2294380 GL03165 1997/98 165 prop prop prop Proposition 1997/98:165 Proposition Proposition Finansdepartementet 165 0 1998-05-14 00:00:00 2025-12-19 14:03:50 1998-01-01 00:00:00 Utveckling och rättvisa en politik för storstaden på 2000-talet digitaliserad html skarven https://data.riksdagen.se/dokument/GL03165/text https://data.riksdagen.se/dokument/GL03165 https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GL03165 <h1><a name="caption1"></a>Regeringens proposition<br>1997/98:165</h1> <h2>Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på<br>2000-talet</h2><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL03165/prop_199798__165-1.png" style="width:39pt;height:32pt;"/><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL03165/prop_199798__165-2.png" style="width:36pt;height:21pt;"/> <p>Prop.</p> <p>1997/98:165</p> <p>Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.</p> <p>Stockholm den 14 maj 1998</p> <p>Göran Persson</p> <p>Thomas Östros</p> <p>(F inansdepartementet)</p> <h2>Propositionens huvudsakliga innehåll</h2> <p>I propositionen läggs förslag fram till en nationell politik för storstadsre-<br>gionerna. Storstaden beskrivs som social, ekonomisk och kulturell miljö.<br>Storstädernas betydelse för övriga landet lyfts fram.</p> <p>Den nationella storstadspolitiken syftar till att ge storstadsregionerna<br>goda förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt för att därmed kun-<br>na bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionerna som i övriga delar<br>av landet samt till att bryta den sociala och etniska segregationen i stor-<br>stadsregionerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för storstädernas<br>alla invånare i storstäderna oavsett ursprung och kön.</p> <p>Ytterligare en utgångspunkt för den nationella storstadspolitiken är att<br>större kraft måste läggas på att främja en god utveckling i storstädernas<br>utsatta bostadsområden, för att på detta sätt motverka de sociala klyftorna<br>i storstadsregionerna. Bakgrunden är att dessa tenderar att växa, samt att<br>denna utveckling också motverkar storstädernas utveckling i stort. Dessa<br>klyftor och ojämnheter i livschanser följer i stor utsträckning etniska lin-<br>jer. Stärkandet av det svenska språket lyfts därför fram som en av de en-<br>skilt viktigaste åtgärderna för att bryta den etniskt betingade segregatio-<br>nen.</p> <p>Förslagen och bedömningarna vad gäller utformandet av en nationell<br>storstadspolitik är följande.</p> <p>Regeringen tillsätter en storstadsdelegation som far till uppgift att ut-<br>veckla och samordna den nationella storstadspolitiken.</p> <p>1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 165</p> <p>Regeringen föreslår att 5 000 nya permanenta platser bör tillföras uni-<br>versitet och högskolor i storstadsregionerna från och med höstterminen år<br>2000.</p> <p>I syfte att skapa ökad trygghet mot brott aviserar regeringen en riktad<br>satsning till polisväsendet i storstadsregionerna.</p> <p>I syfte att stärka kulturmiljövården och utveckla storstadens arkitekto-<br>niska värden bör 10 miljoner kronor avsättas for vart och ett av åren<br>1999-2001.</p> <p>Lokala utvecklingsavtal bör tecknas mellan stat och kommun for de<br>mest utsatta bostadsområdena i storstadsregionerna.</p> <p>Regeringen avser att i budgetpropositionen föreslå att 480 miljoner<br>kronor avsätts för år 1999, 480 miljoner kronor för år 2000, och 785<br>miljoner kronor för år 2001 för särskilt stöd till lokalt utvecklingsarbete i<br>de utsatta bostadsområdena i storstadsregionerna.</p> <p>Kommuner som omfattas av lokala utvecklingsavtal ges möjlighet att<br>sluta avtal med länsarbetsnämnd och försäkringskassa i länet om lokal<br>samverkan med utvecklingsprogram för arbetslösa.</p> <p>Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare för att förbereda<br>överläggningar om sådana avtal. Utvecklingsprogrammen bör vara in-<br>riktade på individuella åtgärder som utformas i en dialog med den en-<br>skilde.</p> <p>Regeringen anser att medborgarna i de utsatta stadsdelarna inom ramen<br>för de lokala utvecklingsavtalen bör fa tillgång till gemensamma med-<br>borgarkontor för såväl statliga som kommunala myndigheter.</p> <p>I syfte att stimulera rekrytering av lågutbildade vuxna i storstäderna till<br>kunskapslyftet bör 5 miljoner kronor avsättas till detta ändamål.</p> <p>För att utveckla IT-baserade läromedel för svenska som andra språk<br>och svenska för invandrare (sfi) bör 1,5 miljoner kronor avsättas.</p> <p>De förslag och bedömningar som regeringen lämnar i denna proposi-<br>tion skapar sammantaget nya och bättre möjligheter för en god utveck-<br>ling i våra storstadsregioner.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <h2>Innehållsförteckning</h2> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Förslag till riksdagsbeslut.................................................................6</p> <p>2 &nbsp;&nbsp;Ärendet och dess beredning..............................................................6</p> <p>2.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Utredningsförslag m.m.......................................................6</p> <p>2.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Tillkännagivande av riksdagsutskott..................................6</p> <p>2.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Remissmöte med anledning av storstadskommitténs</p> <p>betänkande..........................................................................7</p> <p>3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstaden..........................................................................................7</p> <p>3.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Regeringens storstadspolitiska utgångspunkter..................7</p> <p>3.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Geografisk avgränsning....................................................10</p> <p>3.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstaden som ekonomisk miljö......................................11</p> <p>3.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sysselsättning och arbetslöshet i storstadsregionerna......12</p> <p>3.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Skolresultat och befolkningens utbildningsnivå i.............13</p> <p>3.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstaden som kulturell miljö..........................................15</p> <p>3.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstaden som ekologisk miljö........................................16</p> <p>3.8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstaden som social milj ö..............................................19</p> <p>3.9 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Otrygghet och kriminalitet i storstadsregionerna.............21</p> <p>3.10 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Demokrati och delaktighet i storstaden............................23</p> <p>3.11 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Segregationen i storstäderna.............................................24</p> <p>3.12 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Internationella erfarenheter av segregation.......................27</p> <p>4 &nbsp;&nbsp;En nationell storstadspolitik............................................................29</p> <p>4.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstadspolitiken - en del av en regionalpolitik för hela</p> <p>landet.................................................................................29</p> <p>4.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Målen för storstadspolitiken.............................................30</p> <p>4.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting 32</p> <p>4.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstadsdelegation...........................................................35</p> <p>5 &nbsp;&nbsp;Den långsiktigt hållbara storstaden.................................................36</p> <p>5.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den generella välfärdspolitiken........................................36</p> <p>5.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Likvärdiga och goda ekonomiska förutsättningar för</p> <p>kommuner och landsting...................................................38</p> <p>5.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den regionala planeringen................................................40</p> <p>5.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;En aktiv bostadspolitik.....................................................43</p> <p>5.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ekologiskt hållbara storstäder...........................................46</p> <p>5.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Integrationspolitik.............................................................49</p> <p>5.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Tryggare städer - förstärkning av polisresursema och</p> <p>utveckling av närpolisverksamheten.................................54</p> <p>5.8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Brottsförebyggande åtgärder.............................................56</p> <p>5.9 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Internationellt samarbete för långsiktigt hållbar</p> <p>utveckling i storstäderna...................................................58</p> <p>6 &nbsp;&nbsp;Storstadsregionerna som motorer för tillväxt och ökad</p> <p>sysselsättning i hela landet..............................................................61</p> <p>6.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Regional näringspolitik — regionala tillväxtavtal..............61</p> <p>6.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Näringspolitiska insatser och förenklingar för</p> <p>företagare..........................................................................62</p> <p>6.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstädernas roll i gränsöverskridande regionbildning... 66</p> <p>6.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;En förstärkning av högskolan i storstadsregionerna.........67 Prop. 1997/98:165</p> <p>6.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Regional samverkan mellan högskola, näringsliv och</p> <p>offentliga myndigheter......................................................70</p> <p>6.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Internationell marknadsföring av Sverige och dess</p> <p>storstadsregioner som besöksort och etableringsort för<br>internationella företag.......................................................71</p> <p>6.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Invandrare och företagande..............................................72</p> <p>7 &nbsp;&nbsp;Lokala utvecklingsavtal för storstädernas.......................................73</p> <p>7.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Pågående statliga insatser i utsatta bostadsområden.........73</p> <p>7.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Pågående kommunala insatser i utsatta............................75</p> <p>7.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Lokala utvecklingsavtal....................................................78</p> <p>7.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det statliga åtagandet........................................................82</p> <p>8 &nbsp;&nbsp;Arbetslinjen i storstaden..................................................................84</p> <p>8.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning...........................................................................84</p> <p>8.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Arbetslinjen.......................................................................85</p> <p>8.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;En sammanhållen verksamhet med åtgärder för...............86</p> <p>8.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Individuella utvecklingsprogram......................................90</p> <p>8.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Gemensamma medborgarkontor i de utsatta....................93</p> <p>8.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Översyn av socialbidragen................................................94</p> <p>9 &nbsp;&nbsp;Goda uppväxtvillkor för barn och ungdom och en förstärkning av</p> <p>utbildningen i storstadsregionerna..................................................96</p> <p>9.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning...........................................................................96</p> <p>9.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Deltidsförskola i socialt utsatta stadsdelar........................97</p> <p>9.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Skolan och segregationen.................................................99</p> <p>9.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Särskilda insatser för språkutveckling i skolan................99</p> <p>9.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom</p> <p>gymnasieskolan...............................................................101</p> <p>9.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Utbildningsinsatser för vuxna.........................................102</p> <p>9.7 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Folkbildningens roll för utsatta grupper i storstäderna... 105</p> <p>9.8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Kultur-, idrotts- och fritidsverksamheter i de utsatta</p> <p>stadsdelarna.....................................................................106</p> <p>10 &nbsp;Förbättra boendemiljöerna och folkhälsoläget samt öka tryggheten i</p> <p>storstäderna....................................................................................108</p> <p>10.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning.........................................................................108</p> <p>10.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Utveckling av bostadsförvaltningen i utsatta..................109</p> <p>10.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Investeringar för trivsel och miljö i utsatta stadsdelar.... 110</p> <p>10.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstadens arkitektur och kulturmiljö............................111</p> <p>10.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Folkhälsoarbetet i utsatta stadsdelar...............................113</p> <p>10.6 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Hemlösa i storstäderna....................................................115</p> <p>11 &nbsp;En levande demokrati i storstäderna.............................................116</p> <p>11.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning.........................................................................116</p> <p>11.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Statliga demokratiutredningar.........................................117</p> <p>11.2.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Demokratiutvecklingskommittén.................117</p> <p>11.2.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Kommunala förnyelsekommittén.................117</p> <p>11.2.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstadskommittén......................................118</p> <p>11.2.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Demokratikommittén....................................118</p> <p>11.2.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Det fortsatta arbetet......................................119</p> <p>11.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Kommunala demokratireformer och...............................120</p> <p>11.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Folkrörelser i storstäderna..............................................122</p> <p>12 Ekonomiska konsekvenser............................................................124</p> <p>Bilaga.....................................................................................................</p> <p>127</p> <p>Utdrag ur protokoll</p> <p>130</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <h2>1 Förslag till riksdagsbeslut</h2> <p>Regeringen föreslår att riksdagen<br>godkänner regeringens förslag om mål och inriktning för storstads-<br>politiken (avsnitt 4).</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <h2>2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Ärendet och dess beredning</h2> <h3>2.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Utredningsförslag m.m.</h3> <p>Storstadsutredningens betänkande Storstadsliv - rika möjligheter men<br>hårda villkor SOU 1990:36 togs fram i en period som karakteriserades av<br>överhettning på arbetsmarknaden, i synnerhet i Stockholmsregionen. Ut-<br>redningen konstaterade att utslagningen från arbetsmarknaden trots detta<br>var stor i de socialt utsatta bostadsområdena. Betänkandet behandlar i<br>högre utsträckning än den storstadspolitiska kommittén frågor om bostä-<br>der och infrastrukturinvesteringar i storstadsregionerna. Bland utredning-<br>ens förslag kan nämnas:</p> <p>Regeringen beslutade den 16 mars 1995 om tilläggsdirektiv för Stor-<br>stadskommittén (S 1994:03). Kommittén avlämnade i februari 1998 sitt<br>slutbetänkande Tre städer - en storstadspolitik för hela landet (SOU<br>1998:25). Under kommitténs arbete redovisades ett antal delbetänkanden<br>och underlagsrapporter:</p> <p>- Delbetänkandet Att röja hinder (SOU 1995:142)</p> <p>- Delbetänkandet Egenmakt - att återerövra vardagen (SOU 1996:177),<br>med antologin Att återerövra vardagen (SOU 1996:146)</p> <p>- Delbetänkandet Att växa bland betong och kojor (SOU 1997:61), med<br>antologin Rosor av betong (SOU 1997:62)</p> <p>- Underlagsrapporten Kooperativa möjligheter i storstadsområdena<br>(SOU 1996:54)</p> <p>- Underlagsrapporten Välfärden i verkligheten (SOU 1997:24)</p> <p>- Underlagsrapporten Delade städer (SOU 1997:118)</p> <p>- Antologin Bidrag genom arbete (SOU 1996:151)</p> <p>I samband med arbetet med denna proposition har flera skrivelser in-<br>kommit från de berörda kommunerna. Skrivelser har inkommit från<br>Stockholm, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Södertälje och Sigtuna kommu-<br>ner. Därutöver har skrivelser inkommit från Stockholms läns landsting<br>och från länsarbetsnämnderna i Stockholms län och Västra Götalands<br>län.</p> <h3>2.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Tillkännagivande av riksdagsutskott</h3> <p>Riksdagen har i en skrivelse (rskr 1997/98:128) gjort ett tillkännagivande<br>om regionalpolitiken och storstäderna efter hemställan från arbetsmark-<br>nadsutskottet. Utskottet anser att problemen med ökad segregation i stor-<br></p> <p>städerna måste tas på stort allvar. Den offentliga servicen i utsatta områ- Prop. 1997/98:165<br>den måste fungera och arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska<br>åtgärder framstår enligt utskottet som centrala for att motverka segrega-<br>tionen. Slutligen anför utskottet att det bör riktas ett tillkännagivande till<br>regeringen med innebörden att frågor rörande segregation och utanför-<br>skap i storstäderna bör beaktas av regeringen som senast i samband med<br>1998 års ekonomiska vårproposition bör återkomma till riksdagen med<br>förslag av denna innebörd.</p> <h3>2.3 Remissmöte med anledning av storstadskommitténs<br>betänkande</h3> <p>Av tidsskäl har det inte funnits möjlighet att genomföra en traditionell<br>remissbehandling av Storstadskommitténs betänkande. Istället genom-<br>förde Socialdepartementet och Finansdepartementet ett gemensamt re-<br>missmöte den 25 mars 1998. Vid remissmötet gavs de berörda statliga<br>myndigheterna möjlighet att lägga synpunkter på kommitténs betänkan-<br>de. Likaså bereddes kommun- och landstingsförbunden, länsstyrelsen i<br>Stockholm samt de berörda storstadskommunerna möjlighet att framläg-<br>ga sina synpunkter. Även arbetsmarknadens parter hade inbjudits. En<br>sammanfattning av remissmötet finns i bilaga till denna proposition.</p> <h2>3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstaden</h2> <h3>3.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Regeringens storstadspolitiska utgångspunkter</h3> <p>Det vänder för Sverige. Tillväxten tar fart, sysselsättningen ökar, arbets-<br>lösheten sjunker. Efter år av ekonomisk tillbakagång och nedrustning kan<br>människor åter börja se framtiden an med tillförsikt.</p> <p>Uppgången har hittills märkts tydligast i storstäderna: allt fler företag<br>startar, sysselsättningen ökar, inflyttningen ökar, trycket på arbetsmark-<br>naden och bostadsmarknaden hårdnar. Dessa tecken har blivit allt tydli-<br>gare under våren 1998. De tre storstadsområdena - Stockholm, Göteborg<br>och Malmö - är tillväxtcentra i Sverige och utgör en strukturell ryggrad i<br>vårt land.</p> <p>I de tre storstadsområdena lever och verkar mer än var tredje svensk,<br>drygt 3 miljoner människor. För dem är storstaden hembygd. Dessa mil-<br>joner människor har också miljoner möjligheter: storstäderna har ett stör-<br>re utbud av kultur, utbildning, boende och arbete än vad andra regioner<br>kan erbjuda. Till storstäderna söker sig människor för att förverkliga sina<br>livsdrömmar och visioner. Mycket av forskningen och utvecklingen av<br>nya produkter sker i storstäderna. Storstädernas möjligheter ligger i just<br>denna mångfald, skapandekraft och kreativitet.</p> <p>Storstadsområdenas geografiska belägenhet förstärker möjligheterna<br>ytterligare. Storstadsområdena har kommit att fungera som portar gente-<br>mot omvärlden.</p> <p>Stockholmsområdet har möjligheter att bli ett centrum för den expan-<br>siva Östersjöregionen. I Östersjöns kustregioner bor närmare 50 miljoner<br>människor. Vi har ännu bara sett början på en utveckling där Östersjöre-<br>gionen åter kan bli ett centrum for tillväxt, handel, kultur och utbildning<br>av internationell betydelse. Från att i ett halvt sekel ha varit ett hav som<br>skilde öst från väst, kommer Östersjön att kunna bli ett hav som förenar<br>människor och kulturer.</p> <p>Göteborgsregionen är porten västerut, med förbindelser till hela värl-<br>den men med tyngdpunkt mot den expansiva Nordsjöregionen och mot<br>EU. Industri och sjöfart är traditionella näringsgrenar som utgör grunden<br>för regionens nationella betydelse.</p> <p>I Malmö kommer Öresundsbron att öppna nya möjligheter på båda si-<br>dor av sundet. Sydvästra Skåne blir en brygga inte bara över till Dan-<br>mark, utan till hela den europeiska kontinenten. Utmed linjen Roskilde-<br>Köpenhamn-Malmö-Lund skapas ett av Europas största centra för högre<br>utbildning och forskning.</p> <p>Samarbetet över nationsgränserna är en viktig dimension i en politik<br>för att utveckla storstäderna. I en allt mer intemationaliserad ekonomi<br>står ofta valet av lokalisering av företag och investeringar mellan olika<br>nationer, snarare än mellan olika orter i ett visst land. De svenska stor-<br>städerna konkurrerar i många fall med andra länders storstadsområden i<br>det avseendet, och för att lyckas väl i den konkurrensen är ett välfunge-<br>rande internationellt nätverk och god samfärdsel och infrastruktur en<br>nödvändighet.</p> <p>Ökade klyftor på 1990-talet</p> <p>I storstäderna bor de rikaste människorna i Sverige. Men där bor också<br>de fattigaste. Under krisen på 1990-talet har klyftorna kommit att öka -<br>krisen har slagit hårt mot framför allt storstädernas utsatta bostadsområ-<br>den. Den växande arbetslösheten har ställt stora grupper utanför sam-<br>hällsgemenskapen, och därtill har klassamhället fått en etnisk karaktär.</p> <p>Segregationen är en ödesfråga för Sverige. Segregationen hotar att un-<br>dergräva den grundläggande förutsättningen för varje samhälle: medbor-<br>garnas känsla av ansvar för varandra och för samhället. I många storstä-<br>der runt om i världen existerar inte längre detta grundläggande ansvar. I<br>slutänden av segregationsspiralen finns ett uppdelat samhälle, där en stor<br>grupp ställs utanför. Det är ett samhälle som alla förlorar på, eftersom det<br>i dess spår följer ökade sociala spänningar, otrygghet och kriminalitet.<br>Istället för solidaritet och samhörighet, så blir egenintresse och misstro<br>grunden i samhället.</p> <p>Men ökade klyftor är inte bara ett socialt problem. Det är också ett<br>ekonomiskt problem, i den meningen att samhället inte förmår att ta vara<br>på alla människors skaparkraft och vilja till arbete. I storstädernas utsatta<br>bostadsområden deltar mindre än hälften av den arbetsföra befolkningen<br>i arbetslivet. I en omvärld där språklig och kulturell mångfald blir allt<br>viktigare är det utomordentligt allvarligt att arbetslösheten bland många<br>utrikes födda är flerfalt högre än bland den del av befolkningen som är<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>fodd i Sverige. Det är hög tid att sluta slösa med den kraft och den kom- Prop. 1997/98:165<br>petens som finns i de socialt utsatta bostadsområdena.</p> <p>En politik for social och etnisk integration syftar till att alla, oavsett ur-<br>sprung och kön, skall ha samma möjligheter att förverkliga sina livspro-<br>jekt. En förutsättning för detta är rätten till arbete.</p> <p>Sveriges förbättrade ekonomiska läge måste därför komma alla männi-<br>skor till del. Förbättringen på arbetsmarknaden måste märkas också i de<br>utsatta bostadsområdena i storstäderna.</p> <p>En modern framtidsinriktad storstadspolitik</p> <p>Med denna proposition lägger regeringen grunden för en modem fram-<br>tidsinriktad och sammanhållen storstadspolitik.</p> <p>En sådan politik måste syfta till att bejaka och utveckla alla de positiva<br>sidor som våra storstadsområden har - det rika utbudet av kultur, arbete,<br>utbildning och boende, de goda förutsättningarna får en ekologiskt håll-<br>bar utveckling, den väldiga skaparkraften och innovationsförmågan hos<br>tusentals människor som flyttar till staden för att förverkliga sina livs-<br>drömmar, de växande möjligheterna som följer av det ökande internatio-<br>nella samarbetet - och samtidigt minska klassklyftoma och öka trivseln i<br>storstäderna. Alla som bor i staden skall kunna känna sig hemma i sin<br>egen hembygd.</p> <p>Förutom tillväxt och minskade klassklyftor är också kultur och estetis-<br>ka värden nyckelord i en storstadpolitik for framtiden. Städerna är centra<br>för nationens teater, musik och konst, och mycket av storstädernas drag-<br>ningskraft på modema människor kommer därav. Att vidmakthålla och<br>förstärka kulturutbudet i storstäderna är således en viktig del i en sam-<br>manhållen storstadspolitik.</p> <p>En vacker stad är en stad att vara stolt över. En genomtänkt arkitektur,<br>en vacker stadsbild och en tilltalande stadsmiljö är en förutsättning for att<br>människor skall kunna trivas i staden. Underhåll och upprustning av<br>byggnader och parker är således också viktiga delar i en modem stor-<br>stadspolitik.</p> <p>Samtidigt måste städerna utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer.<br>Byggnader, transportinfrastruktur och andra anläggningar bör lokaliseras<br>och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hus-<br>hållning med mark, vatten, energi och andra resurser främjas.</p> <p>Regeringens principiella utgångspunkter for den föreliggande stor-<br>stadspolitiska propositionen är densamma som for den regionalpolitiska<br>propositionen, som överlämnades till riksdagen i mars 1998. Politiken<br>syftar till att utjämna de strukturella orättvisor som finns mellan olika<br>områden, såväl mellan olika regioner i riket som mellan olika områden i<br>regionerna. Men alla regioner kan inte, och skall inte, utvecklas i samma<br>riktning. Varje region har unika resurser och unika konkurrensfördelar.<br>För att hela landet skall kunna utvecklas i positiv riktning krävs att alla<br>regioner får förutsättningar att utnyttja sina resurser på bästa sätt. Då re-<br>gionalpolitiken och storstadspolitiken utgår från samma principer kan de<br>förstärka varandra.</p> <p>Storstadspolitiken är en viktig del i regeringens arbete för att förena en Prop. 1997/98:165<br>ekologisk hållbar utveckling med en ekonomisk och social utveckling.<br>Detta ställer krav på att alla åtgärder analyseras utifrån hur de påverkar<br>såväl miljön som den ekonomiska tillväxten. Storstadspolitiken skall ut-<br>formas med utgångspunkt från att ekonomisk utveckling, social utveck-<br>ling och skydd av miljön är inbördes beroende och ömsesidigt förstär-<br>kande delar av en hållbar utveckling.</p> <p>Det är av yttersta vikt för framtiden att storstadsområdena kan fungera<br>som harmoniska, vackra, sjudande och internationella tillväxtcentra och<br>välfärdssamhällen, där människor trivs och kan känna sig hemma. Endast<br>så kan vi utnyttja Sveriges möjligheter för framtiden fullt ut.</p> <h3>3.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Geografisk avgränsning</h3> <p>Begreppet storstad är inte tydligt definierat. I ett större internationellt<br>perspektiv kan knappast någon av de svenska stadsregionema definieras<br>som storstad. De största stadsregionema i Europa och Nordamerika har<br>omkring 10 miljoner invånare, och i Asien och Latinamerika finns stor-<br>städer med upp till 20 miljoner invånare.</p> <p>Å andra sidan kan en stad på 50 000-100 000 invånare fungera som<br>storstad i en region. Dessa städer kan i viss utsträckning uppvisa samma<br>problem och möjligheter som kännetecknar storstaden. Den sociala och<br>etniska segregationen är t.ex. ett stort problem även för städer som Väs-<br>terås, Norrköping, Jönköping, Helsingborg och Sundsvall.</p> <p>När begreppet storstäder används i denna proposition är det dock be-<br>gränsat till Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa tre stadsregioner har<br>väsentligt fler invånare än övriga svenska städer, och de uppvisar också<br>storstadens särdrag i en helt annan utsträckning än övriga svenska städer.</p> <p>Storstäderna är i denna proposition liktydigt med storstadsregionerna<br>och inte storstadskommunerna. Även om kommunerna i högsta grad är<br>viktiga aktörer för storstadspolitiken så har storstadsregionerna en ge-<br>mensam arbets- och bostadsmarknad över kommungränserna. Urbanise-<br>ringsprocessen och segregationsmekanismema påverkar regionen i sin<br>helhet och inte endast centralkommunen.</p> <p>Stor-Stockholm omfattar nästan hela Stockholms län, varför denna<br>proposition för enkelhetens skull utgår från länsbegreppet, bl.a. i de sta-<br>tistiska beskrivningarna. I Göteborg utgår propositionen från samma av-<br>gränsning av storstadsregionen som Storstadskommittén. Det innebär<br>förutom Göteborgs kommun också Mölndals, Partille, Kungälvs, Ale,<br>Härryda, Kungsbacka och Lerums kommuner. I Malmö avses med stor-<br>stadsregionen förutom Malmö kommun också Burlövs, Trelleborgs,<br>Kävlinge, Lunds, Svedala, Lomma, Staffanstorps och Vellinge kommu-<br>ner.</p> <p>I vissa delar av propositionen diskuteras insatser i socialt utsatta bo-<br>stadsområden i storstäderna. I denna proposition används den avgräns-<br>ning som har gjorts av Storstadskommittén och som utgår från en statis-<br>tisk genomgång av olika bostadsområdens ekonomiska status (Delade<br>städer, SOU 1997:118). Det innebär att när denna proposition redovisar<br></p> <p>10</p> <p>statistik och åtgärder för socialt utsatta storstadsområden avses stadsdelar Prop. 1997/98:165<br>inom sju kommuner: Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö,</p> <p>Stockholm och Södertälje.</p> <h3>3.3 Storstaden som ekonomisk miljö</h3> <p>Storstäderna utgör tillsammans med vissa entrepenörstäta regioner de<br>områden i Sverige där flest nya jobb skapas. De tre regionerna har en<br>bruttoregionalprodukt (BRP) per invånare som kraftigt överstiger ge-<br>nomsnittet i riket . Av rikets samlade BRP svarade Stockholmsregionen<br>år 1993 för 24,9 procent, Göteborgsregionen för 9,6 procent och Malmö-<br>regionen för 6,5 procent. De tre stora regionerna svarade därmed för 41<br>procent av landets samlade BRP.</p> <p>I löpande priser ökade BRP i Stockholmsregionen med 86 procent<br>mellan åren 1985 och 1993, Göteborgsregionen med 68 procent och<br>Malmöregionen med 66 procent. Motsvarande förändring för resten av<br>riket var 60 procent. Tillväxten var således starkare i storstadsregionerna<br>än i riket i övrigt.</p> <p>Sedan mitten på 1980-talet har tillväxten i Stockholmsregionen varit<br>dubbelt så hög som i resten av landet. Härigenom har Stockholmsregio-<br>nen till stor del burit upp den nationella tillväxten. Ett uttryck för detta är<br>att mellan åren 1985 och 1996 ökade landets samlade BRP med 200<br>miljarder kronor i 1991 års priser. Stockholmsregionens BRP ökade un-<br>der samma period med 80 miljarder kronor, eller 40 procent av den na-<br>tionella ekonomins tillväxt.</p> <p>Regionen har många unika produktionsförutsättningar och en stor an-<br>passningsförmåga. Marknadens storlek, en väl utvecklad infrastruktur,<br>närhet till internationella kontaktpunkter, ett stor och diversifierat utbud<br>av arbetskraft är alla viktiga faktorer för kunskaps- och forskningsinten-<br>siva företag, vilket kan förklara varför Stockholmsregionen är lämplig<br>lokalisering för denna typ av produktion. Koncentrationen möjliggör<br>specialiserad utbildning som drar till sig företag vilket i sin tur lockar<br>arbetskraft till regionen. Närheten till andra liknande företag, leverantörer<br>och kunder gör att förbättringar och innovationer blir fler och lättare<br>sprids. Närheten till universitet och högskolor stimulerar samarbetet<br>mellan företagen och de högre utbildningsinstitutionerna.</p> <p>Storstadsregionerna spelar en viktig roll i den regionala specialiseringen</p> <p>Globaliseringen av ekonomin där varor, tjänster, kapital och arbetskraft<br>kan röra sig relativt fritt över långa avstånd och till allt lägre kostnader<br>begränsar handlingsutrymmet för en nationellt självständig ekonomisk<br>politik. För att skapa goda förutsättningar för produktion av varor och<br>tjänster måste politiken inriktas på åtgärder som främjar företagens ut-<br>vecklingskraft. Samtidigt som varje region måste ges möjligheter att ut-<br>vecklas utifrån de egna förutsättningarna måste utvecklingsmöjligheterna<br>vara likvärdiga med dem som ges i andra länder för motsvarande regio-<br>ner. Sverige deltar på ett nationellt plan i den internationella arbetsför-<br></p> <p>11</p> <p>delningen. Beroende på att olika typer av näringsverksamhet ställer olika<br>krav på det regionala resursutbudet förekommer det även en specialise-<br>ring inom landet. Storstäderna spelar en viktig roll i detta samspel. I takt<br>med att olika barriärer för handel mellan länder minskar får den regionala<br>dimensionen ökad betydelse.</p> <p>Den geografiska fördelningen av industriproduktionen har varit för-<br>hållandevis stabil över tiden. Ungefår 40 procent av industrins produk-<br>tionsvärde produceras i de tre storstäderna. Utvecklingen och inriktning-<br>en av industriproduktionen skiljer sig dock åt mellan olika regioner. Ar-<br>betsintensiv produktion finns i hela landet medan FoU-intensiv industri<br>är koncentrerad till ett fåtal ställen. Denna tendens har förstärkts sedan<br>1970-talet. Stockholmsregionen dominerar med 40 procent av den FoU-<br>intensiva produktionen. Inkluderas Linköping och Malmö täcks 55 pro-<br>cent av produktionen in.</p> <p>Produktionens regionala specialisering är en följd av att all produktion<br>inte har samma behov när det gäller produktionsförutsättningama. För<br>den kunskaps- och teknikintensiva industrin är tillgång till en utvecklad<br>infrastruktur, kvalificerade produktionstjänster och högutbildad arbets-<br>kraft nödvändig. Denna typ av produktion är inte lika kostnadskänslig<br>som den arbetsintensiva industrin, som värderar låga kostnader på ar-<br>betskraft och fastigheter relativt sett högre. Företag som i hög utsträck-<br>ning konkurrerar med låga priser uppvisar bättre resultat i perifera lägen<br>än i storstäderna.</p> <p>Storstadsregionerna fungerar genom sin storlek och dynamik som<br>motorer för övriga regioners tillväxt. Genom nätverk och underleveran-<br>törssystem påverkas även andra regioner av utvecklingen i storstadsregi-<br>onerna. Utmaningen ligger i att få fullt genomslag av de större regioner-<br>nas tillväxt i landets övriga regioner. Detta kräver ett väl fungerade sig-<br>nalsystem så att företagen uppfattar omvärldsförändringar på ett tidigt<br>stadium och kan anpassa sig till de nya förutsättningarna. Det kan t.ex.<br>handla om samverkan mellan flera mindre företag för att bredda produkt-<br>utbudet och kunskapsbasen så att de tillsammans kan leverera hela sys-<br>tem snarare än enskilda komponenter var för sig. Lyckas man inte svara<br>upp till kundernas förändrade krav ökar risken att kunderna söker nya<br>samarbetspartners, kanske i ett annat land.</p> <h3>3.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sysselsättning och arbetslöshet i storstadsregionerna</h3> <p>Under 1990-talet har alla regioner i Sverige drabbats hårt av arbetslöshet.<br>Det s.k. obalanstalet, dvs. andelen arbetslösa personer samt personer i<br>arbetsmarknadspolitiska åtgärder, har femdubblats mellan åren 1990 och<br>1995, från 2,6 till 12,8 procent av arbetskraften. I Stockholms län har<br>obalanstalet sjudubblats mellan åren 1990 och 1995 från 1,4 procent till<br>10 procent av arbetskraften. Stockholm har det lägsta obalanstalet i riket<br>såväl år 1990 som år 1995, samtidigt som man har den största försäm-<br>ringen av alla län. De senaste åren har konjunkturen stärkts mer i Stock-<br>holm än i riket som helhet och obalanstalet var år 1997 så pass lågt som</p> <p>8.5 procent. Malmöregionen har halkat ner från ett av de starkaste länen<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>12</p> <p>år 1980 till ett av de svagaste år 1997, med ett obalanstal på ca 14 pro-<br>cent. Storlänet Västra Götaland där Göteborg ingår har hållit sig i mitten<br>vad gäller obalanstalen i riket och hade år 1997 ett obalanstal av ca 12<br>procent.</p> <p>Arbetslösheten är dock högre i städerna Stockholm, Göteborg och<br>Malmö än i länen. Det är framförallt Malmö stad som har mycket hög<br>arbetslöshet. År 1997 var den öppna arbetslösheten hela 12,8 procent,<br>vilket kan jämföras med rikssiffran 8,0 procent. Arbetslösheten i Malmö<br>var betydligt högre bland män, hela 15,3 procent, medan den var 10,2<br>procent bland kvinnor. Arbetslösheten var under samma period 9,5 pro-<br>cent i Göteborg och 7,3 procent i Stockholm. Även i Stockholm och Gö-<br>teborg, liksom för riket i helhet, är arbetslösheten högre bland män än<br>bland kvinnor.</p> <p>Arbetsmarknadsläget är således betydligt bättre inom Stockholmsregi-<br>onen än i de två andra storstadsområdena. Sysselsättningsgraden är också<br>klart högst i landet i Stockholms län med ca 76 procent av befolkningen i<br>arbetsför ålder som är sysselsatta, vilket kan jämföras med rikssnittet på<br>71 procent. Såväl Göteborg som Skåne län ligger under snittet för riket<br>med en sysselsättningsgrad kring 69 resp 68 procent.</p> <p>Liksom för arbetslösheten är situationen något sämre beträffande sys-<br>selsättningen i städerna än i storstadslänen. Framför allt har Malmö en<br>mycket låg andel sysselsatta i sin befolkning. I Malmö var sysselsätt-<br>ningsgraden så låg som 63 procent för männen och 62 procent för kvin-<br>norna. Sysselsättningsgraden är generellt ett par procent högre för män<br>än för kvinnor såväl i storstadsregionerna som för riket som helhet.</p> <p>Storstadsregionerna skiljer sig från övriga landet så tillvida att man in-<br>om regionen kan ha stora skillnader i sysselsättning och arbetslöshet. I<br>Storstockholms välmående villaförorter har man en sysselsättninggrad<br>kring 80 procent och en arbetslöshet av 3 till 4 procent. I vissa ytter-<br>stadsområden är sysselsättningsgraden nere på 35 procent och arbetslös-<br>heten uppe på ca 20 procent.</p> <p>Även i ett internationellt perspektiv kännetecknas de svenska storstä-<br>derna av stora skillnader i sysselsättning och arbetslöshet mellan områ-<br>den inom städerna. I en del områden var arbetskraftsdeltagandet enbart<br>67 procent av arbetskraftsdeltagandet i den övriga regionen. För övriga<br>länder i studien var arbetskraftsdeltagandet i de fattiga bostadsområdena<br>mellan 91 och 96 procent av arbetskraftdeltagandet i den övriga regionen.</p> <h3>3.5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Sko Iresultat och befolkningens utbildningsnivå i</h3> <h3>storstadsregionerna</h3> <p>Även när det gäller skolresultaten och befolkningens utbildningsnivå<br>återfinns mönstret att skillnaderna inom storstäderna är mycket stora och<br>att de områden i storstäderna som har dåliga förutsättningar ligger långt<br>under den genomsnittliga nivån i riket.</p> <p>Det genomsnittliga medelbetyget i årskurs 9 var läsåret 1996/97 3,25 i<br>riket som helhet att jämföra med 3,36 för Stockholm, 3,26 för Göteborg<br>och 3,21 för Malmö. Av Skolverkets statistik över utbildningsresultat i</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>13</p> <p>grundskolan våren 1997 framgår dock att andelen elever som saknar be-<br>tyg i två eller fler ämnen är nära dubbelt så stor i storstäderna jämfört<br>med genomsnittet för riket. I Stockholm saknar 6,2 procent av eleverna<br>betyg i två eller fler ämnen, i Göteborg 6,2 procent och i Malmö 7,3 pro-<br>cent medan genomsnittet för riket är 3,3 procent.</p> <p>Dessa genomsnittssiffror rymmer inom sig mycket stora skillnader<br>mellan olika stadsdelar. I Storstadskommitténs delbetänkande Att växa<br>bland betong och kojor (SOU 1997:61) redovisas att år 1994 var andelen<br>elever som slutade grundskolan med låga eller ofullständiga betyg om-<br>kring 20 procent i de utsatta stadsdelarna, att jämföra med 9 procent i<br>storstäderna i sin helhet. I Stockholms stad har man sammanställt antalet<br>elever som höstterminen i årskurs 9 inte når upp till godkänt betyg i nå-<br>got av de ämnen som krävs för tillträde till ett nationellt gymnasiepro-<br>gram (svenska, alt. svenska som andraspråk, matematik och engelska).<br>Andelen elever som inte nått godkänt i något eller några av dessa ämnen<br>skiljer sig mellan 4 procent i den socialt starka stadsdelen Västerled och<br>60 procent i den utsatta stadsdelen Rinkeby.</p> <p>Befolkningens allmänna utbildningsnivå skiljer sig inte nämnvärt<br>mellan storstadsregionerna och riket i sin helhet. Göteborgsregionen lig-<br>ger nästan exakt på rikssnittet, Malmöregionen har en något lägre utbild-<br>ningsnivå och Stockholmsregionen en något högre genomsnittlig utbild-<br>ningsnivå i förhållande till riket i sin helhet.</p> <p>Tabell 1 Befolkningens utbildningsnivå i storstadsregionerna,1997-01-01.</p> <p>Högre &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Uppgift</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <table border="1"> <tr><td> <p>Andel av befolkningen med</p></td><td> <p>Grundskola</p></td><td> <p>Gymnasium</p></td><td> <p>utbildning &nbsp;&nbsp;&nbsp;saknas</p></td><td></td></tr> <tr><td> <p>Riket totalt</p></td><td> <p>25</p></td><td> <p>47</p></td><td> <p>27</p></td><td> <p>1</p></td></tr> <tr><td> <p>Göteborgs- och Bohuslän</p></td><td> <p>24</p></td><td> <p>44</p></td><td> <p>30</p></td><td> <p>2</p></td></tr> <tr><td> <p>Stockholms län</p></td><td> <p>19</p></td><td> <p>43</p></td><td> <p>35</p></td><td> <p>3</p></td></tr> <tr><td> <p>Skånelän</p></td><td> <p>27</p></td><td> <p>44</p></td><td> <p>27</p></td><td> <p>2</p></td></tr> </table> <p>Källa: SCB Utbildningsnivå i kommunerna, länen och riket, 1997:2</p> <p>Not. Med högst grundskola avses folkskoleutbildning eller grundskoleutbildning. Med<br>gymnasium avses både gymnasial utbildning högst två år och längre än två år. Med efter-<br>gymnasial utbildning avses utbildning kortare än tre år t.o.m. forskarutbildning.</p> <p>Däremot uppvisar olika områden inom storstäderna stora skillnader i ut-<br>bildningsnivå. Skillnaderna mellan två kommuner kan vara så stora som<br>mellan Botkyrka, där 21 procent av befolkningen har eftergymnasial ut-<br>bildning, och Täby där motsvarande siffra är 46 procent.</p> <p>Även inom kommunerna är skillnaderna i utbildningsnivå mycket sto-<br>ra. Inom Göteborg redovisar t.ex. Biskopsgården och Bergsjön de lägsta<br>utbildningsnivåerna med 11 respektive 14 procent av befolkningen med<br>eftergymnasial utbildning medan motsvarande siffra för Örgryte är 46<br>procent. Liknande skillnader finns även inom Malmö där andelen av be-<br>folkningen med eftergymnasial utbildningsnivå i Västra Skrävlinge för-<br>samling (som bl.a. innefattar Rosengård) uppgår till 10 procent medan<br>motsvarande andel i Slottsstaden är 37 procent.</p> <p>14</p> <h3>3.6 Storstaden som kulturell miljö</h3> <p>Storstaden är idag livsrum och hembygd för en tredjedel av landets invå-<br>nare och utgör därmed en viktig del av de förhållanden som bygger upp<br>en nationell och personlig identitet. Storstadens kulturella miljö präglas<br>framför allt av mångfald. I de stora städerna finns utrymme för olika livs-<br>stilar och skilda kulturella preferenser. Toleransen för det nya och an-<br>norlunda är oftast större än på mindre orter och ur detta uppstår en<br>mängd olika kulturmönster och delkulturer. Framför allt bland ungdomar<br>kan många delkulturer, som för en utomstående betraktare kan vara både<br>obegripliga och provocerande, innebära identitet, samhörighet och ett led<br>i deras utveckling till vuxna och självständiga individer.</p> <p>Storstaden kan vara öppen och tillåtande men också anonym. För<br>många upplevs storstadsmiljön som lockande och välkomnande men för<br>andra som isolerande och hård. Anonymiteten, bristen på samhörighet<br>och gemenskap är mångfaldens baksida. För att motverka detta behövs<br>bland annat kulturella mötesplatser. Det finns ett nära samband mellan ett<br>rikt och mångsidigt kulturliv och ett öppet och demokratiskt samhälle.<br>Kulturen och konsten är vidare ett omistligt medel för att levandegöra<br>människans mångfald och okränkbara värde.</p> <p>Den stora andelen storstadsbor som är födda eller har föräldrar som är<br>födda i ett annat land, har fört med sig att mångfalden av kulturer, främst<br>i storstäderna, har breddats. Influenser från andra länder, på grund av nya<br>resvanor, förbättrade kommunikationsmöjligheter och en omfattande<br>invandring, har gjort att de svenska storstäderna under de senaste tjugo<br>åren genomgått en omfattande förvandling vad gäller musikliv, teater,<br>konst, matkultur och umgängesvanor. Invandringen har påverkat hela det<br>svenska samhället och särskilt berikat storstäderna kulturellt och gjort<br>dem till metropoler av internationellt snitt. Den kulturella mångfalden<br>ökar de svenska storstädernas attraktionskraft och drar till sig internatio-<br>nella lokaliseringar.</p> <p>Storstaden med sina många invånare och sin sammansatta befolkning<br>har med bredd och variation i sitt kulturliv ett omfattande kulturutbud.<br>Medvetenheten om kulturens roll som drivkraft i samhällsutvecklingen<br>och dess betydelse för människors och företags val av bostads- respekti-<br>ve etableringsort har ökat under senare år och trots det senaste decenniets<br>kärva ekonomiska klimat kan en viss ökning av offentliga satsningar på<br>kultur noteras.</p> <p>Stockholm, Göteborg och Malmö har växt fram ur skilda historiska<br>förutsättningar. Olika sociala, ekonomiska och ideologiska strukturer har<br>bidragit till att ge städerna dess fysiska utformning, vilket skett i ett kon-<br>tinuerligt samspel med omlandet och omvärlden. Detta har gett karaktär<br>och identitet åt stadsplaner, bebyggelsemiljöer och enskilda byggnader<br>och anläggningar. Det har gett ett historiskt innehåll och i stadens plan-<br>mönster och bebyggelse kan samhällets utveckling och historia avläsas.<br>Omsorgen om de kulturvärden som har skapats av tidigare generationer<br>är en viktig förutsättning för att vidmakthålla och skapa en god livsmiljö<br>i staden.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>15</p> <p>Variationen i den successivt framvuxna bebyggelsen är värd att slå Prop. 1997/98:165<br>vakt om genom att vårda det gamla och verka för kvalitet i det nya som<br>tillkommer. Kunskap om storstädernas historiska utveckling och kultur-<br>värden skall vara lätt tillgänglig för invånare och besökare, men även för<br>de som äger och förvaltar bebyggelsen.</p> <p>Stora kulturpolitiska satsningar har redan genomförts i storstäderna. En<br>av de större under mandatperioden är den nya byggnaden för Moderna<br>museet och Arkitekturmuseet som invigdes i Stockholm i februari 1998.<br>Staten har även lämnat ett kraftigt bidrag till Stockholm - Europas Kul-<br>turhuvudstad 1998. Vidare har t.ex. särskilda insatser gjorts för national-<br>scenema Dramaten och Operan. Ett nytt musikcentrum har inrättats för<br>Rikskonserter vid Nybrokajen i Stockholm. Inom bildkonsten har nya<br>institutioner med statligt stöd, t.ex. Färgfabriken och Skulpturens Hus,<br>etablerats i huvudstaden. I Göteborg har Stadsteatern och Folkteatern<br>erhållit särskilda statliga medel under år 1998 för att upprätthålla den<br>konstnärliga nivån på verksamheten. Där kommer även det nya statliga<br>Världskulturmuseet att ha sitt säte. Backa Teater, som är verksam i för-<br>orten Angered, har fått ett nationellt uppdrag att utveckla barn- och ung-<br>domsteatem under tre år. I Malmö har Malmö Musikteater, Malmö Dra-<br>matiska teater och Malmö symfoniorkester i likhet med institutionerna i<br>Göteborg erhållit särskilda statliga medel under år 1998. Projektet<br>Mazettifabriken i Malmö har fatt statliga bidrag och till dess centrala<br>grupper hör det uppmärksammade Dramatiska teaterkompaniet.</p> <h3>3.7 Storstaden som ekologisk miljö</h3> <p>Bebyggelseutveckling har sedan femtiotalet inneburit en utglesning av<br>stadsbygden och en uppdelning av dess funktioner på olika områden.<br>Storstäderna har omvandlats till storstadsregioner. Miljonprogrammets<br>bostadsområden i storstadens ytterområden gjorde det möjligt att klara<br>efterkrigstidens urbanisering utan framväxt av slumområden och möjlig-<br>gjorde en stor befolkningsökning i storstadsområdena utan att i stort sett<br>några bostäder har tillkommit i stadens centrala delar. Bilen och utbygg-<br>naden av kollektivtrafik har varit en förutsättning för denna utveckling.</p> <p>Luften i de svenska tätorterna har blivit bättre de senaste 15 åren ge-<br>nom utbyggnad av fjärrvärme, installation av reningsutrustning och över-<br>gång till svavelfattig olja. Trots förbättringar i luftkvaliteten har antalet<br>människor som har allergier eller astma mer än fördubblats. Någon till-<br>fredsställande förklaring till detta har dock inte kunnat ges.</p> <p>Den utspridda bebyggelsestrukturen och den uppdelade staden har in-<br>neburit ett kraftigt ökat transportbehov. Det ökade transportarbetet har<br>lett till att trafiken i dag är den största källan till luftföroreningar i tätor-<br>ter. Andra källor till utsläpp av hälsopåverkande luftföroreningar i tätor-<br>ter är lokaluppvärmning och industriella utsläpp.</p> <p>Luftföroreningar från trafiken kan påverka människors hälsa på flera<br>olika sätt. I första hand drabbas luftvägarna, astmatiker och barn är de<br>känsligaste grupperna. Vissa ämnen medverkar till uppkomst av cancer.<br>Allergiska besvär misstänks kunna förvärras av luftföroreningar. Hos<br></p> <p>16</p> <p>vissa känsliga grupper har akuta dödsfall kunnat observerats efter expo- Prop. 1997/98:165<br>nering av partiklar.. Vägtrafiken är också den största bullerstömingskäl-<br>lan i storstadsmiljön. Boende längs hårt trafikerade trafikleder i tätorter<br>är särskilt utsatta för bullerstörningar. Trafiken ger också störningar i<br>parker och grönområden. Flygplatser i eller i anslutning till staden utgör<br>också en stor bullerkälla.</p> <p>En stadsplanering där bilinnehav är en förutsättning för att kunna ta del<br>av stadens utbud medför inte bara påfrestningar på miljö och människors<br>hälsa och välbefinnande, utan kan också ge negativa sociala konsekven-<br>ser för den del av befolkningen som inte har tillgång till bil. Därtill<br>kommer svårigheter för människor, djur och växter att passera de barriä-<br>rer som större vägar utgör.</p> <p>Städernas energianvändning avser bl.a. transporter, industriproduktion<br>och uppvärmning av hushåll och kontor. Användningen av icke fömyba-<br>ra energikällor leder till klimatförändringar, luftföroreningar och följd-<br>problem för miljön och för människors hälsa och kan utgöra ett allvarligt<br>hot mot en hållbar utveckling.</p> <p>Avfallshanteringen är ett särskilt problem i storstäder och tätorter.<br>Ökad återanvändning och återvinning krävs för att uppnå en bättre re-<br>surshushållning och för att minska avfallsmängderna. Avfallet innehåller<br>också i vissa fall gifter som kan läcka ut i naturen med risk för allvarliga<br>störningar i miljön som följd. Avfallsdeponeringen innebär dessutom i<br>sig ett volymmässigt och estetiskt problem i landskapet och skapar ofta<br>konflikter vid markanvändningen, främst i och i anslutning till tätorterna.</p> <p>Den ekologiskt hållbara storstaden</p> <p>Storstäderna är viktiga för omställningen till ett hållbart samhälle. Den<br>stora befolkningen och den täta bebyggelsen erbjuder stora möjligheter<br>för hållbara lösningar i exempelvis trafik-, energi- och bostadsfrågor. För<br>att en ekologisk omställning av Sverige skall lyckas är det av största vikt<br>att storstädernas potentiella ekologiska fördelar utnyttjas.</p> <p>Det ekologiska perspektivet handlar om resurshushållning, kretslopp,<br>återvinning och försiktighet. Att bygga ekologiskt i tät stadsbygd är en<br>utmaning. De nya krav kan komma att ställas på transporter, distribution<br>och kommunalteknik måste anpassas till nya krav. Lösningar som bygger<br>på naturliga kretslopp måste komma fram. Ett ekologiskt synsätt måste<br>komma tidigt i planeringen. Storstaden har samtidigt speciella förutsätt-<br>ningar för långsiktiga investeringar i storskaliga system för hantering av<br>energi, vatten, avlopp och avfall. Systemen är ofta sammanvävda med<br>varandra och är ytsnåla, energisnåla och utnyttjar avancerad reningstek-<br>nik.</p> <p>En storstad är mer eller mindre beroende av sitt omland för sin försörj-<br>ning med föda, energi, vatten m.m. och för avsättning av restprodukterna.<br>Dessa måste, genom att bli bättre sorterade och renare från miljögifter, i<br>framtiden i högre grad kunna återföras och återvinnas i slutna kretslopp.<br>Möjligheten till effektiva och miljövänliga transporter för det som inte<br>kan tillvaratas lokalt måste beaktas.</p> <p>17</p> <p>Närheten till parker och naturområden är av stor betydelse för livskva-<br>liteten i storstäderna. I många av våra städer finns centrala park-, natur-<br>och rekreationsområden bevarade som inte bara har stora natur- och kul-<br>turvärden utan också ger möjlighet att bibehålla det nära samspelet mel-<br>lan stadsbebyggelsen och landskapet. I Stockholm har en national-<br>stadspark inrättats för att stadens centrala parklandskapet och naturmiljö<br>skall kunna skyddas. Att värna och utveckla de stadsnära grönområdena<br>och deras samband med större sammanhängande naturområden är viktigt<br>inte bara ur miljö- och rekreationssynpunkt utan även för den biologiska<br>mångfalden.</p> <p>Trafik i storstadsregionerna</p> <p>Resvanorna varierar i landet. I storstäderna finns ett mer välutvecklat<br>resande med kollektivtrafik än på andra håll i landet. 60 procent av de<br>lokala och regionala bussresorna, samtliga tunnelbaneresor och den<br>övervägande delen av spårvagnsresoma i landet sker i storstäderna. Även<br>tågresandet sker till stor del inom de tre storstadsregionerna. Endast 9<br>procent av resor med regionaltågtrafik sker utanför storstadsområdena. I<br>Stockholmsregionen sker hela 70 procent av resorna till och från arbetet<br>med kollektivtrafik.</p> <p>Det bör dock påpekas att resvanorna i hög grad även skiljer sig åt inom<br>storstäderna. Enligt en undersökning av Stockholms läns landstings regi-<br>onplane- och trafikkontor svarar den tiondel av befolkningen som reser<br>mest med bil i Stockholms län för 60 procent av trafikarbetet med bil<br>men bara för 2 procent av resandet med kollektivtrafik. Förhållandet är<br>det motsvarande för den tiondel av befolkningen som åker mest kollek-<br>tivtrafik. De svarar för mer än 60 procent av det totala kollektivtrafikre-<br>sandet och bara 2 procent av trafikarbetet med bil. Storkonsumenterna av<br>biltrafik och kollektivtrafik reser i genomsnitt 76 km respektive 50 km<br>per dag med sitt transportmedel.</p> <p>Den typiske storkonsumenten av bilresor är en förvärvsarbetande, hel-<br>tidsanställd man med hög inkomst. Storkonsumenterna av bilresor bor<br>oftare än andra i villa eller radhus och har oftare flera bilar. Typiska stor-<br>konsumenter av kollektivtrafik bor oftare i lägen med bättre kollektivtra-<br>fikförsörjning men inte i innerstaden. De saknar oftare än andra tillgång<br>till bil i hushållet. Med tanke på biltrafikens stora miljöpåverkan så är det<br>av nationellt intresse att andelen resande med kollektivtrafik i städerna<br>kan ökas ytterligare.</p> <p>Ett av de större folkhälsoproblemen i Sverige är de dödsfall och all-<br>varliga personskador som uppstår till följd av trafikolyckor. Ungefar en<br>tredjedel av dödsfallen och två tredjedelar av de allvarliga skadefallen i<br>trafiken sker inom tätbebyggda områden. Starka hälso- och trafiksäker-<br>hetspolitiska skäl talar för att på olika sätt begränsa trafikens skadeverk-<br>ningar.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>18</p> <h3>3.8</h3> <h3>Storstaden som social miljö</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Storstaden som social miljö präglas av ovanligt stora skillnader mellan<br>olika grupper, av en stor mångfald och av en lösare social struktur än<br>andra delar av landet.</p> <p>Invånarnas inkomster i de tre storstadsregionerna är som genomsnitt<br>något högre än i riket som helhet. Den genomsnittliga sammanräknade<br>inkomsten i Stockholm ligger på 170 500 kronor per år, för Göteborg på<br>154 300 kronor per år medan Malmö ligger på riksgenomsnittet på<br>147 100 kronor per år. Inkomstklyftorna inom städerna är dock enorma.<br>Den genomsnittliga medelinkomsten per invånare i Stockholmsförorten<br>Rinkeby ligger på 78 200 kronor per år, att jämföra med 283 500 kronor i<br>området runt Karlaplan. I Göteborg varierar medelinkomsten mellan<br>65 000 kronor per år i stadsdelen Hjällbo och 240 000 kronor per år i<br>stadsdelen Hovås. Liknande klyftor finns också i Malmö. De rikaste<br>stadsdelarna har alltså mellan tre och fyra gånger så höga medelinkoms-<br>ter som de fattigaste.</p> <p>Ett annat uttryck för segregationen är skillnader i arbetsmarknadsdel-<br>tagande. Förvärvsfrekvens är egentligen ett bättre mått på delaktigheten<br>på arbetsmarknaden än arbetslösheten. Förvärvsfrekvens mäter hur stor<br>andel av befolkningen i arbetsför ålder som förvärvsarbetar eller söker<br>arbete. Den genomsnittliga förvärvsfrekvensen för Stockholmsregionen<br>är något högre än i riket som helhet, medan Göteborg och Malmö ligger<br>något under rikssnittet. Skillnaderna inom städerna är dock mycket stora.<br>I Stockholm har Rinkeby den lägsta förvärvsfrekvensen av alla stadsdelar<br>med 33 procent och Västerled har stadens högsta förvärvsfrekvens med<br>knappt 79 procent. I Malmö har stadsdelen Rosengård en förvärvsfre-<br>kvens på 32 procent att jämföra med Västra Innerstadens 81 procent. I<br>Göteborg är skillnaden stor mellan stadsdelen Hjällbo med 32 procent i<br>förvärvsfrekvens och Hovås med 93 procent. Kvinnorna i de utsatta<br>stadsdelarna har genomgående en något lägre förvärvsfrekvens än män-<br>nen.</p> <p>Storstäderna präglas av en annorlunda befolkningssammansättning<br>med större rörlighet och lösare sociala strukturer än andra orter. Den år-<br>liga omflyttningen inom storstadsregionerna är betydande. Som exempel<br>kan nämnas att inte mindre än 153 794 (av totalt ca 700 000 ) stockhol-<br>mare flyttade under år 1995. Drygt 80 000 flyttade in eller ut över kom-<br>mungränsen, resten flyttade inom stadens gränser. Andelen personer som<br>under året flyttat in eller ut ur kommunen eller inom kommunen var år<br>1996 23,3 procent för Göteborgs kommun, 22,9 procent för Malmö<br>kommun och 21,7 procent för Stockholms kommun, att jämföra med<br>17,1 procent för riket i genomsnitt.</p> <p>Storstäderna präglas också av en mycket hög andel ensamhushåll och<br>en mycket hög andel ensamstående föräldrar med barn. År 1995 var an-<br>delen bamhushåll bestående av en ensamstående förälder 32,5 procent i<br>Stockholmsregionen, 27,5 procent i Malmöregionen och 26,8 procent i<br>Göteborgsregionen, att jämföra med 20,7 procent i övriga delar av riket<br>(SCB Hink 1996). Här är skillnaderna inom storstadsregionerna betydan-<br>de. I Storstadskommitténs rapport Delade städer (SOU 1997:118) redovi-</p> <p>19</p> <p>sas att i stadsdelar med mycket hög eller extremt hög inkomst består ca<br>10 procent av bamhushållen av en ensamstående förälder. Motsvarande<br>siffra i stadsdelar med mycket låg eller extremt låg inkomst är ca 30 pro-<br>cent. Den helt övervägande delen av de ensamstående föräldrarna är<br>kvinnor.</p> <p>Befolkningens genomsnittliga ålder skiljer sig inte så mycket åt mellan<br>storstadsregionerna och riket i sin helhet. Däremot är ålderssegregationen<br>inom storstadsregionerna betydande. De mest utsatta bostadsområdena är<br>mycket bamrika. Andelen barn och ungdomar under 25 år uppgår i ge-<br>nomsnitt till över 40 procent av befolkningen, att jämföra med 25-35<br>procent i övriga områdestyper (SOU 1997:118). En annan siffra som vi-<br>sar på samma fenomen är att 36 procent av samtliga barn och ungdomar i<br>storstadsregionerna växer upp i områden med mycket låga eller extremt<br>låga inkomster. Detta skall jämföras med att dessa stadsdelar totalt endast<br>har 18 procent av storstadsregionernas befolkning. Dessa demografiska<br>fakta visar tydligt att en mycket stor del av storstädernas framtida vuxna<br>befolkning kommer att ha vuxit upp i de fattigaste stadsdelarna. Det in-<br>nebär också att dagens uppväxtvillkor för barn och ungdomar i de utsatta<br>stadsdelarna är mycket avgörande för storstadsregionernas framtid.</p> <p>Storstadsregionerna har en betydligt mer blandad befolkning med av-<br>seende på ursprungsland än resten av riket. Andelen utlandsfödda invåna-<br>re är 16,8 procent i Stockholmsregionen, 13,8 procent i Göteborgsregio-<br>nen och 15,5 procent i Malmöregionen att jämföra med 10,7 procent i<br>riket som helhet. De mest utsatta stadsdelarna har ännu högre andelar<br>utlandsfödda, i genomsnitt 53 procent. Andelen barn och ungdomar med<br>utländsk bakgrund (dvs. någon av föräldrarna födda utomlands) i de mest<br>utsatta stadsdelarna är så hög som 85 procent att jämföra med 28 procent<br>i storstadsregionerna som helhet (Tre städer - SOU 1998:25).</p> <p>Storstadsregionernas bostadsbestånd och därmed invånarnas boende<br>skiljer sig också en del från riket i övrigt. Betydligt fler lägenheter i stor-<br>städerna finns i flerbostadshus (75 procent) att jämföra med 30 procent i<br>övriga riket. Av storstädernas lägenheter i flerbostadshus är 71 procent<br>hyresrätter och 29 procent bostadsrätter. 50 procent av storstädernas hy-<br>reslägenheter ägs av allmännyttiga bostadsföretag och 50 procent är pri-<br>vatägda. I de socialt utsatta stadsdelarna ägs den övervägande delen av<br>lägenheterna av de allmännyttiga bostadsbolagen.</p> <p>Storstäderna har den i särklass högsta andelen socialbidragsberoende,<br>dvs. personer som är helt eller delvis beroende av socialbidrag för sin<br>försörjning. Under nittiotalet har socialbidragskostnadema näst intill tre-<br>dubblats i de tre storstadsregionerna.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>20</p> <p>Diagram 1: Socialbidragskostnader 1991-97 i kronor per invånare. Jämförelse Prop. 1997/98:165<br>Stockholm, Göteborg, Malmö och riket.</p><img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL03165/prop_199798__165-3.png" style="width:194pt;height:87pt;"/> <p>♦ - Stockholm<br>--Göteborg<br>-a- Malmö<br>-x- Riket</p> <p>Källa: Svenska kommunförbundet samt respektive kommun</p> <p>Arbetslösheten har stor betydelse när det gäller socialbidragstagandet<br>men arbetslöshetens betydelse varierar över tid och med konjunkturför-<br>hållanden. Arbetslösa som blivit hänvisade till socialbidrag är ofta perso-<br>ner som inte hunnit kvalificera sig för arbetslöshetsersättning. Det är<br>framförallt flyktingar, ungdomar och andra med svårigheter att ta sig in<br>på arbetsmarknaden som blir beroende av socialbidrag för sin försörj-<br>ning. Även sociala och medicinska problem hos människor, t.ex. miss-<br>bruk, psykiska problem, andra hälsoproblem eller sociala problem kan ha<br>betydelse för socialbidragsberoende. Socialbidragstagare har sämre lev-<br>nadsförhållanden än andra låginkomsttagare, sämre hälsotillstånd , sva-<br>gare position på arbetsmarknaden och är mer utsatta för våld. Det betyder<br>att de i större utsträckning än andra låginkomsttagare har andra problem<br>än bara ekonomiska.</p> <p>Storstäderna har den högsta andelen hushåll med socialbidrag och det<br>högsta genomsnittliga bidraget per hushåll. I glesbygdskommuner är an-<br>delen socialbidragstagare lägre men istället har fler människor ersättning<br>från det generella socialförsäkringssystemet såsom förtidspension eller<br>arbetslöshetsersättning. Som storstadskommittén visat så är andelen soci-<br>albidragstagare särskilt högt i storstädernas utsatta områden. Skillnaden<br>mellan de olika bostadsområden är emellertid stor.</p> <p>Huvuddelen av socialbidragskostnadema betalas av kommunerna.<br>Statlig ersättning utgår emellertid för mottagandet av flyktingar och vissa<br>andra utlänningar. Kommunerna får en schabloniserad ersättning för<br>varje mottagen flykting och annan utlänning som omfattas av flykting-<br>mottagandet.</p> <h3>3.9 Otrygghet och kriminalitet i storstadsregionerna</h3> <p>Under perioden 1950-1996 har antalet polisanmälda brott i Sverige ökat<br>från ca 200 000 till ca 1 200 000 brott per år. Under 1990-talet har den<br>anmälda brottsligheten legat på en relativt stabil nivå, men sett under den</p> <p>21<br></p> <p>längre period som efterkrigstiden utgör rör det sig om en ökning med 500 Prop. 1997/98:165<br>procent. Förklaringen till denna ökning står främst att finna i vissa<br>strukturella faktorer som vi har gemensamt med övriga västeuropeiska<br>länder. Den kraftiga forbättringen av människors levnadsnivå och en för-<br>ändrad livsstil medförde en likaledes kraftig ökning av antalet brottstill-<br>fällen. Urbaniseringen ökade anonymiteten och minskade därmed den<br>sociala kontrollen människor emellan. Normsystemen förändrades lik-<br>som familjens och skolans roll.</p> <p>Brottsligheten har dock ökat olika mycket i olika delar av landet. I ett<br>längre perspektiv har brottsökningen varit större i storstadsregionerna än<br>i övriga områden, även om hänsyn tas till skillnader i befolkningstill-<br>växten. Antalet anmälda brott mot brottsbalken var år 1996 hela 60 pro-<br>cent högre i de tre storstadslänen än i övriga landet (15 565 i jämförelse<br>med 9 734 brott per 100 000 invånare).</p> <p>Även inom städerna, och det gäller särskilt for Stockholm, Göteborg<br>och Malmö, finns stora skillnader i brottsnivå. Vissa bostadsområden är<br>således mer utsatta än andra. Dessa skillnader kan till stor del förklaras<br>av boendesegregationen och dess sociala konsekvenser. Vidare pekar<br>utvecklingen mot att skillnaderna i brottsnivå mellan olika stadsdelar<br>tenderar att öka. I de områden där brottsligheten redan är hög, ökar<br>brottsligheten snabbare än i andra delar av staden.</p> <p>I Storstadskommitténs betänkande Tre städer (SOU 1998:25) visas att<br>invånarna i storstädernas utsatta stadsdelar i större utsträckning utsätts<br>för våld och skadegörelse än övriga storstadsinvånare.</p> <p>Tabell 2: Utsatt för brott, 1994/95 16-74 år</p> <table border="1"> <tr><td> <p>Procent</p></td><td> <p>Utsatta stadsdelar</p></td><td> <p>Övriga stadsdelar</p></td></tr> <tr><td> <p>Utsatt för något våld eller hot om våld</p></td><td> <p>H,2</p></td><td> <p>9,4</p></td></tr> <tr><td> <p>Utsatt för våld som vållade kroppsskada</p></td><td> <p>3,5</p></td><td> <p>2,6</p></td></tr> <tr><td> <p>Utsatt för våld som krävde läkarbesök</p></td><td> <p>2,1</p></td><td> <p>1,2</p></td></tr> <tr><td> <p>Utsatt för stöld eller skadegörelse</p></td><td> <p>42,1</p></td><td> <p>34,6</p></td></tr> <tr><td> <p>i lägenheten</p></td><td> <p>18,5</p></td><td> <p>11,8</p></td></tr> <tr><td> <p>av bil</p></td><td> <p>12,5</p></td><td> <p>14,0</p></td></tr> <tr><td> <p>Förekomsten av skadegörelse i bostadsområdet</p></td><td></td><td></td></tr> <tr><td> <p>ja, mycket vanligt</p></td><td> <p>18,3</p></td><td> <p>4,6</p></td></tr> <tr><td> <p>ja, ganska vanligt</p></td><td> <p>17,9</p></td><td> <p>10,1</p></td></tr> </table> <p>Källa: SCB, ULF</p> <p>Detta är en mycket oroande utveckling. Hög brottslighet och otrygghet i<br>ett område följer hand i hand med en ökad omflyttning av invånarna, vil-<br>ket starkt motverkar eventuella försök att skapa en känsla av delaktighet<br>och social stabilitet. De som har ekonomiska och andra möjligheter flyt-<br>tar därifrån och området kommer efterhand att domineras av resurssvaga<br>människor med olika slags sociala problem.</p> <p>Om inga åtgärder vidtas är risken stor att vi hamnar i en etnisk, eko-<br>nomisk och social segregationsspiral som i slutänden kan leda till strängt<br>uppdelade städer. Erfarenheterna från många nordamerikanska och väst-<br>europeiska städer är skrämmande. I den anglosaxiska kriminologiska<br>litteraturen används i dessa sammanhang begreppet övertippningseffekt,<br>vilket innebär att det finns en utvecklingspunkt där ett område uppfattas<br>som bortom all räddning. I Sverige har vi inte kommit dithän att vissa<br></p> <p>22</p> <p>stadsdelar har gått förlorade, men erfarenheterna från andra delar av Prop. 1997/98:165<br>världen visar att om inget görs finns till slut små möjligheter att vända<br>riktning på utvecklingen.</p> <h3>3.10 Demokrati och delaktighet i storstaden</h3> <p>Storstäderna kännetecknas av att de har ett mer mångfacetterat och speci-<br>aliserat fritidsutbud än övriga delar av landet. Denna utveckling har bi-<br>dragit till att de traditionella folkrörelserna har tappat mer mark i stor-<br>stadsregionerna än i övriga riket. Om man utgår från medlemskap i tradi-<br>tionella folkrörelser och politiska partier som ett mått på politiskt enga-<br>gemang så ter sig framtidsbilden mörk. Så har t.ex. de politiska partierna<br>i landet som helhet tappat i medlemskap så att de nu organiserar 9 pro-<br>cent av den vuxna befolkningen mot 15 procent för tio år sedan. Bland<br>ungdomar 16-24 år har andelen medlemmar i politiska partier sjunkit<br>från 11 procent år 1980 till 4 procent år 1994. Nu vet vi att det politiska<br>engagemanget delvis tar sig nya former i enfrågerörelser, kampanjer och<br>aktionsgrupper men också i direkt ansvarstagande i brukarkooperativ av<br>olika slag. Det innebär en stor utmaning för det demokratiska systemet<br>att kunna ta tillvara detta engagemang inom ramen för det parlamentaris-<br>ka systemet.</p> <p>Om man studerar valdeltagandet i storstäderna i sin helhet ligger det<br>något under genomsnittet i riket. I kommunalvalen år 1994 var t.ex. val-<br>deltagandet i Stockholm 81,2 procent, Göteborg 81,2 procent och Malmö<br>80,9 procent att jämföra med 84,4 procent i riket i sin helhet. Inom stä-<br>derna är skillnaderna mycket stora. I kommunalvalet år 1994 var valdel-<br>tagandet i stadsdelen Rinkeby i Stockholm 53,1 procent, motsvarande<br>siffra för stadsdelen Västerled var 87,1 procent. I Göteborg varierade<br>valdeltagandet från 60 procent i Hjällbo till 92,6 procent i Hovås. I Mal-<br>mö är skillnaden stor mellan 43 procent i delar av Rosengård och 90 pro-<br>cent i delar av Västra Innerstaden.</p> <p>I undersökningen av levnadsförhållanden (ULF) år 1996 har SCB ställt<br>frågor om medlemskap och aktivitet i politiska, fackliga och andra orga-<br>nisationer.</p> <p>Tabell 3. Medborgerliga och politiska aktiviteter i riket i jämförelse med storstads-<br>regionerna - procent av vuxen befolkning</p> <table border="1"> <tr><td> <p>Aktivitet</p></td><td colspan="2"> <p>Riket</p></td><td colspan="2"> <p>Stockholm</p></td><td colspan="2"> <p>Göteborg</p></td><td colspan="2"> <p>Malmö</p></td></tr> <tr><td></td><td colspan="2"> <p>män kvinnor</p></td><td> <p>män</p></td><td> <p>kvinnor</p></td><td colspan="2"> <p>män kvinnor</p></td><td colspan="2"> <p>män kvinnor</p></td></tr> <tr><td> <p>Medlem i parti</p></td><td> <p>11</p></td><td> <p>9</p></td><td> <p>8</p></td><td> <p>6</p></td><td> <p>9</p></td><td> <p>5</p></td><td> <p>6</p></td><td> <p>4</p></td></tr> <tr><td> <p>Aktiv i parti</p></td><td> <p>3</p></td><td> <p>2</p></td><td> <p>3</p></td><td> <p>1</p></td><td> <p>1</p></td><td> <p>1</p></td><td> <p>1</p></td><td> <p>1</p></td></tr> <tr><td> <p>Delt i politiskt möte</p></td><td> <p>6</p></td><td> <p>4</p></td><td> <p>6</p></td><td> <p>2</p></td><td> <p>6</p></td><td> <p>3</p></td><td> <p>3</p></td><td> <p>1</p></td></tr> <tr><td> <p>Medlem, i fackföre-</p></td><td> <p>81</p></td><td> <p>85</p></td><td> <p>69</p></td><td> <p>73</p></td><td> <p>77</p></td><td> <p>80</p></td><td> <p>71</p></td><td> <p>82</p></td></tr> <tr><td> <p>ning eller liknande</p></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td></tr> <tr><td> <p>Aktiv i fackförening</p></td><td> <p>12</p></td><td> <p>10</p></td><td> <p>9</p></td><td> <p>7</p></td><td> <p>14</p></td><td> <p>8</p></td><td> <p>8</p></td><td> <p>15</p></td></tr> <tr><td> <p>eller liknande</p></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td></tr> <tr><td> <p>Medlem i annan</p></td><td> <p>68</p></td><td> <p>62</p></td><td> <p>66</p></td><td> <p>59</p></td><td> <p>71</p></td><td> <p>63</p></td><td> <p>66</p></td><td> <p>56</p></td></tr> <tr><td> <p>förening</p></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td><td></td></tr> </table> <p>Källa: SCB- ULF 1996</p> <p>23</p> <h3>3.11 Segregationen i storstäderna</h3> <p>I den bild som här ovan tecknats av storstadsregionerna framträder de<br>svenska storstäderna som ekonomiskt, socialt, etniskt och demografiskt<br>segregerade städer.</p> <p>Sveriges historia är intimt sammankopplad med skeenden i övriga Eu-<br>ropa och världen. Det som vi idag kallar det svenska samhället, den<br>svenska kulturen och det svenska språket är vid en närmare analys pro-<br>dukten av århundradens kontakter med andra samhällsbildningar, kultu-<br>rer och språk. Intensiteten i utbytet har varierat genom åren, främst på<br>grund av strukturella faktorer som nya produktionsmetoder och kommu-<br>nikationer. Migrationsströmmama mellan olika delar av världen har ock-<br>så berott på strukturomvandlingar. Det finns förmodligen ingen period i<br>den mänskliga historien under vilken strukturomvandlingen har gått så<br>fort som just nu.</p> <p>Om man skall förstå den växande segregationen i Europas storstäder<br>måste man ha ett internationellt och historiskt perspektiv. Segregationens<br>grundläggande orsaker står alltså att finna i den pågående strukturom-<br>vandlingen, i vilken stora mängder människor frigörs från produktionen<br>och blir i ekonomisk mening obehövda. I denna situation drabbas i första<br>hand de grupper som står längst bak i kön, dvs. de som har minst anknyt-<br>ning till arbetsmarknaden och till samhället. För personer med utländsk<br>bakgrund tillkommer också ett hinder i form av medveten eller omedve-<br>ten diskriminering på arbetsmarknaden. Arbetsgivare tenderar att välja<br>det kända framför det okända. Kontakter är ofta viktigare än kompetens.<br>Så länge som många människor står utan arbete kommer det att vara<br>mycket svårt att komma åt den etniska eller sociala segregationen.</p> <p>Segregationen i storstäderna beror således inte på byggandet av stor-<br>skaliga bostadsområden under miljonprogrammets dagar, även om dessa<br>i dag är en del av problemet. Segregationen finns i alla större internatio-<br>nella städer, och den finns i stadskärnor likväl som i förorter. Den är allra<br>starkast i de städer där man inte vidtagit några offentliga åtgärder för att<br>lösa bostadsbristen och där den sociala välfärden varit eftersatt.</p> <p>Segregationsbegreppet</p> <p>Segregation kan definieras som geografisk separation mellan olika be-<br>folkningsgrupper (definierade utifrån ekonomiska, sociala, etniska eller<br>demografiska karakteristiska). Den fysiska separationen uppfattas också<br>som en manifestation av social distans mellan olika befolkningsgrupper.<br>Segregationen är dock ingen enkel företeelse. Tvärtom har den flera di-<br>mensioner. Dessa dimensioner - ekonomiska, sociala, etniska och demo-<br>grafiska - måste studeras för att segregationsprocessen skall kunna för-<br>stås. Helheten är viktig men olika dimensioner måste hållas isär. I många<br>fall framträder de olika dimensionerna tillsammans.</p> <p>När det gäller ekonomisk segregation kan man konstatera att föränd-<br>ringarna när det gäller ekonomisk status inte varit stora - relativt sett -<br>för majoriteten av bostadsområdena i storstadsregionerna under perioden<br>1985-1994. Men det finns flera områden - och framförallt bor det fler</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>24</p> <p>invånare i dessa områden - där en sänkning av den ekonomiska statusen<br>har skett jämfört med områden som har fått se sin ekonomiska status<br>höjd. Samtidigt har den ekonomiska segregationen blivit mer påtaglig.</p> <p>En analys av förändringar av socialbidragstagandet visar att de områ-<br>den som hade hög andel socialbidragstagare år 1985 också hade en hög<br>andel socialbidragstagare år 1993. Det handlar om en mycket klar och<br>tydlig permanent struktur. Det är i för sig inte överraskande att andelen<br>socialbidragstagare följer inkomststrukturen i storstadsregionerna. Men<br>oavsett detta kan man konstatera att det rör sig om stora skillnader mellan<br>olika områdestyper. Den genomsnittliga andelen socialbidragstagare i<br>områden med mycket låga och extremt låga inkomster låg kvar på en hög<br>nivå år 1990 trots att den svenska ekonomin i slutet av 1980-talet befann<br>sig på konjunkturtoppen och det rådde mer eller mindre fall sysselsätt-<br>ning.</p> <p>Utvecklingen av andelen socialbidragstagare är även en viktig indika-<br>tor på sociala problem. Enligt vissa uppskattningar hade omkring en<br>tredjedel av socialbidragstagama under 1980-talet missbruksproblem.<br>Socialbidragstagare hade också sämre sociala relationer än övriga. Soci-<br>albidragstagamas sociala isolering kunde utläsas utifrån det faktum att de<br>i större utsträckning än befolkningen i övrigt var rädda att gå ut och att de<br>hade fårre kontakter med nära släkt. Generellt sett är andelen socialbi-<br>dragstagare också högre bland utrikes födda än bland den infödda be-<br>folkningen. Huvudförklaringen är att gruppen utrikes födda i genomsnitt<br>har lägre inkomster än den infödda befolkningen. Andelen socialbi-<br>dragstagare bland infödda svenskar är mycket hög i de mest utsatta om-<br>rådena i storstäderna. Den genomsnittliga andelen socialbidragstagare av<br>den infödda befolkningen i de mest utsatta områden är 20 gånger högre<br>än i områden med extremt hög inkomst. Det fanns alltså ett starkt och<br>positivt samband mellan andelen socialbidragstagare och andelen social-<br>bidragstagare av den infödda befolkningen.</p> <p>Sammanfattningsvis visar utvecklingen av andelen socialbidragstagare<br>att den sociala segregationen är mycket påtaglig i storstadsregionerna. De<br>slutsatser, som man kom fram till när det gäller den ekonomiska segre-<br>gationen, är giltiga också när det gäller den genomsnittliga andelen soci-<br>albidragstagare i olika bostadsområden. Det är alltså framförallt bostads-<br>områden med mycket låga inkomster och extremt låga inkomster som<br>avviker kraftigt i förhållande till andra bostadsområden i storstadsregio-<br>nerna.</p> <p>Skillnader i folkhälsa</p> <p>Både svenska och internationella studier visar att hälsa följer den socio-<br>ekonomiska klasstillhörigheten. Därmed är det ganska naturligt att för-<br>vänta sig dålig hälsa i de utsatta områdena i storstäderna. Den självupp-<br>levda hälsan är således sämre i de utsatta områdena än i andra områden i<br>storstadsregionerna. Den åldersstandardiserade andelen förtidspensionä-<br>rer är mer än fem gånger så hög i de fattigaste bostadsområdena som i de<br>rikaste. Mellan åren 1984 och 1993 ökade den åldersstandardiserade an-</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>25</p> <p>delen förtidspensionärer i låginkomstområdena med 20 procent och år<br>1993 var den 50 procent högre än genomsnittet i regionen. Den ålders-<br>standardiserade andelen långtidssjukskrivna är tre gånger större i de fat-<br>tigaste bostadsområdena än i de rikaste. Den höga andelen långtidssjuk-<br>skrivna av alla sjukpenningförsäkrade visar att de som bodde i de socialt<br>och ekonomiskt mest utsatta områdena hade dålig hälsa. Detta kan tolkas<br>som att det inte bara var de som stod utanför och inte hade något arbete<br>som mådde dåligt, utan också de som hade ett arbete var ofta sjuka. Allt<br>detta visar att befolkningen i bostadsområden med låga inkomster har<br>dålig hälsa.</p> <p>Den etniska segregationen</p> <p>Vissa bostadsområden brukar beskrivas som etniskt segregerade. Om<br>man ser till andelen personer med utländsk bakgrund har denna visserli-<br>gen ökat i alla typer av bostadsområden, både mellan åren 1985 och 1990<br>och mellan åren 1990 och 1994. Ökningen har dock varit störst i områ-<br>den med mycket låga respektive extremt låga inkomster. Om man ser till<br>det totala antalet personer med utländsk bakgrund framträder emellertid<br>en annan bild. Som framkommit bland annat i Storstadskommitténs<br>första delbetänkande Att röja hinder (SOU 1995:42) är det nämligen inte<br>de mest utsatta områdena som det stora flertalet bor.</p> <p>I Sverige förekommer inte, som i andra länder, etnisk segregation i den<br>bemärkelsen att en enskild etnisk grupp dominerar ett visst bostadsområ-<br>de. I de områden som ofta beskrivs som etniskt segregerade bor ofta<br>människor med sitt ursprung i många olika länder och kulturer tillsam-<br>mans. Det tycks inte heller finnas någon stark önskan bland personer med<br>utländsk bakgrund att bo etniskt segregerat. Tvärtom finns studier som<br>visar motsatsen. Det är således tveksamt om det är riktigt att tala om Sve-<br>rige som etniskt segregerat. Flera studier visar i stället att segregationen i<br>första hand är en klassfråga.</p> <p>Den demografiska segregationen</p> <p>Med demografisk segregation menas i detta sammanhang skillnader i<br>befolkningsstrukturen. Den genomsnittliga andelen ensamföräldrar av<br>alla bamhushåll var högst år 1990 i områden med mycket låga inkomster.<br>Mönstret när det gäller andelen ensamföräldrar sammanfaller i stort sett<br>med tidigare beskrivna ekonomiska, sociala och etniska förhållanden. Ju<br>högre andel höginkomsttagare desto lägre andel ensamföräldrar.</p> <p>Kvoten mellan andelen bam/ungdomar och pensionärer var högst i om-<br>råden med extremt låg inkomst. Detta sammanfaller med att andelen äld-<br>re än 64 år är lägst i bostadsområden med extremt låg inkomst och att<br>andelen barn och ungdomar (0-24 år) är högst i de socialt och ekono-<br>miskt mest utsatta områdena. I dessa områden bodde nästan fem gånger<br>så många bam/ungdomar som pensionärer. Den största förändringen un-<br>der perioden 1985-1994 skedde däremot i höginkomstområdena. Där<br>minskade kvoten under hela perioden. Minskningen var ett resultat av</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>26</p> <p>både fallande andel bam/ungdomar och ökande andel pensionärer. I om-<br>råden med extremt hög inkomst minskade kvoten med hela 21 procent<br>under perioden 1985-1994. Det var framförallt den starkt ökade andelen<br>pensionärer i dessa områden som påverkade kvoten negativt.</p> <p>Segregationen och arbetsmarknaden</p> <p>Många studier visar att invandrare och ungdomar (de grupper som försö-<br>ker etablera sig på arbetsmarknaden) är mest utsatta på dagens svenska<br>arbetsmarknad. Dessutom är de sällan berättigade till arbetslöshetsersätt-<br>ning. Men även ungdomar och invandrare som inte är direkt drabbade av<br>arbetslösheten befinner sig i en otrygg situation, dvs. får oftast nöja sig<br>med tillfälliga anställningar. Vidare far personer med omfattande sjuk-<br>skrivningar allt svårare att återkomma till arbetsmarknaden när sjuk-<br>skrivningen upphört. Det faktum att andelen långtidssjukskrivna är tre<br>gånger större i de fattigaste än i de rikaste bostadsområdena visar också<br>att utsorteringsmekanismer som verkar på arbetsmarknaden i stort sett<br>bestämmer segregationen (dvs. de som stängs ute hamnar i samma bo-<br>stadsområde).</p> <p>Slutsatser</p> <p>I stora drag skulle man kunna sammanfatta beskrivningen av segrega-<br>tionsprocessema under de senaste tio åren i följande slutsatser:</p> <p>- i storstäderna sammanfaller ekonomisk, social, etnisk och demogra-<br>fisk segregation,</p> <p>- segregationen i storstäderna är i första hand en ekonomisk och social<br>segregation och inte en etnisk segregation (på etniska grunder),</p> <p>- det finns tendenser till att segregationen i storstäderna handlar om<br>klasskillnader mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden (och<br>därmed också i välfärdssystemet) och en utanförståendeklass.</p> <p>- när det gäller segregationen i samhället kan man dra slutsatsen att den<br>har existerat under hela den studerade perioden, men att den har blivit<br>mer påtaglig under de senaste åren. Sambandet mellan utanförskapet<br>och ekonomiska förutsättningar är mycket tydligt.</p> <h3>3.12 Internationella erfarenheter av segregation</h3> <p>Segregationens mekanismer är i stort sett desamma i alla moderna stor-<br>städer. Trots problemen i de svenska storstäderna har vi en jämförelsevis<br>bättre situation än de större engelska, tyska och franska städerna och en<br>ojämförligt bättre situation än de amerikanska storstäderna. De socialt<br>utsatta områdena i dessa städer präglas av:</p> <p>- extremt hög arbetslöshet. Det finns exempel på bostadsområden i<br>England och USA där mer än tre fjärdedelar av den arbetsföra befolk-<br>ningen står utanför arbetsmarknaden. Generationsarbetslösheten är<br>också tydlig - barn till arbetslösa ärver föräldrarnas utanförskap.</p> <p>- utbrett missbruk av alkohol och narkotika</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>27</p> <p>- extremt hög kriminalitet, våld, prostitution och en utvecklad gäng-<br>brottslighet</p> <p>- ovärdiga uppväxtvillkor för många barn</p> <p>- mycket lågt förtroende for det demokratiska systemet. Valdeltagandet<br>ligger ofta långt under hälften av de röstberättigade.</p> <p>I slutänden av segregationsspiralen finns med andra ord ett uppdelat<br>samhälle; det som många kallar för två-tredjedelssamhället. Det är ett<br>samhälle som inte endast innebär svåra livsvillkor for de grupper som<br>står utanför det etablerade samhället. Det innebär också att de övriga<br>kommer att drabbas av otrygghet och kriminalitet. När de sociala spän-<br>ningarna blir tillräckligt starka i samhället kommer de väletablerade<br>grupperna behöva att ägna allt mer resurser åt att skydda sig och sin<br>egendom. Starkt segregerade städer är också mycket slutna och överva-<br>kade städer.</p> <p>I Storstadskommitténs rapport Delade städer (SOU 1997:118) refereras<br>några internationella studier av segregation i storstäderna. Några slutsat-<br>ser kan dras av de internationella studierna:</p> <p>- i förhållande till andra OECD-länder har Sverige inte fullt så tunga<br>segregationsproblem, även om utvecklingen går i samma riktning</p> <p>- i de mest utsatta storstadsstadsdelama har Sverige en mycket hög an-<br>del invandrare (högst av alla OECD-länder).</p> <p>- arbetskraftsdeltagandet i de fattiga stadsdelarna i Sverige är mycket<br>lågt, i synnerhet i relation till arbetskraftsdeltagandet i nationen som<br>helhet.</p> <p>- i de fattiga stadsdelarna i Sverige finns en ovanligt tydlig koncentra-<br>tion av grupper som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden; in-<br>vandrare, ungdomar och ensamstående föräldrar men också av lång-<br>tidssjukskri vna och andra grupper som har svårigheter att komma till-<br>baka på arbetsmarknaden.</p> <p>I Storstadskommitténs slutbetänkande Tre Städer (SOU 1998:25) refere-<br>ras olika nationella och lokala åtgärdsprogram mot segregationen som<br>har genomförts i bl.a. Frankrike, Storbritannien och Nederländerna. I<br>Frankrike har stora program mot segregationen genomförts under 1980-<br>och 90-talen. Regeringen har till och med inrättat ett eget ministerium för<br>social integration. Förutom de program för social och fysisk upprustning<br>av utsatta och nerslitna bostadsområden som har genomförts sedan 1980-<br>talet inledde regeringen under år 1997 ett försök med ekonomiska frizo-<br>ner i 44 storstadsområden. De franska erfarenheterna av insatserna hittills<br>är att de inte har kurmat lösa de grundläggande problemen men väl att de<br>har mildrat och dämpat en fortsatt negativ utveckling.</p> <p>Storbritannien har mer än tjugo års erfarenhet av statliga insatser i ut-<br>satta storstadsområden. Det senaste initiativen är programmen City<br>Challenge och Single Regeneration Budget.</p> <p>City Challenge syftar till att skapa synergieffekter via ett partnerskap<br>mellan den offentliga och den privata sektorn samt det lokala civilsam-<br>hället. Drygt 60 kommuner deltar i programmet. Som villkor för att delta<br>i programmet har regeringen krävt att kommunerna på ett övertygande<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>28</p> <p>sätt måste presentera en handlingsstrategi som visar att de förmår att ge-<br>nomföra ett effektivt partnerskap.</p> <p>Single Regeneration Budget, som har en årlig budget på drygt 13 mil-<br>jarder kronor, har som målsättning att decentralisera och förenkla statens<br>stöd till ekonomisk och industriell utveckling samt utveckla strategier för<br>stadsutveckling.</p> <p>Erfarenheterna från de brittiska programmen är att i de framgångsrika<br>projekten har arbetslösheten i områdena kunnat sänkas betydligt, otrygg-<br>heten har minskat och omflyttningen har minskat. De förnyelseprojekt<br>som har varit framgångsrika har:</p> <p>- byggt på en helhetssyn för områdets utveckling</p> <p>- varit långsiktiga</p> <p>- involverat såväl offentlig som privat sektor</p> <p>- byggt på invånarnas delaktighet i projekten</p> <p>Problemen i de utsatta stadsdelarna i Holland uppmärksammades av den<br>holländska regeringen år 1989. Man konstaterade att förändringar av bo-<br>ende- och utemiljön inte löste områdenas sociala problem. I stället iakt-<br>togs en alltmer tilltagande boendesegregation. Mot bakgrund av detta<br>lanserade regeringen ett permanent program för social förnyelse. Pro-<br>grammet inriktades mot följande tre områden:</p> <p>- arbete, utbildning och inkomst.</p> <p>- förbättringar av boende- och levnadsvillkoren.</p> <p>- insatser som främjar de sociokulturella förhållandena.</p> <p>I slutet av år 1994 introducerades ett nytt storstadspolitiskt program av<br>regeringen. Programmet omfattar Hollands fyra största städer, Amster-<br>dam, Rotterdam, Haag och Utrecht samt 15 mellanstora städer. Insatserna<br>riktas till de stadsdelar som har hög arbetslöshet, hög andel invandrare<br>och nedslitna boendemiljöer. De städer som omfattas av programmet<br>ingår ett kontrakt med regeringen där målen är mycket konkret formule-<br>rade. Regeringen har i sin budget för programmet avsatt 1 miljard gulden<br>per år fram till år 2000.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <h2>4 En nationell storstadspolitik</h2> <h3>4.1 Storstadspolitiken - en del av en regionalpolitik för<br>hela landet</h3> <p>Regeringens principiella utgångspunkter för denna är desamma som för<br>propositionen om regional tillväxt som presenterades i mars 1998. Politi-<br>ken syftar således till att utjämna de strukturella orättvisor som finns<br>mellan olika områden, såväl mellan olika regioner i riket som mellan<br>olika områden inom regionerna. Men alla regioner kan inte, och skall<br>inte, utvecklas i samma riktning. Varje region har unika resurser och uni-<br>ka konkurrensfördelar.</p> <p>29</p> <p>Såsom beskrivits i avsnitt 3 har storstadsregionerna totalt sett goda<br>förutsättningar vad avser sysselsättning och tillväxt. Den nationella stor-<br>stadspolitiken syftar till att ge storstadsregionerna bättre möjligheter att<br>utveckla dessa positiva sidor. Skillnaderna inom storstadsregionerna är<br>emellertid mycket stora och vissa utsatta områden har svårare problem än<br>många glesbygdsområden. Den nationella storstadspolitiken måste därför<br>bidra till en utjämning av villkoren inom storstadsregionerna. Det handlar<br>dels om att ge den regionala och lokala demokratiska nivån de nödvändi-<br>ga instrumenten för att kunna motverka de ökande klyftorna, dels att sta-<br>ten direkt, via ekonomiskt stöd och via styrning av de statliga myndig-<br>heterna, bidrar till att stärka invånarna i de socialt utsatta stadsdelarna.</p> <h3>4.2 Målen för storstadspolitiken</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens förslag: Målen för storstadspolitiken är:</p> <p>- att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för tillväxt och där-<br>med kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionerna som<br>i övriga delar av landet.</p> <p>- att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregioner-<br>na och att verka för jämlika levnadsvillkor för storstädernas invå-<br>nare</p> <p>Skälen för regeringens förslag: De förslag till statliga åtgärder som<br>läggs i de kommande avsnitten anknyter till dessa övergripande natio-<br>nella storstadspolitiska mål. Målen är att betrakta som långsiktiga inrikt-<br>ningsmål. För att målen skall kunna nås krävs insatser från fler aktörer,<br>främst från regionerna, från kommunerna och från storstadsmedborgama<br>själva. Regeringen anser att de offentliga resurser som redan finns i stor-<br>stadsområdena, tillsammans med de medel som tillförs i denna proposi-<br>tion, är tillräckliga för att målen skall kunna nås. Däremot krävs en be-<br>tydligt bättre samordning av olika aktörers insatser. Formulerandet av<br>nationella storstadspolitiska mål syftar till att stärka denna samordning.</p> <p>Den storstadsdelegation som regeringen föreslår skall inrättas bör fa i<br>uppdrag att följa upp de storstadspolitiska målen. De mål som avser<br>kampen mot segregationen bör också ligga till grund för de lokala ut-<br>vecklingsavtal som avses bli träffade för storstädernas mest utsatta områ-<br>den. Därvidlag fungerar de ovan formulerande målen som styrande för de<br>medel som regeringen föreslår skall användas för storstadspolitiska insat-<br>ser.</p> <p>I inledningen av denna proposition redovisades regeringens två ut-<br>gångspunkter för den nationella storstadspolitiken: den statliga politiken<br>skall syfta till att bättre tillvarata de unika möjligheter som storstadsmil-<br>jön ger, men också till att motverka de särskilda problem som en långt<br>gången urbanisering medför.</p> <p>Storstadens möjligheter ligger i dess mångfald, skapandekraft och till-<br>växtpotential. I avsnitt 3 beskrivs storstädernas betydelse för utveckling<br>och tillväxt i Sverige. Det första målet för storstadspolitiken bör vara att</p> <p>30</p> <p>ge storstadsregionerna goda förutsättningar för en långsiktigt hållbar till-<br>växt och därmed kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom dessa<br>regioner som i övriga delar av landet</p> <p>Detta mål kan brytas ned till mer konkreta målsättningar:</p> <p>- de svenska storstadsregionerna bör kunna hävda sig väl i konkurren-<br>sen om etableringar och investeringar gentemot andra europeiska stor-<br>stadsregioner</p> <p>- de svenska storstadsregionerna bör fa bättre möjligheter att utveckla<br>sin transnationella regionala roll, Stockholm i Östersjöregionen, Göte-<br>borg i Nordsjöregionen och Malmö i Öresundsregionen</p> <p>- de svenska storstadsregionerna bör ha tillgång till välutbildad arbets-<br>kraft motsvarande det behov som finns i regionernas näringsliv och<br>offentlig verksamhet</p> <p>- de statliga näringspolitiska insatserna bör i högre utsträckning anpas-<br>sas till respektive regions egna förutsättningar</p> <p>- de svenska storstadsregionerna bör värna och stärka sin attraktivitet</p> <p>Storstadens särskilda problem handlar i första hand om de växande klyf-<br>torna mellan de som har och de som saknar arbete och egen inkomst och<br>mellan infödda och utrikes födda. I avsnitt 3 beskrivs utvecklingen avse-<br>ende den sociala och etniska segregationen. Det mönster som framträder<br>är djupt oroande. Det framgår klart att den etniska och sociala segrega-<br>tionen utgör ett stort hot mot såväl demokrati som välfärd om inte ut-<br>vecklingen kan brytas. Det andra målet för den statliga storstadspolitiken<br>är därför att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregio-<br>nerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för alla invånare oavsett<br>ursprung och kön.</p> <p>Detta mål kan preciseras utifrån en analys av de ojämlikheter och<br>orättvisor som finns och utifrån en analys av vilka faktorer som måste<br>ändras för att jämlika levnadsvillkor skall kunna skapas. Regeringen an-<br>ser att följande långsiktiga mål är av särskilt stor betydelse för att bryta<br>segregationen och skapa jämlika levnadsvillkor i storstäderna:</p> <p>- sysselsättningsgraden i de socialt utsatta bostadsområdena bör höjas<br>för både män och kvinnor</p> <p>- socialbidragsberoendet bör minskas</p> <p>- det svenska språkets ställning bör stärkas, såväl bland barn och ung-<br>domar som i den vuxna befolkningen</p> <p>- alla elever bör ges förutsättningar att nå målen i grundskolan det är<br>särskilt viktigt att ingen elev lämnar grundskolan utan tillräckliga kun-<br>skaper i svenska/svenska som andraspråk, engelska och matematik</p> <p>- utbildningsnivån i den vuxna befolkningen bör höjas - de som saknar<br>utbildning motsvarande svensk gymnasiekompetens bör erbjudas detta</p> <p>- alla stadsdelar i storstäderna bör uppfattas som attraktiva och trygga<br>av dess invånare, och utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer</p> <p>- folkhälsoläget, både i form av ohälsotal och självupplevd hälsa, bör<br>förbättras</p> <p>- det demokratiska deltagandet och delaktigheten bör öka i de utsatta<br>bostadsområdena</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>31</p> <h3>4.3 Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och<br>landsting</h3> <p>Ett av det svenska statsskickets mer karakteristiska drag är att det består<br>av både en stark centralmakt och av självständiga kommuner och lands-<br>ting.</p> <p>Kommunalt självstyre skapar förutsättningar för medborgarna att på-<br>verka och direkt utöva inflytande över verksamheten samt utkräva an-<br>svar. Genom självstyret kan kommunerna erbjuda lokalt anpassade lös-<br>ningar inom ett relativt stort handlingsutrymme i förhållande till staten.<br>Kommunallagen (1991:900) har givit kommuner och landsting stor frihet<br>att organisera sin verksamhet efter lokala behov och önskemål. Full<br>kommunal självstyrelse inom en sektor existerar emellertid inte.</p> <p>Gränsen statligt-kommunalt är inte en gång för alla given. En strikt av-<br>gränsning av de kommunala uppgifterna har med tiden tett sig både<br>olämplig och svårgenomförbar. Under fortlöpande anpassning till nya<br>förhållanden och bedömningar har ansvarsfördelningen mellan stat-<br>kommun-landsting i stället i stor utsträckning grundats på praktiska<br>överväganden.</p> <p>I samband med byggandet av den moderna välfärdsstaten har kommu-<br>nernas och landstingens uppgifter successivt ökat. Uppgifter som tidigare<br>ombesörjdes av staten har i olika skeden överförts till kommuner eller<br>landsting. Kommunerna har t.ex. fatt det fulla ansvaret för skolans perso-<br>nal. Inom det civila försvaret har kommunerna övertagit ansvaret för be-<br>folkningsskydd och räddningstjänst på lokal nivå från staten. Kommu-<br>nerna engageras också allt mer i genomförandet av arbetsmarknadspoliti-<br>ken och EU:s regionalpolitik. Från senare tid kan nämnas den försöks-<br>verksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning mellan staten och den<br>kommunala nivån som beskrivs nedan. En del av de uppgifter som kom-<br>munerna tidigare utförde inom ramen för sin allmänna kompetens har<br>genom speciallagstiftning också gjorts obligatoriska. Det har också före-<br>kommit att huvudmannaskapet för vissa uppgifter växlat mellan kommu-<br>ner och landsting (t.ex. ÄDEL-reformen). Vissa verksamheter som tidi-<br>gare varit kommunala har överförts till staten (t.ex. polisväsendet och de<br>kommunala bostadstilläggen).</p> <p>Staten har genom införandet av generella statsbidrag givit kommuner-<br>na ökade möjligheter att själva bestämma om statsbidragens användning<br>och göra egna prioriteringar. Staten har samtidigt ett starkt intresse av att<br>i samverkan med kommunerna och landstingen tillse att välfärdspolitiska<br>uppgifter såsom skola, vård och omsorg utförs med god kvalitet och i<br>överensstämmelse med andra nationella välfärdspolitiska mål. Genom<br>olika former av ekonomiska styrmedel, uppföljning, utvärdering, regel-<br>givning och tillsyn kan staten styra och kontrollera att kommunernas och<br>landstingens verksamhet bedrivs i enlighet med de nationella mål som<br>riksdagen lagt fast för respektive sakområde.</p> <p>Den regionala parlamentariska nivån i storstadsregionerna består i<br>Stockholms län av ett traditionellt landsting, med sjukvård och kollektiv-<br>trafik som främsta ansvarsområden, men också med vissa samordnande<br>uppgifter inom regionplaneringen. I Skåne län pågår och i Västra Göta-</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>32</p> <p>lands län planeras en försöksverksamhet med en ny typ av regionalt Prop. 1997/98:165<br>självstyrelseorgan. Försöket innebär att ett regionalt självstyrelseorgan<br>från länsstyrelserna tar över ansvaret för att:</p> <p>- upprätta en strategi för länets utveckling</p> <p>- upprätta och besluta om länstrafikplaner</p> <p>- fördela vissa statliga regionalpolitiska stödmedel till länet. Bland an-<br>nat gäller detta de pengar som används för delfinansiering av olika<br>EU-projekt</p> <p>- besluta om statsbidrag till regionala kulturinstitutioner</p> <p>En framgångsrik storstadspolitik förutsätter insatser från både statlig,<br>regional och kommunal nivå. Nedan beskrivs kortfattat regeringens syn<br>på hur ansvarsfördelningen mellan de olika nivåerna bör se ut.</p> <p>Statens ansvar</p> <p>Riksdagen formulerar de övergripande storstadspolitiska målen. Dessa<br>mål spänner över flera olika politikområden, t.ex. arbetsmarknads-, nä-<br>rings-, utbildnings-, social-, bostads-, kultur- och integrationspolitik.</p> <p>Staten ansvarar också för att bidra till likvärdiga och goda ekonomiska<br>förutsättningar för kommuner och landsting att sköta sina uppgifter, dels<br>genom det generella statsbidragssystemet, dels genom ett system för ut-<br>jämning av inkomster och kostnader mellan olika landsting respektive<br>kommuner.</p> <p>Staten ansvarar också för att ge den lokala/regionala nivån bra instru-<br>ment för att kunna lösa sina uppgifter, i form av regelverk som kan an-<br>passas till de skiftande förutsättningar som finns inom storstadsregioner-<br>na. Det handlar inte minst om de regelverk som finns inom arbetsmark-<br>nads- och socialpolitiken. Staten ansvarar också för de stora transfere-<br>ringssystemen, främst socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar.</p> <p>Staten är också direkt huvudman för olika verksamheter som är av stor<br>betydelse för en positiv utveckling i storstäderna. Bland dessa kan näm-<br>nas rättsväsendet och universitets- och högskoleväsendet.</p> <p>Under de senaste åren har staten också via olika projektbidrag försökt<br>bidra till en positiv utveckling av storstädernas utsatta stadsdelar. Rege-<br>ringen anser att det även fortsättningsvis bör utgå statliga stödmedel till<br>de utsatta stadsdelarna, men att dessa medel måste samordnas bättre in-<br>om ramen för lokala utvecklingsavtal.</p> <p>Staten bör också ansvara för utvärdering och erfarenhetsutbyte avseen-<br>de olika storstadspolitiska insatser. De svenska storstädernas problem<br>med den sociala och etniska segregationen är på intet sätt unika. Förutom<br>ett utbyte av kunskaper och erfarenheter inom landet är det därför av stor<br>vikt att staten för upp storstadsfrågorna högre på den europeiska dagord-<br>ningen. Inom ramen för den europeiska unionen kan såväl erfarenhetsut-<br>byte som direkta samarbetsprojekt mellan storstäder genomföras.</p> <p>2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 165</p> <p>Den regionala nivån</p> <p>Den regionala nivån har flera viktiga uppgifter i storstadspolitiken.</p> <p>För det första har storstadsregionerna en gemensam arbetsmarknad<br>som inte avgränsas av kommungränserna. Det finns därför behov av ett<br>samlat näringspolitiskt grepp på regional nivå.</p> <p>Storstadsregionerna utgör även i andra avseenden gemensamma mark-<br>nader. Tillgång till bostäder, kommunikationer och kommersiell service<br>är exempel på detta. För att få till stånd en balanserad utveckling i hela<br>storstadsregionerna krävs en fungerande regional planering.</p> <p>En av storstadspolitikens huvuduppgifter är att utjämna de stora klyf-<br>torna i levnadsvillkor inom storstadsregionerna. Genom det nationella<br>utjämningssystemet för kommuner och landsting sker en utjämning av<br>skillnader i skatteinkomster och strukturella kostnader mellan kommuner<br>respektive landsting. Utöver detta system har det sedan år 1978 funnits<br>ett system for inomregional utjämning i Stockholms län där viss omför-<br>delning sker av landstingets skatteintäkter till vissa kommuner i länet. En<br>ytterligare form av inomregional utjämning är när landstingen tillämpar<br>en behovsstyrd fördelningsmodell i den egna verksamheten.</p> <p>Detta innebär bl.a. att hänsyn tas till områdenas olika sociala och eko-<br>nomiska status när sjukvårdsresurser fördelas mellan olika geografiska<br>enheter inom det regionala organet.</p> <p>I Storstadskommitténs betänkande Tre städer (SOU 1998:25) beskrivs<br>de stora skillnader som finns mellan olika stadsdelar med avseende på<br>folkhälsan. Såsom ansvariga för hälso- och sjukvården har de regionala<br>organen här ett viktigt ansvar inom storstadspolitiken. Behovet av ett<br>förebyggande folkhälsoarbete är särskilt stort i storstädernas utsatta bo-<br>stadsområden.</p> <p>Kommunernas ansvar</p> <p>Den kommunala nivån har ett stort ansvar för att en framgångsrik stor-<br>stadspolitik skall kunna bedrivas.</p> <p>För det första ansvarar kommunerna för huvuddelen av de offentliga<br>välfardsverksamhetema. En förutsättning för att invånarna i de socialt<br>utsatta stadsdelarna skall kunna stärkas är att där finns väl fungerande<br>barnomsorg, skola, fritids- och kulturverksamheter, individ- och familje-<br>omsorg och äldre- och handikappomsorg. Kommunerna är också huvud-<br>ansvariga för bostadspolitiken, både genom sitt ansvar för bostadsplane-<br>ringen, men också som huvudman för de allmännyttiga bostadsbolagen.</p> <p>Eftersom olika stadsdelar inom storstadskommunerna har så olika för-<br>utsättningar bör kommunerna internt ha väl utvecklade resursfördel-<br>ningssystem. För att alla medborgare i en kommun skall ges likvärdiga<br>förutsättningar bör stadsdelar med svaga ekonomiska, sociala och kultu-<br>rella förutsättningar fa mer resurser än stadsdelar med mycket starka för-<br>utsättningar.</p> <p>Ett centralt inslag i storstadspolitiken är att förstärka arbetslinjen, öka<br>förvärvsfrekvensen och minska socialbidragsberoendet i de utsatta stads-<br>delarna. Kommunerna har ansvaret för socialbidragen i enlighet med so-<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>34</p> <p>cialtjänstlagen och de har också under senare år fått en allt viktigare roll<br>inom arbetsmarknadspolitiken, dels som åtgärdsanordnare, bl.a. för ung-<br>domar under 25 år, och dels i den planering och samordning av de ar-<br>betsmarknadspolitiska insatserna som sker i de lokala arbetsförmedlings-<br>nämnderna.</p> <p>Kommunerna har också ett viktigt ansvar för den lokala demokratiska<br>dialogen och för att stärka den demokratiska delaktigheten hos invånarna<br>i de utsatta stadsdelarna. I många storstadskommuner har man genomfört<br>stadsdelsnämndsreformer för att vitalisera den lokala demokratin. Det är<br>ett viktigt men inte tillräckligt steg för att öka delaktigheten i utsatta<br>stadsdelar. Det behövs en kontinuerlig utveckling av formerna för den<br>demokratiska dialogen, men också en fortsatt decentralisering av makt<br>och befogenheter från de kommunala nämnderna till olika former av<br>självförvaltningsorgan.</p> <h3>4.4 Storstadsdelegation</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Regeringen tillsätter en storstadsdelegation<br>som far till uppgift att utveckla och samordna den nationella stor-<br>stadspolitiken. Regeringen kommer att utse en förhandlare för varje<br>storstadsregion för de fortsatta kontakterna och överläggningarna med<br>respektive region.</p> <p>Storstadskommitténs förslag: Storstadskommittén föreslår i sitt slut-<br>betänkande Tre Städer (SOU 1998:25) att regeringen ska tillsätta en sär-<br>skild delegation som ansvarar för den nationella storstadspolitiken. Den<br>nationella storstadspolitikens behov av samordning och kontinuitet krä-<br>ver enligt kommittén att denna delegation är sammansatt av representan-<br>ter från flera olika departement, såsom inrikes-, närings-, arbets-<br>marknads-, utbildnings- och socialdepartementet.</p> <p>Delegationen bör enligt kommittén bereda förslag till regeringsbeslut<br>om fördelning av statliga medel för lokala storstadspolitiska insatser.<br>Delegationen bör vidare ha möjlighet att föreslå sådana förändringar av<br>lagteknisk, finansiell och organisatorisk natur som behövs dels för att de<br>olika lokala storstadspolitiska insatserna ska kunna genomföras, dels för<br>att uppnå bättre möjligheter till samordning och samverkan av de totala<br>insatser som olika myndigheter och organisationer gör. En viktig del av<br>delegationens arbete bör vara att ha samordningsansvaret för statens oli-<br>ka insatser som syftar till att förbättra levnadsvillkoren i utsatta stadsde-<br>lar. Delegationens samordningsansvar bör även omfatta det storstadspo-<br>litiska arbete som sker inom EU.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Delegationens främsta uppgift<br>bör vara att verka för goda förutsättningar för tillväxt, utveckling och<br>förbättrad regional planering i storstadsregionerna, samt en förbättrad<br>samordning av åtgärder inom olika politikområden.</p> <p>Delegationen bör vidare:</p> <p>35</p> <p>- ansvara för överläggningarna med kommuner och andra berörda aktö-<br>rer om lokala utvecklingsavtal,</p> <p>- bereda regeringens beslut om fördelning av storstadspolitiska medel</p> <p>- följa upp lokala utvecklingsavtal och se till att det genomförs en obe-<br>roende utvärdering av dessa.</p> <p>- årligen redovisa utvecklingen i de berörda stadsdelarna till regeringen</p> <p>- stimulera erfarenhetsutbyte och metodutveckling mellan städer inom<br>landet och mellan städer i Europeiska unionen</p> <p>Delegationen skall inte vara en självständig myndighet, utan får ställning<br>som en projektgrupp inom regeringskansliet. De avtal som delegationen<br>förhandlar fram skall därför föreläggas regeringen för godkännande.<br>Kostnader för delegationen skall sålunda belasta regeringskansliets för-<br>valtningsanslag.</p> <p>Regeringen bör utse en särskild förhandlare för varje storstadsregion.<br>Denne skall på uppdrag av delegationen svara för de direkta kontakterna<br>med kommuner, landsting och självstyrelseorgan inom respektive region<br>om utvecklingsarbetet samt för överläggningarna med berörda kommu-<br>ner om lokala utvecklingsavtal. Förhandlarna skall rapportera till stor-<br>stadsdelegationen.</p> <p>Regeringen anser att fem referensgrupper bör knytas till delegationen:</p> <p>- En grupp bör bestå av de statliga sektorsmyndigheter som är närmast<br>berörda av storstadspolitiken, däribland Arbetsmarknadsstyrelsen,<br>Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Skolverket, Boverket, NUTEK<br>samt Integrationsverket. Integrationsverket bör ha ett särskilt ansvar<br>för att dokumentera, samla kunskaper och sprida erfarenheter från ar-<br>betet i utsatta stadsdelar.</p> <p>- Kulturrådet, Ungdomsstyrelsen och Riksidrottsförbundet bör ingå i en<br>särskild referensgrupp som har till uppgift att följa satsningarna på<br>kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet i de utsatta stadsdelarna.</p> <p>- Inom varje storstadsregion inrättas en regional grupp som består av de<br>berörda kommunerna, landstinget eller självstyrelseorganet och läns-<br>styrelsen. Därmed får delegationen och de utsedda förhandlarna ett fo-<br>rum för kontinuerlig dialog med berörda folkvalda församlingar och<br>länsstyrelser.</p> <h2>5 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den långsiktigt hållbara storstaden</h2> <h3>5.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Den generella välfärdspolitiken</h3> <p>Målet för den generella välfärdspolitiken är rättvisa och jämlika livsvill-<br>kor. Generell välfärdspolitik handlar i första hand om att alla i ett sam-<br>hälle tjänar på om skillnaderna mellan människor och grupper blir så små<br>som möjligt. Den generella välfärdspolitiken minskar klyftor och gränser<br>mellan olika samhällsgrupper och fungerar som en sammanhållande<br>kraft. Om alla är med och delar på såväl kostnader som nytta stärks sys-<br>temet. Till detta kommer också tilltron till människans egen kraft och<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>36</p> <p>förmåga att påverka sin situation. Alla människor har förmåga att ta an- Prop. 1997/98:165<br>svar för sig själva och andra och förmåga att utvecklas och växa.</p> <p>Den generella välfärdspolitiken har många fördelar framför behovs-<br>prövade system. Dessa har i längden visat sig vara mer otrygga för dem<br>som är svagast. De kan inte lita på att andra är beredda att betala skatt<br>enbart för deras skull utan att skattebetalarna själva får något påtagligt<br>tillbaka. De flesta betalar skatt om de vet att också de själva har något att<br>vinna på det. Ett system som ger dem skydd när de blir gamla, om de blir<br>sjuka, om de får barn, om de själva eller barnen far ett handikapp är det<br>värt att betala skatt till.</p> <p>Internationella studier visar också att det är de generella systemen som<br>ger störst jämlikhet. De ekonomiskt svagaste grupperna har det bästa<br>skyddet i länder med generella välfärdssystem. Skyddet är sämre i de<br>länder där man enbart ger stöd till de svagaste grupperna. Ju mer transfe-<br>reringarna koncentreras enbart till de fattiga, desto mindre omfördelning<br>blir det.</p> <p>Skolan, vården och omsorgen är kärnan i välfärdssamhället. Socialför-<br>säkringssystemet är i hög grad uppbyggt på principen att förmåner base-<br>ras på förvärvsarbete och att förmånerna är individuella. Därmed bidrar<br>den offentliga försäkringen till att stimulera förvärvsarbete och jämlikhet.</p> <p>För att den generella välfärdspolitiken skall förbli generell måste den<br>successivt anpassas till nya förhållanden. Ett exempel på detta är höjning<br>av taken i de inkomstrelaterade försäkringarna i takt med inkomstut-<br>vecklingen. I annat fall kommer allt fler att hamna ovanför taken och<br>känna sig tvingade att säkra sin inkomsttrygghet på annat håll. I det nya<br>pensionssystemet kommer taket att löneindexeras. På samma sätt har den<br>generella välfärdspolitiken som mål att kvalitén i den offentliga skolan,<br>vården och omsorgen bibehålls hög. Ingen skall behöva söka privata lös-<br>ningar för att kvalitén i den offentliga verksamheten urholkats.</p> <p>Den generella välfärdspolitiken spelar också en viktig roll för en bättre<br>fungerande arbetsmarknad. Sverige har en mycket lång tradition av posi-<br>tiv flexibilitet som handlar om att främja rörlighet och effektivitet i soci-<br>alt och fördelningspolitiskt acceptabla former. Genom att socialförsäk-<br>ringen är knuten till individen och inte till företaget är det lätt att byta<br>jobb. Ingen riskerar i Sverige till skillnad från i många andra länder att<br>förlora sina sjuk- eller pensionsförmåner när man byter anställning. Ökad<br>rörlighet på arbetsmarknaden bidrar i sin tur till ökad effektivitet och<br>högre tillväxt.</p> <p>Näringslivet är välfärdssystemets bas. Men välfärdssystemet är också<br>en viktig förutsättning för ett högproduktivt näringsliv. Genom tillgången<br>till en bra skola, som ger en allsidig grund för fortsatt kompetensutveck-<br>ling, genom en effektiv hälso- och sjukvård, som främjar hälsa och ar-<br>betsförmåga och minimerar skadeverkningar av sjukdom, genom en god<br>barnomsorg och äldreomsorg, som gör det möjligt att förena omsorgs-<br>ansvar och förvärvsarbete, tillförsäkras näringslivet de personella resur-<br>ser som är nödvändiga för att klara den internationella konkurrensen.</p> <p>37</p> <p>5.2</p> <h3>Likvärdiga och goda ekonomiska förutsättningar för Prop. 1997/98:165<br>kommuner och landsting</h3> <p>Regeringens bedömning: En utjämning av inkomster och kostnader<br>mellan kommuner respektive landsting är av central betydelse for att<br>ge alla kommuner och landsting ekonomiskt likvärdiga förutsättning-<br>ar. Utan en sådan utjämning skulle de ekonomiska skillnaderna mel-<br>lan olika kommuner respektive landsting vara större och kunna leda<br>till ett ökat segregationstryck.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Kommuner och landsting är an-<br>svariga för en stor del av välfärden i Sverige. Verksamheten i kommu-<br>nerna och landstingen har därmed en mycket stor betydelse för att skapa<br>likvärdiga levnadsvillkor för alla.</p> <p>Förutsättningarna för olika kommuner respektive landsting för att klara<br>sina åtaganden gentemot medborgarna varierar. Dels finns bl.a. stora<br>skillnader i skatteunderlag, vilket påverkar skatteintäkterna; dels finns<br>skillnader i bl.a. bebyggelse- och åldersstruktur, vilket påverkar kost-<br>nadsnivån. För att alla invånare i landet skall tillförsäkras vård, omsorg<br>och utbildning av hög kvalitet har riksdagen beslutat om ett system för<br>utjämning av inkomster och kostnader.</p> <p>Syftet med det kommunala utjämningssystemet är att ge alla kommu-<br>ner respektive landsting likvärdiga förutsättningar att bedriva basverk-<br>samhet som utbildning, vård och omsorg. Skillnaderna i utdebitering<br>skall i stort sett spegla skillnaderna i effektivitet, service och avgiftsnivå.<br>Statens bidrag till kommuner och landsting lämnas bl.a. i form av ett all-<br>mänt finansiellt stöd för att åstadkomma likvärdiga ekonomiska förut-<br>sättningar mellan kommuner respektive landsting.</p> <p>Systemet består av fyra delar; inkomstutjämning, kostnadsutjämning,<br>generella statsbidrag och tillfälliga införanderegler. När det gäller kost-<br>nadsutjämningen är grundtanken att kommuner och landsting skall kom-<br>penseras för sådana kostnader som de själva inte kan råda över. De verk-<br>samhetsområden som har störst betydelse för kommunernas kostnadsut-<br>jämning är barn- och äldreomsorg, grund- och gymnasieskola samt indi-<br>vid- och familjeomsorg. Inom modellen för individ- och familjeomsorg<br>sker en omfördelning utifrån faktorer som befolkningstäthet, andelen<br>ensamstående kvinnor med barn upp till 15 år, utomnordiska medborga-<br>re, finska medborgare samt flyttande över församlingsgräns.</p> <p>När det gäller inkomstutjämningen bygger systemet på att kommuner<br>med hög egen skattekraft betalar avgifter till systemet, medan kommuner<br>med låg egen skattekraft erhåller bidrag. Systemet innehåller således fle-<br>ra faktorer som syftar till förhindra att det uppkommer sådana skillnader i<br>förutsättningarna för olika kommuners verksamhet som kan bidra till en<br>ökad segregation.</p> <p>Regeringen anser att när statsfinanserna nu är sanerade så skall ökade<br>satsningar på skola, vård och omsorg gå före andra verksamhetsområden<br>eller skattesänkningar.</p> <p>38</p> <p>I 1997 års vårproposition (prop. 1996/97:150, bet. 1996/97:FiU20,<br>rskr. 1996/97:284) föreslog regeringen ett tillskott om 4 000 miljoner<br>kronor för år 1997 i syfte att behålla kvaliteten i de kommunala verksam-<br>heterna och undvika sysselsättningsminskningar. Därutöver beslutade<br>riksdagen även om en förstärkning med ytterligare 4 000 miljoner kronor<br>från och med år 1998. Mot bakgrund av de förbättrade statsfinanserna<br>aviserade regeringen i budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1,<br>bet. 1997/98:FiUl, rskr. 1997/98:35) att tillskottet till kommuner och<br>landsting kan ökas med 4 000 miljoner kronor år 1999 och ytterligare<br>4 000 miljoner kronor år 2000. I 1998 års vårproposition (prop.<br>1997/98:150) föreslås en ytterligare förstärkning av statsbidragen till<br>kommuner och landsting på 4 000 miljoner kronor från år och med 1998.<br>Därmed har regeringen föreslagit en kraftfull nivåhöjning av statsbidra-<br>gen till kommuner och landsting på 20 miljarder kronor år 2000, jämfört<br>med år 1996.</p> <p>De förändringar i utjämningssystemet som genomfördes fr.o.m. år<br>1996 innebar sammantaget att det nu sker en bättre anpassning än tidiga-<br>re till löpande förändringar både när det gäller befolkningsstruktur och<br>social struktur. I första hand är det storstadskommunerna som har fatt<br>ökade inkomster till följd av omläggningen av utjämningssystemet. För-<br>ändringarna innebar stora förändringar av intäkterna för många kommu-<br>ner och landsting. För att mildra omfördelningseffektema införs därför<br>det nya systemet successivt under en period av åtta år. Regeringen har<br>tillsatt en parlamentarisk kommitté för att löpande följa, utvärdera och<br>utveckla det nya utjämningssystemet. De förändringar som kommittén<br>kan komma att föreslå bör kunna träda i kraft från år 2000.</p> <p>Ett generellt system av denna karaktär ställer naturligtvis höga krav när<br>det gäller utformningen av de kommunala verksamheterna. Utjämnings-<br>systemets syfte är att kompensera de kommuner respektive landsting som<br>har negativa strukturella förhållanden. Genom detta skapas förutsättning-<br>ar för alla medborgare att fa samma möjligheter till kommunal service<br>oavsett var man bor. Staten har ett ansvar för att följa upp och utvärdera<br>måluppfyllelsen i de kommunala kärnverksamheterna och att skillnader-<br>na inte varierar allt för mycket över landet.</p> <p>Kommuner och landsting erhåller också olika typer av stimulans- och<br>specialdestinerade statsbidrag. Antalet specialdestinerade statsbidrag har<br>emellertid minskat sedan år 1993 då ett stort antal av dem avskaffades<br>(1991/92:150, bet. 1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345) och ersattes av ett<br>generellt statsbidrag. Förändringen syftade bl.a. till att minska statens<br>detaljstyrning och tydliggöra att statens styrning av verksamheten främst<br>skall ske via lagstiftning. Kommunerna och landstingen fick därmed ett<br>större ansvar för utformningen av verksamheterna och för prioriteringar<br>inom och mellan dem.</p> <p>Staten lämnar också bidrag till kommuner och landsting som på grund<br>av speciella omständigheter hamnat i en särskilt svår ekonomisk situa-<br>tion. Under åren 1996-1998 har regeringen fördelat sammanlagt 650<br>miljoner kronor till kommuner som har höga andelar flyktingar från an-<br>slaget för särskilda insatser för vissa kommuner och landsting. Av dessa</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>39</p> <p>medel har Botkyrka fatt ca 26 miljoner kronor, Malmö ungefar 133 mil-<br>joner kronor och Göteborg ca 192 miljoner kronor.</p> <h3>5.3 Den regionala planeringen</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Det är angeläget att utveckla och stärka en<br>strategisk regional planering inom storstadsregionerna. Storstadsdele-<br>gationen bör verka för en sådan utveckling. Ansvaret bör dock i första<br>hand ligga på de berörda kommunerna samt på landstingen, länssty-<br>relserna och de regionala självstyrelseorganen.</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: En förutsättning för att segrega-<br>tionen i storstadsområdena skall kunna brytas är en förbättrad regional<br>planering. Bostadsbyggande, arbetsplatsutveckling, kommunikationer,<br>kommersiell service etc måste ses i ett övergripande regionalt perspektiv.<br>Boverket har i uppdrag att stimulera en strategisk regional planering där<br>fysiska, ekonomiska, ekologiska och sociala frågor kan integreras.</p> <p>Det finns regionplaneorgan i Stockholmsregionen (landstinget) och i<br>Göteborgsregionen (kommunalförbund) men dessa har i huvudsak endast<br>samordnande funktioner. De avgörande besluten fattas fortfarande på<br>kommunal nivå. Regionberedningen föreslog tidigare att landstingen i de<br>tre storstadsområdena skulle utgöra regionplaneorgan även om inte alla<br>berörda kommuner var beredda att godta detta.</p> <p>Till bilden hör att de förändrade länsindelningarna i Skåne och Västra<br>Götaland medfört att dessa två landsting nu omfattar ett väsentligt större<br>geografiskt område än Malmö- respektive Göteborgsregionerna.</p> <p>Regeringen anser att det är angeläget att utveckla och stärka en strate-<br>gisk regional planering inom de tre storstadsregionerna som omfattar<br>såväl fysiska som ekologiska, ekonomiska och sociala frågor. Regeringen<br>konstaterar samtidigt att den kommunala självstyrelsen och den vikt som<br>den kommunala verksamheten har för regionens utveckling gör det na-<br>turligt att i första hand söka skapa former för regionplanearbetet som<br>förenar frivillig samverkan mellan berörda kommuner, landsting och<br>länsstyrelser med en förstärkt och effektivare regional planering.</p> <p>Regionala planer och strategier för att stärka näringslivets växtkraft</p> <p>Sveriges regioner har olika förutsättningar för sitt näringsliv, bl.a. på<br>grund av skillnader i natur och klimat, olika befolkningstäthet, infra-<br>struktur, utbildningsnivå, historisk näringsstruktur och kulturell bak-<br>grund. Regioner med likartade förutsättningar, uppvisar samtidigt olika<br>resultat beträffande inkomster och produktion.</p> <p>Generellt sett är förutsättningarna för ett växande och differentierat nä-<br>ringsliv gynnsammare i befolkningsmässigt stora och väl sammanhäng-<br>ande arbetsmarknader. Ett dynamiskt näringsliv beror emellertid också<br>på vilka värderingar och attityder som finns till företagande. I sådana fall<br>spelar regionens storlek mindre roll. I stället är kulturella skillnader och<br></p> <p>40</p> <p>företagartradition av större betydelse. Att det i vissa regioner finns gott<br>om företagare som förebilder ger ofta i sig en självgenererande utveck-<br>lingseffekt genom ett stort nyföretagande.</p> <p>Enligt regeringens bedömning behöver varje region ges bättre förut-<br>sättningar att stimulera utveckling utifrån sin unika näringslivskultur som<br>bygger på de ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga förhållan-<br>den som kännetecknar regionen. Traditioner, men också medvetna åtgär-<br>der för att åstadkomma en utveckling i denna riktning, har visat sig kun-<br>na bidra till att bygga starka näringslivskulturer. En sådan utveckling kan<br>bara ske i nära samverkan mellan en regions olika aktörer och måste allt-<br>så i första hand utgå från den lokala och regionala nivån. Vidare behövs<br>ett bättre underlag för bedömningar av miljö- och hushållningsfrågomas<br>betydelse för den regionala utvecklingen.</p> <p>Länsstrategiema är en viktig del av det regionala utvecklingsarbetet.<br>Huvudsyftet med de regionala utvecklingsstrategierna är att de skall vara<br>underlag för olika planeringsprocesser, t.ex. infrastruktur- och miljöpla-<br>neringen och de regionala tillväxtavtalen som regeringen föreslår i pro-<br>positionen om regional tillväxt (prop. 1997/98:62). Länsstrategiema skall<br>tas fram i ett brett partnerskap. Därmed skapas ett gemensamt och åter-<br>kommande forum där regionens aktörer kan diskutera framtidsfrågor.<br>Strategiarbetet ger på så sätt de regionala aktörerna större möjligheter att<br>hantera frågor inför framtiden.</p> <p>Utvecklad sektorssamordning förbättrar regionernas utveckling</p> <p>De politiska och administrativa systemen präglas i de flesta länder av en<br>relativt långt gående specialisering och därav följande sektorisering. Det<br>gäller också för Sverige. För att det skall vara möjligt att från regionala<br>utgångspunkter påverka politiken inom alla sektorer av betydelse för den<br>regionala utvecklingen är det nödvändigt att utveckla och pröva ett sys-<br>tem som går över olika sektorsgränser. Regeringen har tillsatt en särskild<br>kommitté (dir 1997:80) med uppgift att bl.a. göra mer generella övervä-<br>ganden om statens egen organisation på regional nivå.</p> <p>En modell för arbete med regionala utvecklingsstrategier håller sedan<br>år 1995 på att etableras i Sverige genom medlemskapet i den Europeiska<br>Unionen. Alla åtgärder inom EG:s strukturfonder styrs av särskilda pro-<br>gramdokument. De regionalt inriktade programmen (Mål 2, 5b, 6 samt<br>Interreg) förutsätter en fördjupad samverkan mellan regionens centrala<br>aktörer och ett gemensamt genomförande av de åtgärder som prioriterats<br>i programmen. Programmen samfinansieras av stat, kommun, landsting<br>och EG:s strukturfonder och genererar också betydande utvecklingssats-<br>ningar från näringslivet.</p> <p>Riksdagen har behandlat frågan om sambandet mellan nationell regio-<br>nalpolitik och strukturfondsffågor (prop. 1997/98:1 utgiftsområde 19 bet.<br>AU 1997/98:AU2, rskr. 1997/98:128). Där betonas att samordningen bör<br>öka mellan nationella insatser och sådana åtgärder som genomförs inom<br>ramen för strukturfondsprogrammen.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>41</p> <p>Regeringen har konstaterat att arbetet med de regionala programmen<br>inom EG:s strukturfonder har visat på vägar att öka den lokala och regio-<br>nala demokratiska förankringen i det regionala utvecklingsarbetet. Det<br>har också inneburit ett breddat partnerskap och en förbättrad uppföljning<br>och utvärdering av de insatser som sker. Sammantaget har viktiga regio-<br>nala utvecklingsinsatser kunnat genomföras delvis som ett komplement<br>till den nationella politiken.</p> <p>Regional miljöplanering i storstadsregionerna</p> <p>I avsnitt 4 anges som ett av de nationella storstadspolitiska målen att alla<br>stadsdelar bör utvecklas till attraktiva delar av respektive storstadsregion.<br>Att medverka till och främja en sådan utveckling är en huvuduppgift för<br>samhällsplaneringen i storstadsregionerna. De socialt utsatta stadsdelarna<br>kännetecknas i många fall - jämfört med respektive storstadsregion i öv-<br>rigt - av brister i den byggda miljöns utformning. I många fall finns ock-<br>så brister vad gäller serviceutbud och tillgång till närbelägna arbetsplat-<br>ser, kulturella institutioner, parker, attraktiva grönområden m.m.</p> <p>För att de utsatta stadsdelarnas förutsättningar långsiktigt ska kunna<br>förbättras behöver olika åtgärder som berör bebyggelsen och den yttre<br>miljön sättas in i ett gemensamt och större sammanhang. Nya större pro-<br>jekt som gäller verksamheter, bebyggelse, trafik eller annan infrastruktur<br>inom dessa stadsdelar eller i deras närhet far inte försämra deras utveck-<br>lingsförutsättningar. En praktiskt inriktad metodutveckling behöver där-<br>för komma till stånd i fråga om den fysiska planeringen, om miljö- och<br>hushållningsfrågor och om arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar.</p> <p>Den fysiska planeringen i kommunerna bör, genom metodutveckling i<br>samverkan mellan regional och lokal nivå, kunna ges ökade förutsätt-<br>ningar att staka ut kursen för ett lokalt mångfacetterat projektarbete som<br>tar tillvara de långsiktiga utvecklingsmöjligheter som finns i och i när-<br>heten av de utsatta stadsdelarna. Som beslutsunderlag vid prövning av<br>större och mer ingripande projekt i respektive storstadsregion som kan ha<br>inverkan på de utsatta stadsdelarnas utveckling bör miljökonsekvensbe-<br>skrivningar kunna utvecklas till ett viktigt stöd för hållbar utveckling i<br>dessa stadsdelar. Det gäller därvid att se till att de utsatta stadsdelarna<br>inte missgynnas i olika avseenden utan får verkliga förutsättningar att<br>utvecklas till attraktiva delar av en långsiktigt hållbar storstadsregion.</p> <p>Regeringen anser att den föreslagna storstadsdelegationen bör upp-<br>muntra en utveckling av den fysiska planeringen, miljö- och hushåll-<br>ningsfrågor och arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar som främjar<br>en långsiktigt håilbar inriktning av förnyelsearbetet i de utsatta stadsde-<br>larna.</p> <p>Detaljhandelns betydelse för människors livsmiljö i städer och<br>stadsregioner</p> <p>En omfattande omstrukturering av detaljhandeln pågår i olika delar av<br>landet. Externa etableringar av detaljhandel påverkar konsumtionsmönst-<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>42</p> <p>ren både i små och stora orter. De allvarligaste invändningarna mot ex-<br>terna köpcentra gäller det ökade trafikarbetet, den försämrade servicen<br>för svaga och icke bilbuma grupper och risken för utarmning av befintli-<br>ga tätortscentra. Bl.a. i Skåne planeras ett stort antal etableringar av ex-<br>terna köpcentra vilket startat en regional debatt i Öresundsregionen.</p> <p>Etableringen av externa köpcentra har ofta en regional dimension då de<br>kräver ett stort kundunderlag och kan påverka befintlig detaljhandel och<br>trafikarbetet, även utanför den egna kommunen. Det finns i dag vissa<br>möjligheter för kommuner och länsstyrelser att motverka från allmän<br>synpunkt oönskade lokaliseringar av externa köpcentra. Enligt 2 kap 2 §<br>PBL skall planläggning, med beaktande av natur- och kulturvärden,<br>främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden, kommu-<br>nikationsleder och andra anläggningar. Även en från social synpunkt god<br>livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktigt god hus-<br>hållning med mark och vatten och med energi och råvaror skall främjas.<br>Hänsyn skall också tas till förhållandena i angränsande kommuner.</p> <p>Länsstyrelsen har enligt 12 kap 1 § PBL möjlighet att pröva kommu-<br>nens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan om det kan befaras<br>att beslutet innebär att regleringen av sådana frågor om användningen av<br>mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats<br>på ett lämpligt sätt. Vidare kan en anläggning av typen köpcentra i vissa<br>fall bedömas få en sådan betydande påverkan på miljön, hälsan eller hus-<br>hållning med naturresurser att en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5<br>kap 18 § PBL skall upprättas. En sådan bör bl.a. analysera vilka effekter-<br>na blir med avseende på det totala trafikarbetet och därmed även miljön<br>med hänsyn till bl.a. luftföroreningar, bullerstörningar och intrång.</p> <p>Enligt regeringens bedömning bör etablering av externa köpcentra<br>övervägas i ett regionalt perspektiv. Det är särskilt viktigt att underlaget<br>för beslut om etablering tydligt redovisar förväntade effekter bl.a. på tra-<br>fikarbete, serviceutbud och tätortscentra både i ett mellankommunalt och<br>lokalt perspektiv.</p> <p>Regionförbundet Skåne arbetar med frågor om etableringar av externa<br>köpcentra i Öresundsregionen med avsikt att utveckla en principiell syn<br>på hur dessa etableringar kan förenas med en hållbar utveckling. Bover-<br>ket arbetar med att kartlägga den svenska utvecklingen beträffande exter-<br>na köpcentra och deras konsekvenser. Regeringen avser att följa detta<br>arbete.</p> <h3>5.4 En aktiv bostadspolitik</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: En aktiv bostadspolitik är en viktig förut-<br>sättning för att regeringens storstadspolitiska mål skall kunna nås. I<br>den bostadspolitiska propositionen läggs grunden för den statliga bo-<br>stadspolitiken framöver. Kommunernas och de kommunala bostads-<br>bolagens insatser är viktiga för att främja den sociala, ekonomiska och<br>etniska integrationen.</p> <p>43</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Den svenska bostadspolitiken<br>har sedan lång tid haft som mål att hela befolkningen skall beredas goda<br>bostäder till rimliga kostnader. I regeringens proposition Bostadspolitik<br>för en hållbar utveckling, (prop. 1997/98:119) betonas att bostadspoliti-<br>ken även i fortsättningen skall främja social, ekonomisk och etnisk integ-<br>ration. Bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla att växa upp i<br>en stimulerande och trygg miljö och boendemiljön skall bidra till jämlika<br>och värdiga levnadsförhållanden.</p> <p>I den bostadspolitiska propositionen har regeringen redovisat förslag<br>till mål och inriktning för den framtida bostadspolitiken. Enligt proposi-<br>tionen är bostaden en social rättighet och bostadspolitiken skall skapa<br>förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i<br>en stimulerande och trygg miljö inom ekologiskt hållbara ramar. Boen-<br>demiljön skall bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och<br>särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. De internationella<br>åtaganden som Sverige gjort vid bl.a. Rio-konferensen år 1992 och vid<br>Habitat II i Istanbul årl996 innebär också att bostadspolitiken mer all-<br>mänt skall skapa förutsättningar för socialt, ekonomiskt, kulturellt och<br>ekologiskt hållbar utveckling.</p> <p>Kommunerna har enligt propositionen även i framtiden det övergri-<br>pande ansvaret för bostadsförsörjningen på den lokala nivån. De styrme-<br>del som kommunerna förfogar över bedöms i nuläget vara tillräckliga.<br>Det kommunala engagemanget bör dock utvecklas, bl.a. vad gäller de<br>kommunala bostadsföretagen. Kommunerna bör enligt propositionen ta<br>en mer aktiv roll i ledningen av sina bostadsföretag. Det betonas att star-<br>ka och väl skötta kommunala bostadsföretag är en förutsättning för att<br>hela befolkningen skall få reell valfrihet i boendet på ett sätt som främjar<br>integration mellan olika grupper. I propositionen konstateras också att<br>kommunerna har en nyckelroll i det nödvändiga arbetet för att förbättra<br>levnadsvillkoren i särskilt storstädernas utsatta bostadsområden. Detta<br>arbete förutsätter en förbättrad samordning av åtgärder inom olika politi-<br>kområden.</p> <p>I propositionen föreslås även att kommuner som genom det egna bo-<br>stadsföretaget eller genom borgensåtaganden för bostadsrättsföreningar<br>har övermäktiga ekonomiska åtaganden för boendet skall kunna få sär-<br>skilt statligt stöd. Stöd skall kunna lämnas i form av kreditgarantier, lån<br>och i särskilda fall bidrag. Möjligheter öppnas också att i vissa fall lösa<br>av kommunala borgensåtaganden till förmån för bostadsrättsföreningar.<br>En särskild delegation skall inrättas med uppdrag att hantera frågor om<br>sådant stöd till kommunerna.</p> <p>Vidare tillsätts en bostadssocial beredning med uppdrag att följa ut-<br>vecklingen och föreslå åtgärder för hushåll som har svårt att hävda sig på<br>bostadsmarknaden. Beredningen skall även uppmärksamma de bostads-<br>sociala effekterna av konkurser och rekonstruktioner för bostadsrättsha-<br>vare och egnahemsägare.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>44</p> <p>De kommunala bostadsföretagens roll</p> <p>Starka och väl skötta kommunala bostadsföretag är en viktig förutsätt-<br>ning för att hela befolkningen skall fa en reell valfrihet i boendet på ett<br>sätt som främjar integration mellan olika grupper i samhället. Särskilda<br>sociala hyresbostäder för hushåll med låga inkomster förekommer inte på<br>den svenska bostadsmarknaden. Kommunerna har det övergripande an-<br>svaret för bostadsförsörjningen på den lokala nivån. Det är därför en vik-<br>tig uppgift för storstadskommunerna att aktivt styra sina bostadsföretag<br>och genom ägardirektiv m.m. ge bolagen ett tydligt ansvar för att bidra<br>till ökad integration. Rätt utnyttjade kan de kommunala bostadsföretagen<br>spela en nyckelroll både för att främja integrationen och för att förbättra<br>villkoren i de utsatta bostadsområden som drabbats av segregationens<br>negativa effekter.</p> <p>De kommunala bostadsföretagen kan genom sitt ägande av centralt<br>belägna bostäder medverka till att hyresbostäder upplåts utan enskilt<br>vinstsyfte även i attraktiva stadsdelar. Företagen kan också genom att<br>utnyttja nyproduktion och ombyggnad tillföra befintliga bostadsområden<br>kompletterande bebyggelse som attraherar nya grupper av boende.</p> <p>Bostadsbeståndet i utsatta bostadsområden förvaltas huvudsakligen av<br>kommunala bostadsföretag. Genom att vidareutveckla rollen som fastig-<br>hetsförvaltare kan de kommunala bostadsföretagen göra en viktig insats<br>för att motverka de negativa effekterna av segregationen. Bostadsföreta-<br>gens roll och ansvar i de utsatta bostadsområdena kan inte begränsas till<br>fastighetsförvaltning i traditionell bemärkelse. Vad som krävs är ett akti-<br>vare och öppnare arbetssätt där företagen medvetet utnyttjar sina verk-<br>samheter för att nå en dialog med de boende och för att understödja olika<br>former av projekt och utvecklingsarbete i området. Ett sådant arbetssätt<br>växer nu fram hos flertalet kommunala bostadsföretag som verkar i ut-<br>satta bostadsområden. En liten grupp företag har också kommit långt i<br>rollen som samverkanspartner till annan kommunal verksamhet i bo-<br>stadsområdena.</p> <p>Boinflytande och självförvaltning</p> <p>Bland de bostadsföretag som är verksamma i utsatta bostadsområden<br>växer nu insikten om att de boende själva är ett av de viktigaste verkty-<br>gen för att bryta segregationen. Det slag av omfattande och kostsamma<br>ombyggnader som genomfördes med begränsat hyresgästinflytande un-<br>der 1980-talet, har ersatts av nya synsätt där hyresgästerna framstår som<br>fastighetsägarens samarbetspartners istället för passiva hyresinbetalare.</p> <p>I många utsatta bostadsområden har fastighetsförvaltningen på olika<br>sätt anpassats för att bli mer lyhörd för de boendes behov och önskemål.<br>Flera bostadsföretag har valt att decentralisera ansvaret för fastighetsför-<br>valtningen till husvärdar. Detta har i några bostadsområden kombinerats<br>med att hyresgästerna fått möjlighet att ta aktiv del i skötsel och städning<br>av gårdar och trapphus. I de bostadsområden där hyresgästernas medver-<br>kan och medansvar utvecklats längst disponerar hyresgästerna en del av</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>45</p> <p>bostadsföretagets driftsbudget for investeringar i gårdar och gemensam- Prop. 1997/98:165<br>ma utrymmen.</p> <p>Erfarenheterna av ökad hyresgästmedverkan i utsatta bostadsområden<br>är goda. De sociala vinsterna består bl.a. i ökad trivsel och trygghet,<br>stärkta sociala nätverk och en mer positiv bild av det egna bostadsområ-<br>det. Minskad vandalisering och ökad aktsamhet om den gemensamma<br>yttre miljön har gett både ekonomiska och sociala vinster.</p> <p>Det är en angelägen uppgift for bostadsföretagen att fortsätta anpass-<br>ningen av sin verksamhet i de utsatta bostadsområdena så att de boendes<br>engagemang allt bättre kan tas tillvara och utvecklas. En ökad boende-<br>medverkan lägger en god grund for fortsatt samverkan mellan de boende<br>även inom andra områden än bostadsförvaltningen.</p> <h3>5.5 Ekologiskt hållbara storstäder</h3> <p>Storstadsregionerna har unika problem men också unika möjligheter även<br>inom miljöområdet. Koncentrationen av många människor till en liten yta<br>leder till en stor belastning på miljön på den ytan, samtidigt som mil-<br>jöpåverkan per capita förmodligen är väsentligt lägre än i glesbygden.<br>Den täta stadsstrukturen ger goda förutsättningar for energisnåla och ut-<br>släppsbegränsande lösningar inom bl.a. trafikområdet och värme-, vatten-<br>och avloppssystemet. Den ger också möjlighet till utveckling av spets-<br>teknik inom miljöområdet, eftersom volymen på marknaderna är till-<br>räckligt stora for att motivera ett forsknings- och utvecklingsarbete och<br>framtidsinvesteringar inom näringslivet.</p> <p>I 1996 års regeringsförklaring underströk statsministern att Sverige<br>skall vara en pådrivande internationell kraft och ett foregångsland i strä-<br>van att skapa en ekologiskt hållbar utveckling. Det innebär en helhetssyn<br>på samhällsutvecklingen där hänsyn till ekologiska förutsättningar för-<br>enas med en god ekonomisk, social och kulturell utveckling. De övergri-<br>pande målen för ett ekologiskt hållbart samhälle är att skydda miljön och<br>människors hälsa, att använda jordens resurser effektivt och att nå en<br>hållbar försörjning. Det krävs långsiktiga och uthålliga insatser inom<br>samtliga politikområden for att fora Sverige mot ekologisk hållbarhet.<br>Regeringen tillsatte i januari 1997 en delegation for en ekologiskt hållbar<br>utveckling bestående av fem statsråd. Delegationen har i en skrivelse<br>(skr. 1997/98:13) gjort en lägesredovisning av arbetet med sådana åtgär-<br>der. En uppföljning av skrivelsen kommer att avges i juni 1998.</p> <p>Lokala investeringsprogram</p> <p>Regeringen har inrättat ett stöd till lokala investeringsprogram for ekolo-<br>gisk hållbarhet. Totalt har 5,4 miljarder kronor avsatts för detta ändamål<br>under åren 1998-2000. Regeringen aviserade dessutom i 1998 års eko-<br>nomiska vårproposition en förlängning t.o.m. år 2001. Målsättningen<br>med detta statsbidrag är bl.a. att öka takten i omställningen till ekologisk<br>hållbarhet, stimulera utvecklingen av ny teknik och nya processer som<br>främjar en ekologiskt hållbar utveckling samt öka sysselsättningen.</p> <p>46</p> <p>Kommunernas program kan innehålla åtgärder inom t.ex. avfallshante-<br>ring, biologisk mångfald, energi, folkbildning, hantering av miljö- och<br>hälsofarliga ämnen, trafik och vatten och avlopp. Vid bedömningen av de<br>lokala investeringsprogrammen skall regeringen lägga särskild vikt vid<br>åtgärder som medverkar till brett deltagande i de lokala insatserna. När<br>det gäller stöd till investeringar inom bostadsbebyggelsen kommer insat-<br>ser i miljonprogramområden att prioriteras.</p> <p>När miljonprogrammens bostadsområden byggs om med ekologiska<br>förtecken innebär det inte bara effektivare energiförsörjning, bättre av-<br>loppsrening och utvecklad avfallssortering. Lika viktigt är att de boende<br>ges möjligheter att aktivt delta i alla faser av förändringsarbetet. Aktiv<br>boendemedverkan är en förutsättning för att de ekologiska investeringar-<br>na skall bli långsiktigt hållbara.</p> <p>I de tre storstäderna har statsbidrag bl.a. beviljats till flera projekt i<br>miljonprogramområden. Förutom de ekologiska effekterna förväntas åt-<br>gärderna få positiva sociala effekter.</p> <p>I Stockholm satsar regeringen 610 miljoner kronor på flera ekologiska<br>projekt. Stockholm får statsbidrag bl.a. till kretsloppsanpassning av mil-<br>jonprogramområdena Skärholmen och Östbergahöjden. Genom projekten<br>i kretsloppsstadsdelama tas ett helhetsgrepp och förutsättningar för män-<br>niskor att förändra sin livsstil skapas. Projekten kommer att leda till en<br>minskad miljöbelastning inom områdena energi, avfall, transporter, ke-<br>mikalier etc. Miljöåtgärderna skall vara tillämpbara även i andra bostads-<br>områden.</p> <p>Göteborg far 101 miljoner kronor till en rad olika projekt bl.a. i de ut-<br>satta stadsdelarna Bergsjön, Lövgärdet och Rannebergen. Åtgärderna<br>skall minska miljöbelastningen, öka återbruk och återvinning, bidra till<br>att förbättra cirkulationen av växtnäringsämnen i ett kretslopp samt till-<br>varata kulturmiljövärden.</p> <p>Malmö far 147 miljoner kronor bl.a. till projekt som innebär en ekolo-<br>gisk omställning i stadsdelen Rosengård och till ekostaden Augusten-<br>borg. Projektet Ekologisk omställning i Rosengård innebär en miljöan-<br>passad om- och tillbyggnad av Örtagårdsskolan samt Rosengårds herr-<br>gård. Ekostaden Augustenborg består av 14 delprojekt för ekologisk om-<br>ställning. De rör bl.a. lokalt omhändertagande av dagvatten och avfall,<br>miljöanpassad ombyggnad av gårdar, torg och trafikmiljöer, minskad<br>resursförbrukning i området och ombyggnation av områdets skolgård och<br>park för undervisningssyften och för att bevara och förstärka den biolo-<br>giska mångfalden.</p> <p>Regeringen har i 1997 års ekonomiska vårproposition<br>(prop. 1996/97:150) angett att för åren 1999 och 2000 skall 1,8 respektive<br>2,8 miljarder kronor reserveras för stöd till lokala investeringsprogram. I<br>1998 års ekonomiska vårproposition (prop. 1997/98:150) aviseras dess-<br>utom att satsningarna utökas med 2 miljarder kronor för år 2001. Rege-<br>ringen har för avsikt att återkomma till fördelningen av dessa medel.<br>Storstadskommunerna har, liksom alla kommuner, möjlighet att ansöka<br>om ytterligare medel under kommande ansökningsomgångar.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>47</p> <p>Långsiktigt hållbara trafiklösningar i storstadsregionerna</p> <p>År 1990 tillkallades tre förhandlare för de tre storstadsregionerna med<br>uppdrag att tillsammans med berörda parter utarbeta överenskommelser<br>om trafiksystemen i respektive region. Syftet med överenskommelserna<br>skulle vara att förbättra miljösituationen, öka tillgängligheten och att<br>skapa bättre förutsättningar för utveckling i de tre storstadsregionerna.</p> <p>De överenskommelser om trafik och miljö i Stockholms-, Göteborgs-<br>och Malmöregionerna som arbetet resulterade i har legat till grund för<br>åtgärdsarbetet inom storstädernas trafiksystem under 1990-talet. Den<br>slutliga överenskommelse som slöts för Malmöregionen har i stort ge-<br>nomförts. Dessutom har ytterligare en överenskommelse slutits mellan<br>staten och kommunerna i Malmöregionen genom avtalet om Citytunneln<br>i Malmö. Genomförandet av överenskommelserna i Stockholm och Gö-<br>teborg har endast skett i begränsade delar på grund av att ett slutligt ställ-<br>ningstagande till vägtullsystemen, den huvudsakliga förutsättningen för<br>finansieringen, inte har kunnat göras.</p> <p>För att delar av de åtgärder som ingår i de tidigare överenskommelser-<br>na skall kunna genomföras har Kommunikationsdepartementet slutit nya<br>överenskommelser med företrädare för Stockholms- och Göteborgsregi-<br>onerna. Regeringen har utifrån dessa överenskommelser presenterat en<br>finansieringslösning för Årstabron och Södra länken i Stockholm (prop.<br>1997/98:123) respektive finansieringslösning för en Göteborgsöverens-<br>kommelse med ändrad omfattning (prop. 1997/98:150). Regeringen avser<br>att utveckla och stärka den regionala långsiktiga planeringen av trans-<br>portinfrastrukturen så att den i storstadsregionerna, liksom i andra regio-<br>ner, kan leda fram till väl förankrade beslut om infrastrukturåtgärder utan<br>särskilt initierade förhandlingar.</p> <p>I centrala delar av Stockholm, Göteborg och Malmö finns fr.o.m. 1<br>april 1996 miljözoner. En miljözon är ett område i en tätort, som är sär-<br>skilt känsligt för störningar från trafiken och där restriktioner för trafiken<br>skall gälla. I dessa områden ställs särskilda miljökrav på dieseldrivna<br>tunga lastbilar och bussar. Kommunerna har enligt vägtrafikkungörelsen<br>rätt att i dessa områden förbjuda trafik med mindre rena, dieseldrivna<br>lastbilar och bussar med en totalvikt över 3,5 ton.</p> <p>Syftet med miljözoner är främst att förbättra miljön i tätorter. De är<br>dessutom ett verktyg för att driva på utvecklingen av renare och tystare<br>fordon. Miljözonsbeslutet beräknas innebära att störningarna från den<br>tunga trafiken minskar med upp till 30 procent inom zonerna.</p> <p>Vägtrafiken svarar för en betydande påverkan på miljön och på männi-<br>skors hälsa. Lokalt inriktade styrmedel kan underlätta en lösning av de<br>speciella tätortsproblem som vägtrafiken orsakar, bl.a. trängsel, olyckor,<br>buller och utsläpp av giftiga ämnen. En särskild utredare har tillkallats<br>med uppdrag att lämna förslag till en lagstiftning för miljöstyrande vä-<br>gavgifter i tätort. I propositionen Transportpolitik för en hållbar utveck-<br>ling (prop.l997/98:56) lämnar regeringen förslag till riktlinjer för trans-<br>portpolitiken.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>48</p> <p>Försöksverksamhet med alternativa drivmedel</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Under de senaste åren har ett antal beslut fattats i syfte att minska trafi-<br>kens miljöproblem vilket har lett till att luften i svenska tätorter har blivit<br>bättre. Bland annat genom installation av reningsutrustning på fordon och<br>övergång till svavelfattigt dieseldrivmedel har halterna av kväveoxider,<br>svavel och partiklar minskat de senaste 10-15 åren. Samtidigt som olika<br>åtgärder har lett till en förbättrad luftkvalitet har trafikökningen verkat i<br>motsatt riktning.</p> <p>Hittills fattade och planerade beslut kommer i många fall att leda till<br>ytterligare förbättringar av miljösituationen. Dessa är dock sannolikt inte<br>tillräckliga för att de långsiktiga miljökvalitetsmålen skall kunna uppnås.<br>I Naturvårdsverkets rapport 4636 (MaTs-samarbetets slutrapport) kon-<br>stateras att i de tätorter som i dag har luftkvalitetsproblem krävs långtgå-<br>ende utsläppsminskningar från vägtrafiken för att de långsiktiga målen<br>skall nås. I storstäder som Göteborg och Stockholm handlar det om att<br>minska utsläppen av kväveoxider med 70-80 procent och av vissa can-<br>cerframkallande ämnen med 80-95 procent.</p> <p>Regeringen har i flera olika sammanhang, bl.a. i proposition<br>1997/98:56, Transportpolitik för en hållbar utveckling, poängterat vikten<br>av dels en fortsatt utveckling av de traditionella drivmedlen dels en ut-<br>veckling och introduktion av alternativa drivmedel. Ett antal försökspro-<br>jekt med alternativa drivmedel och tekniker bedrivs runt om i landet.<br>Storstadsområdena har i stor utsträckning varit föregångare vad gäller<br>genomförande av sådana projekt. Staten har, främst via Kommunika-<br>tionsforskningsberedningen (KFB) och Närings- och teknikutvecklings-<br>verket (NUTEK) i stor utsträckning bidragit till finansieringen av pro-<br>jekten. KFB har bl.a. bedrivit demonstrationsprojekt inom områdena el-<br>och hybridfordon och biodrivmedel. NUTEK och Statens energimyndig-<br>het har ansvarat för ett stort antal statligt finansierade projekt som ge-<br>nomförs i samarbete med och ofta delfinansierade av industrin. På senare<br>år har även projekt kommit att delfinansieras med EU-medel inom det<br>s.k. THERMIE-programmet. Vidare har regeringen beviljat reduktion av<br>eller befrielse från energi- och koldioxidskatt för alternativa drivmedel<br>och inblandningar inom ramen för ett antal pilotprojekt.</p> <p>Regeringen anser att fortsatta forsknings- och utvecklingssatsningar<br>inom detta område är angelägna och har därför i proposition 1997/98:56<br>föreslagit att KFB:s ramanslag förstärks med 20 miljoner kronor för att<br>möjliggöra fortsatta insatser. KFB disponerar dessutom 10 miljoner kro-<br>nor från energiforskningsanslaget under 1998 för transportsystemrelate-<br>rad energiforskning.</p> <h3>5.6 Integrationspolitik</h3> <p>En annan strukturellt viktig förutsättning för en positiv utveckling i stor-<br>stadsregionerna är att segregationen kan brytas, att lika rättigheter och<br>möjligheter kan säkerställas för alla, samt att diskrimineringen av kvin-<br>nor och män med utländsk bakgrund upphör. Som beskrivits i avsnitt 3</p> <p>49</p> <p>har en mycket stor del av storstädernas invånare en utländsk bakgrund;<br>antingen är de själva födda utomlands eller så kommer minst en av deras<br>föräldrar från ett annat land. Andelen utlandsfödda i de tre storstadsregi-<br>onerna är ca 15 procent av befolkningen. Om man också räknar de som<br>har minst en förälder född i ett annat land så utgörs en ijärdedel av stor-<br>städernas befolkning av personer med utländsk bakgrund.</p> <p>Under de senaste åren har dessa frågor stått högt på regeringens dag-<br>ordning. Den invandrarpolitiska kommittén överlämnade under 1996 sitt<br>slutbetänkande Sverige, framtiden och mångfalden (SOU 1996:156) och<br>regeringen lade under 1997 fram en integrationspolitisk proposition<br>(prop. 1997/98:16) till riksdagen. Regeringen har nyligen överlämnat ett<br>förslag till ny lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet till Lag-<br>rådet.</p> <p>Integrationspolitiska propositionen</p> <p>Den integrationspolitiska propositionen (prop. 1997/98:16) bygger i allt<br>väsentligt på Invandrarpolitiska kommitténs förslag vad gäller utgångs-<br>punkter och inriktning för en ny politik.</p> <p>Regeringen anser i propositionen att den generella politiken på ett helt<br>annat sätt än hittills måste utgå från och spegla den etniska och kulturella<br>mångfalden i samhället. Mångfalden måste återspeglas på alla samhälls-<br>områden och nivåer både vad gäller hur politiken utformas och hur den<br>genomförs. Enligt regeringen ökar möjligheterna att bryta dagens tenden-<br>ser till etnisk segregering i samhället och ge förutsättningar för bättre<br>levnadsförhållanden för utsatta grupper om politiken utformas med ut-<br>gångspunkt i befolkningens faktiska sammansättning och bakgrund samt<br>tar till vara all den kompetens som finns i landet.</p> <p>Invandrarpolitiken har kommit att bidra till den felaktiga föreställning-<br>en att invandrare är en från svenskar avvikande och homogen grupp. Det<br>är därför angeläget att framtida säråtgärder riktar sig till invandrare som<br>grupp endast när detta är befogat. Regeringens bedömning är att det bara<br>är under den allra första tiden i Sverige - dvs. under den tid då många<br>invandrare har det gemensamt att de kan behöva stöd för att snabbt skaffa<br>sig redskap för att kunna leva och försörja sig i Sverige - som det kan<br>finnas skäl att låta själva invandrarskapet stå i fokus för åtgärder.</p> <p>I den integrationspolitiska propositionen angavs följande mål för och<br>inriktning av integrationspolitiken:</p> <p>lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell<br>bakgrund</p> <p>en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund</p> <p>- en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och<br>tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och<br>medansvariga för.</p> <p>Regeringen poängterar i propositionen att det inte endast är formella<br>rättigheter och möjligheter som avses utan även reella möjligheter och ett<br>faktiskt resultat. Individens rätt och lika värde innehåller även rätten att<br>vara olik, men hur man väljer att förhålla sig till och utveckla den egna<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>50</p> <p>etniska och kulturella identiteten är i första hand en fråga för den enskil- Prop. 1997/98:165<br>da individen, anser regeringen. En uppgift för samhället bör därför vara<br>att underlätta för individen att integrera gamla och nya livsmönster och<br>livsstilar på det sätt hon själv önskar.</p> <p>Det integrationspolitiska arbetet skall särskilt inriktas på att ge förut-<br>sättningar för individers egen försörjning och delaktighet i samhället, att<br>värna grundläggande demokratiska värden; samt att verka för kvinnors<br>och mäns lika rättigheter och möjligheter, samt förebygga och motverka<br>diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.</p> <p>Genom att samla synsätt och åtgärder som syftar till att skapa lika rät-<br>tigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund i<br>begreppet integrationspolitik vill regeringen ta ett definitivt steg bort från<br>en utpekande invandrarpolitik.</p> <p>Vad som skiljer integrationspolitiken från politik som rör andra sam-<br>hällsområden, enligt regeringen, är att den särskilt skall uppmärksamma<br>dem som på grund av härkomst eller till följd av sin etniska och kultu-<br>rella bakgrund riskerar att få ett sämre utgångsläge eller hamna i en säm-<br>re situation än andra i befolkningen samt att den skall uppmärksamma<br>och åtgärda orsakerna.</p> <p>Uppföljning av integrationspolitiken</p> <p>Regeringen bedömer att den generella politiken inte automatiskt kommer<br>att förändras utifrån de krav och behov som ett samhälle med etnisk och<br>kulturell mångfald ställer. Såväl enskilda individer som aktörer inom<br>offentlig och privat verksamhet tenderar att endast långsamt anpassa sig<br>till den nya situationen.</p> <p>En av de viktigaste uppgifterna för att nå de integrationspolitiska må-<br>len bör därför vara att kontinuerligt följa vad som sker på olika områden<br>och nivåer i samhället. Att ta reda på hur det går för människor vad gäller<br>levnadsförhållanden och levnadsvillkor mot bakgrund av deras härkomst<br>samt etniska och kulturella bakgrund eller tillhörighet och att vara upp-<br>märksam på hur social mobilitet, välfärd och levnadsvillkor utvecklas bör<br>ingå i denna uppföljning. En annan uppgift är att följa hur samhällsinsti-<br>tutionerna och andra aktörer fullgör sina uppgifter. Den offentliga sek-<br>torn har i sin verksamhet inte bara ansvar för att förverkliga de integra-<br>tionspolitiska ambitionerna utan också ett speciellt ansvar att vara en fö-<br>rebild. Även verksamheten och agerandet i den privata sektorn bör följas<br>upp. Utöver det uppföljningsansvar som åvilar varje fackmyndighet be-<br>hövs en samlad överblick av vad som sker inom olika samhällsområden.<br>Den 1 juni 1998 bildas en ny myndighet, Integrationsverket, som får ett<br>övergripande ansvar för att stöda integrationsprocesserna och följa upp<br>hur integrationspolitiken förverkligas.</p> <p>I propositionen behandlas också behovet av förbättringar i introduktio-<br>nen för skyddsbehövande och vissa andra invandrare för vilka kommu-<br>nen har rätt till särskilda bidrag. Även den fortsatta satsningen på utsatta<br>bostadsområden tas upp. Bland annat betonas behovet av att långsiktigt<br>och systematiskt följa utvecklingen i utsatta bostadsområden. Den nya</p> <p>51</p> <p>myndigheten bör, enligt regeringen, svara för att bygga upp en kunskaps-<br>bas kring lokalt utvecklingsarbete, följa utvecklingen i utsatta bostads-<br>områden med särskilt fokus där det finns en etnisk dimension, föreslå<br>åtgärder om så erfordras, bidra till kunskaps- och erfarenhetsspridning<br>till kommuner, myndigheter och andra aktörer samt i övrigt svara för<br>uppbyggnaden av erforderlig nationell kunskap och kompetens.</p> <p>Insatser mot etnisk diskriminering i arbetslivet</p> <p>Arbetslöshet drabbar personer med utländsk bakgrund särskilt hårt, efter-<br>som de går miste om gemenskapen på en arbetsplats som kan underlätta<br>individens integration i samhället. På de enskilda arbetsplatserna är det, i<br>en ökande internationell konkurrens, viktigt att ta tillvara den kompetens<br>som kan finnas hos människor med utländsk bakgrund. På det samhälle-<br>liga planet medför det nya slags hot mot Sveriges framtid om stora grup-<br>per ställs utanför arbetsmarknaden. Arbetslöshet kan leda till utanförskap<br>och marginalisering samt skapa social oro och konflikter i samhället, i<br>synnerhet om den följer etniska linjer. Det finns också idag flera tecken<br>på att ett etniskt och socialt allt mer segregerat samhälle håller på att<br>växa fram. Vi är på väg att fa en ny typ av klassamhälle där den etniska<br>bakgrunden far allt större betydelse.</p> <p>Många tecken tyder på att etnisk diskriminering spelar en roll för den<br>höga arbetslösheten bland personer med utländsk bakgrund. Men etnisk<br>diskriminering har allvarliga konsekvenser vida utöver den i och för sig<br>viktiga frågan om arbetslöshet. Ett demokratiskt samhälle kan aldrig ac-<br>ceptera att människor behandlas olika beroende på sin etniska eller kultu-<br>rella bakgrund. Att verka mot diskriminering - eller uttryckt på ett annat<br>sätt - att verka för alla människors lika rätt och lika möjligheter är i<br>grunden en fråga om demokratiska och humanistiska ideal om alla män-<br>niskors lika värde. Här finns inte utrymme för några kompromisser. Ett<br>samhälle som sviker dessa ideal riskerar att bryta samman inifrån.</p> <p>Det bedrivs ett omfattande och berömvärt arbete mot etnisk diskrimi-<br>nering på många håll i vårt land, inte minst inom ramen för samarbetet<br>mellan parterna på arbetsmarknaden. Detta till trots är frågan om etnisk<br>diskriminering och dess konsekvenser så allvarlig att det enligt regering-<br>ens bedömning krävs ytterligare åtgärder.</p> <p>Ett viktigt instrument för att förebygga och motverka etnisk diskrimi-<br>nering är en effektiv och trovärdig lagstiftning. Lagen mot etnisk diskri-<br>minering trädde i kraft den 1 juli 1994. Det är emellertid oklart vilken<br>effekt lagen haft för att motverka etnisk diskriminering på arbetsmarkna-<br>den. I flera avseenden har kritik framförts mot lagen. Regeringen delar i<br>stort den kritik som framförts. Lagen mot etnisk diskriminering måste<br>skärpas och ges nödvändig effektivitet.</p> <p>På regeringens uppdrag har en särskild utredare i december 1997 lagt<br>fram ett förslag till en ny lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Re-<br>geringen har nyligen överlämnat ett lagförslag till lagrådet som till stora<br>delar bygger på utredarens förslag. Regeringens avser att under våren<br>1998 förelägga riksdagen en proposition.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>52</p> <p>Organ för värdering av utländsk yrkesutbildning på gymnasial nivå och Prop. 1997/98:165<br>utländska arbetslivserfarenheter</p> <p>Invandrarnas utländska yrkesutbildning och arbetslivserfarenheter måste<br>enligt regeringens uppfattning tas till vara för att målen för den svenska<br>integrations- och arbetsmarknadspolitiken skall kunna uppnås. Om de<br>yrkeskunskaper och arbetslivserfarenheter som många invandrare bär<br>med sig när de kommer till Sverige utnyttjas bättre, ökar förutsättningar-<br>na för att svenskt arbetsliv tillförs nödvändig kompetens. Om dessa yr-<br>keskunskaper inte tas till vara skapas det både onödiga kostnader för<br>samhället och frustration hos de människor som inget hellre vill än att få<br>använda sina kunskaper.</p> <p>Ett hinder för invandrare att komma in på svensk arbetsmarknad är av-<br>saknad av kontakter och nätverk. Ett annat hinder är dåliga språkkunska-<br>per. De olikheter som finns mellan svensk yrkesutbildning på gymnasial<br>nivå och motsvarande utbildningar i andra länder utgör också ett hinder<br>för invandrare att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Ett ytterli-<br>gare hinder är att många svenska arbetsgivare, inte minst småföretagare,<br>har begränsade förutsättningar att kunna bedöma utländska arbetslivser-<br>farenheter, betyg och andra bevis om utbildningar som har fullföljts i<br>andra länder.</p> <p>Regeringen har mot bakgrund av ovanstående skäl tillkallat en särskild<br>utredare med uppgift att lägga fram förslag till ett nationellt organ som<br>skall ha till uppgift att värdera hur utländsk yrkesutbildning på gymnasial<br>nivå och utländska arbetslivserfarenheter förhåller sig till motsvarande<br>svensk utbildning. Utredaren skall även föreslå hur ett sådant organ kan<br>inrymmas i eller knytas till någon statlig myndighet.</p> <p>Mångfaldsfrågor</p> <p>Att mångfalden i samhället återspeglas i samhällets institutioner är i<br>grunden en demokratifråga. En viktig grundläggande tanke i regeringens<br>integrationspolitik är att kvinnor och män med olika etnisk bakgrund be-<br>hövs i såväl näringsliv som offentlig förvaltning i syfte att höja kvaliteten<br>i verksamheten och stärka det svenska näringslivets internationella kon-<br>kurrenskraft.</p> <p>Den svenska statsförvaltningen befinner sig i en omvärld som föränd-<br>ras snabbt. Förändringarna i samhället, Sveriges inträde i EU och den allt<br>ökade kontakten med omvärlden kräver anpassning, förnyelse och flexi-<br>bilitet. En grundläggande förutsättning för att bygga upp en modem, ef-<br>fektiv och smidig statsförvaltning är förmågan att rekrytera de bästa be-<br>gåvningarna oavsett etnisk och kulturell bakgrund.</p> <p>En utgångspunkt i integrationspolitiska propositionen är att staten, som<br>en viktig normbildare bör gå i bräschen för förändringar i samhället och<br>genom tydliga signaler och budskap verka för ökad mångfald som av-<br>speglar den arbetsföra befolkningens etniska sammansättning. Mångfal-<br>den är viktig för trovärdigheten, den demokratiska legitimiteten och inte<br>minst för att öka kvaliteten i arbetet. Det måste inom statsförvaltningen</p> <p>53<br></p> <p>vara självklart att ha personal från olika etniska grupper på alla nivåer<br>som alla grupper i samhället kan identifiera sig med.</p> <p>Under en lång tid har statsförvaltningens rekrytering varit relativt ensi-<br>dig med en ganska homogen personalsammansättning som resultat.<br>Skillnader i kultur, synsätt och referensramar har betraktats som ett hin-<br>der i stället för en nyttig ingrediens för en dynamisk organisation. Detta<br>synsätt har lett till försummelse av andra grupper i samhället och miss-<br>hushållning med humankapital.</p> <p>Utrikesfödda utgör 13 procent av arbetskraften men är underrepresen-<br>terade i relation till sin andel inom hela den offentliga sektorn. De utgör i<br>dag 6 procent av de anställda inom statsförvaltnigen och 9 procent av de<br>anställda inom kommun, och landsting. Inom vissa områden är deras re-<br>presentation extremt låg. Barn till de utrikesfödda har däremot proportio-<br>nell representation inom den offentliga sektorn i förhållande till sin andel<br>av befolkningen.</p> <p>Om den offentliga sektorn skall avspegla den arbetsföra befolkningens<br>etniska sammansättning bör målsättningen vara att fördubbla andelen<br>utrikesfödda i statlig tjänst. De utrikesfödda bör stimuleras på olika sätt<br>att söka sig till staten som arbetsgivare.</p> <h3>5.7 Tryggare städer - förstärkning av polisresursema och<br>utveckling av närpolisverksamheten</h3> <p>Regeringens bedömning: Regeringen har föreslagit en ökning av<br>rättsväsendets resurser med 200 miljoner kronor för år 1999, 250<br>miljoner kronor för år 2000 och 300 miljoner kronor för år 2001.<br>Merparten av dessa belopp skall tillfalla polisen. Regeringen åter-<br>kommer i budgetpropositionen med förslag om hur resurserna skall<br>fördelas inom rättsväsendet. En betydande del av dessa tillskott kom-<br>mer att tillfalla storstadsregionerna.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Såsom beskrivits i avsnitt 3.9 är<br>risken att bli utsatt för brott 60 procent högre i storstadsregionerna än i<br>riket som helhet. I de utsatta bostadsområdena är riskerna ännu större.<br>Regeringens utgångspunkt är att alla medborgare oavsett bostadsort skall<br>ha lika rätt till trygghet mot brott.</p> <p>På många ställen i denna proposition har regeringen markerat behovet<br>av lokal samverkan mellan olika sektorsmyndigheter. Samma sak gäller i<br>hög utsträckning för polisorganisationen. En god lokal samverkan med<br>bl.a. skolan och socialtjänsten, men också med t.ex. frivilliga krafter i<br>bostadsområden, är en förutsättning för att det brottsförebyggande arbetet<br>skall bli framgångsrikt. I kampen mot vardagsbrottligheten har polisen<br>goda möjligheter att utveckla denna samverkan inom ramen för det pro-<br>blemorienterade arbetssättet.</p> <p>Det står numera klart att den traditionellt inriktade polisverksamheten<br>är otillräcklig för att bryta brottsutvecklingen och öka människors trygg-<br>het, inte minst när det gäller vardagsbrottsligheten och särskilt i storstä-<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>54</p> <p>derna. Inom Polisen pågår därför sedan några år tillbaka en förändring av<br>verksamhetsinriktningen mot ett problemorienterat arbetssätt. Som ett led<br>i denna strategi har en närpolisreform genomförts stegvis fr.o.m. år 1994.</p> <p>Närpolisreformen innebär att tyngdpunkten i polisarbetet flyttas när-<br>mare dem som berörs av brottsligheten och att polisen i större utsträck-<br>ning griper in i ett tidigare skede. Närpolisverksamheten skapar därmed<br>förutsättningar att utveckla en god kontakt med medborgarna vilket bl.a.<br>leder till att polisen kan få viktig information som kan ligga till grund för<br>ett effektivare polisarbete. Inom sitt område svarar närpolisen i princip<br>för alla slag av polisverksamhet, dvs. man förebygger, ingriper mot och<br>utreder brott samt tar hand om ordningsstömingar. Närpolisen har var-<br>dagsbrottsligheten som sin huvuduppgift.</p> <p>I budgetpropositionen för år 1998 har regeringen som en av priorite-<br>ringarna för polisverksamheten angett att samhällets insatser mot var-<br>dagsbrottsligheten måste öka. Närpolisverksamheten skall vara den dri-<br>vande kraften i detta arbete. Genom att polisen finns ute i bostadsområ-<br>dena och på de platser där risken för brott och ordningsstömingar är<br>störst skapas goda förutsättningar för att uppnå en ökad trygghet mot<br>brott för dem som bor i storstäderna. Till vardagsbrottsligheten hänförs<br>också våld och hot i gatumiljö och på allmänna platser. Regeringen har i<br>åtskilliga sammanhang betonat vikten av att polisen förlägger sin verk-<br>samhet till de platser och tider där risken för brottslighet är störst. Det<br>innebär t.ex. att polisen måste finnas till hands i stadskärnorna där restau-<br>ranger och andra etablissemang samlar mycket människor, särskilt natte-<br>tid. Det reser också stora krav på samarbete med andra berörda, som till-<br>ståndsgivande myndigheter, näringsidkare och ordningsvakter. Polis-<br>myndigheterna i storstäderna har också prioriterat insatser mot det krog-<br>och nöjesrelaterade våldet i sina verksamhetsplaneringar.</p> <p>Som framgår av avsnitt 5.8 prioriterar regeringen det brottsförebyg-<br>gande arbetet. En utgångspunkt i det brottsförebyggande programmet är<br>att alla samhällssektorer skall samverka för att minska brottsligheten. Det<br>råder ingen tvekan om att polisen, särskilt närpolisen, har en betydelse-<br>full roll i denna samverkan med kommuner, näringsliv, föreningar och<br>enskilda. Ett långtgående samarbete har betydelse inte minst när det gäl-<br>ler att förhindra att ungdomar dras in i kriminalitet. Samarbetet far emel-<br>lertid inte leda till att polisen tar på sig uppgifter som andra myndigheter<br>har ansvar för.</p> <p>Utvecklingen av närpolisverksamheten är inte minst viktig i storstads-<br>regionerna där anonymiteten är större och där brottsligheten utgör ett<br>allvarligare problem än i övriga landet. Inom de tre storstadsområdena<br>bor drygt en tredjedel av Sveriges befolkning. Antalet turister och besö-<br>kande är långt större i storstäderna än i andra delar av landet. Koncentra-<br>tionen av människor, företag och evenemang till dessa områden medför<br>att såväl avancerad brottslighet som vardagsbrottslighet och ordnings-<br>stömingar får andra proportioner än i övriga landet. Även trafikbrott är<br>en del av vardagsbrottsligheten som bör beaktas i detta sammanhang.</p> <p>Allt detta ställer höga krav på polisen i storstadsregionerna. Den måste<br>med kraft bekämpa den grova och organiserade brottsligheten och samti-<br>digt upprätthålla trygghet och ordning genom en hög polisiär närvaro på<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>55</p> <p>de tider och platser där risken för brott och ordningsstömingar är störst.<br>För storstäderna gäller också att polisen måste kunna sätta in stora perso-<br>nella resurser vid t.ex. statsbesök, demonstrationer och idrottsevene-<br>mang. Likaså riktas kraven på en förbättrad gränskontroll i hög utsträck-<br>ning mot storstadsmyndighetema.</p> <p>Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårproposition föreslagit för-<br>stärkningar av polisen under de kommande tre åren. Pengarna skall fram-<br>för allt användas för att utveckla närpolisens kamp mot vardagsbrottslig-<br>heten, till att förstärka gränskontrollen samt till fortsatta insatser mot ra-<br>sistisk brottslighet och mc-kriminalitet. För att nödvändiga insatser på<br>dessa områden ska bli möjliga i storstäderna krävs bl.a. strategiska per-<br>sonalförstärkningar, intensifierad kompetensutveckling och betydande<br>tekniksatsningar. Vid fördelningen av resurstillskottet kommer en bety-<br>dande del att tillfalla storstadsregionerna för att på så sätt tillgodose stor-<br>städernas särskilda förhållanden och behov.</p> <h3>5.8 Brottsförebyggande åtgärder</h3> <p>Regeringens bedömning: Det brottsförebyggande arbetet i storstä-<br>derna behöver förbättras. Inom ramen för det nationella brottsföre-<br>byggande programmet avser Kommittén för brottsförebyggande ar-<br>betet i samarbete med Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att genomföra<br>överläggningar med storstadskommunerna om hur detta kan göras.<br>Kommittén får disponera 10 miljoner kronor för projektet inom detta<br>samarbete.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Den övergripande målsättningen<br>för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och att öka tryggheten i<br>samhället. En utgångspunkt i detta arbete är att kriminalpolitiken skall<br>bygga på en helhetssyn. Detta innebär att den måste sättas in i ett större<br>sammanhang. Kriminaliteten kan således inte ses som en isolerad förete-<br>else i samhället. Lösningarna måste därför sökas också utanför den snäva<br>traditionella kriminalpolitikens ram som endast handlar om rättsväsen-<br>dets resurser och utformningen av påfölj dssystemet.</p> <p>Kriminalpolitiken innefattar nämligen mycket mer; den generella väl-<br>färdspolitiken inriktad på social bostadspolitik, en skola som är öppen för<br>alla, förskolor och fritidsverksamhet där barn från olika bakgrund och<br>miljöer möts och som inte, som i många andra länder, riktar sig till enbart<br>riskgrupper, för att nämna några exempel. Åtgärder som bidrar till att<br>stärka skyddsnätet för barn och ungdomar i riskzonen eller som motver-<br>kar att stora grupper av människor blir utslagna och marginaliseras, är<br>minst lika eller kanske t.o.m. mer betydelsefulla i det kriminalpolitiska<br>arbetet än vad som utförs i rättsväsendet.</p> <p>Rättsväsendet har dock det grundläggande ansvaret för kriminalpoliti-<br>ken och rättsväsendets primära uppgift är att förebygga och bekämpa<br>brottsligheten och att öka människors trygghet. Ett viktigt led i detta är<br>att utveckla närpolisens insatser mot vardagsbrottsligheten, i vilket också<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>56</p> <p>räknas våld och hot i gatumiljö. Vardagsbrottsligheten utgör en stor del<br>av den anmälda brottsligheten och drabbar hårt genom sina ekonomiska<br>konsekvenser och, inte minst, genom att den skapar otrygghet Under år<br>1996 handlade det bl.a. om över 150 000 stölder ur och från bil, vilket<br>utgjorde mer än 12 procent av alla anmälda brott. Det handlade också om<br>nästan 50 000 fullbordade bilstölder, om över 13 000 anmälda inbrott i<br>fritidshus, om nästan 120 000 cykelstölder och nästan 20 000 bostadsin-<br>brott. Bara for att nämna något av det som riktar sig mot enskilda männi-<br>skor och hushåll i deras lokala miljöer. Dessa brott är som nämnts tidiga-<br>re koncentrerade till storstadsregionerna och vissa bostadsområden är<br>betydligt mer utsatta än andra.</p> <p>Den etniska, ekonomiska och sociala segregationsspiralen och dess so-<br>ciala konsekvenser i form av ökad brottslighet och minskad trygghet,<br>måste således brytas. För att åstadkomma detta krävs åtgärder också<br>utanför den snäva kriminalpolitikens ram. Men för att nå framgång krävs<br>också att det uppmärksammas hur den höga brottsnivån, och inte minst<br>den vardagliga småskaliga brottsligheten, i sig skapar förutsättningar för<br>en sådan negativ utveckling.</p> <p>Så långt det är möjligt måste de processer motverkas som leder till ut-<br>slagning, utanförskap, sociala problem och brottslighet i de större städer-<br>nas ytterområden. Här spelar storstadspolitiken en central roll. När det<br>gäller det brottsförebyggande arbetet är det viktigt att ökad uppmärksam-<br>het ägnas åt hur samhällsutvecklingen i stort, liksom politiska beslut på<br>andra områden än det kriminalpolitiska fältet, kan påverka brottsligheten.<br>Det är ett ansvar som måste bäras av politiska beslutsfattare på alla nivå-<br>er, men också av såväl näringsliv som enskilda företagare.</p> <p>Det handlar också om att ta till vara det medborgerliga engagemanget i<br>det brottsförebyggande arbetet. Brottsligheten drabbar människor i deras<br>lokala miljö. Det är på den lokala nivån som kunskapen finns om hur<br>man bäst kan påverka de omständigheter som är själva förutsättningarna<br>för att brott begås och hur man påverkar de bakomliggande förhållanden<br>som orsakar brott och otrygghet hos medborgarna.</p> <p>Regeringen presenterade år 1996 ett nationellt brottsförebyggande pro-<br>gram, vilket finns redovisat i skriften Allas vårt ansvar (Ds 1996:59).<br>Syftet med programmet är att förstärka och utveckla det brottsförebyg-<br>gande arbetet i hela landet. För detta ändamål har tidigare anvisats 10,8<br>miljoner kronor för budgetåret 1995/96 och 7,2 miljoner kronor för år</p> <p>1997. För att ytterligare förstärka de brottsförebyggande insatserna och<br>för att främja nya initiativ i det brottsförebyggande arbetet, inte minst i<br>storstädernas förortsområden, tillfördes anslaget engångsvis år 1998 15<br>miljoner kronor utöver tidigare beräknade 7,2 miljoner kronor. För åren<br>1999 och 2000 beräknas anslaget till 7,2 miljoner kronor per år.</p> <p>För att stödja det lokala brottsförebyggande arbetet tillsattes år 1996 en<br>kommitté (Kommittén för brottsförebyggande arbete) som har till uppgift<br>att verka för att intentionerna i regeringens nationella brottsförebyggande<br>program genomförs. Kommitténs huvuduppgift är att inspirera, stödja<br>och följa det brottsförebyggande arbetet, främst på lokal nivå. Det finns<br>nu goda exempel på hur man med en enkel organisation lyckas påverka<br>brottsligheten i den lokala miljön. Det är en uppgift för Brottsförebyg-<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>57</p> <p>gande rådet (BRÅ) att när kommittén har avslutat sitt arbete vid årsskiftet<br>1998/99, att ta vid och fortsätta att stimulera dessa insatser och skapa<br>förutsättningar for ett långsiktigt och uthålligt brottsförebyggande arbete<br>på lokal nivå.</p> <p>Kommittén har dock erfarit att det är förenat med speciella svårigheter<br>att i storstädernas mer utsatta bostadsområden mobilisera invånarna för<br>ett aktivt brottsförebyggande arbete. Bland annat har man i mycket liten<br>omfattning erhållit ansökningar om medel för projekt som syftar till att<br>minska brottsligheten och öka tryggheten i dessa områden. Med anled-<br>ning av detta förbereder nu kommittén att tillsammans med BRÅ inbjuda<br>representanter för de tre storstadskommunerna till överläggningar för att<br>bl.a. förmedla kunskap om olika metoder och arbetssätt i det brottspre-<br>ventiva arbetet och vilka möjligheter kommittén och BRÅ har att ge stöd<br>till detta. För insatser i storstadsregionerna bör kommittén för 1998 fa<br>disponera 10 miljoner kronor av de medel som anslagits för brottsföre-<br>byggande arbete.</p> <h3>5.9 Internationellt samarbete för långsiktigt hållbar<br>utveckling i storstäderna</h3> <p>Regeringens bedömning: Sverige bör även i fortsättningen aktivt<br>delta i det internationella samarbete med anknytning till storstadspoli-<br>tiken som sker inom framför allt FN, EU och OECD.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Sverige deltar i internationellt<br>samarbete med anknytning till det storstadspolitiska området i FN,<br>OECD, EU och inom ramen för Östersjösamarbetet.</p> <p>Samarbete inom FN</p> <p>Den s.k. Habitatagendan som antogs vid Förenta Nationernas världskon-<br>ferens i Istanbul (Habitat II) år 1996 om boende, bebyggelse och stadsut-<br>veckling innehåller ett omfattande handlingsprogram för hållbar stads-<br>och regionutveckling. Habitatagendan innehåller bl.a. mål och principer<br>om hållbar markanvändning, miljömässigt hälsosamma och ändamålsen-<br>liga städer och boplatser, hållbar energianvändning, hållbara transport-<br>och kommunikationssystem, vård och upprustning av kulturarvet samt<br>katastrofberedskap och återuppbyggnad. För att slå vakt om den globala<br>miljön och förbättra människors livssituation i städer, samhällen och byar<br>åtog sig deltagande länder att verka för hållbara mönster för produktion,<br>konsumtion, transporter och bebyggelseutveckling. De åtog sig även att<br>motverka föroreningar och att respektera ekosystemets tålighet mot på-<br>verkan samt att slå vakt om handlingsutrymmet för kommande genera-<br>tioner.</p> <p>Sverige har anslutit sig till de mål, principer och rekommendationer<br>som ingår i Habitatagendan. Istanbulkonferensens resultat skall följas<br>upp både i Sverige och i det internationella utvecklingssamarbetet. Det</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>58</p> <p>handlingsprogram och de prioriteringar som finns i Sveriges nationalrap-<br>port till Habitat II skall därför fullföljas. Det gäller bl.a. anpassning av<br>byggnader och bebyggda miljöer till kretsloppssamhällets krav på sund<br>inomhusmiljö och god tillgänglighet för alla, bättre livsvillkor i utsatta<br>bostadsområden, förstärkning av tätorternas attraktionskraft för männi-<br>skor och företag i balanserat samspel mellan tätorter och landsbygd, samt<br>utveckling av markanvändningsmönster som främjar städernas krets-<br>loppsanpassning. Habitat II ger ökad tyngd åt den lokala samhällsplane-<br>ringen. Kommunerna har en nyckelroll i genomförandet av Habitatagen-<br>dans strategi om hjälp till självhjälp och förverkligandet av principerna<br>om breda partnerskap, delaktighet och stärkt demokrati i arbetet för håll-<br>bar utveckling. Uppföljningen av Habitatagendan på lokal nivå bör an-<br>knytas till arbetet med lokal Agenda 21.</p> <p>Samarbete inom EU</p> <p>EU:s medlemsländer och Kommissionen arbetar sedan några år med en<br>sammanhållen regional utvecklingsplanering för Unionens territorium -<br>European Spatial Development Perspective, ESDP. Med regional ut-<br>vecklingsplanering avses i detta sammanhang en verksamhet som om-<br>fattar såväl traditionell fysisk planering som olika regionalpolitiska åt-<br>gärder och styrning av offentliga investeringar. ESDP har tre grundte-<br>man:</p> <p>- en flerkämig och bättre balanserad stadsstruktur samt ett nytt förhåll-<br>ande mellan tätort och landsbygd,</p> <p>- likvärdig tillgång till infrastruktur och kunskap,</p> <p>- varsam förvaltning och utveckling av Europas natur- och kulturarv.</p> <p>Arbetet med ESDP syftar bl.a. till att öka förutsättningarna för regional<br>samordning av gemenskapens politikområden. Samtidigt förutsätter det<br>vidgade planeringsperspektiv som ESDP utgör en fördjupad dialog mel-<br>lan staten och kommunerna samt mellan dem som arbetar med regionalt<br>utvecklingsarbete, kommunikationer, miljöfrågor, kulturarvet och fysisk<br>planering. Behovet av samordning mellan olika aktörer och sektorer be-<br>tonas.</p> <p>Det första officiella utkastet till ESDP presenterades på ett minister-<br>möte i Noordwijk i juni 1997. Under hösten 1997 har nyssnämnda doku-<br>ment varit föremål för remissbehandling och debatt i bl.a. Sverige. De<br>synpunkter som kommit fram förs nu vidare till ordförandelandet Stor-<br>britannien och till Kommissionen för att ge underlag inför den revidering<br>som avses göras inför nästa informella ministermöte i Glasgow i juni</p> <p>1998.</p> <p>En praktisk tillämpning av grundtankarna i ESDP sker inom ramen för<br>gemenskapsinitiativet Interreg II C som syftar till att främja samarbete<br>över gränserna när det gäller regional utvecklingsplanering. Särskilda<br>program har utarbetats för transnationellt samarbete. Sverige medverkar i<br>två sådana program, nämligen för Östersjöregionen och Nordsjöregionen.<br>Arbetet syftar till gemensamma strategier för hur de områden som om-</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>59</p> <p>fattas av programmen skall utvecklas. Kommunerna och de regionala<br>organen har en central roll i genomförandet av programmen.</p> <p>Inom EU har också de särskilda planeringsfrågor som rör stadsområ-<br>dena uppmärksammats. Sedan år 1994 pågår ett projekt benämnt Sustai-<br>nable Cities. Projektet syftar till att samla kunskap om vad som känne-<br>tecknar hållbara städer och att ge stöd och information till framför allt<br>kommunerna. Varje år utdelas en utmärkelse till årets Sustainable City,<br>en utmärkelse som for övrigt gick till Stockholm år 1997.</p> <p>Storstadspolitik inom EU:s regional- och strukturpolitik</p> <p>EU:s regional- och strukturpolitik genomförs i långsiktiga program för<br>dels geografiskt avgränsade områden, dels i form av sk horisontella pro-<br>gram. Finansiering sker genom de s.k. strukturfonderna. Programmen<br>genomförs som målprogram, där program för mål 1, 2, 5b och 6 tillhör<br>den första kategorin samt mål 3 och 4 den senare kategorin. Mål 1 och 6<br>har högst prioritet och riktas mot de länder och regioner som har den<br>lägsta ekonomiska utvecklingsnivån eller speciella utvecklingshinder.<br>Mål 2 avser regioner som berörs av omfattande omstruktureringar, främst<br>inom industrin. Mål 5b inriktas mot landsbygdsregioner som berörs av<br>strukturförändringar inom jordbruket. Mål 3 och 4 inriktas på åtgärder<br>för att förbättra sysselsättningssituationen och minska arbetslösheten.</p> <p>Inget av de nämnda målen syftar direkt till insatser i storstadsområden.<br>Någon direkt uttalad storstadspolitik finns inte etablerad inom EU:s regi-<br>onal- och strukturpolitik. Detta utesluter dock inte att det inom ramen for<br>t.ex. mål 1, 2, 3 och 4 genomförs åtgärder - t.ex. utbildningsinsatser - för<br>att öka arbetskraftens eller arbetsökandes kompetens, saneringsinsatser i<br>nedslitna industrimiljöer etc. - som kan beröra delar av storstadsom-<br>råden. I de program som finns i Sverige berörs dock inget av våra stor-<br>stadsområden.</p> <p>Utöver de regional- och strukturpolitiska insatser som genomförs i mål<br>1-6 genomförs med finansiering från strukturfonderna mindre program i<br>form av sk gemenskapsinitiativ. Dessa är till antalet 13 varav ett - ge-<br>menskapsinitiativet URBAN - är speciellt inriktat på problem i stadsom-<br>råden. Stödberättigade områden är stadsområden med minst 100 000 in-<br>vånare främst inom mål 1-områden. De områdena där insatser kan ge-<br>nomföras ska karakteriseras av hög arbetslöshet, nedslitna bostads- och<br>arbetsområden och brister i den sociala miljön. Inom programmen kan<br>stöd ges t.ex. till utveckling av småföretag och andra sysselsättningsska-<br>pande åtgärder, utbildning, praktik etc. för arbetslösa, åtgärder inom so-<br>cial- och hälsovård samt olika typer av miljöförbättrande insatser.</p> <p>I Sverige finns ett URBAN-program i Malmö. Programmet omfattar<br>drygt 20 000 invånare i områdena Möllevången, Södra och Norra Sofie-<br>lund, Nydala och Augustenborg. Åtgärderna omfattar bl.a. stöd till ut-<br>vecklingsidéer for att skapa nya arbetstillfällen, förbättringar av närmil-<br>jön m.m. Programmet löper t.o.m. 1999.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>60</p> <p>Övrigt internationellt samarbete</p> <p>Frågan om en ekologiskt hållbar utveckling av städer och regioner har<br>också uppmärksammats på olika sätt i annat internationellt samarbete.<br>Bl.a. kan nämnas rapporten Urban Policies for an Ecologically Sustai-<br>nable World från ett seminarium om den ekologiska staden som Sverige<br>och OECD arrangerade år 1994 och den svenska nationalrapporten år<br>1994 till OECD:s projekt The Ecological City.</p> <p>OECD har sedan 1992 intresserat sig för problematiken kring utsatta<br>stadsdelar. I OECD-rapporten Distressed Urban Areas som är under<br>framtagande analyseras bl.a. vilka mekanismer som ligger bakom ned-<br>gången av vissa bostadsområden och vilka likheter och skillnader som<br>finns mellan sådana områden i olika OECD-länder.</p> <p>Det finns stora likheter vad gäller demografiska och socioekonomiska<br>förhållanden i de utsatta områdena i OECD-ländema. De utsatta stads-<br>delarna karaktäriseras av en ung befolkning, hög andel ensamstående<br>föräldrar, låg inkomstnivå och högt bidragsberoende, hög andel informell<br>ekonomisk verksamhet, hög kriminalitet och högre andel alkohol- och<br>drogberoende, fa lokalt baserade företag och sämre tillgång till detalj-<br>handel, fler hushåll som saknar bil och telefon och av högre dödlighets-<br>och sjukdomstal. Förhållandena i Sverige avviker främst genom att en<br>stor andel av de boende i de utsatta stadsdelarna är invandrare från<br>många olika delar av världen.</p> <p>OECD-studiens slutsats är att det krävs en ny politik för att hantera<br>problemen i de utsatta stadsdelarna. Målet för politiken bör vara att skapa<br>förutsättningar som uppmuntrar till investeringar i och förnyelse av om-<br>rådena och som leder till en ekonomisk utveckling som står på egna ben<br>och där framtidsutsikterna är lika goda som i samhället i övrigt.</p> <p>Områdesbaserade program som kombinerar lokala initiativ med exter-<br>na insatser kan stärka områdenas sociala nätverk och ge en grogrund för<br>att uppnå utveckling och välfärd. Sådana strategier kräver en förändring i<br>arbetssättet hos så väl regering som andra aktörer. Framför allt krävs<br>tydligare definierade roller och ansvarsområden med en starkare betoning<br>av institutioner som bygger på partnerskap. För att få fram ekonomiskt<br>hållbara lösningar måste den privata sektorn involveras i sådana institu-<br>tioner.</p> <p>Situationen i de utsatta stadsdelarna och utvecklingsarbetet i Sverige<br>redovisas i Social rapport 1997 (Socialstyrelsen, SoS-rapport 1997:14)<br>som också utgjort Sveriges underlag till OECD-rapporten.</p> <h2>6 Storstadsregionerna som motorer för tillväxt<br>och ökad sysselsättning i hela landet</h2> <h3>6.1 Regional näringspolitik - regionala tillväxtavtal</h3> <p>Den viktigaste förutsättningen för att bedriva en effektiv regional nä-<br>ringspolitik är ett väl fungerande samspel mellan näringslivets efterfrå-<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>61</p> <p>gan på rådgivning, kompetensförsörjning, riskfinansiering, investerings-<br>stöd, m.m. och det serviceutbud som skilda offentliga aktörer bedriver.</p> <p>Det förslag om ett program för utarbetande av regionala tillväxtavtal<br>som regeringen lämnade tidigare i år (prop. 1997/98:62) innebär nya<br>möjligheter för att bedriva tillväxt- och sysselsättningsfrämjande utveck-<br>lingsarbete i landets olika regioner.</p> <p>Regionala tillväxtavtal syftar till att åstadkomma en bättre samverkan<br>och helhetssyn mellan de olika organ som arbetar med tillväxt- och sys-<br>selsättningsfrämjande åtgärder på såväl lokal och regional som på central<br>nivå. Länsstyrelserna och, i försökslänen, självstyrelseorganen, har er-<br>bjudits att initiera, driva och samordna arbetet tillsammans med det regi-<br>onala partnerskapet. Näringslivets och kommunernas medverkan är av<br>stor betydelse. Avtalen skall godkännas av regeringen.</p> <p>De regionala tillväxtavtalen skall utarbetas stegvis i tre etapper. Under<br>den första och andra etappen utförs dels en analys av regionens styrkor<br>och svagheter, del utarbetas ett program som bl.a. anger mål, priorite-<br>ringar, genomförande, uppföljning, utvärdering och möjlig finansiering.<br>Under den tredje etappen genomförs överläggningar om programmets<br>slutliga innehåll och finansiering. Därefter bör det slutas ett regionalt<br>tillväxtavtal som skall löpa under tre år. De första avtalen beräknas träda<br>i kraft år 2000. Tillväxtavtalens genomförande kommer att följas upp<br>löpande och utvärderas efter avtalsperiodens utgång.</p> <p>Storstadsområdena utgör viktiga drivkrafter i den svenska ekonomin.<br>Regeringens erbjudande om att utarbeta regionala tillväxtavtal innebär en<br>möjlighet att fokusera utvecklingsarbetet på den ekonomiska tillväxtens<br>mekanismer och på möjligheterna att bättre utnyttja de resurser och för-<br>utsättningar som finns i regionerna. Storstädernas universitet, högskolor<br>och forskningsinstitut besitter stora samlade kunskaper om tillväxtens<br>och sysselsättningens förutsättningar. Dessa kunskaper tillsammans med<br>den lokala och regionala nivåns praktiska erfarenheter från näringslivs-<br>främjande arbete kan bli betydelsefulla underlag för såväl analysarbete<br>som för framtagandet av ett åtgärdsprogram. Åtgärder som leder till att<br>storstäderna bättre kan utnyttja sina särskilda produktionsförutsättningar.</p> <h3>6.2 Näringspolitiska insatser och förenklingar för<br>företagare</h3> <p>Regeringens bedömning: Det är av central betydelse för utveckling-<br>en av storstadsregionerna att fler företag kan bildas och växa. Pågåen-<br>de insatser inom näringspolitiken för att underlätta tillväxten inom<br>småföretagssektom bör fortsätta.</p> <p>Det är angeläget att fortsätta ansträngningarna för att förenkla re-<br>gelverken för småföretagare. Regeringen avser att senare presentera<br>ett program för regelförenkling med bl.a. ett system för att säkerställa<br>att effektiva konsekvensanalyser görs av hur olika förslag påverkar<br>småföretagen.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>62</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: De små och medelstora företa-<br>gen spelar en växande roll för utvecklingen och dynamiken i näringslivet<br>och ekonomin. Storstädernas utveckling gynnas av om de förmår att er-<br>bjuda goda förutsättningar för såväl nyföretagande som utveckling av<br>befintliga företag.</p> <p>Små och medelstora företag har många gånger mindre reserver och<br>marginaler än stora företag och är därmed mer utsatta och sårbara vid<br>marknadsstömingar och konjunktursvängningar. Regeringens ekonomis-<br>ka politik syftar till stabila makroekonomiska förhållanden. Framgångar-<br>na när det gäller att sanera de offentliga finanserna och pressa tillbaka<br>räntenivåerna har gett väsentliga förbättringar i företagsklimatet och för-<br>utsättningar för en period med stark ekonomisk utveckling. De åtgärder<br>som regeringen vidtagit för att förbättra konkurrensen och bekämpa eko-<br>nomisk brottslighet bör också bidra till förbättrade förutsättningar för<br>små och medelstora företag.</p> <p>Inom ramen för näringspolitiken bedrivs flera aktiviteter som syftar till<br>att underlätta utveckling och tillväxt inom småföretagssektom, så att an-<br>talet livskraftiga och växande småföretag kan öka. Statliga näringspoli-<br>tiska åtgärder kan i en del fall kompensera för vissa ofullkomligheter på<br>marknaden för rådgivning och riskfinansiering.</p> <p>ALM1 Företagspartner AB och dess 22 dotterbolag tillhandahåller all-<br>män information till företag och blivande företagare, rådgivning i främst<br>strategiska frågor till enskilda företag med tillväxtpotential samt riskfi-<br>nansiering.</p> <p>ALMI bedriver bl.a. en omfattande utlåning med högt risktagande,<br>riktad till mindre företag. ALMI accepterar svaga säkerheter men gör en<br>noggrann bedömning av affärsidé och entreprenörsförmåga. Långivning-<br>en sker såväl i storstäder som på mindre orter och på landsbygden. I<br>många storstadsområden är det privata utbudet av lånefinansiering gene-<br>rellt sett väl utbyggt.</p> <p>Flera organisationer har föreslagit åtgärder för att öka tillgången även<br>på ägarkapital i vissa delar av storstäderna. Önskemålen inbegriper ett<br>nytt riskkapitalbolag. Inom närings- och regionalpolitiken finns idag ett<br>flertal former av riskfinansiering som alla har till syfte att komplettera de<br>privata marknaderna för egenkapitalförsörjning - utöver lån och garanti-<br>er. Generellt finns det i viss mening bättre tillgång på privat riskkapital i<br>storstadsområdena än i exempelvis Norrlands inland.</p> <p>Även särskilda statliga kapitalinsatser för t.ex. invandrare har avvisats<br>av statsmakterna (se bl.a. prop. 1995/96:222). Det skulle kunna medföra<br>en risk att staten skulle komma att ersätta den privata marknaden. En<br>utredning har tillsatts för att mer generellt titta på invandrarnas problem<br>att fa lån i banksystemet m.m.</p> <p>Även när det gäller information och rådgivning har ALMI en utbyggd<br>serviceverksamhet i både städerna och på landsbygden. ALMI samarbe-<br>tar i många regioner med privata nyföretagarcentra med syfte att samord-<br>na rådgivningen till nyföretagare (s.k. one-stop-shops). Regeringen vill<br>betona att ALMI enligt sina ägardirektiv särskilt skall beakta behovet av<br>rådgivning till bl.a. invandrarföretagare. Särskilt i Stockholm samverkar</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>63</p> <p>ALMI i detta avseende med Internationella Företagarföreningen i Sveri- Prop. 1997/98:165<br>ge, IFS.</p> <p>Det finns 24 lokala kooperativa utvecklingscentra i landet. De har bl.a.<br>i uppgift att lämna gratis rådgivning och information om den kooperativa<br>företagsformen till allmänheten. De lokala kooperativa utvecklingscentra<br>har en central funktion att utfylla i utvecklingen av kooperativa företag i<br>storstäderna.</p> <p>Regeringen har i budgetpropositionen för 1998 uttalat att det är viktigt<br>att stärka kunskapsbildningen om den kooperativa företagsformen samt<br>öka kunskapen om kooperativt företagande hos myndigheter och andra<br>organ som har till uppgift att stödja nyföretagandet. Särskilda informa-<br>tionsinsatser kommer att genomföras i storstadsområdena i syfte att öka<br>kunskapen om den kooperativa företagsformen.</p> <p>Det finns således redan ett antal både privata företag och samhällsor-<br>gan som arbetar med att främja nyföretagande och småföretagsutveck-<br>ling. Det är i första hand viktigt att dessa sinsemellan etablerar ett nära<br>samarbete och ev. samlokalisering. Goda exempel på sådant samarbete<br>finns på flera orter i landet.</p> <p>Sammantaget anser regeringen därför att det inte finns behov av någon<br>ny statlig lånefacilitet eller något ytterligare instrument för statligt ägar-<br>kapital riktat till exempelvis småföretag i storstadsområdena.</p> <p>Även NUTEK har viktiga uppgifter inom småföretagspolitiken, bl.a.<br>när det gäller s.k. såddfinansiering till enskilda företag och uppfinnare<br>samt bidrag till vissa organisationer på området. Dessutom bedriver NU-<br>TEK informationsverksamhet bl.a. genom en särskild telefonservice till<br>nyetablerare genom den s.k. Startlinjen och till småföretag som vill ut-<br>veckla sitt miljöarbete genom projektet Miljöstyrning i småföretag. En<br>betydande del av de som far del av denna rådgivning är eller avser att<br>vara verksamma som företagare just i storstäderna.</p> <p>En viktig del i regeringens politik för ökad sysselsättning är att främja<br>entreprenörskap och företagande. Omprövning av regelverk och begräns-<br>ning av krångel och byråkrati har stor betydelse särskilt för de mindre<br>företagens konkurrensförmåga. Speciellt i etableringsfasen och då företag<br>vill växa kan den samlade regelmassan vara en kraftig belastning och en<br>betydande konkurrensnackdel. Regeringen har genom att tillsätta Småfö-<br>retagsdelegationen satt de små företagen i centrum. Delegationen har i<br>rapporten Bättre och enklare regler (SOU 1997:186), lagt fram 26 förslag<br>på åtgärder inom olika regelområden. Många av dessa förslag ansluter till<br>regeringens arbete och hanteras redan inom utredningsväsendet eller på<br>annat sätt.</p> <p>På skatteområdet t.ex. har reglerna för att erhålla F-skattsedel gjorts<br>mindre restriktiva och en översyn pågår för att ompröva föråldrad praxis<br>vid beviljandet av F-skattsedel. Det har blivit enklare att göra skatte- och<br>avgiftsanmälan. Den s.k. Förenklingsutredningen har fatt tilläggsdirektiv<br>med inriktning på att förenkla redovisnings- och deklarationsförfarandet<br>särskilt för mindre tjänsteföretag som bedrivs som enskild näringsverk-<br>samhet. Riksdagen har beslutat att halvera skattetillägget vid periodise-<br>ringsfel i inkomsttaxeringen och i momsredovisningen och regeringen</p> <p>64</p> <p>har tillsatt en utredning som skall göra en förutsättningslös översyn av Prop. 1997/98:165<br>skattetilläggsinstitutet.</p> <p>I utredningen över arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar vid re-<br>habilitering läggs särskild vikt vid skillnader i förutsättningar för stora<br>och små företag. Vad gäller Småföretagsdelegationens avregleringsför-<br>slag kan noteras att regeringen under våren lagt förslag i den transport-<br>politiska propositionen om avreglering av busstrafiken. De av delegatio-<br>nen uppmärksammade frågorna om lika konkurrensvillkor mellan of-<br>fentlig och privat sektor kommer att beröras av det av regeringen inrätta-<br>de Rådet för konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat sektor.</p> <p>Vad gäller Småföretagsdelegationens förslag om företagens upp-<br>giftslämnarbörda kan noteras att de har uppmärksammats genom Riksre-<br>visionsverkets uppdrag att utreda hur sjukfrånvaron skall redovisas de<br>första fjorton dagarna. Utredningens betänkande bereds för närvarande i<br>Regeringskansliet med mål att genomföra förenklingar. Regeringen har<br>också i en proposition till riksdagen föreslagit att tillståndskravet för da-<br>taregister med personuppgifter tas bort.</p> <p>Förenklingsförslag i vårpropositionen</p> <p>Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårposition (prop. 1997/98:150)<br>lagt fram förslag om förstärkta strategiska satsningar inom sex olika om-<br>råden. Ett av dessa är företagande där regeringen - förutom bl.a. skatte-<br>förslag och förslag som rör såddkapital - föreslår ytterligare konkreta<br>regelförenklingar i syfte att underlätta företagens verksamhet.</p> <p>Enklare registrering av företag</p> <p>Enligt EU-kommissionen hör Sverige till de länder i EU där det är lättast<br>att starta ett nytt företag. Kommissionen uppger dock att Sverige har sju<br>olika procedurer, medan Danmark endast har två. Regeringen anser att<br>det bör bli ännu lättare att starta och registrera ett nytt företag. Målet bör<br>vara att det endast skall krävas en blankett och en myndighetskontakt.<br>Patent- och registreringsverket ges i uppdrag att inom sex månader utar-<br>beta ett konkret förslag för ett samordnat system för registrering av före-<br>tag.</p> <p>Kortare handläggningstider hos myndigheter</p> <p>Myndigheternas handläggningstider skall i ett första steg förkortas med<br>25 procent i särskilt utvalda ärenden. Regeringen avser att skärpa existe-<br>rande punktlighetsmål i regleringbreven samt att införa sådana för samt-<br>liga handläggande myndigheter. Kontroll och uppföljning skall skärpas.</p> <p>3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 165</p> <p>Lättnader i företagens uppgiftslämnande till myndigheter</p> <p>Uppgiftsbördan för företagen skall minskas. Regeringen avser att genom-<br>föra åtgärder för att väsentligt minska företagens obligatoriska upp-<br>giftsinlämnande samt öka återanvändningen av företagsdata.</p> <p>Ett koncentrerat ansvar för svenskt EU-arbete inom tullområdet</p> <p>Företagens hantering av tullfrågor skall förenklas ytterligare. Regeringen<br>avser att prioritera förenklingsarbetet avseende tullfrågor, både nationellt<br>och på gemenskapsnivå.</p> <p>En samlad strategi för framtiden</p> <p>Regeringen avser att, när Småföretagsdelegationen lagt sitt slutbetänkan-<br>de, presentera ett program för regelförenkling med bl.a. ett system för att<br>säkerställa att effektiva konsekvensanslyser görs av hur olika förslag på-<br>verkar småföretagen och ett generellt direktiv för utredningsväsendet om<br>att småföretagens speciella förutsättningar skall beaktas.</p> <h3>6.3 Storstädernas roll i gränsöverskridande<br>regionbildningar</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Alla de tre svenska storstadsregionerna<br>ligger i gränsöverskridande regioner med stor utvecklingspotential.<br>Det ökade kommersiella och kulturella utbytet inom dessa regionbild-<br>ningar kommer att kunna bidra till tillväxt och ökad sysselsättning i<br>hela landet.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Den fortgående internationalise-<br>ringen, den inre marknaden, EU:s förestående utvidgning och nya teknis-<br>ka kommunikationsmöjligheter skapar nya förutsättningar för gränsöver-<br>skridande verksamheter och för en ny ekonomisk, social och kulturell<br>dynamik i Sveriges närområde. De tre storstadsregionerna kommer att<br>spela en central roll för Sveriges möjligheter att hävda sig i denna nya<br>omgivning och att dra nytta av dess tillväxtkraft.</p> <p>Stockholmsregionen är en centralt placerad huvudstadsregion inom<br>norra Östersjöområdet, och en del av ett kraftfält som sträcker sig från<br>Stockholm mot Baltikum och storstadsregionerna i den europeiska delen<br>av Ryssland. Stockholmsregionen har förutsättningar att bli en naturlig<br>lokaliseringsort för företag med verksamheter som omspänner hela eller<br>delar av Östersjöområdet.</p> <p>Göteborgsregionen är sedan länge västligt och maritimt orienterad.<br>Med sin starka exportbas - särskilt inom transportmedelssektom - är<br>regionen i första hand en attraktiv lokalisering för export- och im-<br>porttunga verksamheter. En del av regionens dynamik ligger i kombina-<br></p> <p>66</p> <p>tionen av EU-medlemsskap och närheten till Oslo och till den norska<br>olj eutvinningssektom.</p> <p>Malmöregionen ingår i en nordeuropeisk tillväxtregion som domineras<br>av Köpenhamn och närheten till nordtyska centra som Hamburg och<br>Berlin. Öresundsbron kommer att skapa en ny öppenhet som medför bå-<br>de nya chanser och en ny utsatthet. Utmed linjen Roskilde-Köpenhamn-<br>Malmö-Lund skapas ett av Europas största centra för högre utbildning<br>och forskning.</p> <p>Bland det som är avgörande för om de tre storstadsregionerna kommer<br>att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen ingår en modem<br>infrastruktur med goda kommunikationer och en hög transport- och lo-<br>gistikkapacitet, en väl fungerade offentlig förvaltning, tillgång till kvali-<br>ficerade produktionstjänster och en god levnadsmiljö. Särskild gäller att<br>det för Stockholm är angeläget att kunna utvecklas som en attraktiv fi-<br>nansplats. Växande motsättningar mellan olika stadsdelar och grupper i<br>storstadsregionerna är mot denna bakgrund ett hot mot storstadsregioner-<br>nas förmåga att kunna hävda sig som lokaliseringsort för transnationella<br>aktiviteter.</p> <p>För alla tre storstadsregionerna gäller att de inte i första hand konkur-<br>rerar med övriga delar av landet om resurser, utan med andra storstadsre-<br>gioner i sin närhet. Alternativet till en lokalisering i Malmö är t.ex. snara-<br>re Köpenhamn än andra orter eller områden i landet. Om de svenska stor-<br>stadsregionerna förmår att hävda sig i konkurrensen med motsvarande<br>regioner i andra länder så kan de tvärtom tillföra Sverige resurser och<br>aktiviteter, och därmed också en stärkt utvecklingspotential. Tillkomsten<br>av Västra Götalands och Skåne län bör öka möjligheterna att utnyttja<br>växtkraften i respektive storstadsområde för att främja en kompletterande<br>utveckling inom ett större geografiskt område. En utveckling av Stock-<br>holmsregionens samverkan med andra kommuner och landsting inom<br>ramen för Mälardalsrådet skulle kunna skapa motsvarande möjligheter.</p> <h3>6.4 En förstärkning av högskolan i storstadsregionerna</h3> <p>Regeringens bedömning: 5 000 nya permanenta platser bör tillföras<br>högskolan fr.o.m. höstterminen år 2000. Tyngdpunkten i satsningen<br>ligger inom naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Även lärar-<br>utbildningar skall prioriteras. De 5 000 platserna samt en del av de ti-<br>digare beslutade 15 000 platser som tillkommer år 2000 kommer att<br>tillfalla universitet och högskolor i storstadsregionerna.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Storstädernas arbetsmarknad<br>ställer höga krav på kvalificerad och välutbildad arbetskraft. Det krävs<br>god tillgång till högre utbildning, forskning och utveckling. Den demo-<br>grafiska sammansättningen, arbetsmarknaden och utbildningsnivån skil-<br>jer sig både inom storstadsregionerna och jämfört med övriga regioner.<br>Dessa skillnader har beskrivits i avsnitt 3. Utbildningsnivån hos befolk-<br>ningen i storstadsregionerna är genomsnittligt på en hög nivå jämfört<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>67</p> <p>med riket i övrigt. Skillnaderna är dock stora inom olika delar av regio- Prop. 1997/98:165<br>nema. I Stockholms län varierar utbildningsnivån betydligt mellan de<br>norra och södra kommunerna. Ett exempel är Täby kommun där 46 pro-<br>cent har eftergymnasial utbildning medan motsvarande siffra för Botkyr-<br>ka är 21 procent. Utbildningskrävande branscher är överrepresenterade i<br>storstäderna och verksamheter med låga utbildningskrav är underrepre-<br>senterade jämfört med andra delar av landet. De flesta branscher syssel-<br>sätter dessutom en större andel högutbildade jämfört med andra delar av<br>landet. Den allt starkare konjunkturen och ett expanderande näringsliv<br>märks tidigast i storstadsregionerna. Redan idag är det brist på högutbil-<br>dade inom flera områden och prognoser visar att situationen kan förvär-<br>ras framöver om inte åtgärder vidtas. Enligt uppgifter från Arbetsmark-<br>nadsstyrelsen finns en stor efterfrågan i storstadsregionerna på högskole-<br>utbildade naturvetare och tekniker, särskilt inom informationsteknikom-<br>rådet, på lärare på olika nivåer och på välutbildade inom sjukvård och<br>omsorg. Det är av stor vikt att universitetens och högskolornas utbild-<br>ningar utformas med god kännedom om arbetsmarknadens behov.</p> <p>Högskolans expansion under 1990-talet</p> <p>Expansionen av högskolan de senaste åren har varit betydande. Läsåret<br>1989/90 fanns det 193 000 registrerade studenter i högskolan. Läsåret<br>1996/97 var motsvarande siffra drygt 300 000. Regeringen föreslog i den<br>s.k. tillväxtpropositionen hösten 1995 (prop. 1995/96:25 En politik för<br>arbete, trygghet och utveckling) om en fortsatt kraftfull utbyggnad av<br>högskolan. I den s.k. sysselsättningspropositionen sommaren 1996 (prop.<br>1995/96:222) presenterade regeringen en plan för utbyggnaden. Hög-<br>skolan tillfördes 30 000 permanenta platser för åren 1997 och 1999. Fort-<br>farande var det dock många behöriga sökande som inte kunde erbjudas<br>en plats i högskolan. I 1997 års ekonomiska vårpropositionen (prop.<br>1996/97:150) föreslog därför regeringen en ytterligare utbyggnad av hög-<br>skolan åren 1998 och 2000 med 30 000 platser. Riksdagen har även på<br>regeringens förslag beslutat om etablerandet av två nya högskolor i stor-<br>stadsregionerna, Södertörns högskola och Malmö högskola samt ett tek-<br>niskt forskningsinstitut i Göteborg. De samlade resurserna för högre ut-<br>bildning och forskning vid universitet och högskolor i storstadsregioner-<br>na är betydande. Stockholm är t.ex. landets i särklass största högskoleort.<br>Forskningsresurserna vid såväl universitet och högskolor som inom fö-<br>retag är också till stor del koncentrerade till storstadsregionerna. Detta<br>har varit och är betydelsefullt för tillväxten i storstadsregionerna.</p> <p>Under fyraårsperioden 1997-2000 har riksdagen på regeringens förslag<br>beslutat om att tillföra högskolan sammanlagt 60 000 permanenta nya<br>platser. Av de platser som hittills har fördelats (45 000) för åren 1997-<br>1999 har 10 500 platser tillfallit universitet och högskolor i storstadsregi-<br>onerna.</p> <p>68</p> <p>Högskolans samverkan med det omgivande samhället</p> <p>Det är av största vikt att högskolan är förankrad i det samhälle den verkar<br>i. Universitet och högskolor skall samverka med det omgivande samhäl-<br>let. På förslag av regeringen i 1997 års budgetproposition fördes denna<br>uppgift in i högskolelagen. Uppgiften omfattar högskolans samarbete<br>med såväl näringslivet som med övriga delar av samhället. Det är särskilt<br>angeläget att utbildningens inriktning och innehåll utvecklas med god<br>kännedom om de krav, önskemål och kunskaper som finns inom sam-<br>hälle och näringsliv. För det ändamålet är det viktigt att utveckla goda<br>former för högskolans kontakter med det omgivande samhället. De nya<br>former för ledning och styrning av högskolan, bl.a. extern ordförande i<br>högskolestyrelserna som regeringen föreslog i propositionen Högskolans<br>ledning, lärare och organisation (prop. 1996/97:141) syftar bl.a. till att<br>öka samverkan med det omgivande samhället. Universitet och högskolor<br>har ett stort ansvar för rekryteringen till den högre utbildningen. Rege-<br>ringen har bl.a. uppdragit åt dem att särskilt främja rekryteringen i regio-<br>ner där utbildningsnivån hos befolkningen är låg och bland grupper med<br>svag studietradition.</p> <p>Akademiskt startår</p> <p>Många personer från studieovana miljöer har en ”tröskel” att kliva över<br>för att påbörja högskolestudier. Tröskeln består ofta i bristfälliga kunska-<br>per i det svenska språket samt en allmän ovisshet om vad högskolestudier<br>innebär. Det är en av flera orsaker till den sociala snedrekryteringen till<br>högskolestudier.</p> <p>Sedan flera år erbjuds ett s.k. tekniskt-naturvetenskapligt basår vid de<br>flesta universitet och högskolor i syfte att öka rekryteringen till högsko-<br>lestudier inom dessa områden. Resultaten har allmänt varit mycket goda<br>vad gäller rekrytering till fortsatta högskolestudier. Detta har bl.a. gällt<br>för studenter från studieovana miljöer.</p> <p>Vid ett antal högskolor erbjuds även ett mer allmänt högskoleförbere-<br>dande år. Utbildningarna innehåller bland annat svenska i tal och skrift,<br>engelska, studieteknik, universitetskunskap och vetenskapsteori. Utbild-<br>ningarna är undervisnings- och lärarintensiva och använder ofta informa-<br>tionstekniska hjälpmedel. Syftet med utbildningarna är bl.a. att motverka<br>den sociala snedrekryteringen till högskolan, att uppmuntra studiebegå-<br>vade ungdomar med bakgrund i studieovana miljöer samt personer med<br>bristfälliga kunskaper i svenska språket att söka sig till högskolestudier.<br>Denna typ av utbildning erbjuds bl.a. vid Södertörns högskola och Mal-<br>mö högskola. Utbildningarna har varit starkt eftersökta, särskilt av stu-<br>denter med utländsk bakgrund. Enligt regeringens bedömning bör det<br>vara möjligt för fler universitet och högskolor, särskilt i storstadsregio-<br>nerna att erbjuda någon form av högskoleförberedande utbildning, s.k.<br>akademiskt startår.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>69</p> <p>Förslag till ökat antal högskoleplatser till storstadsregionerna.</p> <p>Intresset för högskolestudier vid universitet och högskolor är stort och<br>har ökat de senaste åren. Trots den utbyggnad av högskolan som skett är<br>det många behöriga sökande som inte kan erbjudas en plats i högskolan.<br>Under de senaste årens utbyggnad av högskolan har universitet och hög-<br>skolor t.ex. i Stockholmsregionen inte följt med utvecklingen i övriga<br>landet. Sökandetrycket till universitet och högskolor i storstadsregioner-<br>na är och har varit mycket starkt.</p> <p>Storstadsregionerna fungerar genom sin storlek och dynamik som<br>motorer för övriga regioners tillväxt. Härvid spelar samarbetet mellan<br>universitet och högskolor och det omgivande samhället en viktig roll. För<br>att möta de behov som finns på arbetsmarknaden och bland sökande och<br>för att skapa fortsatt tillväxt och sysselsättning i storstadsregionerna före-<br>slår regeringen att 5 000 nya permanenta platser tillförs högskolan från<br>höstterminen år 2000. Med tidigare beslutad utbyggnad innebär regering-<br>ens förslag att sammanlagt 20 000 nya permanenta platser tillförs hög-<br>skolan år 2000. De 5 000 platserna samt en del av de tidigare beslutade<br>15 000 platserna år 2000 kommer att tillfalla universitet och högskolor i<br>storstadsregionerna. Tyngdpunkten i satsningen ligger inom naturveten-<br>skapliga och tekniska utbildningar. Även lärarutbildningar ska priorite-<br>ras. Enligt regeringens bedömning bör universitet och högskolor kunna<br>lokalisera vissa av dessa nya platser till områden i storstäderna där utbu-<br>det av högre utbildning hittills varit otillfredsställande. Tillsammans med<br>den tidigare beslutade utbyggnaden för åren 1997-2000 innebär förslaget<br>att 65 000 nya permanenta platser tillförs högskolan i hela landet under<br>perioden. Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen för<br>1999 vad gäller fördelningen av de nya platserna i högskolan år 2000.</p> <h3>6.5 Regional samverkan mellan högskola, näringsliv och<br>offentliga myndigheter</h3> <p>I den regionalpolitiska propositionen lade regeringen förslag om inrät-<br>tande av regionala kompetensråd. Dessa bedöms kunna fa särskilt stor<br>betydelse för storstadsregionerna där näringslivet i ovanligt hög grad<br>domineras av kunskapsintensiva företag.</p> <p>Ett utvecklat samspel mellan utbildningsväsende och arbetsmarknad är<br>av stor vikt i samtliga regioner för att komma till rätta med s.k. flask-<br>halsproblem på arbetsmarknaden. Det finns ett stort behov av att på regi-<br>onal nivå skapa en arena där i första hand arbetsmarknadens parter och<br>olika utbildningsanordnare träffas. Syftet är att snabbare kunna identifie-<br>ra områden där det råder eller kan befaras uppstå brist på arbetskraft och<br>att därmed ge berörda aktörer möjlighet att tidigt vidta åtgärder.</p> <p>Rådens uppgift skall vara att - utifrån en samlad bild av de regionala<br>utbildningsbehoven - ge förslag på kort- och långsiktiga åtgärder utgå-<br>ende från arbetslivets behov. I råden bör ingå dels företrädare för nä-<br>ringsliv, offentliga arbetsgivare och arbetstagarorganisationer, dels ut-<br>bildningsanordnare med ansvar för dimensionering och inriktning av ut-</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>70</p> <p>bildning. Regeringen aviserade i den regionalpolitiska propositionen att<br>den via Arbetsmarknadsstyrelsen skall ge länsarbetsnämnderna i uppdrag<br>att tillsammans med de regionala parterna besluta om vilket organ som<br>skall ha till uppgift att samla till regionala kompetensråd.</p> <p>Det är också viktigt att fa till stånd direkta samverkansprojekt mellan<br>högskola, näringsliv och offentliga myndigheter inom såväl grundutbild-<br>ning som fortbildning och forsknings- och utvecklingsarbete. Exempel på<br>sådana samverkansprojekt är Electrum i Kista, Novum i Huddinge och<br>Ideon i Lund.</p> <h3>6.6 Internationell marknadsföring av Sverige och dess<br>storstadsregioner som besöksort och etableringsort<br>för internationella företag</h3> <p>Regeringens bedömning: Det är angeläget att de statliga, kommunala<br>och regionala insatserna för internationell marknadsföring av Sverige<br>och dess storstadsregioner som besöksort och etableringsort fortsätter<br>och att dessa insatser samordnas.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Ett av de storstadspolitiska mål<br>som angavs i avsnitt 4 är att de svenska storstadsregionerna skall kunna<br>hävda sig väl i konkurrensen om etableringar och investeringar gentemot<br>andra europeiska storstadsregioner. Förutom de insatser som regioner<br>och kommuner själva kan göra har staten tre viktiga instrument för inter-<br>nationell marknadsföring.</p> <p>Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (NSU)</p> <p>NSU inrättades i februari 1995 och är regeringskansliets samordnande<br>organ för Sverigefrämjandet i utlandet. I nämnden ingår representanter<br>från Svenska institutet, Sveriges exportråd, Delegationen för utländska<br>investeringar i Sverige (Invest in Sweden Agency, ISA), Sveriges Rese-<br>och Turistråd AB, Sveriges Tekniska Attachéer (STATT) och Utrikesde-<br>partementets informationsbyrå.</p> <p>I nämnden förs bl.a. strategiska diskussioner om Sverigefrämjandet<br>och framtida internationella arrangemang identifieras. Nämnden samar-<br>betar aktivt med storstadsregionerna samt andra regionala och lokala ak-<br>törer.</p> <p>Nämnden fungerar som ”smörjmedel” för gemensamma projekt. Re-<br>spektive medverkande bolag och myndighet bedriver följaktligen sin<br>normala marknadsföringsverksamhet vid sidan av nämndens arbete.</p> <p>Fr.o.m. 1998 tillförs nämnden 1 miljoner kronor och för de kommande<br>tre åren ca 3 miljoner kronor per år.</p> <p>71</p> <p>Invest in Sweden Agency (ISA) &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1997/98:165</p> <p>ISA bedriver en aktiv projekt-, länder- och informationsverksamhet för<br>att främja utländska investeringar i Sverige. Projekten som bedrivs i nära<br>samarbete med län och kommuner avseende bl.a. träförädling, mineral-<br>prospektering, underleverantörer till bilindustrin samt hälsovård har lan-<br>serats i Nordamerika, Asien och Europa. Länderorganisationen har<br>byggts ut och omfattar för närvarande två fullservicekontor i New York<br>och Tokyo samt representationskontor i elva länder. En omfattande in-<br>formationsverksamhet sker bl.a. genom dessa kanaler och via ISAs<br>trycksaker och hemsida. Målet för informationsverksamheten är att öka<br>kunskapen om Sverige och därigenom öka de utländska investeringarna i<br>landet.</p> <p>ISA är en central kontaktpunkt för investeringsfrämjandet i Sverige.<br>Ett nära samarbete med regionala och lokala aktörer är dock nödvändigt<br>för att skapa en effektiv organisation för investeringsfrämjandet. ISA<br>genomför för närvarande ett landsomfattande program Investerarsamver-<br>kan som syftar till att bredda samarbetet med regioner och kommuner<br>samt till att öka kunskaperna regionalt och lokalt om utländska investe-<br>ringar.</p> <p>Sveriges exportråd</p> <p>Det ligger ett stort värde i regionala och lokala engagemang för att fånga<br>upp exportmogna och utvecklingsbara företag samt idéer och förslag till<br>insatser. Det åligger i första hand Sveriges exportråd att se till att så sker.<br>En rad initiativ tas också inom länsstyrelser och på kommunal nivå där<br>exportfrämjande ses som ett led i regionernas näringspolitiska utveck-<br>ling. Regeringen anser att det är väsentligt att dessa statliga insatser på ett<br>bra sätt samordnas med de insatser för internationell marknadsföring som<br>görs av kommuner och regioner.</p> <h3>6.7 Invandrare och företagande</h3> <p>Regeringens bedömning: Det är viktigt att ta till vara det intresse och<br>den kompetens för att starta egna företag som finns hos många perso-<br>ner med invandrarbakgrund.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Antalet egna företagare med in-<br>vandrarbakgrund har ökat i Sverige under senare år. Under år 1996 star-<br>tades ca 28 000 helt nya företag med en årsomsättning på över 30 000<br>kronor. Personer med utländsk bakgrund svarade för en femtedel av des-<br>sa företagsetableringar. År 1996 svarade företagare med utländsk bak-<br>grund för vart femte arbetstillfälle som skapades genom nya företag vil-<br>ket är en fördubbling jämfört med siffrorna för år 1994.</p> <p>Intresset för att etablera näringsverksamhet beror dels på att många in-<br>vandrare kommer från länder där eget företagande är en vanlig försörj-<br>ningsform och dels på arbetslöshet eller risk för arbetslöshet. Med tanke<br></p> <p>72</p> <p>på invandrarnas inträdessvårigheter på arbetsmarknaden kan man anta att<br>ett större antal invandrare kommer att starta eget åtminstone under några<br>år framöver. Samhällsekonomiskt är det därför viktigt att undanröja alla<br>hinder till eget företagande. Riksdagen har tidigare beslutat förlänga<br>möjligheten till starta-eget-bidrag för invandrare från sex månader till ett<br>år.</p> <p>Trots att antalet invandrare som startar egna företag ökar finns det<br>tecken på särskilda hinder och problem för personer med utländsk bak-<br>grund som vill starta och utveckla egna företag. Ett sådant hinder, som<br>inte minst personer med utländsk bakgrund själva framhåller, kan vara<br>svårighet att fa kredit för långsiktigt kommersiella företag.</p> <p>Regeringen har tillsatt en särskild utredare för att kartlägga vilka sär-<br>skilda svårigheter personer med utländsk bakgrund kan möta i samband<br>med att de startar och utvecklar egna företag. Utredarens kartläggning<br>skall särskilt omfatta frågor som hänger samman med kapitalanskaffning.<br>Utredaren skall studera om personer med utländsk bakgrund särbehand-<br>las på ett otillbörligt sätt i samband med låneansökan hos banker och fi-<br>nansinstitut samt om marknadens funktionssätt motverkar bildandet av<br>långsiktigt kommersiella företag bland personer med utländsk bakgrund.</p> <p>Utredaren skall på basis av sin kartläggning föreslå sådana åtgärder<br>som medför lika behandling av personer som vill starta och utveckla eg-<br>na företag. Utredarens arbete ska vara klart i januari 1999.</p> <h2>7 Lokala utvecklingsavtal för storstädernas<br>utsatta stadsdelar</h2> <h3>7.1 Pågående statliga insatser i utsatta bostadsområden</h3> <p>Hösten 1994 bedömde regeringen att det fanns ett akut behov av att på-<br>börja insatser som kunde bidra till att motverka segregationen och främja<br>en positiv utveckling i ett begränsat antal storstadskommuner. Segrega-<br>tionen konstaterades ha tilltagit under såväl hög- som lågkonjunkturer för<br>att under 1980-talet även fatt en etnisk dimension. Budgetåret 1995/96<br>inrättades därför ett nytt anslag; särskilda insatser i invandrartäta bo-<br>stadsområden på 125 miljoner kronor.</p> <p>Statsbidraget utformades som ett igångsättningsstöd för insatser i<br>framför allt storstadskommuner. Syftet var att stimulera kommunerna till<br>metodutveckling för att bryta utvecklingen mot en tilltagande segregation<br>och på sikt vända utvecklingen i positiv riktning. Insatser för bostadsom-<br>råden där svårigheterna vad gäller arbetslöshet, socialbidragsberoende<br>osv. bedömts vara som störst har varit särskilt angelägna. Kommunerna<br>fick även göra andra insatser med förväntad effekt på segregationen.</p> <p>Samtidigt med inrättandet av stimulansbidraget utformades Sveriges<br>mål 3-program inom Europeiska Socialfonden för att förstärka effekterna<br>av satsningen. I mål 3-programmet infördes således en särskild arbets-<br>marknadspolitisk satsning på invandrare i storstäder. Flera kommuner har<br>också använt sig av möjligheten att söka finansiering för arbetsmark-<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>73</p> <p>nadsprojekt ur Europeiska Socialfonden för att öka räckvidden av sina Prop. 1997/98:165<br>insatser.</p> <p>Av särskilt intresse var även att insatserna kunde påbörjas i avvaktan<br>på kommande utredningsförslag från framförallt Invandrarpolitiska<br>kommittén, Bostadspolitiska kommittén och Storstadskommittén. På så<br>sätt skapades förutsättningar för att på ett relativt otraditionellt sätt angri-<br>pa segregationen genom att parallellt med flera stora utredningsuppdrag<br>stimulera kommuner till konkreta insatser.</p> <p>Genom satsningen sattes fokus för första gången på hela bostadsområ-<br>det. Detta skedde delvis baserat på insikten om en viss projekttrötthet i<br>dessa bostadsområden. Ur ett vidare perspektiv bedömdes de många<br>projekten dessutom mer sällan ha förmått påverka segregationen trots att<br>många projekt varit lyckade i sig. En ökad samordning av olika insatser<br>och mer tvärsektoriella angreppssätt sågs som nödvändiga, liksom att<br>involvera en lång rad aktörer i de lokala utvecklingprocessema med sär-<br>skild tonvikt på de boende.</p> <p>Staten har ställt krav på särskilda kommunala handlingsplaner för att<br>stärka helhetsgreppet i områdenas utveckling och tydliggöra behoven av<br>samordning. Samtidigt har ett s.k. underifrånperspektiv betonats för att<br>öka mobiliseringen av de boende i utvecklingsprocesserna. De boendes<br>aktiva medverkan spelar en avgörande roll i ett områdesbaserat utveck-<br>lingsarbete om detta skall kunna ske långsiktigt, uthålligt och med till-<br>räcklig kontinuitet.</p> <p>I integrationspropositionen (prop. 1997/98:16) fullföljdes ambitionen<br>att undvika användandet av begreppet invandrare genom att istället tala<br>om en satsning på utsatta bostadsområden. Därmed markeras integra-<br>tionspolitikens ömsesidighet genom att satsningen omfattar alla boende i<br>området.</p> <p>Särskilda insatser i invandrartäta områden</p> <p>Regeringen angav i riktlinjer den 27 februari 1995 syftet med det särskil-<br>da statsbidraget som att öka arbetskraftsdeltagandet bland invandrare,<br>höja deras kompetens, öka de vardagliga kontaktytorna mellan invandra-<br>re och svenskar, motverka utanförskap och i övrigt bidra till en god soci-<br>al och kulturell utveckling. De konkreta och operativa målen inom ramen<br>för dessa riktlinjer överlämnades till kommunerna att utforma efter lokala<br>förhållanden. Med lokalt utformade mål har även utvärderingsarbetet<br>skett lokalt. Särskilda medel har avsatts i kommunernas handlingsplaner<br>för utvärderingsarbetet. Regeringen har i flera beslut betonat vikten av<br>uppföljning, utvärdering och erfarenhetsspridning av pågående insatser.</p> <p>Urvalet av bidragsberättigade kommuner gjordes utifrån lägesbe-<br>skrivningar som kommunerna anmodats lämna avseende arbetslöshet,<br>socialbidrag och invandrartäthet. Faktorerna samvarierade i samtliga<br>kommuner och det slutliga urvalet gjordes efter kommunernas invand-<br>rartäthet (andel utländska medborgare). I juni 1995 utsåg regeringen åtta<br>storstadskommuner som gavs möjlighet att inkomma med kompletta an-<br>sökningar. Ansökningarna skulle innehålla övergripande och samordnade</p> <p>74<br></p> <p>handlingsplaner över planerade insatser samt genomföras i geografiskt<br>avgränsade områden som kommunerna bestämde. Det sökta beloppet<br>uppgick till ca 220 miljoner kronor varför samtliga kommuner reviderade<br>sina handlingsplaner.</p> <p>I mars 1996 beviljade regeringen 108 miljoner kronor för insatser i 12<br>bostadsområden. Beslutet innebar att ett belopp på 9 miljoner kronor per<br>område beviljades som metodstöd för att utveckla insatser och arbetssätt<br>i enlighet med upprättad handlingsplan. Botkyrka, Göteborg, Malmö och<br>Stockholms kommun beviljades medel för insatser i vardera två områden.<br>Haninge, Huddinge, Solna och Södertälje kommun beviljades medel för<br>insatser i var sitt område.</p> <p>I juni 1997 tillfördes satsningen fyra kommuner utanför storstadsregi-<br>onerna. Med oförändrade riktlinjer beviljades 36 miljoner kronor till<br>Norrköpings, Eskilstuna, Landskrona och Trollhättans kommun för in-<br>satser i var sitt område.</p> <p>Sammanlagt har således 144 miljoner kronor beviljats i stöd från sta-<br>ten. Kommunal medfmansiering har krävts på minst 50 procent av kost-<br>naderna för handlingsplanerna. Den totala summan som används i de tolv<br>kommunerna är därför minst 288 miljoner kronor. Rapporter och utvär-<br>deringar från kommunerna är successivt på väg fram.</p> <p>I integrationspropositionen konstateras att den generella politiken inte<br>förmått ge tillräckligt stöd för en utveckling som hindrar segregationen<br>från att tillta. Huvudansvaret för levnadsvillkoren och för bostadsområ-<br>dena åvilar kommunerna. Att bryta segregationen är emellertid även ett<br>nationellt intresse. För att få till stånd långsiktiga och bestående förbätt-<br>ringar bör vissa bostadsområden få möjlighet att vidareutveckla sitt ar-<br>bete på ett sätt som garanterar långsiktighet och kontinuitet i det arbete<br>som kommunerna lagt grunden till.</p> <p>I budgeten för år 1998 har 189 miljoner kronor anslagits för en sådan<br>fortsatt satsning. Samtidigt avsätts 150 miljoner kronor för år 1999 och<br>150 miljoner kronor för år 2000. 1998 års medel avses användas dels till<br>att bland aktuella kommuner få fördjupade erfarenheter så att några bo-<br>stadsområden på sikt skall kunna fungera som nationella exempel, dels<br>till att stödja de bostadsområden som inte utses till nationella exempel så<br>att framgångsrika insatser kan fullföljas.</p> <h3>7.2 Pågående kommunala insatser i utsatta<br>bostadsområden</h3> <p>I samtliga berörda storstadskommuner pågår sedan tidigare särskilda in-<br>satser för att stärka de utsatta bostadsområdena. Det handlar både om den<br>reguljära resursfördelningen inom kommunen och om särskilda projekt<br>och upprustningsprogram i de utsatta områdena.</p> <p>Stockholm</p> <p>I Stockholm genomsyrar integrationsarbetet hela den kommunala verk-<br>samheten. De viktigaste inslagen i denna politik är:</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>75</p> <p>- ett nytt och betydligt mer omfördelande resursfördelningssystem inom<br>den kommunala budgeten. Skillnaden mellan den stadsdel som far<br>mest kommunala resurser per invånare och den som får minst är näs-<br>tan 14 000 kronor per invånare och år</p> <p>- en ytterstadssatsning som omfattar sociala och fysiska investeringar<br>på 500 miljoner kronor under en treårsperiod i tretton socialt utsatta<br>stadsdelar Därutöver pågår en omfattande kultursatsning och en mo-<br>dernisering av gymnasieskolorna i ytterstadens stadsdelar</p> <p>- ett integrationsprogram med ett fyrtiotal integrationspolitiska mål och<br>lika många uppdrag som styr stadens samtliga bolag och förvaltningar.</p> <p>Göteborg</p> <p>Resursfördelningen till stadsdelsnämnderna i Göteborg syftar till att ut-<br>jämna skillnaderna i de olika stadsdelarnas varierande förutsättningar att<br>bedriva kommunal service. För att uppnå detta fördelas resurserna utifrån<br>befolkningens varierande sammansättning. Det innebär t.ex. att två av de<br>socialt utsatta stadsdelarna Lärj edalen och Gunnared har ca 10 000 re-<br>spektive 12 000 kronor mer i kommunbidrag per invånare än genomsnit-<br>tet för Göteborg. Resursfördelningsmodellen bör ses som en garant för en<br>långsiktig prioritering av de kommunala resurserna till de stadsdelar där<br>behoven är som störst.</p> <p>Göteborgs stads koncernbolag Framtiden AB äger och förvaltar via si-<br>na dotterbolag ca 73 000 lägenheter. Koncernbolaget har som målsätt-<br>ning att skapa förutsättningar för människor att i sina bostadsområden ta<br>makt över sin vardag och själva utveckla sin välfärd. I kraft av sin storlek<br>och inom ramen för sin verksamhet har koncernen möjlighet att initiera<br>sysselsättnings- och utbildningsinsatser i de socialt utsatta bostadsområ-<br>dena.</p> <p>I Gårdsten, som sedan länge brottas med stora problem, har ett nytt lo-<br>kalt dotterbolag - Gårdstensbostäder - byggts upp. Bolaget har en okon-<br>ventionell förvaltningsorganisation och har påbörjat ett arbete med att<br>skapa nya samhällsstrukturer genom ett gränsöverskridande arbetssätt i<br>lokalsamhället.</p> <p>I Hjällbo, som har många likheter med Gårdsten, har koncernbolaget<br>genomfört projektet Framtidens Hjällbo, som bl.a. omfattar en totalin-<br>ventering av stadsdelen, inbjudit de boende och alla aktörer i området att<br>tillsammans formulera en gemensam vision för området. Utredningen<br>mynnar ut i ett förslag att inbjuda en rad representanter för boende, verk-<br>samma, kommunala och statliga aktörer samt det privata näringslivet att<br>bilda ett gemensamt organ för en långsiktig utveckling av området -<br>Hjällboforum.</p> <p>Tvärsektoriell samverkan</p> <p>Utgångspunkten för alla insatser är att största nytta åstadkoms genom en<br>tvärsektoriell samverkan där de gemensamma resurserna samlas runt den<br>enskilde individen.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>76</p> <p>Ett exempel på detta arbetssätt är SOCSAM-projektet DELTA på Hi-<br>singen. Projektets målgrupper är personer i riskzonen för långa sjuk-<br>skrivningar eller förtidspensionering. Syftet är att minska kostnaderna för<br>sjukskrivning, arbetslöshet och socialbidrag, förkorta behandlingsproces-<br>serna och ta bort flaskhalsar. Ytterligare syften är att minska långtidsar-<br>betslösheten för att utsatta grupper skall kunna komma in på arbetsmark-<br>naden eller i övrigt få meningsfulla arbetsuppgifter. I och med att pro-<br>jektet samarbetar med Länsarbetsnämnden i Göteborg är det möjligt att<br>använda hela den arbetsmarknadspolitiska arsenalen i projektet.</p> <p>Malmö har under hela 1990-talet tagit emot ett stort antal flyktingar<br>och andra nyanlända invandrare. Ett utvecklingsarbete har bedrivits för<br>att fa till stånd introduktionsprogram som bättre är anpassade till indivi-<br>dens förutsättningar när det gäller språk, utbildningsbakgrund m.m. In-<br>troduktionsprogrammen används till alla nyanlända invandrare och inne-<br>håller förutom Svenska för invandrare (sfi) och samhällsorientering även<br>praktik. Som ett resultat av en bättre individuell anpassning av program-<br>men har sfi-resultatet förbättrats markant och ca 20 procentenheter fler än<br>i landet uppnår godkänt betyg.</p> <p>Ungdomar med otillräckliga kunskaper i svenska språket utgör en stor<br>grupp arbetslösa, som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden eller<br>fortsätta i vidare studier. Projekt Data-Lingua skall medverka till att<br>öppna arbetsmarknaden för denna grupp ungdomar 20-24 år. Projektet<br>har 200 platser och är en vidareutveckling av Datorteken. Projektet skall<br>ge både nödvändig träning i svenska och utbildning i grundläggande IT-<br>kunskaper samt projektarbete för arbetsmarknadsförankring.</p> <p>I stadsdelar som har en hög andel invandrare i befolkningen drivs pro-<br>jekt i syfte att förbereda invandrarna för arbetsmarknaden. Inom Rosen-<br>gårds stadsdelsförvaltning drivs ett resurscenter för invandrare som ger<br>tillfälle till olika former av sysselsättning inom miljöarbete med återvin-<br>ning, hantverk av olika slag varvat med språkträning. Totalt finns 200<br>platser. Vidare bedrivs projekt med svenskundervisning, sömnad, företa-<br>gande för invandrade kvinnor samt Rosengårds basar, en samlad han-<br>delsverksamhet för små rörelser.</p> <p>Inom stadsdelsorganisationen och i samarbete med andra förvaltningar,<br>utbildningsanordnare och privata företag har flera ansökningar utarbetats<br>och beviljats inom Europeiska socialfondens mål 3 som avser sysselsätt-<br>ningsfrämjande och kompetensutvecklande åtgärder t.ex.:</p> <p>- Tango, 360 långtidsarbetslösa invandrare och svenskar för utbildning,<br>praktik, starta eget</p> <p>- Bärkraft, hjälper 30 långtidsarbetslösa invandrare att starta kooperativt<br>företagande</p> <p>- Yrkescenter Malmö ger 100 långtidsarbetslösa invandrare arbetsplats-<br>förlagd utbildning inom industri, handel och hantverksyrken.</p> <p>- Parisprojektet sysselsätter 200 långtidsarbetslösa invandrare i en rad<br>verksamheter från underhåll och ombyggnad till språkundervisning.</p> <p>Många av invandrarna i Malmö är välutbildade. De är dock inte säkert att<br>utbildningarna från hemlandet är gångbara i Sverige utan komplettering-<br>ar. Kommunen planerar därför att i samarbete med arbetsförmedlingen ge<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>77</p> <p>möjligheter för invandrade med högskoleutbildning att i kombination Prop. 1997/98:165<br>med svenskundervisning komplettera sin högskoleutbildning för att er-<br>hålla examen.</p> <h3>7.3 Lokala utvecklingsavtal</h3> <p>Regeringens bedömning: Lokala utvecklingsavtal bör tas fram för de<br>mest utsatta stadsdelarna i storstadsregionerna. Dessa utvecklingsavtal<br>bör innehålla lokalt framtagna mål, en åtgärdsplan, en reglering av de<br>statliga och kommunala åtagandena i respektive område samt en plan<br>för uppföljning och utvärdering. Av planen bör det framgå hur kost-<br>naderna för överenskomna åtgärder skall finansieras. För att öka möj-<br>ligheterna till samverkan bör 200 miljoner kronor för otraditionella<br>insatser i arbetsmarknadspolitiken under år 1999 kunna disponeras för<br>användning inom ramen för lokala utvecklingsavtal.</p> <p>De lokala utvecklingsavtalen bör träffas mellan staten och den eller<br>de berörda kommunerna. Storstadsdelegationen bör företräda staten<br>och bereda regeringens beslut om godkännande av utvecklingsavtal.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Ett övergripande mål för stor-<br>stadspolitiken är att bryta den sociala, ekonomiska och etniska segrega-<br>tionen i storstadsregionerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för<br>både män och kvinnor i storstäderna. För att detta mål skall kunna nås<br>krävs långsiktiga och samordnade insatser för att stärka medborgarna i de<br>socialt utsatta bostadsområdena och för att tillvarata den kraft och kom-<br>petens som dessa besitter.</p> <p>Under den senaste tjugoårsperioden har staten i olika satsningar förde-<br>lat projektstöd inom olika sektorer till dessa områden. Ofta har projekten<br>varit mycket kortsiktiga och uppföljningen och utvärderingen har många<br>gånger varit bristfällig. De internationella erfarenheter som redovisats i<br>avsnitt 3 visar tydligt att segregationen endast kan motverkas med lång-<br>siktiga program som bygger på en helhetssyn på områdets utveckling,<br>involverar en lång rad offentliga och privata aktörer och inte minst vik-<br>tigt, bygger på invånarnas delaktighet i projekten. Regeringen anser där-<br>för att de statliga och kommunala storstadspolitiska insatserna bör samlas<br>inom ramen för lokala utvecklingsavtal for de mest utsatta stadsdelarna.<br>De lokala utvecklingsavtalen bör ses som komplement till de regionala<br>tillväxtavtalen.</p> <p>Det finns en lång rad aktörer i de utsatta bostadsområdena som måste<br>samverka för att målen i utvecklingsavtalen skall kunna nås. Det gäller<br>bl.a. olika kommunala förvaltningar och lokala verksamheter med statligt<br>huvudmannaskap som t.ex. arbetsförmedlingarna. Det är viktigt att före-<br>trädare för det lokala näringslivet och föreningslivet är engagerade i såväl<br>utformning som genomförande av planerna. Likaså är det av stor vikt att<br>landstinget, i första hand sjukvården, deltar i den lokala samverkan.<br>Kommunen har emellertid huvudansvaret för stadsdelarnas utveckling,<br>och det statliga stöd som kan komma att lämnas stadsdelens utveckling<br></p> <p>78</p> <p>behöver kanaliseras genom den berörda kommunen. Regeringen anser Prop. 1997/98:165<br>därför att det normalt bör vara staten och den eller de berörda kommu-<br>nerna som är parter i de lokala utvecklingsavtalen.</p> <p>De föreslagna utvecklingsavtalen bör således bygga på ett förtroende-<br>fullt samarbete och ömsesidiga ambitioner från statlig och kommunal<br>nivå. Det kommer inte att finnas någon skyldighet for en kommun att<br>ingå ett sådant avtal. Det statliga åtagandet i ett lokalt utvecklingsavtal<br>kommer dock att vara beroende av att även den eller de berörda kommu-<br>nerna gör ett motsvarande åtagande och därefter också fullföljer detta.</p> <p>De lokala avtalen skall således innehålla en överenskommelse om hur<br>kostnaderna for överenskomna åtgärder skall finansieras.</p> <p>Geografisk avgränsning</p> <p>Storstadskommittén identifierade ett antal stadsdelar som har de allra<br>lägsta medelinkomsterna inom de tre storstadsregionerna. Detta mått<br>samvarierar med i princip alla andra mått på social utsatthet, som låg<br>förvärvsfrekvens och sysselsättningsgrad, högt socialbidragstagande,<br>högt ohälsotal och lågt valdeltagande. De aktuella stadsdelarna ligger i<br>sju kommuner: Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, Stock-<br>holm och Södertälje.</p> <p>Regeringen anser att det slutliga urvalet av vilka stads- eller kommun-<br>delar som skall omfattas bör göras i de lokala utvecklingsavtalen, till-<br>sammans med de övriga parterna i dessa avtal. Det är särskilt viktigt att<br>de berörda kommunerna får en möjlighet att i dialog med statliga företrä-<br>dare avgöra vilka stadsdelar som skall omfattas. Storstadskommitténs<br>urval av de allra mest utsatta stadsdelarna bör tjäna som utgångspunkt för<br>diskussionerna.</p> <p>Gemensamma mål</p> <p>Regeringen har i avsnitt 4 i denna proposition gett förslag till mål för den<br>nationella storstadspolitiken. Det bör ankomma på parterna i de lokala<br>utvecklingsavtalen att omsätta dessa mål till gemensamma mål för det<br>lokala utvecklingsarbetet. Det är enligt regeringens bedömning angeläget<br>att detta sker i en nära dialog med invånarna i de aktuella stads- eller<br>kommundelar och med andra lokala aktörer som t.ex. försäkringskassan,<br>sjukvården, arbetsförmedlingen och närpolisen. Det är viktigt att samtliga<br>berörda lokala aktörer ställer sig bakom de gemensamma målen så att de<br>blir styrande for respektive aktörs insatser i stadsdelen.</p> <p>De lokala målen bör i första hand syfta till att förbättra sysselsättning<br>och arbetskraftsdeltagande inom de utsatta stadsdelarna. En naturlig ut-<br>gångspunkt for överläggningarna bör i övrigt vara de områden som om-<br>fattas av de nationella storstadspolitiska målen, dvs.</p> <p>- beroende av socialbidrag</p> <p>- det svenska språkets ställning</p> <p>- skolresultat och utbildningsnivåer</p> <p>- hälsoläget</p> <p>79</p> <p>- trivsel och trygghet i bostadsområdet</p> <p>- tillgång till offentlig och kommersiell service</p> <p>- tillgång till kultur- och fritidsverksamheter</p> <p>- demokratisk delaktighet</p> <p>- god livsmiljö</p> <p>Inom varje delområde skall ett jämställdhetsperspektiv beaktas. De lo-<br>kala målen bör följas upp och utfallet årligen redovisas för regeringens<br>storstadsdelegation. Innan treårsperioden är slut bör en samlad avstäm-<br>ning och utvärdering göras. Därefter får ställning tas till formerna för det<br>fortsatta arbetet med storstadsfrågor och en eventuell fortsättning av ut-<br>vecklingsarbetet.</p> <p>Lokala åtgärdsplaner</p> <p>Som ett led i det lokala utvecklingsarbetet bör en åtgärdsplan tas fram<br>som visar vad som kan och bör göras för att främja en god utveckling i<br>stadsdelen. I samtliga berörda stadsdelar pågår naturligtvis redan en<br>mängd åtgärder. I en del fall kan det räcka med att fortsätta dessa, i andra<br>fall kan det vara lämpligt att förändra inriktningen på åtgärderna, och i<br>åter andra fall kan de behövas nya insatser eller åtgärder.</p> <p>Planerna skall vara långsiktiga och syfta till att bättre utnyttja de be-<br>fintliga personella och ekonomiska resurserna i området. Även om pla-<br>nens genomförande initialt kräver ett visst resurstillskott måste den lång-<br>siktigt utgå från de reguljära resurser som staten, landstingen och kom-<br>munerna redan disponerar i området i fråga.</p> <p>Det är viktigt att de boende i de aktuella stadsdelarna engageras såväl i<br>målformulering som i framtagandet av den lokala åtgärdsplanen. De in-<br>ternationella erfarenheterna från förnyelse av utsatta bostadsområden<br>visar entydigt att framgång förutsätter en hög grad av delaktighet från<br>invånarnas sida. Det finns en lång rad ideella föreningar och andra frivil-<br>liga initiativ i dessa områden som måste tas tillvara.</p> <p>I åtgärdsplanen skall tydligt regleras respektive myndighets ekono-<br>miska och personella åtagande i stadsdelen under programperioden. Det<br>skall regleras hur samverkan mellan olika myndigheter skall fungera.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Det kommunala åtagandet</p> <p>Regeringens bedömning: Det statliga stödet till lokalt utvecklingsar-<br>bete bör förutsätta en minst likvärdig kommunal motprestation.</p> <p>Kommunen bör i sin interna resursfördelning ta hänsyn till den eller<br>de utsatta stadsdelarnas behov. Kommunens sammanlagda insatser i<br>området bör vara minst lika omfattande under avtalsperioden som ti-<br>digare. Den eller de berörda kommunerna bör vara ansvariga för de<br>lokala utvecklingsavtalens genomförande.</p> <p>80</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Det bör vara respektive kom-<br>munstyrelse som fungerar som motpart gentemot staten i överläggning-<br>arna om lokala utvecklingsavtal. Visserligen berör avtalen inte hela<br>kommunerna utan endast vissa geografiskt avgränsade områden, men det<br>är av stor vikt att kommunen i sin helhet ställer sig bakom utvecklings-<br>avtalen och förbinder sig att verka för att dess mål uppfylls. I flera av de<br>berörda kommunerna finns en organisation med stadsdels- eller kom-<br>mundelsnämnder. Dessa bör självklart spela en mycket viktig roll i<br>framtagande och genomförande av de lokala utvecklingsavtalen. Hur den<br>exakta ansvarsfördelningen inom den kommunala organisationen skall se<br>ut är dock en fråga för respektive kommunledning.</p> <p>Kommunernas åtagande i de lokala utvecklingsavtalen bör innefatta:</p> <p>- att resursfördelningen inom kommunen tar hänsyn till de utsatta<br>stadsdelarnas behov,</p> <p>- att eventuella projektmedel eller andra specialsatsningar från kommu-<br>nens sida i de utsatta stadsdelarna inte minskar,</p> <p>- att det statliga stödet till det lokala utvecklingsarbetet motsvaras av en<br>minst likvärdig kommunal motprestation,</p> <p>- att kommunen i all sin verksamhet inom de berörda områdena skall<br>verka för uppfyllandet av målen i det lokala utvecklingsavtalet, samt</p> <p>- att kommunen utvecklar den lokala demokratiska dialogen så att invå-<br>narna blir delaktiga i det lokala utvecklingsarbetet.</p> <p>Detta innebär att staten kommer att ställa upp krav på betydande mot-<br>prestationer från kommunernas sida för att de skall fa del av det statliga<br>stödet. Eftersom regeringens avsikt är att de lokala utvecklingsavtalen<br>skall ha karaktären av programsamarbete snarare än projektstöd är det<br>däremot inte lämpligt att i förväg ange någon procentsats för hur stor<br>grad av egen finansiering som kommunerna måste bidra med. De statliga<br>kraven på kommunala motprestationer kommer istället att komma till<br>uttryck vid utformandet av de lokala utvecklingsavtalen. Stor vikt kom-<br>mer då att läggas vid hur kommunerna avser att fördela reguljära verk-<br>samhetsresurser till de utsatta stadsdelarna.</p> <p>Tidsplan</p> <p>Det är av största vikt att staten och de berörda kommunerna arbetar lång-<br>siktigt gentemot de utsatta stadsdelarna. Stora insatser i projektform un-<br>der kort tid kan göra mer skada än nytta. Ett långsiktigt och genomtänkt<br>utvecklingsprogram byggt på en god lokal förankring har dock visat sig<br>kunna ge goda resultat, såväl i Sverige som i andra länder. Utvecklings-<br>avtalen bör därför ses som en bestående förändring av samarbetsformer-<br>na mellan stat och kommun och inte som ett tillfälligt program.</p> <p>Regeringen föreslår att riksdagen avsätter medel under tre år för stöd<br>till lokala utvecklingsavtalen. För att nå en långsiktighet i avtalen kan det<br>vara rimligt att sluta avtal för en längre period trots att staten endast bi-<br>drar med medel under de tre första åren. Det bör göras en årlig avstäm-<br>ning av måluppfyllelse, åtgärder och ekonomi i samverkan mellan rege-</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>81</p> <p>ringens storstadsdelegation och de berörda kommunerna. Det långsiktiga<br>utvecklingsarbetet i de berörda stadsdelarna bör i allt väsentligt bygga på<br>de befintliga resurserna i respektive kommun. De särskilda medel som<br>staten kan bidra med under perioden 1999-2001 är avsedda att stimulera<br>detta utvecklingsarbete. Effekterna av de genomförda insatserna bör ut-<br>värderas.</p> <p>Erfarenheterna visar att lokala demokratiska processer av det slag som<br>skissats ovan tar lång tid. Arbetet med lokala utvecklingsavtal behöver<br>emellertid inte starta från noll - i samtliga berörda stadsdelar finns redan<br>en lång rad pågående verksamheter och även nätverk mellan olika aktö-<br>rer. Regeringen bedömer därför att lokala utvecklingsavtal kan tas fram<br>under år 1999 och att åt gårdsplanerna har kommit så pass långt att vissa<br>medel kan utbetalas redan detta år. I de stadsdelar som utgör nationella<br>exempel kommer arbetet att ha nått ännu längre eftersom de redan under<br>1998 får del av statliga medel.</p> <p>Det är viktigt att formulera de lokala utvecklingsavtalen och hand-<br>lingsplanerna så att de kan förändras över tiden. Ett forändringsarbete av<br>detta slag är en process vars olika steg är omöjliga att från början förutse.<br>Därför bör en årlig revidering av avtalen ske i dialog mellan kommunen<br>och regeringens storstadsdelegation.</p> <h3>7.4 Det statliga åtagandet</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Regeringen avser att i budgetpropositionen<br>föreslå att medel anvisas under treårsperioden 1999-2001 för särskilt<br>statligt stöd till lokalt utvecklingsarbete i de utsatta stadsdelarna i<br>storstadsregionerna. Stödet skall vara direkt kopplat till de lokala ut-<br>vecklingsavtalen. För år 1999 bör sammanlagt 480 miljoner kronor<br>anvisas, för år 2000 beräknas 480 miljoner kronor och för år 2001 785<br>miljoner kronor. En mindre del av dessa medel kan gå till bostadsom-<br>råden utanför storstäderna.</p> <p>Medlen fördelas av storstadsdelegationen efter beslut av regeringen<br>inom ramen för arbetet med lokala utvecklingsavtal. De statliga myn-<br>digheterna på lokal nivå skall verka för de effektmål och den åtgärds-<br>plan som tagits fram för respektive område och som ingår i utveck-<br>lingsavtalet.</p> <p>Storstadskommitténs förslag: Kommittén föreslår att storstadsdele-<br>gationen skall ha vissa medel att fördela till lokala storstadspolitiska in-<br>satser. Kommittén ser den föreslagna nationella storstadspolitiken som en<br>kraftfull vidareutveckling av det redan pågående arbetet med stöd till<br>utsatta bostadsområden. Anslaget för detta ändamål bör överföras till den<br>särskilda delegationen som föreslås fa det direkta ansvaret för den natio-<br>nella storstadspolitiken.</p> <p>Kommittén föreslår vidare att Allmänna arvsfondsdelegationen avsät-<br>ter 30 miljoner kronor för åren 1998 och 1999 för särskilda insatser för<br>barn och ungdomar i de utsatta stadsdelarna. Arvsfondsdelegationen och</p> <p>82</p> <p>den särskilda delegationen för storstadspolitik bör ha gemensamt bered-<br>ningsansvar vid fördelningen av dessa medel. De kommuner som ansöker<br>om stöd till lokala storstadspolitiska insatser bör själva delfinansiera in-<br>satserna.</p> <p>Kommittén framhåller att det också finns andra statliga stöd som riktar<br>sig till kommuner, som exempelvis stöd till lokala investeringsprogram,<br>det särskilda stödet för vuxenutbildningssatsningen (Kunskapslyftet) och<br>projektmedel från andra centrala verk. När denna typ av medel ingår som<br>statlig delfinansiering i ett lokalt utvecklingsavtal måste givetvis de<br>kommunala insatserna stämma överens med målsättningarna för det be-<br>rörda stödet.</p> <p>Storstadskommittén framhåller slutligen att anslaget för den nationella<br>storstadspolitiken enligt deras mening bör vara avsevärt högre redan år<br>2000, uppskattningsvis 1 miljard kronor om året under en tioårsperiod.<br>De menar att detta bör kunna finansieras genom en omprioritering inom<br>de utgiftsområden som sorterar under de departement som förslagsvis bör<br>ingå i den särskilda delegationen, dvs. inrikes-, närings-, arbetsmarknads,<br>utbildnings- och socialdepartementet.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Under ett inledande skede be-<br>hövs ett särskilt statligt stöd till arbetet med lokala utvecklingsavtal för<br>att säkerställa att verksamheten kommer igång. Statens åtagande bör<br>kunna vara att</p> <p>- de statliga myndigheterna på lokal nivå får skall verka för de effekt-<br>mål och den åtgärdsplan som tagits fram för respektive område och<br>som ingår i utvecklingsavtalet</p> <p>- särskilda medel beräknas inom ramen för av riksdagen anvisade an-<br>slag för statligt stöd till utveckling av storstädernas utsatta stadsdelar<br>för åren 1999-2001.</p> <p>I 1998 års ekonomiska vårproposition (prop. 1997/98:150) föreslås att<br>350 miljoner kronor vardera för åren 1999 och 2000 samt 800 miljoner<br>kronor för år 2001 anvisas för åtgärder inom framtidsområdet Ett Sverige<br>för alla. I detta ingår att vissa medel har beräknats under åren 1999-2000<br>för insatser för förstärkning av diskrimineringsombudsmannen, nationellt<br>centrum för validering av utländska utbildningar och betyg samt kostna-<br>der för Mångfaldens år. Därutöver finns sedan tidigare 189 miljoner kro-<br>nor för år 1998 samt 150 miljoner kronor avsatta för vardera åren 1999<br>och 2000 för insatser i utsatta bostadsområden.</p> <p>Regeringens avsikt är att den tidigare beslutade satsningen på natio-<br>nella exempel skall integreras i framtagandet av lokala utvecklingsavtal.<br>De bostadsområden som är aktuella för att bli nationella exempel ingår<br>alla i den större grupp av utsatta bostadsområden som avses omfattas av<br>de lokala utvecklingsavtalen. Den handlingsplan som tas fram för de na-<br>tionella exemplen blir en grund för lokala utvecklingsavtal. En komplet-<br>tering krävs främst vad avser de lokala statliga myndigheternas ansvar<br>för den lokala utvecklingen.</p> <p>För åren 1999 och 2000 skall de tidigare beslutade medlen till insatser<br>i utsatta bostadsområden integreras i de medel som nu föreslås avsättas<br>för genomförande av de lokala utvecklingsavtalen. Den föreslagna stor-</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>83</p> <p>stadsdelegationen skall sålunda bereda regeringens beslut om stöd, både<br>till den mindre grupp av bostadsområden som under 1998 far stöd som<br>nationella exempel och till den större grupp av områden som kommer att<br>omfattas av de lokala utvecklingsavtalen.</p> <p>Det innebär att sammanlagt 480 miljoner kronor beräknas för 1999,<br>480 miljoner kronor för 2000 och 785 miljoner kronor för år 2001 för<br>stöd till utsatta bostadsområden. Dessa medel skall huvudsakligen för-<br>delas till berörda kommuner för genomförande av de lokala utvecklings-<br>avtalen. Vidare föreslås i denna proposition att 10 miljoner kronor årli-<br>gen under perioden 1999-2001 skall avsättas till förstärkning av kultur-<br>miljövård och arkitektoniska värde i storstäderna.</p> <p>Storstadsdelegationen bör i sin fördelning av medel utgå från den in-<br>riktning som redovisas i de följande kapitlen. Det innebär att 150 miljo-<br>ner kronor per år skall avse försöksverksamhet med viss förskoleverk-<br>samhet i utsatta bostadsområden, 50 miljoner kronor skall gå till språkut-<br>veckling i skolan, 20 miljoner kronor till idrotts-, kultur- och fritidsverk-<br>samhet, och 20 miljoner kronor till integrerad praktik och svenskunder-<br>visning för vuxna invandrare. I övrigt skall de medel som fördelas till<br>utsatta bostadsområden användas för att finansiera de åtgärder som staten<br>och de berörda kommunerna kommer fram till i de lokala utvecklingsav-<br>talen. Eftersom ett huvudmål med det lokala utvecklingsavtalen skall<br>vara att höja graden av egenförsörjning bör en stor del av medlen använ-<br>das för detta ändamål. En närmare redovisning av propositionens ekono-<br>miska förutsättningar och konsekvenser återfinns i avsnitt 12.</p> <p>Framtidsområdet Ett Sverige för alla handlar inte endast om insatser i<br>utsatta storstadsområden. Det handlar om fullföljandet av regeringens<br>integrationspolitik som beskrivits i avsnitt 5.6. Det innebär att även om-<br>råden utanför de tre storstadsregionerna med likartade problem kan fa del<br>av medel inom ovan angiven ram. Bl.a. bör de projekt inom Norrköping,<br>Eskilstuna, Landskrona och Trollhättan som tidigare fått stöd ur rege-<br>ringens anslag för utsatta bostadsområden slutföras. Stöd till dessa områ-<br>den bör också beredas av storstadsdelegationen och beslutas av regering-<br>en.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <h2>8 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Arbetslinjen i storstaden</h2> <h3>8.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning</h3> <p>Ett av de viktigaste målen för storstadspolitiken är att höja sysselsätt-<br>ningsgraden i de utsatta bostadsområdena. Sysselsättningsgraden ligger i<br>allmänhet mellan 30 och 40 procent i de mest utsatta stadsdelarna. Efter-<br>som delaktigheten i samhällslivet och förutsättningarna för ett gott liv i<br>ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende i hög utsträckning hänger<br>samman med deltagande i arbetslivet och med en egen försörjning är<br>detta avgörande för den fortsatta samhällsutvecklingen.</p> <p>Ett annat och näraliggande mål för storstadspolitiken är att minska so-<br>cialbidragsberoendet i de utsatta storstadsområdena. I de tre storstads-</p> <p>84</p> <p>kommunerna har socialbidragskostnadema näst intill tredubblats under<br>1990-talet. Förutom de kommunalekonomiska konsekvenserna av en<br>sådan utveckling är det för den enskilde mycket viktigt att kunna försörja<br>sig själv. Beroendet av försörjningsstöd är nära kopplat till ett utanför-<br>skap från arbetsmarknaden. I detta kapitel redovisas därför förslag till<br>åtgärder för att kunna öka sysselsättningsgraden och minska socialbi-<br>dragsberoendet i storstadsregionernas utsatta bostadsområden.</p> <p>I avsnitt 6 redovisas regeringens överväganden och förslag när det<br>gäller att generellt stärka storstadsregionernas förutsättningar för tillväxt<br>och ökad sysselsättning. I detta kapitel läggs förslag som mer specifikt<br>syftar på åtgärder i de socialt utsatta bostadsområdena.</p> <h3>8.2 Arbetslinjen</h3> <p>Regeringen redovisade i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop<br>1997/98:150) att sysselsättningspolitiken bygger på arbets- och kompe-<br>tenslinjen. Arbetslösheten skall minskas, huvudsakligen genom att fler<br>människor far arbete eller utbildning som ger ökade möjligheter till ar-<br>bete. Arbetsmarknadspolitiken läggs om för att öka kvaliteten på åtgär-<br>derna och i än större utsträckning medverka till att minska flaskhalsar i<br>den uppåtgående konjunkturen och stigande sysselsättningen. Huvudde-<br>len av sysselsättningsökningen de kommande åren bör ske i den privata<br>sektom.</p> <p>Arbetslösheten är allvarligast för de personer som stängs ute från ar-<br>betsmarknaden under långa perioder. De löper större hälsorisker än<br>många andra grupper, får sämre inkomstutveckling, förlorar kompetens<br>och löper därför risk att permanent slås ut från arbetsmarknaden. De har<br>svårt att komma ifråga för de lediga jobben och därmed att dra nytta av<br>den uppåtgående konjunkturen och den stigande sysselsättningen. I prak-<br>tiken uppkommer en inlåsning i arbetslöshet och bidragsberoende.</p> <p>Arbetsförmedlingen behöver i det nuvarande konjunkturläget lägga<br>stor vikt vid att motverka inflationsdrivande flaskhalsar och att underlätta<br>för företagen att snabbt tillsätta lediga platser. För de som har svårt att<br>komma ifråga för de jobb som nu blir lediga kan emellertid utdragna pe-<br>rioder med enbart kontantstöd bidra till en passivisering och ett förlorat<br>självförtroende. Det är därför viktigt att också både upprätthålla och för-<br>bättra de arbetssökandes kompetens och att motverka en passivisering.</p> <p>Det behövs därför särskilda insatser för de som inte omedelbart kan<br>komma i fråga för de lediga jobben, eller som har särskilda svårigheter<br>att fa och behålla ett arbete. Mot bakgrund av detta är det viktigt att den<br>arbetslöse som inte kan erhålla ett arbete inom rimlig tid istället erbjuds<br>en åtgärd som kan öka hans eller hennes anställbarhet och därmed chan-<br>ser att åter fa ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.</p> <p>Arbets- och kompetenslinjen bygger på en uttalad ömsesidighet, där<br>den enskilde har både rättigheter och skyldigheter. Ä ena sidan är sam-<br>hället berett att stöda den som har svårt att finna arbete, såväl ekonomiskt<br>som med aktiva åtgärder. Å andra sidan förväntar sig samhället att den</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>85</p> <p>arbetslöse aktivt utnyttjar sina egna resurser och möjligheter, och är be- Prop. 1997/98:165<br>redd att anta varje lämpligt arbete.</p> <h3>8.3 En sammanhållen verksamhet med åtgärder för<br>arbetslösa inom utsatta stadsdelar.</h3> <p>Regeringens bedömning: Kommuner som omfattas av lokala ut-<br>vecklingsavtal bör kunna sluta avtal med länsarbetsnämnd och försäk-<br>ringskassan i länet om lokal samverkan med utvecklingsprogram för<br>arbetslösa i de utsatta stadsdelarna. Länsarbetsnämnden kan delegera<br>avtalsslutandet till den lokala arbetsförmedlingsnämnden.</p> <p>Avtalet skall ange form för samverkan, mål och målgrupp för åt-<br>gärderna samt formerna för redovisning av resultat och uppföljning av<br>verksamheten. Det är väsentligt att de olika kompetenser som finns i<br>de samverkande myndigheterna kan utnyttjas på bästa sätt. Därför bör<br>personal från de samverkande myndigheterna om möjligt vara place-<br>rade i den berörda stadsdelen.</p> <p>Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare för att förbereda<br>överläggningar om sådana avtal. I uppdraget bör ingå att analysera<br>vilka utvecklingsmöjligheter som finns för förbättrad samverkan<br>mellan olika offentliga aktörer och ersättningsystem. Målet med ut-<br>vecklingsprogrammen skall vara ett arbete på den reguljära arbets-<br>marknaden.</p> <p>Bakgrund: Regeringen anförde i propositionen 1996/97:63 Samver-<br>kan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration m.m. att<br>det finns ett stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets samlade<br>resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda mäns och kvinnors behov<br>av olika stödåtgärder. Många människor med långvarig arbetslöshet,<br>psykosociala eller hälosmässiga problem kan lätt hamna i en gråzon<br>mellan de olika ersättningssystemen eftersom problembilden inte renod-<br>lat faller inom någon viss myndighets ansvarsområde. Detta kan leda till<br>en rundgång mellan socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedling-<br>en och landstingets primärvård, med många kortsiktiga och ineffektiva<br>insatser som följd. Regeringen anförde mot denna bakgrund att det finns<br>starka skäl att utveckla bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som<br>ger bättre förutsättningar för rehabiliteringsarbetet.</p> <p>Regeringen ansåg i propositionen att arbetet med samverkan inte läng-<br>re skulle ses som försöksverksamhet utan bli en naturlig del av berörda<br>myndigheters verksamhet i syfte att stödja alla som är i behov av särskil-<br>da insatser. Arbetet borde därför inriktas på generella lösningar. De lo-<br>kala samverkansprojekt som kommer att utvecklas skall inte behöva nå-<br>got särskilt godkännande av regeringen eller respektive myndigheter,<br>utan det är de enskilda aktörerna själva som bör besluta om att bedriva<br>samverkan utifrån lokala förutsättningar och behov.</p> <p>Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen och<br>Arbetarskyddsstyrelsen har som gemensamt mål i sina respektive regle-<br></p> <p>86</p> <p>ringsbrev att aktivt samarbeta på rehabiliteringsområdet så att en effekti-<br>vare användning av tillgängliga resurser uppnås. Syftet skall vara att<br>varje individs arbetsförmåga blir tillvaratagen så att det blir möjligt för<br>den enskilde att försörja sig genom eget arbete.</p> <p>Pågående samverkansprojekt inom rehabilitering respektive<br>arbetsmarknadspolitik</p> <p>SOCSAM är en lokal försöksverksamhet med finansiell samordning<br>mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Försöks-<br>verksamheten får bedrivas under tiden den 1 juli 1994 - 31 december<br>2000 inom tio lokala områden. Godkännande finns för tillfället för åtta<br>kommuner, medan ytterligare ansökningar behandlas.</p> <p>Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen har i en lägesrapport lämnat<br>en översikt och analys av de utvärderingar som utförs inom försöksom-<br>rådet Stenungsund, Finansiell samordning 1997:2. Rapporten fokuserar<br>på utfallet av de förändringsprocesser som pågår i projektet snarare än<br>försökets effekter hos utvalda målgrupper.</p> <p>De pågående försöksverksamheterna kan enligt regeringen tjäna som<br>en utgångspunkt för lokala överenskommelser om myndighetssamverkan<br>i utsatta stadsdelar inom storstadsregionerna. I denna samverkan bör då<br>även arbetsförmedlingen ingå.</p> <p>I den kommunala utvecklingsgarantin för ungdomar innebär att de<br>kommuner som vill kan erbjuda alla arbetslösa ungdomar från 20 t.o.m.<br>24 år aktiveringsprogram på heltid under 12 månader. Åtgärderna finan-<br>sieras av staten inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska medlen. Se-<br>nast inom 90 dagar skall den som är arbetslös och mellan 20 och 24 år<br>tillsammans med arbetsförmedlingen och kommunen arbeta fram en in-<br>dividuell handlingsplan. Planen innebär att individen har både rättighet<br>och skyldighet att delta i en av kommunen anordnad aktivitet. Aktive-<br>ringsprogrammet skall vara individuellt anpassat och innehålla olika ty-<br>per av kompetensutveckling. Arbetsförmedlingsnämnderna far en nyck-<br>elroll med ansvar för att utvecklingsgarantin kommer till stånd i de olika<br>kommunerna. Stor vikt läggs vid att insatserna anpassas efter lokala för-<br>utsättningar och i nära samverkan med ortens näringsliv.</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: I de mest utsatta stadsdelarna i<br>storstäderna är deltagandet i arbetslivet mycket lågt. Sysselsättningsgra-<br>den ligger i allmänhet mellan 30 och 40 procent, dvs. ungefar hälften av<br>riksgenomsnittet. Den öppna arbetslösheten är ungefar dubbelt så hög<br>som i storstadsregionerna i sin helhet. Andelen av de arbetslösa som har<br>ersättning från arbetslöshetskassa är relativt låg och många är därför<br>hänvisade till socialbidrag för sin försörjning. Bland de arbetslösa finns<br>en grupp invandrare som enligt arbetsförmedlingens bedömning har för<br>dåliga kunskaper i svenska språket för att stå till arbetsmarknadens för-<br>fogande. Där finns också relativt många långtidssjukskrivna personer<br>som ofta har en komplex problembild och som under långa perioder har<br>befunnit sig i en rundgång mellan olika rehabiliterande åtgärder. Slutli-<br>gen finns en relativt stor grupp kvinnor som av kulturella och andra orsa-<br>ker inte har gått ut på arbetsmarknaden. Den låga sysselsättningsgraden<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>87</p> <p>inom dessa områden medför att graden av försörjning via olika statliga<br>transfereringssystem respektive kommunala socialbidrag är hög. I avsnitt<br>3 beskrivs närmare det stora socialbidragsberoendet i dessa stadsdelar.</p> <p>Den offentliga förvaltningen och de offentliga åtgärdsprogrammen är<br>organiserade efter politikområden och inriktade på väl definierade pro-<br>blem. Var och en arbetar självständigt med fokus på sin egen uppgift.<br>Den uppgift som samhället står inför i de utsatta stadsdelarna är emeller-<br>tid ofta mångfacetterad och komplex. I det enskilda fallet krävs inte säl-<br>lan en kombination av åtgärder inom olika ansvarsområden, antingen<br>parallellt eller i serie. Behovet av samverkan mellan olika statliga myn-<br>digheter och kommunens olika organ är således stort. Det är mot denna<br>bakgrund man skall se de initiativ som regeringen under senaste åren har<br>tagit för att stärka den lokala samverkan. Den ovan nämnda propositio-<br>nen 1996/97:63 är ett uttryck för denna inriktning, den kommunala ut-<br>vecklingsgarantin är en annan.</p> <p>Trots stora resursinsatser från olika myndigheter i dessa områden kvar-<br>står betydande problem. Det finns svårigheter att hantera de mycket spe-<br>ciella förutsättningar som finns i de utsatta stadsdelarna inom storstads-<br>regionerna. I dessa stadsdelar finns det på många håll en utbredd kritik<br>mot de olika systemens bristande samverkan, liksom mot systemens<br>oförmåga att uppfylla övergripande integrationspolitiska mål. Nedan re-<br>dovisas några av problemen.</p> <p>Arbetsförmedlingens huvuduppgift i nuvarande konjunkturläge är att<br>finna lämpliga sökande till de befintliga lediga platserna. Många arbets-<br>lösa i dessa områden bedöms inte komma ifråga för de lediga platserna,<br>och blir därmed inte aktuella för den direkta platsförmedlingen.</p> <p>Arbetsmarknadsåtgärderna är tidsbegränsade och det kan vara svårt att<br>länka olika åtgärder till ett sammanhängande program som verkligen kan<br>leda till att den arbetslöse far förutsättningar att konkurrera på den öppna<br>arbetsmarknaden. Det gäller inte minst behovet av att kunna kombinera<br>utbildning och praktik.</p> <p>Många av de som står utanför arbetsmarknaden har komplexa svårig-<br>heter som kräver en kombination av åtgärder för att lösa. Istället för att<br>samla de olika offentliga resurser som finns har dessa personer många<br>gånger flera års erfarenhet av rundgång mellan olika åtgärdsprogram.</p> <p>Många av de arbetslösa kommer från andra länder, har svag eller ingen<br>erfarenhet av den svenska arbetsmarknaden, känner få personer på ar-<br>betsmarknaden och saknar därför i hög utsträckning referenser och kon-<br>takter. Därigenom ställer de speciella krav på platsförmedlingen.</p> <p>Svenskundervisningen för invandrare (sfi) har i vissa fall inte gett till-<br>räckliga kunskaper och färdigheter. Bristen ligger främst i avsaknaden av<br>praktisk användning av det svenska språket i någon form av arbetsprak-<br>tik.</p> <p>Behovet av att koppla samman passivt försörjningsstöd och aktiva in-<br>satser för att främja social integration och framtida förvärvsverksamhet<br>är särskilt stora i storstadsregionernas utsatta stadsdelar. För att under-<br>lätta samverkan bör gemensamma former för verksamheten utvecklas för<br>insatser i utsatta stadsdelar, som gör det vara lättare att fa en helhetssyn<br>på individens problem och möjligheter. De olika myndigheterna med<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>88</p> <p>deras olika kompetenser och resurser kan därigenom medverka till att på<br>ett effektivt sätt stärka individens kompetens och utsikter att fa ett arbete<br>på den reguljära arbetsmarknaden. Regeringen noterar att man lokalt i<br>många fall, helt eller delvis, har gått över till ett sådant arbetssätt. Där-<br>med kan de individer som idag tenderar att vandra mellan olika myndig-<br>heter och utan att bli hjälpta få det stöd de behöver. Det är också mycket<br>angeläget att knyta representanter från näringslivet till denna verksamhet.<br>Syftet med verksamheten ska vara att fa ett arbete och då behövs kon-<br>takter med företagen.</p> <p>I syfte att stärka de initiativ som tagits på många håll anser därför rege-<br>ringen att kommuner som omfattas av lokala utvecklingsavtal bör kunna<br>träffa avtal med länsarbetsnämnd och länets försäkringskassa om lokal<br>samverkan med utvecklingsprogram for arbetslösa i utsatta stadsdelar.<br>Vilka områden som skall omfattas, hur samverkan skall utformas och<br>vilka individer som skall beröras regleras slutligt i avtalet. Det bör såle-<br>des vara möjligt att välja olika lösningar for olika områden beroende på<br>förutsättningar och behov. En faktor av betydelse i detta sammanhang är<br>även andra insatser som pågår, t.ex. for arbetslösa ungdomar mellan 20-<br>24 år inom ramen for den kommunala utvecklingsgarantin.</p> <p>Avtalen bör reglera samverkansformer, mål, målgrupp, redovisning<br>och uppföljning. De bör vidare precisera vilka åtaganden som staten gör<br>for de statliga myndigheternas räkning, liksom vilka åtaganden de berör-<br>da kommunerna samt försäkringskassan gör. Det skall möjliggöra att<br>man kan kedja åtgärder inom de olika myndighetsområdena till ett för<br>individen meningsfullt utvecklingsprogram.</p> <p>De personer som ingår i målgruppen bör vara inskrivna vid arbetsför-<br>medlingen som arbetssökande, men kan också vara aktuella hos kommu-<br>nens socialtjänst eller hos försäkringskassan. Personerna bör innan de<br>erbjuds ett individuellt utvecklingsprogram ha prövats mot den reguljära<br>arbetsmarknaden genom kraftfulla förmedlingsinsatser. Personerna bör<br>vidare vara motiverade att deltaga i programmet, och bedömas ha realis-<br>tiska möjligheter att genom särskilda insatser få ett reguljärt arbete inom^-<br>rimlig tid.</p> <p>Regeringen anser det vara av betydelse att avtalen om samverkan träf-<br>fas på lokalnivå där man känner förhållandena bäst och vet på vilket sätt<br>som detta samarbete kan medverka till bra resultat. Verksamheten bör<br>som tidigare nämnts regleras i avtal mellan länsarbetsnämnd, kommun<br>och försäkringskassa. Finansieringen av åtgärderna i det individuella ut-<br>vecklingsprogrammet skall i huvudsak ske på basis av de samverkande<br>myndigheternas ordinarie anslag. Utgångspunkten är att de befintliga<br>åtgärdsmedel som idag satsas i den berörda stadsdelen bör användas in-<br>om det lokala utvecklingsprogrammet.</p> <p>Detta kan ses som en utveckling av de intentioner till samverkan och<br>gemensamma mål for myndigheterna inom rehabiliteringsområdet som<br>regeringen redan har genomfört genom prop. 1996/97:63 i och med att<br>det även inkluderar länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna. För<br>att underlätta genomförandet av utvecklingsprogram bör en särskild utre-<br>dare tillkallas for att förbereda överläggningar om avtal om en samverkan<br>med denna inriktning. Verksamheten bör följas upp löpande. Den bör</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>89</p> <p>göras en oberoende utvärdering under det tredje året. Därefter får ställ-<br>ning tas till hur det fortsatta arbetet med inriktning på utsatta stadsdelar i<br>storstadsregionerna skall bedrivas.</p> <h3>8.4 Individuella utvecklingsprogram</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: De utvecklingsprogram som föreslås i av-<br>snitt 8.3 bör vara inriktade på individuell utveckling för de personer<br>som är och riskerar att i långa tider förbli utan reguljärt arbete, eller<br>annan egen försörjning eller som behöver rehabiliterande eller arbets-<br>tränande insatser. De individuella programmen bör utformas i samråd<br>mellan den enskilde och de samverkande myndigheterna. De bör<br>präglas av en grundläggande ömsesidighet, där även den enskilde gör<br>ett åtagande och har ett ansvar.</p> <p>Åtgärder och åtgärdstider bör, inom ramen för gällande regelverk,<br>utformas med hänsyn till den enskildes speciella behov. Målet skall<br>vara att de deltagande personerna skall öka sin anställbarhet och så<br>snart som möjligt finna arbete på den öppna arbetsmarknaden, påbörja<br>reguljära studier eller försörja sig genom eget företagande.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Behoven av insatser varierar<br>kraftigt mellan olika individer beroende på förutsättningar och behov.<br>Genom att arbeta med individuella utvecklingsprogram uppnås en mer<br>flexibel anpassning av insatserna till den enskildes behov, samtidigt som<br>samverkan mellan berörda aktörer underlättas.</p> <p>I utvecklingsprogrammet bör anges vilka åtgärder som skall vidtas för<br>att stärka den enskildes möjligheter att så snart som möjligt komma ut på<br>arbetsmarknaden, påbörja reguljära studier eller försörja sig genom eget<br>företagande. Det individuella utvecklingsprogrammet bör utformas i en<br>dialog med den enskilde och präglas av en grundläggande ömsesidighet,<br>där även den enskilde gör ett åtagande och har ett ansvar.</p> <p>Individuella utvecklingsprogram bör upprättas för personer som är bo-<br>satta i den aktuella stadsdelen, som saknar arbete och som riskerar att bli<br>arbetslösa under en längre tid eller är i behov av utbildningsinsatser eller<br>annan åtgärd för att förbättra sin anställningsbarhet.</p> <p>En tydlig arbetslinje</p> <p>I målgruppen finns både män och kvinnor som far sin försörjning från<br>olika ersättningssystem, som t.ex. arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring<br>och/eller socialbidrag. En rätt till ersättning som intjänats inom eller som<br>följer av något av dessa system skall inte påverkas av försöksverksam-<br>heten. Frågan om vilka ersättningar som bör utgå under tid i aktivitet<br>behöver dock utredas närmare. Verksamheten bör kännetecknas av en<br>strävan att så långt som möjligt kanalisera alla kontakter med den enskil-<br>de genom en kontaktpunkt.</p> <p>90</p> <p>Försöksverksamheten bör som tidigare nämnts bygga på en tydlig öm-<br>sesidighet. Rätten till ersättning från de olika ersättningssystemen är<br>kopplad till någon form av villkor eller krav på motprestation från den<br>enskilde.</p> <p>Arbetslöshetsförsäkringen är en integrerad del av arbetsmarknadspoli-<br>tiken och dess syfte är att verka som en omställningsförsäkring for per-<br>soner med en fast förankring på arbetsmarknaden. Ersättning kan under<br>en begränsad tid ges till den som blir arbetslös samt uppfyller vissa vill-<br>kor för att underlätta for denna att hitta ett nytt arbete. Arbetslöshetsför-<br>säkringen är ingen yrkesforsäkring. Det innebär att det ställs stora krav<br>på den som blir arbetslös att söka och acceptera nytt arbete även utanför<br>det yrkesområde där han eller hon tidigare varit verksam. Dessutom ställs<br>krav på att godta en förändrad lön, flytta eller pendla till arbete, omskola<br>sig eller delta i praktikåtgärder. Under tid i arbetsmarknadspolitisk åtgärd<br>erhåller den enskilde ersättning motsvarande arbetslöshetsersättningen,<br>s.k. utbildningsbidrag.</p> <p>Kraven för rätt till ersättning sammanfattas i de s.k. grundvillkoren<br>som handlar om att stå till arbetsmarknadens förfogande. För att få er-<br>sättning krävs att den sökande, förutom att ha uppfyllt ett s.k. arbetsvill-<br>kor, är arbetsför och oförhindrad att ta arbete minst tre timmar per dag<br>och i genomsnitt 17 timmar per vecka, är beredd att anta erbjudet lämp-<br>ligt arbete, är anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och inte<br>kan få lämpligt arbete. Om den sökande avvisar ett erbjudande om lämp-<br>ligt arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder träder sanktioner i kraft<br>som i normalfallet innebär avstängning från rätt till ersättning i 60 ersätt-<br>ningsdagar. Den sökande kan även avstängas tills dess att förvärvsarbete<br>utförts i 80 dagar om han eller hon upprepade gånger tackat nej till er-<br>bjudet arbete eller åtgärd.</p> <p>Sjukpenning utges enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring<br>(AFL) vid sjukdom som sätter ned den enskildes arbetsförmåga med<br>minst en fjärdedel. Vid bedömning av om sjukdom föreligger skall bort-<br>ses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande för-<br>hållanden. Sjukpenning utges även när den enskilde genomgår en medi-<br>cinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att före-<br>bygga sjukdom eller att förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis<br>förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmåga. Som villkor gäller att<br>behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och ingår i en<br>av försäkringskassan godkänd plan.</p> <p>Enligt bestämmelserna i AFL kan försäkringskassan dra in eller sätta<br>ned ersättningen enligt AFL bl.a. om den som är berättigad till ersätt-<br>ningen vägrar att genomgå undersökning av läkare eller att följa läkares<br>föreskrifter. Den enskilde kan också förlora rätten till ersättning om han<br>eller hon utan giltig anledning vägrar att genomgå utredning for bedöm-<br>ning av det medicinska tillståndet, arbetsförmågan samt behovet av och<br>möjligheterna till rehabilitering. Den enskilde är också skyldig att delta i<br>erforderlig rehabilitering för att inte förlora sin rätt till ersättning.</p> <p>Frågan om skyldigheter för den enskilde som uppbär socialbidrag och<br>kommunernas aktiva åtgärder behandlas i regeringens proposition<br>1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen. Regeringen redogör där för<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>91</p> <p>principerna i socialtjänstlagen som innebär att socialbidraget skall utfor-<br>mas tillsammans med den enskilde och på ett sådant sätt att det på sikt<br>stärker hans eller hennes förutsättningar för egenförsörjning. För att den<br>enskilde skall ha rätt till bistånd krävs att han/hon skall göra vad han/hon<br>kan för att bidra till egen försörjning bl.a. genom arbete. Den som inte<br>har arbete är skyldig att aktivt söka och även godta lämpligt anvisat ar-<br>bete. I den skyldigheten ligger också deltagande i den verksamhet som<br>samhället ställer till förfogande för arbetslösa inom ramen för arbets-<br>marknadspolitiken, t.ex. arbetsmarknadsutbildning. En arbetslös person<br>kan också vara skyldig att delta i arbetssökarverksamhet, utbildning i<br>svenska eller introduktionsprogram som syftar till att förbereda och un-<br>derlätta inträde på arbetsmarknaden.</p> <p>Åtgärderna i utvecklingsprogrammen</p> <p>De individuella utvecklingsprogrammen bör utformas som enskilda åt-<br>gärder utifrån förutsättningar och behov i det enskilda fallet. Ett indivi-<br>duellt utvecklingsprogram bör t ex kunna innehålla en kombination av<br>olika åtgärder som svenskundervisning integrerat med arbetsplatspraktik,<br>arbetsträning, arbetsmarknadsutbildning och anställningsstöd. Åtgärder-<br>na i de individuella utvecklingsprogrammen skall syfta till att stärka den<br>enskildes anställningsbarhet och möjliggöra en snar övergång till en an-<br>ställning på den reguljära arbetsmarknaden eller annan form av egen för-<br>sörjning.</p> <p>Det individuella behovet bör vara avgörande. Med tanke på de speci-<br>ella skäl som föreligger till följd av långa tider utan reguljärt arbete och<br>att de mest utsatta grupperna saknar reell möjlighet att konkurrera om de<br>lediga jobben bör de möjligheter till förlängd åtgärdstid som finns för<br>dessa grupper utnyttjas i syfte att stärka deras framtida position på ar-<br>betsmarknaden. Den enskilde skall således i vissa fall kunna få arbets-<br>marknadsåtgärder med förlängd varaktighet, dvs. att den specifika åtgär-<br>den kan vara mer än sex månader. Det individuella utvecklingsprogram-<br>mets hela längd bör avpassas till den enskilde deltagarens behov men bör<br>inte vara längre än tre år. Den enskilde skall löpande prövas mot den or-<br>dinarie arbetsmarknaden.</p> <p>De individuella utvecklingsprogrammen bör vara utåtriktade och sikta<br>till att öka individernas rörlighet och kontaktytor, såväl genom praktik-<br>platsernas förläggning som genom utbildningen. Det är också viktigt att<br>det tidigt finns en dialog med potentiella arbetsgivare.</p> <p>Ett individuellt utvecklingsprogram bör ses som ett erbjudande till in-<br>dividen och inte en rättighet. Det bör således krävas en aktiv insats av<br>individen att tillsammans med berörda myndigheter lägga upp program-<br>met. Det är vidare viktigt att individen är motiverad om programmet skall<br>kunna ge ett lyckat resultat.</p> <p>En grundtanke bakom de individuella utvecklingsprogrammen är att de<br>skall motverka passivisering. De arbetslösa bör inte enbart erhålla kon-<br>tantstöd utan kunna erbjudas en tillfällig sysselsättning parallellt med<br>eller i avvaktan på annan åtgärd. För att klara detta kan det vara nödvän-<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>92</p> <p>digt att erbjuda placering i särskilt anordnade sysselsättningsprojekt, som<br>en del i det individuella utvecklingsprogrammet.</p> <p>De statliga medel som utgår som stöd till de berörda kommunerna in-<br>om ramen för de lokala utvecklingsavtalen kan användas som en komp-<br>letterande finansiering av avtalen eller av åtgärder inom ramen för dessa.<br>Likaså bör det finnas möjligheter till delfinansiering via den europeiska<br>socialfonden, mål 3.</p> <p>Det är väsentligt att de olika kompetenser som finns i de samverkande<br>myndigheterna kan utnyttjas på bästa sätt. Det är därför önskvärt att den<br>personal som arbetar med personer i stadsdelen är samlade på ett ställe i<br>stadsdelen. Arbetet kan också lättare synliggöras om man finns lokalise-<br>rad i området.</p> <h3>8.5 Gemensamma medborgarkontor i de utsatta</h3> <h3>stadsdelarna</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Det bör ingå i de lokala utvecklingsavtalen<br>att medborgarna i de utsatta stadsdelarna skall fa tillgång till gemen-<br>samma medborgarkontor för såväl statliga som kommunala myndig-<br>heter.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: I flera av de berörda stadsdelarna<br>(bl.a. i Botkyrkas och Stockholms kommuner) finns idag kommunala<br>medborgarkontor med inriktningen att erbjuda medborgarna samlad<br>kommunal information men också enklare ärendehantering. Medborgar-<br>kontoren utgör ett skyltfönster för de olika kommunala myndigheterna.<br>En brist i uppbyggnaden av dessa medborgarkontor har varit att de statli-<br>ga myndigheterna sällan har varit integrerade i verksamheten.</p> <p>I de lokala utvecklingsavtalen bör därför kunna ingå att dessa stadsde-<br>lar skall bli bland de första i landet där medborgarna far tillgång till ge-<br>mensamma medborgarkontor för statliga och kommunala myndigheter.<br>Det förutsätter att man lokalt kan komma överens om en medverkan från<br>t.ex. arbetsförmedlingen och försäkringskassan i medborgarkontor i de<br>utsatta stadsdelarna. Ett medborgarkontor kan på så sätt utgöra ett skylt-<br>fönster och inslussningspunkt för medborgarna till de samverkande myn-<br>digheterna. Möjligheterna att använda IT för en utbyggd service och<br>samverkan bör utnyttjas.</p> <p>Riksdagen har tagit ställning till frågan om utveckling av myndighets-<br>utövning vid medborgarkontor. Verksamheten skall naturligtvis följa de<br>riktlinjer för myndighetssamverkan avseende bl.a. sekretess som har<br>lagts fast.</p> <p>93</p> <h3>8.6 Översyn av socialbidragen</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Frågan om socialtjänstens finansiering<br>kommer att utredas av den särskilde utredaren som har fått i uppdrag<br>att se över vissa frågor som gäller socialtjänstlagen (1980:620) och<br>socialtjänstens uppgifter (dir. 1997:109) bl.a. mot bakgrund av att so-<br>cialbidraget för vissa grupper kommit att fungera som ett permanent<br>försörjningsstöd.</p> <p>Storstadskommitténs förslag: Kommittén lägger inte något konkret<br>förslag som gäller socialbidraget men presenterar olika modeller för hur<br>storstadskommunerna skulle kunna avlastas den del av bidraget som ut-<br>betalas av arbetsmarknadsskäl. Kommittén förordar därvid alternativet att<br>staten övertar alla kostnaderna för socialbidraget.</p> <p>Remissinstansernas synpunkter: Socialstyrelsen avstyrker kommit-<br>téns bedömning med motiveringen att en sådan lösning skulle skapa en<br>felaktig incitamentsstruktur där kommunerna bedömer behovet av bidrag<br>och staten betalar. Även Riksförsäkringsverket är starkt kritiska och me-<br>nar att kommunen bör ha det yttersta ansvaret för sina invånare. Svenska<br>Kommunförbundet menar att staten bör ta ett större ansvar när det gäller<br>socialbidragen. Socialbidraget bör återgå till sin ursprungliga funktion att<br>utgöra ett sista skyddsnät i stället för att som idag fungera som en perma-<br>nent försörjningskälla för allt fler människor.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Socialbidrag är en mindre del av<br>de totala transfereringarna till hushållen. Bidraget är tänkt att vara ett<br>tillfälligt försörjningsstöd. Bidraget utgör det yttersta skyddsnätet när den<br>enskilde inte kan försörja sig på annat sätt, t.ex. genom arbete eller ge-<br>nom det generella socialpolitiska systemet och är i denna funktion det<br>mest utpräglat selektiva stödet. Socialbidraget är således den enda del av<br>välfärdssystemet som är helt relaterad till det enskilda hushållets försörj-<br>ningsbehov. Bidraget prövas mot såväl den enskildes inkomster som till-<br>gångar. Rätten till bistånd regleras i socialtjänstlagen (1980:620) och kan<br>avse såväl ekonomiskt bistånd (socialbidrag) som vård och stöd i andra<br>former.</p> <p>Behovet av socialtjänstens insatser har ökat påtagligt under de senaste<br>åren, särskilt när det gäller behovet av socialbidrag. Den främsta orsaken<br>är den höga arbetslösheten. För att sanera den svenska ekonomin har det<br>varit nödvändigt att förändra stora delar av välfärdssystemen. Föränd-<br>ringarna har framförallt gällt garanti- och ersättningsnivåer, men det har<br>också i vissa fall funnits behov av att korrigera vissa systemfel som upp-<br>stått och som blivit tydligare under senare år.</p> <p>Utvecklingen kan ha bidragit till att fler människor än tidigare ställts<br>utanför det generella välfärdssystemet och tvingats söka socialbidrag.<br>Socialbidraget har därför alltmer kommit att fungera som en allmän in-<br>komstgaranti under längre tider för allt fler människor. Ansvaret för soci-<br>altjänsten inklusive kostnaderna för socialbidrag ligger hos kommunerna.<br>Staten ger finansiellt stöd genom det generella statsbidraget. Dessutom<br>utbetalas statlig ersättning för mottagandet av flyktingar och andra ut-</p> <p>94</p> <p>ländska medborgare som omfattas av flyktingmottagandet. För kommu-<br>ner och landsting finns också ett utjämningssystem som syftar till att<br>skapa likvärdiga förutsättningar att bedriva verksamhet. Bland annat<br>finns det en modell som har till syfte att utjämna strukturella kostnads-<br>skillnader när det gäller individ- och familjeomsorgsverksamheten.</p> <p>Regeringen delar Storstadskommitténs uppfattning att de ekonomiska<br>problemen inom den offentliga sektorn har bidragit till att skapa svårig-<br>heter när det gäller finansieringen av socialtjänsten, bl.a. när det gäller<br>kraftigt ökade kostnader för socialbidrag. Utvecklingen har varit mest<br>uttalad i storstäderna och då framförallt i de utsatta bostadsområdena och<br>att de kostnadsökningar detta fört med sig har ställt krav på nerdragning-<br>ar i andra verksamheter. Det finns därför behov av att å ena sidan fa till<br>stånd en långsiktig stabilitet i resurserna på socialtjänstens alla områden<br>och å andra sidan behoven och ambitionsnivån. Det gäller såväl äldre-,<br>handikapp, och barnomsorg som individ- och familjeomsorg.</p> <p>Regeringen anser dock inte att ett statligt övertagande av alla kostnader<br>för socialbidragen vore en bra lösning på problemet. Ett system där en<br>huvudman bedömer behovet av insatser och en annan betalar för dessa<br>insatser har erfarenhetsmässigt visat sig leda till ännu större kostnader.<br>Förutsättningen för att kunna finna andra och bättre lösningar är enligt<br>regeringens bedömning bl.a. att samspelet mellan de generella trygghets-<br>systemen och det individuellt behovsprövade socialbidraget analyseras<br>på ett mer djupgående sätt än vad som hittills skett. Regeringen har där-<br>för tillkallat en särskild utredare som har fatt i uppdrag att analysera so-<br>cialbidraget och dess samband med övriga trygghetssystem utifrån de<br>olika förändringar som skett under 1990-talet, särskilt när det gäller de<br>statliga transfereringssystemen. Utredaren skall överväga hur systemen<br>bättre skall kunna samverka i förhållande till varandra utan att arbetslin-<br>jen inom bidrags- och ersättningssystemen överges.</p> <p>Eventuella behov av att förändra principerna för socialtjänstens finan-<br>siering skall analyseras utifrån behovet av att fa till stånd en balans mel-<br>lan å ena sidan en mer långsiktig stabilitet i resurserna på socialtjänstens<br>alla omsorgsområden och å andra sidan behoven och ambitionsnivån.<br>Förslag skall lämnas till hur det ekonomiska biståndet kan förändras så<br>att det så långt som möjligt kan fungera som ett tidsbegränsat stöd för<br>enskilda med mer tillfälliga sociala eller ekonomiska problem. Utredaren<br>skall redovisa uppdraget till regeringen senast den 31 mars 1999. Rege-<br>ringen avser därefter att återkomma med förslag.</p> <p>Ekonomisk trygghet för vissa äldre invandrare</p> <p>Regeringens bedömning: Den nuvarande situationen för vissa äldre<br>invandrare är otillfredsställande. Det är viktigt att hitta en långsiktig<br>lösning på deras försörjningsbehov.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Vissa äldre invandrare är i dag<br>hänvisade till socialtjänsten på grund av att deras sammanlagda pensions-<br>förmåner inte räcker till en godtagbar försörjning. Detta beror på att<br></p> <p>95</p> <p>många personer som i dag invandrar till Sverige saknar pensionsrättig-<br>heter då de invandrar, antingen beroende på att landet de kommer ifrån<br>saknar pensionssystem eller att de där intjänat liten eller ingen pensions-<br>rätt. Är personen ung vid tiden för invandringen till Sverige skapar detta<br>inga problem. Personen uppfyller då vid tiden för sin pensionering kra-<br>ven som ställs för att få svensk pension. Kraven enligt huvudregeln är att<br>man för att få full folkpension skall ha arbetat i Sverige i 30 år alternativt<br>varit bosatt 40 år i landet. Problem uppstår dock då äldre personer, vid<br>t.ex. anhöriginvandring, invandrar till Sverige utan eller med små pen-<br>sionsrättigheter från landet de utvandrat ifrån. De saknar samtidigt på<br>grund av sin ålder möjlighet att tjäna in rätt till svensk pension som räck-<br>er till en godtagbar försörjning. Situationen har medfört en ökad belast-<br>ning på socialbidragssystemet. Staten täcker dock kommunernas kostna-<br>der för flyktingar som är 60 år eller äldre när de anländer till Sverige.</p> <p>Regeringen har i proposition 1997/98:113 Nationell handlingsplan för<br>äldrepolitiken uttalat att frågan om ekonomisk trygghet för vissa äldre<br>invandrare bör utredas av den särskilde utredaren som har fått i uppdrag<br>att se över vissa frågor rörande socialtjänstlagen (1980:620) och social-<br>tjänstens uppgifter (dir. 1997:109).</p> <h2>9 Goda uppväxtvillkor för barn och ungdom<br>och en förstärkning av utbildningen i<br>storstadsregionerna</h2> <h3>9.1 Inledning</h3> <p>Såsom beskrivits i avsnitt 3 är storstädernas utsatta stadsdelar mycket<br>bamrika. Medan 18 procent av befolkningen i storstadsregionerna bor i<br>områden med mycket låga eller extremt låga inkomster så bor inte mind-<br>re är 36 procent av storstadsregionernas barn och ungdomar i dessa om-<br>råden. Omkring 56 procent av barnen och ungdomarna i dessa områden<br>har utländsk bakgrund, dvs. minst en förälder är född utomlands. Enligt<br>storstadskommittén blir allt fler barn med utländsk bakgrund i de utsatta<br>bostadsområdena föremål för socialtjänstens insatser. Storstadskommit-<br>tén redovisar rapporter som visar att många barn i utsatta områden inte<br>klarar testerna vid fyraårskontrollen och att försenad tal- och språkut-<br>veckling är ett vanligt problem.</p> <p>Barn i socialt utsatta områden står många gånger utanför barnomsor-<br>gen. I storstädernas utsatta områden har endast 55 procent av barnen till-<br>gång till barnomsorg jämfört med över 70 procent för riket. Fler elever i<br>utsatta stadsdelar lämnar skolan med ofullständiga betyg. Omkring 20<br>procent av eleverna som slutade grundskolan år 1994 hade låga eller<br>ofullständiga betyg. Motsvarande andel för storstäderna i övrigt var drygt<br>9 procent. Medelbetygen för skolorna i dessa områden är lägre än övriga<br>skolor. Övergångsfrekvensen från gymnasieskolan till högre utbildning</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>96</p> <p>är generellt lägre i de utsatta stadsdelarna än genomsnittet för både stor-<br>städerna och riket som helhet.</p> <p>Att förändra denna situation och ge barn, ungdomar och vuxna i de ut-<br>satta stadsdelarna möjlighet att skaffa sig en kvalificerad och meriterande<br>utbildning är en av de stora utmaningarna inför det kommande seklet.<br>Regeringen har tidigare i denna proposition angett följande mål för de<br>utsatta stadsdelarna med direkt anknytning till barn- och ungdomsfrågor-<br>na och utbildningssektom.</p> <p>- det svenska språkets ställning skall stärkas, såväl bland barn och ung-<br>domar som i den vuxna befolkningen.</p> <p>- alla elever skall ges förutsättningar att nå målen i grundskolan. Det är<br>särskilt viktigt att ingen elev lämnar grundskolan utan tillräckliga kun-<br>skaper i svenska eller svenska som andraspråk, engelska och matema-<br>tik.</p> <p>- utbildningsnivån i den vuxna befolkningen måste höjas - de som sak-<br>nar utbildning motsvarande svensk gymnasiekompetens skall erbjudas<br>detta.</p> <p>Regeringen bedömer att barns och ungdomars uppväxtvillkor i dessa<br>stadsdelar bör förbättras även i andra avseenden. Så är t.ex. tillgång på en<br>utvecklande och spännande kultur- och fritidsverksamhet av största vikt<br>för barns och ungdomars utveckling</p> <h3>9.2 Deltidsförskola i socialt utsatta stadsdelar</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Inom ramen för de lokala utvecklingsavta-<br>len mellan staten och storstadskommunerna bör 150 miljoner kronor<br>per år fördelas under perioden 1999-2001 för att underlätta för kom-<br>munen att erbjuda förskola från tre års ålder till barn i storstädernas<br>utsatta bostadsområden. Syftet är att förbättra barns integrationsmöj-<br>ligheter i samhället. Förskolans omfattning och inriktning fastställs i<br>de lokala utvecklingsavtalen.</p> <p>Bakgrunden till regeringens förslag: I flera av storstädernas utsatta<br>bostadsområden pågår ett antal projekt och försöksverksamheter vad<br>gäller nya modeller av förskoleverksamhet. År 1995 anvisade regeringen<br>efter initiativ från Storstadskommittén och Allmänna arvsfondsdelega-<br>tionen 45 miljoner kronor för att under en treårsperiod utveckla, pröva<br>och utvärdera olika modeller av förskoleverksamhet i syfte att öka barns<br>integrationsmöjligheter i samhället. Medlen avser i huvudsak kostnader<br>för verksamhet som bedrivs i ett samarbete mellan ideella organisationer<br>och kommunen. Ett 20-tal projekt har hittills beviljats medel, och verk-<br>samheten pågår fortfarande i ett antal av de berörda områdena. Flertalet<br>projekt handlar om språkstimulans, föräldrastöd och pedagogiska meto-<br>der.</p> <p>Anslaget för särskilda insatser i invandrartäta bostadsområden har i ett<br>antal kommuner använts för utvecklingsarbete för att stödja barns språk.</p> <p>97</p> <p>4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 165<br></p> <p>Insatserna har avsett en rad olika modeller för utvecklingsarbete i stor-<br>stadskommunernas utsatta områden. Stockholms stad har t.ex. inrättat ett<br>språkcentrum i Rinkeby med inriktning på tvåspråkighet i samarbete<br>mellan kommunen och Stockholms universitet. I Rågsved har tyngd-<br>punkten lagts på i första hand sexåringarnas språkutveckling inför skol-<br>starten, syftet är att alla barn skall behärska svenska språket senast i års-<br>kurs 9. I Rosengård i Malmö kommun bedrivs ett samverkansprojekt<br>mellan barnomsorg och skola för att bl.a. pröva nya vägar för övergångar<br>mellan de olika skolformerna. Södertälje kommun har startat förskolor i<br>tre stadsdelar, med verksamhet tre timmar per dag, i syfte att höja kun-<br>skaperna i svenska språket. I dessa språkförskolor ingår även tvåspråkig<br>personal. Botkyrka kommun har erbjudit avgiftsfri förskola under tre<br>timmar för i första hand alla hemmavarande femåringar i de socialt ut-<br>satta områdena. Även i andra kommuner förekommer förskolor med in-<br>riktning på att stärka språkutvecklingen hos barn som inte har tillgång till<br>den ordinarie barnomsorgen.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Storstadskommittén visar i sitt<br>delbetänkande Att växa bland betong och kojor - Om barns och ungdo-<br>mars uppväxtvillkor i storstädernas utsatta områden (SOU 1997:61) att<br>betydligt farre barn far del av den reguljära barnomsorgen i storstädernas<br>utsatta områden, jämfört med landet i övrigt.</p> <p>Den sociala miljön och den pedagogiska stimulans som barn möter un-<br>der barndomsåren påverkar deras förutsättningar för utveckling och lä-<br>rande. Flera studier, däribland den långsiktiga uppföljningen i det s.k.<br>FAST-projektet, visar att barn som tidigt gått i daghem klarar sig bättre i<br>skolan än barn som inte gått där. Förskolans pedagogiska roll förstärks<br>ytterligare genom den läroplan som regeringen föreslår i proposition<br>1997/98:93. Förskolans inriktning fastställs i läroplanens mål och skall<br>bl.a. bidra till att barnen utvecklar öppenhet, respekt, solidaritet och tole-<br>rans. Språket har en framskjuten plats i förskolan, eftersom språkutveck-<br>ling och identitetsutveckling är nära förbundna med varandra. Språket<br>bidrar till gemenskap mellan människor och ökar möjligheterna till del-<br>aktighet och inflytande och därför har också kunskaper i det svenska<br>språket stor betydelse för barnens möjligheter att kommunicera och delta<br>i gemenskap med andra.</p> <p>För att barn i storstädernas utsatta områden skall få tillgång till för-<br>skolans pedagogiska verksamhet och stöd i sin språkutveckling bör för-<br>skola erbjudas minst tre timmar om dagen till barn från tre års ålder. I<br>förskolorna i de utsatta områdena bör därför stor vikt läggas på en med-<br>veten satsning på det svenska språket. Förskolan bör också bidra till att<br>barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att bibehålla och<br>utveckla sitt modersmål. En integrering mellan svenska barn och barn<br>med annat modersmål skall eftersträvas.</p> <p>I de lokala utvecklingsavtalen skall kommunernas åtaganden precise-<br>ras, bl.a. vad gäller omfattning och inriktning för verksamheten. Olika<br>former av modeller, t.ex. när det gäller uppsökande verksamhet och för-<br>äldrasamarbete, kan behöva utvecklas för att kunna tillgodose barns och<br>föräldrars olika behov.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>98</p> <h3>9.3 Skolan och segregationen</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>De allra flesta barnen går i den grundskola som ligger närmast hemmet.<br>Det betyder att den sociala strukturen i ett bostadsområde återspeglas i de<br>skolor som finns i området. Detta gäller framför allt skolor med årskur-<br>serna 1-6, eftersom de är mindre och därmed har ett mer homogent upp-<br>tagningsområde. Skolor med årskurserna 7-9 och i ännu högre grad<br>gymnasieskolor har ett vidare upptagningsområde och far därför en mer<br>allsidig social struktur än skolorna for de yngre barnen.</p> <p>Den invandrarpolitiska kommittén belyser detta förhållande genom att<br>beskriva situationen i Malmö åren 1994-1995 (SOU 1996:55: Sverige,<br>framtiden och mångfalden). För analysen delade man in stadens skolor i<br>följande fyra kategorier med avseende på andelen elever med utländsk<br>bakgrund.</p> <table border="1"> <tr><td> <p>- Svenska skolor</p></td><td> <p>- 19 procent</p></td></tr> <tr><td> <p>- Svenskdominerade skolor</p></td><td> <p>20-49 procent</p></td></tr> <tr><td> <p>- Invandrardominerade skolor</p></td><td> <p>50-79 procent</p></td></tr> <tr><td> <p>- Invandrarskolor</p></td><td> <p>80-99 procent</p></td></tr> </table> <p>Endast 11 procent av barnen med utländsk bakgrund gick i svenska sko-<br>lor i årskurs 1-3. Andelen steg med någon procentenhet i årskurs 4-6 re-<br>spektive årskurs 7-9.1 gymnasieskolan var andelen drygt 70 procent. Om<br>man också räknar in de svenskdominerade skolorna stiger andelen for<br>barn med utländsk bakgrund till 40, 43 respektive 45 procent i grund-<br>skolan. I gymnasieskolan blir den 100 procent, eftersom det inte finns<br>någon gymnasieskola i Malmö där minst hälften av eleverna har utländsk<br>bakgrund.</p> <p>Kampen for den sammanhållna och likvärdiga skolan är nödvändig och<br>har på många sätt varit framgångsrik. Även om Sverige i jämförelse med<br>andra länder är ett ovanligt jämlikt samhälle och har en ovanligt jämlik<br>skola så kan man konstatera att skolan är en del av ett samhälle som ris-<br>kerar att bli allt mer segregerat och ojämlikt. Klassklyftoma har vidgats<br>och segregationen har tilltagit. Även om huvudorsakerna till problemen<br>ligger utanför skolan, måste skolans organisation och innehåll utvecklas i<br>riktning att motverka den negativa utvecklingen. Kommunerna behöver<br>därför uppmärksamma att fördelningen av resurser mellan skolorna inom<br>resp, kommun behöver anpassas efter de skiftande behoven i olika stads-<br>delar så att ojämlika förhållanden rättas till.</p> <h3>9.4 Särskilda insatser för språkutveckling i skolan</h3> <p>Regeringens bedömning: 50 miljoner kronor bör anvisas for vart och<br>ett av åren 1999, 2000 och 2001 för särskilda insatser för språkut-<br>veckling i utsatta storstadsområden. Medlen skall fördelas i de lokala<br>utvecklingsavtal som skall tecknas med storstadskommunerna.</p> <p>99</p> <p>Bakgrunden till regeringens förslag: Vår förmåga att göra oss för-<br>stådda och att förstå är en viktig del av vår personlighet. Det är genom<br>språket vi kan uttrycka vår personlighet och det är genom det vi får in-<br>tryck som kan utveckla oss som individer. Därför är det viktigt att ha<br>tillgång till språket för att kunna förmedla och för att kunna ta del av<br>synpunkter. Språket blir därmed också intimt förknippat med demokratin.</p> <p>Det skrivna ordets betydelse har blivit allt viktigare. I dag ställs myck-<br>et höga krav på att hantera, tillgodogöra sig och värdera stora textmäng-<br>der både i yrkeslivet och i samhällslivet. I snart sagt alla arbeten ingår i<br>dag att själv producera texter, ofta med datorns hjälp. Kraven på läs- och<br>skrivförmåga har ökat dramatiskt. Därmed blir också skolans roll allt<br>viktigare.</p> <p>Skolgången är speciellt betydelsefull för de barn med utländsk bak-<br>grund som genom skolan kanske har sin enda möjlighet att skaffa de<br>kunskaper och erfarenheter som är nödvändiga för att erövra en plats i<br>det svenska samhället. Många elever med utländsk bakgrund lever i dag i<br>miljöer där fa människor har svenska som modersmål och får i skolan<br>den första möjligheten att lära sig god svenska.</p> <p>År 1995 beslutade riksdagen på regeringens förslag att svenska som<br>andraspråk skall betraktas som ett eget ämne i alla skolformer och att<br>timplanen för gymnasieskolan skall ändras så att svenska som andraspråk<br>utgör ett kärnämne och ett alternativ till kärnämnet svenska. Samtidigt<br>fastställde regeringen grundskolans kursplan i svenska som andraspråk.</p> <p>Undervisningen i svenska som andraspråk är obligatorisk för elever<br>som behöver undervisningen. De kunskaper som undervisningen i ämnet<br>skall ge är jämförbara med de som undervisningen i svenska som mo-<br>dersmål skall ge. Godkänt betyg i svenska som andraspråk skall ge behö-<br>righet för vidare studier. Därmed är svenska som andraspråk ett likvär-<br>digt alternativ till undervisningen i svenska som modersmål.</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: En av skolans viktigaste uppgif-<br>ter är att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling. Skolan<br>skall ge eleverna möjlighet att använda och utveckla sina färdigheter i att<br>lyssna, läsa, skriva och kunna tala god svenska. Språkutveckling, identi-<br>tetsutveckling och kunskapsutveckling går hand i hand. Språket under-<br>stödjer tankearbetet. Det svenska språket är nyckeln till samhället, till<br>arbetsliv och vidare utbildning.</p> <p>I de utsatta stadsdelarna med fa elever med svenska som modersmål<br>skapas en språkmiljö i och utanför skolan, som försvårar språkinlärning-<br>en och ger för fa naturliga tillfallen att använda det svenska språket. Man<br>kan bo, leka, idrotta och umgås och hela tiden använda sitt eget moders-<br>mål. Denna segregering av boendet och skolan gör det svårare för barn,<br>ungdomar och vuxna att lära sig och utveckla det svenska språket. 50<br>miljoner kronor bör därför anvisas för vardera åren 1999, 2000 och 2001<br>för särskilda insatser för språkutveckling i de utsatta stadsområden som<br>omfattas av de lokala utvecklingsavtalen. I avtalen bör man även reglera<br>kommunens motprestation.</p> <p>Det föreslagna stimulansbidraget skall stimulera skolor i utsatta bo-<br>stadsområden att hitta nya vägar att bidra till invandrarelevers språkut-<br>veckling i svenska. Bidraget skall syfta till att genom olika aktiviteter i<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>100</p> <p>och utanför skolan främja språkutvecklingen i svenska hos invandrarele-<br>ver och ge eleverna bättre möjligheter till undervisning av hög kvalitet.<br>Språkträning genom olika kulturella uttrycksformer och olika kamrat-<br>stödjande insatser kan vara ett sätt att utveckla språket.</p> <p>I de utsatta stadsdelarna är samarbetet med föräldrarna särskilt viktigt.<br>Dessa har en avgörande betydelse för att barnet skall klara skolgången.<br>Bidraget bör också kunna användas till projekt som uppmuntrar till ökat<br>föräldrainflytande.</p> <h3>9.5 Försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom<br>gymnasieskolan</h3> <p>Fr.o.m. läsåret 1997/98 har möjlighet öppnats för en alternativ utbild-<br>ningsväg inom program med yrkesämnen enligt förordningen om för-<br>söksverksamhet med lärlingsutbildning inom gymnasieskolan<br>(1997:762). Syftet med denna lärlingsutbildning är att möta arbetslivets<br>förändrade kompetensbehov, att ge arbetslivet möjlighet att vara med och<br>påverka utbildningens innehåll och genomförande samt att ge eleverna<br>möjlighet att genomföra en större del av utbildningen inom ett nationellt<br>program på en arbetsplats.</p> <p>Lärlingsutbildningen skall uppnå samma program- och kursplanemål<br>som utbildning på ett nationellt program. Den skall ge grundläggande<br>behörighet till universitet och högskolor. Kommunen är huvudman för<br>lärlingsutbildningen, vilket innebär att elevstatus råder under hela utbild-<br>ningstiden. Berörda branschorganisationer och parterna på arbetsmark-<br>naden skall ingå i ett programråd som tillsammans med skolan medver-<br>kar i planering och genomförande av utbildningen.</p> <p>Regeringen har t.o.m. maj 1998 beviljat 21 ansökningar för start av<br>pilotprojekt varvid kommunerna beräknat att kunna erbjuda ca 300 lär-<br>lingsplatser.</p> <p>Lärlingsutbildning som utbildningsalternativ kan innebära en utökning<br>av den enskilda gymnasieskolans utbildningsutbud inom ett eller flera<br>program genom ett utökat samarbete med näringslivet och den offentliga<br>sektorn inom det egna upptagningsområdet. Lärlingsutbildning kan också<br>bidra till återväxten inom smala yrkesområden eller små företag där ut-<br>bildningen på ett nationellt program inte passar. Lärlingsutbildning kan<br>medverka till att mindre företag som inte kan ta emot ett flertal ungdomar<br>för APU ändå ställer sig positiva till att samarbeta med gymnasieskolan<br>för att ta emot en elev enligt lärlingsaltemativet.</p> <p>Många ungdomar i de utsatta storstadsområdena har svårt att fungera i<br>den traditionella gymnasieskolan. En utbildningsform som lärlingsut-<br>bildningen med en kombination av teori och arbetsplatsförlagd praktik<br>kan vara ett bra alternativ för dessa ungdomar. Regeringen kommer där-<br>för att vidta åtgärder för att stimulera kommunerna i storstadsregionerna<br>att starta pilotprojekt med lärlingsutbildning inom gymnasieskolan.</p> <p>5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 165</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>101</p> <h3>9.6</h3> <h3>Utbildningsinsatser för vuxna</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: 20 miljoner kronor bör anvisas för vart och<br>ett av åren 1999, 2000 och 2001 för särskilda insatser för arbetslösa<br>invandrare och sfi-studerande, främst för extra personalresurser i<br>kommunerna i samband med anskaffning av praktikplatser. Medlen<br>bör i huvudsak fördelas inom ramen för utvecklingsavtalen men andra<br>kommuner kan också komma att vara aktuella. Vid fördelningen av<br>stödet bör andelen arbetslösa invandrare inom kommunen beaktas.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: För att bättre tillgodose vuxna<br>invandrares behov av undervisning i svenska och öka rekryteringen av<br>invandrare till kunskapslyftet behöver riktade satsningar göras för att i<br>ökad utsträckning få till stånd utbildning där praktik på arbetsplats kan<br>kombineras med utbildning i svenska.</p> <p>Avsikten är att samtidigt åtgärda två problem som möter många in-<br>vandrare på dagens svenska arbetsmarknad; dels avsaknad av erfarenhet<br>från svenskt arbetsliv och dels otillräckliga kunskaper i svenska språket.<br>Insatserna bör således riktas till arbetslösa invandrare och sfi-studerande.<br>Vuxna invandrare som går på sfi eller annan svenskundervisning inom<br>vuxenutbildning och som har en yrkesutbildning från sitt hemland bör få<br>möjlighet att praktisera inom sitt yrkesområde i kombination med<br>svenskundervisning. Praktiken bör kunna ge individen möjligheter att<br>använda språket i ett yrkesmässigt sammanhang och samtidigt erfarenhet<br>av att utöva yrket i en svensk miljö. Genom en sådan kombination av<br>språkträning och yrkespraktik kan invandrare både få ökad möjlighet att<br>praktisera och utveckla sina svenskkunskaper och erhålla erfarenhet av<br>de sociala och kulturella spelreglerna på svenska arbetsplatser, och där-<br>med också ökade förutsättningar att få ett arbete.</p> <p>Kommunerna har i dag små resurser för att anordna en sådan kombi-<br>nation av utbildning och yrkespraktik. Särskilt i kommuner med hög an-<br>del arbetslösa invandrare behövs förstärkta resurser, såväl inom kommu-<br>nernas studievägledning som inom arbetsförmedlingarna, för att få fram<br>lämpliga praktikplatser. Särskilda kontaktpersoner kan behövas för att<br>etablera kontakt mellan arbetsgivare och invandrare. Erfarenheter från<br>kommuner som lyckats få till stånd praktikplatser för invandrare visar att<br>det som behövs är särskilda uppsökare som tillsammans med den enskil-<br>de tar personlig kontakt med arbetsgivare. Både praktiken och undervis-<br>ningen skall ingå i de individuella handlingsplaner som skall upprättas.</p> <p>Regeringen föreslår att 20 miljoner kronor av de medel som i 1998 års<br>vårproposition avsatts för framtidsområdet Ett Sverige för alla bör av-<br>sättas för detta ändamål under vart och ett av åren 1999, 2000 och 2001.<br>Stödet bör gå till kommunerna för särskilda insatser för arbetslösa in-<br>vandrare och sfi-studerande, främst för extra personalresurser i samband<br>med anskaffning av praktikplatser. Medlen skall i huvudsak fördelas in-<br>om ramen för utvecklingsavtalen, men andra kommuner kan också kom-<br>ma att vara aktuella. Vid fördelningen av stödet bör man beakta andelen<br>arbetslösa invandrare inom resp, kommun.</p> <p>102</p> <p>Regeringen avser att tillsätta en arbetsgrupp bestående av representan-<br>ter från utbildnings-, arbetsmarknads- och inrikesdepartementen för att<br>följa utvecklingen för invandrare i kunskapslyftet. Det gäller såväl re-<br>krytering till utbildningsplatser som eventuellt behov av ytterligare åt-<br>gärder för att stimulera värvning mellan utbildnings- och praktikinsatser.<br>Frågan om interkommunal samverkan för att effektivisera svenskunder-<br>visningen bör också uppmärksammas. Till arbetsgruppen bör också kny-<br>tas kontaktpersoner från Skolverket, Kommunförbundet, Folkbildnings-<br>rådet och det nya Integrationsverket.</p> <p>Särskilda utvecklingssatsningar på kunskapslyftet i storstadsregionerna</p> <p>Regeringens bedömning: Från anslaget Al3 Bidrag till viss verk-<br>samhet inom vuxenutbildningen bör 5 miljoner kronor avsättas år<br>1999 för utvecklingsinsatser i syfte att stimulera rekrytering av lågut-<br>bildade vuxna i storstäderna till kunskapslyftet. Regeringen avser att<br>tillsätta en arbetsgrupp med representanter från berörda kommuner för<br>att driva utvecklingsarbetet.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Bakgrunden till regeringens förslag: Såsom redovisats i avsnitt 3<br>finns det stora skillnader i utbildningsnivå inom storstadsregionerna. En<br>stor del av de vuxna i dessa bostadsområden saknar utbildning motsva-<br>rande gymnasiekompetens och många har bristande kunskaper även på<br>grundskolenivå.</p> <p>Den femåriga vuxenutbildningssatsningen ‘Kunskapslyftet’ som inled-<br>des hösten 1997 är därför av stor betydelse för storstadsregionerna. Rege-<br>ringen tillkallade hösten 1996 en särskild delegation med företrädare för<br>utbildnings-, arbetsmarknads-, närings- och handels-, inrikes- samt fi-<br>nansdepartementet med uppgift att inledningsvis leda och följa vuxenut-<br>bildningssatsningen. Regeringen har i budgetpropositionen för 1998<br>(prop. 1997/98:1, utgiftsområde 16, avsnitt 4.3.5 Vuxenutbildning i för-<br>ändring) angett att delegationens uppgifter skall övertas av Skolverket<br>fr.o.m. 1 juli 1998.</p> <p>Regeringens och riksdagens intentioner har förmedlats och diskuterats<br>i nära dialog mellan delegationen och kommunerna. Staten bidrar med ett<br>särskilt statsbidrag som totalt för landet motsvarar kostnaderna för ca<br>104 000 årsstudieplatser på gymnasial nivå och 5 000 platser i grundläg-<br>gande vuxenutbildning. Kommunerna har getts det fulla ansvaret för att<br>inventera utbildningsbehovet hos målgruppen, utveckla stödinsatser som<br>kan minska tröskeln in i vuxenutbildningen och anordna eller upphandla<br>utbildningen. Kommunerna får genom det statliga stödet möjlighet att<br>kraftigt utöka volymen för vuxenutbildning. Redan under hösten 1997<br>genomförde kommunerna utbildning motsvarande 97 000 årsstudieplat-<br>ser på gymnasial nivå.</p> <p>Målgruppen för kunskapslyftet är i första hand vuxna arbetslösa som<br>saknar treårig gymnasiekompetens, i andra hand anställda som saknar<br>motsvarande kompetens. Vuxna som har störst behov av utbildning och<br>som hittills har fatt minst av samhällets utbildningsresurser skall få möj-</p> <p>103</p> <p>lighet att bygga på med nya kunskaper. Kartläggning av utbildningsbe-<br>hov genomfors i nära samverkan med arbetsförmedling, fackliga organi-<br>sationer och arbetsgivare. Olika former av uppsökande verksamhet, som<br>kan behövas för att motivera studieovana vuxna, genomfors ofta i nära<br>samverkan med lokala fackliga organisationer.</p> <p>Satsningen på ett nationellt kunskapslyft har också som uppgift att för-<br>nya och utveckla vuxenutbildningen; organisatoriskt, innehållsmässigt<br>och pedagogiskt. Kommuner och arbetsförmedlingar bör utveckla ge-<br>mensamma vägledningscentra där både resurser och yrkeskompetens<br>samverkar för att ge den sökande bästa möjliga underlag för att göra väl<br>övervägda studieval. De nya arbetsförmedlingsnämnderna har på många<br>håll en viktig roll för att se till att samverkan kring kunskapslyftet leder<br>till att resurserna tas tillvara på ett effektivt sätt.</p> <p>De statliga medlen har fördelats med hänsyn till arbetslöshet och ut-<br>bildningsnivå i respektive kommun, inriktning och omfattning av kom-<br>munens satsning samt de utvecklingsinsatser som kommunen planerat<br>och redovisat i sin ansökan. Statens stöd för utökning av vuxenutbildning<br>förutsätter att kommunerna upprätthåller tidigare nivå på den gymnasiala<br>vuxenutbildning som kommunerna själva bekostat. De sju storstads-<br>kommuner som har de mest utsatta bostadsområdena uppbär under 1998<br>sammanlagt 349 miljoner kronor i statsbidrag för genomförande av kun-<br>skapslyftet. Mest pengar går till Stockholms kommun (122 miljoner kro-<br>nor) och till Göteborg (110 miljoner kronor).</p> <p>Ett antal kommuner har också fått stöd för en utökning av grundläg-<br>gande vuxenutbildning. Hänsyn har då tagits till arbetslöshet, utbild-<br>ningsnivå, andel utomnordiska invandrare samt kommunens egen sats-<br>ning på grundläggande utbildning för vuxna. De sju storstads-<br>kommunerna har under 1997 tilldelats 13,5 miljoner kronor för platser på<br>grundskolenivå inom kunskapslyftet.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Som ett led i satsningen på ut-<br>veckling i storstadsregionerna tillsätter regeringen en särskild arbets-<br>grupp för kunskapslyftet i storstäderna i syfte att stimulera rekrytering av<br>lågutbildade vuxna till vuxenutbildning. Vidare bör 5 miljoner kronor<br>anvisas för särskilt riktade insatser under år 1999. Arbetsgruppen bestå-<br>ende av representanter för kommunerna i de tre storstadsregionerna skall<br>ges i uppgift att utveckla strategier och förslag på åtgärder i syfte att nå<br>studieovana och lågutbildade vuxna. Arbetsgruppen bör i sitt arbete sam-<br>verka med länsarbetsnämnder, folkbildning, fackliga organisationer, ar-<br>betsgivare samt andra berörda i regionen. Arbetsgruppen far i uppdrag att<br>utarbeta förslag till motivationsskapande insatser, rekrytering, upprättan-<br>de av individuella handlingsplaner, informations- och marknadsförings-<br>åtgärder samt i samarbete mellan kommuner bedriva samarbetsprojekt<br>och aktivt stimulera erfarenhetsutbyte. Inom ramen för gruppens arbete<br>bör även ingå att stimulera att pilotprojekt med lärlingsutbildning kom-<br>mer till stånd i storstadsregionerna i enlighet med vad som beskrivs i kap.<br>9.5.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>104</p> <p>IT-baserade läromedel för svenska som andraspråk samt svenska för in- Prop. 1997/98:165<br>vandrare (sfi)</p> <p>Regeringens bedömning: Det nationella centret för svenska som and-<br>raspråk och sfi vid Lärarhögskolan i Stockholm ges i uppdrag att i<br>samverkan Svenska Kommunförbundet utveckla IT-baserade lärome-<br>del för svenska som andraspråk och för sfi. För ändamålet bör 1,5<br>miljoner kronor avsättas för år 1999 från anslaget A2 Utveckling av<br>skolväsende och barnomsorg.</p> <p>Bakgrunden till regeringens bedömning: Regeringen har uppdragit<br>åt Lärarhögskolan i Stockholm att inrätta ett nationellt resurscentrum för<br>utveckling av svenska som andraspråk och av svenskundervisningen för<br>invandrare (sfi). Detta centrum skall fungera som ett stöd till lärare och<br>kommuner i frågor som rör sfi och svenska som andraspråk. I uppgifter-<br>na ingår att samla, sammanställa och förmedla kunskap och erfarenheter<br>inom området. Centret skall också stödja och informera om lärome-<br>delsutveckling och IT-frågor. Verksamheten skall bedrivas som en för-<br>söksverksamhet under tre år.</p> <p>Vid Göteborgs universitet har ett centrum med uppgiften att bedriva<br>forskning om svenska som andra språk och utveckling av undervisning<br>för invandrare inrättats.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Det är av stor vikt att läromedlen<br>för invandrarundervisningen utvecklas och att man tar tillvara de fram-<br>steg som gjorts inom multimediaområdet. Det råder en brist på avancera-<br>de IT-baserade läromedel för kärnämnet Svenska som andraspråk och<br>svenskundervisning för invandrare (sfi). En utveckling av bra IT-<br>baserade läromedel skulle kunna förbättra elevernas studieresultat och<br>göra dem mer förtrogna med datoranvändningen. Regeringen har därför<br>för avsikt att ge det nyligen inrättade nationella centret för svenska som<br>andraspråk och sfi vid Lärarhögskolan i Stockholm i uppdrag att i sam-<br>verkan med Kommunförbundet utveckla bra IT-baserade läromedel för<br>svenska som andraspråk och för sfi. För ändamålet bör 1,5 miljoner kro-<br>nor avsättas under år 1999 från anslaget A2 Utveckling av skolväsende<br>och barnomsorg.</p> <h3>9.7 Folkbildningens roll för utsatta grupper i storstäderna</h3> <p>Regeringens bedömning: Folkbildningen bör fortsätta sina ansträng-<br>ningar att genom kultur- och bildningsarbete underlätta en integration<br>mellan invandrare och svenskar. Särskilt i storstädernas ytterområden<br>bör folkbildningen, inte minst studieförbunden, kunna spela en stor<br>och viktig roll på detta område.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i proposition<br>1997/98:115 om folkbildning redovisat sin syn på studieförbundens och<br>folkhögskolans roll i integrationsarbetet mellan invandrare och svenskar.</p> <p>105</p> <p>Folkhögskolor och studieförbund kan aktivt bidra till att en ökad integra-<br>tion förverkligas i samhället. Genom sina insatser har folkbildningsarbe-<br>tet påtagligt ökat utsatta gruppers delaktighet i samhället. Inte sällan är<br>det just via folkbildningen som människor med olika bakgrund möts på<br>jämlika och likvärdiga villkor.</p> <p>Folkbildningen står för grundläggande demokratiska värden och lika<br>rättigheter och möjligheter för män och kvinnor. Detta är av särskild vikt<br>i integrationsarbetet. Både studieförbund och folkhögskolor har också<br>visat att de kan göra betydelsefulla insatser i arbetet med att förebygga<br>och motverka främlingsfientlighet och rasism.</p> <p>Folkbildningen kan även bidra till integrationsarbetet på andra sätt.<br>Folkhögskolorna kan erbjuda rika möjligheter för invandrade och svens-<br>kar att träffas och att arbeta tillsammans i konkreta utbildningssituatio-<br>ner. Det gäller särskilt de folkhögskolor som bedriver verksamhet i stor-<br>städerna. Även studiecirklar, som samlar människor som invandrat från<br>olika länder och svenskar kring gemensamma intressen, är viktiga. Det<br>kan vara ett bra komplement till svenskundervisningen för invandrare,<br>oavsett om denna bedrivs i kommunal regi eller inom folkbildningen som<br>ett uppdrag från en kommun.</p> <p>Flera undersökningar har visat att vuxna invandrare som har varit en<br>kort tid i Sverige sällan kommer i kontakt med svenskar. Det finns<br>många erfarenheter av att både invandrare och svenskar som träffas i<br>t.ex. studiegrupper upplever en stark gemenskap, som de tidigare inte<br>trott vara möjlig. Även i samverkan med organisationer som har bildats<br>av invandrare eller på etnisk grund kan folkbildningen bidra med att ska-<br>pa nya vägar för människor från olika kulturer att mötas i ett gemensamt<br>samhällsarbete.</p> <p>Folkbildningen har en lång tradition av att erbjuda svenska för invand-<br>rare. För många invandrare var det genom folkbildningen man fick den<br>första kontakten med det svenska språket och det svenska samhället.<br>Folkbildningen har alltjämt en viktig roll för att ge invandrare rika möj-<br>ligheter till att träna, öva och förbättra sina språkfärdigheter i svenska.<br>Samtidigt är det just som mötesplats mellan olika kulturer och mellan<br>människor med olika bakgrund och ursprung som folkbildningen kanske<br>har sin viktigaste roll för att förverkliga målen för integrationspolitiken.</p> <h3>9.8 Kultur-, idrotts- och fritidsverksamheter i de utsatta<br>stadsdelarna</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: I syfte att förbättra barns och ungdomars<br>uppväxtvillkor i de utsatta stadsdelarna och stimulera deras utveckling<br>till kreativa och ansvarstagande människor avsätts 10 miljoner kronor<br>till idrotts- och fritidsverksamhet och 10 miljoner kronor till kultur-<br>verksamhet under åren 1999-2001. Fördelningen av medel skall ske i<br>de lokala utvecklingsavtal som skall tecknas med berörda kommuner.</p> <p>106</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: Tillgång till en utvecklande och Prop. 1997/98:165<br>spännande kultur- och fritidsverksamhet är av största vikt for barns och<br>ungdomars utveckling. Det handlar om glädjen i att fa uttrycka sig själv,<br>att finna sin identitet i samspel med andra och om att få vara med och ta<br>ansvar i ett demokratiskt sammanhang.</p> <p>Genom flera tidigare satsningar finns en gedigen samlad erfarenhet av<br>projektverksamhet inom fritidsområdet inom de berörda stadsdelarna.<br>Det är viktigt att denna erfarenhet tas till vara när de lokala utvecklings-<br>avtalen tecknas. Viktiga erfarenheter finns från det s.k. PLUS-projektet<br>(Projektet för Lokal Utveckling genom Samverkan) som under åren<br>1991-1995 genomfördes i tolv stadsdelar i fem storstadsområden. Inom<br>projektet utvecklades metoder för arbete med ungdomar i eftersatta bo-<br>stadsområden genom att stimulera en ökad lokal samverkan mellan of-<br>fentliga förvaltningar, föreningar och andra ideella organisationer. Mot-<br>svarande utvecklingsprojekt drivs fr.o.m. år 1997 i ett antal medelstora<br>svenska kommuner.</p> <p>Inom ramen för utvecklingsavtalen bör stöd kunna ges till pilotprojekt<br>i skolan som främst engagerar flickor och unga kvinnor i föreningar och<br>annan fritidsverksamhet. Medlen bör i första hand ges till projekt som<br>prövar nya former och idéer. I arbetet skall särskilt uppmärksammas de<br>förslag och idéer som fördes fram i betänkandet Fritid i förändring (SOU<br>1996:3) från Utredningen om jämställd fritid.</p> <p>Stöd till idrotten bör avse projekt som syftar till att stärka idrottsverk-<br>samheten i de utsatta stadsdelarna. Inom idrotts- och fritidsverksamheten<br>bör i utvecklingsavtalen betoningen ligga på stöd till ideella organisatio-<br>ners samverkan med offentlig förvaltning.</p> <p>Kultur är identitetsstärkande och har stor genomslagskraft bland barn<br>och ungdomar. Kultur är också kommunikation och med hjälp av museer,<br>teater, poesi, dans, musik, måleri, skulptur, fotografi osv skapas bilder av<br>det förflutna, av samtiden, av makten och av människorna. Med hjälp av<br>de konstnärliga uttrycksmedlen kan barn och ungdomars uppväxtvillkor i<br>de utsatta stadsdelarna förbättras.</p> <p>Storstädernas förorter med sitt myller av människor från olika delar av<br>världen bör kunna ses som en underutnyttjad rikedom; som en tillgång<br>och som en möjlighet. Varje förort har sin egen karaktär och är många<br>människors hembygd. En av utgångspunkterna för insatser i utsatta<br>stadsdelar bör därför vara att via kulturen synliggöra både den gemen-<br>samma historien och medborgarnas olika historia.</p> <p>Inom kulturområdet har insatser gjort för att stärka utvecklingen i hela<br>landet och i stor utsträckning kommer detta även storstadsregionerna till<br>del. Som exempel kan nämnas att en arbetsgrupp inom kultur- och ut-<br>bildningsdepartementen arbetar med att ta fram en ny strategi för kultur i<br>skolan. Backa teater i Göteborg har t.ex. regeringens särskilda uppdrag<br>att under åren 1997-99 utveckla barn- och ungdomsteatem. Dess reperto-<br>ar riktar sig bl.a. till ungdomar i Göteborgs invandrartäta områden och tar<br>upp centrala problemställningar med anknytning till människorätt och<br>tolerans. Vidare har en kommitté tillsatts under år 1998 med uppgift att<br>driva ett Forum för världskultur i Södra Teaterns lokaler i Stockholm.<br>Försöksverksamheten bedrivs i samverkan mellan staten, Stockholms</p> <p>läns landsting och Stockholms stad. Dess huvuduppgift är att lyfta fram<br>den kulturella mångfalden i samhället och verka för att alla de kulturer<br>som numera finns representerade inom befolkningen erkänns och upp-<br>märksammas i kulturlivet. Stockholmsregionen kommer att utgöra en<br>viktig bas för verksamheten, men Forum för världskultur förutsätts göra<br>aktiva insatser även inom övriga storstadsregioner</p> <p>Inom museiområdet har ett handlingsprogram som bygger på rapporten<br>Kunskap som kraft (Ds 1996:74) arbetats fram. I programmet behandlas<br>bl.a. hur museerna med sitt arbete kan motverka främlingsfientlighet och<br>rasism. Regeringen har för detta ändamål avsatt särskilda medel till Sta-<br>tens historiska museer, Naturhistoriska riksmuseet, Statens konstmuseer,<br>Folkens museum - etnografiska, Nordiska museet, Riksantikvarieämbe-<br>tet, Riksarkivet och Riksutställningar. Handlingsprogrammet förväntas<br>inledningsvis få störst betydelse i storstäderna.</p> <p>I några av storstädernas förortsområden pågår projekt som syftar till att<br>synliggöra de historiska perspektiven. Huddinge kommun var en av de<br>första kommunerna att betona vikten av detta och har goda erfarenheter<br>av en kampanj för att motverka bristen på historiska perspektiv i den eg-<br>na kommunen. Stockholms läns museum bedriver liknande projektverk-<br>samhet i ett par av Stockholms norrförorter.</p> <p>Utan kultur kan hembygden i storstaden inte synliggöras. I förorterna<br>skapar den unga generationen ur ett antal olika kulturer tillsammans vår<br>tids kultur. Instrumenten för detta är skapandet och ett gemensamt språk.<br>Befintliga resurser i form av lokaler, kunskap och kompetens ger goda<br>förutsättningar för att åstadkomma kulturcentrum i förorterna som kan<br>verka identitetsskapande, ge förutsättningar för en levande hembygd och<br>stimulera barns och ungdomars utveckling till kreativa och ansvarstagan-<br>de människor.</p> <p>I de lokala utvecklingsavtal för utsatta stadsdelar som skall tecknas<br>med berörda kommuner bör det kunna ingå åtgärder som syftar till att<br>stimulera barns och ungdomars kulturella utveckling och möten med ett<br>levande, professionellt kulturutbud. För detta ändamål avsätts 10 miljo-<br>ner kronor under åren 1999-2001. Statens kulturråd skall ingå i en sär-<br>skild referensgrupp knuten till regeringens storstadsdelegation för att<br>kunna följa denna satsning.</p> <h2>10 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Förbättra boendemiljöerna och folkhälsoläget</h2> <h2>samt öka tryggheten i storstäderna</h2> <h3>10.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning</h3> <p>I avsnitt 4 formuleras regeringens mål för storstadspolitiken. Två av des-<br>sa mål handlar om boendemiljön och folkhälsoläget i de utsatta stor-<br>stadsområdena:</p> <p>- alla stadsdelar i storstäderna skall uppfattas som attraktiva och trygga<br>av dess invånare och utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>108</p> <p>- folkhälsoläget, både i form av ohälsotal och självupplevd hälsa, skall Prop. 1997/98:165<br>förbättras</p> <p>Insatser för att nå dessa mål måste framförallt beslutas lokalt i samverkan<br>mellan de boende och mellan de olika kommunala och statliga myndig-<br>heter som verkar i området. Därför bör de lokala utvecklingsavtalen in-<br>nehålla lokalt framtagna, konkreta effektmål under dessa två rubriker. De<br>lokala handlingsplanerna skall därefter utformas för att nå målen.</p> <h3>10.2 Utveckling av bostadsförvaltningen i utsatta<br>stadsdelar</h3> <p>Regeringens bedömning: Bostadsförvaltningen i de utsatta stadsde-<br>larna bör kunna utvecklas genom en decentralisering av de kommu-<br>nala bostadsföretagens förvaltningsorganisation och ett utökat bruka-<br>rinflytande.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 5.4 har närmare beskri-<br>vits vilka krav situationen i de utsatta stadsdelarna ställer på fastighets-<br>förvaltningen och vilka positiva effekter som kan förväntas följa med<br>förändringar i förvaltningen. Av beskrivningen framgår också att många<br>allmännyttiga bostadsföretag redan har genomfört förändringar i riktning<br>mot en decentralisering av de förvaltningsorganisationen och ett utökat<br>brukarinflytande.</p> <p>Regering och riksdag har tidigare beslutat om ändringar i kommunal-<br>skattelagen och hyresförhandlingslagen som är avsedda att främja s.k.<br>självförvaltning genom att tillåta att hyresavdrag på grund av medverkan<br>i förvaltningen till viss del inte beskattas (prop. 1996/97:119, bet. SkU<br>1996/97:24, rskr. 1996/97:277).</p> <p>För att nå målet att alla stadsdelar skall uppfattas som attraktiva och<br>trygga av dess invånare krävs en utveckling av bostadsförvaltningen. Det<br>är angeläget att denna kan fortsätta och förstärkas. Det är en central upp-<br>gift för kommunerna och de kommunala bostadsföretagen att utforma<br>fastighetsförvaltningen så att den bättre svarar mot de boendes behov och<br>ger utrymme för praktisk medverkan och ansvarstagande från de boendes<br>sida. Förvaltningen bör också utvecklas så att arkitektoniska kvaliteter<br>och värden tas till vara. Åtgärder för att främja en decentraliserad fastig-<br>hetsförvaltning och ett ökat brukarinflytande bör kunna ingå i de förslag-<br>na lokala utvecklingsavtalen.</p> <p>109</p> <h3>10.3 Investeringar för trivsel och miljö i utsatta stadsdelar Prop. 1997/98:165</h3> <p>Regeringens bedömning: Det finns betydande behov av investering-<br>ar i såväl yttre miljö som i byggnaderna i de utsatta bostadsområdena.<br>Ansvaret för att de nödvändiga investeringarna kommer till stånd lig-<br>ger på kommunerna och fastighetsägarna. Investeringarna bör plane-<br>ras och genomföras i nära samråd med de boende.</p> <p>Skälen for regeringens bedömning: De flesta länder i Europa har för-<br>skjutit tyngdpunkten i sina storstadspolitiska program från stora investe-<br>ringar i den fysiska miljön till insatser inom social-, utbildnings- och ar-<br>betsmarknadspolitiken. Samtidigt visar de internationella erfarenheterna<br>att det också kan krävas förbättringar i den fysiska miljön för att situatio-<br>nen inom utsatta stadsdelar skall kunna förbättras. Regeringen anser att<br>det finns betydande behov av investeringar i såväl yttre miljö som i själva<br>fastigheterna i många av de utsatta stadsdelarna. Ansvaret för dessa in-<br>vesteringar måste ligga på kommunerna och på fastighetsägarna.</p> <p>Ytterstadssatsningen i Stockholm kan tjäna som ett exempel. Där av-<br>sätter kommunen och bostadsbolagen 250 miljoner kronor var till inves-<br>teringar i tretton utsatta bostadsområden. Inriktningen på insatserna av-<br>görs i samråd med lokala projektgrupper med boende. Närmare 2 000<br>personer har under de senaste tre åren varit aktiva i sådana grupper inom<br>ytterstadssatsningen.</p> <p>Staten kan vidta vissa åtgärder för att stödja investeringar i de utsatta<br>stadsdelarna. I prop. 1997/98:119 Bostadspolitik för hållbar utveckling<br>har regeringen föreslagit ett särskilt investeringsbidrag för investeringar<br>som främjar ekologisk hållbarhet. Bidrag skall kunna lämnas med upp till<br>70 000 kronor per lägenhet vid ny- eller ombyggnad av hyres- och bo-<br>stadsrättshus i sammanhållna bostadsområden. Stödet kan användas till<br>merkostnaderna för införande och tillämpning av en ekologiskt hållbar<br>teknik som i första hand minskar den fortlöpande belastningen på omgiv-<br>ningen. Regeringen uppskattar att bidrag skall komma att lämnas för upp<br>till 5 000 lägenheter per år fr.o.m. år 2000.</p> <p>De tre storstadskommunerna har under våren 1998 tilldelats medel för<br>lokala investeringsprogram och ekologisk hållbarhet. En betydande del<br>av dessa medel riktas till utsatta bostadsområden. Syftet är att genomföra<br>upprustning och miljöanpassning för att uppnå ekologisk hållbarhet.<br>Storstadskommunerna har möjlighet att återkomma med ansökningar<br>inför år 1999 och 2000 för ytterligare investeringsinsatser. En närmare<br>redovisning av detta program lämnas i avsnitt 5.5.</p> <p>110</p> <h3>10.4</h3> <h3>Storstadens arkitektur och kulturmiljö</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: 8 miljoner kronor bör tillföras Riksantikva-<br>rieämbetet som extra medel till anslaget G 2 Bidrag till kulturmiljö-<br>vård (UO 17) årligen 1999-2001 för att genom särskilda insatser sä-<br>kerställa storstadsområdenas kulturmiljövärden. Storstädernas arki-<br>tektoniska kvaliteter och det offentliga rummets utformning bör lyftas<br>fram i en särskild kampanj som avslutas med ett arkitekturår 2001.<br>För detta syfte bör Arkitekturmuseet tillföras 2 miljoner kronor årli-<br>gen 1999-2001. För kampanjens uppläggning ansvarar Arkitekturmu-<br>seet i samråd med den storstadspolitiska delegationen och Boverket.</p> <p>Bakgrunden till regeringens bedömning: Stockholm, Göteborg och<br>Malmö är städer som växt ur specifika historiska förutsättningar. Det<br>innebär att deras bebyggelsemiljöer är olika vilket också ger identitet och<br>karaktär. Samtidigt finns i storstäderna gemensamma problem kopplade<br>till bebyggelsen. De rör kanske framför allt kvalitetsskillnader mellan<br>olika områden och svårigheter att finna former för en varsam, men sam-<br>tidigt estetiskt stimulerande och nyskapande bebyggelseutveckling, där<br>de kulturhistoriska värdena kan förenas med en ofta snabb förändrings-<br>takt.</p> <p>Regeringen har i propositionen Framtidsformer. Handlingsprogram för<br>arkitektur, formgivning och design (1997/98:117) betonat att det offent-<br>liga rummet - gator, torg, parker, offentliga lokaler och landskapsrum -<br>bör utformas med inlevelse och omsorg. Alltför ofta har olika anlägg-<br>ningar tillkommit utan att deras utformning satts i samband med kraven<br>på en visuellt tillfredsställande miljöutformning. Detta gäller i hög grad<br>storstadsmiljöema med dess bebyggelsetryck. Därför bör särskilda insat-<br>ser göras inom ramen för storstadssatsningen för att främja en mer ge-<br>nomtänkt estetisk utveckling av bebyggelsen. Nyskapande och konstnär-<br>ligt fullödig arkitektur bör uppmuntras som ett led i höjandet av storsta-<br>dens livskvaliteter.</p> <p>Den fysiska miljön är således en viktig del i de samverkande faktorer<br>som påverkar storstädernas attraktivitet. Hur hus, torg, gator, parker,<br>grönområden och kommunikationsanläggningar ser ut och är disponerade<br>är centralt för vardagslivets förutsättningar. En omsorg om det offentliga<br>rummet, det vi alla vistas i, är därför också en omsorg om stadens inne-<br>vånare. Vackra och upplevelserika miljöer bidrar till människors välbe-<br>finnande. Men kulturhistoriska värden som ger djup och förankring och<br>hög kvalitet i arkitektur och landskap ger även staden en dragningskraft<br>långt utöver den lokala sfären. Såväl näringslivet som turister och tillfäl-<br>liga besökare värderar detta högt.</p> <p>Genom sin ekonomiska dragningskraft och dynamik har storstaden ge-<br>nom århundradena också dragit till sig några av landets mest framstående<br>arkitekter och planerare. Utformningen av dessa bebyggelsemiljöer utgör<br>därför ofta spjutspetsen av vad åstadkommits i landet och har varit före-<br>bild för det som byggts på andra orter. Det finns därför stor anledning att<br>iaktta varsamhet vid förändringar och tillägg till dessa miljöer så att inte</p> <p>111</p> <p>deras värdefulla egenskaper onödigtvis förstörs utan tvärtom förstärks.<br>Det gäller inte bara den klassiska innerstaden utan också nyare tillägg,<br>inte minst förortsbyggandet, som under senaste tid ibland gjorts till före-<br>mål för en onyanserad behandling i ombyggnadssammanhang utan till-<br>räcklig kontakt med invånarna och deras önskemål.</p> <p>En stor utmaning för en mer jämlik storstadsutveckling är att finna<br>former för att förvalta och utveckla storstadens bebyggelsearv. Att höja<br>kvaliteten i stadsmiljön generellt och samtidigt genom särskilda insatser<br>förebygga segregation är en strategiskt viktig del av det kvalitetsarbete<br>som kan leda till ökad attraktivitet och förstärkta livsvärden.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Förändringar i storstädernas be-<br>byggelsemiljöer är ofta av en sådan omfattning och komplexitet att de<br>kulturhistoriska värdena försummas. I storstäderna är dessutom en stor<br>andel av bebyggelsen från efterkrigstiden och kunskapen om och värde-<br>ringen av denna är alltför rudimentär. Investeringsnivån i de insatser som<br>görs i storstäderna utgör ytterligare ett hinder för att på ett varsamt sätt<br>hantera befintliga kvaliteter och förstärka bebyggelsens kvalitet.</p> <p>För att komma tillrätta med denna obalans i kunskapsunderlag vid för-<br>ändringar i den byggda miljön och samtidigt skapa möjligheter att värna<br>kvalitén i storstadens bebyggelse behövs en förstärkning av anslaget för<br>kulturmiljövård. Under en treårsperiod 1999-2001 bör Riksantikvarie-<br>ämbetets anslag för kulturmiljövård förstärkas med 8 miljoner kronor per<br>år. Förstärkningen skall användas för att i de tre storstadsregionerna öka<br>kunskaperna om särskilt efterkrigstidens bebyggelse. Dessutom skall<br>resurserna användas i storstäderna samt till konkreta investeringar i sam-<br>band med byggnadsprojekt där kulturhistoriska eller arkitektoniska vär-<br>den tas tillvara. Länsstyrelsernas kulturmiljöenheter i de tre storstäderna<br>kommer därför att tilldelas medel så att verksamheten med särskild in-<br>riktning på efterkrigstidens kulturarv och de nya krav som dessa miljöer<br>ställer förstärks.</p> <p>Storstadsbebyggelsens arkitektoniska värden och det offentliga rum-<br>mets estetiska kvaliteter är av avgörande betydelse för städernas attrakti-<br>vitet. Samtidigt är dessa värden allt svårare att hävda och utveckla i mil-<br>jöer med starka kommersiella och andra exploateringsintressen. För att fa<br>till stånd en bredare debatt om de gemensamma miljöernas arkitektur och<br>form och därigenom stimulera till en diskussion om hur dessa kvaliteter<br>bäst skall utvecklas och förstärkas krävs en koncentrerad utåtriktad in-<br>formationsinsats. Det finns idag en stor kunskap om bebyggelsens och<br>det offentliga rummets betydelse och kvaliteter i berörda kommuner och<br>också i centrala statliga institutioner. Ett samarbete mellan Arkitekturmu-<br>seet, den storstadspolitiska delegationen, Boverket, Riksantikvarieämbe-<br>tet och övriga berörda myndigheter samt kommunerna skulle kunna på-<br>tagligt förbättra möjligheterna till en fokusering på storstadens arkitekto-<br>niska kvaliteter och brister. En kampanj kring dessa frågor bör därför<br>initieras, där den samlade kompetensen bättre kan utnyttjas. Informa-<br>tionsinsatser, idétävlingar och riktade kunskaps- och debattunderlag kan<br>vara verktyg i detta arbete. Kampanjen bör resultera i en tydlig uppmärk-<br>sammad manifestation år 2001, då även resultaten av regeringens hand-<br>lingsprogram för arkitektur, formgivning och design kan redovisas kon-<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>112</p> <p>kret. För detta ändamål beräknar regeringen ett medelsbehov om 2 miljo- Prop. 1997/98:165<br>ner kronor årligen under tre år.</p> <h3>10.5 Folkhälsoarbetet i utsatta stadsdelar</h3> <p>Regeringens bedömning: Inom ramen för de lokala utvecklingsavta-<br>len bör lokala folkhälsoråd kunna inrättas. Folkhälsoråden bör for-<br>mulera lokala mål för folkhälsoarbetet och utveckla samarbetsformer<br>mellan t.ex. mödra-, barn- och skolhälsovården, allmänläkare och<br>distriktssköterskor samt öka samarbetet mellan olika kommunala<br>nämnder och stadsdelsnämnder, primärvård, försäkringskassa, arbets-<br>förmedling och övriga lokala resurser.</p> <p>Bakgrund: Ett övergripande mål för folkhälsoarbetet är att minska<br>skillnaderna i ohälsa mellan olika grupper i samhället. Människor lever<br>under olika sociala och ekonomiska förhållanden och det visar sig att<br>ojämlikheten i hälsa har ökat under 1990-talet. Särskilt tydligt är det i<br>vissa utsatta stadsdelar i storstadsregionerna. För att framgångsrikt mins-<br>ka skillnaderna är det viktigt att de förebyggande insatserna anpassas till<br>de lokala förhållanden som råder, som t.ex. andel arbetslösa, andel äldre<br>respektive unga inom kommunen/stadsdelen.</p> <p>Folkhälsoarbetet utförs på lokal, regional och nationell nivå. Insatserna<br>kan vara såväl samhällsinriktade som grupp- och individinriktade. Kom-<br>munerna har blivit en alltmer betydande hälsopolitisk aktör. Kommunal-<br>lagen innehåller emellertid inga övergripande krav om att kommunerna<br>skall arbeta med folkhälsan. Däremot finns dessa målsättningar i olika<br>speciallagar som t.ex. socialtjänstlagen, miljö- och hälsoskyddslagen och<br>plan- och bygglagen. Landstingen har ett lagreglerat folkhälsoansvar.<br>Sjukvårdshuvudmännen har enligt hälso- och sjukvårdslagen en skyldig-<br>het att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.<br>Medicinskt förebyggande insatser är både miljö- resp, individinriktade.</p> <p>Folkhälsoinstitutet (FHI) skall på nationell nivå bidra till en god häl-<br>soutveckling genom hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete.<br>Störst uppmärksamhet skall ägnas åt sådana insatser som kan bidra till att<br>minska hälsogapen i befolkningen. FHI skall i det förebyggande arbetet<br>prioritera sådan verksamhet som syftar till att utveckla folkhälsoarbetet<br>på regional och lokal nivå genom bl.a. generellt kunskaps- och me-<br>todstöd.</p> <p>För att öka möjligheterna till att förankra och anpassa folkhälsoarbete<br>till de lokala förutsättningarna är det av största vikt att ett lokalt och tvär-<br>sektoriellt samarbete kommer till stånd. Redan idag har både Svenska<br>kommunförbundet och Landstingsförbundet program och nätverk som<br>syftar till att öka förståelsen för det lokala folkhälsoarbetet och dess be-<br>tydelse samt att verka för att folkhälsofrågoma lokalt införs i alla sam-<br>hällssektorer.</p> <p>Storstadskommitténs betänkande: Storstadskommittén ger i sitt be-<br>tänkande några förslag till hur folkhälsoarbetet i storstadsområdena<br></p> <p>113</p> <p>skulle kunna förbättras. Till att börja med anser kommittén att resursför- Prop. 1997/98:165<br>delningen inom primärvården på ett bättre sätt måste avspegla de faktorer<br>som påverkar hälsans fördelning. Den sociala och etniska segregationen i<br>storstadsområdena bör därvid uppmärksammas. Kommittén redovisar<br>vidare det arbete med lokala folkhälsoråd som pågår i Malmö och Göte-<br>borg och varnar för en utveckling där primärvården avgränsar sitt intres-<br>se till individperspektivet, istället för att anlägga ett vidare socialt och<br>områdesperspektiv.</p> <p>Kommittén pekar på vikten av kopplingen mellan forskningen och de<br>olika praktiska välfärdsverksamhetema. Förutom att den befintliga veten-<br>skapliga kunskapen borde tillämpas bättre i praktiken anser också kom-<br>mittén att forskningen bör stärkas med avseende på bl.a. resursfördel-<br>ningens betydelse, metodutveckling i välfärdsverksamhetema och på<br>könsperspektivet på folkhälsoffågoma.</p> <p>Kommittén anser slutligen att det är ett statligt ansvar att samla, sprida<br>och bidra till att förbättra kunskapen om effektiva metoder i folkhälsoar-<br>betet. Kommittén anser att Folkhälsoinstitutet bör ansvara för att:</p> <p>- främja en utvidgning av forskning som berör folkhälsofrågor i utsatta<br>områden och som har som mål att åstadkomma en bättre koppling<br>mellan praktik och teori,</p> <p>- prioritera insatser som syftar till att förbättra folkhälsan i dessa stads-<br>delar utifrån ett hälsopolitiskt jämlikhetsperspektiv.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 3 redovisas de stora<br>skillnader i folkhälsa som finns mellan olika bostadsområden i storstä-<br>derna. Levnadsvanorna påverkas av kultur och traditioner och varierar<br>med bland annat ekonomiska villkor, arbetslöshet, utbildning och socio-<br>ekonomisk tillhörighet, socialt nätverk och känslan av sammanhang. Man<br>kan talar om strukturellt betingade levnadsvanor.</p> <p>I storstadskommitténs betänkande Tre Städer (SOU 1998:25) redovisas<br>ett tydligt samband mellan arbetslöshet och ohälsa. Forskningen visar att<br>känslan av ett sammanhang och en tillhörighet - att vara behövd - är<br>mycket avgörande för den enskildes hälsa. Möjligheterna till arbete och<br>egen försörjning har därför även betydelse för folkhälsan. Denna är också<br>beroende av styrkan i det generella välfärdssystemet och av hur väl dess<br>olika institutioner samverkar.</p> <p>Regeringen anser att en av de viktigaste folkhälsoinsatsema är att lo-<br>kalt fa till stånd en god samverkan mellan olika aktörer så att problem<br>kan förebyggas tidigt och med gemensamma krafter. Tvärsektoriella häl-<br>soråd eller hälsosamordnare finns idag i mer än hälften av landets kom-<br>muner. Det framgår av olika kartläggningar att folkhälsoråd är vanligare i<br>mindre städer än i storstadsregionerna. Råden fungerar vanligtvis som<br>rådgivare i hälsofrågor. Deras formerna varierar, men gemensamt är att<br>de innefattar ett flertalet av de lokala verksamheter som har betydelse för<br>folkhälsan. I de föreslagna folkhälsoråden bör förutom mödra-, barn- och<br>skolhälsovård även primärvård, barnomsorg, skola, socialtjänst, försäk-<br>ringskassa och arbetsförmedling ingå.</p> <p>114</p> <h3>10.6</h3> <h3>Hemlösa i storstäderna</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att i sam-<br>råd med Boverket följa upp rapporten De bostadslösas situation i<br>syfte att fa aktuell kunskap om situationen för de hemlösa, omfatt-<br>ningen av hemlösheten och de insatser som görs för hemlösa och hus-<br>håll med svag ställning på bostadsmarknaden.</p> <p>Bakgrund: Riksdagen gav i skrivelse (rskr. 1992/93:56) regeringen<br>till känna vad socialutskottet (bet. 1992/93:SoU5) anfört om de bostads-<br>lösas situation. Bakgrunden var att vissa undersökningar talade för att<br>problemet ökat i omfattning, särskilt bland yngre och personer med psy-<br>kiska funktionshinder. Utskottet ansåg att en kartläggning som omfattade<br>hela landet borde göras av de bostadslösas situation. Socialstyrelsen fick<br>år 1993 i uppdrag att i samråd med Boverket genomföra en kartläggning<br>av omfattningen av bostadslösheten och de bostadslösas situation. I upp-<br>draget ingick också att analysera orsakerna till bostadslöshet samt in-<br>ventera vilka insatser som står till buds för bostadslösa.</p> <p>I rapporten De bostadslösas situation i Sverige (1994:15) konstaterade<br>Socialstyrelsen att det i mars 1993 fanns ca 10 000 hemlösa. Begreppet<br>hemlösa definierades i rapporten som personer som saknar egen eller<br>förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboendeför-<br>hållande samt är hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller är utelig-<br>gare. Hälften av dem befann sig i de tre storstäderna. De dominerande<br>orsakerna till hemlöshet angavs vara svårigheter att betala hyran eller<br>svårighet att klara av att bo utan att störa andra boende.</p> <p>Kartläggningen visade att det inte fanns något generellt behov av fler<br>bostäder eller institutionsplatser för hemlösa. Mycket pekade emellertid<br>på att de resurser som fanns inte var tillräckligt anpassade till de hemlö-<br>sas behov. Rapporten bekräftade också att många hemlösa med svårare<br>problem söker sig till de frivilliga organisationerna. De mest omfattande<br>frivilliginsatsema görs av Stadsmissionen och Frälsningsarmén som er-<br>bjuder möjligheter till tillfällig övernattning eller olika former av tillfäl-<br>ligt boende.</p> <p>Oron för att allt fler personer med psykiska funktionshinder återfinns<br>bland de hemlösa har återkommit i flera senare undersökningar, och har<br>understrukits av ideella organisationer som t.ex. Riksförbundet för Social<br>och Mental Hälsa. Det finns behov av att utveckla och pröva olika stöd-<br>former som stärker psykiskt funktionshindrade att klara eget boende. För<br>att möjliggöra detta avsatte regeringen år 1997 30 miljoner kronor ur<br>Allmänna arvsfonden under en treårsperiod. Medlen skall användas för<br>ideella organisationers kostnader för att tillsammans med berörda kom-<br>muner utveckla och pröva nya modeller för stöd och boende för personer<br>med psykiska funktionshinder. Därvid skall behoven av insatser i stor-<br>stadsregionerna särskilt uppmärksammas.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Socialtjänsten har ett stort ansvar<br>för att stödja och hjälpa människor som av olika skäl är hemlösa och där-<br>för i behov av bistånd. Regeringen betonar att socialtjänsten i samverkan<br></p> <p>115</p> <p>med bostadsföretagen behöver engagera sig för hushåll med svag ställ- Prop. 1997/98:165<br>ning på arbetsmarknaden. Regeringen vill också lyfta fram den utveck-<br>ling som sker i Stockholms kommun när det gäller att utveckla social-<br>tjänstens metoder för arbetet med hemlösa, bl.a. genom att skapa boende-<br>former med stöd och behandling. Regeringen ser positivt på det arbete<br>som pågår med att anpassa insatserna för särskilda grupper av hemlösa,<br>t.ex. hemlösa med psykiska funktionshinder.</p> <p>Socialstyrelsen pekade i sin rapport på ett antal möjliga förbättringar<br>när det gäller kommunens insatser för hemlösa och för att förebygga<br>hemlöshet. Förslagen gällde åtgärder riktade såväl till personer som sak-<br>nar bostad som personer som inte kan betala sin hyra eller har svårt att<br>klara av ett eget boende. Socialstyrelsen framhöll bland annat behovet av<br>ökade kunskaper om hemlöshet och uppföljning av förändringar i bo-<br>stadsförmedlingsverksamheten.</p> <p>Personer som är hem- och bostadslösa lever under svåra förhållanden.</p> <p>För att kunna förbättra situationen för dem är det angeläget att det finns<br>aktuell kunskap om omfattningen av hemlösheten och om behoven av<br>insatser. Regeringen anser därför att det kan finnas skäl att aktualisera<br>och följa upp den undersökning som gjordes av Socialstyrelsen år 1993.<br>Socialstyrelsen bör fa i uppdrag att i samråd med Boverket följa upp rap-<br>porten De bostadslösas situation. Denna uppföljning bör ge en aktuell<br>bild av omfattningen av hemlöshet, de hemlösas situation samt kunskap<br>om hur kommunerna arbetar med dessa frågor. Uppföljningen bör inne-<br>fatta en analys av faktorer och av den process som leder till hemlöshet<br>samt överväganden om olika sätt att stödja dem som redan är hemlösa.<br>Uppföljningen bör kunna utgöra ett värdefullt underlag för den bostads-<br>sociala beredning som regeringen avser tillsätta.</p> <h2>11 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;En levande demokrati i storstäderna</h2> <h3>11.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Inledning</h3> <p>I avsnitt 3.10 beskrivs storstaden som demokratisk miljö. I de socialt ut-<br>satta stadsdelarna är den politiska delaktigheten låg och valdeltagandet<br>ligger ofta kring 50 procent av de röstberättigade. I avsnitt 4 har rege-<br>ringen angett som ett av de storstadspolitiska målen att det demokratiska<br>deltagandet och delaktigheten skall öka i de utsatta bostadsområdena. I<br>detta kapitel redovisas regeringens bedömningar och förslag avseende de<br>demokratiska processerna kring de lokala utvecklingsavtalen, ökade<br>möjligheter till självförvaltning samt förslag till nätverk mellan olika<br>lokala projekt.</p> <p>116</p> <h3>11.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Statliga demokratiutredningar&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;Prop. 1997/98:165</h3> <p>11.2.1 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Demokratiutvecklingskommittén</p> <p>Demokratiutvecklingskommittén har lämnat betänkandet På medborgar-<br>nas villkor (SOU 1996:162). Kommitténs förslag kan delas in i tre grup-<br>per; rekommendationer till kommunerna, lagreglering av kommunernas<br>verksamhet och förslag som gäller staten.</p> <p>Kommittén rekommenderade kommunerna att skapa demokraticent-<br>rum för möten, information och öppenhet. Kommittén föreslog också ett<br>ökat inslag av direktsändningar från politiska arenor. Samhällsinforma-<br>tionen borde också göras mer lättillgänglig. Lokalsamhällena är en viktig<br>beståndsdel i demokratiutvecklingen. Kommittén menade att dessa skulle<br>kunna utvecklas bl.a. genom en försöksverksamhet med direktvalda or-<br>gan. Kommittén föreslog därför att det borde bli möjligt för de kommu-<br>ner som vill införa direktvalda lokala organ att göra det i en eller flera<br>kommundelar.</p> <p>Kommittén föreslog vidare att kommunallagen tillförs bestämmelser<br>som innebär att reglerna om folkinitiativ kompletteras med krav på kvali-<br>ficerad majoritet i kommunfullmäktige för att avslå ett förslag om folk-<br>omröstning. Kommittén förslog också att alla som är röstberättigade i<br>kommunalvalet far motionsrätt till kommunfullmäktige.</p> <p>Kommitténs förslag i den delen som gäller staten handlade om att på<br>olika sätt stärka riksdagen roll i arbetet med EU-frågoma. Kommittén<br>menade också att det borde tillsättas en demokratiberedning i regerings-<br>kansliet.</p> <p>11.2.2 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Kommunala förnyelsekommittén</p> <p>Kommunala förnyelsekommittén har lämnat betänkandet Förnyelse av<br>kommuner och landsting (SOU: 1996:169). Kommittén menar bl.a. att<br>den mycket svåra och komplicerade strävan att samtidigt demokratisera,<br>effektivisera och rättssäkra kommunerna inte bara bör fortsätta utan ock-<br>så intensifieras för att inte de värden som utmärkt de demokratiska ar-<br>betsformerna skall gå förlorade.</p> <p>Kommittén anser att kommunerna borde upprätta demokratiska kon-<br>sekvensanalyser. Av dessa bör framgå hur olika medborgar-, brukar-,<br>förenings- och politikergruppers inflytande och ansvar kan komma att<br>påverkas. Kommittén uppehåller sig kring frågan om formerna för med-<br>borgerligt inflytande över kommunala verksamheter. Kommittén pekar<br>på vikten av att söka efter arbetsformer som genom att ge olika slags<br>medborgargrupper reella möjligheter att åta sig och utföra förtroende-<br>uppdrag ökar allsidigheten i de politiska diskussionerna, höjer represen-<br>tativiteten bland de förtroendevalda och tar vara på personalens erfaren-<br>heter, kunnande och kreativitet. Delaktiga medborgare är inte bara ett<br>mål utan också ett medel för en demokratiskt styrd verksamhet. Kom-<br>mittén förordar ett demokratiskt fördjupningsarbete som genom att in-<br>volvera medborgarna i lokala berednings- och beslutsprocesser komplet-<br>terar service- och kundinriktning. Olika former av brukarinflytande eller</p> <p>117</p> <p>brukarmakt kan vara en väg att skapa ett aktivt medborgarskap. Kom-<br>mittén framhåller också att förnyelsearbetet hittills har underskattat fri-<br>tidspolitikerna. Dessa är en viktig men dåligt utnyttjad resurs.</p> <p>Avslutningsvis anser kommittén att statsmakterna har skäl att på ett<br>mer systematiskt sätt än hittills och mer löpande hålla sig å jour med vad<br>som händer i landsting och kommuner. Regeringen bör följa utveckling-<br>en vad avser demokrati, rättssäkerhet, kvalitet, ekonomi och effektivitet.</p> <p>11.2.3 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Storstadskommittén</p> <p>Storstadskommittén har lämnat betänkandet Tre städer - en storstadspo-<br>litik för hela landet (1998:25). I betänkandet läggs flera förslag som syf-<br>tar till att stärka den lokala demokratin. Bland dessa kan nämnas:</p> <p>- Självförvaltning i boendet</p> <p>- Rätt för brukare av kommunal verksamhet att kräva självförvaltning.<br>Om minst hälften av brukarna kräver skall kommunen överlämna an-<br>svaret för driften till brukarna själva, i form av ett självförvaltningsor-<br>gan.</p> <p>- Medborgarberedningar. Medborgarna ges möjlighet att bilda bered-<br>ningar och ta fram beslutsunderlag till kommunfullmäktige och/eller<br>stadsdelsnämnder.</p> <p>- Motivrätt. Den enskilde medborgaren ges rätt att få motivering till<br>varför kommunen och inte den enskilde själv skall fatta beslut i ett<br>visst ärende.</p> <p>- Initiativrätt till lokala folkomröstningar. Om minst 5 procent av de<br>röstberättigade i en stadsdel/kommundel begär skall en rådgivande<br>folkomröstning genomföras om inte en kvalificerad majoritet i nämn-<br>den avslår förslaget.</p> <p>- Medborgerlig motionsrätt till stads-/kommundelsnämnder. Den en-<br>skilde skall ha rätt att väcka en fråga i sin stadsdelsnämnd. Om minst<br>2 procent av de röstberättigade skrivit under motionen skall den be-<br>handlas inom högst 6 månader.</p> <p>11.2.4 &nbsp;&nbsp;&nbsp;Demokratikommittén</p> <p>Demokratikommittén tillsattes av regeringen i september 1997. Kom-<br>mittén, som är parlamentariskt sammansatt, leds av förre statsrådet Bengt<br>Göransson. Uppgiften är att belysa de nya förutsättningar, problem och<br>möjligheter som det svenska folkstyret möter inför 2000-talet. Uppdraget<br>skall vara avslutat senast den 31 december 1999.</p> <p>Uppdraget skall ses mot bakgrund av en rad viktiga förändringar som<br>skett under 1990-talet, däribland den statsfinansiella krisen, internationa-<br>liseringen av ekonomin och utvecklingen på de finansiella marknaderna;<br>Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och demokratiseringsproces-<br>sen i vårt närområde; utvecklingen inom medieområdet och den nya in-<br>formationstekniken; miljöfrågornas ökade tyngd; samt att Sverige i ännu<br>större grad än tidigare blivit ett mångfaldens samhälle.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>118</p> <p>Utgångspunkten för kommitténs arbete skall vara varje medborgares<br>rätt till föll delaktighet i samhället. De senaste årens demokratiutredning-<br>ar och forskning skall summeras och värderas. Vid behov skall ytterliga-<br>re undersökningar och forskning initieras. Utöver analyser och beskriv-<br>ningar skall kommittén lämna konkreta förslag inom de områden där den<br>anser det behövligt. Arbetet ska bedrivas så att det offentliga samtalet<br>kring demokratin och det svenska folkstyret stimuleras och utvecklas.</p> <p>Kommitténs arbete koncentreras till följande fyra områden.</p> <p>- Internationaliseringen av ekonomin. Ekonomi och demokrati i sam-<br>spel.</p> <p>Kommittén skall bl.a. belysa hur de arbetslöshetsnivåer som Sverige<br>har upplevt under de senaste fem åren har ökat känslan av att stå utan-<br>för och minskat tilltron till demokratin och till de folkvalda politikerna<br>på olika nivåer i samhället. Kommittén skall också kartlägga hur det<br>politiska handlingsutrymmet påverkades av 1990-talets ekonomiska<br>kris och vilka effekter som denna har haft på det svenska folkstyret.</p> <p>- Sverige i Europeiska unionen</p> <p>Sverige, liksom många andra västländer, är på väg från industrisam-<br>hället mot det som kallats kunskaps- eller informationssamhället. Des-<br>sa förhållanden har påverkat hur medborgarna uppfattar sig själva och<br>sin kulturella identitet. Till kommitténs uppgift hör bl.a. att analysera<br>dessa förhållanden.</p> <p>- TVya informations- och kommunikationsmönster, informationstekniken.<br>Det nya medielandskapet.</p> <p>Kommittén skall analysera på vilket sett de nya informations- och<br>kommunikationsmönstren och den nya informationsteknologin påver-<br>kar maktfördelningen och förutsättningarna för demokratiskt deltaga-<br>de. Likaså skall det nya medielandskapets påverkan på demokratin<br>analyseras.</p> <p>- Förändringarna i den offentliga sektorn. Utvecklingen inom folkrörel-<br>serna.</p> <p>Inom staten, landstingen och kommunerna har ett omfattande föränd-<br>rings- och förnyelsearbete bedrivits under det senaste decenniet. Ut-<br>över syftet att effektivisera har detta också haft som mål att finna nya<br>vägar att stärka demokratin och öka människors delaktighet i sam-<br>hällsutvecklingen. Kommitténs uppgift är att studera vilka resultat<br>dessa strävanden har gett samt föreslå åtgärder som är ägnade att för-<br>stärka demokratin på regional och lokal nivå.</p> <p>I kommitténs uppdrag ingår vidare att belysa de förändringar i medbor-<br>garnas engagemang - genom föreningar och folkrörelser - som skett un-<br>der främst 1980- och 1990-talen.</p> <p>11.2.5 Det fortsatta arbetet</p> <p>Sökandet efter vägar som skapar goda förutsättningar för vuxna respekti-<br>ve ungdomar av båda könen oavsett ursprung att göra sig hörda i de<br>kommunala valen, i de politiska partiernas arbete samt att delta i de nya</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>119</p> <p>formerna för inflytande som nu växer fram i lokala demokratiförsök un-<br>derlättas av lokal samverkan i olika former. Utgångspunkten måste vara<br>att tillvarata de kunskaper och erfarenheter som finns samlade i landets<br>kommuner, i lokala utvecklingsprojekt, i ideella organisationer, vid myn-<br>digheter etc.</p> <p>Regeringen bedömer i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop.<br>1997/98:150 kap. 7.6.1) att det finns ett behov av att på nationell nivå<br>kontinuerligt följa förnyelsearbetet inom kommuner och landsting fram-<br>för allt vad gäller effekterna på demokrati och rättssäkerhet. Det gäller<br>bl.a. frågor om representativitet för vissa grupper och det medborgerliga<br>deltagandet i grundläggande politiska processer.</p> <p>Regeringen har gett Statskontoret i uppdrag att närmare följa upp<br>samtliga kommuners och landstings organisations-, styr- och verksam-<br>hetsformer. Statskontoret skall även närmare studera hur ett fortsatt ut-<br>vecklingsarbete kan bedrivas vad gäller uppföljningen av vilka effekter<br>olika organisations-, styr- och verksamhetsformer har på den lokala de-<br>mokratin, rättssäkerheten och medborgarnas möjligheter till inflytande.<br>Avsikten är att utforma en uppföljningsmodell som kan användas konti-<br>nuerligt i statens uppföljning av kommunerna.</p> <h3>11.3 Kommunala demokratireformer och</h3> <h3>försöksverksamheter</h3> <p>Regeringens bedömning: Det är viktigt att kommunerna fortsätter att<br>utveckla nya former för den lokala demokratiska dialogen. Nya verk-<br>samhetsformer i kommundelsnämnder och ett ökat inslag av brukarin-<br>flytande är särskilt viktigt för att stimulera det demokratiska engage-<br>manget i de utsatta stadsdelarna. Även medborgarkontor kan spela en<br>viktig roll i utvecklingen av den lokala demokratin, liksom lokala IT-<br>nätverk.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Sverige är i likhet med en rad<br>andra industriellt utvecklade länder på väg in i ett nytt samhälle där kun-<br>skapens betydelse för utvecklingen får en mer framträdande plats. Detta<br>innebär nya förutsättningar och nya villkor för det offentliga livet och<br>den lokala demokratin. Med stigande kunskapsnivå i samhället ökar<br>kvinnors och mäns krav på inflytande och delaktighet, och på större makt<br>över sina egna liv; i närsamhället, i arbetslivet och i samhället i stort.</p> <p>Den allmänna samhällsinformationen skall göra det möjligt för med-<br>borgarna att hävda sina idéer och intressen i den demokratiska processen.<br>Ansvaret för denna information ligger främst på de politiska partierna,<br>folkrörelserna och massmedierna. Dessa frågor har under de senaste de-<br>cennierna behandlats av en rad demokratiutredningar.</p> <p>Parallellt med de statliga utredningar som nämnts ovan har en omfat-<br>tande utveckling skett av formerna för den kommunala demokratin. Den<br>nya kommunallagen med dess möjligheter att fritt välja nämndorganisa-<br>tion har gett ökat utrymme att pröva olika former för hur den kommunala<br></p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>120</p> <p>demokratiska processen skall organiseras. Diskussionerna har främst Prop. 1997/98:165<br>handlat om hur kanalerna mellan medborgarna och den valda represen-<br>tanterna skall kunna förbättras.</p> <p>Det finns också ett starkt tryck från medborgarna på att få ett ökat in-<br>flytande över de kommunala verksamheter som närmast berör dem. Här<br>har diskussionerna främst handlat om olika slag av brukarinflytande och<br>självförvaltning. Den demokratiska dialogen förutsätter också att med-<br>borgarna kan orientera sig i samhället, och att de vet vart de skall vända<br>sig för att få information om verksamheterna och kunskap om sina rättig-<br>heter och skyldigheter.</p> <p>Medborgarnas krav på inflytande och delaktighet är stort inte minst i<br>de tre storstadsregionerna. Samtidigt har de gamla kommunala organisa-<br>tionerna inte varit konstruerade för att möta de ökade medborgarkraven.<br>Ett sätt att möta dessa krav har varit att inrätta kommun- eller stadsdels-<br>nämnder. Stockholm, Göteborg och Malmö har under 1990-talet genom-<br>fört kommundelsreformer, där den kommunala organisationen har för-<br>ändrats från en sektorsindelad organisation till en geografiskt indelad.<br>Kommundelsnämnder finns också i vissa andra större kommuner i stor-<br>stadsregionerna som t.ex. Södertälje och Huddinge. Syftet med dessa<br>reformer har varit dubbelt; för det första att stärka och vitalisera den lo-<br>kala demokratin och för det andra att effektivisera den kommunala verk-<br>samheten genom samverkan över sektorsgränser.</p> <p>I stora städer kan avståndet mellan valda och väljare bli mycket stora.<br>Tanken med kommundelsreformema är att minska detta avstånd och att<br>göra fler delaktiga i beslutsprocessen. Den organisatoriska förändringen i<br>sig är naturligtvis inte tillräcklig för att nå dessa mål, utan innebär endast<br>att nya möjligheter öppnas. I flera av storstädernas kommundelar har<br>man prövat nya former för dialog mellan valda och väljare. Några exem-<br>pel kan nämnas:</p> <p>- Öppna sammanträden med stadsdelsnämnderna finns i Malmö och<br>Stockholm. Förutom att ge medborgare och lokala media bättre insyn i<br>nämndens arbete har det ofta kombinerats med allmän frågestund eller<br>temadelar av sammanträdena där allmänheten får yttra sig om ärenden<br>som senare skall beslutas i nämnden.</p> <p>- Rätt för medborgare att väcka förslag i stadsdelsnämnderna tillämpas i<br>flera stadsdelar i Stockholm. Eftersom nämnden själv avgör vilka frå-<br>gor den skall behandla kräver inte detta någon ändring av kommunal-<br>lagen såsom medborgarförslag till kommunfullmäktige skulle göra.</p> <p>- Stadsdelsting i olika former prövas av flera stadsdelsnämnder i Stock-<br>holm. Syftet är att erbjuda medborgarna möjlighet att delta i en slags<br>framtidsverkstad som en del av beredningsarbetet inför antagande av<br>den lokala budgeten.</p> <p>I kommunerna pågår en lång rad utvecklingsprojekt med ett utökat bru-<br>karinflytande över kommunalt driven verksamhet. I många förskolor har<br>det inrättats brukarstyrelser med en majoritet av föräldrar som inom de<br>ramar som kommunen ställt upp ansvarar för förskolans ekonomi och<br>verksamhet. Inom skolområdet har riksdagen beslutat om möjlighet att<br>inrätta skolenhetsstyrelser med majoritet av föräldrar på grundskolan och</p> <p>121</p> <p>av elever på gymnasieskolan. Det finns många exempel på brukaravtal<br>där t.ex. föreningar har tagit över ansvar för drift av bl.a. idrottsplatser<br>och parker från kommunen.</p> <p>Det demokratiska engagemanget börjar oftast med de frågor som direkt<br>berör den enskilde. Regeringen anser därför att det är av särskilt stor vikt<br>att kommunerna i de utsatta stadsdelarna fortsätter att driva på utveck-<br>lingen av brukarinflytande i olika former.</p> <p>Regeringen bedömde i den integrationspolitiska propositionen (prop.<br>1997/98:16) att medborgarkontor kunde vara av särskild betydelse för<br>storstadsregionernas utsatta stadsdelar. Statliga och kommunala myndig-<br>heter borde sträva efter att samhällsinformationen når alla oavsett här-<br>komst och etnisk bakgrund, och efter att den är anpassad till mottagarnas<br>skilda behov och förutsättningar. Regeringen bedömer i avsnitt 8.5 i den-<br>na proposition att medborgarna i de utsatta stadsdelarna bör fa tillgång<br>till gemensamma kontor för såväl statliga som kommunala myndigheter.<br>Sådana medborgarkontor bör kunna fungera som en kontaktpunkt och<br>spela en viktig roll för utvecklingen av den lokala demokratin.</p> <p>Regeringen bedömde i den förvaltningspolitiska propositionen att<br>myndigheterna bör erbjuda elektroniska tjänster för självbetjäning som<br>komplement till traditionella tjänster. Det bör bl.a. innebära möjlighet att<br>elektroniskt fa tillgång till bl.a. myndighetsinformation, blanketter, före-<br>skrifter, lagar och förordningar, samt att initiera ärenden elektroniskt, där<br>så är möjligt med hänsyn till lagstiftningen.</p> <p>Allt fler kommuner och landsting har idag formulerat IT-strategier som<br>också omfattar demokratiaspekter. På kommunala initiativ utrustas idag<br>allt fler bostadsområden med bredbandsnät. Sådana nätverk kan fungera<br>som plattformer för ökade kontakter mellan medborgarna, och mellan<br>medborgarna och deras förtroendevalda politiker. Nätverken kan för-<br>medla erbjudanden om utbildningar och andra tjänster, samt information<br>om föreningar, arbetsgrupper och projekt som finns inom stadsdelen och<br>i kommunen.</p> <h3>11.4 Folkrörelser i storstäderna</h3> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringens bedömning: Folkrörelserna utgör en viktig resurs i ar-<br>betet med att skapa och genomföra lokala utvecklingsavtal för utsatta<br>stadsdelar. I detta arbete bör folkrörelserna kunna spela en betydelse-<br>full roll, såväl när det gäller att utveckla nya idéer som att engagera<br>nya grupper i arbetet.</p> <p>Skälen för regeringens bedömning: Åsikterna om dagens folkrörel-<br>ser går isär. Å ena sidan hävdas att de inte längre når ut till medborgarna<br>och att arbetsformerna ofta har stelnat. Å andra sidan ser vi nya former<br>av folklig mobilisering, i form av nätverk och föreningar, i mer eller<br>mindre tillfälliga aktionsgrupper. Om man med folkrörelse menar att<br>människor tillsammans tar strid i en angelägen fråga - då lever folkrörel-<br></p> <p>122</p> <p>serna i högsta grad också idag. Ibland i en ny form, ibland också inom Prop. 1997/98:165<br>ramen för en befintlig folkrörelse.</p> <p>Folkrörelserna kan utgöra en betydelsefull kraft i förändringsarbetet i<br>ett samhälle. De svenska folkrörelsernas tidiga initiativ till insatser när<br>det gäller sådant som folkbildning, sociala frågor och arbetsrätt har varit<br>betydelsefulla och folkrörelsearbetet har ofta lett över till lagstiftning och<br>ett vidgat samhällsansvar på dessa områden.</p> <p>En förutsättning för att människor skall engagera sig i och driva vikti-<br>ga frågor i organiserad form är dock att de själva har tagit initiativen och<br>själva driver frågorna. En sådan delaktighet utifrån egna idéer och resur-<br>ser kan vara den mobiliserande kraft, som vänder människors tillvaro<br>från anonym maktlöshet till aktivt engagemang.</p> <p>Sådana exempel finns också i storstäderna, inte minst i de utsatta bo-<br>stadsområdena. Det kan handla om att de etablerade folkrörelserna och<br>bildningsförbund samarbetar med de nybildade föreningar och nätverk<br>som finns i stadsdelen, utifrån lokala behov och önskemål, som de boen-<br>de själva uttrycker.</p> <p>Medborgarnas engagemang i viktiga samhällsfrågor kan på många om-<br>råden komplettera de offentliga insatserna med ideellt arbete. I debatten<br>om den ”svenska modellen” hävdas ibland att samhället alltför ofta tagit<br>ifrån de enskilda medborgarna och de ideella organisationerna initiativet<br>och ansvaret. Det kan finnas visst fog för denna uppfattning, men pen-<br>deln får inte slå över och tillbaka till att de ideella organisationerna för-<br>väntas överta stora delar av samhällets ansvar. Istället bör det handla om<br>att utveckla ett fruktbart samspel mellan offentligt ansvar och ett civilt<br>samhälle som förmår att komplettera och stöda den generella välfärdspo-<br>litiken. Folkrörelserna och de ideella organisationerna är således en<br>omistlig tillgång, både för medborgarnas skull och för demokratins<br>överlevnad.</p> <p>Under åren 1991-1995 genomfördes i tolv stadsdelar i fem storstads-<br>områden det s.k. PLUS-projektet (Projektet för Lokal Utveckling genom<br>Samverkan). Syftet var att utveckla metoder för arbete med ungdomar i<br>utsatta stadsområden genom att stimulera en ökad lokal samverkan. Un-<br>der PLUS-projektets gång skapades ett nätverk mellan de lokala aktörer-<br>na i de olika projekten. Bl.a. genomfördes ett antal gemensamma träffar<br>som visade sig fa stor betydelsen för de olika lokala projektens utveck-<br>ling. Genom ett berikande erfarenhetsutbyte stärktes framför allt de lo-<br>kala krafter inom föreningar och ideella grupper, som annars saknar for-<br>mella strukturer för att mötas och inspireras av likasinnade.</p> <p>De lokala utvecklingsavtal som föreslås i denna proposition bör utfor-<br>mas så att många lokala aktörer engageras i utformningen av lokala lös-<br>ningar. Regeringen ser det som viktigt att underlätta för personer inom<br>ideella föreningar och liknande sammanslutningar att mötas för ömsesi-<br>digt erfarenhetsutbyte. Därmed ökar också förutsättningarna för ett na-<br>tionellt kunnande och agerande. Regeringen har därför för avsikt att av-<br>sätta medel ur Allmänna arvsfonden för att möjliggöra gemensamma<br>träffar och erfarenhetsutbyte mellan lokala föreningsdrivna projekt för<br>barn, ungdomar och personer med funktionshinder.</p> <p>123</p> <h2>12</h2> <h2>Ekonomiska konsekvenser</h2> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>I detta avsnitt ges en kortfattad redovisning av den ekonomiska omfatt-<br>ningen av de särskild storstadspolitiska åtgärder som föreslås i denna<br>proposition med angivande av vilka utgiftsområden som berörs. Samtliga<br>kostnader med anledning av propositionen finansieras inom de ramar<br>som angivits i 1998 års ekonomiska vårproposition (prop. 1997/98:150).</p> <p>Insatser inom ramen för den föreslagna storstadsdelegationen</p> <p>Regeringen har i 1998 års ekonomiska vårproposition föreslagit att ra-<br>marna sammanlagt utökas med 350 miljoner kronor år 1999, 350 miljo-<br>ner kronor år 2000 samt 800 miljoner kronor år 2001 med anledning av<br>den treårssatsning som genomförs inom ramen för framtidssatsningen<br>”Ett Sverige för alla” som redovisas i samma proposition.</p> <p>Av dessa medel avser 5 vissa medel ökade kostnader för diskrimine-<br>ringsombudsmannen (DO) och validering av betyg samt 5 miljoner kro-<br>nor för år 1999 och år 2000 aktiviteter inom ramen för Mångfaldens år.<br>Dessa medel behandlas inte i denna proposition.</p> <p>Riksdagen har tidigare för år 1998 anvisat 189 miljoner kronor till sär-<br>skilda insatser i utsatta bostadsområden (utgiftsområde 8, anslag B2). För<br>år 1999 och år 2000 beräknades vardera 150 miljoner kronor.</p> <p>Regeringen föreslår i denna proposition att huvuddelen av de statliga<br>storstadspolitiska insatserna bör samlas inom ramen för lokala utveck-<br>lingsavtal. Det tidigare beslutade programmet för särskilda insatser i ut-<br>satta bostadsområden kommer därför att integreras i den föreslagna stor-<br>stadsdelegationens arbete. En del av de medel som anvisats för särskilda<br>insatser i utsatta bostadsområden bör dock även fortsättningsvis kunna<br>användas utanför storstadsregionerna.</p> <p>Storstadssatsningama kommer att sammanlagt innebära 480 miljoner<br>kronor år 1999, 480 miljoner kronor år 2000 och 785 miljoner kronor år<br>2001 av medlen avsatta till ”Ett Sverige för alla” samt till utsatta bo-<br>stadsområden. Av dessa medel bör 10 miljoner kronor skall användas till<br>idrotts- och fritidsverksamhet och 10 miljoner kronor till kulturverksam-<br>het under vart och ett av åren 1999-2001.</p> <p>Regeringen har vidare i 1998 års vårproposition redovisat att den avser<br>att avsätta vissa resurser ff.o.m. år 1999 för att stärka kunskaperna i<br>svenska språket i områden med hög andel invandrare. Regeringen före-<br>slår i denna proposition en utvidgad försöksverksamhet med deltidsför-<br>skola i utsatta stadsdelar, samt att 150 miljoner kronor av anvisade medel<br>avsätts för detta ändamål för vart och ett av åren 1999-2001. Vidare fö-<br>reslås särskilda insatser för språkutveckling i skolan i utsatta stadsdelar i<br>storstadsregionerna, samt att 50 miljoner kronor per år av anvisade medel<br>avsätts för detta ändamål för vart och ett av åren 1999-2001.</p> <p>Regeringen föreslår också att resurser skall avsättas för vart och ett av<br>åren 1999-2001 för att stärka kunskaperna i svenska språket i områden<br>med hög andel invandrare genom en utveckling av svenskundervisning<br>integrerad med arbetsplatspraktik. Regeringen föreslår i denna proposi-<br></p> <p>124</p> <p>tion att en ram motsvarande 20 miljoner kronor per år under åren 1999-<br>2001 avsätts för detta ändamål.</p> <p>Den närmare fördelningen av medlen till utsatta storstadsområden skall<br>ske inom ramen för lokala utvecklingsavtal. Delegationen bör dock också<br>kunna fördela medel till områden utanför storstäderna med hög andel<br>arbetslösa invandrare.</p> <p>Regeringen föreslår i denna proposition att 10 miljoner kronor skall<br>avsättas för vart och ett av åren 1999-2001 för förstärkning av kultur-<br>miljövård och arkitektoniska värden i storstäderna. Dessa medel riktas<br>inte uteslutande till utsatta storstadsområden och de skall inte ingå i de<br>lokala utvecklingsavtalen.</p> <p>I budgetpropositionen för år 1999 kommer regeringen att presentera<br>utgiftsområdesramar och anslag i enlighet med förslagen i denna propo-<br>sition.</p> <p>Övriga storstadssatsningar</p> <p>Regeringen föreslog i 1998 års vårproposition att resurser skulle avsättas<br>inom utgiftsområde 16 för ytterligare förstärkningar inom högskolesek-<br>torn, samt att den senare skulle återkomma till fördelningen av de nya<br>högskoleplatserna för år 2000 m.m. Regeringen föreslår i denna proposi-<br>tion att ytterligare 5 000 nya permanenta platser tillförs högskolan i stor-<br>stadsregionerna från höstterminen år 2000.</p> <p>Vidare avsätts 5 miljoner kronor år 1999 för utvecklingsinsatser i syfte<br>att stimulera rekryteringen av lågutbildade vuxna i storstadsregionerna<br>till vuxenutbildning. Slutligen avsätts 1,5 miljoner kronor år 1999 för<br>utveckling av IT-baserade läromedel för svenska som andraspråk och för<br>SFI. Dessa satsningar finansieras inom utgiftsområde 16.</p> <p>Regeringen föreslår slutligen i vårpropositionen att utgiftsområde 4 -<br>Rättsväsendet - skall tillföras ytterligare 200 miljoner kronor för år 1999,<br>250 miljoner kronor för år 2000 och 300 miljoner kronor för år 2001. De<br>nya medlen skall bl.a. användas för att säkerställa närpolisreformen och<br>kampen mot vardagsbrottsligheten samt för att förstärka ekobrottsbe-<br>kämpningen. Regeringen räknar med att en betydande del av dessa resur-<br>ser kommer att användas för storstadsregionerna.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>125</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Tabell 4 Sammanställning av budgeteffekter. Miljoner kronor.</p> <table border="1"> <tr><td></td><td> <p>1999</p></td><td> <p>2000</p></td><td> <p>2001</p></td></tr> <tr><td> <p>Inom ramen för lokala utvecklingsavtal</p></td><td></td><td></td><td></td></tr> <tr><td> <p>Stöd till utsatta bostadsområden</p></td><td> <p>150</p></td><td> <p>150</p></td><td> <p>-</p></td></tr> <tr><td> <p>Utsatta storstadsområden</p></td><td> <p>90</p></td><td> <p>90</p></td><td> <p>545</p></td></tr> <tr><td> <p>Språkförskola</p></td><td> <p>150</p></td><td> <p>150</p></td><td> <p>150</p></td></tr> <tr><td> <p>Språkutveckling</p></td><td> <p>50</p></td><td> <p>50</p></td><td> <p>50</p></td></tr> <tr><td> <p>Kultur och idrott</p></td><td> <p>20</p></td><td> <p>20</p></td><td> <p>20</p></td></tr> <tr><td> <p>Integrerad praktik/ svenskundervisning</p></td><td> <p>20</p></td><td> <p>20</p></td><td> <p>20</p></td></tr> <tr><td> <p>Summa lokala utvecklingsavtal</p></td><td> <p>480</p></td><td> <p>480</p></td><td> <p>785</p></td></tr> <tr><td> <p>Övriga insatser</p></td><td></td><td></td><td></td></tr> <tr><td> <p>Kulturmiljövård</p></td><td> <p>10</p></td><td> <p>10</p></td><td> <p>10</p></td></tr> <tr><td> <p>Rekrytering av lågutbildade</p></td><td> <p>5</p></td><td> <p>-</p></td><td> <p>-</p></td></tr> <tr><td> <p>IT-baserade läromedel</p></td><td> <p>1,5</p></td><td> <p>-</p></td><td> <p>-</p></td></tr> <tr><td> <p>Summa övriga insatser</p></td><td> <p>16,5</p></td><td> <p>10</p></td><td> <p>10</p></td></tr> </table> <p>Till detta kommer medel för brottsförebyggande insatser i storstadsom-<br>rådena med 10 miljoner kronor under år 1998.</p> <p>Uppdrag och uppgifter som åläggs statliga myndigheter i denna propo-<br>sition förutsätts finansieras inom respektive myndighets ram.</p> <p>126</p> <h2>Sammanfattning av remissmöte om<br>Storstadskommitténs betänkande 25 mars 1998</h2> <p>Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)</p> <p>Arbetsmarknadsstyrelsen anser att det är fullt möjligt att på marginalen<br>bistå även grupper som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden. AMS<br>framhåller dock svårigheten med avvägningen att satsa på dessa grupper<br>och att samtidigt understödja generell tillväxt och undvika flaskhalsar.</p> <p>AMS har positiva erfarenheter av starta-eget-bidraget. De anser det<br>krävs nya marknader för att fa igång sysselsättningen, varav privata<br>tjänster kan vara ett sådant område. AMS är positiva till en starkare lokal<br>samverkan mellan olika myndigheter samt tillstyrker att storstadsdelega-<br>tionen skall kunna fatta beslut om att undanröja hindrande regelsystem.<br>AMS tillstyrker också storstadskommitténs förslag om lärlingsutbild-<br>ning.</p> <p>Skolverket</p> <p>Skolverket instämmer i storstadskommitténs resonemang om betydelsen<br>av svenska språket, men framhåller även modersmålets betydelse för<br>barnens språkutveckling. Skolverket redovisade positiva resultat av för-<br>sök med elev- och föräldradominerade lokala styrelser för skolan. Skol-<br>verket tillstyrker kommitténs förslag om deltidsförskola för barn mellan<br>3-5 år men framhåller att den måste vara gratis för föräldrarna för att<br>önskad effekt skall kunna nås. Likaså tillstyrker Skolverket förslaget om<br>en pedagogisk utvecklingsfond, men är tveksamma till stöd till investe-<br>ringar i lokaler.</p> <p>Socialstyrelsen</p> <p>Socialstyrelsen betonar betydelsen av en allmänt ökad sysselsättning för<br>att de utsatta områdenas problem skall kunna lösas. Styrelsen tillstyrker<br>storstadskommitténs förslag om förstärkning av förskola och skola i ut-<br>satta områden. Man bör vidare beakta att olika invandrargrupper har väl-<br>digt olika behov och förutsättningar. Förslaget att staten skall överta an-<br>svaret för socialbidragen avstyrks. Individens behov bör vara styrande<br>för samverkan mellan kommun, socialtjänst och arbetsförmedling. Soci-<br>alstyrelsen anser att finansiell samverkan mellan olika myndigheter är<br>viktig men anser att någon ny lagstiftning inte bör införas innan det s.k.<br>SOCSAM-försöket utvärderats.</p> <p>Boverket</p> <p>Boverket instämmer i storstadskommitténs förslag om en nationell stor-<br>stadspolitik, inrättande av en storstadsdelegation samt framtagande av</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Bilaga</p> <p>127</p> <p>lokala handlingsplaner. Däremot anser Boverket att kommittén inte har<br>beaktat bostadsmiljöns betydelse för människors identitet och självkäns-<br>la. Boverket betonar bostadsförvaltningens stora betydelse och hänvisar<br>till positiva erfarenheter av decentralisering av förvaltningsorganisationer<br>samt inslag av självförvaltning.</p> <p>Invandrarverket</p> <p>Invandrarverket betonar betydelsen av en fullgod kommersiell och of-<br>fentlig service i de utsatta områdena. De mest attraktiva utbildningarna<br>bör lokaliseras till dessa områden. Vidare betonar verket betydelsen av<br>utbildning i svenska som andraspråk. Invandrarverket anser att staten och<br>kommunerna bör förlägga arbetsplatser till de utsatta områdena. Verket<br>är kritisk till en särskild storstadsdelegation eftersom det finns en risk att<br>berörda myndigheter då avstår från att ta sin del av ansvaret.</p> <p>Folkhälsoinstitutet</p> <p>Institutet noterar att hälsoskillnadema har ökat mellan olika grupper.<br>Samtidigt som institutet delar storstadskommitténs uppfattning om stärkt<br>egenmakt för de boende i utsatta områden vill det markera att detta inte<br>kan motverka vilka materiella brister som helst. Institutet vill gärna ingå i<br>en referensgrupp till den föreslagna storstadsdelegationen.</p> <p>Folkhälsoinstitutet tillstyrker förslaget om deltidsförskola i utsatta områ-<br>den och påminner dessutom om familjecentralemas stora betydelse.<br>Skolornas storskalighet är ett problem för elevernas psykosociala hälsa.<br>Institutet tillstyrker kommitténs förslag om lärlingsutbildning. Vidare<br>anser institutet att kommittén gett en alltför positiv bild av kultur- och<br>fritidsutbudet i utsatta områden. Institutet anser att en specifik samord-<br>ning av barn- och ungdomsfrågorna i kommunerna eller stadsdelarna bör<br>komma till stånd.</p> <p>R iksförsäkringsverket</p> <p>Frågan om finansiell samverkan mellan lokala aktörer är viktig men den<br>måste lösas på lokal nivå och bör inte se likadan ut i hela landet. RFV är<br>tveksamma till inrättandet av en storstadsdelegation. Förslaget att staten<br>skall ta över det finansiella ansvaret för socialbidragen från kommunerna<br>avstyrks starkt.</p> <p>Länsstyrelsen i Stockholms län</p> <p>Länsstyrelsen tillstyrker generellt insatser för att stärka invånarna i de<br>utsatta bostadsområdena. En långsiktig inriktning föredras framför tradi-<br>tionella projektsatsningar. Storstadsdelegationen bör endast vara ett po-<br>licyorgan, och verksamheten bör istället utgå från den etablerade myn-<br>dighetsstrukturen. Vidare anser länsstyrelsen att en tillväxtbefrämjande<br>näringspolitik behövs i hela storstadsregionerna. Det bör finnas dubbla</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Bilaga</p> <p>128</p> <p>incitament för staten och kommunerna att minska socialbidragskostna-<br>dema. Länsstyrelsen tillstyrker en ökning av antalet högskoleplatser i<br>Stockholmsregionen. Länsstyrelsen har ett eget långtgående förslag till<br>förenkling för småföretagare, kallat självanställning, som man anser bor-<br>de genomföras. Det måste finnas gymnasier med spetskompetens i de<br>utsatta områdena.</p> <p>Kommunförbundet</p> <p>Det är viktigt med åtgärder också för dem som står långt ifrån arbets-<br>marknaden, vilket i hög utsträckning är liktydigt med invandrare och<br>flyktingar. Revirtänkandet inom arbetsmarknadsverket är ett problem och<br>kommunförbundet anser att de lokala arbetsförmedlingsnämnderna bör få<br>ökad beslutanderätt. Riskkapital för invandrare som vill starta eget bör<br>vara en prioriterad fråga. Kommunförbundet tillstyrker försök med lär-<br>lingsutbildning, mentorskap och praktikantplatser för att fa in invandrare<br>på arbetsmarknaden. En brist med Kunskapslyftet är att det endast riktas<br>till de som har en arbetsmarknadsanknytning. Förbundet menar att staten<br>bör ta ett större ansvar för socialbidragen, och att socialtjänsten bör kon-<br>centrera sig på dem som har en social problematik. Försöksverksamheten<br>FINS AM bör inte permanentas, men det kan däremot vara bra med andra<br>former för lokal finansiell samverkan. Kommunförbundet tillstyrker ökad<br>självförvaltning av bostäder enligt storstadskommitténs förslag.</p> <p>Landstingsförbundet</p> <p>Landstingsförbundet anser att det borde ha skett en ordentlig remissbe-<br>handling av kommitténs förslag. Folkhälsoskillnadema ökar och fördel-<br>ningen av hälso- och sjukvårdsresurserna är därvidlag en central fråga.<br>För att positiva folkhälsoeffekter skall nås krävs en bred lokal satsning,<br>förankrad hos flera aktörer. Landstingsförbundet framhåller vidare sys-<br>selsättningens stora betydelse för hälsan. Vidare anser förbundet att<br>forskningsresultat i betydligt högre utsträckning måste omsättas i praktik.</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Bilaga</p> <p>129</p> <h2>F inansdepartementet</h2> <p>Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 maj 1998</p> <p>Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-<br>Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulv-<br>skog, Lindh, Johansson, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Mes-<br>sing, Engqvist</p> <p>Föredragande: Östros</p> <p>Prop. 1997/98:165</p> <p>Regeringen beslutar proposition Utveckling och rättvisa - en politik för<br>storstaden på 2000-talet</p> <p>130</p> 1 1 att riksdagen godkänner regeringens förslag om mål och inriktning för storstadspolitiken (avsnitt 4). 1997/98:AU14 ? 1 1 att riksdagen godkänner regeringens förslag om mål och inriktning för storstadspolitiken (avsnitt 4). ? 1 1.1 att riksdagen godkänner regeringens förslag om mål och inriktning för storstadspolitiken (avsnitt 4). ? HÄN Hänvisning 1998-02-25 00:00:00 inträffat 3 INL Inlämning 1998-05-19 00:00:00 inträffat 60 B Bordläggning 1998-05-22 00:00:00 inträffat 2 MOT Motionstid slutar 1998-10-12 00:00:00 inträffat 4 inlamnatav Inlämnat av Finansdepartementet 2014-11-23 16:12:08 statustext statustext Ärendet är avslutat GL03165 2019-05-22 17:21:12 tilldelat Tilldelat Arbetsmarknadsutskottet 2014-11-23 16:12:08 behandlas_i 1997/98:AU14 GL01AU14 bet 1997/98 AU14 Uppskov med behandling av ärenden Betänkande behandlas_i 1998/99:AU2 GM01AU2 bet 1998/99 AU2 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet Betänkande följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GL02A63 mot 1997/98 A63 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GL02A64 mot 1997/98 A64 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GL02A65 mot 1997/98 A65 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GL02A66 mot 1997/98 A66 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet Motion följdmotion <br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GM02A1 mot 1998/99 A1 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet Motion följdmotion av Barbro Johansson m.fl. (MP)<br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GL02A65 mot 1997/98 A65 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet av Barbro Johansson m.fl. (MP) Motion följdmotion av Bertil Persson (M)<br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GL02A63 mot 1997/98 A63 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet av Bertil Persson (M) Motion följdmotion av Elver Jonsson m.fl. (FP)<br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GL02A64 mot 1997/98 A64 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet av Elver Jonsson m.fl. (FP) Motion följdmotion av Gudrun Schyman m.fl. (V)<br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GM02A1 mot 1998/99 A1 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet av Gudrun Schyman m.fl. (V) Motion följdmotion av Michael Stjernström m.fl. (KD)<br/> med anledning av prop. 1997/98:165<br/> Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet GL02A66 mot 1997/98 A66 med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet av Michael Stjernström m.fl. (KD) Motion