<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2359775</hangar_id>
 <dok_id>GJ03126</dok_id>
 <rm>1995/96</rm>
 <beteckning>126</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1995/96:126</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ>Utrikesdepartementet</organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>126</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1996-01-25 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:56:46</systemdatum>
 <publicerad>1996-01-01 00:00:00</publicerad>
 <titel>Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GJ03126/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GJ03126</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GJ03126</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1995/96:126&lt;/h1&gt;
&lt;h3&gt;Förnyad förklaring enligt artikel 46 i&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Europakonventionen&lt;/h3&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GJ03126/prop_199596__126-1.png" style="width:38pt;height:48pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholm den 25 januari 1996&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingvar Carlsson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lena Hjelm-Wallén&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Utrikesdepartementet)&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att regeringen avger&lt;br&gt;förklaring enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd&lt;br&gt;för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att&lt;br&gt;Sverige utan villkor erkänner den europeiska domstolen för de mänskliga&lt;br&gt;rättigheterna som behörig i fråga om tvister som rör tolkningen och&lt;br&gt;tillämpningen av konventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 126&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Innehållsförteckning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till riksdagsbeslut ........................ 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ärendet och dess beredning....................... 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bakgrund.................................... 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll..... &amp;nbsp;4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Domstolens verksamhet m.m.................. 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Konsekvenser av fällande domar............... 7&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Överväganden ................................ 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga Domar i mål mot Sverige..................... 9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 25 januari 1996 ................................. 20&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;1 Förslag till riksdagsbeslut&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår att riksdagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;godkänner att Sverige utan villkor avger sådan förklaring som avses i&lt;br&gt;artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de&lt;br&gt;mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1* Riksdagen 1995^6. 1 saml. Nr 126&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ärendet och dess beredning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Enligt artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd for de&lt;br&gt;mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-&lt;br&gt;konventionen) kan konventionsstaterna avge förklaring att Europa-&lt;br&gt;domstolens jurisdiktion i frågor om tolkning och tillämpning av&lt;br&gt;konventionen är tvingande för staten. Den 15 juni 1966 deponerade&lt;br&gt;Sverige hos Europarådets generalsekreterare en förklaring enligt denna&lt;br&gt;artikel av innebörd att Sverige för en tid av fem år räknat från den 13 maj&lt;br&gt;1966 och under förutsättning av ömsesidighet erkände att i alla frågor om&lt;br&gt;tolkning eller tillämpning av konventionen samt av det första och det&lt;br&gt;fjärde tilläggsprotokollet domstolens jurisdiktion skulle vara tvingande i&lt;br&gt;och för sig och utan särskild överenskommelse (prop. 1966:33, bet. UU3,&lt;br&gt;rskr. 152). Det svenska erkännandet av domstolens behörighet har senare&lt;br&gt;förnyats för ytterligare femårsperioder (prop. 1971:13, 1975/76:120,&lt;br&gt;1980/81:96, 1985/86:94 och 1990/91:79) och löper således ut den 13 maj&lt;br&gt;1996. Regeringen måste därför ånyo ta ställning till frågan om ett förlängt&lt;br&gt;erkännande av domstolens jurisdiktion. I fråga om bakgrunden till den&lt;br&gt;ursprungliga svenska förklaringen hänvisas till vad dåvarande chefen för&lt;br&gt;Justitiedepartementet anförde i proposition 1966:33.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sverige har varit underkastat Europadomstolens jurisdiktion sedan år&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1966.1 regeringens proposition om inkorporering av Europakonventionen&lt;br&gt;och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) föreslog regeringen&lt;br&gt;med utgångspunkt i Fri- och rättighetskommitténs delbetänkande Inkorpo-&lt;br&gt;rering av Europakonventionen (SOU 1993:40) att Sverige utan begräns-&lt;br&gt;ning i tiden och utan förbehåll om ömsesidighet, bör erkänna Europadom-&lt;br&gt;stolens jurisdiktion när det nu gällande tidsbegränsade erkännandet av&lt;br&gt;domstolens jurisdiktion löper ut. Fri- och rättighetskommitténs betänkande&lt;br&gt;har remissbehandlats. Någon särskild remissbehandling av detta ärende&lt;br&gt;har därför inte ansetts behövlig. En förteckning över de remissinstanser&lt;br&gt;som yttrat sig över kommitténs betänkande finns i bilaga 3 till proposi-&lt;br&gt;tionen 1993/94:117. En sammanställning av remissyttranden har publice-&lt;br&gt;rats och finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ds 1993:90, reviderad&lt;br&gt;upplaga).&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Bakgrund&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;3.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Europakonventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952&lt;br&gt;(prop. 1951:165, bet. UU11, rskr. 251:2). Senare har Sverige också&lt;br&gt;ratificerat elva tilläggsprotokoll till konventionen (prop. 1953:32,1964:87,&lt;br&gt;1983/84:31, 1984/85:123, 1985/86:18, 1991/92:165 samt 1994/95:115).&lt;br&gt;Genom de första, fjärde, sjätte och sjunde tilläggsprotokollen har antalet&lt;br&gt;skyddade rättigheter utökats. Det andra protokollet reglerar behörigheten&lt;br&gt;för Europadomstolen att avge rådgivande yttranden till Europarådets&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ministerkommitté. De tredje och åttonde protokollen innefattar vissa Prop. 1995/96:126&lt;br&gt;förändringar i förfarandet inför Europakommissionen och Europadomsto-&lt;br&gt;len. Det femte protokollet gäller sättet att utse ledamöter i kommissionen&lt;br&gt;och domstolen. Det nionde protokollet ger också en enskild klagande rätt&lt;br&gt;att hänskjuta ett mål till domstolens prövning. Det tionde rör om-&lt;br&gt;röstningsreglema i Europarådets ministerkommitté vid behandling av&lt;br&gt;klagomål enligt artikel 32 i konventionen. Det elfte protokollet innefattar&lt;br&gt;en genomgripande reformering av övervakningssystemet enligt konventio-&lt;br&gt;nen. De två sistnämnda protokollen har ännu inte trätt i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtliga stater som ratificerat konventionen har numera avgett förkla-&lt;br&gt;ringar enligt artikel 46. Också rätten för enskilda enligt artikel 25 att&lt;br&gt;anföra klagomål till kommissionen har numera erkänts av samtliga&lt;br&gt;konventionsanslutna stater. Av Europarådets medlemsstater är det endast&lt;br&gt;Albanien, Andorra, Estland, Lettland, Makedonien, Moldavien och&lt;br&gt;Ukraina som ännu inte har ratificerat konventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finland, Irland, Island, Nederländerna, Rumänien, Slovenien och&lt;br&gt;Schweiz har erkänt domstolens behörighet för obegränsad tid. Det&lt;br&gt;schweiziska godkännandet av den enskilda klagorätten omprövas dock&lt;br&gt;vart tredje år. Övriga stater har erkänt domstolens behörighet för&lt;br&gt;tidsperioder varierande mellan två och fem år. Danmark och Norge har&lt;br&gt;liksom Sverige erkänt domstolens behörighet under en femårsperiod åt&lt;br&gt;gången.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konventionen och protokollen nr 1-8 till denna har införlivats med&lt;br&gt;svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen&lt;br&gt;angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande&lt;br&gt;friheterna (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246).&lt;br&gt;Lagen trädde i kraft den 1 januari 1995. Också protokoll nr 9 har med&lt;br&gt;verkan från den 1 augusti 1995 införlivats med svensk rätt (prop.&lt;br&gt;1994/95:115, bet. 1994/95:UU12, rskr. 1994/95:214). I samband med&lt;br&gt;färdigställandet av regeringens proposition om inkorporering av Europa-&lt;br&gt;konventionen och andra fri- och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117)&lt;br&gt;utarbetades en ny översättning av konventionen och dess tilläggsprotokoll.&lt;br&gt;Den nya översättningen har intagits som bilaga 2 till Konstitutionsutskot-&lt;br&gt;tets betänkande, 1994/95:KU5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.2 Domstolens verksamhet m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolen hade vid utgången av år 1995 avgjort 527 mål. Flertalet domar&lt;br&gt;har meddelats under perioden efter år 1980. Fram till dess hade endast ett&lt;br&gt;åttiotal mål prövats av domstolen. Av de mål som domstolen avgjort rör&lt;br&gt;31 Sverige. I 21 av dessa mål har fastställts att Sverige har brutit mot&lt;br&gt;konventionen. 10 av de fållande domarna rör avsaknaden av möjlighet till&lt;br&gt;domstolsprövning av förvaltningsbeslut, i ett fall kombinerat med ägande-&lt;br&gt;rättskränkning. Fyra mål rör frågor i anslutning till omhändertagande av&lt;br&gt;barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga&lt;br&gt;eller motsvarande tidigare gällande lagstiftning. Några mål rör kravet på&lt;br&gt;opartisk domstolsprövning och rätten till muntlig förhandling inför&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;domstol. De övriga fallande domarna rör andra rättsområden. De 21 Prop. 1995/96:126&lt;br&gt;fallande domarna kan jämföras med antalet fällande domar i några andra&lt;br&gt;länder, t.ex. Italien (85), Storbritannien (37), Belgien (35), Österrike (35),&lt;br&gt;Frankrike (34) Nederländerna (23), Danmark (2) och Norge (1).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En redovisning av de domar som meddelats i mål mot Sverige finns i&lt;br&gt;bilagan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För närvarande är endast ett mål mot Sverige anhängigt i domstolen.&lt;br&gt;Detta rör frågan om fackliga stridsåtgärder vidtagna mot en oorganiserad&lt;br&gt;arbetsgivare för att förmå denne att träffa kollektivavtal kan anses utgöra&lt;br&gt;en kränkning av arbetsgivarens rätt till skydd för sin negativa förenings-&lt;br&gt;frihet och om staten, genom att i lagstiftning eller på annat vis ha&lt;br&gt;underlåtit att skydda arbetsgivaren mot stridsåtgärdema, kan ådra sig&lt;br&gt;ansvar för konventionsbrott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet mål som prövats av domstolen har alltså ökat avsevärt under de&lt;br&gt;senaste åren. År 1982 hänsköts 10 mål till domstolens prövning. År 1995&lt;br&gt;hänsköts 113 mål på begäran av en stat eller av kommissionen. Protokoll&lt;br&gt;nr 9, som också ger den enskilde klaganden en rätt att hänskjuta mål till&lt;br&gt;domstolens prövning, har hittintills tillämpats endast i ett fatal fall. I 31&lt;br&gt;fall har domstolen med tillämpning av detta protokoll avslagit den&lt;br&gt;enskildes begäran om att få målet prövat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom de mål som prövas av domstolen först måste granskas av&lt;br&gt;kommissionen kan det vara av intresse att se målutvecklingen hos denna&lt;br&gt;för att kunna bedöma domstolens framtida arbetsbörda. Antalet&lt;br&gt;registrerade klagomål hos kommissionen har ökat från några 100 per år&lt;br&gt;i början av 1980-talet till ca 3 500 vid utgången av 1995. Härtill kommer&lt;br&gt;det stora antalet klagomål som inte registrerats - 10 200 vid utgången av&lt;br&gt;år 1995. Den ökande måltillströmningen sammanhänger med att&lt;br&gt;konventionssystemet blivit mer känt i flera stater, men också med&lt;br&gt;utvidgningen av antalet medlemsstater i Europarådet. Måltillströmningen&lt;br&gt;har gett upphov till stora balanser hos kommissionen och det kan ta 4-5&lt;br&gt;år innan ett klagomål slutligt prövats av konventionsorganen. Genom&lt;br&gt;protokoll nr 11 till konventionen har ett försök gjorts att åstadkomma en&lt;br&gt;mer rationell målhantering (se prop. 1994/95:115). Enligt detta protokoll&lt;br&gt;skall den nuvarande kommissionen och domstolen avskaffas och ersättas&lt;br&gt;av en ny domstol med heltidsarbetande ledamöter. Reformen träder i kraft&lt;br&gt;ett år efter det att samtliga konventionsstater ratificerat protokoll nr 11&lt;br&gt;vilket kan beräknas ha skett under år 1996 eller 1997.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;År 1995 registrerades 165 klagomål mot Sverige hos kommissionen.&lt;br&gt;Flertalet av de klagomål som har riktats mot Sverige har dock prövats av&lt;br&gt;kommissionen utan att något brott mot konventionen konstaterats.&lt;br&gt;Åtskilliga har också avvisats av kommissionen av formella skäl. I några&lt;br&gt;fall har staten och den klagande träffat förlikning i saken. De klagomål&lt;br&gt;mot Sverige som för närvarande är under handläggning vid kommissionen&lt;br&gt;gäller frågor av skiftande art. Alltjämt förekommer mål om om-&lt;br&gt;händertagande av barn. En påtaglig ökning av antalet utlänningsmål har&lt;br&gt;kunnat konstateras på senare år. Vidare handläggs för närvarande mål om&lt;br&gt;rättsprövning, skyddet för privatlivet och sjukvårdssekretessen, brotts-&lt;br&gt;skadeersättning, Justitiekanslems tillsyn över domstolarna, samemas jakt-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och fiskerätt samt ifrågasatt tillämpning av medverkansreglema i brotts- Prop. 1995/96:126&lt;br&gt;balken på skattebedrägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3.3 Konsekvenser av fållande domar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom den tolkning som domstolen har gett vissa av konventionens&lt;br&gt;bestämmelser har det visat sig att svensk rätt och svensk rättstillämpning&lt;br&gt;inte i alla delar stått i överensstämmelse med Sveriges åtaganden enligt&lt;br&gt;konventionen. Domstolens avgöranden har därför lett till ett antal lagstift-&lt;br&gt;ningsåtgärder på olika områden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en följd av domen i målet Sporrong-Lönnroth (dom 1982-09-23,&lt;br&gt;Ser. A No 52) har bl.a. införts en bestämmelse i 3 kap. 6 § ex-&lt;br&gt;propriationslagen (1972:719) som innebär att ett expropriationstillstånd&lt;br&gt;förfaller, om saken inte har fullföljts genom ansökan om stämning till&lt;br&gt;domstol inom ett år från det att tillståndet beviljades (prop. 1987/88:69,&lt;br&gt;bet. 1987/88:KU38, rskr. 1987/88:189).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolens domar i målen Skoogström och McGoff (dom 1984-10-02&lt;br&gt;resp. 1984-10-26, Ser. A No 83) har föranlett ändringar av de svenska&lt;br&gt;häktnings- och anhållandereglema i 24 kap. rättegångsbalken (prop.&lt;br&gt;1986/87:112, bet.l987/88:JuU7, rskr. 1987/88:30). Ändringarna innebär&lt;br&gt;bl.a. att häktningsförhandling alltid måste hållas inom 96 timmar efter det&lt;br&gt;att den misstänkte berövats friheten, vilket har medfört att domstolarna&lt;br&gt;ibland måste hålla häktningsförhandling på lördagar och söndagar samt&lt;br&gt;andra helgdagar. Dessa regler har senare reviderats, dock utan att huvud-&lt;br&gt;regeln ändrats (SFS 1995:1310).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Domstolens domar rörande avsaknaden av möjlighet till domstolspröv-&lt;br&gt;ning av vissa förvaltningsbeslut som ansetts röra den enskildes civila&lt;br&gt;rättigheter (se t.ex. målen Pudas och Bodén (dom 1987-10-27 i båda&lt;br&gt;fallen, Ser. A No 125) har lett till att ett nytt prövningsförfarande&lt;br&gt;(rättsprövning) har införts. Enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av&lt;br&gt;vissa förvaltningsbeslut (prop. 1987/88:69, bet.l987/88:KU38, rskr.&lt;br&gt;1987/88:189) skall Regeringsrätten, på ansökan av enskild pröva om ett&lt;br&gt;avgörande som träffats av regeringen eller av en förvaltningsmyndighet&lt;br&gt;som sista instans strider mot någon rättsregel. Efter den 1 januari 1995&lt;br&gt;skall prövningen av en förvaltningsmyndighets beslut göras av kammarrätt&lt;br&gt;(SFS 1994:1759). Förfarandet gäller sådana förvaltningsärenden som rör&lt;br&gt;myndighetsutövning mot enskilda. Också andra lagstiftningsåtgärder har&lt;br&gt;måst vidtagas. För närvarande övervägs bl.a. konsekvenserna av dom-&lt;br&gt;stolens dom i målet Holm (dom 1993-11-25, Ser. A No 279-A) som gäller&lt;br&gt;sammansättningen av domstol i tryckfrihetsmål. Frågan har behandlats i&lt;br&gt;Domarutredningens betänkande SOU 1994:99, Domaren i Sverige inför&lt;br&gt;framtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den rättspraxis som utvecklas av domstolen far allt större betydelse för&lt;br&gt;konventionsstatemas interna lagstiftning. I de stater - de flesta - där&lt;br&gt;konventionen utgör en del av den nationella rätten påverkar konventionen&lt;br&gt;och domstolens praxis den nationella rättstillämpningen direkt. I Sverige&lt;br&gt;kan - särskilt i Högsta domstolens praxis - iakttas att konventions-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;organens avgöranden i ökad utsträckning tas i beaktande vid tolkningen Prop. 1995/96:126&lt;br&gt;av svenska rättsregler. I lagstiftningsarbetet är det numera inte ovanligt att&lt;br&gt;utförliga resonemang förs om konventionsförenligheten av sådana&lt;br&gt;lagförslag som berör den enskildes konventionsskyddade rättigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utveckligen av praxis i Strasbourg måste således fortlöpande följas av&lt;br&gt;regeringen, av domstolarna och av rättstillämpande myndigheter. Detta har&lt;br&gt;blivit särskilt viktigt sedan konventionen inkorporerats med svensk rätt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4 Överväganden&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Riksdagen godkänner att regeringen avger&lt;br&gt;förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen att Sverige utan&lt;br&gt;villkor erkänner Europadomstolens jurisdiktion i fråga om tvister&lt;br&gt;om tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fri- och rättighetskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak&lt;br&gt;med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Ingen remissinstans har riktat någon invändning&lt;br&gt;mot förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Sverige har nu under snart 30 år varit&lt;br&gt;underkastat Europadomstolens jurisdiktion. Samtliga konventionsanslutna&lt;br&gt;stater har numera också godtagit denna jurisdiktion. Erkännande av&lt;br&gt;domstolens jurisdiktion enligt artikel 46 och av den enskilda klagorätten&lt;br&gt;enligt artikel 25 har för de stater som på senare år blivit medlemmar av&lt;br&gt;Europarådet kommit att bli en förutsättning för medlemsskap. I regering-&lt;br&gt;ens proposition om inkorporering av Europakonventionen och andra fri-&lt;br&gt;och rättighetsfrågor (prop. 1993/94:117) föreslog regeringen att Sverige&lt;br&gt;utan begränsning i tiden och utan förbehåll om ömsesidighet bör erkänna&lt;br&gt;Europadomstolens jurisdiktion när det nu gällande tidsbegränsade&lt;br&gt;erkännandet av domstolens jurisdiktion löper ut. Genom att godkänna&lt;br&gt;protokoll nr 11 till konventionen har riksdagen också godtagit att Sverige&lt;br&gt;utan tidsbegränsning eller andra villkor underkastar sig den nya Europa-&lt;br&gt;domstolens jurisdiktion såvitt gäller tolkningen och tillämpningen av&lt;br&gt;Europakonventionen. Enligt regeringens uppfattning bör en ny förklaring&lt;br&gt;enligt artikel 46 kunna avges utan begränsning i tiden. Erkännandet&lt;br&gt;behöver inte längre förknippas med ömsesidighetsvillkor. Det skall avse&lt;br&gt;domstolens behörighet enligt såväl konventionen som det första, det&lt;br&gt;fjärde, och det sjunde tilläggsprotokollet.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Domar i mål mot Sverige*&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Svenska Lokmannaforbundet (dom 1976-02-06,&lt;/h4&gt;
&lt;h4&gt;Ser, A No 20&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet rörde främst i vad mån en rätt for fackförening att sluta kollektiv-&lt;br&gt;avtal kunde härledas ur artikel 11 i konventionen (skyddet för före-&lt;br&gt;ningsfriheten). Statens avtalsverk hade vägrat sluta kollektivavtal med&lt;br&gt;Svenska Lokmannaforbundet. Lokmannaforbundet ansåg att förbundets&lt;br&gt;rättigheter enligt artikel 11 därigenom blivit kränkta och att avtalsverkets&lt;br&gt;handlingssätt också varit diskriminerande mot förbundet eftersom Av-&lt;br&gt;talsverket slutit kollektivavtal med flera andra stora fackföreningskollektiv&lt;br&gt;och oberoende förbund. Domstolen, som konstaterade att Lokmannaför-&lt;br&gt;bundet på olika sätt kunde agera i förhållande till den svenska regeringen&lt;br&gt;och att förbundet hade rätt att förhandla med Avtalsverket, fann, liksom&lt;br&gt;kommissionen, att någon kränkning av konventionen inte förevarit.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Schmidt och Dahlström (dom 1976-02-06,&lt;/h4&gt;
&lt;h4&gt;Ser, A No 21)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet rörde fackliga rättigheter. Klagandena var anslutna till SACO&lt;br&gt;respektive SR. Dessa förbund hade deltagit i en konflikt på&lt;br&gt;arbetsmarknaden som innefattat såväl strejk som lockout. Sedan konflikten&lt;br&gt;avblåsts träffades kollektivavtal, vilket bl.a. innefattade rätt till retroaktiva&lt;br&gt;lönepåslag, dock inte för medlemmar i förbund som varit uttagna i&lt;br&gt;konflikten. Klagandena, som inte personligen varit uttagna i konflikt,&lt;br&gt;klagade över att de inte erhållit de retroaktiva tilläggen och gjorde&lt;br&gt;gällande att detta innefattade brott mot artikel 11 (skyddet för&lt;br&gt;föreningsfriheten) och att de utsatts för en diskriminerande behandling i&lt;br&gt;strid med artikel 14. Domstolen, som konstaterade att konventionen inte&lt;br&gt;ger någon rätt till retroaktiv löneersättning, fann att klagandena inte på&lt;br&gt;något vis förvägrats rätten att som medlemmar av en fackförening främja&lt;br&gt;sina intressen och således att något konventionsbrott inte ägt rum.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Sporrong-Lönnroth (dom 1982-09-23, Ser. A No 52&lt;br&gt;och dom 1984-12-18, Ser. A No 88)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde två fastigheter i Stockholm som under lång tid, 25 respektive&lt;br&gt;12 år, varit belagda med expropriationstillstånd och därtill knutna bygg-&lt;br&gt;nadsförbud. Fastighetsägarna saknade enligt svensk lag möjlighet att få&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;* Hänvisningarna avser publikationen Publications of the European Court of Human Rights,&lt;br&gt;Series A: Judgments and Decisions, Carl Heymanns Verlag KG, Köln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tid för tillstånden bestämd eller att få någon slags ekonomisk ersättning.&lt;br&gt;Domstolen fann att dessa omständigheter i förening innebar en kränkning&lt;br&gt;av artikel 1 i första tilläggsprotokollet (skyddet för äganderätten). Domsto-&lt;br&gt;len fann också att artikel 6 i konventionen kränkts därigenom att&lt;br&gt;fastighetsägarna enligt svensk rätt saknade möjlighet att få tvisten mellan&lt;br&gt;dem och Stockholms stad prövad i domstol. Fastighetsägarna tillerkändes&lt;br&gt;skadestånd av svenska staten med 800 000 respektive 200 000 kr jämte&lt;br&gt;ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skoogström fdom 1984-10-02. Ser. A No 83)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet rörde samma fråga som målet McGoff, se nedan. I domen avskrev&lt;br&gt;domstolen målet från vidare handläggning sedan regeringen och klaganden&lt;br&gt;träffat förlikning. Enligt förlikningen åtog sig regeringen att vidta lagstift-&lt;br&gt;ningsåtgärder i syfte att bringa rättegångsbalkens regler i överens-&lt;br&gt;stämmelse med artikel 5 (3) i konventionen. Klaganden tillerkändes&lt;br&gt;ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;McGoff fdom 1984-10-26. Ser, A No 83)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde hur länge en person får hållas frihetsberövad innan frihets-&lt;br&gt;berövandet skall prövas av en domstol. McGoff var häktad i sin frånvaro,&lt;br&gt;greps och placerades i häkte och förvarades där under 15 dagar innan&lt;br&gt;häktningsfrågan prövades vid en förhandling i tingsrätten där McGoff var&lt;br&gt;närvarande. Domstolen fann att denna tidsperiod överskred vad som avses&lt;br&gt;med uttrycket ”promptly” i artikel 5 (3) i konventionen. I bestämmelsen&lt;br&gt;anges att var och en som berövats sin frihet har rätt att bli ställd inför&lt;br&gt;domstol ”promptly”. Domstolen fann således att denna artikel blivit&lt;br&gt;kränkt. McGoff tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Leander (dom 1987-03-26, Ser. A No 116)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde tillämpningen av bestämmelserna i personalkontrollkun-&lt;br&gt;görelsen (1969:446). Leander anställdes som vikarierande museitekniker&lt;br&gt;vid marinmuseet i Karlskrona, som ligger i anslutning till örlogsbasen&lt;br&gt;inom militärt skyddsområde. Efter en kort tid blev Leander uppsagd. Han&lt;br&gt;informerades om att skälet härtill var resultatet av den personkontroll som&lt;br&gt;utförts beträffande honom. Han informerades dock inte närmare om vad&lt;br&gt;som legat till grund för resultatet av personalkontrollen. Leander gjorde&lt;br&gt;gällande att personalkontrollen inneburit brott bl.a. mot artiklarna 8 (rätten&lt;br&gt;till skydd för privatlivet) och 10 (rätten till yttrande-och åsiktsfrihet) samt&lt;br&gt;mot artikel 13 (rätten till ett effektivt rättsmedel för att påtala&lt;br&gt;konventionsbrott). Europadomstolen fann enhälligt att någon kränkning&lt;br&gt;inte förevarit av artiklarna 8 och 10. Domstolens majoritet fann inte heller&lt;br&gt;att artikel 13 blivit kränkt eftersom Leander hade vissa möjligheter att&lt;br&gt;anföra klagomål hos Rikspolisstyrelsen och kammarrätten, då det gällde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att fa information om utfallet av personalkontrollen, samt hos Justitie-&lt;br&gt;ombudsmannen och Justitiekanslem.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Pudas (dom 1987-10-27. Ser, A No 125)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde om det krav på domstolsprövning av tvister om civila&lt;br&gt;rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i konventionens artikel 6(1)&lt;br&gt;gäller vid prövning av en fråga om indragning av trafiktillstånd enligt&lt;br&gt;yrkestrafiklagen (1979:559). Pudas, som bedrev taxirörelse i Norrbotten,&lt;br&gt;fick sitt trafiktillstånd indraget. Svensk rätt medgav inte att en sådan fråga&lt;br&gt;kunde bli prövad av domstol. Domstolen fann att artikeln var tillämplig&lt;br&gt;och att avsaknaden av domstolsprövning innefattade en kränkning av&lt;br&gt;nämnda artikel. Pudas tillerkändes ideellt skadestånd med 20 000 kr samt&lt;br&gt;ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Bodén (dom 1987-10-27. Ser, A No 125)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Liksom i fallet Sporrong-Lönnroth gällde målet expropriationstillstånd och&lt;br&gt;möjligheten att få en tvist om ett sådant tillstånd prövad av domstol.&lt;br&gt;Eftersom någon sådan möjlighet inte fanns enligt svensk rätt fann&lt;br&gt;domstolen att artikel 6(1) blivit kränkt. Bodén tillerkändes ersättning för&lt;br&gt;rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Olsson (dom 1988-03-24, Ser A No 130)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde omhändertagande och fosterhemsplacering av makarna&lt;br&gt;Olssons tre barn enligt lagen om vård av unga och huruvida de åtgärder&lt;br&gt;som vidtagits av svenska myndigheter innefattade en kränkning av artikel&lt;br&gt;8 i konventionen (skyddet för familjefriden). Domstolen fann att beslutet&lt;br&gt;att omhänderta barnen var berättigat men att placeringen av barnen i olika&lt;br&gt;fosterhem långt ifrån det ursprungliga föräldrahemmet och långt ifrån&lt;br&gt;varandra innebar en kränkning av artikel 8. Föräldrarna tillerkändes&lt;br&gt;skadestånd med 200 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ekbatani (dom 1988-05-26, Ser. A No 134)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde om de svenska reglerna för rättegång i hovrätt uppfyllde&lt;br&gt;kriterierna i artikel 6 i konventionen, som bl.a. ger var och en åtalad&lt;br&gt;person rätt att få sin sak prövad av domstol vid en ”fair and public&lt;br&gt;hearing”. Ekbatani dömdes vid en tingsrätt för olaga hot till dagsböter&lt;br&gt;efter sedvanlig huvudförhandling. Den hovrätt till vilken Ekbatani&lt;br&gt;överklagat domen avgjorde målet utan huvudförhandling i enlighet med&lt;br&gt;reglerna i den svenska rättegångsbalken och fastställde därvid tingsrättens&lt;br&gt;dom. Domstolen fann att artikel 6 kränkts eftersom Ekbatani förvägrats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;muntlig förhandling i hovrätten. Ekbatani tillerkändes ersättning för&lt;br&gt;rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Langborger (dom 1989-06-22, Ser. A No 155)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde om bostadsdomstolen genom sin sammansättning med&lt;br&gt;intresseledamöter kunde anses som en opartisk domstol i den mening som&lt;br&gt;avses i artikel 6 i konventionen i en tvist mellan en hyresgäst som inte&lt;br&gt;var ansluten till Hyresgästernas Riksförbund och en hyresvärd som var&lt;br&gt;ansluten till Sveriges Fastighetsägarförbund. Tvisten gällde giltigheten av&lt;br&gt;en s.k. förhandlingsklausul ingången mellan Hyresgästernas Riksförbund&lt;br&gt;och Sveriges Fastighetsägarförbund. Vid prövningen av målet bestod bos-&lt;br&gt;tadsdomstolen av två juristdomare och två intresseledamöter utsedda på&lt;br&gt;förslag av de nämnda intresseorganisationerna. Europadomstolen fann att&lt;br&gt;det inte fanns anledning att hysa något tvivel om intresseledamötemas&lt;br&gt;personliga opartiskhet. Men de hade enligt domstolen nära förbindelse&lt;br&gt;med de organisationer som nominerat dem och som båda hade ett intresse&lt;br&gt;av att förhandlingsklausulen ej förklarades ogiltig. Europadomstolen ansåg&lt;br&gt;därför att klaganden hade rimlig anledning att misstänka att intresse-&lt;br&gt;ledamöterna hade ett gemensamt intresse som stred mot hans eget i&lt;br&gt;rättegången och att den intressebalans som normalt ligger i bostads-&lt;br&gt;domstolens sammansättning därför kunde rubbas. Europadomstolen fann&lt;br&gt;således att artikel 6 i konventionen hade kränkts. Langborger tillerkändes&lt;br&gt;ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Eriksson (dom 1989-06-22, Sen.A No .156)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet rörde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen&lt;br&gt;(1980:620) sedan ett omhändertagandebeslut blivit hävt. Klagomål an-&lt;br&gt;fördes av barnets mor och barnet självt i första hand enligt artiklarna 6&lt;br&gt;och 8 i konventionen. När målet prövades hade flyttningsförbudet varit i&lt;br&gt;kraft under sex år från det omhändertagandet hävts. Även om det&lt;br&gt;ursprungliga flyttningsförbudet varit motiverat, kunde, enligt Europa-&lt;br&gt;domstolen, det långvariga förbudet i kombination med umgänges-&lt;br&gt;rättsbegränsningar inte anses acceptabelt. Begränsningarna var f.ö. inte&lt;br&gt;heller lagligen grundade. I dessa hänseenden fann domstolen att artikel 8&lt;br&gt;kränkts. Klagandena saknade möjlighet att få prövning i domstol av de&lt;br&gt;beslutade begränsningarna i umgängesrätten. Denna brist fann Europa-&lt;br&gt;domstolen utgöra en kränkning av artikel 6. Klagandena tillerkändes&lt;br&gt;skadestånd med 300 000 kr jämte ersättning för rättegång kostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Tre Traktörer (dom 1989-07-07. Ser, A No 159)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde indragning av utskänkningstillstånd enligt lagen (1977:293)&lt;br&gt;om handel med drycker. Klaganden, ett aktiebolag som drev en&lt;br&gt;restaurangrörelse i Helsingborg, fick sitt utskänkningstillstånd indraget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Klaganden gjorde gällande att beslutet kränkt bolagsmännens äganderätt&lt;br&gt;och således artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt att en kränkning&lt;br&gt;också förelegat av artikel 6 därigenom att klaganden saknade laglig&lt;br&gt;möjlighet att få återkallelsebeslutet prövat av domstol. Europadomstolen&lt;br&gt;fann att en kränkning av artikel 6 förevarit i sistnämnda hänseende men&lt;br&gt;fann att någon annan kränkning av konventionen inte förekommit.&lt;br&gt;Klaganden tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Allan Jacobsson (dom 1989-10-25, Ser, A No 163)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde huruvida ett långvarigt byggnadsförbud utfärdat med stöd av&lt;br&gt;byggnadslagen (1947:385) innefattade en kränkning av klagandens&lt;br&gt;äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Målet gällde&lt;br&gt;också om beslut att inte ge byggnadslov innefattade en prövning av&lt;br&gt;klagandens civila rättigheter så att klaganden hade en rätt enligt&lt;br&gt;konventionen att få beslutet om förlängning av byggnadsförbuden prövade&lt;br&gt;av domstol. Europadomstolen fann att någon kränkning av artikel 1 i&lt;br&gt;första tilläggsprotokollet inte förevarit men att avsaknaden av möjlighet&lt;br&gt;till domstolsprövning av besluten om förlängning av byggnadsförbudet&lt;br&gt;utgjorde en kränkning av artikel 6 i konventionen. Klaganden tillerkändes&lt;br&gt;ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Håkansson och Sturesson (dom 1990-02-21, Ser. A No 171-A)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde prövning av förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen&lt;br&gt;(1979:230). Klagandena hade av lantbruksnämnden och regeringen fått&lt;br&gt;avslag på sin ansökan om förvärvstillstånd beträffande en jord-&lt;br&gt;bruksfastighet som de inköpt för 240 000 kr. Priset ansågs överstiga&lt;br&gt;marknadsvärdet. I enlighet med bestämmelserna i jordförvärvslagen&lt;br&gt;utbjöds fastigheten till försäljning på offentlig auktion varvid lant-&lt;br&gt;bruksnämnden förvärvade den för 172 000 kr enligt åsatt marknads-&lt;br&gt;värdering. Klagandena gjorde gällande bl.a. brott mot artikel 1 i första&lt;br&gt;tilläggsprotokollet därigenom att klagandenas rätt till skydd för deras&lt;br&gt;egendom blivit kränkt genom lantbruksnämndens och regeringens beslut.&lt;br&gt;De påstod också att artikel 6 blivit kränkt eftersom de saknade möjlighet&lt;br&gt;att fa tvisten om deras rätt till fastigheten prövad av svensk domstol.&lt;br&gt;Europadomstolen biföll klagomålen i sistnämnda hänseende men fann i&lt;br&gt;övrigt att någon kränkning av konventionen inte hade förekommit.&lt;br&gt;Klagandena tillerkändes ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Mats Jacobsson (dom 1990-06-28. Ser. A No 180-A)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde främst om ett beslut om ändring av en fastställd bygg-&lt;br&gt;nadsplan innefattade en prövning av en tvist om klagandens civila&lt;br&gt;rättigheter på ett sätt som medförde att klaganden skulle ha rätt enligt&lt;br&gt;artikel 6 att fa tvisten prövad av svensk domstol. Europadomstolen fann&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att detta var fallet och att avsaknaden av rätt till domstolsprövning enligt &amp;nbsp;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de vid denna tid gällande svenska reglerna, innefattade en kränkning av &amp;nbsp;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;artikel 6. Klaganden tillerkändes skadestånd med 10 000 kr jämte&lt;br&gt;ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Skärbv m.fl. (dom 1990-06-28, Ser. A No 180-B)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde främst om ett beslut om avslag på byggnadslov med&lt;br&gt;hänvisning till rådande byggnadsfbrbud för det område inom vilket&lt;br&gt;klagandenas fastighet var belägen, innefattade en prövning av en tvist om&lt;br&gt;klagandenas civila rättigheter på ett sätt som medförde att klagandena&lt;br&gt;skulle ha rätt enligt artikel 6 att få tvisten prövad av svensk domstol.&lt;br&gt;Europadomstolen fann att detta var fallet och att avsaknaden av rätt till&lt;br&gt;domstolsprövning enligt de vid denna tid gällande svenska reglerna&lt;br&gt;innefattade en kränkning av artikel 6. Klagandena tillerkändes skadestånd&lt;br&gt;med 30 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Nyberg (dom 1990-08-31, Ser. A No 181-B)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet rörde omhändertagande av barn. I domen avskrev domstolen målet&lt;br&gt;från vidare handläggning sedan regeringen och klagandena träffat&lt;br&gt;förlikning. Genom förlikningen tillerkändes klagandena ersättning med&lt;br&gt;225 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Darby (dom 1990-10-23. Ser, A No 187)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde rätt till nedsättning av församlingsskatt enligt lagen&lt;br&gt;(1951:611) om viss lindring i skattskyldigheten för den som inte tillhör&lt;br&gt;svenska kyrkan (dissenterskattelagen). Som förutsättning för skattelindring&lt;br&gt;enligt dissenterskattelagen gällde vid denna tid bl.a. att den skattskyldige&lt;br&gt;var mantalsskriven i Sverige för inkomståret i fråga. Klaganden, som var&lt;br&gt;finsk medborgare, var bosatt på Åland men arbetade i Sverige. Han var&lt;br&gt;inte mantalsskriven i Sverige men ansågs ändå, med hänsyn till den tid&lt;br&gt;som han faktiskt varit bosatt i Sverige, vara skattskyldig i Sverige.&lt;br&gt;Eftersom han inte var mantalsskriven i riket ansåg dock skattedomstolama&lt;br&gt;att klaganden inte kunde få nedsättning av församlingsskatt enligt&lt;br&gt;bestämmelserna i dissenterskattelagen. Klaganden gjorde bl.a. gällande att&lt;br&gt;denna rättstillämpning innefattade brott mot hans rätt till religionsfrihet&lt;br&gt;enligt artikel 9 och att rättstillämpningen var diskriminerande mot honom&lt;br&gt;såvitt gällde såväl hans rätt till skydd för religionsfriheten som&lt;br&gt;äganderätten. Europadomstolen, som inte gick in på en prövning av&lt;br&gt;religionsfrihetsfrågan, fann att en kränkning av artikel 14 förekommit&lt;br&gt;därigenom att klaganden utsatts för en diskriminerande rättstillämpning&lt;br&gt;vad gällde beskattningen. Klaganden tillerkändes skadestånd med 8 000&lt;br&gt;kr jämte ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Fredin (dom 1991-02-18. Ser, A No 192)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde huruvida beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) om av-&lt;br&gt;veckling av en grustäkt på klagandenas fastighet stått i strid med&lt;br&gt;klagandenas rättigheter enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet samt om&lt;br&gt;tvisten om grustäkten rört klagandenas civila rättigheter så att rätt till&lt;br&gt;domstolsprövning förelegat enligt artikel 6 i konventionen. Domstolen&lt;br&gt;konstaterade att indragningen av klagandenas tillstånd till grustäkt på&lt;br&gt;fastigheten inte var att anse som egendomsberövande i konventionens&lt;br&gt;mening utan som en åtgärd med syfte att reglera användningen av fas-&lt;br&gt;tigheten. Domstolen konstaterade att åtgärden hade stöd i lag och hade ett&lt;br&gt;legitimt syfte, naturskyddet, samt att återkallelsen av tillståndet inte kunde&lt;br&gt;anses stå i disproportion till syftet. Någon kränkning av artikel 1 i första&lt;br&gt;tilläggsprotokollet ansågs därför inte ha förevarit. Däremot ansåg&lt;br&gt;domstolen att beslutet rört klagandenas civila rättigheter och att de därför&lt;br&gt;borde haft möjlighet att få tvisten om indragningen av tillståndet prövad&lt;br&gt;av domstol. Artikel 6 ansågs därför kränkt. Klagandena tillerkändes&lt;br&gt;skadestånd med 10 000 kr samt ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Cruz-Varas (dom 1991-03-20. Ser. A No 202)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde huruvida verkställigheten av ett avvisningsbeslut enligt&lt;br&gt;utlänningslagen (1989:529) stått i strid med artiklarna 3 och 8 i konven-&lt;br&gt;tionen samt om regeringens underlåtenhet att följa kommissionens rekom-&lt;br&gt;mendation om inhibition av verkställigheten av avvisningsbeslutet stått i&lt;br&gt;strid med artikel 25 i konventionen. Klaganden, som var medborgare i&lt;br&gt;Chile, avvisades till Chile sedan han nekats uppehållstillstånd. Han påstod&lt;br&gt;sig tidigare ha blivit torterad i Chile och hyste allvarlig fruktan för att&lt;br&gt;detta skulle upprepas om han tvingades återvända. Domstolen fann att&lt;br&gt;verkställigheten av avvisningen inte stått i strid med artiklarna 3 och 8 i&lt;br&gt;konventionen. Inte heller innefattade regeringens underlåtenhet att efter-&lt;br&gt;komma kommissionens rekommendationer om inhibition av verkställig-&lt;br&gt;heten brott mot artikel 25. Någon kränkning av konventionen ansågs&lt;br&gt;således inte ha förekommit.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Helmers (dom 1991-10-29. Ser, A No 212-A)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för&lt;br&gt;att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.&lt;br&gt;Klaganden, som sökt men inte fått anställning som universitetslärare, hade&lt;br&gt;väckt enskilt åtal för förtal mot en medlem av den nämnd som haft att&lt;br&gt;avge yttrande i tillsättningsärendet och mot nämndens föredragande. Såväl&lt;br&gt;tingsrätt som hovrätt ogillade åtalet. Klaganden gjorde gällande bl.a. att&lt;br&gt;en kränkning av artikel 6 förevarit eftersom hovrätten inte hållit muntlig&lt;br&gt;förhandling innan målet avgjordes. Domstolen fann, med hänsyn till&lt;br&gt;omständigheterna i målet och dess betydelse för klagandens rykte som&lt;br&gt;yrkesman och för hans karriär, att hovrätten borde ha hållit förhandling&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i målet för att tillgodose kravet på rättvis rättegång. En kränkning av Prop. 1995/96:126&lt;br&gt;artikel 6 ansågs därför ha ägt rum. Klaganden tillerkändes skadestånd med Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 000 kr.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Andersson (dom 1991-10-29, Ser, A No 212-B)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för&lt;br&gt;att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.&lt;br&gt;Klaganden hade dömts för förseelse mot vägtrafikkungörelsen (1972:603)&lt;br&gt;för att ha kört traktor på motortrafikled. Domen fastställdes av hovrätten&lt;br&gt;utan att muntlig förhandling hållits. Klaganden gjorde gällande att&lt;br&gt;hovrättens underlåtenhet att hålla förhandling inneburit en kränkning av&lt;br&gt;artikel 6. Domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att målet inte gav upphov&lt;br&gt;till några frågor som inte kunde avgöras på handlingarna och&lt;br&gt;överträdelsens ringa karaktär, att avsaknaden av muntlig förhandling i&lt;br&gt;hovrätten inte medfört brott mot artikel 6.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Fejde (dom 1991-10-29, Ser, A No 212-0&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet rörde ifrågasatt skyldighet att hålla muntlig förhandling i hovrätt för&lt;br&gt;att tillgodose kravet i artikel 6 i konventionen på rättvis rättegång.&lt;br&gt;Klaganden hade ådömts ett bötesstraff för brott mot vapenlagen&lt;br&gt;(1973:1176) för det han innehaft ett gevär utan föreskriven licens. Domen&lt;br&gt;fastställdes av hovrätten utan att muntlig förhandling hållits. Klaganden&lt;br&gt;gjorde gällande att hovrättens underlåtenhet att hålla förhandling inneburit&lt;br&gt;en kränkning av artikel 6. Domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att målet&lt;br&gt;inte gav upphov till några frågor som inte kunde avgöras på handlingarna&lt;br&gt;och överträdelsens ringa karaktär, att avsaknaden av muntlig förhandling&lt;br&gt;i hovrätten inte medfört brott mot artikel 6.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;M och R Andersson (dom 1992-02-25, Ser, A No 226-A)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde omhändertagande av barn för samhällsvård, främst huruvida&lt;br&gt;av socialnämnden beslutade begränsningar av vårdnadshavarens rätt till&lt;br&gt;umgänge med en omhändertagen son, stått i överenskommelse med artikel&lt;br&gt;8 i konventionen (skyddet för privat- och familjelivet). Under tid då sonen&lt;br&gt;varit placerad i fosterhem hade socialnämnden förbjudit allt umgänge&lt;br&gt;samt också telefon- och brevkontakter mellan vårdnadshavaren och sonen.&lt;br&gt;Nämndens beslut hade fastställts av länsrätt och kammarrätt. Klagandena&lt;br&gt;gjorde gällande att umgängesrestriktionema stod i strid med artikel 8 i&lt;br&gt;konventionen. Medan kommissionen fann att restriktionerna, såvitt avsåg&lt;br&gt;brev och telefonkontakter, ej var lagligen grundade och därför i strid med&lt;br&gt;konventionen, riktade domstolen ingen kritik mot rättsenligheten av de&lt;br&gt;beslutade åtgärderna. Domstolen fann däremot att - även om åtgärderna&lt;br&gt;haft det legitima syftet att skydda barnets intresse - åtgärderna inte kunde&lt;br&gt;anses nödvändiga för detta syfte. Av detta skäl fann domstolen att artikel&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 blivit kränkt. Vårdnadshavaren och sonen tillerkändes skadestånd med Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50 000 kr vardera samt ersättning för rättegångskostnader. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Rieme (dom 1992-04-22. Ser. A No 226-B)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstlagen&lt;br&gt;(1980:620) sedan ett beslut om omhändertagande av barn för sam-&lt;br&gt;hällsvård hävts. Det rörde också klagandens möjligheter till umgänge med&lt;br&gt;barnet under tiden för flyttningsförbudet. Klagandens barn hade år 1977&lt;br&gt;vid knappt ett års ålder omhändertagits för samhällsvård och placerats i&lt;br&gt;fosterhem. Omhändertagandet hävdes år 1984. Samtidigt förbjöds&lt;br&gt;klaganden att flytta barnet från fosterhemmet. Någon reglering av um-&lt;br&gt;gängesrätten ägde emellertid inte rum. Flyttningsförbudet hävdes år 1989.&lt;br&gt;Klaganden gjorde gällande att de vidtagna åtgärderna hindrat hans åter-&lt;br&gt;förening med barnet. Europadomstolen, som inte fann anledning att&lt;br&gt;kritisera berörda myndigheter, bedömde åtgärderna som nödvändiga i&lt;br&gt;barnets intresse. Klaganden vann alltså inte gehör för påståendet om att&lt;br&gt;en kränkning av konventionen ägt rum.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Olsson II (dom 1992-11-27. Ser, A No 250)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde främst s.k. flyttningsförbud utfärdat enligt 28 § socialtjänstla-&lt;br&gt;gen (1980:620) sedan ett beslut om omhändertagande av barn för sam-&lt;br&gt;hällsvård hävts. Klagandenas barn hade varit omhändertagna för sam-&lt;br&gt;hällsvård och placerade i olika fosterhem sedan år 1980. Omhänder-&lt;br&gt;tagandebesluten och dessas genomförande har prövats av Europa-&lt;br&gt;domstolen i en tidigare dom (Olsson mot Sverige, dom den 24 mars 1988,&lt;br&gt;Ser. A Vol. 130). Efter flera rättegångar hävdes omhändertagandet år&lt;br&gt;1987. Kort därefter förbjöds föräldrarna att flytta barnen från respektive&lt;br&gt;fosterhem. Likaså begränsades föräldrarnas rätt till umgänge med barnen,&lt;br&gt;utan att denna åtgärd var lagligen grundad och utan möjlighet för&lt;br&gt;föräldrarna att få umgängesrätt fastställd av domstol. Klagandena gjorde&lt;br&gt;gällande att de svenska myndigheternas handläggning innefattade ett&lt;br&gt;flertal konventionsbrott, främst mot artikel 8. Europadomstolen bedömde&lt;br&gt;de vidtagna åtgärderna som nödvändiga i barnens intresse. Domstolen&lt;br&gt;fann emellertid att den bristande lagligheten av umgängesbegränsningama&lt;br&gt;och avsaknaden av möjlighet till domstolsprövning innebar brott mot&lt;br&gt;artiklarna 8 resp. 6, vilket regeringen också vidgått. Övriga klagomål&lt;br&gt;ogillades. Klagandena tillerkändes skadestånd med 50 000 kr jämte&lt;br&gt;ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Holm (dom 1993-11-25. Ser, A No 279-A)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde huruvida en enskild part erhållit en opartisk rättegång i ett&lt;br&gt;tryckfrihetsmål. Klaganden hade väckt enskilt åtal avseende förtal mot&lt;br&gt;författaren till en bok utgiven av Tidens Bokförlag AB samt skadestånds-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;talan mot förlaget. Klagandens talan grundade sig på vissa uttalanden som&lt;br&gt;gjorts i boken om klagandens politiska uppfattning. Inför rättegången&lt;br&gt;försökte klaganden jäva vissa medlemmar av juryn på den grunden att&lt;br&gt;medlemmar av det socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) inte borde ingå&lt;br&gt;i juryn. Klaganden ansåg att dessas opartiskhet kunde ifrågasättas&lt;br&gt;eftersom såväl bokens författare som förlaget var starkt knutet till den&lt;br&gt;socialdemokratiska rörelsen. Jävsinvändingen ogillades. Då målet slutligen&lt;br&gt;avgjordes hade fem av de nio jurymedlemmarna olika anknytning till&lt;br&gt;SAP. Juryn fann ej de ifrågavarande uttalandena i boken brottsliga och&lt;br&gt;klagandens talan lämnades därför utan bifall. Klaganden gjorde gällande&lt;br&gt;att han på grund av juryns sammansättning inte fått en opartisk domstols-&lt;br&gt;prövning på sätt anges i artikel 6. Europadomstolen fann, liksom&lt;br&gt;kommissionen, med hänvisning till de särskilda omständigheterna i målet,&lt;br&gt;att artikel 6 blivit kränkt eftersom Stockholms tingsrätt, i den samman-&lt;br&gt;sättning den hade vid avgörandet av tryckfrihetsmålet, inte kunde anses&lt;br&gt;som en oberoende och opartisk domstol. Domstolen konstaterade att det&lt;br&gt;fanns en koppling mellan svarandena i tryckfrihetsmålet och fem av&lt;br&gt;jurymedlemmarna som kunde ge upphov till frågor om dessas oberoende&lt;br&gt;och opartiskhet. Härtill kom avsaknaden av möjlighet till överklagande av&lt;br&gt;den frikännande domen. Klagandens yrkande om skadestånd ogillades&lt;br&gt;medan ersättning för rättegångskostnader utdömdes.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Zander (dom 1993-11-25, Ser, A No 279-B)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde avsaknad av domstolsprövning av beslut om koncession för&lt;br&gt;miljöfarlig verksamhet. Ett företag som bedrev avfallshantering hade&lt;br&gt;erhållit Koncessionsnämndens för miljöskydd tillstånd att på vissa villkor&lt;br&gt;fortsätta att hantera bl.a. hushållsavfall på ett avfallsupplag som gränsade&lt;br&gt;till klagandenas fastighet. Klagandena hade motsatt sig det begärda&lt;br&gt;tillståndet då de ansåg att det fanns risk att deras dricksvatten skulle&lt;br&gt;förorenas som en följd av hanteringen. Regeringen fastställde Kon-&lt;br&gt;cessionsnämndens beslut. Klagandena gjorde gällande att Koncessions-&lt;br&gt;nämndens prövning av ärendet innefattade en prövning av deras civila&lt;br&gt;rättigheter men att de saknat möjlighet till domstolsprövning av tillstånds-&lt;br&gt;beslutet, vilket stred mot artikel 6. Domstolen fann, liksom kommissionen,&lt;br&gt;att artikel 6 var tillämplig på tvisten och att artikeln blivit kränkt eftersom&lt;br&gt;klagandena saknat möjlighet till domstolsprövning av beslutet. Klagandena&lt;br&gt;tillerkändes ideellt skadestånd med 30 000 kronor vardera samt ersättning&lt;br&gt;för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Fredm II (dom 1994-02-23, Ser,.A No 283,-A)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde rätt till muntlig förhandling inför Regeringsrätten i mål om&lt;br&gt;rättsprövning. Klaganden är ägare till viss mark på vilken finns en&lt;br&gt;grustäkt. Han har tidigare haft tillstånd att utvinna grus från täkten men&lt;br&gt;fick detta tillstånd återkallat. Omständigheterna härikring har tidigare&lt;br&gt;prövats av Europadomstolen (Fredin mot Sverige, dom den 18 februari&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1991, Ser. A No 192). Hos länsstyrelsen begärde han därefter en för-&lt;br&gt;längning av grustäktstillståndet för att avveckla och återställa grustäkten&lt;br&gt;i enlighet med en av länsstyrelsen fastställd plan. Hans framställning&lt;br&gt;avslogs och beslutet fastställdes av regeringen. Klaganden begärde&lt;br&gt;rättsprövning av regeringens beslut hos Regeringsrätten och begärde&lt;br&gt;därvid att regeringsrätten skulle hålla muntlig förhandling i målet.&lt;br&gt;Regeringsrätten avslog klagandens begäran om förhandling och&lt;br&gt;konstaterade i sak att regeringens beslut inte stred mot någon bestämmelse&lt;br&gt;i naturvårdslagen eller mot någon annan rättsregel. Två ledamöter var&lt;br&gt;skiljaktiga bl.a. i frågan om muntlig förhandling bort hållas. Klaganden&lt;br&gt;gjorde gällande att Regeringsrättens beslut att vägra honom muntlig&lt;br&gt;förhandling i målet stred mot artikel 6 i konventionen. Europadomstolen&lt;br&gt;konstaterade att regeringsrätten agerat som första och enda instans i målet,&lt;br&gt;att dess jurisdiktion inte var begränsad till rättsfrågor utan också kunde&lt;br&gt;röra de faktiska omständigheterna och att klagandens talan i detta fall gav&lt;br&gt;upphov till såväl rättsfrågor som faktiska frågor, vilket illustrerats av&lt;br&gt;minoritetens mening i regeringsrätten. Domstolen fann att artikel 6, i vart&lt;br&gt;fall under sådana omständigheter, garanterar en rätt till en muntlig&lt;br&gt;förhandling och att Regeringsrättens vägran att hålla en sådan förhandling&lt;br&gt;utgjort en kränkning av artikel 6. Klaganden tillerkändes ett ideellt&lt;br&gt;skadestånd med 15 000 kronor samt ersättning för rättegångskostnader.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ravnsborg (dom 1994-03-23, Ser.. A No 2.&amp;amp;3.-B)&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Målet gällde frågan om artikel 6 i konventionen varit tillämplig när det&lt;br&gt;gällde utdömande av böter för rättegångsförseelse och, i så fall, om&lt;br&gt;avsaknaden av muntlig förhandling utgjort en kränkning av artikeln.&lt;br&gt;Klaganden hade vid sammanlagt tre tillfallen dömts av tingsrätt respektive&lt;br&gt;hovrätt för rättegångsförseelse till böter efter att ha uttalat sig otillbörligt&lt;br&gt;i skrift. Utdömandet av böter hade inte i något fall föregåtts av muntlig&lt;br&gt;förhandling. Klaganden gjorde gällande att domstolarna avgjort brotts-&lt;br&gt;anklagelser mot honom i strid mot artikel 6. Europadomstolen, som&lt;br&gt;beaktade förseelsens rubricering enligt inhemsk lag, förseelsens natur samt&lt;br&gt;straffets art och svårighetsgrad, kom till slutsatsen att artikel 6 inte varit&lt;br&gt;tillämplig på förfarandena. Någon kränkning av konventionen hade därför&lt;br&gt;inte ägt rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1995/96:126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;UTRIKESDEPARTEMENTET &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1995/96:126&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1996&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Persson, Tham,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutar proposition 1995/96:126 Förnyad förklaring enligt&lt;br&gt;artikel 46 i Europakonventionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 49482. Stockholm 1996&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen godkänner att Sverige utan villkor avger sådan förklaring som avses i artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1995/96:UU14</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen godkänner att Sverige utan villkor avger sådan förklaring som avses i artikel 46 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1996-01-30 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1996-01-30 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1996-01-31 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1996-02-14 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Utrikesdepartementet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 16:42:55</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GJ03126</dok_id>
<systemdatum>2019-05-22 17:24:17</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Utrikesutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 16:42:55</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1995/96:UU14</uppgift>
<ref_dok_id>GJ01UU14</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1995/96</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>UU14</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen Förnyad förklaring enligt artikel 46 i Europakonventionen</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>