<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2223700</hangar_id>
 <dok_id>GI0323</dok_id>
 <rm>1994/95</rm>
 <beteckning>23</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1994/95:23</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ>Justitiedepartementet</organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>23</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1994-09-01 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:49:31</systemdatum>
 <publicerad>1995-01-01 00:00:00</publicerad>
 <titel>Ett effektivare brottmålsförfarande</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GI0323/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GI0323</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GI0323</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;br&gt;1994/95:23&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;Ett effektivare brottmålsförfarande&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GI0323/prop_199495__23-1.png" style="width:37pt;height:22pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholm den 1 september 1994&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Carl Bildt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Gun Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Justitiedepartementet)&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås en rad åtgärder som syftar till att effektivisera&lt;br&gt;brottsbekämpningen. En utgångspunkt för reformen är att resurserna för&lt;br&gt;denna verksamhet skall kunna användas på ett så ändamålsenligt sätt som&lt;br&gt;möjligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarens roll skall renodlas på så sätt att åklagare befrias från de&lt;br&gt;flesta uppgifter han i dag har som inte har någon anknytning till för-&lt;br&gt;farandet i brottmål. Det innebär att åklagare inte längre skall ha som&lt;br&gt;uppgift att föra talan om vissa viten och avgifter samt om handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Propositionen innehåller flera förslag om avkriminalisering av för-&lt;br&gt;faranden som kan motverkas på annat sätt än genom att resurserna for&lt;br&gt;brottsbekämpningen tas i anspråk. Regeringen uttalar i samband med&lt;br&gt;detta att kriminalisering som sanktionsform bör användas med&lt;br&gt;försiktighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare föreslås bl.a. att strafföreläggande skall kunna utfärdas för fler&lt;br&gt;typer av brott än vad som gäller i dag och att det även skall kunna&lt;br&gt;omfatta enskilda anspråk. Förfarandet vid brottsutredning föreslås&lt;br&gt;dessutom bli mer flexibelt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Därutöver behandlas vissa frågor som har att göra med åtalspliktens&lt;br&gt;utformning samt förundersökningens inledande och ledningen av denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagändringarna såvitt avser förslagen om renodling av åklagarrollen&lt;br&gt;och avkriminalisering m.m. föreslås träda i kraft den 1 januari 1995. De&lt;br&gt;ändrade reglerna om strafföreläggande föreslås träda i kraft den dag&lt;br&gt;regeringen bestämmer. I övrigt föreslås lagändringarna träda i kraft den&lt;br&gt;1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Innehållsförteckning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till riksdagsbeslut...................... 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagtext ................................. 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag&amp;nbsp;till&amp;nbsp;lag&amp;nbsp;om&amp;nbsp;ändring&amp;nbsp;i brottsbalken........ 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag&amp;nbsp;till&amp;nbsp;lag&amp;nbsp;om&amp;nbsp;ändring&amp;nbsp;i rättegångsbalken ..... 8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag&amp;nbsp;till&amp;nbsp;lag&amp;nbsp;om&amp;nbsp;ändring&amp;nbsp;i utsökningsbalken..... 14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag&amp;nbsp;&amp;nbsp;till&amp;nbsp;&amp;nbsp;lag&amp;nbsp;&amp;nbsp;om&amp;nbsp;&amp;nbsp;ändring i checklagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1932:131)........................... 16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enskilda vägar......................... 17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1951:649)........................... 18&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m....... 19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1016) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alko-&lt;br&gt;holhaltiga drycker m.m.................... 21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.9 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;straff för varusmuggling................... 23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10 &amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1964:822)........................... 24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.11 &amp;nbsp;Förslag Ull lag om ändring i narkotikastrafflagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1968:64)............................ 26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.12 &amp;nbsp;Förslag Ull lag om ändring i lagen (1972:435) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;överlastavgift.......................... 27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.13 &amp;nbsp;Förslag Ull lag om ändring i vapenlagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1973:1176).......................... 29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.14 &amp;nbsp;Förslag ull lag om ändring i lagen (1986:1009) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förfärandet i vissa fäll vid förverkande m.m.......30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.15 &amp;nbsp;Förslag Ull lag om ändring i plan- och bygglagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1987:10)............................ 33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.16 &amp;nbsp;Förslag Ull lag om ändring i jaktlagen (1987:259) ... 34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.17 &amp;nbsp;Förslag Ull lag om ändring i lagen (1988:950) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kulturminnen m.m....................... 36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.18 &amp;nbsp;Förslag Ull lag om ändring i lagen (1991:1969) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förbud mot vissa dopningsmedel.............. 37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.19 &amp;nbsp;Förslag ull lag om ändring i ordningslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1993:1617).......................... 38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ärendet och dess beredning .................... 40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Allmänna utgångspunkter...................... 41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Renodling av åklagarverksamheten ................44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 Inledning............................ 44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 Ärenden angående tilläggsavgifter för olovligt byggande 45 Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ärenden angående handräckning .............49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ärenden angående viten...................51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Frågor om avkriminalisering....................52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Allmänna överväganden...................52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Allmänna förutsättningar för avkriminalisering.....55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Vårdslöshet i trafik...................... 57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ägar- och föraransvaret vid överlast........... 62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Brott enligt checklagen ...................65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Brott mot jaktlagen...................... 66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Olovliga förfaranden med förhyrd egendom ......69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6.8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Kontokortsbedrägerier och andra s.k. övertras-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;seringsfall ...........................71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förundersökningsförfarandet....................72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Inledning............................72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förundersökningsplikten ..................74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förundersökningens inledande...............76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förundersökningsledning.................. 79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förundersökningsprotokollet................ 82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Åtalspliktens utformning och&amp;nbsp;&amp;nbsp;förundersökningsbegräns-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning ................................... 86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Åtalsplikten .......................... 86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Åtalsunderlåtelse ....................... 90&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förundersökningsbegränsning ............... 94&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Strafföreläggande och ordningsbot................. 97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Inledning............................ 97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Strafföreläggande....................... 98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Ordningsbot......................... 104&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Sammanslagning av strafföreläggande- och ordnings-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;botsinstituten......................... 108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förverkande och beslag...................... 109&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10.1 &amp;nbsp;Rätt för åklagare och polis att förordna om förverk-&lt;br&gt;ande .............................. 109&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10.2 &amp;nbsp;Förlängning av beslag................... 114&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Kostnader............................... 115&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Ikraftträdande m.m......................... 116&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Författningskommentar....................... 117&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.1 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i brottsbalken...... 117&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.2 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken&amp;nbsp;&amp;nbsp;...&amp;nbsp;&amp;nbsp;118&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.3 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken&amp;nbsp;.&amp;nbsp;. .&amp;nbsp;&amp;nbsp;121&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.4 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i checklagen (1932:131) 121 Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.5 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enskilda vägar........................ 121&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.6 &amp;nbsp;Förslaget Ull lag om ändring i trafikbrottslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1951:649).......................... 122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.7 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m...... 122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.8 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1016) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alko-&lt;br&gt;holhaltiga drycker m.m.................. 123&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.9 &amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;straff för varusmuggling.................. 123&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.10 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1964:822).......................... 123&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.11 Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1968:64)........................... 123&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;överlastavgift......................... 124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.13 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1973:1176)......................... 124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m...... 124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.15 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1987:10)........................... 125&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.16 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) . 126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kulturminnen m.m...................... 126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förbud mot vissa dopningsmedel ............ 126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.19 Förslaget till lag om ändring i ordningslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1993:1617)......................... 126&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilagor&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Sammanfattning av betänkandet Ett reformerat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åklagarväsende (SOU 1992:61) ................. 127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagförslagen i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende .&amp;nbsp;&amp;nbsp;136&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;över betänkandet Ett reformerat åklagarväsende ....... 170&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;över Rapport av Parlamentariska kommissionen med&lt;br&gt;anledning av mordet på Olof Palme (SOU 1988:18)..... 172&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagrådsremissens lagförslag ................... 173&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Lagrådets yttrande ......................... 205&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;den 1 september 1994 ........................... 206&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;1 Förslag till riksdagsbeslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår att riksdagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;antar regeringens förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. &amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i utsökningsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. &amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i checklagen (1932:131),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. &amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. &amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-&lt;br&gt;haltiga drycker,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. &amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen&lt;br&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. &amp;nbsp;&amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. &amp;nbsp;lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. &amp;nbsp;lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13. &amp;nbsp;lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfärandet i vissa fäll vid&lt;br&gt;förverkande m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15. &amp;nbsp;lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16. &amp;nbsp;lag om ändring i jaktlagen (1987:259),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa&lt;br&gt;dopningsmedel,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19. &amp;nbsp;lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Lagtext&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har följande förslag till lagtext.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § brottsbalken&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i 8 kap. 13 § sägs om&lt;br&gt;inskränkning i åklagares åtalsrätt&lt;br&gt;skall äga motsvarande tillämpning&lt;br&gt;beträffande annat i detta kapitel&lt;br&gt;omförmält brott än grovt be-&lt;br&gt;drägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedrägligt beteende som avses i&lt;br&gt;2 § andra stycket må ej åtalas av&lt;br&gt;åklagare, med mindre åtal finnes&lt;br&gt;påkallat ur allmän synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 §&lt;br&gt;om inskränkning i åklagares åtals-&lt;br&gt;rätt skall gälla även de brott som&lt;br&gt;angetts i detta kapitel, dock inte&lt;br&gt;grovt bedrägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedrägeri eller bedrägligt be-&lt;br&gt;teende, som består i att någon&lt;br&gt;gjort avtalsstridigt uttag på eget&lt;br&gt;kredit- eller till gångskonto, och&lt;br&gt;bedrägligt beteende, som avses i&lt;br&gt;2 § andra stycket, får åtalas av&lt;br&gt;åklagare endast om åtal är påkallat&lt;br&gt;från allmän synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i 8 kap. 13 § sägs om in-&lt;br&gt;skränkning i åklagares åtalsrätt&lt;br&gt;skall äga motsvarande tillämpning&lt;br&gt;beträffande annat i detta kapitel&lt;br&gt;omförmält brott än grov försking-&lt;br&gt;ring och sådan trolöshet mot&lt;br&gt;huvudman som är att anse som&lt;br&gt;grov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olovligt förfogande över egen-&lt;br&gt;dom, som kommit i gärnings-&lt;br&gt;mannens besittning genom avtal,&lt;br&gt;enligt vilket äganderätten skall&lt;br&gt;övergå först sedan betalning er-&lt;br&gt;lagts, eller som gärningsmannen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 §&lt;br&gt;om inskränkning i åklagares åtals-&lt;br&gt;rätt skall gälla även de brott som&lt;br&gt;angetts i detta kapitel, dock inte&lt;br&gt;grov förskingring och sådan trolös-&lt;br&gt;het mot huvudman som är att anse&lt;br&gt;som grov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undandräkt, olovligt förfogande&lt;br&gt;eller olovligt brukande beträffande&lt;br&gt;egendom, som kommit i gärnings-&lt;br&gt;mannens besittning genom avtal om&lt;br&gt;hyra av egendomen eller avtal&lt;br&gt;enligt vilket äganderätten skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1976:1139.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1978:597.&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;eljest innehar på grund av kredit-&lt;br&gt;köp med förbehåll om återtagan-&lt;br&gt;derätt, må ej åtalas av åklagare,&lt;br&gt;med mindre åtal av särskilda skäl&lt;br&gt;jinnes påkallat ur allmän synpunkt.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;övergå först sedan betalning er- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;lagts, eller som gärningsmannen&lt;br&gt;annars innehar på grund av kre-&lt;br&gt;ditköp med förbehåll om åter-&lt;br&gt;taganderätt, får åtalas av åklagare&lt;br&gt;endast om åtal av särskilda skäl är&lt;br&gt;påkallat Jr än allmän synpunkt.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 23 kap. 1,3,8 och 22 §§, 27 kap. 7 § och 48 kap. 2, 4, 5, 6,&lt;br&gt;9 och 10 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning skall inledas så&lt;br&gt;snart det på grund av angivelse&lt;br&gt;eller av annat skäl finns anledning&lt;br&gt;att anta att ett brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal har förövats. Detta&lt;br&gt;gäller, om inte något annat följer&lt;br&gt;av 4 a § eller 22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning skall inledas så&lt;br&gt;snart det på grund av angivelse&lt;br&gt;eller av annat skäl finns anledning&lt;br&gt;att anta att ett brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal har förövats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning behöver dock&lt;br&gt;inte inledas, om det är uppenbart&lt;br&gt;att brottet inte går att utreda. Att&lt;br&gt;förundersökning inte behöver in-&lt;br&gt;ledas i vissa andra fall följer av&lt;br&gt;4 a § och 22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får&lt;br&gt;förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara att&lt;br&gt;avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om&lt;br&gt;denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökningen inledes av&lt;br&gt;polismyndighet eller åklagaren.&lt;br&gt;Har den inletts av polismyndighet&lt;br&gt;och är saken ej av enkel be-&lt;br&gt;skaffenhet, skall ledningen över-&lt;br&gt;tagas av åklagaren, så snart någon&lt;br&gt;skäligen kan misstänkas för brottet.&lt;br&gt;Åklagaren skall ock eljest övertaga&lt;br&gt;ledningen, när det finnes påkallat&lt;br&gt;av särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut att inleda en förunder-&lt;br&gt;sökning skall fattas av polis-&lt;br&gt;myndighet eller åklagaren. Har för-&lt;br&gt;undersökningen inletts av polis-&lt;br&gt;myndighet och är saken inte av&lt;br&gt;enkel beskaffenhet, skall ledningen&lt;br&gt;av förundersökningen avseende&lt;br&gt;brottet övertas av åklagaren, så&lt;br&gt;snart någon skäligen kan miss-&lt;br&gt;tänkas för brottet. Åklagaren skall&lt;br&gt;också i annat fall överta ledningen&lt;br&gt;när det är påkallat av särskilda&lt;br&gt;skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1982:184.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1969:588.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagaren äge, då undersök-&lt;br&gt;ningen ledes av polismyndighet,&lt;br&gt;meddela anvisningar rörande&lt;br&gt;undersökningens bedrivande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då förundersökningen ledes av&lt;br&gt;åklagaren, äge han vid undersök-&lt;br&gt;ningens verkställande anlita biträde&lt;br&gt;av polismyndighet så ock uppdraga&lt;br&gt;åt polisman att vidtaga särskild till&lt;br&gt;undersökningen hörande åtgärd,&lt;br&gt;om dess beskaffenhet tillåter det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan förundersökning hunnit&lt;br&gt;inledas, må polisman hålla förhör&lt;br&gt;och vidtaga annan åtgärd i syfte att&lt;br&gt;utreda brottet, om åtgärden icke&lt;br&gt;kan uppskjutas utan olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När förundersökningen leds av&lt;br&gt;åklagaren, får han vid undersök-&lt;br&gt;ningens verkställande anlita biträde&lt;br&gt;av polismyndigheten. Han får&lt;br&gt;också uppdra åt polisman att vidta&lt;br&gt;en viss åtgärd som hör till&lt;br&gt;förundersökningen, om det är&lt;br&gt;lämpligt med hänsyn till åtgärdens&lt;br&gt;beskaffenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan förundersökning hunnit&lt;br&gt;inledas, får polisman hålla förhör&lt;br&gt;och vidta andra utredningsåtgärder&lt;br&gt;som är av betydelse för utredning-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där&lt;br&gt;ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart&lt;br&gt;därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till&lt;br&gt;förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom&lt;br&gt;ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det&lt;br&gt;för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta&lt;br&gt;gäller också vid försök till ett sådant brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första och&lt;br&gt;andra styckena gäller även innan&lt;br&gt;förundersökning hunnit inledas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning enligt detta&lt;br&gt;kapitel är, om tillräckliga skäl för&lt;br&gt;åtal ändock föreligga, ej erforder-&lt;br&gt;lig beträffande brott, för vilket icke&lt;br&gt;svårare påföljd än böter är&lt;br&gt;stadgad, eller beträffande brott,&lt;br&gt;som avses i 45 kap. 2 § första eller&lt;br&gt;andra stycket Ej heller är för-&lt;br&gt;undersökning erforderlig i mål om&lt;br&gt;brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7&lt;br&gt;kap. 4 § andra stycket, med mindre&lt;br&gt;anledning förekommer till ådöm-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning enligt detta&lt;br&gt;kapitel behöver inte genomföras,&lt;br&gt;om det ändå finns tillräckliga skäl&lt;br&gt;för åtal och det gäller ett brott som&lt;br&gt;inte kan antas föranleda någon&lt;br&gt;annan påföljd än böter eller ett&lt;br&gt;sådant brott som avses i 45 kap.&lt;br&gt;2 § första eller andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:666.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1975:670.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ande av annan påföljd än böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vill åklagaren utvidga väckt åtal,&lt;br&gt;må det ske, utan att förundersök-&lt;br&gt;ning enligt detta kapitel ägt rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vill åklagaren utvidga väckt åtal,&lt;br&gt;får det ske, utan att förundersök-&lt;br&gt;ning enligt detta kapitel ägt rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då rätten förordnar om beslag&lt;br&gt;eller fastställer verkställt beslag,&lt;br&gt;skall, om ej åtal redan väckts,&lt;br&gt;rätten utsätta den tid, inom vilken&lt;br&gt;åtal skall väckas. Denna må ej&lt;br&gt;bestämmas längre, än som finnes&lt;br&gt;oundgängligen erforderligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I annat fall än som avses i första&lt;br&gt;stycket skall åtal väckas inom en&lt;br&gt;månad från det att beslaget&lt;br&gt;verkställdes, om inte den beslag-&lt;br&gt;tagna egendomens värde under-&lt;br&gt;stiger en tiondel av det basbelopp&lt;br&gt;enligt lagen (1962:381) om allmän&lt;br&gt;försäkring som gällde då beslaget&lt;br&gt;verkställdes.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes tid, som avses i första&lt;br&gt;eller andra stycket, otillräcklig, må&lt;br&gt;rätten om framställning därom&lt;br&gt;göres före tidens utgång, medgiva&lt;br&gt;förlängning av tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då rätten förordnar om beslag&lt;br&gt;eller fastställer verkställt beslag,&lt;br&gt;skall, om inte åtal redan har&lt;br&gt;väckts, rätten utsätta den tid, inom&lt;br&gt;vilken åtal skall väckas. Tiden får&lt;br&gt;inte sättas längre, än vad som är&lt;br&gt;nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den tid som avses i första&lt;br&gt;stycket är otillräcklig, får rätten&lt;br&gt;medge förlängning av tiden, om&lt;br&gt;framställning om detta görs före&lt;br&gt;tidens utgång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;sup&gt;s&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till god-&lt;br&gt;kännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff, fastställt&lt;br&gt;vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda&lt;br&gt;och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestäms enligt 14 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ar brott förenat med egendoms&lt;br&gt;förverkande, annan sådan särskild&lt;br&gt;rättsverkan eller särskild rätts-&lt;br&gt;verkan i form av avgift enligt&lt;br&gt;lagen (1994:419) om brottsoffer-&lt;br&gt;fond, skall också denna föreläggas&lt;br&gt;den misstänkte till godkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ar brott förenat med egendoms&lt;br&gt;förverkande, annan sådan särskild&lt;br&gt;rättsverkan eller särskild rätts-&lt;br&gt;verkan i form av avgift enligt&lt;br&gt;lagen (1994:419) om brottsoffer-&lt;br&gt;fond, skall också denna föreläggas&lt;br&gt;den misstänkte till godkännande.&lt;br&gt;Av 5 a § framgår att ett strafföre-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1989:650.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;6&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:420.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;läggande också får omfatta ett Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;enskilt anspråk som avser betal-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 §&lt;sup&gt;7&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande får utfärdas&lt;br&gt;beträffande brott, för vilket inte&lt;br&gt;föreskrivs svårare straff än böter,&lt;br&gt;dock inte normerade böter, och&lt;br&gt;beträffande brott, för vilket före-&lt;br&gt;skrivs böter eller fängelse i högst&lt;br&gt;sex månader. Om dagsböter skall&lt;br&gt;användas som påföljd för brottet,&lt;br&gt;får dock strafföreläggande utfördas&lt;br&gt;endast när brottet ensamt eller&lt;br&gt;tillsammans med annat sådant brott&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande får utfärdas&lt;br&gt;beträffande brott, för vilket böter&lt;br&gt;ingår i straffskalan, dock inte nor-&lt;br&gt;merade böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som nu har nämnts bör föranleda&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;högst etthundratjugo dagsböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som&lt;br&gt;har begåtts av någon som är under arton år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande får inte utfärdas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt&lt;br&gt;åklagarens vetskap föreligger till bedömning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om målsägande förklarat, att han&lt;br&gt;ämnar föra talan om enskilt&lt;br&gt;anspråk i anledning av brottet,&lt;br&gt;eller begärt, att åtal skall väckas,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om målsäganden förklarat, att&lt;br&gt;han avser att föra talan om enskilt&lt;br&gt;anspråk i anledning av brottet som&lt;br&gt;avser annat än betalningsskyldighet&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har målsäganden anmält enskilt&lt;br&gt;anspråk i anledning av brottet som&lt;br&gt;avser betalningsskyldighet och är&lt;br&gt;omständigheterna sådana att&lt;br&gt;åklagaren enligt 22 kap. 2 § första&lt;br&gt;stycket är skyldig att utföra måls-&lt;br&gt;ägandens talan, skall också det&lt;br&gt;enskilda anspråket föreläggas den&lt;br&gt;misstänkte till godkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;7&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1993:200.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;8&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:649.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggandet skall innehålla uppgift om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den misstänkte,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. brottet med angivande av tid&lt;br&gt;och plats för dess begående samt&lt;br&gt;övriga omständigheter som fordras&lt;br&gt;för att känneteckna det,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. det eller de lagrum som äro&lt;br&gt;tillämpliga,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. det straff och den särskilda&lt;br&gt;rättsverkan, som föreläggas den&lt;br&gt;misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande godkännes ge-&lt;br&gt;nom att den misstänkte under-&lt;br&gt;tecknar och tillställer vederbörlig&lt;br&gt;mottagare förklaring, att han er-&lt;br&gt;känner gärningen och godtager det&lt;br&gt;straff och den särskilda rättsverkan&lt;br&gt;som upptagits i föreläggandet. När-&lt;br&gt;mare bestämmelser om vem som&lt;br&gt;skall mottaga sådan förklaring&lt;br&gt;meddelas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande, som tecknas på&lt;br&gt;annan handling än föreläggandet,&lt;br&gt;är gällande endast om det klart&lt;br&gt;framgår vilket föreläggande som&lt;br&gt;avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;br&gt;Skriftligt godkännande av straff-&lt;br&gt;föreläggande får i den misstänktes&lt;br&gt;ställe lämnas av ombud för honom,&lt;br&gt;om till åklagaren inges fullmakt i&lt;br&gt;huvudskrift vilken, utöver vad som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. brottet med angivande av tid&lt;br&gt;och plats för dess begående samt&lt;br&gt;övriga omständigheter som behövs&lt;br&gt;för att känneteckna det,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den eller de bestämmelser som&lt;br&gt;är tillämpliga när det gäller&lt;br&gt;brottet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. det straff och den särskilda&lt;br&gt;rättsverkan, som föreläggs den&lt;br&gt;misstänkte,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. &amp;nbsp;det enskilda anspråk som&lt;br&gt;föreläggs den misstänkte med&lt;br&gt;uppgift om målsäganden och de&lt;br&gt;omständigheter som anspråket&lt;br&gt;grundar sig pä.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;sup&gt;10&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande godkänns ge-&lt;br&gt;nom att den misstänkte under-&lt;br&gt;tecknar och tillställer behörig&lt;br&gt;mottagare en förklaring, att han er-&lt;br&gt;känner gärningen och godtar det&lt;br&gt;straff och den särskilda rättsverkan&lt;br&gt;samt det enskilda anspråk som&lt;br&gt;upptagits i föreläggandet. Närmare&lt;br&gt;bestämmelser om vem som skall&lt;br&gt;motta sådan förklaring meddelas av&lt;br&gt;regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande, som tecknas på&lt;br&gt;annan handling än föreläggandet,&lt;br&gt;gäller endast om det klart framgår&lt;br&gt;vilket föreläggande som avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§“&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skriftligt godkännande av straff-&lt;br&gt;föreläggande får i den misstänktes&lt;br&gt;ställe lämnas av den som är ombud&lt;br&gt;för honom, om det till åklagaren&lt;br&gt;inges fullmakt i original. Full-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;9&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1968:193.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;10&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1976:1137.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;11&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1976:1137.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;följer av 12 kap., innehåller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förklaring att ombudet äger&lt;br&gt;godkänna strafföreläggande på den&lt;br&gt;misstänktes vägnar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift om det brott som god-&lt;br&gt;kännandet får avse, varvid skall&lt;br&gt;anges brottets art samt tid och plats&lt;br&gt;för dess begående,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift om den högsta bötes-&lt;br&gt;påföljd som den misstänkte är villig&lt;br&gt;att godtaga,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift om särskild rättsverkan&lt;br&gt;som är i fråga och som den&lt;br&gt;misstänkte är villig att godtaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har sådan fullmakt ingivits till&lt;br&gt;åklagaren, får ombudet mottaga&lt;br&gt;handlingar i saken på den miss-&lt;br&gt;tänktes vägnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;makten skall, utöver vad som följer&lt;br&gt;av 12 kap., innehålla&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förklaring att ombudet har rätt&lt;br&gt;att godkänna strafföreläggande på&lt;br&gt;den misstänktes vägnar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. uppgift om det brott som&lt;br&gt;godkännandet får avse, varvid skall&lt;br&gt;anges brottets art samt tid och plats&lt;br&gt;för dess begående, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. uppgift om den högsta bötes-&lt;br&gt;påföljd, den särskilda rättsverkan&lt;br&gt;och det enskilda anspråk som den&lt;br&gt;misstänkte är villig att godta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har sådan fullmakt getts in till&lt;br&gt;åklagaren, får ombudet motta&lt;br&gt;handlingar i saken på den miss-&lt;br&gt;tänktes vägnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap, 1,3,8 och 22 §§ och 27&lt;br&gt;kap. 7 § den 1 april 1995, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 15 §§ utsökningsbalken skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav&lt;br&gt;verkställighet söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller annan&lt;br&gt;handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller&lt;br&gt;påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som&lt;br&gt;avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan&lt;br&gt;handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver&lt;br&gt;exekutionstiteln inte inges, om den är ett utslag i mål om betalnings-&lt;br&gt;föreläggande, som har meddelats tidigast tre år innan verkställighet söks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om exekutionstiteln är en dom&lt;br&gt;som har översänts frän en domstol&lt;br&gt;till kronofogdemyndigheten på&lt;br&gt;grund av föreskrift i lag eller&lt;br&gt;annan författning, behöver sökan-&lt;br&gt;den inte ge in den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sökanden behöver inte ge in&lt;br&gt;exekutionstiteln, om denna är en&lt;br&gt;dom eller ett strafföreläggande&lt;br&gt;som på grund av föreskrift i lag&lt;br&gt;eller annan författning har över-&lt;br&gt;sänts till kronofogdemyndigheten&lt;br&gt;från en domstol eller en myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap.&lt;br&gt;9 eller 12 § eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger&lt;br&gt;svaranden eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får&lt;br&gt;myndigheten föreskriva vite till belopp som finnes behövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om utdömande av vite som&lt;br&gt;har förelagts enligt första stycket&lt;br&gt;prövas, på talan av allmän åkla-&lt;br&gt;gare eller kronofogdemyndigheten,&lt;br&gt;av en tingsrätt i det län där krono-&lt;br&gt;fogdemyndigheten finns. Har ända-&lt;br&gt;målet med vitet förfallit, får det ej&lt;br&gt;dömas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om utdömande av vite som&lt;br&gt;har förelagts enligt första stycket&lt;br&gt;prövas, på talan av kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten, av en tingsrätt i det&lt;br&gt;län där kronofogdemyndigheten&lt;br&gt;finns. Har ändamålet med vitet&lt;br&gt;förfallit, får det ej dömas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge&lt;br&gt;nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga&lt;br&gt;kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:421.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1988:385.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 15 § den 1 januari 1995,&lt;br&gt;och i övrigt den dag regeringen bestämmer. I fråga om 2 kap. 15 § gäller&lt;br&gt;äldre bestämmelser om talan väckts före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Förslag till lag om ändring i checklagen (1932:131) p&lt;sub&gt;r&lt;/sub&gt;op. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 74 § checklagen (1932:131)* skall upphöra att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gälla vid utgången av år 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:248.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om&lt;br&gt;enskilda vägar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106 §&lt;br&gt;vite&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid&lt;br&gt;förelägga den som uppfört byggnad&lt;br&gt;eller vidtagit annan åtgärd i strid&lt;br&gt;mot förbud enligt 100 § att&lt;br&gt;undanröja eller ändra det utförda.&lt;br&gt;Kronofogdemyndigheten får med-&lt;br&gt;dela särskild handräckning till&lt;br&gt;rättelse i vad olagligen skett. An-&lt;br&gt;sökan om handräckning får göras&lt;br&gt;av dels&lt;br&gt;nämnd&lt;br&gt;stycket,&lt;br&gt;havare&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;begagna vägen. I fråga om sådan&lt;br&gt;handräckning finns bestämmelser i&lt;br&gt;lagen (1990:746) om betalnings-&lt;br&gt;föreläggande och handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall på&lt;br&gt;anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att&lt;br&gt;åtgärden vidtages.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;allmän åklagare, dels en&lt;br&gt;som avses i 39 § första&lt;br&gt;dels en ägare eller inne-&lt;br&gt;av fastighet, som fär&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid vite&lt;br&gt;förelägga den som uppfört byggnad&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller vidtagit annan åtgärd i strid&lt;br&gt;mot förbud enligt 100 § att&lt;br&gt;undanröja eller ändra det utförda.&lt;br&gt;Kronofogdemyndigheten får med-&lt;br&gt;dela särskild handräckning till&lt;br&gt;rättelse i vad olagligen skett. An-&lt;br&gt;sökan om handräckning får göras&lt;br&gt;av en nämnd som avses i 39 §&lt;br&gt;första stycket samt av en ägare&lt;br&gt;eller innehavare av fastighet, som&lt;br&gt;får begagna vägen. I fråga om&lt;br&gt;sådan handräckning finns bestäm-&lt;br&gt;melser i lagen (1990:746) om&lt;br&gt;betalningsföreläggande och hand-&lt;br&gt;räckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:1676.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.6 Förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen&lt;br&gt;(1951:649)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 § trafikbrottslagen (1951:649) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister vägtrafikant, den som för&lt;br&gt;spårvagn eller den som annor-&lt;br&gt;städes än på väg för motordrivet&lt;br&gt;fordon i den omsorg och varsam-&lt;br&gt;het, som till förekommande av tra-&lt;br&gt;fikolycka betingas av omständig-&lt;br&gt;heterna, och är ej oaktsamheten&lt;br&gt;ringa, dömes för vårdslöshet i&lt;br&gt;trafik till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Där någon vid förande av&lt;br&gt;motordrivet fordon eller spårvagn&lt;br&gt;ådagalägger grov oaktsamhet eller&lt;br&gt;visar uppenbar likgiltighet för&lt;br&gt;andra människors liv eller egen-&lt;br&gt;dom, dömes för grov vårdslöshet i&lt;br&gt;trafik till fängelse i högst två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister vägtrafikant, den som för&lt;br&gt;spårvagn eller den som någon&lt;br&gt;annanstans än på väg för motor-&lt;br&gt;drivet fordon i väsentlig mån i den&lt;br&gt;omsorg och varsamhet som till&lt;br&gt;förekommande av trafikolycka be-&lt;br&gt;tingas av omständigheterna, döms&lt;br&gt;för vårdslöshet i trafik till dags-&lt;br&gt;böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon vid förande av&lt;br&gt;motordrivet fordon eller spårvagn&lt;br&gt;gör sig skyldig till grov oaktsamhet&lt;br&gt;eller visar uppenbar likgiltighet för&lt;br&gt;andra människors liv eller egen-&lt;br&gt;dom, döms för grov vårdslöshet i&lt;br&gt;trafik till fängelse i högst två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1975:611.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alko-&lt;br&gt;holhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är&lt;br&gt;stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande&lt;br&gt;avvikelser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa&lt;br&gt;eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall&lt;br&gt;må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen&lt;br&gt;(1977:293) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till&lt;br&gt;tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till&lt;br&gt;egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid&lt;br&gt;försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av under-&lt;br&gt;sökningsledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första&lt;br&gt;stycket första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även&lt;br&gt;av polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller&lt;br&gt;såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar&lt;br&gt;egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.&lt;br&gt;Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Ar den som drabbats av&lt;br&gt;beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från&lt;br&gt;det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan&lt;br&gt;härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets&lt;br&gt;bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av&lt;br&gt;åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;\dd i 27 kap. 7 § rätte-&lt;br&gt;gångsbalken är stadgat om att åtal&lt;br&gt;skall väckas inom viss tid skall ej&lt;br&gt;gälla i annat fall än då rätten&lt;br&gt;utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Har förverkande av beslag-&lt;br&gt;tagen egendom ej förelagts och&lt;br&gt;godkänts i samband med strafföre-&lt;br&gt;läggande eller föreläggande av&lt;br&gt;ordningsbot och väckes ej åtal,&lt;br&gt;prövar åklagaren, huruvida egen-&lt;br&gt;domen skall vara förverkad enligt&lt;br&gt;1 §. Förordnande därom meddelas&lt;br&gt;skriftligen. Den, från vilken be-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1980:582.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;slaget skett, äger hos åklagaren&lt;br&gt;anmäla missnöje med förordnandet&lt;br&gt;inom en månad från det han erhöll&lt;br&gt;del därav. Anmäles missnöje, har&lt;br&gt;åklagaren att, om ej beslaget&lt;br&gt;finnes böra hävas, väcka talan om&lt;br&gt;egendomens förverkande. Sker det&lt;br&gt;ej inom en månad från det an-&lt;br&gt;mälan gjorts, skall beslaget gå&lt;br&gt;åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Om polisman verkställer be-&lt;br&gt;slag och förelägger förverkande av&lt;br&gt;den beslagtagna egendomen i före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot, skall&lt;br&gt;anmälan om beslaget göras hos&lt;br&gt;polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. I fråga om spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som i strid mot&lt;br&gt;gällande bestämmelser medföres&lt;br&gt;vid offentlig tillställning, har den&lt;br&gt;som tjänstgör som ordningsvakt vid&lt;br&gt;tillställningen samma rätt att taga&lt;br&gt;egendomen i beslag som enligt&lt;br&gt;rättegångsbalken tillkommer polis-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Om polisman verkställer be-&lt;br&gt;slag och förelägger förverkande av&lt;br&gt;den beslagtagna egendomen i före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot, skall&lt;br&gt;anmälan om beslaget göras hos&lt;br&gt;polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I fråga om spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som i strid mot&lt;br&gt;gällande bestämmelser medföres&lt;br&gt;vid offentlig tillställning, har den&lt;br&gt;som tjänstgör som ordningsvakt vid&lt;br&gt;tillställningen samma rätt att taga&lt;br&gt;egendomen i beslag som enligt&lt;br&gt;rättegångsbalken tillkommer polis-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;en. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polis-&lt;br&gt;myndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna&lt;br&gt;egendomen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1016) om p&lt;sub&gt;r&lt;/sub&gt;op. 1994/95:23&lt;br&gt;ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att lagen (1994:1016) om ändring i lagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos&lt;br&gt;den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa&lt;br&gt;trafikbrott, 30 § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 §&lt;br&gt;luftfartslagen (1957:297) eller 20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen (1994:1009)&lt;br&gt;skall förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel&lt;br&gt;påträffas hos den som medföljt vid tillfallet, om berusningsmedlen kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;antas ha varit avsedda även för den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Medför någon i strid mot&lt;br&gt;gällande bestämmelser sprit-&lt;br&gt;drycker, vin eller starköl vid en&lt;br&gt;offentlig tillställning, skall dessa&lt;br&gt;också förklaras förverkade, om&lt;br&gt;det inte finns särskilda skäl mot&lt;br&gt;det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som begått gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Spritdrycker, vin eller starköl,&lt;br&gt;som påträffas hos den som förtär&lt;br&gt;eller förvarar sådana drycker i&lt;br&gt;strid med villkor enligt 2 kap.&lt;br&gt;16 § andra stycket första&lt;br&gt;meningen eller med 2 kap. 18 §&lt;br&gt;ordningslagen (1993:1617) eller&lt;br&gt;med lokal ordningsföreskrift&lt;br&gt;skall, oavsett vem dryckerna&lt;br&gt;tillhör, förklaras förverkade, om&lt;br&gt;inte särskilda skäl talar mot det.&lt;br&gt;Detsamma skall gälla alkohol-&lt;br&gt;drycker som påträffas hos den&lt;br&gt;som förtär sådana drycker i strid&lt;br&gt;med 4 kap. 4 § ordningslagen&lt;br&gt;eller med 25 a § jämvägssäker-&lt;br&gt;hetslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;\tid som har sagts i tredje&lt;br&gt;stycket gäller också i fråga om&lt;br&gt;sådana drycker som avses där&lt;br&gt;och som påträffas hos någon som&lt;br&gt;vid tillfället var i sällskap med&lt;br&gt;den som bröt mot bestämmelsen,&lt;br&gt;om det är sannolikt att dryckerna&lt;br&gt;var avsedda även för den senare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den&lt;br&gt;dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1&lt;br&gt;januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;straff för varusmuggling&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1960:418) om straff för varu-&lt;br&gt;smuggling skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag&lt;br&gt;förverkad, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott,&lt;br&gt;som föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egen-&lt;br&gt;domens förverkande eller ock förfara på sätt i 21 § sägs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kzd i rättegångsbalken är stad-&lt;br&gt;gat om den tid, inom vilken åtal&lt;br&gt;sist skall hava väckts, skall ej&lt;br&gt;äga tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.10 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen&lt;br&gt;(1964:822)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 39 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon överträtt beslut eller&lt;br&gt;föreskrift som avses i 37 § första&lt;br&gt;stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får&lt;br&gt;länsstyrelsen förelägga honom att&lt;br&gt;åstadkomma rättelse. Har i fråga&lt;br&gt;om en viss fastighet eller bygg-&lt;br&gt;nad, anordning eller anläggning&lt;br&gt;på annans mark ägaren till egen-&lt;br&gt;domen begått överträdelsen och&lt;br&gt;övergår egendomen till ny ägare,&lt;br&gt;får denne föreläggas att vidta&lt;br&gt;rättelse, om det inte är oskäligt.&lt;br&gt;Ar fråga om överträdelse av&lt;br&gt;beslut eller föreskrift över vars&lt;br&gt;efterlevnad kommunal nämnd&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon överträtt beslut eller&lt;br&gt;föreskrift som avses i 37 § första&lt;br&gt;stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får&lt;br&gt;länsstyrelsen förelägga honom att&lt;br&gt;åstadkomma rättelse. Har i fråga&lt;br&gt;om en viss fastighet eller bygg-&lt;br&gt;nad, anordning eller anläggning&lt;br&gt;på annans mark ägaren till&lt;br&gt;egendomen begått överträdelsen&lt;br&gt;och övergår egendomen till ny&lt;br&gt;ägare, får denne föreläggas att&lt;br&gt;vidta rättelse, om det inte är&lt;br&gt;oskäligt. Är fråga om över-&lt;br&gt;trädelse av beslut eller föreskrift&lt;br&gt;över vars efterlevnad kommunal&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med stöd av överlåtelse enligt&lt;br&gt;18 b § utövar tillsyn, tillkommer&lt;br&gt;det i stället nämnden att meddela&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nämnd med stöd av överlåtelse&lt;br&gt;enligt 18 b § utövar tillsyn, till-&lt;br&gt;kommer det i stället nämnden att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sådant föreläggande. I beslut om&lt;br&gt;föreläggande får vite sättas ut.&lt;br&gt;Vidare får kronofogdemyndig-&lt;br&gt;heten meddela särskild handräck-&lt;br&gt;ning för att åstadkomma rättelse.&lt;br&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av allmän åklagare,&lt;br&gt;Statens naturvårdsverk, läns-&lt;br&gt;styrelsen, den kommunala nämnd&lt;br&gt;som handhar naturvårdsfrågor&lt;br&gt;eller, i fall där kommunal nämnd&lt;br&gt;har att meddela föreläggande, av&lt;br&gt;den nämnden. I fråga om sådan&lt;br&gt;handräckning finns bestämmelser&lt;br&gt;i lagen (1990:746) om betal-&lt;br&gt;ningsföreläggande och handräck-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;meddela sådant föreläggande. I&lt;br&gt;beslut om föreläggande får vite&lt;br&gt;sättas ut. Vidare får kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten meddela särskild&lt;br&gt;handräckning för att åstadkomma&lt;br&gt;rättelse. Ansökan om handräck-&lt;br&gt;ning får göras av Statens natur-&lt;br&gt;vårdsverk, länsstyrelsen, den&lt;br&gt;kommunala nämnd som handhar&lt;br&gt;naturvårdsfrågor eller, i fall där&lt;br&gt;kommunal nämnd har att&lt;br&gt;meddela föreläggande, av den&lt;br&gt;nämnden. I fråga om sådan&lt;br&gt;handräckning finns bestämmelser&lt;br&gt;i lagen (1990:746) om betal-&lt;br&gt;ningsföreläggande och hand-&lt;br&gt;räckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid meddelande av föreläggande eller förbud enligt 17 § första stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 § eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms ej&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:1697.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sådant föreläggande eller förbud, skall på anmodan av länsstyrelsen Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;kronofogdemyndigheten föranstalta om att föreläggande eller förbud följs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon påbörjat utförandet av ett arbetsföretag som omfattas av&lt;br&gt;samrådsplikt enligt 20 § innan samråd skett, får länsstyrelsen meddela&lt;br&gt;vitesförbud mot verksamheten till dess att samrådsärendet har avgjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan nämnd som avses i 17 § får utsätta vite vid meddelande av&lt;br&gt;föreläggande enligt 17 § tredje stycket. Detsamma gäller den nämnd som&lt;br&gt;svarar för frågor enligt 24 §. Efterkoms inte föreläggandet, får nämnden&lt;br&gt;låta genomföra åtgärden på den försumliges bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I beslut om föreläggande som avses i första, andra eller tredje stycket&lt;br&gt;får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit&lt;br&gt;laga kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.11 Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen&lt;br&gt;(1968:64)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt&lt;br&gt;6 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande&lt;br&gt;avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen att åtal skall&lt;br&gt;väckas inom viss tid gäller ej i&lt;br&gt;annat fall än då rätten utsatt&lt;br&gt;sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och 3&lt;br&gt;samt 3 § lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m. skall tillämpas på&lt;br&gt;motsvarande sätt då beslag har&lt;br&gt;skett av narkotika eller egendom&lt;br&gt;som avses i 6 § tredje stycket&lt;br&gt;denna lag. Tiden för att anmäla&lt;br&gt;missnöje skall dock räknas från&lt;br&gt;dagen för förordnandet. Rege-&lt;br&gt;ringen eller den myndighet som&lt;br&gt;regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;närmare föreskrifter om för-&lt;br&gt;farandet med narkotika som&lt;br&gt;tagits i beslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och&lt;br&gt;3 § lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m. skall tillämpas på&lt;br&gt;motsvarande sätt då beslag har&lt;br&gt;skett av narkotika eller egendom&lt;br&gt;som avses i 6 § tredje stycket&lt;br&gt;denna lag. Tiden för att anmäla&lt;br&gt;missnöje skall dock räknas från&lt;br&gt;dagen för förordnandet. Rege-&lt;br&gt;ringen eller den myndighet som&lt;br&gt;regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;närmare föreskrifter om för-&lt;br&gt;färandet med narkotika som&lt;br&gt;tagits i beslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1983:363.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;överlastavgift&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1972:435) om överlastavgift&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck&lt;br&gt;överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel&lt;br&gt;till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för varje axel av&lt;br&gt;500 kilogram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas överlastavgift&lt;br&gt;för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Del av överlasten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100-2 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 100-4 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 100-6 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 100-5000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 100 kg och däröver&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överlastavgift&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;200 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;400 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;600 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;500 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 000 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck&lt;br&gt;överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel&lt;br&gt;till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel av&lt;br&gt;1 000 kilogram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) tas överlastavgift ut&lt;br&gt;med ett grundbelopp om 2 000 kr samt därutöver med ett belopp beräknat&lt;br&gt;för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Del av överlasten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överlastavgift&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100-2 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 100-4 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 100-6 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 100 kg och däröver&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;400 kr per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;600 kr per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;500 kr per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 000 kr per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;3 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna bruttovikt&lt;br&gt;överskridits i fråga om ett fordon&lt;br&gt;som inte ingår i ett fordonståg,&lt;br&gt;fördelas överlasten lika på&lt;br&gt;fordonets axlar. Överlasten for&lt;br&gt;vaije axel avrundas därefter till&lt;br&gt;närmast lägre, hela hundratal&lt;br&gt;kilogram och minskas sedan med&lt;br&gt;300 kilogram. För vaije axel&lt;br&gt;beräknas härefter överlastavgift&lt;br&gt;med tillämpning av tabellen i 2 §&lt;br&gt;andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket ä&lt;br&gt;om fordon, som ingår i fordonståg, i&lt;br&gt;ej överskridits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna bruttovikt&lt;br&gt;överskridits i fråga om ett fordon&lt;br&gt;som inte ingår i ett fordonståg,&lt;br&gt;fördelas överlasten lika på&lt;br&gt;fordonets axlar. Överlasten för&lt;br&gt;vaije axel avrundas därefter till&lt;br&gt;närmast lägre, hela hundratal&lt;br&gt;kilogram och minskas sedan med&lt;br&gt;500 kilogram. För vaije axel&lt;br&gt;beräknas härefter överlastavgift&lt;br&gt;med tillämpning av tabellen i 2 §&lt;br&gt;andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;motsvarande tillämpning i fråga&lt;br&gt;den för tåget tillåtna bruttovikten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den avgiftsgrundande&lt;br&gt;färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre betämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.13 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176) p&lt;sub&gt;r&lt;/sub&gt;op. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 41 § vapenlagen (1973:1176) skall ha följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom,&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt 40 §, gäller bestämmelser-&lt;br&gt;na om beslag i rättegångsbalken&lt;br&gt;med följande avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Av länsstyrelsen förordnade&lt;br&gt;jakttillsynsmän samt personal vid&lt;br&gt;Kustbevakningen och Tullverket&lt;br&gt;eller särskilt förordnade tjänste-&lt;br&gt;män vid länsstyrelsen har samma&lt;br&gt;rätt att ta egendom i beslag som&lt;br&gt;tillkommer en polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Bestämmelsen att åtal skall&lt;br&gt;väckas inom viss tid gäller inte i&lt;br&gt;annat fall än då rätten utsatt&lt;br&gt;sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom,&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt 40 §, gäller bestämmelser-&lt;br&gt;na om beslag i rättegångsbalken&lt;br&gt;med följande avvikelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av länsstyrelsen förordnade&lt;br&gt;jakttillsynsmän samt personal vid&lt;br&gt;Kustbevakningen och Tullverket&lt;br&gt;eller särskilt förordnade tjänste-&lt;br&gt;män vid länsstyrelsen har samma&lt;br&gt;rätt att ta egendom i beslag som&lt;br&gt;tillkommer en polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1992:1088.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om p&lt;sub&gt;r&lt;/sub&gt;op. 1994/95:23&lt;br&gt;förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vissa fall vid förverkande skall ha följande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som avses i 1 § prö-&lt;br&gt;vas av tingsrätten efter särskild&lt;br&gt;talan. Om inte annat framgår av&lt;br&gt;denna lag, gäller för sådan talan&lt;br&gt;i tillämpliga delar reglerna i&lt;br&gt;rättegångsbalken om åtal för&lt;br&gt;brott på vilket inte kan följa&lt;br&gt;svårare straff än böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om talan avser förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, får kun-&lt;br&gt;görelsedelgivning av stämningen&lt;br&gt;ske enligt de förutsättningar som&lt;br&gt;anges i 15 § delgivningslagen&lt;br&gt;(1970:428). Dessa regler får&lt;br&gt;också tillämpas, om den mot&lt;br&gt;vilken talan förs är okänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av den beslagtagna&lt;br&gt;egendomen uppskattas till mindre&lt;br&gt;än tvåtusen kronor, får delgiv-&lt;br&gt;ning ske genom att stämningen&lt;br&gt;anslås på rättens kansli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I stämningen skall den mot vil-&lt;br&gt;ken talan riktas föreläggas att&lt;br&gt;inställa sig till huvudförhandling&lt;br&gt;vid påföljd att egendomen annars&lt;br&gt;får förklaras förverkad. Uteblir&lt;br&gt;han, skall egendomen förklaras&lt;br&gt;förverkad, om det inte framgår&lt;br&gt;att talan är ogrundad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som avses i 1 § prö-&lt;br&gt;vas, om inte annat följer av 3 §,&lt;br&gt;av tingsrätten efter särskild&lt;br&gt;talan. Om inte annat framgår av&lt;br&gt;denna lag, gäller för sådan talan&lt;br&gt;i tillämpliga delar reglerna i&lt;br&gt;rättegångsbalken om åtal för&lt;br&gt;brott på vilket inte kan följa&lt;br&gt;svårare straff än böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(4 § första stycket)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(4 § andra stycket)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utfördas stämning, skall den&lt;br&gt;mot vilken talan riktas föreläggas&lt;br&gt;att inställa sig till huvudförhand-&lt;br&gt;ling vid påföljd att egendomen&lt;br&gt;annars kan förklaras förverkad.&lt;br&gt;Uteblir han, skall egendomen&lt;br&gt;förklaras förverkad, om det inte&lt;br&gt;framgår att talan är ogrundad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av beslagtagen&lt;br&gt;egendom uppskattas till mindre&lt;br&gt;än en tiondel av det basbelopp&lt;br&gt;enligt lagen (1962:381) om all-&lt;br&gt;män försäkring som gällde då&lt;br&gt;beslaget verkställdes, får åklaga-&lt;br&gt;ren pröva frågan om förverkan-&lt;br&gt;de. Ett beslut om förverkande&lt;br&gt;skall meddelas skriftligen. Den&lt;br&gt;från vilken beslaget har skett får&lt;br&gt;hos åklagaren anmäla missnöje&lt;br&gt;med förverkandebeslutet inom en&lt;br&gt;månad från det han fick del av&lt;br&gt;det. I fall som anges i 3 § första&lt;br&gt;stycket får beslutet delges genom&lt;br&gt;att det anslås på rättens kansli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmäls missnöje, skall be-&lt;br&gt;slutet om förverkande inte vidare&lt;br&gt;gälla. Om beslaget inte hävs,&lt;br&gt;skall åklagaren väcka talan om&lt;br&gt;egendomens förverkande. Har&lt;br&gt;detta inte skett inom en månad&lt;br&gt;från det anmälan kom in till&lt;br&gt;åklagaren, skall beslaget gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser saken förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, får frågan&lt;br&gt;om förverkande prövas av åkla-&lt;br&gt;garen. Om värdet av det som&lt;br&gt;skall förverkas uppgår till bety-&lt;br&gt;dande belopp eller om det finns&lt;br&gt;andra särskilda skäl, skall dock&lt;br&gt;frågan om förverkande prövas av&lt;br&gt;rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarens beslut i fråga om&lt;br&gt;förverkande skall meddelas&lt;br&gt;skriftligen. Den som drabbats av&lt;br&gt;beslaget får hos åklagaren an-&lt;br&gt;mäla missnöje med förverkande-&lt;br&gt;beslutet inom en månad från det&lt;br&gt;att han fick del av det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmäls missnöje, skall be-&lt;br&gt;slutet om förverkande inte vidare&lt;br&gt;gälla. Om åklagaren inte häver&lt;br&gt;beslaget, skall han väcka talan&lt;br&gt;om egendomens förverkande.&lt;br&gt;Har talan inte väckts inom en&lt;br&gt;månad från det anmälan kom in,&lt;br&gt;skall beslaget gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgår värdet av det som&lt;br&gt;skall förverkas till mindre än en&lt;br&gt;tiondel av det basbelopp enligt&lt;br&gt;lagen (1962:381) om allmän&lt;br&gt;försäkring som gällde då&lt;br&gt;beslaget verkställdes eller saknar&lt;br&gt;egendomen saluvärde, får också&lt;br&gt;polisman besluta om för-&lt;br&gt;verkande, om det är uppenbart&lt;br&gt;att förutsättningarna för ett&lt;br&gt;förverkande är uppfyllda. Därvid&lt;br&gt;gäller andra och tredje styckena.&lt;br&gt;Missnöjesanmälan skall dock&lt;br&gt;inges till polismyndigheten. Fin-&lt;br&gt;ner polismyndigheten att talan&lt;br&gt;om förverkande bör föras, skall&lt;br&gt;ärendet överlämnas till åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närmare föreskrifter om polis-&lt;br&gt;mans rätt att besluta om förverk-&lt;br&gt;ande meddelas av Rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1989:653.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(3 § första stycket)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(3 § andra stycket)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser saken förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, får kun-&lt;br&gt;görelsedelgivning av beslutet&lt;br&gt;eller stämningen ske enligt de&lt;br&gt;förutsättningar som anges i 15 §&lt;br&gt;delgivningslagen (1970:428).&lt;br&gt;Dessa regler får också tillämpas,&lt;br&gt;om den från vilken förverkande&lt;br&gt;sker är okänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av den beslagtagna&lt;br&gt;egendomen uppskattas till mindre&lt;br&gt;än en tiondel av det basbelopp&lt;br&gt;enligt lagen (1962:381) om&lt;br&gt;allmän försäkring som gällde då&lt;br&gt;beslaget verkställdes eller om&lt;br&gt;egendomen saknar saluvärde, får&lt;br&gt;delgivning ske genom att beslutet&lt;br&gt;eller stämningen anslås på rätt-&lt;br&gt;ens kansli.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.15 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;(1987:10)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10)&lt;br&gt;skall ha följande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner byggnadsnämnden att&lt;br&gt;förutsättningar föreligger att ta&lt;br&gt;ut tilläggsavgift på grund av&lt;br&gt;bestämmelserna i 7 § första och&lt;br&gt;andra styckena, skall nämnden&lt;br&gt;anmäla förhållandet till allmän&lt;br&gt;åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om tilläggsavgift prö-&lt;br&gt;vas av allmän domstol på talan&lt;br&gt;av åklagaren. Talan får väckas&lt;br&gt;endast om byggnadsnämnden har&lt;br&gt;gjort anmälan enligt andra&lt;br&gt;stycket. I fråga om sådan talan&lt;br&gt;tillämpas bestämmelserna i&lt;br&gt;rättegångsbalken om åtal för&lt;br&gt;brott på vilket inte kan följa&lt;br&gt;svårare straff än böter och om&lt;br&gt;kvarstad i brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om tilläggsavgift prö-&lt;br&gt;vas av allmän förvaltnings-&lt;br&gt;domstol på talan av byggnads-&lt;br&gt;nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövningstillstånd krävs vid&lt;br&gt;överklagande till kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har talan väckts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.16 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;p&lt;sub&gt;r&lt;/sub&gt;op. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 41, 43, 45, 46 och 48 §§ jaktlagen&lt;br&gt;(1987:259) skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är för-&lt;br&gt;enliga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om&lt;br&gt;skyldighet för den som jagar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgifit),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;att betala en avgift för&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;2. att betala en avgift för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vissa slag av vilt som falls. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;vissa slag av vilt som falls,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. ozr betala en särskild avgift&lt;br&gt;för vilt som fällts i strid mot vad&lt;br&gt;som bestämis i en för jakt med-&lt;br&gt;delad licens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond (jaktvårds-&lt;br&gt;fonden) som efter regeringens bestämmande får användas för angivna&lt;br&gt;ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst sex månader den&lt;br&gt;som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans jakt-&lt;br&gt;område eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd av&lt;br&gt;licens bryter mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. med uppsåt eller av oakt-&lt;br&gt;samhet bryter mot 3 §, 31 §&lt;br&gt;första stycket, 32 § eller mot en&lt;br&gt;föreskrift som har meddelats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. med uppsåt eller av grov&lt;br&gt;oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 §&lt;br&gt;första stycket, 32 § eller mot en&lt;br&gt;föreskrift som har meddelats&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med stöd av 25 §, 29 § 1 eller&lt;br&gt;30 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med stöd av 25 §, 29 § 1 eller&lt;br&gt;30 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som med &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Till böter döms den som med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppsåt eller av oaktsamhet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;uppsåt eller av grov oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot 5 § andra stycket, 6 § första stycket eller 13 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits&lt;br&gt;med stöd av 26 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt lagen&lt;br&gt;(1951:649) om straff för vissa trafikbrott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. bryter mot 27 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt&lt;br&gt;brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 § eller vad som åligger&lt;br&gt;honom enligt 38 § andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:310.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6 § andra Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;stycket, 29 § 4, 30 § tredje stycket eller 31 § tredje stycket eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd&lt;br&gt;av 36 §, 37 §, 38 § första stycket, 40 § första stycket eller 41 § första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i annat fall än som&lt;br&gt;avses i 43 § 1 med uppsåt eller&lt;br&gt;av oaktsamhet åsidosätter vad&lt;br&gt;som bestämts i en för jakt&lt;br&gt;meddelad licens döms till pen-&lt;br&gt;ningböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som obehörigen tar be-&lt;br&gt;fattning med vilt som han vet&lt;br&gt;eller har skälig anledning anta&lt;br&gt;har dödats eller åtkommits&lt;br&gt;genom jaktbrott eller brott som&lt;br&gt;avses i 45 § tredje stycket, döms&lt;br&gt;för jakthäleri till böter eller&lt;br&gt;fängelse i högst sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om brottet är att anse som grovt,&lt;br&gt;bedömande av om brottet är grovt ;&lt;br&gt;digheter som anges i 44 § andra sty&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som obehörigen tar be-&lt;br&gt;fattning med vilt som han vet&lt;br&gt;eller har skälig anledning anta&lt;br&gt;har dödats eller åtkommits&lt;br&gt;genom jaktbrott, döms för&lt;br&gt;jakthäleri till böter eller fängelse&lt;br&gt;i högst sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;döms till fängelse i högst två år. Vid&lt;br&gt;;kall särskilt beaktas sådana omstän-&lt;br&gt;:ket 1 och 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon har begått jakt-&lt;br&gt;brott, jakthäleri eller brott som&lt;br&gt;avses i 45 § tredje stycket, skall&lt;br&gt;vilt som han kommit över genom&lt;br&gt;brottet förklaras förverkat, om&lt;br&gt;det inte är uppenbart oskäligt. I&lt;br&gt;stället för viltet kan dess värde&lt;br&gt;helt eller delvis förklaras för-&lt;br&gt;verkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon har begått jaktbrott&lt;br&gt;eller jakthäleri, skall vilt som&lt;br&gt;han kommit över genom brottet&lt;br&gt;förklaras förverkat, om det inte&lt;br&gt;är uppenbart oskäligt. I stället&lt;br&gt;for viltet kan dess värde helt&lt;br&gt;eller delvis förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fäll som föreskrivs&lt;br&gt;av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;p&lt;sub&gt;r&lt;/sub&gt;op. 1994/95:23&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;kulturminnen m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om&lt;br&gt;kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skydds-&lt;br&gt;föreskrifter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om&lt;br&gt;det är möjligt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning för att av-&lt;br&gt;bryta pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa&lt;br&gt;det. Även i annat fall får handräckning beslutas, om det behövs för att&lt;br&gt;bestämmelse i detta kapitel skall efterlevas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av länsstyrelsen eller&lt;br&gt;allmän åklagare. I fråga om&lt;br&gt;sådan handräckning finns be-&lt;br&gt;stämmelser i lagen (1990:746)&lt;br&gt;om betalningsföreläggande och&lt;br&gt;handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av länsstyrelsen. I fråga&lt;br&gt;om sådan handräckning finns&lt;br&gt;bestämmelser i lagen (1990:746)&lt;br&gt;om betalningsföreläggande och&lt;br&gt;handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1991:872.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om p&lt;sub&gt;r&lt;/sub&gt;op. 1994/95:23&lt;br&gt;förbud mot vissa dopningsmedel&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa&lt;br&gt;dopningsmedel skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt 5 § gäller bestämmelserna&lt;br&gt;i rättegångsbalken, med den av-&lt;br&gt;vikelsen att bestämmelsen om att&lt;br&gt;åtal skall väckas inom viss tid&lt;br&gt;inte gäller i annat fall än då&lt;br&gt;rätten utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och 3&lt;br&gt;samt 3 § lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m. skall tillämpas på&lt;br&gt;motsvarande sätt då beslag har&lt;br&gt;skett av medel som avses i 1 §&lt;br&gt;denna lag. Tiden för att anmäla&lt;br&gt;missnöje skall dock räknas från&lt;br&gt;dagen för förordnandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt 5 § gäller bestämmelserna&lt;br&gt;i rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och&lt;br&gt;3 § lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m. skall tillämpas på&lt;br&gt;motsvarande sätt då beslag har&lt;br&gt;skett av medel som avses i 1 §&lt;br&gt;denna lag. Tiden för att anmäla&lt;br&gt;missnöje skall dock räknas från&lt;br&gt;dagen för förordnandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.19 Förslag till lag om ändring i ordningslagen&lt;br&gt;(1993:1617)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ordningslagen&lt;br&gt;(1993:1617) skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig&lt;br&gt;tillställning har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får&lt;br&gt;vad som har uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att&lt;br&gt;bevista sammankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad&lt;br&gt;som kan anses skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än&lt;br&gt;pengar och om den inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt första stycket, gäller be-&lt;br&gt;stämmelserna i rättegångsbalken&lt;br&gt;om beslag med den avvikelsen att&lt;br&gt;bestämmelsen om att åtal skall&lt;br&gt;väckas inom viss tid inte gäller i&lt;br&gt;annat fall än dä rätten har satt&lt;br&gt;ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt första stycket, gäller be-&lt;br&gt;stämmelserna om beslag i rätte-&lt;br&gt;gångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan&lt;br&gt;egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras&lt;br&gt;förverkad, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och&lt;br&gt;förverkandet inte är oskäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och&lt;br&gt;ammunition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad&lt;br&gt;som kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt första eller andra stycket,&lt;br&gt;gäller bestämmelserna om beslag&lt;br&gt;i rättegångsbalken med den av-&lt;br&gt;vikelsen att bestämmelsen om att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt första eller andra stycket,&lt;br&gt;gäller bestämmelserna om beslag&lt;br&gt;i rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åtal skall väckas inom viss tid&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte gäller i annat fall än då&lt;br&gt;rätten har satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl&lt;br&gt;hos den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns&lt;br&gt;bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Ärendet och dess beredning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Är 1990 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté med&lt;br&gt;uppdrag att utreda åklagarverksamheten och brottmålsförfarandet.&lt;br&gt;Kommittén antog namnet Äklagarutredningen -90. I juni 1992 avgav&lt;br&gt;utredningen (Ledamöter: biträdande riksåklagaren Axel Morath,&lt;br&gt;ledamöterna av riksdagen Sigrid Bolkeus, John Bouvin, Bertil Fiskesjö,&lt;br&gt;Hans Göran Frank, Jerry Martinger, Lusa Rulander, Lotti Ryberg,&lt;br&gt;Bengt-Ola Ryttar, Allan Stutzinsky och Lars Sundin samt biträdande&lt;br&gt;rikspolischefen Bengt Frih) betänkandet Ett reformerat åklagarväsende&lt;br&gt;(SOU 1992:61).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen i betänkandet tar sikte på åklagarväsendets organisation,&lt;br&gt;åklagarnas uppgifter och brottmålsförfarandet. En sammanfattning av&lt;br&gt;betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilaga 1 respektive&lt;br&gt;bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-&lt;br&gt;instanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena&lt;br&gt;finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 92-2972).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sin översyn av åklagarväsendets organisation analyserade Åklagar-&lt;br&gt;utredningen flera organisationsmodeller. Utredningen fann härvid att&lt;br&gt;endast två kan komma ifråga - den nuvarande ordningen eller den s.k.&lt;br&gt;regionmodellen. Mot bakgrund av de överväganden om organisationen&lt;br&gt;som Äklagarutredningen gjort beträffande den lokala och regionala nivån&lt;br&gt;inom åklagarväsendet gav regeringen, som gjorde bedömningen att&lt;br&gt;regionmodellen inte är lämplig som organisatorisk uppbyggnad för&lt;br&gt;åklagarväsendet, i november 1993 Riksåklagaren i uppdrag att bl.a. se&lt;br&gt;över indelningen i åklagardistrikt. Den 14 april 1994 gav regeringen&lt;br&gt;Riksåklagaren tilläggsuppdraget att se över bl.a. frågor rörande arbets-&lt;br&gt;fördelningen mellan lokala och regionala åklagarmyndigheter. Dessa&lt;br&gt;uppdrag skall redovisas senast den 3 oktober 1994. Den 14 april 1994&lt;br&gt;uppdrog regeringen även åt Riksåklagaren att tillsammans med Rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen och Riksskatteverket utarbeta ett förslag till fördjupat samarbete&lt;br&gt;mellan berörda myndigheter vid bekämpning på central nivå av eko-&lt;br&gt;nomisk brottslighet. Resultatet skall presenteras i en rapport senast den&lt;br&gt;1 september 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Äklagarutredningen föreslog vidare att det borde göras en översyn av&lt;br&gt;Riksåklagarens verksamhet och organisation samt ansvarsförhållandena&lt;br&gt;för ADB-frågor inom åklagarväsendet. Mot bakgrund härav gav&lt;br&gt;regeringen i juli 1992 Statskontoret i uppdrag att se över&lt;br&gt;åklagarväsendets centrala organisation. Uppdraget redovisades i februari&lt;br&gt;1993 i rapporten Riksåklagarens framtida roll och organisation.&lt;br&gt;Rapporten har remissbehandlats. I regleringsbrevet för budgetåret&lt;br&gt;1992/93 uppdrog regeringen åt Riksåklagaren att analysera den&lt;br&gt;hittillsvarande omfattningen av Riksåklagarens tillsynsverksamhet.&lt;br&gt;Uppdraget redovisades i mars 1993 i promemorian Tillsynsverksamheten&lt;br&gt;i Riksåklagarens kansli. Regeringens överväganden i dessa frågor har&lt;br&gt;redovisats i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 35 fl).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta ärende tar regeringen med ett undantag upp betänkandets förslag&lt;br&gt;i fråga om åklagarens uppgifter och brottmålsförfarandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Äklagarutredningen har föreslagit att polisens och åklagarnas befattning&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med ärenden angående felparkeringsavgifter skall upphöra och att ett Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;enhetligt sanktionssystem, som bygger på det nuvarande systemet för&lt;br&gt;uttagande av kontrollavgift vid s.k. tomtmarksparkering, införs på&lt;br&gt;parkeringsområdet. En följd av detta skulle bli att kommunerna i stort tar&lt;br&gt;över hela ansvaret för parkeringsövervakningen. Förslaget syftar främst&lt;br&gt;till att polis- och åklagarväsendets resurser i än större utsträckning skall&lt;br&gt;kunna användas för brottsbekämpning. Förslaget har statsfinansiella&lt;br&gt;konsekvenser som inte blivit belysta under beredningen. Det kräver i den&lt;br&gt;rådande ekonomiska situationen därför ytterligare överväganden.&lt;br&gt;Regeringen har för avsikt att ta upp denna fråga i lämpligt sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I avsnitt 7.4 behandlas en fråga som, förutom av Äklagarutredningen,&lt;br&gt;har berörts i Rapport av Parlamentariska kommissionen med anledning&lt;br&gt;av mordet på Olof Palme (SOU:1988:18). Även denna rapport har&lt;br&gt;remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.&lt;br&gt;En sammanställning av vad remissinstanserna anför i den fråga som tas&lt;br&gt;upp nu finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 88-1545).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Här bör också nämnas att regeringen i propositionen Handläggning av&lt;br&gt;ungdomsmål (prop. 1994/95:12) tar upp en rad frågor om brottmålsför-&lt;br&gt;farandet i ungdomsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har uppmärksammat att 1 § lagen (1958:205) om för-&lt;br&gt;verkande av alkoholhaltiga drycker m.m. erhållit en felaktig lydelse&lt;br&gt;genom lagen (1994:1016) om ändring i nämnda lag vilken ändring dock&lt;br&gt;ännu inte trätt i kraft. Felaktigheten består i att en tidigare ändring av&lt;br&gt;paragrafen inte beaktats vid den slutliga formuleringen av ändrings-&lt;br&gt;författningen. I detta ärende har därför även tagits in ett förslag till&lt;br&gt;ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen (1958:205) om för-&lt;br&gt;verkande av alkoholhaltiga drycker. Regeringen har inte ansett det&lt;br&gt;erforderligt att inhämta Lagrådets yttrande över denna redaktionella&lt;br&gt;justering.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;Lagrådet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutade den 26 maj 1994 att inhämta Lagrådets yttrande&lt;br&gt;över de lagförslag som finns i bilaga 5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i bilaga 6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Allmänna utgångspunkter&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Rättsväsendet har - liksom andra delar av den offentliga sektorn - ställts&lt;br&gt;inför uppgiften att med begränsade resurser klara av en växande arbets-&lt;br&gt;mängd. Brottmålen har generellt sett blivit mera komplicerade och svår-&lt;br&gt;utredda. Denna utveckling innebär att ökade krav måste ställas på att&lt;br&gt;rättsväsendets resurser används på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.&lt;br&gt;Rättsväsendet måste vara organiserat på ett sätt som ger förutsättningar&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för en optimal användning av tillgängliga resurser. Vidare skall polis-&lt;br&gt;och åklagarväsendet kunna koncentrera sig på sina centrala uppgifter. Det&lt;br&gt;regelsystem som styr brottmålsförfärandet måste vara flexibelt och lämna&lt;br&gt;utrymme för förenklade förfaranden i de fall då sakens beskaffenhet är&lt;br&gt;sådan att det t.ex. inte krävs att en fullständig förundersökning genomförs&lt;br&gt;eller att saken förs till rättegång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagaren har viktiga uppgifter i samhällets kamp mot brottsligheten.&lt;br&gt;En förundersökning skall ledas av åklagaren så snart någon är skäligen&lt;br&gt;misstänkt för ett brott och saken inte är av enkel beskaffenhet. Åklagaren&lt;br&gt;har initiativrätt och i allmänhet beslutanderätt i fråga om tvångsmedel&lt;br&gt;som kan bli aktuella under en förundersökning. Sedan förundersökningen&lt;br&gt;slutförts, beslutar åklagaren om åtal skall väckas eller inte. Om åtal&lt;br&gt;väcks så utför åklagaren talan vid domstol. I viss utsträckning kan&lt;br&gt;rättegång ersättas av att åklagaren utfärdar ett strafföreläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarens uppgifter förutsätter att åklagarna är välutbildade och&lt;br&gt;omdömesgilla. Men för att åklagarna skall kunna fullgöra sina uppgifter&lt;br&gt;på ett bra sätt krävs också ett ändamålsenligt och till dagens krav&lt;br&gt;anpassat regelverk. Det finns mot denna bakgrund anledning att&lt;br&gt;undersöka i vilken utsträckning de regler som styr åklagarens arbete&lt;br&gt;svarar mot de behov som finns i dag och i framtiden. En sådan genom-&lt;br&gt;gång bör dock inte vara så begränsad att den endast omfattar åklagarens&lt;br&gt;egna uppgifter. Åklagaren har en central roll för ledningen av polisens&lt;br&gt;brottsutredande verksamhet. Vidare kommer domstolarnas prövning i&lt;br&gt;brottmål att starkt påverkas av hur åklagarna utför sitt arbete. Det finns&lt;br&gt;på flera punkter skäl att uppmärksamma åklagarnas uppgifter i ett sådant&lt;br&gt;bredare perspektiv.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I arbetet med att effektivisera brottmålsförfärandet måste det hela tiden&lt;br&gt;hållas i minnet att systemet skall uppfylla kraven på rättssäkerhet.&lt;br&gt;Regelverket skall alltså vara utformat på ett sådant sätt att det uppfyller&lt;br&gt;högt ställda krav på ett rättssäkert förfarande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En naturlig utgångspunkt för övervägandena är att åklagare skall kunna&lt;br&gt;koncentrera sina insatser på brottsbekämpningen. Åklagarna har numera&lt;br&gt;ganska få uppgifter vid sidan av sin huvudfunktion. Enligt en del&lt;br&gt;författningar har dock åklagare fortfarande att föra talan om vissa viten&lt;br&gt;och avgifter samt om handräckning. Det är inte säkert att de skäl som en&lt;br&gt;gång i tiden ledde till att dessa uppgifter skulle fullgöras av åklagare har&lt;br&gt;bärkraft i dag. Det finns därför anledning att gå igenom och pröva om&lt;br&gt;sådana sidouppgifter bör behållas inom åklagarväsendet eller om de kan&lt;br&gt;läggas på andra myndigheter. Utgångspunkten är därvid att åklagar-&lt;br&gt;väsendet skall ha sådana uppgifter endast om starka skäl talar för detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att belasta åklagare och polis med sådant som har litet eller rentav&lt;br&gt;inget straffvärde rimmar illa med det nutida synsättet på hur samhällets&lt;br&gt;resurser for brottsbekämpningen bör användas. Kriminalisering är inte&lt;br&gt;det enda och inte alltid det mest effektiva medlet som samhället har för&lt;br&gt;att motverka oönskade beteenden. Frågan om ett beteende bör vara&lt;br&gt;kriminaliserat måste ses utifrån en avvägning mellan bl.a. straffvärdet&lt;br&gt;och resursinsatserna. Åklagar- och polisväsendets insatser bör kon-&lt;br&gt;centreras på sådana förfaranden som utan tvivel framstår som straffvärda.&lt;br&gt;Avkriminalisering och alternativ till kriminalisering har övervägts i skilda&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sammanhang. Det finns anledning att överväga dessa frågor ytterligare. Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Grundvalen för den brottsutredande verksamheten är förunder-&lt;br&gt;sökningen. Den utgör dessutom en viktig grund för åklagarens verk-&lt;br&gt;samhet i övrigt. Förundersökningen utgör t.ex. underlag för åklagarens&lt;br&gt;beslut om åtal skall underlåtas och om ett beteende kan beivras genom&lt;br&gt;ett strafföreläggande. En förundersökning skall i regel inledas så snart det&lt;br&gt;finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har&lt;br&gt;begåtts. En effektiv förundersökning är av stor betydelse för åklagar-&lt;br&gt;väsendet och självfallet också för polisväsendet. En utgångspunkt för&lt;br&gt;övervägandena om förundersökningen är att regelsystemet måste vara&lt;br&gt;flexibelt. Brottsutredningar ställer olika krav på vilka åtgärder som&lt;br&gt;behöver vidtas och vilken dokumentation av resultatet av åtgärderna som&lt;br&gt;är nödvändig. För att effektivt ta till vara resurserna bör systemet vara&lt;br&gt;utformat på ett sådant sätt att åtgärder inte behöver vidtas och&lt;br&gt;dokumentation inte behöva ske endast av formella skäl. Det finns mot&lt;br&gt;bakgrund av detta anledning att undersöka om det är nödvändigt att&lt;br&gt;genomföra en fullständig förundersökning i den utsträckning som gäller&lt;br&gt;i dag. Vidare har utvecklingen inom bl.a. elektronikens område medfört&lt;br&gt;helt nya möjligheter att dokumentera utredningen. Man bör därför&lt;br&gt;överväga om man bättre kan utnyttja modem teknik för att förenkla för-&lt;br&gt;undersökningsförfarandet och förbättra förutsättningarna för åtalsbeslut&lt;br&gt;och rättegång. Ett mål för översynen av förundersökningsreglema är att&lt;br&gt;skapa ett effektivare förfärande som leder till snabbare åtalsbeslut och en&lt;br&gt;förkortad tid mellan brott och straff.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett mycket viktigt instrument för prioriteringar vid brottsbekämpningen&lt;br&gt;är reglerna om åtalsplikten och förundersökningsplikten. I Sverige gäller&lt;br&gt;till skillnad från många andra länder den principen att åklagaren har en&lt;br&gt;absolut åtalsplikt. Detta innebär att åklagaren, om inte annat är före-&lt;br&gt;skrivet, är skyldig att väcka åtal för alla brott som hör under allmänt åtal&lt;br&gt;och där han på objektiva grunder kan förvänta sig en fallande dom. På&lt;br&gt;motsvarande sätt är polisen i princip skyldig att utreda alla sådana brott.&lt;br&gt;Principen är dock inte på något sätt undantagslös. Den inskränks genom&lt;br&gt;regler om s.k. förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse samt&lt;br&gt;genom de särskilda åtalsprövningsreglema i brottsbalken och annan&lt;br&gt;strafflagstiftning. Området för åtalsunderlåtelse utvidgades senast 1985.&lt;br&gt;Samtidigt infördes anknytande regler om förundersökningsbegränsning.&lt;br&gt;Syftet med begränsningarna av den absoluta åtalsplikten är att kon-&lt;br&gt;centrera rättsväsendets resurser till de mest angelägna uppgifterna.&lt;br&gt;Samtidigt har 1985 års lagändringar satts i ftåga, bl.a. från kriminal-&lt;br&gt;politiska utgångspunkter. Det har hävdats att de innebär ett principiellt&lt;br&gt;otillfredsställande avsteg från principen om en absolut åtalsplikt. Den&lt;br&gt;åsikten har också framförts att den absoluta åtalsplikten har så många&lt;br&gt;undantag att den i sak inte skiljer sig särskilt mycket från ett system med&lt;br&gt;relativ åtalsplikt. Det nuvarande systemet bör granskas med hänsyn till&lt;br&gt;detta. Därvid bör ställning tas till om reglerna utgör en lämplig av-&lt;br&gt;vägning mellan de delvis motstående intressen som gör sig gällande på&lt;br&gt;denna punkt. Ett strikt system med en grundläggande princip om absolut&lt;br&gt;åtalsplikt är ägnat att främja allas likhet inför lagen och motverkar &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;misstankar om att polis och åklagare tar obehöriga hänsyn vid brotts-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utredningar och åtalsprövning. Å andra sidan är det i praktiken Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;orealistiskt att alla brott skall kunna utredas och beivras på samma sätt.&lt;br&gt;Regelsystemet måste därför vara utformat på ett sådant sätt att rätts-&lt;br&gt;väsendets resurser inte tas i anspråk i onödan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat viktigt inslag i ett effektivt brottmålsförfarande är möjlig-&lt;br&gt;heten till förenklade reaktionsformer för förseelser och mindre allvarliga&lt;br&gt;brott i form av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. De&lt;br&gt;båda instituten gör det möjligt att snabbt och med förhållandevis be-&lt;br&gt;gränsade insatser beivra den mindre allvarliga brottsligheten. En ut-&lt;br&gt;vidgning av möjligheterna att använda dessa reaktionsformer skulle&lt;br&gt;medföra att de befintliga resurserna för brottsbekämpningen i större&lt;br&gt;utsträckning kan användas på de områden där de bäst behövs. Samtidigt&lt;br&gt;måste beaktas att polis och åklagare vid dessa förfaranden fullgör såväl&lt;br&gt;den brottsutredande som den dömande funktionen. Det finns därför en&lt;br&gt;gräns för i vilken utsträckning man kan utvidga användningen av dessa&lt;br&gt;reaktionsformer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat område som bör uppmärksammas i detta sammanhang är&lt;br&gt;reglerna om förverkande och beslag. I fråga om förverkande, som sker&lt;br&gt;utan samband med att åtal väcks, är huvudregeln att saken skall prövas&lt;br&gt;av domstol. Rör det sig om ett föremål av mindre värde får dock&lt;br&gt;åklagare själv besluta om förverkande. Om beslag sker innan åtal har&lt;br&gt;väckts, måste åklagaren hos domstol begära att tiden för väckande av åtal&lt;br&gt;skall förlängas i de fall åtal inte väcks inom en månad från det beslaget&lt;br&gt;gjordes. Det kan ifrågasättas om inte förfarandet i dessa frågor kan för-&lt;br&gt;enklas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kommer i det följande att på var och en av de nu nämnda&lt;br&gt;punkterna överväga vilka regelförändringar som kan göras i syfte att med&lt;br&gt;bibehållen rättssäkerhet förenkla och effektivisera brottmålsförfärandet.&lt;br&gt;Därutöver tas vissa frågor om inledande av förundersökning och ledning-&lt;br&gt;en av denna upp.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Renodling av åklagarverksamheten&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;En av utgångspunkterna för att åstadkomma ett effektivare brott-&lt;br&gt;målsförfarande måste vara att åklagarna skall kunna koncentrera sina in-&lt;br&gt;satser på sådant som kräver åklagarkompetens. En strävan bör vara att&lt;br&gt;förenkla hanteringen av mindre betydelsefulla uppgifter för att frigöra&lt;br&gt;resurser för de från kriminalpolitisk synpunkt viktigare uppgifterna.&lt;br&gt;Endast om starka skäl talar för det skall åklagarväsendet handha uppgifter&lt;br&gt;som inte har anknytning till förfarandet i brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarna har numera ganska få uppgifter vid sidan av sin&lt;br&gt;huvudfunktion inom brottmålsområdet. Det finns dock kvar ett antal&lt;br&gt;sådana uppgifter som fortfarande sköts av åklagare. Till dessa hör&lt;br&gt;ärenden om tilläggsavgift vid olovligt byggande och olika ärenden om&lt;br&gt;handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet handlagda ärenden inom dessa områden är relativt sett få.&lt;br&gt;Några stora vinster ur resurssynpunkt kan därför i och for sig knappast&lt;br&gt;stå att vinna om åklagarväsendets befattning med den här typen av&lt;br&gt;ärenden upphör. Detta är dock inte i sig något skäl till att bevara&lt;br&gt;nuvarande ordning. I tider av resursknapphet är vaije förändring som&lt;br&gt;medför att åklagarna kan ägna mer tid åt sin huvuduppgift inom&lt;br&gt;brottmålsområdet av värde. Om ärenden av en viss typ förekommer&lt;br&gt;endast någon enstaka gång, kräver deras handläggning ofta dessutom&lt;br&gt;oproportionerligt stora resurser, eftersom någon erfarenhet av&lt;br&gt;rättsområdet av naturliga skäl då inte finns. Åklagaren måste ofta i vaije&lt;br&gt;enskilt fall skaffa sig kunskaper om gällande rätt på området. Detta kan&lt;br&gt;inte vara rationellt om det finns andra myndigheter som får anses&lt;br&gt;kompetenta att utföra en sådan talan. Vid prövningen av om dessa&lt;br&gt;uppgifter skall förbli en uppgift för åklagarväsendet måste också ställas&lt;br&gt;det kravet att en alternativ ordning framstår som minst lika effektiv som&lt;br&gt;den nuvarande utan att kraven på ett rättssäkert förfarande åsidosätts.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.2 Ärenden angående tilläggsavgifter för olovligt&lt;br&gt;byggande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Uppgiften att föra talan om tilläggsavgift för&lt;br&gt;olovligt byggande förs över från åklagare till byggnadsnämnderna.&lt;br&gt;Talan skall föras vid länsrätt i stället för vid allmän domstol. Pröv-&lt;br&gt;ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-&lt;br&gt;ningen har dock inte behandlat frågan om det skall krävas prövnings-&lt;br&gt;tillstånd vid överklagande till kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt&lt;br&gt;tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Plan- och bygglagen (1987:10) inne-&lt;br&gt;håller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om&lt;br&gt;byggande. I 10 kap. plan- och bygglagen finns det bestämmelser om&lt;br&gt;påföljder och ingripanden vid överträdelser m.m. av bestämmelserna i&lt;br&gt;plan- och bygglagen. Byggnadsnämnden i en kommun kan förbjuda&lt;br&gt;fastighetsägaren att vidta vissa åtgärder och förena förbudet med vite.&lt;br&gt;Byggnadsnämnden får också förelägga denne att utföra vissa åtgärder.&lt;br&gt;Även ett sådant föreläggande får förenas med vite. Frågan om vitets&lt;br&gt;utdömande prövas av länsrätten på talan av byggnadsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 10 kap. 4 och 5 §§ plan- och bygglagen kan vissa åtgärder av&lt;br&gt;en fastighetsägare medföra att denne påförs en byggnadsavgift eller&lt;br&gt;särskild avgift. Det är byggnadsnämnden som prövar om en sådan avgift&lt;br&gt;skall tas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 10 kap. 7 § kan i vissa fall en tilläggsavgift tas ut från fastig-&lt;br&gt;hetsägaren. Detta skall ske om någon utan lov utför en åtgärd som kräver&lt;br&gt;bygglov, rivningslov eller marklov, om åtgärden innebär att en byggnad&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppfors, en tillbyggnad görs eller om en byggnad helt eller delvis tas i Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det for vilket&lt;br&gt;byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts, eller for vilket&lt;br&gt;bygglov har lämnats. Tilläggsavgift skall också tas ut om en sådan åtgärd&lt;br&gt;innebär att en byggnad rivs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tilläggsavgift skall inte tas ut om rättelse sker innan frågan om påföljd&lt;br&gt;eller ingripande enligt bestämmelserna i 10 kap. plan- och bygglagen tas&lt;br&gt;upp vid sammanträde med byggnadsnämnden. Avgift skall inte heller tas&lt;br&gt;ut om åtgärden gäller rivning av en byggnad och rivningen har skett med&lt;br&gt;stöd av lag eller annan författning, eller annars varit nödvändig för att&lt;br&gt;avvälja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller därför&lt;br&gt;att byggnaden till stor del hade skadats genom eldsvåda, eller någon&lt;br&gt;annan liknande händelse. Om den olovliga åtgärden gäller ett utrymme&lt;br&gt;som inte är större än 10 kvadratmeter skall inte heller någon avgift tas&lt;br&gt;ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tilläggsavgift tas ut med ett belopp om 500 kronor för vaije&lt;br&gt;kvadratmeter som åtgärden omfattat med avdrag för 10 kvadratmeter.&lt;br&gt;Avgiften får i vissa fall bestämmas till ett lägre belopp eller efterges helt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om tilläggsavgift skall tas ut prövas enligt 10 kap. 8 § av all-&lt;br&gt;män domstol på talan av åklagare. Talan får väckas endast om byggnads-&lt;br&gt;nämnden gjort en anmälan till åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under 1990 inkom vid åklagarmyndigheterna i Sverige 230 ärenden&lt;br&gt;angående tilläggsavgifter för handläggning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då en anmälan från byggnadsnämnden om att nämnden anser att det&lt;br&gt;finns förutsättningar att ta ut tilläggsavgift kommer in till allmän åklagare&lt;br&gt;bifogas regelmässigt den utredning och skriftväxling som förekommit i&lt;br&gt;nämnden och mellan nämnden och den som berörs av frågan. Denna&lt;br&gt;utredning innehåller för det mesta en grundlig dokumentation av vad som&lt;br&gt;förekommit i sak. Åklagaren kan ofta fatta beslut och väcka talan redan&lt;br&gt;på grundval av detta material. Ibland behöver utredningen kompletteras&lt;br&gt;genom att ytterligare material hämtas in från byggnadsnämnden. I en del&lt;br&gt;fall håller polisen på uppdrag av åklagaren ett förhör med den person&lt;br&gt;som saken berör. Tingsrättens avgörande av saken sker genom dom.&lt;br&gt;Denna kan på vanligt sätt överklagas till hovrätt och Högsta domstolen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fram till den 1 juli 1985 förde allmän åklagare även talan i allmän&lt;br&gt;domstol om bl.a. utdömande av viten som byggnadsnämnden förelagt&lt;br&gt;enligt de dåvarande bestämmelserna i lagen (1976:666) om påföljder och&lt;br&gt;ingripanden vid olovligt byggande m.m. Numera, sedan den nya lagen&lt;br&gt;(1985:206) om viten trätt i kraft, förs en sådan talan i länsrätt på talan&lt;br&gt;av byggnadsnämnden. I propositionen 1984/85:96 med förslag till lag om&lt;br&gt;viten m.m. fann föredragande departementschefen att såväl tingsrätt som&lt;br&gt;länsrätt i och för sig var lämpliga organ för handläggning av de mål som&lt;br&gt;det där gällde. Departementschefen ansåg att den lösningen borde väljas&lt;br&gt;som innebar att arbetskapaciteten hos de inblandade myndigheterna togs&lt;br&gt;till vara på bästa sätt. Han anförde vidare (s. 38 ff).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av stor betydelse for bedömningen blir därvid om man anser att det&lt;br&gt;innebär övervägande fördelar från rättssäkerhets- och effektivitetssyn-&lt;br&gt;punkter att allmän åklagare har att föra talan om vitets utdömande. Den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;alternativa ordning som närmast förtjänar övervägas och som också har Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;förespråkats av flera remissinstanser skulle innebära att talan i stället förs&lt;br&gt;av den myndighet som har förelagt vitet. Sistnämnda ordning&lt;br&gt;förekommer som framgått redan i dag i en hel del fall. På ett speciellt&lt;br&gt;område av intresse i det här sammanhanget - byggnadslagstiftningens, se&lt;br&gt;prop. 1975/76:164 s. 57-58 - har en sådan lösning diskuterats men av&lt;br&gt;skilda skäl inte ansetts böra genomföras. När det som nu är fråga om en&lt;br&gt;generellt inriktad lagstiftning bör frågan emellertid bedömas&lt;br&gt;förutsättningslöst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid en sådan bedömning finner jag det till en början klart att&lt;br&gt;rättssäkerhetsskäl inte kan åberopas mot en ordning som innebär att den&lt;br&gt;ansvariga myndigheten i stället för åklagaren får till uppgift att föra en&lt;br&gt;fråga om utdömande av vite under domstols prövning. Myndigheten har&lt;br&gt;ju i de fall som diskuteras här tillagts den långt viktigare och för den en-&lt;br&gt;skilde mera betydelsefulla frågan att utforma själva föreläggandet. I&lt;br&gt;realiteten är det f.ö. redan nu fackmyndigheten som initierar processen&lt;br&gt;genom att anmäla frågan till åklagaren. Om myndigheten i stället får&lt;br&gt;uppgiften att göra ansökan hos domstol, synes detta inte vare sig från&lt;br&gt;rättssäkerhets- eller resurssynpunkt i sak innebära någon avgörande skill-&lt;br&gt;nad./ ---/När det gäller de effektivitetssynpunkter som här gör sig&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gällande kan som rättegångsutredningen har påpekat en fördel med den&lt;br&gt;nuvarande ordningen sägas vara att åklagaren, enligt vad tillgänglig&lt;br&gt;statistik utvisar, i praktiken sållar bort en del av de ärenden som de olika&lt;br&gt;förvaltningsmyndigheterna har anmält. I en del fåll beror väl detta på att&lt;br&gt;preskription hinner inträda, men det kan antas att det i viss utsträckning&lt;br&gt;också gäller ärenden där åklagaren bedömer att en process om vitets&lt;br&gt;utdömande blir resultatlös. Om man väljer en ordning enligt vilken åkla-&lt;br&gt;garen inte längre skall föra talan, skulle därmed sannolikt domstolarna&lt;br&gt;i en del fall belastas med vad som kan vara onödiga processer. Mot detta&lt;br&gt;står å andra sidan att åklagarväsendet f.n. är och under överskådlig tid&lt;br&gt;kommer att vara synnerligen arbetsbelastat. I praktiken upplevs inte&lt;br&gt;sällan omgången via åklagare från fackmyndigheters och kommunala&lt;br&gt;nämnders sida som en flaskhals i de ärenden som det här gäller. Klart är&lt;br&gt;också att ju fler myndigheter som blir inblandade i ett visst ärende om&lt;br&gt;utdömande av vite desto längre tid tar förfarandet. Det innebär&lt;br&gt;uppenbarligen en rationalisering, om man kan minska antalet&lt;br&gt;myndigheter som har att ta befattning med dessa ärenden. I det&lt;br&gt;sammanhanget bör särskilt beaktas att åklagaren i praktiken får hämta in&lt;br&gt;de uppgifter som behövs för talans utförande från den myndighet som&lt;br&gt;förelagt vitet. Jag kan inte se några avgörande olägenheter med att&lt;br&gt;övergå till en ordning enligt vilken den myndighet som har förelagt vitet&lt;br&gt;i flertalet fall också får uppgiften att föra talan om vitets utdömande. De&lt;br&gt;vinster som man härigenom skulle göra i fråga om att tillgodose kraven&lt;br&gt;på snabbhet och därmed effektivitet i proceduren och att minska&lt;br&gt;åklagarväsendets arbetsbörda är som jag ser det så stora att jag anser att&lt;br&gt;den lösningen bör väljas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitieutskottet instämde i sitt betänkande i departementschefens bedöm-&lt;br&gt;ning att rättssäkerhetsskäl inte talade mot en ordning som innebar att den&lt;br&gt;myndighet som utfärdat föreläggandet fick till uppgift att föra talan inför&lt;br&gt;domstol (bet. 1984/85 :JuU22 s. 19 f). Utskottets slutsats blev att man ge-&lt;br&gt;nom att lägga uppgiften att föra talan på de myndigheter som hade&lt;br&gt;utfärdat föreläggandet skulle göra sådana vinster i fråga om snabbhet och&lt;br&gt;effektivitet att förslaget borde genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som anfördes som skäl för den nya ordningen i fråga om viten kan&lt;br&gt;till övervägande del också användas som argument för att befria&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åklagaren från skyldigheten att fora talan om tilläggsavgift infor domstol Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;och i stället anförtro byggnadsnämnden den uppgiften. Ett system som&lt;br&gt;det nuvarande är inte rationellt. Ytterligare en person - åklagaren -&lt;br&gt;måste avsätta tid till att sätta sig in i saken. Sedan uppgiften att föra talan&lt;br&gt;om utdömande av viten, förelagda med stöd av bestämmelserna i plan-&lt;br&gt;och bygglagen, fördes över från åklagaren till byggnadsnämnden, har&lt;br&gt;nämnden att antingen självständigt handlägga och fatta beslut i ärenden&lt;br&gt;enligt plan- och bygglagen eller att föra talan i dessa inför domstol med&lt;br&gt;undantag av frågan om tilläggsavgift. Byggnadsnämnden torde vara den&lt;br&gt;instans som har den största sakkunskapen inom ämnesområdet. Det finns&lt;br&gt;enligt regeringens mening inte några betänkligheter från rättssäker-&lt;br&gt;hetssynpunkt mot att föra över uppgiften att fora talan om uttagande av&lt;br&gt;tilläggsavgifter till byggnadsnämnden. Genom detta vinner man den&lt;br&gt;fördelen att endast en myndighet är inblandad i den primära hand-&lt;br&gt;läggningen av denna typ av ärenden. Detta måste i sig totalt sett innebära&lt;br&gt;en resursbesparing. Till detta kommer att åklagarväsendet slipper den&lt;br&gt;belastning som denna uppgift innebär. Sammantaget anser regeringen&lt;br&gt;därför att skälen för att föra över ärendena angående tilläggsavgifter från&lt;br&gt;åklagarväsendet till byggnadsnämnden överväger. Enligt regeringens&lt;br&gt;mening bör som en konsekvens av detta talan i dessa ärenden föras i&lt;br&gt;allmän förvaltningsdomstol, dvs. länsrätten, och inte som nu i allmän&lt;br&gt;domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom en lagändring, som träder i kraft den 1 oktober 1994, har&lt;br&gt;regler om prövningstillstånd i kammarrätt införts (prop. 1993/94:133,&lt;br&gt;bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319, SFS 1994:436). Reglerna är ut-&lt;br&gt;formade efter mönster av vad som gäller for prövningstillstånd i hovrätt.&lt;br&gt;Det innebär att prövningstillstånd får beviljas om det finns anledning att&lt;br&gt;ändra länsrättens avgörande (ändringsdispens), om det är av vikt för led-&lt;br&gt;ningen av rättstillämpningen att överprövning görs (prejudikatdispens)&lt;br&gt;eller om det annars finns synnerliga skäl att pröva talan (extraordinär&lt;br&gt;dispens).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan en tid krävs prövningstillstånd i hovrätten för bl.a. bötesmål.&lt;br&gt;Tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen har stora likheter med böter.&lt;br&gt;Såvitt avser frågan om prövningstillstånd finns inte anledning att&lt;br&gt;behandla mål om tilläggsavgift på annat sätt än bötesmål. Regeringen&lt;br&gt;föreslår därför att en regel om prövningstillstånd införs i fråga om mål&lt;br&gt;om tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen. Regeringen kommer i annat&lt;br&gt;sammanhang ta upp frågorna om instansordningen och prövningstillstånd&lt;br&gt;i övriga byggmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.3 Ärenden angående handräckning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Åklagare skall inte längre ha som uppgift att&lt;br&gt;fora talan om handräckning enligt lagen (1939:608) om enskilda&lt;br&gt;vägar, naturvårdslagen (1964:822) och lagen (1988:950) om&lt;br&gt;kulturminnen m.m. Åklagares uppgift att fora talan om&lt;br&gt;handräckning enligt den i bilaga B till gränsälvsöverenskommelsen&lt;br&gt;den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland intagna stadgan&lt;br&gt;för fisket inom Torne älvs fiskeområde behålls oförändrad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga&lt;br&gt;tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Allmän åklagare kan enligt ett be-&lt;br&gt;gränsat antal författningar göra framställning om handräckning i olika&lt;br&gt;hänseenden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen (1939:608) om enskilda vägar innehåller bestämmelser som i&lt;br&gt;olika avseenden reglerar frågor som har samband med enskilda vägar. I&lt;br&gt;femte kapitlet finns bestämmelser om trafiksäkerheten. Enligt 100 § får&lt;br&gt;länsstyrelsen, där det är påkallat för att trafiksäkerheten på enskild väg&lt;br&gt;eller del av en sådan skall tillgodoses, förordna att det inom ett avstånd&lt;br&gt;av högst tolv meter från vägbanans mitt inte utan tillstånd från läns-&lt;br&gt;styrelsen får uppföras byggnader. Länsstyrelsen får också forordna att&lt;br&gt;vissa andra åtgärder, som kan inverka negativt på trafiksäkerheten, inte&lt;br&gt;får vidtas. Enligt 106 § får länsstyrelsen vid vite förelägga den som gjort&lt;br&gt;något i strid mot ett förbud enligt 100 § att undanröja eller ändra det&lt;br&gt;utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela handräckning för rättelse&lt;br&gt;av det som skett olagligt. Ansökan om handräckning får göras av allmän&lt;br&gt;åklagare, av nämnd som fullgör uppgifter inom plan- och byggnads-&lt;br&gt;väsendet samt av ägare eller innehavare av fastighet, som får använda&lt;br&gt;vägen. Lagen innehåller inte några straffbestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 § naturvårdslagen (1964:822) skall länsstyrelsen verka för na-&lt;br&gt;turvården i länet. Statens naturvårdsverk har överinseende över natur-&lt;br&gt;vården i landet. I naturvårdslagen finns det bestämmelser om national-&lt;br&gt;parker, naturreservat, naturminnen, särskilda bestämmelser till skydd för&lt;br&gt;växt- och djurarter, friluftslivet och mot nedskräpning m.m. Regeringen&lt;br&gt;eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela beslut och före-&lt;br&gt;skrifter i olika avseenden enligt vad som anges närmare i lagen. Om&lt;br&gt;någon har överträtt ett beslut eller en föreskrift enligt 39 § får&lt;br&gt;länsstyrelsen förelägga denne att företa rättelse. I vissa fåll får en&lt;br&gt;kommunal nämnd meddela ett sådant föreläggande. Föreläggandet får&lt;br&gt;förenas med ett vite. Vidare får kronofogdemyndigheten meddela hand-&lt;br&gt;räckning för att åstadkomma rättelse. En ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av allmän åklagare, Statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, den&lt;br&gt;kommunala nämnd som har hand om naturvårdsfrågor eller, i de fall&lt;br&gt;kommunal nämnd får meddela föreläggande, av den nämnden. I&lt;br&gt;propositionen 1994/95:10 Miljöbalk föreslås att en ansökan om hand-&lt;br&gt;räckning i de angivna situationerna i stället skall göras av en särskild&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tillsynsmyndighet. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Kungl. Maj:ts kungörelse (1971:1018) om tillämpning av stadgan för&lt;br&gt;fisket inom Torne älvs fiskeområde anges att den i bilaga B till gräns-&lt;br&gt;älvsöverenskommelsen av den 16 september 1971 mellan Sverige och&lt;br&gt;Finland intagna stadgan för fisket inom Törne älvs fiskeområde skall gälla&lt;br&gt;fr.o.m. den 1 januari 1972 och så länge som gränsälvsöverenskommelsen&lt;br&gt;är i kraft. I 39 § stadgan anges att om det är uppenbart att fiskeredskap&lt;br&gt;har satts ut eller annan anordning vidtagits i strid mot vad som gäller&lt;br&gt;enligt vissa angivna artiklar i gränsälvsöverenskommelsen och rättelse&lt;br&gt;inte sker, får den som lider skada hos utmätningsmannen på orten ansöka&lt;br&gt;om handräckning. Om ett allmänt fiskeintresse berörs kan även åklagare,&lt;br&gt;statens fiskeritjänsteman eller fisketillsynsman som förordnats av en&lt;br&gt;statlig myndighet ansöka om handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. finns det bestämmelser om&lt;br&gt;fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om&lt;br&gt;utförsel av kulturföremål ur landet. Enligt 1 kap. 2 § har länsstyrelsen&lt;br&gt;tillsyn över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet och&lt;br&gt;Statens historiska museer har överinseende över kulturminnesvården i&lt;br&gt;landet. Enligt 3 kap. 17 § får länsstyrelsen, om ett byggnadsminne har&lt;br&gt;ändrats i strid mot meddelade skyddsföreskrifter, förelägga ägaren att&lt;br&gt;återställa ändringen om det är möjligt. Ett sådant föreläggande får&lt;br&gt;förenas med vite. Kronofogdemyndigheten får enligt samma lagrum&lt;br&gt;besluta om handräckning for att avbryta en pågående förstörelse av ett&lt;br&gt;byggnadsminne eller för att återställa det. Även i annat fall får&lt;br&gt;handräckning beslutas, om det behövs for att bestämmelserna skall&lt;br&gt;efterlevas. Ansökan om handräckning får göras av länsstyrelsen eller av&lt;br&gt;allmän åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samtliga de författningar med vilkas stöd åklagaren kan fora talan om&lt;br&gt;handräckning kan sålunda talan även föras av någon sakmyndighet&lt;br&gt;och/eller av en enskild som berörs av förhållandet. I fråga om kultur-&lt;br&gt;minneslagen gäller dessutom att åklagaren vid sidan av länsstyrelsen får&lt;br&gt;föra talan om handräckning enligt 3 kap. 17 § men inte om handräckning&lt;br&gt;enligt 2 kap. 22 §. I detta fäll förs talan av Riksantikvarieämbetet eller&lt;br&gt;länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening finns det inte något sakligt skäl till att upp-&lt;br&gt;giften att fora talan om handräckning i vissa fall fortfarande skall finnas&lt;br&gt;kvar som en uppgift for allmän åklagare. Uppgiften kan utan några&lt;br&gt;olägenheter skötas av respektive sakmyndighet eller av den som berörs&lt;br&gt;av saken. Regeringen föreslår därför att uppgiften att föra talan i dessa&lt;br&gt;ärenden med ett undantag inte längre skall åligga allmän åklagare. Den&lt;br&gt;i 31 § i stadgan till gränsälvsöverenskommelsen föreskrivna ordningen&lt;br&gt;att bl.a. åklagare kan söka handräckning om ett allmänt fiskeintresse&lt;br&gt;berörs är tillkommen genom en överenskommelse mellan Sverige och&lt;br&gt;Finland. Det är därför inte möjligt att från svensk sida ensidigt avskaffa&lt;br&gt;åklagarens möjlighet att föra sådan talan om handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om regeringens förslag till miljöbalk antas av riksdagen kan det bli&lt;br&gt;inaktuellt att genomföra ändringar i naturvårdslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.4 Ärenden angående viten&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Åklagarnas befattning med ärenden om&lt;br&gt;generella viten behålls. Åklagare skall inte längre ha som uppgift&lt;br&gt;att fora talan om utdömande av vite enligt 2 kap. 15 § utsöknings-&lt;br&gt;balken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt&lt;br&gt;tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1985 trädde lagen&lt;br&gt;(1985:206) om viten i kraft. Viteslagen gäller enligt 1 § för viten som&lt;br&gt;enligt lag eller annan författning får föreläggas av myndigheter. I stora&lt;br&gt;delar gäller lagen dock inte för sådana viten som riktar sig till var och&lt;br&gt;en, s.k. generella viten. Lagen skall inte heller tillämpas om annat följer&lt;br&gt;av vad som är särskilt föreskrivet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som en följd av att viteslagen tillkom upphörde i stort sett åklagarnas&lt;br&gt;befattning med viten. Enligt den huvudregel som finns i 6 § skall frågor&lt;br&gt;om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av den myndighet&lt;br&gt;som har utfärdat vitesföreläggandet. I fråga om viten som har förelagts&lt;br&gt;en part eller annan för att något skall fullgöras i en rättegång eller i ett&lt;br&gt;annat motsvarande förfarande gäller att frågor om utdömande av vitet&lt;br&gt;prövas utan särskild ansökan av den myndighet som har utfärdat före-&lt;br&gt;läggandet. Enligt 7 § skall tingsrätt pröva frågor om utdömande av gene-&lt;br&gt;rella viten. Tingsrätten skall vidare pröva frågan i de fall vitet avser ett&lt;br&gt;säkerställande av ett enskilt anspråk eller om i något annat fall tingsrätten&lt;br&gt;själv eller, efter talan mot rättens beslut, högre rätt har förelagt vitet. Om&lt;br&gt;det i en särskild lag eller författning finns avvikande bestämmelser gäller&lt;br&gt;i stället dessa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 § skall, då frågan om utdömande av vite prövas av en tings-&lt;br&gt;rätt, målet i tillämpliga delar handläggas enligt reglerna i rättegångs-&lt;br&gt;balken för bötesbrott. Av viteslagen framgår dock inte att åklagare skall&lt;br&gt;föra talan i några mål om utdömande av viten. Detta regleras i stället i&lt;br&gt;de respektive författningar där den aktuella vitesregeln finns. I de fall ett&lt;br&gt;generellt vite är föreskrivet finns det inte några bestämmelser som säger&lt;br&gt;att åklagaren skall föra talan om vitets utdömande. Som rättsläget var&lt;br&gt;före viteslagens tillkomst ansågs det att frågan om vitets utdömande&lt;br&gt;ankom på allmän domstol om inte annat var föreskrivet. Talan fördes då,&lt;br&gt;om inte annat var föreskrivet, av allmän åklagare. Viteslagens bestäm-&lt;br&gt;melser gäller förutom 7 och 8 §§ inte för generella viten. Mot bakgrund&lt;br&gt;av detta, och då det generella vitet till sin natur är mycket likt ett&lt;br&gt;bötesstraff, kan den slutsatsen dras att någon ändring av rättsläget i fråga&lt;br&gt;om de generella vitena inte har skett genom viteslagens tillkomst och inte&lt;br&gt;heller har varit avsedd. Det får därför även i dag anses ankomma på&lt;br&gt;allmän åklagare att föra talan om utdömande av generella viten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken får kronofogdemyndigheten, när&lt;br&gt;den enligt vissa bestämmelser i balken förelägger en svarande eller tredje&lt;br&gt;man att fullgöra eller underlåta något, föreskriva vite. Enligt andra&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stycket i 15 § skall frågan om utdömande av ett sådant vite prövas av Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;tingsrätt på talan av allmän åklagare eller kronofogdemyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 2 kap. 9 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. ges länsstyrelsen&lt;br&gt;rätt att meddela föreskrifter till skydd för en fast fomlämning. Läns-&lt;br&gt;styrelsen får också under vissa förutsättningar fridlysa en plats där forn-&lt;br&gt;fynd påträffats till dess platsen har undersökts. Sådana föreskrifter och&lt;br&gt;fridlysningar får förenas med ett vite. Detta är ett generellt vite, dvs. det&lt;br&gt;riktar sig till var och en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ärenden angående generella viten är till sin natur närmast jämförbara&lt;br&gt;med bötesstraff. Utredning bör i dessa fall rimligen ske på samma sätt&lt;br&gt;som görs i motsvarande situationer där böter är stadgat. Enligt&lt;br&gt;regeringens mening är det därför ändamålsenligt att talan om utdömande&lt;br&gt;av generella viten även fortsättningsvis ankommer på allmän åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om vite enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken anser vi att&lt;br&gt;åklagarnas befattning därmed bör avskaffas. Kronofogdemyndigheten kan&lt;br&gt;självklart på egen hand ha ansvaret for talan om utdömande av vite. Nå-&lt;br&gt;gra ärenden enligt denna bestämmelse inkom under år 1990 inte till&lt;br&gt;åklagarmyndigheterna för handläggning. Även detta talar för att åklag-&lt;br&gt;arens formella rätt att föra sådan talan upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Frågor om avkriminalisering&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;6.1 Allmänna överväganden&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Kriminalisering som en metod for att&lt;br&gt;söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas&lt;br&gt;med försiktighet. Rättsväsendet bör inte belastas med sådant som&lt;br&gt;har ringa eller inget straffvärde. Kriminalisering är heller inte det&lt;br&gt;enda och inte alltid det mest effektiva medlet för att motverka&lt;br&gt;oönskade beteenden. Det allmännas resurser för brottsbekämpning&lt;br&gt;bör koncentreras på sådana förfaranden som kan föranleda påtaglig&lt;br&gt;skada eller fara och som inte kan bemötas på annat sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig över&lt;br&gt;utredningens bedömning tillstyrker denna eller lämnar den utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Brottsligheten har under de&lt;br&gt;senaste årtiondena ökat på ett sätt som inger oro. Särskilt gäller detta den&lt;br&gt;allvarligare brottsligheten. Visserligen förefaller det som om trenden i&lt;br&gt;vart fall tillfälligt har brutits då de två senaste årens statistik uppvisar i&lt;br&gt;stort sett oförändrade siffror vad gäller det totala antalet anmälda brott.&lt;br&gt;Fortfarande är dock nivån sådan att den inte kan accepteras. Rätts-&lt;br&gt;väsendet har inte kunnat tillföras resurser som svarar mot utvecklingen&lt;br&gt;av brottsligheten. Tvärtom framgår av tillgänglig statistik att antalet lag-&lt;br&gt;förda brott totalt sett inte ökat under senare år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan på goda grunder antas att rättsväsendets resurser i viss ut- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;sträckning tas i anspråk för relativt bagatellartade och föga straffvärda&lt;br&gt;förseelser samtidigt som allvarliga och av statsmakterna prioriterade brott&lt;br&gt;kan förbli outredda på grund av att resurser för utredningen saknas.&lt;br&gt;Dessa omständigheter ger anledning att pröva olika möjligheter att be-&lt;br&gt;gränsa tillämpningen av olika straffbestämmelser vad avser den mindre&lt;br&gt;allvarliga brottsligheten. Lagstiftningens normerande och informerande&lt;br&gt;syfte kan i många fall tillgodoses även utan kriminalisering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kriminalisering innebär att straff föreskrivs för en viss handling.&lt;br&gt;Bakom kriminaliseringen ligger ett politiskt ställningstagande att gärning-&lt;br&gt;en i fråga är så förkastlig att den bör vara straffsanktionerad. Därutöver&lt;br&gt;innebär kriminaliseringen en grund för polis, åklagare och domstolar att&lt;br&gt;inom ramen för sina respektive roller i rättsväsendet se till att ett straff&lt;br&gt;eller annan påföljd fastställs för den som gjort sig skyldig till det krimi-&lt;br&gt;naliserade förfarandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Syftet med kriminaliseringen är naturligtvis ytterst att människor skall&lt;br&gt;avhålla sig från det straffsanktionerade beteendet. Straffet är i sig&lt;br&gt;repressivt. Avsikten är att det skall verka avskräckande. Särskilt vid&lt;br&gt;allvarligare brottslighet som riktar sig mot enskilda kan straffet också&lt;br&gt;fungera som en form av upprättelse för brottsoffret. Det kan vidare inne-&lt;br&gt;bära att den brottslige i vart fall under en tid förhindras att begå nya&lt;br&gt;brott. Även om givetvis ett behandlingsinriktat innehåll av verkställighet&lt;br&gt;av straff alltid bör eftersträvas saknar emellertid straffet till skillnad från&lt;br&gt;vissa andra tvångsingripanden från det allmännas sida i princip reparativ&lt;br&gt;funktion. Straffet är i denna bemärkelse ett uttryck för ensidig makt-&lt;br&gt;utövning från det allmännas sida. Att belägga ett förfarande med straff&lt;br&gt;är sålunda en drastisk åtgärd, vilken bör föregås av ingående över-&lt;br&gt;väganden från den normgivande maktens sida.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Emellertid har vad som kan betecknas som en straffrättslig inflation un-&lt;br&gt;der många år varit betydande. Straffbestämmelser, särskilt inom special-&lt;br&gt;straffrätten, har införts i mängd. Detta har ofta skett utan att det i lag-&lt;br&gt;stiftningsärendena forts någon principiell diskussion om lämpligheten av&lt;br&gt;att kriminalisera olika typer av beteenden. Tillräcklig uppmärksamhet har&lt;br&gt;vidare sällan ägnats åt frågan om det allmänna har tillräckliga resurser&lt;br&gt;för att upptäcka och utreda överträdelser av straffbudet samt att lagfora&lt;br&gt;eventuella gärningsmän.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande vissa förfaranden, såsom t.ex. misshandel och stöld, har&lt;br&gt;kriminaliseringen en djup och traditionell folklig förankring, vilken har&lt;br&gt;sin grund i människors etiska och moraliska värderingar. Sådana gär-&lt;br&gt;ningar, vilka vanligen är straffbelagda genom bestämmelser i brotts-&lt;br&gt;balken, utgör kärnan av det område som bör vara kriminaliserat. Det kan&lt;br&gt;antas att upprätthållandet av straffansvar för sådana beteenden utgör en&lt;br&gt;viktig grund för att brott i allmänhet anses som en klandervärd handling.&lt;br&gt;Begreppet brott kopplas sålunda samman med handlingar vilka det sedan&lt;br&gt;gammalt råder enighet om att de är förkastliga. En föreskrift om straff-&lt;br&gt;ansvar blir därigenom en signal som talar om att det straffbelagda för-&lt;br&gt;farandet inte endast kan föranleda en negativ reaktion från det allmännas&lt;br&gt;sida utan att det också är socialt oacceptabelt. Detta sociala ogillande har &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;säkerligen stor betydelse för efterlevnaden av straffsanktionerade be-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stämmelser, i vissa fall större än straffhotet som sådant. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid en straffrättslig inflation kan emellertid denna funktion av krimi-&lt;br&gt;naliseringen urvattnas. Utöver det nyss nämnda kärnområdet är det inte&lt;br&gt;en gång för alla givet vad som skall vara brottsligt. Straffansvar stadgas&lt;br&gt;för olika gärningar från en tid till en annan, beroende på vilka övriga&lt;br&gt;regler och värderingar som råder i samhället. Om straff föreskrivs för&lt;br&gt;helt bagatellartade förseelser finns en risk att straffhotet inte längre får&lt;br&gt;den tyngd som det är avsett att ha. Människor börjar skapa sig sina egna&lt;br&gt;handlingsregler enligt vilka det är tillåtet att bryta mot sådana bestäm-&lt;br&gt;melser som ur den enskildes perspektiv inte framstår som sakligt moti-&lt;br&gt;verade. Denna risk förstärks om antalet straffbestämmelser blir så stort&lt;br&gt;att rättsväsendets resurser inte räcker till för att beivra ens tillnärmelsevis&lt;br&gt;alla överträdelser. Straffbestämmelserna får då inget verkligt innehåll,&lt;br&gt;utan framstår endast som tomma hot. Eventuellt utdömda påföljder kan&lt;br&gt;komma att upplevas som orättfärdiga därför att de drabbar slumpartat och&lt;br&gt;till synes godtyckligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kriminalisering av ett visst förfarande leder inte automatiskt till att den&lt;br&gt;som gör sig skyldig till förfarandet i fråga drabbas av straff. Detta är be-&lt;br&gt;roende av flera faktorer. För det första måste överträdelsen komma till&lt;br&gt;myndigheternas kännedom. Sedan måste det finnas resurser för att utreda&lt;br&gt;brottet och att identifiera en gärningsman. Vidare skall det vara möjligt&lt;br&gt;att bevisa brottet inför en domstol. Slutligen måste det när straffet väl&lt;br&gt;dömts ut finnas resurser för att verkställa det. Om någon länk i denna&lt;br&gt;kedja brister, blir följden att det förfarande som straffbestämmelsen var&lt;br&gt;avsedd att förhindra i praktiken förblir osanktionerad. Hela det straff-&lt;br&gt;rättsliga reaktionssystemet kan då skadas. Vid vaije ny kriminalisering&lt;br&gt;bör därför övervägas om rättsväsendet verkligen förmår göra allvar av&lt;br&gt;straffhotet. Därvid måste särskilt beaktas att rättsväsendet vid brist på&lt;br&gt;resurser bör prioritera bekämpningen av den allvarligare brottsligheten&lt;br&gt;på bekostnad av sådana förseelser som har ringa straffvärde. Om över-&lt;br&gt;trädelser av en straffbestämmelse på grund härav eller av annan anled-&lt;br&gt;ning kan antas komma att lämnas utan åtgärd måste övervägas om&lt;br&gt;bestämmelsen alls bör gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kriminaliseringen måste också präglas av legalitet och förutsebarhet.&lt;br&gt;Straffbestämmelser måste ges ett sådant innehåll att det blir möjligt för&lt;br&gt;den enskilde att undvika att göra sig skyldig till straffbara gärningar och&lt;br&gt;att påföljden vid en överträdelse i någon mån går att förutse. Om straff-&lt;br&gt;bestämmelserna blir så många att den enskilde, trots de bästa föresatser,&lt;br&gt;riskerar att begå brott måste gränsen för användningen av kriminalisering&lt;br&gt;såsom metod för att styra medborgarnas beteende ha passerats. Särskild&lt;br&gt;uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas det subjektiva rekvisitet.&lt;br&gt;Beträffande brottsbalksbrott gäller med några enstaka undantag att endast&lt;br&gt;uppsåtliga brott är straffbara. Inom specialstraffrätten har det varit&lt;br&gt;mycket vanligt att det inte uttryckligen angetts vilket subjektivt rekvisit&lt;br&gt;som krävs for straffansvar. I sådana fall har straffbestämmelserna tolkats&lt;br&gt;så att det för ansvar räckt med oaktsamhet. Nyligen har emellertid be-&lt;br&gt;slutats att huvudregeln i brottsbalken, att det alltid skall krävas uppsåt för&lt;br&gt;ansvar om inte annat angetts, skall utvidgas till att även omfatta special- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;54&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;straffrättsliga bestämmelser (prop. 1993/94:130, bet. 1993/94:JuU27,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rskr. 1993/94:321, SFS 1994:458). &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom specialstraffrätten har i vart fall vid lindrigare förseelser ibland&lt;br&gt;mycket ringa oaktsamhet krävts for att straffansvaret skall slå till. Vid&lt;br&gt;vissa bagatellartade förseelser, särskilt om händelsen inträffat i närings-&lt;br&gt;verksamhet, har ansvaret bedömts vara i det närmaste strikt. Det kan en-&lt;br&gt;ligt regeringens mening starkt ifrågasättas om en straffsanktion skall an-&lt;br&gt;vändas på detta sätt. Som ovan framhållits är syftet med en krimi-&lt;br&gt;nalisering att människor skall avhålla sig från det straffsanktionerade&lt;br&gt;beteendet. För att straffhotet skall fylla någon funktion måste det därför&lt;br&gt;vara möjligt att undgå att göra sig skyldig till det straffbara förfarandet.&lt;br&gt;En kriminalisering där straffansvaret inträder oberoende av vållande hos&lt;br&gt;gärningsmannen brister med avseende på denna grundläggande funktion.&lt;br&gt;Det sagda innebär att strikt ansvar i princip inte bör förekomma inom&lt;br&gt;straffrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller bör såsom princip hur lindrig oaktsamhet som helst vara&lt;br&gt;straffbar. Också här gör sig de allmänna principerna om legalitet och&lt;br&gt;förutsebarhet gällande. För att ett straffanspråk skall uppfattas som be-&lt;br&gt;fogat bör i princip krävas att gärningsmannen gjort sig skyldig till med-&lt;br&gt;vetet risktagande eller att vårdslösheten framstår som särskilt klandervärd&lt;br&gt;i något annat avseende. Det skall alltså ha varit möjligt för gärnings-&lt;br&gt;mannen att genom ett positivt och rationellt handlande sett utifrån hans&lt;br&gt;egen kapacitet undvika den straffbara händelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu anförts talar för att kriminalisering som en metod för att söka&lt;br&gt;hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med för-&lt;br&gt;siktighet. Enligt Äklagarutredningen bör, för att en kriminalisering skall&lt;br&gt;framstå som befogad, följande faktorer föreligga&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella eller&lt;br&gt;skulle kräva oproportionerligt höga kostnader&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. straffsanktion skall utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke&lt;br&gt;önskvärda beteendet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. rättsväsendet skall ha resurser att klara av den eventuellt ytterligare&lt;br&gt;belastning som kriminaliseringen innebär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen kan i allt väsentligt ställa sig bakom utredningens sålunda&lt;br&gt;formulerade krav, vilka också godtagits av remissinstanserna.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.2 Allmänna förutsättningar för avkriminalisering&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Utrymmet för avkriminalisering borde med de ovan angivna ut-&lt;br&gt;gångspunkterna i och för sig vara betydande. Det går emellertid inte att&lt;br&gt;med ett slag avskaffa stora mängder straffbestämmelser. Det som måste&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;övervägas är i stället en avkriminalisering av enskilda straffbelagda Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;beteenden. Det teoretiska utrymmet for avkriminalisering borde vara&lt;br&gt;störst inom specialstraffrätten. Uppbyggnaden av de straffrättsliga&lt;br&gt;reglerna på detta område skiljer sig åt i mycket hög grad. Det som är&lt;br&gt;gemensamt för de flesta specialstraffrättsliga regler är dock att an-&lt;br&gt;svarsbestämmelserna är avsedda att sanktionera överträdelser av förbud&lt;br&gt;eller föreskrifter som getts i författning eller med stöd av författning. Det&lt;br&gt;är alltså de materiella reglerna som ger innehåll åt straffbestämmelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid övervägande av om ett förfarande kan avkriminaliseras tvingas man&lt;br&gt;ta ställning inte bara till straffbestämmelsen som sådan utan även till de&lt;br&gt;materiella reglerna. Ur principiell synpunkt bör nämligen inte i lag eller&lt;br&gt;annan författning givna föreskrifter lämnas osanktionerade. Den riktiga&lt;br&gt;åtgärden bör i sådant fall vara att föreskriften som sådan utmönstras eller&lt;br&gt;ges ett annat innehåll. För att ta ställning till denna typ av åtgärder krävs&lt;br&gt;i regel ingående kunskap om det ämnesområde som regleringen avser.&lt;br&gt;Det skulle således krävas en analys inte bara av straffsanktionen utan&lt;br&gt;också av behovet över huvud taget av den materiella regleringen på det&lt;br&gt;aktuella fackområdet. Endast i begränsad utsträckning har sådana&lt;br&gt;analyser varit möjliga att utföra inom ramen for Åklagarutredningens&lt;br&gt;arbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad nu anförts innebär att endast ett fåtal konkreta förslag till av-&lt;br&gt;kriminaliseringar kan läggas fram i detta sammanhang. I det följande pre-&lt;br&gt;senteras förslag till begränsning av användningen av strafflagstiftning på&lt;br&gt;olika områden, dels genom avkriminalisering, dels genom införande av&lt;br&gt;särskild åtalsprövning. I ett fall föreslås i stället begränsning av möjlig-&lt;br&gt;heten att ta ut avgift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Några remissinstanser har ifrågasatt om de av utredningen framlagda&lt;br&gt;förslagen till avkriminalisering innebär annat en marginell besparing åt&lt;br&gt;det allmänna. Det är självfallet svårt att finna lämpliga förslag till avkri-&lt;br&gt;minalisering som vart och ett medför stora besparingar. De nu framlagda&lt;br&gt;förslagen skall emellertid ses som exempel på fall där det är möjligt att&lt;br&gt;begränsa användningen av strafflagstiftning. Exemplen bör kunna följas&lt;br&gt;av flera i samband med att de regelsystem som innehåller special-&lt;br&gt;straffrättsliga bestämmelser efter hand ses över. En konsekvent strategi&lt;br&gt;hos lagstiftaren att försöka undvika sådan kriminalisering som inte&lt;br&gt;uppfyller de krav som angetts ovan kan på längre sikt antas frigöra inte&lt;br&gt;obetydliga resurser inom rättsväsendet. Vinstema med en sådan strategi&lt;br&gt;skall emellertid inte räknas i enbart ekonomiska termer. Som tidigare&lt;br&gt;antytts kan en minskad straffrättslig inflation också bidra till att upprätt-&lt;br&gt;hålla respekten för lagstiftningen på de områden där kriminaliseringen är&lt;br&gt;befogad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.3 Vårdslöshet i trafik&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Det straffbara området vid vårdslöshet i&lt;br&gt;trafik inskränks. Endast den som i väsentlig mån brister i omsorg&lt;br&gt;och varsamhet skall dömas till straff enlig angiven bestämmelse.&lt;br&gt;Lägsta straff skall vara 30 dagsböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: I stort sett samtliga de remissinstanser som yttrar&lt;br&gt;sig över förslaget ställer sig positiva till att det straffbara området vid&lt;br&gt;vårdslöshet i trafik inskränks. Endast två instanser, Åklagarmyndigheten&lt;br&gt;i Umeå och Stockholms kommun, uttrycker tveksamhet och hänvisar&lt;br&gt;därvid till trafiksäkerhetsaspekten. Flera remissinstanser framfor syn-&lt;br&gt;punkter angående utformningen av den föreslagna lagtexten och vad&lt;br&gt;utredningen anfört om dess tillämpning. Svea hovrätt föreslår att brotts-&lt;br&gt;benämningen byts ut mot ”Allvarlig trafikovarsamhet” med motiveringen&lt;br&gt;att allmänheten lägger in någonting annat i ordet vårdslöshet än som i&lt;br&gt;normalfallet svarar mot straffbar oaktsamhet. Hovrätten för Västra&lt;br&gt;Sverige anmärker att straffbarheten enligt utredningens förslag inskränks&lt;br&gt;endast obetydligt och att ytterligare inskränkning bör eftersträvas i det&lt;br&gt;fortsatta lagstiftningsarbetet. Åklagarmyndigheten i Härnösand föreslår&lt;br&gt;att all vårdslöshet som inte är grov avkriminaliseras. Malmö tingsrätt och&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Kristianstad menar däremot att förslaget är alltför&lt;br&gt;långtgående och förordar istället en lösning där straffbarheten inskränks&lt;br&gt;endast genom en föreskrift om lägsta påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § lagen (1951:649) om straff&lt;br&gt;för vissa trafikbrott skall dömas för vårdslöshet i trafik om vägtrafikant,&lt;br&gt;spårvagnsförare och vissa andra brister i den omsorg och varsamhet, som&lt;br&gt;till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Straffet&lt;br&gt;är böter. Ansvarsfrihet gäller i de fall oaktsamheten varit ringa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket skall dömas för grov vårdslöshet i trafik till fäng-&lt;br&gt;else i högst två år om någon vid förandet gjort sig skyldig till grov&lt;br&gt;oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller&lt;br&gt;egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har i flera sammanhang föreslagits att kriminaliseringen för vårds-&lt;br&gt;löshet i trafik skall inskränkas. Förslag av denna innebörd har lämnats av&lt;br&gt;bl.a. Trafikmålskommittén i betänkandet Trafikmål (SOU 1963:27) och&lt;br&gt;av Riksåklagaren i promemorian Överträdelser i trafiken från mars 1984.&lt;br&gt;Dessa förslag har dock inte lett till lagstiftning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det straffbara området för vårdslöshet i trafik har varit i stort sett oför-&lt;br&gt;ändrat sedan trafikbrottslagens tillkomst år 1951. Trots att trafikintensi-&lt;br&gt;teten, antalet registrerade motorfordon och antalet trafikolyckor ökat&lt;br&gt;kraftigt har antalet lagföringar för vårdslöshet i trafik gått ner under se-&lt;br&gt;nare år. År 1960 var antalet lagföringar cirka 25 000 för detta brott, me-&lt;br&gt;dan det under senare år legat kring 10 000-15 000 (år 1993 var antalet&lt;br&gt;cirka 9 000). Med hänsyn till att det totala antalet domar och strafföre-&lt;br&gt;läggande uppgår till drygt 150 000, utgör emellertid utredningar och lag-&lt;br&gt;föringar för vårdslöshet i trafik alltjämt en inte obetydlig del av dom-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stolarnas, åklagarnas och polisens arbetsbörda. Frågan om en trafikant Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik bedöms utifrån de krav som&lt;br&gt;lagstiftaren vid varje tid ställer på trafikanterna. Ansvarsbestämmelsen&lt;br&gt;får sålunda sitt innehåll främst genom de allmänna och speciella före-&lt;br&gt;skrifter som finns for trafiken. Även om man inte kan presumera ansvar&lt;br&gt;for vårdslöshet i trafik när en föreskrift överträtts, är oftast grunden for&lt;br&gt;en dom för ett sådant brott överträdelse av någon primär handlingsregel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många av dessa föreskrifter är straffsanktionerade genom subsidiära be-&lt;br&gt;stämmelser i de särskilda trafik författningarna. Vissa allmänna stad-&lt;br&gt;ganden har dock inte någon självständig straffsanktion, utan får i stället&lt;br&gt;sin särskilda betydelse såsom underlag för tolkning av när vårdslöshet i&lt;br&gt;trafik kan anses föreligga. De mest centrala av dessa föreskrifter är de&lt;br&gt;allmänna aktsamhetsstadgandena i 5 § vägtrafik-kungörelsen (1972:603)&lt;br&gt;och 38 § första stycket terrängtrafikkungörelsen (1972:594), vilka direkt&lt;br&gt;korresponderar med ansvarsbestämmelsen for vårdslöshet i trafik. Även&lt;br&gt;de allmänna reglerna om skyldighet att iaktta försiktighet i vägkorsning,&lt;br&gt;att anpassa hastigheten, förbud att köra påverkad eller uttröttad, skyldig-&lt;br&gt;het att vara uppmärksam på övrig trafik och ta särskild hänsyn till&lt;br&gt;oskyddade trafikanter har väsentlig betydelse för tolkningen av aktsam-&lt;br&gt;hetskraven i trafikbrottslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvar skall dock ådömas endast om oaktsamheten uppgår till viss&lt;br&gt;nivå. I propositionen till trafikbrottslagen anförde den föredragande&lt;br&gt;departementschefen angående gränsen mot ringa oaktsamhet (prop.&lt;br&gt;1951:30 s. 268).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En vägtrafikant kan stundom ha del i uppkomsten av en trafikolycka,&lt;br&gt;oaktat han gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycksfallet.&lt;br&gt;I dylika fall har med hittillsvarande praxis ej sällan dömts till ansvar för&lt;br&gt;ovarsamhet, även då situationen varit sådan, att för dess bemästrande&lt;br&gt;skulle ha erfordrats en alldeles exceptionell kvicktänkthet och kall-&lt;br&gt;blodighet. Enligt min mening är det ej riktigt att åt stadgandet om ansvar&lt;br&gt;för ovarsamhet i vägtrafik giva en så vidsträckt innebörd. Detta skulle&lt;br&gt;nämligen innebära, att man i trafikmål skärpte de principiella krav, vilka&lt;br&gt;ställas i andra mål om ansvar för oaktsamhet. Man lärer icke böra av en&lt;br&gt;vägtrafikant kräva mer, än att han innehar de kvalifikationer, som&lt;br&gt;rimligen kunna förväntas hos en normalt skicklig trafikant, inom den&lt;br&gt;grupp, varom fråga är, och att han gör vad i hans förmåga står för att&lt;br&gt;undvika olycksfall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tolkningen av oaktsamhetsbegreppet i 1 § trafikbrottslagen har vållat&lt;br&gt;problem i rättstillämpningen. Detta kan bl.a. utläsas av det stora antalet&lt;br&gt;refererade rättsfall som avser detta brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Från praxis kan nämnas att det med hänsyn till omständigheterna i det&lt;br&gt;särskilda fallet bedömts som straffbar vårdslöshet att somna vid ratten&lt;br&gt;(NJA 1973 s. 449 I och II), att underlåta att lämna företräde för mötande&lt;br&gt;fordon i korsning (NJA 1976 s. 161), att underlåta att kontrollera bakom-&lt;br&gt;varande trafik vid vänstersväng (SvJT 1978 ref. s. 9), att kraftigt över-&lt;br&gt;skrida tillåten hastighet förbi en skola (NJA 1979 s. 274), att hålla en&lt;br&gt;med hänsyn till väglaget för hög hastighet (RH 11:80), att föra en&lt;br&gt;timmerbil med bristfälligt förankrad last (RH 103:93) samt att underlåta &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;jg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att nedbringa hastigheten och med ljus- och ljudsignaler söka&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppmärksamma föraren av ett mötande fordon om risken för samman- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;stötning när detta närmar sig på fel sida av vägen (NJA 1987 s. 187).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nämnas kan också rättsfallet NJA 1989 s. 552, i vilket förs en tämligen&lt;br&gt;utförlig diskussion om oaktsamhetsbegreppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om man ser rättsutvecklingen på lite längre sikt förefaller en viss&lt;br&gt;vidgning av begreppet ringa oaktsamhet kunna märkas. En bakgrund till&lt;br&gt;detta kan vara att oaktsamhet i trafiken ter sig relativt sett mindre&lt;br&gt;straffvärd i ett läge då brottsligheten i övrigt i samhället blivit påtagligt&lt;br&gt;grövre och allvarligare. Alltjämt ställs dock mycket höga aktsamhetskrav&lt;br&gt;på trafikanterna. Den också under senare år höga frekvensen över-&lt;br&gt;rättsavgöranden avseende vårdslöshet i trafik tyder dels på att bestäm-&lt;br&gt;melsen fortfarande är svårtolkad, dels på att domstolarnas tolkning många&lt;br&gt;gånger inte accepteras av parterna. Ett skäl härtill kan vara att straff-&lt;br&gt;bestämmelsen kommit att omfatta förfaranden som enligt vanligt språk-&lt;br&gt;bruk inte kan betecknas som direkt vårdslösa. Till följd härav kan be-&lt;br&gt;stämmelsen ha haft svårt att vinna insteg i rättsmedvetandet. Det är ett&lt;br&gt;välkänt faktum att trafikanter, även om de medger att de gjort en fel-&lt;br&gt;bedömning som de kan medge varit oaktsam, har svårt att acceptera att&lt;br&gt;deras framfart betecknas som vårdslös. Också enligt vår bedömning kan&lt;br&gt;det på goda grunder ifrågasättas om den gräns för straffbar oaktsamhet&lt;br&gt;som i dag gäller i straffbestämmelsen för vårdslöshet i trafik är&lt;br&gt;motiverad av trafiksäkerhetsskäl. Särskilt med beaktande av den återhåll-&lt;br&gt;samhet som bör iakttas vad gäller kriminalisering av oaktsamma för-&lt;br&gt;faranden, framstår det som motiverat att diskutera straffbarhetsgränsen&lt;br&gt;för vårdslöshet i trafik. Därvid bör också uppmärksammas möjligheterna&lt;br&gt;att med mer rationella metoder beivra trafikfarliga överträdelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredning av misstanke om vårdslöshet i trafik slukar ofta stora&lt;br&gt;resurser, särskilt eftersom trafikanten ofta bestrider ansvar. Utredning-&lt;br&gt;arna kan bli förhållandevis vidlyftiga, med skisser, ett flertal förhör och&lt;br&gt;dylikt. Också lagföringen kan ofta bli förhållandevis kostsam. Åklagare&lt;br&gt;måste alltid kopplas in, eftersom bestämmelserna om ordningsbot inte är&lt;br&gt;tillämpliga (jfr 48 kap. 13 § rättegångsbalken). Omkring två tredjedelar&lt;br&gt;av alla mål om vårdslöshet i trafik beivras genom strafföreläggande. Det&lt;br&gt;innebär ändå att omkring 3 000 mål av detta slag årligen prövas av&lt;br&gt;domstol, ofta i flera instanser. Då är ändå inte de mål där åtalet ogillas&lt;br&gt;eller där misstanken tidigare avskrivits medräknade.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Påföljden för vårdslöshet i trafik är ofta relativt blygsam. År 1993&lt;br&gt;bestämdes straffet i de allra flesta fallen till penningböter eller till 30&lt;br&gt;dagsböter. Endast i 11 procent av fallen blev straffet över 30 dagsböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samtidigt förekommer inom trafikrätten, som tidigare nämnts, ett&lt;br&gt;mycket stort antal särskilt sanktionerade trafikregler och regler för&lt;br&gt;fordons utrustning m.m. Nämnas kan bestämmelserna om hastighetsö-&lt;br&gt;verträdelse, köming mot rött ljus och stoppliktsförseelse samt före-&lt;br&gt;skrifterna om att fordon skall ha väl fungerande bromssystem och&lt;br&gt;liknande. Straffet för sådana förseelser är praktiskt taget undantagslöst&lt;br&gt;penningböter och i flertalet fall sker beivrandet genom ordningsbots-&lt;br&gt;föreläggande av polisman direkt på platsen. Antalet förseelser som&lt;br&gt;beivras på detta sätt uppgår till flera hundra tusen vaije år. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om straffstadgandet för vårdslöshet i trafik inte helt kan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;undvaras, kan antas att den allmänpreventiva effekten av detta stadgande Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;är relativt liten. Trots att vårdslöshet i trafik belastar rättsapparaten i&lt;br&gt;relativt stor utsträckning är det uppenbarligen så att det alldeles över-&lt;br&gt;vägande antalet trafikhändelser där lagföring skulle kunna ifrågakomma&lt;br&gt;aldrig kommer till polisens kännedom. Med nuvarande skadereglerings-&lt;br&gt;rutiner och for försäkringsbolagen gemensamma skadereglerings-&lt;br&gt;blanketter och dylikt finns det sällan anledning att tillkalla polis när en&lt;br&gt;olycka inträffat och upptäcktsrisken när vårdslösheten inte medfört någon&lt;br&gt;olycka är liten. Lagföring kommer därför att drabba slumpartat. Riktade&lt;br&gt;insatser för övervakning av efterlevnaden av för trafiksäkerheten särskilt&lt;br&gt;viktiga trafikregler såsom hastighetsbegränsning och stopp vid rött ljus&lt;br&gt;och fore infart på huvudled har då förmodligen större effekt på lag-&lt;br&gt;lydnaden i trafiken. Genom att dessa och andra föreskrifter är direkt&lt;br&gt;straffsanktionerade minskar vidare motivet för att bestraffa överträdelser&lt;br&gt;av föreskrifterna som vårdslöshet i trafik. Det är också vår uppfattning&lt;br&gt;att partiell avkriminalisering av vårdslöshet i trafik skulle kunna medföra&lt;br&gt;att resurser frigörs för en intensifierad beteendeövervakning i trafiken.&lt;br&gt;Härigenom skulle en sådan åtgärd medföra positiva effekter för&lt;br&gt;trafiksäkerheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt de ändringar av bötessystemet som trädde i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1992 (SFS 1991:240) skall lägsta antalet dagsböter vara 30. Om ett brott&lt;br&gt;för vilket är föreskrivet böter föranleder lägre straff, skall straffet&lt;br&gt;utmätas i penningböter. Detta har lett till att omkring 40 procent av fallen&lt;br&gt;av vårdslöshet i trafik i dag bestraffas med penningböter. Därvid torde&lt;br&gt;skillnaden i påföljd mot det fall att lagföringen i stället gällt överträdelse&lt;br&gt;av en särskilt straffbelagd trafikregel vara liten, kanske ingen alls. Detta&lt;br&gt;måste för allmänheten framstå som svårförklarligt med hänsyn till att&lt;br&gt;vårdslöshet i trafik åtminstone med avseende på brottsrubriceringen torde&lt;br&gt;betraktas som en allvarligare lagöverträdelse. Detta talar enligt vår&lt;br&gt;mening för att de mindre allvarliga fall av vårdslöshet i trafik där&lt;br&gt;oaktsamheten huvudsakligen består i överträdelse av en särskilt straff-&lt;br&gt;belagd trafikregel enbart skall kunna bestraffas som en sådan över-&lt;br&gt;trädelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Många av de fall som i dag föranleder ansvar för vårdslöshet i trafik&lt;br&gt;är sådana där en trafikolycka inträffat på grund av en felbedömning eller&lt;br&gt;tillfällig ouppmärksamhet hos en förare av ett motorfordon, ofta kom-&lt;br&gt;binerat med besvärliga väderleks- eller siktförhållanden. Utöver eventuell&lt;br&gt;kroppsskada vållar sådana olyckor i allmänhet den felande föraren stora&lt;br&gt;besvär och kostnader i form av verkstadsbesök, självrisk, minskad bonus&lt;br&gt;på försäkringspremien etc. Det kan starkt ifrågasättas om det i dessa fall&lt;br&gt;finns något allmänt intresse av att dessutom ålägga ett bötesstraff. Straff-&lt;br&gt;hotet torde i nu angivna situationer knappast ha någon betydelse för&lt;br&gt;trafiksäkerheten. Även detta talar enligt vår mening för att det straffbara&lt;br&gt;området bör inskränkas till att omfatta fall där någon gjort sig skyldig till&lt;br&gt;ett medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid bedömning av ansvar för vårdslöshet i trafik betraktas i regel inte&lt;br&gt;okunnighet, oerfarenhet eller andra intellektuella brister hos trafikanten&lt;br&gt;som någon ursäkt. Detta har medfört att trafikanter som handlat efter &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;60&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bästa förmåga för att undvika att skapa trafikfarliga situationer, men som&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på grund av bristande skicklighet kommit att göra en felhandling, kommit Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;att betraktas som vårdslösa i lagstiftarens mening. Utredningen förordar&lt;br&gt;att vid en inskränkning av det straffbara området större hänsyn också&lt;br&gt;skall tas till gärningsmannens egna förutsättningar. Ett par remiss-&lt;br&gt;instanser har ställt sig tveksamma till ett sådant synsätt. En av dessa&lt;br&gt;anför att utgångspunkten för bedömningen fortfarande bör vara kvalifika-&lt;br&gt;tionerna hos den normalt skicklige föraren. Enligt vår mening måste en&lt;br&gt;oaktsamhetsbedömning alltid ske i flera led. I en fråga om ansvar för&lt;br&gt;vårdslöshet i trafik ingår som ett av dessa led att bestämma om den&lt;br&gt;aktuella gärningen som sådan innefattar brister i omsorg och varsamhet&lt;br&gt;och således utgör ett otillåtet risktagande. Vid denna bedömning kan den&lt;br&gt;normalt skicklige förarens körsätt vara av betydelse såsom en jämförelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om bedömningen i detta led utmynnar i att oaktsamhet föreligger måste&lt;br&gt;emellertid i ett senare led även bedömas om gärningsmannen insåg eller&lt;br&gt;bort inse att hans handlande innebar ett sådant risktagande och huruvida&lt;br&gt;han därigenom borde ha kunnat undvika att den aktuella trafiksituationen&lt;br&gt;uppkom. Det är i detta senare led som enligt vår mening en ökad hänsyn&lt;br&gt;bör tas till gärningsmannens egna förutsättningar. En trafikant bör inte&lt;br&gt;i anses ha brustit i omsorg och varsamhet enbart genom att han i ett visst&lt;br&gt;fall visat sig vara mindre skicklig än den normale trafikanten, om hans&lt;br&gt;färdigheter inte sträckte sig längre. En annan sak är att en trafikant som&lt;br&gt;bort inse att hans skicklighet inte når upp till normal nivå kan anses&lt;br&gt;oaktsam om han ändå påtar sig en ansvarsfull uppgift i trafiken. Vad&lt;br&gt;utredningen anfört om hittillsvarande praxis tyder emellertid på att&lt;br&gt;bestämmelsen i vissa fall tillämpats på ett sätt som närmar sig vad som&lt;br&gt;gäller vid strikt ansvar. Med den föreslagna inskränkningen av det&lt;br&gt;straffbara området är en sådan tillämpning inte möjlig. Frågan om&lt;br&gt;oaktsamheten når upp till straffbar nivå måste prövas noggrant i vaije&lt;br&gt;enskilt fall. Regeringen delar utredningens bedömning att större hänsyn&lt;br&gt;därvid skall tas till gärningsmannens egna förutsättningar i enlighet med&lt;br&gt;det nu anförda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom den föreslagna lydelsen av stadgandet vill vi således uppnå att&lt;br&gt;ansvar för vårdslöshet i trafik förbehålls sådana beteenden i trafiken som&lt;br&gt;är att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara&lt;br&gt;utan betydelse om någon trafikolycka inträffat eller ej. Ur trafik-&lt;br&gt;disciplinär synpunkt är det snarast mer angeläget att beivra sådan oakt-&lt;br&gt;samhet i trafiken som visserligen inte medfört någon skada, men där&lt;br&gt;detta bara berott på tillfälligheter utanför den vårdslöses kontroll. Som&lt;br&gt;ovan anförts måste det trafikfarliga beteendet emellertid alltid vara täckt&lt;br&gt;i subjektivt hänseende. Under trafikbrottslagens tillämpningsområde bör&lt;br&gt;främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till medvetet&lt;br&gt;risktagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är självfallet liksom nu svårt att mer exakt ange gränsen for det&lt;br&gt;nya straffbara området. Klart är emellertid att det alltjämt kommer att&lt;br&gt;finnas ett inte obetydligt utrymme for att döma till ansvar för vårdslöshet&lt;br&gt;i trafik även i de fall då oaktsamheten inte är så allvarlig att ansvar kan&lt;br&gt;komma i fråga för grov vårdslöshet enligt andra stycket. Vi återkommer&lt;br&gt;i författningskommentaren med en del ytterligare uttalanden om gränser- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;na för det straffbara området.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan förutses att det i de flesta fall som omfattas av inskränkningen Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;av det straffbara området avseende vårdslöshet i trafik i stället kommer&lt;br&gt;att vara möjligt att döma för någon särskilt straffbelagd trafikregel. Med&lt;br&gt;hänsyn härtill torde inte möjligheterna till körkortsingripande enligt&lt;br&gt;körkortslagen (1977:477) komma att påverkas av förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller utformningen av 1 § första stycket trafikbrottslagen&lt;br&gt;ansluter vi oss i huvudsak till utredningens förslag. Således föreslår vi att&lt;br&gt;straffstadgandet för vårdslöshet i trafik ändras så att det för straffbarhet&lt;br&gt;skall krävas att trafikanten i väsentlig mån har brustit i omsorg och&lt;br&gt;varsamhet och att lägsta straff bestäms till 30 dagsböter. Enligt 25 kap.&lt;br&gt;2 § brottsbalken (BrB) skall emellertid dagsböter numera alltid dömas ut&lt;br&gt;till ett antal av minst 30. Därav följer att det i lagtexten är tillräckligt att&lt;br&gt;ange att straffet skall vara dagsböter (se prop. 1990/91: 68 s. 120).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lydelsen av bestämmelsen kommer således även fortsättningsvis att&lt;br&gt;direkt anknyta till de allmänna aktsamhetsreglema i 5 § vägtrafik-&lt;br&gt;kungörelsen och 38 § terrängtrafikkungörelsen. Genom att för straff-&lt;br&gt;barhet kräva att trafikanten i väsentlig mån har brustit i omsorg och&lt;br&gt;varsamhet höjs gränsen för den straffbara oaktsamheten avsevärt. Risken&lt;br&gt;att denna höjning skall leda till strafflindring för de allvarligare fall av&lt;br&gt;vårdslöshet i trafik, vilka även framledes skall falla under bestämmelsen,&lt;br&gt;undanröjs genom föreskriften om lägsta påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller förhållandet mellan vårdslöshet i trafik och andra&lt;br&gt;straffbestämmelser anför utredningen att det i vart fall i underrättspraxis&lt;br&gt;förekommer att ett åtal för vårdslöshet i trafik ogillas på grund av att&lt;br&gt;oaktsamheten inte når upp till straffbar nivå medan ett åtal avseende sam-&lt;br&gt;ma gärning för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § BrB bifelles.&lt;br&gt;Utredningen konstaterar att denna situation kan bli vanligare efter en lag-&lt;br&gt;ändring. Detta torde vara en oundviklig följd av att det straffbara&lt;br&gt;området inskränks avseende den förstnämnda bestämmelsen medan den&lt;br&gt;sistnämnda står oförändrad. Enligt vår mening finns det inte skäl att i&lt;br&gt;detta sammanhang överväga ändringar varken i bestämmelsen om&lt;br&gt;vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB) eller bestämmelsen om vållande&lt;br&gt;till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 BrB). Emellertid kan det inte&lt;br&gt;uteslutas att tillämpningen av dessa bestämmelser i någon mån kan&lt;br&gt;komma att påverkas av att oaktsamhetsbedömningen i frågan om ansvar&lt;br&gt;för vårdslöshet i trafik i enlighet med vad ovan anförts blir mer&lt;br&gt;nyanserad.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.4 Ägar- och föraransvaret vid överlast&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Gränsen för när överlastavgift skall tas ut&lt;br&gt;höjs. Lägsta avgift blir 2 000 kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget&lt;br&gt;ställer sig Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Regionåklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Göteborg samt Länsstyrelsen i Alvsborgs län positiva till&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utredningens förslag. Vägverket avstyrker förslaget och anför att de sam- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;hällsekonomiska kostnaderna för överskridande av tillåtna fordonsvikter&lt;br&gt;vida torde överstiga de vinster som förslaget skulle medföra. Verket&lt;br&gt;anser dock att frågan om att införa ett enhetligt sanktionssystem i form&lt;br&gt;av enbart överlastavgifter ytterligare bör övervägas. Även Stockholms&lt;br&gt;kommun är kritisk till utredningens förslag med hänsyn till befarade&lt;br&gt;ökningar av kostnaderna for drift och underhåll av gatunätet. Region-&lt;br&gt;åklagarmyndigheterna i Linköping och i Jönköping samt de elva åklagar-&lt;br&gt;myndigheter som yttrar sig över förslaget förordar att ett enhetligt&lt;br&gt;sanktionssystem införs i form av enbart överlastavgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: I vägrafikkungörelsen (1973:603) ges&lt;br&gt;vissa bestämmelser om högsta tillåtna last av fordon. I 106 §, som är&lt;br&gt;avsedd att förhindra att väg blir för hårt belastad, regleras frågor om&lt;br&gt;maximal tillåten fordonsvikt, uttryckt i axeltryck, boggitryck,&lt;br&gt;trippelaxeltryck och bruttovikt, vid färd på det allmänna vägnätet. I&lt;br&gt;114 §, som har till syfte att ett fordon inte skall bli för hårt belastat,&lt;br&gt;anges att tyngre last inte får befordras med fordonet än som följer av&lt;br&gt;gällande maximilast för det fordonet. Bestämmelserna är straff-&lt;br&gt;sanktionerade i 164 § första stycket 6 respektive 8. Straffsanktionen är&lt;br&gt;riktad mot ägaren, om han inte visar att förseelsen berott på omständig-&lt;br&gt;heter som han inte kunnat råda över. Straffet är penningböter. Om förar-&lt;br&gt;en kände till hindret mot fordonets brukande döms även han till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För flertalet förseelser av detta slag gäller samtidigt en administrativ&lt;br&gt;sanktion enligt lagen (1972:435) om överlastavgift. Däri stadgas att avgift&lt;br&gt;skall utgå om lastbil, buss, tung terräng vagn eller i vissa fäll släpvagn&lt;br&gt;framförs på väg och ovan angivna bestämmelser om tryck och vikt över-&lt;br&gt;skridits med vissa marginaler. Avgiftens storlek är knuten till tyngden på&lt;br&gt;överlasten och utgår med 200-1000 kronor per 100 kilogram överlast&lt;br&gt;sedan vissa schabloniserade avdrag gjorts. I det enskilda fallet kan av-&lt;br&gt;giften uppgå till åtskilliga tusen kronor. Vid återfall inom viss tid utgår&lt;br&gt;förhöjd avgift. Det är ägaren av fordonet som påförs avgiften efter beslut&lt;br&gt;av länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det har från åtskilliga håll ifrågasatts det motiverade i den dubbla&lt;br&gt;sanktion som i dag gäller vid överlast.Vad som i första hand därvid har&lt;br&gt;föreslagits är att förseelser avseende överlast avkriminaliseras och att&lt;br&gt;man nöjer sig med avgifter som sanktion. Som motiv härför har främst&lt;br&gt;anförts att det vid en jämförelse av utdömda bötesbelopp med avgiftens&lt;br&gt;storlek kan konstateras att böterna ofta är tämligen blygsamma. Syss-&lt;br&gt;landet inom rättsväsendet med denna typ av ärenden har därför av många&lt;br&gt;upplevts som ganska meningslöst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att ha två parallella sanktionssystem med skilda förfaranden och olika&lt;br&gt;beslutsmyndigheter medför extrakostnader för såväl samhället som den&lt;br&gt;enskilde. För den enskilde framstår det också många gånger som svår-&lt;br&gt;förståeligt att han skall drabbas av dubbla sanktioner for samma sak.&lt;br&gt;Enligt vår mening måste mycket starka motiv finnas för att en sådan&lt;br&gt;ordning skall bibehållas. Som ett motiv för överlastavgiftema har anförts&lt;br&gt;att överlast utgör en form av skatteundandragande och att for tungt&lt;br&gt;lastade fordon är farliga från trafiksäkerhetssynpunkt. Exakt samma &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;motiv kan anföras för kriminaliseringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår uppfattning talar starka skäl för upphävande av systemet med Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;dubbla sanktioner. Samtidigt är det naturligtvis angeläget att ett effektivt&lt;br&gt;sanktionssystem finns för att motverka överlaster. Valet står då mellan&lt;br&gt;att avskaffa straffansvaret och att avskaffa överlastavgiftema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som ovan redovisats har flertalet av de remissinstanser som har yttrat&lt;br&gt;sig över utredningens förslag förordat att avkriminalisering sker och att&lt;br&gt;bestämmelserna sanktioneras genom enbart överlastavgifter. Den lösning-&lt;br&gt;en har den obestridliga fördelen att den avlastar åklagarna befattningen&lt;br&gt;med denna typ av ärenden. Frågan är dock om det är den från samhälls-&lt;br&gt;ekonomisk synpunkt mest lyckade lösningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom höjningarna av bötesbeloppen i samband med att de nya bötes-&lt;br&gt;reglema trädde i kraft den 1 januari 1992, har beloppen kommit att&lt;br&gt;närma sig i vart fall den nedre delen av skalan för överlastavgifter. Från&lt;br&gt;preventiv synpunkt måste straffansvaret trots allt anses överlägset en&lt;br&gt;administrativ avgift när beloppen är av samma storlek. I och för sig kan&lt;br&gt;trafikfarliga överlaster under vissa förhållanden vara att bedöma som&lt;br&gt;vårdslöshet i trafik. Detta gäller även sedan det straffbara området in-&lt;br&gt;skränks i enlighet med vad som sägs i föregående avsnitt. Vårt förslag&lt;br&gt;i detta avseende bygger å andra sidan på att föreskrifterna om trafik och&lt;br&gt;fordon i trafiklagstiftningen är förenade med straffsanktion. Överlast-&lt;br&gt;avgiftema festställs och tas ut genom ett förhållandevis krångligt och&lt;br&gt;kostsamt administrativt förfarande. Inte minst genom att flertalet över-&lt;br&gt;lastförseelser kan inordnas i ordningsbotssystemet festställs å andra sidan&lt;br&gt;bötestraffen på ett enkelt och rationellt sätt. Härigenom kommer åklag-&lt;br&gt;arnas befettning med dessa ärenden att minska. Att märka är också att&lt;br&gt;även om en avkriminalisering skulle ske, skulle polisens hantering av&lt;br&gt;dessa ärenden inte upphöra. Det är regelmässigt polisens uppgifter i&lt;br&gt;primärrapporten som ligger till grund för beräkningen av överlastavgift-&lt;br&gt;ema. I själva verket kan ifrågasättas om en avkriminalisering skulle med-&lt;br&gt;föra någon större lättnad för polisens del. Det skulle knappast vara&lt;br&gt;rationellt att helt överlåta ansvaret för kontroll av överlast på annan&lt;br&gt;myndighet. Vid en avkriminalisering hade det därför varit nödvändigt att&lt;br&gt;utfärda särskilda föreskrifter om rätt för polisen att kontrollera fordon&lt;br&gt;med avseende på överlast och om skyldighet att rapportera överträdelser&lt;br&gt;till länsstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om regeringen i och för sig har förståelse för inställningen hos&lt;br&gt;de remissinstanser som förordar ett avskaffande av straffansvaret för&lt;br&gt;överlast delar vi utredningens slutsats att det i stället för avkrimi-&lt;br&gt;nalisering är mer befogat att undersöka om det finns förutsättningar att&lt;br&gt;avskaffa överlastavgiftema. Liksom utredningen anser vi att det alltjämt&lt;br&gt;finns behov av att kunna ta ut avgifter vid de mer flagranta fellen av&lt;br&gt;överlast, inte minst för att eliminera de vinster som kan vara förenade&lt;br&gt;med att köra med för tung last, men att det inte är nödvändigt att ta ut&lt;br&gt;avgifter i den utsträckning som förekommer i dag. Avgiftssystemets&lt;br&gt;tillämpningsområde bör därför, såsom utredningen föreslagit, inskränkas&lt;br&gt;genom att en nedre gräns införs som överensstämmer med det högsta&lt;br&gt;normala bötesstraffet, alltså cirka 2 000 kr. De föreslagna nya beloppen&lt;br&gt;och gränserna framgår av förfettningsförslaget och motiveras närmare i &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;författningskommentaren.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.5 Brott enligt checklagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Straffbestämmelsen i checklagen for den som&lt;br&gt;ställer ut en check utan täckning eller som förfogar över täckningen&lt;br&gt;innan checken skall uppvisas upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten&lt;br&gt;i Linköping, Åklagarmyndigheten i Danderyd samt Åklagarmyndigheten&lt;br&gt;i Kristinehamn tillstyrker förslaget. Regionåklagarmyndigheten i Göte-&lt;br&gt;borg ställer sig tveksam till förslaget och förordar i stället att bestäm-&lt;br&gt;melsen förses med en särskild åtalsprövningsregel av innebörd att åtal får&lt;br&gt;väckas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Svenska Bankför-&lt;br&gt;eningen avstyrker förslaget såvitt avser de uppsåtliga fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens forslag: 174 § checklagen (1932:131) finns en&lt;br&gt;straffbestämmelse för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet ställer ut&lt;br&gt;check utan täckning eller som därefter men innan checken skall uppvisas&lt;br&gt;för betalning antingen förfogar över täckningen eller utan skälig&lt;br&gt;anledning återkallar checken. Straffet för uppsåtliga brott är dagsböter&lt;br&gt;eller fängelse i högst ett år och for oaktsamhetsbrott dagsböter.&lt;br&gt;Straffstadgandet är subsidiärt till bestämmelserna om bedrägeri i&lt;br&gt;brottsbalken. Till straff enligt checklagen skall således inte dömas om för&lt;br&gt;gärningen är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till motivering av straffbestämmelsen i 74 § checklagen anförde de-&lt;br&gt;partementschefen, att utställande av check utan täckning är ägnat att&lt;br&gt;undergräva det allmänna förtroendet för checken som betalningsmedel&lt;br&gt;(NJA II 1932 s. 654). I den dagliga handeln har checken numera i stor&lt;br&gt;utsträckning ersatts av andra betalningsmedel, främst kontokort, med&lt;br&gt;eller utan kredit. För dessa senare betalningsmedel saknas sådant&lt;br&gt;utsträckt straffrättsligt skydd som finns for check.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga är också om checklagens regler träffar några förfaranden som,&lt;br&gt;utöver vad som faller under brottsbalken, har något mer markerat straff-&lt;br&gt;värde. Har en check utställts utan täckning med uppsåt att annan härav&lt;br&gt;skall lida förfång torde gärningen regelmässigt vara att bedöma som&lt;br&gt;bedrägeri (eller bedrägligt beteende). Om det inte förekommit något&lt;br&gt;vilseledande eller om gärningsmannen inte haft någon vinning av&lt;br&gt;åtgärden eller om skaderekvisitet inte är uppfyllt, föreligger visserligen&lt;br&gt;inte bedrägeri men då kan man å andra sidan ifrågasätta om förfarandet&lt;br&gt;över huvud taget bör vara straffbart. Också beträffande de i straff-&lt;br&gt;bestämmelsen angivna situationerna att någon återkallat en check eller&lt;br&gt;förfogat över täckningen kan starkt ifrågasättas om förferandet bör vara&lt;br&gt;straffbart om inte bedrägeriavsikt föreligger redan vid checkens utstäl-&lt;br&gt;lande. Svenska Bankföreningen har anfört att ett uppsåt att vilseleda bör&lt;br&gt;bedömas lika klandervärt oavsett när under hanteringen uppsåtet&lt;br&gt;föreligger samt att ett motsatt synsätt skulle medföra stora svårigheter för&lt;br&gt;åklagaren att bevisa brott. Enligt vår mening får det emellertid anses&lt;br&gt;väsentligt mer klandervärt att med bedrägeriavsikt ställa ut en check utan&lt;br&gt;täckning än att vid något enstaka tillfälle förfoga över täckningen till en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;redan utställd check. Om det senare förfarandet däremot sätts i system Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;måste det självfallet anses straffvärt. I ett sådant fall torde det emellertid&lt;br&gt;inte innebära några svårigheter att styrka uppsåt till bedrägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beträffande situationen att någon av oaktsamhet förfarit på angivet sätt&lt;br&gt;är det enligt vår mening uppenbart att, mot bakgrund av de allmänna&lt;br&gt;utgångspunkter som vi ovan angett beträffande kriminalisering av&lt;br&gt;oaktsamhetsbrott och med hänsyn till de kontrollmöjligheter som i dag&lt;br&gt;står till förfogande, det knappast finns anledning att ingripa med&lt;br&gt;straffsanktion.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund härav och med beaktande även av de skäl som anförs i&lt;br&gt;avsnitt 6.8 nedan för införande av särskild åtalsprövning vid vissa be-&lt;br&gt;drägeribrott, bör straffbestämmelsen i 74 § checklagen avskaffas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.6 Brott mot jaktlagen&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Jaktlagen ändras så att det för straffbarhet&lt;br&gt;krävs i vart fall grov oaktsamhet samt att straffbestämmelsen för&lt;br&gt;bl.a. lindrigare former av s.k. överskjutning utgår. Samtidigt före-&lt;br&gt;skrivs att länsstyrelserna äger rätt att ta ut en särskild avgift i mot-&lt;br&gt;svarande fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-&lt;br&gt;ningen föreslår dock en något annorlunda utformning av de avgifter som&lt;br&gt;länsstyrelsen skall ha rätt att ta ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten&lt;br&gt;i Linköping samt Regionåklagarmyndigheten i Göteborg tillstyrker utred-&lt;br&gt;ningens förslag. Svenska jägareförbundet avstyrker förslaget såvitt avser&lt;br&gt;ändring av det subjektiva rekvisitet till grov oaktsamhet. I fråga om av-&lt;br&gt;kriminalisering av så kallad överskjutning m.m. ställer sig förbundet&lt;br&gt;bakom utredningens principiella uppfattningar men förordar en annor-&lt;br&gt;lunda lösning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om jakt finns i&lt;br&gt;jaktlagen (1987:259), som trädde i kraft den 1 januari 1988, samt i dess&lt;br&gt;följdförfattningar. Vid lagens tillkomst gjordes en fullständig genomgång&lt;br&gt;av sanktionsreglema på jaktområdet. Dessa är alltså av relativt färskt&lt;br&gt;datum. Det finns därför inte anledning att i detta sammanhang göra&lt;br&gt;någon mer genomgripande revidering av den straffrättsliga regleringen&lt;br&gt;på området. Detta hindrar emellertid inte att det kan finnas skäl att i&lt;br&gt;vissa avseenden undersöka huruvida sanktionssystemet på jaktområdet är&lt;br&gt;adekvat utformat. Överträdelser på jaktområdet har traditionellt bedömts&lt;br&gt;förhållandevis strängt. I och med att jakten alltmer kommit att övergå&lt;br&gt;från en nödvändig näring till en fritidssysselsättning kan det finnas skäl&lt;br&gt;att i någon mån ompröva denna inställning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 43 § jaktlagen skall för jaktbrott dömas den som gör sig skyldig&lt;br&gt;till allvarligare överträdelser av jaktreglema, såsom att uppsåtligen eller&lt;br&gt;av grov oaktsamhet jaga på annans jaktområde eller bryta mot någon&lt;br&gt;väsentlig bestämmelse i tilldelad jaktlicens. För jaktbrott skall också&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dömas om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte behöver vara Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;grov, bryter mot vissa angivna särskilt väsentliga föreskrifter, som&lt;br&gt;meddelats med stöd av jaktlagen. Straffet är böter eller fängelse högst sex&lt;br&gt;månader. Är brottet grovt kan enligt 44 § dömas till fängelse i högst två&lt;br&gt;år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna straffbestämmelse i kombination med bestämmelserna om jakt-&lt;br&gt;häleri i 46 § fångar upp de mest straffvärda överträdelserna på jaktom-&lt;br&gt;rådet. Därutöver ges bestämmelser i 45 §. Däri stadgas straff för den&lt;br&gt;som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot vissa angivna föreskrifter&lt;br&gt;eller underlåter att fullgöra enligt lagen given anmälningsskyldighet i&lt;br&gt;visst hänseende och den som med uppsåt bryter mot förbud att skrämma&lt;br&gt;eller mota vilt. Straffet är böter. Vidare stadgas i 45 § tredje stycket&lt;br&gt;straff för den som, utöver vad som följer av 43 §, åsidosätter vad som&lt;br&gt;bestämts i en för jakten meddelad licens. På en sådan överträdelse kan&lt;br&gt;dock följa endast penningböter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar&lt;br&gt;enligt 45 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom framgår av redovisningen gäller olika subjektiva rekvisit för&lt;br&gt;olika överträdelser i jaktlagen. I 43 § andra punkten och i 45 § första&lt;br&gt;stycket stadgas ansvar för uppsåtliga och oaktsamma överträdelser medan&lt;br&gt;det enligt 43 § första punkten fordras att oaktsamheten skall vara grov&lt;br&gt;för att straffansvar skall inträda. Vi har tidigare, i det inledande avsnittet,&lt;br&gt;angett att kriminalisering skall användas med försiktighet och endast avse&lt;br&gt;sådana överträdelser där straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens&lt;br&gt;allvar. Särskild återhållsamhet bör iakttas med att straffbelägga oakt-&lt;br&gt;samma förseelser. Syftet med straffsanktionen torde ofta kunna uppnås&lt;br&gt;även om straffansvaret inträder först när uppsåt eller grov oaktsamhet&lt;br&gt;föreligger. Straffsystemet i jaktlagen skulle bli mer enhetligt och vinna&lt;br&gt;i klarhet om samma subjektiva rekvisit gällde for flertalet överträdelser.&lt;br&gt;Fall där det i dag räcker med oaktsamhet torde inte utgöra något så all-&lt;br&gt;varligt problem att det är motiverat att bibehålla detta stränga krav i&lt;br&gt;subjektivt hänseende. Svenska jägareförbundet har anfört att om bevis-&lt;br&gt;kraven ställs så höga att uppsåt eller grov oaktsamhet skall kunna styrkas&lt;br&gt;i vaije enskilt fall torde ett utomordentligt litet antal överträdelser av&lt;br&gt;jaktlagstiftningen i framtiden komma att lagforas. Förbundet anser att&lt;br&gt;detta skulle vara mycket olyckligt med hänsyn till de allmänna intressen&lt;br&gt;som jaktlagstiftningen är avsedd att skydda. Enligt regeringens mening&lt;br&gt;skall dessa bevissvårigheter inte överdrivas. Alltjämt kommer ett med-&lt;br&gt;vetet åsidosättande av reglerna för jakt samt de svårare fallen av vårds-&lt;br&gt;lösa beteenden omfattas av straffansvar. Den föreslagna inskränkningen&lt;br&gt;tar snarast sikte på de fall där den försumlige trots allt visat vilja att följa&lt;br&gt;regelsystemet men i något avseende misslyckats härmed. Vår bedömning&lt;br&gt;är därför att en förutsättning for straffansvar enligt 43 § och 45 § första&lt;br&gt;stycket generellt bör vara att i vart fall grov oaktsamhet föreligger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt tillgänglig statistik avser drygt häften av alla brott mot jaktlagen&lt;br&gt;överträdelser av licensbestämmelser. Den helt övervägande delen av&lt;br&gt;dessa torde bestå i att fler djur fällts än vad som angetts i licens för älg-&lt;br&gt;jakt, alltså vad som brukar betecknas som överskjutning. Anmälan om att&lt;br&gt;djur fällts utöver tilldelad kvot görs, som undersökningen visar, huvud- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sakligen av jägarna själva. Samtidigt är möjligheterna att undgå upptäckt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förhållandevis stor. Det innebär att den ärlige straffas, medan den som Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;försöker dölja vad som förevarit har stor möjlighet att gå fri. Att särskilt&lt;br&gt;vid älgjakt fälla fler djur än vad som tilldelats bör, i vart fall om brottet&lt;br&gt;skett av oaktsamhet, ses som en ordningsfråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har mot bakgrund härav föreslagit att straffbestämmelsen&lt;br&gt;i 45 § tredje stycket jakdagen upphävs och i konsekvens därmed även be-&lt;br&gt;stämmelsen i 48 § om möjlighet att förverka vilt som åtkommits genom&lt;br&gt;brott enligt den angivna straffbestämmelsen. Såsom alternativ sanktion&lt;br&gt;har utredningen föreslagit att en rätt införs för länsstyrelsen att vid så&lt;br&gt;kallad överskjutning ta ut en förhöjd fallavgift enligt förordningen&lt;br&gt;(1980:400) om ersättning vid vissa viltskador m.m. Avgiften föreslås ut-&lt;br&gt;gå automatiskt, oberoende av vad som i subjektivt hänseende ligger jäg-&lt;br&gt;aren till last, och kunna uppgå till tredubbla summan mot vad som nor-&lt;br&gt;malt utgår, enligt vad länsstyrelsen fastställt. Straffansvaret enligt 43 §&lt;br&gt;första punkten för mer kvalificerade överträdelser av licensbestämmelser&lt;br&gt;föreslås dock vara kvar. Mot utredningens förslag har Svenska jägare-&lt;br&gt;förbundet invänt att även en tredubbel fallavgift ofta skulle understiga det&lt;br&gt;felaktigt fällda djurets värde och resultatet därvid blev att det lönade sig&lt;br&gt;att falla ”fel älg” eller flera älgar än vad licensen tillåter. Vidare har&lt;br&gt;förbundet anfört att den avgift som skall erläggas vid åsidosättande av&lt;br&gt;bestämmelserna i licensen bör vara densamma i hela landet, vilket inte&lt;br&gt;skulle bli fallet enligt utredningens förslag, eftersom fallavgiften varierar&lt;br&gt;i de olika länen beroende på storleken av utbetalade ersättningar for&lt;br&gt;skador på gröda och kostnaderna for länsstyrelsens jaktliga förvaltning.&lt;br&gt;Förbundet föreslår mot bakgrund härav att ett jaktlag som fäller fler djur&lt;br&gt;än tillståndet omfattar alternativt vuxet djur istället för kalv, efter an-&lt;br&gt;mälan av det inträffande till länsstyrelsen skall få behålla djuret mot&lt;br&gt;erläggande av vissa för hela riket bestämda belopp, jämte normala&lt;br&gt;fallavgifter enligt förordningen om ersättning vid vissa viltskador m.m.&lt;br&gt;För övriga fall av åsidosättande av bestämmelser i en licens än vad som&lt;br&gt;nu angetts har förbundet förordat att straffansvaret i 45 § tredje stycket&lt;br&gt;behålls. Regeringen instämmer i vad Svenska jägareförbundet anfört&lt;br&gt;såvitt avser de avgifter som skall erläggas vid åsidosättande av&lt;br&gt;bestämmelserna i licens. Således bör dessa anges direkt i förordningen&lt;br&gt;och erläggas vid sidan av normala fällavgifter. Till skillnad från för-&lt;br&gt;bundet anser dock regeringen att de sålunda angivna avgifterna, såsom&lt;br&gt;utredningen föreslagit, helt bör kunna ersätta straffansvaret enligt 45 §&lt;br&gt;tredje stycket jaktlagen. Således bör 45 § tredje stycket jaktlagen upp-&lt;br&gt;hävas samt de följdändringar i 46 och 48 §§ som utredningen föreslagit&lt;br&gt;genomföras. Lika med utredningen anser regeringen också att straff-&lt;br&gt;ansvaret i 43 § första punkten jaktlagen för de mer kvalificerade fallen&lt;br&gt;av åsidosättande av bestämmelser i en licens bör vara kvar. Det bör&lt;br&gt;ankomma på en länsstyrelse, som i ett avgiftsärende får kännedom om&lt;br&gt;förhållanden som kan leda till ansvar enligt denna bestämmelse, att göra&lt;br&gt;polisanmälan. Om 43 § första punkten jaktlagen tillämpas, skall den&lt;br&gt;ovannämnda avgiften inte utgå. I ett sådant fall uppkommer i stället fråga&lt;br&gt;om förverkande enligt 48 § jaktlagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.7 Olovliga förfaranden med förhyrd egendom&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Särskilda restriktioner föreskrivs vid&lt;br&gt;åtalsprövningen vid brott som avser olovliga förfaranden med&lt;br&gt;förhyrd egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Nästan samtliga av de remissinstanser som yttrar&lt;br&gt;sig över förslaget tillstyrker detta eller lämnar det utan erinran. Endast&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Uddevalla, Svenska Bankföreningen och Finans-&lt;br&gt;bolagens förening avstyrker förslaget. Åklagarmyndigheten och Finans-&lt;br&gt;bolagens förening åberopar därvid i huvudsak vikten av att upprätthålla&lt;br&gt;principen om att avtal skall hållas. Svenska Bankföreningen anför bl.a.&lt;br&gt;att vissa frågor vad gäller den rättsliga regleringen av leasing bör få sin&lt;br&gt;lösning innan förslaget genomförs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Många av de centrala förmögen-&lt;br&gt;hetsbrotten har sitt upphov i att gärningsmannen åsidosatt någon för-&lt;br&gt;pliktelse som ålegat honom enligt avtal. Detta gäller framför allt&lt;br&gt;bedrägeri- och forskingringsbrotten. I de flesta av dessa fåll är naturligt-&lt;br&gt;vis straffsanktionen befogad. Det finns emellertid en risk att man i eko-&lt;br&gt;nomiska relationer anpassar sig till och drar fördel av existerande straff-&lt;br&gt;bestämmelser. När ett avtal ingås kan den som är berättigad enligt avtalet&lt;br&gt;komma att underlåta att i tillräcklig grad kontrollera att den förpliktade&lt;br&gt;är i stånd att fullgöra avtalet eller att begära tillräckliga säkerheter i för-&lt;br&gt;litan på att det förhållandet att avtalets fullgörande vilar på straffhot skall&lt;br&gt;väga tillräckligt tungt. Om avtalet sedan inte fullgörs kan också den be-&lt;br&gt;rättigade använda polisens utredning for att underlätta indrivning av sin&lt;br&gt;fordran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta förhållande har tidigt uppmärksammats av lagstiftaren och är&lt;br&gt;också bakgrunden till att brottet olovligt förfogande över avbetalnings-&lt;br&gt;gods lagts under särskild åtalsprövning. Åtal för sådant brott förekommer&lt;br&gt;i dag endast undantagsvis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En i dag stor och växande marknad utgör uthyrning till konsumenter&lt;br&gt;av olika produkter såsom videoband, TV-apparater, maskinell utrustning,&lt;br&gt;bilar och dylikt. Detta har satt sina spår i brottsstatistiken på det sättet att&lt;br&gt;olika straffbara förfaranden med förhyrd egendom har ökat mycket&lt;br&gt;kraftigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns anledning att befara att viss del av denna utveckling haft sin&lt;br&gt;grund i att uthyraren inte varit tillräckligt noggrann i sin kontroll av&lt;br&gt;hyresmannen eller inte betingat sig säkerhet för sitt krav på att återfå&lt;br&gt;egendomen. Hyresformen har också vissa rättsliga likheter med avbe-&lt;br&gt;talningsköp. Den innebär att mottagaren av godset fritt får utnyttja egen-&lt;br&gt;domen men inte rättsligt förfoga över den. Det finns också rena&lt;br&gt;mellanformer mellan hyra och köp. Som exempel kan nämnas att det vid&lt;br&gt;leasing inte är ovanligt att avsikten redan vid avtalets ingående är att&lt;br&gt;äganderätten slutligen skall övergå till mottagaren av egendomen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en person underlåter att återbetala ett lån som han erhållit, är detta&lt;br&gt;i regel inte straffbart. Endast om gärningen innefattar bedrägeri eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;faller inom ramen for gäldenärsbrotten är förfärandet brottsligt. Vid Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;penninglån (forsträckning) är det således i regel inte möjligt för borge-&lt;br&gt;nären att använda polisen som indrivare av fordran. Det kan ifrågasättas&lt;br&gt;om inte en motsvarande ordning borde gälla vid hyra av lös egendom.&lt;br&gt;Om polisen har en i vart fall principiell skyldighet att ställa sina utred-&lt;br&gt;ningsresurser till förfogande i alla de fall hyrt gods inte återställts, kan&lt;br&gt;detta utgöra en frestelse att i en hårdnande marknad beakta detta för-&lt;br&gt;hållande i de ekonomiska kalkylerna för verksamheten. Detta kan i sin&lt;br&gt;tur medverka till bristande kontroll av kunderna och en underlåtenhet att&lt;br&gt;kräva säkerhet, där sådan i och för sig skulle vara motiverad. På detta&lt;br&gt;sätt kan möjligheterna till polisanmälan, åtminstone teoretiskt, verka för&lt;br&gt;att brottsligheten ökar. På samma sätt som blivit fallet i handeln med&lt;br&gt;avbetalningsgods skulle regler om särskild åtalsprövning i dessa fall&lt;br&gt;kunna verka i viss mån brottsförebyggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med hänvisning till det nu anförda bör en regel om särskild åtals-&lt;br&gt;prövning vid brott avseende förhyrd egendom införas. Denna bör&lt;br&gt;utformas i enlighet med utredningens förslag och tas in i 10 kap. 10 §&lt;br&gt;BrB. Således bör bestämmelsen i paragrafens andra stycke omfatta&lt;br&gt;förutom olovligt förfogande även undandräkt eller olovligt brukande samt&lt;br&gt;gälla även hyrd egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att en regel med detta innehåll skall få någon effekt krävs att&lt;br&gt;gränsen mellan undandräkt och förskingring inte dras vid alltför låga be-&lt;br&gt;lopp. Det synes inte i dag finnas någon i rättspraxis tillämpad fäst&lt;br&gt;beloppsgräns. Även om gärningarna straffrättsligt utgör förskingring är&lt;br&gt;de i de här aktuella situationerna till sin karaktär närbesläktade med&lt;br&gt;olovligt förfogande, exempelvis över avbetalningsgods. I handeln före-&lt;br&gt;kommer också mellanformer mellan hyra och avbetalningsköp där&lt;br&gt;upplåtelseformen betecknas hyra men där avsikten är att äganderätten&lt;br&gt;slutligen skall övergå till hyresmannen. Olovligt förfogande föranleder&lt;br&gt;i regel inte mer än ett bötesstraff även om värdet av egendomen uppgår&lt;br&gt;till åtskilliga tusen kronor. Det är svårt att se något motiv för att de rena&lt;br&gt;hyresfallen straffrättsligt skulle bedömas så påtagligt strängare som&lt;br&gt;skedde om värdegränsen mot förskingring skulle sättas väsentligt lägre.&lt;br&gt;I dessa fall är nämligen trolöshetsmomentet ofta starkt uttunnat. Enligt&lt;br&gt;regeringens uppfattning finns det därför skäl att avvakta utvecklingen av&lt;br&gt;rättspraxis innan någon reglering av den aktuella gränsen övervägs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom närmare kommer att behandlas i författningskommentaren har&lt;br&gt;den straffrättsliga bedömningen vad avser olika förfaranden med förhyrd&lt;br&gt;egendom i vissa situationer visat sig komplicerad, vilket i någon mån kan&lt;br&gt;påverka tillämpningen av en åtalsprövningsregel avseende sådana brott.&lt;br&gt;Dessa svårigheter skall dock inte överdrivas. Det bör finnas förut-&lt;br&gt;sättningar att de rättsliga frågorna får sin lösning i rättspraxis.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det civilrättsliga förhållandet mellan uthyrare och hyresman påverkas&lt;br&gt;inte av åtalsprövningsregeln. Hyresmannen är självfallet alltid skyldig att&lt;br&gt;återlämna egendomen. Om han inte har denna kvar kan han under vissa&lt;br&gt;förutsättningar bli skyldig att ersätta egendomen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;6.8 Kontokortsbedrägerier och andra s.k.&lt;br&gt;övertrasseringsfall&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Särskilda restriktioner föreskrivs för åtals-&lt;br&gt;prövningen vid brott som avser övertrasseringar av eget konto.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens utom&lt;br&gt;såvitt avser tillämpningsområdet där utredningen föreslår en inskränkning&lt;br&gt;till de fåll där kontohavaren är konsument.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrar sig över&lt;br&gt;förslaget tillstyrker detta eller lämnar det utan erinran. Åklagarmyndig-&lt;br&gt;heten i Kristianstad anför att bestämmelsen inte bör inskränkas till&lt;br&gt;konsumenter utan bör omfatta samtliga kontohavare. Åklagarmyndigheten&lt;br&gt;i Malmö förordar att den i specialmotiveringen angivna beloppsgränsen&lt;br&gt;sätts lägre än vad utredningen föreslagit, t.ex. vid ett halvt eller ett&lt;br&gt;tredjedels basbelopp. Åklagarmyndigheten i Stockholm uppger däremot&lt;br&gt;att man sedan flera år tillbaka tvingats acceptera att övertrasseringar&lt;br&gt;understigande 50 000 kr normalt inte blir föremål för någon utredning på&lt;br&gt;grund av bristande utredningsresurser hos polisen. Domstolsverket,&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Uddevalla, Svenska Bankföreningen och Finans-&lt;br&gt;bolagens förening avstyrker utredningens förslag. Remissinstanserna&lt;br&gt;anför därvid i huvudsak principiella synpunkter samt att en åtals-&lt;br&gt;prövningsregel kan inverka negativt på betalningsmoralen och tilltron till&lt;br&gt;de aktuella betalningsmedlen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: På samma sätt som beträffande&lt;br&gt;uthyrning bör krav kunna ställas på kreditgivaren eller den som öppnar&lt;br&gt;ett konto för en konsument att han genom olika åtgärder försöker säker-&lt;br&gt;ställa fullgörandet av de förpliktelser som kan följa med avtalsför-&lt;br&gt;hållandet och vidtar åtgärder för att förebygga missbruk i olika av-&lt;br&gt;seenden. Det har under några år varit förhållandevis lätt att erhålla&lt;br&gt;kredit. Anledning finns att misstänka att krediter i vissa fall beviljats&lt;br&gt;personer som haft svårt att hantera exempelvis ett kontokort. Också&lt;br&gt;frestelsen att övertrassera sitt konto eller att ställa ut en check utan&lt;br&gt;täckning kan nog i vissa fåll bli övermäktig i svaga konsumentgrupper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan ifrågasättas om angivna avtalsförhållandet bör omfåttas av&lt;br&gt;straffrättsligt skydd i den utsträckning som gäller i dag. En utgångspunkt&lt;br&gt;bör vara att det i första hand är den berörde näringsidkarens sak att så&lt;br&gt;långt som möjligt tillse att missbruk förebyggs. Till skillnad mot många&lt;br&gt;andra brottstyper rör det sig här om målsägande som har stora möjlig-&lt;br&gt;heter att själva bevaka sina intressen. Genom formerna för kredit-&lt;br&gt;prövning, prövning i samband med öppnande av konto och olika&lt;br&gt;kontrollåtgärder kan också omfåttningen av och förutsättningarna för&lt;br&gt;brottslighet av detta slag påverkas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som framgår av vad Åklagarmyndigheten i Stockholm anfört i sitt&lt;br&gt;remissvar förekommer bedrägerier i kreditförhållanden med en sådan&lt;br&gt;frekvens att man på vissa håll sett sig föranlåten att i det närmaste helt&lt;br&gt;sluta med att utreda brott under vissa belopp. Det är knappast möjligt att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;råda bot på detta förhållande utan att ta i anspråk resurser som behövs Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;för bekämpning av den allvarligare brottsligheten. I stället finns anled-&lt;br&gt;ning att söka uppnå en enhetlig reglering av den prioritering som faktiskt&lt;br&gt;sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund härav bör särskilda restriktioner föreskrivas för&lt;br&gt;åtalsprövningen vid brott som avser övertrasseringar av eget konto. De&lt;br&gt;förfaranden som omfattas av sådana restriktioner är i huvudsak följande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Missbruk av eget konto- eller betalkort genom att överskrida gränsen&lt;br&gt;för beviljad kredit eller verkställa betalning utan att täckning finns på det&lt;br&gt;till kortet anknutna kontot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Uttag från eget konto i bank eller på post eller postgiro eller annan&lt;br&gt;liknande institution trots att täckning på kontot saknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Utställande av check utan täckning i de fall då detta är att bedöma som&lt;br&gt;bedrägeri eller bedrägligt beteende.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har anfört att en ytterligare förutsättning bör vara att kontot,&lt;br&gt;oavsett om detta är förbundet med kredit eller inte, har beviljats av en&lt;br&gt;näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet till en konsument för&lt;br&gt;huvudsakligen enskilt bruk. Regeringen anser emellertid i likhet med&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Kristianstad att det inte finns några sakliga skäl att&lt;br&gt;inskränka tillämpningsområdet i detta avseende. Åtalsprövningregeln bör&lt;br&gt;således vara tillämplig oavsett vilket förhållande som råder mellan den&lt;br&gt;som beviljat kontot och kontohavaren. Däremot kan nyssnämnda för-&lt;br&gt;hållande ha betydelse för avgörande om det är påkallat att väcka åtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen bör placeras i 9 kap. 12 § andra stycket BrB. Den på-&lt;br&gt;verkar inte omfattningen av det straffbara området och får anses uppfylla&lt;br&gt;de krav på precision som bör uppställas på en regel om särskild åtals-&lt;br&gt;prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör slutligen framhållas att åtalsprövningsregeln inte i någon mån&lt;br&gt;inskränker kontohavarens skyldighet att betala de belopp som påförs&lt;br&gt;kontot genom det straffbelagda förfärandet. Liksom för närvarande&lt;br&gt;kommer alltså fordringsägaren ha möjlighet att på sedvanligt sätt skaffa&lt;br&gt;sig en exekutionstitel avseende såväl kapitalfordran som avtalsenliga&lt;br&gt;räntor och avgifter samt att få denna verkställd genom kronofogde-&lt;br&gt;myndighetens försorg. Med hänsyn härtill saknas skäl anta att åtalspröv-&lt;br&gt;ningsregeln kommer att inverka negativt på betalningsmoralen.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Förundersökningsförfarandet&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;7.1 Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning skall enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) inledas&lt;br&gt;så snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning anta&lt;br&gt;att ett brott, som hör under allmänt åtal, har begåtts. Detta gäller dock&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte om det finns förutsättningar för s.k. förundersökningsbegränsning Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;(4 a § andra stycket). Vidare gäller att förundersökning inte behöver&lt;br&gt;göras i fråga om bötesbrott och brott som begås under rättegång (22 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förundersökning inleds av polismyndighet eller åklagare. Har den&lt;br&gt;inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall&lt;br&gt;ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon kan&lt;br&gt;skäligen misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i andra fall ta över&lt;br&gt;ledningen av förundersökningen när det är påkallat av särskilda skäl. När&lt;br&gt;förundersökning leds av åklagare får han anlita biträde av polismyndighet&lt;br&gt;och uppdra åt polisman att vidta åtgärder som hör till utredningen (3 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 3 § fjärde stycket får polisman, innan förundersökning hunnit in-&lt;br&gt;ledas, hålla förhör och vidta andra åtgärder i syfte att utreda brottet, om&lt;br&gt;åtgärden inte kan skjutas upp utan olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förundersökning kan avslutas på två sätt. Finns det inte längre an-&lt;br&gt;ledning att fullfölja förundersökningen skall den läggas ned (4 §).&lt;br&gt;Reglerna om förundersökningsbegränsning (4 a §) innebär också att&lt;br&gt;förundersökningen läggs ner. Har en fullständig förundersökning utförts&lt;br&gt;skall beslut i frågan om åtal skall väckas meddelas (20 §). Beslut om åtal&lt;br&gt;fattas av åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 23 kap. 2 § RB kan utläsas att förundersökningen har två huvudsak-&lt;br&gt;liga syften. Det ena är att fastslå om ett brott har begåtts, vem som i så&lt;br&gt;fall skäligen kan misstänkas för brottet, samt att ge underlag för bedöm-&lt;br&gt;ning av frågan om åtal skall väckas. Det andra huvudsyftet är att för-&lt;br&gt;bereda målet så att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang vid&lt;br&gt;huvudförhandlingen. Ett tredje syfte, som inte är nämnt i 2 § men som&lt;br&gt;är väl så väsentligt, är att ge den misstänkte inblick i åklagarens bevis-&lt;br&gt;material och göra det möjligt för honom att få detta justerat och berikat&lt;br&gt;för att därigenom underlätta för den misstänkte att förbereda sitt försvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ytterligare ett syfte med förundersökningen är att klargöra om det finns&lt;br&gt;något enskilt anspråk och vilka omständigheter det i så fall grundas på&lt;br&gt;(22 kap. 2 § RB). Åklagare är under vissa förutsättningar skyldig att föra&lt;br&gt;målsägandens talan i brottmål. Underlaget för denna talan skall tas fram&lt;br&gt;under förundersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökningsförfarandet är utformat för att motsvara dessa syften.&lt;br&gt;Andelen ogillade åtal är mycket litet, vilket tyder på att förunder-&lt;br&gt;sökningarna uppfyller sina syften och att åklagaren i flertalet fall haft ett&lt;br&gt;gott underlag för sitt åtalsbeslut. Från denna synvinkel finns det således&lt;br&gt;inget reformbehov. Problemet är i stället att så många ärenden aldrig blir&lt;br&gt;föremål för någon utredning, eftersom resurser saknas. En annan påtaglig&lt;br&gt;nackdel med det grundliga förfarandet är att det kan komma i konflikt&lt;br&gt;med det skyndsamhetskrav som också finns. Tiden mellan brottet och&lt;br&gt;straffet blir ofta relativt lång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökningsförfarandet kräver inte på samma sätt som domstols-&lt;br&gt;processen strikta förfaranderegler. Rättegången måste, för att uppfylla&lt;br&gt;rättssäkerhetskraven, präglas av ett stort mått av förutsebarhet och&lt;br&gt;formell ordning. Förundersökningsförfarandet däremot, som ju huvud-&lt;br&gt;sakligen har ett förberedande syfte, måste för att vara effektivt präglas&lt;br&gt;av flexibilitet. Enligt regeringens mening bör regelverket vara så utfor-&lt;br&gt;mat och medge så stor flexibilitet i förfarandet att det inte i något fall av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;formella skäl skall vara nödvändigt att lägga ner mer arbete på en utred- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;ning än vad som är sakligt motiverat för att medge en fullgod prövning&lt;br&gt;av målet. Man får dock inte bortse från att förundersökningen ofta sker&lt;br&gt;utan insyn och att det därför är viktigt att det finns viss formalia till&lt;br&gt;skydd för den misstänkte och andra som berörs av utredningen. I&lt;br&gt;praktiken skiljer sig också olika förundersökningar oerhört mycket från&lt;br&gt;varandra. Det säger sig självt att formerna för utredningen och kraven på&lt;br&gt;dokumentationen och liknande inte är desamma vid ett spaningsmord som&lt;br&gt;vid ett mål om grov ekonomisk brottslighet och att omfattningen av&lt;br&gt;utredningen i sådana fall inte är densamma som vid ett erkänt snatteri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De grundläggande förfarandereglema måste emellertid vara desamma och&lt;br&gt;kunna passa alla utredningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda finns det anledning att undersöka om det&lt;br&gt;går att minska kravet på de insatser som skall göras i varje enskilt ärende&lt;br&gt;på förundersökningsstadiet och på det sättet skapa möjlighet att beivra&lt;br&gt;fler brott och förkorta handläggningstidema. Varje åtgärd som kan leda&lt;br&gt;till att brottsutredningar sker mer skyndsamt utan att rättssäkerheten&lt;br&gt;eftersätts är positiv för såväl den enskilda utredningen som för det&lt;br&gt;samlade resursutnyttjandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen tar i detta sammanhang även upp vissa frågor om inledande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av förundersökning och ledningen av en förundersökning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.2 Förundersökningsplikten&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Möjligheten att underlåta förundersökning,&lt;br&gt;i de fall det ändå finns tillräckliga skäl för åtal, utvidgas till att&lt;br&gt;omfatta alla brott som inte kan antas leda till annan påföljd än&lt;br&gt;böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta instanser som yttrar sig på denna punkt&lt;br&gt;tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Regionåklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Linköping anför att förslaget skulle kunna få konsekvenser&lt;br&gt;som inte är godtagbara ur rättssäkerhetssynpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Det kan ifrågasättas om för-&lt;br&gt;undersökning är nödvändig i alla de fall där den enligt dagens regler&lt;br&gt;måste göras. Utrymmet för att väcka åtal utan en formell förunder-&lt;br&gt;sökning är mycket litet. Det inskränker sig till de allra lindrigaste&lt;br&gt;brotten. Enligt 23 kap. 22 § RB gäller i dag att förundersökning inte&lt;br&gt;behöver genomföras i fråga om brott för vilket inte är föreskrivet svårare&lt;br&gt;påföljd än böter, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal. Undantaget&lt;br&gt;gäller också för förseelse under rättegång och för vissa mål som tas upp&lt;br&gt;direkt av högre rätt, om det inte finns anledning att döma till annat än&lt;br&gt;böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skillnaden mellan ett förenklat förfarande utan förundersökning och en&lt;br&gt;formell förundersökning är i och för sig inte dramatisk. Utredningen&lt;br&gt;måste fortfarande ge ett tillräckligt underlag för prövningen av skuld- och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;påföljdsfrågan. Vad som i praktiken skiljer de fåll då förundersökning Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;inte sker från de fall då sådan genomförs är främst att förundersöknings-&lt;br&gt;protokoll inte behöver upprättas i de förstnämnda fallen och att den miss-&lt;br&gt;tänkte formellt inte behöver delges misstanke och inte heller få del av&lt;br&gt;utredningen enligt bestämmelserna i 23 kap. 18 § RB. I fråga om doku-&lt;br&gt;mentationen gäller enligt 24 och 25 §§ förundersökningskungörelsen&lt;br&gt;(1947:948) endast att det av polisrapport eller annan handling bör framgå&lt;br&gt;om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen samt att de&lt;br&gt;uppgifter som hörda personer lämnat inte behöver redovisas annat än som&lt;br&gt;en redogörelse för utsagans väsentliga innehåll. Av kravet på att utred-&lt;br&gt;ningen skall kunna tjäna som tillräckligt underlag för prövning av om&lt;br&gt;strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot skall utfärdas eller&lt;br&gt;om åtal skall väckas följer dock att det i handlingarna måste tas in sådana&lt;br&gt;uppgifter om den misstänkte och händelsen att gärningsmannen och&lt;br&gt;gärningen kan identifieras samt att det även i övrigt finns tillräckliga upp-&lt;br&gt;gifter för prövningen av skuld- och påföljdsfrågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det angivna förenklade förfarandet tillämpas i mycket stor utsträck-&lt;br&gt;ning. Detta gäller särskilt i fråga om trafikmål. När föreläggande av&lt;br&gt;ordningsbot utfärdas direkt på platsen sker normalt endast kortfattade&lt;br&gt;noteringar på ordningsbotsblanketten. Andra fall där förundersökning&lt;br&gt;underlåts avser i regel bötesförseelser som redovisas från polismyndig-&lt;br&gt;heten till åklagaren endast i form av en polisrapport. Åtalsprövningen&lt;br&gt;sker därefter på grundval av vad som framgår av rapporten. Om åklag-&lt;br&gt;aren finner underlaget otillräckligt, kan han dock besluta att förunder-&lt;br&gt;sökning skall inledas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Systemet med förenklad utredning har inte visat sig vara förenat med&lt;br&gt;några olägenheter. Tvärtom framstår det som en praktisk lösning som i&lt;br&gt;hög grad befrämjar snabbheten i förfarandet. Det finns därför enligt re-&lt;br&gt;geringens mening anledning att överväga om utrymmet för att underlåta&lt;br&gt;förundersökning för lindrigare brott enligt den angivna bestämmelsen bör&lt;br&gt;utvidgas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Befrielsen från skyldigheten att göra en förundersökning torde vara sär-&lt;br&gt;skilt motiverad i de fall den misstänkte erkänner gärningen och det finns&lt;br&gt;förutsättningar för att beivra brottet genom strafföreläggande eller ord-&lt;br&gt;ningsbot. Detta är, med nuvarande reglering, inte möjligt i fråga om alla&lt;br&gt;brott som kan bli föremål för strafföreläggande. En del av effektivitets-&lt;br&gt;vinsterna med en förenklad reaktionsform går därför förlorad. Detta för-&lt;br&gt;hållande skulle bli än mer påtagligt om regeringens förslag i avsnitt 9.2&lt;br&gt;att utvidga möjligheterna att utfärda strafföreläggande genomförs utan att&lt;br&gt;regeln i 23 kap. 22 § RB ändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även i övrigt bör vid bötesbrott förundersökning kunna underlåtas när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det rör sig om saker som inte kräver mer vidlyftig utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det bör påpekas att den misstänkte genom sin inställning i skuldfrågan&lt;br&gt;eller genom att påkalla ytterligare utredningsåtgärder i hög grad själv kan&lt;br&gt;påverka om en fullständig utredning skall göras eller om han kan godta&lt;br&gt;att förundersökning underlåts. Om målsäganden riktar anspråk mot den&lt;br&gt;misstänkte, kan detta också medföra att en utredning behöver vidtas. När&lt;br&gt;strafföreläggande utfärdas prövar dessutom åklagaren självständigt att &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;underlaget är tillräckligt. Det torde därför inte uppstå några negativa kon-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sekvenser ur rättssäkerhetssynpunkt. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår med hänvisning till det anförda att tillämp-&lt;br&gt;ningsområdet för 23 kap. 22 § RB utvidgas. En lämplig avgränsning är&lt;br&gt;att förundersökning inte skall behöva göras för brott som kan antas leda&lt;br&gt;till endast böter, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.3 Förundersökningens inledande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: En förundersökning skall inledas genom ett&lt;br&gt;formligt beslut. Polismans rätt och skyldighet att innan en&lt;br&gt;förundersökning hunnit inledas vidta utredningsåtgärder utvidgas.&lt;br&gt;Bestämmelsen om skyldighet att på polismans tillsägelse följa med&lt;br&gt;till förhör förtydligas så att det framgår att den gäller även om&lt;br&gt;förundersökning inte inletts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.&lt;br&gt;Utredningen har dock inte behandlat frågan om ett förtydligande av&lt;br&gt;bestämmelsen om skyldighet att på polismans tillsägelse följa med till&lt;br&gt;förhör.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta instanserna lämnar förslagen utan&lt;br&gt;erinran. Förslaget att förundersökning skall inledas genom ett formligt&lt;br&gt;beslut avstyrks av flera åklagarmyndigheter med motivering att det&lt;br&gt;skapar onödigt merarbete. Rikspolisstyrelsen föreslår att en polisman&lt;br&gt;skall få inleda förundersökning i de fall då utredningen kan slutföras i ett&lt;br&gt;sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Enligt 23 kap. 1 § RB skall förunder-&lt;br&gt;sökning inledas när det finns anledning anta att ett brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal förövats. Gränsen för när förundersökning skall inledas har&lt;br&gt;satts lågt. Kravet på att det skall finnas anledning anta att ett brott&lt;br&gt;förövats innebär i och för sig att det måste finnas en i någon mån&lt;br&gt;preciserad brottsmisstanke. Misstanken kan dock vara vag och gärnings-&lt;br&gt;mannen kan vara okänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En förundersökning kan enligt gällande ordning inledas på olika sätt.&lt;br&gt;Ofta sker det formlöst genom att utredningsarbetet helt enkelt sätts igång.&lt;br&gt;I andra fall fattas ett särskilt beslut. Det rör sig då oftast om mer&lt;br&gt;vidlyftiga mål, där åklagaren har anledning att begränsa utredningen på&lt;br&gt;något sätt och också ger direktiv för utredningsarbetet. I ett stort antal&lt;br&gt;mål fattas dock inte något formellt beslut om att förundersökning skall&lt;br&gt;inledas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det följer en rad rättsverkningar av att förundersökning inleds.&lt;br&gt;Förfarandereglema i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen blir&lt;br&gt;fullt ut tillämpliga. Förundersökningsledare skall utses, protokoll skall&lt;br&gt;föras, vittnesförhör får påkallas vid domstol, målsägandebiträde kan&lt;br&gt;förordnas m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns skäl att tydligare än vad som ofta sker i dag markera att en&lt;br&gt;förundersökning faktiskt inleds. Med hänsyn till de konsekvenser som&lt;br&gt;följer av att förundersökning inleds är det inte acceptabelt att, som ibland&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förekommer, oklarhet råder om en förundersökning faktiskt har inletts Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;eller om utredningen alltjämt befinner sig på ett förberedande stadium (jfr&lt;br&gt;Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1991/92 s. 86).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns enligt regeringens uppfattning inte någon anledning att ändra&lt;br&gt;den grundläggande bestämmelsen om förutsättningarna för att förunder-&lt;br&gt;sökning skall inledas. För att det aldrig skall behöva råda oklarhet i&lt;br&gt;frågan om förundersökning inletts eller inte föreslår vi emellertid att 23&lt;br&gt;kap. 3 § RB förtydligas så att det framgår att förundersökning skall in-&lt;br&gt;ledas genom ett formligt beslut av någon som är behörig att inleda den&lt;br&gt;aktuella förundersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi är medvetna om att ett system av detta slag kan, som en del remiss-&lt;br&gt;instanser påpekat, medföra ett visst merarbete. Fördelarna uppväger&lt;br&gt;emellertid enligt vår mening mer än väl eventuella svårigheter. Ansvars-&lt;br&gt;frågan blir klarlagd på det sättet att det görs klart vem som är undersök-&lt;br&gt;ningsledare och i den egenskapen ansvarar för ärendets handläggning.&lt;br&gt;Rutiner bör kunna skapas som medför att beslut i frågan om förunder-&lt;br&gt;sökning skall inledas fattas direkt i samband med att ärendet&lt;br&gt;anhängiggörs på myndigheten eller vid den senare tidpunkt när det finns&lt;br&gt;underlag for sådant beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket RB får polisman under vissa förutsätt-&lt;br&gt;ningar hålla förhör och vidta andra åtgärder i syfte att utreda brott innan&lt;br&gt;förundersökning hunnit inledas om åtgärden inte kan uppskjutas utan&lt;br&gt;olägenhet. Bestämmelsen infördes 1969. I propositionen anförde den&lt;br&gt;föredragande departementschefen att polisman redan enligt gällande rätt&lt;br&gt;torde ha befogenhet att vidta vissa utredningsåtgärder innan behörig&lt;br&gt;undersökningsledare fått tillfälle att ta befattning med saken men att&lt;br&gt;oklarhet rådde om omfattningen av denna befogenhet. Han anförde vidare&lt;br&gt;att det är av stort praktiskt värde om polisman på eget ansvar får göra en&lt;br&gt;del av utredningen och då särskilt åtgärder som inte lämpligen bör skjutas&lt;br&gt;upp. De utredningsåtgärder som främst kunde komma i fråga var enligt&lt;br&gt;departementschefen platsundersökning och sådana förhör med parter och&lt;br&gt;vittnen, som kan ske i nära anslutning till att brottet har begåtts.&lt;br&gt;Departementschefen uttalade vidare att den misstänkte självfallet inte&lt;br&gt;skulle ha sämre ställning än vid förundersökning, varför de allmänna be-&lt;br&gt;stämmelserna om förundersökning bör iakttas i tillämpliga delar. Han&lt;br&gt;tilläde att dessa, på samma sätt som är fallet vid utredning enligt 23 kap.&lt;br&gt;22 § RB, bör anses analogt tillämpliga (prop. 1969:114 s 33 ff).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av uttalandena torde framgå att syftet med bestämmelsen är att&lt;br&gt;sanktionera att polisman får vidta brottsutredande åtgärder på eget ansvar&lt;br&gt;utan att förundersökning har inletts. Bestämmelsen som sådan utgör inte&lt;br&gt;grund for att polisman får vidta åtgärder som innebär någon form av&lt;br&gt;tvång. Det handlar i stället om att polisman har lagstöd för att inleda ut-&lt;br&gt;redningen på brottsplatsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen är, såsom framgår av lydelsen, att se som en undan-&lt;br&gt;tagsregel. Det finns enligt rättegångsbalkens regler i princip inte någon&lt;br&gt;skyldighet att vidta utredningsåtgärder i detta skede. Bestämmelsen har&lt;br&gt;nog hittills ansetts ge uttryck för en möjlighet snarare än för ett ålig-&lt;br&gt;gande. Inte heller polislagen innehåller någon skyldighet för polisman att &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vidta utredningsåtgärder innan en förundersökning hunnit inledas. I 9 §&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;polislagen (1984:387) sägs endast att polisman, när han får kännedom om Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;brott som hör under allmänt åtal, skall lämna rapport om det till sin&lt;br&gt;forman så snart det kan ske.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan ifrågasättas om inte polisman i större utsträckning än hittills&lt;br&gt;borde göra den utredning som lämpligen kan ske i anslutning till att&lt;br&gt;brottet har begåtts. Såväl från utredningssynpunkt som för att påskynda&lt;br&gt;förfarandet står mycket att vinna på att möjliga utredningsåtgärder&lt;br&gt;genomförs i nära anslutning till brottet. Särskilt beträffande vardags-&lt;br&gt;brottslighet, såsom butiksstölder, biltillgrepp, rattfylleri, grov olovlig&lt;br&gt;köming, enklare fall av misshandel och liknande är förhållandena ofta&lt;br&gt;sådana att det är möjligt att praktiskt taget slutföra utredningen direkt på&lt;br&gt;plats. Det bör enligt regeringens uppfattning ses som ett naturligt&lt;br&gt;åliggande för all polispersonal att vidta möjliga åtgärder för utredning av&lt;br&gt;brott. De uppenbarligen stora rationaliseringsvinster som ligger i att&lt;br&gt;utredning sker direkt på plats bör givetvis tas tillvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår därför att bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB om&lt;br&gt;polismans rätt att vidta utredningsåtgärder i berörd situation ändras så att&lt;br&gt;den omfattar samtliga åtgärder som är av betydelse för utredningen och&lt;br&gt;som får göras utan att förundersökning inletts. Kompletterande före-&lt;br&gt;skrifter kan ges i förordningsform.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förtjänar att påpekas att bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB inte ger&lt;br&gt;polisman rätt att använda tvångsmedel. Förutsättningarna för tvångs-&lt;br&gt;medelsanvändningen är inte reglerade i 23 kap. RB utan i 24, 26, 27&lt;br&gt;respektive 28 kap. RB. Vidare bör framhållas att polismans rätt att vidta&lt;br&gt;utredningsåtgärder på eget ansvar endast gäller för det absoluta&lt;br&gt;inledningsskedet av en utredning. Detta framgår av att denna rätt endast&lt;br&gt;finns i det skede då förundersökning inte hunnit inledas, dvs. innan&lt;br&gt;behörig person har informerats. Av 3 a § förundersökningskungörelsen&lt;br&gt;(1947:948) framgår dessutom att polisman så snart det kan ske skall&lt;br&gt;anmäla vidtagna åtgärder för någon som får leda förundersökning rörande&lt;br&gt;brottet. Denna ordning utgör en garanti för att polismyndigheten och&lt;br&gt;åklagare har kontroll över utredningen. Beslut skall fattas om förunder-&lt;br&gt;sökning skall inledas eller inte och ställning tas till om det skall göras&lt;br&gt;ytterligare utredningsåtgärder. Det saknas mot bakgrund av denna&lt;br&gt;ordning skäl for att polisman, som Rikspolisstyrelsen föreslår i sitt&lt;br&gt;remissyttrande, skall ha rätt att inleda förundersökning i de fall då&lt;br&gt;utredningen kan slutföras i ett sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utöver de åtgärder som redan nämnts kan det, i samband med att&lt;br&gt;utredningsarbete påbörjas i nära anslutning till att ett brott har begåtts,&lt;br&gt;bli aktuellt att ta med personer från brottsplatsen för förhör. Det måste&lt;br&gt;vara möjligt för polisen att kunna genomdriva en sådan åtgärd med tvång&lt;br&gt;innan förundersökning inletts. Denna typ av åtgärd regleras i 23 kap. 8 §&lt;br&gt;RB. Där sägs att person som befinner sig på en brottsplats är skyldig att&lt;br&gt;på tillsägelse av polisman medfölja till förhör. Vägrar personen utan&lt;br&gt;giltig orsak att göra detta, får polismannen ta med honom till förhöret.&lt;br&gt;Vid mycket allvarlig brottslighet gäller denna skyldighet även för per-&lt;br&gt;soner som befinner sig inom ett område i anslutning till brottsplatsen.&lt;br&gt;Bestämmelsen tillämpas t.ex. då den som misstänkts för brottet skall tas &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med för förhör och det inte finns förutsättningar för att gripa denne, eller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;då vittnen bör höras omedelbart och detta inte kan genomföras på Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;brottsplatsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen fanns, med undantag för den kompletterande regeln vid&lt;br&gt;grov brottslighet, redan i rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse;&lt;br&gt;alltså innan bestämmelsen om polismans rätt att vidta brottsutredande&lt;br&gt;åtgärder innan förundersökning hunnit inledas tillkom. Dess placering i&lt;br&gt;förundersökningskapitlet antyder att dess tillämpning förutsätter att för-&lt;br&gt;undersökning har inletts. Dessa omständigheter talar för att åtgärden får&lt;br&gt;vidtas endast inom ramen för en förundersökning. Paragrafens orda-&lt;br&gt;lydelse innefattar å andra sidan inte något krav på att en förundersökning&lt;br&gt;skall ha hunnit inledas. Som anfördes i 1969 års lagstiftningsärende är de&lt;br&gt;allmänna bestämmelserna om förundersökning analogt tillämpliga då åt-&lt;br&gt;gärder vidtas enligt 23 kap. 3 § fjärde stycket RB. Detta, sammantaget&lt;br&gt;med att 23 kap. 8 § RB uttryckligen anger att polisman disponerar över&lt;br&gt;frågan om en person skall följa med till ett förhör och att polisman får&lt;br&gt;besluta att ta med personen till förhöret, om denne vägrar utan giltig&lt;br&gt;orsak, talar med styrka för att bestämmelsen är tillämplig även i de fall&lt;br&gt;förundersökning inte hunnit inledas. För att det inte skall råda någon&lt;br&gt;oklarhet på denna punkt och då möjligheten att använda visst tvång inte&lt;br&gt;bör regleras genom en analogisk tillämpning av ett lagrum föreslår&lt;br&gt;regeringen att bestämmelsen i 23 kap 8 § RB förtydligas så att det&lt;br&gt;uttryckligen framgår att polis får vidta denna åtgärd i brottsutredande&lt;br&gt;syfte redan innan en förundersökning hunnit inledas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.4 Förundersökningsledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Regeln om åklagares övertagande av&lt;br&gt;ledningen av förundersökningen förtydligas så att det framgår att&lt;br&gt;åklagaren i dessa fall har ansvaret för hela utredningen. Åklagares&lt;br&gt;rätt att meddela anvisningar för förundersökningens bedrivande i&lt;br&gt;sådana fåll då polismyndigheten är förundersökningsledare tas bort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta instanser som yttrar sig på denna punkt&lt;br&gt;tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.3 har betonats att det är av&lt;br&gt;stor vikt att det inte råder någon oklarhet om vem som har ansvaret för&lt;br&gt;förundersökningen. En med detta sammanhängande fråga är huruvida det&lt;br&gt;är möjligt eller lämpligt att ansvaret för en förundersökning kan vara&lt;br&gt;delat mellan polismyndigheten och åklagaren. En annan fråga som&lt;br&gt;aktualiseras i detta sammanhang är om det är lämpligt att åklagare har&lt;br&gt;rätt att meddela anvisningar för utredningens bedrivande i fråga om&lt;br&gt;förundersökningar som han inte har ansvaret för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som tidigare nämnts skall åklagare enligt 23 kap. 3 § RB överta led-&lt;br&gt;ningen av en redan inledd förundersökning så snart någon skäligen kan&lt;br&gt;misstänkas för brottet och saken inte är av enkel beskaffenhet. Åklagaren&lt;br&gt;skall också i andra fall ta över ledningen av förundersökningen när det&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;är påkallat av särskilda skäl. I olika sammanhang har det diskuterats om Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;förundersökningsledningen kan delas upp i en och samma förunder-&lt;br&gt;sökning så att åklagare vid förundersökning avseende ett brott är&lt;br&gt;undersökningsledare beträffande en eller flera misstänkta, medan&lt;br&gt;förundersökningen i övrigt leds av polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av lydelsen av 23 kap. 3 § RB synes man kunna dra slutsatsen att&lt;br&gt;ledningen av en utredning ses som en enhet; ansvaret ligger antingen på&lt;br&gt;polisen eller på åklagaren. Situationen har dock inte berörts i förarbetena&lt;br&gt;och några föreskrifter som direkt hindrar en delning av förundersöknings-&lt;br&gt;ledningen finns inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om delat forundersökningsledarskap behandlades av Justitie-&lt;br&gt;kanslem i ett beslut den 4 april 1986 (JK-beslut 1986 s. 144 ff) med an-&lt;br&gt;ledning av de konflikter som uppstått mellan polis och åklagare i utred-&lt;br&gt;ningen av mordet på Olof Palme. Frågan togs också upp av den&lt;br&gt;juristkommission respektive den parlamentariska kommission som den&lt;br&gt;dåvarande regeringen tillsatte (SOU 1987:72 respektive 1988:18).&lt;br&gt;Justitiekanslem anförde att det inte är ovanligt att en delning av&lt;br&gt;förundersökningsledningen av berört slag görs vid större brottsutred-&lt;br&gt;ningar och att en uppdelning i allmänhet inte visat sig vara förenad med&lt;br&gt;några större olägenheter. Justitiekanslem pekade dock på vissa risker&lt;br&gt;med en uppdelning. Den mest påtagliga risken för att konfliktsituationer&lt;br&gt;skall uppstå vid ett delat ansvar for förundersökningen torde enligt&lt;br&gt;honom ligga i det förhållandet att det kommer fram omständigheter vid&lt;br&gt;den av polismyndigheten ledda delen av undersökningen som har be-&lt;br&gt;tydelse också för den åklagarledda delen. Det är naturligt att polis-&lt;br&gt;myndigheten tidigare än åklagaren får fram uppgifter eftersom polis-&lt;br&gt;myndighetens utredning bedrivs i form av ett bredare spanings- och&lt;br&gt;efterforskningsarbete. Justitiekanslem betonade att det därför är viktigt&lt;br&gt;att åklagaren hålls informerad även om de delar av förundersökningen&lt;br&gt;som han inte har det omedelbara ledningsansvaret for.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Justitiekanslems bedömning var att en delning av ansvaret i vissa fall&lt;br&gt;måste anses tillåtet. Han anförde följande (JK-Beslut 1986 s. 161).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under förutsättning att klara ansvarsgränser dras upp och erforderlig in-&lt;br&gt;formation utbyts, synes den nuvarande ordningen, som får anses tillåta&lt;br&gt;en delning av ansvaret för förundersökningen, väl gagna en effektiv och&lt;br&gt;rättssäker brottsutredning. Rättegångsbalkens och förundersökningskun-&lt;br&gt;görelsens syften att förundersökningen snabbt och betryggande skall ge&lt;br&gt;erforderligt material för åtalsfrågans bedömande och att förbereda rätte-&lt;br&gt;gången med hänsyn till kraven på koncentration och omedelbarhet torde&lt;br&gt;således kunna uppfyllas (jfr 23 kap. 2 § rättegångsbalken). Ett delat&lt;br&gt;ledarskap utgör såvitt jag har kunnat finna inte något generellt problem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juristkommissionen intog en mer restriktiv hållning till frågan om det är&lt;br&gt;tillåtet och lämpligt med ett delat forundersökningsledarskap&lt;br&gt;(SOU 1987:72 s. 100 ff). Enligt kommissionen är det obestridligt att&lt;br&gt;möjligheten att dela förundersökningsledningen inte direkt förutsetts av&lt;br&gt;lagstiftaren och att det vidare är tydligt att ett sådant förfarande för med&lt;br&gt;sig allvarliga risker. Kommissionen anmärkte också att rättsfrågan synes&lt;br&gt;avsevärt mer kontroversiell ute på fältet än vad Justitiekanslems beslut&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gav intryck av. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är enligt Juristkommissionen inte enbart risken för mer eller&lt;br&gt;mindre öppna konflikter mellan polis och åklagare som talar emot en&lt;br&gt;delning av förundersökningsledningen. Den mest väsentliga invändningen&lt;br&gt;är att man kan förledas att begränsa utredningen i den del som avskiljs&lt;br&gt;från förundersökningen i övrigt för att ställas under åklagarens ledning.&lt;br&gt;För att rätt kunna bedöma grunden för misstankarna mot en viss person&lt;br&gt;måste åklagaren ha överblick över utredningen i dess helhet och därmed&lt;br&gt;underlag för att avgöra vilka andra möjligheter som finns än att det är&lt;br&gt;den misstänkte som är skyldig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Juristkommissionen framhöll också att, om det över huvud taget är&lt;br&gt;möjligt att dela förundersökningsledningen, det helt måste ligga i åkla-&lt;br&gt;garens hand att avgöra om han vill ta över hela utredningen eller låta&lt;br&gt;någon del av ledningsansvaret stanna hos polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I rapporten av den parlamentariska kommissionen anfördes att lagen&lt;br&gt;inte ger något entydigt svar på frågan om tillåtligheten av en delning av&lt;br&gt;förundersökningsledarskapet av det slag som då var av intresse. Det&lt;br&gt;skulle således vara en fråga om lämplighet. Enligt den parlamentariska&lt;br&gt;kommissionen talar de skäl som Juristkommissionen anfört med styrka&lt;br&gt;mot lämpligheten av en delning. Till dessa skäl, anfördes i rapporten,&lt;br&gt;kan läggas att det förefaller föga rationellt att på angivet sätt dela&lt;br&gt;ledningen av en och samma organisation. Den parlamentariska kom-&lt;br&gt;missionen anför att för det fall Riksåklagaren inte med stöd av åklagar-&lt;br&gt;instruktionen meddelar anvisningar till åklagarna av innebörd att delning&lt;br&gt;av förundersökningsledarskapet inte får förekomma det bör övervägas att&lt;br&gt;göra erforderliga förtydliganden i rättegångsbalken (SOU 1988:18 s. 84&lt;br&gt;ff).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Åklagarutredningens betänkande anförs att kommittén i allt väsentligt&lt;br&gt;instämmer i den bedömning av rättsläget och de synpunkter angående&lt;br&gt;lämpligheten av delning av förundersökningsledarskapet som Jurist-&lt;br&gt;kommissionen och den parlamentariska kommissionen anfört.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De skäl mot en delning som anförts i kommissionernas rapporter väger&lt;br&gt;också tungt. Regeringen vill särskilt peka på risken att åklagaren kan&lt;br&gt;komma att sakna en helhetsbild av utredningsläget och att han därigenom&lt;br&gt;inte rätt kan bedöma styrkan av bevisningen mot en misstänkt. Detta&lt;br&gt;inger farhågor eftersom den misstänkte ofta kan vara frihetsberövad.&lt;br&gt;Även i övrigt kan en delning motverka att utredningen drivs rationellt,&lt;br&gt;effektivt och rättssäkert. De olika delarna av utredningen går regel-&lt;br&gt;mässigt in i varandra och det bör inte finnas någon osäkerhet om vem&lt;br&gt;som i vaije läge har ledningsansvaret för de förundersökningsåtgärder&lt;br&gt;som skall eller bör vidtas. Övervägande skäl talar därför for att det inte&lt;br&gt;skall vara möjligt att dela det formella ansvaret som förundersöknings-&lt;br&gt;ledare på det sätt som förut beskrivits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Såsom tidigare anförts har rättsläget avseende tillåtligheten av delning&lt;br&gt;av förundersökning varit något oklart. Denna oklarhet bör undanröjas.&lt;br&gt;Ett skäl till oklarheten kan vara att det inte stått klart att en förunder-&lt;br&gt;sökning alltid avser ett brott och inte en misstänkt. Även om man säger&lt;br&gt;att förundersökning inletts mot en viss person finns det skäl att &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;understryka att förundersökningen enligt rättegångsbalken avgränsas av&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det brott beträffande vilket misstanke föreligger. Enligt vår mening bör Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;reglerna i rättegångsbalken förtydligas så att det klart framgår vad som&lt;br&gt;gäller i berörda avseenden. I 23 kap. 3 § första stycket RB bör framgå&lt;br&gt;att åklagaren övertar förundersökningsledningen avseende brottet.&lt;br&gt;Härigenom markeras dels att åklagaren ansvarar för förundersökningen&lt;br&gt;i sin helhet och således inte bara beträffande den misstänkte, dels att en&lt;br&gt;förundersökning avgränsas genom det brott den avser och inte genom&lt;br&gt;vilka personer som berörs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det anförda behöver dock inte i och for sig leda till att en viss upp-&lt;br&gt;delning av den dagliga ledningen av utredningsarbetet inte skulle kunna&lt;br&gt;ske. Reglerna om förundersökningen ger generellt polis- och åklagarmyn-&lt;br&gt;digheter stora möjligheter att utforma förfarandet efter vad som kan be-&lt;br&gt;dömas lämpligt i det enskilda fallet. Detta torde gälla även frågor om hur&lt;br&gt;ledningsansvaret skall utövas i praktiken. Även om åklagaren formellt är&lt;br&gt;undersökningsledare bör således detta inte hindra att den konkreta inrikt-&lt;br&gt;ningen av utredningsarbetet i större eller mindre mån kan överlåtas på&lt;br&gt;polisen. Det bör emellertid betonas att det alltid är åklagaren som i den&lt;br&gt;angivna situationen har det yttersta ansvaret för förundersökningen, även&lt;br&gt;om polisen i praktiken skall stå för de resurser som behöver tas i&lt;br&gt;anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagares rätt att med stöd av 23 kap. 3 § andra stycket RB meddela&lt;br&gt;anvisningar rörande en förundersöknings bedrivande, i sådana fall då&lt;br&gt;polismyndigheten är förundersökningsledare, tillämpas i mycket liten ut-&lt;br&gt;sträckning. Om en åklagare anser sig behöva meddela formella anvis-&lt;br&gt;ningar beträffande en förundersökning, så är den naturliga åtgärden att&lt;br&gt;han utnyttjar sin rätt att överta ledningen av förundersökningen. På det&lt;br&gt;sättet tvingas han också att ta ansvaret for de anvisningar han utfärdat.&lt;br&gt;Enligt regeringens mening finns därför inte något behov av att ha kvar&lt;br&gt;denna rätt. De remissinstanser som yttrar sig i denna fråga gör samma&lt;br&gt;bedömning. Vi föreslår därför att anvisningsrätten enligt 23 kap. 3 §&lt;br&gt;andra stycket RB upphävs. Det innebär självfallet inte att åklagare inte&lt;br&gt;skall ge råd och synpunkter, när sådana efterfrågas, i de fall polis-&lt;br&gt;myndigheten är förundersökningsledare. Tvärtom är en sådan dialog ofta&lt;br&gt;angelägen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.5 Förundersökningsprotokollet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Dokumentationen av vad som fram-&lt;br&gt;kommit under en förundersökning bör inte göras mer omfattande&lt;br&gt;än vad som behövs i det enskilda fallet för att syftet med förunder-&lt;br&gt;sökningen skall uppfyllas. Inga lagstiftningsåtgärder krävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag: Utredningen har gjort samma bedömning som&lt;br&gt;regeringen men föreslagit en ändring av 23 kap. 21 § RB av innebörd att&lt;br&gt;det av lagtexten tydligare skall framgå vad som är syftet med&lt;br&gt;förundersökningsprotokollet. Utredningen föreslår dessutom vissa&lt;br&gt;ändringar i förundersökningskungörelsen som tar sikte på dokumenta-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tionen av vad som framkommit under förundersökningen. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan&lt;br&gt;erinran av flertalet instanser som yttrar sig pä denna punkt. En del&lt;br&gt;remissinstanser har synpunkter på hur förundersökningsprotokollet skall&lt;br&gt;utformas. Bland annat Riksåklagaren, Stockholms tingsrätt och Malmö&lt;br&gt;tingsrätt ifrågasätter om de författningsändringar som Äklagarutredningen&lt;br&gt;föreslagit totalt sett leder till några rationaliseringsvinster. Från flera håll&lt;br&gt;anförs att förslagen kan utgöra grund för fortsatta överväganden eller&lt;br&gt;användas vid en försöksverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Den grundläggande bestämmelsen&lt;br&gt;om vad ett förundersökningsprotokoll skall innehålla finns i 23 kap. 21 §&lt;br&gt;RB. I första stycket stadgas att vid förundersökningen skall protokoll&lt;br&gt;foras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen. I&lt;br&gt;förundersökningskungörelsen finns en rad detaljerade bestämmelser om&lt;br&gt;vad som skall tas med i protokollet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökningsprotokollet har till huvudsaklig uppgift att ge&lt;br&gt;åklagaren underlag för bedömningen av åtalsfrågan och att förbereda&lt;br&gt;målet inför huvudförhandlingen i domstolen. Av detta följer att&lt;br&gt;protokollet skall ge en rättvisande bild av vad som framkommit i&lt;br&gt;samband med de olika utredningsåtgärdema. Såväl sådant som är till&lt;br&gt;fördel som sådant som är till nackdel för den misstänkte skall redovisas.&lt;br&gt;Men protokollet har betydelse inte bara för att dokumentera utred-&lt;br&gt;ningsresultatet. Det är också av stor vikt från kontrollsynpunkt. Proto-&lt;br&gt;kollet skall ge en trogen bild av vad som förekommit under för-&lt;br&gt;undersökningen av betydelse för målet (22 § förundersöknings-&lt;br&gt;kungörelsen). Detta är en förutsättning för att det skall gå att på ett&lt;br&gt;riktigt sätt kontrollera att allt gått rätt till under utredningen. Såväl den&lt;br&gt;enskilde som utsatts för olika åtgärder som utredningspersonalen kan ha&lt;br&gt;ett påtagligt behov av att i efterhand kunna kontrollera t.ex. när och på&lt;br&gt;vilken grund en tvångsåtgärd vidtagits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att kunna kontrollera polis och åklagares arbete under för-&lt;br&gt;undersökningen är enligt regeringens mening av väsentlig betydelse for&lt;br&gt;tilltron till rättsväsendet. Förundersökning innebär, oavsett om några&lt;br&gt;tvångsmedel kommit till användning, praktiskt taget alltid någon form av&lt;br&gt;ingripande mot enskilda. Det är av stor vikt att polisens och åklagarens&lt;br&gt;åtgärder verkligen dokumenteras och att det är möjligt att granska deras&lt;br&gt;förehavanden. En central uppgift för protokollet måste därför även i fort-&lt;br&gt;sättningen vara att rättvist spegla förundersökningens förlopp, vilka åt-&lt;br&gt;gärder som vidtagits, vem som fattat olika beslut och grunderna för be-&lt;br&gt;sluten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppmärksamheten bör i stället främst inriktas på att undersöka om det&lt;br&gt;finns möjlighet att minska redovisningen av vad som framkommit vid ut-&lt;br&gt;redningsåtgärdema, alltså redovisningen av själva utredningsresultatet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Man måste här skilja på sådan bevisning som tas in i protokollet och&lt;br&gt;som presenteras vid huvudförhandlingen i det skick den getts under för-&lt;br&gt;undersökningen och sådan bevisning som skall tas upp direkt vid huvud-&lt;br&gt;förhandlingen. Skriftlig bevisning, t.ex. läkarintyg, bokföringsmaterial,&lt;br&gt;sakkunnigutlåtanden och protokoll över konfrontationer, måste natur- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ligtvis i sin helhet tas in i protokollet i exakt det skick i vilken den är&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avsedd att presenteras vid huvudförhandlingen. Avsikten är ju normalt Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;inte att denna bevisning skall förändras på något sätt i samband med&lt;br&gt;huvudförhandlingen och den misstänkte har ett berättigat intresse av att&lt;br&gt;i förväg få granska vad som åberopas mot honom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det förhåller sig i viss mån annorlunda med förhör som hållits under&lt;br&gt;förundersökningen. Enligt principerna om muntlighet och omedelbarhet&lt;br&gt;vid huvudförhandling skall förhör normalt tas upp vid förhandlingen.&lt;br&gt;Skriftliga vittnesberättelser är endast undantagsvis tillåtna. Huvud-&lt;br&gt;principen är sålunda att det är förhöret vid förhandlingen i domstol som&lt;br&gt;är avgörande för vilket bevisvärde som skall tillerkännas den hördes&lt;br&gt;uppgifter. Om förhöret tas upp vid förhandlingen, får protokollen över&lt;br&gt;förhören under förundersökningen åberopas endast om den hörde avviker&lt;br&gt;från vad han uppgivit under polisförhören eller vägrar lämna uppgifter&lt;br&gt;under förhandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 23 kap. 21 § RB andra stycket skall, sedan förhöret med den&lt;br&gt;misstänkte eller annan upptecknats och innan förhöret avslutas, den hörde&lt;br&gt;ges tillfälle att granska uppteckningen och tillfrågas om han har någon&lt;br&gt;erinran mot innehållet. Närmare föreskrifter om redovisning av förhör&lt;br&gt;ges i förundersökningskungörelsen. I dess 22 § föreskrivs att utsaga skall&lt;br&gt;i de delar den bör tas in i protokollet återges i så nära överensstämmelse&lt;br&gt;som möjligt med det talade ordet. Ordagrann återgivning behöver dock&lt;br&gt;inte ske annat än då det är särskilt viktigt att de exakta ordalagen framgår&lt;br&gt;av protokollet. Om flera personer hörs om samma sak får hänvisning&lt;br&gt;göras till tidigare uppteckning, men skiljaktigheter i utsagorna skall&lt;br&gt;noggrant antecknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I dag sker i regel en förhållandevis utförlig redovisning av hållna&lt;br&gt;förhör i protokollen. Detta är den främsta orsaken till att protokollen ofta&lt;br&gt;blir tämligen omfattande. Inte minst i de fall utskrift sker av förhöret i&lt;br&gt;sin helhet tar utskriften ofta omfattande utrymme och arbete i anspråk.&lt;br&gt;Detta är å andra sidan det enda sättet att exakt redogöra för en utsaga.&lt;br&gt;När vad den hörde sagt skall omformuleras av förhörsledaren till en&lt;br&gt;sammanhängande berättelse finns alltid en risk att nyanser i utsagan går&lt;br&gt;förlorade eller får ett annat innehåll. Till bilden hör också att förhör&lt;br&gt;under förundersökningen i allt högre utsträckning kommit att åberopas&lt;br&gt;vid huvudförhandlingen på grund av att där hörda personer lämnar andra&lt;br&gt;uppgifter än de gjort under förundersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening bör synen på dokumentationen av utsagor&lt;br&gt;under förundersökningen i viss mån kunna förändras. Den grundläggande&lt;br&gt;principen är och har varit att protokollet skall tjäna som underlag för&lt;br&gt;åklagarens åtalsprövning och för att förbereda målet i domstol.&lt;br&gt;Redovisningen av hållna förhör bör inte göras mer vidlyftig än vad som&lt;br&gt;behövs för att fylla dessa syften och för att ge den misstänkte möjlighet&lt;br&gt;att förbereda sitt försvar. Med den ökande allvarliga och närmast&lt;br&gt;yrkesinriktade brottsligheten går det emellertid inte att undvika att det&lt;br&gt;även i framtiden kommer att finnas ett behov av att åberopa vad som&lt;br&gt;sagts under brottsutredningen. I dessa fall måste dokumentationen ske i&lt;br&gt;så rättvisande former som möjligt och utformas så att förhöret blir&lt;br&gt;tjänligt som bevisning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen vill med det sagda framhålla att det inte går att lägga någon&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mall över förfarandet, som skall passa i samtliga utredningar. Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;Möjligheterna att begränsa dokumentationen, för att på det sättet&lt;br&gt;påskynda förfarandet, bör uppmärksammas i samtliga ärenden. Det finns&lt;br&gt;anledning att anta att förutsättningarna för detta är störst vid hand-&lt;br&gt;läggningen av relativt okomplicerade ärenden rörande vardagsbrotts-&lt;br&gt;lighet, t.ex. mindre allvarlig misshandel, stölder, trafiknykterhetsbrott,&lt;br&gt;försäkringskassebedrägerier och liknande. Eftersom det är denna typ av&lt;br&gt;ärenden som trots allt dominerar bör också sådana åtgärder ge störst&lt;br&gt;effekt från rationaliseringssynpunkt. I de fall där den misstänkte erkänner&lt;br&gt;brottet eller skuldfrågan på annat sätt är uppenbar bör förunder-&lt;br&gt;sökningsprotokollet ofta kunna göras kort. I mer komplicerade fäll torde&lt;br&gt;möjligheterna att begränsa redovisningen av vad som framkommit under&lt;br&gt;utredningen vara mindre. Åklagaren måste alltid ha tillgång till det&lt;br&gt;material som är väsentligt för åtalsprövningen och den misstänkte får inte&lt;br&gt;undanhållas uppgifter som kan ha betydelse för försvaret. Förnekar den&lt;br&gt;misstänkte brottet och är utredningen komplicerad kan det ofta vara svårt&lt;br&gt;att under utredningens gång bedöma vilka uppgifter som är väsentliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns i dessa fäll mindre utrymme för att minska på redovisningen av&lt;br&gt;vad som framkommit under förundersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen gör sammanfattningsvis den bedömningen att vissa&lt;br&gt;rationaliseringsvinster kan uppstå om man i framtiden i större utsträck-&lt;br&gt;ning beaktar möjligheten att begränsa dokumentationen i förundersök-&lt;br&gt;ningsprotokollen. Detta kan, som Äklagarutredningen påpekat, i stor&lt;br&gt;utsträckning ske inom ramen för den nuvarande lagstiftningen. Frågan&lt;br&gt;lämpar sig enligt vad Riksåklagaren anför i sitt remissvar väl för&lt;br&gt;metodutveckling i fråga om användning av modem teknik och den&lt;br&gt;allmänna uppläggningen av förundersökningsprotokollen. Regeringen&lt;br&gt;delar denna uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rikspolisstyrelsen driver i sitt utvecklingsarbete ett huvudprogram&lt;br&gt;avseende utredningverksamhet. Inom programmet fäller åtgärder for att&lt;br&gt;förenkla förundersökningarna och att utveckla metoder och teknik inom&lt;br&gt;utredningsarbetet. Det är av grundläggande betydelse for hur effektivt&lt;br&gt;kriminalpolisverksamheten kan bedrivas att det finns ett väl fungerande&lt;br&gt;samarbete mellan polisen och åklagarna. Äklagarutredningen har be-&lt;br&gt;handlat denna fråga och angivit att formerna för samverkan i löpande&lt;br&gt;prioriteringsfrågor, i metodfrågor m.m. behöver utvecklas på alla nivåer.&lt;br&gt;Detta gäller även rutiner och förenklade handläggningsformer. Regering-&lt;br&gt;en har i 1994 års budgetproposition anfört att det ankommer på Riks-&lt;br&gt;åklagaren att i samråd med Rikspolisstyrelsen ange riktlinjer och vidta de&lt;br&gt;åtgärder som bedöms nödvändiga för att tillse att detta arbete kommer till&lt;br&gt;stånd (prop. 1993/94:100 bilaga 3 s. 91). Det får ankomma på Rik-&lt;br&gt;såklagaren att inom ramen för det givna uppdraget behandla frågan om&lt;br&gt;en mer flexibel utformning av förundersökningsprotokollen. Arbetet kan&lt;br&gt;aktualisera att det görs ändringar i förundersökningskungörelsens&lt;br&gt;bestämmelser om förundersökningsprotokoll. Riksåklagaren bör i sådant&lt;br&gt;fäll lämna förslag till sådana ändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Åtalspliktens utformning och&lt;br&gt;förundersökningsbegränsning&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;8.1 Åtalsplikten&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Principen om absolut åtalsplikt bör&lt;br&gt;behållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Så gott som samtliga instanser som yttrar sig i&lt;br&gt;denna del delar utredningen uppfattning. Några instanser anför dock att&lt;br&gt;man bör närma sig en relativ åtalsplikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: En grundläggande princip inom&lt;br&gt;straffrättens område är att, om ett förfarande är kriminaliserat, den som&lt;br&gt;gör sig skyldig till en sådan gärning skall få ett straff. Kraven på likhet&lt;br&gt;infor lagen, förutsebarhet i straffrättskipningen och legalitet talar för att&lt;br&gt;alla som gör sig skyldiga till straffbara förfaranden bestraffas. Denna&lt;br&gt;princip kommer bl.a. till uttryck i fråga om åtalsplikten. Enligt 20 kap.&lt;br&gt;6 § RB är åklagaren, om inte annat är föreskrivet, skyldig att väcka åtal&lt;br&gt;för brott som hör under allmänt åtal. Åklagaren har således i princip en&lt;br&gt;absolut åtalsplikt. På motsvarande vis är polisen i princip skyldig att&lt;br&gt;utreda alla sådana brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En processordning som innebär att åtal alltid väcks då det i och för sig&lt;br&gt;finns förutsättningar för detta skulle emellertid i många fall uppfattas som&lt;br&gt;alltför rigid och rentav stötande. Strafflagstiftningen saknar den precision&lt;br&gt;som behövs för att endast klart straffvärda förfaranden skall fålla under&lt;br&gt;det straffbara området. Det torde dessutom vara på det sättet att inte&lt;br&gt;något modernt samhälle har kunnat ställa upp resurser för att kunna&lt;br&gt;beivra alla i och för sig straffbelagda beteenden som medborgarna gör sig&lt;br&gt;skyldiga till. En viss prioritering är i praktiken därför nödvändig.&lt;br&gt;Motsättningen mellan intresset av att straffbelagda gärningar lagfors och&lt;br&gt;intresset av att lagstiftningen inte skall leda till stötande resultat och att&lt;br&gt;resurserna används på en ändamålsenligt sätt kan lösas på olika sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 flera länder gäller inte principen om en absolut åtalsplikt. Åklagaren&lt;br&gt;ges en rätt att, utifrån förhållandena i det enskilda fallet, pröva om ett&lt;br&gt;åtal är påkallat. Han kan alltså göra en diskretionär prövning. Åklagaren&lt;br&gt;har vad som brukar kallas en relativ åtalsplikt. Denna är vanligen förenad&lt;br&gt;med en relativ förundersökningsplikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om åtalspliktens utformning har under senare år varit föremål&lt;br&gt;för omfattande intresse i många länder. Den har också tagits upp i inter-&lt;br&gt;nationella sammanhang. Av särskild betydelse är den rekommendation&lt;br&gt;om förenklat brottmålsförfarande som Europarådet antog 1987,&lt;br&gt;recommendation No R (87) 18. Efter att ha erinrat om att Europarådets&lt;br&gt;mål är att nå en större enhetlighet mellan länderna konstateras i&lt;br&gt;rekommendationen att den ökande belastningen på domstolarna av&lt;br&gt;framför allt mål om mindre brott medför problem. Handläggningstidema&lt;br&gt;förlängs och rättsväsendet råkar i vanrykte. Denna utveckling kan, sägs&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det, inte åtgärdas enbart genom fördelning av resurser. Det krävs också Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;klarare prioriteringsregler för straffrätten, såväl vad gäller form som&lt;br&gt;innehåll. I rekommendationen ingår att medlemsstaternas process-&lt;br&gt;lagstiftning bör vila på principen om relativ (discretionary) åtalsplikt. Om&lt;br&gt;detta, av konstitutionella, historiska eller andra skäl, inte anses möjligt,&lt;br&gt;bör andra lagstiftningsåtgärder vidtas för att samma effekt skall uppnås.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I början av detta sekel gällde i Sverige principen om absolut åtalsplikt&lt;br&gt;i stort sett utan undantag. Frågan om att införa en relativ åtalsplikt har&lt;br&gt;dock fortlöpande diskuterats. Fördelarna med att behålla den absoluta&lt;br&gt;åtalsplikten har hittills ansetts väga över. Den absoluta åtalsplikten har&lt;br&gt;i stället försetts med alltmer betydande undantag. Reglerna om undantag&lt;br&gt;från åtalsplikten är av två slag, särskild åtalsprövning och åtalsunder-&lt;br&gt;låtelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För vissa brott har lagstiftaren valt särskild åtalsprövning och har då&lt;br&gt;uttryckligen angett att presumtionen är mot åtal. Åtalet har i dessa fall&lt;br&gt;gjorts fakultativt. Dessa särskilda åtalsprövningsregler är intagna under&lt;br&gt;respektive straffstadgande. Reglerna har olika innehåll och markerar en&lt;br&gt;varierande grad av presumtion mot åtal. I vissa fall får åtal väckas bara&lt;br&gt;om målsäganden angett brottet till åtal och åtal är påkallat av särskilda&lt;br&gt;skäl. I andra fall gäller att åtal får väckas endast om det av särskilda skäl&lt;br&gt;är påkallat ur allmän synpunkt. Även andra exempel på typfall finns, så-&lt;br&gt;som att krav finns på antingen en angivelse från målsäganden eller att&lt;br&gt;åtal är påkallat ur allmän synpunkt. I 2 kap. BrB finns dessutom mer&lt;br&gt;generella regler om åtalsprövning i fråga om brott som begåtts i Sverige&lt;br&gt;på utländskt fartyg eller flygplan eller utom riket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser av det här slaget är relativt vanliga i brottsbalken och de&lt;br&gt;förekommer också inom specialstraffrätten. De brottstyper för vilka sär-&lt;br&gt;skild åtalsprövning är föreskriven är i regel sådana där brottet har ut-&lt;br&gt;präglat civilrättsliga inslag, rör förhållanden inom familjen eller annars&lt;br&gt;vad som brukar anses tillhöra privatlivet eller där andra sanktionsformer&lt;br&gt;gäller vid sidan av det straffrättsliga regelsystemet. I avsnitten 6.7&lt;br&gt;respektive 6.8 föreslås att det införs regler om särskild åtalsprövning vid&lt;br&gt;brott som avser olovliga förfoganden med förhyrd egendom respektive&lt;br&gt;övertrasseringar av eget konto.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den andra huvudtypen av inskränkning i åtalsplikten utgörs av be-&lt;br&gt;stämmelserna om åtalsunderlåtelse. I dessa fall kvarstår i princip presum-&lt;br&gt;tionen för åtal, men åklagaren ges en rätt att under vissa givna förut-&lt;br&gt;sättningar underlåta att åtala. Reglerna om åtalsunderlåtelse är, till&lt;br&gt;skillnad från flertalet av de regler som föreskriver särskild åtalsprövning,&lt;br&gt;av generell karaktär. De gäller allmänt för vissa i lagstiftningen angivna&lt;br&gt;typfall, som kan hänföras till brottets art, gärningsmannens person eller&lt;br&gt;andra speciella omständigheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom senare års lagstiftningsarbete har inskränkningarna i åtalsplikten&lt;br&gt;fått en sådan omfattning att det med fog kan påstås att denna har kommit&lt;br&gt;att närma sig ett system med relativ åtalsplikt. Det torde också höra till&lt;br&gt;undantagen i modem straffprocesslagstiftning att åtalsplikten är absolut,&lt;br&gt;alltså i det närmaste fri från undantag. Å andra sidan förekommer det&lt;br&gt;heller knappast att åtalsplikten är fullständigt relativ och att åtal kan &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;underlåtas på helt diskretionära grunder. En jämförelse i praktiken av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;olika näraliggande länders åtalssystem ger en påfallande enhetlighet i Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;fråga om vilka mål som fors till åtal, närmast oberoende av vilken&lt;br&gt;grundläggande reglering beträffande åtalsplikten som ligger i botten. I&lt;br&gt;vart fall gäller detta vid en jämförelse med länder som har en med&lt;br&gt;Sverige likartad rättstradition. Vid en jämförelse med Danmark och&lt;br&gt;Norge, vilka anses ha en i princip relativ åtalsplikt, visar det sig att&lt;br&gt;åtalsreglema tillämpas på i stort sett samma sätt och med samma resultat&lt;br&gt;i de enskilda fållen som i Sverige. Fråga är om en faktisk övergång till&lt;br&gt;en relativ åtalsplikt, mot denna bakgrund, bättre skulle tillvarata&lt;br&gt;rättsväsendets resurser än det nuvarande systemet med en i grunden&lt;br&gt;absolut åtalsplikt, som är försedd med i lag angivna undantag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utvecklingen inom straffprocessrätten internationellt går mot en större&lt;br&gt;användning av principen om relativ åtalsplikt. Även om någon om-&lt;br&gt;fettande harmonisering av olika europeiska länders processlagstiftning&lt;br&gt;inte kan förväntas inom överblickbar tid talar framför allt den tidigare&lt;br&gt;nämnda rekommendationen från Europarådet om införande av diskre-&lt;br&gt;tionär åtalsrätt med viss styrka för att en anpassning bör eftersträvas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För en relativ åtalsplikt talar vidare att det inte går att undvika att&lt;br&gt;strafflagstiftningen med allmänt utformade straffbestämmelser i undan-&lt;br&gt;tagssituationer kommer att omfetta vissa förfaranden, som det i det en-&lt;br&gt;skilda fellet skulle te sig uppenbart stötande för rättsmedvetandet att&lt;br&gt;straffbelägga. Det kan också vara fråga om brott där omständigheterna&lt;br&gt;kring brottet eller gärningsmannens person är sådan, att en lagföring&lt;br&gt;framstår som meningslös eller uppenbart obehövlig eller rent av skulle&lt;br&gt;motverka sitt syfte. En regel om diskretionär åtalsprövning torde i större&lt;br&gt;utsträckning än den nuvarande lagstiftningen leda till att åtal kan&lt;br&gt;undvikas i berörda fell.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En regel om relativ åtalsplikt torde vidare ha den fördelen att det blir&lt;br&gt;en överensstämmelse mellan åtalsplikten och förundersökningsplikten.&lt;br&gt;Med nuvarande regler kan den situationen uppstå att en förundersökning&lt;br&gt;genomförs varvid det visar sig att denna inte skulle ha inletts om man&lt;br&gt;haft kännedom om alla omständigheter, men det finns inte förutsättningar&lt;br&gt;för åtalsunderlåtelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening talar emellertid en rad starka skäl mot en&lt;br&gt;övergång till relativ åtalsplikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De grundläggande kraven på förutsebarhet, legalitet och enhetlighet i&lt;br&gt;rättstillämpningen blir bättre tillgodosedda med en principiellt absolut&lt;br&gt;åtalsplikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den ökande brottsligheten och knappheten på resurser medför i och för&lt;br&gt;sig att alla brott inte kan utredas. En prioritering måste ske. Starka skäl&lt;br&gt;talar dock för att regler om en sådan prioritering ses som undantag från&lt;br&gt;en i övrigt gällande absolut åtalsplikt. Arbetsbelastningen på olika polis-&lt;br&gt;och åklagarmyndigheter är ofta ojämn. Det är t.ex. väl känt att balans-&lt;br&gt;situationerna i storstäderna generellt är mer besvärande än på mindre&lt;br&gt;orter. Ett system som grundar sig på en mer eller mindre diskretionär&lt;br&gt;prövning skulle kunna leda till att en måltyp, som generellt beivras på ett&lt;br&gt;håll, kan komma att i stor utsträckning avskrivas på ett annat, eftersom&lt;br&gt;man på den senare myndigheten av resursskäl måste prioritera andra &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;88&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;måltyper. Även om vissa olikheter i praktiken alltid uppstår, måste enligt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;regeringens mening ambitionsnivån beträffande brottsbekämpningen vara Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;lika över hela landet. Åtalsreglema får inte heller användas för att i&lt;br&gt;praktiken avkriminalisera vissa brottstyper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett system med en absolut åtalsplikt främjar legaliteten och forut-&lt;br&gt;sebarheten i strafflagstiftningen. Principen om allas likhet inför lagen är&lt;br&gt;lättare att uppfylla, om det i botten finns en presumtion för åtal i de fall&lt;br&gt;det finns förutsättningar för en fällande dom. Genom en sådan&lt;br&gt;presumtion, kombinerat med i lag definierade undantag från åtalsplikten,&lt;br&gt;bör det finnas rimliga möjligheter för allmänheten att uppfatta och förstå&lt;br&gt;grunderna för åklagarens avgöranden. Om allmänheten får uppfattningen&lt;br&gt;att åklagarna fattar sina beslut på i stort sett skönsmässiga grunder, finns&lt;br&gt;det en uppenbar risk att tilltron till åklagarna och till rättsväsendet i stort&lt;br&gt;minskar. Också det allmänpreventiva värdet av straffrätten skulle däri-&lt;br&gt;genom minskas. Det är dessutom lättare att föreskriva undantag från en&lt;br&gt;regel om absolut åtalsplikt än att komplettera en relativ åtalsplikt med&lt;br&gt;regler om när åtal skall väckas. Man undviker också det motsats-&lt;br&gt;förhållande som kan sägas finnas mellan en relativ åtalsplikt och det för-&lt;br&gt;hållandet att kriminaliseringen av en gärning är generell.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är vidare omvittnat att åklagarna i viss utsträckning uppfattar den&lt;br&gt;absoluta åtalsplikten som ett stöd i verksamheten. Ett beslut att inte&lt;br&gt;underlåta åtal kan motiveras med att den grundläggande presumtionen är&lt;br&gt;för åtal vid utsikter till en fällande dom. Åklagaren kan därför stå emot&lt;br&gt;påtryckningar av olika slag. Principen kan i viss utsträckning sägas med-&lt;br&gt;verka till åklagarnas oberoende och underlätta upprätthållandet av&lt;br&gt;skyldigheten att inte ta obehöriga hänsyn i sitt beslutsfettande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Redan den omständigheten att svensk rätt sedan lång tid innehåller en&lt;br&gt;princip om absolut åtalsplikt talar i själva verket mot den relativa åtals-&lt;br&gt;plikten. Ett förslag om en övergång till denna princip skulle av allmän-&lt;br&gt;heten kunna uppfattas som att lagstiftaren lägger mindre vikt vid de&lt;br&gt;värden som den absoluta åtalsplikten vilar på. Det kan således inte&lt;br&gt;uteslutas att ett sådant förslag av allmänheten uppfattas som att&lt;br&gt;legalitetshänsyn och enhetlighet i rättstillämpningen är värden som inte&lt;br&gt;längre gör sig lika starkt gällande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samhällsutvecklingen och den ökande brottsligheten har inneburit att&lt;br&gt;det diskretionära inslaget i åtalsplikten har ökat. Detta är en internationell&lt;br&gt;företeelse, oavsett vilken grundläggande regel om åtalsplikten som olika&lt;br&gt;länder bekänt sig till. Samtidigt kan en harmonisering av de materiella&lt;br&gt;förutsättningarna för åtal förväntas öka, inte minst genom det alltmer&lt;br&gt;utbredda internationella samarbetet i straffrättsliga frågor. Den grund-&lt;br&gt;läggande begreppsmässiga skillnaden mellan absolut och relativ åtalsplikt&lt;br&gt;blir alltmer uttunnad. Den utveckling som skett i Sverige mot ett alltmer&lt;br&gt;vidsträckt utrymme för åklagare att på diskretionära grunder låta bli att&lt;br&gt;åtala, har kunnat äga rum inom ramen för en bibehållen princip om pre-&lt;br&gt;sumtion for åtal när det finns anledning till fällande dom. Även möjlig-&lt;br&gt;heten att inte inleda förundersökning eller att lägga ner en sådan har kun-&lt;br&gt;nat införas utan att man behövt överge den grundläggande principen an-&lt;br&gt;gående åtalsplikten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening svarar det svenska systemet med en princi- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;89&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;piell absolut åtalsplikt förenad med en förhållandevis vidsträckt möjlighet&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till diskretionär bedömning i det enskilda fallet väl mot den lösning som Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;förespråkas i den tidigare nämnda europarådsrekommendationen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår mening bör därför åklagarens principiella skyldighet att&lt;br&gt;väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal behållas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.2 Åtalsunderlåtelse&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: De nuvarande reglerna i rättegångs-&lt;br&gt;balken om åtalsunderlåtelse bör inte ändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens be-&lt;br&gt;dömning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Den övervägande delen av instanserna delar ut-&lt;br&gt;redningens bedömning. Någon instans ifrågasätter om inte åtals-&lt;br&gt;underlåtelse borde kunna komma i fråga i större utsträckning än i dag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: I 20 kap. 7 § RB ges allmänna&lt;br&gt;regler om åtalsunderlåtelse. Enligt nu gällande regler får en åklagare med&lt;br&gt;stöd av första stycket besluta att underlåta åtal för brott under förut-&lt;br&gt;sättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- om det kan antas att brottet inte skulle leda till annan påföljd än böter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns&lt;br&gt;särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- om den misstänkte begår ett annat brott och det, utöver påföljden för&lt;br&gt;det brottet, inte krävs påföljd för det aktuella brottet, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller vårdhem for vuxna&lt;br&gt;enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt&lt;br&gt;utvecklingsstörda eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och&lt;br&gt;service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtal får vidare enligt andra stycket underlåtas i andra fall, om det av&lt;br&gt;särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla&lt;br&gt;den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till om-&lt;br&gt;ständigheterna inte heller av andra skäl krävs att åtal väcks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett beslut om åtalsunderlåtelse består bl.a. av ett konstaterande från&lt;br&gt;åklagarens sida att den misstänkte gjort sig skyldig till ett visst brott, för&lt;br&gt;vilket emellertid åtal inte skall väckas. I princip förutsätts därför för ett&lt;br&gt;beslut om åtalsunderlåtelse att utredningen är fullständig och att det är&lt;br&gt;klarlagt att den misstänkte begått brottet. I praktiken fordras normalt att&lt;br&gt;den misstänkte erkänt gärningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse har successivt utvidgats genom&lt;br&gt;åren. Enligt den ursprungliga lydelsen av 20 kap. 7 § RB kunde åtal&lt;br&gt;underlåtas i två typfall. Den ena gällde situationen då på brottet inte&lt;br&gt;kunde följa svårare straff än böter och det var uppenbart att den&lt;br&gt;misstänktes lagföring inte var påkallad från allmän synpunkt. Det andra&lt;br&gt;gällde vissa situationer då flera brott hade begåtts och var föranledd&lt;br&gt;främst av processekonomiska skäl. I samband med införandet av brotts-&lt;br&gt;balken gjordes det vissa ändringar i fråga om bötesfallen. Vidare infördes&lt;br&gt;en uttrycklig bestämmelse om åtalsunderlåtelse i de fäll brottet begåtts&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;under inflytande av själslig abnormitet. Riksåklagaren gavs dessutom rätt Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;att ge åtalsunderlåtelse när extraordinära omständigheter förelåg. I fråga&lt;br&gt;om ungdomar som inte fyllt 18 år ges särskilda regler om åtalsunder-&lt;br&gt;låtelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver-&lt;br&gt;trädare. Där ges mycket vidsträckta möjligheter till åtalsunderlåtelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna i rättegångsbalken fick sin nuvarande utformning 1985 (prop.&lt;br&gt;1984/85:3, bet. 1984/85:JuU10, rskr. 1984/85:72, SFS 1985:13). För-&lt;br&gt;ändringarna innebar att utrymmet för att medge åtalsunderlåtelse och för-&lt;br&gt;undersökningsbegränsning utvidgades väsentligt. I de fall brottet inte&lt;br&gt;kunde antas ge annat än ett bötestraff gällde tidigare som förutsättning&lt;br&gt;för åtalsunderlåtelse att åtal inte skulle krävas ur allmän synpunkt.&lt;br&gt;Genom reformen infördes en ny regel av innebörd att åtalsunderlåtelse&lt;br&gt;får ske om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.&lt;br&gt;Detta nya grundrekvisit föreskrevs att gälla generellt för samtliga&lt;br&gt;åtalsunderlåtelsegrunder i 20 kap. 7 § RB utom for de extraordinära&lt;br&gt;fallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om de fåll då den misstänkte gjort sig skyldig till flera brott&lt;br&gt;gavs åklagaren en möjlighet att göra en friare bedömning än vad som&lt;br&gt;dittills gällt i fråga om vilken betydelse i påföljdshänseende det aktuella&lt;br&gt;brottet skulle ges i jämförelse med övrig brottslighet. Tidigare gällde att&lt;br&gt;åtal fick underlåtas om brottet hade begåtts innan den misstänkte dömts&lt;br&gt;för något annat brott som han begått eller helt avtjänat straff eller annan&lt;br&gt;påföljd för sådant brott, och det var uppenbart att brottet i jämförelse&lt;br&gt;med det andra brottet var utan nämnvärd betydelse för påföljden. Numera&lt;br&gt;gäller som förutsättning endast att den misstänkte begått annat brott och&lt;br&gt;att det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning&lt;br&gt;av det aktuella brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fåll den misstänkte lider av en psykisk störning krävs inte längre&lt;br&gt;för åtalsunderlåtelse att sluten psykiatrisk vård kommer till stånd. Även&lt;br&gt;öppen psykiatrisk vård kan medföra åtalsunderlåtelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att ge åtalsunderlåtelse när påföljden i händelse av&lt;br&gt;lagföring kan antas bli villkorlig dom var en nyhet som infördes genom&lt;br&gt;1985 års lagstiftning. För åtalsunderlåtelse i dessa fåll krävs, utöver att&lt;br&gt;grundrekvisitet är uppfyllt, att det finns särskilda skäl för ett sådant&lt;br&gt;beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett system med absolut åtalsplikt kombinerat med förhållandevis stora&lt;br&gt;möjligheter att underlåta åtal i det enskilda fållet tillgodoser behovet av&lt;br&gt;flexibilitet och möjligheterna att ta hänsyn till omständigheterna i det&lt;br&gt;enskilda fållet vid åtalsprövningen. Detta krav på flexibilitet måste sedan&lt;br&gt;vägas mot den grundläggande principen att på brott skall följa straff, för&lt;br&gt;att inte trovärdigheten i straffsystemet skall sättas i fåra.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter 1985 års ändringar av reglerna om åtalsunderlåtelse har motioner&lt;br&gt;väckts i riksdagen med yrkande om återgång till de äldre reglerna om&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse. Man har menat att de nya reglerna satte principerna om&lt;br&gt;likhet inför lagen och förutsebarheten i rättskipningen i fåra och att&lt;br&gt;tilltron till rättsväsendet genom detta kunde komma att allvarligt skadas.&lt;br&gt;Justitieutskottet har i flera fåll avstyrkt bifåll till motionerna med huvud-&lt;br&gt;saklig motivering att de nya reglerna får anses utgöra en rimlig avväg-&lt;br&gt;ning mellan de intressen av skilda slag som gör sig gällande inom brotts-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;91&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bekämpningen (bet. 1985/86:JuU22,1986/87:JuUl9, 1987/88 :JuU28 och&lt;br&gt;36 samt 1989:90:JuU14, 16 och 23). I anledning av förnyade motioner&lt;br&gt;i saken anförde utskottets majoritet att Åklagarutredningen bl.a. skulle se&lt;br&gt;över om de gällande bestämmelserna om åtalsunderlåtelse är ändamåls-&lt;br&gt;enliga och avstyrkte bifall till motionerna (bet. 1990/91 :JuU10 s. 99).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot bakgrund av det anförda bör ställning tas till om de nuvarande&lt;br&gt;reglerna om åtalsunderlåtelse utgör en rimlig avvägning mellan de mot-&lt;br&gt;stående intressen som finns.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarutredningen har gjort en utvärdering av tillämpningen av&lt;br&gt;reglerna för åtalsunderlåtelse (betänkandet s. 168-175). Som underlag för&lt;br&gt;utvärderingen har utredningen haft tillgång till statistiskt material från&lt;br&gt;Statistiska centralbyrån och från Riksåklagarens anslagsframställning för&lt;br&gt;budgetperioden 1991/92-1993/94. Utredningen anför att det statistiska&lt;br&gt;materialet måste bedömas med viss försiktighet men anför att tendenserna&lt;br&gt;i det är så förhållandevis klara att det ger tillräckligt underlag för ett&lt;br&gt;ställningstagande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen konstaterar att den förväntade eller befarade ökningen av&lt;br&gt;användningen av åtalsunderlåtelse i stort sett uteblivit. Tvärtom har såväl&lt;br&gt;antalet åtalsunderlåtelser totalt sett som andelen av samtliga åklagarbeslut&lt;br&gt;som avser åtalsunderlåtelse gått ner något efter reformen. Det gäller sär-&lt;br&gt;skilt åtalsunderlåtelse vid bötesbrott. Införandet av rätten att ge åtals-&lt;br&gt;underlåtelse i fall av villkorlig dom har använts i mycket liten ut-&lt;br&gt;sträckning och tenderar dessutom att minska. Den enda grund för&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse som inte minskat, är den då flera brott har begåtts och&lt;br&gt;vid återfall. Det är samtidigt den grund för vilken de kriminalpolitiska&lt;br&gt;effekterna av en åtalsunderlåtelse är minst uttalade. Åtalsunderlåtelse i&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dessa fall förutsätter nämligen att den misstänkte får en adekvat påföljd&lt;br&gt;för den samlade brottsligheten som han gjort sig skyldig till.&lt;br&gt;Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning har här huvudsakligen&lt;br&gt;processekonomisk betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen anför att det är svårt att bedöma vad som är skälen till att&lt;br&gt;antalet åtalsunderlåtelser minskar. En omständighet kan vara att de mål&lt;br&gt;som handläggs av åklagare avser allt allvarligare brottslighet, dels på&lt;br&gt;grund av brottsutvecklingen, dels då lindrigare brott kan bli liggande i&lt;br&gt;balans hos polisen. Utrymmet för åtalsunderlåtelse kan därför ha blivit&lt;br&gt;mindre.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt utredningen är det uppenbart att åklagarna i allmänhet inte fullt&lt;br&gt;ut utnyttjat det utrymme för åtalsunderlåtelse och förundersökningsbe-&lt;br&gt;gränsning som lagstiftningen i och för sig medger.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen gör för sin del följande bedömning. Reglerna om&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse har framför allt två syften. Det ena är av process-&lt;br&gt;ekonomiskt slag. Genom åtalsunderlåtelsereglema, i kombination med&lt;br&gt;rätten att inte inleda eller att lägga ner en förundersökning, ges åklagare&lt;br&gt;möjlighet att prioritera mellan olika ärenden och att begränsa utredningen&lt;br&gt;i enskilda fall. Det andra syftet är att undvika åtal i sådana fåll där&lt;br&gt;straffvärdet av ett förfarande är begränsat eller omständigheterna i övrigt&lt;br&gt;talar mot ett åtal eller där en process i domstol framstår som tämligen&lt;br&gt;onödig eller meningslös. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;92&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den grund för åtalsunderlåtelse som har särskild processekonomisk be-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tydelse, nämligen den vid brottskonkurrens och återfall, torde inte ha Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;inneburit några kriminalpolitiska nackdelar. Påföljdspraxis i domstolarna&lt;br&gt;är sådan att det oftast är närmast utan betydelse för påföljden om vissa&lt;br&gt;brott i en omfattande brottslighet som en tilltalad gjort sig skyldig till&lt;br&gt;undantas från lagföring. En ändring av åtalsunderlåtelsereglema i denna&lt;br&gt;del skulle förutsätta en nyordning beträffande reglerna om påföljd vid&lt;br&gt;sammanträffande av brott. Det har heller inte framkommit omständig-&lt;br&gt;heter som tyder på att exempelvis målsägandens intresse av åtal inte&lt;br&gt;tillgodoses i tillräcklig utsträckning. Skulle detta varit fallet borde det ha&lt;br&gt;märkts i framför allt överåklagarnas och Riksåklagarens överprövnings-&lt;br&gt;verksamhet och i sista hand genom enskilda åtal. Trots ökad arbets-&lt;br&gt;belastning för åklagarna har åtalsunderlåtelse på denna grund inte ökat&lt;br&gt;under senare år. Detta förhållande tyder på att åklagarna inte fullt ut&lt;br&gt;använder möjligheterna till åtalsunderlåtelse, utan att omständigheterna&lt;br&gt;som talar för åtal i många fall får väga över. Genom kopplingen till&lt;br&gt;reglerna om förundersökningsbegränsning ger dagens regler goda&lt;br&gt;möjligheter att vid brottskonkurrens och återfall undvika att resurser tas&lt;br&gt;i anspråk för utredningar som inte är processekonomiskt försvarbara.&lt;br&gt;Regeringen ser därför inget behov av att utvidga eller inskränka möjlig-&lt;br&gt;heterna till åtalsunderlåtelse på denna grund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det formella utrymmet för åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet, vid&lt;br&gt;förväntad villkorlig dom och vid psykisk störning måste sägas vara stort.&lt;br&gt;Vid genomförandet av 1985 års lagstiftning fördes också farhågor fram&lt;br&gt;beträffande reglernas inverkan på intresset av likformighet i rättstillämp-&lt;br&gt;ningen. I Riksåklagarens cirkulär angående åtalsunderlåtelse och&lt;br&gt;förundersökningsbegränsning finns det en noggrann genomgång av&lt;br&gt;regelsystemet och dess tillämpning. Riksåklagaren genomförde också i&lt;br&gt;det sammanhanget en omfattande utbildning av åklagarna. Vid&lt;br&gt;Riksåklagarens tillsynsbesök ägnas vidare frågor om åtalsunderlåtelse en&lt;br&gt;betydande uppmärksamhet. Det statistiska underlag som legat till grund&lt;br&gt;for Åklagarutredningens utvärdering av reglerna om åtalsunderlåtelse ger&lt;br&gt;inte underlag för en bedömning av om det finns olikheter i tillämpningen&lt;br&gt;mellan olika distrikt eller regioner. Enligt utredningen tyder emellertid&lt;br&gt;vissa tecken på att så är fallet. Riksåklagarens tillsynsbesök ger enligt&lt;br&gt;utredningen belägg för att vissa olikheter kan förekomma, dock sällan så&lt;br&gt;att åtal underlåts i större utsträckning än vad som förutsätts i cirkuläret.&lt;br&gt;Snarare är det så att praxis i fråga om att underlåta åtal är strängare på&lt;br&gt;vissa håll och beträffande vissa brottstyper. Vad som klart kan&lt;br&gt;konstateras av statistiken är att åtalsunderlåtelse för bötesbrott och vid&lt;br&gt;förväntad villkorlig dom är i minskande. Hela den minskningen torde inte&lt;br&gt;kunna förklaras av ändringar i lagstiftningen eller i brottslighetens&lt;br&gt;karaktär. I någon mån måste åklagarna iaktta större restriktivitet vid&lt;br&gt;prövningen av om åtalsunderlåtelse bör meddelas. Det anfönda visar om&lt;br&gt;inte annat att åklagarna tillämpar ett regelsystem som innebär möjligheter&lt;br&gt;att av diskretionära skäl efterge åtal med försiktighet och med iakttagande&lt;br&gt;av omständigheterna i det enskilda fallet. Lika lite som vid åtals-&lt;br&gt;underlåtelse vid flerfoldig brottslighet finns det underlag för att påstå att&lt;br&gt;åklagarna reglerar sin arbetsbörda genom att använda sig av reglerna om &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;93&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åtalsunderlåtelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av det anförda följer enligt regeringens mening att det inte finns något Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;behov av att utvidga möjligheterna till åtalsunderlåtelse på de grunder&lt;br&gt;som nu berörts. De formella möjligheter som lagstiftningen i dag ger&lt;br&gt;används inte fullt ut. Det finns inte heller skäl för att inskränka&lt;br&gt;möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Alla tecken tyder på att åklagarna&lt;br&gt;använder reglerna med en återhållsamhet. Om möjligheterna till åtals-&lt;br&gt;underlåtelse på dessa grunder inskränks kan det befaras att en minskad&lt;br&gt;flexibilitet skulle leda till att åklagarna måste åtala förfaranden där&lt;br&gt;straffvärdet är begränsat eller omständigheterna i övrigt starkt talar mot&lt;br&gt;åtal. En sådan ändring av reglerna skulle också stå i strid med&lt;br&gt;Europarådets rekommendation om åtalsplikten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen finner sammanfattningsvis att reglerna i rättegångsbalken&lt;br&gt;om åtalsunderlåtelse har en lämplig utformning som tillåter en&lt;br&gt;sammanvägning av de motstående intressen som gör sig gällande. I&lt;br&gt;propositionen Handläggning av ungdomsmål (prop. 1994/95:12) föreslår&lt;br&gt;regeringen att det i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om&lt;br&gt;unga lagöverträdare görs en markering av att det vid bedömningen av om&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse skall meddelas särskilt skall beaktas om den unge&lt;br&gt;tidigare har gjort sig skyldig till brott.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.3 Förundersökningsbegränsning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Förundersökning skall inte behöva inledas&lt;br&gt;om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Möjligheterna&lt;br&gt;till förundersökningsbegränsning i s.k. disproportionsfall utvidgas&lt;br&gt;inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag: Utredningen föreslår en utvidgning av möjlig-&lt;br&gt;heterna till förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen. I övrigt&lt;br&gt;överensstämmer utredningens förslag med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet instanser tillstyrker eller lämnar utred-&lt;br&gt;ningens förslag utan erinran. Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för&lt;br&gt;Västra Sverige och ytterligare några instanser avstyrker en utvidgning av&lt;br&gt;möjligheterna till förundersökningsbegränsning i disproportionsfallen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Den absoluta åtalsplikten är, som&lt;br&gt;nämnts tidigare, förenad med en absolut förundersökningsplikt. I likhet&lt;br&gt;med vad som gäller i fråga om åtalsplikten är även forundersöknings-&lt;br&gt;plikten förenad med en rad undantag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om åklagaren kan förutse att, om en fullständig utredning genomfors,&lt;br&gt;åtal skulle komma att underlåtas till följd av någon regel om åtalsunder-&lt;br&gt;låtelse eller inte väckas på grund av att särskild åtalsprövning är före-&lt;br&gt;skriven, får han enligt 23 kap. 4 a § andra stycket RB besluta att inte in-&lt;br&gt;leda förundersökning. Har en förundersökning inletts får åklagaren enligt&lt;br&gt;paragrafens första stycke under samma förutsättningar lägga ner under-&lt;br&gt;sökningen. En sådan s.k. förundersökningsbegränsning får ske bara om&lt;br&gt;något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om att inte inleda eller att lägga ner en förundersökning får&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;också fattas enligt en s.k. disproportionsregel i samma paragrafs första Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;punkt. Om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt&lt;br&gt;förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet&lt;br&gt;inte skulle leda till allvarligare påföljd än böter, behöver utredning inte&lt;br&gt;inledas och en inledd utredning får läggas ner.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till skillnad från vad som gäller vid åtalsunderlåtelse behöver, av&lt;br&gt;naturliga skäl, skuldfrågan inte vara klarlagd för att en förundersöknings-&lt;br&gt;begränsning skall få beslutas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Reglerna om förundersökningsbegränsning har mycket stor praktisk&lt;br&gt;betydelse. Detta gäller särskilt möjligheterna till begränsning av ut-&lt;br&gt;redningen vid en förväntad åtalsunderlåtelse och i fråga om brott där sär-&lt;br&gt;skild åtalsprövning är föreskriven. Från resurssynpunkt är det givetvis&lt;br&gt;effektivare att på ett tidigt stadium lägga ner en utredning som ändå inte&lt;br&gt;kan förväntas leda till åtal i stället för att besluta om att åtal inte skall&lt;br&gt;väckas efter det att en fullständig utredning har gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under 1990 blev cirka 1,2 miljoner brott registrerade hos polisen. I&lt;br&gt;denna siffra ingår inte de brott som faller utanför polisens särskilda&lt;br&gt;anmälningsrutin, huvudsakligen brott med endast böter i straffskalan. An-&lt;br&gt;talet sådana brott uppgår till flera hundratusen årligen. Flertalet beivras&lt;br&gt;genom ett föreläggande av ordningsbot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av de registrerade brotten blev drygt 200 000 föremål för åtal. I&lt;br&gt;35 000 fall utfärdades strafföreläggande och i fråga om 28 000 brott&lt;br&gt;meddelades åtalsunderlåtelse. I ytterligare cirka 60 000 fall blev brotts-&lt;br&gt;misstankarna fullständigt utredda, men målet skrevs av utan fullständig&lt;br&gt;förundersökning med motivering exempelvis att gärningen inte var brott&lt;br&gt;eller att den misstänkte var underårig. Därutöver företogs förunder-&lt;br&gt;sökning i fråga om cirka 86 000 brott utan att brottet klarades upp. Den&lt;br&gt;vanligaste avskrivningsgrunden i dessa fall var att brott inte var styrkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammanlagt har således förundersökning inletts eller ärendet avskrivits&lt;br&gt;genom ett s.k. brottsuppklarande beslut i fråga om drygt 400 000 brott.&lt;br&gt;Statistiken ger inte något besked om vad som hänt beträffande övriga&lt;br&gt;registrerade brott. En mycket stor del av dessa, förmodligen de flesta, ut-&lt;br&gt;görs av brott som anmäls men där det redan från bötjan står klart att det&lt;br&gt;knappast finns utsikter att klara upp brottet. Ofta är en anmälan en förut-&lt;br&gt;sättning för att ett försäkringsbolag skall medge att reglera den skada som&lt;br&gt;vållats genom brottet. I dessa fall skrivs ärendet av direkt på anmälan&lt;br&gt;med motivering att spaningsuppslag saknas eller liknande. Ett typexempel&lt;br&gt;på sådan brottslighet är cykelstölder. Av anmälda cykelstölder klaras&lt;br&gt;endast cirka två procent upp. Ett inte oväsentligt antal torde vidare&lt;br&gt;utgöras av ärenden där en utredningsåtgärd gjorts, men därefter har&lt;br&gt;utredningen lagts ner utan att någon kunnat misstänkas för brottet med&lt;br&gt;motivering att spaningsuppslag saknas. Till denna kategori kan många&lt;br&gt;fall av inbrottsstölder hänföras. Också för dessa brott är uppklamings-&lt;br&gt;procenten låg. Även om denna alltför låga uppklamingsprocent kan ökas&lt;br&gt;i framtiden, är det orealistiskt att tro att situationen skall förändras helt&lt;br&gt;radikalt för dessa brottstyper. Det finns även andra situationer där det i&lt;br&gt;praktiken saknas möjligheter att utreda och lagföra brottet, trots att ett&lt;br&gt;brott utan tvekan har begåtts och brottet formellt omfattas av den &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;95&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;absoluta förundersökningsplikten. Som exempel kan nämnas sådana fall&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;då den misstänkte avvikit och inte kan förväntas bli anträffad. Andra fall Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;är då gärningsmannen lämnat landet och inte kan förväntas återkomma&lt;br&gt;och det inte finns förutsättningar för utlämning eller då brottet begåtts&lt;br&gt;utomlands och bevisning inte finns tillgänglig här.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan ifrågasättas om lagstiftningen medger att polis och åklagare&lt;br&gt;underlåter att inleda en förundersökning av endast det skälet att ett&lt;br&gt;fullföljande av utredningen inte är praktisk möjlig. Det är enligt rege-&lt;br&gt;ringens mening inte rimligt att ha en reglering som inte medger detta.&lt;br&gt;Även om inget fåll i teorin är omöjligt att utreda är det närmast självklart&lt;br&gt;att verkligheten sätter en gräns för vilka insatser som kan göras för att&lt;br&gt;utreda ett brott. I praxis har det också godtagits att det inte finns någon&lt;br&gt;förundersökningsplikt i dessa fall och att ärendet kan skrivas av med&lt;br&gt;motiveringen att spaningsuppslag saknas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna bristande överensstämmelse mellan lagens bokstav och dess&lt;br&gt;praktiska tillämpning är inte tillfredsställande. Det kan säkert av de&lt;br&gt;tillämpande myndigheterna i många fall upplevas så att man tänjer på&lt;br&gt;regelsystemet om man beslutar att inte inleda förundersökning på denna&lt;br&gt;grund. Detta kan medföra att utredningsåtgärder vidtas för att uppfylla&lt;br&gt;en, som man uppfattar det, formell förundersökningsplikt, trots att det re-&lt;br&gt;dan från böijan står klart att utredningen aldrig kommer att leda till att&lt;br&gt;brottet blir uppklarat och bestraffat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Principen om en absolut förundersökningsplikt bör tolkas på det sättet&lt;br&gt;att den innebär en skyldighet att inleda utredning endast då det ligger&lt;br&gt;inom det rimligas gräns att anta att en utredning kan leda till att saken&lt;br&gt;blir uppklarad och någon kan lagforas för brottet. För att undanröja den&lt;br&gt;osäkerhet som kan råda på denna punkt bör lagstiftningen förtydligas. Ett&lt;br&gt;sådant förtydligande torde också främja en enhetlig och rättssäker&lt;br&gt;rättstillämpning. Lagtekniskt kan detta lösas på så sätt att det i 23 kap.&lt;br&gt;1 § RB uttryckligen anges att förundersökning inte behöver inledas, om&lt;br&gt;det är uppenbart att brottet inte går att utreda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarutredningen har föreslagit att möjligheterna till förundersök-&lt;br&gt;ningsbegränsning utvidgas i fråga om fall då insatserna för att utreda&lt;br&gt;brottet inte står i rimligt förhållande till brottets straffvärde eller&lt;br&gt;resultatet i övrigt av en lagföring. Som exempel anförs grannfejder eller&lt;br&gt;anmälningar i trakasseringssyfte och saker som berör förhållanden av&lt;br&gt;mycket komplicerad civilrättslig eller teknisk natur. Den bestämmelse&lt;br&gt;som i gällande lagstiftning tar sikte på sådana ärenden får inte tillämpas&lt;br&gt;om svårare straff än böter kan förväntas och beslut skall fattas av&lt;br&gt;överåklagare eller statsåklagare. Utredningen föreslår att förundersökning&lt;br&gt;skall få underlåtas även i fall då det inte kan förväntas svårare straff än&lt;br&gt;villkorlig dom eller skyddstillsyn och att beslut skall få fattas av åklagare&lt;br&gt;med normal behörighet, dvs. lägst en assistentåklagare som tjänstgjort i&lt;br&gt;sådan egenskap i minst två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En utvidgning av möjligheten till förundersökningsbegränsning i&lt;br&gt;angivna fåll skulle onekligen kunna leda till att vissa resurser frigörs så&lt;br&gt;att dessa kan användas till utredningar som framstår som mer angelägna.&lt;br&gt;Det finns emellertid andra hänsyn att beakta. Den föreslagna regeln är&lt;br&gt;långtgående. Den skulle omfatta brott med ett inte obetydligt straffvärde, &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;96&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eftersom villkorlig dom och skyddstillsyn utgör alternativ till ett&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fängelsestraff. Regeln skulle vidare medföra bl.a. att åklagare skulle Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;behöva tillämpa påföljds- och straffmätningsreglema i 29 och 30 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brottsbalken, och detta i ett läge då någon utredning om brottet eller den&lt;br&gt;misstänktes person inte har inhämtats. Flera remissinstanser har avstyrkt&lt;br&gt;förslaget på nu anförda grunder. Regeringen är av den uppfattningen att&lt;br&gt;fördelarna med förslaget inte uppväger de nackdelar som finns. Förslaget&lt;br&gt;bör därför inte genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;9 Strafföreläggande och ordningsbot&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;9.1 Inledning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Effektiv användning av resurserna for brottsbekämpningen förutsätter&lt;br&gt;bl.a. att handläggningsformema i olika avseenden förenklas. Ett viktigt&lt;br&gt;inslag i reformarbetet har varit att i fråga om mindre brott minska&lt;br&gt;belastningen på domstolarna och även åklagarna. Införandet och den&lt;br&gt;successiva utvidgningen av strafföreläggande- och ordningsbotsinstituten&lt;br&gt;har haft stor effekt i detta avseende. Det stora flertalet mindre brott&lt;br&gt;beivras i dag utan domstols och, vad avser ordningsbot, utan åklagares&lt;br&gt;medverkan. En målsättning med reformarbetet har varit att&lt;br&gt;domstolsprövningen skall förbehållas sådana mål där parterna inte är ense&lt;br&gt;eller som avser allvarligare eller komplicerade brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Erfarenheterna av det tidigare reformarbetet på detta område är&lt;br&gt;positiva. Strafföreläggande och ordningsbot medger en snabb och effektiv&lt;br&gt;form för att fastställa straff i de fall den misstänkte erkänner gärningen,&lt;br&gt;brottet inte är alltför allvarligt och det inte råder någon tvekan om&lt;br&gt;påföljden. Systemet har, förutom att det innebär en effektivare&lt;br&gt;användning av resurserna, obestridliga fördelar även för den misstänkte.&lt;br&gt;Avgörandet kommer snabbt och den misstänkte kan ta ställning till det&lt;br&gt;förelagda straffet och själv bedöma om det står i rimlig proportion till&lt;br&gt;gärningen. Han får direkt kännedom om den samlade straffrättsliga&lt;br&gt;reaktionen på brottet. Genom att ansvarspåståendet enligt båda&lt;br&gt;processformema föreläggs enligt mall och då straffets storlek i fråga om&lt;br&gt;ordningsbot följer av ordningsbotsbeslutet och beträffande strafföre-&lt;br&gt;läggande normalt bedöms i enlighet med rekommendationer från&lt;br&gt;Riksåklagaren och respektive överåklagare blir straffnivån förutsebar,&lt;br&gt;vilket är en fördel ur legalitetssynpunkt. Den misstänkte slipper vidare,&lt;br&gt;om han godkänner föreläggandet, en ibland tidskrävande och kostsam&lt;br&gt;inställelse vid domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan naturligtvis inte bestridas att det innebär vissa risker från rätts-&lt;br&gt;säkerhetssynpunkt att inte pröva målen i domstol. Förelägganden&lt;br&gt;innefattar inslag som skulle kunna uppfattas som pressande från den&lt;br&gt;misstänktes sida. Den förelagde vet att, oavsett om han är skyldig eller&lt;br&gt;inte, ett bestridande innebär att han kan komma att behöva inställa sig vid&lt;br&gt;domstol. Systemet med föreläggande innebär dessutom att ansvarsfrågan&lt;br&gt;prövas av de myndigheter som svarat for utredningen av brottet. Detta&lt;br&gt;förhållande uppvägs dock i viss mån av den omständigheten att såväl&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;97&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;polis som åklagare är skyldiga att iaktta objektivitet i sin prövning och&lt;br&gt;alltså skall se även till sådana omständigheter som talar till den&lt;br&gt;misstänktes förmån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillgänglig statistik visar att förelägganden godkänns i mycket hög&lt;br&gt;utsträckning. Av utfärdade strafförelägganden år 1990 godkändes cirka&lt;br&gt;85 procent. Utfärdade ordningsförelägganden godkänns i än högre ut-&lt;br&gt;sträckning. Är 1990 utfärdades drygt 200 000 förelägganden, varav drygt&lt;br&gt;10 000 i tullmål. Av dessa godkändes över 194 000 eller cirka 96,5&lt;br&gt;procent direkt vid utfärdandet. Ytterligare närmare 2 procent godkände&lt;br&gt;föreläggandet skriftligen i efterhand. Andelen bestridda ordningsbotsföre-&lt;br&gt;lägganden är alltså endast cirka 1,5 procent. Dessa siffror har varit&lt;br&gt;tämligen konstanta genom åren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet straff- och ordningsbotsförelägganden som upphävs med hjälp&lt;br&gt;av extraordinära rättsmedel är också relativt få.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För den lindrigare brottsligheten ligger sålunda tyngdpunkten i rätt-&lt;br&gt;skipningen utanför domstolen. De summariska formerna för lagföring har&lt;br&gt;genom detta kommit att spela en allt viktigare roll. Mot bakgrund av&lt;br&gt;detta bör det övervägas om tillämpningsområdet för dessa enkla och&lt;br&gt;förhållandevis billiga processformer kan utvidgas ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9.2 Strafföreläggande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Åklagare skall få utfärda strafföreläggande&lt;br&gt;för alla typer av brott där böter ingår i straffskalan. Ett före-&lt;br&gt;läggande skall också få omfatta medgivna enskilda anspråk som&lt;br&gt;avser betalningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag utom&lt;br&gt;så till vida att utredningen föreslår att strafföreläggande skall få utfärdas&lt;br&gt;även med tillämpning av straffnedsättningsreglema i brottsbalken och få&lt;br&gt;omfatta även enskilda anspråk som avser annat än betalningsskyldighet.&lt;br&gt;Dessutom föreslår utredningen att strafföreläggande skall få utfärdas i de&lt;br&gt;fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens&lt;br&gt;förslag eller lämnar det utan erinran men flera instanser är kritiska till&lt;br&gt;eller avstyrker olika delar av förslaget. Riksdagens ombudsmän, Svea&lt;br&gt;hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige m.fl. avstyrker förslaget att&lt;br&gt;åklagare skall få förelägga villkorlig dom. Som skäl anges bl.a. att&lt;br&gt;förslaget inte kan godtas ur rättssäkerhetssynpunkt och att det kan få&lt;br&gt;negativa verkningar på den enskildes syn på allvaret i olika lagstridiga&lt;br&gt;handlingssätt. Bland annat Domstolsverket och Hovrätten för Västra&lt;br&gt;Sverige menar att åklagare inte skall ges rätt att förelägga böter med&lt;br&gt;tillämpning av straffnedsättningsreglema i brottsbalken eftersom dessa&lt;br&gt;fall bör avgöras av domstol. Riksdagens ombudsmän avstyrker förslaget&lt;br&gt;att medgivna enskilda anspråk skall kunna tas upp i ett strafföreläggande.&lt;br&gt;Hovrätten för Västra Sverige förespråkar, i vart fall under en över-&lt;br&gt;gångstid, en beloppsbegränsning av de enskilda anspråk som tas upp i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;98&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samband med strafföreläggande. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Enligt nu gällande bestämmelser får&lt;br&gt;strafföreläggande utfärdas beträffande brott, för vilket är stadgat enbart&lt;br&gt;böter, dock ej normerade böter, eller böter eller fängelse i högst sex&lt;br&gt;månader. Föreläggandet får avse endast påföljden böter och därutöver&lt;br&gt;förverkande och annan sådan särskild rättsverkan av brottet samt&lt;br&gt;kostnader för bl.a. blodprov. Högsta tillåtna straff är 120 dagsböter.&lt;br&gt;Denna gräns tillkom 1 januari 1992. Tidigare straffgräns var 100&lt;br&gt;dagsböter, vilken tillkom år 1982. Dessförinnan var gränsen 60&lt;br&gt;dagsböter. Ändringen år 1982 medförde att framför allt ett stort antal fall&lt;br&gt;av rattonykterhet kunde beivras genom strafföreläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott för vilka böter ingår i straffskalan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande kan sålunda inte utfärdas för alla brott för vilka böter&lt;br&gt;ingår i straffskalan. Såväl i brottsbalken som inom specialstraffrätten&lt;br&gt;finns straffstadganden för vilka böter ingår i straffskalan, men där&lt;br&gt;formella förutsättningar att beivra brottet genom strafföreläggande&lt;br&gt;saknas, eftersom straffmaximum överstiger fängelse i sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om många av dessa brott bestäms påföljden emellertid regel-&lt;br&gt;mässigt till böter. Som exempel kan nämnas lindrigare fall av olaga hot,&lt;br&gt;olovligt förfogande, vårdslös skatteuppgift och brott mot miljöskydds-&lt;br&gt;lagen och arbetsmiljölagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall böter ingår i straffskalan utgör straffskalans utformning i&lt;br&gt;övrigt enligt regeringens mening inte någon naturlig avgränsning av&lt;br&gt;tillämpningsområdet för strafföreläggande. För många av de brott som&lt;br&gt;i dag kan beivras genom strafföreläggande gäller att brotten är&lt;br&gt;gradindelade. De ringa formerna eller normalgraden av brottet kan&lt;br&gt;beivras genom strafföreläggande, medan straffet för det grövre brottet&lt;br&gt;ligger på en högre nivå. Det framstår ofta som ganska slumpartat om ett&lt;br&gt;brott på detta sätt kommit att bli uppdelat på olika grader. Det kan antas&lt;br&gt;att lagstiftaren i många fall inte särskilt beaktat straffskalans effekt på&lt;br&gt;vilken processform som är möjlig att använda. För flertalet av de brott&lt;br&gt;där straffskalan innebär en spännvidd från böter till fängelse i två år&lt;br&gt;skulle säkert en uppdelning i olika grader av brottet i och för sig kunna&lt;br&gt;försvaras. Den omständigheten att ett brott har ett straffmaximum på två&lt;br&gt;års fängelse medför inte att ett brott som ligger på bötesnivån har ett&lt;br&gt;annat straffvärde än andra brott som föranleder motsvarande straff.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det avgörande för om strafföreläggande skall kunna utfärdas bör därför&lt;br&gt;enligt regeringens mening vara om brottet i det enskilda fallet skall leda&lt;br&gt;till ett bötesstraff. Därutöver måste påföljdspraxis för brottet ha en sådan&lt;br&gt;stadga att det är möjligt för en åklagare att bedöma vad som är rätt på-&lt;br&gt;följd. Brottet skall även i övrigt vara lämpligt att beivra genom strafföre-&lt;br&gt;läggande. Exempel på brott som då skulle kunna bli föremål för&lt;br&gt;strafföreläggande är mindre allvarliga former av olaga hot, vissa former&lt;br&gt;av sexuellt ofredande (särskilt blottning och andra anstötliga beteenden),&lt;br&gt;olovlig kraftavledning, olovligt förfogande, överträdelse av myndighets&lt;br&gt;bud, vårdslös skatteuppgift, varusmuggling, olovlig försäljning av&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;99&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;alkoholdrycker och vissa överträdelser av ordningskaraktär mot Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;miljöskyddslagstiftningen och arbetsmiljölagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund bör det öppnas en generell möjlighet att utfärda&lt;br&gt;strafföreläggande i de fall böter ingår i straffskalan. Liksom nu bör dock&lt;br&gt;normerade böter undantas från tillämpningsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillämpning av straffnedsättningsregler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En särskild fråga är om strafföreläggande också skall kunna användas i&lt;br&gt;de fall böter kan följa på brottet till följd av straffnedsättningsreglema i&lt;br&gt;29 kap. 5 § och 7 § brottsbalken. I lagen (1964:167) med särskilda&lt;br&gt;bestämmelser om unga lagöverträdare finns en sådan regel beträffande&lt;br&gt;ungdomar under arton år. Möjlighet i sig att döma till lindrigare straff än&lt;br&gt;vad som är stadgat för brottet finns, förutom för denna kategori, för den&lt;br&gt;som begått brott innan han har fyllt tjugoett år (29 kap. 7 § brottsbalken)&lt;br&gt;och i de fall det finns sådana till den misstänktes person hänförliga&lt;br&gt;omständigheter, som särskilt skall beaktas vid straffmätningen enligt 29&lt;br&gt;kap. 5 § första stycket brottsbalken. Frågan om att på det sättet gå under&lt;br&gt;straffminimum för brottet torde normalt vara av sådan karaktär att&lt;br&gt;bedömningen bör göras av domstol. Som nyss påpekats måste&lt;br&gt;påföljdspraxis ha en viss stadga for att det skall vara möjligt för åklagare&lt;br&gt;att i det enskilda fallet utfärda ett strafföreläggande. Med undantag for&lt;br&gt;ungdomar under arton år torde det endast i mycket liten utsträckning&lt;br&gt;finnas underlag för att mer generellt tillämpa straffnedsättningsreglema&lt;br&gt;i fråga om vissa brott. Dessutom gör sig vissa speciella hänsyn gällande&lt;br&gt;i fråga om ungdomar under arton år som motiverar att åklagaren i de&lt;br&gt;fallen kan utfärda strafföreläggande. Det är beträffande dem av särskild&lt;br&gt;vikt att det blir en snabb reaktion på brottet. Vidare framstår det som en&lt;br&gt;fördel att regeln i lagen med särskilda bestämmelser om unga&lt;br&gt;lagöverträdare gör det möjligt att den unge i ett ytterligare antal fall kan&lt;br&gt;besparas den påfrestning och den offentlighet som en domstolsbehandling&lt;br&gt;kan innebära. Dessa hänsyn gör sig inte lika starkt gällande för övriga&lt;br&gt;lagöverträdare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En ändring av reglerna om strafföreläggande bör därför inte innefatta&lt;br&gt;att åklagare i större utsträckning än vad som gäller i dag får förelägga&lt;br&gt;böter som kan ådömas med tillämpning av reglerna om straffnedsättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brott som föranleder villkorlig dom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarutredningen har föreslagit att strafföreläggande skall få utfärdas&lt;br&gt;även i de fall där det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till&lt;br&gt;villkorlig dom. Utredningen anför att det i domstolarnas praxis före-&lt;br&gt;kommer en rad fall, främst förmögenhetsbrott, där påföljden bestäms till&lt;br&gt;villkorlig dom, normalt i kombination med ett bötesstraff. Skuldfrågan&lt;br&gt;är i regel okomplicerad och påfoljdsvalet ofta helt förutsebart. Mål av&lt;br&gt;denna karaktär kan i domstol ofta tas till huvudförhandling utan att den&lt;br&gt;tilltalade är närvarande. Man pekar också på att åklagare har möjlighet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;jqq&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att under vissa förutsättningar meddela åtalsunderlåtelse i sådana fall där&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det kan antas att påföljden i händelse av åtal och fällande dom skulle bli Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;villkorlig dom. Utredningen anför vidare att målsättningen måste vara att&lt;br&gt;för vaije måltyp finna den handläggningsform som objektivt sett är så&lt;br&gt;effektiv och rationell som möjligt och som samtidigt uppfyller&lt;br&gt;nödvändiga rättssäkerhetskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag innebär otvivelaktigt att vissa mål skulle kunna&lt;br&gt;handläggas mer rationellt. Enligt regeringens mening måste dock en rad&lt;br&gt;andra omständigheter vägas in i bedömningen. Villkorlig dom är en&lt;br&gt;påföljd på fängelsenivå. En grundtanke bakom de nuvarande reglerna för&lt;br&gt;påföljdsval är att fängelse skall ådömas endast när någon annan påföljd&lt;br&gt;inte kan komma i fråga. Det finns sålunda en presumtion för icke&lt;br&gt;frihetsberövande påföljd även vid relativt allvarliga brott. En möjlighet&lt;br&gt;att förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande innebär mot denna&lt;br&gt;bakgrund en principiellt betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i&lt;br&gt;rättskipningen från domstolarna till åklagare. Detta är inte önskvärt.&lt;br&gt;Villkorlig dom kommer i första hand i fråga för förstagångsforbrytare.&lt;br&gt;Ur kriminalpolitisk synvinkel finns det ett värde i att påföljden i dessa&lt;br&gt;fall döms ut av domstol. Det skulle säkert uppfattas som en mindre&lt;br&gt;allvarlig reaktion om påföljden bestäms genom ett strafföreläggande.&lt;br&gt;Detta kan ”smitta av sig” på villkorlig dom som åläggs av domstol. Över&lt;br&gt;huvud taget torde det vara en allmän uppfattning att strafföreläggande&lt;br&gt;används bara i fråga om inte alltför allvarliga lagöverträdelser. Den&lt;br&gt;föreslagna utvidgningen skulle i så fall kunna få negativa verkningar i&lt;br&gt;fråga om den enskildes syn på allvaret i olika lagstridiga handlingssätt&lt;br&gt;och därmed för moralbildningen i samhället. Som åtskilliga remiss-&lt;br&gt;instanser anför talar dessa skäl med styrka för att åklagare inte skall få&lt;br&gt;förelägga villkorlig dom som påföljd. Regeringen avvisar därför en sådan&lt;br&gt;utvidgning av institutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enskilda anspråk m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är i dag inte möjligt att utfärda strafföreläggande i de fäll måls-&lt;br&gt;äganden förklarat att han vill föra talan om enskilt anspråk i anledning&lt;br&gt;av brottet. Denna regel skall ses mot bakgrund av åklagarens skyldighet&lt;br&gt;enligt 22 kap. 2 § RB att föra målsägandens talan om enskilt anspråk i&lt;br&gt;samband med åtalet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns en rad brottstyper som i och för sig kan beivras genom&lt;br&gt;strafföreläggande men där enskilda anspråk ofta framställs. Som exempel&lt;br&gt;kan nämnas skadegörelser, ringa misshandel och bedrägliga beteenden.&lt;br&gt;Anspråken är ofta ostridiga, som t.ex. när de avser läkarkostnader eller&lt;br&gt;självrisk på en försäkring. Ett annat exempel, där anspråket i regel är&lt;br&gt;ostridigt men samtidigt utgör hinder mot strafföreläggande, utgör de&lt;br&gt;tilläggsavgifter som tas ut enligt lagen (1977:67) om tilläggsavgift i&lt;br&gt;kollektiv persontrafik i samband med bedrägliga beteenden avseende färd&lt;br&gt;utan giltig biljett. Det kan här påpekas att återbetalningsskyldighet for&lt;br&gt;statens kostnader for blodprov som tagits på grund av misstanke om brott&lt;br&gt;kan tas upp i ett strafföreläggande, se lagen (1946:864) om återgäldande&lt;br&gt;av kostnad för blodundersökning i brottmål. Enligt en undersökning som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarutredningen gjort skulle ett inte obetydligt antal mål kunna Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;handläggas genom föreläggande av åklagaren i stället for att föras till&lt;br&gt;domstol om det öppnas en möjlighet att ta upp enskilda anspråk i ett&lt;br&gt;strafföreläggande (se betänkandet s. 210 ff).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Starka praktiska och processekonomiska skäl talar för att ansvars- och&lt;br&gt;ersättningsfrågorna även fortsättningsvis handläggs i ett sammanhang.&lt;br&gt;Detta ligger väl i linje med den förstärkning av målsägandens ställning&lt;br&gt;som regering och riksdag uttalat sig för vid flera tillfallen under senare&lt;br&gt;tid. Det är också angeläget att effektiva och rationella handläggnings-&lt;br&gt;former inte förhindras av omotiverade formella regler.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enskilda anspråk är praktiskt sett alltid av dispositiv karaktär. Till&lt;br&gt;skillnad mot straffet och särskild rättsverkan av brott kan anspråket bli&lt;br&gt;föremål för förhandlingar mellan parterna. Det är för den enskilde i regel&lt;br&gt;inte svårare att ta ställning till ett civilrättsligt anspråk än att bedöma om&lt;br&gt;skuld- och påföljdsfrågan är riktigt avvägd. De anspråk som kan bli&lt;br&gt;aktuella vid de brott som strafföreläggande kan utfärdas för är normalt&lt;br&gt;begränsade och uppgår sällan till mer än något eller några tusental&lt;br&gt;kronor. Strafföreläggande skall utfärdas endast om det kan förväntas att&lt;br&gt;den misstänkte kommer att godkänna föreläggandet i dess helhet och&lt;br&gt;strafforeläggandet vinner rättskraft endast om så också sker. I fråga om&lt;br&gt;enskilda anspråk innebär detta, till skillnad mot vad som gäller vid den&lt;br&gt;summariska processen i civilrättsliga mål, att det krävs ett aktivt&lt;br&gt;handlande från den som föreläggandet avser för att betalningsansvar skall&lt;br&gt;kunna utkrävas. Mot denna bakgrund kan det enligt regeringens mening&lt;br&gt;inte anföras några invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt mot att&lt;br&gt;kombinera ett strafföreläggande avseende ansvar och särskild rättsverkan&lt;br&gt;med ett enskilt anspråk. Regeringen föreslår därför att strafföreläggande&lt;br&gt;skall få omfätta även enskilda anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett enskilt anspråk kan avse inte bara skadestånd eller betalning av en&lt;br&gt;tilläggsavgift, utan även andra former av fullgörelse, exempelvis att viss&lt;br&gt;egendom skall lämnas ut. Även en ren fästställelsetalan, såsom talan om&lt;br&gt;bättre rätt, kan komma ifråga. Sådana enskilda anspråk är ofta av mer&lt;br&gt;komplicerad natur än ett anspråk som avser betalningsskyldighet. De&lt;br&gt;lämpar sig därför inte särskilt väl för den förenklade handläggning som&lt;br&gt;strafföreläggandesystemet innebär. Det torde dessutom i praktiken bli&lt;br&gt;relativt ovanligt att ett sådant enskilt anspråk framställs vid brott som kan&lt;br&gt;bli föremål för strafföreläggande. Med hänsyn till detta bör möjligheten&lt;br&gt;att ta upp ett enskilt anspråk i ett strafföreläggande endast gälla för&lt;br&gt;sådana anspråk som avser betalningsskyldighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I dag kan strafföreläggande inte utfärdas i de fall målsäganden förklarat&lt;br&gt;att han tänker föra talan om enskilt anspråk. Detta bör gälla även i&lt;br&gt;fortsättningen i fråga om enskilda anspråk som avser annat än&lt;br&gt;betalningsskyldighet. I de fäll anspråket kan tas upp i föreläggandet&lt;br&gt;förfäller givetvis motivet för denna regel. I sådana fäll då det enskilda&lt;br&gt;anspråket är stridigt kommer detta att utgöra hinder mot att över huvud&lt;br&gt;taget utfärda strafföreläggande på grund av brottet. När omständigheterna&lt;br&gt;är sådana att förutsättningar över huvud taget inte föreligger för&lt;br&gt;åklagaren att föra målsägandens talan, nämligen då detta inte kan ske &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;102&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utan väsentlig olägenhet eller då anspråket är uppenbart ogrundat, bör&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dock anspråket inte få hindra att strafföreläggande utfärdas i fråga om Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;ansvar och andra straffrättsliga frågor. Intresset av att handlägga&lt;br&gt;brottmålet i den mest processekonomiska ordningen måste i dessa fall få&lt;br&gt;väga över målsägandens intresse av att åtal väcks i domstol.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I dag gäller vidare att strafföreläggande inte får utfärdas om målsägan-&lt;br&gt;den begär att åtal skall väckas. Det framstår enligt regeringens mening&lt;br&gt;som tveksamt om målsäganden på detta sätt, oberoende av om han för&lt;br&gt;talan eller inte, skall ha rätt att disponera över processformen. Måls-&lt;br&gt;ägandens rätt i detta avseende tycks vidare i praktiken ha mycket liten&lt;br&gt;betydelse. Rätten for målsägande att utverka åtal även i de fall då det i&lt;br&gt;och för sig finns förutsättningar för strafföreläggande bör därför&lt;br&gt;upphävas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om verkställighet av ett strafföreläggande som innehåller ett&lt;br&gt;enskilt anspråk bör gälla att bötesstraffet liksom tidigare handläggs enligt&lt;br&gt;bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189) och att i fråga om&lt;br&gt;det enskilda anspråket gäller samma ordning som för ett av domstol&lt;br&gt;utdömt skadestånd. Av 3 kap. 1 § och 14 § utsökningsbalken framgår att&lt;br&gt;ett godkänt strafföreläggande utgör en exekutionstitel och att det&lt;br&gt;verkställs såsom lagakraftägande dom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan den 1 juli 1994 gäller enligt 2 kap. 2 § utsökningsbalken att en&lt;br&gt;målsägande, som är fysisk person, inte själv skall behöva ta initiativ till&lt;br&gt;indrivning av det skadestånd han eller hon tillerkänts av domstol. Denna&lt;br&gt;skall automatiskt sända domen till kronofogdemyndigheten varefter måls-&lt;br&gt;äganden skall tillfrågas om domen skall verkställas genom kronofogde-&lt;br&gt;myndighetens försorg (prop. 1993/94:143, bet. 1993/94:JuU25, rskr&lt;br&gt;1993/94:320, SFS 1994:421)..&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samma ordning bör gälla i fråga om ett strafföreläggande som godkänts&lt;br&gt;av den misstänkte. Förslaget föranleder, utöver förordningsändringar, en&lt;br&gt;ändring i 2 kap. 2 § utsökningsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om rättskraft m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett godkänt strafföreläggande gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB&lt;br&gt;som en lagakraftvunnen dom. Den forelagde kan efter godkännandet inte&lt;br&gt;angripa föreläggandet på annat sätt än genom s.k. extraordinära&lt;br&gt;rättsmedel. Ställning måste tas till om den nu föreslagna utvidgningen av&lt;br&gt;strafföreläggandesystemet gör att det finns skäl att mjuka upp denna&lt;br&gt;regel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När det gäller frågan om ansvar för brott innebär förslagen inte någon&lt;br&gt;dramatisk förändring. Även om åklagare ges rätt att utfärda strafföre-&lt;br&gt;läggande för alla brott som föranleder ett bötesstraff oberoende av straff-&lt;br&gt;skalans utformning, kommer prövningen ändå att vara beroende av om&lt;br&gt;brottet i det enskilda fallet ligger på bötesnivån. Brottets straffvärde skall&lt;br&gt;alltså inte skilja sig från straffvärdet för de brott som i dag omfattas av&lt;br&gt;strafföreläggandesystemet. Dagens regler om rättskraft har inte visat sig&lt;br&gt;innebära några problem ur rättssäkerhetssynpunkt eller i övrigt medfört&lt;br&gt;några olägenheter för den enskilde. En uppluckring av denna regel skulle&lt;br&gt;kunna innebära en inte oväsentligt ökad arbetsbelastning på åklagare och&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;domstolar. Förslaget att strafföreläggande skall få utfärdas for alla brott Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;som leder till ett bötestraff utgör inte skäl för att ändra på rätts-&lt;br&gt;kraftsregeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inte heller förslaget om att strafföreläggande skall omfatta även&lt;br&gt;enskilda anspråk innebär att regeln behöver mjukas upp. Det enskilda&lt;br&gt;anspråket utgör praktiskt sett en med brottmålet förenad dispositiv&lt;br&gt;tvistemålstalan. Parterna disponerar sålunda över tvisteföremålet. En&lt;br&gt;misstänkts godkännande kan jämställas med ett medgivande i ett&lt;br&gt;tvistemål. Ett sådant medgivande kan fritt återkallas i samma instans där&lt;br&gt;det är givet men är i princip bindande för parten i högre rätt. Ett&lt;br&gt;återkallande i högre rätt kan beaktas endast om det föranletts av alldeles&lt;br&gt;speciella omständigheter (se NJA 1981 s. 780). Efter det att en dom&lt;br&gt;meddelats är sålunda parten i stort sett bunden av sitt ställningstagande.&lt;br&gt;Enligt vår mening bör samma princip kunna tillämpas när det gäller&lt;br&gt;förhållandet mellan ett godkänt strafföreläggande och rättegång.&lt;br&gt;Rättegångsbalkens regler om resning och om extraordinära besvär över&lt;br&gt;strafföreläggande torde därför utan ändring kunna göras tillämpliga även&lt;br&gt;på ett föreläggande som tar upp skadestånd eller andra former av&lt;br&gt;enskilda anspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När ett enskilt anspråk handläggs enligt 22 kap. RB inom ramen för en&lt;br&gt;brottmålsrättegång är åtskilliga av reglerna i 11-18 kap. RB tillämpliga&lt;br&gt;i fråga om det enskilda anspråket i stället för motsvarande&lt;br&gt;brottmålsregler i 20-31 kap. Någon uttrycklig regel om detta finns&lt;br&gt;emellertid inte i rättegångsbalken. På motsvarande sätt bör man kunna&lt;br&gt;avstå från uttryckliga regler när det gäller enskilda anspråk i ett&lt;br&gt;strafföreläggande. Det behövs alltså inga särskilda regler om t.ex.&lt;br&gt;tillåtligheten av talan eller om rättskraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är Riksåklagaren som har till uppgift att utfärda föreskrifter och&lt;br&gt;allmänna råd för tillämpningen av de utökade möjligheterna till&lt;br&gt;strafföreläggande. Det är vidare nödvändigt att anpassa handläggnings-&lt;br&gt;rutiner och blanketter och dylikt till de nya reglerna. Detta torde få ske&lt;br&gt;i samråd mellan Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9.3 Ordningsbot&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Tillämpningsområdet för föreläggande&lt;br&gt;av ordningsbot utvidgas inte. Inga ändringar föreslås när det gäller&lt;br&gt;beslutsordningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag: Ordningsbot skall få utfärdas för brott på vilka&lt;br&gt;dagsböter kan följa men som föranleder endast penningböter. Vidare&lt;br&gt;föreslår utredningen att regeringen skall ges rätt att förordna tjänsteman&lt;br&gt;vid annan myndighet än polis och tull att utfärda föreläggande om&lt;br&gt;ordningsbot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens&lt;br&gt;förslag eller lämnar det utan erinran men flera instanser är kritiska till&lt;br&gt;eller avstyrker förslaget. Bland annat Riksdagens ombudsmän avstyrker&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;104&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förslaget att ordningsbot skall få utfärdas for brott på vilka dagsböter kan Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;följa eftersom dessa brott är juridiskt betydligt mer komplicerade än de&lt;br&gt;brott som omfattas i dag. Även Riksåklagaren ställer sig på den grunden&lt;br&gt;tveksam till förslaget samt anför att även praktiska skäl kan tala mot att&lt;br&gt;förslaget genomförs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Institutet ordningsbot infördes år&lt;br&gt;1966 i syfte bl.a. att ge möjlighet till ett snabbt beivrande av trafik-&lt;br&gt;förseelser och därmed medverka till en förbättrad trafikdisciplin och ökad&lt;br&gt;trafiksäkerhet. Reglema fanns till en början i en särskild lag men inar-&lt;br&gt;betades år 1968 i rättegångsbalken, varvid möjligheterna till ordnings-&lt;br&gt;botsforelägganden också byggdes ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande av ordningsbot utfärdas i första hand av polisman. Där-&lt;br&gt;utöver kan föreläggande ges även av åklagare, vilket dock är ovanligt.&lt;br&gt;För varusmugglingsbrott har vissa tulltjänstemän också getts rätt att&lt;br&gt;utfärda ordningsbotsförelägganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsbot får ges endast för sådana brott för vilka inte är föreskrivet&lt;br&gt;annat straff än penningböter. Den yttre ramen för vilka brott som kan&lt;br&gt;beivras genom ordningsbot inskränks vidare genom att det föreskrivs (48&lt;br&gt;kap. 14 § andra stycket RB) att Riksåklagaren i samråd med Rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen skall göra ett urval av de brott som skall omfattas av denna&lt;br&gt;möjlighet. Med stöd av denna bestämmelse har Riksåklagaren meddelat&lt;br&gt;beslut (1991:2047) om ordningsbot för vissa brott. För vaije typ av brott&lt;br&gt;anges i beslutet en ordningsbot. Straffet bestäms sålunda efter en i&lt;br&gt;förhand fastställd taxa. Rikspolisstyrelsen har vidare utfärdat föreskrifter&lt;br&gt;och allmänna råd för tillämpningen inom polisväsendet av ordningsbots-&lt;br&gt;institutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande får inte utfärdas om den misstänkte förnekar gärningen.&lt;br&gt;Vidare utgör misstanke om andra brott för vilket ordningsbot inte kan ut-&lt;br&gt;färdas hinder mot föreläggandet. Det måste också vara fråga om ett nor-&lt;br&gt;malfall. Innefattar gärningen några särskiljande omständigheter i för-&lt;br&gt;hållande till vad som förutsatts i ordningsbotsbeslutet skall ärendet över-&lt;br&gt;lämnas till åklagare. Avsteg från de i ordningsbotsbeslutet upptagna&lt;br&gt;beloppen får inte ske. Så kan exempelvis inte återfall beaktas i&lt;br&gt;straffskärpande riktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggandet utfärdas normalt direkt i samband med händelsen i den&lt;br&gt;misstänktes närvaro. Föreläggandet ges på en blankett vars utformning&lt;br&gt;fastställts i samråd mellan Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Formerna för extraordinära besvär över godkänt föreläggande av&lt;br&gt;ordningsbot är desamma som gäller för strafföreläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta att det för ordningsbotsforeläggande gäller den begränsningen att&lt;br&gt;endast penningböter får vara stadgat för brottet innebär att ordningsbot&lt;br&gt;inte kan komma i fråga bl.a. beträffande snatteri. Frågan om att införa&lt;br&gt;en möjlighet att beivra snatterier genom ordningsbot har behandlats av&lt;br&gt;riksdagen vid flera tillfällen under senare år. Riksdagen har hittills uttalat&lt;br&gt;tveksamhet till införandet av en sådan möjlighet. Även till 1990/91 års&lt;br&gt;riksmöte lades flera motioner med förslag i denna riktning. Motionerna&lt;br&gt;har behandlats i justitieutskottet. Utskottet har i betänkandet&lt;br&gt;(1990/91 :JuU10) hänvisat till Åklagarutredningens arbete. I betänkandet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;105&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uttalas dock att utskottet utgår från att Äklagarutredningen prövar frågan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om ordningsbot for snatteri i positiv anda. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ordningsbotsinstitutets natur ligger att tillämpningen måste kunna&lt;br&gt;göras i hög grad schabloniserad. Systemet måste kunna tillämpas av&lt;br&gt;polisen ute på fältet och får inte kräva omfattande utredning eller några&lt;br&gt;mer ingående juridiska analyser. Genom att tillämpningsområdet är&lt;br&gt;inskränkt till penningböter kan taxor festställas för de brott som skall&lt;br&gt;beivras genom ordningsbot. I praktiken torde detta vara nödvändigt för&lt;br&gt;att rättssäkerhetskraven och kraven på likhet inför lagen skall kunna bi-&lt;br&gt;behållas. Det bör därför, som Åklagarutredningen anför, inte komma i&lt;br&gt;fråga att utvidga möjligheten till föreläggande av ordningsbot på det sättet&lt;br&gt;att andra påfoljdsformer, närmast dagsböter, förs in i systemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom ändringar i brottsbalken om bötesstraffets utformning och&lt;br&gt;tillämpningsområde är det numera möjligt att döma till penningböter även&lt;br&gt;i fråga om vissa brott for vilka dagsböter ingår i straffskalan (prop.&lt;br&gt;1990/91:68, bet. 1990/91 :JuU10, rskr. 1990/91:155, SFS 1991:240).&lt;br&gt;Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1992. Enligt 25 kap. 1 §&lt;br&gt;brottsbalken skall, om en viss bötesform inte är angiven i straff-&lt;br&gt;stadgandet, böter dömas i form av dagsböter eller, om brottet har ett&lt;br&gt;lägre straffvärde än 30 dagsböter, i penningböter. I propositionen anförs&lt;br&gt;att brott som före lagändringen ledde till 20 dagsböter i fortsättningen bör&lt;br&gt;föranleda 30 dagsböter (s. 111). Emellertid anfördes vidare när det gäller&lt;br&gt;snatteri att det finns vissa typer av butikstillgrepp, som visserligen avser&lt;br&gt;högre värden än de 50 kronor som enligt Riksåklagarens allmänna råd&lt;br&gt;(RÅC 1:105) i allmänhet iakttas som värdegräns för åtalsunderlåtelse när&lt;br&gt;tillgreppet är av engångsnatur, men som med hänsyn till det tillgripnas&lt;br&gt;värde eller andra speciella omständigheter ändå kan bedömas som mindre&lt;br&gt;allvarliga. Det bör enligt propositionen i dessa fell vara möjligt att döma&lt;br&gt;till penningböter även i många fell som i dag normalt bestraffas med 20&lt;br&gt;dagsböter (s. 112).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarutredningen har mot bakgrund av bötesreformen föreslagit att&lt;br&gt;det införs en möjlighet att förelägga ordningsbot även för brott som har&lt;br&gt;dagsböter i straffskalan om brottet inte föranleder svårare påföljd än&lt;br&gt;penningböter. Det huvudsakliga syftet med förslaget är att det därigenom&lt;br&gt;blir möjligt att förelägga ordningsbot för vissa fell av snatteri. Utred-&lt;br&gt;ningen menar att starka praktiska skäl talar för att denna möjlighet införs&lt;br&gt;och att detta blivit möjligt genom den ovan nämnda bötesreformen.&lt;br&gt;Utredningen anför vidare att de ferhågor som tidigare framförts är&lt;br&gt;överdrivna. Det gäller invändningar om att polis saknar tillräcklig&lt;br&gt;utbildning för att klara av att göra en uppsåtsbedömning och att denna&lt;br&gt;bedömning över huvud taget är vansklig att göra i samband med&lt;br&gt;ordningsbotsförelägganden samt att snatteri är ett så allvarligt brott att de&lt;br&gt;kriminalpolitiska effekter som ligger i själva förfarandet vid strafföre-&lt;br&gt;läggande och förhandling i domstol bör tas tillvara. Utredningen tar upp&lt;br&gt;en del praktiska svårigheter i samband med ett genomförande av förslaget&lt;br&gt;men anför att dessa inte bör utgöra något hinder mot att denna möjlighet&lt;br&gt;införs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om det är en förutsättning för att förslaget skall genomföras att&lt;br&gt;endast helt okomplicerade fell blir föremål för ett föreläggande kvarstår &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;106&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt regeringens mening en viss tveksamhet om det lämpliga i att polis&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anförtros denna uppgift. Riksåklagaren anför i sitt remissvar att snatteri- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;brottet enligt hans mening ofta är juridiskt svårbedömt och att det därför&lt;br&gt;inte är någon slump att många förundersökningar slutar med ett beslut att&lt;br&gt;inte väcka åtal och att åtal inte sällan leder till en frikännande dom. För-&lt;br&gt;utom uppsåtsfrågan skall det beaktas om brottet är fullbordat och om gär-&lt;br&gt;ningen är sådan att det är tillräckligt med penningböter som påföljd. Det&lt;br&gt;är inte endast värdet av det tillgripna som är avgörande för den senare&lt;br&gt;frågan. Som Riksdagens ombudsmän påpekar torde det ofta krävas goda&lt;br&gt;kunskaper i straffrätt för att avgöra om situationen är problematisk ur&lt;br&gt;rättslig synvinkel eller inte. Enligt regeringens mening kan det därför ur&lt;br&gt;rättssäkerhetssynpunkt ifrågasättas om utredningens förslag skall genom-&lt;br&gt;föras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att det över huvud taget skall vara aktuellt att genomföra förslaget&lt;br&gt;måste det stå klart att detta leder till en effektivare användning av de be-&lt;br&gt;fintliga resurserna för brottsbekämpningen. Utredningen tar upp en del&lt;br&gt;praktiska svårigheter i sammanhanget. Den mest påtagliga invändningen&lt;br&gt;mot förslaget är enligt regeringens mening att det, särskilt i de större&lt;br&gt;städerna, är relativt sällan som polis kommer till platsen sedan ett snatteri&lt;br&gt;upptäckts. Det sker i allmänhet endast då gärningsmannen inte kan identi-&lt;br&gt;fieras, dvs. då han inte är känd sedan tidigare och inte har legitimation&lt;br&gt;med sig. Utredningen görs i stället på det sättet att en butikskontrollant&lt;br&gt;eller motsvarande får vissa uppgifter av den misstänkte på platsen eller&lt;br&gt;genom att polis kontaktas per telefon varefter ett telefonförhör hålls med&lt;br&gt;den misstänkte. Utredningen anför att förslaget kan få genomslag endast&lt;br&gt;om polis tillkallas i större utsträckning än i dag. Man måste här väga in&lt;br&gt;att ordningsbot endast kan komma i fråga i vissa fall. Då detta inte är&lt;br&gt;möjligt, t.ex. för att det tillgripnas värde är för högt, innebär utryck-&lt;br&gt;ningen endast ett merarbete jämfört med de rutiner som tillämpas i dag.&lt;br&gt;Riksåklagaren anför i sitt remissvar att det, mot bakgrund av den&lt;br&gt;resursbrist som råder inom polisen, inte är realistiskt att tänka sig några&lt;br&gt;radikala förändringar i detta avseende. Riksåklagaren anför vidare att&lt;br&gt;åklagarna, i samband med att åklagarväsendet genomförde särskilda&lt;br&gt;insatser för att komma till rätta med butikstillgreppen, framhöll att dessa&lt;br&gt;brott inte bereder några problem. Arbetsbelastningen är liten eftersom&lt;br&gt;ärendena kan handläggas snabbt och enkelt av den som är van.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag tycks mot bakgrund av detta inte medföra några&lt;br&gt;effektivitetsvinster. Som anförts tidigare är det vidare av rättssäker-&lt;br&gt;hetsskäl tveksamt om förslaget bör genomföras. Regeringen lägger därför&lt;br&gt;inte fram något förslag om att polis skall kunna förelägga ordningsbot för&lt;br&gt;brott som har dagsböter i straffskalan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett annat sätt att då utvidga tillämpningsområdet för ordningsbot, som&lt;br&gt;också berörts av utredningen, är att ändra straffskalan för vissa brott från&lt;br&gt;dagsböter till penningböter. Så har under senare tid skett exempelvis be-&lt;br&gt;träffande vägtrafikkungörelsen och andra trafikförfattningar. Utredningen&lt;br&gt;har lämnat några konkreta förslag på ytterligare sådana ändringar i&lt;br&gt;gällande författningar. Det rör sig om förordningsändringar. Regeringen&lt;br&gt;avser att överväga denna fråga i annat sammanhang&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen föreslår att det skall öppnas en möjlighet för regeringen &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;107&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att förordna tjänsteman vid annan myndighet än polis och tull att utfärda&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreläggande om ordningsbot. Utredningen anför att detta skulle öppna&lt;br&gt;en möjlighet att i framtiden ge andra yrkesgrupper rätt att utfärda före-&lt;br&gt;läggande där så kan anses lämpligt. Som exempel på områden där detta&lt;br&gt;skulle kunna övervägas nämns yrkesinspektionens tillsyn över arbets-&lt;br&gt;miljöffågor, trafikinspektörers besiktningsverksamhet och kustbevakning-&lt;br&gt;ens övervakning av fritidsbåtstrafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall föreskrifter om domstolarnas&lt;br&gt;rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om&lt;br&gt;rättegången föreskrivas i lag. Reglerna om strafföreläggande och&lt;br&gt;ordningsbot utgör en begränsning av domstolarnas rättskipningsuppgifter&lt;br&gt;som enligt denna bestämmelse kräver lagform. Det torde därför inte utan&lt;br&gt;vidare vara möjligt att bemyndiga regeringen att ge tjänstemän vid en&lt;br&gt;myndighet behörighet att utfärda föreläggande om ordningsbot. Med&lt;br&gt;hänsyn till detta, och då utredningens betänkande inte ger underlag för&lt;br&gt;regeringen att nu föreslå att en sådan behörighet skall ges till tjänstemän&lt;br&gt;vid andra myndigheter än polis och tull, lägger regeringen inte nu fram&lt;br&gt;något förslag på denna punkt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9.4 Sammanslagning av strafföreläggande- och&lt;br&gt;ordningsbotsinstituten&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Strafföreläggande och föreläggande av&lt;br&gt;ordningsbot behålls oförändrat som två separata institut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag: Strafföreläggande och ordningsbot slås samman&lt;br&gt;till ett institut - föreläggande av påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta instanserna lämnar förslaget utan&lt;br&gt;erinran. En del instanser riktar dock kritik mot förslaget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Åklagarutredningen har föreslagit&lt;br&gt;att strafföreläggande och ordningsbot slås samman till ett nytt gemensamt&lt;br&gt;institut, föreläggande av påföljd. Som skäl anförs främst att de båda&lt;br&gt;instituten i många hänseenden är likartade och att detta förstärks om ut-&lt;br&gt;redningens förslag om utvidgning av ordningsbotssystemet genomförs.&lt;br&gt;Förslaget innebär att föreläggande av polisman kan ges för överträdelser&lt;br&gt;som är mer att hänföra till kategorin brott än till förseelser. Ordningsbot&lt;br&gt;framstår då enligt utredningen inte som en adekvat benämning på insti-&lt;br&gt;tutet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget kritiseras av en del remissinstanser. Domstolsverket påpekar&lt;br&gt;att det är av värde att redan av beteckningen kunna avgöra om det är&lt;br&gt;polis eller åklagare som meddelat föreläggandet. Riksdagens ombudsmän&lt;br&gt;anför att det har ett pedagogiskt värde att reglerna om ordningsbot är&lt;br&gt;skilda från reglerna om strafföreläggande eftersom det för den enskilde&lt;br&gt;polismannen torde vara enklare att tillämpa ett samlat regelsystem avsett&lt;br&gt;just för hans verksamhet än att behöva läsa ut sina befogenheter ur en&lt;br&gt;reglering som också avser annat. Riksåklagaren anför att förslaget&lt;br&gt;innebär en påtaglig nackdel eftersom en polismans befogenheter att&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;108&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utfärda ett föreläggande i vissa avseenden måste omges med större Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;begränsningar än åklagarens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom regeringen inte föreslår någon utvidgning av ordnings-&lt;br&gt;botsinstitutet kommer utredningens förslag i ett annorlunda läge. Re-&lt;br&gt;geringen delar också uppfattningen att det finns ett värde i att reglerna&lt;br&gt;för de två instituten hålls isär och att de har olika beteckning. Med&lt;br&gt;hänsyn till detta bör utredningens förslag inte genomföras.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;10 Förverkande och beslag&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;10.1 Rätt för åklagare och polis att forordna om&lt;br&gt;förverkande&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Åklagare ges en generell rätt att besluta om&lt;br&gt;förverkande utan samband med talan om ansvar för brott, om inte&lt;br&gt;egendomen har betydande värde eller det finns särskilda skäl att&lt;br&gt;saken prövas av rätten. Vidare införs en rätt för polisman att&lt;br&gt;besluta om förverkande, när någon ansvarstalan inte skall föras.&lt;br&gt;Som förutsättning härför skall gälla att saken är uppenbar och att&lt;br&gt;egendomen saknar saluvärde eller kan antas vara värd mindre än&lt;br&gt;en tiondel av basbeloppet. Den som drabbas av förverkande skall&lt;br&gt;dock alltid ha rätt att påkalla domstolsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: Så gott som samtliga av de remissinstanser som&lt;br&gt;yttrar sig över utredningens förslag i denna del tillstyrker detta eller&lt;br&gt;lämnar det utan erinran. Endast Riksdagens ombudsmän avstyrker&lt;br&gt;förslaget i dess helhet och anför därvid att huvudregeln bör vara att&lt;br&gt;beslut om en för den enskilde så ingripande åtgärd som förverkande skall&lt;br&gt;beslutas av domstol. I frågan om införande av rätt för polisman att&lt;br&gt;besluta om förverkande åberopar Riksdagens ombudsmän att det inte&lt;br&gt;sällan rör sig om rättsligt komplicerade frågor. Justitiekanslem och&lt;br&gt;Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att framför allt förslaget&lt;br&gt;att utvidga polisens befogenhet till att gälla beslut om förverkande inger&lt;br&gt;betänkligheter. Justitiekanslem anser att en sådan befogenhet först bör&lt;br&gt;införas i form av en försöksverksamhet. Riksåklagaren anför på samma&lt;br&gt;skäl som åberopats av Riksdagens ombudsmän att rätten för polisman att&lt;br&gt;besluta om förverkande bör inskränkas till att gälla beslagtagen alkohol&lt;br&gt;och narkotika. Vidare anmärker Riksåklagaren att uttrycket ”betydande&lt;br&gt;belopp” är mindre lämpligt att använda som avgränsning av åklagares be-&lt;br&gt;hörighet eftersom detta förekommer i flera lagar och tolkas olika. Umeå&lt;br&gt;tingsrätt anför att istället för rekvisitet ”betydande belopp” en tydlig&lt;br&gt;värdegräns bör införas för åklagarens behörighet. Därutöver framför&lt;br&gt;remissinstanserna synpunkter på frågor av lagtekniskt karaktär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bakgrunden till regeringens förslag: De grundläggande&lt;br&gt;bestämmelserna om förverkande finns i 36 kap. BrB. I 1 och 2 §§ ges&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;109&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelser om att förverkande under vissa förutsättningar skall eller Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;kan ske på grund av brott som avses i brottsbalken. I 3 § stadgas att&lt;br&gt;förverkande får ske beträffande vapen och annan egendom som kan&lt;br&gt;komma till användning vid brott. Bestämmelsen i 4 § slutligen stadgar&lt;br&gt;rätt till förverkande av ekonomiska fördelar som uppkommit vid brott i&lt;br&gt;näringsverksamhet. Medan 1 och 2 §§ för sin tillämpning förutsätter brott&lt;br&gt;enligt brottsbalken, gäller 3 och 4 §§ generellt. Inom specialstraffrätten&lt;br&gt;finns vidare en rad bestämmelser om förverkande, vilka anknyter till&lt;br&gt;regelsystemet i 36 kap. BrB.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det vanligaste är att frågan om förverkande beslutas i samband med&lt;br&gt;prövningen av ansvar för brottet. Det förekommer emellertid en rad&lt;br&gt;situationer där förverkandet angår någon som inte kan eller bör lagföras&lt;br&gt;för brott. Förverkande enligt 36 kap. 3 § BrB förutsätter inte att brott har&lt;br&gt;begåtts. Har brottsverktyg, vapen eller annat som kan komma till brotts-&lt;br&gt;lig användning beslagtagits får egendomen förverkas även om brott inte&lt;br&gt;föreligger. Även i sådana fell då brott är begånget kan förhållandena vara&lt;br&gt;sådana att åtal inte kan eller bör väckas, exempelvis på grund av att&lt;br&gt;gärningsmannen är underårig eller när särskild åtalsprövning är före-&lt;br&gt;skrivet för brottet. Ett annat exempel där förverkandetalan inte kan föras&lt;br&gt;mot gärningsmannen är då egendomen inte tillhör denne. I sådant fell&lt;br&gt;måste talan riktas mot ägaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Huvudregeln är att talan om förverkande som sker utan samband med&lt;br&gt;åtal skall väckas vid rätten. I viss utsträckning har emellertid åklagare&lt;br&gt;rätt att själv besluta om förverkande. Enligt 4 § lagen (1986:1009)&lt;br&gt;förferandet i vissa fell vid förverkande m.m. får åklagare besluta om&lt;br&gt;förverkande såvitt avser beslagtagen egendom vars värde kan uppskattas&lt;br&gt;till mindre än en tiondel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om&lt;br&gt;allmän försäkring som gällde då beslaget verkställdes. Med egendomens&lt;br&gt;värde avses dess saluvärde. Om det i samma ärende är fråga om flera&lt;br&gt;föremål avses det sammanlagda värdet. Avser förverkandet egendom som&lt;br&gt;saknar saluvärde, exempelvis räkenskapshandlingar, identitetskort och&lt;br&gt;liknande gäller huvudregeln att talan skall prövas av rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut av åklagare om förverkande av egendom enligt bestämmelserna&lt;br&gt;i 4 § förverkandelagen skall meddelas skriftligt. Den från vilket beslaget&lt;br&gt;skett får hos åklagaren anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom&lt;br&gt;en månad från det han fick del av det. Om en anmälan om missnöje görs&lt;br&gt;hos åklagaren, medför detta att åklagarens beslut om förverkande inte&lt;br&gt;längre gäller. Åklagaren måste i sådant fell väcka särskild talan hos dom-&lt;br&gt;stolen om förverkande för att ett sådant skall kunna ske. I förarbetena&lt;br&gt;uttalas att åklagaren naturligtvis bör beakta ägarens inställning till ett&lt;br&gt;förverkande innan han fettar ett beslut härom. Om ägaren motsätter sig&lt;br&gt;ett förverkande som åklagaren anser kan ske, bör åklagaren väcka talan&lt;br&gt;vid domstolen utan att själv dessförinnan besluta om förverkande. Det-&lt;br&gt;samma bör gälla i tveksamma fell.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 3 § andra stycket förverkandelagen får, om värdet av det den&lt;br&gt;beslagtagna egendomen uppgår till mindre än tvåtusen kronor, delgivning&lt;br&gt;av en stämning ske genom att denna anslås på rättens kansli. Samma sak&lt;br&gt;gäller enligt 4 § beträffande en åklagares beslut om förverkande. Lagen &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;110&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;är inte tillämplig i tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ordningen där Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;åklagare har rätt att besluta om förverkande upp till ett visst belopp har&lt;br&gt;såvitt känt inte inneburit några problem. Vad som emellertid kan ifråga-&lt;br&gt;sättas är om inte hanteringen av förverkandefrågorna kan göras ännu mer&lt;br&gt;effektiv och rationell utan att rättssäkerheten i förfarandet behöver sättas&lt;br&gt;i fara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagare har i dag rätt att förelägga förverkande i samband med&lt;br&gt;utfärdande av strafföreläggande. Denna rätt gäller oavsett egendomens&lt;br&gt;värde. Om den som föreläggandet avser därvid godkänner föreläggandet,&lt;br&gt;är även egendomen förverkad i enlighet med vad åklagaren angivit i före-&lt;br&gt;läggandet. Det bör dock i sammanhanget nämnas att Riksåklagaren i sina&lt;br&gt;allmänna råd angående strafföreläggande angivit att åklagare inte bör&lt;br&gt;uppta förverkande i strafföreläggande i sådana fall då egendomens värde&lt;br&gt;är sådant att den inte kunnat förverkas av åklagare enligt förverkande-&lt;br&gt;lagen. Den i förverkandelagen angivna värdegränsen gäller inte heller vid&lt;br&gt;förverkande av rusdrycker enligt bestämmelserna i lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Åklagare ges däri rätt att på&lt;br&gt;vissa i lagen angivna grunder förordna om förverkande oberoende av&lt;br&gt;egendomens värde även om åtal inte väcks för brott. Dessa bestämmelser&lt;br&gt;är tillämpliga även vid förverkande av beslagtagen narkotika och viss&lt;br&gt;annan i narkotikastrafflagen (1968:64) angiven egendom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan tyckas märkligt att åklagare har en principiellt obegränsad rätt&lt;br&gt;att förelägga förverkande i samband med strafföreläggande, medan rätten&lt;br&gt;att besluta om förverkande utan att lagföring for brottet sker är så kraftigt&lt;br&gt;beskuren, utom såvitt avser rusdrycker och narkotika. Handläggningen&lt;br&gt;av ansvarsfrågan måste normalt anses vara en mer maktpåliggande&lt;br&gt;uppgift än att pröva frågan om förverkande. Att en viss skillnad&lt;br&gt;upprätthålls kan i och for sig motiveras genom att det för att ett&lt;br&gt;strafföreläggande skall bli gällande som dom krävs ett positivt god-&lt;br&gt;kännande, medan det beträffande förverkandebeslut enligt förverkande-&lt;br&gt;lagen räcker med passivitet från den berörde för att beslutet skall bli&lt;br&gt;gällande mot honom. Enligt vår uppfattning bör dock åklagares befogen-&lt;br&gt;heter att förverka egendom utan risker från rättssäkerhetssynpunkt kunna&lt;br&gt;avse väsentligt högre värden än för närvarande. Av stort praktiskt värde&lt;br&gt;är vidare att åklagare ges rätt att besluta om förverkande av sådan egen-&lt;br&gt;dom som saknar saluvärde, exempelvis förfalskade handlingar och dylikt.&lt;br&gt;Den inskränkning som i dag gäller beträffande sådan egendom framstår&lt;br&gt;som omotiverad. Lagtekniskt bör saken kunna lösas så att man i lagtexten&lt;br&gt;tar bort den fasta värdegränsen och i stället begränsar området för åklag-&lt;br&gt;arens beslutanderätt genom andra kriterier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår med hänvisning till det anförda att åklagare skall ges&lt;br&gt;generell rätt att besluta om förverkande av beslagtagen egendom utan&lt;br&gt;samband med åtal, om inte egendomen har ett betydande värde eller det&lt;br&gt;finns särskilda skäl att saken prövas av rätten. Ett sådant skäl kan vara&lt;br&gt;att förverkandet innebär avsevärda olägenheter för den enskilde trots att&lt;br&gt;värdet är begränsat. Åklagarens ställningstagande huruvida saken bör&lt;br&gt;prövas av rätten kommer självfallet alltid att innehålla ett mått av skälig-&lt;br&gt;hetsbedömning, dels eftersom den i beslag tagna egendomen måste &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;m&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;värderas, dels genom att åklagaren måste pröva om särskilda skäl före-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ligger. Därvid bör åklagaren i tveksamma fell välja att låta frågan om Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;förverkande prövas av rätten. Vi anser mot bakgrund härav att begreppet&lt;br&gt;betydande belopp som utredningen föreslagit utgör en tillräckligt tydlig&lt;br&gt;avgränsning. Beträffande tolkningen av detta begrepp hänvisas till författ-&lt;br&gt;ningskommentaren, avsnitt 13.14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stora rationaliseringsvinster torde också kunna erhållas genom att man&lt;br&gt;ger polisen befogenhet att besluta om förverkande utan samband med åtal&lt;br&gt;i vissa situationer. Som exempel på föremål som lämpar sig för en sådan&lt;br&gt;befogenhet kan nämnas påträffade ferliga föremål, föremål som kan kom-&lt;br&gt;ma till brottslig användning, mindre narkotikapartier, alkoholdrycker och&lt;br&gt;förfelskade passhandlingar som påträffas vid asylutredningar utan att&lt;br&gt;handlingen kunnat härledas till viss person. I dessa fell torde förverk-&lt;br&gt;andefrågan ofta vara helt uppenbar. I många fell finns den från vilken&lt;br&gt;förverkandet skall ske på plats och kan omedelbart delges. Genom att&lt;br&gt;polisman i dag saknar rätt att besluta om förverkande måste saken gå till&lt;br&gt;åklagare som i sin tur i vissa fell måste väcka talan vid rätten. De&lt;br&gt;personer det här är fråga om är inte sällan svåra att delge, vilket kan&lt;br&gt;medföra såväl tidsutdräkt som oproportionerligt höga kostnader för för-&lt;br&gt;farandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi anser att en befogenhet av nu angivet slag bör införas. Genom att&lt;br&gt;kräva att saken skall vara uppenbar bör några risker från rättssäker-&lt;br&gt;hetssynpunkt inte uppstå. Det kan i sammanhanget påpekas att polisman&lt;br&gt;redan i dag har rätt att förelägga om förverkande i samband med före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot, låt vara att denna rätt är kraftigt inskränkt&lt;br&gt;genom bestämmelsen i 5 § ordningsbotskungörelsen (1968:199).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt det senaste ordningsbotsbeslutet (SFS 1991:2047) har det högsta&lt;br&gt;bötesbelopp som polisman har rätt att förelägga i form av ordningsbot&lt;br&gt;festställts till 2 500 kronor, vilket kan bli aktuellt vid gemensamt straff&lt;br&gt;för flera brott. Frågan om förverkande avser visserligen en rättslig be-&lt;br&gt;dömning som inte kan schabloniseras på samma sätt som bötesstraffet vid&lt;br&gt;ett ordningsbotsföreläggande. Å andra sidan måste ett förverkande i regel&lt;br&gt;bedömas som mindre ingripande än åläggande av ansvar och påföljd.&lt;br&gt;Med hänsyn härtill bör värdet av den egendom som polisman har rätt att&lt;br&gt;förverka kunna sättas något högre än det sålunda angivna högsta bötes-&lt;br&gt;straffets storlek. En lämplig avgränsning för polismans beslutanderätt är&lt;br&gt;enligt vår mening att egendomen inte får vara värd mer än en tiondel av&lt;br&gt;basbeloppet, alltså enligt dagens basbelopp cirka 3 500 kronor. En sådan&lt;br&gt;värdegräns bör vara tillräcklig för att i praktiken täcka de fell där ett&lt;br&gt;behov av snabbt beslut av polisman är motiverat. Den föreslagna bestäm-&lt;br&gt;melsen ger rätt för polisman att förordna om förverkande inte bara mot&lt;br&gt;kända ägare utan även om ägaren är okänd. Förverkandet behöver heller&lt;br&gt;inte ske direkt på plats, utan kan beslutas också efter viss tid och där viss&lt;br&gt;utredning, exempelvis beträffande äganderätten, kan erfordras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förferandereglema för beslut av polisman skall vara desamma som&lt;br&gt;gäller för åklagares beslut om förverkande. Anmälan om missnöje skall&lt;br&gt;dock inges till polismyndigheten. Om polismyndigheten finner att talan&lt;br&gt;om förverkande bör föras, skall saken överlämnas till åklagare för pröv-&lt;br&gt;ning. I annat fell bör beslaget hävas. Har inte talan väckts inom en &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;112&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;månad från det att missnöjesanmälan inkom till polismyndigheten skall,&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på samma sätt som gäller när åklagare fettat beslutet, beslaget auto- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;matiskt gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår sålunda att också polisman ges rätt att besluta om för-&lt;br&gt;verkande av beslagtagen egendom utan samband med lagföring för brott,&lt;br&gt;om egendomen saknar saluvärde eller dess värde understiger en tiondel&lt;br&gt;av basbeloppet och det är uppenbart att förverkande skall ske. Förslaget&lt;br&gt;kommer att kräva noggranna behörighetsregler, utarbetande av en rad&lt;br&gt;besluts- och kontrollrutiner samt framtagande av blanketter m.m. Frågor&lt;br&gt;av denna karaktär får lösas genom Rikspolisstyrelsens försorg. Rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen bör bemyndigas att utfärda de övriga råd och föreskrifter be-&lt;br&gt;träffande tillämpningen som kan komma att krävas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om de föreslagna reglerna införs, finns inte något behov av de sär-&lt;br&gt;skilda förferanderegler som gäller beträffande förverkande av narkotika&lt;br&gt;och alkoholhaltiga drycker utan samband med åtal. De bör därför upp-&lt;br&gt;hävas. Härigenom uppnås också en större enhetlighet i systemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen innebär också att lagen om förfarandet i vissa fell vid för-&lt;br&gt;verkande m.m. disponeras om. Därvid bör även, vilket påpekats av Riks-&lt;br&gt;dagens ombudsmän och av Riksåklagaren, den ändringen av lagtexten&lt;br&gt;göras att orden ”Den från vilken beslaget har skett” i nuvarande 4 § byts&lt;br&gt;ut mot ”Den som drabbats av beslaget” när bestämmelsen förs över till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §. Den senare formuleringen har hämtats från 27 kap. RB och ut-&lt;br&gt;trycker på ett klarare sätt omfettningen av den krets som är berättigad att&lt;br&gt;anmäla missnöje.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningen har slutligen föreslagit att beloppsgränsen för när del-&lt;br&gt;givning får ske genom anslag på rättens kansli höjs till 4 000 kr. I&lt;br&gt;utredningens förslag har bestämmelsen om sådan delgivning placerats i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 § andra stycket. Vi delar utredningens bedömning att beloppsgränsen&lt;br&gt;bör höjas. Emellertid finner vi det lämpligare att anknyta denna till&lt;br&gt;basbeloppet än att ange ett belopp i siffror. Därmed kommer gränsen att&lt;br&gt;följa med inflationen. Beloppsgränsen för delgivning genom anslag kan&lt;br&gt;lämpligen sättas i överenstämmelse med den som föreslås gälla för polis-&lt;br&gt;mans behörighet att besluta om förverkande och således bestämmas till&lt;br&gt;en tiondel av basbeloppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förverkande i samband med åtalsunderlåtelse och rapporteftergift&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan inte sällan inträffa att omständigheterna är sådana att ett för-&lt;br&gt;verkande bör ske samtidigt som förutsättningar i och för sig föreligger&lt;br&gt;att medge åtalsunderlåtelse eller besluta om förundersökningsbegränsning.&lt;br&gt;I förarbetena till gällande åtalsunderlåtelseregler har departementschefen&lt;br&gt;uttalat att ett skäl för åtal kan vara att förverkande av egendom av icke&lt;br&gt;obetydligt värde kan komma ifråga (prop. 1984/85:3 s. 22). I många fell&lt;br&gt;kan visserligen förutsättningar saknas för att besluta om förverkande utan&lt;br&gt;att det samtidigt sker en bedömning av ansvarsfrågan. Detta skall emel-&lt;br&gt;lertid enligt vår mening inte uppfattas så att det finns några hinder mot&lt;br&gt;att underlåta åtal eller besluta om förundersökningsbegränsning trots att&lt;br&gt;ett förverkande bör ske, om förhållandena är sådana att åtal bör&lt;br&gt;underlåtas och tillräckligt underlag ändå finns för prövningen av för-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;verkandefrågan. Tvärtom bör enligt vår mening betonas att de rationa- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;liseringsvinster som ligger i möjligheten att besluta om förverkande utan&lt;br&gt;medverkan av rätten skall tas till vara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På samma grund bör inte heller några principiella invändningar kunna&lt;br&gt;resas mot att polisman beslutar om förverkande samtidigt som rapport-&lt;br&gt;eftergift ges för brottet. Liksom för åtalsunderlåtelse fordras för rapport-&lt;br&gt;eftergift att skuldfrågan är klarlagd. Detta kombinerat med förut-&lt;br&gt;sättningen för polismans beslut om förverkande att saken skall vara&lt;br&gt;uppenbar medför enligt vår mening en tillräcklig restriktivitet från rätts-&lt;br&gt;säkerhetssynpunkt. Det praktiska utrymmet för ett förverkandebeslut&lt;br&gt;samtidigt som förutsättningar för rapporteftergift föreligger lär dock vara&lt;br&gt;tämligen litet. Det måste också framhållas att tillämpningen i detta&lt;br&gt;avseende bör omgärdas av noggranna föreskrifter från Rikspolisstyrelsens&lt;br&gt;sida.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;10.2 Förlängning av beslag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Åklagarens skyldighet att i vissa fall hos&lt;br&gt;domstol begära en förlängning av åtalstiden när beslag skett upp-&lt;br&gt;hävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker förslaget eller&lt;br&gt;lämnar det utan erinran. Svea hovrätt avstyrker förslaget men anför att&lt;br&gt;tiden för väckande av åtal i dessa fall kan förlängas från en månad till&lt;br&gt;sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: I 27 kap. RB ges bestämmelser om&lt;br&gt;beslag i brottmål. Beslut om beslag fettas av undersökningsledaren eller&lt;br&gt;åklagaren. I samband med ingripande mot brott och i vissa andra situa-&lt;br&gt;tioner får beslut om beslag fettas också av bl.a. polisman. Beslutet skall&lt;br&gt;då underställas undersökningsledaren eller åklagaren för prövning. Rätten&lt;br&gt;får också besluta om beslag på föremål som företes vid rätten eller&lt;br&gt;annars finns tillgängligt för beslag. Rätten kan också på yrkande av&lt;br&gt;undersökningsledaren eller åklagaren eller, efter det att åtal väckts, av&lt;br&gt;målsäganden ta upp frågan om beslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 27 kap. 7 § första stycket anges att rätten i de fell den prövar ett be-&lt;br&gt;slag eller festställer ett verkställt beslag skall, om åtal inte redan har&lt;br&gt;väckts, bestämma den tid inom vilken åtal skall väckas. I 7 § andra&lt;br&gt;stycket anges att i de fell då rätten inte prövat beslaget skall åtal väckas&lt;br&gt;inom en månad från det att ett beslag verkställts, om inte värdet av den&lt;br&gt;i beslag tagna egendomen är mindre än en tiondel av det basbelopp enligt&lt;br&gt;1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då beslaget&lt;br&gt;verkställdes. Om denna tid är otillräcklig kan enligt 7 § tredje stycket&lt;br&gt;rätten, om det begärs, förlänga tiden. I samband med att en värdegräns&lt;br&gt;infördes i andra stycket anförde departementschefen att i de fell då&lt;br&gt;egendom, som har tagits i beslag, inte har något direkt ekonomiskt värde&lt;br&gt;är åklagaren skyldig att väcka åtal inom en månad efter det beslaget&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;114&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;verkställdes eller att ansöka hos rätten om att tiden förlängs (prop. Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;1974:124 s. 58).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen att åtal skall väckas inom en månad från det ett beslag&lt;br&gt;verkställdes kan ofta inte infrias av åklagaren. Särskilt i mål om eko-&lt;br&gt;nomisk brottslighet är beslagen ofta mycket omfattande. Det är ett tids-&lt;br&gt;ödande arbete att gå igenom och analysera materialet. Samma för-&lt;br&gt;hållanden förekommer även i andra typer av brottmål, t.ex. miljömål och&lt;br&gt;mål om arbetsmiljöbrott. Åklagaren är ofta tvungen att hos rätten begära&lt;br&gt;förlängning av tiden för åtals väckande och detta oberoende av om den&lt;br&gt;som drabbats av beslaget har någon invändning mot beslaget eller inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bevakningen av åtalsfristema och framställningarna om förlängning av&lt;br&gt;åtalsfristen torde ta en hel del tid och resurser i anspråk. Ett flertal&lt;br&gt;åklagarmyndigheter har i sina remissvar också anfört att denna ordning&lt;br&gt;innebär ett onödigt merarbete för åklagarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 27 kap. 6 § RB har den som drabbas av ett beslag en ovillkorlig&lt;br&gt;rätt att få beslaget prövat av rätten. Prövningen skall ske skyndsamt och&lt;br&gt;rätten skall, om beslaget fastställs, bestämma den tid inom vilken åtal&lt;br&gt;skall vara väckt. Denna möjlighet att få rättens prövning av beslaget är&lt;br&gt;enligt regeringens mening fullt tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt. Att&lt;br&gt;vid sidan av denna ordning dessutom ha en obligatorisk prövning av&lt;br&gt;frågan om förlängning av tiden för åtals väckande då beslag skett medför&lt;br&gt;onödigt merarbete. Bestämmelsen strider dessutom mot principen för i&lt;br&gt;vilka situationer domstolsmedverkan bör ske. Det finns i de flesta av&lt;br&gt;dessa fall ingen tvist.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen om obligatorisk prövning av frågan om förlängning av&lt;br&gt;tiden för åtals väckande bör därför upphävas. Det innebär att rätten&lt;br&gt;endast kommer att pröva de beslag där den drabbade särskilt begär detta&lt;br&gt;och att frister för åtals väckande endast bestäms i dessa fall.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då bestämmelsen i 27 kap. 7 § RB ändras på detta sätt finns det inte&lt;br&gt;längre skäl att i fråga om tiden för åtals väckande i andra författningar&lt;br&gt;föreskriva en avvikelse från rättegångsbalkens regler. Följdändringar bör&lt;br&gt;därför göras i 2 § 2 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m., 16 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, 7 §&lt;br&gt;narkotikastrafflagen (1968:64), 41 § 2 vapenlagen (1973:1176), 6 § lagen&lt;br&gt;(1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel och 2 kap. 31 § samt&lt;br&gt;3 kap. 25 § ordningslagen (1993:1617).&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;11 Kostnader&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Den samlade effekten av regeringens förslag bör bli att resurserna,&lt;br&gt;främst polis- och åklagarväsendets, för den brottsbekämpande verk-&lt;br&gt;samheten kan användas på ett mer rationellt och effektivt sätt.&lt;br&gt;Sammantaget bör förslagen kunna ge relativt stora vinster för verk-&lt;br&gt;samheten. Flera av förslagen inverkar även på andra myndigheters&lt;br&gt;verksamhet. De föreslagna reformerna är till stor del av sådant slag att&lt;br&gt;det inte är möjligt att mer i detalj beräkna effekterna av dem.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För polisväsendets del innebär förslagen att polisen befrias från utred-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ning av mellan 1 000 och 2 000 fell som blir föremål för avkrimi- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;nalisering och några tusen fell som omfettas av de föreslagna åtalspröv-&lt;br&gt;ningsreglema. Förslagen i avsnittet om förundersökningsförfarandet leder&lt;br&gt;inte till någon minskad arbetsbelastning för polisen. Däremot kommer&lt;br&gt;arbetet att kunna bedrivas mer rationellt med följd att polisväsendet kan&lt;br&gt;hantera fler ärenden inom givna resursramar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För åklagarväsendets del minskar belastningen med åtminstone 15 000&lt;br&gt;mål per år. Vidare kommer ett ökat antal brott att kunna beivras genom&lt;br&gt;strafföreläggande vilket innebär att åklagarna i de fellen inte behöver&lt;br&gt;väcka åtal och infinna sig till huvudförhandling vid domstolen. Förslagen&lt;br&gt;i avsnitten om åtalspliktens utformning och förundersökningsbegränsning&lt;br&gt;och om förundersökningsförfarandet torde endast i mindre utsträckning&lt;br&gt;påverka arbetsbelastningen på åklagarna. Sammantaget innebär förslagen&lt;br&gt;för åklagarväsendets del att arbetet i större utsträckning kan inriktas på&lt;br&gt;att beivra allvarligare brottslighet och att handläggningstidema kan för-&lt;br&gt;kortas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen till avkriminalisering, särskild åtalsprövning och utvidgade&lt;br&gt;möjligheter till strafföreläggande innebär för de allmänna domstolarnas&lt;br&gt;del att ett betydande antal brottmål försvinner från hanteringen. För-&lt;br&gt;slagen i avsnitt 10 om förverkande och beslag torde medföra vissa ratio-&lt;br&gt;naliseringsvinster inom rättsväsendet som också kommer domstolarna till&lt;br&gt;del. Det är dock inte möjligt att närmare festslå hur stor effekt förslaget&lt;br&gt;kommer att få.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget till inskränkningar i uttaget av överlastavgifter (avsnitt 6.4)&lt;br&gt;bör medföra att antalet handlagda sådana ärenden hos länsstyrelsen&lt;br&gt;minskar med cirka 2 000 per år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens bedömning är de föreslagna ändringarna inte för-&lt;br&gt;enade med några ökade kostnader för staten.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;12 Ikraftträdande m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;De lagändringar som syftar till att renodla åklagarrollen föreslås träda i&lt;br&gt;kraft den 1 januari 1995. I fråga om ändringarna i 23 och 27 kap. RB&lt;br&gt;och lagen om förfarandet i vissa fell vid förverkande m.m. krävs det viss&lt;br&gt;tid att utarbeta nya rutiner m.m. I denna del föreslås att lagändringarna&lt;br&gt;och följdändringarna i annan lagstiftning skall träda i kraft den 1 april&lt;br&gt;1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nya reglerna om strafföreläggande bör inte träda i kraft förrän den&lt;br&gt;av Riksåklagaren framtagna ADB-baserade strafförelägganderutinen&lt;br&gt;anpassats till dem. Lagändringarna i denna del föreslås träda i kraft den&lt;br&gt;dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen i avsnitt 5 innebär att vissa uppgifter tas ifrån åklagare och&lt;br&gt;i vissa fell att ärenden skall handläggas av en annan myndighet än&lt;br&gt;tidigare. Har en ansökan gjorts före ikraftträdandet bör därför äldre&lt;br&gt;bestämmelser tillämpas. Detta bör framgå av en särskild över-&lt;br&gt;gångsbestämmelse för respektive lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av 5 § lag (1964:163) om införande av brottsbalken följer att ny lag&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall tillämpas om den leder till frihet från straff även då gärningen be- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;gicks före ikraftträdandet. I fråga om förslagen till avkriminalisering&lt;br&gt;krävs det därför inte några övergångsbestämmelser. De föreslagna&lt;br&gt;ändringarna av rättegångsbalken bör kunna tillämpas genast även i&lt;br&gt;ärenden som redan är anhängiga. Det finns därför inte heller i fråga om&lt;br&gt;dessa ändringar något behov av övergångsbestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;13 Författningskommentar&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;13.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;9 kap. 12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motiven för ändringarna i andra stycket behandlas i avsnitt 6.8.&lt;br&gt;Begreppen kredit- och tillgångskonto anknyter till vedertagen terminologi&lt;br&gt;i konsumentlagstiftningen. Den nya regeln är avsedd att tillämpas vid&lt;br&gt;missbruk av eget konto, oavsett om detta är förbundet med kredit eller&lt;br&gt;inte och oavsett de tekniska formerna för disposition över kontot. Med&lt;br&gt;eget konto avses här ett konto som gärningsmannen har rätt att disponera.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid åtalsprövningen enligt denna regel bör särskilt beaktas storleken av&lt;br&gt;det belopp som överträdelsen avser. Ju större belopp, desto starkare är&lt;br&gt;skälen för åtal. Som en allmän utgångspunkt bör kunna anföras att om ut-&lt;br&gt;tag skett av en summa motsvarande ett basbelopp (för närvarande cirka&lt;br&gt;35 000 kr) eller mer bör allmänt åtal normalt väckas. Andra omständig-&lt;br&gt;heter som bör beaktas och som kan föranleda att åtal väcks vid&lt;br&gt;bedrägerier avseende lägre belopp är om gärningsmannen visat för-&lt;br&gt;slagenhet eller satt verksamheten i system. Det bör också särskilt beaktas&lt;br&gt;om målsägandens slutliga förlust omfattats av gärningsmannens uppsåt.&lt;br&gt;Om gärningsmannens avsikt varit att endast tillfälligt bevilja sig en kredit&lt;br&gt;bör det angivna beloppet kunna sättas högre. Någon ändring beträffande&lt;br&gt;åtalsprövningen vid bedrägligt beteende som avses i 2 § 2 stycket är inte&lt;br&gt;avsedd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 kap. 10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motiven för ändringarna i andra stycket behandlas i avsnitt 6.7. Genom&lt;br&gt;ändringarna görs åtalsprövningsregeln tillämplig även på olovliga&lt;br&gt;förfaranden med förhyrd egendom. Det bör påpekas att den rättsliga&lt;br&gt;bedömningen av sådana förfaranden visat sig komplicerad. Om gärnings-&lt;br&gt;mannens avsikt redan vid avtalsslutet varit att inte återställa godset&lt;br&gt;föreligger helt naturligt bedrägeri. Detta är emellertid ofta svårt att&lt;br&gt;styrka. Om godset sålts av hyresmannen eller han på annat sätt har&lt;br&gt;tillägnat sig det bör gärningen normalt kunna bedömas som ett for-&lt;br&gt;skingringsbrott. Även ansvar för olovligt förfogande kan emellertid under&lt;br&gt;vissa omständigheter förekomma, exempelvis om någon annan än hyres-&lt;br&gt;mannen förfogar över egendomen och gärningen inte innefattar ett&lt;br&gt;häleribrott. När det gäller olovligt brukande framgår av rättsfallet NJA&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1987 s. 388 att endast det förhållandet att förhyrd egendom inte åter- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;lämnats i rätt tid inte kan grunda ansvar för detta brott. Det fordras&lt;br&gt;därutöver att det hyrda brukas på något sätt som kan medföra risk för&lt;br&gt;skada eller annan olägenhet för uthyraren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmälningar avseende att uthyrare inte återfått egendom innehåller ofta&lt;br&gt;inte andra uppgifter än att hyresmannen har kvar egendomen i sin&lt;br&gt;besittning. Det kan i dessa fall ifrågasättas om en sådan anmälan över&lt;br&gt;huvud taget innehåller påstående om brott, varför anmälan i dessa fell&lt;br&gt;ofta bör kunna avskrivas med motiveringen att gärningen ej är brott.&lt;br&gt;Finns, trots detta, anledning till antagande att ett brott begåtts torde inte&lt;br&gt;sällan förundersökning ändå kunna underlåtas med hänvisning till den&lt;br&gt;föreslagna åtalsprövningsregeln.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att åtalsprövningsregeln skall vara tillämplig vid förskingringsbrott&lt;br&gt;krävs emellertid att brottet bedöms som undandräkt. Beträffande gräns-&lt;br&gt;dragningen mellan detta brott och förskingringsbrottet hänvisas till avsnitt&lt;br&gt;6.7.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;23 kap. 1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen tillförs ett nytt andra stycke som innebär att förundersökning&lt;br&gt;inte behöver inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda.&lt;br&gt;Även i fortsättningen gäller en principiell skyldighet att inleda för-&lt;br&gt;undersökning om det finns anledning anta att ett brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal har förövats. Genom det nya stycket markeras att förunder-&lt;br&gt;sökning får underlåtas om det inte finns praktiska förutsättningar för att&lt;br&gt;brottet kommer att kunna utredas. Vid bedömningen skall hänsyn endast&lt;br&gt;tas till sådana omständigheter som kan hänföras till det enskilda fellet.&lt;br&gt;Sådana omständigheter att arbetsbelastningen på myndigheten är an-&lt;br&gt;strängd och att det finns utredningsbalanser medför inte att förunder-&lt;br&gt;sökningsplikten bortfaller.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap. 3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse, som&lt;br&gt;innebär att åklagaren har rätt att ge anvisningar för undersökningens be-&lt;br&gt;drivande då förundersökningen leds av polismyndigheten, har upphävts.&lt;br&gt;Skälen för detta har redovisats i avsnitt 7.4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i första stycket om vem som får inleda förundersökning&lt;br&gt;har formulerats om. Den nya lydelsen innebär att förundersökning skall&lt;br&gt;inledas genom ett formligt beslut. I avsnitt 7.3 har närmare redogjorts för&lt;br&gt;skälen till denna ändring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även bestämmelsen om åklagares övertagande av förundersöknmgsled-&lt;br&gt;ningen har ändrats. Av den nya lydelsen framgår uttryckligen att åklag-&lt;br&gt;aren övertar ledningen av förundersökningen avseende brottet. Genom&lt;br&gt;detta klargörs att åklagaren alltid övertar ansvaret för hela förundersök-&lt;br&gt;ningen. Det är inte möjligt att dela en förundersökning på det sättet att&lt;br&gt;åklagaren har ledningen av utredningen mot viss person, medan led-&lt;br&gt;ningen av utredningen i övrigt ligger kvar hos polisen. Skälen för denna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ändring har redovisats i avsnitt 7.4. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har endast några redaktionella ändringar gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I tredje stycket ges regler om polismans rätt att vidta utredningsåtgärder&lt;br&gt;innan förundersökning hunnit inledas. Enligt nuvarande ordning får&lt;br&gt;åtgärder vidtas endast om de inte kan uppskjutas utan olägenhet. Den nya&lt;br&gt;lydelsen innebär att de utredningsåtgärder, som det finns förutsättningar&lt;br&gt;för att vidta, bör göras redan i detta skede av utredningen. Som påpekats&lt;br&gt;i avsnitt 7.3 ger bestämmelsen i sig inte polisman rätt att vidta åtgärder&lt;br&gt;som innehåller någon form av tvång. Liksom tidigare måste beaktas om&lt;br&gt;det är lämpligt att åtgärden vidtas. Förhör bör naturligtvis inte hållas med&lt;br&gt;någon som är chockad eller påverkad av alkohol eller annat. Den&lt;br&gt;utvidgade möjligheten att vidta utredningsåtgärder kommer i praktiken att&lt;br&gt;innebära att utredningen i fler fall än tidigare kan slutföras genom att&lt;br&gt;behörig person beslutar att förundersökning skall inledas samt att&lt;br&gt;polismannens utredningsåtgärder och resultatet av dessa dokumenteras i&lt;br&gt;akten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap. 8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen har förtydligats så att det uttryckligen anges att den gäller&lt;br&gt;även då polisman vidtar åtgärder med stöd av 23 kap. 3 § RB. Skälen för&lt;br&gt;detta har redovisats i avsnitt 7.3. Reglema i 23 kap. 9 § RB om hur&lt;br&gt;länge den som skall höras är skyldig att stanna kvar för förhör är&lt;br&gt;tillämplig oavsett i vilket läge av utredningen som en åtgärd enligt 8 §&lt;br&gt;vidtas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap. 22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheten att underlåta formell förundersökning, i de fall det ändå&lt;br&gt;finns tillräckliga skäl för åtal, har utvidgats till alla brott som inte kan&lt;br&gt;antas föranleda annat än ett bötesstraff. Som närmare utvecklas i avsnitt&lt;br&gt;7.2 innebär regeln inte att det kan ställas mindre krav på det materiella&lt;br&gt;underlaget för prövningen av ansvarsfrågan. Den tar endast sikte på hur&lt;br&gt;dokumentationen sker. I förundersökningskungörelsen ges vissa regler&lt;br&gt;om vad som skall framgå av handlingarna i de fall förundersökning inte&lt;br&gt;behöver göras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 kap. 7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyldigheten för åklagaren att begära förlängning av åtalstiden i de fall&lt;br&gt;beslag skett och åtal inte väckts inom en månad har tagits bort. Skälen&lt;br&gt;för detta har redovisats i avsnitt 10.2. I övrigt har några redaktionella&lt;br&gt;ändringar gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap. 2 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av paragrafen framgår vad som kan tas upp i ett föreläggande enligt 48&lt;br&gt;kap. Den har kompletterats med en upplysning om att även enskilt&lt;br&gt;anspråk som avser betalningsskyldighet kan tas upp i ett strafföre-&lt;br&gt;läggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;119&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap. 4 § &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av paragrafen framgår att det, med undantag för de sällsynta fall då&lt;br&gt;normerade böter utgör påföljd, är möjligt att utfärda strafföreläggande för&lt;br&gt;alla brott som har böter i straffskalan. Att strafföreläggande bara får&lt;br&gt;utfärdas för brott som föranleder böter framgår av 48 kap. 2 § RB. I&lt;br&gt;avsnitt 9.2 redogörs för de överväganden som ligger bakom utvidgningen&lt;br&gt;av möjligheten att utfärda strafföreläggande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap. 5 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen ges bestämmelser om vilka omständigheter som utgör hinder&lt;br&gt;mot att strafföreläggande utfärdas. Det förhållandet att målsäganden för-&lt;br&gt;klarat att han skall föra talan om enskilt anspråk som avser&lt;br&gt;betalningsskyldighet eller begär att åtal skall väckas, skall inte längre i&lt;br&gt;sig kunna utgöra hinder mot att strafföreläggande utfärdas. Om&lt;br&gt;målsäganden förklarat att han tänker fora talan om något annat slag av&lt;br&gt;enskilt anspråk, t.ex. en talan om bättre rätt, utgör detta hinder mot att&lt;br&gt;strafföreläggande utfärdas. Ändringarna har behandlats i avsnitt 9.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap. 5 a §&lt;br&gt;Bestämmelsen innebär att strafföreläggande får omfatta även enskilda&lt;br&gt;anspråk som avser betalningsskyldighet. Skälen för detta har redovisats&lt;br&gt;i avsnitt 9.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I de fall åklagare i dag enligt 22 kap. 2 § första stycket&lt;br&gt;rättegångsbalken är skyldig att föra målsägandens talan - alltså då an-&lt;br&gt;språket är grundat på brottet, talan av åklagaren kan ske utan väsentlig&lt;br&gt;olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat - skall han pröva om&lt;br&gt;anspråket kan tas med i föreläggandet. Om så inte är fallet skall, såsom&lt;br&gt;gäller då brottet är förenat med en fråga om särskild rättsverkan,&lt;br&gt;strafföreläggande över huvud taget inte utfärdas. Åklagaren är i dessa fell&lt;br&gt;hänvisad till att väcka åtal vid domstol. Om det enskilda anspråket är&lt;br&gt;sådant att det inte omfettas av åklagarens skyldighet enligt 22 kap. 2 §&lt;br&gt;RB, utgör anspråket dock inte hinder mot att föreläggande utfärdas. Detta&lt;br&gt;framgår av att föreläggande skall omfetta det enskilda anspråket endast&lt;br&gt;då denna skyldighet finns.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid prövningen av om det enskilda anspråket kan föreläggas för god-&lt;br&gt;kännande måste en rad omständigheter beaktas. Det skall finnas an-&lt;br&gt;ledning anta att den misstänkte kommer att godkänna anspråket. Detta&lt;br&gt;skall vara klart formulerat och det skall tydligt framgå på vilka om-&lt;br&gt;ständigheter anspråket grundas. Det får inte finnas skäl för jämkning av&lt;br&gt;anspråket. Tillgänglig dokumentation, t.ex. fektura på en reparations-&lt;br&gt;kostnad, bör ha getts in. Inget hindrar att det fordrade beloppet är förenat&lt;br&gt;med ränta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap. 6 §&lt;br&gt;Paragrafen har kompletterats med en bestämmelse om vilka uppgifter&lt;br&gt;föreläggandet skall innehålla då ett enskilt anspråk föreläggs för god-&lt;br&gt;kännande (jfr 48 kap. 5 a §). I övrigt har några redaktionella ändringar&lt;br&gt;gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;120&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap. 9 § &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen ges bestämmelser om hur ett strafföreläggande godkänns.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det tillägget har gjorts att ett godkännande i förekommande fall även&lt;br&gt;skall omfatta det enskilda anspråk som tagits upp i strafföreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap. 10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 paragrafen, som innehåller bestämmelser om fullmakt att godkänna ett&lt;br&gt;strafföreläggande, har tillagts en bestämmelse om att fullmakten även&lt;br&gt;skall innehålla uppgift om det enskilda anspråk som den misstänkte är&lt;br&gt;villig att godkänna. I övrigt har några ändringar av redaktionell natur&lt;br&gt;gjorts.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.3 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2 kap. 2 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som innehåller vissa bestämmelser om ansökan i utsök-&lt;br&gt;ningsmål, har kompletterats med en bestämmelse som innebär att en&lt;br&gt;sökande inte behöver ge in exekutionstiteln om denna är ett strafföre-&lt;br&gt;läggande som på grund av föreskrift i lag eller annan författning över-&lt;br&gt;sänds till kronofogdemyndigheten av en myndighet. Ändringen tar sikte&lt;br&gt;på de fåll då ett enskilt anspråk har tagits upp i ett strafföreläggande.&lt;br&gt;Syftet är att målsäganden inte själv skall behöva ta initiativ till indrivning&lt;br&gt;av det enskilda anspråket. Skälen för denna ändring redovisas i avsnitt&lt;br&gt;9.2. Bestämmelsen förutsätter vissa förordningsändringar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap. 15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen innehåller bestämmelser om föreläggande av vite. Rätten för&lt;br&gt;åklagare att föra talan om utdömande av vite har tagits bort. Ändringen&lt;br&gt;kommenteras i avsnitt 5.4.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.4 Förslaget till lag om ändring i checklagen (1932:131)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förslaget, som innebär en avkriminalisering av brott enligt 74 § check-&lt;br&gt;lagen, har kommenterats i avsnitt 6.5.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om&lt;br&gt;enskilda vägar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 106 § ges vissa regler om vite och handräckning i fråga om åtgärder&lt;br&gt;som vidtagits i strid med förordnanden som länsstyrelsen meddelat enligt&lt;br&gt;100 §. Åklagares rätt att ansöka om handräckning har tagits bort.&lt;br&gt;Ändringen kommenteras i avsnitt 5.3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;121&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.6 Förslaget till lag om ändring i trafikbrottslagen&lt;br&gt;(1951:649)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;1 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i första stycket, som kommenteras relativt utförligt i avsnitt&lt;br&gt;6.3 ovan, innebär att gränsen för straffbar oaktsamhet enligt straff-&lt;br&gt;stadgandet för vårdslöshet i trafik höjs och att ett minimistraff om trettio&lt;br&gt;dagsböter införs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.3 bör från det straffbara&lt;br&gt;området för vårdslöshet i trafik i regel undantas sådana förfaranden där&lt;br&gt;trafikanten, på grund av tillfällig ouppmärksamhet eller bristande för-&lt;br&gt;måga, gjort en felbedömning av trafiksituationen. Likaså bör rena&lt;br&gt;manövreringsmisstag normalt inte leda till ansvar enligt aktuell bestäm-&lt;br&gt;melse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med den föreslagna lydelsen av stadgandet är att ansvar för&lt;br&gt;vårdslöshet i trafik skall förbehållas sådana beteenden i trafiken som är&lt;br&gt;att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara&lt;br&gt;utan betydelse om en trafikolycka inträffat eller ej. Detta innebär ett&lt;br&gt;kraftigare understrykande av att det trafikfarliga beteendet verkligen skall&lt;br&gt;vara täckt i subjektivt hänseende. Under trafikbrottslagens tillämpnings-&lt;br&gt;område skall sålunda främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig&lt;br&gt;skyldig till medvetet risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall&lt;br&gt;vid bedömningen hänsyn tas till regelns större eller mindre betydelse ur&lt;br&gt;trafiksäkerhetssynpunkt. Till sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden&lt;br&gt;som bör kunna föranleda ansvar för vårdslöshet i trafik hör exempelvis&lt;br&gt;förande av bil i uttröttat tillstånd, allvarliga brott mot regler till skydd för&lt;br&gt;oskyddade trafikanter, trafikfarliga omkörningar, brott mot stopplikt eller&lt;br&gt;köming mot rött ljus som medfört eller kunnat medföra en trafikfarlig&lt;br&gt;situation, allvarligare hastighetsöverträdelser i trafikfarliga miljöer och&lt;br&gt;förande av trafikfarliga fordon. Beaktas bör också om föraren påtagit sig&lt;br&gt;en särskilt ansvarsfull trafikuppgift, t.ex. förande av en skolbuss. Vid&lt;br&gt;bedömningen bör således mer ses till skyldigheten att inte skapa trafik-&lt;br&gt;farliga situationer än till av den enskilde trafikanten visad större eller&lt;br&gt;mindre skicklighet att klara uppkomna problem i trafiken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ifråga om förhållandet mellan vårdslöshet i trafik och andra straff-&lt;br&gt;stadganden blir liksom för närvarande vanliga konkurrensregler&lt;br&gt;tillämpliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra stycket har endast gjorts språkliga ändringar.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Undantaget i 2 § 2 från rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas&lt;br&gt;inom viss tid när beslag förekommer har upphävts i konsekvens med att&lt;br&gt;bestämmelsen om detta i 27 kap. 7 § RB har upphävts. Vidare har de&lt;br&gt;särskilda reglerna i 2 § 3 om formerna för förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker utan samband med talan om ansvar upphävts och ersatts med de&lt;br&gt;föreslagna generella reglerna i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;122&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fell vid förverkande m.m. om rätt för polis och åklagare att själva besluta Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;om förverkande i denna situation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1016) om&lt;br&gt;ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringsförfettningen utgör en foljdförfettning till sjölagen (1994:1009)&lt;br&gt;som enligt beslut av regeringen träder i kraft den 1 oktober 1994.&lt;br&gt;Avsikten var endast att i paragrafens första stycke byta ut hänvisningen&lt;br&gt;till vissa bestämmelser i den tidigare sjölagen mot en hänvisning till&lt;br&gt;relevanta bestämmelser i den nya sjölagen. Emellertid kom ändrings-&lt;br&gt;förfettningen att formuleras utan beaktande av de ändringar av paragrafen&lt;br&gt;som följer av lagen (1993:1622) om ändring i lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., vilka trädde i kraft den 1&lt;br&gt;april 1994. Således återges paragrafens tredje stycke i sin tidigare lydelse&lt;br&gt;och har det fjärde stycket utelämnats. Regeringen har med anledning&lt;br&gt;härav avstått från att besluta om ikraftträdande av den nu aktuella&lt;br&gt;ändringsförfettningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär att ändringsförfettningen såvitt avser paragrafens&lt;br&gt;tredje och fjärde stycke anpassas till den nu gällande lydelsen av&lt;br&gt;grundförfettningen. Vidare ändras ikraftträdandebestämmelsen så att&lt;br&gt;ändringen träder i kraft utan att regeringen behöver fetta något särskilt&lt;br&gt;beslut därom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om&lt;br&gt;straff för varusmuggling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 16 § ges regler om beslag i varusmugglingsmål. Undantaget i bestäm-&lt;br&gt;melsen från rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss&lt;br&gt;tid när beslag förekommer har upphävts i konsekvens med att bestäm-&lt;br&gt;melsen om detta i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.10 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen&lt;br&gt;(1964:822)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 39 § ges de grundläggande bestämmelserna om vite och handräckning&lt;br&gt;enligt naturvårdslagen. Åklagares rätt att ansöka om handräckning har&lt;br&gt;tagits bort. Ändringen kommenteras i avsnitt 5.3.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13.11 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i&lt;br&gt;narkotikastrafflagen (1968:64)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I 7 § ges bestämmelser om beslag av egendom som kan antas vara&lt;br&gt;förverkad enligt 6 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från rätte-&lt;br&gt;gångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss tid när beslag&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;123&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om detta Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.12 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435)&lt;br&gt;om överlastavgift&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2 och 3 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beloppen och viktavdragen for uttagande av överlastavgift har ändrats for&lt;br&gt;att åstadkomma en ordning där endast de allvarligare fallen av överlast&lt;br&gt;blir föremål for avgiftsbeläggning. För att åstadkomma detta har de&lt;br&gt;avdrag som sker vid beräkning av överlastavgiftema höjts. Samtidigt har&lt;br&gt;en höjning skett av avgiften i de fall avgift skall utgå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Systemet har utformats så att ett grundbelopp på 2 000 kr skall utgå när&lt;br&gt;gränsen för avgiftspliktig överlast överskridits och att avgiften därutöver&lt;br&gt;ökas progressivt i förhållande till överlastens storlek. Viktavdragen före-&lt;br&gt;slås höjda till 1 000 kg för vaije axel vid för högt axeltryck och till 500&lt;br&gt;kg för vaije axel vid för hög bruttovikt. På detta sätt bör avgifterna vid&lt;br&gt;fall av kraftig överlast kunna bli ungefär av samma storleksordning som&lt;br&gt;de som idag utgår, samtidigt som länsstyrelsen befrias från hanteringen&lt;br&gt;av avgifter i de lägre intervallen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.13 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i vapenlagen&lt;br&gt;(1973:1176)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 41 § regleras frågor om beslag i fråga om egendom som kan antas vara&lt;br&gt;förverkad enligt 40 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från&lt;br&gt;rättegångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss tid när beslag&lt;br&gt;förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om detta&lt;br&gt;i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.14 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:1009)&lt;br&gt;om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke är i sak oförändrat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av systematiska skäl har regleringen av förfarandet när stämning&lt;br&gt;utfärdas överflyttats från 3 § tredje stycket till förevarande paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke motsvarar 4 § första stycket första meningen i&lt;br&gt;lagens nuvarande lydelse. Gränsen för när åklagaren får besluta om för-&lt;br&gt;verkande har höjts och skall enligt förslaget gå vid betydande värde.&lt;br&gt;Tolkningen av detta rekvisit bör kunna hämtas från bestämmelserna om&lt;br&gt;grov stöld och grovt bedrägeri. Det innebär i praktiken att gränsen för&lt;br&gt;åklagares beslutanderätt skall ligga kring 100 000 kronor. Regleringen&lt;br&gt;innebär också att åklagaren får besluta om förverkande av sådan egendom&lt;br&gt;som saknar saluvärde, exempelvis förfalskade handlingar, under förut-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;124&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sättning att särskilda skäl inte talar för att saken prövas av rätten. Sådana Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;skäl kan vara att det är tveksamt om vikten av att egendomen förverkas&lt;br&gt;står i proportion till de olägenheter för den enskilde som åtgärden med-&lt;br&gt;för. Det senare rekvisitet skall gälla för samtliga fall där åklagare har&lt;br&gt;beslutanderätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I andra och tredje styckena har intagits förferanderegler när åklagare&lt;br&gt;beslutar om förverkande. Reglerna är i sak oförändrade. Andra stycket&lt;br&gt;andra meningen har dock formulerats något annorlunda i förhållande till&lt;br&gt;den nuvarande lydelsen. Ändringen har kommenterats i avsnitt 10.1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fjärde stycket har intagits en rätt för polisman att besluta om&lt;br&gt;förverkande i uppenbara fall beträffande egendom som saknar saluvärde&lt;br&gt;eller där värdet understiger en dondel av basbeloppet. Formerna för&lt;br&gt;sådana beslut skall i princip vara desamma som för åklagarbeslut. Miss-&lt;br&gt;nöjesanmälan skall inges till polismyndigheten, som därefter får över-&lt;br&gt;lämna ärendet till åklagare om anledning finns att vidhålla att egendomen&lt;br&gt;skall förverkas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I femte stycket har intagits ett bemyndigande för Rikspolisstyrelsen att&lt;br&gt;meddela föreskrifter om tillämpningen. Med hänsyn till att rätten att&lt;br&gt;besluta om förverkande för att bli praktiskt användbar bör få användas&lt;br&gt;av polisman i det dagliga arbetet, bör förhållandevis noggranna tillämp-&lt;br&gt;ningsföreskrifter utarbetas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen, som motsvarar 3 § första och andra stycket i lagens&lt;br&gt;nuvarande lydelse, upptar bestämmelser om kungörelsedelgivning.&lt;br&gt;Reglerna blir gemensamma för såväl beslut av domstol som beslut av&lt;br&gt;åklagare eller polisman. Beloppsgränsen för när delgivning får ske genom&lt;br&gt;anslag på rättens kansli har anknutits till basbeloppet och bestämts till en&lt;br&gt;tiondel av detta belopp. Detta innebär en omedelbar höjning av&lt;br&gt;beloppsgränsen till för närvarande cirka 3 500 kronor.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.15 Förslaget till lag om ändring i plan- och&lt;br&gt;bygglagen (1987:10)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 10 kap. 8 § ges regler om i vilken ordning olika avgifter, som kan tas&lt;br&gt;ut enligt 10 kap. 4-7 §§, skall prövas. Enligt nuvarande ordning skall&lt;br&gt;frågan om tilläggsavgift skall tas ut prövas av allmän domstol på talan av&lt;br&gt;åklagare. Ändringen innebär att det anförtros byggnadsnämnden att själv-&lt;br&gt;ständigt pröva om talan om tilläggsavgift skall föras och att också utföra&lt;br&gt;denna talan. Talan skall i fortsättningen prövas av allmän förvaltnings-&lt;br&gt;domstol, dvs. länsrätt. Vid överklagande till kammarrätt krävs det pröv-&lt;br&gt;ningstillstånd. Skälen för ändringarna har redovisats i avsnitt 5.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;125&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.16 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen&lt;br&gt;(1987:259)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;41 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen har tagits in ett bemyndigande för regeringen att meddela&lt;br&gt;föreskrifter om skyldighet för den som jagar att betala en särskild avgift&lt;br&gt;för vilt som falls i strid mot gällande licens. Regeringen avser att ta in&lt;br&gt;regler om särskild avgift i förordningen (1980:400) om ersättning vid&lt;br&gt;vissa viltskador m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43 och 45 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det subjektiva rekvisitet oaktsamhet i 43 § andra stycket och 45 § första&lt;br&gt;stycket har ändrats till grov oaktsamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffbestämmelsen i 45 § tredje stycket för åsidosättande av vad som&lt;br&gt;föreskrivits i en för jakten meddelad licens har upphävts. Straff for brott&lt;br&gt;mot licensbestämmelser kommer härigenom endast att regleras i 43 § 1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna kommenteras närmare i avsnitt 6.6.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 och 48 §§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna är en konsekvens av att straffansvaret i 45 § tredje stycket&lt;br&gt;föreslås upphävt.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.17 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950)&lt;br&gt;om kulturminnen m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 3 kap. 17 § ges vissa regler om vite och handräckning. Möjligheten för&lt;br&gt;åklagare att ansöka om handräckning har upphävts. Ändringen kom-&lt;br&gt;menteras närmare i avsnitt 5.3.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.18 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969)&lt;br&gt;om förbud mot vissa dopningsmedel&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 6 § ges bestämmelser om beslag av egendom som kan antas vara&lt;br&gt;förverkad enligt 5 § samma lag. Undantaget i bestämmelsen från rätte-&lt;br&gt;gångsbalkens regler om att åtal skall väckas inom viss tid när beslag&lt;br&gt;förekommer har upphävts i konsekvens med att bestämmelsen om detta&lt;br&gt;i 27 kap. 7 § andra stycket RB har upphävts.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;13.19 &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslaget till lag om ändring i ordningslagen&lt;br&gt;(1993:1617)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;I 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ges vissa bestämmelser om beslag.&lt;br&gt;Undantaget i bestämmelserna från rättegångsbalkens regler om att åtal&lt;br&gt;skall väckas inom viss tid när beslag förekommer har upphävts i kon-&lt;br&gt;sekvens med att bestämmelsen om detta i 27 kap. 7 § andra stycket RB&lt;br&gt;har upphävts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;126&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Sammanfattning av betänkandet Ett reformerat&lt;br&gt;åklagarväsende (SOU1992:61)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Inledning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarväsendet, liksom rättsväsendet i övrigt, har under en läng följd&lt;br&gt;av år utsatts för påfrestningar bl.a. i form av ökade arbetsmängder.&lt;br&gt;Resurser har inte kunnat tillföras för att fullt ut kompensera denna&lt;br&gt;utveckling. Det har medfört att arbetssituationen inom åklagarväsendet&lt;br&gt;blivit alltmer pressad. Medan regelverket för förfärandet i domstol&lt;br&gt;genomgått stora förändringar har reglerna om förundersökning varit i&lt;br&gt;stort sett oförändrade sedan rättegångsbalken trädde i kraft år 1948.&lt;br&gt;Någon samlad översyn av åklagarverksamheten har inte heller i övrigt&lt;br&gt;företagits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund har utredningen getts i uppdrag att se över regel-&lt;br&gt;verk, rutiner och organisation inom åklagarverksamheten i syfte att&lt;br&gt;undersöka om dessa svarar mot dagens krav och de krav som kommer&lt;br&gt;att ställas i framtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utgångspunkten och målsättningen för våra överväganden har varit att&lt;br&gt;åklagarverksamheten skall präglas av effektivitet och rättssäkerhet, att&lt;br&gt;åklagarna inte skall syssla med annat än sådant som kräver åklagar-&lt;br&gt;kompetens och att en slagkraftig åklagarorganisation skall skapas som&lt;br&gt;kan möta framtidens krav på bl.a. decentraliserat beslutsfattande och&lt;br&gt;flexibilitet i verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Betänkandet kan indelas i fyra huvudavsnitt. I det första behandlas&lt;br&gt;avkriminalisering m.m., i det andra frågor om åtalspliktens utformning,&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse och annat som avser åklagarens prövning av åtals-&lt;br&gt;frågan, i det tredje reglerna om förundersökning och i det fjärde&lt;br&gt;åklagarväsendets organisation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avkriminalisering m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tillväxten av antalet straffbestämmelser har under många år varit be-&lt;br&gt;tydande. Det totala antalet straffbestämmelser är numera mycket stort,&lt;br&gt;särskilt inom specialstraffrätten. Samtidigt är det utredningens uppfatt-&lt;br&gt;ning att kriminalisering som sanktionsform bör användas med försiktig-&lt;br&gt;het. Andra sanktionsformer kan vara väl så effektiva och inte sällan&lt;br&gt;enklare att hantera. Mot denna bakgrund gör vi bedömningen att ut-&lt;br&gt;rymmet för avkriminalisering i och för sig borde vara betydande. Med&lt;br&gt;hänsyn till de svårigheter som är förknippade härmed har vi emellertid&lt;br&gt;begränsat oss till att gå in på vissa områden där begränsning av straff-&lt;br&gt;ansvaret framstår som särskilt motiverat. Vi föreslår att regeringen&lt;br&gt;därutöver skall ge generella direktiv till departement och kommittéer att&lt;br&gt;iaktta restriktivitet med nykriminalisering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår en inskränkning av det straffbara området vid vårdslöshet&lt;br&gt;i trafik. Endast den som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet&lt;br&gt;skall dömas till straff enligt angiven bestämmelse. Lägsta straff skall&lt;br&gt;vara 30 dagsböter. Merparten av de trafikhändelser som härigenom&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;127&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;faller utanför tillämpningen av straffstadgandet för vårdslöshet i trafik&lt;br&gt;utgör överträdelser av någon särskilt straffbelagd regel i trafiklagstift-&lt;br&gt;ningen. De kommer härigenom att kunna beivras genom föreläggande&lt;br&gt;av bötesstraff av polisman direkt på plats i samband med ingripandet&lt;br&gt;utan någon tidsödande utredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att gränsen för när överlastavgift skall tas ut höjs. Samti-&lt;br&gt;digt föreslås att avgifterna skall höjas i de fall denna gräns överskrids.&lt;br&gt;Lägsta avgift föreslås bli 2 000 kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Straffbestämmelsen i checklagen för den som ställer ut en check utan&lt;br&gt;täckning eller som förfogar över täckningen innan checken skall upp-&lt;br&gt;visas föreslås upphävd. Straffbestämmelsen för bedrägeri bör fånga upp&lt;br&gt;de fell som enligt vårt uppfattning är straffvärda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår avkriminalisering av brott enligt utlänningslagen som&lt;br&gt;består i att utlänning haft anställning utan arbetstillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att jaktlagen skall ändras så att det för straffbarhet skall&lt;br&gt;krävas att i vart fell grov oaktsamhet föreligger och att straff-&lt;br&gt;bestämmelsen för bl.a. lindrigare former av s.k. överskjutning upphävs.&lt;br&gt;Samtidigt föreslås en rätt för länsstyrelsen att i sådana fell ta ut en&lt;br&gt;förhöjd fällavgift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om förbud mot politiska uniformer har av regeringen överläm-&lt;br&gt;nats till utredningen. Enligt vår mening talar i och för sig starka skäl&lt;br&gt;för att förbudet i dess nuvarande form bör inskränkas i vart fell till mer&lt;br&gt;samhällsferlig uniformering. Med hänsyn till det lagstiftningsarbete som&lt;br&gt;pågår angående förbud mot rasistiska organisationer och straffbestäm-&lt;br&gt;melser som har samband därmed avstår vi dock från att lämna något&lt;br&gt;konkret förslag i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att straffansvaret i värnpliktslagstiftnin gen för underlåten-&lt;br&gt;het av värnpliktig att tillse att han nås av postförsändelse och att kvittera&lt;br&gt;ut postförsändelse avskaffas. Samtidigt föreslås att vämpliktsmyndig-&lt;br&gt;hetema får vissa möjligheter att vid vite anmoda värnpliktig att lämna&lt;br&gt;upplysningar om personliga förhållanden av betydelse för hans tjänst-&lt;br&gt;göring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skyldigheten att betala hundskatt föreslås avskaffad. Vi föreslår att&lt;br&gt;lagen om hundskatt upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi behandlar frågor om enklare utrustningsbestämmelser för fordon,&lt;br&gt;men föreslår ingen förändring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det skall stadgas särskilda restriktioner vid åtalspröv-&lt;br&gt;ningen vid vissa brott som har sin grund i ett avtalsförhållande mellan&lt;br&gt;en näringsidkare och en konsument och där förhållandena är sådana att&lt;br&gt;näringsidkaren enligt vår bedömning har goda förutsättningar att betinga&lt;br&gt;sig säkerhet eller på annat sätt motverka överträdelser. De brott som&lt;br&gt;avses är olovliga förfaranden med förhyrd egendom och övertrasseringar&lt;br&gt;av eget konto.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åtalsplikten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De svenska åtalsreglema bygger på principen om absolut åtalsplikt. En&lt;br&gt;åklagare är i princip skyldig att väcka åtal när förutsättningar för detta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;128&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreligger. Principen är dock urholkad genom förhållandevis omfettande&lt;br&gt;undantagsregler. Vi for mot bakgrund av arbetsläget och annat en&lt;br&gt;diskussion om det finns anledning att ta steget över till en relativ åtals-&lt;br&gt;plikt, alltså att grundprincipen skall vara att åklagare på skönsmässiga&lt;br&gt;grunder får pröva om åtal skall väckas. Vi föreslår dock att den&lt;br&gt;grundläggande regeln om absolut åtalsplikt skall bibehållas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna till åtalsunderlåtelse utvidgades år 1985. Inom ramen&lt;br&gt;for övervägandena om åtalspliktens utformning har vi gjort en&lt;br&gt;utvärdering av hur reglerna har tillämpats och övervägt om de bör&lt;br&gt;förändras. Vi konstaterar att det totala antalet åtalsunderlåtelser enligt&lt;br&gt;rättegångsbalken varit förhållandevis konstant under senare år och&lt;br&gt;fektiskt sjunkit något efter reformen år 1985. Det är särskilt åtals-&lt;br&gt;underlåtelse vid bötesbrott som minskat. Mot bakgrund bl.a. av utfellet&lt;br&gt;av utvärderingen finner vi inte anledning att föreslå någon ändring av&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse reglema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av stor processekonomisk betydelse är reglema om förundersök-&lt;br&gt;ningsbegränsning. Med hänsyn inte minst till brottsutvecklingen måste i&lt;br&gt;det sammanhanget beaktas möjligheterna till prioritering på för-&lt;br&gt;undersökningsstadiet. Vi har övervägt förutsättningarna för att för-&lt;br&gt;fattningsreglera prioriteringsfrågoma. Vi konstaterar dock att priori-&lt;br&gt;tering, utöver vad som redan gäller enligt dagens lagstiftning, mer är en&lt;br&gt;fråga resurser och hur de används. Erfarenheterna av den betydande&lt;br&gt;frihet vad avser resurshanteringen som givits den lokala polis-&lt;br&gt;organisationen kan eventuellt komma att aktualisera någon form av&lt;br&gt;föreskrifter angående prioriteringen av resurser i framtiden. Den frågan&lt;br&gt;får emellertid övervägas i ett annat sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi har härutöver funnit att förundersökningsplikten, såsom den&lt;br&gt;kommer till uttryck i rättegångsbalken, bör förtydligas. Vi föreslår att&lt;br&gt;det uttryckligen skall anges att det inte föreligger skyldighet att inleda&lt;br&gt;förundersökning, om det är uppenbart att en utredning inte kan komma&lt;br&gt;att leda till att brottet blir uppklarat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett avseende föreslår vi en direkt utvidgning av möjligheterna till&lt;br&gt;förundersökningsbegränsning. Rätten att underlåta att inleda eller att&lt;br&gt;nedlägga en förundersökning i s.k. disproportionsfell, alltså då kost-&lt;br&gt;naden för att utreda och lagfora brottet inte står i rimlig proportion till&lt;br&gt;sakens betydelse, föreslås sålunda utvidgad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna till strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot&lt;br&gt;har enligt vår mening haft stor betydelse för att snabbt och effektivt&lt;br&gt;beivra lindrigare brott. Vi föreslår att möjligheterna härtill utvidgas. Vi&lt;br&gt;föreslår också att strafföreläggande och ordningsbot slås samman till ett&lt;br&gt;institut - föreläggande av påföljd. Enligt det nya institutet, som&lt;br&gt;beträffande förfarandet helt ansluter till dagens regler, skall åklagare få&lt;br&gt;förelägga påföljd när brottet förskyller böter, oavsett vilket högsta straff&lt;br&gt;som är stadgat för brottet, och när det är uppenbart att påföljden skall&lt;br&gt;bestämmas till villkorlig dom. Föreläggande skall också få uppta&lt;br&gt;medgivna enskilda anspråk. Polisman skall få utfärda bötesföreläggande&lt;br&gt;i de fell brottet förskyller penningböter och upptagits i vad som&lt;br&gt;motsvarar dagens ordningsbotskatalog. Det innebär att möjligheter&lt;br&gt;öppnas att ge sådant föreläggande exempelvis för lindrigare snatteribrott&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga I&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;129&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och andra enklare brott med dagsböter i straffskalan. Vi föreslår också&lt;br&gt;att det infors en möjlighet att ge andra myndigheter än, såsom idag,&lt;br&gt;polis och tull rätt att utfärda bötesföreläggande. Bland de myndigheter&lt;br&gt;som bör kunna komma ifråga kan nämnas kustbevakningen och&lt;br&gt;yrkesinspektionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att ytterligare utvidga möjligheterna till bötesföreläggande och&lt;br&gt;bättre anpassa straffskalan till förseelsernas straffvärde föreslår vi att&lt;br&gt;påföljden ändras från dagsböter till penningböter för överträdelser av&lt;br&gt;reglema om arbetstid vid vägtransport samt för brott mot sjötrafikför-&lt;br&gt;ordningen och lagen om register för fritidsbåtar. Vi avvisar möjlig-&lt;br&gt;heterna att ta upp körkortsfrågor i föreläggande av påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätten for åklagare att själv besluta om förverkande utan samband&lt;br&gt;med talan om ansvar för brott föreslås utvidgad. Idag gäller att saken&lt;br&gt;måste prövas av rätten om värdet av egendomen överstiger en tiondel&lt;br&gt;av basbeloppet eller om egendomen saknar saluvärde. Vi föreslår att&lt;br&gt;åklagare skall ges generell rätt att besluta om förverkande i denna&lt;br&gt;situation om inte egendomen har ett betydande värde eller det finns&lt;br&gt;särskilda skäl att saken prövas av rätten. Den som drabbas av&lt;br&gt;förverkandet skall dock alltid ha rätt att påkalla domstolsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår vidare att det införs en rätt för polisman att exempelvis i&lt;br&gt;samband med ingripande besluta om förverkande, när ansvarstalan inte&lt;br&gt;skall föras. Som förutsättning härför föreslås gälla att saken är uppenbar&lt;br&gt;och att egendomen saknar saluvärde eller är värd mindre än en tiondel&lt;br&gt;av basbeloppet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I konsekvens med våra förslag om förverkande utan samband med&lt;br&gt;åtal föreslår vi att polis och åklagares rätt att förelägga förverkande i&lt;br&gt;samband med föreläggande av påföljd utvidgas i motsvarande mån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En grundläggande tanke i direktiven är renodling av åklagarrollen,&lt;br&gt;alltså att åklagare bara skall syssla med sådant som kräver straffrättslig&lt;br&gt;kompetens. Mot bakgrund härav har vi gjort en genomgång av de&lt;br&gt;uppgifter som åvilar åklagare utanför brottmålsområdet och funnit att de&lt;br&gt;allra flesta av dessa uppgifter bör foras över till någon annan&lt;br&gt;myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgiften att föra talan om påförande av tilläggsavgifter för olovligt&lt;br&gt;byggande bör föras över till byggnadsnämnderna. Uppgiften att fora det&lt;br&gt;allmännas talan vid överklagade beslut angående disciplinansvar för&lt;br&gt;krigsmän bör anförtros den beslutande militära myndigheten. Uppgiften&lt;br&gt;att föra talan om uttagande av felparkeringsavgifter bör läggas på&lt;br&gt;kommunen och samordnas med det gällande systemet för uttagande av&lt;br&gt;kontrollavgifter vid s.k. tomtmarksparkering. Uppgiften att föra talan&lt;br&gt;om handräckning bör avlastas allmän åklagare utom i ett särskilt angivet&lt;br&gt;fell. Åklagarnas befettning med ärenden angående viten bör helt&lt;br&gt;upphöra förutom såvitt avser de s.k. generella vitena.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I detta avsnitt behandlar vi slutligen frågan om de legering av&lt;br&gt;åklagaruppgifter till administrativ personal. De formella delegations-&lt;br&gt;möjlighetema är enligt vår mening tillfredsställande. Vi framhåller&lt;br&gt;samtidigt det angelägna i att vaije personalkategoris förutsättningar och&lt;br&gt;kompetens tas till vara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;130&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Målsättningen for översynen av reglema om förundersökningsledning&lt;br&gt;och av förundersökningsförfarandet är att skapa ett förfärande som är&lt;br&gt;snabbt och effektivt och leder till förkortad tid mellan brott och straff,&lt;br&gt;samtidigt som rättssäkerhetsintressena tas tillvara.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning i brottmål leds av antingen polis eller åklagare. I&lt;br&gt;mål av enkel beskaffenhet och när utredningen är på spaningsstadiet&lt;br&gt;leds utredningen normalt av polis. När utredningen kommit så långt att&lt;br&gt;någon kan skäligen misstänkas för brottet och saken inte är av enkel&lt;br&gt;beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagare. Vi har efter en&lt;br&gt;genomgång av reglema funnit detta vara en i stort sett tillfredsställande&lt;br&gt;ordning och föreslår ingen ändring härav. Ett förslag har väckts i&lt;br&gt;utredningen att det bör undersökas om polis och åklagare på lokal nivå&lt;br&gt;skall slås samman till en organisation. Utredningen finner dock att&lt;br&gt;dagens ordning med polis och åklagare i skilda organisationer bör&lt;br&gt;bibehållas. De fördelar som eventuellt kan vinnas genom en samman-&lt;br&gt;slagning uppväger inte nackdelarna från bl.a. tillsyns- och kontroll-&lt;br&gt;synpunkt av att åklagarna inte längre skulle vara fristående från polisen.&lt;br&gt;Vi uttalar oss dock för ett utvidgat samarbete mellan polis och&lt;br&gt;åklagare, särskilt på det lokala planet. Företrädare för åklagarmyndig-&lt;br&gt;heten föreslås ges rätt och skyldighet att närvara i polisstyrelsen när&lt;br&gt;frågor av betydelse för åklagarverksamheten behandlas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår också att regeringen skall ge riksåklagaren och rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen i uppdrag att driva ett projekt för att utveckla samarbetet&lt;br&gt;mellan polis- och åklagarorganisationen på olika nivåer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad avser förundersökningsförfarandet har vi med utgångspunkt i&lt;br&gt;förundersökningens syfte undersökt om det är möjligt att slopa kravet&lt;br&gt;på förundersökning i vissa fäll. Vi föreslår att kravet på formell&lt;br&gt;förundersökning slopas generellt för bötesbrott, om tillräckliga skäl för&lt;br&gt;åtal ändå föreligger. Förslaget innebär i princip ingen skillnad i det&lt;br&gt;materiella underlaget för åtalsbeslutet, utan avser i huvudsak en lättnad&lt;br&gt;i dokumentationskravet. För allvarligare brott anser vi att kravet på&lt;br&gt;förundersökning skall vara kvar i sin nuvarande form. Det innebär inte&lt;br&gt;att förfärandet som sådant inte skulle kunna ändras. Tvärtom är det vår&lt;br&gt;uppfättning att redan dagens regler medger stor frihet att anpassa&lt;br&gt;förfärandet efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I direktiven tas upp frågan om behov av reglering av förutsättningarna&lt;br&gt;och formerna för förutredning och förspaning. Vi finner för vår del att&lt;br&gt;behov av förfättningsreglering inte föreligger, men att vissa råd och&lt;br&gt;föreskrifter vad avser dokumentation och liknande bör utfärdas av&lt;br&gt;riksåklagaren och rikspolisstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det föreligger inte sällan problem med att avgöra när en förutredning&lt;br&gt;formellt övergår i en förundersökning och omfättningen av en pågående&lt;br&gt;förundersökning. Vi framhåller betydelsen, inte minst från kontroll-&lt;br&gt;synpunkt, av att kunna avgöra en utrednings formella status och&lt;br&gt;omfättning. Mot bakgrund härav föreslår vi att beslut om att inleda eller&lt;br&gt;utvidga en förundersökning alltid skall dokumenteras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;131&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En möjlighet att påskynda och effektivisera förundersökningsför-&lt;br&gt;fårandet är att ta tillvara de möjligheter som finns att hålla förhör och&lt;br&gt;vidta andra utredningsåtgärder direkt på platsen för ett brott eller i&lt;br&gt;samband med anmälansupptagning. Idag ses denna möjlighet närmast&lt;br&gt;som en undantagssituation. Vi föreslår med anledning härav att polis-&lt;br&gt;mans rätt och skyldighet att vidta utredningsåtgärder i berörda&lt;br&gt;situationer innan en förundersökning hunnit inledas skall utvidgas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid behandlingen av förundersökningsförfarandet tar vi också upp&lt;br&gt;vissa metodfrägor såsom kallelse och hämtning till förhör, kommuni-&lt;br&gt;kation mellan polis och åklagare i förundersökningens inledningsskede&lt;br&gt;och behovet av s.k. feed-back. Några regelförändringar i detta avseende&lt;br&gt;föreslås dock inte. Vi understryker vikten av centralt metodut-&lt;br&gt;vecklingsarbete, såväl internt inom åklagarväsendet som i samarbete&lt;br&gt;mellan riksåklagaren och rikspolisstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vår uppmärksamhet har också riktats mot formerna för dokumenta-&lt;br&gt;tion av olika förundersökningsåtgärder, särskilt förhör. Det är vårt&lt;br&gt;allmänna intryck att det här finns ett förhållandevis stort utrymme för&lt;br&gt;effektivisering av förfarandet. Vi föreslår att reglema om förunder-&lt;br&gt;sökningsprotokollets utformning skall ändras så att det klart framgår att&lt;br&gt;i protokollet, utöver vad som krävs från kontrollsynpunkt, inte skall&lt;br&gt;upptas mer än vad som behövs för prövning av åtalsfrågan och målets&lt;br&gt;beredande till huvudförhandling. I den mån ett förhör under förunder-&lt;br&gt;sökning kan förväntas komma att behöva åberopas vid kommande&lt;br&gt;huvudförhandling föreslår vi att bandinspelning av förhöret i ökad&lt;br&gt;utsträckning skall användas härför. Vi är medvetna om att de&lt;br&gt;förändringar i dokumentationsmetodema som vi föreslår kan kräva ett&lt;br&gt;betydande metodutvecklingsarbete och måhända särskilda utbild-&lt;br&gt;ningsinsatser. Vi föreslår att regeringen ger riksåklagaren och rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen i uppdrag att genomföra en försöksverksamhet för att&lt;br&gt;undersöka vilka möjligheter till effektivisering som vårt förslag kan&lt;br&gt;innebära.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stora svårigheter föreligger inte sällan idag att genomföra s.k.&lt;br&gt;slutdelgivning, alltså att delge den misstänkte underrättelse om rätten att&lt;br&gt;ta del av förundersökningsmaterialet innan åtal väcks. Vi föreslår att&lt;br&gt;sådan underrättelse skall få göras genom förenklad delgivning enligt&lt;br&gt;delgivningslagen. I samband därmed föreslås att det i förundersök-&lt;br&gt;ningskungörelsen också skall anges vilka övriga delgivningsformer som&lt;br&gt;får användas vid sådan underrättelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarväsendets organisation&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårt övergripande mål vid översynen av åklagarväsendets organisation&lt;br&gt;- vid vilken vi biträtts av statskontoret - är att få till stånd ett mera&lt;br&gt;slagkraftigt och effektivt åklagarväsende. Det finns flera alternativ till&lt;br&gt;en framtida struktur av åklagarväsendets organisation. Ett alternativ är&lt;br&gt;givetvis den nuvarande organisationsstrukturen, kanske med vissa&lt;br&gt;smärre förändringar. De andra alternativ som vi bedömt vara realistiska&lt;br&gt;är dels en sammanslagning av åklagardistrikt till större distrikt, dels den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;132&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;s.k. länspolismästarmodellen och dels den s.k. läns/regionmodellen. Vi&lt;br&gt;belyser och tar ställning till samtliga dessa alternativ. Sammanfatt-&lt;br&gt;ningsvis anser vi att metoden att koncentrera resurserna inom&lt;br&gt;åklagarväsendet till färre verksamhetsorter liksom den s.k. länspolis-&lt;br&gt;mästarmodellen inte tillgodoser de krav som bör ställas på en framtida&lt;br&gt;åklagarorganisation. De egentliga alternativ som finns är därför enligt&lt;br&gt;vår uppfattning den nuvarande organisationen och den s.k. region-&lt;br&gt;modellen. Den nuvarande organisationen bör och kan förbättras i vissa&lt;br&gt;avseenden. En avvägning mellan en sådan förbättrad organisation och&lt;br&gt;en regionmodell utfaller dock - i enlighet med vad även statskontoret&lt;br&gt;funnit - till regionmodellens fordel. Vår uppfattning är att det genom en&lt;br&gt;övergång till en regionmodell inom åklagarväsendet skapas bättre&lt;br&gt;förutsättningar för att i framtiden kunna bedriva åklagarverksamheten&lt;br&gt;mer flexibelt och effektivt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regionmodellen innebär att samtliga åklagarmyndigheter inom en&lt;br&gt;region läggs samman till en enda myndighet. Åklagarverksamheten skall&lt;br&gt;dock bedrivas på samma orter som i dag. Chefen för åklagar-&lt;br&gt;myndigheten, överåklagaren, har både det övergripande och det direkta&lt;br&gt;ansvaret för att verksamheten inom hela regionen bedrivs på ett&lt;br&gt;effektivt sätt. Överåklagaren har frihet att disponera och använda&lt;br&gt;resurser i form av personal och medel på det sätt han anser vara mest&lt;br&gt;effektivt för verksamheten. Förslagen i denna del innebär enligt vår&lt;br&gt;mening ett konsekvent fullföljande av den decentralisering av det&lt;br&gt;ekonomiska ansvaret som sker den 1 juli 1992. Administrationen skall i&lt;br&gt;princip vara samlad hos överåklagaren. Därmed kommer åklagar-&lt;br&gt;distrikten i huvudsak att vara avlastade allt administrativt arbete och helt&lt;br&gt;kunna inrikta sig på det operativa arbetet. Chefsåklagaren skall liksom&lt;br&gt;i dag ha det direkta ansvaret för det operativa arbetet inom sitt distrikt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att dagens indelning i regioner behålls med två undantag.&lt;br&gt;Vi föreslår dels att Stockholmsregionen delas i två regioner och dels att&lt;br&gt;Vänersborgsregionen förs samman med Göteborgsregionen. Vi föreslår&lt;br&gt;också att de nuvarande regionåklagarmyndighetema i Stockholm,&lt;br&gt;Göteborg och Malmö omlokaliseras till Solna, Huddinge, Borås&lt;br&gt;respektive Lund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårt förslag till ny åklagarorganisation innebär inte några föränd-&lt;br&gt;ringar av indelningen i åklagard i strikt. Förändringar av distriktsindel-&lt;br&gt;ningen bör enligt vår mening i första hand initieras inom respektive&lt;br&gt;region. Det är verksamhetens behov jämte de ekonomiska ramarna för&lt;br&gt;myndighetens verksamhet som bör bilda underlag för en bedömning&lt;br&gt;härvidlag. En sådan bedömning bör göras av överåklagaren som på&lt;br&gt;lämpligt sätt bör ta initiativ till ifrågavarande förändringar. Det bör&lt;br&gt;dock ankomma på regeringen att besluta om på vilka orter åklagar-&lt;br&gt;verksamhet skall bedrivas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att det vid vaije åklagarmyndighet, förutom vid&lt;br&gt;statsåklagarmyndigheten för speciella mål, inrättas en ledningsgrupp. I&lt;br&gt;ledningsgruppen bör ingå myndighetschefen, statsåklagare, samtliga&lt;br&gt;chefsåklagare inom myndigheten samt den administrative chefen.&lt;br&gt;Ledningsgruppen skall ha till uppgift att inför myndighetschefens beslut&lt;br&gt;behandla viktiga för verksamheten övergripande frågor. Vi framhåller&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;133&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vikten av att den nya åklagarorganisationen inte får innebära att&lt;br&gt;åklagarverksamheten förlorar sin lokala tyngdpunkt. Överåklagarens&lt;br&gt;uppgifter som myndighetschef inom regionen bör också i fortsättningen&lt;br&gt;vara av huvudsakligen övergripande karaktär. Det skall dock vara&lt;br&gt;chefsåklagaren som inom sitt distrikt svarar för att åklagarverksamheten&lt;br&gt;bedrivs på avsett sätt. För att överåklagaren skall kunna leda&lt;br&gt;verksamheten på ett effektivt sätt bör han enligt vår uppfattning kunna&lt;br&gt;delegera ansvar och befogenheter till åklagardistrikten. Det bör&lt;br&gt;ankomma på riksåklagaren att utforma riktlinjer för delegationen. Vi&lt;br&gt;diskuterar även behovet av medborgerligt inflytande inom åklagar-&lt;br&gt;väsendet men avstår med hänsyn till annat pågående utredningsarbete&lt;br&gt;från att lämna förslag i denna del.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår uppfattning bör det i första hand ankomma på överåkla-&lt;br&gt;garen att ansvara för hur respektive myndighet organiseras. Vi påpekar&lt;br&gt;dock att det kan vara rimligt att vid utformningen av myndigheternas&lt;br&gt;organisation utgå från dagens ordning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det ingår inte i vårt uppdrag att göra en översyn av riksåklagarens&lt;br&gt;uppgifter och organisation. Riksåklagarens framtida roll är dock av stor&lt;br&gt;betydelse vid utformningen av den framtida åklagarorganisationen. Vi&lt;br&gt;föreslår därför att det görs en översyn av riksåklagarens verksamhet och&lt;br&gt;organisation. Översynen bör även omfatta riksåklagarens administration&lt;br&gt;samt ansvarsförhållandena för ADB-frågoma inom åklagarväsendet. Vi&lt;br&gt;redogör dock något kortfattat för vår syn på riksåklagarens framtida&lt;br&gt;roll. Vi redovisar också ett förslag till en framtida administrativ&lt;br&gt;ansvars- och arbetsfördelning mellan riksåklagaren, åklagarmyndig-&lt;br&gt;heterna och åklagardistrikten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att en ordning med tidsbegränsade förordnanden för&lt;br&gt;överåklagarna bör övervägas i särskild ordning. Med hänsyn till det&lt;br&gt;väsentligt ändrade arbetsinnehållet i arbetsuppgifterna för en överåkla-&lt;br&gt;gare bör också övervägas om tjänsterna som överåklagare skall&lt;br&gt;kungöras lediga då den nya organisationen genomförs. En annan fråga&lt;br&gt;som enligt vår uppfattning bör beaktas, exempelvis inom ramen för&lt;br&gt;översynen av riksåklagarens framtida roll, är om även riksåklagarens&lt;br&gt;och biträdande riksåklagarens tjänster bör tidsbegränsas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt vår uppfattning är det av stor vikt att vaije åklagare har en&lt;br&gt;bred kunskap och en allmän överblick över olika typer av juridiska&lt;br&gt;frågor. Vi anser dock att det på områden som kräver särskild utbildning&lt;br&gt;och erfarenhet kan finnas skäl för en ökad specialisering. De brottstyper&lt;br&gt;vi anser närmast kan komma ifråga för en ökad specialisering är sexual-&lt;br&gt;brott mot barn, ungdomsmål, miljömål, eko-mål och narkotikamål. Vi&lt;br&gt;vill dock inte utesluta en ökad specialisering på ytterligare områden.&lt;br&gt;Det är dock den operativa verksamhetens behov som skall styra&lt;br&gt;inriktningen av specialiseringen. Specialiseringens nackdelar bör mot-&lt;br&gt;verkas genom en ökad cirkulation. Vi anser därför att riksåklagaren bör&lt;br&gt;ta under övervägande frågan om specialtjänstema som eko-åklagare och&lt;br&gt;narkotikaåklagare skall tidsbegränsas. Vi föreslår att riksåklagaren skall&lt;br&gt;ange de riktlinjer som behövs för att nå en ändamålsenlig specialisering&lt;br&gt;inom åklagarväsendet. Det bör sedan ankomma på överåklagaren att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;134&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bedriva verksamheten med utgångspunkt i de riktlinjer som riks-&lt;br&gt;åklagaren lagt fast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi föreslår att åklagarnas lokala behörighet regleras i åklagar-&lt;br&gt;förordningen. Att därutöver införa formella forumregler för åklagarna,&lt;br&gt;på det sätt som gäller för domstol, anser vi inte vara motiverat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Slutligen föreslår vi att statsåklagarmyndigheten för speciella mål&lt;br&gt;behålls i sin nuvarande form men att myndigheten ges administrativt&lt;br&gt;stöd av någon av de större åklagarmyndigheterna i Stockholm. Vi&lt;br&gt;föreslår vidare att myndigheten skall fungera som central informa-&lt;br&gt;tionsbank, bl.a. när det gäller frågor av internationell karaktär. Vi&lt;br&gt;betonar också vikten av ett väl fungerande samarbete med polisen och&lt;br&gt;då framförallt med rikskriminalens eko-rotel.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konsekvenser och genomförande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi redovisar vilka konsekvenser som kan uppkomma om våra förslag&lt;br&gt;genomförs. Sammanfattningsvis anser vi att förslagen som rör av-&lt;br&gt;kriminalisering m.m., åtalsplikten och förundersökning bör frigöra viss&lt;br&gt;kapacitet hos polis, åklagare och domstol. Med hänsyn till brotts-&lt;br&gt;utvecklingen och arbetsläget inom rättsväsendet är det enligt vår mening&lt;br&gt;uppenbart att dessa resurser måste stanna inom rättsväsendet och&lt;br&gt;användas för i första hand beivrande av allvarligare brottslighet och för&lt;br&gt;att få ned handläggningstidema. För åklagarnas del bör frigjord&lt;br&gt;kapacitet främst användas för en mer aktiv förundersökningsledning.&lt;br&gt;Härigenom bör förslagen kunna leda till att rättsväsendet förmår hantera&lt;br&gt;fler ärenden inom givna resursramar. De organisatoriska förslagen bör&lt;br&gt;skapa förutsättningar för att i framtiden kunna bedriva åklagar-&lt;br&gt;verksamheten mer effektivt. Att närmare uppskatta de framtida&lt;br&gt;effekterna av organisationsförändringarna är dock förenat med stora&lt;br&gt;svårigheter. Sammantaget bör dock förslagen medföra vissa bespa-&lt;br&gt;ringseffekter och en ökad effektivitet inom hela åklagarväsendet. I&lt;br&gt;anslutning till våra konsekvensanalyser belyser vi frågan om våra&lt;br&gt;förslag allmänt ligger i linje med Sveriges internationella åtaganden&lt;br&gt;eller om det av andra skäl finns anledning att beakta internationella&lt;br&gt;förhållanden. Vår bedömning är att vi för vår del inte finner att något&lt;br&gt;av det vi föreslagit skulle kunna komma i konflikt med vad Sverige i&lt;br&gt;internationella sammanhang förbundit sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våra förslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;135&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagförslagen i betänkandet Ett reformerat&lt;br&gt;åklagarväsende&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 9 kap. 12 § och&lt;br&gt;10 kap. 10 § skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga&lt;br&gt;motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält&lt;br&gt;brott än grovt bedrägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedrägeri eller bedrägligt be-&lt;br&gt;teende som består i att en kon-&lt;br&gt;sument gjort avtalsstridigt uttag på&lt;br&gt;eget kredit- eller till gångskonto får&lt;br&gt;åtalas av åklagare endast om åtal&lt;br&gt;är påkallat från allmän synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedrägligt beteende som avses i 2 § andra stycket må ej åtalas av&lt;br&gt;åklagare, med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i 8 kap. 13 § sägs om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall äga&lt;br&gt;motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält&lt;br&gt;brott än grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anse som grov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olovligt förfogande över egen-&lt;br&gt;dom, som kommit i gärningsman-&lt;br&gt;nens besittning genom avtal, enligt&lt;br&gt;vilket äganderätten skall övergå&lt;br&gt;först sedan betalning erlagts, eller&lt;br&gt;som gärningsmannen eljest inne-&lt;br&gt;har på grund av kreditköp med&lt;br&gt;förbehåll om återtaganderätt, må&lt;br&gt;ej åtalas av åklagare, mindre&lt;br&gt;åtal finnes påkallat ur allmän syn-&lt;br&gt;punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undandräkt, olovligt förfogande&lt;br&gt;eller olovligt brukande beträffande&lt;br&gt;egendom, som kommit i gärnings-&lt;br&gt;mannens besittning genom avtal&lt;br&gt;som avser hyra av egendomen&lt;br&gt;eller enligt vilket äganderätten&lt;br&gt;skall övergå först sedan betalning&lt;br&gt;erlagts, eller som gärningsmannen&lt;br&gt;eljest innehar på grund av kredit-&lt;br&gt;köp med förbehåll om åter-&lt;br&gt;taganderätt, får åtalas av åklagare&lt;br&gt;endast om åtal är påkallat från&lt;br&gt;allmän synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;136&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att i 22 kap. skall införas en ny paragraf, 9 §, av följande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 23 kap. 1, 3, 4 a, 21 och 22 §§, 27 kap. 7 §, 48 kap. och&lt;br&gt;59 kap. 9 § skall ha nedan angivna lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att i 59 kap. 5-8 §§ ordet ”strafföreläggande” skall bytas ut mot&lt;br&gt;”föreläggande”.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;\hd som sägs i 1 och 2 §§ om&lt;br&gt;åtal för brott skall i tillämpliga&lt;br&gt;delar gälla även utfärdande av&lt;br&gt;föreläggande om påföljd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning skall inledas så&lt;br&gt;snart det på grund av angivelse&lt;br&gt;eller av annat skäl finns anledning&lt;br&gt;att anta att ett brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal har förövats. Detta&lt;br&gt;gäller, om inte något annat följer&lt;br&gt;av 4 a § eller 22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning skall inledas så&lt;br&gt;snart det på grund av angivelse&lt;br&gt;eller av annat skäl finns anledning&lt;br&gt;att anta att ett brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal har förövats. För-&lt;br&gt;undersökning behöver dock inte&lt;br&gt;inledas, om det är uppenbart att&lt;br&gt;brottet inte kommer att kunna ut-&lt;br&gt;redas. Att förundersökning inte be-&lt;br&gt;höver inledas i vissa andra fall&lt;br&gt;följer av 4 a § eller 22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal,&lt;br&gt;får förundersökningen trots det inledas utan angivelse, om det innebär&lt;br&gt;fara att avvakta en angivelse. I så fall skall målsägande underrättas&lt;br&gt;snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersök-&lt;br&gt;ningen läggas ned.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökningen inledes av&lt;br&gt;polismyndigheten eller åklagaren.&lt;br&gt;Har den inletts av polismyndighet&lt;br&gt;och är saken ej av enkel beskaf-&lt;br&gt;fenhet, skall ledningen övertagas&lt;br&gt;av åklagaren, så snart någon&lt;br&gt;skäligen kan misstänkas för&lt;br&gt;brottet. Åklagaren skall ock eljest&lt;br&gt;överta ledningen, när det finnes&lt;br&gt;påkallat av särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut att inleda förundersökning&lt;br&gt;fattas av polismyndighet eller&lt;br&gt;åklagare. Har förundersökningen&lt;br&gt;inletts av polismyndighet och är&lt;br&gt;saken inte av enkel beskaffenhet,&lt;br&gt;skall ledningen av förundersök-&lt;br&gt;ningen avseende brottet övertas av&lt;br&gt;åklagare, så snart någon skäligen&lt;br&gt;kan misstänkas för brottet. Åkla-&lt;br&gt;garen skall också i annat fall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;137&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagaren äge, då undersök-&lt;br&gt;ningen ledes av polismyndighet,&lt;br&gt;meddela anvisningar rörande&lt;br&gt;undersökningens bedrivande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då undersökningen ledes av&lt;br&gt;åklagaren, äge han vid under-&lt;br&gt;sökningens verkställande anlita bi-&lt;br&gt;träde av polismyndighet så ock&lt;br&gt;uppdraga åt polisman att vidtaga&lt;br&gt;särskild till undersökningen hör-&lt;br&gt;ande åtgärd, om dess beskaffenhet&lt;br&gt;tillåter det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan förundersökning hunnit in-&lt;br&gt;ledas, må polisman hålla förhör&lt;br&gt;och vidtaga annan åtgärd i syfte&lt;br&gt;att utreda brottet, om åtgärden&lt;br&gt;icke kan uppskjutas utan olägen-&lt;br&gt;het.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;överta ledningen, när det är Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;påkallat av särskilda skäl. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När förundersökningen leds av&lt;br&gt;åklagaren, får han vid undersök-&lt;br&gt;ningens verkställande anlita biträ-&lt;br&gt;de av polismyndigheten. Han får&lt;br&gt;också uppdra åt en polisman att&lt;br&gt;vidta en viss åtgärd som hör till&lt;br&gt;förundersökningen, om det är&lt;br&gt;lämpligt med hänsyn till åtgärdens&lt;br&gt;beskaffenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan förundersökning hunnit in-&lt;br&gt;ledas, får polisman hålla förhör&lt;br&gt;och vidta annan utredningsåtgärd&lt;br&gt;som är av betydelse för utred-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 a&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning får vidare&lt;br&gt;läggas ned&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om fortsatt utredning skulle&lt;br&gt;kräva kostnader som inte står i&lt;br&gt;rimligt förhållande till sakens be-&lt;br&gt;tydelse och det dessutom kan antas&lt;br&gt;att brottet i händelse av lagföring&lt;br&gt;inte skulle leda till svårare påföljd&lt;br&gt;än böter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det kan antas att åtal för&lt;br&gt;brottet inte skulle komma att ske&lt;br&gt;till följd av bestämmelser om&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller&lt;br&gt;om särskild åtalsprövning samt&lt;br&gt;något väsentligt allmänt eller en-&lt;br&gt;skilt intresse ej åsidosätts genom&lt;br&gt;att förundersökningen läggs ned.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökningen får, under&lt;br&gt;förutsättning att något väsentligt&lt;br&gt;allmänt eller enskilt intresse däri-&lt;br&gt;genom inte åsidosätts, vidare&lt;br&gt;läggas ned&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;om det, med hänsyn till&lt;br&gt;brottets straffvärde eller andra så-&lt;br&gt;dana omständigheter, krävs in-&lt;br&gt;satser för att utreda och lagföra&lt;br&gt;brottet som inte står i rimligt&lt;br&gt;förhållande till sakens betydelse&lt;br&gt;och det dessutom kan antas att&lt;br&gt;brottet i händelse av lagföring inte&lt;br&gt;skulle leda till svårare påföljd än&lt;br&gt;villkorlig dom eller skyddstillsyn&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om det kan antas att åtal för&lt;br&gt;brottet inte skulle komma att ske&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;till följd av bestämmelser om&lt;br&gt;åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller&lt;br&gt;om särskild åtalsprövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om förutsättningar att lägga ned en förundersökning enligt första&lt;br&gt;stycket föreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att&lt;br&gt;förundersökning inte skall inledas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid förundersökningen skall Vid förundersökningen skall&lt;br&gt;protokoll föras över vad därvid föras protokoll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;138&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förekommit av betydelse för utred-&lt;br&gt;ningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan utsaga av misstänkt eller&lt;br&gt;annan upptecknats, skall, innan&lt;br&gt;förhöret avslutas, utsagan upp-&lt;br&gt;läsas eller tillfälle på annat sätt&lt;br&gt;lämnas att granska uppteckningen&lt;br&gt;samt den hörde tillfrågas, om han&lt;br&gt;har något att erinra mot inne-&lt;br&gt;hållet. Erinran, som ej föranleder&lt;br&gt;ändring, skall antecknas. Därefter&lt;br&gt;må uppteckningen ej ändras. Har&lt;br&gt;utsagan först efter granskningen&lt;br&gt;antecknats i protokollet, skall upp-&lt;br&gt;teckningen biläggas handlingarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mindre mål må i stället för&lt;br&gt;protokoll föras kortfattade anteck-&lt;br&gt;ningar över det väsentliga, som&lt;br&gt;förekommit vid förundersökningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så snart åtal beslutats, har den&lt;br&gt;misstänkte eller hans försvarare&lt;br&gt;rätt att på begäran få en avskrift&lt;br&gt;av protokoll eller anteckningar&lt;br&gt;från förundersökningen. Har&lt;br&gt;offentlig försvarare förordnats för&lt;br&gt;den misstänkte, skall en avskrift&lt;br&gt;utan särskild begäran lämnas eller&lt;br&gt;sändas till försvararen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I protokollet skall redovisas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. vidtagna åtgärder och vad i&lt;br&gt;övrigt förekommit av betydelse för&lt;br&gt;att följa utredningens huvudsakliga&lt;br&gt;gång&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vad som framkommit under&lt;br&gt;utredningen, i den utsträckning det&lt;br&gt;är erforderligt för prövning av&lt;br&gt;åtalsfrågan och målets beredande&lt;br&gt;till huvudförhandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som förhörts under förun-&lt;br&gt;dersökningen skall innan denna&lt;br&gt;avslutas ges tillfälle att granska&lt;br&gt;vad som upptagits av förhöret i&lt;br&gt;protokollet. En sådan invändning&lt;br&gt;mot protokollet som inte föranle-&lt;br&gt;der ändring skall antecknas i&lt;br&gt;protokollet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Så snart åtal beslutats, har den&lt;br&gt;misstänkte eller hans försvarare&lt;br&gt;rätt att på begäran få en kopia av&lt;br&gt;protokoll från förundersökningen.&lt;br&gt;Har offentlig försvarare forordnats&lt;br&gt;för den misstänkte, skall ett&lt;br&gt;exemplar utan särskild begäran&lt;br&gt;lämnas eller sändas till för-&lt;br&gt;svararen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning enligt detta&lt;br&gt;kapitel är, om tillräckliga skäl för&lt;br&gt;åtal ändå föreligga, ej erforderlig&lt;br&gt;beträffande brott, for vilket icke&lt;br&gt;svårare straff än böter är stadgad,&lt;br&gt;eller beträffande brott, som avses&lt;br&gt;i 45 kap. 2 § första eller andra&lt;br&gt;stycket. Ej heller är förundersök-&lt;br&gt;ning erforderlig i mål om brott,&lt;br&gt;som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap.&lt;br&gt;4 § andra stycket, med mindre&lt;br&gt;anledning förekommer till ådöm-&lt;br&gt;ande av annan påföljd än böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vill åklagaren utvidga väckt åtal,&lt;br&gt;må det ske, utan att förun-&lt;br&gt;dersökning enligt detta kapitel ägt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning enligt detta&lt;br&gt;kapitel behöver inte företas, om&lt;br&gt;det ändå finns tillräckliga skäl för&lt;br&gt;åtal och det gäller ett brott som&lt;br&gt;inte kan antagas föranleda annan&lt;br&gt;påföljd än böter, eller ett sådant&lt;br&gt;brott som avses i 45 kap. 2 §&lt;br&gt;första eller andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vill åklagaren utvidga väckt åtal,&lt;br&gt;får det ske, utan att förun-&lt;br&gt;dersökning enligt detta kapitel ägt&lt;br&gt;rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;139&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 kap.&lt;br&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall,&lt;br&gt;om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall&lt;br&gt;väckas. Denna må ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;erforderlig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I annat fall än som avses i första&lt;br&gt;stycket skall åtal väckas inom en&lt;br&gt;månad från det att beslaget verk-&lt;br&gt;ställdes, om inte den beslagtagna&lt;br&gt;egendomens värde understiger en&lt;br&gt;tiondel av det basbelopp enligt&lt;br&gt;lagen (1962: 381) om allmän för-&lt;br&gt;säkring som gällde då beslaget&lt;br&gt;verkställdes.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes tid, som avses i första&lt;br&gt;eller andra stycket, otillräcklig,&lt;br&gt;må rätten om framställning därom&lt;br&gt;göres före tidens utgång, medgiva&lt;br&gt;förlängning av tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes tid, som avses i första&lt;br&gt;stycket, otillräcklig, må rätten om&lt;br&gt;framställning därom göres före&lt;br&gt;tidens utgång, medgiva för-&lt;br&gt;längning av tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 Kap. Om strafföreläggande&lt;br&gt;och föreläggande av ordningsbot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmänna bestämmelser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om ansvar för brott, som&lt;br&gt;hör under allmänt åtal, får under&lt;br&gt;de villkor som föreskrivas i detta&lt;br&gt;kapitel upptagas av åklagare och&lt;br&gt;av polisman genom föreläggande&lt;br&gt;av ordningsbot. Föreläggande som&lt;br&gt;nu nämnts träder i stället för åtal i&lt;br&gt;den utsträckning som framgår av&lt;br&gt;J§.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närmare föreskrifter angående&lt;br&gt;tillämpningen av detta kapitel&lt;br&gt;meddelas av regeringen eller av&lt;br&gt;myndighet som regeringen be-&lt;br&gt;stämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 Kap. Om föreläggande av&lt;br&gt;påföljd m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågan om ansvar för ett brott,&lt;br&gt;som hör under allmänt åtal, får&lt;br&gt;under de villkor som föreskrivs i&lt;br&gt;detta kapitel tas upp av åklagare&lt;br&gt;och polis genom föreläggande av&lt;br&gt;påföljd. Ett sådant föreläggande&lt;br&gt;ersätter åtal i den utsträckning&lt;br&gt;som framgår av 3 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närmare föreskrifter angående&lt;br&gt;tillämpningen av detta kapitel&lt;br&gt;meddelas av regeringen eller av&lt;br&gt;myndighet som regeringen be-&lt;br&gt;stämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande enligt detta kapitel&lt;br&gt;innebär att den misstänkte till god-&lt;br&gt;kännande omedelbart eller inom&lt;br&gt;viss tid förelägges ett bötesstraff,&lt;br&gt;fastställt vid strafföreläggande&lt;br&gt;efter vad åklagaren anser brottet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande av påföljd får&lt;br&gt;utfärdas beträffande brott som&lt;br&gt;förskyller böter (bötesföreläggan-&lt;br&gt;de). Föreläggande får också utför-&lt;br&gt;das i fall då det är uppenbart att&lt;br&gt;påföljden ska bestämmas till vill-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;140&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förskylla och vid föreläggande av korlig dom eller sådan påföljd i Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;ordningsbot efter vad som bestäms förening med böter (föreläggande Bilaga 2&lt;br&gt;enligt 14 §. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;av villkorlig dom).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är brott förenat med egendoms&lt;br&gt;förverkande eller annan sådan&lt;br&gt;särskild rättsverkan, skall också&lt;br&gt;denna föreläggas den misstänkte&lt;br&gt;till godkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har föreläggande enligt detta&lt;br&gt;kapitel utfärdats till godkännande&lt;br&gt;inom viss tid, får fråga om ansvar&lt;br&gt;för brottet ej upptagas på nytt&lt;br&gt;förrän denna tid utgått.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har föreläggande godkänts,&lt;br&gt;gäller det som dom vilken har&lt;br&gt;vunnit laga kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bötesföreläggande och före-&lt;br&gt;läggande av villkorlig dom inne-&lt;br&gt;bär att den misstänkte för god-&lt;br&gt;kännande antingen omedelbart&lt;br&gt;eller inom viss tid föreläggs frågan&lt;br&gt;om ansvar och påföljd för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är brottet förenat med förver-&lt;br&gt;kande av egendom eller någon&lt;br&gt;annan sådan särskild rättsverkan,&lt;br&gt;skall också denna föreläggas den&lt;br&gt;misstänkte för godkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har målsäganden förklarat att&lt;br&gt;han ämnar föra talan om enskilt&lt;br&gt;anspråk och är omständigheterna&lt;br&gt;sådana att det åligger åklagaren&lt;br&gt;att enligt 22 kap 2 § första stycket&lt;br&gt;utföra målsägandens talan, skall&lt;br&gt;också det enskilda anspråket före-&lt;br&gt;läggas den misstänkte för godkän-&lt;br&gt;nande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande får utfördas&lt;br&gt;beträffande brott, för vilket ej&lt;br&gt;stadgas svårare straff än böter,&lt;br&gt;dock ej normerade böter, och be-&lt;br&gt;träffande brott, för vilket stadgas&lt;br&gt;dagsböter eller fängelse i högst&lt;br&gt;sex månader. Om dagsböter skall&lt;br&gt;användas som påföljd för brottet,&lt;br&gt;få dock strafföreläggande utfärdas&lt;br&gt;endast när brottet ensamt eller till-&lt;br&gt;sammans med annat sådant brott&lt;br&gt;som nu har nämnts förskyller&lt;br&gt;högst etthundra dagsböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns särskilda bestämmelser&lt;br&gt;om strafföreläggande för brott som&lt;br&gt;begåtts av någon som är under&lt;br&gt;arton år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har föreläggandet utfärdats för&lt;br&gt;godkännande inom viss tid, får en&lt;br&gt;fråga som omfattas av före-&lt;br&gt;läggandet inte tas upp på nytt&lt;br&gt;förrän den tiden gått ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har föreläggandet godkänts,&lt;br&gt;gäller det som en lagakrajtvunnen&lt;br&gt;dom.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;141&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande får inte utfär-&lt;br&gt;das&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om förutsättningar för allmänt&lt;br&gt;åtal inte föreligger&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om i föreläggandet inte tas upp&lt;br&gt;alla brott av den misstänkte, vilka&lt;br&gt;enligt åklagarens vetskap före-&lt;br&gt;ligger till bedömning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om målsäganden förklarat, att&lt;br&gt;han ämnar föra talan om enskilt&lt;br&gt;anspråk i anledning av brottet,&lt;br&gt;eller begärt, att åtal skall väckas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om talan om företagsbot skall&lt;br&gt;föras i anledning av brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande a ffatt as skrift-&lt;br&gt;ligen och undertecknas av åkla-&lt;br&gt;garen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggandet skall innehålla&lt;br&gt;uppgift om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den misstänkte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. brottet med angivande av tid&lt;br&gt;och plats för dess begående samt&lt;br&gt;övriga omständigheter som behövs&lt;br&gt;för att känneteckna det&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. det eller de lagrum som äro&lt;br&gt;tillämpliga,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. det straff och den särskilda&lt;br&gt;rättsverkan, som föreläggas den&lt;br&gt;misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande får utfärdas av&lt;br&gt;åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bötesföreläggande för brott som&lt;br&gt;förskyller penningböter och för&lt;br&gt;vilka bötesbeloppet bestämis på&lt;br&gt;sätt som anges i 6 § får utfärdas&lt;br&gt;också av polisman. Beträffande&lt;br&gt;sådana brott får regeringen för-&lt;br&gt;ordna att föreläggande får utfär-&lt;br&gt;das också av tjänsteman vid en&lt;br&gt;annan myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har målsäganden framställt en-&lt;br&gt;skilt anspråk på grund av brottet,&lt;br&gt;får föreläggande utfärdas endast&lt;br&gt;av åklagare. Även i annat fall&lt;br&gt;skall, när omständigheterna är så-&lt;br&gt;dana att beslut i saken bör ankom-&lt;br&gt;ma på åklagare, frågan om utfär-&lt;br&gt;dande av föreläggande överlämnas&lt;br&gt;till åklagaren för prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksåklagaren väljer i samråd&lt;br&gt;med rikspolisstyrelsen ut de brott,&lt;br&gt;för vilka polisman eller annan&lt;br&gt;tjänsteman skall få utförda bötes-&lt;br&gt;föreläggande enligt 5 § andra&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksåklagaren bestämmer för de&lt;br&gt;olika brotten de belopp som skall&lt;br&gt;anges i föreläggandet. Därvid&lt;br&gt;anges även grunderna för beräk-&lt;br&gt;ning av gemensamt straff för flera&lt;br&gt;brott. Om särskilda skäl före-&lt;br&gt;ligger, får riksåklagaren uppdra åi&lt;br&gt;en statsåklagare att bestämma&lt;br&gt;bötesbeloppets storlek i fråga om&lt;br&gt;vissa brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utfärdas strafföreläggande till&lt;br&gt;godkännande inom viss tid, skall&lt;br&gt;den misstänkte genom anteckning i&lt;br&gt;föreläggandet eller på annat sätt&lt;br&gt;givas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;upplysning om sättet för god-&lt;br&gt;kännande och om den tid som&lt;br&gt;fastställts härför,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande får inte utfärdas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. om det inte finns förutsätt-&lt;br&gt;ningar för allmänt åtal,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. om i föreläggandet inte tas&lt;br&gt;upp alla brott av den misstänkte,&lt;br&gt;som enligt utfärdarens vetskap&lt;br&gt;föreligger till bedömning eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;142&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;upplysning att, om godkännande&lt;br&gt;ej sker, åtal kan äga rum efter&lt;br&gt;utgången av den fastställda tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande lämnas eller&lt;br&gt;sändes till den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen äger förordna att i&lt;br&gt;stället för föreläggandet får läm-&lt;br&gt;nas eller sändas skriftligt besked,&lt;br&gt;som upptager föreläggandets inne-&lt;br&gt;håll och sådana upplysningar som&lt;br&gt;anges i 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande godkännes ge-&lt;br&gt;nom att den misstänkte underteck-&lt;br&gt;nar och tillställer vederbörlig mot-&lt;br&gt;tagare förklaring, att han erkänner&lt;br&gt;gärningen och godtager det straff&lt;br&gt;och den särskilda rättsverkan som&lt;br&gt;upptagits i föreläggandet. När-&lt;br&gt;mare bestämmelser om vem som&lt;br&gt;skall mottaga sådan förklaring&lt;br&gt;meddelas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande, som tecknas på&lt;br&gt;annan handling än föreläggandet,&lt;br&gt;är gällande endast om det klart&lt;br&gt;framgår vilket föreläggande som&lt;br&gt;avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. om talan om företagsbot skall&lt;br&gt;föras i anledning av brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggandet avfattas skriftligen&lt;br&gt;och undertecknas av den tjänste-&lt;br&gt;man som utfärdar det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggandet skall innehålla&lt;br&gt;uppgift om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den misstänkte,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. brottet med angivande av tid&lt;br&gt;och plats för dess begående samt&lt;br&gt;övriga omständigheter som fordras&lt;br&gt;för att känneteckna det samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. &amp;nbsp;den påföljd och särskilda&lt;br&gt;rättsverkan som föreläggs den&lt;br&gt;misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Upptas ett enskilt anspråk i&lt;br&gt;föreläggandet skall också lämnas&lt;br&gt;uppgift om målsäganden och an-&lt;br&gt;språket samt de omständigheter,&lt;br&gt;som detta grundas på.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande lämnas eller sänds&lt;br&gt;till den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bötesföreläggande enligt 5 §&lt;br&gt;första stycket andra meningen bör&lt;br&gt;utfärdas i den misstänktes när-&lt;br&gt;varo, varvid den misstänkte skall&lt;br&gt;få tillfälle att omedelbart god-&lt;br&gt;känna föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande av villkorlig dom&lt;br&gt;skall delges den misstänkte munt-&lt;br&gt;ligen av åklagaren, varvid upp-&lt;br&gt;lysning skall lämnas om inne-&lt;br&gt;börden av den förelagda påföljden&lt;br&gt;och de skyldigheter som är för-&lt;br&gt;knippade med denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utfärdas föreläggande för att&lt;br&gt;godkännas inom viss tid, skall den&lt;br&gt;misstänkte genom anteckning i&lt;br&gt;föreläggandet eller på annat sätt&lt;br&gt;ges upplysning om sättet för&lt;br&gt;godkännande och den tid som&lt;br&gt;fastställts för detta. Han skall&lt;br&gt;också upplysas om att åtal kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;143&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;äga rum efter den angivna tiden Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;om godkännande inte sker. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skriftligt godkännande av&lt;br&gt;strafföreläggande får i den miss-&lt;br&gt;tänktes ställe lämnas av ombud för&lt;br&gt;honom, om till åklagaren inges&lt;br&gt;fullmakt i huvudskrift vilken, ut-&lt;br&gt;över vad som följer av 12 kap.,&lt;br&gt;innehåller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förklaring att ombudet äger&lt;br&gt;godkänna strafföreläggande på&lt;br&gt;den misstänktes vägnar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift om det brott som god-&lt;br&gt;kännandet får avse, varvid skall&lt;br&gt;anges brottets art samt tid och&lt;br&gt;plats för dess begående,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift om den högsta bötes-&lt;br&gt;påföljd som den misstänkte är&lt;br&gt;villig att godtaga,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift om särskild rättsverkan&lt;br&gt;som är i fråga som den misstänkte&lt;br&gt;är villig att godtaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har sådan fullmakt ingivits till&lt;br&gt;åklagaren, får ombudet mottaga&lt;br&gt;handlingar i saken pä den miss-&lt;br&gt;tänktes vägnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggandet godkänns genom&lt;br&gt;att den misstänkte undertecknar&lt;br&gt;och tillställer behörig mottagare&lt;br&gt;en förklaring att han erkänner&lt;br&gt;gärningen och godtar den påföljd&lt;br&gt;och särskilda rättsverkan samt det&lt;br&gt;enskilda anspråk som upptagits i&lt;br&gt;föreläggandet. Närmare bestäm-&lt;br&gt;melser om vem som skall motta&lt;br&gt;sådan förklaring meddelas av&lt;br&gt;regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har föreläggandet godkänts i&lt;br&gt;endast viss del är godkännandet&lt;br&gt;ogiltigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett godkännande, som skrivs på&lt;br&gt;någon annan handling än före-&lt;br&gt;läggandet, är giltigt endast om det&lt;br&gt;klart framgår vilket föreläggande&lt;br&gt;som avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser strafföreläggande ej annat&lt;br&gt;än böter och betalas böterna till&lt;br&gt;myndighet, som regeringen be-&lt;br&gt;stämmer, utan att skriftligt god-&lt;br&gt;kännande skett, anses betalningen&lt;br&gt;som godkännande, om det icke&lt;br&gt;framgår att den misstänkte ej har&lt;br&gt;avsett att godkänna föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skriftligt godkännande av bötes-&lt;br&gt;föreläggande får i den misstänktes&lt;br&gt;ställe lämnas av den som är&lt;br&gt;ombud för honom, om det till den&lt;br&gt;utfördande myndigheten inges full-&lt;br&gt;makt i original. Fullmakten skall,&lt;br&gt;utöver vad som följer av 12 kap.,&lt;br&gt;innehålla&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. förklaring att ombudet har&lt;br&gt;rätt att godkänna bötesföreläg-&lt;br&gt;gande pä den misstänktes vägnar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. uppgift om det brott som god-&lt;br&gt;kännandet får avse, varvid skall&lt;br&gt;anges brottets art samt tid och&lt;br&gt;plats för dess begående samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. uppgift om den högsta bötes-&lt;br&gt;påföljd, den särskilda rättsverkan&lt;br&gt;och det enskilda anspråk som den&lt;br&gt;misstänkte är villig att godta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;144&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har sådan fullmakt ingivits till&lt;br&gt;myndigheten, får ombudet motta&lt;br&gt;handlingar i saken på den miss-&lt;br&gt;tänktes vägnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande, som sker sedan&lt;br&gt;åklagaren utfärdat stämning eller&lt;br&gt;stämningsansökan, är utan verkan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser föreläggandet inget annat&lt;br&gt;än böter och betalas böterna till&lt;br&gt;den myndighet, som regeringen&lt;br&gt;bestämmer, utan att skriftligt&lt;br&gt;godkännande skett, anses betal-&lt;br&gt;ningen som godkännande, om det&lt;br&gt;inte framgår att den misstänkte&lt;br&gt;inte har avsett att godkänna före-&lt;br&gt;läggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om åklagaren finner att ett&lt;br&gt;strafföreläggande, som har god-&lt;br&gt;känts, innehåller en uppenbar&lt;br&gt;oriktighet till följd av åklagarens&lt;br&gt;eller någon annans skrivfel, räkne-&lt;br&gt;fel eller liknande förbiseende,&lt;br&gt;skall han, sedan den som har god-&lt;br&gt;känt föreläggandet getts tillfälle&lt;br&gt;att yttra sig, besluta om rättelse av&lt;br&gt;föreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättelse får inte göras, om den&lt;br&gt;som har godkänt föreläggandet&lt;br&gt;motsätter sig det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rättelse får inte innebära att&lt;br&gt;straffet höjs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om föreläggande av ordningsbot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande av ordningsbot får&lt;br&gt;utfärdas beträffande brott, för&lt;br&gt;vilket ej stadgas annat straff än&lt;br&gt;böter omedelbart i penningar och&lt;br&gt;ej heller normerade böter och för&lt;br&gt;vilket ordningsbot bestämis på sätt&lt;br&gt;som föreskrivs i 14 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot äro icke&lt;br&gt;tillämpliga, om särskilt villkor är&lt;br&gt;stadgat för allmänt åtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om godkännande sker sedan&lt;br&gt;stämning eller stämningsansökan&lt;br&gt;utfärdats, är det ogiltigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;145&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen äger meddela före-&lt;br&gt;skrifter om det högsta belopp, till&lt;br&gt;vilket ordningsbot får bestämmas,&lt;br&gt;och om andra begränsningar för&lt;br&gt;användningen av föreläggande av&lt;br&gt;ordningsbot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksåklagaren företager i samråd&lt;br&gt;med rikspolisstyrelsen urval av de&lt;br&gt;brott, for vilka ordningsbot skall&lt;br&gt;bestämmas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksåklagaren bestämmer för&lt;br&gt;olika brott de belopp som skola&lt;br&gt;upptagas såsom ordningsbot. Där-&lt;br&gt;vid anges även grunder jör beräk-&lt;br&gt;ning av gemensam ordningsbot för&lt;br&gt;flera brott. Om särskilda skäl före-&lt;br&gt;ligga, äger riksåklagaren upp-&lt;br&gt;draga ät statsåklagare att i fråga&lt;br&gt;om vissa brott bestämma beloppet&lt;br&gt;för ordningsbot.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;br&gt;Föreläggande av ordningsbot får&lt;br&gt;icke utfärdas,&lt;br&gt;om den misstänkte förnekar gär-&lt;br&gt;ningen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om i föreläggandet ej upptagas&lt;br&gt;alla brott av den misstänkte, vilka&lt;br&gt;enligt polismannens vetskap före-&lt;br&gt;ligga till bedömning, eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om det föreligger anledning att&lt;br&gt;antaga att talan om enskilt an-&lt;br&gt;språk kommer att föras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande bör ej utfärdas,&lt;br&gt;om det i annat fall kan antagas&lt;br&gt;vara påkallat att åklagare prövar&lt;br&gt;fråga om strafföreläggande eller&lt;br&gt;åtal för brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om utfärdaren finner att ett&lt;br&gt;föreläggande, som har godkänts,&lt;br&gt;innehåller en uppenbar o riktighet&lt;br&gt;till följd av utfärdarens eller&lt;br&gt;någon annans skrivfel, räknefel&lt;br&gt;eller liknande förbiseende, skall&lt;br&gt;han, sedan den som godkänt före-&lt;br&gt;läggandet beretts tillfälle att yttra&lt;br&gt;sig, besluta om rättelse av före-&lt;br&gt;läggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättelse får inte göras, om den&lt;br&gt;som har godkänt föreläggandet&lt;br&gt;motsätter sig det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rättelse får inte innebära att&lt;br&gt;straffet höjs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner den som utfärdat sådant&lt;br&gt;bötesföreläggande som avses i 5 §&lt;br&gt;första stycket andra meningen i&lt;br&gt;omedelbart samband med att före-&lt;br&gt;läggandet utfärdats och godkänts&lt;br&gt;att föreläggandet innehåller en&lt;br&gt;uppenbar oriktighet, och avser&lt;br&gt;denna annat än att bötesbeloppet&lt;br&gt;är för lågt, får den utfärdande&lt;br&gt;tjänstemannen, om det kan ske&lt;br&gt;genast, utan hinder av 4 § andra&lt;br&gt;stycket bereda den misstänkte till-&lt;br&gt;fälle att stryka över godkännandet.&lt;br&gt;Sker detta, skall föreläggandet&lt;br&gt;återkallas. Ett nytt föreläggande&lt;br&gt;får därefter utfärdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande av ordningsbot av-&lt;br&gt;fattas skriftligen och undertecknas&lt;br&gt;av polismannen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande bör utfärdas i den&lt;br&gt;misstänktes närvaro, varvid den&lt;br&gt;misstänkte skall erhålla tillfälle att&lt;br&gt;omedelbart godkänna föreläg-&lt;br&gt;gandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;146&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om föreläggande utfördas i den&lt;br&gt;misstänktes frånvaro eller om&lt;br&gt;misstänkt, som är närvarande när&lt;br&gt;föreläggande utfördas, behöver&lt;br&gt;rådrum, får polismannen tillställa&lt;br&gt;honom föreläggandet för senare&lt;br&gt;ställningstagande till frågan om&lt;br&gt;godkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 6 § andra&lt;br&gt;stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11&lt;br&gt;och 12 a §§ gäller även i fråga&lt;br&gt;om föreläggande av ordningsbot.&lt;br&gt;\tid som sägs om åklagare i&lt;br&gt;12 a § skall därvid i stället avse&lt;br&gt;polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner polisman i omedelbart&lt;br&gt;samband med att föreläggande av&lt;br&gt;ordningsbot utfärdats och god-&lt;br&gt;känts, att föreläggandet innehåller&lt;br&gt;uppenbart oriktighet, och avser&lt;br&gt;denna annat än att ordnings-&lt;br&gt;botsbeloppet är för lågt, får polis-&lt;br&gt;mannen, om det kan ske genast,&lt;br&gt;utan hinder av 3 § andra stycket&lt;br&gt;bereda den misstänkte tillfälle att&lt;br&gt;stryka över godkännandet. Sker&lt;br&gt;detta, skall föreläggandet åter-&lt;br&gt;kallas. Nytt föreläggande får där-&lt;br&gt;efter utfärdas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännes föreläggande av ord-&lt;br&gt;ningsbot sedan åklagaren utfärdat&lt;br&gt;stämning eller stämningsansökan,&lt;br&gt;är godkännadet utan verkan. Sker&lt;br&gt;godkännandet sedan strafföre-&lt;br&gt;läggande utfärdats, är godkännan-&lt;br&gt;det också utan verkan, om icke&lt;br&gt;den åklagare som utfärdat straff-&lt;br&gt;föreläggandet förklarar, att god-&lt;br&gt;kännandet skall gälla, och åter-&lt;br&gt;kallar strafföreläggandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;147&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen äger förordna, att&lt;br&gt;föreläggande av ordningsbot får&lt;br&gt;utfördas även av åklagare och&lt;br&gt;tulltjänsteman. De bestämmelser i&lt;br&gt;detta kapitel som gälla polisman&lt;br&gt;äga motsvarande tillämpning be-&lt;br&gt;träffande den som avses med så-&lt;br&gt;dant förordnande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 5-8 §§ äga&lt;br&gt;motsvarande tillämpning i fråga&lt;br&gt;om besvär över godkänt före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot. I mål&lt;br&gt;om besvär över sådant föreläg-&lt;br&gt;gande är allmän åklagare motpart&lt;br&gt;till den misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I mål om besvär över föreläg-&lt;br&gt;gande av påföljd är allmän&lt;br&gt;åklagare motpart till den miss-&lt;br&gt;tänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har föreläggande utfärdats&lt;br&gt;före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;148&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 kap.&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § utsökningsbalken skall ha&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap.&lt;br&gt;9 eller 12 § eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger&lt;br&gt;svaranden eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får&lt;br&gt;myndigheten föreskriva vite till belopp som finnes behövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om utdömande av vite&lt;br&gt;som har förelagts enligt första&lt;br&gt;stycket prövas, på talan av allmän&lt;br&gt;åklagare eller kronofogdemyndig-&lt;br&gt;heten, av en tingsrätt i det län där&lt;br&gt;kronofogdemyndigheten finns. Har&lt;br&gt;ändamålet med vitet förfallit, får&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om utdömande av vite&lt;br&gt;som har förelagts enligt första&lt;br&gt;stycket prövas, på talan av krono-&lt;br&gt;fogdemyndigheten, av en tingsrätt&lt;br&gt;i det län där kronofogdemyndig-&lt;br&gt;heten finns. Har ändamålet med&lt;br&gt;vitet förfallit, får det ej dömas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det ej dömas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge&lt;br&gt;nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga&lt;br&gt;kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har talan väckts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;149&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4 Förslag till lag om ändring i checklagen&lt;br&gt;(1932:131)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om checklagen (1932:131) att 74 § skall&lt;br&gt;upphöra att gälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;150&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608)&lt;br&gt;om enskilda vägar&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid vite före-&lt;br&gt;lägga den som uppfört byggnad&lt;br&gt;eller vidtagit annan åtgärd i strid&lt;br&gt;mot förbud enligt 100 § att undan-&lt;br&gt;röja eller ändra det utförda.&lt;br&gt;Tingsrätten får meddela hand-&lt;br&gt;räckning till rättelse i vad olag-&lt;br&gt;ligen skett. Ansökan om hand-&lt;br&gt;räckning får göras av allmän&lt;br&gt;åklagare, byggnadsnämnd samt&lt;br&gt;ägare eller innehavare av fas-&lt;br&gt;tighet, som får begagna vägen.&lt;br&gt;Beträffande sådan handräckning&lt;br&gt;finns bestämmelser i 17 § hand-&lt;br&gt;räckningslagen (1981:847).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall&lt;br&gt;på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att&lt;br&gt;åtgärden vidtages.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid vite före-&lt;br&gt;lägga den som uppfört byggnad&lt;br&gt;eller vidtagit annan åtgärd i strid&lt;br&gt;mot förbud enligt 100 § att&lt;br&gt;undanröja eller ändra det utförda.&lt;br&gt;Tingsrätten får meddela hand-&lt;br&gt;räckning till rättelse i vad olag-&lt;br&gt;ligen skett. Ansökan om handräck-&lt;br&gt;ning får göras av byggnadsnämnd&lt;br&gt;samt ägare eller innehavare av&lt;br&gt;fastighet, som får begagna vägen.&lt;br&gt;Beträffande sådan handräckning&lt;br&gt;finns bestämmelser i 17 § hand-&lt;br&gt;räckningslagen (1981: 847).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;151&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:596)&lt;br&gt;om rätt till fiske&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 39 § lagen (1950:596) om rätt till fiske skall&lt;br&gt;ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;39 §&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ar det uppenbart att fiskeredskap utsatts eller anordning vidtagits i&lt;br&gt;strid med vad som gäller om fiskådra och sker inte rättelse genast efter&lt;br&gt;tillsägelse, får tingsrätten på ansökan av den som lider skada meddela&lt;br&gt;handräckning. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 §&lt;br&gt;handräckningslagen (1981:847).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detsamma skall gälla, om någon&lt;br&gt;märke för redskap eller notvarp på&lt;br&gt;avhålla annan från att fiska.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett allmänt fiskeintresse be-&lt;br&gt;rörs får ansökan om handräckning&lt;br&gt;även göras av allmän åklagare, av&lt;br&gt;fiskeristyrelsen eller av fisketill-&lt;br&gt;synsman som särskilt förordnats&lt;br&gt;för detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;begagnar av länsstyrelsen fastställt&lt;br&gt;sätt som är ägnat att obehörigen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett allmänt fiskeintresse be-&lt;br&gt;rörs får ansökan om handräckning&lt;br&gt;även göras av fiskeristyrelsen eller&lt;br&gt;av fisketillsynsman som särskilt&lt;br&gt;förordnats för detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;152&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen&lt;br&gt;(1951:649)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om trafikbrottslagen (1951:649) att 1 §&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister vägtrafikant, den som för&lt;br&gt;spårvagn eller den som annor-&lt;br&gt;städes än på väg för motordrivet&lt;br&gt;fordon i den omsorg och varsam-&lt;br&gt;het, som till förekommande av&lt;br&gt;trafikolycka betingas av omstän-&lt;br&gt;digheterna, och är ej oaktsam-&lt;br&gt;heten ringa, dömes för vårdslöshet&lt;br&gt;i trafik till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister vägtrafikant, den som för&lt;br&gt;spårvagn eller den som annor-&lt;br&gt;städes än på väg för motordrivet&lt;br&gt;fordon i väsentlig mån i den om-&lt;br&gt;sorg och varsamhet, som till före-&lt;br&gt;kommande av trafikolycka beting-&lt;br&gt;as av omständigheterna, dömes&lt;br&gt;for vårdslöshet i trafik till böter,&lt;br&gt;dock lägst trettio dagsböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Där någon vid förande av motordrivet fordon ådagalägger grov&lt;br&gt;oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv&lt;br&gt;eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse i högst&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;153&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205)&lt;br&gt;om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs 2 § lagen (1958:205) om förverkande av&lt;br&gt;alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är&lt;br&gt;stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande&lt;br&gt;avvikelser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är&lt;br&gt;ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I&lt;br&gt;annat fäll må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det&lt;br&gt;i lagen (1977:293) om handel med drycker omnämnda partihandels-&lt;br&gt;bolaget, öl till tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som&lt;br&gt;med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som&lt;br&gt;erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersöknings-&lt;br&gt;ledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket&lt;br&gt;första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av&lt;br&gt;polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd&lt;br&gt;eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som&lt;br&gt;motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest&lt;br&gt;finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Ar den som&lt;br&gt;drabbats av beslaget missnöjd med beslut om ersättning,&lt;br&gt;äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet påkalla&lt;br&gt;rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt&lt;br&gt;upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrel-&lt;br&gt;sen efter framställning av åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;154&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. \bd i 27 kap. 7 § rättegångs-&lt;br&gt;balken är stadgat om att åtal skall&lt;br&gt;väckas inom viss tid skall ej gälla&lt;br&gt;i annat fall än då rätten utsatt&lt;br&gt;sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Har förverkande av beslag-&lt;br&gt;tagen egendom ej förelagts och&lt;br&gt;godkänts i samband med strafföre-&lt;br&gt;läggande eller föreläggande av&lt;br&gt;ordningsbot och väckes ej åtal,&lt;br&gt;prövar åklagaren, huruvida egen-&lt;br&gt;domen skall vara förverkad enligt&lt;br&gt;1 §. Förordnande därom meddelas&lt;br&gt;skriftligen. Den, från vilken be-&lt;br&gt;slaget skett, äger hos åklagaren&lt;br&gt;anmäla missnöje med förordnandet&lt;br&gt;inom en månad från det han erhöll&lt;br&gt;del därav. Anmäles missnöje, har&lt;br&gt;åklagaren att, om ej beslaget&lt;br&gt;finnes böra hävas, väcka talan om&lt;br&gt;egendomens förverkande. Sker det&lt;br&gt;ej inom en månad från det an-&lt;br&gt;mälan gjorts, skall beslaget gä&lt;br&gt;åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Om polisman verkställer be-&lt;br&gt;slag och förelägger förverkande av&lt;br&gt;den beslagtagna egendomen i före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot, skall an-&lt;br&gt;mälan om beslaget göras hos polis-&lt;br&gt;myndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. I fråga om spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som i strid mot&lt;br&gt;gällande bestämmelser medföres&lt;br&gt;vid offentlig tillställning, har den&lt;br&gt;som tjänstgör som ordningsvakt&lt;br&gt;vid tillställningen samma rätt att&lt;br&gt;taga egendomen i beslag som&lt;br&gt;enligt rättegångsbalken tillkommer&lt;br&gt;polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Om polisman verkställer be-&lt;br&gt;slag och förelägger förverkande av&lt;br&gt;den beslagtagna egendomen i före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot, skall&lt;br&gt;anmälan om beslaget göras hos&lt;br&gt;polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I fråga om spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som i strid mot&lt;br&gt;gällande bestämmelser medföres&lt;br&gt;vid offentlig tillställning, har den&lt;br&gt;som tjänstgör som ordningsvakt&lt;br&gt;vid tillställningen samma rätt att&lt;br&gt;taga egendomen i beslag som&lt;br&gt;enligt rättegångsbalken tillkommer&lt;br&gt;polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;155&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt som verkställt be-&lt;br&gt;slag skall skyndsamt till polismyn-&lt;br&gt;digheten göra anmälan härom och&lt;br&gt;överlämna den beslagtagna egen-&lt;br&gt;domen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt som verkställt be-&lt;br&gt;slag skall skyndsamt till polismyn-&lt;br&gt;digheten göra anmälan härom och&lt;br&gt;överlämna den beslagtagna egen-&lt;br&gt;domen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;156&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;9 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen&lt;br&gt;(1964:822)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 39 § första stycket naturvårdslagen&lt;br&gt;(1964:822) skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon överträtt beslut eller&lt;br&gt;föreskrift som avses i 37 § första&lt;br&gt;stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får&lt;br&gt;länsstyrelsen förelägga honom att&lt;br&gt;åstadkomma rättelse. Har i fråga&lt;br&gt;om en viss fastighet eller bygg-&lt;br&gt;nad, anordning eller anläggning på&lt;br&gt;annans mark ägaren till egen-&lt;br&gt;domen begått överträdelsen och&lt;br&gt;övergår egendomen till ny ägare,&lt;br&gt;får denne föreläggas att vidta&lt;br&gt;rättelse, om det inte är oskäligt.&lt;br&gt;Är fråga om överträdelse av beslut&lt;br&gt;eller föreskrift över vars efter-&lt;br&gt;levnad kommunal nämnd med stöd&lt;br&gt;av överlåtelse enligt 18b § utövar&lt;br&gt;tillsyn, tillkommer det i stället&lt;br&gt;nämnden att meddela sådant före-&lt;br&gt;läggande. I beslut om föreläg-&lt;br&gt;gande får vite sättas ut. Vidare får&lt;br&gt;tingsrätten meddela handräckning&lt;br&gt;för att åstadkomma rättelse. An-&lt;br&gt;sökan om handräckning får göras&lt;br&gt;av allmän åklagare, statens natur-&lt;br&gt;vårdsverk, länsstyrelsen, den kom-&lt;br&gt;munala nämnd som handhar natur-&lt;br&gt;vårdsfrågor eller, i fall där kom-&lt;br&gt;munal nämnd har att meddela&lt;br&gt;föreläggande, av den nämnden.&lt;br&gt;Beträffande sådan handräckning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon överträtt beslut eller&lt;br&gt;föreskrift som avses i 37 § första&lt;br&gt;stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får&lt;br&gt;länsstyrelsen förelägga honom att&lt;br&gt;åstadkomma rättelse. Har i fråga&lt;br&gt;om en viss fastighet eller bygg-&lt;br&gt;nad, anordning eller anläggning på&lt;br&gt;annans mark ägaren till egen-&lt;br&gt;domen begått överträdelsen och&lt;br&gt;övergår egendomen till ny ägare,&lt;br&gt;får denne föreläggas att vidta&lt;br&gt;rättelse, om det inte är oskäligt.&lt;br&gt;Är fråga om överträdelse av beslut&lt;br&gt;eller föreskrift över vars efter-&lt;br&gt;levnad kommunal nämnd med stöd&lt;br&gt;av överlåtelse enligt 18b § utövar&lt;br&gt;tillsyn, tillkommer det i stället&lt;br&gt;nämnden att meddela sådant före-&lt;br&gt;läggande. I beslut om föreläg-&lt;br&gt;gande får vite sättas ut. Vidare får&lt;br&gt;tingsrätten meddela handräckning&lt;br&gt;för att åstadkomma rättelse.&lt;br&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av statens naturvårdsverk,&lt;br&gt;länsstyrelsen, den kommunala&lt;br&gt;nämnd som handhar natur-&lt;br&gt;vårdsfrågor eller, i fell där kom-&lt;br&gt;munal nämnd har att meddela&lt;br&gt;föreläggande, av den nämnden.&lt;br&gt;Beträffande sådan handräckning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;157&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;finns bestämmelser i 17 § hand- finns bestämmelser i 17 § hand- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;räckningslagen (1981: 847). &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;räckningslagen (1981:847).&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;158&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;10 Förslag till lag om ändring i&lt;br&gt;narkotikastrafflagen (1968:64)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt&lt;br&gt;6 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande&lt;br&gt;avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen att åtal skall väc-&lt;br&gt;kas inom viss tid gäller ej i annat&lt;br&gt;fall än då rätten utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och 3&lt;br&gt;samt 3 § lagen (1958:205) om&lt;br&gt;förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m. skall tillämpas på&lt;br&gt;motsvarande sätt då beslag har&lt;br&gt;skett av narkotika eller egendom&lt;br&gt;som avses i 6 § tredje stycket&lt;br&gt;denna lag. Tiden för att anmäla&lt;br&gt;missnöje skall dock räknas från&lt;br&gt;dagen för förordnandet. Rege-&lt;br&gt;ringen eller den myndighet som&lt;br&gt;regeringen bestämmer meddelar&lt;br&gt;närmare föreskrifter om förfaran-&lt;br&gt;det med narkotika som tagits i&lt;br&gt;beslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 §&lt;br&gt;lagen (1958:205) om förverkande&lt;br&gt;av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;br&gt;skall tillämpas på motsvarande sätt&lt;br&gt;då beslag har skett av narkotika&lt;br&gt;eller egendom som avses i 6 §&lt;br&gt;tredje stycket denna lag. Tiden för&lt;br&gt;att anmäla missnöje skall dock&lt;br&gt;räknas från dagen för förord-&lt;br&gt;nandet. Regeringen eller den myn-&lt;br&gt;dighet som regeringen bestämmer&lt;br&gt;meddelar närmare föreskrifter om&lt;br&gt;förfarandet med narkotika som&lt;br&gt;tagits i beslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;159&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;11 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435)&lt;br&gt;om överlastavgift&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift&lt;br&gt;att 2 och 3 §§ skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck&lt;br&gt;överskridits, avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel&lt;br&gt;till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel&lt;br&gt;av 500 kilogram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas överlast-&lt;br&gt;avgift för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Del av överlasten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överlastavgift&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;100-2 000 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;200 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;2 100-4 000 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;400 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4 100-6 000 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;600 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;6 100-S 000 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;800 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;8 100 kg och däröver&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;1 000 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck&lt;br&gt;överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel&lt;br&gt;till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel&lt;br&gt;av 1 000 kilogram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) utgår överlastavgift&lt;br&gt;med ett grundbelopp om 2 OOO kr. samt därutöver ett belopp beräknat&lt;br&gt;för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;160&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Del av överlasten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100-2 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 100-4 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 100-6 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 100 kg och däröver&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överlastavgift&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;400 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;600 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;800 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 000 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna bruttovikt&lt;br&gt;överskridits i fråga om ett fordon&lt;br&gt;som inte ingår i ett fordonståg,&lt;br&gt;fördelas överlasten lika på for-&lt;br&gt;donets axlar. Överlasten för varje&lt;br&gt;axel avrundas därefter till närmast&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lägre, hela hundratal kilogram och&lt;br&gt;minskas sedan med 300 kilogram.&lt;br&gt;För vaije axel beräknas härefter&lt;br&gt;överlastavgift med tillämpning av&lt;br&gt;tabellen i 2 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga&lt;br&gt;om fordon, som ingår i fordonståg, när den för tåget tillåtna brutto-&lt;br&gt;vikten ej överskridits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna bruttovikt&lt;br&gt;överskridits i fråga om ett fordon&lt;br&gt;som inte ingår i ett fordonståg,&lt;br&gt;fördelas överlasten lika på for-&lt;br&gt;donets axlar. Överlasten för vaije&lt;br&gt;axel avrundas därefter till närmast&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lägre, hela hundratal kilogram och&lt;br&gt;minskas sedan med 500 kilogram.&lt;br&gt;För vaije axel beräknas härefter&lt;br&gt;överlastavgift med tillämpning av&lt;br&gt;tabellen i 2 § andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har den avgiftsgrundande&lt;br&gt;färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;161&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;12 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Bilaga2&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vissa fall vid förverkande skall ha följande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som avses i 1 § prövas&lt;br&gt;av tingsrätten efter särskild talan.&lt;br&gt;Om inte annat framgår av denna&lt;br&gt;lag, gäller för sådan talan i&lt;br&gt;tillämpliga delar reglema i rätte-&lt;br&gt;gångsbalken om åtal för brott på&lt;br&gt;vilket inte kan följa svårare straff&lt;br&gt;än böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om talan avser förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, för kun-&lt;br&gt;görelsedelgivning av stämningen&lt;br&gt;ske enligt de förutsättningar som&lt;br&gt;anges i 15 § delgivningslagen&lt;br&gt;(1970:428). Dessa regler för också&lt;br&gt;tillämpas, om den mot vilken talan&lt;br&gt;förs är okänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av den beslagtagna&lt;br&gt;egendomen uppskattas till mindre&lt;br&gt;än tvåtusen kronor, för delgivning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som avses i 1 § prövas,&lt;br&gt;om inte annat följer av 3 §, av&lt;br&gt;tingsrätten efter särskild talan. Om&lt;br&gt;inte annat framgår av denna lag,&lt;br&gt;gäller för sådan talan i tillämpliga&lt;br&gt;delar reglema i rättegångsbalken&lt;br&gt;om åtal för brott på vilket inte kan&lt;br&gt;följa svårare straff än böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utfördas stämning, skall den mot&lt;br&gt;vilken talan riktas föreläggas att&lt;br&gt;inställa sig till huvudförhandling&lt;br&gt;vid påföljd att egendomen annars&lt;br&gt;kan förklaras förverkad. Uteblir&lt;br&gt;han, skall egendomen förklaras&lt;br&gt;förverkad, om det inte framgår att&lt;br&gt;talan är ogrundad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser saken förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, för frågan&lt;br&gt;om förverkande prövas av åkla-&lt;br&gt;garen. Om värdet av det som skall&lt;br&gt;förverkas uppgår till betydande&lt;br&gt;belopp eller annars särskilda skäl&lt;br&gt;föreligger, skall dock frågan om&lt;br&gt;förverkande prövas av rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarens beslut i fråga om för-&lt;br&gt;verkande skall meddelas skrift-&lt;br&gt;ligen. Den från vilken beslaget har&lt;br&gt;skett får hos åklagaren anmäla&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;162&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ske genom att stämningen anslås&lt;br&gt;på rättens kansli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I stämningen skall den mot vil-&lt;br&gt;ken talan riktas föreläggas att&lt;br&gt;inställa sig till huvudförhandling&lt;br&gt;vid påföljd att egendomen annars&lt;br&gt;får förklaras förverkad. Uteblir&lt;br&gt;han, skall egendomen förklaras&lt;br&gt;förverkad, om det inte framgår att&lt;br&gt;talan är ogrundad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;missnöje med förverkandebeslutet&lt;br&gt;inom en månad frän det att han&lt;br&gt;fick del av det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmäls missnöje, skall beslutet&lt;br&gt;om förverkande inte vidare gälla.&lt;br&gt;Om åklagaren inte häver beslaget,&lt;br&gt;skall han väcka talan om egen-&lt;br&gt;domens förverkande. Gör han inte&lt;br&gt;det inom en månad frän det&lt;br&gt;anmälan kom in, skall beslaget gå&lt;br&gt;åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgår värdet av det som skall&lt;br&gt;förverkas till mindre än en tiondel&lt;br&gt;av det basbelopp enligt lagen&lt;br&gt;(1962:381) om allmän försäkring&lt;br&gt;som gällde dä beslaget verkställ-&lt;br&gt;des eller saknar egendomen saluv-&lt;br&gt;ärde får, om saken är uppenbar,&lt;br&gt;förverkande beslutas också av&lt;br&gt;polisman. Därvid gäller andra och&lt;br&gt;tredje styckena. Missnöjesanmälan&lt;br&gt;skall dock inges till polismyn-&lt;br&gt;digheten. Finner polismyndigheten&lt;br&gt;att talan om förverkande bör föras&lt;br&gt;skall ärendet överlämnas till&lt;br&gt;åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närmare föreskrifter om polis-&lt;br&gt;mans rätt att besluta om förverk-&lt;br&gt;ande meddelas av rikspolisstyrel-&lt;br&gt;sen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av beslagtagen egen-&lt;br&gt;dom uppskattas till mindre än en&lt;br&gt;tiondel av det basbelopp enligt&lt;br&gt;lagen (1962:381) om allmän&lt;br&gt;försäkring som gällde då beslaget&lt;br&gt;verkställdes, får åklagaren pröva&lt;br&gt;frågan om förverkande. Ett beslut&lt;br&gt;om förverkande skall meddelas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser saken förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, får kun-&lt;br&gt;görelsedelgivning av beslutet eller&lt;br&gt;stämningen ske enligt de förut-&lt;br&gt;sättningar som anges i 15 § del-&lt;br&gt;givningslagen (1970:428). Dessa&lt;br&gt;regler får också tillämpas, om den&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;163&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skriftligen. Den från vilken be-&lt;br&gt;slaget har skett får hos åklagaren&lt;br&gt;anmäla missnöje med förverkan-&lt;br&gt;debeslutet inom en månad från det&lt;br&gt;han fick del av det. I fall som&lt;br&gt;anges i 3 § första stycket får be-&lt;br&gt;slutet delges genom att det anslås&lt;br&gt;på rättens kansli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmäls missnöje, skall beslutet&lt;br&gt;om förverkande inte vidare gälla.&lt;br&gt;Om beslaget inte hävs, skall&lt;br&gt;åklagaren väcka talan om egen-&lt;br&gt;domens förverkande. Har detta&lt;br&gt;inte skett inom en månad från det&lt;br&gt;anmälan kom in till åklagaren,&lt;br&gt;skall beslaget gä äter.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;från vilken förverkande sker är&lt;br&gt;okänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av den beslagtagna&lt;br&gt;egendomen uppskattas till mindre&lt;br&gt;än fyratusen kronor eller om&lt;br&gt;egendomen saknar saluvärde, får&lt;br&gt;delgivning ske genom att beslutet&lt;br&gt;eller stämningen anslås pä rättens&lt;br&gt;kansli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;164&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;13 Förslag till lag om ändring i plan- och&lt;br&gt;bygglagen (1987:10)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10)&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av bygg-&lt;br&gt;nadsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner byggnadsnämnden &amp;nbsp;&amp;nbsp;att&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Frågor om tilläggsavgift prövas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förutsättningar föreligger att ta ut av länsrätten på talan av bygg-&lt;br&gt;tilläggsavgift på grund av be- nadsnämnden.&lt;br&gt;stämmelsema i 7 § första och&lt;br&gt;andra styckena, skall nämnden&lt;br&gt;anmäla förhållandet till allmän&lt;br&gt;åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om tilläggsavgift prövas&lt;br&gt;av allmän domstol på talan av&lt;br&gt;åklagaren. Talan får väckas&lt;br&gt;endast om byggnadsnämnden har&lt;br&gt;gjort anmälan enligt andra&lt;br&gt;stycket. I fråga om sådan talan&lt;br&gt;tillämpas bestämmelserna i rätte-&lt;br&gt;gångsbalken om åtal för brott på&lt;br&gt;vilket inte kan följa svårare straff&lt;br&gt;än böter och om kvarstad i brott-&lt;br&gt;mål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har talan väckts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;165&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;14 Förslag till lag om ändring i jaktlagen&lt;br&gt;(1987:259)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259) att 41, 43, 45,&lt;br&gt;46 och 48 §§ jaktlagen skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att främja viltvården eller&lt;br&gt;andra liknande ändamål som är&lt;br&gt;förenliga med syftet med denna&lt;br&gt;lag får regeringen meddela före-&lt;br&gt;skrifter om skyldighet för den som&lt;br&gt;jagar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;att betala en årlig avgift&lt;br&gt;(jaktvårdsavgift),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att betala en avgift för vissa&lt;br&gt;slag av vilt som fälls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgifter som avses i första&lt;br&gt;stycket 1 skall bilda en fond (jakt-&lt;br&gt;vårdsfonden) som efter rege-&lt;br&gt;ringens bestämmande får användas&lt;br&gt;för angivna ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För jaktbrott döms till böter eller&lt;br&gt;fängelse i högst sex månader den&lt;br&gt;som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. med uppsåt eller av grov&lt;br&gt;oaktsamhet olovligen jagar på&lt;br&gt;annans jaktområde eller där till-&lt;br&gt;ägnar sig vilt eller vid jakt som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att främja viltvården eller&lt;br&gt;andra liknande ändamål som är&lt;br&gt;förenliga med syftet med denna&lt;br&gt;lag får regeringen meddela före-&lt;br&gt;skrifter om skyldighet för den som&lt;br&gt;jagar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;att betala en årlig avgift&lt;br&gt;(jaktvårdsavgift),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att betala en avgift för vissa&lt;br&gt;slag av vilt som fälls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgifter som avses i första&lt;br&gt;stycket 1 skall bilda en fond (jakt-&lt;br&gt;vårdsfonden) som efter rege-&lt;br&gt;ringens bestämmande får användas&lt;br&gt;för angivna ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har vilt fällts i strid mot gällan-&lt;br&gt;de licens eller annan inskränkning&lt;br&gt;som gäller för jakten får, enligt&lt;br&gt;grunder som regeringen före-&lt;br&gt;skriver, avgift som avses i första&lt;br&gt;stycket 2 uttas med förhöjt belopp.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För jaktbrott döms till böter eller&lt;br&gt;fängelse i högst sex månader den&lt;br&gt;som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. med uppsåt eller av grov&lt;br&gt;oaktsamhet olovligen jagar på&lt;br&gt;annans jaktområde eller där till-&lt;br&gt;ägnar sig vilt eller vid jakt som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;166&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sker med stöd av licens bryter mot&lt;br&gt;en för jakten väsentlig bestäm-&lt;br&gt;melse i licensen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. med uppsåt eller av oakt-&lt;br&gt;samhet bryter mot 3 §,31 § första&lt;br&gt;stycket, 32 &amp;nbsp;§ eller mot en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreskrift som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 25 §, 29 § 1 eller 30 §&lt;br&gt;första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som med&lt;br&gt;uppsåt eller av oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot 5 § andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 § första stycket eller 13 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;underlåter att fullgöra an-&lt;br&gt;mälningsskyldighet som har före-&lt;br&gt;skrivits med stöd av 26 §, om&lt;br&gt;ansvar för gärningen inte kan&lt;br&gt;ådömas enligt lagen (1951:649)&lt;br&gt;om straff för vissa trafikbrott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. bryter mot 27 §, om ansvar&lt;br&gt;för gärningen inte kan ådömas&lt;br&gt;enligt brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. underlåter att fullgöra skyl-&lt;br&gt;dighet enligt 28 § eller vad som&lt;br&gt;åligger honom enligt 38 § andra&lt;br&gt;stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. bryter mot en föreskrift som&lt;br&gt;har meddelats med stöd av 6 §&lt;br&gt;andra stycket, 29 § 4, 30 § tredje&lt;br&gt;stycket eller 31 § tredje stycket&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. bryter mot 35 § eller mot en&lt;br&gt;föreskrift som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 36 §, 37 §, 38 § första&lt;br&gt;stycket, 40 § första stycket eller&lt;br&gt;41 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som med uppsåt bryter mot&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sker med stöd av licens bryter mot&lt;br&gt;en for jakten väsentlig bestäm-&lt;br&gt;melse i licensen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. med uppsåt eller av grov&lt;br&gt;oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 §&lt;br&gt;första stycket, 32 § eller mot en&lt;br&gt;föreskrift som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 25 §, 29 § 1 eller 30 §&lt;br&gt;första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som med&lt;br&gt;uppsåt eller av grov oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot 5 § andra stycket,&lt;br&gt;6 § första stycket eller 13 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. underlåter att fullgöra anmäl-&lt;br&gt;ningsskyldighet som har före-&lt;br&gt;skrivits med stöd av 26 §, om&lt;br&gt;ansvar for gärningen inte kan&lt;br&gt;ådömas enligt lagen (1951:649)&lt;br&gt;om straff for vissa trafikbrott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. bryter mot 27 §, om ansvar&lt;br&gt;för gärningen inte kan ådömas&lt;br&gt;enligt brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. underlåter att fullgöra skyl-&lt;br&gt;dighet enligt 28 § eller vad som&lt;br&gt;åligger honom enligt 38 § andra&lt;br&gt;stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. bryter mot en föreskrift som&lt;br&gt;har meddelats med stöd av 6 §&lt;br&gt;andra stycket, 29 § 4, 30 § tredje&lt;br&gt;stycket eller 31 § tredje stycket&lt;br&gt;eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. bryter mot 35 § eller mot en&lt;br&gt;föreskrift som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 36 §, 37 §, 38 § första&lt;br&gt;stycket, 40 § första stycket eller&lt;br&gt;41 § första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I § döms till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;167&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i annat fall än som&lt;br&gt;avses i 43 § 1 med uppsåt eller av&lt;br&gt;oaktsamhet åsidosätter vad som&lt;br&gt;bestämts i en för jakten meddelad&lt;br&gt;licens döms till böter, högst&lt;br&gt;ettusen kronor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ringa fåll skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som obehörigen tar befatt-&lt;br&gt;ning med vilt som han vet eller&lt;br&gt;har skälig anledning anta har&lt;br&gt;dödats eller åtkommits genom&lt;br&gt;jaktbrott eller brott som avses i&lt;br&gt;45 § tredje stycket, döms för&lt;br&gt;jakthäleri till böter eller fängelse i&lt;br&gt;högst sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om brottet är att anse som grov&lt;br&gt;Vid bedömandet av om brottet sl&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som obehörigen tar befatt-&lt;br&gt;ning med vilt som han vet eller&lt;br&gt;har skälig anledning anta har&lt;br&gt;dödats eller åtkommits genom&lt;br&gt;jaktbrott, döms for jakthäleri till&lt;br&gt;böter eller fängelse i högst sex&lt;br&gt;månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;döms till fängelse i högst två år.&lt;br&gt;ill särskilt beaktas sådana omstän-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;digheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 §&lt;br&gt;Om någon har begått jaktbrott,&lt;br&gt;jakthäleri eller brott som avses i&lt;br&gt;45 § tredje stycket, skall vilt som&lt;br&gt;han kommit över genom brottet&lt;br&gt;förklaras förverkat, om det inte är&lt;br&gt;uppenbart oskäligt. I stället för&lt;br&gt;viltet kan dess värde helt eller&lt;br&gt;delvis förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon har begått jaktbrott&lt;br&gt;eller jakthäleri, skall vilt som han&lt;br&gt;kommit över genom brottet för-&lt;br&gt;klaras förverkat, om det inte är&lt;br&gt;uppenbart oskäligt. I stället för&lt;br&gt;viltet kan dess värde helt eller&lt;br&gt;delvis förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs&lt;br&gt;av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;168&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;15 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950)&lt;br&gt;om kulturminnen m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om kultur-&lt;br&gt;minnen m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsföre-&lt;br&gt;skrifter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om&lt;br&gt;det är möjligt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tingsrätten får besluta om handräckning för att avbryta pågående&lt;br&gt;förstörelse av ett byggnadsminne eller för att återställa det. Även i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;annat fall får handräckning beslutas,&lt;br&gt;i detta kapitel skall efterlevas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av länsstyrelsen eller allmän&lt;br&gt;åklagare. I fråga om sådan hand-&lt;br&gt;räckning finns bestämmelser i&lt;br&gt;handräckningslagen (1981: 847).&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om det behövs för att bestämmelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av länsstyrelsen. I fråga om&lt;br&gt;sådan handräckning finns bestäm-&lt;br&gt;melser i handräckningslagen&lt;br&gt;(1981:847).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;169&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Förteckning över de remissinstanser som har yttrat Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;sig över betänkandet Ett reformerat åklagarväsende Bilaga 3&lt;br&gt;(1992:61)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens om-&lt;br&gt;budsmän, Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolis-&lt;br&gt;styrelsen, Överbefälhavaren, Försvarets civilförvaltning, Kustbevak-&lt;br&gt;ningen, Vägverket, Trafiksäkerhetsverket, Sjöfartsverket, Statskontoret,&lt;br&gt;Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens&lt;br&gt;invandrarverk, Konsumentverket, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra&lt;br&gt;Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt,&lt;br&gt;Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten&lt;br&gt;i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Statsåklagarmyndigheten för&lt;br&gt;speciella mål, Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Regionåklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Linköping, Regionåklagarmyndigheten i Jönköping,&lt;br&gt;Regionåklagarmyndigheten i Kalmar, Regionåklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Malmö, Regionåklagarmyndigheten i Göteborg, Regionåklagarmyndig-&lt;br&gt;heten i Vänersborg, Regionåklagarmyndigheten i Karlstad, Region-&lt;br&gt;åklagarmyndigheten i Västerås, Regionåklagarmyndigheten i Gävle,&lt;br&gt;Regionåklagarmyndigheten i Härnösand, Regionåklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Umeå, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Alingsås, Åklagarmyndigheten i Arvika, Åklagarmyndigheten i Avesta,&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Boden, Åklagarmyndigheten i Bollnäs, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Borlänge, Åklagarmyndigheten i Borås, Åklagarmyndig-&lt;br&gt;heten i Danderyd, Åklagarmyndigheten i Eksjö, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Enköping, Åklagarmyndigheten i Eskilstuna, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Eslöv, Åklagarmyndigheten i Falun, Åklagarmyndigheten i Gällivare,&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Gävle, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Hallsberg, Åklagarmyndigheten i Halmstad, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Handen, Åklagarmyndigheten i Haparanda, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Helsingborg, Åklagarmyndigheten i Huddinge, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Hudiksvall, Åklagarmyndigheten i Härnösand, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Hässleholm, Åklagarmyndigheten i Jönköping, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Kalmar, Åklagarmyndigheten i Karlshamn, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Karlskoga, Åklagarmyndigheten i Karlskrona, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Karlstad, Åklagarmyndigheten i Katrineholm, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Kiruna, Åklagarmyndigheten i Kristianstad, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Kristinehamn, Åklagarmyndigheten i Kungälv, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Köping, Åklagarmyndigheten i Landskrona, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Lidköping, Åklagarmyndigheten i Lindesberg, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Ludvika, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i Lund, Åklagarmyndigheten&lt;br&gt;i Lycksele, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Mariestad, Åklagarmyndigheten i Mora, Åklagarmyndigheten i Motala,&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Mölndal, Åklagarmyndigheten i Nacka, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Norrköping, Åklagarmyndigheten i Norrtälje, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Nyköping, Åklagarmyndigheten i Oskarshamn, Åklagar-&lt;br&gt;myndigheten i Piteå, Åklagarmyndigheten i Sala, Åklagarmyndigheten i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;170&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sandviken, Åklagarmyndigheten i Simrishamn, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Skellefteå, Åklagarmyndigheten i Skövde, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Sollefteå, Åklagarmyndigheten i Sollentuna, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Solna, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Sundsvall, &amp;nbsp;Åklagarmyndigheten&amp;nbsp;&amp;nbsp;i&amp;nbsp;&amp;nbsp;Sunne,&amp;nbsp;&amp;nbsp;Åklagarmyndigheten&amp;nbsp;&amp;nbsp;i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Södertälje, &amp;nbsp;Åklagarmyndigheten&amp;nbsp;&amp;nbsp;i&amp;nbsp;&amp;nbsp;Tierp,&amp;nbsp;&amp;nbsp;Åklagarmyndigheten&amp;nbsp;&amp;nbsp;i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Trelleborg, Åklagarmyndigheten i Trollhättan, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Uddevalla, &amp;nbsp;Åklagarmyndigheten&amp;nbsp;&amp;nbsp;i&amp;nbsp;&amp;nbsp;Umeå,&amp;nbsp;&amp;nbsp;Åklagarmyndigheten&amp;nbsp;&amp;nbsp;i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppsala, Åklagarmyndigheten i Varberg, Åklagarmyndigheten i Visby,&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Vänersborg, Åklagarmyndigheten i Värnamo,&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Västervik, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åkla-&lt;br&gt;garmyndigheten i Växjö, Åklagarmyndigheten i Ystad, Åklagarmyndig-&lt;br&gt;heten i Ängelholm, Åklagarmyndigheten i Örebro, Åklagarmyndigheten&lt;br&gt;i Örnsköldsvik, Åklagarmyndigheten i Östersund, Länsstyrelsen i&lt;br&gt;Stockholms län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Uppsala län&lt;br&gt;(länspolismästaren), Länsstyrelsen i Älvsborgs län (länspolismästaren),&lt;br&gt;Länsstyrelsen i Värmlands län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i&lt;br&gt;Västerbottens län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Västemorrlands&lt;br&gt;län (länspolismästaren), Polismyndigheten i Nyköping, Polismyndig-&lt;br&gt;heten i Helsingborg, Polismyndigheten i Ystad, Polismyndigheten i&lt;br&gt;Kalmar, Polismyndigheten i Gävle, Polismyndigheten i Haparanda,&lt;br&gt;Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund,&lt;br&gt;Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen&lt;br&gt;Sveriges polischefer, Stockholms kommun, Malmö kommun, Göteborgs&lt;br&gt;kommun, Svenska Kommunförbundet, Småkom, Tjänstemännens&lt;br&gt;Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Statstjänsteman-&lt;br&gt;naförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Bankföreningen,&lt;br&gt;Sparbanksgruppen AB, Finansbolagens förening, Nämndemännens&lt;br&gt;riksförbund, Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag, Sveriges&lt;br&gt;privata parkeringsövervakningsföretag, Svenska Kennelklubben och&lt;br&gt;Svenska jägareförbundet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;171&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förteckning över de remissinstanser som har yttrat&lt;br&gt;sig över Rapport av Parlamentariska kommissionen&lt;br&gt;med anledning av mordet på Olof Palme (SOU&lt;br&gt;1988:18)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efter remiss har yttrande över avsnitt 3.3.6 Delning av for-&lt;br&gt;undersökningsledning i rapporten avgetts av Justitiekanslem, Riks-&lt;br&gt;åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Ombudsmannen&lt;br&gt;mot etnisk diskriminering, Svea hovrätt, Hovrätten for Västra Sverige,&lt;br&gt;Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Regionåklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i&lt;br&gt;Huddinge, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Göte-&lt;br&gt;borg, Åklagarmyndigheten i Örebro, Åklagarmyndigheten i Härnösand,&lt;br&gt;Åklagarmyndigheten i Skellefteå, Länsstyrelsen i Östergötlands län,&lt;br&gt;Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Läns-&lt;br&gt;styrelsen i Västerbottens län, Polismyndigheten i Stockholm, Polis-&lt;br&gt;myndigheten i Jönköping, Polismyndigheten i Kalmar, Polismyndig-&lt;br&gt;heten i Malmö, Polismyndigheten i Göteborg, Polismyndigheten i&lt;br&gt;Skövde, Polismyndigheten i Örebro, Polismyndigheten i Härnösand,&lt;br&gt;Polismyndigheten i Kiruna, Centralorganisationen SACO/SR (JUSEK),&lt;br&gt;Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen&lt;br&gt;Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;172&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådsremissens lagförslag&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § brottsbalken&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad i 8 kap. 13 § sägs om&lt;br&gt;inskränkning i åklagares åtalsrätt&lt;br&gt;skall äga motsvarande tillämpning&lt;br&gt;beträffande annat i detta kapitel&lt;br&gt;omförmält brott än grovt be-&lt;br&gt;drägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedrägligt beteende som avses i&lt;br&gt;2 § andra stycket må ej åtalas av&lt;br&gt;åklagare, med mindre åtal finnes&lt;br&gt;påkallat ur allmän synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 §&lt;br&gt;om inskränkning i åklagares åtals-&lt;br&gt;rätt skall gälla även de brott som&lt;br&gt;angetts i detta kapitel, dock inte&lt;br&gt;grovt bedrägeri.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bedrägeri eller bedrägligt be-&lt;br&gt;teende som består i att någon gjort&lt;br&gt;avtalsstridigt uttag på eget kredit-&lt;br&gt;eller till gångskonto, och bedrägligt&lt;br&gt;beteende som avses i 2 § andra&lt;br&gt;stycket, får åtalas av åklagare&lt;br&gt;endast om åtal är påkallat från all-&lt;br&gt;män synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;sup&gt;2&lt;br&gt;&lt;/sup&gt;Vad i 8 kap. 13 § sägs om in-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skränkning i åklagares åtalsrätt&lt;br&gt;skall äga motsvarande tillämpning&lt;br&gt;beträffande annat i detta kapitel&lt;br&gt;omförmält brott än grov försking-&lt;br&gt;ring och sådan trolöshet mot&lt;br&gt;huvudman som är att anse som&lt;br&gt;grov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Olovligt förfogande över egen-&lt;br&gt;dom, som kommit i gärnings-&lt;br&gt;mannens besittning genom avtal,&lt;br&gt;enligt vilket äganderätten skall&lt;br&gt;övergå först sedan betalning er-&lt;br&gt;lagts, eller som gärningsmannen&lt;br&gt;eljest innehar på grund av kredit-&lt;br&gt;köp med förbehåll om återtagan-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 §&lt;br&gt;om inskränkning i åklagares åtals-&lt;br&gt;rätt skall gälla även de brott som&lt;br&gt;angetts i detta kapitel, dock inte&lt;br&gt;grov förskingring och sådan tro-&lt;br&gt;löshet mot huvudman som är att&lt;br&gt;anse som grov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Undandräkt, olovligt förfogande&lt;br&gt;eller olovligt brukande beträffande&lt;br&gt;egendom, som kommit i gärnings-&lt;br&gt;mannens besittning genom avtal&lt;br&gt;om hyra av egendomen eller avtal&lt;br&gt;enligt vilket äganderätten skall&lt;br&gt;övergå först sedan betalning er-&lt;br&gt;lagts, eller som gärningsmannen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1976:1139.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1977:984 och 1978:597.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;173&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;derätt, må ej åtalas av åklagare,&lt;br&gt;med mindre åtal av särskilda skäl&lt;br&gt;finnes påkallat ur allmän syn-&lt;br&gt;punkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;annars innehar på grund av kre-&lt;br&gt;ditköp med förbehåll om åter-&lt;br&gt;taganderätt, får åtalas av åklagare&lt;br&gt;endast om åtal av särskilda skäl är&lt;br&gt;påkallat från allmän synpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;174&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 23 kap. 1,3,8 och 22 §§, 27 kap. 7 § och 48 kap. 2, 4, 5, 6,&lt;br&gt;9 och 10 §§ skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i 48 kap. skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning skall inledas så&lt;br&gt;snart det på grund av angivelse&lt;br&gt;eller av annat skäl finns anledning&lt;br&gt;att anta att ett brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal har förövats. Detta&lt;br&gt;gäller, om inte något annat följer&lt;br&gt;av 4 a § eller 22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning skall inledas så&lt;br&gt;snart det på grund av angivelse&lt;br&gt;eller av annat skäl finns anledning&lt;br&gt;att anta att ett brott som hör under&lt;br&gt;allmänt åtal har förövats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning behöver dock&lt;br&gt;inte inledas, om det är uppenbart&lt;br&gt;att brottet inte går att utreda. Att&lt;br&gt;förundersökning inte behöver in-&lt;br&gt;ledas i vissa andra fall följer av&lt;br&gt;4 a § och 22 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal,&lt;br&gt;får förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det innebär fara&lt;br&gt;att avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast.&lt;br&gt;Om denne då inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas&lt;br&gt;ned.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;sup&gt;2&lt;br&gt;&lt;/sup&gt;Förundersökningen inledes av&lt;br&gt;polismyndighet eller åklagaren.&lt;br&gt;Har den inletts av polismyndighet&lt;br&gt;och är saken ej av enkel&lt;br&gt;beskaffenhet, skall ledningen&lt;br&gt;övertagas av åklagaren, så snart&lt;br&gt;någon skäligen kan misstänkas för&lt;br&gt;brottet. Åklagaren skall ock eljest&lt;br&gt;övertaga ledningen, när det finnes&lt;br&gt;påkallat av särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut att inleda en förunder-&lt;br&gt;sökning skall fattas av polis-&lt;br&gt;myndighet eller åklagare. Har för-&lt;br&gt;undersökningen inletts av polis-&lt;br&gt;myndighet och är saken inte av&lt;br&gt;enkel beskaffenhet, skall ledningen&lt;br&gt;av förundersökningen avseende&lt;br&gt;brottet övertas av åklagare, så&lt;br&gt;snart någon skäligen kan&lt;br&gt;misstänkas för brottet. Åklagaren&lt;br&gt;skall också i annat fall överta&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;^Senaste lydelse 1982:184.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1969:588.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;175&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagaren äge, dä undersök-&lt;br&gt;ningen ledes av polismyndighet,&lt;br&gt;meddela anvisningar rörande&lt;br&gt;undersökningens bedrivande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dä förundersökningen ledes av&lt;br&gt;åklagaren, äge han vid undersök-&lt;br&gt;ningens verkställande anlita&lt;br&gt;biträde av polismyndighet sä ock&lt;br&gt;uppdraga åt polisman att vidtaga&lt;br&gt;särskild till undersökningen&lt;br&gt;hörande ätgärd, om dess&lt;br&gt;beskaffenhet tillåter det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan förundersökning hunnit&lt;br&gt;inledas, må polisman hålla förhör&lt;br&gt;och vidtaga annan ätgärd i syfte&lt;br&gt;att utreda brottet, om åtgärden&lt;br&gt;icke kan uppskjutas utan&lt;br&gt;olägenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ledningen när det är påkallat av&lt;br&gt;särskilda skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När förundersökningen leds av&lt;br&gt;åklagaren, får han vid undersök-&lt;br&gt;ningens verkställande anlita&lt;br&gt;biträde av polismyndigheten. Han&lt;br&gt;får också uppdra åt polisman att&lt;br&gt;vidta en viss ätgärd som hör till&lt;br&gt;förundersökningen, om det är&lt;br&gt;lämpligt med hänsyn till åtgärdens&lt;br&gt;beskaffenhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Innan förundersökning hunnit&lt;br&gt;inledas, får polisman hålla förhör&lt;br&gt;och vidta andra&lt;br&gt;utredningsåtgärder som är av&lt;br&gt;betydelse för utredningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där&lt;br&gt;ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör som hålls&lt;br&gt;omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta&lt;br&gt;med honom till förhöret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom&lt;br&gt;ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om&lt;br&gt;det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år.&lt;br&gt;Detta gäller också vid försök till ett sådant brott.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första och&lt;br&gt;andra stycket gäller även innan&lt;br&gt;förundersökning hunnit inledas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning enligt detta&lt;br&gt;kapitel är, om tillräckliga skäl för&lt;br&gt;åtal ändock föreligga, ej&lt;br&gt;erforderlig beträffande brott, för&lt;br&gt;vilket icke svårare påföljd än böter&lt;br&gt;är stadgad, eller beträffande brott,&lt;br&gt;som avses i 45 kap. 2 § första&lt;br&gt;eller andra stycket Ej heller är&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förundersökning enligt detta&lt;br&gt;kapitel behöver inte genomföras,&lt;br&gt;om det ändå finns tillräckliga skäl&lt;br&gt;för åtal och det gäller ett brott&lt;br&gt;som inte kan antas föranleda&lt;br&gt;någon annan påföljd än böter eller&lt;br&gt;ett sådant brott som avses i 45&lt;br&gt;kap. 2 § första eller andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1991:666.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1975:670.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;176&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förundersökning erforderlig i mål&lt;br&gt;om brott, som avses i 3 kap. 3 §&lt;br&gt;och 7 kap. 4 § andra stycket, med&lt;br&gt;mindre anledning förekommer till&lt;br&gt;ådömande av annan påföljd än&lt;br&gt;böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vill åklagaren utvidga väckt åtal,&lt;br&gt;må det ske, utan att förundersök-&lt;br&gt;ning enligt detta kapitel ägt rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vill åklagaren utvidga väckt åtal,&lt;br&gt;får det ske, utan att förundersök-&lt;br&gt;ning enligt detta kapitel ägt rum.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;sup&gt;5&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då rätten förordnar om beslag&lt;br&gt;eller fastställer verkställt beslag,&lt;br&gt;skall, om ej åtal redan väckts,&lt;br&gt;rätten utsätta den tid, inom vilken&lt;br&gt;åtal skall väckas. Denna må ej&lt;br&gt;bestämmas längre, än som finnes&lt;br&gt;oundgängligen erforderligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I annat fall än som avses i första&lt;br&gt;stycket skall åtal väckas inom en&lt;br&gt;månad från det att beslaget&lt;br&gt;verkställdes, om inte den beslag-&lt;br&gt;tagna egendomens värde under-&lt;br&gt;stiger en tiondel av det basbelopp&lt;br&gt;enligt lagen (1962:381) om allmän&lt;br&gt;försäkring som gällde då beslaget&lt;br&gt;verkställdes.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finnes tid, som avses i första&lt;br&gt;eller andra stycket, otillräcklig,&lt;br&gt;må rätten om framställning därom&lt;br&gt;göres före tidens utgång, medgiva&lt;br&gt;förlängning av tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Då rätten förordnar om beslag&lt;br&gt;eller fastställer verkställt beslag,&lt;br&gt;skall, om inte åtal redan har&lt;br&gt;väckts, rätten utsätta den tid, inom&lt;br&gt;vilken åtal skall väckas. Tiden får&lt;br&gt;inte sättas längre, än vad som är&lt;br&gt;nödvändigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om den tid som avses i första&lt;br&gt;stycket är otillräcklig, får rätten&lt;br&gt;medge förlängning av tiden, om&lt;br&gt;framställning om detta görs före&lt;br&gt;tidens utgång.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;sup&gt;6&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till&lt;br&gt;godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff,&lt;br&gt;fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör&lt;br&gt;föranleda och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestäms&lt;br&gt;enligt 14 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1989:650.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;6&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:000.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;177&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är brott förenat med egendoms&lt;br&gt;förverkande, annan sådan särskild&lt;br&gt;rättsverkan eller särskild rätts-&lt;br&gt;verkan i form av avgift enligt&lt;br&gt;lagen (1994:000) om brottsoffer-&lt;br&gt;fond, skall också denna föreläggas&lt;br&gt;den misstänkte till godkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande får utfärdas&lt;br&gt;beträffande brott, för vilket inte&lt;br&gt;föreskrivs svårare straff än böter,&lt;br&gt;dock inte normerade böter, och&lt;br&gt;beträffande brott, för vilket före-&lt;br&gt;skrivs böter eller fängelse i högst&lt;br&gt;sex månader. Om dagsböter skall&lt;br&gt;användas som påföljd för brottet,&lt;br&gt;får dock strafföreläggande&lt;br&gt;utfördas endast när brottet ensamt&lt;br&gt;eller tillsammans med annat&lt;br&gt;sådant brott som nu har nämnts&lt;br&gt;bör föranleda högst etthundratjugo&lt;br&gt;dagsböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns särskilda bestämmelser&lt;br&gt;har begåtts av någon som är under ;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Är brott förenat med egendoms&lt;br&gt;förverkande, annan sådan särskild&lt;br&gt;rättsverkan eller särskild rätts-&lt;br&gt;verkan i form av avgift enligt&lt;br&gt;lagen (1994:000) om brottsoffer-&lt;br&gt;fond, skall också denna föreläggas&lt;br&gt;den misstänkte till godkännande.&lt;br&gt;Av 5 a § framgår att ett strafföre-&lt;br&gt;läggande också får omfatta ett&lt;br&gt;enskilt anspråk som avser betal-&lt;br&gt;ningsskyldighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;sup&gt;7&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande får utfärdas&lt;br&gt;beträffande brott, för vilket böter&lt;br&gt;ingår i straffskalan, dock inte nor-&lt;br&gt;merade böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om strafföreläggande för brott som&lt;br&gt;rton år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 §&lt;sup&gt;8&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande får inte utfärdas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka&lt;br&gt;enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om målsägande förklarat, att han&lt;br&gt;ämnar föra talan om enskilt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om målsäganden förklarat, att&lt;br&gt;han avser att föra talan om enskilt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anspråk i anledning av brottet,&lt;br&gt;eller begärt, att åtal skall väckas,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;anspråk i anledning av brottet som&lt;br&gt;avser annat än betalnings-&lt;br&gt;skyldighet eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;7&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1993:200.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;8&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1986:649.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;178&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5a§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har målsäganden anmält enskilt&lt;br&gt;anspråk i anledning av brottet som&lt;br&gt;avser betalningsskyldighet och är&lt;br&gt;omständigheterna sådana att&lt;br&gt;åklagaren enligt 22 kap. 2 § första&lt;br&gt;stycket skall utföra målsägandens&lt;br&gt;talan, skall också det enskilda&lt;br&gt;anspråket föreläggas den&lt;br&gt;misstänkte för godkännande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §’&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.&lt;br&gt;Föreläggandet skall innehålla uppgift om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. den misstänkte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. brottet med angivande av tid&lt;br&gt;och plats for dess begående samt&lt;br&gt;övriga omständigheter som fordras&lt;br&gt;för att känneteckna det,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. det eller de lagrum som äro&lt;br&gt;tillämpliga,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. det straff och den särskilda&lt;br&gt;rättsverkan, som föreläggas den&lt;br&gt;misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande godkännes ge-&lt;br&gt;nom att den misstänkte under-&lt;br&gt;tecknar och tillställer vederbörlig&lt;br&gt;mottagare förklaring, att han er-&lt;br&gt;känner gärningen och godtager det&lt;br&gt;straff och den särskilda&lt;br&gt;rättsverkan som upptagits i före-&lt;br&gt;läggandet. Närmare bestämmelser&lt;br&gt;om vem som skall mottaga sådan&lt;br&gt;förklaring meddelas av&lt;br&gt;regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. brottet med angivande av tid&lt;br&gt;och plats för dess begående samt&lt;br&gt;övriga omständigheter som behövs&lt;br&gt;for att känneteckna det,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. den eller de bestämmelser&lt;br&gt;som är tillämpliga när det gäller&lt;br&gt;brottet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. det straff och den särskilda&lt;br&gt;rättsverkan, som föreläggs den&lt;br&gt;misstänkte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. &amp;nbsp;det enskilda anspråk som&lt;br&gt;föreläggs den misstänkte med&lt;br&gt;uppgift om målsägande och de&lt;br&gt;omständigheter som anspråket&lt;br&gt;grundar sig pä.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;sup&gt;10&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Strafföreläggande godkänns ge-&lt;br&gt;nom att den misstänkte under-&lt;br&gt;tecknar och tillställer behörig&lt;br&gt;mottagare en förklaring, att han&lt;br&gt;erkänner gärningen och godtar det&lt;br&gt;straff och den särskilda&lt;br&gt;rättsverkan samt det enskilda&lt;br&gt;anspråk som upptagits i&lt;br&gt;föreläggandet. Närmare&lt;br&gt;bestämmelser om vem som skall&lt;br&gt;mottaga sådan förklaring meddelas&lt;br&gt;av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;9&lt;/sup&gt;Senaste lydelse 1968:193.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;10&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1976:1137.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;179&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande, som tecknas på&lt;br&gt;annan handling än föreläggande,&lt;br&gt;är gällande endast om det klart&lt;br&gt;framgår vilket föreläggande som&lt;br&gt;avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skriftligt godkännande av&lt;br&gt;strafföreläggande får i den miss-&lt;br&gt;tänktes ställe lämnas av ombud för&lt;br&gt;honom, om till åklagaren inges&lt;br&gt;fullmakt i huvudskrift vilken,&lt;br&gt;utöver vad som följer av 12 kap.,&lt;br&gt;innehåller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;förklaring att ombudet äger&lt;br&gt;godkänna strafföreläggande på den&lt;br&gt;misstänktes vägnar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift om det brott som god-&lt;br&gt;kännandet får avse, varvid skall&lt;br&gt;anges brottets art samt tid och&lt;br&gt;plats för dess begående,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift om den högsta bötes-&lt;br&gt;påföljd som den misstänkte är&lt;br&gt;villig att godtaga,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;uppgift &lt;sup&gt;om&lt;/sup&gt; särskild rättsverkan&lt;br&gt;som är i fråga och som den&lt;br&gt;misstänkte är villig att godtaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har sådan fullmakt ingivits till&lt;br&gt;åklagaren, får ombudet mottaga&lt;br&gt;handlingar i saken på den&lt;br&gt;misstänktes vägnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Godkännande, som tecknas på&lt;br&gt;annan handling än föreläggande,&lt;br&gt;gäller endast om det klart framgår&lt;br&gt;vilket föreläggande som avses.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;sup&gt;H&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skriftligt godkännande av&lt;br&gt;strafföreläggande får i den miss-&lt;br&gt;tänktes ställe lämnas av den som&lt;br&gt;är ombud för honom, om det till&lt;br&gt;åklagaren inges fullmakt i&lt;br&gt;original. Fullmakten skall, utöver&lt;br&gt;vad som följer av 12 kap.,&lt;br&gt;innehålla&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;förklaring att ombudet har&lt;br&gt;rätt att godkänna strafföreläggande&lt;br&gt;på den misstänktes vägnar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;uppgift om det brott som&lt;br&gt;godkännandet får avse, varvid&lt;br&gt;skall anges brottets art samt tid&lt;br&gt;och plats för dess begående, samt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. uppgift om den högsta bötes-&lt;br&gt;påföljd, den särskilda rättsverkan&lt;br&gt;och det enskilda anspråk som den&lt;br&gt;misstänkte är villig att godtaga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har sådan fullmakt getts in till&lt;br&gt;åklagaren, får ombudet motta&lt;br&gt;handlingar i saken på den&lt;br&gt;misstänktes vägnar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap, 1, 3, 8 och 22 §§ och 27&lt;br&gt;kap. 7 § den 1 april 1995, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1976:1137.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;180&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 15 §§ utsökningsbalken skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav&lt;br&gt;verkställighet söks. Grundas anspråket på löpande skuldebrev eller&lt;br&gt;annan handling, vars företeende utgör villkor for rätt att kräva betalning&lt;br&gt;eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen&lt;br&gt;inges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Exekutionstiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som&lt;br&gt;avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan&lt;br&gt;handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Görs ansökan på medium för automatisk databehandling behöver&lt;br&gt;exekutionstiteln inte inges, om den är ett utslag i mål om betalnings-&lt;br&gt;föreläggande, som har meddelats tidigast tre år innan verkställighet&lt;br&gt;söks.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om exekutionstiteln är en dom&lt;br&gt;som har översänts från en domstol&lt;br&gt;till kronofogdemyndigheten på&lt;br&gt;grund av föreskrift i lag eller&lt;br&gt;annan författning, behöver sökan-&lt;br&gt;den inte ge in den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sökanden behöver inte inge&lt;br&gt;exekutionstiteln, om denna är en&lt;br&gt;dom eller ett strafföreläggande&lt;br&gt;som på grund av föreskrift i lag&lt;br&gt;eller annan författning har&lt;br&gt;översänts till kronofogdemyndig-&lt;br&gt;heten från en domstol eller en&lt;br&gt;myndighet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 § eller 16 kap.&lt;br&gt;9 eller 12 § eller 13 § jämförd med 4 kap. 14 och 15 §§ förelägger&lt;br&gt;svaranden eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får&lt;br&gt;myndigheten föreskriva vite till belopp som finnes behövligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om utdömande av vite&lt;br&gt;som har förelagts enligt första&lt;br&gt;stycket prövas, på talan av allmän&lt;br&gt;åklagare eller kronofogdemyndig-&lt;br&gt;heten, av en tingsrätt i det län där&lt;br&gt;kronofogdemyndigheten finns. Har&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fråga om utdömande av vite&lt;br&gt;som har förelagts enligt första&lt;br&gt;stycket prövas, på talan av&lt;br&gt;kronofogdemyndigheten, av en&lt;br&gt;tingsrätt i det län där kronofogde-&lt;br&gt;myndigheten finns. Har ändamålet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1994:000.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1988:385.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;181&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ändamålet med vitet förfallit, får med vitet förfallit, får det ej&lt;br&gt;det ej dömas ut. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;dömas ut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge&lt;br&gt;nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga&lt;br&gt;kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 kap. 15 § den 1 januari 1995,&lt;br&gt;och i övrigt den dag regeringen bestämmer. I fråga om 2 kap. 15 §&lt;br&gt;gäller äldre bestämmelser om talan väckts före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;182&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4 Förslag till lag om ändring i checklagen&lt;br&gt;(1932:131)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 74 § checklagen (1932:131)' skall upphöra&lt;br&gt;att gälla vid utgången av år 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1991:248.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;183&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608)&lt;br&gt;om enskilda vägar&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får&lt;br&gt;förelägga den&lt;br&gt;byggnad eller vidtagit annan&lt;br&gt;åtgärd i strid mot förbud enligt&lt;br&gt;100 § att undanröja eller ändra det&lt;br&gt;utförda. Kronofogdemyndigheten&lt;br&gt;får meddela särskild handräckning&lt;br&gt;till rättelse i vad olagligen skett.&lt;br&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av dels allmän åklagare,&lt;br&gt;dels en nämnd som avses i 39 §&lt;br&gt;första stycket, dels en ägare eller&lt;br&gt;innehavare av fastighet, som får&lt;br&gt;begagna vägen. I fråga om sådan&lt;br&gt;handräckning finns bestämmelser i&lt;br&gt;lagen (1990:746) om betalnings-&lt;br&gt;föreläggande och handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall&lt;br&gt;på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att&lt;br&gt;åtgärden vidtages.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vid&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vite&lt;br&gt;uppfört&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vite&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som uppfört&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;106 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Länsstyrelsen får vid&lt;br&gt;förelägga den&lt;br&gt;byggnad eller vidtagit annan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;åtgärd i strid mot förbud enligt&lt;br&gt;100 § att undanröja eller ändra det&lt;br&gt;utförda. Kronofogdemyndigheten&lt;br&gt;får meddela särskild handräckning&lt;br&gt;till rättelse i vad olagligen skett.&lt;br&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av en nämnd som avses i 39&lt;br&gt;§ första stycket samt av en ägare&lt;br&gt;eller innehavare av fastighet, som&lt;br&gt;får begagna vägen. I fråga om&lt;br&gt;sådan handräckning finns&lt;br&gt;bestämmelser i lagen (1990:746)&lt;br&gt;om betalningsföreläggande och&lt;br&gt;handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;'senaste lydelse 1991:1676.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;184&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Förslag till lag om ändring i trafikbrottslagen&lt;br&gt;(1951:649)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs ifråga om trafikbrottslagen (1951:649) att 1 §&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister vägtrafikant, den som för&lt;br&gt;spårvagn eller den som&lt;br&gt;annorstädes än på väg för motor-&lt;br&gt;drivet fordon i den omsorg och&lt;br&gt;varsamhet, som till förekommande&lt;br&gt;av trafikolycka betingas av om-&lt;br&gt;ständigheterna, och är ej oakisam-&lt;br&gt;heten ringa, dömes för vårdslöshet&lt;br&gt;i trafik till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Där någon vid förande av&lt;br&gt;motordrivet fordon eller spårvagn&lt;br&gt;ådagalägger grov oaktsamhet eller&lt;br&gt;visar uppenbar likgiltighet för&lt;br&gt;andra människors liv eller&lt;br&gt;egendom, dömes för grov&lt;br&gt;vårdslöshet i trafik till fängelse i&lt;br&gt;högst två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Brister vägtrafikant, den som för&lt;br&gt;spårvagn eller den som någon&lt;br&gt;annanstans än på väg för motor-&lt;br&gt;drivet fordon i väsentlig mån i den&lt;br&gt;omsorg och varsamhet som till&lt;br&gt;förekommande av trafikolycka be-&lt;br&gt;tingas av omständigheterna, döms&lt;br&gt;för vårdslöshet i trafik till dags-&lt;br&gt;böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon vid förande av&lt;br&gt;motordrivet fordon eller spårvagn&lt;br&gt;gör sig skyldig till grov oakt-&lt;br&gt;samhet eller visar uppenbar&lt;br&gt;likgiltighet för andra människors&lt;br&gt;liv eller egendom, döms för grov&lt;br&gt;vårdslöshet i trafik till fängelse i&lt;br&gt;högst två år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lenaste lydelse 1975:611.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;185&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205)&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/h2&gt;
&lt;h2&gt;om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 5&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av&lt;br&gt;alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&amp;gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är&lt;br&gt;stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande&lt;br&gt;avvikelser:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är&lt;br&gt;ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I&lt;br&gt;annat fall må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det&lt;br&gt;i lagen (1977:293) om handel med drycker omnämnda&lt;br&gt;partihandelsbolaget, öl till tillverkare av sådan vara och annan egendom&lt;br&gt;på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes lämpligt.&lt;br&gt;Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller&lt;br&gt;kronan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av under-&lt;br&gt;sökningsledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första&lt;br&gt;stycket första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även&lt;br&gt;av polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd&lt;br&gt;eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som&lt;br&gt;motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest&lt;br&gt;finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som&lt;br&gt;drabbats av beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom&lt;br&gt;en månad från det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning&lt;br&gt;därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga&lt;br&gt;om beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter&lt;br&gt;framställning av åklagaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;\bd i 27 kap. 7 § rätte-&lt;br&gt;gångsbalken är stadgat om att åtal&lt;br&gt;skall väckas inom viss tid skall ej&lt;br&gt;gälla i annat fall än då rätten&lt;br&gt;utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Har förverkande av beslag-&lt;br&gt;tagen egendom ej förelagts och&lt;br&gt;godkänts i samband med strafföre-&lt;br&gt;läggande eller föreläggande av&lt;br&gt;ordningsbot och väckes ej åtal,&lt;br&gt;prövar åklagaren, huruvida&lt;br&gt;egendomen skall vara förverkad&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;^Senaste lydelse 1980:582.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;186&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt 1 §. Förordnande därom&lt;br&gt;meddelas skriftligen. Den, frän&lt;br&gt;vilken beslaget skett, äger hos&lt;br&gt;åklagaren anmäla missnöje med&lt;br&gt;förordnandet inom en månad frän&lt;br&gt;det han erhöll del därav. Anmäles&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;missnöje, har åklagaren att, om ej&lt;br&gt;beslaget finnes böra hävas, väcka&lt;br&gt;talan om egendomens förverkande.&lt;br&gt;Sker det ej inom en månad från&lt;br&gt;det anmälan gjorts, skall beslaget&lt;br&gt;gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Om polisman verkställer be-&lt;br&gt;slag och förelägger förverkande av&lt;br&gt;den beslagtagna egendomen i före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot, skall&lt;br&gt;anmälan om beslaget göras hos&lt;br&gt;polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. I fråga om spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som i strid mot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Om polisman verkställer be-&lt;br&gt;slag och förelägger förverkande av&lt;br&gt;den beslagtagna egendomen i före-&lt;br&gt;läggande av ordningsbot, skall&lt;br&gt;anmälan om beslaget göras hos&lt;br&gt;polismyndigheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. I fråga om spritdrycker, vin&lt;br&gt;eller starköl, som i strid mot&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gällande bestämmelser medföres&lt;br&gt;vid offentlig tillställning, har den&lt;br&gt;som tjänstgör som ordningsvakt&lt;br&gt;vid tillställningen samma rätt att&lt;br&gt;taga egendomen i beslag som&lt;br&gt;enligt rättegångsbalken tillkommer&lt;br&gt;polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polis-&lt;br&gt;myndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna&lt;br&gt;egendomen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gällande bestämmelser medföres&lt;br&gt;vid offentlig tillställning, har den&lt;br&gt;som tjänstgör som ordningsvakt&lt;br&gt;vid tillställningen samma rätt att&lt;br&gt;taga egendomen i beslag som&lt;br&gt;enligt rättegångsbalken tillkommer&lt;br&gt;polisen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;187&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;om straff för varusmuggling &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 5&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1960:418) om straff för varu-&lt;br&gt;smuggling skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna lag&lt;br&gt;förverkad, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka åtal för brott,&lt;br&gt;som föranlett beslaget, eller talan vid domstol med yrkande om egen-&lt;br&gt;domens förverkande eller ock förfara på sätt i 21 § sägs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mid i rättegångsbalken är stad-&lt;br&gt;gat om den tid, inom vilken åtal&lt;br&gt;sist skall hava väckts, skall ej äga&lt;br&gt;tillämpning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;188&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;9 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen&lt;br&gt;(1964:822)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 39 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39 §&lt;br&gt;Har någon överträtt beslut eller&lt;br&gt;föreskrift som avses i 37 § första&lt;br&gt;stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får läns-&lt;br&gt;styrelsen förelägga honom att&lt;br&gt;åstadkomma rättelse. Har i fråga&lt;br&gt;om en viss fastighet eller&lt;br&gt;byggnad, anordning eller an-&lt;br&gt;läggning på annans mark ägaren&lt;br&gt;till egendomen begått överträdel-&lt;br&gt;sen och övergår egendomen till ny&lt;br&gt;ägare, får denne föreläggas att&lt;br&gt;vidta rättelse, om det inte är&lt;br&gt;oskäligt. Är fråga om överträdelse&lt;br&gt;av beslut eller föreskrift över vars&lt;br&gt;efterlevnad kommunal nämnd med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har någon överträtt beslut eller&lt;br&gt;föreskrift som avses i 37 § första&lt;br&gt;stycket 1, 2, 4, 6 eller 8 får läns-&lt;br&gt;styrelsen förelägga honom att&lt;br&gt;åstadkomma rättelse. Har i fråga&lt;br&gt;om en viss fastighet eller&lt;br&gt;byggnad, anordning eller an-&lt;br&gt;läggning på annans mark ägaren&lt;br&gt;till egendomen begått överträdel-&lt;br&gt;sen och övergår egendomen till ny&lt;br&gt;ägare, får denne föreläggas att&lt;br&gt;vidta rättelse, om det inte är&lt;br&gt;oskäligt. Är fråga om överträdelse&lt;br&gt;av beslut eller föreskrift över vars&lt;br&gt;efterlevnad kommunal nämnd med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stöd av överlåtelse enligt 18 b §&lt;br&gt;utövar tillsyn, tillkommer det i&lt;br&gt;stället nämnden att meddela sådant&lt;br&gt;föreläggande. I beslut om före-&lt;br&gt;läggande får vite sättas ut. Vidare&lt;br&gt;får kronofogdemyndigheten med-&lt;br&gt;dela särskild handräckning för att&lt;br&gt;åstadkomma rättelse. Ansökan om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stöd av överlåtelse enligt 18 b §&lt;br&gt;utövar tillsyn, tillkommer det i&lt;br&gt;stället nämnden att meddela sådant&lt;br&gt;föreläggande. I beslut om före-&lt;br&gt;läggande får vite sättas ut. Vidare&lt;br&gt;får kronofogdemyndigheten med-&lt;br&gt;dela särskild handräckning för att&lt;br&gt;åstadkomma rättelse. Ansökan om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;handräckning får göras av allmän&lt;br&gt;åklagare, Statens naturvårdsverk,&lt;br&gt;länsstyrelsen, den kommunala&lt;br&gt;nämnd som handhar natur-&lt;br&gt;vårdsfrågor eller, i fall där kom-&lt;br&gt;munal nämnd har att meddela&lt;br&gt;föreläggande, av den nämnden. I&lt;br&gt;fråga om sådan handräckning&lt;br&gt;finns bestämmelser i lagen&lt;br&gt;(1990:746) om betalningsföre-&lt;br&gt;läggande och handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid meddelande av föreläggande&lt;br&gt;stycket, 20 § eller 22 § andra sty&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;handräckning får göras av Statens&lt;br&gt;naturvårdsverk, länsstyrelsen, den&lt;br&gt;kommunala nämnd som handhar&lt;br&gt;naturvårdsfrågor eller, i fall där&lt;br&gt;kommunal nämnd har att meddela&lt;br&gt;föreläggande, av den nämnden. I&lt;br&gt;fråga om sådan handräckning&lt;br&gt;finns bestämmelser i lagen&lt;br&gt;(1990:746) om betalningsföreläg-&lt;br&gt;gande och handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller förbud enligt 17 § första&lt;br&gt;eket får länsstyrelsen utsätta vite.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;'Senaste lydelse 1991:1697.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;189&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Efterkoms ej sådant föreläggande eller förbud, skall på anmodan av&lt;br&gt;länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att föreläggande&lt;br&gt;eller förbud följs. Har någon påböljat utförandet av ett arbetsföretag&lt;br&gt;som omlättas av samrådsplikt enligt 20 § innan samråd skett, får&lt;br&gt;länsstyrelsen meddela vitesförbud mot verksamheten till dess att&lt;br&gt;samrådsärendet har avgjorts.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan nämnd som avses i 17 § får utsätta vite vid meddelande av&lt;br&gt;föreläggande enligt 17 § tredje stycket. Detsamma gäller den nämnd&lt;br&gt;som svarar för frågor enligt 24 §. Efterkoms inte föreläggandet, får&lt;br&gt;nämnden låta genomföra åtgärden på den försumliges bekostnad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I beslut om föreläggande som avses i första, andra eller tredje stycket&lt;br&gt;får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det inte har&lt;br&gt;vunnit laga kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;190&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;10 Förslag till lag om ändring i&lt;br&gt;narkotikastrafflagen (1968:64)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen att åtal skall&lt;br&gt;väckas inom viss tid gäller ej i&lt;br&gt;annat fall än då rätten utsatt&lt;br&gt;sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och 3&lt;br&gt;samt 3 § lagen (1958:205) om för-&lt;br&gt;verkande av alkoholhaltiga dryck-&lt;br&gt;er m.m. skall tillämpas på mot-&lt;br&gt;svarande sätt då beslag har skett&lt;br&gt;av narkotika eller egendom som&lt;br&gt;avses i 6 § tredje stycket denna&lt;br&gt;lag. Tiden för att anmäla missnöje&lt;br&gt;skall dock räknas från dagen för&lt;br&gt;förordnandet. Regeringen eller&lt;br&gt;den myndighet som regeringen be-&lt;br&gt;stämmer meddelar närmare före-&lt;br&gt;skrifter om förfarandet med nar-&lt;br&gt;kotika som tagits i beslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 §&lt;br&gt;lagen (1958:205) om förverkande&lt;br&gt;av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;br&gt;skall tillämpas på motsvarande sätt&lt;br&gt;då beslag har skett av narkotika&lt;br&gt;eller egendom som avses i 6 §&lt;br&gt;tredje stycket denna lag. Tiden för&lt;br&gt;att anmäla missnöje skall dock&lt;br&gt;räknas från dagen för förordnan-&lt;br&gt;det. Regeringen eller den myndig-&lt;br&gt;het som regeringen bestämmer&lt;br&gt;meddelar närmare föreskrifter om&lt;br&gt;förfarandet med narkotika som&lt;br&gt;tagits i beslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;l&lt;/sup&gt;Senaste lydelse 1983:363.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;191&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;11 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435)&lt;br&gt;om överlastavgift&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift&lt;br&gt;att 2 och 3 §§ skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck&lt;br&gt;överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel&lt;br&gt;till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel&lt;br&gt;av 500 kilogram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) beräknas över-&lt;br&gt;lastavgift för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Del av överlasten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100-2 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 100-4 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 100-6 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 100-5000^&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 100 kg och däröver&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överlastavgift&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;200 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;400 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;600 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;800 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 000 kr. per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck&lt;br&gt;överskridits, avrundas överlasten för vaije axel, boggi eller trippelaxel&lt;br&gt;till närmast lägre, hela hundratal kilogram. Vidare dras för vaije axel&lt;br&gt;av 1 000 kilogram.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För återstående överlast (avgiftspliktig överlast) tas överlastavgift ut&lt;br&gt;med ett grundbelopp om 2 000 kr samt därutöver med ett belopp&lt;br&gt;beräknat för vaije axel, boggi eller trippelaxel på följande sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Del av överlasten&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;100-2 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 100-4 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 100-6 000 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 100 kg och däröver&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överlastavgift&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;400 kr per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;600 kr per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;800 kr per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 000 kr per 100 kg&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1990:14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;192&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna bruttovikt&lt;br&gt;överskridits i fråga om ett fordon&lt;br&gt;som inte ingår i ett fordonståg,&lt;br&gt;fördelas överlasten lika på&lt;br&gt;fordonets axlar. Överlasten för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har högsta tillåtna bruttovikt Bilaga 5&lt;br&gt;överskridits i fråga om ett fordon&lt;br&gt;som inte ingår i ett fordonståg,&lt;br&gt;fördelas överlasten lika på&lt;br&gt;fordonets axlar. Överlasten för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vaije axel avrundas därefter till&lt;br&gt;närmast lägre, hela hundratal&lt;br&gt;kilogram och minskas sedan med&lt;br&gt;300 kilogram. För vaije axel&lt;br&gt;beräknas härefter överlastavgift&lt;br&gt;med tillämpning av tabellen i 2 §&lt;br&gt;andra stycket.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga&lt;br&gt;om fordon, som ingår i fordonståg, när den for tåget tillåtna brutto-&lt;br&gt;vikten ej överskridits.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vaije axel avrundas därefter till&lt;br&gt;närmast lägre, hela hundratal&lt;br&gt;kilogram och minskas sedan med&lt;br&gt;500 kilogram. För varje axel&lt;br&gt;beräknas härefter överlastavgift&lt;br&gt;med tillämpning av tabellen i 2 §&lt;br&gt;andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den avgiftsgrundande&lt;br&gt;färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas äldre betämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1990:14.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;193&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 23&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;12 Förslag till lag om ändring i vapenlagen&lt;br&gt;(1973:1176)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 41&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§ vapenlagen (1973:1176) skall ha&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom,&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt 40 §, gäller bestämmelserna&lt;br&gt;om beslag i rättegångsbalken med&lt;br&gt;följande avvikelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;Av länsstyrelsen förordnade&lt;br&gt;jakttillsynsmän samt personal vid&lt;br&gt;Kustbevakningen och Tullverket&lt;br&gt;eller särskilt förordnade tjänste-&lt;br&gt;män vid länsstyrelsen har samma&lt;br&gt;rätt att ta egendom i beslag som&lt;br&gt;tillkommer en polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Bestämmelsen att åtal skall&lt;br&gt;väckas inom viss tid gäller inte i&lt;br&gt;annat fall än då rätten utsatt&lt;br&gt;sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom,&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt 40 §, gäller bestämmelserna&lt;br&gt;om beslag i rättegångsbalken med&lt;br&gt;följande avvikelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Av länsstyrelsen förordnade jakt-&lt;br&gt;tillsynsmän samt personal vid&lt;br&gt;Kustbevakningen och Tullverket&lt;br&gt;eller särskilt förordnade tjänste-&lt;br&gt;män vid länsstyrelsen har samma&lt;br&gt;rätt att ta egendom i beslag som&lt;br&gt;tillkommer en polisman.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lenaste lydelse 1992:1088.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;194&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;13 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. BilagaS&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2-4 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vissa fell vid förverkande skall ha följande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som avses i 1 § prövas&lt;br&gt;av tingsrätten efter särskild talan.&lt;br&gt;Om inte annat framgår av denna&lt;br&gt;lag, gäller för sådan talan i&lt;br&gt;tillämpliga delar reglema i rätte-&lt;br&gt;gångsbalken om åtal för brott på&lt;br&gt;vilket inte kan följa svårare straff&lt;br&gt;än böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om talan avser förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, får kun-&lt;br&gt;görelsedelgivning av stämningen&lt;br&gt;ske enligt de förutsättningar som&lt;br&gt;anges i 15 § delgivningslagen&lt;br&gt;(1970:428). Dessa regler får också&lt;br&gt;tillämpas, om den mot vilken talan&lt;br&gt;förs är okänd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av den beslagtagna&lt;br&gt;egendomen uppskattas till mindre&lt;br&gt;än tvåtusen kronor, får delgivning&lt;br&gt;ske genom att stämningen anslås&lt;br&gt;på rättens kansli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I stämningen skall den mot vil-&lt;br&gt;ken talan riktas föreläggas att&lt;br&gt;inställa sig till huvudförhandling&lt;br&gt;vid påföljd att egendomen annars&lt;br&gt;får förklaras förverkad. Uteblir&lt;br&gt;han, skall egendomen förklaras&lt;br&gt;förverkad, om det inte framgår att&lt;br&gt;talan är ogrundad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fråga som avses i 1 § prövas,&lt;br&gt;om inte annat följer av 3 §, av&lt;br&gt;tingsrätten efter särskild talan. Om&lt;br&gt;inte annat framgår av denna lag,&lt;br&gt;gäller för sådan talan i tillämpliga&lt;br&gt;delar reglema i rättegångsbalken&lt;br&gt;om åtal för brott på vilket inte kan&lt;br&gt;följa svårare straff än böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(4 § första stycket)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(4 § fjärde stycket)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ufördas stämning, skall den mot&lt;br&gt;vilken talan riktas föreläggas att&lt;br&gt;inställa sig till huvudförhandling&lt;br&gt;vid påföljd att egendomen annars&lt;br&gt;kan förklaras förverkad. Uteblir&lt;br&gt;han, skall egendomen förklaras&lt;br&gt;förverkad, om det inte framgår att&lt;br&gt;talan är ogrundad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4§*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av beslagtagen egen-&lt;br&gt;dom uppskattas till mindre än en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser saken förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, får frågan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1989:653.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tiondel av det basbelopp enligt&lt;br&gt;lagen (1962:381) om allmän&lt;br&gt;försäkring som gällde dä beslaget&lt;br&gt;verkställdes, får åklagaren pröva&lt;br&gt;frågan om förverkande. Ett beslut&lt;br&gt;om förverkande skall meddelas&lt;br&gt;skriftligen. Den från vilken be-&lt;br&gt;slaget har skett får hos åklagaren&lt;br&gt;anmäla missnöje med förver-&lt;br&gt;kandebeslutet inom en månad från&lt;br&gt;det han fick del av det. / fall som&lt;br&gt;anges i 3 § första stycket får be-&lt;br&gt;slutet delges genom att det anslås&lt;br&gt;pä rättens kansli.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmäls missnöje, skall beslutet&lt;br&gt;om förverkande inte vidare gälla.&lt;br&gt;Om beslaget inte hävs, skall&lt;br&gt;åklagaren väcka talan om egen-&lt;br&gt;domens förverkande. Har detta&lt;br&gt;inte skett inom en månad från det&lt;br&gt;anmälan kom in till åklagaren,&lt;br&gt;skall beslaget gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(3 § första stycket)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om förverkande prövas av åkla-&lt;br&gt;garen. Om värdet av det som skall&lt;br&gt;förverkas uppgår till betydande&lt;br&gt;belopp eller om det finns andra&lt;br&gt;särskilda skäl, skall dock frågan&lt;br&gt;om förverkande prövas av rätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Åklagarens beslut i fråga om&lt;br&gt;förverkande skall meddelas skrift-&lt;br&gt;ligen. Den som drabbats av be-&lt;br&gt;slaget får hos åklagaren anmäla&lt;br&gt;missnöje med förverkandebeslutet&lt;br&gt;inom en månad från det att han&lt;br&gt;fick del av det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anmäls missnöje, skall beslutet&lt;br&gt;om förverkande inte vidare gälla.&lt;br&gt;Om åklagaren inte häver beslaget,&lt;br&gt;skall han väcka talan om egen-&lt;br&gt;domens förverkande. Har talan&lt;br&gt;inte väckts inom en månad från&lt;br&gt;det anmälan kom in, skall beslaget&lt;br&gt;gå åter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgår värdet av det som skall&lt;br&gt;förverkas till mindre än en tiondel&lt;br&gt;av det basbelopp enligt lagen&lt;br&gt;(1962:381) om allmän försäkring&lt;br&gt;som gällde då beslaget verkställ-&lt;br&gt;des eller saknar egendomen salu-&lt;br&gt;värde får också polisman besluta&lt;br&gt;om förverkande, om det är&lt;br&gt;uppenbart att förutsättningarna för&lt;br&gt;ett förverkande är uppfyllda.&lt;br&gt;Därvid gäller andra och tredje&lt;br&gt;styckena. Missnöjesanmälan skall&lt;br&gt;dock inges till polismyndigheten.&lt;br&gt;Finner polismyndigheten att talan&lt;br&gt;om förverkande bör föras, skall&lt;br&gt;ärendet överlämnas till åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närmare föreskrifter om polis-&lt;br&gt;mans rätt att besluta om förverk-&lt;br&gt;ande meddelas av Rikspolisstyrel-&lt;br&gt;sen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avser saken förverkande av&lt;br&gt;beslagtagen egendom, får kun-&lt;br&gt;görelsedelgivning av beslutet eller&lt;br&gt;stämningen ske enligt de förut-&lt;br&gt;sättningar som anges i 15 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;196&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;delgivningslagen (1970:428). Des- Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;sa regler får också tillämpas, om Bilaga 5&lt;br&gt;den frän vilken förverkande sker&lt;br&gt;är okänd.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;(3 § andra stycket)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Om värdet av den beslagtagna&lt;br&gt;egendomen uppskattas till mindre&lt;br&gt;än en tiondel av det basbelopp&lt;br&gt;enligt lagen (1962:381) om allmän&lt;br&gt;försäkring som gällde då beslaget&lt;br&gt;verkställdes eller om egendomen&lt;br&gt;saknar saluvärde, får delgivning&lt;br&gt;ske genom att beslutet eller&lt;br&gt;stämningen anslås på rättens&lt;br&gt;kansli.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;197&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;14 Förslag till lag om ändring i plan- och&lt;br&gt;bygglagen (1987:10)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § plan- och bygglagen (1987:10)&lt;br&gt;skall ha följande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om byggnad savgift och särskild avgift prövas av byggnads-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finner byggnadsnämnden att&lt;br&gt;förutsättningar föreligger att ta ut&lt;br&gt;tilläggsavgift pä grund av bestäm-&lt;br&gt;melserna i 7 § första och andra&lt;br&gt;styckena, skall nämnden anmäla&lt;br&gt;förhållandet till allmän åklagare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om tilläggsavgift prövas&lt;br&gt;av allmän domstol på talan av&lt;br&gt;åklagaren. Talan får väckas endast&lt;br&gt;om byggnadsnämnden har gjort&lt;br&gt;anmälan enligt andra stycket. I&lt;br&gt;fråga om sådan talan tillämpas be-&lt;br&gt;stämmelserna i rättegångsbalken&lt;br&gt;om åtal för brott på vilket inte kan&lt;br&gt;följa svårare straff än böter och&lt;br&gt;om kvarstad i brottmål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Frågor om tilläggsavgift prövas&lt;br&gt;av allmän förvaltningsdomstol på&lt;br&gt;talan av byggnadsnämnden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prövningstillstånd krävs vid&lt;br&gt;överklagande till kammarrätten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har talan väckts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;198&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;15 Förslag till lag om ändring i jaktlagen&lt;br&gt;(1987:259)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 41, 43, 45, 46 och 48 §§ jaktlagen&lt;br&gt;(1987:259) skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att främja viltvården eller andra liknande ändamål som är för-&lt;br&gt;enliga med syftet med denna lag får regeringen meddela föreskrifter om&lt;br&gt;skyldighet för den som jagar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. att betala en årlig avgift (jaktvårdsavgift),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. att betala en avgift för vissa slag av vilt som fälls.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. att betala en särskild avgift&lt;br&gt;för vilt som föllts i strid mot vad&lt;br&gt;som bestämts i en för jakt&lt;br&gt;meddelad licens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avgifter som avses i första stycket 1 skall bilda en fond (jaktvårds-&lt;br&gt;fonden) som efter regeringens bestämmande får användas för angivna&lt;br&gt;ändamål.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För jaktbrott döms till böter eller fängelse i högst sex månader den&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;som&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. med uppsåt eller av grov oaktsamhet olovligen jagar på annans&lt;br&gt;jaktområde eller där tillägnar sig vilt eller vid jakt som sker med stöd&lt;br&gt;av licens bryter mot en for jakten väsentlig bestämmelse i licensen eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. med uppsåt eller av oakt-&lt;br&gt;samhet bryter mot 3 §,31 § första&lt;br&gt;stycket, 32 § eller mot en före-&lt;br&gt;skrift som har meddelats med stöd&lt;br&gt;av 25 §, 29 § 1 eller 30 § första&lt;br&gt;stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. med uppsåt eller av grov&lt;br&gt;oaktsamhet bryter mot 3 §, 31 §&lt;br&gt;första stycket, 32 § eller mot en&lt;br&gt;föreskrift som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 25 §, 29 § 1 eller 30 §&lt;br&gt;första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45 §‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till böter döms den som med Till böter döms den som med&lt;br&gt;uppsåt eller av oaktsamhet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;uppsåt eller av grov oaktsamhet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. bryter mot 5 § andra stycket, 6 § första stycket eller 13 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som har föreskrivits&lt;br&gt;med stöd av 26 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt&lt;br&gt;lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. bryter mot 27 §, om ansvar för gärningen inte kan ådömas enligt&lt;br&gt;brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1991:310.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;199&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. underlåter att fullgöra skyldighet enligt 28 § eller vad som åligger&lt;br&gt;honom enligt 38 § andra stycket,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6 § andra&lt;br&gt;stycket, 29 § 4, 30 § tredje stycket eller 31 § tredje stycket eller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. bryter mot 35 § eller mot en föreskrift som har meddelats med&lt;br&gt;stöd av 36 §, 37 §, 38 § första stycket, 40 § första stycket eller 41 §&lt;br&gt;första stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som med uppsåt bryter mot 34 § döms till böter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som i annat fall än som&lt;br&gt;avses i 43 § 1 med uppsåt eller av&lt;br&gt;oaktsamhet åsidosätter vad som&lt;br&gt;bestämts i en för jakten meddelad&lt;br&gt;licens döms till penningböter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt denna paragraf.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som obehörigen tar befatt-&lt;br&gt;ning med vilt som han vet eller&lt;br&gt;har skälig anledning anta har&lt;br&gt;dödats eller åtkommits genom&lt;br&gt;jaktbrott eller brott som avses i 45&lt;br&gt;§ tredje stycket, döms för&lt;br&gt;jakthäleri till böter eller fängelse i&lt;br&gt;högst sex månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den som obehörigen tar befatt-&lt;br&gt;ning med vilt som han vet eller&lt;br&gt;har skälig anledning anta har&lt;br&gt;dödats eller åtkommits genom&lt;br&gt;jaktbrott, döms för jakthäleri till&lt;br&gt;böter eller fängelse i högst sex&lt;br&gt;månader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år.&lt;br&gt;Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana&lt;br&gt;omständigheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon har begått jaktbrott,&lt;br&gt;jakthäleri eller brott som avses i&lt;br&gt;45 § tredje stycket, skall vilt som&lt;br&gt;han kommit över genom brottet&lt;br&gt;förklaras förverkat, om det inte är&lt;br&gt;uppenbart oskäligt. I stället for&lt;br&gt;viltet kan dess värde helt eller&lt;br&gt;delvis förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om någon har begått jaktbrott&lt;br&gt;eller jakthäleri, skall vilt som han&lt;br&gt;kommit över genom brottet&lt;br&gt;förklaras förverkat, om det inte är&lt;br&gt;uppenbart oskäligt. I stället för&lt;br&gt;viltet kan dess värde helt eller&lt;br&gt;delvis förklaras förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fåll som föreskrivs&lt;br&gt;av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;200&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;16 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950)&lt;br&gt;om kulturminnen m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 § lagen (1988:950) om&lt;br&gt;kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §*&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skydds-&lt;br&gt;föreskrifter, får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen&lt;br&gt;om det är möjligt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning för att&lt;br&gt;avbryta pågående förstörelse av ett byggnadsminne eller för att&lt;br&gt;återställa det. Även i annat fall får handräckning beslutas, om det&lt;br&gt;behövs för att bestämmelse i detta kapitel skall efterlevas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av länsstyrelsen eller allmän&lt;br&gt;åklagare. I fråga om sådan hand-&lt;br&gt;räckning finns bestämmelser i&lt;br&gt;lagen (1990:746) om betalnings-&lt;br&gt;föreläggande och handräckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansökan om handräckning får&lt;br&gt;göras av länsstyrelsen. I fråga om&lt;br&gt;sådan handräckning finns bestäm-&lt;br&gt;melser i lagen (1990:746) om&lt;br&gt;betalningsföreläggande och hand-&lt;br&gt;räckning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före&lt;br&gt;ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;lenaste lydelse 1991:872.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;201&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;17 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) Prop. 1994/95:23&lt;br&gt;om förbud mot vissa dopningsmedel &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Bilaga 5&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa&lt;br&gt;dopningsmedel skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt 5 § gäller bestämmelserna i&lt;br&gt;rättegångsbalken, med den avvikel-&lt;br&gt;sen att bestämmelsen om att åtal&lt;br&gt;skall väckas inom viss tid inte&lt;br&gt;gäller i annat fall än då rätten&lt;br&gt;utsatt sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och 3&lt;br&gt;samt 3 § lagen (1958:205) om för-&lt;br&gt;verkande av alkoholhaltiga dryck-&lt;br&gt;er m.m. skall tillämpas på mot-&lt;br&gt;svarande sätt då beslag har skett&lt;br&gt;av medel som avses i 1 § denna&lt;br&gt;lag. Tiden för att anmäla missnöje&lt;br&gt;skall dock räknas från dagen för&lt;br&gt;förordnandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt 5 § gäller bestämmelserna i&lt;br&gt;rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 §&lt;br&gt;lagen (1958:205) om förverkande&lt;br&gt;av alkoholhaltiga drycker m.m.&lt;br&gt;skall tillämpas på motsvarande sätt&lt;br&gt;då beslag har skett av medel som&lt;br&gt;avses i 1 § denna lag. Tiden för&lt;br&gt;att anmäla missnöje skall dock&lt;br&gt;räknas från dagen för för-&lt;br&gt;ordnandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;202&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;18 Förslag till lag om ändring i ordningslagen&lt;br&gt;(1993:1617)&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 kap. 31 § och 3 kap. 25 § ordningslagen&lt;br&gt;(1993:1617) skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig&lt;br&gt;tillställning har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §,&lt;br&gt;får vad som har uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för&lt;br&gt;att bevista sammankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter&lt;br&gt;vad som kan anses skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än&lt;br&gt;pengar och om den inte finns i behåll, får i stället värdet förklaras&lt;br&gt;förverkat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt första stycket, gäller&lt;br&gt;bestämmelserna i rättegångsbalken&lt;br&gt;om beslag med den avvikelsen att&lt;br&gt;bestämmelsen om att åtal skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;br&gt;enligt första stycket, gäller&lt;br&gt;bestämmelserna i rättegångs-&lt;br&gt;balken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;väckas inom viss tid inte gäller i&lt;br&gt;annat fall än då rätten har satt ut&lt;br&gt;sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 kap.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan&lt;br&gt;egendom i strid med bestämmelserna il §, får egendomen förklaras&lt;br&gt;förverkad, om det behövs for att förebygga fortsatt överträdelse och&lt;br&gt;förverkandet inte är oskäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och&lt;br&gt;ammunition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter&lt;br&gt;vad som kan anses skäligt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Angående beslag av egendom&lt;br&gt;som kan antas vara förverkad&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt första eller andra stycket,&lt;br&gt;gäller bestämmelserna om beslag i&lt;br&gt;rättegångsbalken med den avvikel-&lt;br&gt;sen att bestämmelsen om att åtal&lt;br&gt;skall väckas inom viss tid inte&lt;br&gt;gäller i annat fall än då rätten har&lt;br&gt;satt ut sådan tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt första eller andra stycket,&lt;br&gt;gäller bestämmelserna om beslag i&lt;br&gt;rättegångsbalken.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl&lt;br&gt;hos den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;203&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga&lt;br&gt;drycker m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;204&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Lagrådet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Ä. Beckman,&lt;br&gt;regeringsrådet Sigvard Holstad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt en lagrådsremiss den 26 maj 1994 (Justitiedepartementet) har&lt;br&gt;regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;lag om ändring i brottsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;lag om ändring i rättegångsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. &amp;nbsp;lag om ändring i utsökningsbalken,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. &amp;nbsp;lag om ändring i checklagen (1932:131),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. &amp;nbsp;lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-&lt;br&gt;haltiga drycker,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. &amp;nbsp;lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid&lt;br&gt;förverkande m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa&lt;br&gt;dopningsmedel,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn&lt;br&gt;Lars-Johan Eklund.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bilaga 6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;205&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Justitiedepartementet &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:23&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 september 1994&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Laurén,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Björck, Davidson, Lundgren, P. Westerberg.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: Gun Hellsvik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutar proposition 1994/95:23 Ett effektivare&lt;br&gt;brottmålsförforande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;206&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 47030, Stockholm 1994&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>delvis bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1994/95:JuU2</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>7</nummer>
<beteckning>7</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>7</nummer>
<beteckning>7</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>delvis bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1994/95:SoU9</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1994-09-15 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1994-10-03 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1994-10-12 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1994-10-18 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Justitiedepartementet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 06:00:20</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GI0323</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:24:36</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Justitieutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-24 06:00:20</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GI0323</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199495__23.pdf</filnamn>
<filstorlek>8278349</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>Ett effektivare brottmålsförfarande</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/7B042D4C-252B-444A-9C3A-BBB851CE8394</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1994/95:JuU2</uppgift>
<ref_dok_id>GI01JuU2</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>JuU2</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1994/95:SoU9</uppgift>
<ref_dok_id>GI01SoU9</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>SoU9</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Förslag till alkohollag</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju3</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju3</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju4</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju4</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju5</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju5</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju6</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju6</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju7</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju7</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Anders Svärd  (C)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju7</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju7</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Anders Svärd  (C)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Karl-Erik Persson  m.fl. (V)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju6</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju6</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Karl-Erik Persson  m.fl. (V)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Patrik Norinder  (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju4</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju4</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Patrik Norinder  (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Sigrid Bolkéus  (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju5</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju5</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Sigrid Bolkéus  (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Sten Östlund  och Sverre Palm  (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:23&lt;br/&gt;
Ett effektivare brottmålsförfarande</uppgift>
<ref_dok_id>GI02Ju3</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>Ju3</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Sten Östlund  och Sverre Palm  (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>