen, bam- och<br>ungdomspedagogisk examen, grundskollärarexamen, gymnasielärarexa-<br>men, juris kandidatexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykotera-<br>peutexamen, sjuksköterskeexamen, social omsorgsexamen, socionom-<br>examen, tandläkarexamen samt teologie kandidatexamen.</p> <p>När det gäller polisutbildningen, vilken inte regleras i examensord-<br>ningen, kan konstateras att frågan om våld mot kvinnor på ett tydligt sätt<br>lyfts fram under de senaste åren. I utbildningen ingår numera ett utbild-<br>ningsblock om tre veckor med tema familjevåld. Målet med den utbild-<br>ningen är enligt kursplanen att öka kunskaperna om faktorer bakom vål-<br>det i nära relationer, att öka kunskaperna om aktuell lagstiftning, att ut-<br>veckla det professionella förhållningssättet vid akuta ingripanden och vid<br>förhör och utredning samt att öka förmågan till samarbete med andra or-<br>ganisationer och myndigheter. Att frågor om våld mot kvinnor skall be-<br>lysas i polisutbildningen vid Polishögskolan kommer även att framgå av<br>den nya utbildningsplan som för närvarande utarbetas.</p> <p>Enligt Högskoleverkets instruktion skall verket främja jämställdhet<br>mellan kvinnor och män inom sitt verksamhetsområde. Vidare skall ver-<br>ket följa upp och utvärdera utbildningen, forskningen och det konstnär-<br>liga utvecklingsarbetet inom högskolan med beaktande av verksamhetens<br>roll och sätt att fungera i förhållande till samhällets och arbetslivets ut-<br>veckling och kompetensbehov. Högskoleverket kommenterar i sitt re-<br>missyttrande kommissionens förslag om ett särskilt uppdrag till verket<br>för att följa utvecklingen av hur frågor om jämställdhet och våld mot<br></p> <p>69</p> <p>kvinnor behandlas i undervisningen vid universitet och högskolor. Verket<br>anser att genom att jämställdhetsaspekten alltid skall beaktas i de upp-<br>följningar och utvärderingar som verket genomför är kommissionens<br>förslag i denna del i allt väsentligt redan uppfyllt.</p> <p>Regeringen delar till viss del Högskoleverkets uppfattning. Mot bak-<br>grund av de brister som kommissionens granskning har pekat på och de<br>förändringar av examensordningarna som kommer att göras anser rege-<br>ringen emellertid att det finns skäl att ge Högskoleverket ett särskilt upp-<br>drag i denna fråga. Högskoleverket skall inom ramen för sina ordinarie<br>arbetsuppgifter under 3 år följa upp och utvärdera på vilket sätt universi-<br>teten och högskolorna beaktar de nya kraven i examensordningen och hur<br>de ändrade målbeskrivningarna kommer till konkret uttryck i undervis-<br>ningen. Det är vidare av nationellt intresse att fa till stånd ett erfarenhets-<br>utbyte mellan berörda universitet och högskolor kring hur undervis-<br>ningen kan förändras för att uppfylla regeringens intentioner avseende<br>kunskap om kvinnors och mäns skilda villkor i samhälle och familj, in-<br>klusive frågor om t.ex. våld mot kvinnor. I uppdraget till Högskoleverket<br>kommer därför vidare att ingå att aktivt främja ett sådant erfarenhetsut-<br>byte. Verket skall årligen rapportera till regeringen i dessa frågor.</p> <h3>12.3 En satsning på fortbildning genomfors</h3> <p>Regeringens bedömning: Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att i sam-<br>råd med Riksåklagaren, Domstolsverket och Socialstyrelsen genomföra<br>och leda en satsning på fortbildning av personal inom rättsväsendet, so-<br>cialtjänsten och hälso- och sjukvården. För ändamålet kommer Rikspo-<br>lisstyrelsen att tillföras ett engångsbelopp om 6,5 miljoner kronor. Av<br>medlen skall 1,5 miljoner kronor användas för fortbildning av domare<br>och för information till nämndemän.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen föreslår att en satsning på<br>fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och<br>sjukvården genomförs och att 3 miljoner kronor avsätts för detta.</p> <p>Remissinstanserna: Samtliga instanser är positiva till eller har ingen-<br>ting att erinra mot förslaget om fortbildning av personal inom rättsväsen-<br>det, socialtjänsten och hälso- och sjukvården.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: De förändringar som genomförs<br>i examensordningarna kommer förhoppningsvis att leda till att utsatta<br>kvinnor framöver får ett bättre stöd och bemötande av de yrkesgrupper<br>som de kommer i kontakt med på olika sätt. Som kommissionen har på-<br>pekat kommer det att dröja innan förändringar i grundutbildningarna far<br>fullt genomslag. De ändrade examensordningarna behöver därför i enlig-<br>het med kommissionens förslag kompletteras med fortbildningsinsatser<br>för de personalgrupper som nu är verksamma inom rättsväsendet, social-<br>tjänsten och hälso- och sjukvården. Regeringen delar kommissionens<br>uppfattning att fortbildningsinsatser normalt skall finansieras inom ramen<br>för myndigheternas ordinarie arbete. Framöver bör detta ske i betydligt<br>större omfattning än vad som hittills varit fallet. Med anledning av de<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>70</p> <p>forändringar som nu genomförs i lagstiftningen, genom t.ex. införandet<br>av ett kvinnofridsbrott och de övriga satsningar som regeringen föreslår,<br>finns skäl att genom en extra tilldelning av medel genomföra en större<br>engångssatsning på fortbildning av berörda yrkesgrupper.</p> <p>En sådan fortbildning genomfördes senast år 1992 genom ett uppdrag<br>till Rikspolisstyrelsen året innan. Uppdraget var ett resultat av förslag i<br>fråga om våld mot kvinnor i propositionen Olika på lika villkor (Prop.<br>1990/91:113, bet. 1990/91:AU17, rskr. 1990/91:228). I den fortbild-<br>ningen deltog nära 20 000 personer från rättsväsendet, socialtjänsten och<br>hälso- och sjukvården. Denna satsning finns närmare beskriven i kvinno-<br>våldskommissionens betänkande, kapitlet 16.4.</p> <p>Regeringen har nu uppdragit åt Rikspolisstyrelsen att i samråd med<br>Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen, genomföra ytterli-<br>gare fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och häl-<br>so- och sjukvården. Fortbildningen bör, liksom tidigare, läggas upp så att<br>den kan genomföras både på central, regional och lokal nivå. Kom-<br>missionen har föreslagit att 3 miljoner kronor avsätts för ändamålet. För<br>att fa till stånd en större bredd på verksamheten och fler deltagare samt<br>med hänsyn till den vikt som måste läggas vid att kunskapen hos berörda<br>yrkesgrupper ökar i dessa frågor, kommer regeringen att avsätta sam-<br>manlagt 6,5 miljoner kronor för denna verksamhet som tillförs Rikspolis-<br>styrelsen. Av dessa medel skall 1,5 miljoner kronor användas för fort-<br>bildning av domare och för information till nämndemän. Medlen avsätts<br>under det under femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget G 2.<br>Särskilda jämställdhetsåtgärder.</p> <h3>12.4 Forskningsfrågor</h3> <p>Regeringens bedömning: Brottsförebyggande rådet har fått i uppdrag att<br>utveckla forskning om våld mot kvinnor och att införliva ett jämställd-<br>hetsperspektiv inom ramen för myndighetens forsknings- och utveck-<br>lingsverksamhet.</p> <p>Kommissionens förslag: Kommissionen anser att forskningen om<br>våld måste utvecklas och att regeringen bör uppdra åt lämplig myndighet<br>att utarbeta en plan för hur en sådan utveckling skall kunna komma till<br>stånd.</p> <p>Remissinstanserna: Samtliga instanser är positiva till eller har ingen-<br>ting att erinra mot kommissionens bedömning att forskningen om våld<br>mot kvinnor behöver utvecklas.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Forskning om olika aspekter av<br>våld mot kvinnor är ett viktigt led i en ökad kunskapsutveckling på om-<br>rådet. Härvidlag har senare års kvinnoforskning lämnat viktiga bidrag.<br>Regeringen delar kommissionens uppfattning att det är angeläget att<br>forskningen på området fortsätter att utvecklas. Under senare år har<br>emellertid mycket hänt i dessa frågor, inte minst som en följd av den av<br>regeringen år 1993 inrättade professuren i sociologi, särskilt kvinno-<br>forskning, särskilt våld mot kvinnor, vid Uppsala universitet. Inom ra-<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>71</p> <p>men för professuren pågår för närvarande ett omfattande forskningspro-<br>gram, Kön i förändring och stabilitet, i vilket 26 forskare deltar. Inom<br>ramen för forskningsprogrammet finns också ett organiserat samarbete<br>med forskare i andra EU—länder. År 1997 bildades forskamätverket Från<br>ohälsa till hälsa, med forskare från universiteten i Stockholm, Uppsala<br>och Umeå i ämnena sociologi, statsvetenskap, psykologi, teologi, allmän<br>medicin, gynekologi och psykiatri.</p> <p>Även vid Rikskvinnocentrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats<br>och våldtagits pågår, som nämnts i avsnitt 8, forskning och dokumenta-<br>tion om främst behandlingsmetoder och andra frågor i samband med<br>centrumets verksamhet. Rikskvinnocentrum samarbetar med Uppsala<br>universitet, bl.a. i ett forskningsprojekt om våld mot kvinnor med invand-<br>rarbakgrund. Rikskvinnocentrum har även initierat ett nordiskt forskar-<br>nätverk. För närvarande genomförs i centrumets regi även ett forsknings-<br>projekt om förekomsten av misshandel under graviditet.</p> <p>Vid Centrum för kvinnoforskning vid Uppsala universitet har, på upp-<br>drag av regeringen, docenten Mona Eliasson arbetat fram en kunskaps-<br>sammanställning om svensk och internationell forskning om våld mot<br>kvinnor med titeln Mäns våld mot kvinnor, En kunskapsöversikt om<br>kvinnomisshandel och våldtäkt, dominans och kontroll, utgiven av förla-<br>get Natur och Kultur.</p> <p>Även om forskning i frågor om våld mot kvinnor såldes, genom den<br>särskilda professuren, genom Centrum för kvinnoforskning och genom<br>Rikskvinnocentrums verksamhet, ha kommit att få en hemvist i Uppsala,<br>bedrivs forskning på området även på många andra håll. T.ex. har Forsk-<br>ningsrådsnämnden och Brottsofferfonden lämnat stöd till sådan forsk-<br>ning. Regeringen vill i sammanhanget även framhålla verksamheten vid<br>det Nationella sekretariat för genusforskning som sedan våren 1997 är en<br>särskild inrättning vid Göteborgs universitet. Sekretariatet skall enligt sin<br>förordning (SFS 1997:61) främja genusforskning och verka för att bety-<br>delsen av ett genusperspektiv uppmärksammas i alla forskning. Detta<br>skall ske genom utredningsarbete, opinionsbildning och informations-<br>spridning. Genom att det i sekretariatets uppgifter ingår att bl.a. över-<br>blicka genusforskningen i Sverige och att aktivt främja spridningen av<br>dess resultat och att analysera behovet av genusforskning inom alla ve-<br>tenskapsområden, utgår regeringen från att även forskning om våld mot<br>kvinnor kommer att uppmärksammas i sekretariatets arbete.</p> <p>Det kan i sammanhanget även nämnas att regeringen under våren 1997<br>beviljade Jämställdhetscentrum vid Högskolan i Karlstad ett bidrag för<br>att kunna genomföra en kartläggning av befintlig s.k. mansforskning,<br>såväl nationell som internationell. Syftet med kartläggningen är bl.a. att<br>identifiera sådana områden inom mansforskningen, d.v.s. forskning om<br>förändrade mansroller och om maskulinitet, som är bristfälligt utfors-<br>kade. Därmed kan ökad kunskap även komma att vinnas om i vilken ut-<br>sträckning frågor om mäns våld mot kvinnor har belysts utifrån ett mans-<br>perspektiv i befintlig forskning. Sådan forskning är enligt regeringens<br>uppfattning angelägen.</p> <p>Mot den ovan beskrivna bakgrunden anser regeringen inte det nu på-<br>kallat att. som kommissionen föreslagit, ge en myndighet ett särskilt</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>72</p> <p>uppdrag att utarbeta en plan för hur forskning om våld mot kvinnor skall<br>utvecklas. Under avsnittet 8 har regeringen dock aviserat sin avsikt att<br>besluta om medel till Rikskvinnocentrums forsknings- och utvecklings-<br>arbete.</p> <p>Därutöver anser regeringen att den kriminal- och rättsvetenskapliga<br>forskningen om våld mot kvinnor är eftersatt. Verksamheten vid Brotts-<br>förebyggande rådet är föremål för förändring. Den 1 januari 1996 över-<br>tog myndigheten ansvaret för den officiella rättsstatistiken från Statis-<br>tiska centralbyrån. Den 1 januari 1998 överfördes Rikspolisstyrelsens<br>forskningsenhet till Brottsförebyggande rådet. Rådet skall även i fortsätt-<br>ningen vara expertorgan åt regeringen och rättsväsendets myndigheter.<br>Genom organisationsförändringarna kommer myndigheten mer än tidi-<br>gare att fungera som ett centrum för forsknings- och utvecklingsverk-<br>samheten inom hela rättsväsendet. Rådet skall prioritera samma områden<br>som prioriteras inom kriminalpolitiken i stort och skall även prioritera<br>lokalt brottsförebyggande arbete.</p> <p>Sammantaget innebär detta även att rådets förutsättningar för att kunna<br>öka insatserna i fråga om våldsbrottsligheten mot kvinnor väsentligt för-<br>bättrats. Regeringen anser det angeläget att så sker och har därför gett<br>Brottsförebyggande rådet i uppdrag att utveckla sin forskning på området<br>och att öka insatserna för att införliva ett jämställdhetsperspektiv och<br>frågor om våld mot kvinnor i rådets hela forsknings-, utvecklings- och<br>informationsverksamhet (se bilaga 12). Det innebär bl.a. att rådet bör<br>avsätta resurser för kompetensuppbyggnad, metodutveckling m.m. och<br>att ett ökat erfarenhets- och informationsutbyte bör ske med kvinno-<br>forskningen i dessa frågor. Myndigheten skall även följa den internatio-<br>nella utvecklingen i frågor om våld mot kvinnor. I avsnitt 6 har rege-<br>ringen angett att nu pågående arbete för att förbättra statistiken när det<br>gäller våldsbrott mot kvinnor inom Brottsförebyggande rådet bör bedri-<br>vas skyndsamt.</p> <p>I avsnitten 7 och 16 har regeringen redovisat att Socialstyrelsen har fått<br>i uppdrag att bedriva ett utvecklingsarbete dels fråga om våld mot kvin-<br>nor och dels i fråga om prostitution, det senare bl.a. för att sammanställa<br>kunskap om prostitutionens omfattning och utveckling.</p> <p>Mot bakgrund av det nu nämnda och i beaktande av det aktiva forsk-<br>ningsarbete som således redan bedrivs, gör regeringen bedömningen att<br>några ytterligare insatser för närvarande inte behöver vidtas för att sti-<br>mulera en ökad forskning om våld mot kvinnor.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>73</p> <h2>13</h2> <h2>Brott mot kvinnofrid m.m.</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h3>13.1 Ett kvinnofridsbrott infors</h3> <p>Regeringens förslag: Ett nytt brott skall inforas i brottsbalken. Det<br>tar främst sikte på upprepade straffbara kränkningar som riktas mot<br>närstående kvinnor men omfattar även bam och andra närstående per-<br>soner. Vid bedömningen av straffvärdet skall särskild hänsyn tas till<br>det upprepade eller systematiska i beteendet.</p> <p>Förslaget innebär att den som begår brottsliga gärningar enligt 3,<br>4 eller 6 kap. brottsbalken mot en närstående eller tidigare närstå-<br>ende person skall dömas för grov fridskränkning. En förutsättning<br>för att kunna döma för det nya brottet är att gärningarna varit ett led<br>i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att<br>allvarligt skada personens självkänsla. Straffet skall vara fängelse,<br>lägst sex månader och högst sex år. Har gärningarna begåtts av en<br>man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han<br>bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhål-<br>landen, skall brottet i stället rubriceras som grov kvinnofridskränk-<br>ning.</p> <p>Kommissionens förslag: Överensstämmer i viss mån med regeringens<br>förslag. Kommissionen har emellertid förslagit att det nya brottet också<br>skall omfatta sådana gärningar som inte är straffbara idag. Kommissio-<br>nen har också velat fokusera på mäns våld och andra övergrepp mot<br>kvinnor. Kommissionens lagtextsförslag har därför utformats så att be-<br>stämmelsens första stycke endast omfattar mäns gärningar mot kvinnor<br>och rubriceras som kvinnofridsbrott. Ett andra stycke omfattar sådana<br>handlingar som begås av en man mot en annan man eller av en kvinna<br>mot en annan kvinna eller mot en man och rubriceras som fridsbrott.<br>Kommissionens förslag omfattar inte heller handlingar mot minderåriga<br>bam. Fängelse minst ett år föreslås som lägsta straff för det nya brottet.</p> <p>Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ungefar hälften av re-<br>missinstanserna avstyrker förslaget och åberopar betydande tillämp-<br>ningsproblem. Flera remissinstanser påpekar också att det föreslagna<br>lägsta straffet (fängelse ett år) är alltför strängt, särskilt eftersom det fö-<br>reslås en kriminalisering av nu inte straffbelagda gärningar. Många re-<br>missinstanser avstyrker också förslaget att gå ifrån straffbestämmelser-<br>nas könsneutrala utformning.</p> <p>Flertalet av de remissinstanser som avstyrker förslaget tillstyrker i<br>stället reservanternas förslag i denna del. Reservanternas förslag innebär<br>att, istället för att ett kvinnofrids- respektive fridsbrott införs, det skall<br>framgå direkt av lagtexten beträffande misshandel, olaga tvång och ola-<br>ga hot att brottet skall anses som grovt om det varit ett led i en systema-<br>tiska kränkning av en närstående eller tidigare närstående person.</p> <p>Bakgrund: Kommissionen har haft sitt fokus inriktat på mäns våld<br>mot kvinnor i nära relationer. Kommissionen har beskrivit det som i mo-<br>dem kvinnoforskning kallas för normaliseringsprocessen. Det är en pro-</p> <p>74</p> <p>cess i vilken våldet och vidmakthållandet av våldet gradvis blir ett nor-<br>malt inslag i vardagen i de relationer där det förekommer. I den proces-<br>sen är många mekanismer verksamma, mekanismer som var för sig och<br>särskilt i kombination med varandra gör misshandeln till en process med<br>djupgående konsekvenser för båda parter i relationen. Kännetecknande<br>för de resultat som kvinnoforskningen presenterat på detta område är att<br>våldet i nära relationer snarare är knutet till föreställningar om mannens<br>kontroll och kvinnans underordning i relationen, än relaterat till förkla-<br>ringar där misshandeln ses som en rad mer eller mindre isolerade hand-<br>lingar utförd av en misshandlare som har andra problem, t.ex. alkohol-<br>missbruk eller övergrepp i barndomen.</p> <p>Kommissionen har även konkret beskrivit hur mannens övergrepp mot<br>en kvinna i nära relationer kan se ut, ett mönster som enligt kommissio-<br>nen många utsatta kvinnor känner igen (betänkandet s. 300):</p> <p>I början av förhållandet är mannen ofta mycket kärleksfull och upp-<br>vaktande. Han har en stark övertalningsförmåga och vill lära känna<br>kvinnan på djupet. Så småningom börjat ”uppvaktningen” att ta sig<br>onormala proportioner, varvid den första tidens positiva uppmärksam-<br>het mot kvinnan vänds i kontroll av henne. Mannen börjar tala illa om<br>kvinnans släkt och vänner. Han vill inte att hon skall umgås med nå-<br>gon eller att hon ska ha egna fritidsintressen. Han är svartsjuk. Kvin-<br>nan blir på detta sätt alltmer isolerad. Därefter är det inte ovanligt att<br>mannen börjar kritisera henne. Allt hon gör är fel. På detta sätt bryts<br>kvinnan ned psykiskt, och det är ofta i detta skede, när hennes själv-<br>känsla är skadad, som det första slaget kommer. Övergreppen mot<br>kvinnan konstituerar den s.k. normaliseringsprocessen, som är en följd<br>av upprepat våld i förening med isolering samt växling mellan våld<br>och värme. Den nära relationen mellan offer och gärningsman kom-<br>mer därför att förstärka kvinnans utsatthet. Genom normaliseringspro-<br>cessen kommer kvinnan att successivt flytta sina gränser för vad som<br>kan accepteras i ett förhållande. Övergreppen har inte sällan pågått<br>under lång tid innan de kommer till myndigheternas kännedom, om<br>kvinnan överhuvud taget berättar om brotten. Att leva med en man<br>som misshandlar och hotar och att ständigt ha ett latent hot hängande<br>över sig innebär en mycket stor psykisk påfrestning för kvinnan.</p> <p>Det straffrättsliga regelsystemet fokuserar på enskilda handlingar. Be-<br>visningen koncentreras till följd härav normalt på ett preciserat händelse-<br>förlopp. I misshandelsmål är det t.ex. ofta fråga om ett eller flera slag har<br>utdelats en viss dag på en viss plats. När det är fråga om upprepade över-<br>grepp kan det vara svårt för den drabbade att hålla isär olika händelser<br>och att i detalj beskriva dem och precisera när och var de har utspelat<br>sig. Ett undantag från denna fokusering på enskilda gärningar är om<br>brottet är konstruerat som ett fortlöpande, s.k. perdurerande brott.</p> <p>Frågan om i vilken omfattning varje påstådd gärning måste detaljeras<br>och preciseras har bl.a. tagits upp av Högsta domstolen i rättsfallet NJA<br>1991 s. 83.1 rättsfallet behandlades frågan om beviskrav och bevisvärde-<br>ring i mål om våldtäkt och misshandel vid ett stort antal tillfällen under<br>tre års tid. Av avgörandet framgår att det inte är nödvändigt att beträf-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>75</p> <p>fande varje enskild gärning ange detaljerade uppgifter och precisera tid<br>och plats för att beviskravet skulle vara uppfyllt. Däremot måste några<br>konkreta gärningar kunna specificeras. Även i NJA 1992 s. 446, som<br>rörde sexualbrott mot en underårig dotter, har beviskravet tillämpats på<br>samma sätt.</p> <p>Även psykiskt våld är under vissa förutsättningar straffbart. Den som<br>tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta kan dömas<br>för misshandel. Till sjukdom räknas även psykisk sjukdom och psykisk<br>invaliditet, dvs. handlingen skall medföra en medicinskt påvisbar effekt,<br>t.ex. psykisk chock eller neuros. För ansvar krävs att gärningen har orsa-<br>kat effekten (kroppsskadan, sjukdomen eller smärtan) och att orsakssam-<br>bandet mellan gärningen och effekten är adekvat, dvs. det måste röra sig<br>om en effekt som typiskt sett kan uppkomma i samband med gärningen.<br>Vidare krävs att gärningsmannen har uppsåt att åstadkomma både gär-<br>ningen och effekten. Vid allvarliga former av psykiskt våld är det troligt<br>att det går att bevisa att de medicinskt påvisbara effekterna hänger sam-<br>man med våldet. I sådana fall kan det därför vara möjligt att döma till<br>ansvar för misshandel. Vid mindre allvarliga former av psykiskt våld kan<br>det dock vara svårt att bevisa att en medicinskt påvisbar effekt har ett<br>sådant samband med våldet att det går att döma till ansvar.</p> <h4>Skälen för regeringens förslag:</h4> <p>Ett kvinnofridsbrott med en annan lagteknisk konstruktion</p> <p>Kommissionens förslag bygger på redogörelser från kvinnor som utsätts<br>för våld av en man som de har eller har haft en nära relation till. Därav<br>framgår tydligt att det många gånger inte är de enskilda handlingarna i<br>sig som karaktäriserar kvinnans utsatta situation, utan främst den press<br>och den systematiska kränkning hon ständigt utsätts för. Många kvinnor<br>beskriver övergreppen som en pågående process, liknande den som be-<br>skrivits i kvinnoforskningen. Kommissionen har velat straffbelägga den-<br>na process som ett enda fortlöpande (perdurerande) brott, bland annat<br>med motiveringen att de enskilda handlingarna var för sig inte förmår<br>täcka det samlade straffvärdet av denna process. Gärningarna måste en-<br>ligt kommissionens förslag visserligen preciseras till sin karaktär och ha<br>utförts under en bestämd tidsperiod, men det skall inte krävas att kvinnan<br>tidsmässigt anger varje handling i detalj.</p> <p>Regeringen delar bedömningen att den situation som en kvinna som<br>utsatts för upprepade kränkningar kan befinna sig i är något som kan göra<br>ett brott särskilt straffvärt. Dagens lagstiftning medger i viss utsträck-<br>ning också att sådana hänsyn tas. Domstolarnas praxis tyder på att de,<br>särskilt när det är fråga om mer allvarliga kränkningar, beaktar den sär-<br>skilda utsatthet som följer av att offret är en närstående person. Redan i<br>dag kan således misshandel av en närstående kvinna bedömas som grov<br>misshandel under åberopande av sådana skäl som kommissionen anfört<br>till stöd för sitt förslag till ny straffbestämmelse. När det gäller grövre<br>brott finns det enligt regeringens bedömning inte någon anledning att<br>anta att domstolarna inte bedömer upprepad misshandel mot närstående</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>76</p> <p>eller tidigare närstående kvinnor som grov misshandel i de fall det finns<br>skäl för det. Frågan är dock om sådana hänsyn tas när de enskilda kränk-<br>ningarna inte når upp till denna nivå. Kränkningar av det slag som kom-<br>missionen behandlat kan inte sällan bestå av upprepade, var för sig rela-<br>tivt lindriga gärningar. Det kan röra sig om exempelvis upprepad lindrig<br>misshandel, ofredande och hemfridsbrott. Det systematiska i förfarandet<br>kan emellertid sammantaget leda till en mycket betydande kränkning av<br>den utsatta personen. Regeringen delar kommissionens bedömning att det<br>behövs en generell uppgradering av straffvärdet för sådana gärningar<br>även i fall då grovt brott inte bedöms föreligga. Kommissionens förslag<br>bygger därutöver på att förfarandet snarare är en fortlöpande kränkning<br>än en serie individualiserade händelser och att straffbestämmelsen skall<br>omfatta också förfaranden som i dag inte är straffbara.</p> <p>Kommissionens förslag att ge brottet en karaktär av fortlöpande kränk-<br>ning kan i och för sig te sig tilltalande. Kommissionen har dock, som<br>flera remissinstanser påpekat, inte tillräckligt beaktat att detta inte löser<br>de grundläggande bevisproblem som ofta finns i mål av denna typ. Även<br>om brottet framställs som ett fortlöpande förfarande måste åklagaren<br>kunna bevisa de enskilda händelser som manifesterar den kränkning som<br>förfarandet innefattar. Kommissionens konstruktion kan leda till att be-<br>skrivningen görs vag och oprecis, vilket snarast försvårar förutsättning-<br>arna för att bevisa brott.</p> <p>Flera remissinstanser som avstyrkt förslaget har också pekat på risken<br>att bestämmelsen kan leda till avsevärda svårigheter när det gäller frågan<br>om vilka gärningar som har prövats av domstolen, dvs. vid en bedömning<br>av domens räckvidd eller den s.k. rättskraften.</p> <p>Enligt kommissionens förslag skall grova brott, t.ex. grov misshandel,<br>inte omfattas av den nya straffbestämmelsen och därmed inte av rätt-<br>skraften, även om de begåtts inom den tidsperiod som kvinnofridsbrottet<br>enligt åklagarens gämingsbeskrivning omfattar. Brott av normalgraden<br>skall däremot omfattas av rättskraften. För handlingar som utgör grövre<br>brott och som inte har behandlats av domstolen när frågan om kvinno-<br>fridsbrott prövats skall alltså åklagaren senare kunna väcka åtal även om<br>de begåtts inom den tid för vilken mannen redan dömts för kvinnofrids-<br>brott, medan det inte är möjligt för brott av normalgraden eller för lindri-<br>gare brott. För att kunna konstatera vilka handlingar som omfattas av<br>rättskraften kan det stundtals vara nödvändigt med en omfattande bevis-<br>ning inför domstolen avseende frågan om en enskild handling i sig utgör<br>grovt brott. Sådana svårigheter att bedöma domens rättskraft kan visser-<br>ligen uppkomma vid andra brott som består av flera handlingar, men den<br>av kommissionen föreslagna konstruktionen av brottet som ett fortlöpan-<br>de s.k. perdurerande brott förstärker dessa svårigheter.</p> <p>Kommissionens förslag innebär vidare att brottet skall omfatta sådan<br>psykisk misshandel som i dag inte är straffbelagd. Kommissionen har<br>velat straffbelägga t.ex att förbjuda kvinnan att träffa släktingar eller<br>vänner eller att gå ut eller att mannen på ett grovt sätt talar nedsättande<br>till kvinnan. Hit räknas också enligt kommissionen diffusa hot från man-<br>nens sida, såväl uttalade som outtalade, att mannen gömmer telefon eller<br>nycklar samt vissa kontrollerande beteenden från mannens sida. Enligt</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>77</p> <p>den föreslagna lagtexten skall det vara tillräckligt för kvinnofridsbrott att<br>en fysisk eller psykisk påverkan har skett som varit ägnad att varaktigt<br>kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla. Det är alltså<br>enligt kommissionen förslag tillräckligt att endast en psykisk påverkan<br>har skett.</p> <p>Något klargörande resonemang om vilka handlingar, utöver våld eller<br>hot, som innefattas i bestämmelsen finns inte i förslaget. I den s.k. lega-<br>litetsprincipen ingår att det straffbara området skall vara tydligt avgrän-<br>sat. Straffbuden skall alltså vara så klart formulerade att det i förväg går<br>att avgöra vilka gärningar som är straffbara och vilka som inte är det.<br>Enligt regeringens uppfattning finns det en uppenbar risk att en straffbe-<br>stämmelse som tar sikte på lindrigare psykisk misshandel skulle bli allt-<br>för oprecis och omfatta en alltför oöverskådlig krets av gärningar för att<br>kunna godtas. Legalitetsprincipen talar alltså emot en sådan reglering.<br>Att straffbelägga sådan lindrigare psykisk misshandel har inte heller i<br>tidigare lagstiftningsärenden bedömts vara ändamålsenligt (se prop.<br>1992/93:141 s. 57 f.). Kommissionens förslag i denna del bör därför en-<br>ligt regeringens mening inte genomföras.</p> <p>Regeringen delar dock kommissionens uppfattning att det är angeläget<br>att ytterligare markera allvaret i sådan brottslighet som riktar sig mot per-<br>soner i nära relationer och som präglas av att de sammantaget är avsedda<br>att systematiskt kränka den utsatta personen. Detta bör, såsom kommis-<br>sionen föreslagit, åstadkommas genom införandet av ett särskilt frids-<br>brott. Vid konstruktionen av ett sådant brott bör beaktas att det torde vara<br>ytterst ovanligt att det, vid sådana kränkningar som nu avses, den krän-<br>kande personen inte begår några i dag straffbara handlingar. Detta talar<br>för att gärningen, vid utformningen av brottsbeskrivningen, bör bestå i en<br>serie i och för sig straffbelagda gärningar. En lösning som innebär att den<br>nya straffbestämmelsen omfattar flera i dag straffbara gärningar som va-<br>rit ett led i en upprepad kränkning och som varit ägnad att allvarligt ska-<br>da personens självkänsla tar tillvara vad kommissionen velat åstad-<br>komma med sitt förslag, nämligen att markera allvaret i sådan brottslig-<br>het och få till stånd en helhetsbedömning av den utsatta kvinnans situa-<br>tion.</p> <p>Med en sådan konstruktion av brottet minskar vidare svårigheterna att<br>bedöma vad som omfattas av domens rättskraft. Domstolen måste såle-<br>des kunna konstatera vilka enskilda straffbara gärningar som har begåtts.</p> <p>Några remissinstanser har också framfört att svårigheter att bedöma<br>nödvämssituationer kan uppkomma på grund av utredningsförslagets<br>brottskonstruktion. Nödvämsrätten innebär bl.a. en rätt att använda en i<br>och för sig straffbar handling för att skydda sig mot ett pågående eller<br>överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom, under förut-<br>sättning att det inte kan anses uppenbart oförsvarligt med hänsyn till an-<br>greppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i<br>övrigt (24 kap. 1 § brottsbalken). Eftersom kvinnofridsbrottet enligt<br>kommissionens förslag är konstruerat så att det är den pågående proces-<br>sen som straffbeläggs skulle det kunna hävdas att kvinnan har nödväms-<br>rätt under hela den tid åtalet avser, oavsett om mannen vid tillfallet har<br>påbörjat ett brottsligt angrepp eller om det kan anses överhängande. Med</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>78</p> <p>en konstruktion som innebär att brottet består av en serie i och for sig<br>straffbara gärningar måste nödvämshandlingen vara knuten till de brotts-<br>liga angrepp som omfattas av åtalet.</p> <p>Regeringen finner, mot bakgrund av det anförda, övervägande skäl tala<br>för att det skall införas ett nytt brott som markerar det särskilt straffvärda<br>i en långvarig och upprepad kränkning av en annan person och där förfa-<br>randet består i en serie i och för sig straffbelagda gärningar. Konstruktio-<br>nen bygger på att domstolen skall döma för det nya brottet i stället för de<br>brott som de enskilda gärningarna innefattar. Att på detta sätt konstruera<br>ett brott som består i att gärningsmannen begår vissa i och för sig som<br>särskilda brott straffbelagda gärningar är inte ovanligt. Det kan således<br>jämföras med konstruktionen av brotten rån (8 kap. 5 § brottsbalken) och<br>olaga tvång (4 kap. 4 § brottsbalken). Vad avser den närmare avgräns-<br>ningen av det nya brottet kan följande anföras.</p> <p>Vid införandet av ett nytt brott måste utgångspunkten vara att bestäm-<br>melsen skall avse alla straffvärda förfaranden inom det område den är<br>avsedd att skydda. Sådana kränkningar som ovan berörts kan i och för sig<br>uppstå i en mängd situationer. Starka skäl talar dock för att brottet endast<br>skall omfatta gärningar som riktar sig mot närstående. Det som utmärker<br>kränkningar av nära anhöriga, till skillnad mot t.ex. grannar eller andra<br>mer ytliga bekanta, är att kränkningarna kan pågå en längre tid utan att de<br>upptäcks av andra och att de sällan anmäls av den kränkta personen på<br>grund av de känslomässiga bindningar som finns mellan denna och gär-<br>ningsmannen. Dessutom pågår de inte sällan i hemmet där personen bor-<br>de kunna känna sig trygg och säker. Kommissionen har i enlighet med<br>sina direktiv på ett värdefullt sätt lyft fram ett kvinnoperspektiv i sina<br>förslag till åtgärder. Dess förslag till straffbestämmelse omfattar dock<br>även andra kränkningar än mäns kränkningar av kvinnor. Regeringen<br>delar kommissionens förslag i detta avseende. Det nya brottet bör således<br>omfatta inte endast mäns kränkningar av kvinnor. Kränkningar av nära<br>anhöriga kan omfatta även föräldrar och syskon till gärningsmannen eller<br>andra släktingar till denne. Även brott mot andra nära anhöriga än kvin-<br>nor bör därför omfattas av den nya straffbestämmelsen. Kommissionen<br>har emellertid föreslagit att kränkningar av ett minderårigt bam inte skall<br>omfattas av det nya brottet. Enligt regeringens uppfattning finns det dock<br>anledning att bedöma kränkningar av ett minderårigt bam som minst lika<br>allvarliga som kränkningar av vuxna personer. Även sådana kränkningar<br>bör därför omfattas av den nya straffbestämmelsen. Brottet bör benämnas<br>grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning (se nedan under<br>könsneutral lagtext).</p> <p>Straffbestämmelsen bör omfatta sådana straffbara gärningar som ty-<br>piskt sett kan ingå i en kränkning av en närstående person. Sådana brott<br>torde särskilt vara misshandel, olika fridsbrott som olaga tvång, olaga<br>hot, ofredande och hemfridsbrott samt sexuella övergrepp. En begräns-<br>ning bör ske till sådana kränkningar som typiskt sett utgör ett direkt an-<br>grepp på den personliga integriteten. Misshandel och andra brott mot liv<br>och hälsa i 3 kap. brottsbalken, liksom olaga hot, olaga tvång och andra<br>brott mot frihet och frid i 4 kap. brottsbalken och sexualbrotten i 6 kap.<br>brottsbalken bör därför omfattas av den nya straffbestämmelsen. Äre-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>79</p> <p>kränkningsbrotten i 5 kap. brottsbalken kräver i princip att målsäganden<br>anger brottet till åtal och att åtal av särskilda skäl anses påkallat ur all-<br>män synpunkt. Den praktiska nyttan av att den nya straffbestämmelsen<br>även skall omfatta brott enligt 5 kap. brottsbalken kan därför starkt ifrå-<br>gasättas. En lämplig avgränsning av brottet är därför sådana förfaranden<br>som avses i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken.</p> <p>En förutsättning för att gärningen skall omfattas av det nya straffstad-<br>gandet är att den är ett led i en upprepad kränkning av en närstående eller<br>tidigare närstående persons integritet och att den är ägnad att allvarligt<br>skada denna persons självkänsla. Även om det ofta ingår allvarligare<br>brott i nu aktuell brottslighet utesluter det inte att en serie av, sedda var<br>för sig, relativt lindriga brott kan vara ägnade att ge en sådan effekt. Lag-<br>rådet har bl.a. haft synpunkter på kravet att det skall vara fråga om ett led<br>i en upprepad kränkning och har föreslagit en annan lösning. Regering-<br>ens ställningstagande till lagrådets förslag återfinns i avsnitt 21.1<br>(författningskommentaren till 4 kap. 4 a § brottsbalken).</p> <p>Normala konkurrensregler bör tillämpas. Det innebär att grövre brott,<br>t.ex. grov misshandel, människorov och olaga frihetsberövande, inte in-<br>går i det nya brottet. Inte heller ingår de grövre sexualbrotten. För sådana<br>brott är straffskalan generellt sett strängare än för det nya brott rege-<br>ringen nu föreslår. I stället skall domstolen döma särskilt för dessa grövre<br>brott. Domstolen skall alltså döma för t.ex. grov misshandel för den eller<br>de handlingar som bedöms som grov misshandel och för grov frids- eller<br>kvinnofridskränkning för de handlingar som bedöms som t.ex. misshan-<br>del av normalgraden, under förutsättning att övriga rekvisit för det nya<br>brottet är uppfyllda. Likaså skall domstolen döma för grov frids- eller<br>kvinnofridskränkning och våldtäkt i konkurrens eller för grov frids- eller<br>kvinnofridskränkning och grovt sexuellt utnyttjande av underårig i kon-<br>kurrens.</p> <p>Hur straffbestämmelsen har utformats kan också ha betydelse för kon-<br>kurrensfrågan. Det skulle i och för sig kunna övervägas om brott mot ett<br>utfärdat besöksförbud också skall omfattas av den nya bestämmelsen.<br>Sådana brott torde nämligen inte sällan ingå vid den typ av kränkningar<br>som nu behandlas. Övervägande skäl talar dock emot en sådan ordning.<br>Brott mot besöksförbud är konstruerat som ett brott mot det utfärdade<br>förbudet att besöka eller på annat sätt kontakta en annan person eller att<br>följa efter denna person. Brott mot besöksförbud har ett något annorlunda<br>skyddsintresse än t.ex olaga hot. Det krävs inte för brott mot besöksför-<br>budslagen att det har uttalats några hot eller liknande eller ens att den<br>person som skyddas av förbudet lagt märke till att förbudet har överträtts.<br>Brottet kan därför sägas snarast vara en överrädelse av en påbjuden ord-<br>ning. Det bör med hänsyn härtill, vilket också kommissionen föreslagit,<br>lämnas utanför den nya straffbestämmelsens omedelbara tillämpnings-<br>område. Att en gärningsman som döms enligt den nya bestämmelsen<br>också har gjort sig skyldig till överträdelse av besöksförbud mot den som<br>gärningen riktats mot påverkar dock givetvis straffvärdet av förfarandet.</p> <p>Det skall inte förnekas att denna brottskonstruktion kan leda till vissa<br>andra konkurrensproblem. Dessa bör emellertid kunna lösas med hjälp av</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>80</p> <p>allmänna konkurrensregler. Konkurrensfrågor behandlas närmare i för- Prop. 1997/98:55<br>fattningskommentaren.</p> <p>Vissa av de tillämpningssvårigheter som dagens lagstiftning innebär<br>hör ihop med att de nuvarande straffbestämmelserna tar sikte på de en-<br>skilda gärningarna och att de därför måste individualiseras och preciseras<br>till tid och rum. Den föreslagna brottskonstruktionen bör leda till en för-<br>enkling i detta avseende. I praxis har en utveckling skett att betrakta flera<br>likartade brott som en enhet. Rättsfallet NJA 1991 s. 83, som behandlade<br>misshandel och våldtäkt, visar t.ex. att kravet på individualisering och<br>precisering inte i alla situationer behöver upprätthållas beträffande alla<br>gärningar. Det är tydligt att Högsta domstolen i rättsfallet betraktade<br>övergreppen som en helhet, även om varje gärning torde ha betraktats<br>som ett särskilt brott. I doktrinen har också efterlysts att lagstiftningen<br>utformas så att det i vissa fall ges möjlighet att döma för ett brott - eller<br>såsom för ett brott - när i verkligheten flera brott har förövats under en<br>viss tidsperiod (se Jareborg, Straffrättens gämingslära, 1995 s. 213 ff och<br>Dag Victor, 35 års utredande, en vänbok till Erland Aspelin s. 254). När<br>brottet betraktas som en enhet kan nämligen faktorer som omfattning,<br>frekvens och vanemässighet vara av stor betydelse för bedömningen av<br>brottet, men åklagaren behöver inte i förhållande till sådana faktorer in-<br>dividualisera och bevisa varje enskild händelse. Regeringens förslag in-<br>nebär att de handlingar som omfattas av den nya straffbestämmelsen<br>skall betraktas som ett brott. Brottets konstruktion i förening med den<br>praxis som utvecklats bör innebära att det för ansvar enligt den nya be-<br>stämmelsen inte alltid krävs att de enskilda gärningarna individualiseras<br>och preciseras bl.a. vad avser exakt tid och plats. Åklagarens grundläg-<br>gande bevisbörda för att det åberopade förfarandet faktiskt har ägt rum<br>påverkas dock givetvis inte.</p> <p>För ansvar enligt bestämmelsen fordras såväl att det rör sig om en upp-<br>repad kränkning som att gärningarna typiskt sett varit ägnade att allvar-<br>ligt skada personens självkänsla. Gärningarna kan t.ex. ingå i ett mönster<br>som sammantaget kan leda till att offret bryts ned. Det behöver emeller-<br>tid inte i det enskilda fallet bevisas att personens integritet verkligen har<br>kränkts och att självkänslan har skadats allvarligt. Uttrycket<br>”systematiskt” har inte använts i lagtexten eftersom det kan leda tanken<br>till att kränkningarna skall vara planerade. Något krav på planering bör<br>enligt regeringens mening inte sättas upp för det nya brottet. Trots detta<br>kan det självfallet finnas ett mått av systematik i den kränkning som en<br>person är utsatt för. Det kan t.ex. gälla i de fall som kommissionen har<br>beskrivit där en man genom upprepade gärningar mot en kvinna i en nära<br>relation söker skaffa sig kontroll över kvinnan.</p> <p>Regeringens förslag innebär att domstolen vid en bedömning av gär-<br>ningarnas straffvärde kan göra en helhetsbedömning av den kränkta per-<br>sonens situation. När en polisanmälan görs skall i princip alla gärningar<br>behandlas vid ett och samma tillfälle av polis, åklagare och domstol. Det<br>torde emellertid inte vara ovanligt att upprepningen av kränkningarna<br>upptäcks först efter en eller flera fallande domar. Lagrådet har utförligt<br>behandlat frågan om i vilken utsträckning andra gärningar än de som om-<br>fattas av åtalet skall tillåtas ingå i prövningen om det varit fråga om en</p> <p>6 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 55<br></p> <p>upprepad kränkning. Regeringen kan i allt väsentligt ansluta sig till vad<br>Lagrådet anfört i denna fråga. Den nya bestämmelsen innebär således att<br>domstolen vid bedömningen av om gärningarna varit ett led i en uppre-<br>pad kränkning även kan ta hänsyn till sådana handlingar mot den närstå-<br>ende personen som gärningsmannen tidigare dömts för. Åklagaren måste<br>alltså tillåtas att till stöd för sin talan åberopa även sådana gärningar som<br>inte direkt är föremål för domstolens prövning i det förevarande målet,<br>men som kan användas för att styrka att kränkningar skett vid upprepade<br>tillfallen. Frågan behandlas närmare i författningskommentaren.</p> <p>I lagrådsremissen föreslogs att bestämmelsen skulle konstrueras som<br>en fakultativ regel, dvs. att domstolen får döma för det föreslagna brottet<br>i stället för att döma för de brott som gärningarna innebär. Skälet härför<br>var att straffstadgandet kunde innfatta gärningar av mycket olika<br>straffvärde. Lagrådet har dock anfört att det synes svårt att förstå att gär-<br>ningar som uppfyller de i straffbestämmelsen angivna rekvisiten inte<br>skulle ha ett straffvärde av minst sex månaders fängelse. Lagrådet har<br>också ansett att en sådan valmöjlighet - som i praktiken skulle bli åklaga-<br>rens - visserligen är en intressant tanke som skulle stå i god överens-<br>stämmelse med realiteterna i form av utredningssvårigheter och bris-<br>tande resurser, men att en sådan regel skulle strida mot principen om<br>åklagarens absoluta åtalsplikt. Lagrådet anser därför att denna senare<br>fråga bör övervägas i ett större sammanhang. Regeringen accepterar den-<br>na bedömning. Om de angivna rekvisiten för det nya brottet föreligger<br>skall alltså åklagaren åtala - och domstolen döma - enligt den nya be-<br>stämmelsen.</p> <p>Straffskalan</p> <p>Det föreslagna straffstadgandet kan innefatta gärningar av mycket olika<br>straffvärde. Brottet kan således bestå av såväl upprepade misshandels-<br>brott, vilka också sedda var för sig skulle ge fängelse av betydande längd,<br>som ett antal hemfridsbrott eller ofredandebrott vilka, om de bedömts<br>isolerat, skulle ge böter eller högst ett kortare fängelsestraff. Straffskalan<br>måste därför utformas på ett sådant sätt att den medger en adekvat be-<br>dömning av straffvärdet. Med hänsyn till att brottet således omfattar för-<br>faranden som, sedda för sig, normalt har ett begränsat straffvärde fram-<br>står det av kommissionen föreslagna minimistraffet, ett års fängelse, som<br>alltför högt. Regeringen föreslår i stället att minimistraffet bestäms till<br>fängelse sex månader. En sådan gräns innebär enligt regeringens mening<br>en tillräcklig markering av allvaret i den kränkning som förfarandet inne-<br>fattar. Med hänsyn till att straffbestämmelsen kan innefatta också gär-<br>ningar av sammantaget mycket betydande straffvärde bör dock straff-<br>maximum sättas till det av kommissionen föreslagna sex års fängelse.</p> <p>Könsneutral utformning av brottsbeskrivningen</p> <p>Kommissionen har som skäl för sitt förslag att gå ifrån brottsbalkens<br>könsneutrala systematik anfört att det i det övervägande antalet fall är</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>82</p> <p>män som utsätter kvinnor för kränkningar. Det utmärkande för detta be-<br>teende är enligt kommissionen att kränkningen sker på grund av kön och<br>att detta har sin grund i en föreställning om kvinnors lägre värde i för-<br>hållande till män. Kommissionen har ansett det viktigt att detta förhål-<br>lande tydliggörs vid den lagtekniska utformningen av bestämmelsen.<br>Förslaget har därför utformats så att det första stycket i lagrummet be-<br>handlar en mans handlande mot en kvinna och benämns kvinnofridsbrott,<br>medan det andra stycket behandlar en mans handlande mot en annan man<br>eller en kvinnas handlande mot en annan kvinna eller mot en man och<br>benämns fridsbrott. Motivet för en sådan uppdelning är alltså att lagtex-<br>ten skall beskriva verkligheten bättre. Mot ett sådant resonemang kan<br>emellertid invändas att det skulle vara i det närmaste ogörligt att generellt<br>skriva om de straffrättsliga reglerna utifrån ett sådant perspektiv.</p> <p>Även om det således i de allra flesta fall kan antas vara män som krän-<br>ker kvinnor anser regeringen inte att kommissionens argument är till-<br>räckligt starka för att frångå brottsbalkens könsneutrala utformning av<br>bestämmelserna. Den nya bestämmelsen bör alltså följa brottsbalkens<br>nuvarande könsneutrala systematik och utformning. En könsneutral kon-<br>struktion av bestämmelsen innebär att även fall då bam utsätts för kränk-<br>ningar kommer att omfattas av den nya bestämmelsen. Även mäns<br>kränkningar mot närstående eller tidigare närstående kvinnor ingår där-<br>med i den föreslagna beskrivningen av grov fridskränkning. Regeringen<br>anser dock att det kan vara värdefullt att skilja ut sådana gärningar som<br>företas av män mot kvinnor som de är eller har varit gifta med eller som<br>de bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhål-<br>landen och ge den situationen en annan brottsrubricering. Detta bör ske i<br>ett andra stycke till bestämmelsen. Lagrådet har ansett att en sådan sär-<br>skild brottsrubricering för dessa fall inte bör införas. Regeringen delar<br>inte Lagrådets uppfattning. Genom införandet av en särskild brottsrubri-<br>cering för dessa fall markeras, inte minst av pedagogiska skäl, den sär-<br>skilda form av kränkning som brott av förevarande slag mot en närståen-<br>de kvinna utgör. En sådan urskiljning kan också ge ett värdefullt bidrag<br>till att synliggöra och kartlägga omfattningen av mäns våld mot kvinnor i<br>nära relationer.</p> <p>Med hänsyn till att den könsneutrala utformning som lagtexten har<br>idag bör behållas bör inte den av kommissionen föreslagna rubriceringen<br>kvinnofridsbrott användas. Av brottsrubriceringen bör vidare framgå att<br>det är fråga om ett allvarligt brott. Som anförts ovan föreslår regeringen i<br>stället att det nya brottet skall rubriceras grov fridskränkning alternativt<br>grov kvinnofridskränkning. Den nya straffbestämmelsen bör placeras i<br>4 kap. brottsbalken som innehåller bestämmelser om brott mot frihet och<br>frid. Regeringen kommer att ta upp andra frågor om könsneutral lagtext i<br>avsnitt 13.4.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>83</p> <h3>13.2 Olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens bedömning: Någon anledning att ändra i rekvisiten för<br>olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande finns inte.</p> <p>Kommissionens förslag: Hot som utförs med ett livsfarligt vapen<br>skall regelmässigt hänföras till den grova graden av olaga hot. Den grova<br>graden av brottet föreslås få en särskild brottsrubricering. I lagtexten<br>skall det uttryckligen anges att, vid bedömningen av om brottet är grovt,<br>det särskilt skall beaktas om det utövats med livsfarligt vapen, avsett en<br>särskilt farlig gärning eller riktats mot någon som har en särskilt utsatt<br>ställning. Vidare föreslås språkliga förändringar av bestämmelserna om<br>olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande.</p> <p>Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Riksåklagaren avstyr-<br>ker förslaget att användning av livsfarligt vapen regelmässigt skall göra<br>brottet grovt eftersom det skulle innebära en opåkallad straffskärpning.<br>Flera domstolar anser att det skulle leda till betydande straffskärpningar<br>vad avser knivhot. De flesta remissinstanser har inga invändningar mot<br>de föreslagna språkliga förändringarna i bestämmelserna om olaga hot,<br>ofredande och sexuellt ofredande.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: 1 straffbestämmelsen om olaga<br>hot straffbeläggs att lyfta vapen mot annan eller på annat sätt hota med<br>brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvar-<br>lig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. Straf-<br>fet är böter eller fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt kan det dömas<br>till fängelse lägst sex månader och högst fyra år. I lagtexten anges inte<br>uttryckligen vilka omständigheter som skall göra att brottet bedöms som<br>grovt. Däremot uttalades i förarbetena (prop. 1992/93: 141 s. 31) då det<br>grova brottet infördes att ett brott skall anses som grovt först om det i<br>betydande grad skiljer sig från vad som anses som ”normala” fall av ola-<br>ga hot. Vidare framhölls att faktorer som kan vara av betydelse, förutom<br>hotets innebörd och hur akut det framstår, är om hotet riktats mot någon<br>som har en särskilt skyddslös ställning eller om det är fråga om upprepa-<br>de allvarliga hot.</p> <p>Kommissionen föreslår bl.a. att hot som utförs med skjutvapen och<br>knivar regelmässigt skall göra brottet grovt. Enligt regeringens mening<br>finns det visserligen ofta skäl för att anse att en sådan gärning skall be-<br>dömas som grovt brott. Även nuvarande bestämmelse torde inte sällan<br>föranleda att en sådan gärning bedöms som grovt brott. Avgörande för<br>bedömningen av om brottet skall anses som grovt eller inte bör dock<br>främst vara hur allvarligt brottet upplevs av den hotade. Förslaget kan,<br>som påpekats i remisskritiken, leda till en stelbent tillämpning som inte<br>speglar brottets faktiska straffvärde. Hur hot som utförs med vapen eller<br>knivar skall påverka straffvärdet av en gärning är dock en fråga som be-<br>höver analyseras i ett vidare sammanhang. Regeringen avser att åter-<br>komma i denna fråga.</p> <p>De övriga språkliga förändringar som kommissionen föreslår beträf-<br>fande olaga hot kan leda till att tillämpningen blir oklar. Förslaget skulle</p> <p>84</p> <p>t.ex. kunna förstås så att även andra åtgärder än hot mot person omfattas<br>av det straffbara området. Regeringen anser inte att det finns skäl att ge-<br>nomföra kommissionens förslag i denna del.</p> <p>Kommissionen har också föreslagit vissa språkliga justeringar i straff-<br>bestämmelserna om ofredande och sexuellt ofredande i syfte att anpassa<br>terminologin till de vanligaste formerna av ofredande och sexuellt ofre-<br>dande. Bland annat föreslås att uttrycken ”ofredar eller annars trakasserar<br>annan” skall ingå i de båda straffbestämmelserna. Med trakasserier avses<br>enligt kommissionen ett upprepat beteende. Kommissionens uttalande<br>leder tanken till att det inte skall räcka med en enskild händelse for an-<br>svar enligt bestämmelsen. En sådan tillämpning kan rimligen inte ha varit<br>avsedd. Det kan bl.a. mot bakgrund härav ifrågasättas om kommissionens<br>förslag leder till ökad klarhet. Förslaget bör inte genomföras.</p> <p>När det gäller sexuellt ofredande har kommissionen även föreslagit en<br>språklig förändring även i andra avseenden, bl.a. genom att byta ut orden<br>”väcka anstöt” till ”kränka hans eller hennes integritet”. De förändringar<br>som föreslås torde vara mer långtgående än den nu gällande bestämmel-<br>sen, trots att det inte varit kommissionens avsikt att göra en saklig änd-<br>ring. Med tanke på att regeringen har för avsikt att inom kort tillsätta en<br>utredning som skall göra en total översyn över sexualbrotten är det<br>lämpligt att även bestämmelserna om sexuellt ofredande omfattas av<br>denna översyn (se avsnitt 14.3).</p> <h3>13.3 Kränkningar på grund av kön eller sexuell läggning</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens bedömning: Det finns ingen anledning att, utöver vad<br>som föreslagits om ett nytt kvinnofridsbrott, införa bestämmelser om<br>att det vid bestämmande av straffvärdet för en handling skall anses<br>som en försvårande omständighet att ett motiv för brottet varit att<br>kränka en person på grund av kön. Det behövs inte heller någon be-<br>stämmelse om att förolämpning med anspelning på den kränkta per-<br>sonens kön skall ligga under allmänt åtal. Det finns inte heller någon<br>anledning att ändra den nuvarande bestämmelsen att åklagaren far<br>åtala för förolämpning mot någon med anspelning på personens ho-<br>mosexuella läggning, till att i stället avse sexuella läggning.</p> <p>Kommissionens förslag: Det skall införas en särskild regel om att<br>kränkning på grund av kön skall anses som en försvårande omständighet<br>vid straffvärdebedömningen. Förolämpning på grund av kön skall ligga<br>under allmänt åtal. Den nuvarande bestämmelsen att åklagaren far åtala<br>för förolämpning mot någon med anspelning på en persons homosexuella<br>läggning skall ändras till att avse sexuella läggning</p> <p>Remissinstanserna: De flesta som yttrar sig är positiva. Bland de ne-<br>gativa kan nämnas Riksåklagaren som anser att det inte finns något be-<br>hov av en särskild åtals- eller straffskärpningsregel med avseende på<br>kränkning på grund av kön. Kriminologiska institutionen vid Stockholms<br>universitet är kritisk till en ändring av homosexuell till sexuell läggning.</p> <p>85</p> <h4>Skälen for regeringens bedömning:</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>En särskild åtalsregel för förolämpning på grund av kön</p> <p>Förtal och förolämpning är brott som normalt kan åtalas endast av den<br>kränkta personen och inte av åklagare. Det finns dock vissa undantag<br>från denna regel. Om den kränkta personen anmäler brottet till åtal och<br>åklagaren finner att ett åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän syn-<br>punkt far åklagaren väcka åtal för förtal och grovt förtal, för förolämp-<br>ning mot någon i hans eller hennes myndighetsutövning och för för-<br>olämpning mot någon med anspelning på personens ras, hudfärg, natio-<br>nella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning<br>(5 kap. 5 § brottsbalken). Kommissionen har förslagit att förolämpning<br>på grund av anspelning på personens kön skall kunna leda till att åklagare<br>får väcka åtal.</p> <p>Det är enligt kommissionen inte ovanligt att kvinnor få ta emot för-<br>olämpningar som på ett kränkande sätt anspelar på att de är kvinnor. Nå-<br>got exempel på en sådan kränkning ges emellertid inte. Som skäl har<br>kommissionen anfört att sådana kränkningar skall tas med samma allvar<br>som kränkningar på grund av någons ras, hudfärg, nationella eller etniska<br>ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning, dvs den grupp<br>som för närvarande omfattas av den nuvarande åtalsregeln för förolämp-<br>ning. De personer som skyddas av denna åtalsregel är, med undantag för<br>homosexuella, samma krets som skyddas av bestämmelsen om hets mot<br>folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken.</p> <p>Den anförda åtalsregeln avseende förolämpning har till syfte att ge ett<br>särskilt stöd för sådana angrepp som riktar sig mot vissa särskilt utsatta<br>grupper. Den har i detta avseende i stort samma skyddsobjekt som straff-<br>bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Den av kommissionen föreslagna<br>regeln skulle få ett mycket brett tillämpningsområde. Den skulle omfatta<br>förolämpning mot såväl män som kvinnor. Det är enligt regeringens me-<br>ning tveksamt om kvinnor - eller män - i just denna egenskap har behov<br>av ett sådant generellt skydd som en sådan ändring av åtalsregeln skulle<br>innebära. Bestämmelser av denna karaktär riskerar att förlora sin mening<br>om de utvidgas till att omfatta i stort sett hela befolkningen. Därvid bör<br>beaktas att ärekränkning när de tar sig form av förtalsbrott under vissa<br>förhållanden kan åtalas av allmän åklagare. Kommissionens förslag i<br>denna del bör därför inte genomföras.</p> <p>Straffskärpning för kränkning på grund av kön</p> <p>I 29 kap. brottsbalken finns bestämmelser om hur straffet, inom ramen<br>för straffskalan, skall bestämmas för brottet, dvs. hur brottets straffvärde<br>skall bestämmas. Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas<br>den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den<br>tilltalade insett eller borde inse om detta samt de avsikter eller motiv som<br>gärningsmannen haft (29 kap. 1 §). I 29 kap. 2 § brottsbalken ges ett an-<br>tal exempel på omständigheter som verkar i försvårande riktning, vid</p> <p>86</p> <p>sidan av sådana omständigheter som redan har påverkat hur gärningen<br>har rubricerats, och som alltså gör att gärningens straffvärde höjs. De<br>exempel som anförs i lagtexten är att den tilltalade avsett att brottet<br>skulle fa betydligt svårare följder än det faktiskt har fått, att den tilltalade<br>visat särskild hänsynslöshet, att den tilltalade utnyttjat någon annans<br>skyddslösa ställning eller särskilda svårighet att värja sig, att den tillta-<br>lade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt för-<br>troende, att den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet<br>genom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, oförstånd<br>eller beroende ställning, om brottet varit ett led i en brottslig gärning som<br>varit särskilt noggrant planerad eller bedrivits i stor omfattning och i vil-<br>ken den tilltalade spelat en betydande roll (punkt 1-6). I en sjunde punkt<br>anges också som försvårande omständighet att det varit ett motiv för<br>brottet att kränka en person, en folkgrupp eller en annan särskild grupp<br>av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,<br>trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Kommissionen har<br>föreslagit ett tillägg till den sjunde punkten så att även kränkning på<br>grund av kön betraktas som en försvårande omständighet.</p> <p>De skäl som regeringen anfört mot att ändra åtalsreglema för för-<br>olämpning på grund av kön gör sig gällande även beträffande den av<br>kommissionen särskilda straffskärpningsregeln för kränkning på grund<br>av kön. Någon generell regel av det slag kommissionen föreslagit kan<br>således knappast motiveras. Därtill kommer att de särskilda reglerna i<br>29 kap. 2 § brottsbalken endast är av exemplifierande karaktär. Domsto-<br>len kan således vid bedömningen av straffvärdet ta hänsyn till ett särskilt<br>kränkande motiv för brottet, även om detta inte uttryckligen nämnts i<br>29 kap. brottsbalken. Regeringen har för övrigt redan genom de föreslag-<br>na bestämmelserna om grov fridskränkning och grov kvinnofrids-<br>kränkning föreslagit en bestämmelse som verkar i straffvärdehöjande<br>riktning när brott riktar sig mot närstående kvinnor och andra närstående<br>personer. Regeringen anser att det, utöver dessa bestämmelser, inte finns<br>något behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder i denna riktning.</p> <p>Den särskilda åtalsregeln för förolämpning som riktar sig mot homosexu-<br>ella</p> <p>Enligt kommissionen bör den särskilda åtalsregeln om förolämpning med<br>anspelning på homosexuell lägggning ändras till sexuell läggning. Enligt<br>kommissionen finns det inte någon anledning att begränsa detta stadgan-<br>de till homosexuell läggning.</p> <p>Svensk lagstiftning innehåller, förutom den nu aktuella åtalsregeln,<br>vissa bestämmelser som direkt tar sikte på homosexuella. Som exempel<br>kan nämnas att bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 §<br>brottsbalken omfattar diskriminering på grund av homosexuell läggning.<br>Även lagen om homosexuella sambor (1987:813) tar sikte på personer<br>med homosexuell läggning. Dessa regler motiveras av att homosexuella i<br>vissa fall har behov av särskilda skyddsregler. Några motsvarande eller<br>andra bestämmelser som tar sikte på sexuell läggning i allmänhet finns<br>däremot inte. Kommissionens förslag innebär att även heterosexuella<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>87</p> <p>skulle skyddas av bestämmelsen. En sådan ändring skulle innebära en<br>utvidgning av bestämmelsen som det inte finns skäl att vidta. Regeringen<br>föreslår därför inte någon sådan ändring.</p> <h3>13.4 Könsneutral lagtext</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens förslag: Språket i centrala bestämmelser i 3-6 kap.<br>brottsbalken görs könsneutralt.</p> <p>Kommissionens förslag: Överensstämmer i denna del i huvudsak med<br>regeringens förslag.</p> <p>Remissinstanserna: Utfallet är blandat. Flera remissinstanser har ut-<br>talat farhågor för att en förändring som inte omfattar hela brottsbalken<br>kan ge upphov till osäkerhet om vad straffstadgandena innebär.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I flera bestämmelser i brottsbalken<br>används orden ”han”, ”hans” eller ”honom” för att beskriva personer av<br>båda könen, se t.ex. ”hans avkomling” i bestämmelsen om sexuellt ut-<br>nyttjande av underårig i 6 kap. 4 § brottsbalken. I vissa bestämmelser<br>förekommer det emellertid uttryck som ”hans eller hennes”, se t.ex. be-<br>stämmelsen om sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 § brottsbalken.</p> <p>I avsnitt 13.1 har regeringen tagit ställning till att lagtexten beträffande<br>det nya kvinnofridsbrottet skall utformas så att den kan inordnas i brotts-<br>balkens könsneutrala systematik. Det är enligt regeringen angeläget att<br>principen om könsneutral lagtext så långt det är möjligt upprätthålls kon-<br>sekvent. Regeringen föreslår därför att språket i de centrala bestämmel-<br>serna i 3-6 kap. brottsbalken, som innehåller de bestämmelser som<br>framför allt kan bli aktuella vid våld mot kvinnor, skall göras köns-<br>neutralt. Någon risk för att, som några remissinstanser påpekat, felaktiga<br>motsatsslut kan komma att göras om inte hela brottsbalken blir föremål<br>för en sådan översyn finns enligt regeringen inte. Redan i dag finns det<br>som nämnts exempel på att båda uttryckssätten används, även inom<br>samma kapitel i brottsbalken, utan att det har lett till sådana resultat. Vid<br>den fortsatta reformeringen av brottsbalken bör det givetvis vara en strä-<br>van att så långt möjligt göra även andra delar av balken könsneutral.</p> <p>88</p> <h2>14</h2> <h2>Sexualbrotten</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h3>14.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Våldtäktsbrottet utvidgas</h3> <h4>14.1.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Våldtäkt mot vuxen</h4> <p>Regeringens förslag: Våldtäktsbrottet utvidgas så att med samlag<br>jämställs annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till<br>kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med på-<br>tvingat samlag. Vissa av de förfaranden som enligt nuvarande lag-<br>stiftning bedöms som sexuellt tvång kommer därmed att bedömas<br>som våldtäkt.</p> <p>Kommissionens förslag: Omfattande förändringar av straffbestäm-<br>melserna om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken föreslås. Straffbestämmel-<br>serna om våldtäkt och sexuellt tvång förs i princip samman till ett nytt<br>brott som i fortsättningen skall benämnas våldtäkt. Det skall i det före-<br>slagna våldtäktsbrottet inte krävas att den sexuella handlingen kan anses<br>jämförlig med samlag. Kravet på vilken grad av våld eller hot som har<br>använts behålls, dvs. det skall även i fortsättningen krävas att våld eller<br>hot som för den hotade framstår som trängande fara har använts. De lind-<br>rigare fallen av sexuellt tvång, dvs. de som förövats med lindrigare<br>tvång, skall betecknas som sexuellt utnyttjande. Bestämmelsen om sexu-<br>ellt tvång upphävs därmed.</p> <p>Den straffbara handlingen skall benämnas ”sexuellt utnyttjar” i stället<br>för ”sexuellt umgänge”, men någon ändring i sak är inte avsedd. Straff-<br>skalan för det nuvarande våldtäktsbrottet behålls. Lagtexten skall spegla<br>att det till största delen är män som våldtar kvinnor och straffbestämmel-<br>sens första stycke skall därför behandla en mans handlande mot en kvin-<br>na, medan ett andra stycke skall behandla en mans handlande mot en an-<br>nan man eller en kvinnas handlande mot en annan kvinna eller en man.<br>Som en följd av kommissionens förslag om ett nytt brott benämnt våld-<br>täkt mot bam (se avsnitt 14.1.2) föreslås det också att offrets låga ålder<br>tas bort som rekvisit för grov våldtäkt. Kommissionen föreslår slutligen<br>att ordet ”vanmakt eller annat sådant tillstånd” ersätts med<br>”medvetslöshet eller annat hjälplöst tillstånd”. Någon förändring i sak är<br>inte avsedd.</p> <p>Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till förslaget.<br>Flera är dock negativa. Riksåklagaren avstyrker hela förslaget till änd-<br>ringar i 6 kap. brottsbalken och utgår från att hela kapitlet ses över på<br>nytt. Riksåklagaren har därtill beträffande våldtäktsbrottet anfört att för-<br>slaget innebär att ett flertal olika handlingar med olika straffvärde kom-<br>mer att betecknas som våldtäkt och att rättssäkerhetsskäl, liksom risken<br>att de verkligt allvarliga fallen i praktiken kommer att ges ett lägre<br>straffvärde, talar emot den föreslagna ändringen. Juridiska institutionen<br>vid Uppsala universitet anser att förslaget inte är tillräckligt genomarbe-<br>tat och utgår från att förslaget inte omedelbart kan läggas till grund för<br>lagstiftning. Svea hovrätt anser att endast gärningar som medför en<br></p> <p>89</p> <p>kränkning som är jämförlig med den vid samlag skall omfattas av våld-<br>täktsbrottet. De flesta remissinstanser har inget att erinra mot att ”sexuellt<br>umgänge” byts ut till ”sexuellt utnyttjar”.</p> <p>Bakgrund: För att en gärning skall bedömas som våldtäkt (6 kap. 1 §<br>brottsbalken) förutsätts dels användande av våld eller hot som för den<br>hotade framstår som trängande fara (s.k. råntvång), dels att den sexuella<br>handlingen skall ha varit av ett visst slag. Den sexuella handlingen kan<br>rikta sig mot en vuxen person eller mot ett bam och skall bestå av samlag<br>eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. Straffbestämmelserna om sex-<br>ualbrotten reformerades 1984 (prop. 1983/84:105, bet. 1983/84:JuUl05,<br>rskr. 1983/84:332, SFS 1984:399). Före reformen kunde våldtäkt endast<br>begås av en man mot en kvinna och omfattade endast samlag. Reformen<br>innebar att både män och kvinnor kunde begå brottet våldtäkt. När brottet<br>gjordes könsneutralt lades ”eller därmed jämförligt sexuellt umgänge” till<br>som alternativt brottsrekvisit.</p> <p>Med samlag avses vaginala samlag, men det krävs inte att inträngande<br>skett, utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har<br>kommit i beröring med varandra (NJA 1981 s. 253, RH 10:81,<br>RH 116:83). Någon sädesavgång behöver inte ha skett och något krav på<br>att könsorganen kommit i varaktig beröring med varandra finns inte. I<br>förarbetena till lagstiftningen (ovan anförd prop. s. 17 f. och 75 f.) anges<br>anala och orala samlag som typexempel på handlingar som är jämförliga<br>med samlag. En handling som är jämförlig med samlag skall ha klart<br>samlagsliknande karaktär och utgöra en allvarlig form av sexuell kränk-<br>ning. Vid denna bedömning kan kränkningens varaktighet och om den<br>varit förenad med smärta få betydelse. I förarbetena framhölls det vidare<br>att våldtäkt även i fortsättningen bör reserveras för de allvarligaste for-<br>merna av sexuella kränkningar och att det inte utan vidare kan anses som<br>samlagsliknande att föra in ett främmande föremål i en kvinna, även om<br>det i vissa fall kan vara rimligt med hänsyn till handlingens syfte och<br>omständigheterna i övrigt. Om situationen inte är sådan att den anses<br>samlagsliknande kan i stället, beroende på förhållandena i det enskilda<br>fallet, ansvar för sexuellt tvång eller grov misshandel komma i fråga.</p> <p>Handlingar som inte bedöms som samlag eller samlagsliknande kan<br>straffas som sexuellt tvång (om olaga tvång har använts) eller som sexu-<br>ellt utnyttjande (om annat otillbörligt förfarande har använts, se 6 kap. 2<br>och 3 §§ brottsbalken). Har handlingen riktats mot ett bam kan även an-<br>svar för sexuellt utnyttjande av underårig komma i fråga. Den sexuella<br>handling som krävs för dessa brott beskrivs som ”sexuellt umgänge”. Till<br>sexuellt umgänge räknas, förutom samlag, handlingar som innebär en<br>någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan eller beröring av<br>den andres kropp med det egna könsorganet. Avsikten med gärningen<br>måste vara att väcka eller tillfredsställa gärningsmannens eller någon<br>annans sexuella drift. Som exempel kan nämnas att en kvinna tvingas<br>onanera åt en man. I regel krävs direkt kroppslig beröring.</p> <p>Om handlingen inte bedöms som sexuellt umgänge, t.ex. för att den<br>består av endast en flyktig beröring av den andres könsdelar, kan ansvar<br>för sexuellt ofredande komma i fråga.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>90</p> <p>Skälen for regeringens förslag: Kommissionen har föreslagit en ut-<br>vidgning av området för våldtäkt genom att låta våldtäkt omfatta alla de<br>sexuella handlingar som idag omfattas av begreppet sexuellt umgänge.<br>Om förslaget genomförs skulle till våldtäkt också räknas handlingar som<br>idag betraktas som sexuellt tvång därför att de inte anses jämförliga med<br>samlag. Kommissionen har motiverat denna utvidgning med att hand-<br>lingar som idag inte räknas som samlag eller samlagsliknande kan vara<br>mer smärtsamma, skadeframkallande och kränkande än samlag eller<br>samlagsliknande handlingar. Som exempel anförs att med våld föra in ett<br>främmande föremål i kvinnans underliv och s.k. fistfucking, dvs. att föra<br>upp en knytnäve i kvinnans underliv. Enligt kommissionen bör den sexu-<br>ella kränkningens natur vara avgörande för bedömningen i stället för<br>sexualhandlingen som sådan. Enligt kommissionen saknas det skäl att<br>ställa andra krav på sexualhandlingen än de som ställs för sexuellt tvång,<br>sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig.</p> <p>Kommissionens förslag innebär att en rad olika handlingar med olika<br>straffvärde kommer att bedömas som våldtäkt. Handlingar som innebär<br>t.ex. samlagsliknande rörelser där parterna varit påklädda skulle kunna<br>bedömas som våldtäkt, liksom att tvinga en kvinna att onanera åt en man.<br>Regeringen anser att detta innebär en fara för att allvaret i våldtäktsbrot-<br>tet på ett inte önskvärt sätt tonas ner. Det finns med andra ord en avse-<br>värd risk för att våldtäktsbegreppet blir uttunnat och förlorar i styrka och<br>att de verkligt allvarliga övergreppen i praktiken kommer att ges ett lägre<br>straffvärde. Våldtäkt riskerarar med andra ord att betraktas som ett mind-<br>re allvarligt brott. Regeringen anser därför inte att de handlingar som<br>skall omfattas av våldtäktsbegreppet bör utvidgas i så stor utsträckning<br>som kommissionen föreslagit. Det är emellertid motiverat att utvidga<br>våldtäktsbrottet till att omfatta de mest allvarliga sexuella kränkningarna,<br>även om handlingen inte är direkt samlagsliknande. Enligt regeringens<br>uppfattning bör således en handling som innebär en kränkning som är<br>jämförbar med den vid ett påtvingat samlag kunna bedömas som våld-<br>täkt, om förutsättningarna i övrigt för våldtäkt är uppfyllda.</p> <p>Regeringen föreslår därför en utvidgning av ansvaret för våldtäkt så att<br>det omfattar, förutom samlag, även sådana handlingar som innebär en<br>kränkning jämförlig med den som uppkommer vid ett påtvingat samlag.<br>Handlingar som att föra in ett föremål eller en knytnäve i en kvinnas un-<br>derliv torde regelmässigt innebära en sådan allvarlig kränkning. Det skall<br>vara fråga om en objektiv bedömning om handlingen typiskt sett innebär<br>en så allvarlig kränkning. Sådana handlingar som är jämförliga med<br>samlag skall självfallet också, liksom enligt nuvarande lagstiftning, om-<br>fattas av våldtäktsbestämmelsen. Ändringen innebär att vissa av de be-<br>stämmelser som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som sexuellt tvång<br>kommer att omfattas av våldtäktsbestämmelsen.</p> <p>Kommissionen har också föreslagit att uttrycket ”sexuellt umgänge”<br>bör bytas ut till ”sexuellt utnyttjar”, eftersom uttrycket umgänge för tan-<br>karna till en frivillig och ömsesidig sexualakt mellan två personer. Det<br>föreslagna uttrycket ”sexuellt utnyttjar” skall enligt kommissionen avse<br>samma handlingar som i dag avses med ”sexuellt umgänge” och någon<br>ändring i sak är alltså inte avsedd. Regeringen kan för sin del i och för sig<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>91</p> <p>dela åsikten att uttrycket umgänge i viss mån kan leda tankarna till en<br>frivillig och ömsesidig akt. Sexuellt utnyttjar har emellertid, såsom Göte-<br>borgs tingsrätt påpekat, rent semantiskt en vidare innebörd än sexuellt<br>umgänge. Det skulle t.ex. kunna hävdas att uttrycket ”sexuellt utnyttjar”<br>täcker även sådana handlingar som nu bedöms som sexuellt ofredande,<br>t.ex. sexuell posering. Uttrycket ”sexuellt umgänge” har en väl förankrad<br>innebörd i förarbeten och praxis och förekommer också i andra bestäm-<br>melser i 6 kap. brottsbalken, t.ex. i bestämmelserna om sexuellt utnytt-<br>jande, sexuellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med av-<br>komling eller syskon (6 kap. 2-4 och 6 §§). Regeringen finner därför inte<br>skäl att i detta lagstiftningsärende föreslå några ändringar avseende ut-<br>trycket ”sexuellt umgänge”. Såsom regeringen aviserar i avsnitt 14.3<br>kommer en omfattande översyn av sexualbrotten att göras inom ramen<br>för en utredning. Frågor om vilka uttryck lagtexten bör innehålla kan<br>lämpligen övervägas i det sammanhanget.</p> <p>Regeringen finner inte heller skäl att genomföra kommissionens för-<br>slag att byta ut uttrycket ”vanmakt eller annat sådant tillstånd” mot<br>”medvetslöshet eller annat hjälplöst tillstånd”. Kommissionens förslag<br>har sin grund i att vilja anpassa uttryckssättet till nutida språkbruk. Van-<br>makt har emellertid en vidare innebörd än medvetslöshet och förekom-<br>mer också i andra centrala straffbestämmelser, t.ex. i bestämmelsen om<br>misshandel i 3 kap. 5 § brottsbalken. Även denna fråga kan lämpligen<br>övervägas vidare inom ramen för en översyn av sexualbrotten.</p> <h4>14.1.2 Våldtäkt mot barn</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om våldtäkt<br>mot bam bör inte införas nu.</p> <p>Kommissionens förslag: Allt sexuellt utnyttjande av bam under fem-<br>ton år, dvs. det som i dag bedöms som våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt<br>utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig, skall behandlas i sam-<br>ma straffbestämmelse och rubriceras som våldtäkt mot bam. Något tvång<br>(våld eller hot) krävs inte. Brottet skall delas in i tre grader med samma<br>straffskalor som våldtäkt mot en vuxen person. Brottet skall anses som<br>grovt om våld eller tvång har använts, om allvarliga skada eller sjukdom<br>har tillfogats eller om särskild hänsynslöshet eller råhet har visats med<br>hänsyn till gärningsmannens anknytning till barnet (t.ex. avkomling) eller<br>barnets låga ålder.</p> <p>Kommissionen föreslår också till följd av dessa förslag och förslaget<br>om våldtäkt mot vuxna personer (se avsnitt 14.1.1) att brottet sexuellt<br>utnyttjande skall omfatta dels sådana sexuella övergrepp mot bam över<br>femton år som inte är våldtäkt, dels vissa övergrepp mot personer över<br>femton år som idag anses som sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande.<br>Straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig föreslås därmed<br>bli upphävd.</p> <p>92</p> <p>Remissinstanserna; Flera remissinstanser är positiva till att infora en<br>ny straffbestämmelse om allvarliga sexuella övergrepp mot bam. Flera<br>har dock synpunkter på brottsrubriceringen och anser att våldtäkt bör<br>förbehållas övergrepp som innehåller någon form av tvång samt att<br>brottsbenämningen kan bli missvisande när det gäller nästan jämnåriga<br>unga personer. Några remissinstanser vill infora beteckningen sexuellt<br>utnyttjande av bam för de mindre allvarliga fallen. Andra remissinstanser<br>är negativa. Riksåklagaren avstyrker hela förslaget om ändringar i sexu-<br>albrottskapitlet och utgår från att hela kapitlet ses över på nytt. Justitie-<br>kanslern anser att avgränsningen av brottet våldtäkt mot bam och de föl-<br>jande brotten i kapitlet bör belysas ytterligare. Även Juridiska fakultete-<br>ten vid Uppsala universitet anser att förslaget inte är tillräckligt genom-<br>arbetat och utgår från att det inte omedelbart kan läggas till grund för<br>lagstiftning.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: För ansvar för våldtäkt krävs<br>våld eller hot om våld som för den hotade framstår som trängade fara.<br>Våldtäktsbestämmelsen tillämpas även i fall då ett bam utsätts för ett<br>övergrepp. Frågan om hur rekvisitet våld skall tolkas vid gärningar som<br>riktar sig ett bam har varit föremål för flera avgöranden i Högsta dom-<br>stolen. 1 rättsfallet NJA 1993 s. 310 dömdes t.ex. en 60-årig man som<br>haft samlag med en åttaårig flicka för grov våldtäkt. Våldet bestod i att<br>mannen legat ovanpå flickan och hållit hennes händer över huvudet. I<br>rättsfallet NJA 1993 s. 616 använde mannen ett förhållandevis lindrigt<br>våld mot en tioårig flicka. Mannen dömdes för grov våldtäkt.</p> <p>Kommissionens förslag innebär att allt sexuellt umgänge med den som<br>är under femton år skall anses som våldtäkt även om något våld eller hot<br>inte har använts.</p> <p>De skäl som anförts mot att utvidga begreppet våldtäkt när det gäller<br>vuxna personer till att omfatta alla sådana handlingar som ryms i begrep-<br>pet sexuellt umgänge gör sig också gällande när det gäller våldtäkt mot<br>bam (se avsnitt 14.1.1). Det kan visserligen anföras att dessa skäl inte är<br>lika starka när det gäller bam, eftersom sexuella kränkningar av ett bam<br>generellt måste bedömas strängare än vid brott mot vuxen. Att låta be-<br>greppet våldtäkt omfatta olika handlingar i olika paragrafer är emellertid<br>enligt regeringens mening mindre lämpligt.</p> <p>Enligt regeringens mening kan visserligen utövande av våld som förut-<br>sättning för ansvar för våldtäkt ge otillfredsställande resultat vid den<br>straffrättsliga bedömningen när gärningen riktar sig mot ett litet bam. Det<br>kan i många fall vara stötande att ett sexuellt övergrepp mot ett bam som<br>är så litet att något våld i våldtäktsparagrafens mening inte krävs för att<br>utföra gärningen inte kan betecknas som våldtäkt. 1 detta hänseende finns<br>det ett behov av att ändra våldtäktsbestämmelsen.</p> <p>Den av kommissionen föreslagna ändringen löser i och för sig detta<br>problem. Ändringen går dock betydligt längre. Den innebär att i princip<br>allt sexuellt umgänge med någon som är under 15 år skall bedömas som<br>våldtäkt mot bam. Det kan starkt ifrågasättas om en så långtgående ut-<br>vidgning kan försvaras. Förslaget skulle t.ex. innebära att om en 15-åring<br>och en 14-åring har samlag med varandra och båda två samtycker till<br>handlingen så kan 15-åringen dömas för våldtäkt mot bam. Åklagaren</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>93</p> <p>kan visserligen underlåta att väcka åtal om skillnaden i ålder och utveck-<br>ling är liten mellan de inblandade enligt den särskilda åtalsregeln i 6 kap.<br>13 § brottsbalken, men gärningen anses lika fullt som ett våldtäktsbrott.<br>Om skillnaden i ålder och utveckling mellan dessa inte är så liten att åtal<br>kan underlåtas är åklagaren skyldig att väcka åtal for brottet våldtäkt mot<br>bam, och det även om den part som var under 15 år helt varit med på<br>handlingen eller till och med tagit initiativ till den. Enligt 6 kap. 11 §<br>brottsbalken gäller att det inte krävs uppsåt hos gärningsmannen att den<br>andre inte har uppnått en viss ålder, om detta är en förutsättning för<br>brottet, utan det räcker med att det fanns skälig anledning anta att denne<br>inte uppnått denna ålder. Som Juridiska institutionen vid Uppsala univer-<br>sitet har påpekat innebär det att, om det skulle bli aktuellt att tillämpa den<br>bestämmelsen, gärningar som varken begås med uppsåt om att den andre<br>är under femton år eller med tvång skulle kunna bedömas som våldtäkt<br>mot bam. Av förslaget följer vidare en betydande straffskärpning för<br>brott av denna karaktär.</p> <p>Nackdelarna med kommissionens förslag är enligt regeringens mening<br>sådana att det inte är ändamålsenligt att bygga vidare på förslaget. I stäl-<br>let bör även denna fråga tas upp vid den översyn av sexualbrotten som<br>regeringen inom kort kommer att tillsätta (se avsnitt 14.3). Utredningen<br>bör därvid ges till uppgift att föreslå en lösning på det ovan berörda pro-<br>blemet avseende tillämpning av rekvisitet våld vid gärningar som riktar<br>sig mot små bam.</p> <p>Med den bedömning som regeringen nu gör blir det inte heller aktuellt<br>att gå vidare med förslagen till ändringar i bestämmelserna om sexuellt<br>utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig.</p> <h3>14.2 Underlåtenhet att avslöja sexualbrott</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens förslag: Underlåtenhet att anmäla eller på annat sätt av-<br>slöja vissa grova sexualbrott (våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt<br>utnyttjande av underårig och grovt koppleri) som är å färde skall<br>straffbeläggas.</p> <p>Kommissionens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens<br>förslag när det gäller underlåtenhet att avslöja vissa grova sexualbrott.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta är positiva men flera har invändningar<br>mot att straffbelägga underlåtenhet att avslöja sexualbrott mot bam som<br>förövas i hemmet eftersom det ofta är en närstående inte bara till barnet<br>utan också till förövaren som i sådant fall straffas.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: I 23 kap. 6 § brottsbalken stadgas an-<br>svar för underlåtenhet att avslöja brott när någon underlåter att i tid an-<br>mäla eller på annat sätt avslöja ett brott som är å färde. En ytterligare<br>förutsättning är att sådant ansvar är stadgat för det särskilda brottet. Så-<br>dant stadgande har gjorts bl.a. avseende grova våldsbrott, såsom grov<br>misshandel, men inte för grova sexualbrott, trots att också dessa kan in-<br>nefatta allvarlig våldsutövning. Såsom kommissionen funnit kan en så-</p> <p>94</p> <p>dan skillnad inte anses motiverad. Också Straffansvarsutredningen har<br>föreslagit att underlåtenhet att anmäla eller avslöja dessa brott skall<br>straffbeläggas (SOU 1997:185 s. 327). Regeringen delar uppfattningen<br>att även underlåtenhet att anmäla eller på annat sätt avslöja grova sexual-<br>brott som är å farde bör straffbeläggas.</p> <p>Det förhållandet att det vid sexuella övergrepp mot bam i hemmet kan<br>vara en nära anhörig till såväl barnet som till förövaren som i sådant fall<br>straffas kan inte utgöra något avgörande skäl mot en kriminalisering. En-<br>ligt ansvarsbestämmelsen för underlåtenhet att anmäla eller avslöja brott<br>(23 kap. 6 § brottsbalken) gäller som förutsättning för ansvar att en sådan<br>åtgärd kan ske utan fara för honom själv eller hans närmaste. Härav följer<br>att en sådan skyldighet inte finns exempelvis i sådana fall då åtgärden<br>skulle avslöja att anmälaren eller någon denne närstående gjort sig skyl-<br>dig till brott. I detta avseende korresponderar bestämmelsen med den<br>möjlighet som finns enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken för närstående att<br>vägra yttra sig vid en nära anhörigs brottslighet. En sådan konflikt kan<br>för övrigt uppkomma redan i dag när det gäller underlåtenhet att avslöja<br>andra brott, t.ex. grov misshandel.</p> <h3>14.3 Bestämmelserna om sexualbrott ses över</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens bedömning: En sexualbrottsutredning kommer att till-<br>sättas. I utredningens uppdrag kommer även ingå att göra en under-<br>sökning av domstolarnas straffmätning och bedömning av straffvärdet<br>vid sexualbrott.</p> <p>Kommissionens förslag: Något förslag om en ny sexualbrottsutred-<br>ning har inte lagts fram. Kommissionen har däremot föreslagit att en un-<br>dersökning av domstolarnas straffmätning och straffvärderesonemang<br>skall göras även beträffande andra våldsbrott än de allra grövsta.</p> <p>Remisssinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren, har<br>ansett att en översyn av sexualbrotten är nödvändig. I princip alla re-<br>missinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot på att det görs en un-<br>dersökning om straffmätning och resonemang om straffvärde.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Någon fullständig översyn av<br>bestämmelserna om sexualbrott har inte gjorts av kommissionen. Straff-<br>bestämmelserna om sexualbrott har ändrats ett flertal gånger under de<br>senaste åren, framför allt i syfte att förstärka skyddet för bam mot att<br>utsättas för sexuella övergrepp. Den senaste totala översynen gjordes<br>1983. Det finns ett behov av att ändra våldtäktsbestämmelsen när det<br>gäller bam (se avsnitt 14.1.2). Ett flertal uppmärksammade domar som<br>behandlar våldtäkt och sexuellt utnyttjande mot unga kvinnor har avkun-<br>nats på senare tid som väcker frågor om bl.a. gränsdragningen mellan<br>olika bestämmelser i sexualbrottskapitlet. Det finns även ett behov av att<br>belysa om våldtäktsbrottet bör fokusera på samtycket i stället för på vål-<br>det samt vilken grad av våld som skall krävas för de olika sexualbrotten.<br>Genom de flertal ändringar som gjorts sedan 1983 års översyn har vidare</p> <p>95</p> <p>systematiken och sambanden mellan olika bestämmelser i kapitlet delvis<br>gått förlorad. Regeringen anser att en total översyn av sexualbrotten nu<br>bör ske och att översynen bör avse såväl systematiken som de lagtek-<br>niska och sakliga lösningarna. Regeringen kommer därför inom kort att<br>tillsätta en utredning som skall fa till uppgift att göra en sådan översyn.</p> <p>I kommitténs slutbetänkande redogörs för en undersökning av de gröv-<br>re våldsbrotten. Undersökningen tar sikte på domstolarnas straffmätning<br>och vilka straffvärderesonemang som har använts. Kommissionen anser<br>att en liknande undersökning bör genomföras även beträffande de vålds-<br>brott som inte tillhör de allra grövsta. Det är enligt regeringens mening<br>naturligt att den kommande sexualbrottsutredningen genomför en sådan<br>undersökning beträffande sexualbrotten. Undersökningen bör utgöra ett<br>led i den praxisgenomgång som skall företas inom ramen för utredning-<br>en. Utredningen skall finansieras genom Regeringskansliets utrednings-<br>anslag (anslag C 1 Regeringskansliet m.m., anslagspost 2 Justitiedepar-<br>tementet, delpost 2 Utredningar m.m.).</p> <h2>15 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Könsstympning</h2> <h3>15.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;En skärpt lagstiftning</h3> <p>Regeringens förslag: Begreppet könsstympning skall ersätta begreppet<br>omskärelse i lagen. Med hänsyn till brottets allvar skall böter utmönstras<br>ur straffskalan. Straffskalan skall skärpas så att straffet för normalbrottet<br>blir fängelse i högst fyra år. För det grova brottet skall minimistraffet<br>vara två år. Förberedelse och stämpling till brott liksom underlåtenhet att<br>avslöja brott skall också vara straffbart.</p> <p>Kommissionens förslag: Överensstämmer med regeringens.</p> <p>Remissinstanserna: Samtliga instanser är positiva eller har inget att<br>erinra mot att böter utmönstras ur straffskalan. De flesta instanser är ock-<br>så positiva till förslaget till straffskärpning för normalbrott och grovt<br>brott. Flertalet av instanserna har heller inget att erinra mot förslaget om<br>kriminalisering av förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja<br>brott. Majoriteten av instanserna har inget att invända mot att lagens ru-<br>brik ändras så att begreppet könsstympning ersätter omskärelse.</p> <p>Bakgrund: Kvinnlig könsstympning är en tusenårig sedvänja där delar<br>av kvinnans yttre könsorgan skärs bort. Enligt olika källor beräknas mer<br>än 100 miljoner kvinnor i världen vara könsstympade. Könsstympning<br>förekommer i ett trettiotal länder, men är framför allt koncentrerat till<br>afrikanska länder. Ingreppet kan föra med sig allvarliga fysiska och psy-<br>kiska hälsoproblem med bestående komplikationer och livslångt lidande<br>som följd.</p> <p>Med könsstympning avses vanligen tre typer av ingrepp i de kvinnliga<br>könsorganen. Den minst stympande typen benämns ofta Sunna-omskä-<br>relse och innebär antingen att klitoris prickas med ett vasst föremål eller</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>96</p> <p>att förhuden till klitoris skärs bort. En annan typ av könsstympning är Prop. 1997/98:55<br>borttagande av klitoris och de små blygdläpparna. Det mest omfattande<br>ingreppet är den s.k. faraoniska omskärelsen. Därvid skärs förutom klito-<br>ris och de små blygdläpparna även större delen av de yttre blygdläpparna<br>bort och slidöppningen sluts till genom ihopsyning. Denna form av<br>stympning utförs vid varierande ålder beroende på varifrån kvinnan<br>kommer. I vissa länder utförs stympningen direkt vid förlossningen. I<br>andra länder i 6-14 års åldern och i åter andra länder strax före första<br>förlossningen.</p> <p>Kvinnlig könsstympning har egentligen inte någon religiös innebörd.<br>Något stöd för sedvänjan finns inte vare sig i Koranen eller i Bibeln. Det<br>som karaktäriserar förekomsten av könsstympning är snarare geografiska<br>och kulturella än religiösa faktorer. Ytterst handlar det om att slå vakt om<br>mannens makt över kvinnan.</p> <p>Gällande rätt</p> <p>Könsstympning av kvinnor är förbjuden i Sverige. I lagen (1982:316)<br>med förbud mot omskärelse av kvinnor anges i 1 § att ett ingrepp i de<br>kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa eller åstadkomma andra<br>bestående förändringar av könsorganen inte får utföras. Förbudet gäller<br>oavsett om samtycke till ingreppet har lämnats eller inte. Även om kvin-<br>nan, eller vårdnadshavaren om det gäller ett bam, uttryckligen begär ett<br>ingrepp av detta slag får det således inte utföras. Lagen syftar till att för-<br>hindra att kvinnlig könsstympning utförs i Sverige. Samtidigt är avsikten<br>att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av köns-<br>stympning ger uttryck för. Med ingrepp menas i lagen alla typer av åt-<br>gärder från de mest omfattande till de minst ingripande. Alla former av<br>ingrepp är således otillåtna.</p> <p>Den som bryter mot förbudet kan dömas till fängelse i högst två år.<br>Om omständigheterna är förmildrande döms till böter. I de fall brottet<br>medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller i annat fall<br>inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall brottet bedömas som<br>grovt. Straffet för det grova brottet uppgår till fängelse i lägst ett och<br>högst tio år. Faktorer som kan påverka bedömningen av om brottet är<br>grovt är enligt förarbetena skadans fysiska och känslomässiga omfatt-<br>ning, kvinnans ålder vid ingreppet, hennes inställning till det och om det<br>begåtts som ett led i en verksamhet som bedrivs i stor omfattning m.m. I<br>lagen anges också att försök är straffbart enligt brottsbalkens regler.</p> <p>Bakgrunden till lagen är att ingrepp av detta slag är oförenliga med vår<br>syn på individens rätt till kroppslig integritet och kvinnans rätt att be-<br>stämma över sig själv, att leva sitt liv efter egna förutsättningar och be-<br>hov. Det anses också strida mot vetenskap och beprövad erfarenhet att<br>utföra ett sådant ingrepp och det har därför inte varit tillåtet för läkare<br>eller annan hälso- och sjukvårdspersonal att utföra sådana ingrepp. Inte<br>heller ett ingrepp som innebär att man , t.ex. efter en förlossning, åter syr<br>ihop en kvinna som tidigare blivit omskuren torde kunna få förekomma.</p> <p>7 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 55</p> <p>Sedan lagen infördes den 1 juli 1982 har en man dömts för brott mot<br>lagen. Detta skedde år 1984.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser, i likhet med kom-<br>missionen och majoriteten av remissinstanserna, att begreppet omskärel-<br>se bör ersättas med begreppet könsstympning eftersom det bättre beskri-<br>ver vad det hela gäller. Omskärelse är ett begrepp som inte ger uttryck<br>för vad ingreppet verkligen är, nämligen en stympning. Könsstympning<br>är i flertalet fall mer eller mindre invalidiserande och syftar också till att<br>vara det. Det är också den term som kommit till användning i internatio-<br>nella sammanhang.</p> <p>Alla former av könsstympning innebär ett bestående lidande för den<br>stympade kvinnans del. Ingreppet leder ofta till allvarliga fysiska och<br>psykiska skador. Sjukligheten är stor och dödsfall förekommer. Traditio-<br>nen med könsstympning av flickor innebär bl.a. en begränsning av den<br>kvinnliga sexualiteten och en rent fysisk förnedring. Könsstympning är<br>därför inte förenlig med målsättningar om kvinnlig frigörelse och jäm-<br>ställdhet. Ingreppet innebär framför allt ett brott mot den enskilda kvin-<br>nan men ger också uttryck för en kvinnosyn som inte är acceptabel i vårt<br>samhälle.</p> <p>En grundläggande regel i vårt rättssystem är att alla människor skall<br>vara skyddade mot kränkningar av sin kroppsliga integritet. Dessa prin-<br>ciper kommer bl.a. till uttryck i FN:s deklaration om de mänskliga rättig-<br>heterna. Förutom att könsstympning är ett brott mot rätten till kroppslig<br>integritet kan den också sägas utgöra ett förnekande av kvinnans rätt till<br>självständighet.</p> <p>Debatten om kvinnlig könsstympning var för ett antal år sedan närmast<br>obefintlig vid internationella möten. Idag behandlas frågan, som ett re-<br>sultat av aktiva insatser från bl.a. Sverige, i olika internationella sam-<br>manhang. Det gäller t.ex. i FN:s övervakningskommittéer av konventio-<br>ner om de mänskliga rättigheterna, i FN:s barnfond Unicef, och i Världs-<br>hälsoorganisationen WHO. Särskilda insatser görs och program läggs<br>fast för att sprida kunskap om könsstympningens skadliga effekter. Som<br>exempel kan nämnas att det internationella läkarförbundet år 1993 antog<br>en rekommendation mot kvinnlig könsstympning.</p> <p>Mer aktiva åtgärder har också krävts i slutdokumenten från FN:s olika<br>världskonferenser under 1990-talet; i Wien år 1993 om mänskliga rättig-<br>heter, i Kairo år 1994 om befolkning och utveckling och i Peking år 1995<br>om kvinnor. Konventionen om avskaffande av alla former av diskrimine-<br>ring av kvinnor som antogs av FN år 1979 (se även avsnitt 5) nämner<br>särskilt att länder måste vidta alla nödvändiga åtgärder, inklusive lag-<br>stiftning, för att avskaffa alla sedvänjor som utgör diskriminering av<br>kvinnor. Konventionens övervakningskommitté, CEDAW, har arbetat<br>aktivt mot könsstympning.</p> <p>Även FN:s kvinnokommission och FN:s kommission för mänskliga<br>rättigheter har engagerat sig i denna fråga. Den under avsnitten 4 och 5<br>nämnda FN-deklarationen om våld mot kvinnor nämner särskilt köns-<br>stympning som en form av sådant våld. Vid 1997 års generalförsamling<br>har, med stöd från bl.a. Sverige, för första gången antagits en särskild<br>resolution om kvinnlig könsstympning.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>98</p> <p>Sverige har också ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Prop. 1997/98:55<br>Därmed har Sverige åtagit sig att garantera konventionens rättigheter för<br>alla bam och ungdomar i vårt land. Sverige har även verkat för respekt<br>och främjande av barnets rättigheter internationellt. Enligt konventionen<br>har barnet rätt till ett fullvärdigt människoliv. Barnet har egna rättigheter<br>och barnets rätt till integritet skall respekteras. En grundprincip i kon-<br>ventionen är att se till barnets bästa. Enligt artikel 24, 3 § stadgas att<br>konventionsstatema skall vidta alla effektiva åtgärder i syfte att avskaffa<br>traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Kvinnlig köns-<br>stympning är enligt konventionens förarbeten en sådan skadlig sedvänja.</p> <p>Kvinnlig könsstympning är således en fråga som rör mänskliga rättig-<br>heter, barnets rättigheter och det är också en hälsofråga för kvinnor och<br>bam.</p> <p>Med hänvisning till att det här rör sig om att på rituell grund utföra in-<br>grepp som förstör väsentliga kroppsdelar på en människa, ofta med inva-<br>lidiserande följder både fysiskt och psykiskt, är det enligt regeringens<br>mening motiverat med en straffskärpning. I enlighet med kommissionens<br>förslag bör för det första böter utmönstras ur straffskalan. Argumentet för<br>detta är att gärningen alltid far anses vara allvarlig. Ett könsstympande<br>ingrepp ger också per definition svåra bestående och invalidiserande ska-<br>dor av olika grad. Även om kvinnan själv begär att ingreppet skall utfö-<br>ras måste det naturligen ifrågasättas om detta sker av någon i verklig me-<br>ning fri vilja från kvinnans sida.</p> <p>För det andra bör en skärpning av straffskalan ske. Detta har även före-<br>slagits av kommissionen och biträtts av merparten av remissinstanserna.<br>Straffet för normalbrottet bör vara fängelse i högst fyra år. För det grova<br>brottet, som avser de mest ingripande stympningarna, bör straffminimum<br>inte understiga fängelse i två år. Dessa ingrepp är i de flesta fall oerhört<br>plågsamma och traumatiska och innebär stor skada såväl fysiskt som<br>psykiskt både på kort och lång sikt.</p> <p>Sammantaget innebär regeringens förslag en kraftig skärpning av straf-<br>fet såväl för normalbrottet som beträffande det grova brottet.</p> <p>Enligt nu gällande lagstiftning är även försök till sådant ingrepp som<br>lagen omfattar straffbart. Även förberedande åtgärder och stämpling till<br>brott bör vara straffbara, liksom underlåtelse att avslöja könsstympning<br>som är å fårde.</p> <p>Förslagen beräknas inte medföra några ökade kostnader för rättsväsen-<br>det.</p> <h3>15.2 Förebyggande åtgärder</h3> <p>I vilken utsträckning som könsstympning förekommer i Sverige är inte<br>känt men det torde framförallt vara under vistelse i hemlandet som bam<br>blir utsatta för könsstympning. I den mån det kommer till socialtjänstens<br>kännedom att ett flickebarn skall resa utomlands för att genomgå ett så-<br>dant ingrepp bör socialtjänsten ingripa i enlighet med bestämmelserna i<br>lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det före-<br>ligger vidare en skyldighet för alla myndigheter vars verksamhet berör<br></p> <p>99</p> <p>bam, att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att ett bam<br>kan komma att utsättas för ett sådant ingrepp.</p> <p>Det är också viktigt att framhålla att arbetet med att förhindra<br>könstympning i stor utsträckning handlar om att förändra inställningen<br>till denna sedvänja, såväl hos de grupper i Sverige där detta är brukligt,<br>som internationellt. I bl.a. i Göteborg och Jordbro i Haninge kommun<br>bedrivs ett mycket framgångsrikt arbete på mödravårdscentralerna, som<br>riktar sig speciellt till vissa invandrargrupper, för att få blivande mammor<br>och pappor att inse konsekvenserna av könsstympning och på så sätt för-<br>hindra att det väntande barnet blir utsatt för ett sådant ingrepp.</p> <p>En annan fråga i detta sammanhang är om man i Sverige skall kunna<br>lagfora en person för könsstympning som utförts i utlandet. Om köns-<br>stympning inte är olaglig i det land där gärningen utfördes kan det i vart<br>fall inte leda till åtal i Sverige. I Danmark har det framförts förslag om en<br>lagstiftning som skulle innebära att den som är bosatt i Danmark och som<br>bryter mot den danska lagen om förbud mot omskärelse av kvinnor<br>skulle kunna straffas för detta i Danmark även om handlingen utfördes<br>utomlands och oberoende av om den är straffbar i det landet eller inte.<br>Frågan utreds för närvarande i Danmark. I Bamkommitténs betänkande,<br>Barnens bästa i främsta rummet (SOU 1997:116), föreslås också att<br>könsstympning skall undantas från principen om dubbel straffbarhet i<br>2 kap. 2 § brottsbalken. Frågan om en sådan utvidgning av det straffbara<br>området för den som utfört könsstympning utomlands bör därför övervä-<br>gas i samband med beredningen av Bamkommitténs betänkande.</p> <h2>16 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prostitution</h2> <h3>16.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Köp av sexuella tjänster förbjuds</h3> <p>Regeringens förslag: Att mot ersättning skaffa sig en tillfällig sexuell<br>förbindelse skall förbjudas genom införandet av en särskild lag om för-<br>bud mot köp av sexuella tjänster. Påföljden för brottet skall vara böter<br>eller fängelse i högst sex månader. Även försök skall vara straffbart.</p> <p>Regeringens bedömning: För närvarande bör ingen ändring av bestäm-<br>melsen om förbudet mot koppleri föreslås.</p> <p>Utredningens förslag: Prostitutionsutredningen har föreslagit ett för-<br>bud mot all könshandel, eftersom detta skulle fylla en normbildande<br>funktion och göra klart att prostitution inte är socialt acceptabelt. För<br>många av könsköpama skulle därmed risken för upptäckt, polisutredning<br>och rättegång vara en starkt avhållande faktor. Även för många kvinnor<br>skulle en kriminalisering få en avhållande effekt och framför allt vara ett<br>effektivt medel att hindra kvinnor från att ge sig in i prostitutionen. Straf-<br>fansvaret skulle omfatta både köpare och säljare och brottet skulle rubri-<br>ceras som könshandel.</p> <p>Utredningen har vidare föreslagit en utvidgning av koppleribrottet så<br>att det också skulle omfatta den som bereder sig vinning av att annan, i<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>100</p> <p>samband med framställning av pornografiska alster, har tillfälliga sexu-<br>ella förbindelser mot ersättning.</p> <p>Remissinstanserna: Två remissinstanser, Stiftelsen Kvinnoforum och<br>Polismyndigheten i Stockholm, tillstyrker förslaget att kriminalisera både<br>köpare och säljare. Flertalet remissinstanser avstyrker dock förslaget helt<br>eller förordar en kriminalisering av enbart köparen. De remissinstanser<br>som förordar en kriminalisering av köparen är bl.a. Folkhälsoinstitutet,<br>Jämställdhetsombudsmannen, Föreningen Sveriges socialchefer, Riksor-<br>ganisationen för kvinnojourer i Sverige och Fredrika Bremerförbundet.<br>Bland dem som avstyrker en kriminalisering helt och hållet kan nämnas<br>Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket och Justitiekanslern.<br>Riksåklagaren redovisar en förståelse för en kriminalisering av köparen<br>men anför ändå - med viss tveksamhet - att det inte föreligger tillräckli-<br>ga skäl för en sådan kriminalisering.</p> <p>Förslaget om ett utvidgat koppleriansvar har fatt ett mycket blandat<br>mottagande och många remissinstanser har också avstått från att yttra sig<br>över detta förslag.</p> <p>Bakgrund: Den år 1977 tillsatta Prostitutionsutredningen studerade<br>ingående prostitutionen som samhällsföreteelse. Utredningen gjorde en<br>kartläggning av prostitutionens former och omfattning som kom att ligga<br>till grund för övervägandena i betänkandet (SOU 1981:71) Prostitutionen<br>i Sverige, bakgrund och åtgärder. I sitt betänkande föreslog Prostitu-<br>tionsutredningen att offentliga pornografiska föreställningar skulle för-<br>bjudas och att ett nytt straffansvar för hyresvärdar skulle införas. Utred-<br>ningen ansåg vidare att straff för den som köper tillfällig sexuell förbin-<br>delse av en narkotikaberoende prostituerad borde införas, eftersom ett<br>sådant handlande framstod som särskilt hänsynslöst och straffvärt.</p> <p>De föreslagna ändringarna förutsatte enligt utredningen att insatserna<br>från samhällets sida för att hjälpa de prostituerade ökade. Förslagen ge-<br>nomfördes endast vad avsåg offentliga pornografiska föreställningar ge-<br>nom att ett förbud mot sådana föreställningar infördes i 10 § i allmänna<br>ordningsstadgan. Detta förbud finns nu i 2 kap. ordningslagen<br>(1993:1617)</p> <p>Prostitutionsfrågan togs också upp i Sexualbrottskommitténs betän-<br>kande (SOU 1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp. I betän-<br>kandet föreslogs bl.a. en utvidgning av koppleriansvaret i syfte att mins-<br>ka prostitutionens skadeverkningar. Förslaget genomfördes på så sätt att<br>kravet på att främjandet eller utnyttjandet av annans prostitution skulle ha<br>skett vanemässigt eller för att bereda sig vinning togs bort i straffbe-<br>stämmelsen. Vidare infördes ett särskild straffansvar för hyresvärdar som<br>tillåter annan att bedriva prostitutionsverksamhet i en förhyrd lägenhet.</p> <p>Frågor om olika åtgärder för att motverka prostitutionen har därefter<br>återkommande behandlats i riksdagen under hela 1980-talet. 1991 gjor-<br>des en ny kartläggning av omfattningen av prostitutionen i Sverige. Frå-<br>gan diskuterades på nytt i riksdagen varpå riksdagen föreslog en total<br>översyn av samhällets åtgärder mot prostitutionen. Detta ledde till att<br>1993 års prostitutionsutredning tillsattes, i fortsättningen benämnd Pro-<br>stitutionsutredningen. Denna utredning överlämnade sitt betänkande,<br>(SOU 1995:15) Könshandeln, våren 1995.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>101</p> <p>Prostitutionens omfattning och utveckling enligt Prostitutionsutredningen</p> <p>För att se om några förändringar skett i Sverige under senare tid när det<br>gäller prostitutionens omfattning och former samt vilken påverkan de<br>internationella mönstren kan ha haft på prostitutionen, har Prostitutions-<br>utredningen gjort en kartläggning av den svenska könshandeln.</p> <p>Prostitutionsutredningen konstaterar att prostitutionen i Sverige har li-<br>ten omfattning i jämförelse med andra europeiska länder. Andelen svens-<br>ka män som köper sexuella tjänster är också liten vid en internationell<br>jämförelse. Att prostitutionen har en begränsad omfattning i Sverige kan<br>tillskrivas många olika omständigheter. Sverige har haft en annan tradi-<br>tion när det gäller synen på prostitution än den man har haft på konti-<br>nenten. Ett väl utbyggt trygghetssystem liksom gemensamma strävanden<br>i samhället mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män kan ha haft<br>betydelse. Ett väl fungerande socialt arbete mot prostitution har säkert<br>också betytt mycket.</p> <p>Enligt utredningen finns det uppskattningsvis 2 500 kvinnor som säljer<br>sexuella tjänster i Sverige. Antalet kvinnor i gatuprostitutionen har be-<br>räknats till c:a 650. Varje kvinna beräknas ha 50 kunder. Det innebär<br>uppskattningsvis att 125 000 män köper sexuella tjänster varje år. De<br>kvinnor som inte befinner sig i gatuprostitution återfinns i den mer osyn-<br>liga inomhusprostitutionen, på massageinstitut, i lägenhetsprostitution, i<br>eskortservice och i call-girl-versamhet. Efter en nedgång under 1980—<br>talet och i början av 1990-talet, ökar nu åter prostitutionen. Antalet kvin-<br>nor i gatuprostitutionen har minskat medan inomhusprostitutionen antas<br>ha större omfattning än tidigare. Omsättningen är dock hög i gatuprosti-<br>tutionen. Även om en del kvinnor lämnar gatuprostitutionen sker ständigt<br>en nyrekrytering. Andelen kvinnor som har psykiska störningar har ökat<br>på senare år, liksom även andelen utländska kvinnor. Ungefar hälften av<br>kvinnorna missbrukar narkotika eller alkohol.</p> <p>Antalet mycket unga kvinnor i gatuprostitutionen är dock mycket lågt.<br>Prostitutionsutredningen bedömer att detta är resultatet av socialtjänstens<br>och polisens arbete för att hindra unga kvinnor att etablera sig som pro-<br>stituterade. På sexklubbama arbetar däremot framförallt unga flickor och<br>det är också de unga flickorna som efterfrågas vid framställning av por-<br>nografisk film. Sexklubbama är den synligaste och mest omfattande or-<br>ganiserade formen av handel med sexuella tjänster, även om ingen direkt<br>prostitution har kunnat påvisas inom klubbamas lokaler. Det är svårt att<br>fastställa hur stor del av verksamheten som är koppleri eller gråzoner mot<br>prostitution.</p> <p>Utredningen konstaterar vidare att prostitutionen har förändrats i takt<br>med att samhället i övrigt förändrats. Nya former uppstår ständigt. Ett<br>sätt att dölja verksamheten är att organisera slutna klubbar där medlem-<br>marna erbjuds olika sexuella tjänster, från pornografi och adresser till<br>prostituerade utomlands till samlag, alltså en sorts varuhus för köp av<br>sexuella tjänster. Nya kontaktvägar öppnas via datanät och genom vi-<br>deogram. Sexindustrin expanderar och har tagit till sig den nya tekniska<br>utvecklingen. Telefonsex, sex på datadisketter och CD-Rom har fått en<br>ökande spridning. Antalet annonser i dagspressen om massageinstitut och</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>102</p> <p>liknande verksamheter som tillhandahåller sexuella tjänster, har ökat<br>oroväckande. Organiserad prostitution som har samröre med den organi-<br>serade brottsligheten, förekommer dock i mycket begränsad omfattning i<br>Sverige.</p> <p>Kunskapen om de prostituerade är begränsad till kvinnorna i den syn-<br>liga gatuprostitutionen. Den forskning som finns om prostitutionen visar<br>emellertid, enligt utredningen, att de prostituerade oftast är kvinnor som<br>på olika sätt fått en dålig start i livet, som tidigt berövats sin självrespekt<br>och fatt en negativ självbild. På senare tid har sambandet mellan prosti-<br>tution och sexuella övergrepp i barndomen blivit allt mera uppenbart.<br>Prostitutionsdebuten handlar sällan om ett plötsligt djupt fall i förned-<br>ring. Kvinnorna har ofta varit på väg mot prostitution mycket länge, av<br>skäl som ligger långt tillbaka i tiden.</p> <p>Den tidigare Prostitutionsutredningen fann att uppskattningsvis 10 %<br>av de svenska männen har erfarenhet av könsköp. Könsköparen avviker<br>inte från genomsnittsmannen när det gäller yrke, ekonomi eller civilstånd<br>men han får däremot enligt utredningen sägas vara avvikande när det<br>gäller inställningen till sexualitet och kvinnor. Enligt rapporten Sex i<br>Sverige, Om sexuallivet i Sverige 1996, som är en av Folkhälsoinstitutet<br>finansierad befolkningsbaserad studie, har 13 % av männen åtminstone<br>någon gång köpt en sexuell kontakt.</p> <p>Nuvarande ordning</p> <p>Någon lagstiftning som förbjuder prostitutionen som sådan finns inte i<br>Sverige. Det är inte straffbart att mot ersättning erbjuda sexuella tjänster.<br>Däremot är det straffbart att under vissa villkor köpa sexuella tjänster.<br>Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken är det straffbart att genom att utlova eller<br>ge ersättning, skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge<br>med någon som är under 18 år. Straffet är böter eller fångelse i högst sex<br>månader. Denna bestämmelse kompletteras av en regel i 6 kap. 11 §<br>brottsbalken där det stadgas att ansvar som i 6 kap. brottsbalken är före-<br>skrivet för gärning som begås mot någon under en viss ålder skall ådö-<br>mas även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den<br>andre inte hade uppnått sådan ålder. Vetskap om att den unge är under<br>18 år krävs alltså inte för ansvar. Om den prostituerade befinner sig i ett<br>hjälplöst tillstånd och köparen har sexuellt umgänge genom att otillbör-<br>ligt utnyttja detta kan bestämmelsen om sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 §<br>brottsbalken komma att tillämpas. Straffet för brott av normalgraden är<br>fångelse i högst två år och för grovt sexuellt utnyttjande fångelse i högst<br>fyra år.</p> <p>I vissa fall kan skyddslagstiftning komma att aktualiseras för de pro-<br>stituerade. Det gäller bl.a. socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52)<br>med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om<br>vård av missbrukare i vissa fall. Smittskyddslagen (1988:1472) kan ock-<br>så i vissa fall bli tillämplig.</p> <p>I Sverige, liksom i de flesta andra länder, är koppleri förbjudet. Syftet<br>med bestämmelserna om koppleri är att straffbelägga handlingar som</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>103</p> <p>innebär att någon främjar eller utnyttjar att någon annan prostituerar sig.<br>Enligt 6 kap. 8 § första stycket brottsbalken skall den som främjar eller<br>på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att någon annan har tillfälliga<br>sexuella förbindelser mot ersättning dömas för koppleri till fängelse i<br>högst fyra år. För grovt koppleri är straffet fängelse, lägst två och högst<br>sex år (6 kap. 9 §). Som koppleri kan bedömas inte bara mer traditionell<br>hallickverksamhet utan även annat främjande, t.ex. sexannonser i tid-<br>ningar, reseförmedling och liknande.</p> <p>Ett särskild straffansvar för koppleri gäller i vissa fall enligt 6 kap. 8 §<br>andra stycket brottsbalken för fastighetsägare då en lägenhet används för<br>prostitution. Fastighetsägare har också särskilda möjligheter att säga upp<br>hyresgäster och bostadsrättsinnehavare när en lägenhet används på detta<br>sätt. Regleringen finns i 12 kap. 42 § jordabalken och 7 kap. 18 § bo-<br>stadsrätttslagen (1991:614). De nu redovisade bestämmelserna fick sin<br>utformning genom lagstiftning år 1984 (prop. 1983/84:105, bet.<br>1983/84:JuU25, rskr. 332, SFS 1984:399). Till grund för lagstiftningen<br>låg i första hand Sexualbrottskommmitténs betänkande (SOU 1982:61)<br>Våldtäkt och andra övergrepp.</p> <p>Skälen for regeringens förslag och bedömning: Prostitutionsutred-<br>ningens förslag att kriminalisera såväl köpare som säljare har mötts av en<br>omfattande kritik från så gott som samtliga remissinstanser. Även rege-<br>ringen gör den bedömningen att även om prostitutionen som sådan inte är<br>en önskvärd samhällsföreteelse så är det inte är rimligt att också krimi-<br>nalisera den som, åtminstone i flertalet fall, är den svagare parten som<br>utnyttjas av andra som vill tillfredsställa sin egen sexualdrift. Det är ock-<br>så viktigt för att motivera de prostituerade att söka hjälp för att komma<br>bort från prostitutionen, att de inte känner att de riskerar någon form av<br>påföljd för att de varit verksamma som prostituerade.</p> <p>Det råder emellertid ingen tvekan om att prostitutionen medför allvar-<br>liga skador både för de enskilda och samhället. Omkring de prostituerade<br>förekommer i regel en omfattande kriminalitet av olika slag som t.ex.<br>narkotikahandel, koppleriverksamhet, misshandel m.m. De prostituerade<br>har också i allmänhet en mycket svår social situation. Det är därför en<br>viktig samhällsangelägenhet att prostitutionen bekämpas. Även om det<br>kan anföras argument mot att kriminalisera köp av sexuella tjänster anser<br>regeringen ändå att argumenten för en kriminalisering väger så tungt att<br>det är rimligt att nu införa ett förbud mot köp av tillfälliga sexuella för-<br>bindelser. Därigenom markeras samhällets inställning i denna fråga. Ge-<br>nom ett förbud kan också prostitutionen och dess skadeverkningar be-<br>kämpas på ett effektivare sätt än vad det hittillsvarande arbetet mot pro-<br>stitutionen har åstadkommit.</p> <p>En invändning som riktats mot förslaget om kriminalisering är att det<br>kommer att bli svårt att kontrollera efterlevnaden av förbudet. För många<br>som uppsöker prostituerade för tillfälliga sexuella förbindelser torde<br>dock redan risken att kanske hamna i en polisutredning vara tillräckligt<br>avskräckande för att ett sådant förbud skall fa effekt. Genom en krimina-<br>lisering av köparen bör det också bli lättare för polisen att ingripa på<br>platser där man vet att det förekommer prostitution. Eftersom det föreslås<br>att även försök skall vara förbjudet bör polisen kunna göra ingripanden</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>104</p> <p>t.ex. redan då en person kontaktar en prostituerad för att försöka skaffa<br>sig en sexuell tjänst. Också sådana störningsmoment kan ge positiva ef-<br>fekter på omfattningen av prostitutionen. I första hand kommer detta na-<br>turligtvis att medföra att kundkretsen för de gatuprostituerade minskar,<br>vilket i sin tur också bör medföra en minskning av antalet gatuprostitue-<br>rade och därigenom även en minskad nyrekrytering bland framför allt<br>unga flickor.</p> <p>Man bör dock inte heller förringa den effekt som en kriminalisering av<br>köp av sexuella tjänster kan fa på den s.k. dolda prostitutionen. Det borde<br>t.ex. kunna leda till en minskning av s.k. eskortservice och liknande<br>verksamhet som förekommer inom affärslivet, eftersom det åtminstone<br>bland seriösa företag borde vara en omöjlighet att erbjuda kunder och<br>affärsbekanta en tjänst som är kriminaliserad. Dessutom rekryteras även<br>många av kunderna till massageinstitut o.dyl. från gatan där de första<br>kontakterna knyts, och därför bör en kriminalisering av köparen fa ef-<br>fekter även på andra former av prostitution.</p> <p>Handeln med sexuella tjänster har under de senaste årtiondena utveck-<br>lats mot en internationell industri. Även om utredningen gjort den beräk-<br>ningen (år 1994) att prostitutionen i Sverige är liten i jämförelse med<br>andra europeiska länder, finns enligt olika uppgifter från bl.a. prostitu-<br>tionsgruppema, tecken på att denna s.k. internationella sexindustri ökar<br>även i Sverige. Att Sverige tar detta steg är därför en viktig markering<br>gentemot andra länder för att visa vår inställning i denna fråga. Det kan<br>också utgöra ett stöd för de grupper i olika länder som försöker motar-<br>beta prostitutionen. Genom en kriminalisering torde också intresset<br>minska för olika grupper eller enskilda i utlandet att etablera en mer om-<br>fattande organiserad prostitutionsverksamhet i Sverige. Därigenom mot-<br>verkas också den ökade kriminalitet som så gott som undantagslöst följer<br>i dess spår - t.ex. i form av ekonomiska brott, narkotikabrott och det våld<br>som detta också brukar föra med sig. I det sammanhanget hänvisas till<br>avsnitt 9.1.2 där regeringen redovisar att Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag<br>att vara s.k. nationell rapportör i frågor som rör handel med kvinnor.</p> <p>En mycket viktig del i arbetet med att minska prostitutionen är de in-<br>satser som görs av socialtjänsten. I Stockholm, Göteborg, Malmö och<br>Norrköping har socialtjänsten inrättat särskilda prostitutionsgrupper som<br>bedriver ett uppsökande arbete och försöker påverka kvinnorna att upp-<br>höra med prostitutionen och motivera till behandling. Med de metoder<br>man förfogar över är det dock svårt att nå nya grupper av prostituerade,<br>kvinnorna i inomhusprostitutionen, kvinnor med utländsk härkomst och<br>de psykiskt sjuka kvinnorna. Sociala insatser har dessutom framförallt<br>fått effekt för stunden medan det är svårt att se att de sociala insatserna<br>har bekämpat prostitutionen mer långsiktigt. Stödjande och behandlande<br>arbete bedrivs också inom missbruksvården, i sjukvården, kriminalvår-<br>den och av de frivilliga organisationerna. Prostitutionen betraktas då som<br>en del av kvinnornas problem i sin helhet. Härutöver bedrivs förebyg-<br>gande arbete vid särskilda ungdomsmottagningar, skolor och andra in-<br>stitutioner liksom av kvinnoorganisationerna.</p> <p>Ett argument som har framförts mot en kriminalisering är att detta<br>skulle leda till att prostitutionen drivs ”under jord” och att det då skulle</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>105</p> <p>bli svårare att nå de prostituerade med sociala insatser. Prostitutionen är<br>dock redan i dag till största delen osynlig. Eftersom det nu inte föreslås<br>något förbud mot att erbjuda sexuella tjänster borde inte detta bli ett stör-<br>re problem i framtiden än vad det redan är idag. De sociala insatserna<br>kommer givetvis att vara minst lika viktiga även i fortsättningen för att<br>motivera prostituerade att söka hjälp och komma bort från det destruktiva<br>liv som de lever. En kriminalisering kan inte utgöra annat än ett kom-<br>plement i arbetet med att minska prostitutionen och kan inte på något vis<br>ersätta de sociala insatserna.</p> <p>Vad gäller frågan om var ett förbud mot köp av sexuella tjänster lämp-<br>ligen bör föras in kan olika överväganden göras. I 6 kap. 10 § brottsbal-<br>ken finns redan ett förbud mot att köpa eller försöka köpa sexuellt um-<br>gänge med någon som är under 18 år. Det som nu föreslås är således<br>egentligen en utvidgning av det straffbara området som i och för sig kun-<br>de placeras i brottsbalken. I 6 kap. brottsbalken finns också vissa andra<br>bestämmelser som rör prostitutionsverksamhet, såsom t.ex. förbudet mot<br>koppleri. Det föreslagna förbudet skiljer sig dock något från de förfaran-<br>den som redan nu är kriminaliserade i brottsbalken. 6 kap. brottsbalken<br>skall dessutom bli föremål för en fullständig översyn. Det är därför<br>lämpligt att man, som också Lagrådet påpekat, i samband med den över-<br>synen också överväger var olika förbud rörande sexuella tjänster lämpli-<br>gen bör vara placerade samt hur detta nya brott skall förhålla sig till<br>brotten förförelse av ungdom och koppleri. I avvaktan på denna översyn<br>föreslås nu att det nya förbudet mot köp av sexuella tjänster skall regleras<br>i en särskild lag.</p> <p>Den nya lagen skall ses som ett komplement till brottsbalkens be-<br>stämmelser. Påföljden för brott mot den nya lagen bör vara densamma<br>som för brottsbalksbrottet, dvs. böter eller fängelse i högst sex månader.<br>Inom denna ram bör det vara möjligt för domstolarna att ta vederbörlig<br>hänsyn till t.ex. offrets ålder och andra omständigheter av betydelse för<br>påföljden.</p> <p>Polisens verksamhet omfattar redan i dag åtgärder mot prostitu-<br>tionsverksamheten. Det är t.ex. vanligt att polisen deltar i de olika pro-<br>stitutionsgruppemas arbete. På platser där det förekommer prostitution<br>förekommer det dessutom en hel del annan kriminalitet och det finns där-<br>för all anledning för polisen att vara verksam i sådana områden. På sikt<br>bör också en minskning av gatuprostitutionen och den kriminalitet som<br>förekommer där kunna frigöra resurser som kan användas i arbetet mot<br>den mer dolda prostitutionen. Prostitutionsutredningen har uppskattat att<br>utredningens förslag medför ökade lönekostnader för polisen med 5 mil-<br>joner kronor per år samt ökade kostnader för brottsutredning med<br>2,5 miljoner kronor per år. Med hänsyn till att en viss ökning av löner<br>och annat har skett sedan dess bedömer regeringen att förslaget att för-<br>bjuda köp av sexuella tjänster fr.o.m. år 1999 kan beräknas medföra öka-<br>de kostnader för polisen för bl.a. spanings- och utredningsarbete i stor-<br>leksordningen 10 miljoner kronor. Regeringen avser att i vårens budge-<br>tarbete återkomma med förslag till finansiering.</p> <p>Utredningens förslag om ett utvidgat koppleriansvar tar sikte på fram-<br>ställning av pornografiska bilder. Förslaget får därför konsekvenser för<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>106</p> <p>tryckfriheten och yttrandefriheten. Dessa konsekvenser är inte tillräckligt Prop. 1997/98:55<br>belysta av utredningen. Med hänsyn härtill bör förslagen övervägas yt-<br>terligare. Koppleribestämmelsens omfattning kommer att övervägas i den<br>utredning om sexualbrotten som regeringen kommer att tillsätta (se av-<br>snitt 14.3).</p> <h3>16.2 Utvecklingsinsatser</h3> <p>Regeringens bedömning: Socialstyrelsen har fatt i uppdrag att fortlö-<br>pande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och ut-<br>veckling, sammmanställa kunskap om de sociala insatser som bedrivs på<br>lokal nivå samt ge stöd till utveckling och förbättring av insatserna. So-<br>cialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen i frågor<br>som rör prostitution. Socialstyrelsen tillförs för detta uppdrag och det<br>som rör utvecklingsarbete om våld mot kvinnor m.m. (se avsnitt 7.2)<br>5 miljoner kronor som ett engångsbelopp under 3 år.</p> <p>Utredningens förslag: Utredningen föreslår att någon myndighet får i<br>uppdrag att vara ett nationellt centrum för arbetet mot prostitution.</p> <p>Remissinstanserna: Remissinstanserna är övervägande positiva till<br>förslaget.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Mot bakgrund av den föreslagna<br>kriminaliseringen av köp av sexuella tjänster samt vad som redovisas i<br>utredningen om de förändringar som ständigt sker när det gäller prosti-<br>tutionens former och kontaktvägar är det angeläget att på nationell nivå<br>kontinuerligt följa utvecklingen. Det behövs aktuell kunskap om prosti-<br>tutionens omfattning samt en överblick över den forskning som bedrivs<br>på området. Den internationella utvecklingens påverkan på svenska för-<br>hållanden när det gäller handel med kvinnor och synen på prostitution<br>bör också uppmärksammas.</p> <p>De sociala insatserna för att söka upp de prostituerade och motivera<br>dem att söka hjälp är ett viktigt led i att minska prostitutionen. Socialsty-<br>relsen bör därför kunna ge stöd till metodutveckling när det gäller de so-<br>ciala insatser som bedrivs på lokal nivå. Det är också angeläget att få en<br>samlad kunskap om omfattningen och resultatet av de insatser som be-<br>drivs på lokal nivå. Denna information bör spridas och ge underlag for<br>en fortlöpande förändring och förbättring av insatserna.</p> <p>Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att fortlöpande följa prostitu-<br>tionens utveckling och omfattning samt de sociala insatser som bedrivs<br>på lokal nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utveck-<br>lingen på området. I den delen av arbetet skall Socialstyrelsen samverka<br>med Rikspolisstyrelsen som får i uppdrag att vara s.k. nationell rapportör<br>i frågor som rör handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande (se avsnitt<br>9). I avsnitt 7.2 har regeringen aviserat att Socialstyrelsen kommer att<br>tillföras en engångssumma om 5 miljoner kronor för åren 1998-2000 för<br>arbetet med frågor om våld mot kvinnor. Arbetet mot prostitution bör<br>ingå i detta uppdrag. Därefter skall arbetet med dessa frågor införlivas i<br>myndighetens ordinarie arbete.</p> <p>107</p> <h2>17 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Jämställdhetslagen - sexuella trakasserier i</h2> <h2>arbetslivet och arbetsgivarens ansvar</h2> <h3>17.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning</h3> <p>Sexuella trakasserier inom arbetslivet har under de senaste årtiondena<br>uppmärksammats allt mer, såväl utomlands som i Sverige. EU:s organ<br>har på olika sätt visat ett starkt engagemang för att förmå medlemslän-<br>derna samt arbetsgivarna och arbetstagarna i dessa länder att vidta åtgär-<br>der för att motverka sexuella trakasserier i arbetslivet.</p> <p>Sexuella trakasserier i arbetslivet kan inte accepteras. Sexuella trakas-<br>serier kränker individens rätt till personlig integritet och självbestäm-<br>mande. Sexuella trakasserier påverkar på olika sätt arbetssituationen.<br>Alla på arbetsplatsen påverkas. Trakasserier leder till en stressig och<br>spänd atmosfar. Den drabbades arbetsförmåga sjunker. Arbetsmiljön,<br>både för den som utsätts för sexuella trakasserier och för arbetskamrater,<br>blir dålig. Människor störs, arbetstillfredsställelsen minskar och produk-<br>tiviteten och verksamheten på arbetsplatsen påverkas negativt.</p> <p>Både män och kvinnor kan utsättas för sexuell trakasserier. T.ex. har<br>fall av sexuella trakasserier mot män som arbetar i kvinnodominerade<br>yrken rapporterats. I de flesta fall är det dock fråga om att män sexuellt<br>trakasserar kvinnor. Regeringen anser att det är viktigt att förstå att sexu-<br>ella trakasserier utgör ett maktmissbruk från förövarens sida. Sexuella<br>trakasserier måste ses ur ett könsmaktsperspektiv. Det är mot denna bak-<br>grund angeläget att slå fast att sexuella trakasserier är en viktig jäm-<br>ställdhets fråga.</p> <p>Sexuella trakasserier är i stor utsträckning ett dolt problem. På senare<br>tid har det förts en debatt i bl.a. media om omfattningen av sexuella tra-<br>kasserier i arbetslivet. Regeringen finner det dock vara av mindre bety-<br>delse i hur stor omfattning sexuella trakasserier förekommer. Den om-<br>ständigheten att de förekommer gör att problemet ånyo måste uppmärk-<br>sammas och motverkas.</p> <p>Enligt jämställdhetslagen skall arbetsgivaren, inom ramen för det ak-<br>tiva jämställdhetsarbetet verka för att inte någon arbetstagare utsätts för<br>sexuella trakasserier. Handlingar som är att beteckna som sexuella tra-<br>kasserier är straffbelagda enligt vissa bestämmelser i brottsbalken. Det<br>finns också regler i arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens före-<br>skrifter som är tillämpliga beträffande sexuella trakasserier.</p> <p>Regeringen anser emellertid att jämställdhetslagen bör skärpas. Ar-<br>betsgivarens ansvar för att vidta aktiva åtgärder för att förebygga och<br>förhindra sexuella trakasserier i arbetet bör förtydligas. En skadestånds-<br>sanktionerad skyldighet för arbetsgivaren att vidta åtgärder vid sexuella<br>trakasserier bör införas. Därutöver bör begreppet sexuella trakasserier<br>definieras i jämställdhetslagen.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>108</p> <h3>17.2 Definition av begreppet sexuella trakasserier</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens förslag: En definition av begreppet sexuella trakasserier<br>skall införas i jämställdhetslagen. Med sexuella trakasserier skall avses<br>sådant ovälkommet uppträdande av sexuell natur eller annat ovälkommet<br>uppträdande grundat på kön som kränker arbetstagarens integritet i arbe-<br>tet.</p> <p>Utredarens förslag: Enligt utredaren skall med sexuella trakasserier<br>avses ovälkommet uppträdande av sexuell natur eller annat ovälkommet<br>uppträdande grundat på kön, som påverkar arbetstagarens integritet på<br>arbetsplatsen och som skapar en skrämmande, fientlig och förnedrande<br>arbetsmiljö.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta tillstyrker att det införs en definition.</p> <p>Flera av remissinstanserna anför att utredarens förslag till definition<br>bör ses över och förtydligas. Jämställdhetsombudsmannen (JämO) före-<br>slår en alternativ lydelse. Arbetarskyddsstyrelsen anför att sista ledet i<br>den föreslagna definitionen ”påverkar arbetstagarens integritet på arbets-<br>platsen” inte fullt ut täcker vad som avses i EG-kommissionens rekom-<br>mendation och inte heller speglar verkligheten samt att definitionen bör<br>lyfta fram förhållandet att handlingen är kränkande eller upplevs som<br>kränkande för den som utsätts för den. Stockholms tingsrätt och Jäm-<br>ställdhetsnämnden anser att det vore önskvärt med en annan beteckning<br>än ”sexuella trakasserier” eftersom uttrycket inte tillräckligt klart anger<br>vad det egentligen rör sig om och leder tanken till sexuella närmanden.<br>De föreslår att i vart fall bör definitionen först ange att det rör sig om<br>ovälkommet uppträdande grundat på kön och därefter ”motsvarande<br>uppträdande av sexuell natur”. De föreslår också att ordet ”påverkar”<br>byts mot ”kränker”.</p> <p>Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anser att den föreslagna defini-<br>tionen innebär en utvidgning av det möjliga området för sexuella trakas-<br>serier och att definitionen är allt för vag vilket kommer att leda till tolk-<br>nings- och bedömningssvårigheter.</p> <p>Bakgrund: I jämställdhetslagen finns i dag ingen definition av vad<br>som avses med begreppet sexuella trakasserier. I jämställdhetslagens av-<br>snitt om aktiva åtgärder i 6 § föreskrivs att varje arbetsgivare skall verka<br>för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier eller för<br>trakasserier på grund av en anmälan om könsdiskriminering. I förarbe-<br>tena till bestämmelsen anförs beträffande begreppet sexuella trakasserier<br>följande (prop. 1990/91:113 s. 71).</p> <p>Med sexuella trakasserier avses här sådant ofredande av sexuellt slag som är<br>straffbelagt enligt 4 kap. 7 § eller 6 kap. 7 § brottsbalken. Vidare avses sådana<br>beteenden i form av sexuella anspelningar och liknande som är ovälkomna och<br>som utsätter en viss eller vissa personer för obehag av ett eller annat slag. Det<br>kan också gälla ovälkomna insinuanta handlingar och omdömen av sexuell in-<br>nebörd. Ett annat exempel kan vara att det på en starkt mansdominerad arbets-<br>plats finns pornografiska eller andra kvinnofömedrande bilder uppsatta i ut-<br>rymmen som också utnyttjas av kvinnliga arbetstagare. Om bilderna utsätter de</p> <p>109</p> <p>kvinnliga arbetstagarna för obehag eller är sexuellt utmanande kan det vara frå- Prop. 1997/98:55<br>ga om sexuella trakasserier i lagens mening.</p> <p>Arbetarskyddsstyrelsen har med stöd av arbetsmiljölagen utfärdat före-<br>skrifter om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet och All-<br>männa råd om tillämpning av föreskrifterna om åtgärder mot kränkande<br>särbehandling i arbetslivet (AFS 1993:17). I de Allmänna råden anges att<br>sexuella trakasserier är en form av kränkande särbehandling. Enligt före-<br>skrifterna avses med kränkande särbehandling återkommande klander-<br>värda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbets-<br>tagare på ett kränkande sätt och som kan leda till att dessa ställs utanför<br>arbetsplatsens gemenskap.</p> <p>Inom EU finns ett antal dokument som behandlar sexuella trakasserier.<br>Rådet antog den 29 maj 1990 en resolution om skydd för kvinnors och<br>mäns integritet på arbetsplatsen¹⁵. I resolutionen uppmanas medlemssta-<br>terna att bl.a. vidta informationsinsatser mot sexuella trakasserier. Rådet<br>ger i resolutionen kommissionen i uppdrag att utarbeta ”a code of con-<br>duct”, en vägledning för hur sexuella trakasserier skall bekämpas. Reso-<br>lutionen innehåller också ett uttalande om vilka beteenden på en arbets-<br>plats som är oacceptabla och som underförstått utgör sexuella trakasseri-<br>er. Uttalandet är formulerat på följande sätt på engelska.</p> <p>”Conduct of a sexual nature, or other conduct based on sex affecting the dig-<br>nity of men and women at work, including conduct of superiors and colleagues,<br>constitutes an intolerable violation of the dignity of workers or trainees and is<br>unacceptable if:</p> <p>a) such conduct is unwanted, unreasonable and offensive to the recipient,</p> <p>b) a person s rejection of, or submisson to, such conduct on the part of<br>employers or workers is used explicity or implicity as a basis for a decision<br>which affects that person's acess to vocational training, acess to employment,<br>continued employment, promotion, salary or any other employment decisions,</p> <p>and/or</p> <p>c) such conduct creates an intimidating, hostile or humiliating work envi-<br>ronment for the recipient.</p> <p>En översättning till svenska kan lyda enligt följande.</p> <p>Uppträdande av sexuell natur och annat uppträdande grundat på kön, innefat-<br>tande sådant beteende av överordnande och arbetskamrater, som påverkar kvin-<br>nors och mäns integritet i arbetet, innebär en kränkning av arbetstagares och<br>lärlingars integritet och är oacceptabel om</p> <p>a) ett sådant beteende är oönskat, omotiverat och stötande för den som utsätts<br>för det,</p> <p>b) en persons avvisande eller accepterande av ett sådant beteende från arbets-<br>givares eller medarbetares sida används uttryckligen eller underförstått som<br>grund för beslut om tillträde till fortbildning, anställning, fortsatt anställning,<br>befordran, lön eller andra beslut som rör anställningen, och/eller</p> <p>c) ett sådant beteende skapar ett skrämmande, fientligt eller förödmjukande<br>arbetsklimat för den som utsätts för beteendet.</p> <p>OJ nrC157, 27.6.1990, p.3.</p> <p>110</p> <p>Kommissionen fullföljde det uppdrag som rådet givit genom att den<br>27 november 1991 anta en rekommendation om skydd för kvinnors och<br>mäns integritet på arbetsplatsen¹⁶. Till rekommendationen är fogad en<br>”Code of Practice” - riktlinjer för hur sexuella trakasserier kan bekäm-<br>pas. I dessa riktlinjer finns i punkt 2 under rubriken definition en relativt<br>fyllig redogörelse för vad som avses med sexuella trakasserier. I ett<br>första stycke anges vad som menas med sexuella trakasserier. Där står i<br>den engelska versionen följande:</p> <p>”Sexual harassment means unwanted conduct of a sexual nature, or other<br>conduct based on sex affecting the dignity of women and men at work. This can<br>include unwelcome physical, verbal or non-verbal conduct.</p> <p>En översättning till svenska kan lyda enligt följande.</p> <p>”Med sexuella trakasserier menas ett oönskat uppträdande av sexuell natur<br>eller ett annat uppträdande grundat på kön som påverkar kvinnors och mäns in-<br>tegritet i arbetet. Det kan vara fråga om ett ovälkommen fysiskt, verbalt eller<br>icke-verbalt beteende”.</p> <p>Den första meningen är således i stort sett identisk med inledningen till<br>uttalandet i rådets resolution från 1991. Det ord som är tillagt är ordet<br>”oönskat”- ”unwanted.”</p> <p>I andra stycket konstateras att en rad olika beteenden kan utgöra sexu-<br>ella trakasserier. Där anknyts till rådsresolutionen, punkterna a-c och<br>anges att sådana beteenden som avses är oacceptabla i de fallen.</p> <p>I tredje stycket anges följande - fritt översatt.</p> <p>”Det viktigaste kännetecknet för sexuella trakasserier är att de är oönskade av<br>den som utsätts för dem. Det är varje individs ensak att avgöra vilket uppträ-<br>dande som kan accepteras och vad som är kränkande. Sexuell uppmärksamhet<br>övergår i sexuella trakasserier om den som står för beteendet fortsätter, trots att<br>det har gjorts klart att mottagaren anser att den sexuella uppmärksamheten är<br>kränkande. Ett enda tillfälle kan emellertid utgöra sexuella trakasserier om be-<br>teendet är tillräckligt allvarligt. Att den sexuella uppmärksamheten inte är öns-<br>kad skiljer sexuella trakasserier från handlingar som välkomnas och är ömsesi-<br>diga.”</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredarens bedöm-<br>ning att begreppet sexuella trakasserier bör definieras i jämställdhetsla-<br>gen. Även de flesta av remissinstanserna har anfört att de anser att det<br>bör införas en sådan definition i lagen.</p> <p>Uttrycket sexuella trakasserier är en översättning från engelskans<br>”sexual harassment”, där ordet ”sexual” betyder både sexuell och köns-<br>relaterad. Det svenska begreppet ”sexuella trakasserier” tolkas allmänt så<br>att det enbart handlar om ovälkomna beteenden av sexuell natur. Ett för-<br>tydligande bör göras så att det klart framgår att sexuella trakasserier även<br>innefattar handlingar utan sexuell anknytning. Regeringen instämmer i<br>och för sig i de synpunkter som framförts om att det vore önskvärt att<br>hitta en annan beteckning än ”sexuella trakasserier”. Regeringen anser</p> <p>¹⁶ OJ nr L 49, 24.2 92, s. 1.<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>111</p> <p>dock att begreppet sexuella trakasserier är så väl inarbetat att det är svårt<br>att ersätta. Det väsentliga är att det klargörs att det inte endast är fråga<br>om handlingar av sexuell natur.</p> <p>Arbetsgivarverket har efterlyst förtydligande exempel på vad som av-<br>ses med ”ovälkommet uppträdande grundat på kön”. Som utredaren be-<br>skrivit handlar det om könsrelaterade beteenden som svärtar ner eller<br>förlöjligar eller som är skrämmande eller fysiskt förnedrande för en ar-<br>betstagare på grund av hennes eller hans kön. Det handlar om beteenden<br>som riktas till kvinnor för att de är kvinnor och till män för att de är män.</p> <p>Flera av remissinstanserna anser att utredarens förslag till definition<br>bör ses över så att den dels blir tydligare, dels närmare överensstämmer<br>med EU-definitionen. Advokatsamfundet har påpekat att den föreslagna<br>definitionen inte fullt ut överensstämmer med den text som framgår av<br>rådets resolution från 1990 och därför bör byggas ut. Andra remissinstan-<br>ser har invänt att sista ledet i den föreslagna definitionen, dvs. ”och som<br>skapar en skrämmande, fientlig eller förnedrande arbetsmiljö” bör utgå.</p> <p>Regeringen gör följande bedömning. De definitioner som förekommer<br>i rådets och kommissionens dokument är inte av bindande karaktär. Det<br>är dock väsentligt att Sveriges definition av vad som utgör sexuella tra-<br>kasserier anknyter så långt som möjligt till de definitioner som före-<br>kommer inom EU:s institutioner. Som JämO påpekat har både rådets re-<br>solution från 1990 och kommissionens rekommendation och ”Code of<br>Practice” från 1991 definitioner som varierar något men som alla har en<br>gemensam grunddefinition. Den definitionen kommer framförallt till ut-<br>tryck i den text som kommissionen antagit under rubriken definition i sin<br>”Code of Practice”. Regeringen anser att den definitionen bör ligga till<br>grund för den svenska legala definitionen.</p> <p>Med sexuella trakasserier bör därmed avses sådant ovälkommet upp-<br>trädande av sexuell natur eller annat ovälkommet uppträdande grundat på<br>kön som kränker arbetstagarens integritet i arbetet. Denna definition<br>överensstämmer i huvudsak med den som JämO föreslagit.</p> <p>Handlingar som utgör sexuella trakasserier påverkar regelmässigt indi-<br>videns rätt till personlig integritet och självbestämmande och får anses<br>vara kränkande. Regeringen instämmer därför i förslaget att ordet<br>”kränker” bör ersätta ordet ”påverkar” i utredarens förslag.</p> <p>Som kommissionen påpekar i sin definition är det viktigaste känne-<br>tecknet för sexuella trakasserier att de är oönskade av den som utsätts för<br>dem. Det är den som utsätts för ett beteende eller en handling som avgör<br>om beteendet eller handlingen kan accepteras och vad som är kränkande.<br>Jämställdhetslagen måste vila på grundvalen att varje människa, kvinna<br>som man, har lika värde och skall visas hänsyn och att varje enskild indi-<br>vid har rätt att kräva att hennes integritet och självbestämmande respekte-<br>ras. Det är det oönskade i beteendet eller i handlingen som skiljer sexu-<br>ella trakasserier från ett vänskapligt uppträdande som är välkommet och<br>ömsesidigt.</p> <p>Sexuella trakasserier kan innefatta många olika typer av handlingar<br>och beteenden. De kan innefatta fysiskt, verbalt eller icke-verbalt upp-<br>trädande. Detta utvecklas vidare i författningskommentaren (avsnitt<br>21.5).</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>112</p> <p>17.3</p> <h3>Förtydligande av arbetsgivarens ansvar att vidta akti- Prop. 1997/98:55<br>va åtgärder</h3> <p>Regeringens förslag: Jämställdhetslagen skall förtydligas så att det av<br>lagen framgår att varje arbetsgivare är skyldig att vidta åtgärder för att<br>förebygga och förhindra att någon arbetstagare utsätts för sexuella tra-<br>kasserier.</p> <p>Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens<br>förslag.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta tillstyrker förslaget.</p> <p>Stockholms tingsrätt och Jämställdhetsnämnden har föreslagit att de<br>arbetsgivare som är skyldiga att upprätta en jämställdhetsplan också i<br>lagen skall åläggas att utse en särskild person som en arbetstagare kan<br>vända sig till när hon eller han har utsatts för sexuella trakasserier.</p> <p>&amp;4Ä anser att skyldigheten som den är formulerad enligt den nuvaran-<br>de lagregeln är tillräcklig och att den aktivitetsplikt som åläggs arbetsgi-<br>varen enligt förslaget inte står i rimlig proportion till den ringa omfatt-<br>ning som sexuella trakasserier har.</p> <p>Bakgrund: Arbetsgivaren är redan i dag skyldig att inom ramen för<br>sin verksamhet bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja jäm-<br>ställdhet i arbetslivet och däribland att aktivt verka för att inte någon ar-<br>betstagare utsätts för sexuella trakasserier eller trakasserier på grund av<br>anmälan om könsdiskriminering (3 och 6 §§ jämställdhetslagen).</p> <p>Enligt 11 § jämställdhetslagen skall en jämställdhetsplan innehålla en<br>översikt över de åtgärder som enligt bl.a. 6 § är behövliga på arbetsplat-<br>sen och ange vilka av dessa åtgärder som arbetsgivaren avser att påbörja<br>eller genomföra under det kommande året. En redovisning av hur de pla-<br>nerade åtgärderna har genomförts skall tas in i efterföljande års plan.<br>Skyldigheten att upprätta en jämställdhetsplan gäller arbetsgivare som<br>sysselsätter tio eller fler arbetstagare (10 § jämställdhetslagen).</p> <p>I förarbetena till 1992 års jämställdhetslag anförs att frågan om trakas-<br>serier i arbetslivet är en arbetsmiljöfråga i vid mening men att trakasseri-<br>er av sexuell natur mellan arbetskamrater är så starkt knutna till kvinnors<br>och mäns lika rätt och villkor i arbetslivet att de lämpligen bör behandlas<br>inom ramen för jämställdhetslagens regler om det aktiva jämställdhetsar-<br>betetfprop. 1990/91:113 s.72).</p> <p>I förarbetena anförs vidare att det bör ingå i arbetsgivarens allmänna<br>personalpolitik att tydliggöra att sexuella trakasserier mellan anställda<br>inte i något avseende kan tolereras. Återkommande information om ar-<br>betsgivarens inställning i frågan om vilka följderna kan bli om trakasse-<br>rier av nämnda slag upptäcks är, enligt propositionen, ett sätt att påverka<br>de anställdas inställning och förebygga övergrepp.</p> <p>Efter det att 6 § jämställdhetslagen infördes har Arbetarskyddsstyrel-<br>sens kungörelse med föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbehand-<br>ling i arbetslivet och Allmänna råd om tillämpning av föreskrifterna om<br>åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet utfärdats<br>(AFS 1993:17). Som tidigare nämnts utgör sexuella trakasserier en form</p> <p>113</p> <p>8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55</p> <p>av kränkande särbehandling. Föreskrifterna trädde i kraft den 31 mars<br>1994.</p> <p>Slutligen kan nämnas att regeringen under år 1992 beviljade<br>1,5 miljoner kronor till arbetsmarknadens parter för projekt för att syn-<br>liggöra och motverka sexuella trakasserier i arbetslivet. Satsningen finns<br>beskriven i magasinet Sexuella trakasserier, utgivet av Socialdeparte-<br>mentet i serien Magasin om jämställdhetsprojekt.</p> <p>Skälen for regeringens forslag: Enligt utredaren har JämO funnit att<br>medvetenheten fortfarande är låg hos arbetsgivare om vad som krävs av<br>dem i form av åtgärder för att motverka sexuella trakasserier på arbets-<br>platsen. Enligt JämO har detta ibland kunnat förklaras av att arbetsgivar-<br>na inte känt till kraven på förebyggande arbete. Även där arbetsgivarna<br>har haft sådan kunskap har, enligt JämO, många arbetsgivare ansett det<br>onödigt med åtgärder för hur sexuella trakasserier skall motverkas på just<br>den arbetsplatsen, därför att man ansett sig veta att sexuella trakasserier<br>inte kan förekomma där. På arbetsplatser där sexuella trakasserier bevis-<br>ligen förekommit har det, också enligt JämO, varit en vanlig reaktion att<br>arbetsgivare vill glömma eller bagatellisera saken. Arbetsgivare har ofta<br>hävdat att relationerna arbetstagare emellan inte är deras angelägenhet. I<br>syfte att stödja ett mer aktivt arbete i dessa frågor gav JämO under år<br>1997 ut en handbok om sexuella trakasserier.</p> <p>Sedan jämställdhetslagen tillfördes bestämmelsen om att arbetsgivaren<br>skall verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier<br>har som tidigare påpekats Arbetarskyddsstyrelsen utfärdat föreskrifterna<br>om åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet. I och med dessa<br>föreskrifter har arbetsgivarens skyldigheter att vidta aktiva åtgärder för-<br>tydligats. Av föreskrifterna framgår att arbetsgivaren skall planera och<br>organisera arbetet så att kränkande särbehandling så långt som möjligt<br>förebyggs (2 §). Arbetsgivaren skall klargöra att kränkande särbehand-<br>ling inte kan accepteras i verksamheten (3 §). Vidare anges att det skall<br>finnas rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp signaler om och åt-<br>gärda sådana otillfredsställande arbetsförhållanden, problem i arbetets<br>organisation eller missförhållanden i samarbetet, vilka kan ge grund för<br>kränkande särbehandling (4 §). I de Allmänna råden om tillämpningen av<br>föreskrifterna kommenteras bestämmelserna i föreskrifterna och ges råd<br>om vilka generella insatser som kan vidtas för att förebygga kränkande<br>särbehandling, dvs. även sexuella trakasserier. I råden talas bl.a. om vik-<br>ten av en tydlig arbetsmiljöpolicy och att det är synnerligen viktigt att<br>arbetsgivaren aktivt verkar för att förebygga att någon arbetstagare ut-<br>sätts för kränkande särbehandling av andra arbetstagare.</p> <p>Arbetarskyddsstyrelsen har anfört att erfarenheterna från tillsynsarbetet<br>vad gäller föreskrifterna ifråga är att just det förhållandet att det ställs<br>tydliga krav på att arbetsgivaren skall klargöra att kränkande särbehand-<br>ling inte accepteras i verksamheten är en verkningsfull regel i det före-<br>byggande arbetet.</p> <p>I EU-kommissionens ”Code of Practice” framhålls starkt betydelsen<br>av arbetsgivares aktiva åtgärder för att förebygga och förhindra sexuella<br>trakasserier samt vikten av de fackliga organisationernas medverkan i<br>arbetet med att formulera program och åtgärdsförslag. I dokumentet be-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>114</p> <p>tonas särskilt att arbetsgivaren som ett första steg for att visa att ledning-<br>en bryr sig om och engagerar sig för att tackla problem kring sexuella<br>trakasserier formulerar en policy vari slås fast att alla anställda har rätt att<br>bli behandlade med respekt för sin personliga integritet, att sexuella tra-<br>kasserier på arbetsplatsen inte kommer att tolereras och att anställda har<br>rätt att framföra klagomål om sexuella trakasserier. I ”Code of Practice”<br>framhålls att arbetsgivaren måste föra ut sin syn på sexuella trakasserier<br>och sina riktlinjer till de anställda. Där framhålls också betydelsen av att<br>det på arbetsplatsen finns rutiner för hur påståenden om sexuella trakas-<br>serier skall hanteras på arbetsplatsen.</p> <p>Regeringen delar utredarens bedömning att jämställdhetslagen bör<br>förtydligas såvitt avser arbetsgivarens ansvar för att vidta aktiva åtgärder<br>mot sexuella trakasserier. Av jämställdhetslagen bör det därför framgå att<br>varje arbetsgivare inte bara är skyldig att ”verka för” utan att arbetsgiva-<br>ren är skyldig att vidta åtgärder for att förebygga och förhindra att någon<br>arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier.</p> <p>Som framförts i tidigare förarbeten bör det ingå i arbetsgivarens all-<br>männa personalpolitik att tydliggöra att sexuella trakasserier mellan an-<br>ställda inte i något avseende kan tolereras. Arbetsgivaren skall alltså ge<br>till känna sin syn på sexuella trakasserier. Arbetsgivaren måste uttala att<br>sexuella trakasserier inte tolereras i arbetet eller på arbetsplatsen. Detta<br>förhållningssätt eller denna ”policy” skall göras känd för arbetstagarna.<br>Det är också viktigt att det på arbetsplatsen finns rutiner för hur sexuella<br>trakasserier och påståenden om sexuella trakasserier skall handläggas.</p> <p>I kommissionens ”Code of Practice” föreslås att arbetsgivaren skall ut-<br>se någon person med uppdrag att ge råd och stöd till arbetstagare som<br>utsätts för sexuella trakasserier. Några av remissinstanserna har föreslagit<br>att detta skall åläggas arbetsgivarna, dvs. att detta bör framgå av lagtex-<br>ten. Att utse en sådan person kan vara en lämplig åtgärd, särskilt på stör-<br>re arbetsplatser. Hur den enskilde arbetsgivaren tar hand om frågan, dvs.<br>hur arbetsgivaren ger till känna sin syn på sexuella trakasserier, sitt för-<br>hållningssätt och utformar sina rutiner eller riktlinjer och hur arbetsgi-<br>varen gör förhållningssättet och rutinerna eller riktlinjerna kända, måste<br>dock i stor utsträckning bero på arbetsplatsens storlek, andra lokala för-<br>hållanden samt vad arbetstagarna och de fackliga organisationerna har<br>for åsikter. Regeringen anser därför att just frågan om huruvida en person<br>skall utses som har till ansvar att ge stöd och råd inte bör regleras sär-<br>skilt.</p> <p>Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) har framfört att det bör<br>framgå att de fackliga organisationerna skall beredas möjlighet att till-<br>sammans med arbetsgivaren utarbeta policydokument om sexuella tra-<br>kasserier. Regeringen delar i princip denna åsikt och vill framhålla att<br>framtagandet av riktlinjer och rutiner kring sexuella trakasserier på ar-<br>betsplatsen kan bli en betydelsefull process i sig för att motverka sådana<br>trakasserier på arbetsplatsen.</p> <p>Som påpekats i förarbetena när 6 § jämställdhetslagen infördes är sex-<br>uella trakasserier på en arbetsplats delvis en arbetsmiljöfråga och därför<br>bör ånyo erinras om att JämO vid sin tillsyn över efterlevnaden av lagen i<br>denna del bör samråda med yrkesinspektionen (prop. 1991:113 s. 72).</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>115</p> <p>17.4</p> <h3>Skadeståndssanktionerad skyldighet att vidta utred- Prop. 1997/98:55<br>ningsåtgärder och andra åtgärder i det enskilda fallet</h3> <p>Regeringens förslag: En arbetsgivare som får kännedom om att en ar-<br>betstagare anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier av en annan<br>arbetstagare skall utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasseri-<br>erna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas<br>för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier. Om arbetsgivaren inte<br>fullgör sina skyldigheter skall arbetsgivaren betala skadestånd till ar-<br>betstagaren.</p> <p>Utredarens förslag: Regeringens förslag överensstämmer i stort med<br>utredarens. Enligt utredarens förslag skall arbetsgivaren vidta<br>”nödvändiga åtgärder” när arbetsgivaren får kännedom om att arbetstaga-<br>ren ”kan ha” utsatts för sexuella trakasserier eller trakasserier på grund<br>av en anmälan om könsdiskriminering. Enligt utredarens förslag skall<br>arbetsgivaren betala skadestånd till en arbetstagare som blivit utsatt för<br>sexuella trakasserier av en annan arbetstagare om arbetsgivaren inte full-<br>gjort sina skyldigheter att vidta nödvändiga åtgärder.</p> <p>Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker att det in-<br>förs en skyldighet för arbetsgivaren att ingripa och vidta åtgärder när<br>sexuella trakasserier förekommer på arbetsplatsen. Flera av remissinstan-<br>serna framför synpunkter på den lagtekniska utformningen av utredarens<br>förslag och några remissinstanser anför att regeringen bör överväga en<br>annan placering av bestämmelsen som rimmar bättre med systematiken i<br>lagen. SAF avstyrker förslaget och anför att enligt gällande rätt åligger<br>det redan en arbetsgivare som får kännedom om att det förekommer sex-<br>uella trakasserier att agera för att stoppa dem.</p> <p>De flesta remissinstanserna tillstyrker att arbetsgivarens skyldighet att<br>vidta åtgärder skadeståndssanktioneras. Arbetsgivarverket, Landstings-<br>förbundet och SAF avstyrker dock förslaget om skadeståndssanktion.<br>SAF anför att i vart fall skall arbetsgivaren inte åläggas skadestånds-<br>ansvar med mindre än att arbetsgivaren ”grovt åsidosatt” sina skyldighe-<br>ter. Kommunförbundet ställer sig tveksamt till om lagstiftning överhuvu-<br>det taget är en ändamålsenlig åtgärd och anför beträffande förslaget om<br>att införa en skadeståndsskyldighet att förbundet ser det som angeläget<br>att det framstår som helt klart vilka åtgärder arbetsgivaren är skyldig att<br>vidta.</p> <h4>Bakgrund:</h4> <p>Jämställdhetslagen</p> <p>I 6 § jämställdhetslagen föreskrivs idag, som tidigare redogjorts för, att<br>varje arbetsgivare skall verka för att inte någon arbetstagare utsätts för<br>sexuella trakasserier eller för trakasserier på grund av en anmälan om<br>könsdiskriminering. I förarbetena till bestämmelsen anförs att i arbetsgi-<br>varens skyldigheter ingår att vidta åtgärder även i det enskilda fallet, när</p> <p>116</p> <p>arbetsgivaren får reda på att en arbetstagare utsätts för sexuella trakasse-<br>rier (prop. 1990/91:113 s. 72).</p> <p>I 22 § jämställdhetslagen förbjuds arbetsgivaren att i två angivna si-<br>tuationer trakassera en arbetstagare. En arbetsgivare får inte utsätta en<br>arbetstagare för trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat ar-<br>betsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdis-<br>kriminering. Bestämmelsen i 22 § jämställdhetslagen tar alltså sikte på en<br>speciell situation, nämligen att arbetsgivaren vidtar en repressalieåtgärd,<br>en trakasserande handling, antingen for att arbetstagaren avvisat arbets-<br>givarens sexuella närmanden eller för att han eller hon har använt sig av<br>sin rätt att fa en fråga om könsdiskriminering prövad. Bestämmelsen er-<br>bjuder däremot inte något skydd mot de sexuella trakasserierna som så-<br>dana och inte heller mot sexuella trakasserier mellan arbetskamrater.</p> <p>Otillåten könsdiskriminering skall enligt 19 § jämställdhetslagen anses<br>föreligga när en arbetsgivare leder och fördelar arbetet på ett sådant sätt<br>att en arbetstagare blir påtagligt oförmånligt behandlad i jämförelse med<br>arbetstagare av motsatt kön. Enligt 20 § skall otillåten könsdiskrimine-<br>ring även anses föreligga, när en arbetsgivare säger upp ett anställnings-<br>avtal, permitterar eller avskedar någon eller genomför en annan jämförlig<br>åtgärd till skada för en arbetstagare av det ena könet, om åtgärden direkt<br>eller indirekt har samband med arbetstagarens könstillhörighet. 19 och<br>20 §§ jämställdhetslagen kan i vissa fall ha betydelse vid sexuella trakas-<br>serier. Om arbetsgivaren sexuellt trakasserar en kvinnlig arbetstagare kan<br>det i vissa fall rubriceras som en åtgärd till skada för arbetstagaren. Åt-<br>gärden kan då ha ett direkt samband med hennes kön och arbetstagaren<br>kan yrka både ekonomiskt och allmänt skadestånd (jfr AD 1987 nr 98).</p> <p>Förbuden mot otillåten könsdiskriminering och förbudet mot trakasse-<br>rier i 22 § jämställdhetslagen är skadeståndssanktionerade.</p> <p>Anställningsskyddslagen</p> <p>Lagen om anställningsskydd (1982:80) - anställningsskyddslagen, kan<br>bli aktuell om arbetstagaren lämnat sin anställning på grund av sexuella<br>trakasserier och arbetsgivaren känt till dessa och ändå inte vidtagit åtgär-<br>der för att få stopp på dem. Detsamma gäller när arbetsgivaren själv har<br>trakasserat den anställde. En uppsägning måste enligt 7 § anställnings-<br>skyddslagen vara sakligt grundad. En arbetsgivare som bryter mot be-<br>stämmelserna i anställningsskyddslagen kan bli skyldig att betala både<br>ekonomiskt och allmänt skadestånd.</p> <p>Arbetsdomstolen har under senare år prövat frågor om anställnings-<br>skyddslagens tillämplighet när en arbetstagare på grund av sexuella tra-<br>kasserier ansett sig tvingad att sluta sin anställning (AD 1991 nr 65, 1993<br>nr 30 och 1995 nr 74). Domstolen har också prövat frågor om arbetsgiva-<br>rens rätt att säga upp arbetstagare med åberopande av att arbetstagaren<br>sexuellt har trakasserat elever (AD 1996 nr 10, 1996 nr 55 och 1996<br>nr 85).</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>117</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter</p> <p>I Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om åtgärder mot kränkande särbe-<br>handling i arbetslivet (AFS 1993:17) åläggs arbetsgivaren att agera vid<br>fall av sexuella trakasserier. I 5 § stadgas att om tecken på kränkande<br>särbehandling visar sig skall motverkande åtgärder snarast vidtas och<br>följas upp. Av 6 § samma föreskrifter följer att en arbetstagare som ut-<br>satts för kränkande särbehandling snabbt skall fa hjälp eller stöd och att<br>arbetsgivaren skall ha särskilda rutiner för detta.</p> <p>I Arbetarskyddsstyrelsens Allmänna råd om tillämpning av föreskrif-<br>terna och kommentaren till 4 § i föreskrifterna uttalas att när särbehand-<br>ling förekommer är det viktigt att arbetsgivaren så snart som möjligt un-<br>derrättas för att arbetsgivaren skall kunna vidta lämpliga åtgärder. Där<br>anges vidare att ingen bör medverka till att dölja kränkande särbehand-<br>ling även om risken för eventuella lojalitetskonflikter kan uppstå.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att den som utsätts för<br>sexuella trakasserier får hjälp när problemet påtalas. Det förekommer att<br>den person som blir utsatt för återkommande sexuella trakasserier säger<br>upp sig på grund av att arbetsgivaren inte agerar. Regeringen delar utre-<br>darens bedömning att arbetsgivarens skyldighet att i det enskilda fallet<br>vidta åtgärder bör lagfästas i jämställdhetslagen. Regeringen delar också<br>utredarens bedömning att bestämmelsen bör skadeståndssanktioneras så<br>att det blir möjligt för arbetstagaren att kunna få gottgörelse från arbets-<br>givaren för dennes underlåtenhet. I jämställdhetslagen bör det därför in-<br>föras en skadeståndssanktionerad skyldighet för arbetsgivaren att vidta<br>åtgärder vid sexuella trakasserier mellan arbetstagare.</p> <p>Som flera av remissinstanserna påpekat är det viktigt att klargöra när<br>arbetsgivaren skall vidta åtgärder och vilka åtgärder som bör vidtas.</p> <p>Det bör i första hand ankomma på den utsatta arbetstagaren att se till<br>att arbetsgivaren får kännedom om att hon eller han anser att sexuella<br>trakasserier förekommer. Stockholms tingsrätt m.fl. har anfört att utreda-<br>rens förslag är oklart i den situationen att arbetsgivaren far kännedom om<br>misstänkta sexuella trakasserier på annat sätt än direkt av arbetstagaren.<br>Tingsrätten har föreslagit att bestämmelsen skall utformas så att det<br>framgår att en förutsättning för skyldighet att ingripa är att den berörda<br>arbetstagaren själv ställer sig bakom en anmälan, t.ex. på förfrågan från<br>arbetsgivaren. Det är emellertid inte ovanligt att en arbetstagare drar sig<br>för att berätta om vad hon eller han utsatts för. Många är rädda för att inte<br>bli trodda. Regeringen anser därför att en anmälan från just arbetstagaren<br>inte bör utgöra en förutsättning för arbetsgivarens skyldighet att ingripa.<br>Det kan likaväl vara en eller flera arbetskamrater eller den fackliga orga-<br>nisationen som gör arbetsgivaren uppmärksam på vad som sker. För att<br>arbetsgivaren vid skadeståndsansvar skall vara skyldig att agera i frågan<br>måste dock den som påstås ha blivit sexuellt trakasserad i vart fall be-<br>kräfta att hon eller han anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier.<br>Det följer av att det endast är den som utsätts för ett visst beteende som<br>kan avgöra om det är ovälkommet.</p> <p>118</p> <p>Som t.ex. Stockholms tingsrätt påpekat synes utredarens förslag att ar- Prop. 1997/98:55<br>betsgivaren skall vidta ”nödvändiga åtgärder” ta sikte på två situationer,<br>dels den där det inte står helt klart att sexuella trakasserier har förekom-<br>mit och då tanken måste vara att arbetsgivaren skall utreda saken, dels<br>den situationen att det verkligen är fråga om sexuella trakasserier och att<br>arbetsgivaren då skall se till att de upphör.</p> <p>Regeringen anser att när en arbetsgivare får uppgift om att en arbetsta-<br>gare anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier skall arbetsgivaren<br>vara skyldig att vidta utredningsåtgärder. Som Arbetsdomstolen uttalat i<br>AD 1993 nr 30 är det angeläget att arbetsgivaren utan dröjsmål försöker<br>ta reda på de närmare omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna<br>för att arbetsgivaren sedan skall kunna gå vidare med de åtgärder som<br>kan anses befogade. Arbetsdomstolen uttalar i domen att arbetsgivarens<br>underlåtenhet att på ett tillfredsställande sätt närmare utreda omständig-<br>heterna kring de påstådda trakasserierna står i strid med god sed på ar-<br>betsmarknaden. Som Arbetsdomstolen påpekat i den anförda domen ges<br>dessutom genom ett aktivt och snabbt agerande från arbetsgivarens sida<br>en signal om att sexuella trakasserier inte accepteras på arbetsplatsen och<br>att den som utsätts för sådana trakasserier kan påräkna stöd från arbetsgi-<br>varen.</p> <p>TCO har anfört att det direkt av lagtexten bör framgå att arbetsgivaren<br>skall handla skyndsamt. På det sätt regeringens förslag är utformat så<br>följer att utredningsskyldigheten inträder i och med att arbetsgivaren far<br>kännedom om att arbetstagaren anser sig sexuellt trakasserad. Som redan<br>sagts skall arbetsgivaren då utan dröjsmål utreda de närmare omständig-<br>heterna.</p> <p>Förutom den inledande utredningsskyldigheten skall arbetsgivaren<br>också vara skyldig att i förekommande fall av sexuella trakasserier vidta<br>även andra åtgärder som skäligen kan krävas för förhindra fortsatta sexu-<br>ella trakasserier. Med i förekommande fall avses att om arbetsgivaren har<br>vetskap om eller vid sin utredning kommer fram till att en arbetstagare<br>blir utsatt för sexuella trakasserier så skall arbetsgivaren vidta åtgärder<br>för att få stopp på dessa. Om vid en objektiv bedömning arbetsgivaren<br>gjort vad han kunnat för att utreda frågan och bilda sig en uppfattning om<br>vad som skett men inte kommit fram till att det varit eller är fråga om<br>sexuella trakasserier skall arbetsgivaren inte vara skyldig att vidta ytterli-<br>gare åtgärder. Om det senare skulle visa sig att arbetsgivaren gjort en<br>felbedömning skall han inte drabbas av skadeståndsskyldighet.</p> <p>Vilka åtgärder som skäligen kan krävas att arbetsgivaren vidtar ut-<br>vecklas i författningskommentaren (avsnitt 21.5).</p> <p>I många fall, både när det gäller utredningsåtgärder och övriga åtgär-<br>der, kan det vara lämpligt att samråda med de fackliga organisationerna<br>och företagshälsovård eller liknande.</p> <p>Sammanfattningsvis kan sägas att en arbetsgivare inte har brutit mot<br>bestämmelsen om arbetsgivaren gör vad som rimligen kan begäras för att<br>fa klarhet i förhållandena och vid fall av sexuella trakasserier gör vad<br>som skäligen kan krävas för att få slut på dessa missförhållanden.</p> <p>Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet har anfört att<br>regeringen i förhållande till utredarens förslag bör överväga en annan<br></p> <p>119</p> <p>placering av bestämmelsen som rimmar bättre med systematiken i lagen. Prop. 1997/98:55<br>Även SAF har framfört liknande synpunkter och påpekat att arbetsmark-<br>nadsutskottet i samband med antagandet av 1992 års jämställdhetslag<br>uttalade att utskottet anslöt sig till vad som sägs i propositionen om att<br>man inte bör utforma en regel inom ramen för de aktiva åtgärderna som<br>innefattar en konkret skyldighet i det enskilda fallet (bet. 1990/91:AU 17<br>s. 42). Regeringen vidhåller denna inställning och anser att det är av vikt<br>att behålla systematiken i jämställdhetslagen och att avsnittet om aktiva<br>åtgärder därför endast bör innehålla regler om generella insatser. Den<br>skadeståndssanktionerade bestämmelsen om att vidta åtgärder i det en-<br>skilda fallet bör därför inte placeras i avsnittet om aktiva åtgärder utan<br>kan med fördel placeras efter 22 § om förbud mot trakasserier.</p> <p>Enligt utredarens förslag skall arbetsgivaren även vidta nödvändiga åt-<br>gärder för att förhindra fortsatta trakasserier på grund av en anmälan om<br>könsdiskriminering. Regeln i denna del skall dock enligt utredaren vara<br>vare sig vites- eller skadeståndssanktionerad. Med denna typ av trakasse-<br>rier avses repressalieåtgärder från arbetsgivarens sida i form av t.ex. för-<br>sämrade arbetsuppgifter, större arbetsbelastning eller uteblivna förmåner<br>etc. Enligt 22 § är emellertid arbetsgivaren förbjuden att vidta sådana<br>trakasserier och regeln är skadeståndssanktionerad enligt 27 §. Regering-<br>en anser inte att det utöver själva förbudsregeln i 22 § och skyldigheten i<br>6 § att vidta aktiva åtgärder skall införas en osanktionerad regel som<br>ålägger arbetsgivaren att vidta åtgärder i det enskilda fallet för att<br>förhindra trakasserier från en annan arbetstagare på grund av en anmälan<br>om könsdiskriminering.</p> <h3>17.5 Skadeståndet</h3> <p>Regeringens förslag: Allmänt skadestånd skall lämnas för den kränk-<br>ning arbetsgivarens underlåtenhet att vidta åtgärder innebär.</p> <p>Utredarens förslag: Enligt utredarens förslag skall en arbetsgivare<br>betala skadestånd om arbetsgivaren inte fullgör sina skyldigheter att vidta<br>nödvändiga åtgärder för att förhindra sexuella trakasserier. Av utredarens<br>förslag framgår inte vilken form av skadestånd som skall utgå och inte<br>heller vilken den skadegörande handlingen som skall ersättas är.</p> <p>Remissinstanserna: Få av remissinstanserna uttalar sig i frågan om<br>skadeståndsskyldighetens utformning. Stockholms tingsrätt och Jäm-<br>ställdhetsnämnden anser att det är oklart om endast allmänt skadestånd<br>avses eller även ekonomiskt. De anser att båda borde utgå och anför att<br>ekonomiskt skadestånd kan vara väl motiverat i ett fall när den trakasse-<br>rade behövt uppsöka läkare eller fått lov att sjukskriva sig. JämO och<br>Advokatsamfundet föreslår att även arbetsgivarens skyldighet att vidta<br>åtgärder för att förebygga och förhindra sexuella trakasserier bör läggas<br>till grund för skadeståndsskyldigheten i det enskilda fallet.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: En skadeståndspåföljd har dubbla<br>syften. Den syftar dels till att få arbetsgivaren att generellt motverka sex-<br>uella trakasserier i arbetet och att vidta åtgärder för att få stopp på sexu-</p> <p>120</p> <p>ella trakasserier i ett enskilt fall, dels till att ge den som trakasserats er-<br>sättning.</p> <p>Regeringen anser att det är arbetsgivarens underlåtenhet att vidta ut-<br>redningsåtgärder och i förekommande fall åtgärder för att förhindra fort-<br>satta trakasserier som skall skadeståndssanktioneras. Om arbetsgivaren<br>t.ex. far kännedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit sexuellt tra-<br>kasserad av en annan arbetstagare och arbetsgivaren inte gör något skall<br>arbetsgivaren alltså vara skadeståndsskyldig på grund av just underlåten-<br>heten att vidta åtgärder. Skadestånd för de trakasserande handlingarna i<br>sig, såväl före som efter det att arbetsgivaren far kännedom om dem, far<br>prövas gentemot den som utfört de trakasserande handlingarna, t.ex. in-<br>om ramen för en process om skadestånd på grund av ofredande. Om ar-<br>betsgivaren inte fullgör sin skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga<br>och förhindra sexuella trakasserier kan JämO enligt 35 § jämställdhetsla-<br>gen förelägga arbetsgivaren att vid vite vidta sådana åtgärder.</p> <p>Fråga är därutöver om både allmänt och ekonomiskt skadestånd skall<br>kunna utgå.</p> <p>Det faktum att arbetsgivaren inte agerar, inte utreder frågan eller inte<br>vidtar andra åtgärder, är kränkande för den som anser sig utsatt för sexu-<br>ella trakasserier. Allmänt eller ideellt skadestånd skall därför utgå för den<br>kränkning som underlåtenheten innebär.</p> <p>En arbetstagare som utsatts för sexuella trakasserier kan på grund av<br>detta drabbas av ekonomisk förlust, t.ex. i form av kostnader för sjuk-<br>skrivning eller vårdkostnader. Den direkta orsaken till dessa kostnader är<br>dock den trakasserande handlingen i sig och inte arbetsgivarens underlå-<br>tenhet. Arbetsgivarens underlåtenhet kan dock förvärra situationen och<br>indirekt vara orsak till den ekonomiska förlusten. Huruvida den ekono-<br>miska skadan uteblivit om arbetsgivaren hade agerat är dock oftast<br>mycket osäkert. Regeringen stannar därför vid bedömningen att ekono-<br>miskt skadestånd inte skall kunna utgå enligt denna bestämmelse. För<br>trakasserier som en arbetsgivare utsätter en arbetstagare för enligt 22 §,<br>dvs. trakasserier på grund av att arbetstagaren avvisat arbetsgivarens<br>sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering,<br>utgår inte heller ekonomiskt skadestånd.</p> <p>När det gäller skadeståndsbeloppens storlek instämmer regeringen i ut-<br>redarens bedömning att dessa bör anknyta till vad som i övrigt gäller för<br>skadestånd enligt jämställdhetslagen och därmed till vad som allmänt<br>gäller på det arbetsrättsliga området.</p> <p>En möjlighet att jämka skadeståndet bör finnas på samma sätt som för<br>annat skadestånd enligt jämställdhetslagen.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>121</p> <h2>18 Sekretessfrågor</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringens bedömning: Gällande bestämmelser vad gäller möjlighe-<br>terna för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att läm-<br>na uppgifter till polis och åklagare vid misstanke om brott bör inte änd-<br>ras. Detsamma gäller bestämmelserna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken om<br>frågeförbudets omfattning.</p> <p>Kommissionens forslag: Kommissionen föreslår att 14 kap. 2 § sek-<br>retesslagen (1980:100) ändras så att sekretess inte hindrar att vårdperso-<br>nal lämnar uppgifter till polis och åklagare, när det föreligger misstanke<br>om att en person utsatts för grov misshandel enligt 3 kap. 6 § brottsbal-<br>ken, grovt sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § brottsbalken samt de fö-<br>reslagna kvinnofrids- respektive fridsbrotten. I konsekvens härmed före-<br>slår kommissionen även att det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § rätte-<br>gångsbalken såvitt avser vårdpersonal bör vika vid de ovan nämnda<br>brotten. Ändringarna föreslås även gälla inom svenska kyrkans försam-<br>lingsvårdande verksamhet.</p> <p>Remissinstanserna: Utfallet är blandat vad gäller inställningen till ge-<br>nombrott i vårdsekretessen. En knapp majoritet tillstyrker eller har ing-<br>enting att erinra, medan ett antal instanser avstyrker, ställer sig tvek-<br>samma eller inte har tagit ställning. Bland dem som ifrågasätter förslaget<br>kan nämnas domstolarna, Socialstyrelsen, Svenska Läkaresällskapet och<br>Rikskvinnocentrum. Bland dem som är positiva eller inte har någonting<br>att erinra kan nämnas länsstyrelserna, Landstingsförbundet och Fred-<br>rika-Bremer-Förbundet. I stort anförs samma argument beträffande för-<br>slaget om ändring i det s.k. frågeförbudet. Sveriges psykologförbund tar<br>bestämt avstånd från förslaget.</p> <p>Bakgrund: All hälso- och sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal i<br>allmän tjänst är underkastad tystnadsplikt enligt bestämmelser i sekre-<br>tesslagen. För hälso- och sjukvårdspersonal i enskild tjänst är tystnads-<br>plikt föreskriven i lagen (1994:953) om åligganden för personal inom<br>hälso- och sjukvården. På motsvarande sätt föreskrivs i socialtjänstlagen<br>(1980:620) tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom yr-<br>kesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser enligt social-<br>tjänstlagen, eller inom enskild familjerådgivning.</p> <p>Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller med vissa undantag sekretess<br>inom den offentliga hälso- och sjukvården för uppgifter om enskildas<br>hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart<br>att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstå-<br>ende lider men. Sekretessen inom socialtjänsten för uppgifter om enskil-<br>das personliga förhållanden är enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen utformad<br>på samma sätt. Sekretessen på dessa områden avgränsas alltså med ett<br>s.k. omvänt skaderekvisit. Såvida inte den enskilde själv medger att vissa<br>uppgifter lämnas ut far utlämnande ske endast om man är övertygad om<br>att detta inte länder till men. Begreppet men har i sekretesslagen en<br>mycket vidsträckt innebörd och tar framförallt sikte på de olika kränk-<br>ningar av den personliga integriteten som kan uppstå om uppgifterna</p> <p>122</p> <p>lämnas ut (jfr. prop. 1979/80:2, del A, s. 83). Med men avses sådant som<br>att någon blir utsatt för andras missaktning, om hans personliga förhål-<br>landen blir kända. Utgångspunkten för en bedömning av om men förelig-<br>ger är den enskildes egen upplevelse. Därmed kan även helt rättsenliga<br>åtgärder utgöra men. Hänsyn kan dock tas till vad som enligt gängse vär-<br>deringar i samhället uppfattas som men.</p> <p>Uppgiftslämnande till polisen vid misstanke om brott</p> <p>I 14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen finns en generell bestämmelse<br>om myndighetens rätt att lämna ut uppgifter om brottsmisstankar till po-<br>lis- och åklagarmyndighet m.fl. Sekretess hindrar sålunda inte att uppgift<br>som angår misstanke om brott lämnas till polismyndighet eller annan<br>myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet<br>brottet och detta kan antas föranleda annan påföljd än böter. Det är dock<br>inte fråga om någon uppgiftsskyldighet. Bestämmelsens tillämplighet<br>begränsas såvitt gäller sekretess som rör områden där skyddsintresset<br>ansetts särskilt stort, såsom i fråga om uppgifter som omfattas av hälso-<br>och sjukvårds- eller socialtjänstsekretessen. För dessa uppgifter gäller att<br>de endast far lämnas ut om det brott som misstankarna gäller är av sådan<br>svårighetsgrad att det lindrigaste straff som är föreskrivet är fängelse i<br>minst två år. Innebörden av denna gränsdragning är att endast misstanke<br>om mycket allvarliga brott, såsom t.ex. mord, dråp och våldtäkt, kan an-<br>mälas av hälso- och sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal till polis<br>och åklagare. Vid misstanke om brott mot den som är under 18 år har<br>dock ytterligare genombrott gjorts i sekretessen, så att den inte hindrar att<br>hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter till polis och<br>åklagare under förutsättning att det är fråga om misstanke om ett brott<br>enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, dvs. brott mot liv eller hälsa, brott<br>mot frihet och frid eller sexualbrott. Uppgifterna kan lämnas ut på myn-<br>digheternas eget initiativ och utan att uppgiftslämnandet har något sam-<br>band med t.ex. en förundersökning. De skall dock angå misstanke om ett<br>brott som har begåtts.</p> <p>Sekretesslagen gäller som nämnts inte utanför den offentliga hälso-<br>och sjukvården och socialtjänsten. För personal i motsvarande enskild<br>verksamhet gäller i stället, som framgått ovan, tystnadsplikt enligt sär-<br>skild lagstiftning. Tystnadsplikten innebär att personalen inte obehörigen<br>far röja uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga för-<br>hållanden. En sådan tystnadsplikt anses inte hindra att misstankar om<br>allvarliga brott framförs till polisen. Vid tolkningen av obehörighetsrek-<br>visitet har det ansetts naturligt att söka ledning i det skaderekvisit som<br>finns i sekretesslagens bestämmelser. Sålunda föreligger i praktiken en<br>nära överensstämmelse mellan tystnadsplikten för offentligt anställda och<br>tystnadsplikten för vårdpersonal i enskild tjänst (jfr. prop. 1980/81:28<br>s. 23 och prop. 1981/82:186 s. 26).</p> <p>Den som röjer en uppgift som vederbörande är skyldig att hemlighålla,<br>kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas för brott mot tystnadsplikt.<br>Straffet är böter eller fängelse i högst två år. I vissa fall kan disciplinåt-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>123</p> <p>gärder enligt tjänstelagar komma i fråga. Bestämmelsen om nöd i 24 kap. Prop. 1997/98:55<br>4 § brottsbalken kan dock i vissa fall möjliggöra att sekretessbelagda<br>uppgifter om förestående brott far lämnas ut om fara hotar liv, hälsa,<br>egendom eller något annat av rättsordningen skyddat viktigt intresse.</p> <p>Vittnesplikt m.m. enligt rättegångsbalken</p> <p>Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att inställa<br>sig som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Som en allmän<br>grundsats i fråga om vittnesskyldigheten gäller att tystnadsplikt får vika<br>for vittnesplikt.</p> <p>I 36 kap. 5 § rättegångsbalken finns dock vissa undantag från denna<br>huvudregel. Paragrafen begränsar for speciella fall möjligheten att ställa<br>frågor till vittne. Man talar om att det råder ett frågeförbud. Till sin om-<br>fattning sammanfaller frågeförbudet inte med förekommande tystnads-<br>plikter. I vissa fall far sålunda en person höras som vittne angående ett<br>förhållande som inbegripits i dennes tystnadsplikt utanför rätten. I andra<br>fall förekommer frågeförbud beträffande personer för vilka ingen tyst-<br>nadsplikt är föreskriven. I 36 kap 5 § andra stycket rättegångsbalken fö-<br>reskrivs att personer som tillhör vissa angivna yrkesgrupper far höras om<br>något som de har blivit anförtrodda i sin yrkesutövning eller som de i<br>samband därmed har erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till<br>vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. De angivna yrkes-<br>grupperna är advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor,<br>psykologer, psykoterapeuter samt familjerådgivare enligt socialtjänstla-<br>gen. Frågeförbudet gäller också for biträden till de uppräknade yrkes-<br>grupperna. Därutöver undantas ytterligare yrkesgrupper enligt lagrum-<br>mets tredje och femte stycke. Genom en lagändring som trädde i kraft<br>den 1 januari 1998 (SFS 1997:314, prop. 1996/97:124, bet.<br>1996/97:SoU18, rskr. 1996/97:264) blir dock de angivna yrkesgrupperna<br>skyldiga att vittna i mål om dels brott för vilka det inte är föreskrivet<br>lindrigare straff än fängelse två år, dels samtliga brott enligt 3,4 eller<br>6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt 18 år. Dessutom finns<br>ytterligare några undantag från frågeförbudet i vissa mål som rör bam.<br>Frågeförbudet gäller oavsett om det är fråga om verksamhet i allmän el-<br>ler enskild tjänst. Förbudet skall iakttas självmant av domstolen och kan<br>inte efterges av vittnet utan endast av den till vars förmån sekretessen<br>gäller.</p> <p>Det kan noteras att frågeförbudet inte gäller i fråga om annan social-<br>tjänstpersonal än familjerådgivare enligt socialtjänstlagen. Socialtjänst-<br>personal är därför i princip skyldiga att avlägga vittnesmål utan de be-<br>gränsningar som gäller for hälso- och sjukvårdspersonal enligt paragra-<br>fens andra stycke.</p> <p>Bestämmelserna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken är tillämpliga också i<br>fråga om vittnesförhör under en förundersökning i brottmål (23 kap. 13 §<br>rättegångsbalken). Ett vittnesförhör under förundersökningen får dock<br>inte äga mm innan förundersökningen har fortskridit så långt att någon<br>skäligen kan misstänkas for brottet.</p> <p>124</p> <p>I 38 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om editionsplikt, dvs.<br>skyldighet att tillhandahålla domstolar skriftliga handlingar. Om en<br>handling kan antas ha betydelse som bevis, får en domstol förordna att<br>handlingen skall tillhandahållas domstolen. Vissa undantag från editions-<br>plikten finns emellertid. Bl.a. gäller, såvitt avser allmänna handlingar,<br>undantag som svarar mot frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken,<br>vilket är av särskild betydelse när det gäller t.ex. sjukjoumaler (38 kap.<br>8 § rättegångsbalken). Av 23 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken<br>följer att den som leder förundersökningen kan begära att rätten skall<br>besluta att en handling skall tillhandahållas redan under förundersök-<br>ningen. Begränsningarna i 38 kap. 8 § rättegångsbalken är tillämpliga<br>också i sådana fall.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Sekretessen inom hälso- och<br>sjukvården och socialtjänsten har utformats med hänsyn till att kravet på<br>sekretess för enskildas personliga förhållanden gör sig särskilt starkt<br>gällande på dessa områden. En av socialtjänstlagens viktigaste utgångs-<br>punkter är att socialtjänstens insatser i individuella ärenden skall präglas<br>av frivillighet och självbestämmande. Socialnämndens insatser för den<br>enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med vederbörande<br>(1 och 9 §§ socialtjänstlagen). I motiven till lagen sägs också att samråd<br>med andra myndigheter i regel inte bör ske utan att den enskilde sam-<br>tycker till det (prop. 1979/80:1, del A, s. 364 och 398). Lagstiftningen<br>har utformats så att den enskilde skall känna förtroende och respekt för<br>socialtjänsten och så att vederbörande skall våga vända sig till denna. På<br>motsvarande sätt anger hälso- och sjukvårdslagen att en god hälso- och<br>sjukvård särskilt skall bygga på respekt för patientens självbestämmande<br>och integritet. Även här betonas att vården och behandlingen så långt det<br>är möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten (2 a §<br>hälso- och sjukvårdslagen). Dessa skäl har sålunda vägt tungt vid ut-<br>formningen av den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården och<br>socialtjänsten. Det är mot den bakgrunden som lagstiftaren har varit re-<br>striktiv när det gäller att skapa genombrott i sekretessen även för sådana<br>andra starka samhällsintressen som möjligheten att ingripa mot brott.</p> <p>Möjligheterna att från bl.a. hälso- och sjukvården och socialtjänsten<br>lämna ut uppgifter som angår misstanke om brott för vilka inte är före-<br>skrivet lindrigare straff än fängelse två år infördes genom en lagändring<br>år 1983. Året därefter infördes den generella bestämmelsen - som inte är<br>tillämplig inom vårdområdet - om att sekretess inte hindrar att myndig-<br>heterna lämnar uppgifter som angår misstankar om brott till polis eller<br>åklagare eller till någon annan myndighet som är ålagd att ingripa mot<br>brottet, om brottet föranleder annan påföljd än böter. I samband med<br>dessa lagändringar fördes utförliga diskussioner om avvägningen mellan<br>intresset av en effektiv brottsbekämpning och intresset av sekretess<br>(prop. 1981/82:186 s. 20 ff. och 1983/84:142 s. 28 ff.).</p> <p>Då det gällde att bestämma omfattningen av uppgiftslämnandet inom<br>hälso- och sjukvården och socialtjänsten sades det att sekretesskyddet<br>inte fick ges en sådan utformning att det försvårade den del av polisens<br>spanings- och utredningsverksamhet som är inriktad på den särskilt all-<br>varliga brottsligheten. En väsentlig invändning mot att tillåta att uppgifter<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>125</p> <p>om misstankar om vissa brott med lägre straffminimum än två år lämna-<br>des till polisen ansågs vara att uppgifterna i så fall i viss utsträckning<br>kunde lämnas under en förundersökning men inte vid ett vittnesförhör,<br>nämligen beträffande uppgifter som härrör från en förtroendesituation<br>inom hälso- och sjukvården. Det ansågs därför rimligt att ta vittnesplik-<br>tens omfattning i förtroendefallen till utgångspunkt för regleringen av<br>polisens möjligheter att få uppgifter vid misstanke om allvarligare brott. I<br>lagstiftningsärendet diskuterades frågan om en längre gående lättnad i<br>sekretessen för just misstänkta fall av kvinnomisshandel. Kort tid dess-<br>förinnan hade riksdagen beslutat att upphäva kravet på angivelse av mål-<br>säganden för åtal för misshandel i hemmet, vilket gjorde det möjligt för<br>en åklagare att väcka åtal även om den misshandlade kvinnan underlät att<br>själv göra polisanmälan eller tog tillbaka en sådan anmälan. Röster höj-<br>des därför för införande av regler som innebar att bl.a. hälso- och sjuk-<br>vårdspersonalen oberoende av kvinnans samtycke skulle kunna lämna<br>polisen uppgifter angående misstankar om kvinnomisshandel. Departe-<br>mentschefen uttalade dock att han inte var beredd att utan ytterligare<br>överväganden införa en sådan möjlighet, eftersom det fanns en uppenbar<br>risk för att kvinnornas benägenhet att söka sjukvård kunde minska (prop.<br>1981/82:186 s. 24).</p> <p>Kommissionen anser att intresset av att beivra våldsbrott och förhindra<br>upprepat våld bör väga tyngre än den enskilda personens intresse av in-<br>tegritet och sekretess. Som inte minst framgår av remissinstansernas oli-<br>ka ståndpunkter är avvägningen mellan intresset av en effektiv brotts-<br>bekämpning och intresset av sekretess mycket svår att göra. Beträffande<br>vissa typer av brott finns det regelmässigt ett större intresse av effektiv<br>brottsbekämpning än beträffande andra. Till denna kategori hör bl.a.<br>våldsbrott. Enligt regeringens mening kan visserligen goda skäl anföras<br>för att öppna möjligheter för personalen inom hälso- och sjukvården och<br>socialtjänsten att oberoende av kvinnans samtycke lämna polisen upp-<br>gifter som rör misstankar om t.ex. kvinnomisshandel. Det finns emeller-<br>tid också stora nackdelar med en regel av denna innebörd. Framförallt<br>skulle en sådan regel kunna leda till att kvinnor som utsatts för våld av en<br>närstående avstår från att söka hjälp. Ett flertal remissinstanser har också<br>uttryckt farhågor om att en lättnad i sekretessen kan få denna konsek-<br>vens.</p> <p>Kommissionen har ifrågasatt om den starka sekretessen på vårdområ-<br>det verkligen har en avgörande betydelse för om de utsatta kvinnorna<br>skall våga vända sig till vården för hjälp och stöd. Kommissionen menar<br>att en ökad möjlighet för personal inom hälso- och sjukvården och so-<br>cialtjänsten att anmäla misstankar om brott - även om kvinnan inte själv<br>vill ta ett så avgörande steg - i stället bör kunna ses som ett stöd för<br>kvinnan.</p> <p>Regeringen anser emellertid att även om en begränsning i vårdsekre-<br>tessen skulle möjliggöra att våldets konsekvenser synliggörs och identi-<br>fieras på ett bättre sätt och att polis och åklagares utredningar av vålds-<br>brott mot kvinnor skulle underlättas, kan en begränsning i vårdsekretes-<br>sen likaväl få till följd att kvinnor som utsätts för våld från närstående<br>inte känner förtroende för bl.a. läkare, psykologer och företrädare för</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>126</p> <p>socialtjänsten, eftersom dessa kan avslöja sådant kvinnan vill hålla hem-<br>ligt. De av kommissionen föreslagna ändringarna skulle i så fall inte lig-<br>ga i de våldsutsatta kvinnornas intresse. Risken för att kvinnor, av rädsla<br>för att en anmälan kan ske mot deras vilja, avstår från att söka hjälp far<br>inte underskattas. En anmälan som sker mot kvinnans vilja, eller till och<br>med utan hennes kännedom, kan dessutom upplevas som en ytterligare<br>kränkning av hennes person. Vid våld mellan närstående kan det inte<br>heller uteslutas att den som utövat misshandeln skulle kunna hindra<br>kvinnan från att söka nödvändig sjukvård. Den omständigheten, att män-<br>niskor vänder sig till vårdinrättningar trots att det finns en anmälnings-<br>skyldighet avseende bam som far illa, är inte helt jämförbar med den si-<br>tuationen att övergreppet rör någon personligen. Hälso- och sjukvårdens<br>och socialtjänstens uppgift bör i första hand vara att motivera kvinnan att<br>själv polisanmäla brottet och att utarbeta metoder för att stödja kvinnorna<br>att fullfölja en anmälan. Anmälningar som gjorts utan kvinnans medver-<br>kan blir svåra att utreda och det kan därför befaras att de sällan leder till<br>att åtal väcks. Såväl från rättssäkerhetssynpunkt som av hänsyn till kvin-<br>nornas anspråk på skydd är det därför att föredra att uppgiftslämnandet<br>sker i samförstånd med kvinnan.</p> <p>Samma resonemang gäller för de föreslagna ändringarna rörande det<br>s.k. frågeförbudet i rättegångsbalken. Intresset av att domstolarna får ett<br>gott underlag för sina avgöranden står emot enskilda personers intresse<br>av integritetsskydd, vilket gör att det kan vara svårt att finna en lämplig<br>avvägning mellan vittnesplikt och tystnadsplikt. Lagstiftarens ambition<br>har varit att så långt det är möjligt låta vittnesplikten enligt rättegångs-<br>balken överensstämma med bestämmelser i annan lagstiftning som tar<br>sikte på genombrott i sekretess. Kommissionens förslag skulle innebära<br>att vittnesplikt kommer att råda, vid mål om bl.a. grov misshandel och<br>grovt sexuellt utnyttjande, för yrkeskategorier som i sin yrkesutövning, i<br>förtroende, får ta del av ytterst integritetskänsligt material.</p> <p>Som en följd av vad som sagts ovan bör inte de föreslagna ändringarna i<br>sekretesslagen och rättegångsbalken genomföras. Den nu gällande intres-<br>seavvägningen mellan samhällets intresse av att brottslingar straffas och<br>den enskildes intresse av integritet och sekretess, tillkom efter noggranna<br>överväganden av när det ena intresset skulle anses ta över det andra. Re-<br>geringen anser också att de nuvarande avgränsningama är väl avvägda.</p> <h2>19 Kostnader</h2> <p>Lagförslagen</p> <p>Regeringen har i 1998 års budgetproposition angett att frågor om våld<br>mot kvinnor skall vara en prioriterad uppgift för rättsväsendet. De nu<br>föreslagna ändringarna i brottsbalken skall ses mot denna bakgrund.<br>Förslaget att införa ett kvinnofridsbrott (grov fridskränkning och grov<br>kvinnofridskränkning) i brottsbalken kan innebära en något utökad an-<br>vändning av fängesestraff och att personer döms till ett längre fangelse-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>127</p> <p>straff än vad som sker i dag. Regeringen gör dock bedömningen att för-<br>slaget kan finansieras inom ramen för kriminalvårdens anslag. Därtill<br>kommer att en utökad användning av fängelsestraff tillsammans med de<br>övriga förslag som läggs fram för att bekämpa våldet mot kvinnor torde<br>medföra ett minskat lidande och ett bättre bemötande av utsatta kvinnor<br>och deras bam vilket sammantaget minskar samhällets kostnader i dessa<br>fall.</p> <p>Regeringen gör bedömningen att förslaget om en skärpt lagstiftning<br>när det gäller könsstympning inte kommer att medföra några ökade<br>kostnader.</p> <p>I fråga om det föreslagna förbudet av köp av sexuella tjänster kan föl-<br>jande anföras. Prostitutionsutredningen uppskattade att dess förslag att<br>kriminalisera både köpare och säljare av sexuella tjänster skulle medföra<br>ökade lönekostnader för polisen med 5 miljoner kronor per år samt ökade<br>kostnader för brottsutredning med 2,5 miljoner kronor per år. Med hän-<br>syn till att en viss ökning av löner och annat har skett sedan dess bedö-<br>mer regeringen att förslaget att förbjuda köp av sexuella tjänster fr.o.m.<br>år 1999 kan beräknas medföra ökade kostnader för polisen för bl.a. spa-<br>nings- och utredningsarbete i storleksordningen 10 miljoner kronor. Re-<br>geringen avser att återkomma med förslag till finansiering i vårens bud-<br>getarbete.</p> <p>Den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen om att socialnämnden bör<br>verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra<br>övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation innebär<br>ett förtydligande av ett ansvar som åvilar kommunerna redan enligt nuva-<br>rande lagstiftning. Regeringen gör därför bedömningen att förslaget inte<br>kommer att innebära några ökade kostnader för kommunerna.</p> <p>De föreslagna förändringarna i jämställdhetslagen innebär dels ett för-<br>tydligande av arbetsgivarens skyldighet att vidta aktiva åtgärder för att<br>motverka sexuella trakasserier, dels införande av en skadeståndssanktio-<br>nerad skyldighet att vidta åtgärder vid sexuella trakasserier mellan ar-<br>betstagare.</p> <p>Såvitt avser förtydligandet av arbetsgivarens ansvar att vidta aktiva åt-<br>gärder, innebär förslaget endast ett förtydligande av vad som redan gäller<br>med nuvarande lagstiftning, varför det är regeringens bedömning att det<br>inte får ekonomiska konsekvenser vare sig för arbetsgivare, arbetstagare<br>eller deras organisationer eller för rättsväsendet.</p> <p>Förslaget om en skadeståndssanktionerad skyldighet för arbetsgivaren<br>att vidta åtgärder kan enligt regeringens bedömning leda till vissa kost-<br>nader för parterna. Förslaget kan också leda till en viss måltillströming<br>till Arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna. Regeringen gör ändå<br>den bedömningen att förslaget kan finansieras inom befintliga medel.</p> <p>Övriga förslag</p> <p>Riksdagen har för år 1998 beslutat om en ökning med 6 miljoner kronor<br>av det under utgiftsområde 9 uppförda anslaget C 2. Bidrag till organisa-<br>tioner på det sociala området, för vissa insatser för kvinnor. Avsikten är</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>128</p> <p>att medlen skall överföras till Socialstyrelsen för att fördelas till kvinno- Prop. 1997/98:55<br>jourer. Regeringen avser uppdra åt Socialstyrelsen att fördela medlen så<br>att kvinnojourernas två riksorganisationer tillsammans erhåller 1,5 mil-<br>joner kronor och de lokala kvinnojourerna tillsammans erhåller 4,5 mil-<br>joner kronor.</p> <p>Den sexualbrottsutredning som regeringen avser tillsätta finansieras<br>under år 1998 inom ramen för utgiftsområde 1, Rikets styrelse, anslag<br>C 1 Regeringskansliet m.m. anslagspost 2 Justitedepartementet.</p> <p>Det angivna bidraget om 3 miljoner kronor till Rikskvinnocentrum i<br>Uppsala för kvinnor som misshandlats och våldtagits utgörs av ett en-<br>gångsbelopp för år 1998 för vissa uppgifter för att sprida erfarenheter<br>m.m. som centrumet har som är rikstäckande. Kostnaden skall belasta<br>utgiftsområde 1, rikets styrelse, anslaget C 1 Regeringskansliet m.m. an-<br>slagspost 4, Socialdepartementet.</p> <p>Utöver de nu redovisade förslagen genomförs vissa åtgärder som syftar<br>till att göra berörda myndigheters arbete i frågor om våld mot kvinnor<br>mer effektivt och att öka kunskaperna hos den personal som kommer i<br>kontakt med kvinnor som utsätts för våld. I de flesta fall bör dessa insat-<br>ser rymmas inom myndigheternas ordinarie arbete. Vissa insatser torde<br>dock kräva extra resurser.</p> <p>Det gäller för den satsning på fortbildning av personal som skall ge-<br>nomföras under ledning av Rikspolisstyrelsen, för vilken regeringen be-<br>räknar en kostnad om 6,5 miljoner kronor. Dessa medel tillförs Rikspo-<br>lisstyrelsen under år 1998 som ett engångsbelopp från det under femte<br>huvudtiteln uppförda reservationsanslaget G 2. Särskilda jämställdhetsåt-<br>gärder.</p> <p>Från samma anslag betalas under år 1998 5 miljoner kronor för det<br>uppdrag som skall lämnas till Socialstyrelsen att bedriva utvecklingsar-<br>bete i frågor om våld mot kvinnor och prostitution samt att utreda förut-<br>sättningarna för att upprätta en s.k. central kristelefon för våldsutsatta<br>kvinnor. Medlen är ett engångsbelopp och avser sammantagen verksam-<br>het under åren 1998 t.o.m. 2000. Arbetet skall därefter införlivas i So-<br>cialstyrelsens ordinarie verksamhet.</p> <p>För utvecklingsinsatser riktade till övriga frivilligorganisationer avsät-<br>ter regeringen 1,5 miljoner kronor till mansjourer och andra mansorgani-<br>sationer och 1 miljon kronor till invandrar- och handikapporganisationer.<br>Avsikten är att medlen skall fördelas efter ansökan till dessa organisatio-<br>ner under år 1998 och belasta det under femte huvudtiteln uppförda re-<br>servationsanslaget G 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder.</p> <p>Från samma anslag avsätts 2 miljoner kronor för att befintliga behand-<br>lingsmetoder för män som dömts för våldsbrott skall kunna utvärderas.<br>Avsikten är att medlen, efter närmare beredning av ärendet inom Rege-<br>ringskansliet, skall fördelas under år 1998.</p> <p>Från det under utgiftsområde 7 uppförda anslaget A 1. 1 Multilateralt<br>bistånd, övrigt multilateralt utvecklingssamarbete, särskilda jämställd-<br>hetsinsatser, avsätts ett belopp i storleksordningen 2 miljoner kronor som<br>skall lämnas till FN under år 1998 för särskilda insatser för arbetet med<br>att främja kvinnors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna.</p> <p>129</p> <p>9 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55</p> <p>Från Allmänna arvsfonden avsätts under år 1998 2 miljoner kronor för<br>projekt riktade till ungdomar. Medlen fördelas efter ansökan till ideella<br>organisationer.</p> <p>Slutligen har ett engångsbelopp om 2 miljoner kronor för en särskild<br>brottsofferundersökning i fråga om våld mot kvinnor tillförts Brottsof-<br>fermyndigheten och belastat 1997 års budget, utgiftsområde 1, rikets sty-<br>relse, anslaget C 1 Regeringskansliet m.m. anslagspost 2, Justitiedepar-<br>tementet.</p> <p>Sammanlagt innebär de nu redovisade förslagen och bedömningarna<br>att 41 miljoner kronor satsas på åtgärder för att motverka våld mot kvin-<br>nor.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h2>20 Ikraftträdande</h2> <p>Regeringens forslag: Förbudet mot köp av sexuella tjänster föreslås trä-<br>da i kraft den 1 januari 1999. Övriga föreslagna lagändringar föreslås<br>träda i kraft den 1 juli 1998. Några särskilda övergångsbestämmelser<br>meddelas inte.</p> <p>Kvinnovåldskommissionens och Prostitutionsutredningens för-<br>slag: Vare sig kommissionen eller utredningen har tagit upp frågan om<br>ikraftträdande.</p> <p>Remissinstanserna: Inte heller remissinstanserna har tagit upp frågan.</p> <p>Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna bör<br>träda i kraft så snart som möjligt. En lämplig tidpunkt för ikraftträdande<br>är den 1 juli 1998. Detta gäller dock inte för det föreslagna förbudet mot<br>köp av sexuella tjänster. Som redovisats i avsnitt 16 anser regeringen att<br>införandet av förbudet kommer att kräva ytterligare resurser för polisen<br>för bl.a. spanings- och utredningsarbete. Polisen behöver dessutom viss<br>tid för utbildning och förberedelse för att kunna beivra det nya brottet.<br>Såväl polisens som allmänhetens behov av information gör det angeläget<br>att den tid som förlöper mellan riksdagens beslut och ikraftträdandet inte<br>blir för kort. Mot den bakgrunden föreslås förbudet träda i kraft den<br>1 januari 1999.</p> <p>Det finns inte behov av några särskilda övergångsbestämmelser för de<br>föreslagna lagförslagen. Av 5 § brottsbalkens promulgationslag följer att<br>de nya straffrättsliga reglerna inte far ges retroaktiv verkan till den tillta-<br>lades nackdel.</p> <p>130</p> <h2>21 F örfattningskommentarer</h2> <h3>21.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3> <h4>3 kap. 5 § samt 4 kap. 1- 3 §§</h4> <p>Ändringarna, som har kommenterats i avsnitt 13.4, innebär att språket<br>gjorts könsneutralt, dvs. att det markerats att de inblandade personerna<br>kan vara av både kvinnligt och manligt kön. Vidare har vissa andra<br>språkliga förändringar skett.</p> <h4>4 kap. 4 a §</h4> <p>Bestämmelsen, som är ny, har kommenterats i avsnitt 13.1. Bestämmel-<br>sen tar sikte på upprepade brottsliga gärningar mot närstående personer.<br>Bestämmelsen har delvis utformats efter Lagrådets förslag. Det innebär<br>bl.a. att i förhållande till lagrådsremissens lagförslag har orden ”under<br>viss tid” och ”i stället för brott som förfarandet innefattar” strykits efter-<br>som de ansetts överflödiga. Lagrådets övriga synpunkter behandlas ne-<br>dan och i avsitt 13.1.</p> <p>Första stycket</p> <p>Det krävs att flera brottsliga gärningar är uppe till domstolens bedömning<br>samtidigt. Detta framgår av att det krävs att någon begår brottsliga gär-<br>ningar. Det kan dock vara fråga om olika typer av brottsliga gärningar.<br>Som Lagrådet anmärkt betyder kravet på flera gärningar att en ny gär-<br>ning i förening med en gärning som en domstol redan dömt över inte kan<br>leda till ansvar för det nya brottet. En sådan tillämpning skulle strida mot<br>principen ne bis in idem.</p> <p>De gärningar som skall bedömas i det aktuella brottmålet måste vidare<br>rymmas under någon brottsbeskrivning i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken.<br>De brott som innefattas torde typiskt sett innebära en kränkning av den<br>personliga integriteten. Det kan vara fråga om t.ex. misshandel i 3 kap.,<br>olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, hemfridsbrott eller ofre-<br>dande i 4 kap. eller sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande eller sexuellt<br>ofredande i 6 kap. Normalt sett torde det röra sig om relativt allvarliga<br>gärningar, men även gärningar som, sedda var för sig, kan bedömas som<br>relativt lindriga kan grunda ansvar för det nya brottet om de varit ägnade<br>att allvarligt skada personens självkänsla. Så kan vara fallet om de ingått<br>i ett mönster som sammantaget lett till att offret bryts ned (se avsnitt 13.1<br>bakgrunden).</p> <p>Gärningarna skall självfallet ha skett under viss tid. Den yttersta grän-<br>sen för denna tid är givetvis preskriptionstiden för det nya brottet, vilken<br>med hänsyn till bestämmelserna i 35 kap. 1 § brottsbalken är tio år. Vid<br>bestämmandet av utgångspunkten för preskriptionstiden bör beaktas att<br>brottet inte är perdurerande utan består av ett antal självständigt straffbe-<br>lagda gärningar. Som Lagrådet påpekat torde de enskilda gärningarna</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>131</p> <p>preskriberas särskilt för varje gärning som ingår i åklagarens gämingsbe-<br>skrivning.</p> <p>Med begreppet närstående eller tidigare närstående person avses i<br>första hand en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett<br>förhållande, t.ex. någon som är eller har varit gift med gärningsmannen<br>eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äkten-<br>skapsliknande förhållanden. Men begreppet närstående omfattar också<br>personer som är närstående på annat sätt, t.ex. som är gärningsmannens<br>mor eller far, syster eller bror eller som är nära släkt med gärningsman-<br>nen på annat sätt. Begreppet närstående omfattar även bam till gärnings-<br>mannen och bam till en person som gärningsmannen bor eller har bott<br>tillsammans med (styvbarn). Normalt innebär det att gärningsmannen<br>och den kränkta bor eller har bott tillsammans. Om det är en man som<br>begått de brottsliga gärningarna mot en kvinna han står i en nära relation<br>till skall gärningarna, som närmare utvecklas nedan, rubriceras som grov<br>kvinnofridskränkning enligt andra stycket.</p> <p>Vidare krävs att det är fråga om en upprepad kränkning. Den nya<br>straffbestämmelsen är, som Lagrådet påpekat, konstruerad så att de en-<br>skilda handlingarna straffbeläggs för sig men sedda i sitt sammanhang<br>och med ett särskilt rekvisit som ger brottet dess fridsstörande karaktär.<br>Det är alltså inte fråga om ett fortlöpande, perdurerande brott. Det sär-<br>skilda rekvisitet har i lagrådsremissens lagtextförslag formulerats ”om<br>förfarandet varit ett led i en upprepad kränkning”. I lagrådsremissens<br>författningskommentar (s. 133) uttalas att även gärningar som i sig inte<br>är straffbara skulle kunna åberopas för att styrka att de aktuella gärning-<br>arna är ett led i en upprepad kränkning. Lagrådet har häremot anfört att<br>det senare ledet av den föreslagna brottsbeskrivningen i själva verket<br>synes innebära ett perdurerande brott i vilket innefattas allehanda diffusa<br>och till och med icke straffbara gärningar samt att motivuttalandet inne-<br>bär att i brottet de facto kommer att ingå även inte straffbara gärningar.<br>Den bristande preciseringen i lagtexten kan enligt Lagrådet medföra risk<br>för att utdömda straff skulle omfatta också inte straffbara handlingar,<br>vilket i så fall skulle strida mot straffrättens legalitetsprincip. Lagrådet<br>anför också att det i själva verket inte torde behövas någon bevisning<br>som hänför sig till annat än de aktuella gärningarna och att det inte inne-<br>bär några svårigheter för en domstol att värdera huruvida en serie av<br>misshandel, fridsbrott och sexualbrott utgör en upprepad kränkning av<br>offrets integritet och varit ägnad att att allvarligt skada hennes eller hans<br>självkänsla. Lagrådet föreslår bl.a. med anledning av härav att bestäm-<br>melsen i denna del formuleras ”om gärningarna innebär upprepade<br>kränkningar”.</p> <p>Regeringen har förståelse för att uttrycket ”förfarandet” kan leda tan-<br>ken till att brottet är perdurerande. ”Förfarandet” bör därför, som Lagrå-<br>det föreslagit, ersättas med ”gärningarna”. Vidare delar regeringen Lag-<br>rådets åsikt att formuleringen i motiven kan uppfattas innebära att även<br>inte straffbara handlingar omfattas av det nya brottet och att det i så fall<br>skulle strida mot legalitetsprincipen. Regeringen ansluter sig till Lagrå-<br>dets bedömning att det inte bör vara möjligt för åklagaren att åberopa<br>andra inte straffbara gärningar som bevis för att de aktuella gärningarna</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>132</p> <p>varit ett led i en upprepad kränkning. Däremot anser regeringen inte att<br>uttrycket ”varit ett led i en upprepad kränkning” bör ersättas med<br>”innebär upprepade kränkningar”. Den ändring som Lagrådet föreslår i<br>denna del torde innebära ett krav på att de aktuella gärningarna ensamma<br>skall innebära en sådan upprepad kränkning av den utsatta personens in-<br>tegritet. Därtill krävs att de aktuella gärningarna varit ägnade att allvar-<br>ligt skada personens självkänsla. Någon bevisning utöver det som rör de<br>aktuella gärningarna torde därmed inte, som också Lagrådet påpekar,<br>behövas eftersom det är de aktuella gärningarna som skall ha gett en så-<br>dan effekt. I många fall torde det inte behövas annan bevisning än sådan<br>som rör de aktuella gärningarna. Det kan dock finnas fall där det krävs<br>bevisning om annat än de aktuella gärningarna. Särskilt i den situationen<br>att mönstret av upprepade kränkningar upptäckts först efter ett antal gär-<br>ningar, där gärningsmannen kanske redan dömts för de första, kan en<br>sådan bestämmelse innebära att alltför lite hänsyn tas till hela serien av<br>gärningar när några senare, sedda var för sig, relativt lindriga brott skall<br>bedömas. I sådant fall bör det för att visa mönstret i gärningsmannens<br>handlande vara tillåtet att åberopa även handlingar som den åtalade tidi-<br>gare dömts för eller där skuldfrågan annars är klar, t.ex. genom åtalsun-<br>derlåtelse. Det allvarliga i situationen är nämligen att kränkningen uppre-<br>pas och syftet med den nya straffbestämmelsen är att kunna ta hänsyn till<br>den utsatta personens hela situation. Regeringen anser därför att rekvisi-<br>tet bör utformas så att det är tillräckligt att de aktuella gärningarna varit<br>ett led i en upprepad kränkning.</p> <p>Med en upprepad kränkning avses gärningar som tar sikte på den per-<br>sonliga integriteten och som sker vid upprepade tillfällen. Hur många<br>kränkande gärningar som krävs för att kränkningen skall anses som upp-<br>repad bör bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. Ju allvar-<br>ligare gärningen är, desto färre gärningar bör det krävas för att kränk-<br>ningen skall anses som upprepad. Kravet på en upprepad kränkning är ett<br>objektivt brottsrekvisit som skall vara täckt av gärningsmannens uppsåt. I<br>kravet på att gärningarna skall vara ägnad att allvarligt skada personens<br>självkänsla ligger det ett krav på en viss kvalificering av de brottsliga<br>gärningarna (se ovan). De flesta brott enligt de aktuella kapitlen innebär<br>typiskt sett att självkänslan hos den utsatta personen skadas. Det krävs<br>dock att självkänslan skadas allvarligt. När det gäller mer lindriga brott<br>kan det t.ex. ske genom att gärningen ingår i ett mönster som sammanta-<br>get leder till att den kränkta personen bryts ner (se avsnitt 13.1 bakgrun-<br>den). Av uttrycket ägnade att följer vidare att det är tillräckligt att gär-<br>ningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt. Det be-<br>höver alltså inte i det enskilda fallet bevisas att personens självkänsla<br>verkligen har skadats allvarligt. I subjektivt hänseende krävs inte heller<br>något syfte från gärningsmannens sida att allvarligt skada offrets själv-<br>känsla eller att kränka offrets integritet. Som Lagrådet påpekat är det i<br>båda hänseendena fråga om s.k. normativa rekvisit (Leijonhufvud -<br>Wenneberg, Straffansvar, 5 uppl. 1997, s. 77). Det är tillräckligt att gär-<br>ningsmannen har uppsåt beträffande de faktiska omständigheter som<br>läggs till grund för bedömningen, men värderingen av frågorna om huru-<br>vida dessa inneburit kränkning och varit ägnade att allvarligt skada off-<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>133</p> <p>rets självkänsla görs av domstolen oavsett gärningsmannens egna värde-<br>ringar och syften med handlingarna (jfr. a. st. och Strahl, Allmän<br>straffrätt i vad angår brotten, 1979, s. 133 f.). Åklagaren behöver alltså<br>inte åberopa kringomständigheter till stöd för att gärningsmannen haft<br>visst motiv för sitt handlande.</p> <p>Bestämmelsen innebär att domstolen, i stället för att döma för de brott<br>som gärningarna innebär (t.ex. misshandel och olaga hot), skall döma för<br>det nya brottet, om de övriga förutsättningarna för det nya brottet är upp-<br>fyllda. Domstolen kan därmed ta hänsyn till den kränkta personens hela<br>situation vid brottsrubriceringen av gärningarna och bedömningen av<br>straffvärdet.</p> <p>Såsom anförts i allmänmotiveringen skall vanliga konkurrensregler<br>tillämpas. Detta torde normalt innebära att, när fråga är om konkurrens<br>mellan det nya brottet och ett annat brott med strängare straffskala, dom-<br>stolen skall döma för det senare brottet. Det innebär exempelvis att dom-<br>stolen skall döma för grov misshandel i konkurrens även om gärningen<br>ingår i ett beteende av det slag som omfattas av den nya bestämmelsen.<br>Även t.ex. våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av<br>underårig skall domstolen döma särskilt för. Det bör observeras att sam-<br>ma omständigheter som konstituerar det nya brottet också kan föranleda<br>att t.ex. misshandeln bedömas som grovt brott. Såsom anförts i allmänna<br>motiveringen kan exempelvis det förhållandet att misshandeln varit upp-<br>repad eller yttrat sig mot någon som har en särskilt utsatt ställning göra<br>att grov misshandel bedöms föreligga.</p> <p>Det bör, som Lagrådet anmärkt, påpekas att åklagaren efter en fällande<br>dom som regel inte torde kunna komma tillbaka med nya brott av<br>”normalgraden” som begåtts under den tid som den tidigare domen om-<br>fattar. Om de enskilda gärningar som det tidigare åtalet omfattat kunnat<br>bestämt anges i gämingsbeskrivningen, torde visserligen andra gärningar<br>inte formellt omfattas av domens rättskraft. Förhållandena torde emeller-<br>tid, som Lagrådet påpekat, ofta vara sådana att de enskilda gärningarna<br>inte är tillräckligt preciserade till antal, tid och plats för att rätttskraften<br>beträffande varje enskild gärning skall kunna bedömas. Härtill kommer<br>att enskilda gärningar av samma art inte nämnvärt torde påverka<br>straffvärdet enligt bestämmelsen.</p> <p>I avsnitt 13.1 har konkurrenssituationen mellan det nya brottet och<br>brott mot besöksförbud kommenterats.</p> <p>Andra stycket</p> <p>I denna bestämmelse specialregleras sådana fall där den som utför gär-<br>ningarna är en man och den kränkta personen är en kvinna. Behovet av<br>en sådan särskild brottsrubricering har behandlats i avsnitt 13.1. Dessa<br>fall innefattas i första stycket men har fått en egen brottsrubricering. Av-<br>sikten härmed är att ge en adekvat rubricering åt sådana typiska fall av<br>mer eller mindre systematiska kränkningar av en kvinna i en nära relation<br>som kommissionen beskrivit.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>134</p> <p>I lagrådsremissen hade bestämmelsen utformats som en fakultativ re-<br>gel avseende gärningar som upptas i första stycket av en man mot en när-<br>stående eller tidigare närstående kvinna. Det angavs att bestämmelsen i<br>första hand var avsedd att tillämpas i den situationen att mannen och<br>kvinnan är närstående på det sättet att de har eller har haft ett förhållande,<br>t.ex. om de är eller har varit gifta eller om de sammanbor eller har sam-<br>manbott under äktenskapsliknande förhållanden, och att prövningen av<br>rubriceringsfrågan skulle avgöras efter vad som var mest adekvat i det<br>aktuella fallet. I konsekvens med att första stycket, på Lagrådets inrådan,<br>gjorts obligatorisk till sin karaktär bör ”far” ersättas med ”skall” i andra<br>stycket. För att undvika att bestämmelsen härigenom ges en tillämpning<br>på sådana fall som typiskt sett inte framstår som kvinnofridsbrott, t.ex. då<br>en far kränker en dotter eller vid brott mot syskon, har en precisering<br>skett av vad som i denna bestämmelse avses med en närstående eller tidi-<br>gare närstående kvinna. Med sammanboende under äktenskapsliknande<br>förhållande avses samma förhållanden som avses i lagen (1987:232) om<br>sambors gemensamma hem.</p> <h4>5 kap. 5 §</h4> <p>Ändringarna, som har kommenterats i avsnitt 13.4, innebär att maskulina<br>ord och uttryck ersätts med uttryck som speglar att de inblandade perso-<br>nerna kan vara av både kvinnligt och manligt kön.</p> <h4>6 kap. 1 §</h4> <p>Det gällande våldtäktsbrottet omfattar samlag och annat sexuellt um-<br>gänge som är jämförligt med samlag. De förfaranden som omfattas av<br>våldtäkt utvidgas nu till att omfatta, förutom samlag, annat sexuellt um-<br>gänge om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständighe-<br>terna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Det är alltså kränkning-<br>ens art i stället för sexualhandlingen som sådan som lyfts fram. Vidare<br>har vissa språkliga förändringar skett. Bestämmelsen har utformats efter<br>förslag av Lagrådet.</p> <p>Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 14.1.1.</p> <h4>6 kap. 3 - 4, 8 samt 11 §§</h4> <p>Ändringarna, som har kommenterats i avsnitt 13.4, innebär att språket<br>gjorts könsneutralt, dvs. att det markerats att de inblandade personerna<br>kan vara av både kvinnligt och manligt kön. Vidare har vissa andra<br>språkliga förändringar skett.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <h4>6 kap. 12 §</h4> <p>Ändringen innebär att det är straffbart att underlåta att anmäla eller på<br>annat sätt avslöja våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av</p> <p>135</p> <p>underårig och grovt koppleri som är å fårde. Den allmänna bestämmelsen<br>om underlåtenhet att avslöja brott återfinns i 23 kap. 6 § brottsbalken.</p> <p>Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 14.2.</p> <h3>21.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med<br>förbud mot omskärelse av kvinnor</h3> <p>Lagens rubrik ändras till lag (1982:316) med förbud mot könsstympning<br>av kvinnor.</p> <p>1 §</p> <p>Ändringen innebär att det ingrepp som beskrivs i paragrafen i fortsätt-<br>ningen skall benämnas som könsstympning. Paragrafen har dessutom<br>formulerats om något för att förtydliga att förbudet omfattar samtliga<br>ingrepp som kan komma i fråga. Ändringarna innebär ingen förändring i<br>sak av lagens omfattning.</p> <p>2§</p> <p>Paragrafens första stycke ändras så att straffet för normalbrottet bestäms<br>till fängelse i högst fyra år och det blir inte längre möjligt att döma någon<br>till böter för detta brott.</p> <p>Eftersom ett ingrepp av det slag som det är fråga om här alltid medför<br>svår kroppsskada har detta kriterium tagits bort som en omständighet<br>som innebär att brottet skall anses som grovt. Vidare har det lägsta straf-<br>fet för grovt brott höjts till fångelse i två år. Detta följer av andra stycket.</p> <p>Genom ändringen i tredje stycket införs en möjlighet att döma även för<br>förberedelse eller stämpling till brott mot denna lag samt den som un-<br>derlåter att avslöja sådant brott.</p> <h3>21.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjäns-<br>ter</h3> <p>Förbudet omfattar den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell<br>förbindelse, det vill säga den som köper prostitutionstjänster. Formule-<br>ringen att mot ersättning skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse an-<br>knyter till bestämmelsen om koppleri i 6 kap. 8 § brottsbalken och inne-<br>börden och tolkningen av uttrycket bör vara densamma som där. Denna<br>bestämmelse har kommenterats i prop. 1983/84:105. För straffansvar för<br>koppleri krävs dock i regel att det är fråga om mer än en sexuell förbin-<br>delse. Något sådant krav uppställs inte i den nya lagen. Det räcker alltså<br>för straffansvar enligt denna lag att vid ett enstaka tillfälle skaffa sig en<br>tillfällig sexuell förbindelse. Med ersättning avses såväl ekonomisk er-<br>sättning som ersättning av annat slag - t.ex. alkohol eller narkotika. Även<br>den som erbjuder ersättning men som sedan inte erlägger den utlovade<br>ersättningen får anses ha skaffat sig den tillfälliga sexuella förbindelsen</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>136</p> <p>mot ersättning, om den utlovade ersättningen var en förutsättning för den<br>sexuella förbindelsen.</p> <p>Med sexuell förbindelse avses främst samlag men det räcker även med<br>annat sexuellt umgänge. Enligt doktrinen (Jareborg, Brotten, 2 uppl.<br>s. 319) torde nakenposering inte omfattas av begreppet sexuell förbindel-<br>se.</p> <p>Förbudet enligt denna lag är sekundärt i förhållande till bestämmelsen i<br>brottsbalken om förförelse av ungdom (6 kap. 10 § brottsbalken). Dvs.<br>om gärningen omfattas av förbudet i brottsbalken är det dess bestämmel-<br>ser som är tillämpliga. Om gärningen däremot inte kan anses som förfö-<br>relse av ungdom skall gärningen i stället bedömas enligt denna lag.</p> <p>Påföljden för brott mot denna lag är densamma som för förförelse av<br>ungdom, dvs. böter eller fängelse i högst sex månader. Brott enligt den<br>nya lagen bör dock i normalfallet anses ha ett lägre straffvärde än förfö-<br>relse av ungdom.</p> <p>Även om det i och för sig kan vara svårt att bevisa när försök till brott<br>enligt denna lag föreligger bör ändå brottsbalkens bestämmelser om för-<br>sök i 23 kap. vara tillämpliga också på detta brott. Liknande bevissvårig-<br>heter torde för övrigt föreligga även vid tillämpningen av 6 kap. 10 §<br>brottsbalken och de överväganden som gjorts i det sammanhanget bör<br>kunna tillämpas även i detta fall. Försökspunkten torde i vart fall vara<br>uppnådd när ett erbjudande om betalning har lämnats. Ansvar för försök<br>förutsätter därutöver att det föreligger fara för att handlingen skulle ha<br>lett till brottets fullbordan eller att sådan fara varit utesluten endast på<br>grund av tillfälliga omständigheter.</p> <p>Köp av sexuella tjänster förutsätter i allmänhet någon form av medver-<br>kan från den som erbjuder den tillfälliga sexuella förbindelsen, men det<br>är bara den som mot ersättning skaffar sig den sexuella förbindelsen som<br>skall straffas. Något ansvar för medverkan enligt 23 kap. 4 § brottsbalken<br>brottsbalken kan därför inte komma i fråga beträffande ”säljaren”.</p> <h3>21.4 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen<br>(1980:620)</h3> <p>8a§</p> <p>I denna nya paragraf klargörs att ett av socialnämndens ansvarsområden<br>är att stödja och hjälpa kvinnor som är eller har varit utsatta för våld i<br>hemmet. Detta följer redan av 5 § men precis som det finns särskilda be-<br>stämmelser för vissa andra grupper i socialtjänstlagen införs nu en sär-<br>skild bestämmelse härom. Med uttrycket ”är eller har varit utsatta för<br>våld eller andra övergrepp i hemmet” avses kvinnor som lever eller har<br>levt tillsammans med en man som systematiskt utsätter henne för miss-<br>handel och andra övergrepp t.ex. av det slag som omfattas av den nya<br>bestämmelsen i brottsbalken om kvinnofridsbrott. Något krav på att<br>mannen skall vara dömd eller ens polisanmäld för något sådant brott<br>finns givetvis inte, utan tvärtom skall socialnämnden kunna erbjuda hjäl-<br>pinsatser av olika slag på ett mycket tidigt stadium till en kvinna som<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>137</p> <p>behöver det. Det kan t.ex. vara fråga om att ordna en tillfällig bostad till<br>en kvinna som utsatts för misshandel i hemmet och som inte utan risk för<br>fortsatt misshandel kan återvända hem. Det kan också vara behov av<br>hjälp i form av rådgivning e.dyl. eller kanske en stödperson/kontaktper-<br>son under tiden som polisutredning eller rättegång pågår.</p> <p>Det är viktigt att socialtjänsten är lyhörd för vad kvinnor som befinner<br>sig i en misshandelssituation kan vara i behov av. Många gånger vet inte<br>kvinnan själv om vilka möjligheter hon har att få stöd och hjälp. Social-<br>tjänsten måste därför aktivt erbjuda hjälp av olika slag. I socialtjänstens<br>ansvar ligger också att själv ta initiativet till kontakter med en kvinna om<br>nämnden får kännedom om att en misshandelssituation föreligger. Detta<br>kan bli känt för socialnämnden t.ex. efter ett polisingripande om det finns<br>minderåriga bam i hemmet eller om polisen anmäler till socialnämnden<br>att det förekommer misshandel i ett hem. Samtidigt är det naturligtvis av<br>yttersta vikt att socialnämnden är försiktig vid sådana kontakter så att<br>inte kvinnans situation förvärras ytterligare.</p> <h3>21.5 Förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen<br>(1991:433)</h3> <h4>6§</h4> <p>I första stycket förtydligas att arbetsgivaren är skyldig att vidta aktiva<br>åtgärder för att förebygga och förhindra sexuella trakasserier. Förslaget<br>har behandlats i avsnitt 17.3.</p> <p>Arbetsgivarens åtgärder att förebygga och förhindra sexuella trakasse-<br>rier skall ingå som ett led i det målinriktade arbetet för att aktivt främja<br>jämställdheten i arbetslivet.</p> <p>Av 11 § jämställdhetslagen framgår också att de arbetsgivare som skall<br>upprätta jämställdhetsplaner även i det sammanhanget skall överväga<br>vilka åtgärder som är behövliga på arbetsplatsen för att just förhindra och<br>förebygga sexuella trakasserier.</p> <p>I Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om åtgärder<br>mot kränkande särbehandling (AFS 1993:17) finns bestämmelser om hur<br>arbetsgivaren därvidlag kan agera. Arbetet skall planeras och organiseras<br>så att kränkande särbehandling så långt som möjligt förebyggs (2 §). Av<br>3 § framgår att arbetsgivaren skall klargöra att kränkande särbehandling,<br>dvs. även sexuella trakasserier, inte kan accepteras i verksamheten. I 4 §<br>anges att det hos arbetsgivaren skall finnas vissa rutiner. I de till före-<br>skrifterna fogade Allmänna råden ges vägledning om t.ex. generella in-<br>satser för att förebygga kränkande särbehandling.</p> <p>För att förebygga och förhindra sexuella trakasserier skall arbetsgiva-<br>ren i vart fall</p> <p>- i någon form utarbeta och anta ett förhållningssätt, en policy eller<br>riktlinjer som klargör att sexuella trakasserier inte accepteras på arbets-<br>platsen,</p> <p>- göra detta förhållningssätt, denna policy eller dessa riktlinjer kända<br>för arbetstagarna och</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>138</p> <p>- utarbeta rutiner for hur sexuella trakasserier och anmälningar om<br>sexuella trakasserier skall hanteras på arbetsplatsen.</p> <p>På större arbetsplatser kan det finnas skäl att ha någon eller några per-<br>soner utsedda till vilka arbetstagare kan vända sig för stöd och råd. Vilka<br>åtgärder i övrigt som den enskilde arbetsgivaren bör vidta och på vilket<br>sätt arbetsgivarens förhållningssätt, policy eller riktlinjer skall doku-<br>menteras måste dock i stor utsträckning bero på arbetsplatsens storlek<br>och andra lokala förhållanden. Större krav måste kunna ställas på arbets-<br>givare med många anställda. För de arbetsgivare som är skyldiga att upp-<br>rätta en jämställdhetsplan skall inom ramen för den redogöras för hur<br>frågan hanteras hos arbetsgivaren.</p> <p>Därutöver finns i EU-kommissionens ”Code of Practice” som finns<br>bilagd kommissionens rekommendation av den 27 november 1991 om<br>skydd för kvinnors och mäns integritet på arbetsplatsen (OJ nr L 49,<br>24.2.92, s. 1.) vägledning för både arbetsgivare och de fackliga organisa-<br>tionerna om hur de kan bidra till att motverka sexuella trakasserier.</p> <p>I andra stycket införs en definition av begreppet sexuella trakasserier.<br>Med sexuella trakasserier avses sådant ovälkommet uppträdande av sex-<br>uell natur eller annat ovälkommet uppträdande grundat på kön som krän-<br>ker arbetstagarens integritet i arbetet. Förslaget har behandlats i avsnitt<br>17.2.</p> <p>Det handlar om ovälkomna dvs. oönskade beteenden och handlingar.<br>Det är den som utsätts för ett beteende eller en handling som avgör om<br>beteendet eller handlingen är önskvärd eller inte. Det är det oönskade i<br>beteendet eller i handlingen som skiljer sexuella trakasserier från ett vän-<br>skapligt uppträdande som är välkommet och ömsesidigt. Det är inte möj-<br>ligt att ange exakt på vilket sätt den drabbade skall visa att motpartens<br>handlande eller uppträdande inte är önskvärt. Det är dock viktigt att den<br>som blir utsatt för det oönskade beteendet faktiskt gör klart för den som<br>trakasserar att beteendet inte accepteras. Det kan ske muntligt. Den drab-<br>bade som inte orkar eller vågar konfrontera den som trakasserar kan välja<br>att i ett brev tala om för personen att beteendet inte är önskvärt. Den<br>drabbade kan vända sig till någon förtroendeperson på arbetsplatsen och<br>be att få hjälp, men det är då viktigt att vederbörande förvissar sig om att<br>budskapet framförs till den som trakasserar. I vissa fall kan omständig-<br>heterna vara sådana att det utan särskilda åtgärder från den drabbades<br>sida måste ha stått klart för den som vidtagit en handling att denna varit<br>oönskad och därför är ett sexuellt trakasserande.</p> <p>Sexuella trakasserier kan innefatta många olika beteenden. Gemensamt<br>för dem är att det är handlingar som påverkar och därmed kränker indivi-<br>dens rätt till personlig integritet och självbestämmande. Sexuella trakas-<br>serier kan innefatta fysiskt, verbalt eller icke-verbalt uppträdande. Fy-<br>siskt uppträdande av sexuell natur är oönskad fysisk kontakt t.ex. berö-<br>ring, klappande, nypande eller strykningar mot en annan persons kropp<br>men även så grova handlingar som våldäkt eller försök till våldtäkt. Ver-<br>balt uppträdande av sexuell natur kan vara ovälkomna förslag eller på-<br>tryckningar om sexuell samvaro. Det kan handla om ständiga förslag till<br>social aktivitet utanför arbetsplatsen trots att det står klart att sådana för-<br>slag är ovälkomna. Uppvaktning som sker på ett stötande sätt är ett annat<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>139</p> <p>exempel. Menande anmärkningar och anspelningar av sexuell natur eller<br>kommentarer med ett anstötligt språk är ytterligare exempel på verbalt<br>uppträdande. Sådana beteenden som nu angetts definierar den kränkta<br>personens roll på arbetsplatsen som sexualobjekt snarare än som arbets-<br>kamrat. Icke-verbalt uppträdande av sexuell natur kan handla om att<br>visa pornografiska bilder, föremål eller skrivet material. Det kan handla<br>om att vissla, stirra eller göra gester som är anstötliga. Sådana beteenden<br>kan få personer att känna sig osäkra och hotade. Det undergräver deras<br>ställning på arbetsplatsen när de försöker umgås med sina arbetskamrater<br>som kollegor med respekt för varandra. Annat uppträdande grundat på<br>kön handlar om beteenden som svärtar ner eller förlöjligar eller som är<br>skrämmande eller fysiskt förnedrande för en arbetstagare på grund av<br>hennes eller hans kön som t.ex. könsbaserade förolämpningar och stö-<br>tande kommentarer om utseende eller klädsel. Ett sådant beteende kan<br>skapa en arbetsmiljö som är kränkande för den som blir utsatt.</p> <p>Många av beteendena eller handlingarna utgör också brottsliga gär-<br>ningar. De straffstadganden som kan komma ifråga är t.ex. förolämpning,<br>ofredande, sexuellt ofredande och sexuellt utnyttjande.</p> <h4>22 a§</h4> <p>Bestämmelsen är ny. I paragrafen anges att när en arbetsgivare får kän-<br>nedom om att en arbetstagare anser sig ha blivit utsatt för sexuella tra-<br>kasserier av en annan arbetstagare skall arbetsgivaren i första hand utreda<br>omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna. Utredningsåtgär-<br>dema skall syfta till att ta reda på de närmare omständigheterna kring de<br>uppgivna trakasserierna. Arbetsgivaren skall också i förekommande fall<br>vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta sexu-<br>ella trakasserier. Om arbetstagaren underlåter att vidta åtgärder är arbets-<br>givaren skadeståndsskyldig enligt 27 a §.</p> <p>Förslaget har behandlats i avsnitt 17.4.</p> <p>En första förutsättning för att arbetsgivaren skall vara skyldig att vidta<br>åtgärder är att arbetsgivaren får kännedom om att arbetstagaren anser sig<br>ha blivit utsatt för sexuella trakasserier. Detta kan ske genom att arbets-<br>tagaren själv vänder sig till arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan också själv<br>iaktta något som denne uppfattar som sexuella trakasserier eller av någon<br>annan, t.ex. en arbetskamrat få kännedom om att arbetstagaren anser sig<br>ha blivit utsatt för sexuella trakasserier och fråga arbetstagaren om så är<br>fallet. Den som anser sig vara utsatt för sexuella trakasserier kan själv-<br>klart också vända sig till sin fackliga organisation vilken kan göra arbets-<br>givaren uppmärksammad på problemet. Den fackliga organisationen kan<br>också som ombud för arbetstagaren tala med arbetsgivaren. Arbetsgiva-<br>ren är dock inte vid skadeståndsansvar skyldig att vidta åtgärder utan att<br>arbetstagaren bekräftar att hon eller han anser sig ha blivit utsatt för sex-<br>uella trakasserier.</p> <p>När arbetsgivaren fått kännedom om att arbetstagaren anser sig sexu-<br>ellt trakasserad skall arbetsgivaren vidta utredningsåtgärder. Vilka ut-<br>redningsåtgärder som skall vidtas får bedömas från fall till fall och är<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>140</p> <p>beroende av händelseförloppet i det enskilda fallet. En arbetsgivare skall<br>dock utan dröjsmål ta reda på de närmare omständigheterna kring de<br>uppgivna trakasserierna. Detta bör ske i första hand genom samtal med<br>den som anser sig sexuellt trakasserad. Detta framgår även av Arbe-<br>tarskyddsstyrelsens Allmänna råd om tillämpning av föreskrifterna om<br>åtgärder mot kränkande särbehandling i arbetslivet (AFS 1993:17) där<br>det anges att ett lämpligt första steg är att konfidentiellt samtala men den<br>som utsätts för kränkande särbehandling. Lämpligen bör frågan även ut-<br>redas genom samtal med den eller de som utpekas som trakasserande.<br>Självklart måste arbetsgivarens agerande ske med den diskretion som<br>situationen kräver. Endast om det framstår som uppenbart att det inte<br>förekommit några sexuella trakasserier kan arbetsgivaren anses befriad<br>från skyldigheten att vidta utredningsåtgärder.</p> <p>Arbetsgivaren kan inte låta utredningen stanna vid att konstatera att<br>ord står mot ord. Arbetsgivaren bör bilda sig en egen uppfattning om rik-<br>tigheten i de uppgivna sexuella trakasserierna. I arbetsgivarens utred-<br>ningsskyldighet kan dock inte anses ingå att också ta slutlig ställning till<br>vem av de båda parterna som talar sanning, i de fall arbetstagarna lämnar<br>helt oförenliga uppgifter och förhållandena även i övrigt är för oklara. De<br>inblandade bör kunna hänvisas till de utredningsmöjligheter som kan<br>erhållas genom samhällets försorg eller erbjudas av de fackliga organisa-<br>tionerna. I utredningsskyldigheten ingår dock att följa utvecklingen och<br>medverka i det utredningsarbete som kan följa.</p> <p>Förutom den inledande utredningsskyldigheten är arbetsgivaren också<br>skyldig att i förekommande fall av sexuella trakasserier vidta de åtgärder<br>som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier.<br>Vad som menas med förekomande fall är kommenterat i avsnitt 17.4. Vid<br>fall av sexuella trakasserier är det angeläget att arbetsgivaren seriöst<br>lyssnar på den utsatta arbetstagarens berättelse och hur hon eller han<br>själv ser på sin arbetssituation. Med ledning av detta och med beaktande<br>av de önskemål arbetstagaren kan ha om frågans fortsatta hantering bör<br>arbetsgivaren överväga vilka åtgärder som kan bli aktuella. I arbetsgiva-<br>rens uppgifter kan givetvis ingå flera moment. Behovet av stöd- och hjäl-<br>pinsatser bör särskilt uppmärksammas. Detta framhålls också tydligt i<br>Arbetarskyddsstyrelsens Allmänna råd och kommentaren till 6 § i före-<br>skrifterna. I de Allmänna råden anges också att problemen bör behandlas<br>snabbt, relevant och respekterande samt att problemlösningar bör sökas<br>genom samtal och åtgärder som syftar till att förbättra arbetsförhållande-<br>na.</p> <p>Vilka åtgärder som skäligen kan krävas är beroende av omständighe-<br>terna i det enskilda fallet som t.ex. trakasseriernas art och omfattning,<br>arbetsplatsens storlek och utformning samt arbetsstyrkans sammansätt-<br>ning. Arbetsgivaren kan med beaktande av allmänna principer om an-<br>ställningstrygghet och anställningsskydd vidta olika åtgärder. I första<br>hand kan det vara fråga om tillsägelser och uppmaningar. Därefter kan<br>det bli fråga om varningar, omplaceringar och ytterst uppsägning av den<br>som trakasserar. Detta är dock bedömningar som bl.a. får göras utifrån<br>anställningsskyddslagens regler.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>141</p> <p>Det är angeläget att arbetsgivaren fortlöpande håller de aktuella ar-<br>betstagarna informerade om vilka åtgärder arbetsgivaren har för avsikt att<br>vidta och om de ställningstaganden denne gör. I detta ingår att naturligt-<br>vis också lämna besked, om arbetsgivaren inte avser att vidta några yt-<br>terligare åtgärder.</p> <p>Begreppen arbetsgivare och arbetstagare har samma innebörd som när<br>de används i annan arbetsrättslig lagstiftning. Arbetstagare är således alla<br>med ett anställningsförhållande hos arbetsgivaren oavsett om de därut-<br>över också i vissa avseenden är arbetsgivarrepresentanter. Detta innebär<br>att en och samma fysiska person i en situation kan vara representant för<br>arbetsgivaren, t.ex. personalchef som får kännedom om sexuella trakas-<br>serier, och i en annan situation vara arbetstagare, den som trakasserar.</p> <h4>27 a §</h4> <p>Paragrafen är ny. Den anger att om arbetsgivaren inte vidtar nödvändiga<br>åtgärder enligt 22 a § är arbetsgivaren skyldig att utge allmänt - ideellt -<br>skadestånd.</p> <p>Det kan antas att den som sexuellt trakasserat en arbetskamrat i vissa<br>fall upphör med sina trakasserier av den anledningen att arbetsgivaren får<br>kännedom om trakasserierna. Skadeståndsskyldighet inträder inte i de<br>fall trakasserierna slutar i och med att arbetsgivaren får denna kännedom.</p> <h4>28 §</h4> <p>I paragrafen har tillförts att även ett skadestånd enligt den nya 27 a § kan<br>jämkas. Specialmotivering till nuvarande lydelse av 28 § finns i prop.<br>1978/79:175 s. 141 f.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>142</p> <h2>Sammanfattning av Kvinnovåldskommissionens be-<br>tänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60)</h2> <p>Olika åtgärder har vidtagits under senare år för att öka stödet till brottsof-<br>fer. Det finns emellertid alltjämt ett stort behov av insatser. Inte minst<br>gäller detta i fråga om stöd och hjälp till kvinnor som utsatts för våld och<br>andra övergrepp samt åtgärder för att förhindra en upprepning av våldet<br>och för att förebygga våld mot kvinnor.</p> <p>Betänkandet innehåller förslag till åtgärder som griper in på flera olika<br>samhällsområden. Vi föreslår lagändringar på ett flertal områden, men<br>konstaterar samtidigt att lagstiftning inte ensam kan lösa det samhälls-<br>problem som våld mot kvinnor utgör. En betydande del av våra förslag<br>tar därför sikte på olika myndigheters handläggning av ärenden med an-<br>knytning till våld mot kvinnor. Vi lämnar också åtskilliga rekommenda-<br>tioner för hur myndigheterna bör förhålla sig till kvinnovåld. Vi fokuse-<br>rar särskilt det våld som män utövar mot närstående kvinnor.</p> <h4>Internationellt (kapitel 2)</h4> <p>Kapitel 2 behandlar det internationella samfundets aktiviteter när det<br>gäller olika frågor som rör våld mot kvinnor. Vi anser att det är viktigt<br>att informera allmänheten om de uttalanden som görs i internationella<br>sammanhang, och som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor. Detta<br>har en informerande och utbildande funktion och förstärker allmänhetens<br>medvetenhet om att våld mot kvinnor är ett allvarligt samhälleligt pro-<br>blem. Vi har låtit översätta och publicerar i betänkandet (del B) några<br>betydelsefulla FN- och Europarådsdokument om åtgärder för att be-<br>kämpa våld mot kvinnor. Vi föreslår att internationella dokument som<br>rör våld mot kvinnor fortsättningsvis översätts till svenska och publice-<br>ras.</p> <p>Åtgärder för att öka kunskapen om omfattningen av våldet mot kvin-<br>nor (kapitel 3) i kapitel 3 redovisas statistiska uppgifter om våldet mot<br>kvinnor.</p> <p>Våldet mot kvinnor är i stor utsträckning dolt, och den officiella statis-<br>tiken visar endast en mindre del av våldsbrotten mot kvinnor. I kapitlet<br>föreslås olika åtgärder som bör kunna ge ett bättre underlag för att skatta<br>omfattningen av våldsbrott som riktar sig mot kvinnor. Härigenom kan<br>även kostnaderna för mäns våld mot kvinnor skattas och ett bättre un-<br>derlag erhållas för åtgärder som behövs.</p> <p>Kriminalstatistiken bör enligt vår mening förbättras i väsentliga avse-<br>enden. Sålunda bör statistiken över anmälda brott, framför allt brotten<br>enligt 3, 4 och 6 kap. brottsbalken, i större utsträckning könsuppdelas.<br>Denna statistik bör i ökad utsträckning också ge information om offrets<br>ålder, nationalitet och relation till gärningsmannen. På motsvarande sätt<br>bör statistiken över lagförda personer innehålla uppgifter om brottsoffer,<br>dessas kön, ålder, nationalitet och relation till gärningsmannen.</p> <p>Även den statistik som finns beträffande brott mot lagen (1988:688)<br>om besöksförbud behöver kompletteras.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>143</p> <p>Statistiken bör också ge ökad kunskap om skadestånden vid våldsbrott<br>förövade mot kvinnor och belysa omfattningen av frihetsberövanden vid<br>brott som avser våld mot kvinnor.</p> <p>Vi föreslår vidare att en brottsofferundersökning avseende våld mot<br>kvinnor skall genomföras. En sådan undersökning bidrar till att man<br>bättre kan skatta den verkliga brottslighetens storlek. Detta kan i sin tur<br>bidra till att kunskapen om våldet mot kvinnor ökar liksom kunskaperna<br>om sambandet mellan våldet och andra samhällsfaktorer. En brottsof-<br>ferundersökning kan också visa på var resurser bör sättas in för att det<br>våld som kvinnor utsätts för skall kunna bekämpas.</p> <h4>Åtgärder som på sikt kan motverka våld mot kvinnor (kapitel 4)</h4> <p>I kapitel 4 redovisas några historiska linjer och några utgångspunkter för<br>sättet att se på våld mot kvinnor.</p> <p>Vi konstaterar i kapitlet att forskningen om våld mot kvinnor måste ut-<br>vecklas. Vi föreslår att regeringen uppdrar åt lämplig myndighet att ut-<br>arbeta en plan för hur en sådan utveckling skall kunna komma till stånd.</p> <p>Sambandet mellan våldspornografi och våld mot kvinnor är föga belyst<br>i forskningen. Ytterligare forskning på det området bör kunna ge ett bätt-<br>re underlag för att bedöma behovet av att kriminalisera innehav av vålds-<br>pornografi.</p> <p>Det behövs en ökad medvetenhet hos allmänheten om det samhälls-<br>problem som våld mot kvinnor utgör. I bl.a. Canada och England produ-<br>ceras TV-information som sammanställts av myndigheterna för att upp-<br>lysa allmänheten om omfattningen av och orsaker till våld mot kvinnor.<br>Man har ansett att de kampanjer som har genomförts haft en positiv på-<br>verkan på allmänhetens attityder till sådant våld. Vi föreslår att rege-<br>ringen tar initiativ till en liknande kampanj i Sverige.</p> <p>I skolan liksom i annat ungdomsarbete måste man vara uppmärksam<br>på det våld som flickor och kvinnor utsätts for. Vi anser att det är viktigt<br>att utveckla modeller för hur mäns våld mot kvinnor skall kunna tas upp i<br>bl.a. skolundervisningen och under värnplikten.</p> <h4>Socialtjänsten (kapitel 5)</h4> <p>I kapitel 5 tar vi upp de problem som är förknippade med socialtjänstens<br>handläggning av ärenden med anknytning till kvinnovåld.</p> <p>Vi anser att medvetenheten måste öka hos socialtjänsten vad beträffar<br>förekomsten av våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser. Detta<br>gäller såväl på handläggamivå som på chefs- och politikemivå.</p> <p>Inom socialtjänsten måste det utvecklas metoder som leder till förbätt-<br>rade insatser för kvinnor som utsätts för våld. Vi föreslår att denna grupp<br>uppmärksammas särskilt i den nya socialtjänstlag som föreslagits av So-<br>cialtjänstkommittén. Av den nya lagen bör således framgå att social-<br>tjänsten skall verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta for våld<br>och andra övergrepp får stöd och hjälp att förändra sin situation.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>144</p> <p>Vi betonar också vikten av att kommunerna beaktar arbetet med utsatta Prop. 1997/98:55<br>kvinnor i sin verksamhetsplanering och att resurser avdelas för ändamå- Bilaga 1<br>let. Vi föreslår att särskilda handlingsplaner utarbetas för denna grupp.</p> <p>Socialtjänstkommittén har föreslagit att kommunens socialtjänst en<br>gång om året skall avge en social rapport till kommunfullmäktige om<br>betydelsefulla förändringar som inträffar i de sociala förhållandena i<br>kommunen. Vi anser att man i det sammanhanget även bör uppmärk-<br>samma förekomsten av våld i nära relationer. Socialtjänsten bör därför i<br>sin rapport även redovisa de åtgärder som socialtjänsten och andra aktö-<br>rer har vidtagit för att komma till rätta med det problemet.</p> <p>Vi anser också att socialtjänsten i varje kommun bör utarbeta särskilda<br>åtgärdsprogram, som tar sikte på hur man på bästa sätt skall möta kvin-<br>nor som utsätts för våld och vilka insatser som kan erbjudas kvinnorna,<br>barnen och männen inom socialtjänstens ram, liksom av andra samhäll-<br>sinstanser och frivilliga organisationer. Socialtjänsten bör också aktivt<br>informera om de resurser som finns inom socialtjänstens ram och som är<br>tillgängliga för kvinnor som är utsatta för våld och andra övergrepp.</p> <p>Varje kommun bör avdela en eller flera socialsekreterare, som får ett<br>särskilt ansvar för kvinnor som utsätts för våld. Dessa socialsekreterare<br>bör ges särskild utbildning och regelbunden handledning. Förslaget syf-<br>tar till en kompetenshöjning hos socialtjänsten och kan förväntas med-<br>föra effektivitetsvinster.</p> <p>Vi föreslår slutligen att Socialstyrelsen far i uppdrag att utarbeta all-<br>männa råd för socialtjänstens handläggning av frågor som rör våld mot<br>kvinnor. Dessa råd kan ge ledning för kommunernas socialtjänst om vil-<br>ka mål och metoder som bör vara vägledande i arbetet med kvinnor som<br>utsatts för våld. Även barnen bör uppmärksammas i detta sammanhang.</p> <h4>Hälso- och sjukvården (kapitel 6)</h4> <p>Vi har i delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och miss-<br>handlats (SOU 1994:56) föreslagit att ett nationellt kompetens- och re-<br>surscentrum för kvinnor som utsatts för våldtäkt och misshandel skall<br>inrättas. Detta centrum är nu under uppbyggnad vid Akademiska sjukhu-<br>set i Uppsala. Vi betonar att centrumet inte bör bli det enda i landet där<br>hälso- och sjukvården utgör bas för verksamheten. Tvärtom är det ange-<br>läget att nya sådana centrum bildas, och målet bör vara att det i varje<br>landsting så småningom finns en specialiserad resurs för kvinnor som<br>utsatts för våld och andra övergrepp.</p> <p>Även för hälso- och sjukvården behövs det enligt vår mening ett över-<br>gripande policydokument. Vi föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag<br>att utarbeta allmänna råd för hur hälso- och sjukvården bör utforma sina<br>insatser för kvinnor som utsatts för våld. Ett sådant dokument bör fram-<br>för allt innehålla de mål som bör gälla för verksamheten.</p> <p>Tillgången till psykoterapi för kvinnor som utsatts för sexuella och<br>andra övergrepp är mycket begränsad. Många kvinnor har berättat om<br>den kamp de fatt föra för att fa nödvändig terapi. Enligt vår mening är<br>det mycket angeläget att kvinnor som utsatts för våld och andra över-</p> <p>145</p> <p>10 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55<br></p> <p>grepp kan fa psykoterapi, när sådan erfordras. Detta måste kunna erbju-<br>das kvinnorna inom rimlig tid och till en rimlig kostnad för dem. Vi ute-<br>sluter inte att det för denna grupp kan behöva införas någon form av-<br>åtminstone begränsad - vårdgaranti för att tillgodose kvinnornas behov.<br>Mot bakgrund av de stora förändringar som pågår inom hälso- och sjuk-<br>vården har vi dock avstått från att försöka utforma de närmare förutsätt-<br>ningarna för en sådan garanti.</p> <p>I kapitel 6 behandlas även olika frågor med anknytning till rättsintyg.</p> <h4>Frivilliga organisationer (kapitel 7)</h4> <p>Kvinnojourerna ger praktisk och psykologisk hjälp åt kvinnor som har<br>drabbats av brott. De ger kvinnorna skydd och förebygger på så sätt en<br>upprepning av våldet. Jourernas insatser har stor betydelse för många<br>utsatta kvinnor. Resursbrist försvårar dock möjligheterna att ge effektiv<br>hjälp.</p> <p>Kvinnojourerna bör enligt vår mening få ökade möjligheter att anställa<br>personal, att ge dem som arbetar i jourerna handledning och att utveckla<br>sina verksamheter i övrigt. För närvarande utgår tre miljoner kronor per<br>år i statsbidrag till kvinnojourernas lokala utvecklingsarbete. Vi föreslår<br>att statsbidraget till de lokala kvinnojourernas stöd- och utvecklingsar-<br>bete ökas med tio miljoner kronor per år. Det föreslagna beloppet,<br>13 miljoner kr, motsvarar ungefar hälften av de bidrag som kvinnojou-<br>rerna erhåller från kommuner och andra bidragsgivare tillsammans. Med<br>ett sådant tillskott till kvinnojourerna skapas förutsättningar för en mera<br>stabil verksamhet vid jourerna.</p> <p>Även brottsofferjourema arbetar med att informera och hjälpa kvinnor<br>som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Inom mansjourema har det<br>börjat växa fram verksamheter som ger behandling för män med vålds-<br>problematik. Insatser av nu nämnt slag är enligt vår mening av stort vär-<br>de. Vi föreslår ett statligt stöd på två miljoner kronor per år till brottsof-<br>ferjourer för arbete med våldsutsatta kvinnor och till organisationer som<br>erbjuder behandling för män med våldsproblematik.</p> <p>Socialtjänstkommittén har framhållit vikten av att socialtjänsten stödjer<br>frivilligt socialt arbete. Kommittén har även föreslagit att den nya so-<br>cialtjänstlagen skall innehålla en särskild bestämmelse om detta. Efter-<br>som kvinnojourerna i så stor utsträckning utför arbete som ankommer på<br>socialtjänsten bör bestämmelsen enligt vår mening särskilt ta sikte på<br>ekonomiskt stöd till kvinnojourerna.</p> <h4>Myndigheterna inom rättsväsendet (kapitel 8)</h4> <p>I kapitel 8 behandlas frågor som rör myndigheterna inom rättsväsendet.</p> <p>Vi anser att polismyndigheterna bör utarbeta särskilda åtgärdsprogram<br>beträffande sin handläggning av ärenden som rör våld mot kvinnor. Po-<br>lismyndigheterna bör också utarbeta särskilda informationsbroschyrer<br>som är riktade till kvinnor som har utsatts för våld och andra övergrepp.</p> <p>Enligt vår mening måste metoder sökas som kan bidra till att ärenden<br>som rör våld och andra övergrepp mot kvinnor behandlas effektivare.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>146</p> <p>Någon polismyndighet bör därför få i uppdrag att utarbeta modeller för<br>arbetet med ärenden som har samband med våldsbrott riktade mot kvin-<br>nor. Inom ramen för en sådan försöksverksamhet bör man även pröva på<br>vilket sätt olika registersystem kan användas för att effektivisera kampen<br>mot kvinnovåldet.</p> <p>Vi föreslår vidare en försöksverksamhet med intensivövervakning med<br>elektronisk kontroll beträffande män som inte kan förmås att respektera<br>meddelade besöksförbud. Vi föreslår att Rikspolisstyrelsen ges i upp-<br>drag att utreda förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet. Even-<br>tuellt skulle det vara fördelaktigt om en sådan försöksverksamhet sam-<br>ordnas med den verksamhet med intensivövervakning av vissa fangelse-<br>dömda som nu pågår.</p> <p>Vi anser att rutiner snarast bör skapas som gör det möjligt för en kvin-<br>na att alltid snabbt få tillgång till den skyddsutrustning hon behöver. Vi<br>anser att det även fortsättningsvis bör vara möjligt för särskilt utsatta<br>kvinnor att få livvaktsskydd, när metoder som är mindre ingripande är<br>otillräckliga. Det är också enligt vår mening angeläget att närmare ana-<br>lysera hur ett effektivt skydd bör utformas för olika kvinnors behov. Det<br>behövs en noggrann utvärdering av de metoder för skydd av kvinnor som<br>hittills har använts, och vi föreslår att Rikspolisstyrelsen i samarbete med<br>Brottsförebyggande rådet får i uppdrag att göra en sådan utvärdering.</p> <p>Poliser och åklagare har ofta en på förhand etablerad pessimism i för-<br>hållanden till ärenden som innefattar våld och andra övergrepp mot kvin-<br>nor i nära relationer. Detta påverkar också deras benägenhet att utreda<br>och driva sådana ärenden. Kvinnans ovilja att medverka i utredningen<br>utgör inte sällan anledningen till att ärenden skrivs av. Idag är polisen i<br>allmänhet förundersökningsledare i mål som gäller misshandel. Vi anser<br>att åklagarna, som har en större processrättslig erfarenhet, bör vara för-<br>undersökningsledare i alla ärenden som rör misshandel av en man mot en<br>kvinna när kvinnan och gärningsmannen är bekanta med varandra, dvs.<br>även om misshandeln inte är grov.</p> <p>Olika frågor som rör åklagares och domstolars handläggning av ären-<br>den om våld och andra övergrepp mot kvinnor bör också enligt vår me-<br>ning utvecklas närmare i särskilda policydokument för respektive verk-<br>samhetsområde. Det är angeläget att både åklagare och domstolar prio-<br>riterar ärenden som rör våld mot kvinnor i nära relationer.</p> <h4>Samverkan (kapitel 9)</h4> <p>Samverkan mellan myndigheter, organisationer och enskilda framhålls<br>regelmässigt som den viktigaste strategin när det gäller att motverka våld<br>mot kvinnor. Av stor betydelse för myndigheternas inställning till våld<br>mot kvinnor och till samarbete mellan myndigheter och andra i frågor<br>som rör sådant våld är de signaler som centrala, regionala och lokala led-<br>ningsorgan ger åt sina anställda.</p> <p>I kapitlet redovisas bl.a. erfarenheter från ett projekt för myndighets-<br>samarbete vid kvinnomisshandel som under samordning av Socialstyrel-<br>sen under tre år bedrivits i fem län.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>147</p> <p>I de särskilda kapitlen om socialtjänsten och hälso- och sjukvården har<br>vi föreslagit att Socialstyrelsen far i uppdrag att utarbeta allmänna råd för<br>de nämnda verksamhetsområdenas handläggning av ärenden med an-<br>knytning till våld mot kvinnor. Även rättsväsendet skulle ha nytta av så-<br>dana policydokument, och vi föreslår därför att Rikspolisstyrelsen, Riks-<br>åklagaren och Domstolsverket ges i uppdrag att, var och en för sitt verk-<br>samhetsområde, ta fram policydokument i vilka bör formuleras principer<br>för handläggningen av ärenden med anknytning till våld mot kvinnor.</p> <h4>Nya straffbestämmelser (kapitel 11)</h4> <p>Sexualbrotten</p> <p>Vid vår översyn av brottsbalkens bestämmelser har vi i enlighet med våra<br>direktiv haft kvinnoperspektivet i fokus. Vi föreslår vissa genomgri-<br>pande förändringar i sjätte kapitlet brottsbalken. Ändringarna rör bl. a.<br>frågan om vilka sexuella handlingar som skall krävas för ansvar för<br>våldtäkt, och - när det gäller sexuella övergrepp mot bam - vilka hand-<br>lingar i övrigt mot barnet som skall krävas för ansvar för våldtäkt. Lag-<br>texten bör ligga så nära verkligheten som möjligt och vi föreslår därför<br>språkliga ändringar i ett flertal lagrum i sjätte kapitlet. Det gäller framför<br>allt ifråga om begreppet &quot;sexuellt umgänge&quot;.</p> <p>Något bärande skäl att begränsa våldtäktsbrottet till samlagshandlingar<br>eller sexualhandlingar som är jämförliga med samlag finns inte. Genom<br>att den sexuella handlingen avgränsas utifrån ett kvinnligt perspektiv<br>saknas anledning att skilja mellan olika sätt att fysiskt utnyttja en kvinna<br>sexuellt. Allt sådant handlande som idag innefattas i begreppet sexuellt<br>umgänge skall omfattas av våldtäktsbestämmelsen.</p> <p>Uttrycket sexuellt umgänge för dock tanken till en frivillig och ömse-<br>sidig sexualakt mellan två personer. Vid våldtäkt är varje inslag av öm-<br>sesidighet utesluten. Mot denna bakgrund är uttrycket sexuellt umgänge<br>direkt olämpligt för att beskriva den sexuella handlingen när en person<br>förgriper sig sexuellt på en annan person. Gärningen framstår i stället<br>som ett utnyttjande av en annan persons kropp för egna sexuella syften.<br>Rekvisitet &quot;tvingar annan till samlag eller därmed jämförliga sexuellt<br>umgänge&quot; i 6 kap. 1 § brottsbalken bör ersättas med rekvisitet &quot;tilltvingar<br>sig samlag eller på annat sätt sexuellt utnyttjar&quot;. Det nya uttrycket se-<br>xuellt utnyttjar avser samma sexuella handlingar som idag avses med<br>begreppet sexuellt umgänge.</p> <p>Våldtäktsparagrafen ändras också såtillvida att första stycket behandlar<br>brott som begås av en man mot en kvinna. I ett andra stycke behandlas<br>övriga konstellationer såvitt avser gämingsman/offer.</p> <p>I vårt uppdrag ingår att överväga skyddet även för flickor mot över-<br>grepp av skilda slag, däribland sexuellt våld. Vi anser att sexuellt ut-<br>nyttjande av ett bam under 15 år skall bestraffas på motsvarande sätt som<br>våldtäkt mot en vuxen kvinna. Detta bör gälla oavsett om tvång före-<br>kommit eller inte. Att en vuxen man, som förövat våldtäkt mot ett bam,<br>inte har använt våld kan mycket väl bero på att barnet överhuvudtaget<br>inte haft någon möjlighet att göra motstånd. Däremot torde övergreppen<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>148</p> <p>mot barnet regelmässigt vara förenade med psykiskt våld och allvarliga<br>hot mot hennes eller hans integritet. Det maktmissbruk och den hän-<br>synslöshet som gärningsmannen gör sig skyldig till gentemot barnet vä-<br>ger i dessa fall lika tungt som det fysiska våldet eller hotet vid övergrepp<br>mot en vuxen kvinna. Någon skillnad i straffvärde föreligger inte.</p> <p>Ett nytt straffbud om våldtäkt mot bam bör sålunda införas. Alla se-<br>xuella övergrepp mot ett bam under 15 år, som idag faller under 6 kap.<br>1-4 §§ brottsbalken, skall omfattas av den nya bestämmelsen. För att be-<br>skriva den sexuella handlingen används begreppet sexuellt utnyttjar, som<br>motsvarar begreppet sexuellt umgänge. Rekvisitet överensstämmer med<br>vad vi föreslagit när det gäller våldtäkt mot vuxna. Brottet delas in i tre<br>svårhetsgrader i likhet med våldtäktsbrottet och med samma straffskalor.<br>Straffet i normalfallet bör sålunda uppgå till fängelse i lägst två och högst<br>sex är. Om brottet med hänsyn till särskilda omständigheter är att anse<br>som mindre allvarligt bör dömas till fängelse i högst fyra år. Straffskalan<br>för grov våldtäkt mot bam bör vara fängelse i lägst fyra och högst tio år.</p> <p>Som en följd av tidigare ändringar i 6 kap. brottsbalken bör de nuva-<br>rande straffbestämmelserna i 2 § om sexuellt tvång, 3 § om sexuellt ut-<br>nyttjande och 4 § om sexuellt utnyttjande av underårig föras samman till<br>en ny paragraf, 3 §, när bestämmelserna avser sexualbrott mot personer<br>som är fyllda 15 år. Brottet benämns sexuellt utnyttjande. Den sexuella<br>handlingen beskrivs med uttrycket sexuellt utnyttjar och avser samma<br>handlingar som idag avses med begreppet sexuellt umgänge. Här före-<br>slås sålunda ingen ändring i sak. Straffet för normalbrottet skall vara<br>fängelse i högst två år. Straffskalan för grovt sexuellt utnyttjande före-<br>slås vara fängelse i lägst ett och högst sex år. Någon förändring vad av-<br>ser de olika sexualbrottens straffvärde åsyftas inte.</p> <p>När det gäller brottet sexuellt ofredande har brottsbeskrivningen blivit<br>föråldrad. Denna tar också mer sikte på en samhällelig reaktion och<br>mindre på att angreppet riktas mot en enskild person. De handlingar som<br>avses med bestämmelsen kan bättre uttryckas i termer som beskriver den<br>integritetskränkning, det ofredande och de trakassererier som avses med<br>straffstadgandet. Vissa typer av sexuella trakasserier omfattas av stad-<br>gandet, vilket tydliggörs med vårt förslag. Ändringarna är av terminolo-<br>gisk natur. Någon ändring av kriminaliseringens räckvidd är inte avsedd.</p> <p>Ansvar bör ådömas även vid underlåtenhet att avslöja vissa grövre<br>brott enligt 6 kap. brottsbalken. Det gäller våldtäkt, grov våldtäkt, våld-<br>täkt mot bam, grov våldtäkt mot bam, grovt sexuellt utnyttjande och<br>grovt koppleri. Var och en som får kännedom om att ett sådant brott är å<br>färde skall ha ett ansvar för att brottet avslöjas.</p> <p>I den särskilda åtalsbestämmelsen i 6 kap. görs en redaktionell ändring<br>som är föranledd av förslaget om en ny bestämmelse om våldtäkt mot<br>bam.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>Andra brottsbalksbrott</p> <p>Kvinnor är ofta offer för såväl misshandelsbrott som olika brott mot fri-<br>het och frid. Ändå anges brottsoffret i de olika straffbestämmelserna som</p> <p>149</p> <p>&quot;han/honom&quot;. Lagtexten bör utformas med en terminologi som ligger så<br>nära verkligheten som möjligt. Beträffande vissa brottsrekvisit anser vi<br>att språkbruket i nu gällande lag ter sig ålderdomligt och, inte minst ur ett<br>kvinnoperspektiv, i hög grad verklighetsfrämmande. Vissa språkliga<br>ändringar beträffande ett antal brott i vissa brottsbalkskapitel bör därför<br>ske. Vissa förändringar i sak föreslås beträffande brottet olaga hot, åtals-<br>bestämmelsen i 5 kap. brottsbalken och bestämmelserna om straffmät-<br>ning.</p> <p>I bestämmelsen om olaga hot föreslås en språklig ändring i syfte, inte<br>minst ur ett kvinnoperspektiv, att göra lagtexten mer verklighetsanpas-<br>sad. I ett nytt tredje stycke anges i vårt förslag vissa faktorer som bör tas<br>med vid bedömningen av om brottet skall hänföras till den svårare gra-<br>den. Det finns anledning att från samhällets sida kraftigt markera allvaret<br>i all olaglig användning av vapen. Att bli utsatt för ett vapenhot är ofta<br>en traumatisk upplevelse. Hot som utövas med särskilt farliga vapen bör<br>regelmässigt hänföras till den grova graden av brott. Härmed avses<br>framför allt skjutvapen och knivar och föremål som av offret uppfattas<br>som särskilt farliga. Ändringen innebär en skärpning av straffet då så-<br>dana vapenhot förekommit. Andra faktorer som bör medföra att brottet<br>skall anses grovt är att hotet avsett en särskilt farlig gärning eller om ho-<br>tet riktats mot någon som intar en särskilt utsatt ställning. Detsamma<br>gäller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. För den grova graden<br>av brott bör en särskild brottsrubricering, grovt olaga hot, införas.</p> <p>Ofredandebrottet ändras språkligt i syfte att anpassa terminologin till<br>de vanligaste formerna av ofredande. Någon ändring i sak såvitt avser de<br>straffbara handlingarna är dock inte avsedd.</p> <p>I bestämmelsen om förolämpning görs vissa ändringar i syfte att i<br>språkligt hänseende förtydliga lagtexten. Det finns anledning att be-<br>handla förolämpning med anspelning på någons kön med samma allvar<br>som när det gäller anspelning på ras, hudfärg m.m. Vi föreslår därför ett<br>tillägg i 5 kap. 5 § första stycket tredje punkten brottsbalken som innebär<br>att, om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl kan<br>anses påkallat ur allmän synpunkt, åklagaren far åtala för förolämpning<br>mot någon med anspelning på den personens kön. Samma åtalsregel bör<br>gälla vid förolämpning mot någon med anspelning på en persons sexuella<br>läggning och inte, som för närvarande, endast vid anspelning på någons<br>homosexuella läggning.</p> <p>Bestämmelsen i 29 kap. brottsbalken, som reglerar de omständigheter<br>som skall vara försvårande vid straffmätningen, bör utvidgas. Motivet<br>att kränka någon på grund av kön bör beaktas särskilt vid bedömning av<br>straffvärdet.</p> <p>Könsstympning</p> <p>I den särskilda lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor<br>bör de straffbara handlingarna betecknas med en term som ger uttryck för<br>vad de kriminaliserade ingreppen faktiskt innebär, nämligen en köns-<br>stympning. Lagens rubrik bör därför ändras till &quot;lag med förbud mot<br>könsstympning av kvinnor&quot;. Ordet &quot;omskärelse&quot; i 1 § bör bytas ut mot<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>150</p> <p>ordet &quot;könsstympning&quot;. Någon ändring såvitt avser kriminaliseringens<br>räckvidd avses inte.</p> <p>Eftersom man svårligen kan tänka sig att omständigheterna skulle kun-<br>na var mildrande vid ett ingrepp som innebär att en kvinnas kön stympas<br>bör böter utmönstras ur straffskalan. Straffet för normalbrottet bör vara<br>fängelse i högst fyra år. Vi föreslår också en ändring av kriterierna för<br>bedömningen av huruvida brottet skall anses som grovt. Sålunda bör<br>kriterierna &quot;medfört livsfara&quot;, &quot;svår kroppsskada&quot; och &quot;allvarlig sjuk-<br>dom&quot; utgå. Straffminimum för det grova brottet kommer enligt vårt för-<br>slag att utgöra fängelse i två år. Förslaget innebär sålunda en kraftig<br>skärpning av straffet såväl för normalbrottet som beträffande det grova<br>brottet. Förberedelse och stämpling till brott samt underlåtenhet att av-<br>slöja brott bör vara straffbart.</p> <p>Ett nytt brott i brottsbalken - kvinnofridsbrott</p> <p>För en kvinna som under en längre tid har levt i ett forhållande där hon<br>blivit utsatt för övergrepp av en man är det inte främst de enskilda fy-<br>siska övergreppen i sig som karakteriserar kvinnans utsatta situation.<br>Ofta är det inte möjligt for kvinnan att i detalj beskriva vart och ett av<br>övergreppen. Verkligheten är i stället många gånger sådan att kvinnans<br>tillvaro varit helt präglad av våld och hot. Våldet har varit det normala,<br>och tidsperioden utan våld har hört till undantagen. Kvinnan beskriver<br>därför övergreppen som en process.</p> <p>Vår straffrätt fokuserar på enskilda gärningar. Om man inte betraktar<br>gärningarna som ett led i en pågående process föreligger risk att hel-<br>hetsperspektivet går förlorat. En kvinna som under lång tid har fått utstå<br>övergrepp från en närstående man har inte bara blivit offer för olika gär-<br>ningar som är kriminaliserade enligt nu gällande bestämmelser. Ofta har<br>kvinnan även blivit utsatt för beteenden som för närvarande inte upptas i<br>något straffbud. Mannen kanske gömmer undan gemensamma tillhörig-<br>heter som telefon eller nycklar, förbjuder kvinnan att träffa släktingar och<br>vänner eller talar nedsättande till henne.</p> <p>Vi föreslår ett nytt brott i brottsbalken, kvinnofridsbrott. Brottet tar<br>framför allt sikte på våld och andra övergrepp mot kvinnor - det kan<br>gälla makar, sambor, mödrar eller döttrar - i nära relationer till män.<br>Bestämmelsen tar sikte på vissa beteenden som inte är kriminaliserade,<br>men som på ett effektivt sätt bidrar till att skapa den situation av psykisk<br>terror som detta brott är ett utslag av. Dessutom tas hänsyn till en rad<br>olika handlingar, som redan idag är kriminaliserade i olika straffstadgan-<br>den, såsom misshandel och olaga hot. För straffansvar bör det vara till-<br>räckligt att de olika straffbara handlingarna är preciserade till sin karaktär<br>och att de har utförts inom en bestämd tidsperiod. Däremot skall det inte<br>vara nödvändigt att tidsmässigt ange varje handling i detalj.</p> <p>Det skall krävas att gärningsmannen använder våld eller hot om våld<br>eller utsätter offret för annan fysisk eller psykisk påverkan. Gemensamt<br>för de straffbara förfarandena är att de skall vara ägnade att varaktigt<br>kränka kvinnans/offrets integritet och skada hennes självkänsla.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>151</p> <p>Straffet for brottet bör vara fängelse i lägst ett och högst sex år.</p> <p>Brottet tar således i första hand sikte på att skydda kvinnor från över-<br>grepp av män. Det kan finnas fall där en man gör sig skyldig till detta<br>brott mot en annan man. I vissa fall kan även en kvinna tänkas vara för-<br>övare. Det råder dock inte någon tvekan om att gärningsmannen i regel<br>kommer att vara en man och offret en kvinna. Detta förhållande bör tyd-<br>liggöras, och paragrafen bör därför delas upp i två olika stycken.</p> <p>Brottet utgör framför allt ett brott mot frihet och frid och bör därför<br>placeras bland frihets- och fridsbrotten i brottsbalkens fjärde kapitel. Vi<br>har valt att rubricera brottet kvinnofridsbrott respektive fridsbrott. Vi<br>föreslår att bestämmelsen intas i en ny 4 a §.</p> <h4>Sekretessfrågor (kapitel 10)</h4> <p>Sekretesslagen</p> <p>I 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen (1980: 100) finns vissa un-<br>dantag från bl.a. hälso- och sjukvårdssekretessen och socialtjänstsekre-<br>tessen när det gäller att lämna uppgifter som angår misstanke om brott<br>till polis och åklagare. För närvarande gäller att uppgift får lämnas en-<br>dast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindri-<br>gare straff än fängelse två år. I praktiken är det, såvitt avser vuxna kvin-<br>nor, endast om en kvinna har utsatts för våldtäkt som personalen inom<br>hälso- och sjukvården och socialtjänsten är oförhindrad att polisanmäla<br>brottet. Vid misstanke om brott mot den som är under 18 år har dock<br>ytterligare genombrott gjorts i vårdsekretessen. I sådana fall hindrar inte<br>sekretessen att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten<br>lämnar uppgifter till polis och åklagare, under förutsättning att det är frå-<br>ga om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken.</p> <p>För svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet gäller samma<br>sekretessregler när det gäller att lämna uppgifter till rättsvårdande myn-<br>digheter som för hälso- och sjukvården och socialtjänsten.</p> <p>Intresset av att beivra våldsbrott och förhindra upprepat våld måste i<br>vissa fall få ta över den enskilda personens intresse av integritet och sek-<br>retess. Framför allt gäller detta övergrepp som riktar sig mot närstående,<br>där våldet tenderar att upprepas och därvid också bli grövre. Det sätt på<br>vilket samhället ser på våld som riktar sig mot kvinnor utgör en viktig<br>faktor i kampen mot sådana brott. Om hälso- och sjukvården och sociala<br>myndigheter förhåller sig passiva trots att det är mer eller mindre uppen-<br>bart för dem att kvinnan varit utsatt för t.ex. ett mycket allvarligt miss-<br>handelbrott, blir detta en signal till såväl kvinnan som mannen, att sam-<br>hället inte bryr sig om att han förgriper sig mot henne. Det är därför en<br>viktig markering att hälso- och sjukvården och socialtjänsten, utan oöver-<br>stigliga hinder av sekretess, kan anmäla misstankar om t.ex. livshotande<br>och arman allvarlig misshandel till rättsvårdande myndigheter.</p> <p>Vi föreslår att sekretesslagen ändras så att sekretess inte hindrar att<br>hälso- och sjukvården och socialtjänsten lämnar uppgifter till polis och<br>åklagare, när det föreligger misstanke om att en person utsatts för grov<br>misshandel enligt 3 kap. 6 § brottsbalken, kvinnofridsbrott respektive</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>152</p> <p>fridsbrott enligt 4 kap. 4 a § brottsbalken och grovt sexuellt utnyttjande<br>enligt 6 kap. 3 § brottsbalken. De nämnda brotten har eller får enligt våra<br>förslag ett minimistraff på fängelse ett år. Ett uppgiftslämnande bör en-<br>ligt vår mening framför allt ske när det föreligger en påtaglig risk att vål-<br>det skall upprepas eller när en kvinna utsatts för livsfarligt våld.</p> <p>Enligt vår mening bör samma sekretessregler gälla i såväl offentlig<br>som privat tjänst. Detsamma bör vara fallet även såvitt avser svenska<br>kyrkans församlingsvårdande verksamhet.</p> <p>Rättegångsbalken</p> <p>Förslaget att hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall ges större<br>möjligheter att utan hinder av sekretess lämna ut uppgifter vid misstanke<br>om allvarliga våldsbrott till polis och åklagare bör också ses i förhållande<br>till det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta begränsar<br>möjligheterna att ställa frågor till ett vittne som tillhör vissa angivna yr-<br>kesgrupper, framför allt personal inom vårdsektorn. Vi föreslår att fråge-<br>förbudet får vika vid de brott där vi föreslagit en uppmjukning av vård-<br>sekretessen enligt sekretesslagen, dvs. vid brotten grov misshandel, kvin-<br>nofrids- respektive fridsbrott och grovt sexuellt utnyttjande.</p> <p>Identitetsbyte</p> <p>Prövningen av en begäran om fingerade personuppgifter är särskilt<br>komplicerad när det gäller en kvinna som har små bam och kvinnan be-<br>höver skyddas mot barnets far. I de fall vårdnaden om barnet anförtrotts<br>modem ensam och fadern av domstol inte tillerkänts rätt till umgänge<br>med barnet bör det dock, enligt vår mening, inte föreligga hinder för att<br>modem och barnet skall få fingerade personuppgifter.</p> <p>Om ett bam har medgetts rätt att använda fingerade personuppgifter<br>och barnets förälder väcker talan om vårdnad eller umgänge med barnet<br>kan tveksamhet uppstå om vilket forum som är det korrekta. Vi föreslår<br>ett förtydligade av den forumregel för vårdnads- och umgängestvister<br>som finns i 6 kap. 17 § föräldrabalken. Förslaget innebär att Stockholms<br>tingsrätt skall vara behörig domstol inte bara - som fallet är idag - när<br>annat forum saknas, utan även när barnets verkliga hemvist inte kan fast-<br>ställas därför att barnet har medgetts fingerade personuppgifter.</p> <h4>Straffmätning m.m. (kapitel 12)</h4> <p>Nyligen har det genomförts en undersökning av domstolarnas straffmät-<br>ningspraxis vid vissa grova våldsbrott. Vi föreslår i kapitel 12 att rege-<br>ringen låter genomföra en undersökning av domstolarnas straffmätning<br>och straffvärderesonemang också vid andra våldsbrott än de allra grövsta.<br>En sådan undersökning bör göras ur ett könsperspektiv.</p> <p>Vi anser det angeläget att psykoterapeutisk behandling kan ges åt män<br>som gör sig skyldiga till sexualbrott eller andra våldsbrott riktade mot<br>kvinnor, t.ex. upprepad misshandel mot en närstående. Kriminalvårds-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>153</p> <p>styrelsen har nyligen presenterat ett handlingsprogram för utbyggnad av<br>behandlingsresursema för sexualbrottsdömda. Programmet tar dock inte<br>sikte på män som döms för andra typer av våldsbrott riktade mot kvinnor.<br>Kriminalvårdsstyrelsen har uppskattat att ca 1 000 personer årligen<br>ådöms fängelsestraff för sådana brott. Vi har inte haft praktiska möjlig-<br>heter att kartlägga vilka behov som finns när det gäller behandling för<br>dessa män och föreslår därför att regeringen uppdrar åt Kriminalvårdssty-<br>relsen att göra en sådan kartläggning. Kriminalvårdsstyrelsen bör i sam-<br>band därmed utarbeta ett handlingsprogram för hur denna behandling<br>skall kunna byggas ut.</p> <h4>Sexuella trakasserier (kapitel 13)</h4> <p>Sexuella trakasserier är en form av könsrelaterat våld, och i likhet med<br>annat våld mot kvinnor är sexuella trakasserier i stor utsträckning ett dolt<br>problem. Undersökningar har dock visat att sexuella trakasserier inte alls<br>är ovanligt i arbetslivet och inom utbildningsväsendet.</p> <p>Varje arbetsgivare skall enligt 6 § jämställdhetslagen (1991:433) verka<br>för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier. 22 § jäm-<br>ställdhetslagen innehåller ett klart förbud för arbetsgivaren att trakassera<br>en arbetstagare som avvisat sexuella närmanden från arbetsgivarens sida.<br>Endast den sistnämnda bestämmelsen är dock sanktionerad med skade-<br>ståndskyldighet.</p> <p>Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i en skrivelse till regeringen<br>pekat på konsekvenser av det sätt på vilket frågan om sexuella trakasse-<br>rier på arbetsplatsen reglerats i jämställdhetslagen, eftersom det skade-<br>ståndssanktionerade förbudet i 22 § inte tar sikte på de sexuella trakasse-<br>rierna som sådana. Vi anser, i likhet med JämO, att jämställdhetslagen<br>bör kompletteras med en regel som i vissa situationer håller arbetsgiva-<br>ren ansvarig för om en kvinna utsätts för sexuella trakasserier av sina<br>arbetskamrater. Frågan är dock komplicerad, och den bör därför bli fö-<br>remål för utredning i särskild ordning.</p> <h4>Vissa särskilt utsatta grupper (kapitel 14)</h4> <p>Några grupper är särskilt sårbara när de utsätts för våld. I kapitel 14 be-<br>lyser vi situationen för kvinnor med invandrarbakgrund, äldre kvinnor<br>och kvinnor med funktionshinder, tonårsflickor samt missbrukande kvin-<br>nor som utsätts för våld.</p> <p>En angelägen fråga är hur man skall lösa problemet med uppehållstill-<br>stånd i Sverige för en utländsk kvinna som här i landet utsätts för våld av<br>sin man. Till följd av en praxis med s. k. uppskjuten invandringspröv-<br>ning riskerar kvinnan att utvisas härifrån om hon bryter upp från mannen,<br>trots att han utsätter henne för våld. Den nuvarande rättstillämpningen är<br>enligt vår mening oacceptabel. Vi föreslår därför att frågan hur invand-<br>rade kvinnor som utsätts för våld av sina män skall kunna tillförsäkras<br>rätten att fa stanna här i landet utreds i särskild ordning.</p> <p>Invandrarverket har i olika sammanhang begärt tillgång till innehållet i<br>kriminal- eller polisregister beträffande mannen, när man prövar frågan</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>154</p> <p>om uppehållstillstånd for en kvinna som kommit till Sverige som en s.k.<br>snabb anknytning. Vi anser att Invandrarverkets begäran är rimlig.</p> <h4>Barn i misshandelsmiljöer (kapitel 15)</h4> <p>Bam till kvinnor som misshandlats har ett mycket stort behov av hjälp<br>och stöd. Med anledning av dessa barns behov och de svårigheter som<br>föreligger när det gäller att möta behoven, föreslår vi i kapitel 15 att vill-<br>koren för bam som växer upp i misshandelsmiljöer blir föremål för ut-<br>redning i särskilt ordning. En sådan utredning bör ha en bred ansats och,<br>utifrån såväl flickors som pojkars perspektiv, ta upp olika frågor som rör<br>barnens livssituation.</p> <p>Tvister om vårdnad och umgänge är ofta komplicerade i olika avseen-<br>den, och särskilt svår är situationen när barnets mor utsatts för våld från<br>barnets far. Inte sällan måste i dessa fall principen om barns behov av<br>nära och goda relationer med både modem och fadem fa vika. Våld och<br>övergrepp inom en familj medför nämligen en högst påtaglig fara för<br>barnets psykiska välbefinnande. Vi anser mot bakgrund härav att dom-<br>stolen bör vara restriktiv när det gäller att medge fadem vårdnad eller<br>umgänge i de fall han utövat våld mot någon familjemedlem. Nuvarande<br>lagstiftning, som tar sikte på barnets bästa, hindrar inte en sådan tillämp-<br>ning.</p> <h4>Utbildningsfrågor (kapitel 16)</h4> <p>Vi har kartlagt i vilken utsträckning våld mot kvinnor tas upp i den<br>grundläggande högskoleutbildningen för socionomer, läkare, sjuksköter-<br>skor, psykologer, jurister och poliser. Kartläggningen visar att våld mot<br>kvinnor i mycket liten omfattning belyses i utbildningarna. Vi anser att<br>det bör klargöras att jämställdhet och könsaspekter skall belyses i all<br>högskoleutbildning och föreslår att 1 kap. 5 § högskolelagen (1992:1434)<br>förtydligas i detta avseende.</p> <p>I examensordningen anges poäng och mål för olika examina. För vissa<br>högskoleutbildningar, som mera direkt förbereder för speciella yrken, har<br>examensordningen särskilda målbeskrivningar. Vi föreslår att exa-<br>mensordningen och dess målbeskrivningar för utbildningen av de ovan<br>berörda yrkesgrupperna kompletteras, så att det klart framgår att våld<br>mot kvinnor och andra könsaspekter skall belysas i deras utbildning.<br>Detsamma bör gälla för polisutbildningen, vilken dock inte regleras i<br>examensordningen.</p> <p>Vi föreslår att Högskoleverket ges i uppdrag att följa utvecklingen av<br>hur frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män beaktas i undervis-<br>ningen vid våra högskolor. Verket bör regelbundet rapportera till rege-<br>ringen om läget.</p> <p>Det är mycket viktigt att nu verksamma yrkesgrupper inom social-<br>tjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet fortbildas i frågor som<br>har samband med våld mot kvinnor. Vi föreslår att staten under nästa<br>budgetår avsätter tre miljoner kronor för sådan fortbildningsverksamhet.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>155</p> <p>Våra förslag berör sålunda många områden, men det är varken möjligt<br>eller lämpligt att inbördes rangordna förslagen efter angelägenhet. Enligt<br>vår uppfattning behövs det åtgärder inom alla de områden som vi be-<br>handlar och åtgärderna brådskar. Våld och andra övergrepp mot kvinnor<br>bör fortsättningsvis inte vara en fråga som man helst förbigår med tyst-<br>nad. Det är i stället hög tid att börja se våldet mot kvinnor som det all-<br>varliga samhällsproblem det är.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 1</p> <p>156</p> <h2>Kvinnovåldskommissionens lagförslag</h2> <h3>Författningsforslag</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>1. Förslag till</p> <p>Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)</p> <p>Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) skall ha<br>följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>14 kap.</p> <h4>2§'⁷</h4> <p>Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas<br>till myndighet, om uppgiften behövs där för</p> <p>1. förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skil-<br>jande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myn-<br>digheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den<br>myndighet där uppgiften förekommer,</p> <p>2. omprövning av beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften<br>förekommer, eller</p> <p>3. tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften före-<br>kommer. Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skrift-<br>ligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver för-<br>undersökning i brottmål.</p> <p>Sekretess hindrar inte att uppgift om enskilds adress, telefonnummer<br>och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för<br>delgivning enligt delgivningslagen (1970:428). Uppgift hos myndighet<br>som driver televerksamhet om enskilds telefonnummer får dock, om den<br>enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget skall hållas hemligt<br>och uppgiften omfattas av sekretess enligt 9 kap. 8 § tredje stycket, läm-<br>nas ut endast om den myndighet som begär uppgiften finner att det kan<br>antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars<br>finns synnerliga skäl.</p> <p>Sekretess hindrar inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas<br>till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att<br>ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och detta kan<br>antas föranleda annan påföljd än böter.</p> <p>För uppgift som omfattas av<br>sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33<br>och 34 §§, 8 kap. 8 § första<br>stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4</p> <p>För uppgift som omfattas av<br>sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33<br>och 34 §§, 8 kap. 8 § första<br>stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4</p> <p>¹⁷ Senaste lydelse SFS 1994:86.</p> <p>157</p> <p>eller 7 §, 8 § första eller andra<br>stycket eller 9 § andra stycket<br>gäller vad som föreskrivs i fjärde<br>stycket endast såvitt angår miss-<br>tanke om brott för vilket inte är</p> <p>eller 7 §, 8 § första eller andra<br>stycket eller 9 § andra stycket<br>gäller vad som föreskrivs i fjärde<br>stycket endast såvitt angår miss-<br>tanke om brott för vilket inte är</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>föreskrivet lindrigare straff än<br>fängelse i två år. Dock hindrar<br>sekretess enligt 7 kap. 1, 4, 33<br>eller 34 § inte att uppgift som<br>angår misstanke om brott enligt<br>3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot<br>någon som inte har fyllt arton år<br>lämnas till åklagarmyndighet<br>eller polismyndighet.</p> <p>föreskrivet lindrigare straff än<br>fängelse i två år. Dock hindrar<br>sekretess enligt 7 kap. 1, 4, 33<br>eller 34 § inte att uppgift som<br>angår misstanke om brott enligt<br>3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot<br>någon som inte har fyllt arton år<br>lämnas till åklagarmyndighet<br>eller polismyndighet. Inte heller<br>hindrar sekretess enligt 7 kap. 1,<br>4 eller 33 § att uppgift som an-<br>går misstanke om brott enligt<br>3 kap. 6 §, 4 kap. 4 a § eller<br>6 kap. 3 § andra stycket brotts-<br>balken lämnas till åklagarmyn-<br>dighet eller polismyndighet.</p> <p>Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekre-<br>tess enligt 9 kap. 9 § första stycket.</p> <p>Sekretess enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar<br>inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående<br>missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstå-<br>ende till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och<br>socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den en-<br>skilde skall fa nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma<br>gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående<br>till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det vän-<br></p> <p>tade barnet.</p> <p>158</p> <p>2. Förslag till</p> <p>Lag om ändring i rättegångsbalken</p> <p>Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande<br>lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>36 kap.</p> <h4>5 § ¹⁸</h4> <p>Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen<br>(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa<br>lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan<br>tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.</p> <p>Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykolo-<br>ger, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer, som drivs<br>av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och<br>deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkes-<br>utövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast<br>om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller,<br>samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får<br>lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om<br>det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller sam-<br>tycker till det.</p> <p>Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om<br>vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten<br>medger det.</p> <p>Utan hinder av vad som sägs i<br>andra eller tredje stycket är andra<br>än försvarare skyldiga att vittna i<br>mål angående brott, för vilket<br>inte är föreskrivet lindrigare<br>straff än fångelse i två år.</p> <p>Utan hinder av vad som sägs i<br>andra eller tredje stycket är andra<br>än försvarare skyldiga att vittna i<br>mål angående brott, för vilket<br>inte är föreskrivet lindrigare<br>straff än fångelse i två år. Utan<br>hinder av vad som sägs i andra<br>stycket är läkare, tandläkare,<br>barnmorskor,<br>psykologer,<br>kuratorer</p> <p>ningsbyråer, som drivs av kom-<br>muner, landsting, församlingar<br>eller kyrkliga samfälligheter, och<br>deras biträden skyldiga att vittna<br>även i mål angående brott enligt<br>3 kap. 6 §, 4 kap. 4 a § eller<br>6 kap. 3 § andra stycket brotts-<br>balken.</p> <p>sjuksköterskor,<br>psykoterapeuter,<br>vid familjerådgiv-</p> <p>¹⁸ Senaste lydelse SFS 1992:340.</p> <p>159</p> <p>Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till<br>det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen<br>(1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan<br>är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får<br>inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt<br>eller själavårdande samtal.</p> <p>Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen<br>eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om för-<br>hållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i<br>nämnda paragrafer.</p> <p>Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vitt-<br>ne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den<br>som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>160</p> <p>3. Förslag till</p> <p>Lag om ändring i föräldrabalken</p> <p>Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17 § föräldrabalken skall ha följande<br>lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>6 kap.</p> <h4>17 §”</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>Frågor om vårdnad eller um-<br>gänge tas upp av rätten i den ort<br>där barnet har sitt hemvist. Så-<br>dana frågor kan tas upp även i<br>samband med äktenskapsmål.<br>Om det inte finns någon behörig<br>domstol, tas frågorna upp av<br>Stockholms tingsrätt.</p> <p>Frågor om vårdnad eller um-<br>gänge tas upp av rätten i den ort<br>där barnet har sitt hemvist. Om<br>barnet har medgetts fingerade<br>personuppgifter enligt lagen<br>(1991:483) om fingerade per-<br>sonuppgifter tas frågorna upp av<br>Stockholms tingsrätt. Frågor om<br>vårdnad och umgänge kan tas<br>upp även i samband med äkten-<br>skapsmål. Om det inte finns nå-<br>gon behörig domstol, tas frå-<br>gorna upp av Stockholms tings-<br>rätt.</p> <p>Frågor om vårdnad som avses i 4-8 och 10 §§ samt 10 b § andra<br>stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 § handläggs i den<br>ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad<br>av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken,<br>får de väcka talan genom gemensam ansökan.</p> <p>Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för<br>domstolsärenden.</p> <p>I mål om vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stäm-<br>ning.</p> <p>Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudför-<br>handling, om parterna är överens i saken.</p> <p>¹⁹ Senaste lydelse SFS 1994:1433.</p> <p>161</p> <p>11 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 55</p> <p>4. Förslag till</p> <p>Lag om ändring i brottsbalken</p> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken</p> <p>dels att 6 kap. 4 § skall upphöra att gälla,</p> <p>dels att 3 kap. 5 §, 4 kap. 1-3, 5 och 7 §§, 5 kap. 3 och 5 §§, 6 kap.</p> <p>1-3, 7, 11-13 §§, 29 kap. 2 § och 35 kap. 4 § skall ha följande lydelse,<br>dels att det i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 4 a §,<br>av följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>3 kap.</p> <h4>5§²⁰</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>Den som tillfogar annan per-<br>son kroppsskada, sjukdom eller<br>smärta eller försätter honom i<br>vanmakt eller annat sådant till-<br>stånd, döms för misshandel till<br>fängelse i högst två år eller, om<br>brottet är ringa, till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p> <p>Den som tillfogar annan per-<br>son kroppsskada, sjukdom eller<br>smärta eller försätter henne eller<br>honom i vanmakt eller annat så-<br>dant tillstånd, döms för miss-<br>handel till fångelse i högst två år<br>eller, om brottet är ringa, till bö-<br>ter eller fångelse i högst sex må-<br>nader</p> <p>4 kap.</p> <h4>1§</h4> <p>Om någon bemäktigar sig samt<br>bortför eller inspärrar bam eller<br>annan med uppsåt att skada ho-<br>nom till liv eller hälsa eller<br>tvinga honom till tjänst eller att<br>öva utpressning, dömes för<br>människorov till fångelse på<br>viss tid, lägst fyra och högst tio<br>år, eller på livstid.</p> <p>Ar brottet mindre grovt, dömes<br>till fångelse i högst sex år.</p> <p>Den som bemäktigar sig samt<br>bortför eller inspärrar bam eller<br>annan med uppsåt att skada hen-<br>ne eller honom till liv eller hälsa<br>eller tvinga henne eller honom<br>till tjänst eller att öva utpress-<br>ning, döms för människorov till<br>fångelse på viss tid, lägst fyra<br>och högst tio år, eller på livstid.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till böter eller fångelse i högst<br>sex år.</p> <p>²⁰ Senaste lydelse 1993:207.</p> <p>162</p> <p>4 kap.</p> <h4>2§</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>Den som i annat fall än i 1 §<br>sägs berövar någon friheten, ge-<br>nom att bortföra eller inspärra<br>honom eller på annat sätt, dömes<br>för olaga frihetsberövande till<br>fängelse, lägst ett och högst tio<br>år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, dömes<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>Den som i annat fall än i 1 §<br>sägs berövar någon friheten, ge-<br>nom att bortföra eller inspärra<br>henne eller honom eller på annat<br>sätt, döms för olaga frihetsberö-<br>vande till fängelse, lägst ett och<br>högst tio år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till böter eller fängelse i högst två<br>år.</p> <p>4 kap.</p> <h4>3 §²¹</h4> <p>Den som, i annat fall än som<br>avses i 1 eller 2 §, genom olaga<br>tvång eller vilseledande, föranle-<br>der att någon kommer i krigs-<br>eller arbetstjänst eller annat så-<br>dant tvångstillstånd eller förmår<br>någon att bege sig till eller stanna<br>kvar på utrikes ort, där han kan<br>befaras bli utsatt för förföljelse<br>eller utnyttjad för tillfälliga se-<br>xuella förbindelser eller på annat<br>sätt råka i nödläge, döms för för-<br>sättande i nödläge till fängelse,<br>lägst ett och högst tio år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, dömes<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>Den som, i annat fall än som<br>avses i 1 eller 2 §, genom olaga<br>tvång eller vilseledande, föranle-<br>der att någon kommer i krigs-<br>eller arbetstjänst eller annat så-<br>dant tvångstillstånd eller förmår<br>någon att bege sig till eller stanna<br>kvar på utrikes ort, där hon eller<br>han kan befaras bli utsatt för för-<br>följelse eller utnyttjad för tillfäl-<br>liga sexuella förbindelser eller på<br>annat sätt råka i nödläge, döms<br>för försättande i nödläge till<br>fängelse, lägst ett och högst tio<br>år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till böter eller fängelse i högst två<br>år.</p> <h4>4a§</h4> <p>En man som mot en närstå-<br>ende eller tidigare närstående<br>kvinna använder våld eller hot<br>om våld eller utsätter henne för<br>annan fysisk eller psykisk påver-<br>kan, ägnad att varaktigt kränka<br>kvinnans integritet och skada<br>hennes självkänsla, döms för</p> <p>²¹ Senaste lydelse 1984:399.</p> <p>163</p> <table border="1"> <tr><td></td><td> <p>kvinnofridsbrott till fängelse i<br>lägst ett och högst sex år.</p> <p>Om en man handlar som anges<br>i första stycket mot en annan<br>man, eller om en kvinna handlar<br>så mot en annan kvinna eller mot<br>en man, döms för fridsbrott till<br>straff som där anges.</p></td><td> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p></td></tr> <tr><td></td><td> <p>4 kap.</p> <p>5 §²²</p></td><td></td></tr> <tr><td> <p>Om någon lyfter vapen mot<br>annan eller eljest hotar med<br>brottslig gärning på sätt som är<br>ägnat att hos den hotade fram-<br>kalla allvarlig fruktan för egen<br>eller annans säkerhet till person<br>eller egendom, döms för olaga<br>hot till böter eller fängelse i<br>högst ett år.</p> <p>Är brottet grovt, döms till<br>fängelse, lägst sex månader och<br>högst fyra år.</p></td><td> <p>Den som hotar att använda<br>våld eller annars hotar med<br>brottslig gärning på sätt som är<br>ägnat att hos den hotade fram-<br>kalla allvarlig fruktan för egen<br>eller annans säkerhet till person<br>eller egendom, döms för olaga<br>hot till böter eller fängelse i<br>högst ett år.</p> <p>Är brottet grovt, döms för<br>grovt olaga hot till fängelse,<br>lägst sex månader och högst fyra<br>år.</p> <p>Vid bedömande av om brottet<br>är grovt skall särskilt beaktas om<br>hotet utövats med livsfarligt va-<br>pen eller annars avsett en sär-<br>skilt farlig gärning eller riktats<br>mot någon som har en särskilt<br>utsatt ställning.</p></td><td></td></tr> <tr><td></td><td> <p>4 kap.</p> <p>7§²³</p></td><td></td></tr> <tr><td> <p>Den som handgripligen antas-<br>tar eller medelst skottlossning,<br>stenkastning, oljud eller annat<br>hänsynslöst beteende eljest ofre-<br>dar annan, döms för ofredande<br>till böter eller fängelse i högst ett<br>år.</p></td><td> <p>Den som handgripligen antas-<br>tar eller genom annat hänsynslöst<br>beteende ofredar eller trakasse-<br>rar annan, döms för ofredande<br>till böter eller fängelse i högst ett<br>år.</p></td><td></td></tr> </table> <p>²² Senaste lydelse 1993:207.</p> <p>²³ Senaste lydelse 1993:207.</p> <p>164</p> <p>5 kap.</p> <h4>3§</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>Den som smädar annan genom<br>kränkande tillmäle eller beskyll-<br>ning eller genom annat skymfligt<br>beteende mot honom, dömes, om<br>gärningen ej är belagd med straff<br>enligt 1 eller 2 §, för förolämp-<br>ning till böter.</p> <p>Är brottet grovt, dömes till<br>böter eller fängelse i högst sex<br>månader.</p> <p>Den som smädar arman genom<br>nedsättande uttalande eller be-<br>skyllning eller genom annat<br>kränkande beteende mot henne<br>eller honom, döms, om gär-<br>ningen ej är belagd med straff<br>enligt 1 eller 2 §, för förolämp-<br>ning till böter.</p> <p>Är brottet grovt, döms till bö-<br>ter eller fängelse i högst sex må-<br>nader.</p> <p>5 kap.</p> <h4>5 §²⁴</h4> <p>Brott som avses i 1-3 §§ får<br>inte åtalas av annan än målsä-<br>gande. Om målsäganden anger<br>brottet till åtal och åtal av sär-<br>skilda skäl anses påkallat ur all-<br>män synpunkt, får dock åklaga-<br>ren åtala för</p> <p>1. förtal och grovt förtal,</p> <p>2. förolämpning mot någon i<br>eller för hans myndighetsutöv-<br>ning,</p> <p>3. förolämpning mot någon<br>med anspelning på hans ras, hud-<br>färg, nationella eller etniska ur-<br>sprung eller trosbekännelse, eller</p> <p>Brott som avses i 1-3 §§ far<br>inte åtalas av annan än målsä-<br>gande. Om målsäganden anger<br>brottet till åtal och åtal av sär-<br>skilda skäl anses påkallat ur all-<br>män synpunkt, får dock åklaga-<br>ren åtala för</p> <p>1. förtal och grovt förtal,</p> <p>2. förolämpning mot någon i<br>eller</p> <p>för hans eller hennes myndig-<br>hetsutövning,</p> <p>3. förolämpning mot någon<br>med anspelning på hans eller<br>hennes kön, sexuella läggning,<br>ras, hudfärg, nationella eller et-<br>niska ursprung eller trosbekän-<br>nelse.</p> <p>4. förolämpning mot någon</p> <p>med anspelning på att han har<br>homosexuell läggning.</p> <p>Har förtal riktats mot avliden, får åtal väckas av den avlidnes efter-</p> <p>levande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal<br>av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.</p> <p>Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom att förgripa sig<br>på en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på<br>en främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande<br>makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som före-</p> <p>²⁴ Senaste lydelse 1987:610.</p> <p>165</p> <p>skrivs i första stycket. Åtal får dock inte ske utan förordnande av rege- Prop. 1997/98:55<br>ringen eller den regeringen har bemyndigat därtill. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 2</p> <p>6 kap.</p> <h4>1§²⁵</h4> <p>Den som tvingar annan till<br>samlag eller därmed jämförligt<br>sexuellt umgänge genom våld<br>eller genom hot som innebär el-<br>ler för den hotade framstår som<br>trängande fara, döms för våld-<br>täkt till fångelse, lägst två och<br>högst sex år. Lika med våld an-<br>ses att försätta någon i vanmakt<br>eller annat sådant tillstånd.</p> <p>Ar brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna<br>i övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fångelse i högst fyra år.</p> <p>Är brottet grovt, döms för<br>grov våldtäkt till fångelse, lägst<br>fyra och högst tio år. Vid bedö-<br>mande av om brottet är grovt<br>skall särskilt beaktas, om våldet<br>var livsfarligt eller om den som<br>har begått gärningen tillfogat<br>allvarlig skada eller allvarlig<br>sjukdom eller, med hänsyn till<br>tillvägagångssättet eller offrets<br>låga ålder eller annars, visat sär-<br>skild hänsynslöshet eller råhet.</p> <p>En man som tilltvingar sig<br>samlag eller på annat sätt sex-<br>uellt utnyttjar en kvinna genom<br>våld eller genom hot som innebär<br>eller för kvinnan framstår som<br>trängande fara, döms för våld-<br>täkt till fångelse, lägst två och<br>högst sex år. Med våld jämställs<br>att försätta en kvinna i medvets-<br>löshet eller annat hjälplöst till-<br>stånd.</p> <p>För våldtäkt döms också en<br>man som handlar som anges i<br>första stycket mot en annan man<br>och en kvinna som handlar så<br>mot en annan kvinna eller mot en<br>man.</p> <p>Är brottet grovt, döms för<br>grov våldtäkt till fängelse, lägst<br>fyra och högst tio år. Vid bedö-<br>mande av om brottet är grovt<br>skall särskilt beaktas, om våldet<br>var livsfarligt eller om den som<br>har begått gärningen tillfogat<br>allvarlig skada eller allvarlig<br>sjukdom eller, med hänsyn till<br>tillvägagångssättet eller annars,<br>visat särskild hänsynslöshet eller<br>råhet.</p> <p>6 kap.</p> <h4>2 §²⁶</h4> <p>Den som, i annat fall än som<br>avses 1 §, genom olaga tvång<br>förmår någon till sexuellt um-<br>gänge, döms för sexuellt tvång<br>till fängelse i högst två år.</p> <p>Den som sexuellt utnyttjar nå-<br>gon som är under femton år,<br>döms för våldtäkt mot barn till<br>fängelse, lägst två och högst sex<br>år.</p> <p>²⁵ Senaste lydelse 1992:147.</p> <p>²⁶ Senaste lydelse 1992:147.</p> <p>166</p> <p>Om den som har begått gär-<br>ningen visat särskild hänsynslös-<br>het eller om brottet annars är att<br>anse som grovt, döms för grovt<br>sexuellt tvång till fängelse, lägst<br>sex månader och högst fyra år.</p> <p>Den som förmår annan till<br>sexuellt umgänge genom att all-<br>varligt missbruka hans eller hen-<br>nes beroende ställning döms för<br>sexuellt utnyttjande till fängelse<br>i högst två år. Detsamma gäller<br>den som har sexuellt umgänge<br>med annan genom att otillbörligt<br>utnyttja att denne befinner sig i<br>vanmakt eller annat hjälplöst<br>tillstånd eller lider av en psykisk<br>störning.</p> <p>År brottet med hänsyn till sär-<br>skilda omständigheter att anse<br>som mindre allvarligt, döms till<br>fängelse i högst fyra år.</p> <p>År brottet grovt, döms för grov<br>våldtäkt mot barn till fängelse,<br>lägst fyra och högst tio år. Vid<br>bedömande av om brottet är<br>grovt skall särskilt beaktas, om<br>den som har begått gärningen<br>använt våld eller hot om brottslig<br>gärning eller tillfogat allvarlig<br>skada eller allvarlig sjukdom<br>eller, med hänsyn till sin anknyt-<br>ning till barnet eller barnets låga<br>ålder eller annars, visat särskild<br>hänsynslöshet eller råhet.</p> <p>6 kap.</p> <h4>3 §²⁷</h4> <p>Den som, i annat fall än som<br>avses i 1 eller 2 §, sexuellt ut-<br>nyttjar annan genom olaga tvång<br>eller genom att allvarligt miss-<br>bruka hennes eller hans beroende<br>ställning döms för sexuellt ut-<br>nyttjande till fängelse i högst<br>två år. Detsamma gäller den som<br>på ett otillbörligt sätt sexuellt<br>utnyttjar en person som befinner<br>sig i medvetslöshet eller annat<br>hjälplöst tillstånd eller lider av en<br>psykisk störning.</p> <p>För sexuellt utnyttjande döms<br>även den som, i annat fall än som<br>avses i 1 eller 2 §, sexuellt ut-<br>nyttjar en person som är under<br>arton år och som är hans eller<br>hennes avkomling eller står un-<br>der hans eller hennes fostran<br>eller för vars vård eller tillsyn<br>han eller hon har att svara på<br>grund av myndighets beslut.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>^v Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>167</p> <p>Om den som har begått gär-<br>ningen visat särskild hänsynlös-<br>het eller om brottet annars är att<br>anse som grovt, döms for grovt<br>sexuellt utnyttjande till fäng-<br>else, lägst sex månader och högst<br>sex år.</p> <h4>6 kap. 4 § ²⁸</h4> <p>Har någon sexuellt umgänge<br>med den som är under arton år<br>och som är hans avkomling eller<br>står under hans fostran eller för<br>vars vård eller tillsyn han har att<br>svara på grund av myndighets<br>beslut, döms för sexuellt utnytt-<br>jande av underårig till fängelse i<br>högst fyra år. Detsamma skall<br>gälla om någon, i annat fall än<br>som avses förut i detta kapitel,<br>har sexuellt umgänge med barn<br>under femton år.</p> <p>Om den som har begått gär-<br>ningen visat särskild hänsynslös-<br>het mot den underårige eller om<br>brottet på grund av dennes låga<br>ålder eller annars är att anse<br>som grovt, skall dömas för grovt<br>sexuellt utnyttjande av under-<br>årig till fängelse, lägst två och<br>högst åtta år.</p> <p>Om den som har begått gär-<br>ningen visat särskild hänsynslös-<br>het eller om brottet annars är att<br>anse som grovt, döms för grovt<br>sexuellt utnyttjande till fäng-<br>else, lägst ett och högst sex år.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>6 kap.</p> <h4>7§²⁹</h4> <p>Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, sexuellt be-<br>rör bam under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i<br>någon handling med sexuell innebörd, döms för sexuellt ofredande<br>till böter eller fängelse i högst två år.</p> <p>För sexuellt ofredande döms även den som genom tvång, förledande<br>eller annan otillbörlig påverkan förmår någon som har fyllt femton<br>men inte arton år att företa eller medverka i en handling med sexuell<br>innebörd, om handlingen är ett led i framställning av pornografisk bild<br>eller utgör en posering i annat fall än när det är fråga om framställning<br>av en bild.</p> <p>²⁸ Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>²⁵ Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>168</p> <p>Detsamma skall gälla, om nå-<br>gon blottar sig for annan på sätt<br>som är ägnat att väcka anstöt<br>eller eljest genom ord eller<br>handling på ett uppenbart sedlig-<br>hetssårande sätt uppträder an-<br>stötligt mot annan.</p> <p>Detsamma skall gälla, om nå-<br>gon blottar sig för annan på sätt<br>som är ägnat att kränka hennes<br>eller hans integritet eller annars<br>genom ord eller handling med<br>sexuell innebörd ofredar eller<br>trakasserar annan.</p> <p>6 kap.</p> <h4>11 §³⁰</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>Ansvar som i detta kapitel är<br>föreskrivet för gärning som be-<br>gås mot någon under viss ålder<br>skall ådömas även den som inte<br>insåg men hade skälig anledning<br>anta att den andre ej uppnått så-<br>dan ålder.</p> <p>Ansvar som i detta kapitel är<br>föreskrivet för gärning som be-<br>gås mot någon under viss ålder<br>skall ådömas även den som inte<br>insåg men hade skälig anledning<br>anta att den andra personen inte<br>uppnått sådan ålder.</p> <p>6 kap.</p> <h4>12 § ³¹</h4> <p>För försök till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, sexuellt tvång, grovt<br>sexuellt tvång, sexuellt utnytt-<br>jande, grovt sexuellt utnyttjande,<br>sexuellt utnyttjande av under-<br>årig, grovt sexuellt utnyttjande<br>av underårig, koppleri och grovt<br>koppleri döms till ansvar enligt<br>vad som föreskrivs i 23 kap.<br>Detsamma gäller i fråga om för-<br>beredelse och stämpling till<br>våldtäkt, grov våldtäkt, grovt<br>sexuellt utnyttjande av underårig<br>och grovt koppleri.</p> <p>För försök till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov<br>våldtäkt mot barn, sexuellt ut-<br>nyttjande, grovt sexuellt utnytt-<br>jande, koppleri och grovt kopp-<br>leri döms till ansvar enligt vad<br>som föreskrivs i 23 kap. Det-<br>samma gäller i fråga om förbere-<br>delse och stämpling till våldtäkt,<br>grov våldtäkt, våldtäkt mot barn,<br>grov våldtäkt mot barn, grovt<br>sexuellt utnyttjande och grovt<br>koppleri eller underlåtenhet att<br>avslöja sådant brott.</p> <p>6 kap.</p><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL0355/prop_199798__55-5.png" style="width:27pt;height:12pt;"/> <p>Är vid sexuellt utnyttjande av<br>underårig enligt 4 § första styck-<br>et andra meningen eller försök<br>till sådant brott eller vid sexuellt<br>ofredande enligt 7 § första styck-</p> <p>Är vid våldtäkt mot barn enligt<br>2 § andra stycket eller försök till<br>sådant brott eller vid sexuellt<br>ofredande enligt 7 § första styck-<br>et skillnaden i ålder och utveck-</p> <p>³⁰ Senaste lydelse 1984:399.</p> <p>³¹ Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>³² Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>169</p> <p>et skillnaden i ålder och utveck-<br>ling mellan den som har begått<br>gärningen och barnet ringa, får<br>åtal väckas av åklagaren endast<br>om åtal är påkallat ur allmän<br>synpunkt.</p> <p>ling mellan den som har begått<br>gärningen och barnet ringa, far<br>åtal väckas av åklagaren endast<br>om åtal är påkallat ur allmän<br>synpunkt.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>29 kap.</p> <h4>2 § ³³</h4> <p>Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet<br>skall, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt<br>beaktas</p> <p>1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare<br>följder än det faktiskt fått,</p> <p>2. om den tilltalade visat särskild hänsynslöshet,</p> <p>3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller<br>särskilda svårigheter att värja sig,</p> <p>4. om den tilltalade grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt miss-<br>brukat ett särskilt förtroende,</p> <p>5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet ge-<br>nom allvarligt tvång, svek eller missbruk av dennes ungdom, ofor-<br>stånd eller beroende ställning,</p> <p>6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit sär-<br>skilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken<br>den tilltalade spelat en betydande roll, eller</p> <p>7. om ett motiv för brottet varit 7. om ett motiv for brottet varit</p> <p>att kränka en person, en folk-<br>grupp eller en annan sådan grupp<br>av personer på grund av ras, hud-<br>färg, nationellt eller etniskt ur-<br>sprung, trosbekännelse eller an-<br>nan liknande omständighet.</p> <p>att kränka en person, en folk-<br>grupp eller en annan sådan grupp<br>av personer på grund av kön, ras,<br>hudfärg, nationellt eller etniskt<br>ursprung, trosbekännelse eller<br>annan liknande omständighet.</p> <p>35 kap.</p> <h4>4 §³⁴</h4> <p>De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet begicks.<br>Förutsätts for ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt,<br>skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.</p> <p>³³ Senaste lydelse 1994:306.<br>“Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>170</p> <p>Har brott som avses i 6 kap.<br>1-4 och 6 §§ eller försök till så-<br>dana brott begåtts mot barn un-<br>der femton år skall de i 1 § be-<br>stämda tiderna räknas från den<br>dag målsäganden fyller eller<br>skulle ha fyllt femton år.</p> <p>Om vid bokföringsbrott, som ej ä<br>om fem år från brottet har försatts</p> <p>Vid brott som avses i 6 kap.</p> <p>2 § eller försök till sådant brott<br>skall de i 1 § bestämda tiderna<br>räknas från den dag målsäganden<br>fyller eller skulle ha fyllt femton<br>år.</p> <p>ringa, den bokföringsskyldige in-<br>i konkurs, fått eller erbjudit ackord</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>eller inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta<br>skedde.</p> <p>171</p> <table border="1"> <tr><td> <p>5. Förslag till</p></td><td> <p>Prop. 1997/98:55</p></td></tr> <tr><td> <p>Lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av<br>kvinnor</p></td><td> <p>Bilaga 2</p></td></tr> </table> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:316) med förbud mot<br>omskärelse av kvinnor</p> <p>dels att lagen skall ha den rubrik som anges i det följande</p> <p>dels att 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.</p> <h4>Lag med förbud mot könsstympning av kvinnor</h4> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Ett ingrepp i de kvinnliga yttre<br>könsorganen i syfte</p> <p>att stympa dessa eller åstad-<br>komma andra bestående föränd-<br>ringar av dem (omskärelse) får<br>inte utföras, oavsett om samtycke<br>har lämnats till ingreppet eller<br>inte.</p> <p>Den som bryter mot 1 § döms<br>till fångelse i högst två år eller,<br>om omständigheterna är mild-<br>rande, till böter.</p> <p>Om brottet har medfört livs-<br>fara, svår kroppsskada, allvarlig<br>sjukdom eller i annat fall innebu-<br>rit ett synnerligen hänsynslöst<br>beteende skall det bedömas som<br>grovt. För grovt brott döms till<br>fångelse, lägst ett och högst tio<br>år.</p> <p>För försök döms till ansvar<br>enligt 23 kap. brottsbalken.</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>1 §</p> <p>Ett ingrepp i de kvinnliga yttre<br>könsorganen i syfte att stympa<br>dessa eller åstadkomma andra<br>bestående förändringar av dem<br>(könsstympning) får inte utföras,<br>oavsett om samtycke har lämnats<br>till ingreppet eller inte.</p> <p>2§</p> <p>Den som bryter mot 1 § döms<br>till fångelse i högst fyra år.</p> <p>Om brottet har inneburit ett<br>särskilt hänsynslöst beteende<br>skall det bedömas som grovt.<br>För grovt brott döms till fång-<br>else, lägst två och högst tio år.</p> <p>För försök, förberedelse och<br>stämpling eller underlåtenhet att<br>avslöja brott döms till ansvar<br>enligt 23 kap. brottsbalken.</p> <p>172</p> <p>6. Förslag till</p> <p>Lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)</p> <p>Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § högskolelagen (1992:1434)<br>skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 2</p> <p>1 kap.</p> <h4>5§</h4> <p>I högskolornas verksamhet I högskolornas verksamhet<br>skall jämställdhet mellan kvinnor skall jämställdhet mellan kvinnor<br>och män alltid iakttas. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;och män alltid iakttas och främ-</p> <p>jas.</p> <p>Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra<br>länder och för internationella förhållanden.</p> <h2>Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:60)</h2> <p>Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,<br>Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekans-<br>lem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Polismyndig-<br>heten i Norrköping, Polismyndigheten i Malmöhus län, Kriminalvårds-<br>styrelsen, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen, Rättsmedicinalver-<br>ket, Folkhälsoinstitutet, Statens institutionsstyrelse, Handikappombuds-<br>mannen, Barnombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen, Statskon-<br>toret, Statistiska centralbyrån, Skolverket, Högskoleverket, Forsknings-<br>rådsnämnden, Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet,<br>Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fa-<br>kulteten vid Göteborgs universitet, Pedagogiska fakulteten vid Umeå<br>universitet, Statens invandrarverk, Våldsskildringsrådet, Ungdomsstyrel-<br>sen, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Kopparbergs län,<br>Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Göteborgs kommun,<br>Landstingsförbundet, Akademiska sjukhuset i Uppsala läns landsting,<br>Skaraborgs läns landsting, Jämtlands läns landsting, Svenska Läkaresäll-<br>skapet, Sveriges Läkarförbund, Tjänstemännens centralorganisation,<br>Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sve-<br>rige, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen<br>Sveriges Socialchefer, Riksförbundet for sexuell upplysning, Riksför-<br>bundet för sexuellt likaberättigande, Sveriges psykologförbund, Riksfö-<br>reningen psykoterapicentrum, Rädda Barnen, Svenska UNICEF-kom-<br>mittén, Riksförbundet för utvecklingsstörda Bam, Ungdomar och Vuxna,<br>Stiftelsen Manscentrum i Stockholm, Riksorganisationen for kvinno-<br>jourer i Sverige, Sveriges Socionomers personal- och förvaltnings-<br>tjänstemäns riksförbund, Brottsofferjouremas riksförbund, Svenska Kyr-<br>kans Centralstyrelse, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Mo-<br>derata Kvinnoförbundet, Folkpartiet Liberalemas kvinnoförbund, Cen-<br>terkvinnoma, Vänsterpartiets kvinnopolitiska utskott, Fredrika-Bremer-<br>Förbundet samt Internationella Kvinnoförbundet.</p> <p>Dämtöver har yttrande inkommit från Kvinnojourernas Länsförening i<br>Dalarna, Göteborgs Invandrarförvaltning, Zonta International Distr. 21,<br>Alla Kvinnors Hus, HusmodersfÖrbundet Hem och Samhälle, Föreningen<br>Sveriges Kommunala Familjerådgivare, Kristina Jernberg, f.d. projektle-<br>dare för projektet ”Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel” samt<br>Länsstyrelsen i Jämtlands län.</p> <p>Polishögskolan, Föreningen Sveriges polischefer, Svenska polisför-<br>bundet, Lärarnas riksförbund, Riksförbundet Hem och Skola, Organisa-<br>tionen för barnens rätt i samhället, Stadsmissionen, Svenska Hälso- och<br>Sjukvårdens Tjänstemannaförbund, Riksförbundet Internationella Före-<br>ningar för Invandrarkvinnor, Yrkeskvinnors Riksförbund samt Kvinnofo-<br>rum har inte inkommit med svar.</p> <p>Svenska Arbetsgivareföreningen avstår från att yttra sig över försla-<br>gen.</p> <p>Riksåklagaren har bifogat yttranden från regionåklagarmyndighetema i<br>Malmö, Vänersborg, Jönköping samt Göteborg.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 3</p> <p>174</p> <p>Samhällsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har som<br>sitt yttrande bifogat yttranden från Institutionen för socialt arbete, So-<br>ciologiska institutionen, Psykologiska institutionen samt Rättsvetenskap-<br>liga institutionen.</p> <p>Stockholms kommun har bifogat yttranden från socialnämnden, social-<br>förvaltningen, juridiska avdelningen samt polismyndigheten i Stock-<br>holms län. Socialförvaltningen i Stockholms kommun har bifogat ytt-<br>randen från socialdistrikt 4, 5 och 16. Socialdistriktens yttranden finns<br>tillgängliga i Socialdepartementets ärende dnr. S95/3442/Jäm.</p> <p>Akademiska sjukhuset i Uppsala läns landsting har som sitt yttrande<br>bifogat yttrande från Kvinnokliniken och Rikskvinnocentrum.</p> <p>Landsorganisationen i Sverige har bifogat yttrande från Svenska Kom-<br>munalarbetareförbundet.</p> <p>Svenska kyrkan har som sitt yttrande bifogat yttrande från Svenska<br>Kyrkans Församlingsnämnd.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 3</p> <p>175</p> <h2>Sammanfattning av 1993 års Prostitutionsutrednings<br>betänkande Könshandel (SOU 1995:15)</h2> <p>Sett ur ett historiskt perspektiv (kap. 2) har prostitution funnits ”i alla<br>tider” men formerna och inställningen till prostitution har ändrats alltef-<br>tersom samhället förändrats.</p> <p>Det nutida samhället präglas av internationalisering och de globala rö-<br>relserna påverkar också mönstren för prostitution. Migration av kvinnor<br>från tredje världen och Östeuropa till bordeller i Västeuropa, Nordameri-<br>ka och Japan är t.ex. nya företeelser liksom sexturism från Europa till<br>Thailand och Sri Lanka. Den internationella handeln med kvinnor över<br>gränserna, s.k. trafficking, har ökat oroväckande. Sexturism till länder<br>där bam utnyttjas i prostitution, främst i Sydostasien, har fått stor om-<br>fattning. Spridningen av hiv och aids är ett allvarligt problem som fått<br>könshandeln att framstå i ett nytt perspektiv.</p> <p>Samarbete för att motarbeta prostitution förekommer i ganska stor ut-<br>sträckning mellan stater och i olika internationella organisationer. Ett<br>antal konventioner och andra internationella dokument har utarbetats<br>bl. a. inom FN och Europarådet för att förhindra prostitution och kvinno-<br>handel.</p> <p>Samtidigt finns rörelser som verkar för att prostitution skall legaliseras<br>och erkännas som arbete så att t.ex. arbetsrättslig och social lagstiftning<br>blir tilllämplig också på de prostituerade. Uttrycket sex-arbetare har<br>alltmer kommit att användas på dem som verkar som prostituerade eller<br>inom sex-industrin.</p> <p>I Sverige finns bestämmelser i brottsbalken som direkt syftar till att<br>motverka prostitution, nämligen bestämmelserna om koppleri och om<br>förförelse av ungdom. För dessa och för andra rättsregler som kan blir<br>tillämpliga i detta sammanhang redogörs i kapitlet om gällande rätt<br>(kap. 3).</p> <p>För att se om några förändringar skett i Sverige under senare tid när det<br>gäller könshandelns omfattning och former och vilken påverkan de inter-<br>nationella mönstren kan ha haft, har utredningen gjort en kartläggning av<br>den svenska könshandeln. Utredningen har också försökt se om och i så<br>fall i vilken omfattning könshandeln är organiserad eller har samband<br>med den organiserade brottsligheten. Med några bilder från verklighe-<br>ten, av kvinnor och män i könshandeln (kap. 4) som bakgrund, lämnas en<br>redogörelse för den heterosexuella könshandelns omfattning och former<br>(kap. 5) och även för parterna i könshandeln (kap. 6).</p> <p>Uppskattningsvis 2 500 kvinnor säljer varje år sexuella tjänster i Sve-<br>rige. Antalet kvinnor i gatuprostitutionen har beräknats till ca 650. De<br>övriga återfinns i den mer osynliga inomhusprostitutionen, på massagein-<br>stitut, i lägenhetsprostitution, i eskortservice och i call-girl-verksamhet.<br>Om man, som 1977 års prostitutionsutredning, utgår från att varje kvinna<br>har 50 olika kunder innebär detta att 125 000 män köper sexuella tjänster<br>varje år. Härtill kommer ett antal män som köper sexuella tjänster av<br>män. Dessa siffror innebär att könshandeln i Sverige efter en nedgång<br>under 1980-talet och början av 1990-talet nu åter ökar. Antalet kvinnor i</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>176</p> <p>gatuprostitutionen har minskat men i stället kan inomhusprostitutionen,<br>där köpare och säljare oftast far kontakt via annons, antas ha större om-<br>fattning än tidigare, framför allt gäller detta massageinstituten och lik-<br>nande verksamheter. En del kvinnor rör sig mellan de olika prostitu-<br>tionsformema. Kvinnor, som tidigare lämnat gatuprostitutionen, har i<br>vissa fall återvänt till gatan när de blivit arbetslösa. Andelen kvinnor<br>som har psykiska störningar har ökat på senare år, liksom andelen ut-<br>ländska kvinnor. Ungefär hälften av kvinnorna i gatuprostitutionen är<br>missbrukare av narkotika eller alkohol. Medelåldern för kvinnorna i ga-<br>tuprostitutionen har ökat något. Även om en del kvinnor av olika skäl<br>lämnat könshandeln visar siffrorna att en nyrekrytering hela tiden skett.<br>Omsättningen i gatuprostitutionen har ibland omfattat mer än en tredjedel<br>av säljarna per år.</p> <p>Antalet mycket unga kvinnor i gatuprostitutionen är lågt. Framför allt<br>far detta ses som ett resultat av socialtjänstens och polisens arbete för att<br>hindra unga kvinnor att etablera sig som prostituerade. På sexklubbama<br>arbetar däremot framför allt unga flickor och det är också de unga flick-<br>orna som efterfrågas vid framställning av pornografisk film.</p> <p>Könshandeln förändras i takt med att samhället i övrigt förändras och<br>nya former uppstår hela tiden. Ett sätt att dölja verksamheten är att orga-<br>nisera slutna klubbar där medlemmarna erbjuds olika sexuella tjänster,<br>från pornografi och adresser till prostituerade utomlands till samlag, allt-<br>så en sorts varuhus för köp av sexuella tjänster. Nya kontaktvägar mel-<br>lan köpare och säljare på könsmarknaden har också öppnats via datanät<br>och genom videogram.</p> <p>Sexindustrin expanderar och har tagit till sig den nya tekniska utveck-<br>lingen. Telefonsex, sex på datadisketter och CD-Rom har fått en ökande<br>spridning. Stor efterfrågan finns på sexkontakttidningar och grovt por-<br>nografiska filmer. Mycket av sexindustrin förutsätter annonsering i<br>dagspress eller kontakttidningar. Antalet annonser i dagspressen om<br>massageinstitut och liknande verksamheter, som tillhandahåller sexuella<br>tjänster, har ökat oroväckande. En del kontakttidningar innehåller an-<br>nonser som öppet erbjuder prostitutionskontakter. Sexindustrin ger up-<br>penbarligen möjligheter till stora ekonomiska vinster. Omfattningen av<br>denna industri har inte till fullo kunnat utredas.</p> <p>Organiserad prostitution, som har samröre med den organiserade<br>brottsligheten, förekommer i mycket begränsad omfattning i Sverige.<br>Koppleriverksamhet förekommer i olika former. Sådan verksamhet i<br>samband med sexklubbar och sexbutiker har dock inte kunnat påvisas<br>mer än i några enstaka fall i Sverige. Farhågor som ibland framställts om<br>organiserad import till Sverige av prostituerade från öststaterna tycks för<br>närvarande sakna grund.</p> <p>I jämförelse med andra europeiska länder har könshandeln i vårt land<br>liten omfattning. Det totala antalet prostituerade i Sverige kan som<br>nämnts beräknas uppgå till drygt 2 500 medan motsvarande siffra i t. ex.<br>Holland, vars folkmängd är ungefär dubbelt så stor som Sveriges, är ca<br>20 000. Andelen svenska män som köper sexuella tjänster är också liten<br>vid en internationell jämförelse. Att könshandeln har en begränsad om-<br>fattning i Sverige kan säkert tillskrivas många olika omständigheter.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>177</p> <p>12 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55</p> <p>Sverige har haft en annan tradition när det gäller synen på prostitution än<br>den man haft på kontinenten. Ett väl utbyggt trygghetssystem liksom<br>gemensamma strävanden i samhället mot ökad jämställdhet mellan kvin-<br>nor och män kan ha haft betydelse. Ett väl fungerande socialt arbete mot<br>prostitution har också betytt mycket.</p> <p>Kunskapen om säljarna i könshandeln är i stort begränsad till kvinnor-<br>na i den synliga prostitutionen på gatan.</p> <p>Säljarna i gatans könshandel rekryteras mestadels bland kvinnor som<br>på olika sätt fått en dålig start i livet, som tidigt berövats sin självrespekt<br>och fått en negativ självbild. På senare tid har sambandet mellan prosti-<br>tution och sexuella övergrepp i barndomen blivit alltmera uppenbart.<br>Prostitutionsdebuten handlar sällan om ett plötsligt djupt fall i förned-<br>ring. Kvinnorna har ofta varit på väg mot prostitution mycket länge, av<br>skäl som ligger långt tillbaka i tiden. Det är ibland också fråga om en<br>successiv och gradvis tillvänjning till könshandeln. I denna process kan<br>en rad faktorer medverka, bl.a. spelar sexklubbar och den pornografiska<br>industrin en stor roll. Den utlösande faktorn kan vara en akut brist på<br>pengar, kanske i kombination med påverkan från en väninna som prosti-<br>tuerar sig eller arbetar på sexklubb eller från en pojkvän/hallick.</p> <p>Männen - köparna - i könshandeln är en stor grupp, mycket större än<br>säljarna. Om man utgår från vad den tidigare Prostitutionsutredningen<br>fann, har uppskattningsvis tio procent av de svenska männen erfarenhet<br>av könsköp. Könsköparen avviker visserligen inte från genomsnittsman-<br>nen när det gäller yrke, ekonomi eller civilstånd men han får däremot<br>sägas vara avvikande när det gäller inställningen till sexualitet och kvin-<br>nor. Orsakerna till att männen köper sexuella tjänster varierar. En del av<br>köparna förefaller att ha allvarliga problem när det gäller synen på och<br>förhållningssättet till sexualitet. Några har svårt att etablera en normal<br>relation till en kvinna. Hos en del av männen finns också erfarenheter av<br>kränkt sexualitet, av att ha blivit förförda eller utsatta för övergrepp tidi-<br>gare i livet. Männens avvikande inställning till sexualitet och svårighet<br>att få kontakt med kvinnor kan vara en följd av den vilsenhet och de<br>känslor av otillräcklighet som mänga könsköpare ger uttryck för. Pro-<br>stitutionskontaktema med sexuell utlevelse utan relation, närhet eller<br>krav - avskalade relationer - kan bli en möjlighet att slippa konfronteras<br>med dålig självkänsla och oförmåga att utlämna sig själv i genuina<br>mänskliga kontakter.</p> <p>Prostitutionens främjare och profitörer hör också till könshandeln.<br>Hallickar, som tar del av inkomsterna från sambons eller flickvännens<br>prostitution, förekommer i ganska stor utsträckning bland de gatuprosti-<br>tuerade. Den professionelle hallicken, som har två eller flera kvinnor<br>som prostituerar sig och ger honom del i inkomsterna, är numera inte så<br>vanligt förekommande. Annonshallicken och hyreshallicken har stor<br>betydelse som främjare av prostitution, eftersom flera av de prostitutions-<br>former som är vanliga i dag förutsätter att köpare och säljare får kontakt<br>via annons och att det finns en lokal där könsumgänget kan äga rum.</p> <p>I Sverige förekommer också manlig homosexuell könshandel (kap. 7) i<br>olika former i såväl större som mindre städer. Frågan vilken omfattning<br>den homosexuella prostitutionen har är dock omöjlig att besvara, dels</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>178</p> <p>därför att det är svårt att skilja mellan vanliga homosexuella kontakter<br>och kontakter i prostitutionssyfte, dels därför att den homosexuella pro-<br>stitutionen präglas av diskretion och osynlighet. Prostitution kan dock<br>sägas vara relativt vanligt förekommande i den manliga homosexuella<br>kulturen.</p> <p>Det finns likheter mellan den homosexuella och den heterosexuella<br>prostitutionen bl.a. när det gäller prostitutionsdebuten och skadorna i<br>form av känslostömingar. Det finns också flera skillnader. I den homo-<br>sexuella prostitutionen tenderar köparen att vara den som stigmatiseras<br>och som utsätts för våld och inte säljaren som i den heterosexuella pro-<br>stitutionen. Den homosexuella prostitutionen kan ibland för säljaren vara<br>en blandning av affärsverksamhet och egen utlevd sexualitet, vilket<br>praktiskt taget aldrig förekommer i den heterosexuella prostitutionen.</p> <p>Stöd- och hjälpinsatser för de prostituerade i den homosexuella köns-<br>handeln förekommer i mycket begränsad omfattning.</p> <p>Ett område som har nära anknytning till prostitutionen är pornografin<br>(kap. 8). Pornografin förmedlar en syn på kvinnor som varor, objekt;<br>samma kvinnosyn som är en förutsättning för könshandeln.</p> <p>Merparten av den pornografi som är tillåten för visning och spridning i<br>Sverige innehåller inte våld eller hot i någon större omfattning. Runt om<br>i världen produceras emellertid pornografiska filmer med mycket och<br>grovt våld. Dessa filmer är åtkomliga även på den svenska videomark-<br>naden.</p> <p>Även om det inte är belagt att prostitutionen påverkas av våldsporno-<br>grafin, finns klara kopplingar mellan prostitution och pornografi. Köns-<br>handelskundema är ofta konsumenter, eller storkonsumenter, av porno-<br>grafi och hämtar där inspiration till sexuella tjänster, som de sedan begär<br>att prostituerade kvinnor skall utföra. De kvinnor som deltar vid fram-<br>ställning av pornografi är också ofta säljare i könshandeln.</p> <p>Könshandelns skadeverkningar beskrivs i kap. 9. Den allmänna upp-<br>fattningen bland dem som har praktisk eller teoretisk kunskap om köns-<br>handeln är, att denna medför skador för kvinnorna av psykiskt, fysiskt<br>och socialt slag, ofta av djupgående natur. Detta hindrar inte att det ock-<br>så kan finnas kvinnor som - därför att de har prostituerat sig endast till-<br>fälligt eller av andra skäl - kan klara sig ur prostitutionen med fa eller<br>inga bestående skador. Dessa kvinnor syns dock vara undantag.</p> <p>Säljarna i könshandeln lider i stor utsträckning av ohälsa och drabbas<br>också ofta av skador genom misshandel och andra övergrepp. De får<br>nästan undantagslöst psykiska besvär. Många av dem missbrukar alko-<br>hol och narkotika. Missbruket är ibland orsak till att de prostituerar sig,<br>ibland något som de tar till för att stå ut med sin hantering. Forskning<br>och erfarenhet visar att skador som kvinnor vållats genom att de tidigare<br>blivit utsatta för övergrepp förstärks och fördjupas i prostitutionen. De<br>prostituerade är ofta utsatta för olika brott som misshandel, våldtäkt och<br>stöld men gör sig också själva skyldiga till brott i inte obetydlig omfatt-<br>ning. Kvinnornas anhöriga och framför allt deras bam drabbas på olika<br>sätt direkt och indirekt av de skador kvinnorna ådrar sig i könshandeln.</p> <p>Det är antagligt att även könsköparnas problem befästs och förvärras i<br>könshandeln. Troligen skulle många av männen behöva behandling.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>179</p> <p>Också deras anhöriga utsätts för risk att skadas genom deras handlings-<br>sätt, inte minst riskerar de att smittas av sjukdomar som överförs genom<br>könsumgänge.</p> <p>Könshandeln skadar också samhället i stort. Att män kan köpa tillträde<br>till kvinnors kön för att tillfredsställa sina egna sexuella behov strider<br>mot uppfattningen om alla människors lika värde och strävandena mot<br>full jämställdhet mellan kvinnor och män. Könshandeln förmedlar en<br>oacceptabel människosyn och är ett hinder för individens utveckling.<br>Till de negativa verkningarna för samhället hör också kostnaderna för de<br>sjukdomar och skador som prostitutionen orsakar och den kriminalitet<br>som ingår i eller är en följd av könshandeln.</p> <p>Sociala insatser mot prostitution och för de prostituerade (kap. 10) be-<br>drivs främst av de särskilda prostitutionsgrupper som inrättats inom soci-<br>altjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Det finns<br>stora likheter i gruppernas arbetssätt och utveckling men också olikheter<br>vad gäller resurser, prioriteringar och arbetssätt.</p> <p>När det gäller uppsökande och motiverande arbete bland kvinnorna i<br>gatuprostitutionen tycks samtliga grupper ha övergått från ett konfronta-<br>tivt motivationsarbete med starka inslag av praktiska sociala insatser till<br>ett mera långsiktigt, tålmodigt påverkansarbete där man väntar in kvin-<br>nornas egna beslut, finns till hands och försöker motivera till behandling.</p> <p>Det uppsökande arbetet i prostitutionsområdena är fortfarande kärnan i<br>gruppernas arbete. Det är främst genom detta arbete som man i stor ut-<br>sträckning har lyckats förhindra nyrekrytering av unga kvinnor till ga-<br>tuprostitutionen. Grupperna har i allmänhet föredragit att lägga tyngd-<br>punkten på fältarbetet och att anlita psykoterapeuter och psykologer för<br>behandlingsarbetet.</p> <p>Några kategorier av gatuprostituerade har varit svåra att nå med de<br>metoder och resurser man för närvarande förfogar över. Sådana grupper<br>är kvinnorna i inomhusprostitutionen, kvinnorna med utländsk härkomst<br>och de psykiskt sjuka kvinnorna.</p> <p>Prostitutionsgruppema har varit mycket aktiva när det gällt att, genom<br>det dagliga arbetet och arbete med särskilda projekt, samla och systema-<br>tisera kunskaper. Deras kunskaper på prostitutionsområdet har också<br>efterfrågats inom olika områden i samhället. Grupperna har dock haft<br>varierande resurser att arbeta med information.</p> <p>Visst stödjande och behandlande arbete för kvinnor i prostitutionen<br>bedrivs även i missbruksvården, i sjukvården, i kriminalvården och av<br>frivilliga organisationer. Dessa insatser är dock inte direkt riktade mot<br>prostitution. Prostitution behandlas istället som en del av kvinnornas<br>problem i sin helhet.</p> <p>Härutöver bedrivs arbete av förebyggande karaktär vid särskilda ung-<br>domsmottagningar, skolor och andra institutioner liksom av kvinnoorga-<br>nisationer.</p> <p>Utredningen har sett på förhållanden och lagstiftning på prostitu-<br>tionsområdet i några andra länder för att kunna få en överblick över<br>könsmarknaden ur ett större perspektiv. I kap. 11 redogörs - utan an-<br>språk på fullständighet - för förhållandena i Danmark, Norge, Finland,<br>Nederländerna, Storbritannien, Ryssland, Estland och Kanada.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>180</p> <p>I kap. 12 beskrivs några sociala projekt med anknytning till prostitu-<br>tion i Norge, Danmark och Nederländerna. Projekten skiljer sig åt, både<br>när det gäller inställningen till prostitution och syftet med verksamheten.<br>Inställningen kan variera från att man anser att all prostitution är av ondo<br>till att man anser att frivillig prostitution inte är skadlig eller att prostitu-<br>tion bör betraktas som vilket yrkesarbete som helst. Få projekt har som<br>uttalat mål att bekämpa prostitution. De flesta syftar till att hjälpa de<br>prostituerade med råd och stöd eller med praktiska angelägenheter.</p> <p>Ett flertal internationella organisationer arbetar också för att bekämpa<br>prostitution och kvinnohandel. Det finns alltså en stor medvetenhet om<br>problemen och en vilja till samarbete över gränserna.</p> <p>Att bam utnyttjas i prostitution (kap. 13) förekommer inte i någon stör-<br>re omfattning i Sverige. En underårig som påträffas i könshandeln blir<br>hos oss omedelbart föremål för omhändertagande och andra åtgärder från<br>samhällets sida med syfte att bryta beteendet.</p> <p>Sexuellt utnyttjande av bam förekommer däremot i stor utsträckning<br>och på kommersiell basis i många andra länder, ibland som en del i en<br>internationell sexturism-industri. Antalet bam som utnyttjas på detta sätt<br>kan uppskattas till flera 100 000. Sexturister och pedofiler reser från vårt<br>land och från andra länder, främst till Sydostasien, i avsikt att sexuellt<br>utnyttja bam. Även i andra delar av världen förekommer barnprostitu-<br>tion. I t.ex. Afrika och Latinamerika, i Frankrike och Nederländerna<br>känner man till att bam- och ungdomsprostitution förekommer. Även i de<br>baltiska länderna, där prostitutionen ökat lavinartat under senare år, finns<br>många unga i prostitutionen.</p> <p>Enligt den svenska lagstiftningen kan en svensk medborgare dömas<br>efter svensk lag och av svensk domstol för att sexuellt ha utnyttjat ett<br>bam utomlands under förutsättning att gärningen är straffbar också i det<br>land där den begicks. Det har emellertid visat sig vara svårt att få till<br>stånd åtal och dom i Sverige. Huvudsakligen har detta berott på praktis-<br>ka svårigheter.</p> <p>Enligt den förra Prostitutionsutredningen förelåg prostitution när minst<br>två parter sålde respektive köpte sexuella tjänster mot (vanligen) ekono-<br>misk ersättning, som utgjorde en förutsättning för den sexuella tjänsten.<br>Det skulle alltså vara fråga om en handling där den ena parten deltog som<br>säljare och den andra som köpare, varvid köparen erlade betalningen i<br>utbyte mot sexuella tjänster.</p> <p>Den nuvarande utredningen har valt att använda ordet könshandel -<br>synonymt med prostitution - som mera adekvat. Könshandel inbegripen<br>båda parternas handlande, samtidigt som det gör klart vad det egentligen<br>handlar om, nämligen en handel som går ut på att tillfredsställa köparens<br>sexualdrift. Vissa fall som inte ryms inom den tidigare definitionen men<br>som måste anses utgöra könshandel är t.ex. att en köpare betalar för<br>”privat posering”.</p> <p>Begreppet könshandel omfattar enligt utredningen både heterosexuell<br>och homosexuell prostitution och omfattar både kvinnor och män som<br>köpare och säljare. Det kan vara fråga om sexuella tjänster av olika slag<br>som inte nödvändigtvis behöver utgöra vad lagen kallar sexuellt um-<br>gänge. Ersättning i någon form, som kan vara annat än kontanta medel,</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>181</p> <p>skall vara en förutsättning för den sexuella tjänsten. Utredningen har inte<br>funnit det nödvändigt att begränsa innebörden av begreppet könshandel<br>till fall där den som deltar i handlingen betalar; könshandel kan även in-<br>nefatta fall där någon annan betalar.</p> <p>I övervägandena (kap. 14) påpekas, att en sådan inställning som före-<br>kommer i en del europeiska länder, dvs. att könshandel skulle tillåtas i<br>öppna och reglerade former, har få anhängare i vårt land. I stället är in-<br>ställningen att könshandeln måste bekämpas. Samhällets inställning till<br>könshandel är betydelsefull. Liberaliseringen av sexmarknaden på 1970-<br>talet visade att ju mer tillåtande samhället är desto fler män är beredda att<br>köpa sexuella tjänster. Det finns alltså en risk i att normalisera könshan-<br>deln.</p> <p>När det gäller parterna i könshandeln har intresset i stor utsträckning<br>koncentrerats på säljarna. Men trots den forskning som bedrivits vet vi<br>t.ex. fortfarande inte vad som gör att en kvinna med svår barndom blir<br>prostituerad medan en annan med lika svåra uppväxtförhållanden inte tar<br>detta steg. Könsrollernas betydelse härvidlag, liksom kvinnors och mäns<br>intima relationer och deras relationer till familjen behöver studeras mera.</p> <p>Köparna har förblivit märkligt osynliga. Frågan hur det kan komma<br>sig att ”vanliga män” som ofta är gifta eller sammanboende av skäl som<br>nyfikenhet, spänning eller kravlöshet deltar i en verksamhet som de bor-<br>de vara medvetna om är destruktiv har förblivit obesvarad. Möjligen har<br>män inte fått tillräcklig upplysning och information om att de faktiskt<br>använder sin sexualdrift till att skada andra människor och att ett sådant<br>beteende är klandervärt och på sikt också skadar dem själva. Om man<br>vill förhindra könshandel finns det alltså skäl att rikta uppmärksamheten<br>mot köparna och diskutera olika sätt att påverka deras beteende.</p> <p>Kunskap om de prostituerade kvinnornas och köparnas bakgrund och<br>motiv är betydelsefull när det gäller hur sociala insatser och behand-<br>lingsinsatser skall utformas och hur man på sikt skall kunna förebygga<br>prostitution. Sådan kunskap är också nödvändig för att information och<br>upplysning skall kunna spridas på effektivaste sätt.</p> <p>Insatserna för att förebygga prostitution bör göras på många plan. För-<br>äldrarnas inställning när det gäller sexualitet och könsroller är av den<br>största betydelse. För att bam skall växa upp till ansvarskännande och<br>jämställda kvinnor och män krävs att de får jämställda förebilder och en<br>känslomässigt varm och trygg uppväxt. På ”dagis” och i skolan måste<br>flickor och pojkar få vara lika synliga och få använda alla delar av sin<br>begåvning. I samhällslivet måste kvinnor och män värderas lika.</p> <p>Undervisning i dessa frågor borde ingå i den föräldrautbildning som<br>erbjuds i olika sammanhang. Skolans undervisning i sex och samlevnad<br>måste ge eleverna insikt om att sexualitet och känsloliv hänger samman;<br>att sexualitet inte är en handelsvara och att den aldrig får utövas på någon<br>annans bekostnad. Här kan utbildning av lärare och annan skolpersonal<br>fylla en viktig funktion. Skolhälsovården har också en viktig uppgift i att<br>fånga upp och hjälpa ungdomar som har problem.</p> <p>Prostitutionsgruppema och andra som arbetar med problem med an-<br>knytning till prostitution utför ett viktigt arbete av förebyggande, stöd-<br>jande och behandlande karaktär. Sådana insatser behövs självfallet också</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>182</p> <p>i fortsättningen. Det bör finnas i förväg bestämda samarbetsformer mel-<br>lan prostitutiongruppema och sjuk- och hälsovårdens enheter, psykologer<br>och narkomanvård för att adekvat vård vid behov skall kunna ges inom<br>rimlig tid. Samarbete mellan prostitutionsgrupper och polis kan också ge<br>stora fördelar.</p> <p>De nuvarande sociala insatserna har inte räckt till när det gällt att nå<br>männen i könshandeln, vare sig som köpare eller säljare. För detta krävs<br>ökade resurser och andra former för arbetet. En annan grupp som inte<br>kunnat nås är de transvestiter eller transsexuella som prostituerar sig.<br>Om denna grupps förhållanden har såvitt bekant inte några studier gjorts.<br>Också beträffande pedofilema behövs forskning.</p> <p>Någon samlad bild över könshandeln, den forskning som bedrivs eller<br>de insatser som görs för att motverka den finns inte. Ett nationellt center<br>skulle kunna sammanställa en sådan bild, samordna de olika insatserna<br>och göra det möjligt att ha en pågående beredskap för att bekämpa pro-<br>stitution. Utredningen föreslår därför att ett sådant center inrättas.</p> <p>Centret, som till en början kunde anordnas som ett tidsbegränsat pro-<br>jekt, skulle bl.a. kunna ha till uppgift att ha en aktuell överblick över den<br>forskning som bedrivs, initiera ny forskning och vid olika tidpunkter<br>sammanställa kunskaperna. Forskningsresultat och andra rön skulle för-<br>medlas till den lokala nivån. Centret skulle kunna hålla kontakt med de<br>operativa verksamheterna på lokal nivå för att ha en aktuell kunskap om<br>förändringar i könshandelns omfattning eller former, hur de sociala insat-<br>serna genomförs och vilka resultat de ger. Vidare skulle prostitu-<br>tionscentret kunna vara en informationsbas för forskare, politiker och<br>media.</p> <p>Andra uppgifter kunde vara att fungera som opinionsbildare, liksom<br>att sköta kontakter med läroanstalter, militär, polis och andra målgrupper<br>när det gällde utbildning och pedagogiska hjälpmedel för utbildning. Vid<br>sidan av dessa uppgifter skulle centret kunna ha det nationella ansvaret<br>för kontakter med andra länder för utbyte av erfarenhet och information.</p> <p>Utredningen har även övervägt frågan om kriminalisering är en lämp-<br>lig metod för att komma tillrätta med könshandeln och de problem den<br>för med sig.</p> <p>Utredningen föreslår att könshandel kriminaliseras.</p> <p>Många argument talar både för och emot en kriminalisering.</p> <p>Ett straffbud skulle fylla en normbildande funktion och göra klart att<br>prostitution inte är socialt acceptabelt. För många av könsköpama skulle<br>risken för upptäckt, polisutredning och rättegång vara en starkt avhållan-<br>de faktor. Även för många av kvinnorna skulle en kriminalisering fa en<br>avhållande effekt. Framför allt skulle kriminaliseringen utgöra ett effek-<br>tivt medel för att hindra kvinnor att ge sig in i prostitution. Kvinnorna<br>skulle också fa en starkare ställning när det gällde att stå emot en på-<br>tryckare om de kunde hänvisa till att verksamheten var brottslig.</p> <p>Mot en kriminalisering talar att prostitutionen skulle drivas ”under<br>jord” och att många prostituerade kanske inte skulle våga söka hjälp.<br>Risken för fysiska övergrepp och annan kriminalitet skulle kanske öka.<br>Kriminella eller våldsamma könsköpare, liksom en del narkotikaberoen-<br>de prostituerade skulle förmodligen inte låta sig påverkas av en krimina-<br></p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>183</p> <p>lisering. Andra svårigheter är att kunna göra gränsen mellan en straffbe-<br>lagd och en inte straffbelagd gärning så klar och entydig som krävs vid<br>en kriminalisering. Bevissvårighetema skulle också kunna bli betydande.</p> <p>Även om svårigheterna vid en kriminalisering kan tyckas stora, så skall<br>de inte överdrivas. Vid en kriminalisering får förutsättas att detta område<br>ges en högre prioritet inom polisen och får ökade resurser. Farhågor för<br>att prostitutionsfrågan vid en kriminalisering skulle anses löst far anses<br>obefogade. Det sociala arbetet som bedrivs i dag kommer utan tvivel att<br>kunna fortsätta men kanske i andra former. En jämförelse kan göras med<br>den som gör sig skyldig till narkotikabrott. Trots att en narkoman straf-<br>fas for att ha innehaft eller använt narkotika har vi i vårt land en omfat-<br>tande narkomanvård. Bevissvårigheter och gränsdragningsproblem har<br>inte avhållit samhället från att lagstifta på andra områden mot företeelser<br>som inte kan ansetts acceptabla. Med den ökade internationaliseringen<br>finns också risk för att inställningen till könshandel kommer att ändras i<br>Sverige och bli mer lik den i länder där könshandel anses som en naturlig<br>del av samhällslivet. Det är alltså nödvändigt att klart ta ställning mot<br>prostitution. En kriminalisering kräver emellertid att tillräckliga resurser<br>avsätts både för spaning och utredning men också för rehabilitering. För<br>den händelse erforderliga resurser inte skulle anses föreligga för att för-<br>stärka både de sociala insatserna och polisen bör man avstå från att kri-<br>minalisera könshandeln nu och i stället inrikta ansträngningarna på soci-<br>ala insatser, däribland det föreslagna prostitutionscentret.</p> <p>Vid en kriminalisering bör straffansvaret omfatta både köpare och säl-<br>jare. Brottet kan rubriceras könshandel respektive grov könshandel.<br>Med den beskrivna innebörden av begreppet könshandel skulle inte bara<br>köp av samlag och annat sexuellt umgänge omfattas av bestämmelsen<br>utan också sådana sexuella tjänster där någon beröring av könsdelar inte<br>direkt förekommer, t.ex. privat posering.</p> <p>Koppleriansvaret bör reformeras så att det omfattar också den som<br>främjar eller bereder sig vinning av att annan i samband med framställ-<br>ning av pornografiska bilder eller filmer mot ersättning har tillfällig sex-<br>uell förbindelse som innefattar samlag eller har grovt kränkande karaktär.<br>Utredningen föreslår att koppleriansvaret utvidgas. För att undvika<br>gränsdragningsproblem bör ansvaret, när det gäller den nya typen av<br>koppleri, begränsas till sådana situationer där kvinnor och män utnyttjas<br>för att mot betalning ha samlag eller där den agerande utför eller deltar i<br>grovt kränkande sexuella handlingar.</p> <p>Någon ändring när det gäller påföljden för koppleri respektive grovt<br>koppleri föreslås inte. För brottet könshandel föreslås att påföljden i<br>normalfallet bestäms till böter eller fängelse upp till sex månader. För<br>grov könshandel föreslås att påföljden blir densamma som för koppleri,<br>fängelse i högst fyra år.</p> <p>För vissa av de prostituerade bör den lämpliga påföljden vara någon<br>form av vård eller behandling. Även män som regelbundet utnyttjar pro-<br>stituerade torde ofta vara i behov av rehabilitering i form av konstruktiva<br>sociala och psykologiska stödinsatser.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 4</p> <p>184</p> <h2>Prostitutionsutredningens lagförslag</h2> <h3>Författningsförslag</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 5</p> <h4>Förslag till</h4> <h4>Lag om ändring i brottsbalken</h4> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken</p> <p>dels att det i brottsbalkens 6 kap. skall införas en ny paragraf av föl-<br>jande lydelse,</p> <p>dels att 6 kap. 8 § skall ha följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>Den som främjar eller på ett<br>otillbörligt sätt ekonomiskt ut-<br>nyttjar att annan har tillfälliga<br>sexuella förbindelser mot ersätt-<br>ning, döms för koppleri till fäng-<br>else i högst fyra år.</p> <p>Får den som med nyttjanderätt<br>har upplåtit en lägenhet veten-<br>skap om att lägenheten helt eller<br>till väsentlig del används för till-<br>fälliga sexuella förbindelser mot<br></p> <p>kap.</p> <p>Den som utnyttjar en annan per-<br>son för en tillfällig sexuell för-<br>bindelse mot ekonomisk eller<br>annan därmed jämförlig ersätt-<br>ning, döms för könshandel till<br>böter eller fängelse högst sex<br>månader.</p> <p>Detsamma skall gälla den som<br>ställer sig till förfogande för en<br>sådan sexuel förbindelse.</p> <p>Om brottet är grovt döms till<br>fängelse i högst fyra år. Vid be-<br>dömande av huruvida brottet är<br>grovt skall särskilt beaktas om<br>det innebär missbruk av någons<br>ungdom, oförstånd, utsatthet el-<br>ler beroende ställning.</p> <p>8§</p> <p>Den som främjar eller på ett<br>otillbörligt sätt ekonomiskt ut-<br>nyttjar att annan har tillfälliga<br>sexuella förbindelser mot ersätt-<br>ning eller att annan för jram-<br>ställning av pornografiska alster<br>mot ersättning har tillfällig sex-<br>uell förbindelse som innefattar<br>samlag eller har grovt kränkande<br>karaktär, döms för koppleri till<br>fängelse i högst fyra år.<br></p> <p>185</p> <p>ersättning och underlåter han att<br>göra vad som skäligen kan begä-<br>ras för att få upplåtelsen att upp-<br>höra, skall han, om verksamheten<br>fortsätter eller återupptas i lä-<br>genheten, anses ha främjat verk-<br>samheten och dömas till ansvar<br>enligt första stycket.</p> <p>Får den som med nyttjanderätt<br>har upplåtit en lägenhet vetskap<br>om att lägenheten helt eller till<br>väsentlig del används för tillfäl-<br>liga sexuella förbindelser mot<br>ersättning och underlåter han att<br>göra vad som skäligen kan begä-<br>ras för att få upplåtelsen att upp-<br>höra, skall han, om verksamheten<br>fortsätter eller återupptas i lägen-<br>heten, anses ha främjat verksam-<br>heten och dömas till ansvar en-<br>ligt första stycket.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 5</p> <p>186</p> <h2>Förteckning över remissinstanserna (SOU 1995:15)</h2> <p>Riksdagens ombudsmän, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Skolverket,<br>Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Riksåklagaren, Justitiekanslem,<br>Jämställdhetsombudsmannen, Kriminalvårdsstyrelsen. Brottsförebyg-<br>gande rådet, Ungdomsstyrelsen, Statskontoret, Statens institutionssty-<br>relse, Våldsskildringsrådet, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Göte-<br>borgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Juridiska fakulteten vid Uppsala univer-<br>sitet, Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, Sociolo-<br>giska institutionen vid Göteborgs universitet, Institutionen för socialt<br>arbete vid Stockholms universitet, Polismyndigheten i Stockholm, Po-<br>lismyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i Malmö, Polismyndighe-<br>ten i Norrköping, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,<br>Stockholms läns landsting, Göteborgs- och Bohusläns landsting, Malmö-<br>hus läns landsting, Stockholms stad, Göteborgs stad, Malmö kommun,<br>Norrköpings kommun, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens<br>centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges<br>Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Föreningen Sveriges polis-<br>chefer, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges fastighetsgarförening,<br>Riksförbundet Hem och Skola, Riksförbundet för sexuell upplysning,<br>Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, Organisationen för barnens<br>rätt i samhället, Rädda Barnen, Svenska Unicef-kommittén, Folkaktio-<br>nen mot pornografi, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige,<br>Brottsofferjouremas riksförbund, Fredrika Bremer-förbundet. Kvinnofo-<br>rum, Svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges Frikyrkosamråd, Sveriges<br>Kristna Råd, Sveriges Kristna Ungdomsråd, Stadsmissionen, Brottsof-<br>fermyndigheten, Barnombudsmannen, Sveriges Film- och Videoprodu-<br>centers Förening, Oberoende Filmares Förbund.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 6</p> <p>187</p> <h2>Sammanfattning av rapporten Sexuella trakasserier<br>och arbetsgivarens ansvar (dnr A97/3077/JÄM)</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 7</p> <p>En definition av sexuella trakasserier i lagtext</p> <p>Sexuella trakasserier har under de senaste två decennierna uppmärksam-<br>mats alltmer, såväl utomlands som i Sverige. EU:s organ har på olika sätt<br>visat ett starkt intresse för att engagera medlemsländerna i arbetet med att<br>motverka och förhindra sexuella trakasserier i arbetslivet.</p> <p>Den svenska jämställdhetslagen innehåller i dag vissa bestämmelser<br>om sexuella trakasserier. I 6 § jämställdhetslagen åläggs arbetsgivare att<br>verka för att inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier eller<br>trakasserier på grund av en anmälan om könsdiskriminering. Det finns i<br>dag inte någon definition i lag av vad som avses med sexuella trakasseri-<br>er. Förarbetena till 6 § kan tolkas så att det i huvudsak är trakasserier av<br>sexuell natur som åsyftas. Enligt den definition som EU har antagit bety-<br>der sexuella trakasserier inte bara ovälkommet uppträdande av sexuell<br>natur utan även annat uppträdande grundat på kön, som påverkar arbets-<br>tagares integritet på arbetsplatsen och som skapar en skrämmande, fient-<br>lig eller förnedrande arbetsmiljö. Detta kan inkludera ovälkommet fy-<br>siskt, verbalt eller icke-verbalt uppträdande.</p> <p>Jag har ansett det angeläget att den svenska jämställdhetslagen har<br>samma definition på sexuella trakasserier som den som EU-<br>kommissionen har antagit. Jag har därför föreslagit att en definition av<br>vad som utgör sexuella trakasserier, motsvarande den som används inom<br>EU, tas in i 6 § jämställdhetslagen.</p> <p>En viktig utgångspunkt för definitionen är att sexuella trakasserier<br>handlar om beteenden och handlingar som är ovälkomna och det är den<br>som utsätts för beteendet eller handlingarna som avgör om dessa är oväl-<br>komna och önskade.</p> <p>Förfarandet skall anses som trakasserande om den som trakasserar in-<br>såg eller borde ha insett att hans beteende eller handlande var önskat.<br>Den drabbade måste dock i princip på något sätt klargöra sin uppfattning<br>för den som trakasserar.</p> <p>Ett förtydligande av arbetsgivarens skyldighet att vidta åtgärder mot sexu-<br>ella trakasserier</p> <p>Enligt 6 § jämställdhetslagen är arbetsgivare skyldiga att verka för att<br>inte någon arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier eller för trakasse-<br>rier på grund av en anmälan om könsdiskriminering. Uttalandena i lagens<br>förarbeten om vad som innefattas i arbetsgivarens skyldighet enligt 6 § är<br>sparsamma. Där anförs endast att det bör ingå i arbetsgivarens allmänna<br>personalpolitik att tydliggöra att sexuella trakasserier mellan anställda<br>inte i något avseende kan tolereras och att återkommande information till<br>arbetstagarna om arbetsgivarens policy i frågan är ett sätt att påverka de<br>anställdas inställning och förebygga övergrepp. När arbetsgivaren får<br></p> <p>188</p> <p>reda på att en arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier bör arbetsgiva-<br>ren, enligt förarbetena, vidta åtgärder också i det enskilda fallet.</p> <p>Erfarenheterna har visat att arbetsgivare i stor utsträckning är okunniga<br>om vad som faktiskt åligger dem enligt 6 § jämställdhetslagen. Jag har<br>ansett det viktigt att arbetsgivarens åligganden konkretiseras. En konkre-<br>tisering bör ske på så sätt att det i lagen anges att arbetsgivaren är skyldig<br>att vidta åtgärder för att förebygga och förhindra att arbetstagare utsätts<br>för sexuella trakasserier. Exempel på sådana åtgärder är antagandet av en<br>policy i vilken arbetsgivaren klart uttalar att sexuella trakasserier inte<br>accepteras på arbetsplatsen och även anger vilka följderna kan bli för den<br>som trakasserar. Det bör ankomma på arbetsgivaren att också se till att<br>denna policy görs känd för arbetstagarna. En annan viktig förebyggande<br>åtgärd är antagandet av en plan för anmälningar om sexuella trakasserier<br>skall handläggas.</p> <p>Skadestånd för arbetsgivare som inte vidtar åtgärder när sexuella trakasse-<br>rier förekommer mellan arbetstagare</p> <p>I förarbetena till jämställdhetslagen anförs allmänt att det ingår i arbets-<br>givarens skyldighet enligt 6 § att vidta åtgärder när han eller hon får kän-<br>nedom om att sexuella trakasserier förekommer på arbetsplatsen. Förar-<br>betena innehåller dock inte några uppgifter om på vilket sätt detta skall<br>ske utan endast att åtgärderna inte får strida mot diskrimineringsförbudet<br>i lagen, t.ex. genom att en kvinna blir uppenbart oförmånligt behandlad<br>jämfört med den man som trakasserat henne.</p> <p>Det är särskilt angeläget att klargöra att en arbetsgivare som får känne-<br>dom om att arbetstagare kan ha utsatts för sexuella trakasserier eller tra-<br>kasserier på grund av en anmälan om könsdiskriminering måste vidta<br>åtgärder för att förhindra fortsatta trakasserier. Flera av de mål som före-<br>kommit i Arbetsdomstolen liksom många ärenden om sexuella trakasse-<br>rier hos Jämställdhetsombudsmannen har visat att arbetsgivare förhållit<br>sig passiva trots att de känt till att sexuella trakasserierna mellan arbets-<br>tagare har förekommit. I de mål som prövats i Arbetsdomstolen arbetsta-<br>garen har ansett sig tvungen att lämna sin anställning och talan mot ar-<br>betsgivaren har därvid kunnat grundas på bestämmelserna i lagen<br>(1982:80) om anställningsskydd. Det har såvitt känt inte förekommit nå-<br>got mål där den anställda har grundat en talan om skadeståndsskyldighet<br>mot en arbetsgivare, som inte vidtagit åtgärder för att förhindra sexuella<br>trakasserier som den anställda utsatts för av en arbetskamrat, på någon<br>bestämmelse i jämställdhetslagen.</p> <p>Det måste anses mycket otillfredsställande att en arbetstagare måste<br>lämna sin anställning för att kunna föra en skadeståndstalan mot en ar-<br>betsgivare som förhåller sig passiv trots att han vet att sexuella trakasse-<br>rier förekommer på arbetsplatsen. Arbetsgivarens förhållningssätt inne-<br>fattar enligt min mening en allvarlig kränkning av den drabbades rätt. Jag<br>har därför föreslagit att en arbetsgivare som inte fullgör sin skyldighet att<br>ingripa mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen skall kunna åläggas att<br>betala skadestånd till arbetstagaren. Arbetsgivaren skall dock kunna und-</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 7</p> <p>189</p> <p>komma skadeståndsskyldigheten om han kan visa att han har vidtagit<br>nödvändiga åtgärder for att förhindra trakasserierna.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 7</p> <p>190</p> <h2>Lagförslag i rapporten Sexuella trakasserier och ar-<br>betsgivarens ansvar</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 8</p> <h3>F örfattningsförslag</h3> <h4>Förslag till</h4> <h4>Lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433)</h4> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om jämställdhetslagen</p> <p>dels att 6 §, 28 § och 35 § skall ha följande lydelse,</p> <p>dels att det i jämställdhetslagen skall införas en ny 27 a § paragraf av<br>följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <h4>6§</h4> <p>Arbetsgivaren skall verka för att<br>inte någon arbetstagare utsätts för<br>sexuella trakasserier eller trakasseri-<br>er på grund av en anmälan om köns-<br>diskriminering</p> <p>Arbetsgivaren skall vidta åtgärder<br>för att förebygga och förhindra att<br>arbetstagare utsätts för sexuella tra-<br>kasserier eller trakasserier på grund<br>av en anmälan om könsdiskrimine-<br>ring.</p> <p>En arbetsgivare som får känne-<br>dom om att arbetstagare kan ha ut-<br>satts för sexuella trakasserier eller<br>trakasserier på grund av en anmä-<br>lan om könsdiskriminering skall<br>vidta nödvändiga åtgärder för att<br>förhindra fortsatta sådana trakasse-<br>rier.</p> <p>Med sexuella trakasserier avses<br>ovälkommet uppträdande av sexuell<br>natur eller annat ovälkommet upp-<br>trädande grundat på kön, som på-<br>verkar arbetstagares integritet på<br>arbetsplatsen och som skapar en<br>skrämmande, fientlig eller förned-<br>rande arbetsmiljö.</p> <p>191</p> <p>27 a §</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 8</p> <p>En arbetsgivare skall betala ska-<br>destånd till en arbetstagare som<br>blivit utsatt för sexuella trakasserier<br>av en annan arbetstagare, om ar-<br>betsgivaren inte fullgjort sina skyl-<br>digheter enligt 6 § andra stycket.</p> <p>28 §</p> <p>Om det är skäligt, kan skadestånd<br>enligt 25, 26 eller 27 § sättas ned<br>eller helt falla bort.</p> <p>Om det är skäligt, kan skadestånd<br>enligt 25, 26, 27 eller 27 a § sättas<br>ned eller helt falla bort.</p> <h4>35 §</h4> <p>En arbetsgivare som inte följer en<br>föreskrift som anges i 4-11 §§ kan<br>vid vite föreläggas att fullgöra sina<br>skyldigheter. Ett sådant föreläggan-<br>de meddelas av jämställdhetsnämn-<br>den på framställning av jämställd-<br>hetsombudsmannen.</p> <p>En arbetsgivare som inte följer en<br>föreskrift som anges i 4 eller 5 §,<br>6 § första stycket eller 7-11 §§ kan<br>vid vite föreläggas att fullgöra sina<br>skyldigheter. Ett sådant föreläggan-<br>de meddelas av jämställdhetsnämn-<br>den på framställning av jämställd-<br>hetsombudsmannen.</p> <p>Ombudsmannen skall i framställningen ange vilka åtgärder som bör åläg-<br>gas arbetsgivaren, vilka skäl som åberopas till stöd för framställningen och<br>vilken utredning som har gjorts.</p> <p>192</p> <h2>Förteckning över remissinstanserna (Sexuella trakas-<br>serier och arbetsgivarens ansvar)</h2> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 9</p> <p>Stockholms tingsrätt, Arbetsgivarverket, Juridiska fakultetsnämnden vid<br>Stockholms universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet,<br>Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsdomstolen, Jämställdhetsombudsmannen,<br>Jämställdhetsnämnden, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbun-<br>det, Sveriges Advokatsamfund, Företagarnas Riksorganisation, Tjänste-<br>männens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisa-<br>tion, Landsorganisation i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen,<br>Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, Samverkansforum för<br>kvinnor i Sverige, Sveriges Kvinnojourers Riksförbund.</p> <p>Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetslivsinstitutet, Företagarnas Riksorga-<br>nisation samt Sveriges Kvinnojourers Riksförbund har inte inkommit<br>med svar.</p> <p>193</p> <p>13 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55</p> <h2>Lagrådsremissens lagförslag</h2> <h3>1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken</h3> <p>Härigenom föreslås i fråga om brottsbalken</p> <p>dels att 3 kap 5 §, 4 kap. 1-3 §§, 5 kap. 5 § och 6 kap. 1, 3, 4, 11 och</p> <p>12 §§ skall ha följande lydelse,</p> <p>dels att det i balken skall införas en ny bestämmelse, 4 kap. 4 a §, av<br>följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <h4>3 kap.</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Den som tillfogar annan per-<br>son kroppsskada, sjukdom eller<br>smärta eller försätter honom i<br>vanmakt eller annat sådant till-<br>stånd, döms för misshandel till<br>fängelse i högst två år eller, om<br>brottet är ringa, till böter eller<br>fängelse i högst sex månader.</p> <p>Om någon bemäktigar sig samt<br>bortför eller inspärrar barn eller<br>annan med uppsåt att skada ho-<br>nom till liv eller hälsa eller<br>tvinga honom till tjänst eller att<br>öva utpressning, dömes för män-<br>niskorov till fängelse på viss tid,<br>lägst fyra och högst tio år, eller<br>på livstid.</p> <p>Är brottet mindre grovt, dömes<br>till fängelse i högst sex år.</p> <p>Den som tillfogar en annan<br>person kroppsskada, sjukdom<br>eller smärta eller försätter honom<br>eller henne i vanmakt eller något<br>annat sådant tillstånd, döms för<br>misshandel till fängelse i högst<br>två år eller, om brottet är ringa,<br>till böter eller fängelse i högst<br>sex månader.</p> <h4>kap.</h4> <p>1 §</p> <p>Den som bemäktigar sig och<br>för bort eller spärrar in ett bam<br>eller någon annan med uppsåt<br>antingen att skada honom eller<br>henne till liv eller hälsa eller<br>tvinga honom eller henne till<br>tjänst eller att öva utpressning,<br>döms för människorov till fäng-<br>else på viss tid, lägst fyra och<br>högst tio år, eller på livstid.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till fängelse i högst sex år.</p> <p>³⁵ Senaste lydelse 1993:207.</p> <p>194</p> <p>Den som i annat fall än i 1 §<br>sägs berövar någon friheten,<br>genom att bortföra eller inspärra<br>honom eller på annat sätt, dömes<br>för olaga frihetsberövande till<br>fängelse, lägst ett och högst tio<br>år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, dömes<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>Den som i annat fall än som<br>sägs i 1 § för bort eller spärrar<br>in någon eller på annat sätt be-<br>rövar honom eller henne frihe-<br>ten, döms för olaga frihetsberö-<br>vande till fängelse, lägst ett och<br>högst tio år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>3 §³⁶</p> <p>Den som, i annat fall än som<br>avses i 1 eller 2 §, genom olaga<br>tvång eller vilseledande, föranle-<br>der att någon kommer i krigs-<br>eller arbetstjänst eller annat så-<br>dant tvångstillstånd eller förmår<br>någon att bege sig till eller stanna<br>kvar på utrikes ort, där han kan<br>befaras bli utsatt för förföljelse<br>eller utnyttjad för tillfälliga sexu-<br>ella förbindelser eller på annat<br>sätt råka i nödläge, döms för för-<br>sättande i nödläge till fängelse,<br>lägst ett och högst tio år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, dömes<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>Den som, i annat fall än som<br>avses i 1 eller 2 §, genom olaga<br>tvång eller vilseledande, föranle-<br>der att någon kommer i krigs-<br>eller arbetstjänst eller annat så-<br>dant tvångstillstånd eller förmår<br>någon att bege sig till eller stanna<br>kvar på utrikes ort, där han eller<br>hon kan befaras bli utsatt för för-<br>följelse eller utnyttjad för tillfäl-<br>liga sexuella förbindelser eller på<br>annat sätt råka i nödläge, döms<br>för försättande i nödläge till<br>fängelse, lägst ett och högst tio<br>år.</p> <p>Är brottet mindre grovt, döms<br>till böter eller fängelse i högst<br>två år.</p> <p>⁵⁶ Senaste lydelse 1984:399.</p> <p>195</p> <p>4a§</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Den som under en viss tid begår<br>brottsliga gärningar enligt 3, 4<br>eller 6 kap. mot en närstående<br>eller tidigare närstående person<br>får, i stället för brott som för-<br>farandet innefattar, dömas för<br>grov fridskränkning till fängel-<br>se, lägst sex månader och högst<br>sex år, om förfarandet varit ett<br>led i en upprepad kränkning av<br>personens integritet och varit<br>ägnat att allvarligt skada per-<br>sonens självkänsla.</p> <p>Har förfarande som anges i<br>första stycket utövats av en man<br>mot en närstående eller tidigare<br>närstående kvinna får istället<br>dömas för grov kvinnofrids-<br>kränkning till samma straff.</p> <h4>5 kap.</h4> <p>5§³⁷</p> <p>Brott som avses i 1-3 §§ far inte atalas av annan än målsägande. Om<br>målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat<br>ur allmän synpunkt, får dock åklagaren åtala för</p> <p>1. förtal och grovt förtal</p> <p>2. förolämpning mot nagon i<br>eller för hans myndighets-<br>utövning,</p> <p>3. förolämpning mot någon<br>med anspelning på hans ras, hud-<br>färg, nationella eller etniska ur-<br>sprung eller trosbekännelse, eller</p> <p>4. förolämpning mot någon<br>med anspelning på att han har<br>homosexuell läggning.</p> <p>Har förtal riktats mot avliden, få</p> <p>2. förolämpning mot nagon i<br>eller för hans eller hennes myn-<br>dighetsutövning,</p> <p>3. förolämpning mot någon<br>med anspelning på hans eller<br>hennes ras, hudfärg, nationella<br>eller etniska ursprung eller tros-<br>bekännelse, eller</p> <p>4. förolämpning mot någon<br>med anspelning på hans eller<br>hennes homosexuella läggning,<br>åtal väckas av den avlidnes efter-</p> <p>levande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal<br>av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.</p> <p>Innebär brott som avses i 1-3 §§, att någon genom att förgripa sig på<br>en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en<br>främmande makts representant i Sverige har kränkt den främmande<br>makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som före-</p> <p>³⁷ Senaste lydelse 1987:610.</p> <p>196</p> <p>skrivs i första stycket. Åtal far dock inte ske utan förordnande av rege- Prop. 1997/98:55<br>ringen eller den regeringen har bemyndigat därtill. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 10</p> <h4>6 kap.</h4> <p>1 §³⁸</p> <p>Den som tvingar annan till<br>samlag eller därmed jämförligt<br>sexuellt umgänge genom våld el-<br>ler genom hot som innebär eller<br>för den hotade framstår som<br>trängande fara, döms för våld-<br>täkt till fängelse, lägst två och<br>högst sex år. Lika med våld anses<br>att försätta någon i vanmakt eller<br>annat sådant tillstånd.</p> <p>Den som genom våld eller ge-<br>nom hot som innebär eller för<br>den hotade framstår som träng-<br>ande fara tvingar någon annan<br>till samlag eller annat sexuellt<br>umgänge som med hänsyn till<br>kränkningens art och omständig-<br>heterna i övrigt är jämförligt<br>med påtvingat samlag, döms för<br>våldtäkt till fängelse, lägst två<br>och högst sex år. Med våld jäm-<br>ställs att försätta någon i van-<br>makt eller annat sådant tillstånd.</p> <p>Är brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna<br>i övrigt att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år.</p> <p>Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse, lägst fyra och<br>högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas,<br>om våldet var livsfarligt eller om den som har begått gärningen tillfogat<br>allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillväga-<br>gångssättet eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslös-<br>het eller råhet.</p> <p>3 §³⁹</p> <p>Den som förmår annan till<br>sexuellt umgänge genom att all-<br>varligt missbruka hans eller hen-<br>nes beroende ställning döms för<br>sexuellt utnyttjande till fängelse<br>i högst två år. Detsamma gäller<br>den som har sexuellt umgänge<br>med annan genom att otillbörligt<br>utnyttja att denne befinner sig i<br>vanmakt eller annat hjälplöst till-<br>stånd eller lider av en psykisk<br>störning.</p> <p>Den som förmår någon annan<br>till sexuellt umgänge genom att<br>allvarligt missbruka hans eller<br>hennes beroende ställning döms<br>för sexuellt utnyttjande till<br>fängelse i högst två år. Detsam-<br>ma gäller den som har sexuellt<br>umgänge med någon annan ge-<br>nom att otillbörligt utnyttja att<br>denna person befinner sig i van-<br>makt eller annat hjälplöst till-<br>stånd eller lider av en psykisk<br>störning.</p> <p>Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller om<br>brottet annars är att anse som grovt, döms för grovt sexuellt utnyttjande<br>till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.</p> <p>⁵⁸ Senaste lydelse 1992:147.<br>” Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>197</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Har någon sexuellt umgänge<br>med den som är under arton år<br>och som är hans avkomling eller<br>står under hans fostran eller for<br>vars vård eller tillsyn han har att<br>svara på grund av myndighets<br>beslut döms för sexuellt utnytt-<br>jande av underårig till fängelse<br>i högst fyra år. Detsamma skall<br>gälla om någon, i annat fall än<br>som avses förut i detta kapitel,<br>har sexuellt umgänge med bam<br>under femton år.</p> <p>Har någon sexuellt umgänge<br>med den som är under arton år<br>och som är avkomling till eller<br>står under fostran av honom eller<br>henne eller för vars vård eller<br>tillsyn han eller hon har att svara<br>på grund av en myndighets be-<br>slut döms för sexuellt utnytt-<br>jande av underårig till fängelse<br>i högst fyra år. Detsamma skall<br>gälla om någon, i annat fall än<br>som avses förut i detta kapitel,<br>har sexuellt umgänge med bam<br>under femton år.</p> <p>Om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den<br>underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller annars är<br>att anse som grovt, skall dömas för grovt sexuellt utnyttjande av un-<br>derårig till fängelse, lägst två och högst åtta år.</p> <p>11 §⁴¹</p> <p>Ansvar som i detta kapitel är<br>föreskrivet för gärning som be-<br>gås mot någon under viss ålder<br>skall ådömas även den som inte<br>insåg men hade skälig anledning<br>anta att den andre ej uppnått så-<br>dan ålder.</p> <p>Till ansvar som i detta kapitel<br>är föreskrivet för en gärning som<br>begås mot någon under en viss<br>ålder skall dömas även den som<br>inte insåg men hade skälig an-<br>ledning anta att den andra per-<br>sonen inte uppnått sådan ålder.</p> <p>12 §⁴²</p> <p>För försök till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, sexuellt tvång, grovt<br>sexuellt tvång, sexuellt utnyttjan-<br>de, grovt sexuellt utnyttjande,<br>sexuellt utnyttjande av underårig,<br>grovt sexuellt utnyttjande av un-<br>derårig, koppleri och grovt kopp-<br>leri döms till ansvar enligt vad<br>som föreskrivs i 23 kap. Det-<br>samma gäller i fråga om förbere-<br>delse och stämpling till våldtäkt,<br>grov våldtäkt, grovt sexuellt ut-</p> <p>För försök till våldtäkt, grov<br>våldtäkt, sexuellt tvång, grovt<br>sexuellt tvång, sexuellt utnytt-<br>jande, grovt sexuellt utnyttjande,<br>sexuellt utnyttjande av underårig,<br>grovt sexuellt utnyttjande av un-<br>derårig, koppleri och grovt kopp-<br>leri döms till ansvar enligt vad<br>som föreskrivs i 23 kap. Det-<br>samma gäller i fråga om förbere-<br>delse och stämpling till våldtäkt,<br>grov våldtäkt, grovt sexuellt ut-</p> <p>⁴⁰ Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>⁴¹ Senaste lydelse 1984:399.</p> <p>⁴² Senaste lydelse 1994:1499.</p> <p>198</p> <p>nyttjande av underårig och grovt nyttjande av underårig och grovt<br>koppleri. &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;koppleri eller underlåtenhet att</p> <p>avslöja sådant brott.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.</p> <p>199</p> <h3>2 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud<br>mot omskärelse av kvinnor</h3> <p>Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1982:316) med förbud<br>mot omskärelse av kvinnor samt 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse.</p> <h4>Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor</h4> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Ett ingrepp i de kvinnliga yttre<br>könsorganen i syfte att stympa<br>dessa eller åstadkomma andra<br>bestående förändringar av dem<br>(omskärelse) far inte utföras,<br>oavsett om samtycke har lämnats<br>till ingreppet eller inte.</p> <p>Den som bryter mot 1 § döms till<br>fängelse i högst två år eller, om<br>omständigheterna är mildrande,<br>till böter.</p> <p>Om brottet har medfört livsfara,<br>svår kroppsskada, allvarlig sjuk-<br>dom eller i annat fall inneburit ett<br>synnerligen hänsynslöst beteende<br>skall det bedömas som grovt. För<br>grovt brott döms till fängelse,<br>lägst ett och högst tio år.</p> <p>För försök döms till ansvar<br>enligt 23 kap. brottsbalken.</p> <p>1§</p> <p>Ingrepp i de kvinnliga yttre<br>könsorganen i syfte att stympa<br>dessa eller åstadkomma andra<br>bestående förändringar av dem<br>(könsstympning) får inte utföras,<br>oavsett om samtycke har lämnats<br>till ingreppet eller inte.</p> <p>2§</p> <p>Den som bryter mot 1 § döms till<br>fängelse i högst fyra år.</p> <p>Om brottet har medfört livs-<br>fara, allvarlig sjukdom eller i<br>annat fall inneburit ett synner-<br>ligen hänsynslöst beteende skall<br>det bedömas som grovt. För<br>grovt brott döms till fängelse,<br>lägst två och högst tio år.</p> <p>För försök, förberedelse och<br>stämpling eller underlåtenhet att<br>avslöja brott döms till ansvar en-<br>ligt 23 kap. brottsbalken.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.</p> <p>200</p> <h3>3 Förslag till lag om förbud mot köp av sexuella<br>tjänster</h3> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Härigenom föreskrivs följande.</p> <p>Den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse, döms<br>- om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken - för köp av<br>sexuella tjänster till böter eller fängelse i högst sex månader.</p> <p>För försök döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.</p> <p>201</p> <h3>4 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)</h3> <p>Härigenom föreskrivs att det i socialtjänstlagen (1980:620)⁴³ skall tas<br>in en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.</p> <p>Nuvarande lydelse &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Föreslagen lydelse</p> <h4>8a§</h4> <p>Socialnämnden bör verka för<br>att kvinnor som är eller har varit<br>utsatta för våld eller andra över-<br>grepp i hemmet får stöd och<br>hjälp för att förändra sin situa-<br>tion.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.</p> <p>⁴⁵ Lagen omtryckt 1988:871.</p> <p>202</p> <h3>5 Förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433)</h3> <p>Härigenom föreskrivs i fråga om jämställdhetslagen<br>dels att 6 och 28 §§ skall ha följande lydelse,<br>dels att rubriken nämast före 22 § skall lyda ”Förbud mot trakasserier<br>m.m”,</p> <p>dels att det i jämställdhetslagen skall införas två nya paragrafer, 22 a<br>och 27 a §§, av följande lydelse.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>Nuvarande lydelse</p> <p>Arbetsgivaren skall verka för<br>att inte någon arbetstagare utsätts<br>för sexuella trakasserier eller tra-<br>kasserier på grund av en anmälan<br>om könsdiskriminering.</p> <p>Föreslagen lydelse</p> <p>6§</p> <p>Arbetsgivaren skall vidta åt-<br>gärder för att förebygga och för-<br>hindra att någon arbetstagare ut-<br>sätts för sexuella trakasserier el-<br>ler trakasserier på grund av en<br>anmälan om könsdiskriminering.</p> <p>Med sexuella trakasserier av-<br>ses sådant ovälkommet uppträ-<br>dande av sexuell natur eller an-<br>nat ovälkommet uppträdande<br>grundat på kön som kränker ar-<br>betstagarens integritet i arbetet.</p> <p>22 a §</p> <p>En arbetsgivare som får kän-<br>nedom om att en arbetstagare<br>anser sig ha blivit utsatt för sex-<br>uella trakasserier av en annan<br>arbetstagare skall utreda om-<br>ständigheterna kring de uppgiv-<br>na trakasserierna och i förekom-<br>mande fall vidta de åtgärder som<br>skäligen kan krävas för att för-<br>hindra fortsatta sexuella trakas-<br>serier.</p> <p>203</p> <p>27 a §</p> <p>Om arbetsgivaren inte fullgör<br>sina skyldigheter enligt 22 a §,<br>skall arbetsgivaren betala skade-<br>stånd till arbetstagaren för den<br>kränkning som underlåtenheten<br>innebär.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 10</p> <p>28 §</p> <p>Om det är skäligt, kan skade-<br>stånd enligt 25, 26 eller 27 § sät-<br>tas ned eller helt falla bort.</p> <p>Om det är skäligt, kan skade-<br>stånd enligt 25, 26, 27 eller<br>27 a § sättas ned eller helt falla<br>bort.</p> <p>Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.</p> <p>204</p> <h2>Lagrådets yttrande</h2> <h4>LAGRÅDET</h4> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 11</p> <p>Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-01-19</p> <p>Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud Len-<br>nander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.</p> <p>Enligt en lagrådsremiss den 16 december 1997 (Arbetsmarknadsdeparte-<br>mentet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag<br>till</p> <p>1. lag om ändring i brottsbalken,</p> <p>2. lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av<br>kvinnor,</p> <p>3. lag om förbud mot köp av sexuella tjänster.</p> <p>4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),</p> <p>5. lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433).</p> <p>Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Cecilia Bergman,<br>kammarrättsassessorn Anita Linder och hovrättsassessorn Cathrine Lilja<br>Hansson.</p> <p>Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:</p> <p>Förslaget till lag om ändring i brottsbalken</p> <p>4 kap. 4 a §</p> <p>Lagrådet har inte något att erinra mot att i 4 kap. införs en bestämmelse<br>om grov fridskränkning som medger att upprepade brott enligt 3, 4 eller<br>6 kap. brottsbalken bestraffas med hänsyn tagen till att gärningarna krän-<br>ker offrets integritet och är ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla.<br>Sådana gärningar torde dessvärre inte vara ovanliga. Det synes väl moti-<br>verat att ta upp beteendemönstret till särskild behandling i brottsbalkens<br>kapitel om brott mot frihet och frid och att därvid tillmäta det ett högt<br>straffvärde. Det måste också antas att en sådan straffbestämmelse kan få<br>effekt i normbildande hänseende.</p> <p>Ett särskilt problem med gärningar av angiven art är att de så ofta upp-<br>repas att offret i efterhand har svårt att skilja den ena från den andra.<br>Högsta domstolen har i sådant fall konstaterat att det inte utgör något<br>hinder mot fallande dom att det exakta antalet handlingar av det aktuella<br>slaget inte kan fastställas och att varje enskild handling inte kan fixeras<br>till tid och rum (NJA 1992 s. 446 på s. 468, sexualbrott, jfr NJA 1991<br>s. 83, våldtäkter och misshandel); självfallet måste den period under vil-<br>ken gärningarna utövats vara angiven i åtalet så att det inte kan uppstå</p> <p>205</p> <p>någon tvekan om domens rättskraft. Det synes tillfredsställande att i en<br>sådan situation kunna döma till ansvar for de skilda gärningarna - som i<br>och for sig måste vara styrkta om än inte preciserade till antal, tid eller<br>plats - såsom för ett brott (jfr i lagrådsremissen åberopade uttalanden av<br>Nils Jareborg och Dag Victor).</p> <p>En straffbestämmelse av antytt innehåll kan i princip utformas på två<br>skilda sätt. Antingen kan man straffbelägga ett fortlöpande förfarande<br>som ett perdurerande brott eller också kan man straffbelägga de enskilda<br>gärningarna för sig men sedda i sitt sammanhang och med ett särskilt<br>rekvisit som, utöver de eljest tillämpliga, karaktäriserar brottens fridsstö-<br>rande karaktär. I lagrådsremissen har i princip den senare vägen valts,<br>vilket synes vara riktigt.</p> <p>Det är dock viktigt att lagstiftaren i så fall konsekvent följer den in-<br>slagna vägen och inte hamnar någonstans mittemellan de båda alternati-<br>ven. 1 det hänseendet kan inte det remitterade förslaget gå helt fritt från<br>invändningar, som närmare kommer att anföras i det följande.</p> <p>Ytterligare en principiell synpunkt må anföras. När en betydelsefull<br>innovation, som den föreslagna bestämmelsen får anses utgöra, införs i<br>straffrätten, synes det viktigt att man i detaljarbetet håller sig inom sed-<br>vanliga straffrättsliga och processrättsliga ramar och inte försöker sig på<br>ytterligare, tidigare oprövade lösningar. Sådana lösningar bör mer ingå-<br>ende övervägas i större sammanhang. Som kommer att anföras går det<br>remitterade förslaget inte heller i detta avseende fritt från erinringar, och<br>det synes fullt möjligt att genomföra förslagets intentioner utan sådana<br>avvikelser från invanda mönster.</p> <p>Det finns intet att erinra mot den begränsning som görs av de straff-<br>bara gärningarna till sådana som avses i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken.<br>Detta är en väl avvägd avgränsning. Inte heller finns något att erinra mot<br>att det skall vara fråga om &quot;en upprepad kränkning av personens integri-<br>tet&quot; eller att det skall vara &quot;ägnat att allvarligt skada personens själv-<br>känsla&quot;. De anförda rekvisiten synes träffande beskriva sådana händelse-<br>förlopp som åsyftas och som enligt vad inledningsvis antytts dessvärre<br>inte är ovanliga.</p> <p>Den kritiska frågan i lagstiftningsärendet är om det föreslagna straff-<br>budet avser ett nytt, perdurerande brott eller straffbelägger olika konkreta<br>gärningar som i sig är straffbelagda. Utgångspunkten enligt såväl lagtext<br>som motiv är helt klart det sistnämnda och förslaget skiljer sig i detta<br>hänseende på ett förtjänstfullt sätt från kvinnovåldskommissionens mot-<br>svarande förslag. Frågan är emellertid hur det förhåller sig med rekvisitet<br>att ”förfarandet (skall ha) varit ett led i” en upprepad kränkning etc. Detta<br>rekvisit förenas i författningskommentaren med följande motivuttalan-<br>den.</p> <p>Kravet på en upprepad kränkning är ett objektivt brottsrekvisit som skall va-<br>ra täckt av gärningsmannens uppsåt. Åklagaren måste därför tillåtas föra bevis-<br>ning för att styrka detta, varvid även omständigheter som ligger vid sidan av de<br>gärningar som åtalet omfattar kan ha betydelse. Kravet att det skall vara fråga<br>om en upprepad kränkning innebär således att det inte är något som hindrar att<br>även andra gärningar än de som skall bedömas i det aktuella brottmålet tas in i<br>bedömningen av om det är fråga om en upprepad kränkning. Åklagaren kan</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 11</p> <p>206</p> <p>alltså tillåtas föra bevisning om, förutom de gärningar som åtalet gäller, även<br>andra gärningar för att visa att det är fråga om upprepade kränkningar. Bevis-<br>ning kan också åberopas avseende sådana gärningar som i sig inte är straffbara<br>men som kan visa att det är fråga om en upprepad kränkning.</p> <p>Till en början må anmärkas att lagtexten inte kräver, och inte heller<br>torde vara avsedd att kräva, något syfte från gärningsmannens sida att<br>kränka offrets integritet eller allvarligt skada offrets självkänsla. I båda<br>hänseendena är det fråga om s.k. normativa rekvisit (Leijonhufvud -<br>Wennberg, Straffansvar, 5 uppl. 1997, s. 77). Det är tillräckligt att gär-<br>ningsmannen har uppsåt beträffande de faktiska omständigheter som<br>läggs till grund för bedömningen, men värderingen av frågorna om hu-<br>ruvida dessa inneburit kränkning och varit ägnade att allvarligt skada<br>offrets självkänsla görs av domstolen oavsett gärningsmannens egna vär-<br>deringar och syften med handlingarna (jfr a. st. och Strahl, Allmän<br>straffrätt i vad angår brotten, 1979 s. 133 ff). Åklagaren behöver alltså<br>inte åberopa kringomständigheter till stöd för att gärningsmannen haft<br>visst motiv för sitt handlande.</p> <p>I själva verket synes senare ledet av den föreslagna brotts-<br>beskrivningen trots allt innebära att brottet utgör ett perdurerande brott i<br>vilket innefattas allehanda diffusa och till och med icke straffbara gär-<br>ningar. Från processekonomiska synpunkter - både med hänsyn till po-<br>lismyndigheternas bristfälliga utredningsresurser, anhopningen hos åkla-<br>garmyndigheterna och tidsutdräkten i domstolsprocessen - synes det vara<br>olyckligt om sådana gärningar skall vara föremål för utredning och bevis-<br>föring. Värre är att de inte synes vara avsedda att preciseras i åklagarens<br>gämingsbeskrivning, vilket försvårar den misstänktes möjligheter att<br>försvara sig och i det hänseendet utgör en fara ur rättsäkerhetssynpunkt.<br>Avgörande från Lagrådets synpunkt är emellertid att, enligt det citerade<br>motivuttalandet, i brottet de facto kommer att ingå även annars inte<br>straffbelagda handlingar och att brottsbeskrivningen därmed kommer att<br>fa just en sådan vag karaktär som regeringsforslaget är avsett att undvika.<br>Den bristande preciseringen i lagtexten skulle medföra risk för att ut-<br>dömda straff skulle omfatta också inte straffbelagda handlingar. Inne-<br>hållet i bestämmelsen skulle i så fall strida mot straffrättens legalitets-<br>princip sådan den kommit till uttryck i 2 kap. 10 § regeringsformen, arti-<br>kel 7 Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna<br>och de grundläggande friheterna (Europarådskonventionen) och 1 kap.<br>1 § brottsbalken. Bestämmelsen skulle därmed inte kunna tillämpas av<br>domstolarna i enlighet med det citerade motivuttalandet.</p> <p>Mot det nu anförda har under föredragningen som exempel anförts ut-<br>talanden i förarbetena till en ändring beträffande häleribrottet angående<br>rekvisitet vanemässigt, vari sagts att det är tillräckligt att en viss handling<br>kan visas ingå i en vanemässig verksamhet (prop. 1979/80: 66 s. 25).<br>Lagrådet kan inte finna att fallen är jämförbara, eftersom jämförelsen<br>avser ett fall när det hela tiden är fråga om en och samma brottstyp,<br>nämligen häleri, som i sig är straffbar.</p> <p>I själva verket synes det inte behövas någon bevisning som hänför sig<br>till annat än de aktuella gärningarna. Dessa har i regel inslag av olika</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 11</p> <p>207</p> <p>former av förnedring. Även bortsett från detta kan det inte innebära några<br>svårigheter för en domstol att värdera huruvida en serie av misshandel,<br>fridsbrott och sexualbrott utgör en upprepad kränkning av offrets integ-<br>ritet och varit ägnad att allvarligt skada hennes eller hans självkänsla. En<br>sådan värdering torde leda till att bestämmelsen blir tillämplig i åtskilliga<br>fall.</p> <p>Den föreslagna lydelsen av ansvarsbestämmelsen innebär att bestäm-<br>melsen ”far” tillämpas när rekvisiten föreligger. Detta innebär, som ock-<br>så är avsett, att bestämmelsen blir fakultativ. Det egentliga syftet härmed<br>synes vara att förebygga att den förehållandevis stränga straffskalan till-<br>lämpas på mindre allvarliga fall. Det är emellertid inte någon ovanlig<br>situation att vid valet mellan en ansvarsbestämmelse för ett normalbrott<br>och en annan för motsvarande grova brott strafflatituden påverkar dom-<br>stolen, så att exempelvis vid stöld straffminimum sex månader för grov<br>stöld med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet medför att<br>den aktuella gärningen inte bedöms som grovt brott. Det synes svårt att<br>förstå att upprepade gärningar som kränker offrets integritet och är ägna-<br>de att allvarligt skada hennes eller hans självkänsla inte skulle ha ett<br>straffvärde av minst sex månaders fängelse och att omvänt gärningar som<br>domstolen finner ha lägre straffvärde än sex månader skulle motsvara de<br>värderingar som de angivna rekvisiten ger uttryck för. Härtill kommer att<br>valet inte i första hand blir domstolens utan åklagarens, som i sin gär-<br>ningsbeskrivning måste åberopa de angivna rekvisiten för att domstolen<br>skall kunna tillämpa bestämmelsen. Det är en intressant tanke, som dess-<br>utom skulle stå i god överensstämmelse med realiteterna i form av utred-<br>ningssvårigheter och bristande resurser, att åklagaren skulle ha en sådan<br>valrätt som den föreslagna lydelsen anger. Emellertid synes en sådan<br>fråga böra övervägas i större sammanhang. Tills vidare bör tillämpas<br>principen om obligatorisk åtalsplikt, innebärande att om de angivna rek-<br>visiten föreligger skall också åtalas - och dömas - enligt den föreslagna<br>ansvarsbestämmelsen.</p> <p>Brottsbenämningen ”grov kvinnofridskränkning” i andra stycket an-<br>vänds för just sådana gärningar som beskrivs i första stycket. Detta in-<br>nebär att ett och samma brott har två brottsbenämningar, och detta dess-<br>utom i strid mot avsikten i det remitterade förslaget i övrigt att 3-6 kap.<br>brottsbalken skall vara könsneutrala. Härtill kommer att även an-<br>vändningen av brottsbenämningen föreslås vara fakultativ. Frågan kan<br>möjligen övervägas i samband med den förestående utredningen rörande<br>sexualbrotten. I nuvarande skede synes en sådan avvikelse från brottsbal-<br>ken i övrigt inte böra införas.</p> <p>Orden ”under viss tid” i paragrafens inledning skulle ha en funktion att<br>fylla som brottsrekvisit om det vore fråga om ett perdurerande brott.<br>Åklagaren måste självfallet i gämingsbeskrivningen ange under vilken<br>tid de åtalade gärningarna har ägt rum, för att rättskraften skall kunna<br>bedömas. Detta gäller emellertid generellt. Som självständigt brottsrekvi-<br>sit har de citerade orden inte någon funktion att fylla.</p> <p>Uttrycket ”i stället för brott som förfarandet innefattar”, synes - utom<br>att det är språkligt ofullständigt - överensstämma med sedvanliga kon-<br>kurrensregler och kan därför avvaras.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 11</p> <p>208</p> <p>I enlighet med det anförda förordar Lagrådet följande lydelse av para- Prop. 1997/98:55<br>grafen: &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bilaga 11</p> <p>”Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en när-<br>stående eller tidigare närstående person, döms, om gärningarna innebär<br>upprepade kränkningar av personens integritet och är ägnade att allvarligt<br>skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst<br>sex månader och högst sex år.”</p> <p>Lagrådet vill lägga till något om problem som kan uppstå vid tillämp-<br>ningen.</p> <p>I den allmänna motiveringen anges att t.o.m. brott som den misstänkte<br>tidigare dömts för kan åberopas av åklagaren till stöd för att gärningarna<br>skulle vara ett led i en upprepad kränkning. Det må vara att en tidigare<br>dom för en liknande gärning kan göra mönstret av upprepade kränkning-<br>ar i det nya målet mer tydligt. Eftersom rekvisiten för grov fridskränk-<br>ning omfattar att det skall var fråga om flera gärningar kan däremot inte<br>en ny gärning i förening med en tidigare dom ses som en upprepad<br>kränkning (motsatsen skulle strida mot principen ne bis in idem i Euro-<br>parådskonventionen, sjunde tilläggsprotokollet art. 4 punkten 1).</p> <p>Åklagaren torde efter en fallande dom som regel inte kunna komma<br>tillbaka med nya brott av ”normalgraden” som begåtts under den tid som<br>den tidigare domen omfattar. Om de enskilda gärningar som det tidigare<br>åtalet omfattat kunnat bestämt anges i gämingsbeskrivningen, torde vis-<br>serligen andra gärningar inte formellt omfattas av domens rättskraft. För-<br>hållandena torde emellertid som inledningsvis antytts ofta vara sådana att<br>de enskilda gärningarna inte är tillräckligt preciserade till antal, tid eller<br>plats för att rättskraften beträffande varje enskild gärning skall kunna<br>bedömas. Härtill kommer att enskilda gärningar av samma art inte nämn-<br>värt torde påverka straffvärdet enligt bestämmelsen. I övrigt delar Lagrå-<br>det den uppfattning beträffande uppkommande konkurrensproblem som<br>kommit till uttryck i lagrådsremissen.</p> <p>I preskriptionshänseende torde brottet preskriberas särskilt för varje<br>gärning som ingår i åklagarens gämingsbeskrivning.</p> <p>6 kap. 1 §</p> <p>Enligt den föreslagna brottsbeskrivningen skall den dömas för våldtäkt<br>som på angivet sätt tvingar någon ”till samlag eller annat sexuellt um-<br>gänge som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i öv-<br>rigt är jämförligt med påtvingat samlag”.</p> <p>Problemet är att det redan framgår av tidigare rekvisit att det sexuella<br>umgänget är påtvingat och att avsikten med tillägget är att utsäga något<br>om det sexuella umgängets karaktär i sig. I själva verket torde jämförel-<br>sen avse gärningen i dess helhet, inte förhållandet mellan det sexuella<br>umgänget och ett samlag. Detta kan uttryckas med orden ”till samlag<br>eller till annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränk-<br>ningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med ett påtvingat<br>samlag”. (Jfr prop. 1983/84:105 s. 68, där Lagrådet föreslog en likartad<br>konstruktion ehuru i ett särskilt stycke, något som inte torde vara nöd-<br>vändigt för förståelsen.)</p> <p>14 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55</p> <p>Förslaget till lag om forbud mot köp av sexuella tjänster</p> <p>Lagförslaget framläggs trots att en rad tunga remissinstanser ställt sig<br>negativa till en kriminalisering, även om kriminaliseringen skulle begrän-<br>sas till att omfatta endast den som köper en sexuell tjänst.</p> <p>Förbudet har intagits i en särskild lag och inte bland bestämmelserna i<br>6 kap. brottsbalken, där det naturligen borde höra hemma. Regeringen<br>har emellertid aviserat en fullständig översyn av 6 kap. brottsbalken.<br>Lagrådet utgår från att förbudets nuvarande placering är tillfällig och<br>kommer att närmare övervägas i samband med denna översyn.</p> <p>Även försök föreslås kriminaliserade. Lagrådet noterar, att det i brotts-<br>balken inte finns något annat brott med samma låga straffskala (böter<br>eller fängelse i högst sex månader) som är straffbelagt på försöksstadiet.<br>Däremot finns ett par exempel utanför brottsbalken, se t.ex. 40 § fiskela-<br>gen (1993:787). 1 brottsbalken har således grövre brott i detta avseende<br>prioriterats framför lindrigare. (Se SOU 1940:19 s. 62 f.) Det torde dock<br>knappast finnas något skäl att fullständigt utesluta bestraffning av försök<br>till lindrigare brott. (Se Wennberg, Försök till brott, 1985, s. 339 ff.)</p> <p>Förslaget att straffbelägga försök till köp av sexuella tjänster torde<br>sammanhänga med det förhållandet att brottet i sig innebär ett angrepp på<br>det intresse man vill skydda och att det därför, för att så långt möjligt<br>förhindra skadeverkningar, anses önskvärt att straffbarhet skall kunna<br>inträda redan på ett tidigt stadium av händelseförloppet. För att detta<br>syfte skall uppnås kunde bestämmelsen också ha utformats som en s.k.<br>materiell försöksbestämmelse, på ett sätt liknande det närliggande brottet<br>förförelse av ungdom, 6 kap. 10 § brottsbalken. I denna bestämmelse,<br>vars straffskala överensstämmer med den nu föreslagna, stadgas straff<br>även för den som ”söker skaffa sig” tillfälligt sexuellt umgänge med nå-<br>gon som är under arton år.</p> <p>Med hänsyn till det sagda har Lagrådet inga lagtekniska erinringar mot<br>att även försök till brottet straffbeläggs.</p> <p>Övriga lagförslag</p> <p>Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Bilaga 11</p> <p>210</p> <h4>Regeringsbeslut</h4> <p>Bilaga 12</p> <p>REGERINGEN</p> <p>1997-12-16</p> <p>A97/3077/JÄM</p> <p>(delvis)</p> <p>Arbetsmarknadsdepartementet</p> <h4>Myndighetsgemensamma uppdrag för att bekämpa våld mot kvinnor_______</h4> <p>1 bilaga</p> <p>Regeringen beslutar myndighetsgemensamma uppdrag för åtgärder för att<br>bekämpa våld mot kvinnor under åren 1998 - 2002 (bilaga).</p> <p>På regeringens vägnar</p> <p>Ulrica Messing</p> <p>Charlotte von Redlich</p> <p>Kopia till</p> <p>J ustitiedepartementet<br>Socialdepartementet<br>Domstolsverket<br>Riksåklagaren<br>Rikspolisstyrelsen<br>Brottsförebyggande rådet<br>Brottsoffermyndigheten<br>Kriminalvårdsstyrelsen<br>Socialstyrelsen<br>Länsstyrelserna</p> <p>Alla åklagarmyndigheter<br>Alla polismyndigheter</p> <p>Postadress &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Telefon växel</p> <p>103 33 STOCKHOLM &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;08-405 10 OO</p> <p>E-post: registratorOlabour.mimstry.se</p> <p>X.400: S=Registrator; O=Labour_: P=Ministry; A=SIL; C=SE</p> <p>211</p> <p>Besöksadress</p> <p>Drottninggatan 21</p> <p>Telefax</p> <p>08-20 73 69</p> <p>Telex</p> <p>125 33 MINLAB S</p> <p>REGERINGSKANSLIET</p> <p>Justitiedepartementet</p> <p>Socialdepartementet</p> <p>Arbetsmarknadsdepartementet</p> <p>1997-12-16</p> <p>Bilaga 12</p> <p>Bilaga</p> <p>A97/3077/JÄM</p> <p>(delvis)</p> <h2>Myndighetsgemensamma uppdrag om våld<br>mot kvinnor</h2> <h3>1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Bakgrund</h3> <p>1.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Regeringens strategi i fråga om våld mot kvinnor</p> <p>Regeringen beslutade den 16 december 1997 om en lagrådsremiss i frågor<br>som rör våld mot kvinnor, prostitution och sexuella trakasserier. Lagråds-<br>remissen har lagts fram bl.a. mot bakgrund av förslagen i betänkandena<br>Kvinnofrid (SOU 1995:60) och Könshandeln (SOU 1995:15) samt i rap-<br>porten Sexuella trakasserier och arbetsgivarens ansvar (dnr<br>A97/3077/JÄM). En proposition avses lämnas till riksdagen i början av år<br>1998.</p> <p>Mäns våldsbrott mot kvinnor utgör ett allvarligt samhällsproblem. Att<br>bekämpa denna brottslighet är därför en prioriterad uppgift för rättsvä-<br>sendet. Därtill kommer att våldet mot kvinnor också är ett allvarligt ut-<br>tryck för bristande jämställdhet och därmed för den obalans som råder i<br>maktförhållandet mellan könen. Det kan därför inte förenas med samhäl-<br>lets jämställdhetsmål.</p> <p>I lagrådsremissen lämnas ett flertal förslag som syftar till att förebygga och<br>förhindra detta våld och till att skydda, stödja och hjälpa de utsatta kvin-<br>norna. Bland de åtgärder som föreslås finns ny lagstiftning, ändringar i<br>befintlig lagstiftning, ökade resurser för frivilligorganisationer m.m.</p> <p>Regeringen konstaterar bl.a. att våldet mot kvinnor måste angripas på<br>bred front och att en viktig förutsättning för att insatser mot våld mot<br>kvinnor skall bli effektiva är att kunskaperna och insikterna om våldets<br>bakomliggande orsaker och mekanismer ökar.</p> <p>212</p> <p>Bilaga 12</p> <p>Detta gäller inte minst för de myndigheter vars personal kommer i kon-<br>takt med utsatta kvinnor. Det är därför angeläget att berörda myndigheter<br>på central, regional och lokal nivå effektiviserar och konkretiserar sitt<br>arbete i dessa frågor och att samverkan över myndighetsgränserna intensi-<br>fieras.</p> <p>1.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Syftet med myndighetsgemensamma uppdrag</p> <p>Som nämnts ovan är det angeläget att samhällets samlade insatser i högre<br>utsträckning än vad som nu är fallet tas i anspråk för att förebygga och<br>beivra våldsbrott mot kvinnor och för att skydda, stödja och hjälpa kvin-<br>nor som utsatts för eller riskerar att utsättas för våld. Det är också angelä-<br>get att ökad uppmärksamhet riktas mot män som är eller riskerar att bli<br>förövare av denna våldsbrottslighet. Regeringens strategi för att bekämpa<br>våldet mot kvinnor måste få ett större genomslag hos berörda myndighe-<br>ter. Det kan t.ex. innebära satsningar på organisationsförändringar, sam-<br>verkansformer, kunskapsinhämtning och en översyn av handläggningsru-<br>tiner m.m. Det gäller såväl inom berörd myndighets egna ansvarsområde<br>som ifråga om samverkan mellan berörda myndigheter och mellan myn-<br>digheter och frivilligorganisationer.</p> <p>För att underlätta ett sådant arbete och för att åstadkomma en större<br>överblick över insatserna utfärdas nu s.k. myndighetsgemensamma upp-<br>drag i dessa frågor.</p> <p>Syftet med de myndighetsgemensamma uppdragen är i första hand att<br>precisera krav på arbetet med att bekämpa våldet mot kvinnor. Vissa upp-<br>drag är gemensamma för flera centrala verk med underställda myndighe-<br>ter. Härutöver anges krav eller uppdrag som särskilt berör ett eller flera<br>centrala verk. Detta utesluter givetvis inte att myndigheternas reglerings-<br>brev även i fortsättningen kan komma att innehålla vissa myndighetsspeci-<br>fika uppdrag rörande våld mot kvinnor.</p> <p>För att nå långsiktighet i arbetet och för att ge myndigheterna tid att för-<br>ändra sin verksamhet efter de nya kraven är avsikten att de myndighets-<br>gemensamma uppdragen skall gälla till och med år 2002.</p> <p>1.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Vilka myndigheter berörs?</p> <p>Följande skall för perioden år 1998 till och med utgången av år 2002 gälla<br>för Domstolsverket, Riksåklagaren och samtliga åklagarmyndigheter,<br>Rikspolisstyrelsen och samtliga polismyndigheter, Brottsförebyggande<br>rådet, Brottsoffermyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen<br>och länsstyrelserna.</p> <p>Det bör understrykas att de myndighetsgemensamma uppdragen ej gäller<br>för domstolarna. För Domstolsverkets del gäller endast uppdragen i av-<br>snitten 2.3 t.o.m. 2.5 samt avsnittet 4.</p> <p>213</p> <p>15 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 55</p> <p>Bi laga 12</p> <p>Ovan nämnda myndigheters arbete i frågor som rör våld mot kvinnor är<br>av olika karaktär. Vissa myndigheter har ett mer operativt och direkt an-<br>svar för handläggning av ärenden i dessa frågor. Andra arbetar på ett mer<br>övergripande sätt, t.ex. Socialstyrelsen. Brottsförebyggande rådets insatser<br>på området koncentrereras på frågor om forskning och utveckling samt<br>statistik. Detta faktum utesluter dock inte att samtliga berörda myndighe-<br>ter kan ha behov av att se över sitt arbete med frågorna i syfte att göra det<br>mer effektivt eller att utveckla sitt stöd till underlydande myndigheter.</p> <h3>2 Myndighetsgemensamma uppdrag</h3> <p>2.1 Brottsförebyggande arbete m.m.</p> <p>Myndigheterna skall öka sina ansträngningar för att förebygga våldsbrott<br>mot kvinnor.</p> <p>År 1996 lade regeringen fram ett nationellt brottsförebyggande program,<br>vilket finns redovisat i skriften Allas vårt ansvar (Ds 1996:59). En ut-<br>gångspunkt i programmet är att ett effektivt brottsförebyggande arbete<br>förutsätter en kombination av åtgärder på central, regional och lokal nivå.<br>Vidare betonas betydelsen av samarbete. Genom samverkan mellan myn-<br>digheter och organisationer mot ett gemensamt mål kan resurserna utnytt-<br>jas bättre.</p> <p>Myndigheterna bör i utvecklingsarbetet uppmärksamma det medborgerli-<br>ga engagemanget som finns för de brottsförebyggande frågorna. Det är<br>viktigt att de erfarenheter och kunskaper som finns i den lokala miljön,<br>där brotten begås, tas till vara.</p> <p>Tyngdpunkten i det brottsförebyggande arbetet, också vad gäller insatser<br>mot våldsbrott, låg länge på gärningsmannen. Åtgärderna har många<br>gånger bestått i att motivera, rehabilitera och avskräcka denne från att<br>fortsätta att begå brott. Det är angeläget att dessa åtgärder fortsätter. Un-<br>der senare tid har perspektivet utvidgats såtillvida att även offrens situa-<br>tion uppmärksammas allt mer i det brottsförebyggande arbetet. Erfaren-<br>heterna visar t.ex. att kvinnor som fallit offer för misshandel har särskilt<br>hög risk att ånyo utsättas för sådant brott. Det är därför angeläget att dessa<br>kvinnor får den hjälp och det stöd de behöver för att förändra sin situa-<br>tion.</p> <p>Ju tidigare sådana insatser kan sättas in desto bättre. I arbetet med att fö-<br>rebygga våld mot kvinnor är det därför viktigt att utveckla metoder för<br>att tidigare än i dag identifiera de situationer där det förekommer eller<br>finns risk för våld i hemmet.</p> <p>I det längre perspektivet är dock den bästa brottsförebyggande åtgärden<br>att förändra attityden till våld mot kvinnor. Opinionsbildning och sprid-</p> <p>214</p> <p>Bilaga 12</p> <p>ning av kunskap och information till allmänheten utgör därför ett viktigt<br>bidrag i det brottsförebyggande arbetet.</p> <p>2.2 Åtgärdsprogram</p> <p>Myndigheterna skall utforma åtgärdsprogram eller policydokument för<br>sitt arbete med frågor som rör våld mot kvinnor.</p> <p>En viktig förutsättning för att effektivisera arbetet för att bekämpa våld<br>mot kvinnor är att arbetet bedrivs strukturerat. Det kan då vara en fördel<br>att beskriva arbetet i en viss fråga och de åtgärder som skall eller bör vid-<br>tas i ett dokument. Några myndigheter har redan utarbetat särskilda åt-<br>gärdsprogram eller andra dokument för sin handläggning av ärenden eller<br>för andra frågor som rör våld mot kvinnor. Regeringen anser att samtliga<br>berörda myndigheter skall ta fram ett övergripande dokument, åt-<br>gärdsprogram eller policydokument, som stöd för sitt eget arbete med<br>dessa frågor. Arbetet med att ta fram sådant dokument bör kunna resulte-<br>ra i en fruktbar inventering av resurser och förutsättningar och bör även<br>kunna bidra till ökade kunskaper och engagemang.</p> <p>Ett sådant övergripande dokument kan vara av tämligen enkelt slag och<br>dess utformning och innehåll måste givetvis bestämmas med utgångspunkt<br>i den egna verksamheten. För de centrala myndigheterna kan ett sådant<br>dokument vara av mer generellt och övergripande slag och tjäna som in-<br>spiration i arbetet på den egna myndigheten och i arbetet på regional och<br>lokal nivå.</p> <p>För myndigheter som direkt handlägger ärenden om våld mot kvinnor,<br>t.ex. polismyndigheter och åklagarmyndigheter, kan dokumentet vara<br>mer åtgärdsinriktat och behandla handläggningsrutiner, bemötande av<br>brottsoffer och andra praktiska frågor i arbetet med att förebygga och be-<br>ivra våldsbrott mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren bör<br>uppdra åt polis- resp, åklagarmyndigheterna att utfärda sådana dokument.<br>Polis- och åklagarmyndigheterna skall redovisa sitt arbete till Rikspolis-<br>styrelsen resp. Riksåklagaren.</p> <p>För länsstyrelsernas del kan ett sådant dokument t.ex. behandla frågor<br>som rör våld mot kvinnor i samband med länstyrelsernas tillsynsansvar<br>över socialnämndernas verksamhet.</p> <p>Det övergripande syftet med ett åtgärds- eller policydokument i frågor<br>som rör våld mot kvinnor skall vara att tjäna som ledstjärna för myndig-<br>hetens personal i handläggningen av ärenden med anknytning till dessa<br>frågor och att sprida goda exempel och egna erfarenheter m.m. Dokumen-<br>tet bör beslutas på ledningsnivå.</p> <p>215</p> <p>Bilaga 12</p> <p>2.3</p> <p>Myndighetssamverkan</p> <p>Myndigheterna skall samverka i frågor som rör våld mot kvinnor. De<br>skall även samverka med berörda frivilligorganisationer.</p> <p>I juni 1991 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att leda ett treårigt<br>projekt i syfte att utveckla modeller och metoder för samverkan mellan<br>myndigheter samt mellan myndigheter och frivilliga organisationer på<br>regional nivå. Uppdraget till Socialstyrelsen var ett resultat av propositio-<br>nen (1990/91:113) Olika på lika villkor, genom vilken ett flertal åtgärder i<br>fråga om våld mot kvinnor föreslogs.</p> <p>Projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel bedrevs genom<br>samverkan mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna i fem län: Blekinge,<br>Södermanland, Skaraborg, Kopparberg och Stockholm. Socialstyrelsen<br>tillfördes sammanlagt 10 miljoner kronor för projektet. En slutrapport<br>överlämnades till regeringen den 1 september 1991 (Dnr S95/4288/Jäm).<br>En forskningsrapport över projektet, Varsågod och samarbeta, har också<br>genomförts på uppdrag av Socialstyrelsen.</p> <p>Projektet Myndighetssamarbete har haft positiva effekter. I många fall har<br>bestående samverkansformer utvecklats. I några fali har dock insatserna<br>upphört efter projektets avslutande.</p> <p>Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att samverkansformer ut-<br>vecklas och vidmakthålls i dessa frågor. De centrala myndigheterna har ett<br>särskilt ansvar för att stimulera en sådan utveckling och skapa former för<br>att samverkan skall vara bestående. Samverkan bör ske både i fråga om<br>prioriteringar och andra övergripande frågor och i fråga om hanteringen<br>av enskilda utredningar och ärenden. Inom ramen för samarbetet skall<br>myndigheterna också utbyta erfarenheter om kompetens- och metodut-<br>vecklingsfrågor på området. Det är även angeläget att ett informationsut-<br>byte sker mellan myndigheterna regionalt och lokalt liksom att myndig-<br>heterna samarbetar och utbyter erfarenheter med berörda frivilligorgani-<br>sationer, inte minst kvinnojourerna. Samarbetets närmare former får av-<br>göras på myndighetsnivå.</p> <p>Socialstyrelsen skall aktivt sprida resultat och erfarenheter från projektet<br>Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel så att resultaten kan använ-<br>das brett av berörda myndigheter på regional och lokal nivå.</p> <p>216</p> <p>Bilaga 12</p> <p>2.4</p> <p>Fortbildning</p> <p>En satsning på fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten<br>och hälso- och sjukvården skall genomföras. Rikspolisstyrelsen skall leda<br>arbetet i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen<br>och tillförs för detta 6,5 miljoner kronor. Av medlen skall 1,5 miljoner<br>kronor användas för fortbildning av domare och information till nämn-<br>demän. Övriga berörda myndigheter bör kunna bidra till fortbildningen<br>efter behov.</p> <p>Regeringen uppdrog i september 1991 åt Rikspolisstyrelsen att i samarbete<br>med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen genomföra fort-<br>bildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och<br>sjukvården i frågor som rör våld mot kvinnor. Resultatet av fortbildning-<br>en, som var mycket positivt, redovisades i en rapport till regeringen i juli<br>1993. Sammanlagt deltog nära 20.000 personer i verksamheten. Kvinno-<br>våldskommissionen har föreslagit att ytterligare en satsning på fortbild-<br>ning görs för de berörda yrkesgrupperna.</p> <p>Behovet av fortbildning om våld mot kvinnor är stort. Våldsbrottslighe-<br>ten mot kvinnor uppvisar delvis andra särdrag än annan våldsbrottslighet.<br>Inte minst har debatten under senare år kring olika myndigheters hand-<br>läggning av dessa ärenden visat att kunskaperna behöver öka både i fråga<br>om de mekanismer som ligger bakom detta våld och om vilka åtgärder<br>som är mest adekvata för att stödja, skydda och hjälpa brottsoffren och<br>straffa förövarna. Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Riksåklagaren och<br>Socialstyrelsen skall därför genomföra ytterligare en satsning på fortbild-<br>ning i dessa och andra frågor som har anknytning till våld mot kvinnor.<br>Fortbildningen skall särskilt inriktas på personal inom rättsväsendet, soci-<br>altjänsten och hälso- och sjukvården.</p> <p>Det är naturligt att fortbildningen i stort läggs upp på samma sätt som den<br>tidigare satsningen med beaktande av erfarenheterna från denna. Det in-<br>nebär att insatserna bör spridas regionalt och lokalt. Inom ramen för fort-<br>bildningen skall även frågor om kompetens- och metodutveckling disku-<br>teras. Rikspolisstyrelsen skall, liksom tidigare, leda verksamheten i samråd<br>med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen. Även de övriga<br>myndigheter som berörs av de myndighetsgemensamma uppdragen bör<br>kunna lämna viktiga bidrag i fortbildningen t.ex. Brottsoffermyndigheten.<br>Kvinno- och brottsofferjourernas erfarenheter, liksom de erfarenheter<br>som vunnits vid mansjourer och olika s.k. manscentrum bör tas tillvara.<br>För ändamålet tillförs Rikspolisstyrelsen 6,5 miljoner kronor. Kvinno-<br>våldskommissionen har betonat vikten av att domares kunskaper och in-<br>sikter när det gäller våld mot kvinnor ökar och att information i dessa<br>frågor ges till nämndemän. Av dessa medel skall därför 1,5 miljoner kro-<br>nor särskilt avsättas för fortbildning av domare och information till<br>nämndemän.</p> <p>217</p> <p>Bilaga 12</p> <p>2.5 Internationellt samarbete</p> <p>Det internationella samarbetet i frågor som rör våld mot kvinnor skall<br>följas och främjas inom respektive central myndighets ansvarsområde.</p> <p>De centrala myndigheterna skall hålla sig underrättade med utvecklingen<br>på området i andra länder, främst inom EU men också i länder utanför<br>EU där ett aktivt arbete för att motverka våld mot kvinnor förekommer,<br>t.ex. i Kanada. Myndigheterna skall också, när det är påkallat, vidareut-<br>veckla myndighetssamarbetet i dessa frågor inom ramen för det arbete<br>som bedrivs inom andra internationella organisationer, t.ex.- Europarådet<br>och FN, inklusive FN:s kommission för brottsförebyggande frågor och<br>straffrätt. En sammanfattning av vissa aktuella frågor i det internationella<br>samarbetet återfinns i den inledningsvis nämnda lagrådsremissen.</p> <h3>3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Uppdrag till enskilda myndigheter</h3> <p>3.1 Riksåklagaren</p> <p>Riksåklagaren skall sammanställa uppgifter om antalet utfärdade besöks-<br>förbud och i samarbete med Brottsförebyggande rådet överväga hur dessa<br>kan samordnas med övrig statistik över besöksförbuden samt redovisa<br>resultaten till regeringen.</p> <p>Statistiken i fråga om besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksför-<br>bud är ofullständig. Statistik över antal överträdda förbud förs av Brotts-<br>förebyggande rådet. Däremot finns ingen tillförlitlig statistik över antalet<br>utfärdade förbud. Riksåklagaren får därför i uppdrag att redovisa dessa<br>uppgifter. I uppdraget ligger även att föreslå hur statstiken på detta områ-<br>de kan samordnas och redovisas fortlöpande samt hur antalet överträdel-<br>ser av förbudet kan sättas i relation till antalet utfärdade förbud. Uppdra-<br>get skall redovisas senast i samband med årsredovisningen för år 1998.</p> <p>3.2 Rikspolisstyrelsen</p> <p>Våld mot kvinnor är ett prioriterat område för polisen. Rikspolisstyrelsen<br>skall inventera och till regeringen rapportera vilka särskilda insatser som<br>görs vid landets samtliga polismyndigheter i frågor om våld mot kvinnor.<br>Rikspolisstyrelsen får också i uppdrag att vara s.k. nationell rapportör i<br>frågor som rör internationell handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande.</p> <p>Under senare år har ett antal försöksprojekt i frågor som rör våld mot<br>kvinnor bedrivits vid olika polismyndigheter. Några av dessa pågår för<br>närvarande. I Norrköping bedrivs t.ex. ett projekt som syftar till ökat<br>samarbete mellan berörda myndigheter. I Eslöv pågår projektet Förbättrat<br>kvinnoskydd, genom vilket bl.a. prövas videodokumentation som ett me-<br>del för att stödja brottsoffren och stärka deras förutsättningar för att orka</p> <p>218</p> <p>Bilaga 12</p> <p>medverka i brottsutredningen. I Uppsala har under det senaste året pro-<br>jektet Varningsklockan prövats efter förebild från Storbritannien. Syftet<br>är att förbättra dokumentationen vid polisingripanden som rör våld mot<br>kvinnor.</p> <p>Mot bakgrund av den aktiva verksamhet som pågår inom polisen finns<br>inte skäl att ge polisen i uppdrag att bedriva ytterligare försöksverksam-<br>het, något som Kvinnovåldskommissionen hade föreslagit. En intressant<br>fråga är emellertid vilket genomslag som de redan vidtagna åtgärderna har<br>fått. Regeringen lämnar därför i uppdrag till Rikspolisstyrelsen att inven-<br>tera och till regeringen rapportera vilka särskilda insatser som görs vid<br>landets samtliga polismyndigheter beträffande frågor om våld mot kvin-<br>nor. Denna redovisning tillsammans med den redovisning som följer av<br>återrapporteringskravet i regleringsbrevet för polisväsendet bör kunna ge<br>en god bild av insatsernas resultat. Rikspolisstyrelsen bör i samband med<br>sin inventering av polismyndigheternas insatser kontrollera i vilken ut-<br>sträckning Brottsoffermyndighetens broschyr eller annat informationsma-<br>terial med motsvarande innehåll delas ut till brottsoffren.</p> <p>Inom EU bedrivs för närvarande ett aktivt arbete i frågor som rör handel<br>med kvinnor. I februari 1997 antog ministerrådet (justitie- och inrikesmi-<br>nistrarna) en s.k. gemensam åtgärd om åtgärder för att bekämpa män-<br>niskohandel och sexuellt utnyttjande av barn. För att konkretisera detta<br>beslut antog justitie- och jämställdhetsministrama i april 1997 en deklara-<br>tion med riktlinjer för att förebygga och bekämpa handel med kvinnor i<br>syfte att sexuellt utnyttja dem (s.k. trafficking in women). Enligt deklara-<br>tionen skall medlemsländerna bl.a. utse eller utreda förutsättningarna för<br>utseendet av en s.k. nationell rapportör i frågor som rör handel med<br>kvinnor.</p> <p>Enligt regeringens uppfattning är detta en uppgift som lämpar sig väl för<br>Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen får därför i uppdrag att vara natio-<br>nell rapportör i fråga om internationell handel med kvinnor. Basen för<br>arbetet bör vara de två ovannämnda dokumenten. I uppdraget ligger bl.a.<br>att samla uppgifter om omfattningen av sådan handel i Sverige och mellan<br>Sverige och andra länder, hur den kan förebyggas och bekämpas samt att<br>årligen redovisa resultaten till regeringen. Rikspolisstyrelsen bör samarbe-<br>ta med den europeiska polisorganisationen och Interpol i dessa frågor.</p> <p>219</p> <p>3.3</p> <p>Brottsförebyggande rådet</p> <p>Bilaga 12</p> <p>Brottsförebyggande rådet skall inom ramen för sitt ordinarie arbete öka<br>insatserna i frågor som rör våld mot kvinnor. Bl.a. bör Brottsförebyggan-<br>de rådet utveckla myndighetens kompetens och kunskaper på området.<br>Ett jämställdhetsperspektiv och frågor om våld mot kvinnor skall införli-<br>vas i den forskning och andra aktiviteter som bedrivs inom myndigheten<br>eller som myndigheten uppdrar åt annan att bedriva, liksom i myndighe-<br>tens informationsverksamhet.</p> <p>Pågående arbete som rör förbättringar av den officiella rättsstatistiken<br>(brottskodning, könsuppdelad statistik m.m.) skall bedrivas skyndsamt.<br>Rådet skall även göra en förstudie om de tekniska och praktiska förutsätt-<br>ningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män<br>som brutit mot besöksförbud.</p> <p>Verksamheten vid Brottsförebyggande rådet är föremål för förändring.<br>Den 1 januari 1996 övertog Brottsförebyggande rådet ansvaret för den<br>officiella rättsstatistiken från Statistiska Centralbyrån. Den 1 januari 1998<br>överförs Rikspolisstyrelsens forskningsenhet till Brottsförebyggande rå-<br>det. Rådet skall även i fortsättningen vara expertorgan åt regeringen och<br>rättsväsendets myndigheter. Genom organisationsförändringarna kommer<br>myndigheten mer än tidigare att fungera som ett centrum för forsknings-<br>och utvecklingsverksamheten inom hela rättsväsendet. Brottsförebyggan-<br>de rådet skall prioritera samma områden som prioriteras inom kriminal-<br>politiken i stort och skall även prioritera lokalt brottsförebyggande arbete.</p> <p>Sammantaget innebär detta även att Brottsförebyggande rådets förutsätt-<br>ningar för att kunna öka insatserna i fråga om våldsbrottsligheten mot<br>kvinnor väsentligt förbättrats. Regeringen anser det vara angeläget att så<br>sker och att erforderliga resurser avsätts för kompetensuppbyggnad, me-<br>todutveckling m.m. inom myndigheten.</p> <p>Särskilt angeläget är att Brottsförebyggande rådet finner vägar för att ett<br>jämställdhetsperspektiv skall kunna införlivas i myndighetens ordinarie<br>forsknings-, utvecklings- och informationsverksamhet samt i den forsk-<br>ning och det utvecklingsarbete som Brottsförebyggande rådet uppdrar åt<br>andra att bedriva. I detta ligger bl.a. att kontinuerligt följa modern kvin-<br>noforskning på området samt annan forskning när det gäller mäns våld<br>mot kvinnor och att studera de särdrag som utmärker denna brottslighet i<br>förhållande till annan våldsbrottslighet.</p> <p>I den inledningsvis nämnda lagrådsremissen redovisas det arbete som för<br>närvarande bedrivs inom Brottsförebyggande rådet för att förbättra rätts-<br>statistiken. Detta arbete har stor betydelse för att förbättra statstiken när<br>det gäller våldsbrott mot kvinnor. Arbetet bör bedrivas skyndsamt.</p> <p>Kvinnovåldskommissionen har föreslagit (kap. 8) elektronisk övervakning<br>av män som inte respekterar besöksförbud som förelagts dem. Regeringen<br>anser att denna form för övervakning är intressant för fortsatta övervä-</p> <p>220</p> <p>Bilaga 12</p> <p>ganden. För att ett vidare lagstiftningsarbete om grunderna för ett förord-<br>nande om elektronisk övervakning och den närmare utformningen av en<br>sådan övervakning skall vara meningsfull krävs emellertid att den teknik<br>som finns är tillförlitlig och att övervakningen överhuvudtaget är prak-<br>tiskt genomförbar. Brottsförebyggande rådet bör därför göra en förstudie i<br>dessa frågor. Uppdraget skall redovisas senast i samband med årsredovis-<br>ningen för år 1998.</p> <h4>3.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Brottsoffermyndigheten</h4> <p>Brottsoffermyndigheten tillförs 2 miljoner kronor för att en brottsof-<br>ferundersökning om våld mot kvinnor skall kunna komma till stånd.</p> <p>1 Kvinnovåldskommissionens betänkande beskrivs en särskild brottsof-<br>ferundersökning om våld mot kvinnor som genomförts i Kanada.</p> <p>Brottsoffermyndigheten har uppdragit åt Rikskvinnocentrum att utarbeta<br>en förstudie till en brottsofferutredning om våld mot kvinnor. Arbetet<br>sker mot bakgrund av erfarenheterna från Kanada. Regeringen avsätter</p> <p>2 miljoner kronor till Brottsoffermyndigheten för att en särskild brottsof-<br>ferundersökning skall kunna komma till stånd. Den skall genomföras i<br>samråd med Brottsförebyggande rådet och andra intressenter.</p> <p>Regeringskansliet, Justitiedepartementet skall betala 2 miljoner kronor<br>från utgiftsområde 1 anslag C 1 Regeringskansliet, Anslagspost 2 Justitie-<br>departementet delpost 2 Utredning m.m. till Brottsoffermyndigheten för<br>att en särskild brottsofferundersökning skall kunna genomföras i Brottsof-<br>fermyndighetens eller annans regi.</p> <p>3.5 Kriminalvårdsstyrelsen</p> <p>Kriminalvårdsstyrelsen skall, i samråd med Socialstyrelsen, kartlägga vilka<br>metoder som används för behandling av män som dömts för våldsbrott<br>mot kvinnor samt redovisa vilket behov som kan finnas för en utbyggnad<br>av behandlingen för dessa män. Uppdraget skall redovisas till regeringen.</p> <p>Kriminalvårdsstyrelsen presenterade år 1995 rapporten Behandling av sex-<br>ualbrottsdömda i kriminalvård. Rapporten innehåller ett handlingspro-<br>gram för behandling av män som dömts för sexualbrott. Kvinnovålds-<br>kommissionen har föreslagit att en kartläggning även bör ske av befintliga<br>behandlingsmetoder för dem som dömts för andra våldsbrott mot kvinnor<br>än sexualbrott. Regeringen delar Kvinnovåldskommissionens bedömning<br>och anser att en sådan kartläggning skall komma till stånd. Denna bör<br>kunna ge en bild av om det finns behov av en utbyggnad av sådan behand-<br>ling. Kriminalvårdsstyrelsen skall redovisa dessa uppgifter till regeringen<br>senast i samband med årsredovisningen för år 1998.</p> <p>Vid remissbehandlingen av kommssionens betänkande har det framkom-<br>mit att det vore önskvärt att de befintliga behandlingsmetoderna för män<br>som dömts för sexual- och andra våldsbrott utvärderas. Det har även</p> <p>221</p> <p>Bilaga 12<br>framkommit att det råder skilda synsätt mellan företrädare för olika yr-<br>kesgrupper och mellan olika vetenskapstraditioner i fråga om vilken be-<br>handling som är lämplig och verksam när det gäller dessa brottslingar.<br>Slutsatsen är att dessa metoder bör utvärderas och att det vore önskvärt<br>om en större samsyn kunde nås i frågorna. I den inledningsvis nämnda<br>lagrådsremissen har regeringen angett att 2 miljoner kronor kommer att<br>avsättas för att ett sådant arbete skall kunna komma till stånd. Frågan om<br>hur ett sådant arbete bäst bör bedrivas behöver dock beredas vidare inom<br>regeringskansliet.</p> <p>3.6 Socialstyrelsen</p> <p>Socialstyrelsen skall leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvin-<br>nor. Arbetet skall bl.a sikta till att stödja kompetensuppbyggnad och me-<br>todutveckling inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården för att dessa<br>frågor på ett bättre sätt än hittills skall kunna införlivas i den ordinarie<br>verksamheten.</p> <p>Socialstyrelsen skall vidare utarbeta allmänna råd för socialtjänstens arbete<br>med anledning av den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen. Därutöver<br>skall Socialstyrelsen, i samråd med kvinnojourernas två riksorganisationer<br>och Rikskvinnocentrum, utreda hur en central kristelefon för våldsutsatta<br>kvinnor skall kunna komma tillstånd. Detta uppdrag skall redovisas senast<br>den 1 juli 1998.</p> <p>Socialstyrelsen skall vidare följa och samla kunskap om prostitutionens<br>omfattning och utveckling och de sociala insatser som bedrivs på lokal<br>nivå. Socialstyrelsen skall även följa den internationella utvecklingen i<br>fråga om prostitution. Socialstyrelsen kommer att tillföras ett engångsbe-<br>lopp om 5 miljoner kronor för dessa tre frågor för perioden 1998 - 2000.<br>Därefter skall arbetet med dessa frågor införlivas i ordinarie verksamhet.</p> <p>Det är angeläget att socialtjänsten och sjukvårdshuvudmännen utvecklar<br>bättre former för att ge våldsutsatta kvinnor adekvat hjälp. Medvetenhe-<br>ten om frågor som gäller våld mot kvinnor har ökat under senare år. Kun-<br>skaperna om våldets konsekvenser, om bemötande och om omhänderta-<br>gande av kvinnorna är emellertid mycket skiftande, vilket Kvinnovålds-<br>kommissionen pekat på. För att underlätta och stimulera ett mer aktivt<br>arbete i dessa frågor får Socialstyrelsen i uppdrag att stödja kompetens-<br>och metodutveckling inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. De<br>kunskaper och den kompetens som de kommuner fått som kommit<br>längst i arbetet på området bör utnyttjas. Socialstyrelsen skall också sär-<br>skilt samarbeta med och ta tillvara erfarenheter från Rikskvinnocentrum,<br>kvinnojourerna och Brottsoffermyndigheten. Svenska Kommunsförbun-<br>det och Landstingsförbundet bör även engageras i arbetet.</p> <p>Erfarenheter från andra länder visar att en central kristelefon kan vara till<br>stor hjälp för många som befinner sig i en akut krissituation, eller på annat<br>sätt behöver råd, stöd och hjälp i frågor som rör våld mot kvinnor. I upp-<br>draget till Socialstyrelsen ingår att tillsammans med Rikskvinnocentrum<br>och kvinnojourernas riksorganisationer utreda hur en sådan kristelefon</p> <p>222</p> <p>Bilaga 12<br>kan komma till stånd, hur den kan organiseras, finansieras och vilken<br>kompetens som bör finnas. Detta uppdrag skall redovisas senast den 1 juli<br>1998 så att verksamheten kan komma igång under det budgetåret.</p> <p>I regleringsbrevet för budgetåret 1998 anges att Socialstyrelsen i sitt arbete<br>skall analysera förslag och verksamhet utifrån såväl kvinnors som mäns<br>utgångspunkter, dvs anlägga ett genderperspektiv. Detta synsätt bör under<br>verksamhetsåret ingå som en del av myndighetens utvecklingsarbete. Det<br>får till följd att Socialstyrelsen även i fråga om de nu behandlade uppdra-<br>gen om våld mot kvinnor bör utveckla kunskap och metoder för att inför-<br>liva ett jämställdhetsperspektiv i verksamheten.</p> <p>I lagrådsremissen föreslår regeringen att socialtjänstlagen (1980:620) komp-<br>letteras med en ny bestämmelse som förtydligar socialtjänstens ansvar för<br>att verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld och andra<br>övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation. Med an-<br>ledning av den nya bestämmelsen skall Socialstyrelsen utarbeta allmänna<br>råd som närmare utvecklar hur socialtjänsten bör arbeta med dessa frågor.</p> <p>I lagrådsremissen förslås också att köp av sexuella tjänster skall kriminali-<br>seras. Det är bl.a. mot denna bakgrund angeläget att följa utvecklingen,<br>ha aktuell kunskap om prostititutionens omfattning, former och kontakt-<br>vägar. Det sociala insatserna för att söka upp prostituerade och motivera<br>dem att söka hjälp är ett viktigt led i att minska prostitutionen, varför<br>dessa insatser särskilt bör uppmärksammas. Socialstyrelsen skall därför<br>fortlöpande följa och samla kunskap om prostitutionens omfattning och<br>utveckling och om de sociala insatser som bedrivs på lokal nivå samt vid<br>behov ge stöd till utveckling och förbättring av det lokala arbetet.</p> <p>I uppdraget ingår som nämnts tidigare att följa den internationella utveck-<br>lingen i fråga om våld mot kvinnor. Det gäller även för frågor om prosti-<br>tution.</p> <p>3.7 Länsstyrelserna</p> <p>Länsstyrelserna skall inom ramen för sitt tillsynsansvar när det gäller soci-<br>altjänsten följa och uppmärksamma frågor om våld mot kvinnor samt<br>verka för regional samverkan i de frågorna.</p> <p>Regeringsuppdraget Myndighetssamverkan vid kvinnomisshandel, som<br>beskrivs närmare under avsnitt 2, genomfördes i samverkan mellan Social-<br>styrelsen och länsstyrelserna i fem län: Blekinge, Södermanland, Skara-<br>borg, Kopparberg och Stockholm. Projektet har haft positiva effekter,<br>bl.a. genom att bestående samverkansformer har utvecklats i flera län.</p> <p>I Stockholms län har denna myndighetssamverkan bl.a. resulterat i en<br>brett upplagd informationskampanj i länet, kallad Operation Kvinnofrid,<br>där länsstyrelsen spelar en central roll. Regeringen ser positivt på att läns-</p> <p>223</p> <p>Bilaga 12<br>styrelserna verkar för en regional samverkan när det gäller frågor om våld<br>mot kvinnor.</p> <p>Som tidigare nämnts skall Socialstyrelsen sprida resultat och erfarenheter<br>från projektet Myndighetssamverkan. Eftersom länsstyrelserna aktivt del-<br>tagit i projektet ligger det i sakens natur att Socialstyrelsen inom ramen<br>för detta uppdrag samverkar med länsstyrelserna</p> <p>Målet för länstyrelsernas verksamhet inom socialtjänstområdet är att ver-<br>ka för en hög grad av rättssäkerhet, laglighet och kvalitet samt att bidra<br>till en ökad kunskap om utvecklingen i länet vad gäller insatser inom soci-<br>altjänstens ansvarsområde. Länsstyrelsernas tillsyn och uppföljning består<br>av såväl hantering av enskilda ärenden som uppföljning av verksamheter.<br>Möjligheten för enskilda att vända sig till länsstyrelsen med klagomål på<br>socialtjänstens handläggning gäller givetvis även våldutsatta kvinnor som<br>vänt sig till socialtjänsten för att få hjälp. Handläggningen av enskilda<br>ärenden är ett betydande inslag i arbetet även om det finns en strävan att<br>förskjuta tyngdpunkten mot en mer övergripande tillsyn. Inom ramen för<br>denna tillsyn bör länsstyrelserna uppmärksamma socialtjänstens insatser<br>när det gäller frågor om våld mot kvinnor.</p> <h3>4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Uppföljning och återrapportering</h3> <p>Arbetet med att genomföra de myndighetsgemensamma och myndighets-<br>specifika uppdragen skall, om inte annat anges, redovisas till regeringen<br>regelbundet. Redovisningen skall lämnas av de centrala myndigheterna.<br>En första sådan skall lämnas senast den 1 juli 1999. Därefter skall en re-<br>dovisning lämnas årligen i samband med årsredovisningarna, men separat.<br>Uppdragen skall slutredovisas senast i samband med årsredovisningen för<br>år 2002. Redovisningarna, som kan vara gemensamma, skall lämnas till det<br>departement under vilket respektive myndighet lyder. Polis- och åklagar-<br>myndigheter skall dock redovisa sitt arbete till Rikspolisstyrelsen respek-<br>tive till Riksåklagaren.</p> <p>224</p> <h2>Arbetsmarknadsdepartementet</h2> <p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 februari 1998</p> <p>Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-<br>Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blom-<br>berg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Jo-<br>hansson, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing</p> <p>Föredragande: Ulrica Messing</p> <p>Prop. 1997/98:55</p> <p>Regeringen beslutar proposition 1997/98:55 Kvinnofrid.</p> <p>225</p> <p>Eländers Gotab 55854, Stockholm 1998</p> 1 1 att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till bifall =utskottet 1997/98:JuU13 ? 1 1 att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till ? 5 5 att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433). ? 5 5 att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433). delvis bifall =utskottet 1997/98:AU10 ? INL Inlämning 1998-02-16 00:00:00 inträffat 60 B Bordläggning 1998-02-17 00:00:00 inträffat 2 HÄN Hänvisning 1998-02-18 00:00:00 inträffat 3 MOT Motionstid slutar 1998-03-04 00:00:00 inträffat 4 inlamnatav Inlämnat av Arbetsmarknadsdepartementet 2014-11-24 08:52:33 statustext statustext Ärendet är avslutat GL0355 2019-05-22 17:21:18 tilldelat Tilldelat Justitieutskottet GL0355 2014-11-24 08:52:33 behandlas_i 1997/98:AU10 GL01AU10 bet 1997/98 AU10 Jämställdhetslagen m.m. Betänkande behandlas_i 1997/98:JuU13 GL01JuU13 bet 1997/98 JuU13 Kvinnofrid Betänkande följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju27 mot 1997/98 Ju27 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju28 mot 1997/98 Ju28 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju29 mot 1997/98 Ju29 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju30 mot 1997/98 Ju30 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju31 mot 1997/98 Ju31 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju32 mot 1997/98 Ju32 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju23 mot 1997/98 Ju23 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju24 mot 1997/98 Ju24 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju25 mot 1997/98 Ju25 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju26 mot 1997/98 Ju26 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02A8 mot 1997/98 A8 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid Motion följdmotion av Birger Schlaug m.fl. (MP)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju32 mot 1997/98 Ju32 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Birger Schlaug m.fl. (MP) Motion följdmotion av Gudrun Schyman m.fl. (V)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju28 mot 1997/98 Ju28 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Gudrun Schyman m.fl. (V) Motion följdmotion av Gun Hellsvik m.fl. (M)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju24 mot 1997/98 Ju24 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Gun Hellsvik m.fl. (M) Motion följdmotion av Ingbritt Irhammar m.fl. (C)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju29 mot 1997/98 Ju29 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Ingbritt Irhammar m.fl. (C) Motion följdmotion av Inger Segelström m.fl. (S)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju23 mot 1997/98 Ju23 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Inger Segelström m.fl. (S) Motion följdmotion av Lars Leijonborg m.fl. (FP)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju27 mot 1997/98 Ju27 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Lars Leijonborg m.fl. (FP) Motion följdmotion av Lennart Rohdin (FP)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju30 mot 1997/98 Ju30 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Lennart Rohdin (FP) Motion följdmotion av Per Unckel m.fl. (M)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02A8 mot 1997/98 A8 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Per Unckel m.fl. (M) Motion följdmotion av Rolf Åbjörnsson m.fl. (KD)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju31 mot 1997/98 Ju31 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Rolf Åbjörnsson m.fl. (KD) Motion följdmotion av Siw Wittgren-Ahl och Elisebeht Markström (S)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju26 mot 1997/98 Ju26 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Siw Wittgren-Ahl och Elisebeht Markström (S) Motion följdmotion av Tone Tingsgård m.fl. (S)<br/> med anledning av prop. 1997/98:55<br/> Kvinnofrid GL02Ju25 mot 1997/98 Ju25 med anledning av prop. 1997/98:55 Kvinnofrid av Tone Tingsgård m.fl. (S) Motion