<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2222437</hangar_id>
 <dok_id>GL03105</dok_id>
 <rm>1997/98</rm>
 <beteckning>105</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1997/98:105</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ>Justitiedepartementet</organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>105</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1998-03-19 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 14:03:10</systemdatum>
 <publicerad>1998-01-01 00:00:00</publicerad>
 <titel>Det allmännas skadeståndsansvar</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GL03105/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GL03105</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GL03105</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1997/98:105&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;Det allmännas skadeståndsansvar&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GL03105/prop_199798__105-1.png" style="width:42pt;height:69pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholm den 19 mars 1998&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Göran Persson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Laila Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Justitiedepartementet)&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås dels att en ny lag - lag om ersättning vid frihets-&lt;br&gt;berövanden och andra tvångsåtgärder - ersätter den nu gällande lagen&lt;br&gt;(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning, dels att det i skade-&lt;br&gt;ståndslagen införs en bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig&lt;br&gt;myndighetsinformation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagen om ersättning för skada vid frihetsberövanden och&lt;br&gt;andra tvångsåtgärder innebär att möjligheterna att få ersättning från&lt;br&gt;staten för den som har fatt sin frihet inskränkt utökas för vissa fall. Det&lt;br&gt;gäller i första hand när någon grips eller anhålls kortvarigt på grund av&lt;br&gt;misstankar om brott. Ersättning skall betalas, om det står klart att beslutet&lt;br&gt;vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Detsamma gäller när&lt;br&gt;någon frihetsberövas i administrativ ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot behålls enligt propositionens förslag den s.k. 24-timmars-&lt;br&gt;regeln för anhållande och liknande frihetsinskränkningar. Den innebär att&lt;br&gt;det allmänna har ett strikt ansvar bara om frihetsinskränkningen varat&lt;br&gt;minst 24 timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget införs det en bestämmelse som möjliggör att ersättning&lt;br&gt;vägras eller sätts ned, om den skadelidande själv har betett sig på ett&lt;br&gt;sådant sätt att han eller hon har föranlett frihetsinskränkningen. Den nya&lt;br&gt;lagen innehåller vidare bestämmelser som innebär att en person som har&lt;br&gt;fått ersättning enligt lagen under vissa förutsättningar kan bli skyldig att&lt;br&gt;betala tillbaka pengarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagen innehåller slutligen en bestämmelse om att den som har&lt;br&gt;åsamkats skada på grund av att polisen m.fl. har använt lagligt våld i&lt;br&gt;vissa angivna situationer kan få ersättning om den skadelidande inte har&lt;br&gt;betett sig på ett sådant sätt att det har varit påkallat att använda våld mot&lt;br&gt;honom eller henne eller hans eller hennes egendom. I dag finns ingen&lt;br&gt;sådan ersättningsrätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås också att det i skadeståndslagen införs en ny&lt;br&gt;bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinforma-&lt;br&gt;tion. Det föreslås att staten eller en kommun skall ersätta skada som har&lt;br&gt;orsakats en enskild medborgare genom fel eller försummelse när en myn-&lt;br&gt;dighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna finns särskilda skäl. Vid bedömningen av om det finns&lt;br&gt;sådana skäl skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras&lt;br&gt;samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna&lt;br&gt;när upplysningarna eller råden lämnades.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagen om ersättning för skada vid frihetsberövanden och&lt;br&gt;andra tvångsåtgärder och den nya bestämmelsen i skadeståndslagen före-&lt;br&gt;slås träda i kraft den 1 januari 1999.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Innehållsförteckning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagtext...............................................................................................6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;andra tvångsåtgärder...........................................................6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1972:207)...........................................................................9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ärendet och dess beredning............................................................10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden och andra&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tvångsåtgärder.................................................................................12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Gällande rätt......................................................................12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;En ny lag om ersättning från staten för skada vid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder....................14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Statens ersättningsansvar vid frihetsinskränkningar.........15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ersättningsgill skada.........................................................21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ersättning vid laglig våldsanvändning..............................22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Jämkning av ersättning.....................................................25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Preskription.......................................................................27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Återbetalning av ersättning...............................................28&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.9 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Utdrag ur kriminalregistret...............................................29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.10 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ikraftträdande....................................................................30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation.............30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Gällande rätt......................................................................30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ett utvidgat informationsansvar........................................32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ikraftträdande....................................................................39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Vissa andra frågor som behandlats av kommittén..........................39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ersättning för ideell skada................................................39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ansvar för skador orsakade av datafel..............................41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ersättning för rättegångskostnader...................................43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Kostnadsmässiga konsekvenser......................................................44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;F örfattningskommentar...................................................................47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och andra tvångsåtgärder..................................................47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen..............60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Sammanfattning (SOU 1993:55)......................................64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Kommitténs lagförslag......................................................69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förteckning över remissinstanserna.................................76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till 3 kap. 3 § skadeståndslagen presenterat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vid hearing den 29 april 1997...........................................77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Deltagare vid hearingen den 29 april&amp;nbsp;1997.......................78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagrådsremissens lagförslag.............................................79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagrådets yttrande............................................................82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1998.........86&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;1 Förslag till riksdagsbeslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår att riksdagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;antar regeringens förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagtext&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har följande förslag till lagtext.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden&lt;br&gt;och andra tvångsåtgärder&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av&lt;br&gt;frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till&lt;br&gt;ersättning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller&lt;br&gt;förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom,&lt;br&gt;åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal&lt;br&gt;väcks, och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslu-&lt;br&gt;tats endast för den övriga brottsligheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om något brott i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse&lt;br&gt;och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning&lt;br&gt;inte skulle ha beslutats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om beslutet om frihetsinskränkning efter överklagande eller över-&lt;br&gt;prövning upphävs eller ersätts av ett beslut om en mindre ingripande&lt;br&gt;åtgärd, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om beslutet om frihetsinskränkning undanröjs utan att det beslutas&lt;br&gt;om ny handläggning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller också den som på grund av miss-&lt;br&gt;tanke om brott har varit anhållen under minst 24 timmar i sträck. Den&lt;br&gt;som har utsatts för en sådan frihetsinskränkning har också rätt till ersätt-&lt;br&gt;ning, om beslutet om anhållande upphävs efter avslag på en häktnings-&lt;br&gt;framställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket 1, 2, 4 och 5 gäller också den som på&lt;br&gt;grund av misstanke om brott under minst 24 timmar i sträck har varit&lt;br&gt;underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för rättspsy-&lt;br&gt;kiatrisk undersökning eller tagen i förvar av befälhavare på fartyg eller&lt;br&gt;luftfartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Bestämmelserna i 2 § tillämpas också då någon på grund av en&lt;br&gt;svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande&lt;br&gt;eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihets-&lt;br&gt;berövande utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som har avtjänat fängelsestraff eller förvandlingsstraff för böter&lt;br&gt;har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av sär-&lt;br&gt;skilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingri-&lt;br&gt;pande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställig-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;heten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit inta-&lt;br&gt;gen för rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndig-&lt;br&gt;hetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ har rätt till&lt;br&gt;ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och&lt;br&gt;därför var oriktigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 2-5 §§, om den&lt;br&gt;skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt&lt;br&gt;försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om&lt;br&gt;brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas er-&lt;br&gt;sättning endast när det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget be-&lt;br&gt;teende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med&lt;br&gt;hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Er-&lt;br&gt;sättning far dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att&lt;br&gt;misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats&lt;br&gt;vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen&lt;br&gt;sättas ned efter vad som är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Ersättning enligt 2-5 §§ lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst,&lt;br&gt;intrång i näringsverksamhet och lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld som&lt;br&gt;utövas med stöd av 10 § eller 23 § första stycket första meningen&lt;br&gt;polislagen (1984:387), 2 kap. 17 § utsökningsbalken eller 57 § tullagen&lt;br&gt;(1994:1550) har rätt till ersättning, om den skadelidande inte har betett&lt;br&gt;sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller&lt;br&gt;hennes person eller egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Anspråk på ersättning enligt denna lag får inte överlåtas innan ersätt-&lt;br&gt;ningen blivit slutligt bestämd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om ersättning betalas enligt denna lag och den ersättningsberätti-&lt;br&gt;gade har rätt till skadestånd av någon annan, inträder staten i mot-&lt;br&gt;svarande mån i den ersättningsberättigades rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som har varit utsatt för en frihetsinskränkning på grund av&lt;br&gt;misstanke om brott och fatt ersättning enligt denna lag är skyldig att&lt;br&gt;betala tillbaka det mottagna beloppet, om han eller hon senare döms för&lt;br&gt;gärningen och till följd av domens innehåll inte skulle ha haft rätt till&lt;br&gt;ersättning vid en prövning enligt 2 § 3. Återbetalningsskyldigheten får&lt;br&gt;jämkas, om det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999, då lagen (1974:515) om&lt;br&gt;ersättning vid frihetsinskränkning upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Den nya lagen tillämpas även i fråga om åtgärder som har vidtagits&lt;br&gt;före ikraftträdandet men inte har upphört före denna tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen&lt;br&gt;(1972:207)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&amp;gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Staten eller en kommun skall er-&lt;br&gt;sätta ren förmögenhetsskada som&lt;br&gt;vållas av att en myndighet genom&lt;br&gt;fel eller försummelse lämnar felak-&lt;br&gt;tiga upplysningar eller råd, om det&lt;br&gt;med hänsyn till omständigheterna&lt;br&gt;finns särskilda skäl. Därvid skall&lt;br&gt;särskilt beaktas upplysningarnas&lt;br&gt;eller rådens art, deras samband&lt;br&gt;med myndighetens verksamhets-&lt;br&gt;område och omständigheterna när&lt;br&gt;de lämnades.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1989:926.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Ärendet och dess beredning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I riksdagen har frågan om det allmännas skadeståndsansvar behandlats&lt;br&gt;återkommande (se bet. 1988/89:LU31, 1989/90:LU10 och LU 14,&lt;br&gt;1990/91:LU 27, 1991/92:LU29, 1992/93:LU41, 1995/96:LU20 och&lt;br&gt;1996/97:LU9).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under hösten 1989 beslöt regeringen att en kommitté skulle tillkallas&lt;br&gt;för översyn av det allmännas skadeståndsansvar. Kommitténs huvud-&lt;br&gt;uppgift var att göra en förutsättningslös och allsidig analys av i vilken ut-&lt;br&gt;sträckning det allmänna bör vara ersättningsskyldigt for skada som orsa-&lt;br&gt;kas enskilda medborgare i samband med myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med att kommittén tillkallades ändrades skadeståndslagens&lt;br&gt;regler om det allmännas skadeståndsansvar. Ändringarna innebar att de&lt;br&gt;skadelidandes möjligheter att fa ersättning för skada som orsakats av det&lt;br&gt;allmänna förbättrades genom att vissa regler som begränsade skade-&lt;br&gt;ståndsansvaret togs bort. Dels upphävdes den s.k. standardregeln som&lt;br&gt;innebar att ersättningsskyldighet förelåg endast om de krav som med&lt;br&gt;hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kunde ställas på dess&lt;br&gt;utövning blivit åsidosatta, dels upphävdes den s.k. passivitetsregeln som&lt;br&gt;innebar att en skadelidande som underlåtit att fora talan om rättelse eller&lt;br&gt;att använda ett särskilt rättsmedel inte kunde få ersättning för skada som&lt;br&gt;därigenom kunnat undvikas. Dessutom upphävdes vissa begränsningar i&lt;br&gt;möjligheten att få ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av&lt;br&gt;intrång i näringsverksamhet (se prop. 1989/90:42, bet. 1989/9O:LU1,&lt;br&gt;rskr. 1989/90:50). Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I maj 1993 presenterade kommittén sina överväganden i betänkandet&lt;br&gt;Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55). Betänkandet har&lt;br&gt;remissbehandlats. En sammanfattning av kommitténs förslag finns i&lt;br&gt;bilaga 1. De lagförslag som kommittén lade fram finns i bilaga 2. En&lt;br&gt;förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissamman-&lt;br&gt;ställning finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr Ju93/2430).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitiedepartementet anordnade den 29 april 1997 en hearing angåen-&lt;br&gt;de utformningen av ett förslag till en ny regel om det allmännas skade-&lt;br&gt;ståndsansvar för felaktig myndighetsinformation. Det förslaget finns i&lt;br&gt;bilaga 4. En förteckning över deltagarna vid hearingen finns i bilaga 5.&lt;br&gt;Ett sammandrag av de synpunkter som lämnades vid hearingen finns&lt;br&gt;tillgängligt i lagstiftningsärendet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen om det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelse av&lt;br&gt;EG-rätten (Ju 1996:04) har den 16 februari 1998 överlämnat sitt be-&lt;br&gt;tänkande (SOU 1997:194) till Justitiedepartementet. De förslag som läm-&lt;br&gt;nas där inte har direkt samband med de förslag som lämnas i denna&lt;br&gt;proposition.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen har som sin mening givit regeringen tillkänna att lagstift-&lt;br&gt;ningen bör ändras på sådant sätt att det blir möjligt att återkräva&lt;br&gt;ersättning (bet. 1995/96:JuU15). Justitiekanslem har i en framställning&lt;br&gt;till regeringen också tagit upp frågan om rätt for Justitiekanslem att fora&lt;br&gt;talan om återkrav av ersättning som betalats enligt bestämmelserna i&lt;br&gt;lagen om ersättning vid frihetsinskränkning (dnr Ju 96/889). I en annan&lt;br&gt;framställning har Justitiekanslem väckt frågan om rätten för Justitie-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kanslern att infordra utdrag ur kriminalregistret (dnr Ju 96/1439). Dessa Pt°P- 1997/98:105&lt;br&gt;framställningar behandlas i detta lagstiftningsärende. Framställningarna&lt;br&gt;jämte ett utkast till lagförslag i anledning av dessa har remitterats till&lt;br&gt;Justitiekanslem, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Malmö tingsrätt och&lt;br&gt;Sveriges Advokatsamfund, som samtliga har inkommit med yttrande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen gav den 1 juni 1989 som sin mening regeringen tillkänna&lt;br&gt;vad Justitieutskottet den 16 maj 1989 anfört i anledning av motion&lt;br&gt;1988/89:Ju34 och motion 1988/89:Ju35 (yrkande 1) beträffande behovet&lt;br&gt;av ytterligare utredning av det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel m.m.&lt;br&gt;(bet. 1988/89:JuU24 och rskr. 1988/89:312). Utskottet anförde (bet. s.&lt;br&gt;15): ”1 motionerna Ju34 och Ju35 begärs att frågor om ett utvidgat&lt;br&gt;straffrättsligt tjänsteansvar för offentligt anställda, det straffrättsliga&lt;br&gt;ansvaret för ledamöter i kommunala nämnder, enskildas rätt till ersätt-&lt;br&gt;ning för skada som vållas av felaktigt handlande från myndigheternas&lt;br&gt;sida samt det disciplinära ansvarssystemet skall prövas i ett samman-&lt;br&gt;hang.” Med hänvisning till pågående utredningar anförde utskottet i&lt;br&gt;anledning av begäran i motionerna: ”Utskottet vill därför förorda en&lt;br&gt;lösning som innebär att de olika delfrågorna tas upp till en särskild&lt;br&gt;samlad belysning först efter det att resp, utredning avslutat sitt arbete i&lt;br&gt;aktuell del.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De utredningar utskottet hänvisade till har numera slutfört sina upp-&lt;br&gt;drag och i vissa fall följts av lagstiftning. De förslag som Kommittén för&lt;br&gt;översyn av det allmännas skadeståndsansvar lämnar i betänkandet Det&lt;br&gt;allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55) och som behandlas i denna&lt;br&gt;proposition faller också inom ramen för riksdagens begäran. Däremot har&lt;br&gt;någon samlad översyn av det slag som riksdagen har begärt inte skett. Ett&lt;br&gt;flertal reformer har dock genomförts eller - som fallet är med de frågor&lt;br&gt;som behandlas i SOU 1993:55 - kan förväntas bli genomförda inom en&lt;br&gt;snar framtid. Med hänsyn härtill har förhållandena ändrats sedan somma-&lt;br&gt;ren 1989 när riksdagens tillkännagivande gavs. Det behov riksdagen&lt;br&gt;pekar på av en samlad översyn har enligt regeringens bedömning inte&lt;br&gt;längre aktualitet. Regeringen avser därför inte att för närvarande vidta&lt;br&gt;några åtgärder för en samlad översyn av det slag som riksdagen har be-&lt;br&gt;gärt. Däremot avser regeringen att noggrant följa utvecklingen inom&lt;br&gt;ifrågavarande områden och fortlöpande bevaka om det visar sig finnas ett&lt;br&gt;behov av en mer samlad översyn av det slag som riksdagen har efter-&lt;br&gt;frågat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 5 februari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande&lt;br&gt;över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådet har i huvudsak godtagit&lt;br&gt;förslagen men också föreslagit vissa justeringar och lämnat andra&lt;br&gt;synpunkter. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Vi återkommer till&lt;br&gt;dessa i avsnitt 4.2, 4.3, 4.6 och 5.2 samt i författningskommentaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.1&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden&lt;br&gt;och andra tvångsåtgärder&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Gällande rätt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den grundläggande regeln om det allmännas skadeståndsansvar i&lt;br&gt;3 kap. 2 § skadeståndslagen har den som vållas skada genom fel eller&lt;br&gt;försummelse vid myndighetsutövning rätt till ersättning. Denna regel gäl-&lt;br&gt;ler vid all slags myndighetsutövning. Denna generella reglering kom-&lt;br&gt;pletteras på vissa områden med särskilda regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sådana särskilda regler gäller när den enskilde medborgaren åsamkas&lt;br&gt;skada till följd av vissa frihetsinskränkningar. Redan före skadestånds-&lt;br&gt;lagens tillkomst gällde här särskilda regler om strikt skadeståndsansvar&lt;br&gt;för det allmänna. De första reglerna om ersättning vid frihetberövande&lt;br&gt;tillkom genom lagen (1886:8 s. 1) angående ersättning av allmänna&lt;br&gt;medel åt oskyldigt häktade eller dömda. 1886 års lag ersattes av lagen&lt;br&gt;(1945:118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda&lt;br&gt;m.fl., vilken i sin tur 1974 ersattes av lagen (1974:515) om ersättning vid&lt;br&gt;frihetsinskränkning (LEF). När skadeståndslagen kom till ansåg man,&lt;br&gt;med hänsyn till att den utformats med culpaprincipen som grund, att det&lt;br&gt;var lämpligast att hålla de särskilda reglerna om ersättning vid frihets-&lt;br&gt;inskränkning utanför. Man valde därför att behålla ordningen med en&lt;br&gt;särskild lag om ersättning för dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till LEF skiljer man mellan å ena sidan s.k. judiciella&lt;br&gt;frihetsinskränkningar, som omfattar de straffrättsliga reglerna om frihets-&lt;br&gt;berövande som påföljd för brott och de straffprocessuella bestäm-&lt;br&gt;melserna om häktning, anhållande m.m., och å andra sidan administra-&lt;br&gt;tiva frihetsinskränkningar, dvs. frihetsinskränkningar som beslutas av en&lt;br&gt;förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget används också de två begreppen frihetsberövande och&lt;br&gt;frihetsinskränkning. I förarbetena ges en beskrivning av de båda be-&lt;br&gt;greppen (se SOU 1972:73 s. 134 f. och jfr prop. 1974:97 s. 62 och 87 f.).&lt;br&gt;Med frihetsberövande avses i korthet ingrepp som innebär att någon&lt;br&gt;genom inspärrning eller övervakning är faktiskt hindrad att förflytta sig&lt;br&gt;utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område. En person&lt;br&gt;som sitter i fängelse eller är anhållen eller gripen är alltså frihetsberövad.&lt;br&gt;Med frihetsinskränkning - som är ett vidare begrepp - avses förutom&lt;br&gt;frihetsberövanden även mindre ingrepp i den personliga rörelsefriheten,&lt;br&gt;såsom reseförbud och anmälningsskyldighet. En person som är ålagd&lt;br&gt;reseförbud har således sin frihet inskränkt men han är inte frihetsberövad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § LEF omfattar såväl frihetsberövanden som andra frihetsin-&lt;br&gt;skränkningar. Enligt paragrafen har den som på grund av misstanke om&lt;br&gt;ett eller flera brott varit häktad, eller som under mer än 24 timmar i&lt;br&gt;sträck varit anhållen, underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet,&lt;br&gt;intagen för rättspsykiatrisk undersökning, eller intagen i förvar genom&lt;br&gt;beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller&lt;br&gt;konsulat rätt till ersättning av staten i vissa fall. Det gäller om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. frikännande dom meddelas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. åtalet avvisas eller avskrivs,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på en häktnings-&lt;br&gt;framställning eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av&lt;br&gt;ett särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av ett beslut om en mindre&lt;br&gt;ingripande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har utsatts for en sådan frihetsinskränkning som nämnts på&lt;br&gt;grund av misstanke om flera brott har rätt till ersättning, om det inträffar&lt;br&gt;en omständighet som anges ovan under punkterna 1-3 beträffande något&lt;br&gt;av brotten och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha&lt;br&gt;beslutats endast för den övriga brottsligheten (1 § andra stycket). I tredje&lt;br&gt;stycket finns en regel om rätt till ersättning när brott som frihets-&lt;br&gt;berövandet avser vid den rättsliga prövningen hänförs till en mildare&lt;br&gt;straffbestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 a § skall 1 § tillämpas också då någon på grund av svensk&lt;br&gt;myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande eller&lt;br&gt;utlämning för brott har utsatts för någon motsvarande frihetsinskränkning&lt;br&gt;utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § har den som avtjänat fängelsestraff, förvandlingsstraff för&lt;br&gt;böter eller utegångsförbud enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser&lt;br&gt;av krigsmän, m.m. rätt till ersättning av staten, om efter fullföljd av talan&lt;br&gt;eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas, mindre&lt;br&gt;ingripande påföljd ådöms eller dom eller beslut som legat till grund för&lt;br&gt;verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning Detsamma&lt;br&gt;gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har&lt;br&gt;genomgått rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det allmännas skadeståndsansvar är i de fall som regleras i 1 och 2 §§&lt;br&gt;strikt och förutsätter alltså inte att det har förekommit fel eller försum-&lt;br&gt;melse. Beslutet behöver inte heller ha varit i sak oriktigt, utan det räcker&lt;br&gt;att beslutet om frihetsinskränkning på visst sätt har upphävts eller ersatts&lt;br&gt;av ett annat beslut. Ersättning skall således betalas t.ex. när en anhållen&lt;br&gt;släpps och det därefter inte väcks något åtal, när den som är häktad&lt;br&gt;frikänns av domstolen och när en fängelsedömd efter resning blir frikänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i annat fall än som anges i de tidigare paragraferna till följd&lt;br&gt;av beslut vid myndighetsutövning har varit berövad friheten har rätt till&lt;br&gt;ersättning av staten, om frihetsberövandet uppenbart var utan grund. Det&lt;br&gt;framgår av 3 §, som alltså omfattar enbart frihetsberövanden. I den prak-&lt;br&gt;tiska tillämpningen är det administrativa frihetsberövanden som har fallit&lt;br&gt;under paragrafens tillämpningsområde (se prop. 1974:97 s. 87). Exempel&lt;br&gt;på denna typ av frihetsberövanden är olika former av omhändertaganden&lt;br&gt;för vård. Även i fråga om administrativa frihetsberövanden kan ansvaret&lt;br&gt;sägas vara strikt, dvs. det krävs inte att någon tjänsteman har begått ett&lt;br&gt;fel eller varit oaktsam. Rätt till ersättning föreligger emellertid endast om&lt;br&gt;”det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund”, vilket i prak-&lt;br&gt;tiken är ett betydligt strängare krav än oaktsamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 4 § föreligger inte rätt till ersättning, om den som har varit utsatt&lt;br&gt;för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett den. Den som&lt;br&gt;har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning&lt;br&gt;eller undandragit sig förundersökning eller lagföring kan fa ersättning&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;endast om det finns synnerliga skäl. Ersättningen kan vägras eller sättas P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;ned, om det i andra situationer med hänsyn till omständigheterna är oskä-&lt;br&gt;ligt att ersättning betalas. En kvarstående misstanke om brott far dock&lt;br&gt;inte föranleda att ersättning vägras eller sätts ned.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 5 § utgår ersättning for utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång&lt;br&gt;i näringsverksamhet och lidande. Ersättningen far sättas ned efter vad&lt;br&gt;som är skäligt, om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller&lt;br&gt;eljest beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 6 § far anspåk på ersättning inte överlåtas innan ersättningen har&lt;br&gt;blivit slutligt bestämd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 7 § har staten, om ersättning har betalats enligt lagen, rätt att&lt;br&gt;träda in i den ersättningsberättigades rätt till skadestånd av annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;LEF innehåller inte några bestämmelser om rätt till ersättning for den&lt;br&gt;som drabbas av en skada på grund av ett lagligt myndighetsingrepp vars&lt;br&gt;riktighet det saknas anledning att ifrågasätta. Ett exempel är att polisen i&lt;br&gt;brottsbekämpande syfte tvingas förstöra egendom som tillhör en utom-&lt;br&gt;stående och oskyldig person. Inte heller någon annanstans i lag föreskrivs&lt;br&gt;att ersättning skall betalas i sådana situationer. Ibland har regeringen be-&lt;br&gt;slutat om ersättning ex gratia (dvs. av ”nåd”, utan att staten varit ersätt-&lt;br&gt;ningsskyldig), men många gånger blir den skadelidande utan kompensa-&lt;br&gt;tion.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.2 En ny lag om ersättning från staten för skada vid&lt;br&gt;frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En ny lag ersätter den nu gällande lagen&lt;br&gt;(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Den nya lagen ges i&lt;br&gt;vissa avseenden ett nytt innehåll och en annorlunda utformning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslaget eller lämnar det&lt;br&gt;utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Riksdagsbehandlingen av frågan om&lt;br&gt;det allmännas skadeståndsansvar och genomgången i kommitténs be-&lt;br&gt;tänkande visar att det finns ett behov av att utveckla och komplettera&lt;br&gt;regleringen av det allmännas ersättningsskyldighet vid frihetsinskränk-&lt;br&gt;ningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regleringen bör i de flesta avseenden utformas i enlighet med kom-&lt;br&gt;mitténs förslag (se avsnitt 4.3 och 4.5 - 7). Lagen bör också reglera&lt;br&gt;frågan om skyldighet att i vissa fall betala tillbaka belopp som mottagits&lt;br&gt;enligt lagen (se avsnitt 4.8). Däremot bör lagen inte reglera frågan om&lt;br&gt;Justitiekanslems rätt att begära utdrag ur kriminalregistret (se avsnitt&lt;br&gt;4.9). Som kommittén föreslår är det lämpligt att i lagen reglera den&lt;br&gt;ersättningsfråga som nämndes sist i föregående avsnitt, nämligen ersätt-&lt;br&gt;ning till en enskild medborgare som utan egen skuld har drabbats av&lt;br&gt;skada till följd av ett lagligt och fullt korrekt myndighetsingrepp som inte&lt;br&gt;avser frihetsinskränkning (se avsnitt 4.5). Det innebär att - till skillnad&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mot vad som gäller enligt LEF - även andra frågor än ersättning för P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;frihetsinskränkningar behandlas i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som kommittén föreslår - och remissinstanserna godtar - bör bl.a. där-&lt;br&gt;för den nu gällande LEF ersättas av en ny lag. Den nya lagen bör som&lt;br&gt;Lagrådet har föreslagit benämnas lag om ersättning vid frihetsberövan-&lt;br&gt;den och andra tvångsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.3 Statens ersättningsansvar vid frihetsinskränkningar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Den som har varit berövad friheten till följd av&lt;br&gt;ett beslut vid myndighetsutövning skall ha rätt till ersättning från&lt;br&gt;staten i de fall då staten inte har ett strikt ansvar och det står klart att&lt;br&gt;beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför&lt;br&gt;var oriktigt. Den s.k. 24-timmarsregeln behålls vad gäller statens&lt;br&gt;strikta ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att ersättningsskyldighet&lt;br&gt;skall kunna uppkomma även vid oriktiga beslut om vissa självständiga&lt;br&gt;straffprocessuella tvångsåtgärder som inte utgör frihetsinskränkningar,&lt;br&gt;t.ex. kroppsvisitation, husrannsakan, undersökning av brev och hemlig&lt;br&gt;avlyssning. Kommittén föreslår också ett utvidgat ansvar för flera slag av&lt;br&gt;frihetsinskränkningar. Kommittén föreslår vidare att den s.k. 24-timmars-&lt;br&gt;regeln slopas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Kommitténs förslag avstyrks av Justitiekanslem,&lt;br&gt;Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen. Kriminal-&lt;br&gt;vårdsstyrelsen pekar på att det mycket stora antal kroppsbesiktningar och&lt;br&gt;kroppsvisitationer som i narkotikabekämpande syfte genomförs i landets&lt;br&gt;anstalter kommer att generera ett stort antal skadeärenden. Övriga&lt;br&gt;remissinstanser tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Det är framför allt tre betydelsefulla&lt;br&gt;förändringar som kommittén föreslår, nämligen att den s.k. 24-timmars-&lt;br&gt;regeln slopas, att ersättningsskyldighet i vissa fall skall uppkomma så&lt;br&gt;snart ett beslut varit oriktigt samt att ersättning skall kunna lämnas vid&lt;br&gt;oriktiga beslut om kortvariga judiciella frihetsberövanden och straff-&lt;br&gt;processuella åtgärder och vid vissa andra frihetsinskränkningar. Försla-&lt;br&gt;gen har ett inbördes samband och gemensamt för de tre förslagen är att&lt;br&gt;statens ersättningsansvar utvidgas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att slopa 24-timmarsregeln&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24-timmarsregeln innebär att rätt till ersättning finns endast i de fall en&lt;br&gt;frihetsinskränkning har varat 24 timmar eller längre. Regeln gäller för&lt;br&gt;anhållande, reseförbud, intagning för rättspsykiatrisk undersökning och&lt;br&gt;vissa straffprocessuella förvarstaganden (se 1 § första stycket LEF). Den&lt;br&gt;gäller inte för häktning och den saknar betydelse för gripande som alltid&lt;br&gt;är kortvarigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén föreslår att regeln upphävs och anför bl.a. (betänkandet P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;s. 186): ”Även om ett anhållande är kortvarigt torde redan själva ingri-&lt;br&gt;pandet inte sällan vara omtumlande och smärtsamt för den enskilde. En&lt;br&gt;effektiv brottsbekämpning förutsätter att man kan tillgripa denna typ av&lt;br&gt;tvångsåtgärder. Det förefaller emellertid knappast acceptabelt att den&lt;br&gt;enskilde som blivit utsatt för en sådan frihetsinskränkning, men därefter&lt;br&gt;inte blir åtalad eller blir frikänd, måste bevisa att det förekommit fel eller&lt;br&gt;försummelse från myndigheterna för att han skall vara berättigad till&lt;br&gt;ersättning för uppkomna skador. Att låta anhålla någon är ett allvarligt&lt;br&gt;ingrepp i den enskildes frihet och det finns därför särskild anledning att&lt;br&gt;se allvarligt på dessa fall och att vara generös när någon därigenom&lt;br&gt;åsamkas skada. Den nuvarande 24-timmarsregeln har också uppfattats&lt;br&gt;som formalistisk och det är uppenbart att även ett kortvarigare frihets-&lt;br&gt;berövande kan vålla beaktansvärd skada.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De remissinstanser som avstyrker förslaget anför dels att frågan om&lt;br&gt;förslagets inverkan på de brottsbekämpande myndigheternas arbete inte&lt;br&gt;har analyserats tillräckligt, dels att förslaget kommer att medföra stora&lt;br&gt;kostnader för staten för utredning och ersättning i enskilda ärenden.&lt;br&gt;Justitiekanslem anför också att frågan om vilken myndighet som skall&lt;br&gt;svara för skaderegleringen i det stora antal ersättningsärenden som kan&lt;br&gt;förväntas inte har utretts tillräckligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser, liksom kommittén och remissinstanserna, att man&lt;br&gt;utifrån de principiella skäl som kommittén anför kan finna goda argu-&lt;br&gt;ment för att utvidga ersättningsansvaret för staten på det sätt som&lt;br&gt;kommittén föreslår. Dessutom bör naturligtvis staten vara beredd att på&lt;br&gt;ett tillfredsställande sätt ekonomiskt kompensera enskilda som har orsa-&lt;br&gt;kats skada genom myndighetsbeslut om användande av olika former av&lt;br&gt;tvångsmedel. Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda med-&lt;br&gt;borgare skall ha rätt till ersättning när myndigheter har beslutat om&lt;br&gt;åtgärder som innebär tvång mot den enskilde måste emellertid en rimlig&lt;br&gt;avvägning göras mellan den enskildes och samhällets intressen. Flera&lt;br&gt;olika omständigheter bör därvid beaktas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utgångspunkt bör vara att reglerna skall överensstämma med vad&lt;br&gt;som från allmänna utgångspunkter kan anses rimligt. Om en utvidgning&lt;br&gt;av statens ersättningsansvar för skador som orsakas enskilda medborgare&lt;br&gt;genom beslut om frihetsinskränkning skulle innebära att reglerna i större&lt;br&gt;utsträckning än nu kom att motsvara vad som allmänt anses riktigt, skulle&lt;br&gt;det sålunda vara ett skäl att utvidga skadeståndsansvaret. Regeringen&lt;br&gt;tvivlar emellertid på att så skulle bli fallet. Om 24-timmarsregeln upp-&lt;br&gt;hävs blir en konsekvens att ersättning i betydligt fler fall än nu skulle&lt;br&gt;betalas även om ingripandet i sak är oantastligt. Det torde finnas ett brett&lt;br&gt;stöd för att polis och åklagare måste ha en viss marginal när det gäller&lt;br&gt;kortvariga frihetsberövanden. Det torde allmänt anses rimligt att - som&lt;br&gt;utgångspunkt - skadeståndsansvar uppkommer bara när det visas att&lt;br&gt;myndigheterna har gjort sig skyldiga till fel eller försummelse (se 3 kap.&lt;br&gt;2 § skadeståndslagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till det anförda kommer de skäl emot en utvidgning som remiss-&lt;br&gt;instanserna anför. Det kan antas att ett utvidgat ersättningsansvar enligt&lt;br&gt;kommitténs förslag skulle få besvärande konsekvenser för de brotts-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utredande myndigheternas arbete. Vidare kan man befara att den före- P&lt;sup&gt;r&lt;/sup&gt;°P- 1997/98:105&lt;br&gt;slagna utvidgningen av skadeståndsansvaret skulle innebära en bety-&lt;br&gt;dande belastning på de ersättningsprövande myndigheterna. Man kan inte&lt;br&gt;heller bortse från att prövningen tillsammans med det ökade antalet&lt;br&gt;utgivna ersättningar skulle orsaka kostnader för staten (jfr avsnitt 7).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammantaget anser regeringen att det varken från principiella eller&lt;br&gt;praktiska utgångspunkter finns tillräckliga skäl för att nu föreslå en ut-&lt;br&gt;vidgning av statens strikta ersättningsansvar för anhållanden o.d. genom&lt;br&gt;att slopa 24-timmarsregeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utvidgning av ersättningsgrundande åtgärder m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén föreslår vidare att ersättningsansvaret vid oriktiga beslut ut-&lt;br&gt;vidgas till att omfatta fler slags frihetsinskränkningar och åtgärder som&lt;br&gt;kan innefatta tvång gentemot en enskild (angående ansvarsgrunden&lt;br&gt;”oriktig”, se under följande rubrik). Det gäller t.ex. medtagande och&lt;br&gt;hämtning till förhör, administrativa frihetsinskränkningar samt vissa&lt;br&gt;processuella tvångsmedel, nämligen husrannsakan, kroppsvisitation,&lt;br&gt;hemlig teleavlyssning och teleövervakning samt undersökning av brev.&lt;br&gt;Kommittén föreslår också att frihetsberövanden i form av gripande skall&lt;br&gt;omfattas av bestämmelsen. Kommittén redovisar utförligt skälen för sina&lt;br&gt;ställningstaganden (se betänkandet s. 184 f.). Det råder en allmän enighet&lt;br&gt;bland remissinstanserna om att kommitténs förslag utifiån de principiella&lt;br&gt;skäl som kommittén anför och från den enskildes perspektiv är väl moti-&lt;br&gt;verade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen instämmer i att kommitténs förslag är principiellt väl-&lt;br&gt;grundat. Förslaget är emellertid förenat med ett flertal nackdelar av&lt;br&gt;främst praktiskt slag, vilket också framgår av kommitténs betänkande.&lt;br&gt;Man kan också på goda grunder ifrågasätta hur stort det praktiska be-&lt;br&gt;hovet är av den föreslagna utvidgningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid de avvägningar som måste göras konstaterar regeringen inled-&lt;br&gt;ningsvis att statens ersättningsansvar i det aktuella hänseendet i dag är&lt;br&gt;klart angivet och inte vållar några problem vid rättstillämpningen. En&lt;br&gt;utvidgning av ansvaret på det sätt kommittén föreslår skulle däremot&lt;br&gt;medföra betydande gränsdragningssvårigheter. Man bör inte utan starkt&lt;br&gt;vägande skäl överge en fungerande ordning för en där ansvarets gränser&lt;br&gt;är mer diffusa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till detta skall läggas två mycket påtagliga nackdelar med en utvidg-&lt;br&gt;ning. En utvidgning skulle kunna verka hämmande på polisarbetet. Det&lt;br&gt;skulle vara mycket olyckligt om effektiviteten i brottsbekämpningen&lt;br&gt;skulle påverkas menligt av att polisen av rädsla för att ådra staten skade-&lt;br&gt;ståndsansvar inte skulle våga genomföra de åtgärder som är nödvändiga.&lt;br&gt;En utvidgning enligt kommitténs förslag skulle också kunna medföra en&lt;br&gt;hård arbetsbelastning på de ersättningsprövande myndigheterna och en&lt;br&gt;svåröverblickbar kostnadsökning för det allmänna. Särskilt om behovet&lt;br&gt;av en utvidgning är litet skulle detta vara ett omotiverat resursslöseri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns alltså flera omständigheter som talar mot att genomföra&lt;br&gt;kommitténs förslag. Därtill kommer att det varken vid beredningen av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 105&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;detta lagstiftningsärende eller i något annat sammanhang har kunnat&lt;br&gt;konstateras några missförhållanden som rent allmänt motiverar att ersätt-&lt;br&gt;ningsansvaret utvidgas på det sätt som kommittén föreslår. Därför väger&lt;br&gt;de nackdelar med en utvidgning som redovisats tungt. Visserligen kan&lt;br&gt;det förekomma att det kan finnas fall där ett beslut om frihetsinskränk-&lt;br&gt;ning har fattats på ett sådant sätt att den enskilde bör ha rätt till ersätt-&lt;br&gt;ning. Men eftersom det alltid torde vara fråga om myndighetsutövning i&lt;br&gt;sådana fall är de skadelidandes intressen tillgodosedda genom huvud-&lt;br&gt;regeln i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Enligt den bestämmelsen har den&lt;br&gt;enskilde alltid rätt till ersättning när skada orsakats genom fel eller för-&lt;br&gt;summelse vid myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser därför att skälen mot den föreslagna utvidgningen&lt;br&gt;överväger. På en punkt instämmer dock regeringen i kommitténs bedöm-&lt;br&gt;ning. Det gäller förslaget om att även kortvariga judiciella frihetsberö-&lt;br&gt;vanden, t.ex. gripande, skall omfattas av ansvaret enligt bestämmelsen.&lt;br&gt;Den som berövas sin frihet genom ett sådant beslut bör ha samma rätts-&lt;br&gt;skydd som den som berövas sin frihet i administrativ ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De krav som ett sådant ansvar ställer får beaktas vid utformningen av&lt;br&gt;ansvarsgrunden. Regeringen anser att förutsättningarna för att ersättning&lt;br&gt;skall betalas bör formuleras snävare än enligt kommitténs förslag (se&lt;br&gt;nedan).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslutet är felaktigt grundat och därför oriktigt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 3 § LEF är den som i annat fall än som anges i 1 eller 2 § be-&lt;br&gt;rättigad till ersättning, ”om det finnes uppenbart att frihetsberövandet var&lt;br&gt;utan grund”. De frihetsberövanden som avses är enligt uttalanden i för-&lt;br&gt;arbetena olika former av administrativa frihetsberövanden. Däremot&lt;br&gt;anses inte judiciella frihetsberövanden - t.ex. gripande på grund av&lt;br&gt;brottsmisstanke och kortvariga anhållanden - vara omfattade av bestäm-&lt;br&gt;melsen (se prop. 1974:97 s. 87 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppenbarhetsrekvisitet innebär att Justitiekanslem och domstolarna&lt;br&gt;intar en mycket restriktiv hållning med att tillerkänna någon ersättning.&lt;br&gt;Det är förenat med stora svårigheter för den enskilde att bevisa att&lt;br&gt;frihetsberövandet uppenbart varit utan grund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt kommittén finns det i och för sig ingenting som tyder på att en-&lt;br&gt;skilda skadelidande i praktiken har gått miste om ersättning vid fall av&lt;br&gt;oriktiga frihetsberövanden enbart på grund av den restriktiva regleringen.&lt;br&gt;Kommittén föreslår ändå en utvidgning av ansvaret, dels genom att en&lt;br&gt;mindre sträng ansvarsgrund införs, dels genom att bl.a. gripande förs in&lt;br&gt;som åtgärd som kan föranleda ansvar. Enligt kommittén är regleringen&lt;br&gt;alltför restriktiv och inte tillräckligt generös mot den som drabbats av&lt;br&gt;skada till följd av ett oriktigt frihetsberövande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser - i likhet med kommittén och de flesta remiss-&lt;br&gt;instanserna - att det finns skäl att sänka kravet för ersättning. Samtidigt&lt;br&gt;är det av stor vikt att regleringen uttrycker viss restriktivitet. En sådan&lt;br&gt;restriktivitet är påkallad framför allt av det skälet att det måste finnas ett&lt;br&gt;visst utrymme för frihetsberövanden som senare av olika skäl kan ifråga-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sättas. Utan ett sådant utrymme försvåras de ifrågavarande myndighe-&lt;br&gt;ternas arbete avsevärt. Men restriktivitet är också påkallad av det skälet&lt;br&gt;att en prövning annars kan bli mycket resurskrävande. Det bör i det&lt;br&gt;sammanhanget framhållas att den ifrågavarande lagen innebär att staten&lt;br&gt;påtar sig ett längre gående ansvar för vissa beslut än det ansvar som&lt;br&gt;följer av skadeståndslagen. Och enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen har&lt;br&gt;den enskilde alltid rätt till ersättning för skada som orsakas av fel eller&lt;br&gt;försummelse vid myndighetsutövning. Denna generella bestämmelse är&lt;br&gt;den huvudsakliga garanten för den enskilde mot övergrepp eller försum-&lt;br&gt;melser från beslutande myndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan blir då hur rätten till ersättning för frihetsberövade enligt den&lt;br&gt;särskilda bestämmelsen härom skall preciseras. Är kommitténs förslag -&lt;br&gt;att ersättning skall betalas ”om åtgärden var oriktig” - tillräckligt tydligt&lt;br&gt;och - med hänsyn till vad som just har sagts - tillräckligt restriktivt?&lt;br&gt;Kommittén anför i denna del (se betänkandet s. 212 f.):&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Vi föreslår att den nya ersättningsregeln i 5 § LSM, som närmast mot-&lt;br&gt;svarar 3 § LEF men som med de utvidgningar vi ovan föreslagit kommer&lt;br&gt;att omfatta även gripanden, administrativa frihetsinskränkningar och&lt;br&gt;vissa särskilda tvångsmedel, ges den lydelsen att ersättning skall utgå;&lt;br&gt;‘om åtgärden var oriktig’. Uttrycket oriktig motsvarar därvid i sak utan&lt;br&gt;grund men är ett lämpligare uttryck att använda när vi nu för in ett antal&lt;br&gt;andra åtgärder än frihetsberövanden under paragrafen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På motsvarande sätt som enligt den nuvarande bestämmelsen i 3 § LEF&lt;br&gt;kan oriktigheten bestå i såväl en felaktig lagtolkning som i ett misstag&lt;br&gt;rörande faktiska förhållanden. Ett misstag rörande faktiska förhållanden&lt;br&gt;innebär alltid att åtgärden anses oriktig. Som exempel kan nämnas att fel&lt;br&gt;person tas om hand eller att husrannsakan sker i fel fastighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedömningen av om en åtgärd eller ett beslut var oriktigt skall ske på&lt;br&gt;grundval av vad man efteråt vet, dvs. hänsyn skall tas till allt som är känt&lt;br&gt;vid den tidpunkt då oriktighetsbedömningen görs. Den som vill göra&lt;br&gt;gällande att ingripandet var oriktigt har således möjlighet att förebringa&lt;br&gt;en mer fullständig utredning än vad som fanns när ingreppet skedde och&lt;br&gt;därmed visa att åtgärden var oriktig. Står det klart att beslutet inte borde&lt;br&gt;ha fattats eller åtgärden inte ha vidtagits med kännedom om allt man vet&lt;br&gt;när prövningen sker, skall oriktighetsrekvisitet anses uppfyllt och even-&lt;br&gt;tuell skada ersättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut kan därmed vara oriktigt i paragrafens mening även om det&lt;br&gt;vid beslutstillfallet, med hänsyn till vad man då visste, var helt oan-&lt;br&gt;tastligt. Denna form av strikt ansvar innebär att det allmänna åläggs ett&lt;br&gt;ansvar också för fel som omöjligt kunnat upptäckas vid tidpunkten för&lt;br&gt;beslutet.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många remissinstanser riktar invändningar mot kommitténs förslag&lt;br&gt;och hävdar att ansvarsområdet inte är tillräckligt tydligt och inte heller&lt;br&gt;innebär en tillräckligt balanserad avgränsning av ansvaret. Justitie-&lt;br&gt;kanslem, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen befarar också att kom-&lt;br&gt;mitténs generösa förslag kommer att medföra att de ersättningsprövande&lt;br&gt;myndigheterna kommer att få ett mycket stort antal tillkommande er-&lt;br&gt;sättningsärenden att handlägga. Rikspolisstyrelsen invänder vidare att en&lt;br&gt;generös regel kan komma att hämma polisarbetet och få menliga krimi-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nalpolitiska konsekvenser. Däremot presenterar remissinstanserna inte P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;några invändningar mot de principiella bevekelsegrundema bakom för-&lt;br&gt;slaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan konstatera att uttrycket ”oriktig” används i andra likar-&lt;br&gt;tade sammanhang (se t.ex. 21 § kreditupplysningslagen [1973:1173]).&lt;br&gt;Med att ett beslut är oriktigt menas där att det objektivt sett inte är&lt;br&gt;korrekt. Anledningen till att beslutet inte är korrekt har härvidlag ingen&lt;br&gt;betydelse. Oriktigheten kan t.ex. ha sin grund i felaktig rättstillämpning&lt;br&gt;eller i ett misstag rörande faktiska förhållanden. I det förra fallet torde&lt;br&gt;inte sällan fel eller försummelse föreligga. Ersättning kan i så fall utgå&lt;br&gt;enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. I det senare fallet är&lt;br&gt;det däremot inte säkert att det föreligger fel eller försummelse. Det torde&lt;br&gt;tvärtom ofta vara så att beslutet vid beslutstillfället förefaller vara helt i&lt;br&gt;sin ordning. Det kan dock senare på grund av tillkommande fakta visa sig&lt;br&gt;att beslutet inte var riktigt. Beslutsfattaren har emellertid när beslutet&lt;br&gt;fattades inte gjort något fel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med kommitténs forslag är att fånga in alla fall av oriktiga&lt;br&gt;beslut oavsett anledningen till oriktigheten. Kommittén framhåller också&lt;br&gt;att prövningen av om ett beslut är oriktigt skall göras i efterhand med alla&lt;br&gt;då tillgängliga fakta som beslutsunderlag. Ansvaret kan på så sätt sägas&lt;br&gt;vara objektiviserat. Det saknar betydelse om det finns inslag av försum-&lt;br&gt;melse när beslutet om frihetsberövande fattades. Bestämmelsen syftar till&lt;br&gt;att normalt tillämpas just i de fall när det inte föreligger något fel eller&lt;br&gt;någon försummelse vid beslutstillfallet. Det är i dessa fall som den ska-&lt;br&gt;delidande enligt kommittén i dag riskerar att gå miste om en ersättning&lt;br&gt;som han i vissa fall rimligen bör ha rätt till.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av vad som tidigare har anförts om behovet av tydlighet och&lt;br&gt;restriktivitet krävs dock, enligt regeringens mening, en mer restriktivt&lt;br&gt;hållen utformning av bestämmelsen än den som kommittén föreslår. Den&lt;br&gt;i förhållande till skadeståndslagen utvidgade ersättningsskyldigheten för&lt;br&gt;staten bör begränsas till sådana fall där det står alldeles klart att beslutet&lt;br&gt;om frihetsberövande vilar på felaktiga grunder och därför är oriktigt. På&lt;br&gt;så sätt tar staten gentemot den som berövas friheten på sig risken för att&lt;br&gt;denne drabbas av falsk angivelse, missuppfattning, felaktigt vittnes-&lt;br&gt;utpekande o.d.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fall där det i efterhand kan konstateras att t.ex. ett avgörande ut-&lt;br&gt;pekande inte var korrekt bör sålunda normalt berättiga till ersättning&lt;br&gt;enligt den nu diskuterade bestämmelsen. Det är rimligt att den drabbade&lt;br&gt;får ett särskilt rättsskydd genom en bestämmelse som berättigar honom&lt;br&gt;till ersättning från det allmänna i dessa situationer. Detsamma kan gälla&lt;br&gt;när ett avgörande dokument var förfalskat. I dessa fall är vanligen en&lt;br&gt;åtgärd i form av gripande helt korrekt. I efterhand visar det sig emellertid&lt;br&gt;att det fanns en grundläggande brist av mer påtagligt slag; vittnet ljög&lt;br&gt;eller misstog sig eller dokumentet var förfalskat. I dessa fall har en&lt;br&gt;avgörande omständighet för åtgärden inte förelegat. Och denna brist är i&lt;br&gt;efterhand otvetydigt klarlagd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ersättningsrätt begränsad till sådana klara fall av bristande förut-&lt;br&gt;sättningar som nu sagts medför att det enbart är ett begränsat antal fall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;där ersättning aktualiseras. Och dessa ärenden bör inte vara särskilt ut-&lt;br&gt;redningskrävande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av bestämmelsen bör framgå att det inte är tillräckligt for ersättning att&lt;br&gt;beslutet om den frihetsberövande åtgärden i efterhand framstår som orik-&lt;br&gt;tigt. Oriktigheten bör vara av kvalificerat slag på sätt som nu angetts. Det&lt;br&gt;bör komma till uttryck i lagtexten genom att det där ställs upp ett krav på&lt;br&gt;att det i efterhand skall stå klart att beslutet vilade på felaktiga grunder&lt;br&gt;och därför var oriktigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan någon gång förekomma att någon frihetsberövas på felaktig&lt;br&gt;grund, men att det samtidigt finns en annan - vid beslutstillfället okänd -&lt;br&gt;giltig grund for att besluta om ett frihetsberövande. Frihetsberövandet&lt;br&gt;kan i ett sådant fall inte anses vara oriktigt i den betydelse begreppet bör&lt;br&gt;ha i detta sammanhang. Beslutet kan i ett sådant fall sägas vara riktigt&lt;br&gt;trots den felaktiga grunden och den drabbade kan inte sägas ha lidit&lt;br&gt;någon skada. Om enbart skälen - eller grunderna - for beslutet är orik-&lt;br&gt;tiga bör det således inte medföra ersättningsskyldighet enligt den nu&lt;br&gt;diskuterade bestämmelsen. En annan sak är att beslutet i vissa fall kan&lt;br&gt;medföra ersättningsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övrigt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den bestämmelse i den nya lagen som gäller statens strikta ersättnings-&lt;br&gt;ansvar vid interimistiska eller provisoriska frihetsinskränkningar bör i&lt;br&gt;övrigt utformas med utgångspunkt i den nu gällande bestämmelsen.&lt;br&gt;Bestämmelsen bör dock - bl.a. för att göras tydligare - redigeras på ett&lt;br&gt;annorlunda sätt. Därvid bör också vissa smärre sakliga justeringar göras.&lt;br&gt;Dessa kommenteras i författningskommentaren till 2 § i den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.4 Ersättningsgill skada&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Ersättning enligt lagen lämnas - liksom enligt&lt;br&gt;LEF - för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksam-&lt;br&gt;het och lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att ersättningsansvaret skall&lt;br&gt;omfatta personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Justitiekanslem avstyrker kommitténs förslag&lt;br&gt;med hänvisning till att det skulle medföra en inte obetydlig belastning&lt;br&gt;både statsfinansiellt och handläggningsmässigt. Riksåklagaren lämnar&lt;br&gt;förslaget utan invändning. Övriga instanser berör inte denna fråga&lt;br&gt;särskilt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Enligt LEF ersätts utgifter, förlorad&lt;br&gt;arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Av förarbetena&lt;br&gt;framgår att ersättningen skall kompensera de följder som uppkommer till&lt;br&gt;följd av frihetsberövandet som sådant. Det rör sig alltså om ersättning -&lt;br&gt;förutom för lidande - för vad som med skadeståndsrättslig terminologi&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brukar benämnas ren förmögenhetsskada. Eventuella person- eller sak- Pr°P- 1997/98:105&lt;br&gt;skador ersätts inte enligt LEF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén föreslår att även person- och sakskada skall ersättas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén anför att det förefaller såväl orimligt som opraktiskt att den&lt;br&gt;enskilde medborgaren inte skall vara berättigad till ersättning för sådana&lt;br&gt;skador. Det finns dock - vilket kommittén också redovisar - flera skäl&lt;br&gt;som talar mot en utvidgning av ansvaret till att omfatta även person- och&lt;br&gt;sakskada. Först finns det anledning att erinra om att sådana skador kan&lt;br&gt;vara ersättningsgilla enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Om fel eller&lt;br&gt;försummelse har förekommit vid myndighetsutövning, kan sålunda den&lt;br&gt;enskilde fa skadestånd avseende såväl person- som sakskada. Det torde&lt;br&gt;vidare vara ovanligt att frihetsinskränkningar orsakar person- eller sak-&lt;br&gt;skador. Enligt regeringens mening bör också de särskilda skadestånds-&lt;br&gt;reglerna för frihetsinskränkning främst syfta till att kompensera den&lt;br&gt;enskilde medborgaren för den ekonomiska förlust och det lidande som&lt;br&gt;frihetsinskränkningen har inneburit för honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser sammanfattningsvis att de skäl som talar mot en&lt;br&gt;utvidgning är av den art och den tyngd att den av kommittén föreslagna&lt;br&gt;utvidgningen inte bör genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén föreslår vidare att rätten till ersättning skall utvidgas till att&lt;br&gt;omfatta ”ren förmögenhetsskada” i stället för utgifter, förlorad arbetsför-&lt;br&gt;tjänst och intrång i näringsverksamhet. Med den nuvarande uppräkningen&lt;br&gt;torde enligt kommittén en ersättningsberättigad inte ha möjlighet att få&lt;br&gt;ersättning för den förlust han gör om han på grund av ett frihets-&lt;br&gt;berövande t.ex. tvingas sälja sin bostad vid olämplig tidpunkt (se bet.&lt;br&gt;s. 219). Den uppräkning som LEF i detta hänseende innehåller torde&lt;br&gt;emellertid vara praktiskt betingad; det är sådana skador som typiskt sett&lt;br&gt;kan bli följden av en frihetsinskränkning. Kommittén redovisar inte något&lt;br&gt;skäl för att frångå den uppräkningen och i stället välja den föreslagna&lt;br&gt;utvidgningen. Enligt regeringens mening finns det inte anledning att på&lt;br&gt;denna punkt ändra reglerna. Den gällande uppräkningen bör därför bestå.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.5 Ersättning vid laglig våldsanvändning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En särskild bestämmelse införs i den nya lagen&lt;br&gt;som innebär att det allmänna bär ett strikt skadeståndsansvar för&lt;br&gt;person- och sakskador som har uppkommit vid sådan våldsanvändning&lt;br&gt;som regleras i 10 § eller 23 § första stycket första meningen polislagen&lt;br&gt;(1984:387), 2 kap. 17 § utsökningsbalken eller 57 § tullagen&lt;br&gt;(1994:1550), om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt&lt;br&gt;att det har varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person&lt;br&gt;eller egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flera remissinstanser välkomnar kommitténs&lt;br&gt;förslag. Ett stort antal instanser lämnar förslaget utan invändning.&lt;br&gt;Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län tillstyrker i princip förslaget&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;men varnar för att det kan uppstå vissa tillämpningssvårigheter vad gäller Pr°P- 1997/98:105&lt;br&gt;kronofogdemyndigheternas verksamhet med en bestämmelse som är&lt;br&gt;anpassad främst för polisverksamhet. Rikspolisstyrelsen förordar att&lt;br&gt;bestämmelsen utvidgas till att omfatta även skador på egendom i&lt;br&gt;samband med kriminalteknisk undersökning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Enligt bestämmelser i polislagen får&lt;br&gt;en polisman i vissa situationer använda våld mot person. Ibland kan&lt;br&gt;våldet bestå i att skjutvapen används. Polisen far också i brottsföre-&lt;br&gt;byggande eller brottsutredande verksamhet förstöra eller skada egendom.&lt;br&gt;Även i tullens och kronofogdemyndigheternas verksamhet kan det uppstå&lt;br&gt;situationer när våld mot person eller egendom får användas (se vidare&lt;br&gt;författningskommentaren till 8 §). Kommittén uppmärksammar ett behov&lt;br&gt;av särskild reglering vad gäller person- och sakskador som kan upp-&lt;br&gt;komma när främst polisen använder sig av lagligt våld mot person eller&lt;br&gt;egendom. Kommittén föreslår att det införs en bestämmelse om ett strikt&lt;br&gt;ansvar för det allmänna gentemot den som utan egen skuld åsamkas&lt;br&gt;person- eller sakskada vid användandet av lagligt våld mot person eller&lt;br&gt;egendom. Ingen remissinstans motsätter sig den föreslagna regeln. Ett&lt;br&gt;flertal instanser välkomnar tvärtom förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtgärder i form av våldsanvändning mot person eller egendom kan i&lt;br&gt;vissa fall orsaka avsevärd person- eller sakskada. Vanligtvis förekommer&lt;br&gt;i dessa fall inte något fel eller någon försummelse från polisens sida. Den&lt;br&gt;som drabbats av skada kan därför stå utan möjlighet att fa ersättning.&lt;br&gt;Visserligen kan - som kommittén anför - en princip om strikt ansvar för&lt;br&gt;farlig verksamhet gälla utan stöd av lag. I enlighet med denna princip&lt;br&gt;skulle t.ex. den som helt oskyldigt drabbas av att polisen använder skjut-&lt;br&gt;vapen kunna ha rätt till ersättning. Det är dock ovisst hur långt en sådan&lt;br&gt;princip sträcker sig och under vilka förhållanden den kan tillämpas. I&lt;br&gt;litteraturen har hävdats att om en polis som angrips av en våldsverkare&lt;br&gt;skjuter ett skott mot denne och därvid träffar en oskyldig utomstående,&lt;br&gt;den senare är utan rätt till skadestånd från polisen (Hellner, Skade-&lt;br&gt;ståndsrätt, 4 uppl. s. 83, jfr 5 uppl. s. 115). Det är klart att om vålds-&lt;br&gt;verkaren i exemplet skulle träffas av ett skott, så kan han inte erhålla&lt;br&gt;ersättning av det allmänna (jfr SOU 1958:43 s. 78 och prop. 1991/92:111&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;s. 8 f.). Det är vidare mycket tveksamt om den angivna principen kan&lt;br&gt;användas vid polisingripanden där vapen inte används. Något strikt&lt;br&gt;ansvar vid försvarligt våld mot egendom torde inte finnas. Det innebär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;t. ex. att när polisen skadar en stulen bil i samband med att man griper&lt;br&gt;biltjuven, bilens ägare inte är berättigad till ersättning från det allmänna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa särskilda fall kan emellertid det allmänna bli ersättningsskyldigt&lt;br&gt;på grund av nödrättsliga principer. De innebär att det allmänna kan bli&lt;br&gt;ersättningsskyldigt när enskild egendom offrats i en nödsituation i enbart&lt;br&gt;det allmännas intresse. När det gäller detta ansvar är omfattningen dock&lt;br&gt;osäker (se Håstad, Tjänster utan uppdrag s. 157 f. och Bengtsson, Ersätt-&lt;br&gt;ning vid offentliga ingrepp 2 s. 65 och 150 f.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättsläget är som framgått på flera sätt oklart. Enligt regeringens&lt;br&gt;mening är det redan av det skälet motiverat med en särskild reglering. Att&lt;br&gt;en utomstående, oskyldig skadelidande skall stå utan ersättning i sådana&lt;br&gt;fall som här beskrivits stämmer också illa överens med den generositet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som staten bör visa. Sådan laglig våldsanvändning som här diskuteras är&lt;br&gt;en form av allmännyttig åtgärd som kan drabba en enskild, utan att denne&lt;br&gt;på något sätt bär skuld till att åtgärden har måst vidtas. Det är också klart&lt;br&gt;att sådan laglig våldsanvänding kan orsaka allvarliga och omfattande&lt;br&gt;skador. Även om det rör sig om ett mycket begränsat antal fall är behovet&lt;br&gt;av ersättning i det enskilda fallet många gånger odiskutabelt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ofta är ingripanden som medför person- eller sakskada helt oantastliga&lt;br&gt;och kanske till och med nödvändiga för att ingripandet - t.ex. gripandet&lt;br&gt;av en farlig rymling - skall bli lyckosamt. Den enskilde som drabbas av&lt;br&gt;skadan har visserligen ett allmänt intresse av att brott förhindras eller&lt;br&gt;beivras, men det ter sig stötande att han eller hon ensam skall bära&lt;br&gt;följderna av sådana åtgärder. Från polisens sida anser man också - enligt&lt;br&gt;vad kommittén uttalar - den nuvarande ordningen olycklig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid skadeståndslagens tillkomst valde man att inte särskilt reglera&lt;br&gt;polisens användning av skjutvapen i skadeståndsrättslig hänseende. I&lt;br&gt;förarbetena (prop. 1972:5 s. 112 f.) hänvisades till att skadefallen inte lär&lt;br&gt;vara särskilt vanliga och att det typiskt sett inte rör sig om allvarliga&lt;br&gt;skadefall. Det hänvisades i stället till möjligheten att bevilja en skade-&lt;br&gt;drabbad ersättning ex gratia och till möjligheten för domstolarna att i&lt;br&gt;tillämpningen statuera ett rent objektivt ansvar i speciella fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens uppfattning har frågan nu kommit i ett något annor-&lt;br&gt;lunda läge. Polisen är i dag - tyvärr - tvungen att använda våld i sin&lt;br&gt;tjänsteutövning i större utsträckning än tidigare. Denna våldsanvändning,&lt;br&gt;såväl mot person som mot egendom, måste också många gånger ske på&lt;br&gt;allmän plats där många människor kan uppehålla sig och enskildas&lt;br&gt;egendom finns. Även om nu diskuterade skadefall alltjämt inte är särskilt&lt;br&gt;vanliga finns det anledning att reglera dem särskilt. De allmänna, icke&lt;br&gt;lagfasta, reglerna om strikt ansvar för farlig verksamhet och för vissa&lt;br&gt;nödhandlingar är inte tillräckliga. Det kan inte anses tillfredsställande att&lt;br&gt;den enskildes rätt till ersättning skall vara beroende av den möjlighet&lt;br&gt;regeringen har att ex gratia i vissa fall tillerkänna en skadelidande ersätt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan dessutom läggas till att det enligt regeringens uppfattning av&lt;br&gt;flera skäl är viktigt att polisens arbete har allmänhetens förtroende.&lt;br&gt;Polisens verksamhet är allmänt uppmärksammad och inte sällan kriti-&lt;br&gt;seras polisens metoder. Denna uppmärksamhet är särskilt intensiv när&lt;br&gt;våld kommer till användning. En ordning som innebär att oskyldigt&lt;br&gt;drabbade får ersättning kan bidra till ett ökat förtroende för polisen.&lt;br&gt;Frågan om ersättning i hithörande sammanhang har också behandlats av&lt;br&gt;Europarådet, dock utan att någon resolution eller rekommendation har&lt;br&gt;antagits. En särskild kommitté inom Europarådet har uttalat att det i&lt;br&gt;dessa fall i princip bör finnas en möjlighet till ersättning (se Principles of&lt;br&gt;Administrative Law Conceming the Relations Between Administrative&lt;br&gt;Authorities and Private Persons - A handbook, s. 38 f.)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår därför att det införs en bestämmelse om strikt&lt;br&gt;skadeståndsansvar för det allmänna gentemot den som utan egen skuld&lt;br&gt;åsamkas person- eller sakskada vid viss enligt polislagen laglig vålds-&lt;br&gt;användning. Motsvarande behov finns när lagligt våld i vissa fall&lt;br&gt;används av kronofogdemyndigheterna eller tullen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen förordar att ersättning av allmänna medel också bör&lt;br&gt;kunna tillerkännas den som drabbats av sakskada i samband med krimi-&lt;br&gt;nalteknisk undersökning. Sådan skada skiljer sig från de skador som kan&lt;br&gt;uppstå till följd av laglig våldsanvändning. Det är i de senare fallen som&lt;br&gt;det har identifierats ett verkligt behov av reglering. Det skulle enligt&lt;br&gt;regeringens mening medföra ytterligare gränsdragningssvårigheter om&lt;br&gt;man skulle gå ifrån anknytningen till viss närmare bestämd laglig&lt;br&gt;våldsanvändning. Regeringen avstår därför från att i detta sammanhang&lt;br&gt;lämna något förslag om rätt till ersättning av allmänna medel i andra fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.6 Jämkning av ersättning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens forslag: Skadestånd på grund av frihetsinskränkning en-&lt;br&gt;ligt den nya lagen skall kunna vägras eller sättas ned (jämkas), om den&lt;br&gt;drabbades eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning&lt;br&gt;eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att&lt;br&gt;ersättning lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Svea hovrätt anser att det är värdefullt att regle-&lt;br&gt;ringen genom den föreslagna regeln blir mer flexibel men varnar för&lt;br&gt;tillämpningssvårigheter. Stockholms tingsrätt avstyrker förslaget och an-&lt;br&gt;för såväl principiella invändningar som invändningar om tillämpnings-&lt;br&gt;svårigheter. Justitiekanslem, som tillstyrker förslaget, menar att det dock&lt;br&gt;redan enligt gällande rätt finns utrymme för en tillämpning enligt för-&lt;br&gt;slaget. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget. Region-&lt;br&gt;åklagarmyndigheten i Västerås anser att det bör införas en mer långt-&lt;br&gt;gående jämkningsregel. I övrigt lämnas förslaget utan invändning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Det har i den praktiska tillämpningen&lt;br&gt;uppmärksammats att rätten att fa ersättning i anledning av ett frihets-&lt;br&gt;berövande ibland kan ge resultat som ter sig stötande. En del av bak-&lt;br&gt;grunden till kommitténs förslag är det s.k. Lindomefallet. En äldre man&lt;br&gt;mördades i samband med att två personer gjorde inbrott hos honom. Det&lt;br&gt;kunde inte med tillräcklig grad av säkerhet utredas vem av dem som var&lt;br&gt;skyldig till mordet. Justitiekanslem beviljade ersättning enligt LEF till&lt;br&gt;den som var huvudmisstänkt och som varit berövad friheten på grund av&lt;br&gt;brottsmisstanken. Beslutet väckte stor uppmärksamhet och kritiserades&lt;br&gt;häftigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är sedan länge en allmänt erkänd grundsats att den som inte har&lt;br&gt;kunnat överbevisas om brott också skall betraktas som oskyldig (se NJA&lt;br&gt;II 1974 s. 369 f. och bet. 1974:LU25 s. 5 f.). Som ett utflöde av denna&lt;br&gt;princip har den som efter ett frihetsberövande sedermera frikänts varit&lt;br&gt;berättigad till ersättning enligt särskilda regler. Kommittén har ansett att&lt;br&gt;de principiella skälen för denna ordning väger så tungt att en ändring inte&lt;br&gt;bör ske. Regeringen instämmer i denna uppfattning. Principen om att den&lt;br&gt;som frikänns i en rättegång skall betraktas som oskyldig är mycket viktig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i en rättsstat. Som en konsekvens härav bör en frikänd som varit frihets-&lt;br&gt;berövad normalt tillerkännas ersättning av det allmänna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén föreslår emellertid att den nuvarande jämkningsbestäm-&lt;br&gt;melsen - som möjliggör att ersättning vägras eller sätts ned om det med&lt;br&gt;hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår - skall pre-&lt;br&gt;ciseras. Enligt förslaget skall det särskilt anges i lagen att jämkning kan&lt;br&gt;ske, om det med hänsyn till den skadelidandes eget förhållande är oskä-&lt;br&gt;ligt att ersättning utges. Alltjämt bör jämkning inte fa komma i fråga&lt;br&gt;enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuld-&lt;br&gt;frågan är klarlagd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan in-&lt;br&gt;vändning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt regeringens mening uppenbart oskäligt att ersättning be-&lt;br&gt;talas av statliga medel till en misstänkt i ett fall som det nämnda. Regle-&lt;br&gt;ringen måste vara så utformad att det framgår att ersättning skall vägras i&lt;br&gt;situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har&lt;br&gt;stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit&lt;br&gt;klart motiverat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitiekanslem ifrågasätter om det inte redan med stöd av gällande&lt;br&gt;bestämmelser går att åstadkomma en tillämpning i enlighet med kom-&lt;br&gt;mitténs förslag. Justitiekanslem ger också exempel på att han har tilläm-&lt;br&gt;pat bestämmelserna på det sättet. Enligt regeringens mening har Justitie-&lt;br&gt;kanslems ståndpunkt fog för sig. Men det är i vart fall tveksamt om en&lt;br&gt;sådan tillämpning var avsedd när regeln kom till. Som kommittén anför&lt;br&gt;framgår det av motiven till den nuvarande bestämmelsen att den inte tar&lt;br&gt;sikte på de situationer som nu diskuteras (se betänkandet s. 214 f.). Det&lt;br&gt;finns därför även enligt regeringens mening ett behov av att tydligt&lt;br&gt;markera den nu avsedda ändringen. Det bör - i enlighet med kommitténs&lt;br&gt;förslag - ske genom att det uttryckligen hänvisas till den skadelidandes&lt;br&gt;eget beteende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om utformningen av bestämmelsen föredrar emellertid rege-&lt;br&gt;ringen en något annorlunda lösning än kommittén. Kommittén väljer att&lt;br&gt;knyta den utvidgade jämkningsmöjligheten till den skadelidandes ”eget&lt;br&gt;förhållande”. Med detta uttryck avser kommittén att den enskildes eget&lt;br&gt;beteende eller handlande varit avgörande för beslutet att ingripa. I sak&lt;br&gt;instämmer regeringen i detta. Avgörande för om jämkning skall kunna&lt;br&gt;ske bör sålunda vara omständigheterna när ingreppet skedde. Om den&lt;br&gt;skadelidandes eget beteende i den situationen föranledde ingripandet, bör&lt;br&gt;jämkning kunna komma i fråga. Enligt regeringens mening kan uttrycket&lt;br&gt;”förhållande” i sammanhanget förstås så att hänsyn skall tas även till&lt;br&gt;andra omständigheter relaterade till den skadelidande än sådana som har&lt;br&gt;med själva ingripandet att göra. Regeringen anser därför att jämknings-&lt;br&gt;möjligheten bör knytas direkt till den skadelidandes ”eget beteende” i&lt;br&gt;samband med ingripandet (se vidare författningskommentaren till 6 §&lt;br&gt;tredje stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna i övrigt att vägra eller sätta ned ersättning bör behållas&lt;br&gt;oförändrade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.7 Preskription&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: För anspråk enligt den nya lagen infors inte&lt;br&gt;någon särskild preskriptionstid. Det innebär att normal tioårspreskrip-&lt;br&gt;tion gäller för anspråk enligt lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs forslag: Kommittén föreslår att det införs en förkortad&lt;br&gt;preskriptionstid om sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt anser att sex månader är en&lt;br&gt;alltför kort preskriptionstid. Justitiekanslem och Regionåklagarmyndig-&lt;br&gt;heten i Göteborg tillstyrker kommitténs förslag. Riksåklagaren och&lt;br&gt;Regionåklagarmyndighetema i Kalmar och Västerås anser att en pre-&lt;br&gt;skriptionstid om tre månader är tillräcklig. Övriga remissinstanser lämnar&lt;br&gt;förslaget utan invändning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: I LEF föreskrivs inte någon särskild&lt;br&gt;preskriptionstid. Det innebär att den allmänna tioåriga preskriptionstiden&lt;br&gt;enligt preskriptionslagen (1981:130) gäller. Kommittén anför ett flertal&lt;br&gt;skäl för att det bör införas en särskild, förkortad, preskriptionsfrist&lt;br&gt;Sålunda anförs att det utvidgade ersättningsansvar som kommittén före-&lt;br&gt;slår kommer att leda till en ökning av antalet ersättningskrav och att det&lt;br&gt;för att dessa skall kunna utredas på ett tillfredsställande sätt krävs att&lt;br&gt;skadetillfallet inte ligger för långt tillbaka i tiden. Kommittén anser att&lt;br&gt;det inte är rimligt att samhällets resurser används till att ta fram uppgifter&lt;br&gt;om vad som kan ha hänt flera år tillbaka i tiden. De skador som kan bli&lt;br&gt;följden av t.ex. en frihetsinskränkning torde också uppkomma i mer eller&lt;br&gt;mindre omedelbar anslutning till den åtgärd som berättigar den skade-&lt;br&gt;lidande till ersättning. Kommittén menar slutligen att det inte kan anföras&lt;br&gt;några principiella betänkligheter mot en särskild, förkortad, preskrip-&lt;br&gt;tionsfrist och nämner att sådana korta frister gäller i motsvarande fall i&lt;br&gt;våra nordiska grannländer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De utvidgningar som nu föreslås är inte lika långtgående som kom-&lt;br&gt;mitténs förslag, vilket minskar behovet av en särskild preskriptionsregel.&lt;br&gt;Enligt regeringens mening bör man också vara återhållsam med att före-&lt;br&gt;skriva avsteg från vad som gäller angående skadeståndsanspråk i allmän-&lt;br&gt;het, dvs. tio års preskriptionstid. Endast när det finns starkt vägande skäl&lt;br&gt;för en särskild preskriptionsregel bör en sådan införas. Den enskilde&lt;br&gt;medborgarens intresse av att inte behöva gå miste om ersättning enbart&lt;br&gt;på grund av en särskilt förkortad preskriptionstid måste vid den nödvän-&lt;br&gt;diga avvägningen anses väga tungt. De skäl kommittén anför är därför&lt;br&gt;inte av den art eller styrka att det är motiverat att införa en särskild&lt;br&gt;preskriptionstid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.8 Återbetalning av ersättning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En person som har fått ersättning enligt lagen&lt;br&gt;och som senare döms for den gärning som frihetsinskränkningen gällt&lt;br&gt;skall vara skyldig att betala tillbaka ersättningen. Återbetalningsskyl-&lt;br&gt;digheten skall kunna jämkas, om det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga instanser tillstyrker förslaget eller läm-&lt;br&gt;nar det utan erinran. Malmö tingsrätt faster regeringens uppmärksamhet&lt;br&gt;på vissa tillämpningsfrågor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har i ett tillkännagivande&lt;br&gt;till regeringen begärt att det i lagen öppnas en uttrycklig möjlighet att&lt;br&gt;återkräva utbetald ersättning (bet. 1995/96:JuU15). 1 en framställning&lt;br&gt;hemställer Justitiekanslem detsamma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt Justitiekanslem lär det ha hänt att personer som har varit&lt;br&gt;misstänkta för brott har fått ersättning enligt LEF när förundersökningen&lt;br&gt;lagts ned, varefter förundersökningen åter tagits upp och den misstänkte&lt;br&gt;dömts för de brott misstankarna avsett. Justitiekanslem framför att&lt;br&gt;rättsläget vad gäller möjligheten att i ett sådant fall med framgång kräva&lt;br&gt;den utgivna ersättningen åter är osäkert. Justitiekanslem anser för sin del&lt;br&gt;att en sådan rätt kräver uttryckligt lagstöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening bör den som har tagit emot ersättning för&lt;br&gt;skada orsakad av en frihetsinskränkning vara skyldig att återbetala&lt;br&gt;ersättningen, om han sedermera döms för brottet (jfr bet. 1995/96:JuU15&lt;br&gt;s. 9 f.). Det bör dock enbart gälla i de fall där den dömde ådöms en sådan&lt;br&gt;påföljd att han inte hade varit berättigad till ersättning enligt 2 §. I dessa&lt;br&gt;situationer faller grunden för statens ersättningsskyldighet bort. För att&lt;br&gt;den osäkerhet som kan råda beträffande återbetalningsskyldigheten skall&lt;br&gt;undanröjas bör det i den nya lagen införas särskilda bestämmelser om&lt;br&gt;saken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör ankomma på Justitiekanslem att föra talan vid allmän domstol&lt;br&gt;om återbetalning. Någon särskild lagbestämmelse behövs inte om detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att undvika att bestämmelsen blir alltför stel och leder till oönskade&lt;br&gt;resultat i vissa enskilda fall bör det finnas möjlighet att vid särskilda skäl&lt;br&gt;jämka återbetalningsskyldigheten. Skäl att jämka återbetalningsskyldig-&lt;br&gt;het kan finnas t.ex. när det rör sig om ett mindre ersättningsbelopp som&lt;br&gt;har betalats lång tid innan återbetalningsskyldighet aktualiseras. Hänsyn&lt;br&gt;kan också tas till att den som har fått ersättningen har en betydande&lt;br&gt;försörjningsbörda och att ersättningen har använts till försörjningen av&lt;br&gt;andra än den skadelidande själv. Jämkning till noll bör ske endast undan-&lt;br&gt;tagsvis. När stora belopp har betalats i ersättning bör jämkning till noll&lt;br&gt;knappast komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.9&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Utdrag ur kriminalregistret&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Justitiekanslem skall i skadereglerings-&lt;br&gt;ärenden kunna begära utdrag ur det allmänna kriminalregistret om den&lt;br&gt;som ansöker om ersättning enligt lagen. En bestämmelse härom kan&lt;br&gt;dock med hänsyn till bestämmelsen i 7 kap. 17 § sekretesslagen inte&lt;br&gt;inforas i den nya lagen. Saken får i stället regleras i särskild ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund avstyrker förslaget.&lt;br&gt;Övriga instanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Enligt Justitiekanslem har det många&lt;br&gt;gånger betydelse för ersättningsfrågan vilken bakgrund den som ansöker&lt;br&gt;om ersättning har. Därför skulle Justitiekanslem vilja ha en rätt enligt&lt;br&gt;lagen att infordra utdrag ur det allmänna kriminalregistret beträffande&lt;br&gt;personer som begär ersättning enligt LEF.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett normalt ärende om ersättning enligt LEF utgör, jämte sökandens&lt;br&gt;inlagor, åklagarens yttrande beslutsunderlag för Justitiekanslem. I vissa&lt;br&gt;ärenden infordrar Justitiekanslem domar och förundersökningar för att få&lt;br&gt;ett fylligare beslutsunderlag. Enligt Justitiekanslem har många åklagare&lt;br&gt;insett vikten av att i sina yttranden redogöra för tidigare frihetsberövan-&lt;br&gt;den, men inte sällan är lämnad information alltför kortfattad och ofull-&lt;br&gt;ständig för att vara till nytta för Justitiekanslems prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 § lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister ges Justitie-&lt;br&gt;kanslem rätt att utan inskränkningar infordra utdrag ur kriminalregistret.&lt;br&gt;I förarbetena till den lagen utalas dock att ”självfallet bör rekvisitioner&lt;br&gt;icke göras i andra ärenden än dem, där rekvireringsskyldighet är före-&lt;br&gt;skriven i författning eller där utdrag eljest erfordras för utredning om&lt;br&gt;brott” (prop. 1963:39 s. 52). Med hänsyn till detta uttalande anser sig&lt;br&gt;Justitiekanslem förhindrad att infordra kriminalregisterutdrag i ersätt-&lt;br&gt;nings ärenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sveriges Advokatsamfund anför att den omständigheten att en person&lt;br&gt;tidigare har varit frihetsberövad inte bör påverka ersättningsfrågan samt&lt;br&gt;att det är principiellt betänkligt att den som skall objektivt pröva vilken&lt;br&gt;ersättning som skall betalas utrustas med möjligheter att självmant inför-&lt;br&gt;skaffa underlag avsett att användas mot den ersättningssökande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitiekanslem har i sin ersättningspraxis i vissa fall beaktat sökan-&lt;br&gt;dens bakgrund. Justitiekanslem kan också i ett ersättningsärende ha be-&lt;br&gt;hov av information om eventuellt ådömda straff har avtjänats. Rege-&lt;br&gt;ringen anser att en sådan praxis är rimlig. Den information kriminal-&lt;br&gt;registret innehåller har sålunda betydelse för utredningen och bestäm-&lt;br&gt;mandet av ersättning. Regeringen kan inte finna några principiella be-&lt;br&gt;tänkligheter mot att Justitekanslem har tillgång till den informationen.&lt;br&gt;Det rör sig dessutom om information som ofta är tillgänglig hos Justitie-&lt;br&gt;kanslem på annat sätt, t.ex. genom den ersättningssökandes egna upp-&lt;br&gt;gifter. Det kan också ha ett värde att Justitiekanslem har ett likartat&lt;br&gt;underlag vid sina bedömningar i skilda ärenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser med hänvisning till det anförda att Justitiekanslem&lt;br&gt;bör ges tillgång till kriminalregistret i skaderegleringsärenden. Bestäm-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;melsen i 7 kap. 17 § sekretesslagen innebär dock att en föreskrift om&lt;br&gt;detta måste ges i lag om register. Denna bestämmelse hindrar alltså en&lt;br&gt;reglering i den nya lagen. Det bör i sammanhanget anmärkas att Register-&lt;br&gt;utredningen har föreslagit genomgripande förändringar i författningsreg-&lt;br&gt;leringen av Polisens register (se slutbetänkandet Polisens register, SOU&lt;br&gt;1997:65). Förslagen bereds för närvarande i Justitiedepartementet med&lt;br&gt;sikte på propostion i mars 1998. Frågan om Justitiekanslems rätt att er-&lt;br&gt;hålla utrag ur kriminalregistret bör lämpligen regleras i det samman-&lt;br&gt;hanget.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.10 Ikraftträdande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagen om ersättning för skada vid vissa myndighetsåtgärder bör&lt;br&gt;träda i kraft den 1 januari 1999. För åtgärder vidtagna före ikraftträdandet&lt;br&gt;bör - i enlighet med vad som gäller i allmänhet inom skadeståndsrätten&lt;br&gt;(jfr prop. 1972:5 s. 593) - äldre föreskrifter gälla. I de fall en före ikraft-&lt;br&gt;trädandet vidtagen åtgärd inte har upphört vid ikraftträdandet bör dock&lt;br&gt;den nya lagen gälla. Detta bör anges i övergångsbestämmelser till lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt behövs inte några övergångsbestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Det allmännas ansvar för felaktig&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;myndighetsinformation&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Gällande rätt&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen gäller ett särskilt ansvar för staten och&lt;br&gt;kommunerna för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada, om&lt;br&gt;skadan har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som föreskrivs om ”kommun” gäller också landsting, kommu-&lt;br&gt;nalförbund, församling och kyrklig samfallighet (3 kap. 2 § andra&lt;br&gt;stycket).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppet ”myndighetsutövning” avser beslut och åtgärder från det&lt;br&gt;allmännas sida som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över&lt;br&gt;medborgarna. Begreppet ”vid myndighetsutövning” omfattar enligt förar-&lt;br&gt;betena till skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 502) alla sådana beslut och&lt;br&gt;åtgärder som antingen självständigt utgör myndighetsutövning eller står i&lt;br&gt;ett nära samband med myndighetsutövningen. Därmed innefattas åtgär-&lt;br&gt;der som ingår endast som ett led i myndighetsutövningen men som är&lt;br&gt;reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan fa rättsliga&lt;br&gt;konsekvenser för den enskilde medborgaren. Som exempel kan nämnas&lt;br&gt;olika förberedande åtgärder inför ett beslut. Uttrycket innefattar också&lt;br&gt;vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funk-&lt;br&gt;tionellt samband med myndighetsutövningen. Däremot utesluts sådana&lt;br&gt;skador som visserligen har uppkommit vid offentlig verksamhet men där&lt;br&gt;denna verksamhet inte uppvisar några karaktäristiska offentligrättsliga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;drag. Begreppets innebörd har prövats i flera rättsfall och finns också Pr°P- 1997/98:105&lt;br&gt;belyst i Justitiekanslems skaderegleringspraxis (se betänkandet s. 101 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Högsta domstolen har i några avgöranden prövat huruvida information&lt;br&gt;från en myndighet har lämnats ”vid myndighetsutövning”. Ett fall, NJA&lt;br&gt;1985 s. 696 I, gällde frågan om skadeståndsansvar för staten på grund av&lt;br&gt;ett felaktigt besked per telefon angående en försäkrads rätt till föräldra-&lt;br&gt;penning. I det målet uttalade Högsta domstolen i sina domskäl, efter att&lt;br&gt;ha beskrivit innebörden av begreppet myndighetsutövning, bl.a. följande.&lt;br&gt;”Övervägande skäl talar för att det felaktiga beskedet inte har utgjort&lt;br&gt;endast en sådan allmän upplysning som faller utanför 3 kap. 2 § skade-&lt;br&gt;ståndslagen utan att beskedet har haft så nära anknytning till ett ärende&lt;br&gt;om föräldrapenning att det måste anses ha lämnats vid myndighets-&lt;br&gt;utövning.” Staten ålades därför att betala skadestånd till den skade-&lt;br&gt;lidande. I andra fall har utgången blivit den motsatta. I rättsfallen NJA&lt;br&gt;1985 s. 696 II, som gällde en felaktig upplysning om en fastighet som&lt;br&gt;lämnats av ett gatukontor, och NJA 1987 s. 535, som gällde ett press-&lt;br&gt;meddelande från Konsumentverket som innehöll missvisande uppgifter&lt;br&gt;rörande värdet av vissa lackskyddsmedel för bilar, ansåg Högsta domsto-&lt;br&gt;len att gjorda uttalanden saknade det erforderliga sambandet med myn-&lt;br&gt;dighetsutövning. Det medförde att det allmänna i dessa fall gick fritt från&lt;br&gt;skadeståndsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även Justitiekanslem har i ett antal ersättningsärenden tagit ställning&lt;br&gt;till om upplysningar från en myndighet har ett tillräckligt starkt samband&lt;br&gt;med myndighetsutövning. Bland annat har prövats frågan om statens&lt;br&gt;ersättningsskyldighet för felaktiga upplysningar från Riksförsäkrings-&lt;br&gt;verket och från försäkringskassor. Enskildas anspråk har i många sådana&lt;br&gt;ärenden bifallits med hänvisning till att beskedet med hänsyn till omstän-&lt;br&gt;digheterna måste anses ha lämnats vid myndighetsutövning. Justitie-&lt;br&gt;kanslem har därvid ofta åberopat rättsfallet NJA 1985 s. 696 I. I andra&lt;br&gt;fall har utgången blivit den motsatta, bl.a. i ersättningsärenden som har&lt;br&gt;föranletts av ofullständiga uppgifter om reglerna för föräldraförsäkringen&lt;br&gt;i en av Riksförsäkringsverket utgiven broschyr. Under hänvisning till att&lt;br&gt;uppgifterna inte har lämnats vid myndighetsutövning har enskilda i dessa&lt;br&gt;fall vägrats ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Högsta domstolen och Justitiekanslem har i sin praxis fast avgörande&lt;br&gt;vikt vid om upplysningen i fråga har rört en konkret fråga som omedel-&lt;br&gt;bart kunde bli aktuell i ett ärende hos myndigheten. Om så har varit fallet&lt;br&gt;har upplysningen ansetts vara lämnad vid myndighetsutövning. Däremot&lt;br&gt;har information som lämnats i t.ex. broschyrer och pressmeddelanden&lt;br&gt;inte ansetts vara lämnad vid myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Ett utvidgat informationsansvar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Staten eller en kommun skall ersätta ren förmö-&lt;br&gt;genhetsskada som vållas genom fel eller försummelse när en myndig-&lt;br&gt;het lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det finns särskilda&lt;br&gt;skäl. Vid bedömningen av om det i det enskilda fallet finns särskilda&lt;br&gt;skäl skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras&lt;br&gt;samband med myndighetens verksamhetsområde och omständighe-&lt;br&gt;terna när de lämnats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att stat eller kommun skall&lt;br&gt;ersätta ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse&lt;br&gt;när en myndighet lämnar upplysningar, råd eller andra meddelanden, om&lt;br&gt;det inte sker som ett led i affärsverksamhet, egendomsförvaltning, under-&lt;br&gt;visning, vård eller omsorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att det allmännas&lt;br&gt;skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation bör utvidgas i&lt;br&gt;linje med kommitténs förslag. Många instanser avstyrker emellertid för-&lt;br&gt;slaget. Från såväl de instanser som tillstyrker förslaget som andra lämnas&lt;br&gt;ett stort antal synpunkter på utformningen av bestämmelsen. Framför allt&lt;br&gt;kritiseras att den föreslagna bestämmelsen i vissa avseenden ges ett&lt;br&gt;vidsträckt tillämpningsområde i det att all information omfattas utan be-&lt;br&gt;gränsningar till informationens art eller till omständigheterna när&lt;br&gt;informationen lämnas m.m. Å andra sidan hävdas också att bestäm-&lt;br&gt;melsen i andra avseenden är för snäv, t.ex. för att den enbart avser ren&lt;br&gt;förmögenhetsskada. Det påtalas också från ett flertal instanser att den&lt;br&gt;undantagskrets kommittén föreslår skapar ett flertal svårbemästrade&lt;br&gt;gränsdragningsproblem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissutfallet innebär närmare bestämt att de flesta remissinstanserna&lt;br&gt;ställer sig väsentligen bakom förslaget. Hit hör Svea Hovrätt, Rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen, Kronofogdemyndigheterna i Stockholms och Göteborgs och&lt;br&gt;Bohus län, Generaltullstyrelsen, Försäkringsförbundet, Industriförbundet,&lt;br&gt;Skattebetalarnas förening och Företagarnas Riksorganisation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett antal remissinstanser är emellertid kritiska eller tveksamma till för-&lt;br&gt;slaget. Hit hör bl.a. Justitiekanslem, Patent- och registreringverket och&lt;br&gt;Riksskatteverket. Dessa myndigheter ifrågasätter behovet av en regel om&lt;br&gt;skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation och menar att&lt;br&gt;3 kap. 2 § skadeståndslagen tillsammans med möjligheten för regeringen&lt;br&gt;att bevilja ersättning ex gratia tillgodoser de skadelidandes intressen till-&lt;br&gt;räckligt väl. Även Försäkringskasseförbundet, Regionåklagarmyndig-&lt;br&gt;heten i Göteborg och Datainspektionen anser att regeln är onödig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några remissinstanser, bl.a Kommunförbundet och Landstingsför-&lt;br&gt;bundet, ifrågasätter om det är skadeståndsrättsligt motiverat att utvidga&lt;br&gt;ansvaret för myndigheter i förhållande till vad som följer av allmänna&lt;br&gt;regler om skadestånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En stor majoritet av remissinstanserna, också vissa av dem som ställer&lt;br&gt;sig bakom förslaget, anser att tillämpningsområdet för en bestämmelse&lt;br&gt;om skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation borde begrän-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sas. Några av dem anser att flera slag av verksamheter borde undantas&lt;br&gt;från skadeståndsansvaret. Andra menar att skadeståndsansvaret borde&lt;br&gt;begränsas till att avse t.ex. skriftlig information, information som en&lt;br&gt;myndighet lämnar inom sitt eget verksamhetsområde eller information&lt;br&gt;som en myndighet lämnar på eget initiativ.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många anför att avsevärda gränsdragningssvårigheter kan uppkomma&lt;br&gt;om skadeståndsansvaret inte längre skall vara kopplat till myndighets-&lt;br&gt;utövning. I stort sett alla kritiska remissinstanser pekar på bevis-&lt;br&gt;svårigheter och anför att myndigheterna kan behöva dokumentera vilka&lt;br&gt;uppgifter som lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett stort antal remissinstanser understryker att förslaget kan medföra&lt;br&gt;en betydande ekonomisk belastning för myndigheterna. Flera anser att&lt;br&gt;regeln kommer att leda till minskad servicevilja hos myndigheterna.&lt;br&gt;Andra pekar på att regeln medför en risk för privatisering av verksamhet&lt;br&gt;som bedrivs i offentlig regi.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett antal instanser påpekar att den skadereglering som kan följa av&lt;br&gt;regeln blir en svår och re sur skr övande uppgift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholms tingsrätt anser att det närmare bör anges vad som menas&lt;br&gt;med begreppen råd, upplysningar m.m. och anger som exempel på gräns-&lt;br&gt;fall uttalanden om gällande rätt i en dom. Även Kammarkollegiet anser&lt;br&gt;att begreppen bör preciseras och anför att ansvaret bör begränsas till att&lt;br&gt;gälla upplysningar om sakförhållanden. Några instanser anser att konse-&lt;br&gt;kvenserna av förslaget i förhållande till patientskadelagen (1996:799) be-&lt;br&gt;höver belysas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Flera efterfrågar en konsekvensanalys av förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid en hearing som hölls den 29 april 1997 i frågan om utformningen&lt;br&gt;av en bestämmelse om det allmännas skadeståndsansvar för felaktig&lt;br&gt;myndighetsinformation förordade de flesta att det införs en särskild så-&lt;br&gt;dan bestämmelse. En rad synpunkter framfördes på det utsända lagför-&lt;br&gt;slaget, vilket återfinns i bilaga 4. Det rådde dock enighet om att förslaget&lt;br&gt;var att föredra framför kommitténs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén ställer frågan om det finns anledning att utvidga det allmän-&lt;br&gt;nas ansvar generellt genom en regel i skadeståndslagen som föreskriver&lt;br&gt;antingen ett rent strikt ansvar eller ett ansvar som inte förutsätter ett lika&lt;br&gt;starkt samband med myndighetsutövning som den nuvarande regeln i&lt;br&gt;3 kap. 2 § skadeståndslagen. Kommittén finner efter bl.a. en inventering&lt;br&gt;av olika skadefall att det inte finns något behov av att på något av dessa&lt;br&gt;sätt generellt utvidga det allmännas skadeståndsansvar. Enligt kommittén&lt;br&gt;bör därför det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen även&lt;br&gt;framdeles förutsätta att fel eller försummelse har begåtts och begreppet&lt;br&gt;”vid myndighetsutövning” användas för att avgränsa de skadefall som&lt;br&gt;omfattas av det allmännas skadeståndsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot kan det enligt kommittén vara både önskvärt och befogat att&lt;br&gt;inom vissa områden utvidga det allmännas skadeståndsansvar. Det gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vissa situationer där skada orsakas av en myndighet som uppträder med&lt;br&gt;den auktoritet och det ansvar som följer av myndigheters offentliga&lt;br&gt;funktion men där skadeståndsansvar enligt nuvarande regler är uteslutet&lt;br&gt;på grund av att skadan inte har vållats vid myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén föreslår en ny bestämmelse i skadeståndslagen om ansvar&lt;br&gt;för felaktig myndighetsinformation. Bestämmelsen ålägger staten eller en&lt;br&gt;kommun att ersätta ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller&lt;br&gt;försummelse när en myndighet lämnar upplysningar, råd eller andra med-&lt;br&gt;delanden. Undantag görs dock för information som lämnas i vissa typer&lt;br&gt;av verksamhet som lika gärna kan drivas i enskild regi och som saknar de&lt;br&gt;kännetecken som annars karaktäriserar myndighetsverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller regeringen kan finna några skäl för att generellt utvidga det&lt;br&gt;allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen. Frågan är nu om&lt;br&gt;det allmännas skadeståndsansvar för fel som har begåtts av myndig-&lt;br&gt;heterna när av upplysningar, råd eller andra meddelanden lämnas bör&lt;br&gt;utvidgas. Närmare bestämt är frågan om skadeståndsansvaret för ren&lt;br&gt;förmögenhetsskada bör omfatta även sådana fall då information lämnas&lt;br&gt;utan att det sker ”vid myndighetsutövning” (se föregående avsnitt). I&lt;br&gt;fråga om sak- och personskada föreligger som nämnt ändå skadestånds-&lt;br&gt;skyldighet vid vållande från det allmännas sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidigare överväganden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om ett utvidgat ansvar för felaktig information övervägdes i ett&lt;br&gt;större sammanhang när skadeståndslagens regler om det allmännas ska-&lt;br&gt;deståndsansvar senast ändrades. Då angavs att det kunde vara både önsk-&lt;br&gt;värt och befogat att inom vissa områden utvidga det allmännas skade-&lt;br&gt;ståndsansvar. Det gäller t.ex., enligt vad som angavs, när skada orsakas&lt;br&gt;av en myndighet som uppträder med den auktoritet och det ansvar som&lt;br&gt;följer av myndigheters offentliga funktion men där skadeståndsansvar&lt;br&gt;enligt nuvarande regler är uteslutet på grund av att skadan inte har vållats&lt;br&gt;vid myndighetsutövning. Bland annat mot bakgrund av den debatt som&lt;br&gt;hade uppstått kring skadeståndsansvaret vid felaktig myndighetsinfor-&lt;br&gt;mation övervägdes en allmän utvidgning av det allmännas skadestånds-&lt;br&gt;ansvar enligt skadeståndslagen. Det förslag som då övervägdes var att&lt;br&gt;lagens krav på att skada skall ha vållats ”vid myndighetsutövning” skulle&lt;br&gt;mildras och ersättas med uttrycket ”i samband med myndighetsutövning”&lt;br&gt;(se Ds 1989:12).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den följande propositionen (prop. 1989/90:42) framhölls bl.a. att i&lt;br&gt;många fall råd, upplysningar och anvisningar inom myndigheternas verk-&lt;br&gt;samhetsområde har en sådan betydelse för den enskilde att det är natur-&lt;br&gt;ligt att tala om en beroendeställning av liknande slag som den enskilde&lt;br&gt;intar i förhållande till myndigheter i samband med myndighetsutövning.&lt;br&gt;Vidare anfördes att skadestånd i framtiden borde kunna utgå även i vissa&lt;br&gt;situationer där anknytningen till myndighetsutövning är svagare än som&lt;br&gt;krävs enligt gällande rätt och, att det avgörande i princip borde vara om&lt;br&gt;det föreligger en sådan beroendeställning som nyss nämnts. Regeringen&lt;br&gt;ansåg att en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar på det sätt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som då diskuterades skulle innebära en viktig reform som torde fa Pr°P- 1997/98:105&lt;br&gt;relativt stor betydelse i praktiken men att frågan mot bakgrund av remiss-&lt;br&gt;kritiken, och eftersom en parlamentarisk utredning skulle komma till&lt;br&gt;stånd, borde belysas närmare av kommittén (se a. prop. s. 11 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bör ansvaret utvidgas?&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är framför allt den enskildes beroendeställning i förhållande till myn-&lt;br&gt;digheterna som har ansetts motivera att det allmännas skadeståndsansvar&lt;br&gt;vid myndighetsutövning i vissa fall går längre än vad som gäller enligt&lt;br&gt;allmänna regler. Samma skäl kan anföras för att låta det allmänna bära ett&lt;br&gt;särskilt strängt ansvar för skador som orsakas av felaktig myndighets-&lt;br&gt;information. Den enskilde medborgaren litar på att information från just&lt;br&gt;en myndighet i regel är korrekt. Detta bottnar i att myndigheter i all-&lt;br&gt;mänhet anses ha en särskild auktoritet men också i att myndigheterna&lt;br&gt;ofta är ensamma om att kunna ge vissa besked inom sitt verksamhets-&lt;br&gt;område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i övrigt kan hänvisas till vad som brukar anföras till stöd för en&lt;br&gt;särreglering av det allmännas ansvar i allmänhet (se Ds 1989:12 s. 13 f.&lt;br&gt;och prop. 1989/90:42 s. 6 f.). Den enskildes ersättningsbehov kan sålun-&lt;br&gt;da vara stort, om han inrättar sig efter ett felaktigt besked från en myn-&lt;br&gt;dighet. Vidare kan man genom att ålägga det allmänna ett skadestånds-&lt;br&gt;ansvar fördela risken för uppkomna skador och samtidigt åstadkomma en&lt;br&gt;förebyggande effekt genom att ett något utvidgat ansvar kan uppmuntra&lt;br&gt;till förbättrade rutiner hos myndigheterna och även i övrigt höja kvalite-&lt;br&gt;ten i verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En vanlig invändning mot att ålägga det allmänna ett större ansvar för&lt;br&gt;felaktig information är att allehanda skadeståndskrav från enskilda kan&lt;br&gt;komma att riktas mot det allmänna och att det ofta är osäkert vad som har&lt;br&gt;förekommit. Det kan emellertid häremot framhållas att det allmänna&lt;br&gt;redan nu bär ett skadeståndsansvar för felaktig information i vissa fall&lt;br&gt;och att eventuella problem inte torde ändra karaktär om ansvaret utvidgas&lt;br&gt;något. Det lagstiftningsbehov som har identifierats rör dessutom ett be-&lt;br&gt;gränsat antal fall. En utvidgning torde alltså inte medföra något större&lt;br&gt;antal tillkommande skadeståndsanspråk mot det allmänna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av motsvarande skäl kan man inte heller med fog invända att ett ut-&lt;br&gt;vidgat ansvar för felaktig information skapar nya problem med att av-&lt;br&gt;gränsa den krets av skadelidande som kan kräva ersättning. Det står&lt;br&gt;visserligen klart att felaktiga upplysningar kan medföra förluster också&lt;br&gt;för personer eller företag som inte direkt berörs av upplysningarna, och&lt;br&gt;att det kan vara svårt att avgöra hur långt ett ansvar bör sträcka sig. Dessa&lt;br&gt;svårigheter finns emellertid redan med nuvarande regler om skadestånd&lt;br&gt;vid myndighetsutövning. En utvidgning av ansvaret för felaktig informa-&lt;br&gt;tion skulle knappast på något mer märkbart sätt öka dessa svårigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I flera remissvar har framförts att ett utvidgat skadeståndsansvar för&lt;br&gt;stat och kommun skulle kunna innebära att myndigheterna blir mindre&lt;br&gt;benägna att hjälpa enskilda till rätta. Regeringen delar dock inte dessa&lt;br&gt;farhågor utan ser snarare, såsom sagts tidigare, att ett något utvidgat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ansvar för felaktig myndighetsinformation kan få positiv inverkan genom P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;förbättrade rutiner och höjd kvalitet. Myndigheterna kan vidare få anled-&lt;br&gt;ning att iaktta en något större varsamhet med konkreta upplysningar till&lt;br&gt;enskilda och vid osäkerhet förse upplysningarna med reservationer.&lt;br&gt;Utvidgningen av ansvaret för felaktig information far då en förebyggande&lt;br&gt;effekt, vilket snarast är av godo.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För ett särskilt skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation&lt;br&gt;talar sålunda att man därmed inskärper vikten av att myndigheter lämnar&lt;br&gt;korrekta besked. Ett utvidgat skadeståndsansvar torde därmed samtidigt&lt;br&gt;kunna medverka till att upprätthålla myndigheternas auktoritet och goda&lt;br&gt;anseende. Det kan tilläggas att myndigheterna gentemot den enskilde ofta&lt;br&gt;intar en ställning som kan liknas vid den som intas av någon som yrkes-&lt;br&gt;mässigt bistår privatpersoner och företag med rådgivning, t.ex. en&lt;br&gt;advokat, en revisor eller en mäklare. Sådana rådgivare bär under vissa&lt;br&gt;förutsättningar ett skadeståndsansvar för sin rådgivning (se NJA 1994&lt;br&gt;s. 532, 1997 s. 65 och Kleineman i JT 1994-95 s. 702 och 1996-97&lt;br&gt;s. 997).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På grund av det anförda delar regeringen kommitténs uppfattning att&lt;br&gt;det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation bör skärpas.&lt;br&gt;Något generellt krav på att informationen lämnas ”vid myndighetsutöv-&lt;br&gt;ning” bör fortsättningsvis inte gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utformningen av en bestämmelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan är då hur ansvaret närmare bestämt bör avgränsas. En första fråga&lt;br&gt;är därvid om det allmänna bör ansvara också när felaktig information&lt;br&gt;lämnas av enskilda företag till vilka en myndighet har delegerat viss&lt;br&gt;förvaltnings- eller myndighetsverksamhet. Enligt 3 kap. 2 § skadestånds-&lt;br&gt;lagen gäller ett sådant utvidgat ansvar; det allmänna är skadestånds-&lt;br&gt;skyldigt för fel eller försummelse ”vid myndighetsutövning i verksamhet&lt;br&gt;för vilken staten eller kommunen svarar”. Därmed inbegrips sådan&lt;br&gt;offentlig maktutövning som har anförtrotts enskilda, t.ex. när den obliga-&lt;br&gt;toriska bilkontrollen sköts av AB Svensk Bilprovning. Tanken är att det&lt;br&gt;allmänna inte skall komma undan sitt ansvar för felaktig myndig-&lt;br&gt;hetsutövning genom att verksamheten delegeras till någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgått är den huvudsakliga grunden för ett utvidgat ansvar vid&lt;br&gt;felaktig myndighetsinformation den auktoritet som myndigheterna har i&lt;br&gt;allmänhetens ögon och den särskilda ställning som myndigheterna där-&lt;br&gt;med intar. Det gör att det finns anledning att särbehandla information&lt;br&gt;från myndigheter och sålunda behandla enskilda företag lika, oavsett på&lt;br&gt;vems uppdrag de handlar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan fråga är om ansvaret skall omfatta de särskilt stora skador&lt;br&gt;som kan uppkomma när information från en myndighet ges stor sprid-&lt;br&gt;ning via radio, TV eller tidningar. Det kan hävdas att det för alltför långt&lt;br&gt;om det allmänna får bära sådana kostnader, som ibland kan bli mycket&lt;br&gt;omfattande. Skall emellertid en skadeståndsbestämmelse för felaktig&lt;br&gt;myndighetsinformation fylla sin funktion, måste ansvaret gälla även i&lt;br&gt;dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om däremot korrekt myndighetsinformation förvanskas vid spridning i P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;massmedia, bör givetvis det allmänna inte ansvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret bör vidare - vilket kommittén också föreslår - gälla oavsett&lt;br&gt;om oaktsamheten har förekommit hos den enskilde tjänsteman som&lt;br&gt;lämnat meddelandet eller hos någon annan på det allmännas sida, t.ex.&lt;br&gt;hos den som har utformat anvisningar från en centralmyndighet till lokala&lt;br&gt;myndigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna har på flera punkter kritiserat den av kommittén&lt;br&gt;föreslagna regeln. Det har särskilt framhållits att ansvaret måste be-&lt;br&gt;gränsas och avgränsas på ett klarare sätt. Alla upplysningar - även till&lt;br&gt;synes obetydliga sådana - bör enligt kritikerna inte kunna grunda ett&lt;br&gt;skadeståndsansvar. Det gäller särskilt information som inte alls berör&lt;br&gt;myndighetens verksamhetsområde. Konsekvenserna av ett sådant vid-&lt;br&gt;sträckt ansvar är enligt kritikerna mycket svårt att överblicka.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Å andra sidan har det framförts att den av kommittén föreslagna regeln&lt;br&gt;också är för snäv. Genom att vissa verksamheter (affärsverksamhet,&lt;br&gt;egendomsförvaltning, undervisning, vård och omsorg) undantas anses&lt;br&gt;nya, svåröverblickbara gränsdragningsproblem skapas. Det sägs vara&lt;br&gt;omotiverat med en sådan begränsning med hänsyn till det grundläggande&lt;br&gt;skälet för regeln, nämligen att information som härrör från just myn-&lt;br&gt;digheter bör vara förenad med ett särskilt skadeståndsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har tagit fasta på kritiken. En bestämmelse bör utformas&lt;br&gt;efter delvis andra riktlinjer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I en bestämmelse om skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinfor-&lt;br&gt;mation bör särskilt markeras att skadeståndsansvar inte kommer i fråga i&lt;br&gt;samtliga fall då en myndighet lämnar felaktig information som orsakar&lt;br&gt;skada. För att det särskilda skadeståndsansvaret skall utlösas bör det&lt;br&gt;krävas att det finns särskilda skäl för det. Sådana särskilda skäl kan vara&lt;br&gt;att den enskilde har förlitat sig på ett auktoritativt besked från en myndig-&lt;br&gt;het och till följd därav utan egen skuld fått sin ekonomi märkbart för-&lt;br&gt;sämrad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Myndigheterna lämnar dagligen en stor mängd information till enskil-&lt;br&gt;da medborgare. Denna information är av olika slag och lämnas under&lt;br&gt;mycket skiftande omständigheter. Alla felaktigheter som kan förekomma&lt;br&gt;i detta enorma informationsflöde kan inte rimligen vara skadestånds-&lt;br&gt;grundande. Det finns sålunda större anledning att det allmänna skall bära&lt;br&gt;ett skadeståndsansvar när en myndighet lämnar konkret och preciserad&lt;br&gt;information om innehållet i föreskrifter eller andra bestämmelser än om&lt;br&gt;informationen som lämnas utgörs av allmänt hållna upplysningar. Likaså&lt;br&gt;finns det särskild anledning till skadeståndsansvar om uppgifterna har&lt;br&gt;stor genomslagskraft och om de är ett uttryck för makt eller auktoritets-&lt;br&gt;utövning. Oftast har information som lämnas av en behörig myndighet&lt;br&gt;denna senare karaktär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalt bör det krävas att det finns någon konkret omständighet som&lt;br&gt;gör att det finns särskild anledning att i det enskilda fallet lita på att&lt;br&gt;informationen är korrekt. I annat fall bör kravet på särskilda skäl för&lt;br&gt;skadeståndsskyldighet sällan kunna anses uppfyllt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att det skall anses att det finns särskilda skäl för skadeståndsansvar&lt;br&gt;bör det vidare i regel krävas att informationen inte kan fås varifrån som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;helst. Om t.ex. uppgiften utan problem kan kontrolleras någon annan- ?&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;stans av den som tagit emot den, är det en omständighet som talar mot ett&lt;br&gt;skadeståndsansvar. Det har också betydelse vem hos en myndighet som&lt;br&gt;lämnar informationen. Visserligen svarar det allmänna för information&lt;br&gt;som ges oberoende av informationslämnarens tjänsteställning eller&lt;br&gt;befattning vid myndigheten. Men det finns självfallet större anledning att&lt;br&gt;förlita sig på information som lämnas av t.ex. en ansvarig handläggare än&lt;br&gt;av en sekreterare utan ansvar för något särskilt sakområde vid myndig-&lt;br&gt;heten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av betydelse för frågan om det finns särskilda skäl för skadestånds-&lt;br&gt;skyldighet är också sambandet mellan informationen och myndighetens&lt;br&gt;verksamhetsområde. Ju starkare kopplingen är, desto större skäl finns det&lt;br&gt;normalt att förlita sig på uppgifterna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av stor betydelse är också omständigheterna varunder informationen&lt;br&gt;har lämnats. Har en tjänsteman t.ex. uttalat sig med stor bestämdhet om&lt;br&gt;någon konkret omständighet, bör det kunna vara skadeståndsgrundande&lt;br&gt;om uttalandet är felaktigt. Detsamma gäller om en tjänsteman på något&lt;br&gt;särskilt sätt har uttalat att de uppgifter han lämnar är korrekta eller på&lt;br&gt;annat sätt ger sken av att de är kontrollerade. Är däremot informationen&lt;br&gt;mer vag eller lämnas den med reservationer, bör den knappast kunna&lt;br&gt;grunda skadeståndsskyldighet för det allmänna (jfr Ds 1989:12 s. 59 f.&lt;br&gt;och prop. 1989/90:42 s. 15).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan omständighet av betydelse är hur informationslämnandet&lt;br&gt;aktualiseras. Är det en myndighet som på eget initiativ lämnar konkret&lt;br&gt;information, finns det större anledning att lita på uppgifternas riktighet än&lt;br&gt;t.ex. om information lämnas utan tillfälle till förberedelser som svar på&lt;br&gt;en fråga eller i förbigående under ett vanligt samtal. Hänsyn måste tas till&lt;br&gt;om den informationslämnande tjänstemannen fått klart för sig vikten av&lt;br&gt;att den information han lämnar är korrekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare kan det t.ex. finnas större anledning att fasta sig vid substantiell&lt;br&gt;information som lämnas av en myndighet med en uttalad ”expertstatus”&lt;br&gt;än vid information från en myndighet med mycket vida och övergripande&lt;br&gt;ramar för sin verksamhet. Det kan också vara av betydelse vilket för-&lt;br&gt;troende en myndighet rent allmänt åtnjuter i samhället. Det torde t.ex.&lt;br&gt;finnas särskild anledning att lita till information som en domstol lämnar i&lt;br&gt;en fråga som rör domstolens verksamhetsområde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De särskilda skäl som alltså bör krävas för ersättningsskyldighet kan&lt;br&gt;vara av skilda slag. Vid bedömningen av ett enskilt fall måste man ta&lt;br&gt;hänsyn till samtliga relevanta omständigheter. Det finns dock anledning&lt;br&gt;att i lagtexten markera att vissa omständigheter särskilt skall beaktas.&lt;br&gt;Därvid bör nämnas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med&lt;br&gt;myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör framhållas att det allmänt sett finns vissa begränsningar vad&lt;br&gt;gäller möjligheterna att i praktiken erhålla ersättning enligt den regel som&lt;br&gt;nu föreslås. Först och främst krävs att den skadelidande kan visa att den&lt;br&gt;felaktiga informationen har lämnats på grund av fel eller försummelse.&lt;br&gt;Det krävs vidare i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer&lt;br&gt;att den skadelidande kan föra i bevis att viss felaktig information har&lt;br&gt;orsakat den påstådda skadan. Det orsakssambandet måste också vara&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;adekvat. Det åligger också en enskild skadelidande - även det enligt all- P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;männa skadeståndsrättsliga principer - att i görligaste mån begränsa sin&lt;br&gt;skada. Det kan innebära att den enskilde kan vara tvungen att kontrollera&lt;br&gt;en mottagen uppgift innan han rättar sig efter den. Den skadelidande&lt;br&gt;måste också styrka skadans belopp. Slutligen måste - i sista hand -&lt;br&gt;domstolen övertygas om att det i det enskilda fallet finns särskilda skäl&lt;br&gt;som motiverar ersättningsskyldighet. Sammantaget innebär dessa be-&lt;br&gt;gränsningar att det ställs inte obetydliga krav på den enskilde vad gäller&lt;br&gt;utredningen i ett påstått fall av skada på grund av felaktig myndig-&lt;br&gt;hetsinformation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen är det naturligt, som kommittén föreslår och remissinstan-&lt;br&gt;serna godtar, att begränsa de ersättningsgilla skadorna till rena förmögen-&lt;br&gt;hetsskador. Felaktig myndighetsinformation torde ytterst sällan orsaka&lt;br&gt;person- eller sakskador. Att utsträcka skadeståndsansvaret till person-&lt;br&gt;och sakskada skulle dessutom fordra överväganden av mer komplicerat&lt;br&gt;slag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övrigt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har inte haft något att invända mot innehållet i den bestämmelse&lt;br&gt;som föreslås reglera det allmännas informationsansvar. Lagrådet har&lt;br&gt;emellertid haft en synpunkt på den språkliga utformningen av bestäm-&lt;br&gt;melsen. Regeringen har godtagit denna synpunkt (se bilaga 7 och för-&lt;br&gt;fattningskommentaren till 3 kap. 3 § skadeståndslagen).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ikraftträdande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Den nya bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen bör träda i kraft den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 januari 1999. I enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer&lt;br&gt;bör den tillämpas i fråga om skadefall som inträffar efter ikraftträdandet.&lt;br&gt;Någon särskild övergångsbestämmelse om detta behövs inte (jfr prop.&lt;br&gt;1972:5 s. 593).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Vissa andra frågor som behandlats av&lt;br&gt;kommittén&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;6.1 Ersättning for ideell skada&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Någon ändring av gällande ordning för ersätt-&lt;br&gt;ning för ideell skada som vållats vid myndighetsutövning bör inte göras&lt;br&gt;nu.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan&lt;br&gt;delar flertalet kommitténs bedömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Inom skadeståndsrätten skiljer Pr°P- 1997/98:105&lt;br&gt;man mellan ekonomisk och ideell skada. Vid ekonomisk skada ersätts&lt;br&gt;den skadelidandes ekonomiska förlust medan avsikten vid ideell skada är&lt;br&gt;att skadeståndet i stället skall kompensera det lidande eller den kränkning&lt;br&gt;den drabbade har fått utstå. Lidandet eller kränkningen kan inte på sam-&lt;br&gt;ma sätt som vid ekonomisk skada direkt mätas i pengar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt skadeståndslagen kan ersättning för ideell skada utgå enligt två&lt;br&gt;olika regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 5 kap. 1 § omfattar skadeståndsansvaret vid personskada, för-&lt;br&gt;utom ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter samt inkomst-&lt;br&gt;förlust även ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande&lt;br&gt;men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 1 kap. 3 § ersätts lidande som tillfogas någon genom brott mot&lt;br&gt;den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott,&lt;br&gt;genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig&lt;br&gt;avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller&lt;br&gt;dylik brottslig gärning. Ersättning enligt 1 kap. 3 § - som helt och hållet&lt;br&gt;handlar om ideellt skadestånd - utges oavsett om det har uppkommit&lt;br&gt;någon personskada. Däremot krävs för ersättning att ett brott av visst slag&lt;br&gt;har begåtts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén hade enligt direktiven i uppdrag att undersöka om ersätt-&lt;br&gt;ning som det allmänna skall betala till enskilda på grund av skador som&lt;br&gt;uppkommit i samband med myndighetsutövning bör bestämmas under&lt;br&gt;hänsynstagande till andra omständigheter än sådana som har rent eko-&lt;br&gt;nomisk betydelse. Anledningen till uppdraget i denna del var främst att&lt;br&gt;det hade förekommit kritik för att den gällande ordningen ansetts inne-&lt;br&gt;bära att den enskilde inte fått full kompensation för sin skada vid fel eller&lt;br&gt;försummelse vid myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommittén konstaterar att kritiken i den mån den handlat om otill-&lt;br&gt;räcklig kompensation inte enbart gällt frågan om ersättning för ideell&lt;br&gt;skada utan i minst lika hög grad avsett svårigheterna att få full ersättning&lt;br&gt;för ekonomisk skada. Kommittén noterar att det egentliga syftet med att&lt;br&gt;på vissa områden införa lagregler om ersättning för ideell skada varit att&lt;br&gt;åstadkomma en önskad nivå på ersättningen för ekonomisk skada. Kom-&lt;br&gt;mittén vill inte förorda en sådan metod när det gäller det allmännas ska-&lt;br&gt;deståndsansvar. Regeringen delar uppfattningen att utgångspunkten för&lt;br&gt;regleringen bör vara att ersättning för ideell skada skall avse skador som&lt;br&gt;inte är av ekonomiskt slag och som inte i egentlig mening kan värderas i&lt;br&gt;ekonomiska termer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare diskuterar kommittén om rätten till ersättning för ideell skada&lt;br&gt;på grund av myndighetsåtgärder bör utvidgas jämfört med bestämmel-&lt;br&gt;serna i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Kommittén konstaterar att det inte&lt;br&gt;finns något hinder mot att enligt dessa bestämmelser bevilja ersättning&lt;br&gt;för ideell skada till den som blir kränkt av ett tjänstefelsbrott. Vidare gör&lt;br&gt;kommittén bedömningen (se s. 265) att de fall där ett ansvar för ideell&lt;br&gt;skada bör kunna utkrävas vid myndighetsutövning i allt väsentligt ryms&lt;br&gt;under 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Det gäller särskilt om bestämmelsen&lt;br&gt;utvidgas på det sätt som Kommittén för ideell skada föreslår i betänkan-&lt;br&gt;det SOU 1992:84.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen avvisar kommittén möjligheten att föra in en rätt till ersätt-&lt;br&gt;ning för ideell skada i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En sådan reglering&lt;br&gt;skulle enligt kommittén kunna uppmuntra till processer om bagateller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen gör även i nu angivna delar samma bedömningar som&lt;br&gt;kommittén. Slutsatsen är att sådan ideell skada som kan uppkomma vid&lt;br&gt;myndighetsutövning inte bör särregleras utan även fortsättningsvis bedö-&lt;br&gt;mas enligt de allmänna bestämmelserna om ideell skada. På särskilda&lt;br&gt;områden kan dock särregler vara motiverade (jfr förslaget att lidande&lt;br&gt;skall ersättas enligt reglerna om strikt ansvar för staten vid frihetsberö-&lt;br&gt;vande, se avsnitt 4.4).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen bör påpekas att frågan om en allmän reform av bestäm-&lt;br&gt;melserna om ideell skada för närvarande bereds i Justitiedepartementet&lt;br&gt;med utgångspunkt från två betänkanden av Kommittén om ideell skada&lt;br&gt;(SOU 1992:84 resp. SOU 1995:33).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.2 Ansvar för skador orsakade av datafel&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Nuvarande ordning behöver inte ändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Datainspektionen anser att rådande förhållanden&lt;br&gt;inte är tillfredsställande i det att skadestånd enligt datalagen kan utgå på&lt;br&gt;grund av att ett statsmaktsregister innehåller oriktiga uppgifter men inte&lt;br&gt;till följd av att en uppgift lämnas ut i strid mot föreskrifter som statsmak-&lt;br&gt;terna meddelat för detta register. I övrigt instämmer remissinstanserna i&lt;br&gt;huvudsak i kommitténs bedömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen for regeringens bedömning: I datalagen (1973:289) och vissa&lt;br&gt;andra lagar finns särregler som omfattar skador som vållas en enskild&lt;br&gt;person genom att ett ADB-baserat personregister innehåller oriktiga eller&lt;br&gt;vilseledande uppgifter om honom. Om den skadelidande är någon annan&lt;br&gt;än en enskild person eller om datafelet inte beror på en oriktig uppgift i&lt;br&gt;ett personregister, är det inte datalagen som reglerar den enskildes rätt till&lt;br&gt;ersättning på grund av datafelet. I stället får i regel skadeståndslagen&lt;br&gt;tillämpas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt direktiven hade kommittén att överväga på vilket sätt den ökade&lt;br&gt;datoriseringen och datorberoendet hos myndigheter bör inverka på det&lt;br&gt;allmännas ansvar för skador som vållas enskilda i samband med myndig-&lt;br&gt;hetsutövning. Vidare hade kommittén att undersöka om bestämmelsen&lt;br&gt;om det allmännas ansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen ger enskilda&lt;br&gt;tillfredsställande skydd också vid datafel och om det finns anledning att&lt;br&gt;göra några ändringar i den särreglering som i dag finns på området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sålunda diskuterades av kommittén och som skall övervägas&lt;br&gt;här är 1) om datalagens (23 §) skadeståndsregel bör ändras, 2) om det&lt;br&gt;behövs en utvidgning av det specialreglerade ansvaret och 3) om den&lt;br&gt;aktuella bestämmelsen i skadeståndslagen som reglerar ersättning för&lt;br&gt;datafel (3 kap. 2 §) bör ändras för att vara bättre anpassad till datafel. När&lt;br&gt;det gäller datalagen bör nämnas att Datalagskommittén i sitt betänkande&lt;br&gt;Integritet Offentlighet Informationsteknik (SOU 1997:39) föreslår en ny&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;persondatalag innehållande en skadeståndsbestämmelse (43 §) som, bl.a.&lt;br&gt;på grund av EG:s dataskyddsdirektiv, i viss mån avviker från den nuva-&lt;br&gt;rande bestämmelsen i datalagen (se SOU 1997:39 s. 25 och 432 f.) På&lt;br&gt;grundval av kommitténs förslag har regeringen till riksdagen överlämnat&lt;br&gt;ett förslag till en personuppgiftslag (prop. 1997/98:44). Där finns en ska-&lt;br&gt;deståndsbestämmelse i 48 § (se a. prop. s. 105 f. och 143 f.). Lagen före-&lt;br&gt;slås träda i kraft den 24 oktober 1998.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Erfarenheterna av tillämpningen av 23 § datalagen är begränsade efter-&lt;br&gt;som antalet skadeståndsärenden varit litet. De flesta ersättningskrav har&lt;br&gt;riktats mot staten och slutligen reglerats av Justitiekanslem. Justitie-&lt;br&gt;kanslem har tillämpat datalagens bestämmelse när förutsättningar för det&lt;br&gt;har varit för handen. Jämfört med skadeståndslagens reglering har det&lt;br&gt;varit till fördel för den enskilde eftersom Justitiekanslem inte har behövt&lt;br&gt;utreda vållandefrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan omständighet som har bidragit till att framställda ersätt-&lt;br&gt;ningskrav i regel har beviljats är den vida tolkning som getts begreppet&lt;br&gt;personregister i datalagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller kravet att skadan skall ha tillfogats genom att ett person-&lt;br&gt;register innehåller oriktig eller missvisande uppgift kan konstateras att&lt;br&gt;tolkningen också här varit generös mot den enskilde.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Datalagens särskilda skadeståndsregler är tillkomna i syfte att skydda&lt;br&gt;enskilda som drabbats av integritetskränkningar genom fel i databaserade&lt;br&gt;personregister. Enligt regeringens mening fungerar reglerna väl i dag.&lt;br&gt;Regeringen kommer därför till samma slutsats som kommittén, nämligen&lt;br&gt;att någon utvidgning eller annan förändring av ansvaret i detta samman-&lt;br&gt;hang inte är motiverad. Regeringen förslår dock i prop. 1997/98:44 vissa&lt;br&gt;förändringar jämfört med vad som gäller i dag beträffande skadestånd vid&lt;br&gt;datafel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nästa fråga att ta ställning till är om det behövs en utvidgning av det&lt;br&gt;specialreglerade ansvaret. Ett sådant finns bl.a. i lagen (1973:98) om in-&lt;br&gt;skrivningsregister, i fastighetsbildningslagen (1970:988) och i lagen&lt;br&gt;(1984:649) om företagshypotek.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medan datalagen kommit till för att värna den enskildes integritet och&lt;br&gt;dess skadeståndsregler för att ge den enskilde möjlighet att få kompensa-&lt;br&gt;tion för lidande, har de nämnda specialreglerna i huvudsak en annan&lt;br&gt;inriktning. De har tillkommit för att stärka tilltron till sådana register-&lt;br&gt;uppgifter som utgör grunden för viktiga ekonomiska beslut och som lätt&lt;br&gt;kan orsaka stora ekonomiska skador, om de visar sig vara felaktiga. Även&lt;br&gt;i tiden före ADB-teknikens införande har det inom dessa områden funnits&lt;br&gt;särskilda skadeståndsregler för att i omsättningens intresse garantera&lt;br&gt;registrens riktighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De specialregler som finns dag har inte utsatts för någon särskild kritik&lt;br&gt;utan synes fungera tillfredsställande. Det har inte framkommit något be-&lt;br&gt;hov av ändring av dessa regler. Regeringen gör här samma bedömning&lt;br&gt;som kommittén. Någon ändring av det specialreglerade ansvar som finns&lt;br&gt;i olika fall är sålunda inte påkallad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utanför datalagens och övriga specialreglers tillämpningsområde be-&lt;br&gt;talas ersättning för skada på grund av datafel, om skadan vållats genom&lt;br&gt;fel eller försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadestånds-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lagen). En tillämpning av skadeståndslagen kräver vid datafel liksom P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;annnars att det har förekommit fel eller försummelse. I första hand har&lt;br&gt;man därvid i åtanke att någon myndighetsanställd person gör sig skyldig&lt;br&gt;till något fel. Datafel torde i de allra flesta fall, som kommittén påpekar,&lt;br&gt;kunna återföras på någon enskild person. Det kan t.ex. röra sig om ett&lt;br&gt;felkonstruerat program eller felaktig inmatning av uppgifter. Men det kan&lt;br&gt;också förekomma datafel som inte omedelbart kan skyllas på någon&lt;br&gt;person hos myndigheten. Det kan t.ex. ha uppkommit något tekniskt fel&lt;br&gt;på datorn. I dessa fall är det mindre närliggande än vid ”mänskliga” fel&lt;br&gt;att tala om fel eller försummelse. Med den stränga vållandebedömning&lt;br&gt;som kan antas förekomma i dessa sammanhang kan ett ansvar enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap. 2 § skadeståndslagen i regel åläggas i dessa fall. Det allmännas&lt;br&gt;generella ansvar för datafel enligt gällande rätt är sålunda tämligen&lt;br&gt;strängt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det sagda talar med betydande styrka mot en generell särreglering av&lt;br&gt;det allmännas ansvar för datafel. Även rättssystematiska överväganden&lt;br&gt;talar mot en sådan särreglering. Det framstår inte som rimligt att ha olika&lt;br&gt;skadeståndsregler beroende på om en skada orsakas av datateknik eller&lt;br&gt;exempelvis teleteknik eller annan avancerad teknik. Det finns inte heller&lt;br&gt;några tecken på att risken för fel vid användande av datateknik skulle&lt;br&gt;vara större än i andra fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammantaget anser regeringen - liksom kommittén och de flesta&lt;br&gt;remissinstanser - att det inte finns skäl att införa några särskilda bestäm-&lt;br&gt;melser om det allmännas ansvar för datafel utöver de som redan finns.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.3 Ersättning för rättegångskostnader&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Några ändringar vad gäller ersättningsansvaret&lt;br&gt;för rättegångskostnader bör inte genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommitténs bedömning stämmer överens med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna instämmer i huvudsak i kommiténs bedömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om ersättning för&lt;br&gt;rättegångskostnader i allmän domstol finns i rättegångsbalken. I tviste-&lt;br&gt;mål är huvudregeln att den förlorande parten åläggs att svara för den&lt;br&gt;vinnande partens kostnader. Detsamma kan sägas gälla även i brottmål,&lt;br&gt;även om kostnadsansvaret för en tilltalad är begränsat med hänsyn till&lt;br&gt;hans ekonomiska förhållanden. Från huvudregeln görs undantag i famil-&lt;br&gt;jemål och andra s.k. indispositiva mål, dvs. mål där parterna inte kan&lt;br&gt;träffa förlikning utan måste få frågan prövad i domstol. I dessa mål är det&lt;br&gt;vanligt att vardera parten får stå för sina egna kostnader. I dom-&lt;br&gt;stolsärenden där två eller flera enskilda är motparter till varandra kan&lt;br&gt;domstolen enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (32 §) tillämpa&lt;br&gt;rättegångsbalkens tvistemålsregler när ansvaret för rättegångskostnader&lt;br&gt;skall bestämmas. Frågan om kostnadsansvaret i domstolsärenden i vilka&lt;br&gt;en enskild part står mot en allmän är inte reglerad i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förvaltningsprocessen gäller inte som i allmän domstol någon huvud-&lt;br&gt;regel om ersättningsskyldighet för förlorande part och rätt till ersättning&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för vinnande part. Förvaltningsprocesslagen (1971:291) innehåller över&lt;br&gt;huvud taget inte några bestämmelser i frågan. På vissa områden finns det&lt;br&gt;dock särbestämmelser. Ett viktigt exempel är regleringen i lagen&lt;br&gt;(1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m.&lt;br&gt;(1989 års ersättningslag) En enskild part kan i ett skattemål under vissa&lt;br&gt;förutsättningar, bl.a. om han vinner målet, tillerkännas ersättning för sina&lt;br&gt;rättegångskostnader (se 3 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I diskussionen om det allmännas skyldighet att ersätta enskilda mot-&lt;br&gt;parter för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen har två alternativ&lt;br&gt;utkristalliserats. Det ena, det s.k. processuella alternativet, innebär att&lt;br&gt;frågan regleras just som en fråga om rättegångskostnader. Det andra&lt;br&gt;alternativet, det s.k. skadeståndsrättsliga alternativet, innebär att man&lt;br&gt;låter ansvaret inträda huvudsakligen inom ramen för ett skadestånds-&lt;br&gt;system. Kommittén anser att det i första hand är det processuella alterna-&lt;br&gt;tivet som bör tillämpas. Det alternativet har också använts i flera sam-&lt;br&gt;manhang, senast när 1989 års ersättningslag reformerades per den 1 juli&lt;br&gt;1994 (se prop. 1993/94:151 s. 129 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen&lt;br&gt;bör enligt regeringens uppfattning främst ses som just en rättegångskost-&lt;br&gt;nadsfråga och inte som en skadeståndsfråga. Det s.k. processuella alter-&lt;br&gt;nativet bör alltså ha ett företräde. Det är då naturligt att frågan får&lt;br&gt;behandlas i ett annat sammanhang. Regeringen avser att ta upp saken i&lt;br&gt;samband med en genomgång av vissa förvaltningsprocessuella frågor.&lt;br&gt;Det överensstämmer med regeringens ställningstagande vid tillkomsten&lt;br&gt;av ärendelagen (se prop. 1995/96:115 s. 118).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I betänkandet (s. 296 f.) tas också frågan upp om möjligheterna att få&lt;br&gt;ersättning i ett skaderegleringsärende som handläggs av Justitiekanslem.&lt;br&gt;Kommittén föreslår därvid vissa ändringar i kungörelsen (1972:416) om&lt;br&gt;statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Den av kommittén be-&lt;br&gt;handlade frågan har emellertid redan fått sin lösning i och med att&lt;br&gt;nämnda kungörelse den 1 januari 1996 ersattes av förordningen&lt;br&gt;(1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten (14 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Kostnadsmässiga konsekvenser&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Kommittén betonar svårigheterna att göra några säkra beräkningar om&lt;br&gt;kostnadseffekterna av dess förslag men bedömer att förslagen kommer&lt;br&gt;att medföra ökade kostnader för det allmänna. Kostnadsökningen upp-&lt;br&gt;skattas till 10-12 mkr årligen. Den kommer till största delen att få bäras&lt;br&gt;av staten. Vissa remissinstanser yppar farhågor för att ett utvidgat ska-&lt;br&gt;deståndsansvar kan komma att medföra större kostnader för det allmänna&lt;br&gt;än kommittén antar. I anledning härav bör det framhållas - som redo-&lt;br&gt;visas i betänkandet - att farhågor om stora kostnadsökningar i samband&lt;br&gt;med utvidgningar av det allmännas skadeståndsansvar i tidigare samman-&lt;br&gt;hang inte har besannats. Det gäller bl.a. när skadeståndslagen infördes år&lt;br&gt;1972 och när standard- och passivitetsreglema slopades år 1989.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De utvidgningar som föreslås i propositionen är inte lika långtgående&lt;br&gt;som de som kommittén föreslår. Beträffande den nya lagen om ersättning&lt;br&gt;för skador som orsakas vid vissa myndighetsåtgärder är det främst den&lt;br&gt;nya bestämmelsen om ersättning när laglig våldsansvändning orsakar&lt;br&gt;skador som kan medföra ökade kostnader av någon betydelse. Dessa&lt;br&gt;beräknas av kommittén till högst 1 mkr, varav övervägande delen kom-&lt;br&gt;mer att belasta polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den ändrade bestämmelsen om ersättning för frihetsinskränkningar&lt;br&gt;som i efterhand visar sig oriktiga, kan komma att medföra vissa kost-&lt;br&gt;nader, dels för betalning av ersättningsbelopp, dels för att utreda de ären-&lt;br&gt;den där krav om ersättning framställs. Eftersom vårt förslag avviker från&lt;br&gt;kommitténs saknas beräkningar av vad det kan komma att röra sig om för&lt;br&gt;tillkommande kostnader. Det finns det dock anledning att tro att antalet&lt;br&gt;tillkommande ärenden inte blir särskilt stort. Dessutom kan man med&lt;br&gt;tanke på bestämmelsens restriktiva utformning anta att ersättning inte&lt;br&gt;kommer att behöva betalas i mer än ett fatal ärenden. Kostnaderna kan&lt;br&gt;därför inte antas bli särskilt märkbara i anledning av den nu diskuterade&lt;br&gt;utvidgningen. Det går emellertid inte att helt bortse från de farhågor som&lt;br&gt;har framförts om att bestämmelsen kommer att innebära ett inte&lt;br&gt;obetydligt merarbete för berörda myndigheter. Regeringen avser därför&lt;br&gt;att särskilt noga följa utvecklingen efter det att bestämmelsen har trätt i&lt;br&gt;kraft. I detta sammanhang skall nämnas att regeringen avser att&lt;br&gt;återkomma till frågan vilken myndighet som skall handlägga ersättnings-&lt;br&gt;ärendena enligt den nya lagen. Mycket talar för att Rikspolisstyrelsen&lt;br&gt;(RPS) bör åläggas ansvaret för handläggningen i de fall någon har fri-&lt;br&gt;hetsberövats av polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya bestämmelsen i skadeståndslagen om ett skadeståndsansvar&lt;br&gt;för det allmänna för felaktig myndighetsinformation kan också komma&lt;br&gt;att medföra ökade kostnader. Kommittén antar emellertid att dess förslag&lt;br&gt;i den delen inte kommer att få några märkbara negativa samhälls-&lt;br&gt;ekonomiska konsekvenser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ökade kostnader kan i detta sammanhang vara av två slag, dels ökade&lt;br&gt;utgifter för skadestånd, dels kostnader för att reglera skadeärenden och i&lt;br&gt;vissa fall föra talan vid domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns flera skäl bakom svårigheten att ange om de förslag som nu&lt;br&gt;lämnas kommer att medföra några ökade kostnader och i så fall att beräk-&lt;br&gt;na ökningen. Först kan konstateras att det inte finns någon samlad stati-&lt;br&gt;stik över hur mycket resurser hos staten och kommunerna som går åt till&lt;br&gt;att hantera skadeståndsärenden och betala skadestånd. Ett undantag är de&lt;br&gt;kostnader som staten har för att betala ersättningar enligt LEF. Dessa&lt;br&gt;uppgick till ungefär 12,5 mkr för år 1996. Hur mycket staten betalar i er-&lt;br&gt;sättning i form av skadestånd i övrigt finns det inte några samlade&lt;br&gt;uppgifter om. Enskilda kommuner tycks, enligt kommittén, inte skilja ut&lt;br&gt;ersättningskrav varför det är svårt att finna uppgifter om kommunernas&lt;br&gt;kostnader i deras räkenskaper. Det är också svårt att ange hur många nya&lt;br&gt;skadefall som kan bli följden av nu aktuella utvidgningar. Det är osäkert&lt;br&gt;dels hur många fall som rent faktiskt kan komma till, dels i vilken&lt;br&gt;utsträckning krav kommer att framställas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget om ett skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation &lt;sup&gt;Pro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;berör också kommunerna. Hur stor kostnadsökning som kan drabba&lt;br&gt;kommunerna är inte möjligt att ange, än mindre konsekvenserna för varje&lt;br&gt;enskild kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sammanhanget finns det anledning att framhålla att de förslag som nu&lt;br&gt;lämnas bör medföra att myndigheterna och kommunerna ser över sina&lt;br&gt;rutiner vad gäller lämnandet av information. En sådan översyn och ett&lt;br&gt;ökat kostnadsmedvetande ligger - vad gäller de statliga myndigheterna -&lt;br&gt;väl i linje med den riskanalys varje myndighet enligt 3 § förordningen&lt;br&gt;(1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering skall göra. Om&lt;br&gt;effekterna i efterhand kan konstateras medföra mer än mycket be-&lt;br&gt;gränsade kostnadsökningar för kommunerna kommer regeringen att ta&lt;br&gt;upp detta för reglering enligt finansieringsprincipen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen bör framhållas att de eventuella kostnader som kan följa med&lt;br&gt;förslagen är starkt motiverade ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv. Om&lt;br&gt;man konstaterar att någon - ett privat eller allmänt subjekt - bör bära ett&lt;br&gt;skadeståndsansvar för viss verksamhet eller vissa åtgärder, är det inte&lt;br&gt;rimligt att hänvisa till bristande resurser för ansvarsbefrielse. Enskilda&lt;br&gt;medborgare eller företag kan inte undgå ansvar med hänvisning till att de&lt;br&gt;saknar resurser. Det vore närmast stötande om det allmänna skulle kunna&lt;br&gt;undgå att bära ett väl motiverat skadeståndsansvar med en hänvisning till&lt;br&gt;kostnaderna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett utslag av detta synsätt är att regeringen i bland har beslutat om&lt;br&gt;ersättning ex gratia för skador på grund av lagenliga myndighetsingri-&lt;br&gt;panden. Regeringens förslag minskar behovet av sådana ersättnings-&lt;br&gt;beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanfattningsvis går det inte att komma ifrån att det finns en risk&lt;br&gt;för ökade kostnader. Risken för ökade kostnader vad avser ersättning vid&lt;br&gt;lagenliga och korrekta myndighetsingripanden har, som nämnts, av kom-&lt;br&gt;mittén beräknats till 1 mkr. Den ökningen berör huvudsakligen polisen&lt;br&gt;och inte alls kommunerna. Kostnaderna för den utvidgade ersättnings-&lt;br&gt;möjligheten vid kortvariga frihetsberövanden kan förväntas bli blygsam,&lt;br&gt;allra högst en halv miljon kronor. Kostnadsökningen för det utvidgade&lt;br&gt;informationsansvaret är svår att bedöma. Kommittén antar att dess för-&lt;br&gt;slag i den delen inte kommer att få några märkbara negativa samhälls-&lt;br&gt;ekonomiska konsekvenser. Regeringens förslag kan genom kravet på&lt;br&gt;särskilda skäl för ansvar sägas vara snävare än kommitténs och därför&lt;br&gt;inte innebära en lika stor risk för kostnadsökningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns därför anledning att anta att de samlade förslagen medför&lt;br&gt;endast begränsade kostnadsökningar. Det gäller såväl för staten som för&lt;br&gt;kommunerna. Det rör sig om belopp som för statens del skall finansieras&lt;br&gt;inom berörda departements utgiftsområdes ramar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;F örfattningskommentar&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.1 Förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden&lt;br&gt;och andra tvångsåtgärder&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Lagen är ny. Den ersätter lagen (1974:515) om ersättning vid frihets-&lt;br&gt;inskränkning (LEF). I sak motsvarar den nya lagen till största delen LEF.&lt;br&gt;För att det inte i någon större utsträckning skall vara nödvändigt att&lt;br&gt;studera förarbeten till LEF vid tillämpningen av den nya lagen har&lt;br&gt;författningskommentaren här utformats så att den väsentligen står på&lt;br&gt;egna ben. Det betyder att stora delar av specialmotiveringen till LEF när&lt;br&gt;den lagen kom till och till senare ändringar i den har förts över till denna&lt;br&gt;författningskommentar i huvudsak oändrade. Ibland förekommer emel-&lt;br&gt;lertid hänvisningar till tidigare förarbeten, som alltjämt äger giltighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av&lt;br&gt;frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som inte har någon motsvarighet i LEF, anges lagens&lt;br&gt;tillämpningsområde. Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs lagförslag.&lt;br&gt;Överväganden i denna del finns i avsnitt 4.2. Paragrafen har formulerats i&lt;br&gt;enlighet med Lagrådets förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen sägs att lagen gäller skador som orsakas av&lt;br&gt;frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Vilka tvångsåtgärder som&lt;br&gt;avses preciseras i 2-5 och 8 §§. Det gäller dels beslut om vissa&lt;br&gt;frihetsinskränkningar, dels användandet av visst lagligt myndighetsvåld.&lt;br&gt;Det framgår vidare att ersättning i förekommande fall skall betalas av&lt;br&gt;staten. Det gäller även om skadan skulle vara orsakad av en&lt;br&gt;myndighetsåtgärd beslutad av en kommun. Om någon t.ex.&lt;br&gt;tvångsomhändertas för psykiatrisk vård efter beslut av en läkare vid ett&lt;br&gt;landstingssjukhus, kan 5 § bli tillämplig. Eventuell ersättning skall alltså&lt;br&gt;i så fall betalas av staten. Det överensstämmer med gällande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör anmärkas att lagens ersättningssystem är ett system för sig.&lt;br&gt;Det suppleras inte av skadeståndslagens allmänna bestämmelser om&lt;br&gt;exempelvis skadeståndets bestämmande och jämkning i den meningen att&lt;br&gt;bestämmelserna skall tillämpas för att fylla ut lagen. Däremot kan det&lt;br&gt;ibland finnas anledning att tillämpa skadeståndslagen analogt när den&lt;br&gt;förevarande lagen saknar reglering. Även allmänna skadeståndsrättsliga&lt;br&gt;grundsatser kan på motsvarande sätt komma till användning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Däremot gäller skadeståndslagen vid sidan om denna lag (jfr prop.&lt;br&gt;1974:97 s. 141 och 148). Det har i första hand betydelse i fråga om den&lt;br&gt;grundläggande regeln i 3 kap. 2 § SkL om det allmännas skadestånds-&lt;br&gt;ansvar för skador orsakade vid myndighetsutövning. I ett enskilt fall kan&lt;br&gt;det förekomma att såväl 3 kap. 2 § SkL som bestämmelserna i denna lag&lt;br&gt;är tillämpliga. Den enskilde kan då åberopa den lag som är mest gynn-&lt;br&gt;sam för honom. Skulle någon annan än staten vara skadeståndsskyldig,&lt;br&gt;t.ex. en kommun, kan alltså den skadelidande vända sig antingen mot&lt;br&gt;staten enligt denna lag eller mot kommunen enligt skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att staten, i den mån ersättning betalas enligt denna lag, övertar den P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;skadelidandes eventuella rätt till skadestånd mot exempelvis en kommun&lt;br&gt;framgår av 10 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till&lt;br&gt;ersättning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller&lt;br&gt;förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom,&lt;br&gt;åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att&lt;br&gt;åtal väcks, och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha&lt;br&gt;beslutats endast för den övriga brottsligheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om något brott i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse&lt;br&gt;och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning&lt;br&gt;inte skulle ha beslutats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om beslutet om frihetsinskränkning efter överklagande eller över-&lt;br&gt;prövning upphävs eller ersätts av ett beslut om en mindre ingripande&lt;br&gt;åtgärd, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om beslutet om frihetsinskränkning undanröjs utan att det beslutas&lt;br&gt;om ny handläggning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller också den som på grund av&lt;br&gt;misstanke om brott har varit anhållen under minst 24 timmar i sträck.&lt;br&gt;Den som har utsatts för en sådan frihetsinskränkning har också rätt till&lt;br&gt;ersättning, om beslutet om anhållande upphävs efter avslag på en&lt;br&gt;häktningsframställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket 1, 2, 4 och 5 gäller också den som på&lt;br&gt;grund av misstanke om brott under minst 24 timmar i sträck har varit&lt;br&gt;underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för rätt-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning eller tagen i förvar av befälhavare på fartyg&lt;br&gt;eller luftfartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen motsvarar närmast 1 § LEF och 2 § kommitténs lagförslag.&lt;br&gt;Ändringarna i förhållande till LEF är mestadels av lagteknisk art.&lt;br&gt;Överväganden i denna del finns i avsnitt 4.3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras ersättningsansvaret i de fall någons frihet har&lt;br&gt;inskränkts på grund av att någon straffprocessuell åtgärd har använts mot&lt;br&gt;honom. Sålunda omfattas beslut om frihetsinskränkning i form av häkt-&lt;br&gt;ning, anhållande, reseförbud, anmälningsskyldighet, intagning för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning samt förvarstagande av befälhavare på fartyg&lt;br&gt;eller luftfartyg. Uppräkningen är uttömmande (jfr dock 3 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens första stycke regleras rätten till ersättning för den som&lt;br&gt;har varit häktad på grund av misstanke om brott. Hur lång tid vederbö-&lt;br&gt;rande har varit häktad har ingen betydelse för rätten till ersättning.&lt;br&gt;Däremot har häktningstiden betydelse när storleken på ersättningen skall&lt;br&gt;bestämmas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första punkten anges att en person som har varit häktad är ersätt-&lt;br&gt;ningsberättigad, om han sedermera frikänns från ansvar för de brott som&lt;br&gt;legat till grund för häktningen. Detsamma gäller om åtalet avvisas eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Rätten till&lt;br&gt;ersättning finns även om häktningsbeslutet i sig är helt oantastligt.&lt;br&gt;Anledningen till den frikännande domen, avvisnings- eller avskrivnings-&lt;br&gt;beslutet eller beslutat att lägga ned förundersökningen saknar betydelse.&lt;br&gt;Det innebär att den frikände är berättigad till ersättning även om brotts-&lt;br&gt;misstankar mot honom alltjämt skulle bestå (jfr dock 13 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Andra punkten motsvarar i sak helt 1 § andra stycket LEF (jfr prop.&lt;br&gt;1979/80:121 s. 13). Här anges att ersättningsskyldighet uppkommer i&lt;br&gt;vissa fall om den häktade falls till ansvar endast för viss brottslighet. Om&lt;br&gt;det för viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom, åtalet&lt;br&gt;avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal&lt;br&gt;väcks, uppkommer ersättningsskyldighet om det är uppenbart att frihets-&lt;br&gt;inskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottslig-&lt;br&gt;heten. Om t.ex. den misstänkte är häktad såsom på sannolika skäl&lt;br&gt;misstänkt för grov misshandel och snatteri men falls till ansvar för enbart&lt;br&gt;det senare brottet, kan regeln i denna punkt bli tillämplig. I det fallet kan&lt;br&gt;det nämligen - vilket krävs - vara uppenbart att enbart snatterimiss-&lt;br&gt;tankama inte skulle ha medfört häktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär alltså att det i efterhand måste göras en&lt;br&gt;bedömning av om den återstående brottslighet som den skadelidande&lt;br&gt;misstänks för är av sådan art och sådant allvar att den ensam skulle ha&lt;br&gt;medfört frihetsinskränkningen. Det gäller med andra ord att sätta sig in i&lt;br&gt;hur den myndighet som beslutade frihetsinskränkningen skulle ha ställt&lt;br&gt;sig, om den brottslighet som senare har fallit bort över huvud taget inte&lt;br&gt;hade varit med i bilden när beslutet fattades. Ersättning skall lämnas&lt;br&gt;endast om det är uppenbart att frihetsinskränkningen då inte skulle ha&lt;br&gt;beslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efterhandsprövningen avser inte bara beskaffenheten av den åter-&lt;br&gt;stående brottsligheten, utan hänsyn måste också tas till andra omstän-&lt;br&gt;digheter. Rätten till ersättning kan sålunda vara utesluten, om det kan&lt;br&gt;antas att den misstänkte - trots att ett eller flera häktningsgrundande brott&lt;br&gt;har fallit bort - ändå skulle ha häktats med stöd av de särskilda häkt-&lt;br&gt;ningsgrundema i 24 kap. 1 § andra stycket eller 2 § rättegångsbalken. Det&lt;br&gt;kan också inträffa att den återstående brottsligheten visserligen inte&lt;br&gt;skulle ha medfört t.ex. häktning men däremot någon annan form av&lt;br&gt;frihetsinskränkning, t.ex. reseförbud. I ett sådant fall har den misstänkte&lt;br&gt;rätt till ersättning, men jämkning av ersättningen med stöd av 6 § tredje&lt;br&gt;stycket kan komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje punkten, som i sak överensstämmer med 1 § tredje stycket&lt;br&gt;LEF, anges att ersättningsskyldighet uppkommer om någon häktad fålls&lt;br&gt;till ansvar men brottet hänförs till en mildare straffbestämmelse och det&lt;br&gt;är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan mildare bedömning&lt;br&gt;inte skulle ha beslutats. Antag att en person häktas som på sannolika skäl&lt;br&gt;misstänkt för mord och sedermera fålls till ansvar för vållande till annans&lt;br&gt;död. I ett sådant fall kan det vara uppenbart att häktningen inte skulle ha&lt;br&gt;beslutats, om man från början bedömt gärningen som vållande till annans&lt;br&gt;död.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om den efterhandsprövning som skall göras enligt denna punkt ?&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;hänvisas till vad som anförts ovan angående andra punkten (jfr prop.&lt;br&gt;1979/80:121 s. 14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vissa fall kan det bli aktuellt att tillämpa andra och tredje punkten i&lt;br&gt;kombination. Ett exempel är att frihetsinskränkningen har avsett flera&lt;br&gt;brott och att frikännande dom meddelas för något av dem, medan&lt;br&gt;brottsligheten i övrigt bedöms enligt en mildare straffbestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fjärde punkten föreskrivs att en häktad person är ersättningsberät-&lt;br&gt;tigad, om häktningsbeslutet upphävs efter överklagande eller överpröv-&lt;br&gt;ning eller ersätts av en mindre ingripande åtgärd. Den vanligaste situa-&lt;br&gt;tionen är att tingsrätten har beslutat att häkta en person men hovrätten&lt;br&gt;försätter honom på fri fot. Bestämmelsen är också tillämplig om tings-&lt;br&gt;rättens häktningsbeslut inte överklagas särskilt, utan beslutet överklagas&lt;br&gt;enbart i samband med att tingsrättens fällande dom överklagas. Om&lt;br&gt;hovrätten i ett sådant fall försätter den tilltalade på fri fot, är denne alltså&lt;br&gt;ersättningsberättigad enligt denna bestämmelse. Detsamma gäller om&lt;br&gt;hovrätten upphäver häktningsbeslutet men ersätter det med ett beslut om&lt;br&gt;t.ex. reseförbud. Bestämmelsen i denna punkt är tillämplig även om&lt;br&gt;hovrätten i de anförda exemplen skulle fälla vederbörande till ansvar för&lt;br&gt;det brott som föranlett häktningen. Då kan dock ersättningen sättas ned&lt;br&gt;enligt 6 § fjärde stycket (se författningskommentaren till det lagrummet).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i denna punkt är däremot inte tillämplig om tingsrätten&lt;br&gt;har beslutat att häkta en person men efter någon tid upphäver beslutet och&lt;br&gt;försätter den misstänkte på fri fot. En sådan person kan emellertid vara&lt;br&gt;berättigad till ersättning enligt någon av de övriga punkterna i detta&lt;br&gt;stycke. Till skillnad mot vad som gäller enligt 1 § första stycket 4 LEF&lt;br&gt;omfattar denna punkt inte det fallet att ett beslut om häktning skulle&lt;br&gt;upphävas efter anlitande av ett särskilt rättsmedel. Särskilda rättsmedel&lt;br&gt;har inte någon praktisk betydelse i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I femte punkten föreskrivs att en häktad person är ersättningsberättigad,&lt;br&gt;om frihetsberövandet undanröjs utan att det beslutas om ny handlägg-&lt;br&gt;ning. Bestämmelsen i denna punkt är tillämplig när det har förekommit&lt;br&gt;ett rättegångsfel vid beslut om någons häktande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket regleras anhållandefallen. Här föreskrivs att vad som&lt;br&gt;sägs i första stycket också gäller den som har varit anhållen under minst&lt;br&gt;24 timmar i sträck. Dessutom föreskrivs att den som har varit anhållen&lt;br&gt;under minst 24 timmar i sträck är berättigad till ersättning om beslutet&lt;br&gt;om anhållande upphävs genom avslag på en häktningsframställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket föreskrivs att vad som gäller vid häktning enligt första&lt;br&gt;stycket 1, 2, 4 och 5 gäller även vid vissa andra beslut om frihetsin-&lt;br&gt;skränkningar. Det som omfattas är reseförbud, anmälningsskyldighet,&lt;br&gt;intagning för rättspsykiatrisk undersökning och förvarstagande av någon&lt;br&gt;efter beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg (jfr prop. 1974:97 s.&lt;br&gt;58 f. och 81 f. samt prop. 1980/81:201 s. 47).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en generell förutsättning enligt andra stycket krävs att frihets-&lt;br&gt;inskränkningen varat minst 24 timmar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsrätten enligt denna paragraf är inte beroende av att det&lt;br&gt;senare beslutet är grundat på samma omständigheter som förelåg vid&lt;br&gt;tiden för det ursprungliga beslutet. En person som har varit häktad är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;således berättigad till ersättning enligt bestämmelserna i paragrafen, även P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;om det senare beslutet skulle grundas på nytillkomna omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning som någon är berättigad till enligt denna paragraf kan&lt;br&gt;jämkas med stöd av bestämmelserna i 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § tillämpas också då någon på grund av en svensk&lt;br&gt;myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande eller&lt;br&gt;utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande&lt;br&gt;utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 2 § ges en uttömmande uppräkning av vilka beslut om frihetsin-&lt;br&gt;skränkning som kan grunda rätt till ersättning enligt lagen. Vad som&lt;br&gt;avses är häktning m.m. beslutad av svenska myndigheter enligt svensk&lt;br&gt;lag. Bestämmelserna i 2 § möjliggör således inte att någon tillerkänns&lt;br&gt;ersättning på grund av att vederbörande utomlands har varit berövad&lt;br&gt;friheten genom beslut där.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I denna paragraf - som kompletterar 2 § - föreskrivs att även en person&lt;br&gt;som har varit berövad friheten utomlands kan vara ersättningsberättigad&lt;br&gt;enligt denna lag. Paragrafen motsvarar helt 1 a § LEF och 3 § kom-&lt;br&gt;mitténs lagförslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det krävs att frihetsberövandet på närmare beskrivet sätt har initierats&lt;br&gt;av en svensk myndighet. Har således någon varit frihetsberövad på grund&lt;br&gt;av en svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhål-&lt;br&gt;lande eller utlämning för brott, är vederbörande berättigad till ersättning&lt;br&gt;enligt lagen i enlighet med vad som föreskrivs i 2 § (jfr prop.&lt;br&gt;1979/80:121 s. 9 f. och 14).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även ersättning enligt denna paragraf kan jämkas med stöd av 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har avtjänat fängelsestraff eller förvandlingsstrajfför böter har&lt;br&gt;rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt&lt;br&gt;rättsmedel meddelas frikännande dom ellerdöms ut en mindre ingripande&lt;br&gt;påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten&lt;br&gt;undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som&lt;br&gt;efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen&lt;br&gt;för rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen regleras ersättningsrätten för den som har avtjänat viss&lt;br&gt;straffrättslig påföljd. De frihetsinskränkningar som omfattas av para-&lt;br&gt;grafen är fängelsestraff, förvandlingsstraff för böter och intagning för&lt;br&gt;rättspsykiatrisk vård. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § LEF (se prop.&lt;br&gt;1974:97 s. 56 f. och 85 f.) och 4 § kommitténs förslag. Utegångsförbud&lt;br&gt;enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser för krigsmän m.m., som&lt;br&gt;enligt gällande rätt regleras i 2 § LEF, regleras numera i 5 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätt till ersättning kräver ett avgörande av en högre instans Det&lt;br&gt;framgår av orden ”efter överklagande eller anlitande av särskilt rätts-&lt;br&gt;medel”. Att ett fängelsestraff i ett senare mål undanröjs med tillämpning&lt;br&gt;av 34 kap. 1 § första stycket 3 brottsbalken berättigar inte till ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om högre rätt undanröjer en lägre rätts dom och återförvisar målet till P&lt;sup&gt;r0&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;den lägre rätten eller hänvisar det till en annan underrätt, kan den högre&lt;br&gt;rättens beslut inte utlösa ersättningsrätt. Frågan om ersättning blir då i&lt;br&gt;stället beroende av innehållet i det avgörande som meddelas efter det att&lt;br&gt;det återförvisade eller hänvisade målet har tagits upp och avdömts. I de&lt;br&gt;fall en dom har undanröjts utan att målet samtidigt har återförvisats eller&lt;br&gt;hänvisats, får däremot undanröjandet anses ha medfört ett avgörande i&lt;br&gt;sak. Förutsättningar för ersättningsrätt finns då.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätt till ersättning finns vidare om någon avtjänat ett fängelsestraff och&lt;br&gt;den dom vari fängelsestraffet ådömts efter t.ex. resning ersätts av en dom&lt;br&gt;på villkorlig dom. Den nya domen innebär då att en mindre ingripande&lt;br&gt;påföljd har ådömts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte sällan kan det inträffa att en ny dom innebär ett frihetsberövande&lt;br&gt;av samma art som verkställts enligt en tidigare dom men att tiden för&lt;br&gt;frihetsinskränkningen förkortas. Den nya domen innebär även då att en&lt;br&gt;mindre ingripande påföljd ådöms. Ersättning skall då betalas enligt denna&lt;br&gt;paragraf i den mån det verkställda frihetsstraffet har pågått längre tid än&lt;br&gt;som skulle blivit följden enligt den nya domen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ibland kan svårigheter uppstå när två domar som avser flera brott skall&lt;br&gt;jämföras. Det kan t.ex. inträffa att en person döms för två brott till&lt;br&gt;gemensamt fängelsestraff och att han avtjänar straffet. Efter resning blir&lt;br&gt;han frikänd för det ena brottet, medan ett nytt fängelsestraff fastställs för&lt;br&gt;det andra. I en sådan situation fmns rätt till ersättning for den över-&lt;br&gt;skjutande tiden, om verkställigheten på grund av den första domen har&lt;br&gt;varat längre än den tid som bestämts for det nya straffet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan bli aktuellt att tillerkänna en person ersättning såväl enligt&lt;br&gt;denna paragraf som enligt 2 §. Om t.ex. någon som varit häktad och av-&lt;br&gt;tjänat fängelsestraff sedermera blir frikänd, kan ersättning för häktnings-&lt;br&gt;tiden betalas enligt 2 § och ersättning för straffverkställigheten enligt&lt;br&gt;denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning enligt paragrafen kan jämkas med stöd av 6 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighets-&lt;br&gt;utövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ har rätt till ersätt-&lt;br&gt;ning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför&lt;br&gt;var oriktigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för paragrafen, som närmast motsvarar 3 § LEF, har behandlats i&lt;br&gt;avsnitt 4.3. Jfr 5 § kommitténs förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller regler om skadeståndsansvar för staten vid&lt;br&gt;frihetsberövanden som inte ersätts enligt 2-4 §§. Den gäller såväl&lt;br&gt;judiciella som administrativa frihetsberövanden. Att judiciella frihets-&lt;br&gt;berövanden omfattas är en nyhet jämfört med vad som gäller enligt LEF.&lt;br&gt;Det innebär t.ex. att den som har blivit gripen (se 24 kap. 7 § RB) kan fa&lt;br&gt;ersättning enligt paragrafen (jfr betänkandet s. 188 och prop. 1974:97&lt;br&gt;s. 87 f.). Detsamma gäller den som har varit anhållen i mindre än 24&lt;br&gt;timmar. Exempel på administrativa frihetsberövanden är olika former av&lt;br&gt;tvångsvård, t.ex. enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;5&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vård av unga (LVU). Alla ingrepp till följd av ett beslut vid myndig- Prop. 1997/98:105&lt;br&gt;hetsutövning som berövar den enskilde friheten omfattas. Paragrafen är&lt;br&gt;inte tillämplig på sådana frihetsinskränkningar som inte utgör frihets-&lt;br&gt;berövande. Begreppen frihetsberövande resp, frihetsinskränkning be-&lt;br&gt;skrivs i avsnitt 4.1 (se också SOU 1972:73 s. 134 f., jfr prop. 1974:97&lt;br&gt;s. 62 och 87 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättningsskyldighet enligt paragrafen inträder om det står klart att&lt;br&gt;frihetsberövandet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med&lt;br&gt;det avses här att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn&lt;br&gt;till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om&lt;br&gt;omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Det behöver inte ha&lt;br&gt;begåtts något fel när beslutet fattades. I detta hänseende går alltså statens&lt;br&gt;ansvar längre än ansvaret för fel eller försummelse vid myndig-&lt;br&gt;hetsutövning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Kravet att beslutet skall&lt;br&gt;ha vilat på felaktiga grunder innebär däremot en skärpning av ansvars-&lt;br&gt;förutsättningama.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet att det skall stå klart att åtgärden skall ha vilat på felaktiga&lt;br&gt;grunder innebär att rätten till ersättning enligt bestämmelsen skall&lt;br&gt;bedömas restriktivt. Bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där&lt;br&gt;grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig.&lt;br&gt;Om en gripen person släpps efter förhör eftersom brott inte kan styrkas,&lt;br&gt;innebär detta inte att åtgärden - gripandet - skall anses oriktig. Ofta är&lt;br&gt;åtgärden att gripa personen helt i sin ordning även om det inte leder till&lt;br&gt;fortsatt lagföring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en person själv skulle föranleda att han grips, genom att t.ex. vägra&lt;br&gt;uppge sin identitet (jfr 24 kap. 2 § RB), kan ersättning enligt ifrågava-&lt;br&gt;rande bestämmelse inte komma i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att beslutet skall kunna anses ha ”vilat på felaktiga grunder” bör&lt;br&gt;krävas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av&lt;br&gt;avgörande betydelse för frihetsberövandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som utgångspunkt får den skadelidande anses ha bevisbördan för de&lt;br&gt;omständigheter som gör att åtgärden skall anses vara oriktig. På bl.a.&lt;br&gt;detta sätt skiljer sig denna ersättningsregel från bestämmelserna i 2-4 §§.&lt;br&gt;Där uppkommer inga bevissvårigheter eftersom det inte krävs mer för&lt;br&gt;kompensation än att det efter frihetsinskränkningen har inträffat vissa&lt;br&gt;angivna omständigheter, som inte behöver innebära att beslutet var&lt;br&gt;oriktigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilka krav som bör ställas på bevisningen beror ofta på hur förut-&lt;br&gt;sättningarna för myndighetsåtgärden är utformade. Den som råkar ut för&lt;br&gt;en straffprocessuell åtgärd såsom misstänkt för brott behöver inte bevisa&lt;br&gt;att han är oskyldig. Men han måste visa att åtgärden vilade på felaktiga&lt;br&gt;grunder och därför var oriktig. Kan den frihetsberövade exempelvis visa&lt;br&gt;att ett avgörande vittne ljög eller att ett dokument som låg till grund för&lt;br&gt;frihetsberövandet var förfalskat, har han rätt till ersättning om vittnet&lt;br&gt;resp, dokumentet var av avgörande betydelse för ingripandet. Det räcker&lt;br&gt;inte med enbart ett påstående att det brast i fråga om en avgörande&lt;br&gt;förutsättning. Om exempelvis ett beslut om anhållande på grund av&lt;br&gt;misstänkt brott mot borgenärer baserats bl.a. på att företagets bokföring&lt;br&gt;inte kunnat återfinnas är det inte tillräckligt att den frihetsberövade&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hävdar att bokföringen påträffats eller att han uppvisar en enstaka&lt;br&gt;handling. Han måste visa att bokföringen återfunnits och bokförings-&lt;br&gt;skyldigheten har fullgjorts och att ingripandet mot honom därför var&lt;br&gt;oriktigt. Ett annat exempel är att polisen ingriper vid en sammankomst&lt;br&gt;där det förekommer olaglig verksamhet med flera inblandade. Om&lt;br&gt;polisen därvid skulle gripa ett större antal personer, varav vissa inte&lt;br&gt;fortsättningsvis lagförs innebär bestämmelsen inte att dessa kan få&lt;br&gt;ersättning. Gripandet var i ett sådant fall helt korrekt. Och det kan inte&lt;br&gt;heller i efterhand sägas att det står klart att gripandet vilade på felaktig&lt;br&gt;grund enbart av det skälet att det inte ledde till fortsatt lagföring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För ersättning krävs alltså att beslutet objektivt sett inte är korrekt. Det&lt;br&gt;räcker sålunda inte att beslutet vilade på felaktiga grunder. Någon&lt;br&gt;ersättning skall inte betalas om beslutet trots det visade sig riktigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 2-5 §§, om den&lt;br&gt;skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt&lt;br&gt;försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om&lt;br&gt;brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas&lt;br&gt;ersättning endast när det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget&lt;br&gt;beteende har föranlett beslutet om frihetsinskräkning eller om det med&lt;br&gt;hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.&lt;br&gt;Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden&lt;br&gt;att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats&lt;br&gt;vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen&lt;br&gt;sättas ned efter vad som är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen föreskrivs att statens ersättningsskyldighet kan falla bort&lt;br&gt;eller sättas ned i vissa fall. Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 § och 5 §&lt;br&gt;andra stycket LEF med den skillnaden att en utvidgad jämknings-&lt;br&gt;möjlighet införts i tredje stycket. I kommitténs lagförslag finns mot-&lt;br&gt;svarande bestämmelser i 6 §. Överväganden i denna del finns i avsnitt&lt;br&gt;4.6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket anges att en person som själv uppsåtligen har föranlett&lt;br&gt;att han har utsatts för en frihetsinskränkning inte har rätt till ersättning&lt;br&gt;enligt denna lag. Det är alltså fråga om jämkning till noll. Bestämmelsen&lt;br&gt;medger inte någon mindre ingripande jämkning. Den kan bli tillämplig&lt;br&gt;t.ex. om någon felaktigt anger sig själv som skyldig till ett brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket föreskrivs som huvudregel att ersättning inte skall&lt;br&gt;betalas, om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat&lt;br&gt;sätt försvåra en utredning, eller om han har försökt undandra sig&lt;br&gt;förundersökning eller lagföring. Det är - liksom i första stycket - fråga&lt;br&gt;om att den skadelidande själv genom någon form av obstruktion&lt;br&gt;föranleder att frihetsinskränkande åtgärder vidtas mot honom. Det kan&lt;br&gt;visserligen inte krävas av en misstänkt att han skall vara positivt verksam&lt;br&gt;för att underlätta en utredning. Men i vissa fall kan passivitet framstå&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som likvärdig med en sanningslös bekännelse eller undanröjande av P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;bevis. Som huvudregel skall alltså ersättning i sådana fall inte utgå. Det&lt;br&gt;krävs synnerliga skäl for att den skadelidande skall vara berättigad till&lt;br&gt;ersättning. Ett exempel när synnerliga skäl kan anses vara för handen är&lt;br&gt;att en person som är oskyldig till brott väljer att hålla sig undan för att&lt;br&gt;han med skäl bedömer att han löper stor risk att frihetsberövas som&lt;br&gt;misstänkt för brottet. Det kan då inträffa att han påträffas och häktas just&lt;br&gt;på den grunden att han har hållit sig undan. Sedermera visar utredningen&lt;br&gt;att han är oskyldig och han frikänns från ansvar. I ett sådant fall skulle&lt;br&gt;det kunna vara stötande om han skulle sakna varje möjlighet till&lt;br&gt;ersättning (jfr prop. 1974:97 s. 64).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket finns en bestämmelse som innebär att ersättning kan&lt;br&gt;vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett&lt;br&gt;åtgärden mot honom eller om det med hänsyn till övriga omständigheter&lt;br&gt;är oskäligt att ersättning utges. Ersättning får dock inte jämkas enbart på&lt;br&gt;den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan har&lt;br&gt;blivit klarlagd. Hänvisningen till den skadelidandes eget beteende är en&lt;br&gt;nyhet i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anledning till jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende&lt;br&gt;kan finnas om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har&lt;br&gt;dragit misstankarna till sig. Ett exempel kan vara att ett skyltfönster&lt;br&gt;krossats av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera&lt;br&gt;misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid&lt;br&gt;skadegörelsebrott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning&lt;br&gt;jämkad, om han genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett&lt;br&gt;anledning till misstankar. Ett annat exempel är den situation som förelåg&lt;br&gt;i det s.k. Lindomefallet (se betänkandet s. 102 och 214, jfr RH 1991:51),&lt;br&gt;där ersättning betalades till en misstänkt som hade varit på platsen och&lt;br&gt;där gjort sig skyldig till brott, men där det inte ansågs styrkt att han&lt;br&gt;begått det grövsta brottet (mord) som misstankarna avsåg. I ett sådant fall&lt;br&gt;kan jämkning ske enligt denna bestämmelse. Ytterligare ett exempel när&lt;br&gt;jämkning kan ske är att en företagare berövas friheten misstänkt för&lt;br&gt;skattebedrägeri, om misstanken har sin grund i att företagaren uppenbart&lt;br&gt;misskött sin bokföringsplikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen omfattar också den som är berättigad till ersättning enligt&lt;br&gt;4 § på grund av att han har avtjänat frihetsstraff. Det torde visserligen&lt;br&gt;vara ovanligt att det finns anledning till jämkning i dessa fall, men det är&lt;br&gt;inte uteslutet. Ett exempel kan vara att en person som har avtjänat straff&lt;br&gt;för rån var närvarande vid rånet men efter en resningsprövning bedöms&lt;br&gt;inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han skall dömas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har&lt;br&gt;skett mot honom skall inte behöva drabbas av jämkningsregeln. Om en&lt;br&gt;person av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats, skall&lt;br&gt;jämkning sålunda normalt inte ske på grund av hans närvaro.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anledning till jämkning på grund av omständigheterna i övrigt kan&lt;br&gt;finnas när det är klarlagt att en frihetsberövad person begått ett visst brott&lt;br&gt;men åtal inte väcks på grund av att preskription har inträtt eller att&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse meddelas. Detsamma kan gälla om ett visst frihets-&lt;br&gt;berövande förlängs beroende på att den frihetsberövade personen är så&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;påverkad av alkohol, narkotika eller liknande att han inte kan svara for P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket sägs vidare (andra meningen) att ersättning inte får&lt;br&gt;jämkas enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att&lt;br&gt;skuldfrågan är klarlagd. Stycket har formulerats i enlighet med Lagrådets&lt;br&gt;förslag. Ersättning kan alltså aldrig vägras på den grunden att det finns&lt;br&gt;kvarstående brottsmisstankar mot den som varit frihetsberövad. Ofta kan&lt;br&gt;emellertid dennes beteende då ha varit sådant att jämkning kan och bör&lt;br&gt;ske på den grunden. Men eventuell kvarstående misstanke får därvid inte&lt;br&gt;vägas in som ett skäl för jämkning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nedsättningen skall ske efter en skälighetsbedömning. Ofta torde en&lt;br&gt;sådan bedömning leda till att nedsättning sker ända till noll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall när jämkning aktualiseras ankommer det på staten att åberopa&lt;br&gt;och bevisa de omständigheter som gör att det är oskäligt att utge full&lt;br&gt;ersättning. Jämkning bör ske endast i klara fall av oskälighet. Med hän-&lt;br&gt;syn till att det rör sig om ett undantag från en grundläggande rätts-&lt;br&gt;statsprincip (se avsnitt 4.6) är det sålunda påkallat med en restriktiv&lt;br&gt;tillämpning av bestämmelsen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fjärde stycket föreskrivs att ersättning kan sättas ned (eventuellt till&lt;br&gt;noll), om den skadelidande har fått tiden för en frihetsinskränkning&lt;br&gt;beaktad vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning enligt 2—5 §§ lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst,&lt;br&gt;intrång i näringsverksamhet och lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen anges vilka skador som är ersättningsgilla när lagens&lt;br&gt;ansvarsbestämmelser i 2-5 §§ är tillämpliga. Paragrafen motsvarar 5 §&lt;br&gt;första stycket LEF och närmast 7 § kommitténs lagförslag. Övervägan-&lt;br&gt;dena kring denna paragraf finns i avsnitt 4.4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det första utgår liksom enligt LEF ersättning för utgifter, förlorad&lt;br&gt;arbetsförtjänst och intrång i näringsverksamhet. Dessa ersättningsposter&lt;br&gt;kräver inte några närmare kommentarer. Avsikten är att bestämmelserna&lt;br&gt;skall tillämpas på samma sätt som i LEF (se prop. 1974:97 s. 69 f. och 90&lt;br&gt;f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För det andra ersätts - även det som i LEF - lidande. Det är samma&lt;br&gt;uttryck som används 1 kap. 3 § SkL. Med lidande avses icke-ekonomisk&lt;br&gt;skada. Åtskilliga omständigheter inverkar därvid på frågan om skade-&lt;br&gt;ståndets storlek. Det finns inte några generellt giltiga normer att lägga till&lt;br&gt;grund för prövningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det blir i huvudsak fråga om att göra en skönsmässig uppskattning av&lt;br&gt;graden av lidande i varje enskilt fall. Därvid måste hänsyn tas till&lt;br&gt;intensiteten i den skadelidandes subjektiva upplevelse av lidandet, men i&lt;br&gt;första hand bör förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till&lt;br&gt;grund (jfr prop. 1972:5 s. 572). Det är emellertid uppenbart att den&lt;br&gt;enskildes upplevelse av en frihetsinskränkning kan variera mycket från&lt;br&gt;fall till fall (jfr NJA 1979 s. 297 och 1990 s. 808). Undantagsvis kan&lt;br&gt;omständigheterna vara sådana att frihetsinskränkningen inte alls eller i&lt;br&gt;mycket ringa grad medför lidande. Det kan exempelvis vara fallet då&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;frihetsinskränkningen avser en person som under lång tid har missbrukat P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;br&gt;sprit eller narkotika och som saknar bostad och anställning (jfr prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1974:97 s. 72).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bland de omständigheter som är av särskild betydelse i sammanhanget&lt;br&gt;märks ett frihetsberövandes varaktighet. Ju längre tid ett frihetsberövande&lt;br&gt;varat desto större är typiskt sett lidandet. Även grunden för frihets-&lt;br&gt;berövandet är av betydelse. Det kan sålunda ha betydelse för lidandet om&lt;br&gt;grunden för ett frihetsberövande är ett påstått brott eller ett påstått&lt;br&gt;vårdbehov (jfr NJA 1979 s. 297).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ytterligare en omständighet som kan vägas in är vilken uppmärk-&lt;br&gt;samhet ett frihetsberövande har väckt i ett enskilt fall. Har den frihets-&lt;br&gt;berövades identitet avslöjats och det har väckt stor uppmärksamhet i&lt;br&gt;massmedia kan detta ha bidragit till ett ökat lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att åstadkomma en enhetlig praxis har Justitiekanslem vid sin&lt;br&gt;prövning av skaderegleringsärenden enligt LEF utvecklat vissa riktlinjer&lt;br&gt;för sin bedömning. JK utgår därvid från frihetsberövandets längd och&lt;br&gt;väger därefter in faktorer som frihetsberövandets art och det påstådda&lt;br&gt;brottets karaktär. Det ter sig naturligt att motsvarande riktlinjer tillämpas&lt;br&gt;även enligt den nya lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Personskada och sakskada ersätts inte enligt de särskilda bestäm-&lt;br&gt;melserna i denna lag. Skälet för denna begränsning har utvecklats i&lt;br&gt;avsnitt 4.4. Vid fel eller försummelse finns en rätt till ersättning för&lt;br&gt;personskada och sakskada enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld som utövas&lt;br&gt;med stöd av 10 § eller 23 § första stycket första meningen polislagen&lt;br&gt;(1984:387), 2 kap. 17 § utsökningsbalken eller 57 § tullagen (1994:1550)&lt;br&gt;har rätt till ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett&lt;br&gt;sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes&lt;br&gt;person eller egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som saknar motsvarighet i LEF, reglerar rätten till ersättning&lt;br&gt;då någon åsamkats skada på grund av att polisen eller viss annan&lt;br&gt;myndighet har använt lagligt våld mot person eller egendom (jfr 8 § i&lt;br&gt;kommitténs förslag). Övervägandena i denna del finns i avsnitt 4.5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den våldsanvändning som omfattas är den som anges i 10 § och 23 §&lt;br&gt;polislagen, 2 kap. 17 § utsökningsbalken och 57 § tullagen. Den uppräk-&lt;br&gt;ningen är uttömmande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 10 § polislagen föreskrivs att en polisman i vissa särskilt angivna&lt;br&gt;situationer får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med&lt;br&gt;hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genom-&lt;br&gt;föra en tjänsteåtgärd (se prop. 1983/84:111 s. 80 f.). I 23 § polislagen an-&lt;br&gt;ges att vissa av föreskrifterna i 10 § gäller även vissa andra kategorier,&lt;br&gt;t.ex. vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning&lt;br&gt;m.m. (se prop. 1983/84:111 s. 136 f.) I 2 kap. 17 § utsökningsbalken&lt;br&gt;föreskrivs att förrättningsmannen vid utmätning eller annan verkställig-&lt;br&gt;hetsåtgärd får genomsöka hus, rum eller förvaringsställe. Förrättnings-&lt;br&gt;mannen får därvid under vissa förutsättningar använda våld mot egen-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dom eller person (se prop. 1980/81:8, del 1, s. 246 f.). I 57 § tullagen Prop. 1997/98:105&lt;br&gt;föreskrivs att tullmyndigheten får undersöka gods av olika slag. I sådana&lt;br&gt;fall kan våld mot egendom behöva förekomma (se prop. 1986/87:166&lt;br&gt;s. 92 f.).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen innebär att det allmänna åläggs ett strikt ersättnings-&lt;br&gt;ansvar för skador orsakade av våld i de angivna fallen. Paragrafen tar&lt;br&gt;alltså sikte på skador orsakade av laglig våldsanvändning och ersätt-&lt;br&gt;ningsskyldighet uppkommer även om inget fel har förekommit. Ett&lt;br&gt;exempel på en situation då ersättning skall betalas enligt bestämmelsen är&lt;br&gt;att polisen tvingas skada tredje mans egendom i samband med gripande&lt;br&gt;av en brottsling. Ett annat exempel är att tullen skadar egendom som&lt;br&gt;genomsöks vid en rutinbesiktning. Ytterligare ett exempel är att polisen&lt;br&gt;avlossar ett varningsskott efter en flyende brottsling som råkar träffa&lt;br&gt;någon annan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret enligt denna paragraf omfattar person- och sakskada. Däre-&lt;br&gt;mot ersätts inte ren förmögenhetsskada enligt denna paragraf. Om t.ex.&lt;br&gt;polisens våldsanvändning orsakar sådan skada, kan ersättning för denna&lt;br&gt;emellertid utgå enligt 3 kap. 2 § SkL om det har förekommit fel eller&lt;br&gt;försummelse från polisens sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det strikta ansvaret enligt paragrafen gäller enbart när den skade-&lt;br&gt;lidande utan egen skuld har drabbats av skadan. Undantag görs således&lt;br&gt;enligt paragrafen för fall då den skadelidande har betett sig på ett sådant&lt;br&gt;sätt att det varit påkallat att använda våld mot honom eller hans egendom.&lt;br&gt;En liknande bestämmelse finns i 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över&lt;br&gt;hundar och katter. Den som t.ex. vägrar att öppna en dörr där polisen har&lt;br&gt;rätt att ta sig in har inte rätt till ersättning enligt denna paragraf, om&lt;br&gt;polisen tvingas att förstöra dörren. Och den som ingår i ett gäng som&lt;br&gt;ställer till bråk på allmän plats kan normalt inte med framgång åberopa&lt;br&gt;det strikta ansvaret enligt paragrafen, om han t.ex. skadas av ett&lt;br&gt;batongslag vid polisens ingripande. Det gäller även om han själv har&lt;br&gt;spelat en underordnad roll i bråket. Däremot skall ersättning betalas till&lt;br&gt;den som skadas enbart för att han råkar vara på platsen eller vars egen-&lt;br&gt;dom bara av en händelse kommer i vägen för ett polisingripande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan inträffa att myndigheternas våldsanvändning går längre än&lt;br&gt;som är nödvändigt. Den som har betett sig på ett sådant sätt att det varit&lt;br&gt;påkallat att använda våld mot honom far inte heller i ett sådant fall&lt;br&gt;ersättning enligt denna bestämmelse. Om våldet innefattar fel eller för-&lt;br&gt;summelse, kan han däremot vara berättigad till ersättning enligt 3 kap.&lt;br&gt;2 § skadeståndslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Begreppen våld mot person och våld mot egendom avses här ha&lt;br&gt;samma innebörd som i polislagen (1984:387), se prop. 1983/84:111 s. 81&lt;br&gt;och s. 93.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anspråk på ersättning enligt denna lag får inte överlåtas innan&lt;br&gt;ersättningen blivit slutligt bestämd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna paragraf överensstämmer i sak helt och hållet med 6 § LEF (se&lt;br&gt;prop. 1974:97 s. 92) och 9 § i kommitténs förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ersättning betalas enligt denna lag och den ersättningsberättigade&lt;br&gt;har rätt till skadestånd av någon annan, inträder staten i motsvarande&lt;br&gt;mån i den ersättningsberättigades rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna paragraf överensstämmer i sak med 7 § LEF (se prop. 1974:97 s.&lt;br&gt;92 f.) och 10 § i kommitténs lagförslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;H §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har varit utsatt för en frihetsinskränkning på grund av&lt;br&gt;misstanke om brott och fått ersättning enligt denna lag är skyldig att&lt;br&gt;betala tillbaka det mottagna beloppet, om han eller hon senare döms för&lt;br&gt;gärningen och till följd av domens innehåll inte skulle ha haft rätt till&lt;br&gt;ersättning vid en prövning enligt 2 § 3. Återbetalningsskyldigheten får&lt;br&gt;jämkas, om det finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som saknar motsvarighet i LEF och i kommitténs lagförslag,&lt;br&gt;föreskriver att den som har fått ersättning enligt denna lag på grund av&lt;br&gt;brottsmisstankar kan bli återbetalningsskyldig. Skälen för bestämmelsen&lt;br&gt;har behandlats i avsnitt 4.8.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återbetalningsskyldighet gäller enligt paragrafen om ersättningen&lt;br&gt;avser en frihetsinskränkning på grund av misstanke om brott och&lt;br&gt;ersättning har betalats enligt denna lag samt vederbörande sedermera&lt;br&gt;döms för gärningen. Det är alltså fråga om att frihetsinskränkningen först&lt;br&gt;har upphört utan att vederbörande fällts till ansvar. Ersättning enligt&lt;br&gt;lagen har utbetalats. Återbetalningsskyldighet kan då uppkomma om&lt;br&gt;vederbörande vid ett senare tillfälle efter resning åtalas och falls för&lt;br&gt;samma gärning. En ytterligare förutsättning för återbetalningsskyldighet&lt;br&gt;är därvid att gärningen bedöms på sådant sätt att den dömde inte hade&lt;br&gt;varit berättigad till ersättning vid en prövning enligt 2 § tredje punkten.&lt;br&gt;Man kan tänka sig att någon t.ex. häktas såsom på sannolika skäl&lt;br&gt;misstänkt för mord och släpps i samband med att åtalet ogillas. Den&lt;br&gt;frikände personen tillerkänns skadestånd enligt denna lag. Om veder-&lt;br&gt;börande senare efter resning åtalas och fälls för vållande till annnans död&lt;br&gt;och påföljden bestäms till böter, inträder inte återbetalningsskyldighet&lt;br&gt;enligt bestämmelsen. Det sker däremot om personen efter en ny prövning&lt;br&gt;döms för dråp till fängelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Återbetalningsskyldigheten inträder när det finns ett lagakraftvunnet&lt;br&gt;fallande avgörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalt skall återbetalningsskyldigheten omfatta hela den utgivna er-&lt;br&gt;sättningen. Om det finns särskilda skäl far dock återbetalningsskyldig-&lt;br&gt;heten jämkas. Även jämkning till noll kan förekomma. Särskilda skäl kan&lt;br&gt;finnas exempelvis om det gått lång tid sedan ersättningen utbetalades och&lt;br&gt;en återbetalningsskyldighet skulle drabba den återbetalningsskyldige&lt;br&gt;mycket hårt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitiekanslem far väcka talan om återbetalning. Det framgår av för-&lt;br&gt;ordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslem&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999, då lagen (1974:515)&lt;br&gt;om ersättning vid frihetsinskränkning upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Den nya lagen tillämpas även i fråga om åtgärder som har vidtagits&lt;br&gt;före ikraftträdandet men inte har upphört före denna tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya lagen tillämpas på frihetsinskränkningar som har beslutats före&lt;br&gt;ikraftträdandet och som alltjämt pågår vid ikraftträdandet (punkten 2).&lt;br&gt;Har däremot en frihetsinskränkning beslutats och också upphört före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.2 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;3 kap. 3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas&lt;br&gt;av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplys-&lt;br&gt;ningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns sär-&lt;br&gt;skilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens&lt;br&gt;art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och om-&lt;br&gt;ständigheterna när de lämnades.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom bestämmelsen åläggs staten och kommunerna - utöver vad som&lt;br&gt;föreskrivs i 2 § - ett särskilt skadeståndsansvar för felaktiga upplys-&lt;br&gt;ningar och råd som en myndighet lämnar. Ansvaret gäller vid fel och&lt;br&gt;försummelse och omfattar ren förmögenhetsskada. Övervägandena finns&lt;br&gt;i avsnitt 5.2. Paragrafens första mening har formulerats i enlighet med&lt;br&gt;Lagrådets förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det särskilda informationsansvaret gäller alltså för ”upplysningar” och&lt;br&gt;”råd”. Med upplysningar avses alla meddelanden oavsett form. Det kan&lt;br&gt;gälla innehållet i och innebörden av författningar, sakförhållanden m.m.&lt;br&gt;Råd avses inrymma rekommendationer, tips och vägledning. Uttrycket&lt;br&gt;upplysningar eller råd är inte avsett att ha någon begränsande verkan. Det&lt;br&gt;är avsett att omfatta allt slags information som myndigheten lämnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den information som har lämnats skall vara felaktig för att kunna&lt;br&gt;föranleda skadeståndsansvar enligt denna paragraf. Därmed avses att in-&lt;br&gt;formationen objektivt sett inte är korrekt. Det innebär att skadestånds-&lt;br&gt;ansvar inte kommer i fråga enligt paragrafen på grund av information&lt;br&gt;som är enbart missvisande - trots att den är korrekt - och därför kan för-&lt;br&gt;anleda mottagaren att dra felaktiga slutsatser. Denna begränsning hänger&lt;br&gt;främst samman med att ansvaret annars skulle bli alltför vidsträckt och&lt;br&gt;bestämmelsen alltför svårtillämpad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är inte heller tillräckligt för ersättningsskyldighet att det varit&lt;br&gt;opåkallat eller onödigt att lämna informationen. I sådana fall kan in-&lt;br&gt;formationen inte sägas vara felaktig. Inte heller att korrekt information&lt;br&gt;lämnas mot någons vilja är skadestånds grundande enligt paragrafen. I&lt;br&gt;dessa fall kan dock skadeståndsansvar ibland komma i fråga enligt&lt;br&gt;bestämmelserna i 1 eller 2 §. Det kan förekomma exempelvis om in-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;formationen innebär att en företagshemlighet lämnas ut eller att den som&lt;br&gt;lämnar informationen bryter mot sin tystnadsplikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Liksom i 1 och 2 §§ krävs för skadeståndsansvar att det har förekom-&lt;br&gt;mit fel eller försummelse. Detta uttryck är avsett att ha samma innebörd&lt;br&gt;här som vid tillämpning av 1 och 2 §§ (se prop. 1972:5 s. 325 f. och&lt;br&gt;496 f.). Det skall alltså göras en objektiv culpabedömning och det&lt;br&gt;allmänna svarar även för s.k. anonyma och kumulerade fel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det krävs inte som i 2 § att informationen har lämnats ”vid myndig-&lt;br&gt;hetsutövning”. Däremot krävs att informationen har lämnats av en&lt;br&gt;myndighet. Det innebär att skadeståndsansvar enligt 3 § inte blir aktuellt&lt;br&gt;när den felaktiga informationen har lämnats exempelvis av en organisa-&lt;br&gt;tion eller ett företag som har fått myndighetsuppgifter delegerade till sig.&lt;br&gt;När ett sådant privaträttsligt subjekt vidarebefordrar information från en&lt;br&gt;myndighet är bestämmelsen inte heller tillämplig, om inte utlämnandet&lt;br&gt;får anses innebära att myndigheten själv lämnat felaktig information och&lt;br&gt;därigenom orsakat skada. Ansvar inträder inte heller om information som&lt;br&gt;härrör från en myndighet har förvanskats och spritts av massmedia.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skadeståndsansvariga enligt paragrafen är, liksom enligt 2 §, staten&lt;br&gt;eller en kommun. Frågan om det i ett visst fall är staten eller en kommun&lt;br&gt;som skall betala skadestånd får bedömas med hänsyn till vilken myn-&lt;br&gt;dighet som har lämnat den information som orsakat skada. Är flera&lt;br&gt;ansvariga för den felaktiga informationen kan solidariskt skadestånds-&lt;br&gt;ansvar komma i fråga enligt allmänna principer (se 6 kap. 3 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den avgörande förutsättningen för skadeståndsansvar är att det i det&lt;br&gt;enskilda fallet med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl.&lt;br&gt;Felaktig myndighetsinformation är alltså inte regelmässigt skadestånds-&lt;br&gt;grundande. Omständigheterna måste vara av speciellt slag. När det gäller&lt;br&gt;det stora flertalet upplysningar som lämnas vid enkla telefonförfråg-&lt;br&gt;ningar och annars mer eller mindre i förbigående bör skadestånd så gott&lt;br&gt;som aldrig komma i fråga. Detsamma gäller när omständigheterna i&lt;br&gt;övrigt har varit sådana att den enskilde inte har getts särskild anledning&lt;br&gt;att fåsta vikt vid uppgifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bedömningen av om särskilda skäl är för handen skall hänsyn tas&lt;br&gt;till samtliga omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet. Det av-&lt;br&gt;görande kan därvid många gånger vara i vilken mån den enskilde haft&lt;br&gt;skäl att förlita sig på informationen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagtexten anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid&lt;br&gt;bedömningen av om det finns särskilda skäl för skadeståndsskyldighet.&lt;br&gt;En sådan omständighet är upplysningarnas eller rådens art. Det är en&lt;br&gt;markant skillnad mellan å ena sidan upplysningar av helt allmän karaktär&lt;br&gt;och å andra sidan preciserad information om exempelvis innehållet i&lt;br&gt;föreskrifter eller andra bestämmelser. I det senare fallet bör felaktiga&lt;br&gt;upplysningar oftare vara skadeståndsgrundande. Av betydelse är främst&lt;br&gt;om upplysningarna eller råden varit sådana att det rent objektivt funnits&lt;br&gt;anledning att förlita sig på att informationen varit korrekt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det inte görs någon formell skillnad mellan skriftliga och&lt;br&gt;muntliga meddelanden, kan det inte sällan finnas större anledning att lita&lt;br&gt;på ett skriftligt besked än ett muntligt. Det tar normalt längre tid att&lt;br&gt;utforma ett skriftligt besked, vilket ger informationslämnaren tid till viss&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eftertanke. Man kan också utgå ifrån att en enskild tjänsteman själv&lt;br&gt;normalt faster större vikt vid hur han uttrycker sig i skrift. Det skriftliga&lt;br&gt;meddelandet har också en mer bestående karaktär än det muntliga. Allt&lt;br&gt;detta gör att det oftare torde finnas särskilda skäl att anse en skriftlig&lt;br&gt;upplysning skadeståndsgrundande än en muntlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Men självfallet kan inte alla skriftliga upplysningar behandlas lika.&lt;br&gt;Hastigt nedtecknade meddelanden bör i mindre utsträckning föranleda&lt;br&gt;skadeståndsansvar än genomarbetade skriftliga förklaringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även muntliga upplysningar kan grunda ansvar, särskilt om den&lt;br&gt;informationslämnande tjänstemannen bestämt försäkrar att hans upplys-&lt;br&gt;ningar är korrekta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämda uppmaningar till den enskilde att handla på ett visst sätt bör&lt;br&gt;oftare grunda skadeståndsansvar än enkla tips. Om tjänstemannen re-&lt;br&gt;serverar sig för riktigheten av en upplysning, talar det givetvis emot&lt;br&gt;skadeståndsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan omständighet som särskilt skall beaktas är sambandet med&lt;br&gt;myndighetens verksamhetsområde. Den enskilde har särskild anledning&lt;br&gt;att förlita sig på information som myndigheten lämnar inom sitt&lt;br&gt;specialområde. Det är särskilt då som informationslämnandet är förenat&lt;br&gt;med den auktoritetsutövning som är grunden för det ansvar som före-&lt;br&gt;skrivs i paragrafen. Upplysningar och råd som helt saknar samband med&lt;br&gt;myndighetens verksamhetsområde bör så gott som aldrig medföra skade-&lt;br&gt;ståndsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hänsyn skall alltså tas till det samband som uppgifterna har med&lt;br&gt;myndighetens verksamhetsområde. Det betyder att den myndighet som&lt;br&gt;lämnat uppgifterna inte nödvändigtvis behöver ha ett förstahandsansvar&lt;br&gt;för det område som uppgifterna avser. Sålunda torde skadeståndsansvar&lt;br&gt;kunna uppkomma exempelvis om en domstol lämnat felaktig information&lt;br&gt;om möjligheterna att verkställa en dom, fastän bestämmelserna härom&lt;br&gt;primärt hör till kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde. Det-&lt;br&gt;samma gäller om någon till Lantmäteriverket riktar en fråga rörande&lt;br&gt;förutsättningarna för att erhålla lagfart i tron att verket handlägger lag-&lt;br&gt;fartsärenden. Sådana ärenden har ett så nära samband med Lant-&lt;br&gt;mäteriverkets verksamhet att felaktig information ofta bör kunna föran-&lt;br&gt;leda skadeståndsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Omständigheterna när upplysningarna eller råden lämnades skall&lt;br&gt;också beaktas särskilt. Det kan bl.a. ha betydelse hur kretsen av&lt;br&gt;mottagare ser ut i ett enskilt fall. Sålunda ställs normalt större krav på&lt;br&gt;information som lämnas direkt till den som efterfrågar den för sina&lt;br&gt;privata behov än på information som ges exempelvis i bildningssyfte&lt;br&gt;eller som ett led i en diskussion. Det kan finnas skäl att lämna skadestånd&lt;br&gt;till den som förlorar ekonomiskt på grund av felaktiga upplysningar i ett&lt;br&gt;av Boverket sammanställt informationsmaterial om bostadsbidrag,&lt;br&gt;medan det ytterst sällan bör bli aktuellt att ge skadestånd till den som&lt;br&gt;handlar på basis av uppgifter som han inhämtat under exempelvis en&lt;br&gt;akademisk föreläsning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en tjänsteman lämnar upplysningar vid ett personligt besök av en&lt;br&gt;enskild person, kan denne normalt i större grad räkna med att&lt;br&gt;informationen är korrekt än om motsvarande upplysningar lämnas vid en&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;hastig telefonförfrågan. Även sådana omständigheter kan därför påverka&lt;br&gt;frågan om skadestånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan omständighet av betydelse är vilket underlag den enskilde&lt;br&gt;tillhandahåller när han begär upplysningar eller råd i en viss fråga. Om&lt;br&gt;ett felaktigt råd beror på ofullständigheter eller felaktigheter i underlaget,&lt;br&gt;bör skadestånd inte utgå. Det kan normalt inte åvila den enskilde tjänste-&lt;br&gt;mannen att efterforska om ett givet underlag är korrekt och komplett.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En annan omständighet som kan ha betydelse är vad mottagaren skall&lt;br&gt;använda informationen till och vad informationslämnaren inser om detta.&lt;br&gt;Antag t.ex. att en enskild person kontaktar en tjänsteman vid en kom-&lt;br&gt;muns byggnadsnämnd och uppger att han står i omedelbart begrepp att&lt;br&gt;köpa en fastighet och att han därför vill ha reda på eventuella&lt;br&gt;planbestämmelser av betydelse för fastigheten. Samtidigt uppger han att&lt;br&gt;de upplysningar han får om planbestämmelsema är direkt avgörande för&lt;br&gt;om han skall köpa fastigheten. I ett sådant fall har tjänstemannen fått&lt;br&gt;klart för sig vikten av de besked han ger. Ett felaktigt besked bör i så fall&lt;br&gt;grunda skadestånd. Bedömningen blir en annan om tjänstemannen inte&lt;br&gt;har haft någon kunskap om vilken betydelse upplysningarna har för&lt;br&gt;mottagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I skadeståndssammanhang vedertagna bevisbörderegler bör tillämpas&lt;br&gt;vid bedömningar enligt förevarande paragraf. Det innebär i huvudsak att&lt;br&gt;den som påstår sig ha lidit skada på grund av felaktig myndighets-&lt;br&gt;information vid tvist har att styrka de omständigheter som konstituerar&lt;br&gt;skadeståndsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör för tydlighetens skull anmärkas att bestämmelsen i 3 § inte&lt;br&gt;inskränker det ansvar som gäller enligt 1 och 2§§. Om i ett enskilt fall&lt;br&gt;informationen inte bedöms vara sådan att det finns särskilda skäl för&lt;br&gt;ansvar enligt 3 §, kan skadeståndsansvar ändå föreligga om den lämnats&lt;br&gt;av en arbetstagare i tjänsten och i samband med brott (1 §) eller ”vid&lt;br&gt;myndighetsutövning” (2 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanfattning (SOU 1993:55)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Bakgrund&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om statens och kommunernas skadeståndsansvar finns&lt;br&gt;dels i skadeståndslagen (1972:207), dels i ett antal lagar som innehåller&lt;br&gt;bestämmelser om skadestånd på speciella områden. Reglerna har under&lt;br&gt;de senaste åren utsatts för kritik som gått ut på att enskilda många gånger&lt;br&gt;har ett alltför dåligt skydd när skador drabbar dem i samband med&lt;br&gt;my ndi ghetsutö vning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om utformningen av det allmännas skadeståndsansvar har i den&lt;br&gt;allmänna debatten tagits upp främst i anslutning till ett antal uppmärk-&lt;br&gt;sammade domstolsavgöranden. I riksdagen har frågan varit aktuell under&lt;br&gt;en följd av år, alltsedan år 1984, med anledning av ett stort antal av-&lt;br&gt;lämnade motioner (m, c, fp, mp, v).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I januari 1989 tillsatte den dåvarande regeringen en särskild utredare&lt;br&gt;som i februari samma år lade fram en promemoria med vissa förslag till&lt;br&gt;ändringar av bestämmelserna i 3 kap. SkL. Förslaget ledde till lagstift-&lt;br&gt;ning och ändringar i skadeståndslagen trädde i kraft den 1 januari 1990.&lt;br&gt;De viktigaste ändringarna var att den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 § SkL&lt;br&gt;och passivitetsregeln i 3 kap. 4 § SkL upphävdes.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under remissbehandlingen av promemorian togs frågan om det all-&lt;br&gt;männas ansvar ånyo upp i riksdagen som därvid uttalade sig för en mera&lt;br&gt;allmän översyn av det allmännas skadeståndsansvar vid myndig-&lt;br&gt;hetsutövning. Vår utredning tillsattes i november 1989.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårt uppdrag&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårt uppdrag har varit att göra en allmän översyn av reglerna om det&lt;br&gt;allmännas skadeståndsansvar i samband med myndighetsutövning. Vår&lt;br&gt;huvuduppgift har därvid varit att förutsättningslöst och allsidigt analysera&lt;br&gt;i vilken utsträckning det allmänna bör svara för skador som drabbar&lt;br&gt;enskilda i samband med myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårt uppdrag omfattar enbart det allmännas skadeståndsansvar utanför&lt;br&gt;kontraktsförhållanden. Vi har således haft att överväga utformningen av&lt;br&gt;det allmännas ansvar för sådana skador som drabbar enskilda utan att det&lt;br&gt;finns något avtalsförhållande mellan staten/kommunen och den skade-&lt;br&gt;lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårt uppdrag omfattar inte frågan om ansvar för skador som upp-&lt;br&gt;kommer i statlig eller kommunal näringsverksamhet, eller för skador som&lt;br&gt;vållas i sådan praktisk verksamhet som bedrivs inom bl.a. skolväsendet&lt;br&gt;och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan om vårt uppdrag ligger även de särskilda bestämmelser som&lt;br&gt;finns om ersättning från staten vid vissa former av offentliga ingrepp,&lt;br&gt;t.ex. expropriation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Våra överväganden och förslag &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1997/98:105&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den grundläggande bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap. 2 § SkL kvarstår oförändrad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har haft att överväga utformningen av den grundläggande regeln om&lt;br&gt;det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § SkL. I uppgiften har ingått&lt;br&gt;bl.a. att undersöka om det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen för&lt;br&gt;fel eller försummelse vid myndighetsutövning bör utvidgas så att det inte&lt;br&gt;krävs ett lika nära samband med myndighetsutövningen som för&lt;br&gt;närvarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har funnit att det ansvar som åvilar det allmänna enligt 3 kap. 2 §&lt;br&gt;SkL, dvs. ett ansvar för vållande som omfattar anonyma och kumulerade&lt;br&gt;fel och som även kännetecknas av att man gör en objektiv bedömning av&lt;br&gt;det handlande som orsakat skadan, i de flesta fall ger en rimlig avvägning&lt;br&gt;mellan den enskildes och det allmännas intresse. Kravet på &amp;quot;fel eller&lt;br&gt;försummelse&amp;quot; bör således alltjämt gälla som det grundläggande i fråga&lt;br&gt;om det allmännas ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har övervägt om man kan finna något annat kriterium än myn-&lt;br&gt;dighetsutövning som skulle vara bättre lämpat att avgränsa tillämp-&lt;br&gt;ningsområdet för det allmännas skadeståndsansvar. Vi har emellertid&lt;br&gt;funnit att begreppet myndighetsutövning alltjämt bör användas för att&lt;br&gt;avgränsa de skadefall som omfattas av det allmännas skadeståndsansvar&lt;br&gt;enligt 3 kap. 2 § SkL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den kritik som riktats mot de nuvarande bestämmelserna har bl.a.&lt;br&gt;avsett att enskilda skadelidande ibland inte har kunnat få ersättning&lt;br&gt;därför att myndigheternas åtgärder inte ansetts ha erforderligt samband&lt;br&gt;med myndighetsutövning. Vi anser dock inte att detta problem bör lösas&lt;br&gt;genom en allmän utvidgning av bestämmelsen i 3 kap. 2 § SkL, så att&lt;br&gt;man t.ex. byter ut det nuvarande uttrycket vid myndighetsutövning mot i&lt;br&gt;samband med myndighetsutövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det i 3 kap. 3 § SkL införs en ny regel om ansvar för&lt;br&gt;felaktig myndighetsinformation.’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser att man bör förbättra möjligheterna till ersättning för enskilda&lt;br&gt;som drabbas när en myndighet vållar skada genom att lämna felaktig&lt;br&gt;eller missvisande information. I dessa fall finns i regel ett beroende-&lt;br&gt;förhållande som liknar det som förekommer vid myndighetsutövning,&lt;br&gt;men ersättning kan ofta inte medges enligt nuvarande regler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det i 3 kap. 3 § SkL införs en ny regel som ålägger&lt;br&gt;staten eller kommun att ersätta ren förmögenhetsskada som vållas genom&lt;br&gt;fel eller försummelse när en myndighet lämnar upplysningar, råd eller&lt;br&gt;andra meddelanden. Undantag görs dock för information som lämnas i&lt;br&gt;vissa typer av verksamhet som lika gärna kan drivas i enskild regi och&lt;br&gt;som saknar de kännetecken som annars karaktäriserar myndighetsverk-&lt;br&gt;samhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår en ny lag om skadestånd på grund av vissa myndighets-&lt;br&gt;åtgärder (LSM).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har haft att utreda om det på vissa rättsområden bör inforas ett strikt Prop. 1997/98:105&lt;br&gt;skadeståndsansvar for det allmänna i samband med myndighetsutövning. Bilaga 1&lt;br&gt;Redan i dag finns det, vid sidan av de allmänna reglerna i&lt;br&gt;skadeståndslagen, på särskilda rättsområden specialregler som ålägger&lt;br&gt;det allmänna ett längre gående skadeståndsansvar. Vår uppgift har varit&lt;br&gt;att inventera de områden som i dag är specialreglerade samt att&lt;br&gt;undersöka om det finns behov av ändringar i den specialregleringen och&lt;br&gt;om det finns ytterligare rättsområden som bör bli föremål for särskild&lt;br&gt;reglering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har funnit skäl att närmare överväga utformningen av den särskilda&lt;br&gt;lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (LEF). Enligt den&lt;br&gt;lagen gäller ett strikt ansvar för staten bl.a. när den som varit häktad eller&lt;br&gt;avtjänat fängelsestraff därefter blir frikänd. Ett strikt ansvar gäller också&lt;br&gt;när någon uppenbart utan grund t.ex. blir tvångsintagen för vård eller&lt;br&gt;behandling enligt någon administrativ författning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser att det finns skäl att förbättra möjligheterna till ersättning för&lt;br&gt;enskilda som utsätts för frihetsinskränkningar och vissa andra allvarliga&lt;br&gt;ingrepp. Det gäller här myndighetsåtgärder som kränker den enskildes&lt;br&gt;personliga integritet och som innebär en inskränkning av de rättigheter&lt;br&gt;som han är tillförsäkrad enligt grundlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det allmänna i flera fall än i dag åläggs ett strikt ansvar&lt;br&gt;för skador orsakade av sådana ingrepp. Den nuvarande lagen om ersätt-&lt;br&gt;ning vid frihetsinskränkning bör därvid upphävas och ersättas med en ny&lt;br&gt;lag om skadestånd på grund av vissa myndighetsåtgärder (LSM).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Jämfört med nu gällande regler innebär vårt förslag i korthet följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* Den som på grund av misstanke om brott har varit anhållen bör alltid&lt;br&gt;kunna fa ersättning även om frihetsberövandet bara pågått under kort tid.&lt;br&gt;Detta är i dag uteslutet på grund av den s.k. 24timmarsregeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* Ersättning bör kunna medges vid alla former av frihetsinskränkningar,&lt;br&gt;oavsett om de grundas på misstanke om brott eller beslutas enligt någon&lt;br&gt;administrativ författning. Det kan gälla den som gripits eller ålagts&lt;br&gt;reseförbud, den som omhändertagits eller den som fått en föreskrift om&lt;br&gt;viss vistelseort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* Även den som skadas när han utsätts för vissa allvarliga tvångsmedel&lt;br&gt;som inte innebär någon frihetsinskränkning bör kunna få ersättning enligt&lt;br&gt;LSM. De åtgärder utöver frihetsinskränkningar som bör kunna föranleda&lt;br&gt;skadestånd är sådana som den enskilde skyddas mot enligt RF, nämligen&lt;br&gt;påtvingade kroppsliga ingrepp och kroppsvisitation, husrannsakan,&lt;br&gt;undersökning av brev och hemlig avlyssning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* Liksom i dag skall det finnas två olika ersättningsregler. Vid&lt;br&gt;anhållande, häktning och frihetsstraff, samt vissa därmed jämställda&lt;br&gt;frihetsberövanden, skall den enskilde vara berättigad till ersättning när&lt;br&gt;det ursprungliga beslutet på visst sätt upphävs eller ersätts av ett annat.&lt;br&gt;Vid alla andra ingrepp skall den enskilde kunna få ersättning när den&lt;br&gt;vidtagna åtgärden vid en bedömning i efterhand visar sig ha varit oriktig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på oriktighet, som är en nyhet, innebär en skärpning av ansvaret p&lt;sub&gt;rO&lt;/sub&gt;p 1997/98:105&lt;br&gt;för det allmänna jämfört med det nuvarande kravet vid administrativa Bilaga 1&lt;br&gt;frihetsberövanden att åtgärden skall ha varit uppenbart utan grund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* Skadeståndet till den som drabbas av en frihetsinskränkning eller något&lt;br&gt;sådant annat ingripande tvångsmedel som ovan angetts skall omfatta&lt;br&gt;ersättning för personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och&lt;br&gt;lidande. Detta innebär en utvidgning jämfört med nuvarande regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* Vi föreslår en helt ny ansvarsregel som innebär att staten skall ersätta&lt;br&gt;person och sakskada som uppkommer vid polisens m.fl. myndigheters&lt;br&gt;användning av lagligt våld. Den som skadas av sådant våld, t.ex. en&lt;br&gt;förbipasserande som träffas av en kula när polisen tvingas använda vapen&lt;br&gt;för att gripa en rymling, skall ha rätt till ersättning om han inte har betett&lt;br&gt;sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot honom&lt;br&gt;eller mot hans egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* För att inte lagens ersättningsregler skall leda till oskäliga resultat (jfr&lt;br&gt;det s.k. Lindomefallet) föreslår vi en regel som tydligare än i dag anger&lt;br&gt;när ersättning kan vägras eller sättas ned. Avsikten är att den som själv&lt;br&gt;orsakar att en viss åtgärd vidtas mot honom, t.ex. när han genom sitt&lt;br&gt;handlande riktar misstankarna mot sig, inte skall ha rätt till ersättning för&lt;br&gt;eventuella skador. Utvidgningen sker genom att det i lagtexten särskilt&lt;br&gt;anges att ersättning skall kunna vägras eller sättas ned om det med&lt;br&gt;hänsyn till den skadelidandes eget förhållande är oskäligt att ersättning&lt;br&gt;utges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* Vi föreslår att det i den nya lagen införs en särskild regel om förkortad&lt;br&gt;preskriptionstid sex månader när det gäller krav på ersättning enligt&lt;br&gt;LSM.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det allmänna åläggs ett utvidgat ansvar för ideell skada i&lt;br&gt;vissa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det allmännas ansvar enligt 3 kap. 2 § SkL omfattar i dag personskada,&lt;br&gt;sakskada och ren förmögenhetsskada men däremot inte ideell skada, dvs.&lt;br&gt;ersättning för lidande. Viss icke ekonomisk skada ersätts dock inom&lt;br&gt;ramen för ersättningen för personskada och ersättning för ideell skada&lt;br&gt;lämnas också till den som drabbas av lidande vid vissa typer av brott. Vi&lt;br&gt;har mot den bakgrunden haft att överväga om ersättning som det&lt;br&gt;allmänna skall betala till enskilda på grund av skador som uppkommit i&lt;br&gt;samband med myndighetsutövning bör bestämmas under hänsynstagande&lt;br&gt;till andra omständigheter än sådana som har rent ekonomisk betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har funnit att det inte bör införas någon regel om det allmännas&lt;br&gt;ansvar för ideell skada som omfattar alla de situationer där skada vållas&lt;br&gt;av staten eller av en kommun.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår emellertid som framgått ovan att ideellt skadestånd alltid&lt;br&gt;skall kunna beviljas vid frihetsinskränkningar och andra sådana tvångs-&lt;br&gt;åtgärder som omfattas av den nya lagen om skadestånd på grund av vissa&lt;br&gt;myndighetsåtgärder (LSM). Därmed kommer ersättning för ideell skada&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att kunna utges till fler skadelidande än i dag. Det gäller bl.a. enskilda&lt;br&gt;som skadas vid kortvariga frihetsberövanden, vid alla former av&lt;br&gt;frihetsinskränkningar och vid vissa andra allvarliga tvångsåtgärder som&lt;br&gt;kränker den enskildes grundlagsskyddade rättigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår inte några nya eller ändrade regler om det allmännas ansvar&lt;br&gt;för skador orsakade av datafel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En uppgift har varit att på ett mera generellt plan överväga på vilket&lt;br&gt;sätt den ökade datoriseringen och datorberoendet hos myndigheter bör&lt;br&gt;inverka på utformningen av det allmännas skadeståndsansvar. Om vi inte&lt;br&gt;finner att frågan om ersättning för skador på grund av datafel bör få en&lt;br&gt;mera generell lösning har vi haft att undersöka om det finns anledning att&lt;br&gt;göra några ändringar i den särreglering som i dag finns på det området&lt;br&gt;och om det bör införas ytterligare särregleringar beträffande skador&lt;br&gt;orsakade av datafel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vår slutsats är att det inte finns skäl att införa några särskilda&lt;br&gt;bestämmelser om det allmännas ansvar för skador på grund av datafel.&lt;br&gt;Såvitt vi kan bedöma finns det inte heller behov av att utvidga det&lt;br&gt;nuvarande specialreglerade ansvaret för vissa typer av datafel som kan&lt;br&gt;uppkomma i samband med myndighetsutövning. Vi lägger därför inte&lt;br&gt;fram några förslag i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi beräknar att ett genomförande av våra förslag kommer att medföra&lt;br&gt;ökade kostnader för staten och kommunerna med omkring 10-12 milj,&lt;br&gt;kronor om året.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I våra direktiv betonas att vi ingående måste analysera de ekonomiska&lt;br&gt;konsekvenserna för staten och kommunerna av de ändringar vi föreslår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett genomförande av våra förslag kommer att medföra vissa ökade&lt;br&gt;kostnader för staten och kommunerna. Det är dock av olika skäl svårt att&lt;br&gt;med någon säkerhet beräkna hur stor denna ökning blir. Vi bedömer att&lt;br&gt;de föreslagna reformerna kan förväntas medföra kostnadsökningar med&lt;br&gt;omkring 10-12 milj, kronor per år, vilka till största delen kommer att få&lt;br&gt;bäras av staten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Kommitténs lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till lag om skadestånd på grund av vissa myndig-&lt;br&gt;hetsåtgärder&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § Denna lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av&lt;br&gt;vissa myndighetsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Den som har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om&lt;br&gt;brott har rätt till ersättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om han inte döms för den eller de gärningar som föranlett&lt;br&gt;frihetsberövandet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om han döms för endast viss brottslighet som uppenbarligen inte&lt;br&gt;skulle ha medfört beslut om frihetsberövande,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om han döms men något brott i domen hänförs till en mildare&lt;br&gt;straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsberövandet vid en sådan&lt;br&gt;bedömning inte skulle ha beslutats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om beslutet om frihetsberövande upphävs eller ersätts av beslut om&lt;br&gt;mindre ingripande åtgärd, genom avslag på häktningsframställning, efter&lt;br&gt;överprövning eller efter fullföljd av talan, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om beslutet om frihetsberövande undanröjs utan att det beslutas om&lt;br&gt;ny handläggning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller också den som på grund av&lt;br&gt;misstanke om brott har varit intagen för rättspsykiatrisk undersökning&lt;br&gt;eller tagen i förvar av befälhavare på fartyg eller luftfartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Bestämmelserna i 2 § tillämpas också då någon på grund av svensk&lt;br&gt;myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande eller&lt;br&gt;utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande&lt;br&gt;utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som har avtjänat fängelsestraff eller förvandlingsstraff för böter&lt;br&gt;har rätt till ersättning, om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt&lt;br&gt;rättsmedel frikännande dom meddelas, icke frihetsberövande påföljd&lt;br&gt;ådöms eller dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs&lt;br&gt;utan förordnande om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter&lt;br&gt;förordnande av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen&lt;br&gt;för rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Den som har varit gripen, omhändertagen eller ålagd reseförbud eller&lt;br&gt;som har varit utsatt för någon annan frihetsinskränkning i fall som inte&lt;br&gt;omfattas av 24 §§ har rätt till ersättning, om åtgärden var oriktig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket gäller också vid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. påtvingat kroppsligt ingrepp,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. kroppsvisitation,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. husrannsakan och liknande intrång,&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat&lt;br&gt;förtroligt meddelande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 25 §§ om han själv&lt;br&gt;uppsåtligen har föranlett åtgärden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt&lt;br&gt;försvåra sakens utredning, eller om han vid misstanke om brott har&lt;br&gt;försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, utges ersättning&lt;br&gt;endast när det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning kan vägras eller sättas ned, om det i annat fall med hänsyn&lt;br&gt;till den skadelidandes eget förhållande eller till omständigheterna i övrigt&lt;br&gt;är oskäligt att ersättning utges. Ersättning far dock inte vägras eller sättas&lt;br&gt;ned på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan&lt;br&gt;är klarlagd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats&lt;br&gt;vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen&lt;br&gt;sättas ned efter vad som är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Ersättning enligt 2-5 §§ omfattar personskada, sakskada, ren för-&lt;br&gt;mögenhetsskada och lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som drabbas av personskada eller sakskada genom våld som&lt;br&gt;utövas med stöd av 10 § eller 23 § första stycket första meningen&lt;br&gt;polislagen (1984:387), 2 kap. 17 § utsökningsbalken eller 63 § tullagen&lt;br&gt;(1987:1063) har rätt till ersättning, om han inte har betett sig på ett sådant&lt;br&gt;sätt att det varit påkallat att använda våld mot honom eller mot hans&lt;br&gt;egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Anspråk på ersättning enligt denna lag får ej överlåtas till annan&lt;br&gt;innan ersättningen blivit slutligt bestämd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om ersättning utbetalas enligt denna lag och den ersättningsbe-&lt;br&gt;rättigade har rätt till skadestånd av annan, inträder staten i motsvarande&lt;br&gt;mån i hans rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Anspråk på ersättning enligt denna lag skall framställas inom sex&lt;br&gt;månader från det att rätten till ersättning har inträtt. Grundas anspråket på&lt;br&gt;5 §, skall det dock framställas inom sex månader från det att den åtgärd&lt;br&gt;som grundar rätt till ersättning har avslutats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den , då lagen (1974:515) om ersättning&lt;br&gt;vid frihetsinskränkning skall upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre föreskrifter gäller, med det undantag som anges under 3,&lt;br&gt;beträffande åtgärder som har ägt rum före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Den nya lagen tillämpas även i fråga om åtgärder som har vidtagits Prop. 1997/98:105&lt;br&gt;före ikraftträdandet men inte har upphört före denna tidpunkt. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) Prop. 1997/98:105&lt;br&gt;Bilaga 2&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 3 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att i lagen skall införas en ny paragraf 3 kap. 3 § av följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som har arbetstagare i sin Den som har arbetstagare i sin&lt;br&gt;tjänst skall ersätta person eller tjänst skall ersätta person eller&lt;br&gt;sakskada som arbetstagaren vållar sakskada som arbetstagaren vållar&lt;br&gt;genom fel eller försummelse i genom fel eller försummelse i&lt;br&gt;tjänsten. Motsvarande gäller i fall tjänsten och ren förmögenhetsskada&lt;br&gt;då arbetstagare i tjänsten vållar som arbetstagaren i tjänsten vållar&lt;br&gt;ren förmögenhetsskada genom genom brott,&lt;br&gt;brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om skadeståndsansvar för I fråga om skadeståndsansvar för&lt;br&gt;staten eller kommun vid myndig- staten eller kommun gäller även&lt;br&gt;hetsutövning gäller vad nedan i vad som föreskrivs nedan i detta&lt;br&gt;detta kapitel sägs. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;kapitel. Vad som där sägs om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kommun gäller också landsting,&lt;br&gt;kommunalförbund, församling och&lt;br&gt;kyrklig samfällighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren&lt;br&gt;förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myn-&lt;br&gt;dighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen&lt;br&gt;svarar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket om&lt;br&gt;kommun gäller också landstings-&lt;br&gt;kommun, kommunalförbund, för-&lt;br&gt;samling och kyrklig samfällighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Staten eller kommun skall ersätta&lt;br&gt;ren förmögenhetsskada som vållas&lt;br&gt;genom fel eller försummelse när en&lt;br&gt;myndighet lämnar upplysningar,&lt;br&gt;råd eller andra meddelanden, om&lt;br&gt;det inte sker som ett led i&lt;br&gt;affärsverksamhet, egendomsför-&lt;br&gt;valtning, undervisning, vård eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;omsorg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 105&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1972:416)&lt;br&gt;om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1-3&lt;br&gt;statsmyndigheternas skadereglering i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna kungörelse gäller i fråga&lt;br&gt;om ersättningsanspråk som riktas&lt;br&gt;mot staten med stöd av 36 kap. 17 §&lt;br&gt;andra stycket brottsbalken, 6 §&lt;br&gt;lagen (1943:459) om tillsyn över&lt;br&gt;hundar och katter, 2 kap. 1 § eller 3&lt;br&gt;kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen&lt;br&gt;(1972:207), &amp;nbsp;&amp;nbsp;23&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;§ datalagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1973:289), lagen (1974:515) om&lt;br&gt;ersättning vid frihetsinskränkning&lt;br&gt;eller 21 § lagen (1978:880) om&lt;br&gt;betalningssäkring för skatter, tullar&lt;br&gt;och avgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anspråk på ersättning med stöd&lt;br&gt;av skadeståndslagen (1972: 207)&lt;br&gt;framställs hos Justitiekanslem, om&lt;br&gt;anspråket grundas på påstående om&lt;br&gt;felaktigt beslut eller underlåtenhet&lt;br&gt;att meddela beslut. Anspråk enligt&lt;br&gt;skadeståndslagen på annan grund&lt;br&gt;eller enligt lagen (1943:459) om&lt;br&gt;tillsyn över hundar och katter&lt;br&gt;framställs hos den centrala förvalt-&lt;br&gt;ningsmyndighet inom vars verk-&lt;br&gt;samhetsområde skadan inträffat&lt;br&gt;eller, om det inte finns någon&lt;br&gt;sådan myndighet för en viss&lt;br&gt;verksamhet, hos Justitiekanslem&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anspråk på ersättning med stöd&lt;br&gt;av 36 kap. 17 § andra stycket&lt;br&gt;brottsbalken, datalagen (1973:289),&lt;br&gt;lagen (1974:515) om ersättning vid&lt;br&gt;frihetsinskränkning eller lagen&lt;br&gt;(1978:880) om betalningssäkring&lt;br&gt;för skatter, tullar och avgifter&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§§ kungörelsen (1972:416) om&lt;br&gt;vissa fall skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna kungörelse gäller i fråga&lt;br&gt;om ersättningsanspråk som riktas&lt;br&gt;mot staten med stöd av 36 kap. 17 §&lt;br&gt;andra stycket brottsbalken, 6 §&lt;br&gt;lagen (1943:459) om tillsyn över&lt;br&gt;hundar och katter, 2 kap. 1 § eller 3&lt;br&gt;kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen&lt;br&gt;(1972:207), &amp;nbsp;&amp;nbsp;23&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;§ datalagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1973:289), lagen ( &amp;nbsp;&amp;nbsp;) om skade-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stånd på grund av vissa myndig-&lt;br&gt;hetsåtgärder eller 21 &amp;nbsp;§ lagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1978:880) om betalningssäkring&lt;br&gt;för skatter, tullar och avgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anspråk på ersättning med stöd&lt;br&gt;av skadeståndslagen (1972: 207)&lt;br&gt;framställs hos Justitiekanslem, om&lt;br&gt;anspråket grundas på påstående om&lt;br&gt;felaktigt beslut eller underlåtenhet&lt;br&gt;att meddela beslut. Anspråk enligt&lt;br&gt;skadeståndslagen på annan grund,&lt;br&gt;enligt lagen (1943:459) om tillsyn&lt;br&gt;över hundar och katter eller enligt&lt;br&gt;8 § lagen ( &amp;nbsp;&amp;nbsp;) om skadestånd på&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;grund av vissa myndighetsåtgärder&lt;br&gt;framställs hos den centrala förvalt-&lt;br&gt;ningsmyndighet inom vars verk-&lt;br&gt;samhetsområde skadan inträffat&lt;br&gt;eller, om det inte finns någon sådan&lt;br&gt;myndighet för en viss verksamhet,&lt;br&gt;hos Justitiekanslem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anspråk på ersättning med stöd&lt;br&gt;av 36 kap. 17 § andra stycket&lt;br&gt;brottsbalken, datalagen (1973:289),&lt;br&gt;2-5 §§ lagen ( &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;) om skadestånd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på grund av vissa myndighets-&lt;br&gt;åtgärder eller lagen (1978:880) om&lt;br&gt;betalningssäkring för skatter, tullar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;framställs hos Justitiekanslem. och avgifter framställs hos Justitie-&lt;br&gt;kanslem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Myndighet hos vilken ersättningsanspråk framställes förhandlar för&lt;br&gt;statens räkning med den som kräver skadestånd och för statens talan i&lt;br&gt;saken inför domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån ej annat följer av 4 § får myndigheten på statens vägnar&lt;br&gt;besluta i fråga om skadestånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ärende enligt lagen (1974: 515) I ärende enligt lagen ( &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om ersättning vid frihetsinskränk- skadestånd på grund av vissa myn-&lt;br&gt;ning kan gottgörelse av allmänna dighetsåtgärder kan gottgörelse av&lt;br&gt;medel tillerkännas sökanden för allmänna medel tillerkännas sökan-&lt;br&gt;ersättning till biträde och för den för ersättning till biträde och&lt;br&gt;utredning i ärendet i den mån kost- för utredning i ärendet i den mån&lt;br&gt;naderna ej skall betalas av staten kostnaderna ej skall betalas av&lt;br&gt;enligt rättshjälpslagen. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;staten enligt rättshjälpslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förteckning över remissinstanserna&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt,&lt;br&gt;Kammarrätten i Jönköping, Handens tingsrätt, Justitieombudsmannen&lt;br&gt;(Riksdagens ombudsmän), Justitiekanslem, Riksåklagaren, Rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Centralnämnden för fastighetsdata,&lt;br&gt;Datainspektionen, Brottsskadenämnden, Försvarets civilförvaltning,&lt;br&gt;Riksförsäkringsverket, Vägverket, Kammarkollegiet, Riksskatteverket,&lt;br&gt;Generaltullstyrelsen, Patent- och Registreringsverket, Konsumentverket,&lt;br&gt;Statens invandrarverk, Statens löne- och pensionsverk, Statens rädd-&lt;br&gt;ningsverk, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Stockholms universitet,&lt;br&gt;Länsstyrelsen i Stockholms län, Malmö kommun, Karlstads kommun,&lt;br&gt;Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges domareför-&lt;br&gt;bund, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges försäkringsförbund, Sveriges&lt;br&gt;industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Företagarnas riksorganisa-&lt;br&gt;tion, Skattebetalarnas förening och Medborgarrättsrörelsen Friheten i&lt;br&gt;Sverige.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare har Sveriges provnings- och forskningsinstitut, Lantbrukarnas&lt;br&gt;riksförbund och Försäkringskasseförbundet avgett yttranden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksåklagaren har bifogat yttranden av regionåklagarmyndighetema i&lt;br&gt;Göteborg, Kalmar, Västerås och Umeå. Rikspolisstyrelsen har bifogat&lt;br&gt;yttranden av länspolismästaren i Göteborg, Kalmar, Karlstad, Luleå och&lt;br&gt;Malmö samt Polismyndigheten i Karlshamn. Riksskatteverket har bifogat&lt;br&gt;yttranden av skattemyndigheten i Stockholms län och Gävleborgs län&lt;br&gt;samt kronofogdemyndigheterna i Stockholms län, Göteborgs- och Bohus&lt;br&gt;län samt Malmöhus län.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Statens provningsanstalt, Folksam och Skogsägarnas riksförbund har&lt;br&gt;beretts tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förslag till 3 kap. 3 § skadeståndslagen presenterat&lt;br&gt;vid hearing den 29 april 1997&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Staten eller kommun skall ersätta skador som vållas genom fel eller&lt;br&gt;försummelse när en myndighet lämnar felaktiga upplysningar, råd eller&lt;br&gt;andra meddelanden, om det på grund av uppgifternas art och deras&lt;br&gt;samband med myndighetens verksamhetsområde samt omständigheterna&lt;br&gt;i övrigt finns särskild anledning att förlita sig på uppgifterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;77&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Deltagare vid hearingen den 29 april 1997&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Vid hearingen den 29 april 1997 medverkade företrädare för Justitie-&lt;br&gt;kanslem, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket, Konsu-&lt;br&gt;mentverket, Lantmäteriverket, Riksförsäkringsverket, Domstolsverket,&lt;br&gt;Patent- och Registeringsverket, Sveriges Advokatsamfund, Svenska&lt;br&gt;kommunförbundet, Landstingsförbundet och SPV.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dessutom medverkade f.d. justitierådet Bertil Bengtsson samt&lt;br&gt;professorerna Bill Dufwa och Jan Kleineman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till lag om ersättning för skada vid vissa&lt;br&gt;myndighetsåtgärder&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§ Denna lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av vissa&lt;br&gt;myndighetsåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till&lt;br&gt;ersättning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller&lt;br&gt;förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom,&lt;br&gt;åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal&lt;br&gt;väcks, och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha&lt;br&gt;beslutats endast för den övriga brottsligheten,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om något brott i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse&lt;br&gt;och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning&lt;br&gt;inte skulle ha beslutats,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. om beslutet om frihetsinskränkning efter överklagande upphävs eller&lt;br&gt;ersätts av ett beslut om en mindre ingripande åtgärd, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. om beslutet om frihetsinskränkning undanröjs utan att det beslutas&lt;br&gt;om ny handläggning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket 1 och 2 gäller också den som på grund av&lt;br&gt;misstanke om brott under minst 24 timmar i sträck har varit anhållen,&lt;br&gt;underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för rätts-&lt;br&gt;psykiatrisk undersökning eller tagen i förvar av befälhavare på fartyg&lt;br&gt;eller luftfartyg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 § Bestämmelserna i 2 § tillämpas också då någon på grund av en&lt;br&gt;svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande&lt;br&gt;eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande&lt;br&gt;frihetsberövande utomlands.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § Den som har avtjänat fängelsestraff eller förvandlingsstraff för böter&lt;br&gt;har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av&lt;br&gt;särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre&lt;br&gt;ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för&lt;br&gt;verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma&lt;br&gt;gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har&lt;br&gt;varit intagen för rättspsykiatrisk vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 § Den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid&lt;br&gt;myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2 - 4 §§ har rätt&lt;br&gt;till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder&lt;br&gt;och därför var oriktigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 2-5 §§, om den P&lt;sup&gt;ro&lt;/sup&gt;P- 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt&lt;br&gt;försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om&lt;br&gt;brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas&lt;br&gt;ersättning endast när det finns synnerliga skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget&lt;br&gt;beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med&lt;br&gt;hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.&lt;br&gt;Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned på den grunden att&lt;br&gt;misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats&lt;br&gt;vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen&lt;br&gt;sättas ned efter vad som är skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 § Ersättning enligt 2-5 §§ lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst,&lt;br&gt;intrång i näringsverksamhet och lidande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 § Den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld som&lt;br&gt;utövas med stöd av 10 § eller 23 § första stycket första meningen&lt;br&gt;polislagen (1984:387), 2 kap. 17 § utsökningsbalken eller 57 § tullagen&lt;br&gt;(1994:1550) har rätt till ersättning, om han inte har betett sig på ett sådant&lt;br&gt;sätt att det varit påkallat att använda våld mot honom eller mot hans&lt;br&gt;egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 § Anspråk på ersättning enligt denna lag får inte överlåtas innan&lt;br&gt;ersättningen blivit slutligt bestämd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 § Om ersättning betalas enligt denna lag och den ersättningsbe-&lt;br&gt;rättigade har rätt till skadestånd av någon annan, inträder staten i&lt;br&gt;motsvarande mån i den ersättningsberättigades rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 § Den som har varit utsatt för en frihetsinskränkning på grund av&lt;br&gt;misstanke om brott och fatt ersättning enligt denna lag är skyldig att&lt;br&gt;betala tillbaka det mottagna beloppet, om han senare döms för gärningen&lt;br&gt;och till följd av domens innehåll inte skulle ha haft rätt till ersättning vid&lt;br&gt;en prövning enligt 2 § 3. Återbetalningsskyldigheten får jämkas, om det&lt;br&gt;finns särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999, då lagen (1974:515) om&lt;br&gt;ersättning vid frihetsinskränkning upphör att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Den nya lagen tillämpas även i fråga om åtgärder som har vidtagits&lt;br&gt;före ikraftträdandet men inte har upphört före denna tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&lt;sup&gt;Prop&lt;/sup&gt;- 1997/98:105&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;br&gt;Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Staten eller en kommun skall&lt;br&gt;ersätta ren förmögenhetsskada&lt;br&gt;som vållas genom fel eller försum-&lt;br&gt;melse när en myndighet lämnar&lt;br&gt;felaktiga upplysningar eller råd,&lt;br&gt;om det med hänsyn till omstän-&lt;br&gt;digheterna finns särskilda skäl.&lt;br&gt;Därvid skall särskilt beaktas upp-&lt;br&gt;lysningarnas eller rådens art,&lt;br&gt;deras samband med myndighetens&lt;br&gt;verksamhetsområde och omstän-&lt;br&gt;digheterna när de lämnades.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1989:926.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådets yttrande&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-09&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud&lt;br&gt;Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 1998 (Justitiedepartementet) har&lt;br&gt;regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. lag om ersättning för skada vid vissa myndighetsåtgärder samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Mikael&lt;br&gt;Mellqvist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet-,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till lag om ersättning för skada vid vissa myndighets-&lt;br&gt;åtgärder&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den föreslagna rubriken på lagen är inte bara lång utan också&lt;br&gt;intetsägande. Den leder snarare tanken till 3 kap. 2 § skadeståndslagen än&lt;br&gt;till ersättning i sådana specifika situationer som här avses. Detta&lt;br&gt;förhållande kommer att leda till svårigheter främst för lekmän men&lt;br&gt;kanske också jurister att finna lagen vid sökning i lageditionemas&lt;br&gt;register. Om rubriken ändå skall vara så lång är det motiverat att ge den&lt;br&gt;ett mer pregnant innehåll. Lagrådet förordar att lagen benämns ”Lag om&lt;br&gt;ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om förhållandet mellan den nu gällande lagen (1974:515) om&lt;br&gt;ersättning vid frihetsinskränkning och skadeståndslagen diskuterades av&lt;br&gt;Lagrådet vid den först nämnda lagens tillkomst. Lagrådet konstaterade&lt;br&gt;därvid - med efterföljande instämmande av föredragande statsrådet - att i&lt;br&gt;avsaknad av en bestämmelse om motsatsen måste den föreslagna lagen&lt;br&gt;och skadeståndslagen anses vara alternativt tillämpliga (prop. 1974:97 s.&lt;br&gt;141 och 148). Detsamma far, som framgår av författningskommentaren&lt;br&gt;till 1 §, anses gälla den nu föreslagna lagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godtas vad Lagrådet inledningsvis anfört bör paragrafen lyda: ”Denna&lt;br&gt;lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av frihets-&lt;br&gt;berövanden och andra tvångsåtgärder.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna paragraf har formulerats om i förhållande till sin motsvarighet i&lt;br&gt;1 § nu gällande lag. Bestämmelserna om anhållande och andra frihets-&lt;br&gt;inskränkningar än häktning, som hittills sammanförts i första stycket med&lt;br&gt;de regler som gäller om häktning, föreslås bli utbrutna till ett andra&lt;br&gt;stycke, med hänvisningar till första stycket, medan regler som hittills&lt;br&gt;upptagits i särskilda stycken i paragrafen nu har arbetats in i första&lt;br&gt;stycket. Omdisponeringen är till fördel för läsbarheten. En nackdel är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dock att i första stycket beteckningen frihetsinskränkning används på&lt;br&gt;häktning, som är ett frihetsberövande. En risk är vidare att hänvisningar-&lt;br&gt;na i andra stycket inte blir tillräckligt omfattande, för såvitt inte avsikten&lt;br&gt;varit att åstadkomma en ändring i förhållande till gällande rätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till en början må anmärkas att bestämmelserna i 1 § första stycket 4 nu&lt;br&gt;gällande lag om överprövning och anlitande av särskilt rättsmedel - som&lt;br&gt;är tillämpliga i fråga om både häktning och anhållande - saknar&lt;br&gt;motsvarighet i förslaget. Överprövning bör måhända numera ses som en&lt;br&gt;variant av det fallet att åklagaren själv häver anhållnings- eller&lt;br&gt;häktningsbeslut, och särskilda rättsmedel har inte någon större betydelse&lt;br&gt;vid interimistiska tvångsåtgärder. Ett praktiskt fall, som också saknar&lt;br&gt;motsvarighet i förslaget, är däremot att beslutet om frihetsinskränkning&lt;br&gt;upphävs genom avslag på häktningsframställning (1 § första stycket 4 i&lt;br&gt;gällande lag). Denna del av bestämmelsen tillkom på föranledande av&lt;br&gt;Lagrådet (a. prop. s. 144 och 149). Det förutsätts inte att rätten till&lt;br&gt;ersättning ytterligare är beroende av att frikännande dom meddelas eller&lt;br&gt;förundersökningen avslutas utan att åtal väcks, varför hänvisningen i det&lt;br&gt;nu föreslagna andra stycket till första stycket 1 och 2 inte är tillräcklig.&lt;br&gt;Även om den tilltalade slutligen döms för brottet men häktningsfram-&lt;br&gt;ställningen har avslagits har han rätt till ersättning för den tid han har&lt;br&gt;varit anhållen (jfr a. prop. s. 82). Motiveringen är uppenbarligen att&lt;br&gt;själva frihetsberövandet varit oriktigt. Den nu föreslagna lydelsen&lt;br&gt;innebär sålunda en försämring som måhända inte är avsedd. Det sagda&lt;br&gt;skulle föranleda att situationen särskilt beskrivs genom ett tillägg till&lt;br&gt;andra stycket. Å andra sidan kan enligt förslaget den skadelidande under&lt;br&gt;vissa förhållanden ha rätt till ersättning enligt 5 §, vilket inte är fallet&lt;br&gt;enligt gällande rätt. Lagrådet vill för sin del inte göra gällande annat än&lt;br&gt;att denna möjlighet är tillräcklig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafen har den som varit berövad friheten till följd av beslut&lt;br&gt;vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ ändå&lt;br&gt;rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga&lt;br&gt;grunder och därför varit oriktigt. Frånsett att ersättning inte utgår om&lt;br&gt;beslutet i sak varit riktigt, trots att det vilade på felaktig grund, ger&lt;br&gt;lagtexten inte någon säker anvisning på den restriktiva bedömning som&lt;br&gt;enligt motiveringen är avsedd. Bevisbördan för att förutsättningarna för&lt;br&gt;ersättning föreligger åvilar självfallet den skadelidande, men uppfyller&lt;br&gt;han den bördan borde väl därmed också stå klart att beslutet var oriktigt.&lt;br&gt;Avsikten är enligt författningskommentaren att grunden för åtgärden&lt;br&gt;skall på ett iögonfallande sätt framstå som felaktig, något som knappast&lt;br&gt;framgår av lagtexten. I övrigt ger motiveringen en svag ledning i fråga&lt;br&gt;om skillnaden mellan situationer när ersättning avses skola utgå och när&lt;br&gt;så inte är fallet. Om vittnen ljuger uppsåtligt eller dokument är&lt;br&gt;förfalskade synes saken vara klar, men vad som skiljer fall av &amp;quot;ett&lt;br&gt;felaktigt utpekande av ett vittne&amp;quot; från fall när vittnet &amp;quot;misstog sig&amp;quot; är&lt;br&gt;svårt att förstå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolarna, som har stor erfarenhet av skadeståndsbedömningar,&lt;br&gt;torde dock kunna tillämpa den föreslagna lagtexten, även om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;forarbetsuttalandena kommer att bli föga styrande. Att tillämpningen&lt;br&gt;därvid kan komma att bli något mer generös än vad som måhända är&lt;br&gt;avsett torde få accepteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket upptas ett förslag till en ny bestämmelse om att ersättning&lt;br&gt;kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har&lt;br&gt;föranlett beslutet om frihetsinskränkning. Motiven till bestämmelsen&lt;br&gt;föranleder också de vissa tolkningsproblem. Liksom i fråga om 5 §&lt;br&gt;kommer dock domstolarna att kunna lägga lagtexten till grund för en&lt;br&gt;egen praxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet vill dock ifrågasätta, om inte i tredje meningen av stycket,&lt;br&gt;som säger att ersättning inte får vägras eller sättas ned på den grunden att&lt;br&gt;misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd, trots&lt;br&gt;bestämmelsens odiskutabla principiella riktighet, borde sättas in ordet&lt;br&gt;”enbart” framför ”på den grunden”, så som saken också beskrivs i den&lt;br&gt;allmänna motiveringen. Kriteriet på om någon, enligt författnings-&lt;br&gt;kommentaren, ”ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ingripande&lt;br&gt;skett mot honom” och därför skall ha ojämkad ersättning, torde ofta bli&lt;br&gt;att det blivit klarlagt att den skadelidande är oskyldig. Motsättningsvis&lt;br&gt;följer att ett misstänkt beteende av viss beskaffenhet, som inte klaras ut,&lt;br&gt;kan föranleda att skadestånd jämkas eller inte utgår.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har i olika lagstiftningsärenden noterat att inom regerings-&lt;br&gt;kansliet för närvarande råder en betydande osäkerhet om hur lagtext skall&lt;br&gt;ges en könsneutral utformning. Om man som sker i 8 och 11 §§ i fö-&lt;br&gt;revarande lagförslag använder enbart &amp;quot;han&amp;quot; blir lagtexten smidigare och&lt;br&gt;kan ändå inte föranleda några missförstånd. I annat fall är det enligt&lt;br&gt;Lagrådets mening bättre att använda ”han eller hon” (eller tvärtom)&lt;br&gt;framför allehanda osköna omskrivningar, om inte uttrycket behöver&lt;br&gt;upprepas alltför ofta. I både första och andra styckena av förevarande&lt;br&gt;paragraf skulle det alltså vara bättre att i stället för det andra ”den&lt;br&gt;skadelidande” använda ”han eller hon”. Motsvarande gäller ”den er-&lt;br&gt;sättningsberättigade(s)” i 10 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagrådsremissen föreslås att det i 3 kap. 3 § införs en ny bestämmelse&lt;br&gt;om stats och kommuns ansvar för felaktig myndighetsinformation.&lt;br&gt;Myndigheternas informations- och servicefunktioner har utvecklats i&lt;br&gt;avsevärd mån sedan skadeståndslagen tillkom, inte minst till följd av den&lt;br&gt;serviceskyldighet som numera föreskrivs i förvaltningslagen (1986:223).&lt;br&gt;Den föreslagna bestämmelsen, som skall komplettera ansvarsregeln i&lt;br&gt;3 kap. 2 § skadeståndslagen, är framför allt tänkt som en pendang till det&lt;br&gt;privaträttsliga rådgivar- och informationsansvar som vuxit fram under&lt;br&gt;senare år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen har visat sig vara problematisk att utforma och olika&lt;br&gt;förslag har framlagts under lagstiftningsärendets gång. Den avgörande&lt;br&gt;svårigheten rör frågan, vilket krav som skall uppställas på sambandet&lt;br&gt;mellan informationen och myndighetsutövning; att skadan vållats vid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;myndighetsutövning utgör som bekant i normala fall en grundläggande Prop. 1997/98:105&lt;br&gt;förutsättning för stats och kommuns offentligrättsliga ansvar. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den föreslagna bestämmelsen har ansvaret, i motsats till vad som&lt;br&gt;gäller enligt 3 kap. 2 §, frikopplats från ett uttryckligt samband med&lt;br&gt;myndighetsutövning; den grundläggande ansvarsförutsättningen är i&lt;br&gt;stället att det är en myndighet som har vållat skadan genom felaktig&lt;br&gt;information. En sådan frikoppling kan leda till att ansvaret i och för sig&lt;br&gt;kan komma att sträckas längre än vad som kan anses rimligt, t.ex.&lt;br&gt;gentemot någon som handlar på basis av uppgifter som han inhämtat&lt;br&gt;under en akademisk föreläsning eller på basis av uppgifter i ett&lt;br&gt;betänkande vilka felaktigt återger innehållet i gällande rätt. I dessa fall&lt;br&gt;saknas helt den beroendeställning i förhållande till myndigheten som&lt;br&gt;brukat motivera ett längre gående ansvar för det allmänna gentemot den&lt;br&gt;enskilde än vad som skulle följa av allmänna regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgränsningen har i stället gjorts genom andra rekvisit. Ansvaret&lt;br&gt;förutsätter att det föreligger särskilda skäl. Vid bedömningen av dessa&lt;br&gt;skäl skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras&lt;br&gt;samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna&lt;br&gt;när de lämnades. Av lagrådsremissen (avsnitt 5.2) framgår också, att det&lt;br&gt;endast är tänkt att ansvaret skall kunna göras gällande i ett begränsat&lt;br&gt;antal fall och det understryks, att den enskilde själv har att visa att de&lt;br&gt;rekvisit som uppställs i bestämmelsen är uppfyllda, liksom att det&lt;br&gt;föreligger ett adekvat orsakssamband mellan informationen och skadan&lt;br&gt;samt skadans storlek m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsens utformning leder till att det överlämnas till rättspraxis&lt;br&gt;att närmare dra upp gränserna för ansvaret. Härvid ställs naturligtvis&lt;br&gt;stora krav på domstolarna. Skadeståndsrätten har emellertid, historiskt&lt;br&gt;sett, visat sig vara ett sådant område där en utveckling genom rättspraxis&lt;br&gt;fungerat väl. Lagrådet har därför inga erinringar mot innehållet i den&lt;br&gt;föreslagna bestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Formuleringen av den första meningen i bestämmelsen synes dock&lt;br&gt;något otymplig. Om meningen är, att skadestånd skall utgå för skada som&lt;br&gt;orsakas av att en myndighet på grund av fel eller försummelse lämnar&lt;br&gt;felaktiga upplysningar och råd, föreslår Lagrådet lydelsen:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;”Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som&lt;br&gt;vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga&lt;br&gt;upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns&lt;br&gt;särskilda skäl.”&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1998&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-&lt;br&gt;Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,&lt;br&gt;Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson,&lt;br&gt;von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Freivalds&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1997/98:105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutar proposition 1997/98:105 Det allmännas skadestånds-&lt;br&gt;ansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eländers Gotab 56068, Stockholm 1998&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>delvis bifall</utskottet>
<kammaren>=utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1997/98:LU27</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1998-03-23 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1998-03-24 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1998-03-25 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1998-04-08 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Justitiedepartementet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 14:17:40</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GL03105</dok_id>
<systemdatum>2019-05-22 17:21:06</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Lagutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 14:17:40</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1997/98:LU27</uppgift>
<ref_dok_id>GL01LU27</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1997/98</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>LU27</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Det allmännas skadeståndsansvar, m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1997/98:105&lt;br/&gt;
Det allmännas skadeståndsansvar</uppgift>
<ref_dok_id>GL02L24</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1997/98</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L24</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1997/98:105&lt;br/&gt;
Det allmännas skadeståndsansvar</uppgift>
<ref_dok_id>GL02L25</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1997/98</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L25</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1997/98:105&lt;br/&gt;
Det allmännas skadeståndsansvar</uppgift>
<ref_dok_id>GL02L26</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1997/98</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L26</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Bengt Harding Olson  och Kerstin Heinemann  (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1997/98:105&lt;br/&gt;
Det allmännas skadeståndsansvar</uppgift>
<ref_dok_id>GL02L26</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1997/98</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L26</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Bengt Harding Olson  och Kerstin Heinemann  (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Gudrun Schyman  m.fl. (V)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1997/98:105&lt;br/&gt;
Det allmännas skadeståndsansvar</uppgift>
<ref_dok_id>GL02L24</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1997/98</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L24</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Gudrun Schyman  m.fl. (V)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Rolf Dahlberg  m.fl. (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1997/98:105&lt;br/&gt;
Det allmännas skadeståndsansvar</uppgift>
<ref_dok_id>GL02L25</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1997/98</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>L25</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Rolf Dahlberg  m.fl. (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>