<dokumentstatus><dokument>
 <hangar_id>2222688</hangar_id>
 <dok_id>GI03195</dok_id>
 <rm>1994/95</rm>
 <beteckning>195</beteckning>
 <typ>prop</typ>
 <subtyp>prop</subtyp>
 <doktyp>prop</doktyp>
 <typrubrik>Proposition 1994/95:195</typrubrik>
 <dokumentnamn>Proposition</dokumentnamn>
 <debattnamn>Proposition</debattnamn>
 <tempbeteckning></tempbeteckning>
 <organ>Socialdepartementet</organ>
 <mottagare></mottagare>
 <nummer>195</nummer>
 <slutnummer>0</slutnummer>
 <datum>1995-03-30 00:00:00</datum>
 <systemdatum>2025-12-19 13:51:01</systemdatum>
 <publicerad>1995-01-01 00:00:00</publicerad>
 <titel>Primärvård, privata vårdgivare m.m.</titel>
 <subtitel></subtitel>
 <status>digitaliserad</status>
 <htmlformat>html</htmlformat>
 <relaterat_id></relaterat_id>
 <source></source>
 <sourceid>skarven</sourceid>
 <dokument_url_text>https://data.riksdagen.se/dokument/GI03195/text</dokument_url_text>
 <dokument_url_html>https://data.riksdagen.se/dokument/GI03195</dokument_url_html>
 <dokumentstatus_url_xml>https://data.riksdagen.se/dokumentstatus/GI03195</dokumentstatus_url_xml>
 <html>&lt;h1&gt;&lt;a name="caption1"&gt;&lt;/a&gt;Regeringens proposition&lt;/h1&gt;
&lt;h1&gt;1994/95:195&lt;/h1&gt;
&lt;h2&gt;Primärvård, privata vårdgivare m.m.&lt;/h2&gt;&lt;img src="https://data.riksdagen.se/fil/GI03195/prop_199495__195-1.png" style="width:37pt;height:21pt;"/&gt;
&lt;p&gt;Prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Stockholm den 30 mars 1995&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingvar Carlsson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ingela Thalén&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(Socialdepartementet)&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Propositionens huvudsakliga innehåll&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås att lagen om husläkare upphävs. Vidare föreslås&lt;br&gt;vissa förändringar i hälso- och sjukvårdslagen, bl.a. i syfte att stärka&lt;br&gt;patientens ställning. Den enskilde skall ha rätt att välja en fast läkarkon-&lt;br&gt;takt i primärvården. När det finns flera behandlingsalternativ skall pa-&lt;br&gt;tientens eget val vara avgörande för vilken behandling han eller hon får.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvårdens roll som basen i hälso- och sjukvården behöver förstär-&lt;br&gt;kas. I propositionen föreslås att primärvårdens ansvar och uppgifter skall&lt;br&gt;framgå av hälso- och sjukvårdslagen. Dessutom föreslås att bestämmel-&lt;br&gt;serna om chefsöverläkare inte skall omfatta primärvården och att för-&lt;br&gt;söksverksamhet med kommunal primärvård skall kunna få bedrivas&lt;br&gt;t.o.m. år 1998.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är viktigt att de privata vårdgivarnas arbete integreras i landsting-&lt;br&gt;ens planerings- och finansieringsansvar. Samverkan mellan offentligt&lt;br&gt;och privat producerad vård behöver förstärkas. Landstingens planerings-&lt;br&gt;ansvar för även den vård som utförs i privat regi preciseras i förslaget.&lt;br&gt;I propositionen uttalas vidare att det i varje landsting bör imättas ett&lt;br&gt;samverkansorgan mellan privata vårdproducenter och landstinget för att&lt;br&gt;stimulera en sådan samverkan och ett varierat vårdutbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förslagen i propositionen om förändringar i lagen om läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning och i lagen om ersättning för sjukgymnastik har utformats bl.a.&lt;br&gt;mot denna bakgrund och med hänsyn till landstingens möjligheter till&lt;br&gt;kostnadskontroll. För att få offentlig ersättning för sin verksamhet med&lt;br&gt;stöd av dessa lagar får privatpraktiserande specialistläkare och sjukgym-&lt;br&gt;naster inte samtidigt vara anställda av något landsting. Det finns dock&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inget som hindrar att landstinget och de privata vårdgivarna träffar and-&lt;br&gt;ra överenskommelser genom vårdavtal. Vidare föreslås att den fem-&lt;br&gt;procentiga förhöjningen av det arvode som lämnas till läkare och sjuk-&lt;br&gt;gymnaster, som var berättigade till ersättning även före den 1 januari&lt;br&gt;1994, slopas och att en åldersgräns på 65 år införs för rätt till ersättning&lt;br&gt;om inte annan överenskommelse träffas med landstinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Konstruktionen av de taxor som tillämpas för privata vårdgivares er-&lt;br&gt;sättning enligt lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning&lt;br&gt;för sjukgymnastik bör också förändras. De åtgärder som berättigar till&lt;br&gt;särskilt arvode och som för närvarande inte är inordnade under de årser-&lt;br&gt;sättningstak, som finns angivna, skall fr o m, den 1 januari 1997 rym-&lt;br&gt;mas inom dessa tak. Administrationen av ersättningarna föreslås föras&lt;br&gt;över från försäkringskassorna till landstingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen avser att tillsätta en delegation som under åren 1995, 1996&lt;br&gt;och 1997, mot bakgrund av förslagen i propositionen, skall följa och be-&lt;br&gt;döma specialistläkamas och sjukgymnasternas vårdutbud i öppen vård i&lt;br&gt;relation till landstingens resurser och befolkningens vårdbehov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag föranleder ändringar i flera lagar. Dessa föränd-&lt;br&gt;ringar föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen föreslås slutligen vissa ändringar i den s.k. behörig-&lt;br&gt;hetslagen som gäller sjuksköterskor, tandläkare och optiker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Innehållsförteckning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till riksdagsbeslut............................5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 &amp;nbsp;Lagtext.........................................5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;(1982:763) .................................5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.2 &amp;nbsp;Förslag till lag om upphävande av lagen (1993:588) om&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;husläkare...................................9&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkar-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vårdsersättning..............................10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersätt-&lt;br&gt;ning för sjukgymnastik........................15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäkring .................................19&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;av läkemedelskostnader, m.m....................20&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i lagen (1984:542) om behörighet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.......21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till ändring i tandvårdslagen (1985:125) ...... 23&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.9 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472^4&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:419) om rese-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kostnadsersättning vid sjukresor..................26&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2.11 &amp;nbsp;Förslag till lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1991:1136)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;om försöksverksamhet med kommunal primärvård, dels&lt;br&gt;ändring i samma lag..........................27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 &amp;nbsp;Ärendet och dess beredning.........................29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 &amp;nbsp;Bakgrund ......................................30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Hälso-och sjukvården under&amp;nbsp;1990-talet ............30&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;De statligt reglerade ersättningssystemens konstruktion . 37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 &amp;nbsp;Överväganden och förslag ..........................39&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Husläkarlagen upphävs........................40&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Patienten i centrum...........................41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.1 Rätten till fast läkarkontakt i primärvården .....41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.2.2 Patientens inflytande över vård och behandling .. 42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.3 &amp;nbsp;&amp;nbsp;En flexibel och behovsanpassad hälso- och sjukvård - krav&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på förändring...............................43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Primärvården - basen i sjukvårdssystemet ..........46&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4.1 Kända begrepp- preciserad innebörd..........46&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4.2 Primärvårdens uppgifter och ansvarsområde.....47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4.3 Ledningsansvaret inom primärvården..........52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.4.4 Försöksverksamhet med kommunal primärvård ... 53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.5 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Sjukvårdshuvudmännens planeringsansvar ..........55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.5.1 Sjukvårdshuvudmännens ansvar och&amp;nbsp;befogenheter 55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.5.2 Samverkansorgan mellan landsting och privata&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;vårdgivare.............................57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.6 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Privata vårdgivare ...........................59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.6.1 Alternativa driftformer som komplement och&lt;br&gt;stimulans .............................59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.6.2 Privatpraktiserande husläkares möjligheter till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;verksamhet inom primärvården..............61&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.6.3 Privatpraktiserande specialistläkares och sjukgym-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;nasters möjlighet att erhålla offentlig finansiering 62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.7 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förändringar i bestämmelserna om läkarvårdsersättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och ersättning för sjukgymnastik.................64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.7.1 Förutsättningar för ersättning...............64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.7.2 Differentierade arvoden och patientavgifter......66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.7.3 Åldersgräns med övergångsbestämmelser.......67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.7.4 Remissförfarandet .......................69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.8 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Förändringar i taxekonstruktionema...............71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.9 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Administrationen av ersättningarna till privata vårdgivare 73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.10 Uppföljning och utvärdering ....................74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.10.1 Verksamhetsuppföljning..................74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5.10.2 Delegation för uppföljning................75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 &amp;nbsp;Förordningsändringar..............................76&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 &amp;nbsp;Behörighetslagen m.m..............................77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.1 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreskrifter om legitimation för sjuksköterskor med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utbildning inom diagnostisk radiologi..............77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7.2 &amp;nbsp;&amp;nbsp;Vissa följdändringar i behörighetslagen m.m.........78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8 &amp;nbsp;Författningskommentar ............................79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 mars 1995 . 91&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rättsdatablad ...................................92&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;1 Förslag till riksdagsbeslut&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen föreslår att riksdagen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;antar regeringens förslag till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. &amp;nbsp;lag om upphävande av lagen (1993:588) om husläkare,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgym-&lt;br&gt;nastik,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedels-&lt;br&gt;kostnader, m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. &amp;nbsp;lag om ändring i lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8. &amp;nbsp;lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9. &amp;nbsp;lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10. lag om ändring i lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid&lt;br&gt;sjukresor,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11. lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1991:1136) om försöks-&lt;br&gt;verksamhet med kommunal primärvård, dels ändring i samma lag.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;2 Lagtext&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har följande förslag till lagtext.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.1 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 a, 5, 7, 8, 13, 14, 20 och 21 §§ hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdslagen (1982:763)* skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 a §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en&lt;br&gt;god vård. Detta innebär att den skall särskilt&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i&lt;br&gt;vården och behandlingen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. vara lätt tillgänglig,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdspersonalen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vården och behandlingen skall Vården och behandlingen skall&lt;br&gt;så långt det är möjligt utfor- så långt det är möjligt utfor-&lt;br&gt;mas &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;mas&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1992:567.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1994:957.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;och genomföras i samråd med och genomföras i samråd med&lt;br&gt;patienten. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;patienten. När flera behandlings-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;alternativ är möjliga skall patien-&lt;br&gt;tens val vara avgörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patienten skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de be-&lt;br&gt;handlingsmetoder som står till buds. Om upplysningarna inte kan läm-&lt;br&gt;nas till patienten skall de i stället lämnas till en nära anhörig till patien-&lt;br&gt;ten. Upplysningar får dock inte lämnas till patienten eller någon anhörig&lt;br&gt;i den mån det finns hinder för detta i 7 kap. 3 § eller 6 § sekretesslagen&lt;br&gt;(1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen&lt;br&gt;(1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För hälso- och sjukvård som&lt;br&gt;kräver intagning i vårdinrättning&lt;br&gt;skall det finnas sjukhus. Vård som&lt;br&gt;ges under sådan intagning be-&lt;br&gt;nämns sluten vård. Annan hälso-&lt;br&gt;och sjukvård benämns öppen&lt;br&gt;vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstinget skall organisera den&lt;br&gt;öppna vården så att alla som är&lt;br&gt;bosatta inom landstinget får till-&lt;br&gt;gång till och kan välja en /iws-&lt;br&gt;läkare. Bestämmelser om sådana&lt;br&gt;läkare finns i lagen (1993:588)&lt;br&gt;om husläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För hälso- och sjukvård som&lt;br&gt;kräver intagning i vårdinrättning&lt;br&gt;skall det finnas sjukhus. Vård som&lt;br&gt;ges under sådan intagning be-&lt;br&gt;nämns sluten vård. Annan hälso-&lt;br&gt;och sjukvård benämns öppen&lt;br&gt;vård. Primärvården skall som en&lt;br&gt;del av den öppna vården utan&lt;br&gt;avgränsning vad gäller sjuk-&lt;br&gt;domar, ålder eller patientgrupper&lt;br&gt;svara för befolkningens behov av&lt;br&gt;sådan grundläggande medicinsk&lt;br&gt;behandling, omvårdnad, förebygg-&lt;br&gt;ande arbete och rehabilitering&lt;br&gt;som inte kräver sjukhusens medi-&lt;br&gt;cinska och tekniska resurser eller&lt;br&gt;annan särskild kompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstinget skall organisera pri-&lt;br&gt;märvården så att alla som är bo-&lt;br&gt;satta inom landstinget får tillgång&lt;br&gt;till och kan välja en fast läkar-&lt;br&gt;kontakt. En sådan läkare skall ha&lt;br&gt;specialistkompetens i allmänmedi-&lt;br&gt;cin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;7&lt;/sup&gt; §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstinget skall planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i&lt;br&gt;befolkningens behov av sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Planeringen skall avse även den&lt;br&gt;hälso- och sjukvård som erbjuds&lt;br&gt;av annan än landstinget och kom-&lt;br&gt;munerna inom landstinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Planeringen skall avse även den&lt;br&gt;hälso- och sjukvård som erbjuds&lt;br&gt;av privata och andra vårdgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;8&lt;br&gt;I planeringen och utvecklingen&lt;br&gt;av hälso- och sjukvården skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I planeringen och utvecklingen&lt;br&gt;av hälso- och sjukvården skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;’ Senaste lydelse 1993:587.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;landstinget samverka med sam-&lt;br&gt;hällsorgan, organisationer och en-&lt;br&gt;skilda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;landstinget samverka med sam-&lt;br&gt;hällsorgan, organisationer och pri-&lt;br&gt;vata vårdgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I hälso- och sjukvården skall det&lt;br&gt;finnas den personal som behövs&lt;br&gt;för att meddela god vård. Vid en&lt;br&gt;enhet som avses i 14 § skall för&lt;br&gt;varje patient utses en patientan-&lt;br&gt;svarig legitimerad läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I hälso- och sjukvården skall det&lt;br&gt;finnas den personal som behövs&lt;br&gt;för att ge god vård. Vid en enhet&lt;br&gt;som avses i 14 § skall för varje&lt;br&gt;patient utses en patientansvarig&lt;br&gt;legitimerad läkare. Iprimärvården&lt;br&gt;skall den läkare som patienten&lt;br&gt;valt som sin fasta läkarkontakt ha&lt;br&gt;de uppgifter som en patientan-&lt;br&gt;svarig läkare annars har.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen och om tillsynen&lt;br&gt;över denna personal finns särskilda bestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid andra enheter för diagnostik&lt;br&gt;eller vård och behandling än hos&lt;br&gt;husläkare skall det, om det be-&lt;br&gt;hövs med hänsyn till patientsäker-&lt;br&gt;heten, finnas en särskild läkare&lt;br&gt;med specialistkompetens som&lt;br&gt;svarar för den samlade ledningen&lt;br&gt;av verksamheten. En sådan läkare&lt;br&gt;benämns chefsöverläkare. Vid led-&lt;br&gt;ningens utövande skall denne, i&lt;br&gt;frågor som avser annat än diag-&lt;br&gt;nostik eller vård och behandling&lt;br&gt;av enskilda patienter eller ut-&lt;br&gt;seende av patientansvariga läkare,&lt;br&gt;följa de föreskrifter som&lt;br&gt;landstinget kan meddela.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid andra enheter för diagnostik&lt;br&gt;eller vård och behandling än i pri-&lt;br&gt;märvården skall det, om det be-&lt;br&gt;hövs med hänsyn till patientsäker-&lt;br&gt;heten, finnas en särskild läkare&lt;br&gt;med specialistkompetens som&lt;br&gt;svarar för den samlade ledningen&lt;br&gt;av verksamheten. En sådan läkare&lt;br&gt;benämns chefsöverläkare. Vid led-&lt;br&gt;ningens utövande skall denne, i&lt;br&gt;frågor som avser annat än diag-&lt;br&gt;nostik eller vård och behandling&lt;br&gt;av enskilda patienter eller ut-&lt;br&gt;seende av patientansvariga läkare,&lt;br&gt;följa de föreskrifter som lands-&lt;br&gt;tinget kan meddela.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Chefsöverläkaren får uppdra åt sådana befattningshavare vid enheten,&lt;br&gt;som har tillräcklig kompetens och erfarenhet, att fullgöra enskilda led-&lt;br&gt;ningsuppgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 §&lt;br&gt;Kommunen skall planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i&lt;br&gt;befolkningens behov av sådan vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Planeringen skall avse även den&lt;br&gt;hälso- och sjukvård som erbjuds&lt;br&gt;av annan än kommunen och&lt;br&gt;landstinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;br&gt;I planeringen och utvecklingen&lt;br&gt;av hälso- och sjukvården skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Planeringen skall avse även den&lt;br&gt;hälso- och sjukvård som erbjuds&lt;br&gt;av privata och andra vårdgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I planeringen och utvecklingen&lt;br&gt;av hälso- och sjukvården skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1993:587.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kommunen samverka med sam-&lt;br&gt;hällsorgan, organisationer och en-&lt;br&gt;skilda.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;kommunen samverka med sam-&lt;br&gt;hällsorgan, organisationer och pri-&lt;br&gt;vata vårdgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. En läkare som medgivits undantag från kravet på specialistkompe-&lt;br&gt;tens i 2 § andra stycket lagen (1993:588) om husläkare i dess lydelse&lt;br&gt;före den 1 januari 1996 skall anses uppfylla kravet på specialistkompe-&lt;br&gt;tens i 5 § denna lag. Om medgivandet gäller för viss tid gäller dock&lt;br&gt;detta endast under samma tid.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.2 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om upphävande av lagen (1993:588) om husläkare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att lagen (1993:588) om husläkare skall upphöra&lt;br&gt;att gälla vid utgången av år 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen skall dock fortfarande tillämpas på förhållanden som hänför sig&lt;br&gt;till den tid under vilken lagen varit i kraft.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om vissa husläkares fortsatta verksamhet finns i över-&lt;br&gt;gångsbestämmelserna till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. &amp;nbsp;lagen (1995:000) om ändring i hälso- och sjukvårdslagen&lt;br&gt;(1982:763),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. lagen (1995:000) om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdser-&lt;br&gt;sättning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. lagen (1995:000) om dels fortsatt giltighet av lagen (1991:1136) om&lt;br&gt;försöksverksamhet med kommunal primärvård, dels ändring i samma&lt;br&gt;lag.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.3 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1993:1651) om&lt;br&gt;läkarvårdsersättning&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:1651) om läkarvårdser-&lt;br&gt;sättning&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 21 § och punkterna 4 - 6 i övergångsbestämmelserna skall&lt;br&gt;upphöra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att rubriken närmast före 21 § skall utgå,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 1, 3, 4, 6, 7, 9, 16, 17, 23 och 26 §§ samt rubriken närmast&lt;br&gt;före 6 § skall ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 19 a §, av följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag innehåller bestämmel-&lt;br&gt;ser om vissa ersättningar till läka-&lt;br&gt;re i privat verksamhet i den öppna&lt;br&gt;hälso- och sjukvården och om pa-&lt;br&gt;tientavgifter i samband därmed&lt;br&gt;(läkarvårdsersättning). Lagen&lt;br&gt;gäller inte sådana läkare i privat&lt;br&gt;verksamhet som omfattas av lagen&lt;br&gt;(1993:588) om husläkare.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;s&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt;&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Denna lag innehåller bestämmel-&lt;br&gt;ser om vissa ersättningar till läka-&lt;br&gt;re i privat verksamhet i primär-&lt;br&gt;vården och den öppna hälso- och&lt;br&gt;sjukvården i övrigt och om pa-&lt;br&gt;tientavgifter i samband därmed&lt;br&gt;(läkarvårdsersättning).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad som i lagen sägs om landsting gäller också kommuner som inte&lt;br&gt;ingår i ett landsting.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med vård avses i denna lag läkarvård och annan medicinsk behandling&lt;br&gt;eller undersökning som ges av en läkare eller under läkarens överinse-&lt;br&gt;ende samt rådgivning som lämnas av läkare i födelsekontrollerande&lt;br&gt;syfte eller i fråga om abort eller sterilisering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det krävs remiss för viss&lt;br&gt;vård hos en specialist inom lands-&lt;br&gt;tinget, gäller det kravet även för&lt;br&gt;läkarvårdsersättning enligt denna&lt;br&gt;lag till en läkare i privat verk-&lt;br&gt;samhet med samma specialitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om inte annat föreskrivs avses i&lt;br&gt;denna lag med landstinget respek-&lt;br&gt;tive försäkringskassan det lands-&lt;br&gt;ting respektive den allmänna för-&lt;br&gt;säkringskassa inom vars område&lt;br&gt;läkaren bedriver eller avser att&lt;br&gt;bedriva sin verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om inte annat föreskrivs avses i&lt;br&gt;denna lag med landstinget det&lt;br&gt;landsting inom vars område läka-&lt;br&gt;ren bedriver eller avser att bedriva&lt;br&gt;sin verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:1961.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingets ansvar och &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Landstingets ansvar m.nt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäkringskassans uppgifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstinget skall svara för den läkarvårdsersättning som inte täcks av&lt;br&gt;patientavgiften. Om vården har avsett en patient som inte är bosatt inom&lt;br&gt;landstingets område, skall det landsting inom vars område patienten är&lt;br&gt;bosatt svara för den utbetalda läkarvårdsersättningen, om inte landsting-&lt;br&gt;en kommer överens om något annat. Om patienten inte är bosatt inom&lt;br&gt;något landstings område, skall det landsting inom vars område patienten&lt;br&gt;eller familjemedlemmen är förvärvsverksam eller, när det gäller en per-&lt;br&gt;son som är arbetslös, det landsting inom vars område personen är regi-&lt;br&gt;strerad som arbetssökande, svara för den utbetalda läkarvårdsersättning-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän försäkringskassa skall&lt;br&gt;för landstingets räkning admini-&lt;br&gt;strera utbetalning av läkarvårdser-&lt;br&gt;sättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän försäkringskassa får&lt;br&gt;efter överenskommelse med lands-&lt;br&gt;tinget ha hand om utbetalning av&lt;br&gt;läkarvårdsersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att läkarvårdsersättning skall lämnas krävs att läkaren har specialist-&lt;br&gt;kompetens och bedriver mottagningsverksamhet inom sin specialitet i&lt;br&gt;öppen vård för enskilda patienter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket gäller inte läkare&lt;br&gt;med specialistkompetens enbart&lt;br&gt;i allmänmedicin, radiologiska spe-&lt;br&gt;cialiteter, kliniska laboratoriespe-&lt;br&gt;cialiteter utom klinisk fysiologi,&lt;br&gt;socialmedicin, företagshälsovård,&lt;br&gt;skolhälsovård, rehabiliterings-&lt;br&gt;medicin eller klinisk näringslära.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Första stycket gäller inte läkare&lt;br&gt;med specialistkompetens enbart&lt;br&gt;i radiologiska specialiteter, klinis-&lt;br&gt;ka laboratoriespecialiteter utom&lt;br&gt;klinisk fysiologi, socialmedicin,&lt;br&gt;företagshälsovård, skolhälsovård,&lt;br&gt;rehabiliteringsmedicin eller klinisk&lt;br&gt;näringslära.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkarvårdsersättning för mottagningsverksamhet i öppen vård för en-&lt;br&gt;skilda patienter skall lämnas även till läkare med kompetens som all-&lt;br&gt;mänpraktiserande läkare (Europaläkare). Bestämmelserna i denna lag om&lt;br&gt;läkare med specialistkompetens gäller i övrigt på motsvarande sätt för&lt;br&gt;Europaläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&amp;lt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som är anställd i något&lt;br&gt;landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan juridisk per-&lt;br&gt;son inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rättsligt bestäm-&lt;br&gt;mande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om läkaren är tjänst-&lt;br&gt;ledig och vikarierar för en annan läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkarvårdsersättning lämnas&lt;br&gt;inte heller till en läkare som vid&lt;br&gt;vårdtillfället har fyllt sextiofem år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:1754.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;3&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:1961.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;4&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:750.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;11&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalarvodet är ett enhetligt&lt;br&gt;arvode för den huvudsakliga delen&lt;br&gt;av den medicinska verksamhet&lt;br&gt;som förekommer inom läkarens&lt;br&gt;specialitet. Normalarvodet baseras&lt;br&gt;på beräknade mottagningskost-&lt;br&gt;nader och årlig besöksvolym inom&lt;br&gt;specialiteten. Enkelt arvode är ett&lt;br&gt;lägre arvode för enklare undersök-&lt;br&gt;ningar och behandlingar som ut-&lt;br&gt;förs av läkaren eller under dennes&lt;br&gt;överinseende. Åtgärder som är&lt;br&gt;särskilt tids- eller kostnadskrävan-&lt;br&gt;de ersätts med ett högre, särskilt&lt;br&gt;arvode.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Normalarvodet är ett enhetligt&lt;br&gt;arvode för den huvudsakliga delen&lt;br&gt;av den medicinska verksamhet&lt;br&gt;som förekommer inom läkarens&lt;br&gt;specialitet. Normalarvodet baseras&lt;br&gt;på beräknade mottagningskost-&lt;br&gt;nader och årlig besöksvolym inom&lt;br&gt;specialiteten. Enkelt arvode är ett&lt;br&gt;lägre arvode för enklare undersök-&lt;br&gt;ningar och behandlingar som ut-&lt;br&gt;förs av läkaren eller under dennes&lt;br&gt;överinseende eller som ligger&lt;br&gt;utanför den vanliga verksamheten&lt;br&gt;inom läkarens specialitet. Åtgär-&lt;br&gt;der som är särskilt tids- eller kost-&lt;br&gt;nadskrävande ersätts med ett hög-&lt;br&gt;re, särskilt arvode.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det till en läkare och vikarie&lt;br&gt;i dennes verksamhet under ett&lt;br&gt;kalenderår har lämnats läkarvårds-&lt;br&gt;ersättning, för åtgärder som er-&lt;br&gt;sätts med normalt eller enkelt ar-&lt;br&gt;vode, med ett belopp som mot-&lt;br&gt;svarar ersättningen för en full års-&lt;br&gt;arbetstid inom specialiteten, läm-&lt;br&gt;nas därefter ersättning för sådana&lt;br&gt;åtgärder med reducerade belopp.&lt;br&gt;Reducerad ersättning lämnas högst&lt;br&gt;till ett belopp som motsvarar en&lt;br&gt;halv årsarbetstid (ersättningstak).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket&lt;br&gt;hindrar inte läkaren att ge vård&lt;br&gt;mot patientavgift som anges i&lt;br&gt;23 § första stycket första mening-&lt;br&gt;en.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det till en läkare och vikarie&lt;br&gt;i dennes verksamhet under ett&lt;br&gt;kalenderår har lämnats läkarvårds-&lt;br&gt;ersättning med ett belopp som&lt;br&gt;motsvarar ersättningen för en full&lt;br&gt;årsarbetstid inom specialiteten,&lt;br&gt;lämnas därefter ersättning med&lt;br&gt;reducerade belopp. Reducerad er-&lt;br&gt;sättning lämnas högst till ett be-&lt;br&gt;lopp som motsvarar en halv års-&lt;br&gt;arbetstid (ersättningstak). Om lä-&lt;br&gt;karen inte bedriver verksamheten&lt;br&gt;på heltid reduceras årsersättning-&lt;br&gt;en och ersättningstaket i skälig&lt;br&gt;omfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket&lt;br&gt;hindrar inte läkaren att ge vård&lt;br&gt;mot patientavgift som anges i&lt;br&gt;23 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning för rådgivning i födelsekontrollerande syfte eller angående&lt;br&gt;abort eller sterilisering ingår inte i underlaget för de i första stycket&lt;br&gt;angivna gränserna för ersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En läkare som begär läkar-&lt;br&gt;vårdsersättning skall lämna lands-&lt;br&gt;tinget de uppgifter som behövs för&lt;br&gt;att bedöma ersättningskravet.&lt;br&gt;Landstinget har dock inte med&lt;br&gt;stöd av denna bestämmelse rätt&lt;br&gt;att få del av uppgifter som kan&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;12&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bestämmelser för vissa&lt;br&gt;läkare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;visa enskilda patienters identitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;br&gt;Till en läkare som vid utgången&lt;br&gt;av år 1993 var uppförd på en så-&lt;br&gt;dan förteckning som anges i&lt;br&gt;2 kap. 5 § lagen (1962:381) om&lt;br&gt;allmän försäkring i lagrummets&lt;br&gt;lydelse före den 1 januari 1994&lt;br&gt;skall lämnas arvoden enligt 15 §&lt;br&gt;med fem procents förhöjning. Höj-&lt;br&gt;ningen skall betalas av land-&lt;br&gt;stinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientavgift enligt denna lag får&lt;br&gt;tas ut med högst 150 procent av&lt;br&gt;den patientavgift som gäller inom&lt;br&gt;samma landsting hos husläkare&lt;br&gt;enligt lagen (1993:588) om hus-&lt;br&gt;läkare. Om läkaren inte har rätt&lt;br&gt;till förhöjd ersättning enligt 20&lt;br&gt;eller 21 § får patientavgift dock&lt;br&gt;tas ut med högst 175 procent av&lt;br&gt;patientavgiften hos husläkarna i&lt;br&gt;landstinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientavgift enligt denna lag får&lt;br&gt;tas ut med högst samma belopp&lt;br&gt;som gäller för motsvarande vård&lt;br&gt;inom landstinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om läkaren tar ut en lägre patientavgift än vad som är medgivet enligt&lt;br&gt;första stycket, skall detta inte påverka den del av läkarvårdsersättningen&lt;br&gt;som betalas av landstinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientavgiften får inte överstiga det arvode som skall lämnas för vår-&lt;br&gt;den.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En läkare som begär läkarvårds-&lt;br&gt;ersättning skall medverka till att&lt;br&gt;den egna verksamheten kan följas&lt;br&gt;upp och utvärderas. Läkaren skall&lt;br&gt;årligen till Socialstyrelsen och&lt;br&gt;landstinget lämna en redovisning&lt;br&gt;med uppgifter om antalet patient-&lt;br&gt;besök och vårdåtgärdema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En läkare som begär läkarvårds-&lt;br&gt;ersättning skall medverka till att&lt;br&gt;den egna verksamheten kan följas&lt;br&gt;upp och utvärderas. Läkaren skall&lt;br&gt;årligen till Socialstyrelsen och&lt;br&gt;landstinget lämna en redovisning&lt;br&gt;med uppgifter om mottagningens&lt;br&gt;medicintekniska utrustning, antalet&lt;br&gt;patientbesök och vårdåtgärdema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. En läkare som vid ikraft-&lt;br&gt;trädandet är uppförd på sådan&lt;br&gt;förteckning hos allmän försäk-&lt;br&gt;ringskassa som anges i 2 kap. 5 §&lt;br&gt;lagen (1962:381) om allmän för-&lt;br&gt;säkring i lagrummets lydelse före&lt;br&gt;den 1 januari 1994 kan få ersätt-&lt;br&gt;ning enligt denna lag utan an-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mälan enligt 11 § och utan hinder&lt;br&gt;av bestämmelserna i 7 - 9 §§ med&lt;br&gt;de inskränkningar som gäller en-&lt;br&gt;ligt punkt 5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. Om verksamheten hos en lä-&lt;br&gt;kare som omfattas av punkt 4&lt;br&gt;ändras i väsentligt hänseende&lt;br&gt;skall frågan om rätt till läkar-&lt;br&gt;vårdsersättning prövas enligt den-&lt;br&gt;na lag. En specialist i allmän-&lt;br&gt;medicin som omfattas av punkt 4&lt;br&gt;men som går över till verksamhet&lt;br&gt;som husläkare enligt lagen&lt;br&gt;(1993:588) om husläkare får dock&lt;br&gt;åter ta upp verksamhet enligt&lt;br&gt;denna lag utan sådan prövning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Till en läkare som omfattas&lt;br&gt;av punkt 4 och som vid ikraftträd-&lt;br&gt;andet bedriver verksamhet inom&lt;br&gt;något av de områden som anges i&lt;br&gt;20 § och därvid med stöd av&lt;br&gt;övergångsbestämmelser till läkar-&lt;br&gt;vårdstaxan (1974:699) har rätt&lt;br&gt;till förhöjda arvoden, skall lands-&lt;br&gt;tinget lämna läkarvårdsersättning&lt;br&gt;med motsvarande förhöjning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 17 § första stycket första och&lt;br&gt;andra meningen den 1 januari 1997, och i övrigt den 1 januari 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om ersättning till&lt;br&gt;privatpraktiserande läkare som avser tid före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. En läkare som vid ikraftträdandet är verksam mot läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning enligt denna lag utan att ha samverkansavtal med landstinget och&lt;br&gt;utan att uppfylla kravet på specialistkompetens enligt 7 § eller kravet på&lt;br&gt;heltidsverksamhet enligt 8 § kan även utan samverkansavtal få ersätt-&lt;br&gt;ning enligt denna lag om inte annat följer av punkt 4. Detsamma gäller&lt;br&gt;den som vid ikraftträdandet är verksam som privatpraktiserande läkare&lt;br&gt;enligt lagen (1993:588) om husläkare. Om verksamheten hos en läkare&lt;br&gt;som omfattas av denna punkt ändras i väsentligt hänseende skall dock&lt;br&gt;frågan om rätt till läkarvårdsersättning prövas enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Om en läkare som vid ikraftträdandet är verksam mot läkarvårdser-&lt;br&gt;sättning enligt denna lag inte uppfyller ålderskravet i 9 § lämnas läkar-&lt;br&gt;vårdsersättning längst till utgången av år 1996 om inte läkaren och&lt;br&gt;landstinget kommer överens om annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.4 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för&lt;br&gt;sjukgymnastik&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:1652) om ersättning för&lt;br&gt;sjukgymnastik&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 21 § och punkterna 4 - 6 i övergångsbestämelsema skall upp-&lt;br&gt;höra att gälla,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att rubriken närmast före 21 § skall utgå,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 3, 4, 6, 9, 17 och 25 §§ samt rubriken närmast före 6 § skall&lt;br&gt;ha följande lydelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 19 a §, av följande&lt;br&gt;lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med sjukgymnastik avses i&lt;br&gt;denna lag sjukgymnastisk behand-&lt;br&gt;ling som är föranledd av skada&lt;br&gt;eller sjukdom och som ges efter&lt;br&gt;remiss av läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om inte annat föreskrivs avses i&lt;br&gt;denna lag med landstinget respek-&lt;br&gt;tive försäkringskassan det lands-&lt;br&gt;ting respektive den allmänna för-&lt;br&gt;säkringskassa inom vars område&lt;br&gt;sjukgymnasten bedriver eller avser&lt;br&gt;att bedriva sin verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med sjukgymnastik avses i&lt;br&gt;denna lag sjukgymnastisk behand-&lt;br&gt;ling som är föranledd av skada&lt;br&gt;eller sjukdom. Om det krävs re-&lt;br&gt;miss från läkare eller tandläkare&lt;br&gt;för sjukgymnastik inom lands-&lt;br&gt;tinget, gäller det kravet även för&lt;br&gt;sjukgymnastikersättning enligt&lt;br&gt;denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om inte annat föreskrivs avses i&lt;br&gt;denna lag med landstinget det&lt;br&gt;landsting inom vars område sjuk-&lt;br&gt;gymnasten bedriver eller avser att&lt;br&gt;bedriva sin verksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingets ansvar och &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Landstingets ansvar m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäkringskassans uppgifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6§‘&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstinget skall svara för den sjukgymnastikersättning som inte täcks&lt;br&gt;av patientavgiften. Om sjukgymnastiken har avsett en patient som inte&lt;br&gt;är bosatt inom landstingets område, skall det landsting inom vars om-&lt;br&gt;råde patienten är bosatt svara för den utbetalda sjukgymnastikersättning-&lt;br&gt;en, om inte landstingen kommer överens om något annat. Om patienten&lt;br&gt;inte är bosatt inom något landstings område, skall det landsting inom&lt;br&gt;vars område patienten eller familjemedlemmen är förvärvsverksam eller,&lt;br&gt;när det gäller en person som är arbetslös, det landsting inom vars om-&lt;br&gt;råde personen är registrerad som arbetssökande, svara för den utbetalda&lt;br&gt;sjukgymnastikersättningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:1755.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän försäkringskassa skall&lt;br&gt;för landstingets räkning admini-&lt;br&gt;strera utbetalning av sjukgymnas-&lt;br&gt;tikersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allmän försäkringskassa får&lt;br&gt;efter överenskommelse med lands-&lt;br&gt;tinget ha hand om utbetalning av&lt;br&gt;sjukgymnastikersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;9 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast som är an-&lt;br&gt;ställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan&lt;br&gt;juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rätts-&lt;br&gt;ligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om sjukgym-&lt;br&gt;nasten är tjänstledig och vikarierar för en annan sjukgymnast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukgymnastikersättning lämnas&lt;br&gt;inte heller till en sjukgymnast som&lt;br&gt;vid behandlingstillfället har fyllt&lt;br&gt;sextiofem år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det till en sjukgymnast och&lt;br&gt;vikarie i dennes verksamhet under&lt;br&gt;ett kalenderår har lämnats&lt;br&gt;sjuk-gymnastikersättning, för åt-&lt;br&gt;gärder som ersätts med normalt&lt;br&gt;eller enkelt arvode, med ett be-&lt;br&gt;lopp som motsvarar ersättningen&lt;br&gt;för en full årsarbetstid, lämnas&lt;br&gt;därefter ersättning för sådana åt-&lt;br&gt;gärder med reducerade belopp.&lt;br&gt;Reducerad ersättning lämnas högst&lt;br&gt;till ett belopp som motsvarar en&lt;br&gt;halv årsarbetstid (ersättningstak).&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om det till en sjukgymnast och&lt;br&gt;vikarie i dennes verksamhet under&lt;br&gt;ett kalenderår har lämnats&lt;br&gt;sjuk-gymnastikersättning med ett&lt;br&gt;belopp som motsvarar ersättning-&lt;br&gt;en för en full årsarbetstid, lämnas&lt;br&gt;därefter ersättning med reducerade&lt;br&gt;belopp. Reducerad ersättning läm-&lt;br&gt;nas högst till ett belopp som mot-&lt;br&gt;svarar en halv årsarbetstid (ersätt-&lt;br&gt;ningstak). Om sjukgymnasten inte&lt;br&gt;bedriver verksamheten på heltid&lt;br&gt;reduceras årsersättningen och&lt;br&gt;ersättningstaket i skälig omfatt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i första stycket hindrar inte sjukgymnasten att ge&lt;br&gt;sjukgymnastik mot patientavgift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sjukgymnast som begär sjuk-&lt;br&gt;gymnastikersättning skall lämna&lt;br&gt;landstinget de uppgifter som be-&lt;br&gt;hövs för att bedöma ersättnings-&lt;br&gt;kravet. Landstinget har dock inte&lt;br&gt;med stöd av denna bestämmelse&lt;br&gt;rätt att få del av uppgifter som&lt;br&gt;kan visa enskilda patienters iden-&lt;br&gt;titet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilda bestämmelser för vissa&lt;br&gt;sjukgymnaster&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:751.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till en sjukgymnast som vid ut-&lt;br&gt;gången av år 1993 var uppförd&lt;br&gt;på en sådan förteckning som an-&lt;br&gt;ges i 2 kap. 5 § lagen (1962:381)&lt;br&gt;om allmän försäkring i lagrum-&lt;br&gt;mets lydelse före den 1 januari&lt;br&gt;1994 skall lämnas arvoden enligt&lt;br&gt;15 § med fem procents förhöjning.&lt;br&gt;Höjningen skall betalas av lands-&lt;br&gt;tinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sjukgymnast som begär sjuk-&lt;br&gt;gymnastikersättning enligt denna&lt;br&gt;lag skall medverka till att den&lt;br&gt;egna verksamheten kan följas upp&lt;br&gt;och utvärderas. Sjukgymnasten&lt;br&gt;skall årligen till Socialstyrelsen&lt;br&gt;och landstinget lämna en redovis-&lt;br&gt;ning med uppgifter om behand-&lt;br&gt;lingsåtgärderna och antalet&lt;br&gt;patientbesök.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sjukgymnast som begär sjuk-&lt;br&gt;gymnastikersättning enligt denna&lt;br&gt;lag skall medverka till att den&lt;br&gt;egna verksamheten kan följas upp&lt;br&gt;och utvärderas. Sjukgymnasten&lt;br&gt;skall årligen till Socialstyrelsen&lt;br&gt;och landstinget lämna en redovis-&lt;br&gt;ning med uppgifter om mottag-&lt;br&gt;ningens medicintekniska utrust-&lt;br&gt;ning, behandlingsåtgärdema och&lt;br&gt;antalet patientbesök.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. &amp;nbsp;En sjukgymnast som vid&lt;br&gt;ikraftträdandet är uppförd på så-&lt;br&gt;dan förteckning hos allmän för-&lt;br&gt;säkringskassa som avses i 2 kap.&lt;br&gt;5 § lagen (1962:381) om allmän&lt;br&gt;försäkring i lagrummets lydelse&lt;br&gt;före den 1 januari 1994 kan få&lt;br&gt;sjukgymnastikersättning utan hin-&lt;br&gt;der av bestämmelserna i 7 — 9&lt;br&gt;och 11 §§ med de inskränkningar&lt;br&gt;som gäller enligt punkt 5.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. &amp;nbsp;Om verksamheten hos en&lt;br&gt;sjukgymnast som omfattas av&lt;br&gt;punkt 4 ändras i väsentligt hän-&lt;br&gt;seende skall fråga om rätt till&lt;br&gt;sjukgymnastikersättning prövas&lt;br&gt;enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. Till en sjukgymnast som om-&lt;br&gt;fattas av punkt 4 och som vid&lt;br&gt;ikraftträdandet bedriver verksam-&lt;br&gt;het inom något av de områden&lt;br&gt;som anges i 20 § och därvid med&lt;br&gt;stöd av övergångsbestämmelser&lt;br&gt;till förordningen (1976:1018) med&lt;br&gt;taxa för sjukvårdande behandling&lt;br&gt;har rätt till förhöjda arvoden,&lt;br&gt;skall landstinget lämna sjukgym-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 Riksdagen 1994/95. 1 samt. Nr 195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;br&gt;nastikersättning med motsvarande&lt;br&gt;förhöjning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 17 § första stycket första och&lt;br&gt;andra meningen den 1 januari 1997, och i övrigt den 1 januari 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om ersättning till&lt;br&gt;privatpraktiserande sjukgymnaster som avser tid före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. En sjukgymnast som vid ikraftträdandet är verksam mot sjukgym-&lt;br&gt;nastikersättning enligt denna lag utan att ha samverkansavtal med lands-&lt;br&gt;tinget och utan att uppfylla erfarenhetskraven enligt 7 § eller kravet på&lt;br&gt;heltidsverksamhet enligt 8 § kan även utan samverkansavtal få ersätt-&lt;br&gt;ning enligt denna lag om inte annat följer av punkt 4. Om verksamheten&lt;br&gt;hos en sjukgymnast som omfattas av denna punkt ändras i väsentligt&lt;br&gt;hänseende skall dock frågan om rätt till sjukgymnastikersättning prövas&lt;br&gt;enligt denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. Om en sjukgymnast som vid ikraftträdandet är verksam mot ersätt-&lt;br&gt;ning enligt denna lag inte uppfyller ålderskravet i 9 § lämnas sjukgym-&lt;br&gt;nastikersättning längst till utgången av år 1996 om inte sjukgymnasten&lt;br&gt;och landstinget kommer överens om annat.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;18&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.5 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän för-&lt;br&gt;säkring&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;T-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning lämnas för resekost-&lt;br&gt;nader i samband med öppen&lt;br&gt;hälso- och sjukvård, utom sådan&lt;br&gt;som ges av en specialist i allmän-&lt;br&gt;medicin inom primärvården, om&lt;br&gt;vården anordnas av staten, ett&lt;br&gt;landsting eller en kommun som&lt;br&gt;inte tillhör ett landsting, eller i&lt;br&gt;samband med sjukhusvård enligt&lt;br&gt;4 §. Ersättning lämnas också för&lt;br&gt;resekostnader i samband med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;br&gt;6§&lt;sup&gt;:&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning lämnas för resekost-&lt;br&gt;nader i samband med öppen häl-&lt;br&gt;so- och sjukvård, utom sådan som&lt;br&gt;ges av en husläkare, om vården&lt;br&gt;anordnas av staten, ett landsting&lt;br&gt;eller en kommun som inte tillhör&lt;br&gt;ett landsting, eller i samband med&lt;br&gt;sjukhusvård enligt 4 §. Ersättning&lt;br&gt;lämnas också för resekostnader i&lt;br&gt;samband med&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. tandvård som avses i 3 §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom studerandeorga-&lt;br&gt;nisationemas hälsovård, för vilken statsbidrag betalas ut av högskole-&lt;br&gt;styrelse,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har tagits upp&lt;br&gt;på förteckning som fastställs av regeringen eller den myndighet som&lt;br&gt;regeringen bestämmer,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5. besök för sjukvårdande behandling som ges i omedelbart samband&lt;br&gt;med insats enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk-&lt;br&gt;tionshindrade,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6. besök för sjukvårdande behandling som ges med stöd av bestäm-&lt;br&gt;melserna om den kommunala hälso- och sjukvården i hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdslagen (1982:763),&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7. besök för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som ges&lt;br&gt;med stöd av lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal&lt;br&gt;primärvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ersättning för resekostnader enligt första stycket och för sjuktransport-&lt;br&gt;er utges enligt grunder som regeringen fastställer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Äldre bestämmelser gäller&lt;br&gt;fortfarande för resor som påbörjats före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Lagen omtryckt 1982:120.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1994:746.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.6 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av&lt;br&gt;läkemedelskostnader, m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1981:49) om begränsning av läke-&lt;br&gt;medelskostnader, m.m. skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Visar någon att han i den om-&lt;br&gt;fattning som anges i andra stycket&lt;br&gt;har köpt prisnedsatta eller andra&lt;br&gt;läkemedel som avses i 3 § eller&lt;br&gt;har erlagt patientavgift för öppen&lt;br&gt;hälso- och sjukvård som ombe-&lt;br&gt;sörjs av staten, ett landsting eller&lt;br&gt;en kommun som inte tillhör ett&lt;br&gt;landsting eller för vård eller be-&lt;br&gt;handling enligt lagen (1993:588)&lt;br&gt;om husläkare, lagen (1993:1651)&lt;br&gt;om läkarvårdsersättning eller lag-&lt;br&gt;en (1993:1652) om ersättning för&lt;br&gt;sjukgymnastik är han befriad från&lt;br&gt;att därefter betala för utskrivna&lt;br&gt;läkemedel. Befrielsen gäller under&lt;br&gt;den tid som återstår av ett år, räk-&lt;br&gt;nat från det första vårdtillfället,&lt;br&gt;behandlingstillfället eller läke-&lt;br&gt;medelsinköpet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Visar någon att han i den om-&lt;br&gt;fattning som anges i andra stycket&lt;br&gt;har köpt prisnedsatta eller andra&lt;br&gt;läkemedel som avses i 3 § eller&lt;br&gt;har erlagt patientavgift för öppen&lt;br&gt;hälso- och sjukvård som ombe-&lt;br&gt;sörjs av staten, ett landsting eller&lt;br&gt;en kommun som inte tillhör ett&lt;br&gt;landsting eller för vård eller be-&lt;br&gt;handling enligt lagen (1993:1651)&lt;br&gt;om läkarvårdsersättning eller lag-&lt;br&gt;en (1993:1652) om ersättning för&lt;br&gt;sjukgymnastik är han befriad från&lt;br&gt;att därefter betala för utskrivna&lt;br&gt;läkemedel. Befrielsen gäller under&lt;br&gt;den tid som återstår av ett år, räk-&lt;br&gt;nat från det första vårdtillfället,&lt;br&gt;behandlingstillfället eller läkeme-&lt;br&gt;delsinköpet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För kostnadsbefrielse enligt första stycket fordras att prisnedsatta läke-&lt;br&gt;medel har inköpts för eller patientavgifter erlagts med sammanlagt minst&lt;br&gt;1 800 kronor. Om ett landsting eller en kommun som inte ingår i ett&lt;br&gt;landsting har beslutat att för sin del tillämpa ett lägsta belopp som un-&lt;br&gt;derstiger 1 800 kronor, skall i stället det beloppet gälla för kostnadsbe-&lt;br&gt;frielse enligt första stycket för den som är bosatt inom landstinget re-&lt;br&gt;spektive kommunen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Har en förälder eller föräldrar gemensamt flera barn under 16 år i sin&lt;br&gt;vård, får barnen gemensamt kostnadsbefrielse när utgifterna för vårdtill-&lt;br&gt;fällen, behandlingstillfällen och läkemedelsinköp för barnen sammanlagt&lt;br&gt;uppgår till vad som sägs i andra stycket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kostnadsbefrielse gäller under den tid som avses i första stycket även&lt;br&gt;för barn som under denna tid fyller 16 år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Med förälder avses även fosterförälder. Som förälder räknas även den&lt;br&gt;med vilken en förälder stadigvarande sammanbor och som är eller har&lt;br&gt;varit gift eller har eller har haft barn med föräldern.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Patientavgifter som före ikraftträdandet erlagts för vård eller be-&lt;br&gt;handling enligt lagen (1993:588) om husläkare skall beaktas även efter&lt;br&gt;ikraftträdandet vid beräkning av kostnadsbefrielse enligt 7 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;' Lydelse enligt prop. 1994/95:100 bil. 6. (Senaste lydelse 1994:1815).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.7 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1984:542) om behörighet att utöva&lt;br&gt;yrke inom hälso- och sjukvården m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 2 och 6 §§ lagen (1984:542) om behörighet&lt;br&gt;att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. skall ha följande lydel-&lt;br&gt;se.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §’ Den som har gått igenom den högskole- eller optikerutbildning och&lt;br&gt;fullgjort den praktiska tjänstgöring som anges för ett visst yrke i nedan-&lt;br&gt;stående tabell skall efter ansökan få legitimation för yrket. Legitimation&lt;br&gt;får också meddelas den som visar att han på annat sätt förvärvat mot-&lt;br&gt;svarande kompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Yrke&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Utbildning&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Praktisk tjänstgöring&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;1 Barnmorska&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Barnmorskeexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;2 Optiker&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Godkänd utbildning&lt;br&gt;for optiker&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;3 Logoped&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Logopedexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4 Läkare&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Läkarexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Av regeringen föreskriven prak-&lt;br&gt;tisk tjänstgöring (allmäntjänst-&lt;br&gt;göring)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;5 Psykolog&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Psykologexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Av regeringen föreskriven prak-&lt;br&gt;tisk tjänstgöring&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;6 Psykoterapeut&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Psykoterap eutexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;7 Sjukgymnast&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Sjukgymnastexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;8 Sjuksköterska&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Sjuksköterskeexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;9 Tandhygienist&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Tandhygienistexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;10 Tandläkare&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;T andläkarexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Av regeringen föreskriven prak-&lt;br&gt;tisk tjänstgöring (allmäntjänst-&lt;br&gt;göring)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;En legitimerad psykoterapeut skall i sin yrkesverksamhet ange sin&lt;br&gt;grundutbildning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om legitimation av personal med utländsk utbildning&lt;br&gt;finns i 5 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § Den som har gått igenom den högskoleutbildning och fullgjort den&lt;br&gt;praktiska tjänstgöring som anges för ett visst yrke i nedanstående tabell&lt;br&gt;skall efter ansökan få legitimation för yrket. Legitimation får också&lt;br&gt;meddelas den som visar att han på annat sätt förvärvat motsvarande&lt;br&gt;kompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:861.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;21&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Yrke&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Utbildning&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Praktisk tjänstgöring&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;1 Barnmorska&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Barnmorskeexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;2 Optiker&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Optikerexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;3 Logoped&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Logopedexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;4 Läkare&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Läkarexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Av regeringen föreskriven prak-&lt;br&gt;tisk tjänstgöring (allmäntjänst&lt;br&gt;göring)&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;5 Psykolog&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Psykologexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Av regeringen föreskriven prak-&lt;br&gt;tisk tjänstgöring&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;6 Psykoterapeut&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Psykoterapeutexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;7 Sjukgymnast&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Sjukgymnastexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;8 Sjuksköterska&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Sjuksköterskeexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;9 Tandhygienist&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;T andhygienistexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;10 Tandläkare&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;T andläkarexamen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;En legitimerad psykoterapeut skall i sin yrkesverksamhet ange sin&lt;br&gt;grundutbildning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser om legitimation av personal med utländsk utbildning&lt;br&gt;finns i 5 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behörig att utöva yrke som&lt;br&gt;barnmorska, läkare eller tandläka-&lt;br&gt;re är den som har legitimation för&lt;br&gt;yrket eller som särskilt förordnats&lt;br&gt;att utöva yrket. Dock får endast&lt;br&gt;den som har legitimation som lä-&lt;br&gt;kare eller tandläkare yrkesmässigt&lt;br&gt;bedriva enskild läkar- eller tand-&lt;br&gt;läkarverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behörig att utöva yrke som&lt;br&gt;barnmorska, läkare eller tandläka-&lt;br&gt;re är den som har legitimation för&lt;br&gt;yrket eller som särskilt förordnats&lt;br&gt;att utöva yrket. Dock får endast&lt;br&gt;den som har legitimation som lä-&lt;br&gt;kare yrkesmässigt bedriva privat&lt;br&gt;läkarverksamhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Särskilt förordnande enligt första stycket meddelas av den myndighet&lt;br&gt;som regeringen bestämmer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. Den som fått tandläkarexamen enligt bestämmelser som gällde före&lt;br&gt;den 1 juli 1994 skall fullgöra praktisk tjänstgöring enligt äldre bestäm-&lt;br&gt;melser för att få legitimation för tandläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. Den som efter den 1 juli 1993 har gått igenom treårig högskoleut-&lt;br&gt;bildning med inriktning mot diagnostisk radiologi skall på ansökan få&lt;br&gt;legitimation som sjuksköterska enligt den ordning som gällde före den-&lt;br&gt;na tidpunkt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1992:1562.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.8 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Häriegenom föreskrivs att 14 § tandvårdslagen (1985:125) skall ha&lt;br&gt;följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tandläkare under allmäntjänst-&lt;br&gt;göring eller specialistutbildning&lt;br&gt;enligt lagen (1984:542) om be-&lt;br&gt;hörighet att utöva yrke inom häl-&lt;br&gt;so- och sjukvården m.m. skall för-&lt;br&gt;ordnas för viss tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tandläkare under specialistut-&lt;br&gt;bildning enligt lagen (1984:542)&lt;br&gt;om behörighet att utöva yrke&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården m.m.&lt;br&gt;skall förordnas för viss tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tandläkare i vars arbetsuppgifter ingår att i väsentlig omfattning med-&lt;br&gt;verka i den grundläggande högskoleutbildningen för tandläkarexamen,&lt;br&gt;skall anställas för begränsad tid, om regeringen föreskriver det.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. Äldre föreskrifter gäller fort-&lt;br&gt;farande för tandläkare med examen enligt bestämmelser som gällde före&lt;br&gt;den 1 juli 1994 som fullgör allmäntjänstgöring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1994:862.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;23&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.9 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 10 och 63 §§ smittskyddslagen (1988:1472)&lt;br&gt;skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;10 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje läkare skall i sin hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdande verksamhet vara&lt;br&gt;uppmärksam på förekomsten av&lt;br&gt;samhällsfarliga och andra anmäl-&lt;br&gt;ningspliktiga sjukdomar och vidta&lt;br&gt;de åtgärder som skäligen kan krä-&lt;br&gt;vas. Om läkaren har kompetens&lt;br&gt;för uppgiften och inte är förhin-&lt;br&gt;drad att utföra den, är läkaren&lt;br&gt;skyldig att undersöka den som har&lt;br&gt;anledning anta att han har smittats&lt;br&gt;av en samhällsfarlig sjukdom samt&lt;br&gt;att behandla den som för smitta&lt;br&gt;av en sådan sjukdom. Undersök-&lt;br&gt;nings- och behandlingsskyldig-&lt;br&gt;heten gäller dock för en läkare i&lt;br&gt;privat verksamhet endast om&lt;br&gt;läkaren är husläkare enligt lagen&lt;br&gt;(1993:588) om husläkare eller får&lt;br&gt;ersättning enligt lagen&lt;br&gt;(1993:1651) om läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Varje läkare skall i sin hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdande verksamhet vara&lt;br&gt;uppmärksam på förekomsten av&lt;br&gt;samhällsfarliga och andra anmäl-&lt;br&gt;ningspliktiga sjukdomar och vidta&lt;br&gt;de åtgärder som skäligen kan krä-&lt;br&gt;vas. Om läkaren har kompetens&lt;br&gt;för uppgiften och inte är förhin-&lt;br&gt;drad att utföra den, är läkaren&lt;br&gt;skyldig att undersöka den som har&lt;br&gt;anledning anta att han har smittats&lt;br&gt;av en samhällsfarlig sjukdom samt&lt;br&gt;att behandla den som för smitta&lt;br&gt;av en sådan sjukdom. Undersök-&lt;br&gt;nings- och behandlingsskyldig-&lt;br&gt;heten gäller dock för en läkare i&lt;br&gt;privat verksamhet endast om&lt;br&gt;läkaren får ersättning enligt lagen&lt;br&gt;(1993:1651) om läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63 §&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;All undersökning, vård och behandling som behövs från smittskydds-&lt;br&gt;synpunkt vid en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten&lt;br&gt;inom landstingets hälso- och sjukvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En undersökning som utförs av&lt;br&gt;en läkare i privat verksamhet för&lt;br&gt;att utreda om någon har smittats&lt;br&gt;av en samhällsfarlig sjukdom är&lt;br&gt;gratis för patienten, om läkaren är&lt;br&gt;husläkare enligt lagen (1993:588)&lt;br&gt;om husläkare eller får ersättning&lt;br&gt;enligt lagen (1993:1651) om&lt;br&gt;läkarvårdsersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En undersökning som utförs av&lt;br&gt;en läkare i privat verksamhet för&lt;br&gt;att utreda om någon har smittats&lt;br&gt;av en samhällsfarlig sjukdom är&lt;br&gt;gratis för patienten, om läkaren&lt;br&gt;får ersättning enligt lagen&lt;br&gt;(1993:1651) om läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De läkemedel som behövs från smittskyddssynpunkt vid behandling av&lt;br&gt;en samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i denna para- Bestämmelserna i denna para-&lt;br&gt;graf om gratis förmåner för graf om gratis förmåner för&lt;br&gt;patienter &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;patienter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1993:1657.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Senaste lydelse 1993:1657.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;24&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Föreslagen lydelse&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gäller den som är sjukförsäkrad gäller den som är sjukförsäkrad&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;enligt lagen om allmän försäkring. enligt lagen (1962:381) om all-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;män försäkring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Äldre föreskrifter gäller&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;fortfarande för tiden före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;25&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.10 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om ändring i lagen (1991:419) om resekostnadsersättning&lt;br&gt;vid sjukresor&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:419) om resekostnadsersätt-&lt;br&gt;ning vid sjukresor skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landsting och kommuner som inte tillhör något landsting (sjukvårds-&lt;br&gt;huvudmän) skall, i fråga om personer som omfattas av sjukförsäkringen&lt;br&gt;enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lämna ersättning för rese-&lt;br&gt;kostnader&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. enligt 2 kap. 6 § nämnda lag,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. i samband med rådgivning enligt lagen (1974:525) om ersättning&lt;br&gt;för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3. vid resor till och från sjukhus eller läkare som föranleds av en un-&lt;br&gt;dersökning enligt förordningen (1975:1157) om ersättning för vissa&lt;br&gt;läkarutlåtanden m. m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fråga om resekostnader enligt första stycket 2 skall ersättning lämnas&lt;br&gt;även när rådgivningen bedrivs av organisationer med Socialstyrelsens&lt;br&gt;tillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För resekostnader som avses i 2 kap. 6 § första stycket första mening-&lt;br&gt;en lagen om allmän försäkring behöver ersättning lämnas endast om&lt;br&gt;vården eller behandlingen getts med anledning av sjukdom eller förloss-&lt;br&gt;ning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukvårdshuvudmännen skall&lt;br&gt;också lämna ersättning för rese-&lt;br&gt;kostnader vid vård eller behand-&lt;br&gt;ling som getts enligt lagen&lt;br&gt;(1993:588) om husläkare med an-&lt;br&gt;ledning av sjukdom eller förloss-&lt;br&gt;ning, vid vård enligt lagen&lt;br&gt;(1993:1651) om läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning och vid sjukgymnastik enligt&lt;br&gt;lagen (1993:1652) om sjukgym-&lt;br&gt;nastikersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukvårdshuvudmännen skall&lt;br&gt;också lämna ersättning för rese-&lt;br&gt;kostnader vid vård enligt lagen&lt;br&gt;(1993:1651) om läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning och vid sjukgymnastik enligt&lt;br&gt;lagen (1993:1652) om sjukgym-&lt;br&gt;nastikersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. Äldre föreskrifter gäller&lt;br&gt;fortfarande för resor som påbörjats före ikraftträdandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1993:1659.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;2.11 Förslag till&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;Lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1991:1136) om&lt;br&gt;försöksverksamhet med kommunal primärvård, dels ändring&lt;br&gt;i samma lag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1136) om försöksverk-&lt;br&gt;samhet med kommunal primärvård, som gäller till utgången av år 1996,&lt;br&gt;dels att lagen skall fortsätta att gälla till utgången av år 1998,&lt;br&gt;dels att nuvarande 4 b § skall betecknas 4 a §,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;dels att 2 § och den nya 4 a § skall ha följande lydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 §'&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Följande föreskrifter i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller för&lt;br&gt;den primärvård som ingår i försöksverksamheten, nämligen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1 § om vad som avses med häl-&lt;br&gt;so- och sjukvård,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 § om mål för hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vården,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2 a och 2 b §§ om krav på häl-&lt;br&gt;so- och sjukvården,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § om personalen i hälso- och&lt;br&gt;sjukvården och om patientansvarig&lt;br&gt;legitimerad läkare m. m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § om den samlade ledningen&lt;br&gt;av verksamheten, dock att vad&lt;br&gt;som sägs om landstinget skall&lt;br&gt;gälla kommunen,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § om läkare under allmän-&lt;br&gt;tjänstgöring eller specialistutbild-&lt;br&gt;ning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § om bemyndigande för rege-&lt;br&gt;ringen att meddela föreskrifter om&lt;br&gt;behörighet till tjänster inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 och 21 §§ om planering av&lt;br&gt;hälso- och sjukvården och om&lt;br&gt;samverkan,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § första stycket om ledningen&lt;br&gt;av den kommunala hälso- och&lt;br&gt;sjukvården,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § om vårdavgifter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § om socialstyrelsens tillsyn,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § om bemyndigande att med-&lt;br&gt;dela föreskrifter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § om hälso- och sjukvården i&lt;br&gt;krig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;13 § om personalen i hälso- och&lt;br&gt;sjukvården och om patientansvarig&lt;br&gt;legitimerad läkare m. m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;15 § om läkare under allmän-&lt;br&gt;tjänstgöring eller specialistutbild-&lt;br&gt;ning,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 § om bemyndigande för rege-&lt;br&gt;ringen att meddela föreskrifter om&lt;br&gt;behörighet till tjänster inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården m.m.,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;20 och 21 §§ om planering av&lt;br&gt;hälso- och sjukvården och om&lt;br&gt;samverkan,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;22 § första stycket om ledningen&lt;br&gt;av den kommunala hälso- och&lt;br&gt;sjukvården,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;26 § om vårdavgifter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27 § om Socialstyrelsens tillsyn,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28 § om bemyndigande att med-&lt;br&gt;dela föreskrifter,&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29 § om hälso- och sjukvården i&lt;br&gt;krig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;1&lt;/sup&gt; Senaste lydelse 1992:566.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;27&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Nuvarande lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 a&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall organisera pri-&lt;br&gt;märvården så att alla som är bo-&lt;br&gt;satta inom det område som om-&lt;br&gt;fattas av försöksverksamheten får&lt;br&gt;tillgång till och kan välja en hus-&lt;br&gt;läkare. Bestämmelser om husläka-&lt;br&gt;re finns i lagen (1993:588) om&lt;br&gt;husläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föreslagen lydelse&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;§&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunen skall organisera pri-&lt;br&gt;märvården så att alla som är bo-&lt;br&gt;satta inom det område som om-&lt;br&gt;fattas av försöksverksamheten får&lt;br&gt;tillgång till och kan välja en fast&lt;br&gt;läkarkontakt. En sådan läkare&lt;br&gt;skall ha specialistkompetens i all-&lt;br&gt;mänmedicin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;2. En läkare som medgivits undantag från kravet på specialistkompe-&lt;br&gt;tens i 2 § andra stycket lagen (1993:588) om husläkare i dess lydelse&lt;br&gt;före den 1 januari 1996 skall anses uppfylla kravet på specialistkompe-&lt;br&gt;tens i 4 a § denna lag. Om medgivandet gäller för viss tid gäller dock&lt;br&gt;detta endast under samma tid.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;&lt;sup&gt;2&lt;/sup&gt; Senaste lydelse av förutvarande 4 b § 1993:592.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;28&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;3 Ärendet och dess beredning&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våren 1994 gav riksdagen regeringen tillkänna (bet. 1993/94:SoU20,&lt;br&gt;rskr. 1993/94:248) att lagen om husläkare bör upphävas och att rege-&lt;br&gt;ringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om hur en&lt;br&gt;avveckling bör genomföras. I den proposition (prop. 1994/95:109) som&lt;br&gt;låg till grund för riksdagens beslut om bl.a. ändringar av etableringsbe-&lt;br&gt;stämmelsema uttalade regeringen också sin avsikt att återkomma till&lt;br&gt;riksdagen med förslag om att upphäva husläkarlagen i sin helhet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regering och riksdag har sedan länge framhållit att primärvården skall&lt;br&gt;vara basen i ett svenskt hälso- och sjukvårdssystem. Detta för att varje&lt;br&gt;enskild invånare i vårt land skall kunna få del av en hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vård, som enligt hälso- och sjukvårdslagens (1982:763), HSL:s, mål&lt;br&gt;skall innebära en god vård på lika villkor. Men primärvården har inte&lt;br&gt;nått den nivå som den skulle kunna ha och som är medicinskt motive-&lt;br&gt;rad, vilket också borde innebära att den skulle ta i anspråk en större&lt;br&gt;andel av hälso- och sjukvårdens samlade resurser. Förändringar av&lt;br&gt;huvudmannaansvar, ökad andel privata vårdgivare som inte redovisas i&lt;br&gt;landstingens statistik m.m. försvårar jämförelser över åren. Trots det&lt;br&gt;tycks primärvårdens andel av de samlade resurserna bara ha ökat margi-&lt;br&gt;nellt under det senaste decenniet. I samband med förslag om att hus-&lt;br&gt;läkarlagen upphävs är det därför angeläget att regeringen, för riksdagens&lt;br&gt;prövning, anger vissa riktlinjer för primärvårdens fortsatta utveckling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för att tillgodose befolkningens&lt;br&gt;behov av hälso- och sjukvård. Vården skall ges till alla på lika villkor.&lt;br&gt;En viktig förutsättning för att sjukvårdshuvudmännen skall kunna skapa&lt;br&gt;likvärdiga villkor vad gäller tillgång till hälso- och sjukvård är att de&lt;br&gt;kan fördela resurserna efter behov, påverka verksamhetens inriktning&lt;br&gt;och kontrollera dess kvalitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På motsvarande sätt som i husläkarlagen gäller sedan den 1 januari&lt;br&gt;1995 att de specialistläkare och sjukgymnaster som vill etablera sig som&lt;br&gt;privatpraktiker med tillgång till offentlig finansiering enligt bestämmel-&lt;br&gt;serna i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen&lt;br&gt;(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik bara kan göra det om de&lt;br&gt;träffar ett samverkansavtal med sjukvårdshuvudmannen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det huvudsakliga motivet till att regeringen redan hösten 1994 (prop.&lt;br&gt;1994/95:109) föreslog riksdagen att ändra bestämmelserna om rätten att&lt;br&gt;etablera sig var att åter ge landstingen reella möjligheter att fullgöra sitt&lt;br&gt;planeringsansvar enligt HSL genom att påverka de privata vårdgivarnas&lt;br&gt;verksamhetsinriktning och lokalisering utifrån de behov som finns hos&lt;br&gt;befolkningen. Oroande uppgifter om de tidigare etableringsbestämmel-&lt;br&gt;semas ekonomiska konsekvenser bidrog till att regeringen ansåg att ett&lt;br&gt;sådant förslag brådskade. I detta sammanhang aviserade också regering-&lt;br&gt;en sin avsikt att återkomma till riksdagen med ytterligare förslag om&lt;br&gt;bl.a. administrationen av ersättningarna enligt lagen om läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning och lagen om ersättning för sjukgymnastik, taxornas konstruktion&lt;br&gt;och övergångsbestämmelser för redan verksamma privatpraktiker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;29&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag i denna proposition syftar till att stärka patientens Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;ställning i hälso- och sjukvården, precisera och förstärka primärvårdens&lt;br&gt;ansvar och uppgifter, stimulera samverkan mellan de privata vårdgivarna&lt;br&gt;och landstingen och ge de senare möjligheter att kontrollera kostnaderna&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården. Detta är särskilt angeläget mot bakgrund av&lt;br&gt;det begränsade ekonomiska utrymme som står till sjukvårdshuvudmän-&lt;br&gt;nens förfogande till följd av den samhällsekonomiska situationen. Under&lt;br&gt;beredningsarbetet har kontakter skett med företrädare för flertalet yrkes-&lt;br&gt;grupper inom den öppna vården och deras fackliga organisationer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen tas vidare upp ett förslag om legitimation som sjuk-&lt;br&gt;sköterska och vissa följdändringar till tidigare beslut på utbildningsom-&lt;br&gt;rådet som gäller optiker och tandläkare.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;4 Bakgrund&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;4.1 Hälso- och sjukvården under 1990-talet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förnyelse- och reformarbetet har under 1990-talet varit omfattande både&lt;br&gt;som följd av ett intensivt förändringsarbete hos huvudmännen och som&lt;br&gt;följd av vissa riksdagsbeslut. Budget- och styrsystem har förändrats,&lt;br&gt;ytterligare medicintekniska landvinningar tagits i bruk och patientens&lt;br&gt;möjlighet att välja vårdgivare förbättrats. Förändringar har skett i an-&lt;br&gt;svarsfördelningen mellan landsting och kommuner till följd av Ädel-,&lt;br&gt;handikapp- och psykiatrireformema. Ädelreformen har också medfört att&lt;br&gt;alla kommuner med huvudmans ansvar övertagit vissa hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdsuppgifter från landstingen. Diskussionerna om husläkarsystemet har&lt;br&gt;bidragit till att fokusera intresset på primärvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I fem kommuner pågår försöksverksamhet med primärvård i kommu-&lt;br&gt;nal regi. På ytterligare några orter i landet pågår dessutom lokala försök&lt;br&gt;med dels finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och&lt;br&gt;sjukvård, dels finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och&lt;br&gt;sjukvård samt socialtjänst.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet, tillgänglighet, helhetssyn&lt;br&gt;och kontinuitet. För att underlätta och stimulera en sådan utveckling har&lt;br&gt;riksdag och regering sedan lång tid sökt främja den öppna vården utan-&lt;br&gt;för sjukhus och tillgången till specialistkompetenta läkare inom allmän-&lt;br&gt;medicinen. Primärvårdens fortsatta utveckling är en viktig fråga. Den&lt;br&gt;politiska enigheten har varit och är stor vad gäller mål och inriktning.&lt;br&gt;De skiljaktligheter som finns gäller snarare på vilket sätt och med vilka&lt;br&gt;medel målen kan uppnås än målen i sig.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvårdens andel av de samlade resurserna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I jämförelse med andra länder har vi i Sverige en avsevärt större andel&lt;br&gt;av de samlade kostnaderna för hälso- och sjukvård knutna till sluten&lt;br&gt;vård och till sjukhusen. Trots politisk enighet om att primärvården skall&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;30&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;utgöra basen i hälso- och sjukvårdssystemet och trots de satsningar som&lt;br&gt;gjorts under de senaste decennierna för att utveckla den, har förhål-&lt;br&gt;landevis litet hänt vad gäller förskjutning av resurser mellan primärvård&lt;br&gt;och sjukhusanknuten vård. Fortfarande avser huvuddelen av de samlade&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdsresurserna den slutna vården och den öppenvård&lt;br&gt;som erbjuds i anslutning till sjukhusen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med att ett husläkarsystem enligt vissa nationella regler&lt;br&gt;började införas under år 1994 avstod de flesta landsting från att lägga&lt;br&gt;besparingskrav på primärvården detta år. De besparingsåtgärder som&lt;br&gt;bedömdes som nödvändiga lades ut på läns- och regionsjukvården. Det-&lt;br&gt;ta bl.a. för att kunna tillgodose befolkningens behov av husläkare. I&lt;br&gt;rapporten Husläkarsystemet i teori och praktik (Landstingsförbundet&lt;br&gt;1994) anger flertalet landsting ett riktvärde om 2 000 personer per hel-&lt;br&gt;tidsarbetande husläkare. Ur ett riksperspektiv motsvarar detta ett behov&lt;br&gt;av 4 450 heltidsarbetande husläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förhållande till de dimensioneringssträvanden som huvudmännen&lt;br&gt;angett för verksamheten finns det ännu brist på läkare med specialist-&lt;br&gt;kompetens i allmänmedicin beräknat mot bakgrund av faktisk verksam&lt;br&gt;tid och med hänsyn till deltidstjänster, administrativa uppdrag etc. Utan&lt;br&gt;sådana hänsynstaganden uppgår antalet invånare per allmänläkare&lt;br&gt;(offentligt anställda husläkare/distriktsläkare samt privatpraktiserande&lt;br&gt;husläkare och specialister i allmänmedicin) till i genomsnitt ca 1 990.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna att rekrytera fler allmänläkare genom traditionell specia-&lt;br&gt;listläkarutbildning tycks i viss mån begränsade att döma av utvecklingen&lt;br&gt;av utbildningsplatser inom systemet för specialiseringstjänstgöringen&lt;br&gt;(ST). År 1992 utannonserades sammanlagt 630 ST-tjänster, varav 253&lt;br&gt;gällde allmänmedicin. Motsvarande siffror för år 1993 var 391 respekti-&lt;br&gt;ve 78. År 1994 utannonserades 412 platser av vilka 63 avsåg allmän-&lt;br&gt;medicin. ST-tjänster i allmänmedicin minskade därmed sin andel av&lt;br&gt;samtliga ST-tjänster från 40 % till 15 % samtidigt som det totala antalet&lt;br&gt;ST-tjänster reducerades. Om detta inte enbart är en tillfällig trend finns&lt;br&gt;det risk för att primärvården utarmas på läkartjänster och att en fortsatt&lt;br&gt;uppbyggnad av den försvåras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I storstäderna och i andra städer med sjukhus finns även huvuddelen&lt;br&gt;av de privatpraktiserande specialistläkama. De invånare i vårt land som&lt;br&gt;bor på orter med sjukhus har därmed en betydligt bättre tillgång till ett&lt;br&gt;mer varierat utbud av hälso- och sjukvårdstjänster jämfört med dem som&lt;br&gt;bor på orter där sjukhus saknas. För att landstingen skall kunna uppfylla&lt;br&gt;sina åligganden enligt HSL och erbjuda alla invånare i sjukvårdsom-&lt;br&gt;rådena en god och tillgänglig vård är det nödvändigt att sjukhusens&lt;br&gt;öppenvårdsutbud ur ett resursperspektiv kan omfördelas och användas&lt;br&gt;bl.a. för att utveckla primärvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientens valfrihet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är ett samhällsansvar att tillhandahålla hälso- och sjukvård - ett&lt;br&gt;ansvar och en uppgift som i huvudsak åvilar landstingen och kommu-&lt;br&gt;nerna. Huvudmännen har också hanterat sitt ansvar och sina uppgifter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;31&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;på sådant sätt att medborgarna oftast är nöjda och har stort förtroende &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;för hälso- och sjukvården. Men det finns även exempel på att patienten&lt;br&gt;inte alltid behandlas som en likvärdig part med förmåga till eget an-&lt;br&gt;svarstagande i mötet mellan vårdtagare och vårdgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under 1970- och 1980-talen innebar den organisatoriska grunden såväl&lt;br&gt;inom primärvården som för sjukhusen i storstadsområdena oftast att ett&lt;br&gt;avgränsat eller särskilt angivet geografiskt område angavs som vårds-&lt;br&gt;centralens eller sjukhusets upptagningsområde. Som patient kunde man&lt;br&gt;inte utan stora svårigheter välja att gå till någon annan vårdcentral eller&lt;br&gt;söka sig till något annat sjukhus. Detta gav inte den offentliga hälso-&lt;br&gt;och sjukvården tillräckliga drivkrafter att utveckla serviceandan. Antalet&lt;br&gt;klagomål till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) ökade ock-&lt;br&gt;så stadigt. Många klagomål handlade om hur man som patient bemöttes&lt;br&gt;av personalen. En följd av detta blev att förtroendenämnder inrättades,&lt;br&gt;först som försöksverksamhet för att sedan i början av 1990-talet per-&lt;br&gt;manentas. Syftet var bl.a. att förtroendenämnderna skulle kunna avlasta&lt;br&gt;HSAN och hantera sådana anmälningar och klagomål som inte direkt&lt;br&gt;berör personalens medicinska kompetens och medicinska agerande i&lt;br&gt;yrkesutövningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under andra hälften av 1980-talet intensifierades diskussionerna om&lt;br&gt;den enskildes möjligheter att själv bedöma sitt vårdbehov och fritt välja&lt;br&gt;vårdgivare. Ett mer rättighetsorienterat synsätt började göra sig gällande.&lt;br&gt;Uppfattning om att olika vårdproducenter inbördes borde konkurrera om&lt;br&gt;att få ge medborgarna sina sjukvårdstjänster vann insteg. Ett uttryck för&lt;br&gt;detta var Landstingsförbundets rekommendation från november 1989 där&lt;br&gt;det bl.a. sägs att &amp;quot;inom sina egna landsting bör människor kunna välja&lt;br&gt;vid vilken vårdcentral de ska få vård. Valet bör också vara fritt mellan&lt;br&gt;de olika sjukhusen, sjukhemmen och annan hälso- och sjukvård som&lt;br&gt;landstinget tillhandahåller på olika håll. Valet bör kunna göras när vård-&lt;br&gt;behovet uppkommer.&amp;quot; Alla landsting anslöt sig till denna rekommenda-&lt;br&gt;tion, som också följdes av regionala överenskommelser som medgav&lt;br&gt;fritt val inom samma vårdnivå över landstingsgränserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den enskildes möjlighet att fritt välja sin läkare var en grundläggande&lt;br&gt;utgångspunkt när det nationella husläkarsystemet utformades. Vid&lt;br&gt;remissbehandlingen av den departementspromemoria (Ds 1992:41) som&lt;br&gt;föregick förslaget om husläkarlagen menade också de allra flesta att det&lt;br&gt;fria läkarvalet är viktigt och grundläggande. Men samtidigt ansåg flera&lt;br&gt;remissinstanser att den utformning som valdes var onödigt byråkratisk&lt;br&gt;och krånglig - en åsikt som regeringen delar. Den enskildes rätt att&lt;br&gt;välja läkare och även en fast läkarkontakt inom primärvården är dock&lt;br&gt;något som det finns anledning att slå vakt om. Vi återkommer till detta&lt;br&gt;i samband med våra överväganden och förslag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ädelreformen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den 1 januari 1992 genomfördes den s.k. Ädelreformen. Den innebar att&lt;br&gt;kommunerna fick ett mer samlat ansvar för service och vård till äldre&lt;br&gt;och handikappade. I samband med reformen övertog kommunerna an-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;32&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;svaret för ca 31 000 platser vid sjukhem och andra vårdinrättningar för&lt;br&gt;somatisk långtidsvård från landstingen. De fick också ansvaret för hem-&lt;br&gt;sjukvården, exklusive läkarinsatserna, i de särskilda boendeformerna.&lt;br&gt;Kommunerna kunde även ta över ansvaret för hemsjukvården i det van-&lt;br&gt;liga boendet. Förutsättningen för detta var att ett landsting och en kom-&lt;br&gt;mun kom överens om att så skulle ske. Nära hälften av landets kommu-&lt;br&gt;ner har på så sätt ansvaret för all hemsjukvård exklusive läkarinsatser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ädelreformen medförde också att sammanlagt nära 3 475 befattningar&lt;br&gt;anknutna till vårdcentraler fördes över från landstingen till kommunerna.&lt;br&gt;Denna förändring berörde främst undersköterskor och distriktssköter-&lt;br&gt;skor. Närmare en tredjedel av undersköterskebefattningama vid vård-&lt;br&gt;centralerna fördes över, dvs. nästan 1 900, liksom 750 distriktssköter-&lt;br&gt;skor eller nästan 15 % av alla distriktssköterskor. Relativt sett berördes&lt;br&gt;också många arbetsterapeuter och arbetsterapibiträden av överföringarna.&lt;br&gt;Sammantaget innebar Ädel-reformen att sammanlagt mer än 50 000&lt;br&gt;befattningar fördes över från landstingen till kommunerna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvårdens breda serviceutbud samlad i en organisation med ett&lt;br&gt;arbetsområde som omfattade ansvaret för en individs och en befolknings&lt;br&gt;hälso- och sjukvård från &amp;quot;barndom till ålderdom&amp;quot; kom att benämnas en&lt;br&gt;sammanhållen primärvård. Innebörden av en sammanhållen primärvård&lt;br&gt;hade böljat luckras upp redan i slutet av 1980-talet genom Landstings-&lt;br&gt;förbundets rekommendation om ett friare vårdsökande. Genom Ädel-&lt;br&gt;reformen förändrades innebörden ytterligare. Ansvaret för hemsjukvår-&lt;br&gt;den är sedan dess delat mellan landsting och kommuner bl.a. genom att&lt;br&gt;läkarinsatserna ur organisatorisk synpunkt skiljts från de övriga mer&lt;br&gt;omvårdnadsinriktade insatserna, men också på grund av att ansvaret för&lt;br&gt;övriga insatser inom hemsjukvården i många delar av landet är delat&lt;br&gt;mellan kommuner och landsting.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kommunernas betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade inne-&lt;br&gt;bar bl.a. att situationen snabbt förändrades för många av dem som tidig-&lt;br&gt;are vistades vid olika sjukhuskliniker utan att behöva klinikernas kom-&lt;br&gt;petens. Genom att kommunerna erbjöd dem service och vård i det egna&lt;br&gt;hemmet kunde de återvända till detta och där få sina behov tillgodo-&lt;br&gt;sedda.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna utveckling innebär också att vårdtyngden inom den primära&lt;br&gt;vårdnivån har ökat med skärpta krav på personalen och dess kompetens&lt;br&gt;som följd. Kraven ökar även på att de insatser, som den enskilde be-&lt;br&gt;höver för sitt dagliga liv, samordnas mellan de olika vårdgivarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husläkar-/fam i Ijeläkarsystem&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att förbättra tillgängligheten och kontinuiteten i den öppna vården&lt;br&gt;började flera landsting under 1980-talet diskutera och överväga möjlig-&lt;br&gt;heterna att införa ett husläkar- eller familjeläkarsystem. I ett par lands-&lt;br&gt;ting infördes också sådana system inom vissa delar av respektive lands-&lt;br&gt;tingsområde. Vid årsskiftet 1992/93 hade 17 sjukvårdshuvudmän infört&lt;br&gt;eller beslutat att införa en husläkar- eller familjeläkarverksamhet enligt&lt;br&gt;riktlinjer som de själva angivit.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;3 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;33&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våren 1993 beslutade riksdagen att ett husläkarsystem, enligt vissa&lt;br&gt;nationella grundprinciper, successivt skulle införas i hela landet fr.o.m.&lt;br&gt;den 1 januari 1994 för att vara fullt utbyggt vid utgången av år 1995.&lt;br&gt;Under tiden för det beredningsarbete som föregick riksdagens beslut&lt;br&gt;kom debatten om hälso- och sjukvård i stor utsträckning att fokuseras&lt;br&gt;på primärvården. Kritik riktades mot husläkarlagen bl.a. med anledning&lt;br&gt;av att den ansågs alltför läkarinriktad och inte behandlade primärvården&lt;br&gt;i dess helhet. Bland de frågor som väckte särskilt mycket diskussion&lt;br&gt;kan nämnas dels frågan om distriktssköterskeverksamheten skulle ingå&lt;br&gt;som en integrerad del av husläkarverksamheten eller ej, dels diskussion-&lt;br&gt;erna om det s.k. områdesansvaret.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Husläkarlagen kom också att radikalt ändra förutsättningarna för pri-&lt;br&gt;vatpraktiserande specialistläkare i allmänmedicin. Avsikten var att hus-&lt;br&gt;läkarmottagningarna, oavsett driftform, skulle verka på samma villkor&lt;br&gt;och med samma verksamhetsinnehåll inom ett givet geografiskt område.&lt;br&gt;I mitten av 1994 fanns det 668 privatpraktiserande husläkare. Det mot-&lt;br&gt;svarade då 16 % av samtliga sådana läkare. Många av dessa, drygt&lt;br&gt;62 %, var verksamma vid en - läkarmottagningar medan mottagningar&lt;br&gt;med tre eller fyra husläkare var vanligast inom den offentliga sektorn.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns stora regionala skillnader vad gäller förekomsten av hus-&lt;br&gt;läkare i privat regi. I Västmanlands läns landsting är cirka 40 % privat-&lt;br&gt;praktiserande, medan det i andra landsting inte finns någon som driver&lt;br&gt;privat husläkarmottagning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den förändring av innebörden i begrepp såsom sammanhållen primär-&lt;br&gt;vård och områdesansvar som påbörjats genom det friare vårdsökandet&lt;br&gt;och Ädelreformen, men som då inte föranledde någon debatt, blev in-&lt;br&gt;slag i kritiken mot husläkarsystemet. Detta bidrog bl.a. till att riksdagen&lt;br&gt;våren 1994 gav regeringen tillkänna (bet. 1993/94:SoU20, rskr.&lt;br&gt;1993/94:248) att lagen om husläkare bör upphävas och att regeringen&lt;br&gt;snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om hur en avveckling&lt;br&gt;kan genomföras. Som motiv för riksdagens ställningstagande angavs&lt;br&gt;bl.a. att husläkarsystemet slår sönder primärvården, att den enskildes&lt;br&gt;valfrihet minskas och att varje landsting måste ges rätt att organisera&lt;br&gt;primärvården efter lokala förutsättningar utan centrala påbud.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Öppenvård i privat regi&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den för vårt land utmärkande ordningen med en i huvudsak offentligt&lt;br&gt;producerad hälso- och sjukvård befästes under efterkrigstidens utveck-&lt;br&gt;ling. Inom den slutna vården var de offentliga sjukhusen helt dominer-&lt;br&gt;ande. Antalet läkare vid sjukhusen ökade kraftigt under perioden 1950 -&lt;br&gt;1985 från nära 3 000 till över 16 000. Även antalet läkare i den öppna,&lt;br&gt;offentligt bedrivna vården ökade men inte i samma utsträckning - från&lt;br&gt;cirka 850 till drygt 2 000.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under 1980-talet hade antalet heltidsverksamma privatpraktiserande&lt;br&gt;läkare stagnerat och uppgick år 1985 till knappt 600. Därefter ökade&lt;br&gt;antalet för att vid årsskiftet 1993/94 uppgå till ca 800 heltidsverksamma&lt;br&gt;av sammanlagt knappt 2 000 privatpraktiserande läkare berättigade till&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;34&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;läkarvårdsersättning enligt den lag (1993:1651) som då trädde i kraft.&lt;br&gt;Under år 1994 har ytterligare 381 tillkommit samtidigt som 293 specia-&lt;br&gt;lister i allmänmedicin övergått till husläkarverksamhet. Även de sist-&lt;br&gt;nämnda har offentlig finansiering liksom de privatpraktiker som har&lt;br&gt;vårdavtal med landstingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Antalet privatpraktiserande sjukgymnaster ökade under år 1994 med&lt;br&gt;621 till sammanlagt 2 350 stycken, dvs. en 36 procentig ökning under&lt;br&gt;detta år. Antalet privatpraktiserande sjukgymnaster är också väsentligt&lt;br&gt;fler än offentligt anställda när det gäller den öppna vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den öppna vård som före år 1994 bedrevs i privat regi med offentlig&lt;br&gt;finansiering skedde genom att vårdgivaren var ansluten till den allmänna&lt;br&gt;försäkringen eller hade tecknat vårdavtal med sjukvårdshuvudmannen. I&lt;br&gt;båda fallen hade sjukvårdshuvudmannen ett avgörande inflytande på&lt;br&gt;såväl lokalisering som inriktning. Den 1 januari 1994 tillkom ny lag-&lt;br&gt;stiftning - lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen&lt;br&gt;(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik - som ändrade dessa styr-&lt;br&gt;möjligheter. Privata vårdgivare kunde med stöd av dessa lagar etablera&lt;br&gt;sig och starta verksamhet i princip var de själva önskade och få del av&lt;br&gt;offentlig finansiering. Sjukvårdshuvudmännen kunde inte påverka vare&lt;br&gt;sig verksamhetens inriktning eller fördelningen av de privata vårdinsats-&lt;br&gt;erna inom sjukvårdsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De under år 1994 gällande etableringsbestämmelsema har ändrats.&lt;br&gt;Sedan den 1 januari 1995 (SFS 1994:1960) gäller att den som vill starta&lt;br&gt;verksamhet som privatpraktiserande husläkare, specialistläkare eller&lt;br&gt;sjukgymnast med tillgång till offentlig finansiering måste träffa ett sam-&lt;br&gt;verkansavtal med sjukvårdshuvudmannen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den medicintekniska utvecklingen&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Framsteg inom det medicintekniska området har bidragit till att möjlig-&lt;br&gt;heterna att ge vård utanför sjukhus ökat kraftigt. Flera behandlingar som&lt;br&gt;tidigare ur teknisk synpunkt krävde slutenvård kan numera ges i hem-&lt;br&gt;men. Detta gäller t.ex. läkemedelsbehandling vid cancer, kontinuerlig&lt;br&gt;smärtlindring, njurdialys, andningshjälp m.m. Nya och skonsammare&lt;br&gt;operationsmetoder genom s.k. minimalinvasiva ingrepp, t.ex. titthålls-&lt;br&gt;kirurgi i stället för vanliga öppna operationer, utvecklas och finner allt&lt;br&gt;fler tillämpningsområden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid sidan av denna utveckling förväntas utvecklingen inom informa-&lt;br&gt;tionsteknologin bli av stor betydelse för framtidens sjukvårdsstruktur.&lt;br&gt;Med dess hjälp kan en kontinuerlig kunskaps- och metodutveckling&lt;br&gt;ställas till förfogande för alla patienter i sjukvårdsorganisationen. Denna&lt;br&gt;skulle på så sätt kunna behålla sin decentraliserade struktur också i&lt;br&gt;framtiden. Bara ganska få utvalda fall skulle behöva remitteras till större&lt;br&gt;centra för sådan vård, som av kvalitetsskäl kräver koncentration till&lt;br&gt;högspecialiserade vårdteam.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hur resurserna inom den slutna vården kan utnyttjas beror alltså till&lt;br&gt;stor del på vilka metoder för behandling och operativa ingrepp som&lt;br&gt;tillämpas, hur effektiva de är och utvecklingen av informationstekno-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;35&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;login. Men det innebär också att den sjukhusanknutna vårdens inriktning&lt;br&gt;och arbetssätt förändras. Exempel på detta är de kraftigt minskade&lt;br&gt;medelvårdtiderna och ökningen av den polikliniska verksamheten. Und-&lt;br&gt;er en tioårsperiod, 1982 - 1992, halverades antalet vårdplatser vid sven-&lt;br&gt;ska sjukhus från 120 000 till ca 60 000. Genom Ädelreformen omvand-&lt;br&gt;lades dock ett stort antal, drygt 30 000 av dessa vårdplatser, till s.k.&lt;br&gt;särskilt boende. Diagnostik och behandling sker alltså i ökad utsträck-&lt;br&gt;ning som öppenvård vid sjukhusen, hos privatpraktiserande specialister&lt;br&gt;och sjukgymnaster, inom primärvården eller i hemmen. Gränsen mellan&lt;br&gt;öppen repektive sluten vård blir allt mindre urskiljbar. Hur långt pro-&lt;br&gt;cessen kan gå beror till stor del på hur samverkan mellan dels vårdnivå-&lt;br&gt;erna, dels kommuner och landsting utvecklas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukhus i omvandling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vårt land med 8,8 miljoner invånare finns ett nittiotal sjukhus, varav&lt;br&gt;86 akutsjukhus, samt ett femtontal privata slutenvårdskliniker. Antalet&lt;br&gt;vårddagar inom slutenvården minskar nu till följd av nya metoder som&lt;br&gt;&amp;quot;titthålskirurgi&amp;quot;, nya läkemedelsterapier, utvecklingen av den kommuna-&lt;br&gt;la sjukvården och särskilda boendeformer m.m. Trots relativt sett rim-&lt;br&gt;liga avstånd mellan flera sjukhus kan dessa var för sig ha ett komplett&lt;br&gt;sjukvårdsutbud inklusive akutsjukvård. Inte minst akutsjukvården, med&lt;br&gt;ibland ett lågt utnyttjande, tar i anspråk stora resurser bl.a. i form av en&lt;br&gt;hög läkarbemanning för att kunna upprättahålla jourkedjor. Den läkar-&lt;br&gt;kapacitet som då finns tillgänglig kan i sin tur leda till överkapacitet vid&lt;br&gt;sjukhusens öppna mottagningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatser utförs på rätt vårdnivå.&lt;br&gt;Det är oftast kostnadseffektivt, de skilda specialistläkamas kompetens&lt;br&gt;tas bättre tillvara och deras möjligheter att upprätthålla sin specialist-&lt;br&gt;kompetens stimuleras. Den pågående subspecialiseringen kan ifrågasät-&lt;br&gt;tas om inte de skilda specialisterna främst möter de patienter där deras&lt;br&gt;kompetens kan och skall utnyttjas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På de orter där det finns sjukhus har dessa oftast en fast förankring&lt;br&gt;hos befolkningen. Nästan alla försök att förändra dem möts av kraftiga&lt;br&gt;reaktioner och protester. Sjukhusen står som symboler för trygghet. De&lt;br&gt;har också betydelse för arbetsmarknadsutbudet. Att lägga ned sjukhus är&lt;br&gt;därför mycket svårt, medan det kan möta större förståelse att man för-&lt;br&gt;ändrar dess verksamhetsinriktning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan finnas flera skäl till att vissa sjukhus verksamheter borde&lt;br&gt;koncentreras och profileras, bl.a. kvalitetsaspekter, geografisk närhet och&lt;br&gt;bättre resursutnyttjande. Specialiserade vårdinsatser som rör ett mindre&lt;br&gt;antal patienter, t.ex. vid ryggmärgsskador och epilepsi, behöver koncen-&lt;br&gt;treras för att vårdpersonalen skall få ett tillräckligt underlag för sin&lt;br&gt;verksamhet och därmed kunna uppehålla sin kompetens och utveckla&lt;br&gt;denna. Geografisk närhet mellan flera sjukhus ger förutsättningar för att&lt;br&gt;profilera verksamheten vid vart och ett av dem utan att servicen till&lt;br&gt;befolkningen i området försämras. Mindre länsdelssjukhus kan fylla en&lt;br&gt;viktig funktion vad gäller vården av äldre, när hemsjukvårdens resurser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;36&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inte längre är tillräckliga eller det finns rehabiliteringsbehov som inte Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;kan tillgodoses i öppna vårdformer. Det är enligt regeringens mening av&lt;br&gt;utomordentlig vikt att samverkan och samarbete utvecklas såväl mellan&lt;br&gt;olika sjukhus som mellan den slutna och den öppna vården samt om-&lt;br&gt;sorgen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändrade budget- och styrsystem&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det under senare år allt snävare utrymmet för offentlig finansiering har&lt;br&gt;bidragit till att intensifiera utvecklingsarbetet för att öka effektiviteten i&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdens budget- och styrsystem. Arbetet syftar till att&lt;br&gt;åstadkomma en effektiv fördelning av resurser och en hög produktivitet&lt;br&gt;i verksamheten. Ett omfattande utvecklingsarbete bedrivs därför i flera&lt;br&gt;landsting och kommuner, som utformas på något olika sätt alltefter&lt;br&gt;lokala och regionala förutsättningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På vissa håll innebär arbetet att man delar upp ansvaret för hälso- och&lt;br&gt;sjukvården på beställar- och utförarenheter. Prestationsrelaterade ersätt-&lt;br&gt;ningar och intäktsbaserade enheter är andra inslag i den pågående ut-&lt;br&gt;vecklingen. På andra håll sker utvecklingsarbetet i huvudsak inom ram-&lt;br&gt;en för ett traditionellt budgetsystem, men där man söker nya vägar i&lt;br&gt;samspelet med personalen och för att hushålla med knappa resurser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom bl.a. ramen för kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;dens finansiering och organisation, HSU 2000, följs reformarbetet upp&lt;br&gt;och utvärderas. Det är ännu för tidigt att dra några mer långtgående&lt;br&gt;slutsatser av de olika reformverksamheternas effekter. Erfarenheterna&lt;br&gt;hittills tyder dock inte på några större skillnader i resultatet sett ur ett&lt;br&gt;besparings- och effektivitetsperspektiv mellan landsting som infört nya&lt;br&gt;budget- och styrsystem jämfört med dem som utvecklat sina verksam-&lt;br&gt;heter inom ramen för ett mer traditionellt system. Det torde alltså finnas&lt;br&gt;flera vägar att nå de effekter som eftersträvas.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;4.2 De statligt reglerade ersättningssystemens konstruktion&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Riksdagen beslutade i december 1993 att införa ett nytt ersättningssy-&lt;br&gt;stem för privatpraktiserande läkare med vissa specialiteter och privata&lt;br&gt;sjukgymnaster. De nya lagarna trädde i kraft den 1 januari 1994 och de&lt;br&gt;nya taxorna för respektive verksamhet tillämpas sedan den 1 juli 1994.&lt;br&gt;Den 1 januari 1994 övertog sjukvårdshuvudmännen också det direkta&lt;br&gt;finansieringsansvaret för den privata vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i de nämnda lagarna innebär att vissa specialistläkare&lt;br&gt;och sjukgymnaster som bedriver privat verksamhet får ersättning från&lt;br&gt;landstingen om de uppfyller de angivna kraven på kompetens och verk-&lt;br&gt;samhet. För såväl specialistläkare som sjukgymnaster som etablerat sig&lt;br&gt;efter den 1 januari 1994 gäller t.ex. kravet på heltidsverksamhet och att&lt;br&gt;de inte får vara anställda hos något landsting.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att läkarvårdsersättning skall lämnas krävs dessutom att läkaren&lt;br&gt;har specialistkompetens och mottagningsverksamhet i öppen vård inom&lt;br&gt;sin specialitet för enskilda patienter. Det finns också en möjlighet för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;37&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;läkare med kompetens som allmänpraktiserande läkare, Europaläkare, att&lt;br&gt;få läkarvårdsersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rätt till sjukgymnastikersättning har de sjukgymnaster som är legiti-&lt;br&gt;merade och som efter legitimation har arbetat minst två år i offentligt&lt;br&gt;finansierad vård, varav minst sex månader i sluten vård, eller har mot-&lt;br&gt;svarande erfarenhet. Av tjänstgöringen i offentligt finansierad vård skall&lt;br&gt;sammanlagt minst ett år ha fullgjorts under de närmaste sju åren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till grund för det nuvarande systemet för ersättning till läkare ligger&lt;br&gt;Specialisttaxeutredningens betänkande (SOU 1992:118) Arvoden för&lt;br&gt;vård hos privatpraktiserande läkare. Utredningen hade tillsatts med an-&lt;br&gt;ledning av att den dåvarande taxan ansågs vara såväl föråldrad som ad-&lt;br&gt;ministrativt ohanterlig. Dess konstruktion med sju arvodesnivåer ansågs&lt;br&gt;ha en kostnadsdrivande effekt i form av s.k. taxeglidning, dvs. möjlig-&lt;br&gt;heter att debitera arvode enligt en högre arvodesgrupp än vad som kun-&lt;br&gt;de anses vara medicinskt motiverat. Taxan ansågs också premiera ett&lt;br&gt;stort antal besök snarare än att läkaren ägnade tillräckligt med tid åt&lt;br&gt;patienten vid ett besök.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Avsikten med de nya taxekonstruktionema var bl.a. att undvika taxe-&lt;br&gt;glidning och att öka kvaliteten i vården. Eftersom den gamla taxan an-&lt;br&gt;sågs innefatta alltför många arvodesgrupper inrättades tre arvodesnivåer;&lt;br&gt;enkelt arvode för enkla åtgärder, normalt arvode som skulle tillämpas&lt;br&gt;för flertalet behandlingar och ett särskilt arvode för mer omfattande&lt;br&gt;åtgärder. För att också uppmuntra till att mer tidskrävande och kompli-&lt;br&gt;cerade åtgärder skulle utföras inom öppenvården lades det särskilda&lt;br&gt;arvodet utanför det s.k. ersättningstaket. Detta tak anger hur mycket&lt;br&gt;läkervårdsersättning - av normalt och enkelt arvode - som får utbetalas&lt;br&gt;till en läkare under ett kalenderår. Det finns ett motsvarande tak vad&lt;br&gt;gäller ersättning för sjukgymnastik. Särskilda arvoden för mer tids- och&lt;br&gt;kostnadskrävande åtgärder ligger utanför taket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Taxenivåema i det nya systemet fastställdes med utgångspunkten att&lt;br&gt;årskostnaderna, förutom viss pris- och lönekompensation, skulle mot-&lt;br&gt;svara dem i det gamla systemet. Kostnadsökningarna för den privata&lt;br&gt;vården kom dock under andra halvåret 1994 att överstiga de beräknade.&lt;br&gt;Jämfört med samma period föregående år ökade utbetalningarna med 45&lt;br&gt;procent. Detta torde huvudsakligen ha sin grund i dels de nya ersätt-&lt;br&gt;ningsreglerna, dvs. de nya taxorna som infördes fr.o.m. den 1 juli 1994,&lt;br&gt;dels den ökade anslutningen av privatpraktiker till ersättningssystemet&lt;br&gt;genom de etableringsbestämmelser som trädde i kraft den 1 januari&lt;br&gt;1994. Dessutom kan det faktum att det inte fanns något ersättningstak&lt;br&gt;för andra halvåret 1994 i viss mån ha påverkat utfallet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I förarbetena till lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersätt-&lt;br&gt;ning för sjukgymnastik betonades det önskvärda i att de privata vård-&lt;br&gt;givarna och landstingen i stor utsträckning sluter vårdavtal. Sådana avtal&lt;br&gt;kan stärka samarbetet mellan landstingen och de privata vårdgivarna och&lt;br&gt;stimulera strävandena till samsyn om vårdverksamhetens innehåll, om-&lt;br&gt;fattning och lokalisering. Vårdavtal borde därför vara det vanligaste&lt;br&gt;sättet att reglera förhållandet mellan landstingen som finansiärer och de&lt;br&gt;privat verksamma vårdgivarna. Men så har inte blivit fallet. Det stora&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;38&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;flertalet privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster uppbär ersättning Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;enligt de nationella, av regeringen fastställda taxoma. Bl.a. för att stimu-&lt;br&gt;lera tillkomsten av vårdavtal mellan finansiären, dvs. landstinget, och de&lt;br&gt;privata vårdgivarna bör vissa ändringar göras i lagen om läkarvårdser-&lt;br&gt;sättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik. Vi återkommer till&lt;br&gt;detta under regeringens överväganden och förslag.&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;5 Överväganden och förslag&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;En hälso- och sjukvårdspolitik som utgår från den enskildes behov och&lt;br&gt;omfattar hela befolkningen har ett brett folkligt stöd i vårt land. Det&lt;br&gt;finns också en bred politisk enighet om vissa grundläggande utgångs-&lt;br&gt;punkter för och krav på hälso- och sjukvården. Till dessa hör det centra-&lt;br&gt;la målet i hälso- och sjukvårdslagen om en god vård på lika villkor, att&lt;br&gt;hälso- och sjukvård skall vara ett offentligt ansvar gemensamt finansie-&lt;br&gt;rad av landets invånare genom skatter och avgifter liksom vikten av att&lt;br&gt;patienten skall kunna välja vårdgivare och ha inflytande i vård- och&lt;br&gt;behandlingssituationen. Folkhälsoarbetets betydelse för det allmänna&lt;br&gt;hälsotillståndet hos landets invånare har också en stark politisk föran-&lt;br&gt;kring.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att hälso- och sjukvårdens resurser skall kunna användas för att i&lt;br&gt;första hand tillgodose behoven hos dem, bl.a de äldre, barnen, de psyk-&lt;br&gt;iskt störda och de långtidssjuka, som mest behöver vård och stöd måste&lt;br&gt;hälso- och sjukvården vara demokratiskt styrd. Det är en viktig uppgift&lt;br&gt;för förtroendevalda på alla nivåer att i samråd med verksamhetsföreträd-&lt;br&gt;are slå vakt om och vidareutveckla hälso- och sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De förslag regeringen i det följande lägger fram för riksdagens pröv-&lt;br&gt;ning har som utgångspunkter att stimulera och/eller på sikt uppnå ett&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdssystem som utmärks av följande:&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Ett ökat patientinflytande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- En välutvecklad primärvård som bas i hälso- och sjukvårdssystemet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Möjlighet för landstingen att planera för och utforma hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vården på sådant sätt att det svarar mot befolkningens behov och&lt;br&gt;önskemål inom ramen för tillgängliga resurser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Integrering av den privata vården i landstingens planerings- och&lt;br&gt;finansieringsansvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Samverkan mellan offentlig och privat vård för att nå samsyn om&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdsbehov, vårdutbud m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Ett varierat vårdutbud med olika driftformer, där valet av vårdgivare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;i första hand styrs av verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvali-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tet, kostnadseffektivitet m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- Privata vårdgivares verksamhet regleras, vid offentlig finansiering,&lt;br&gt;företrädesvis genom vårdavtal med landstinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;39&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.1 Husläkarlagen upphävs&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Lagen (1993:588) om husläkare upphävs. 1&lt;br&gt;enlighet därmed upphävs även bestämmelsen i hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;lagen om landstingens skyldighet att tillhandahålla husläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 januari 1994 gäller att&lt;br&gt;landstingen skall organisera den öppna vården så att alla som är bosatta&lt;br&gt;där får tillgång till och kan välja en husläkare. I husläkarlagen finns&lt;br&gt;bl.a. bestämmelser om hur den enskilde kan välja och byta husläkare,&lt;br&gt;husläkarens uppgifter, behörighetskrav, verksamhetens omfattning, er-&lt;br&gt;sättningssystemets konstruktion och etableringsbestämmelser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Våren 1994 gav riksdagen regeringen tillkänna att lagen om husläkare&lt;br&gt;bör upphävas och att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen&lt;br&gt;med förslag om hur en avveckling bör genomföras (bet. 1993/94 :SoU20,&lt;br&gt;rskr. 1993/94:248). Som motiv för sitt ställningstagande angav riksdag-&lt;br&gt;en att husläkarsystemet minskar den enskildes valfrihet och att varje&lt;br&gt;landsting måste ges rätt att organisera primärvården efter lokala förut-&lt;br&gt;sättningar utan centrala påbud. Utskottet uttalade att det viktiga var att&lt;br&gt;garantera &amp;quot;den enskildes rätt till kontinuitet i sin läkarkontakt, en fast&lt;br&gt;läkarkontakt, inte läkarens rätt att etablera sig som husläkare.&amp;quot; Regering-&lt;br&gt;en delar denna uppfattning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vad gäller husläkarsystemet är det till skillnad från privatpraktiserande&lt;br&gt;specialistläkare och sjukgymnaster inte främst kostnadsmässiga aspekter&lt;br&gt;som är avgörande för att lagen bör upphävas. Systemet i sig innebär&lt;br&gt;knappast något hot mot landstingens möjligheter till totalkostnadskon-&lt;br&gt;troll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Men husläkarlagen är onödigt detaljerad och kan på ett olyckligt sätt&lt;br&gt;inverka på sjukvårdshuvudmännens möjligheter att utforma primärvår-&lt;br&gt;den på det sätt som är lämpligt och mest effektivt utifrån befolkningens&lt;br&gt;önskemål och behov och utifrån lokala förutsättningar. Det finns enligt&lt;br&gt;vår mening heller inga skäl till att ha lagreglerade bestämmelser om hur&lt;br&gt;ersättningssystem till läkare inom primärvården skall utformas eller hur&lt;br&gt;och om ett listningsförfarande skall ske i en situation där den enskilde&lt;br&gt;väljer en fast läkarkontakt. Detta är främst en fråga för de berörda par-&lt;br&gt;terna samt överväganden som varje landsting bör göra för att kunna&lt;br&gt;integrera primärvården i den övergripande struktur för hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vården som de har i sina respektive sjukvårdsområden. Landstingen kan&lt;br&gt;självständigt ta ställning till och besluta om de flesta andra faktorer som&lt;br&gt;har betydelse i detta sammanhang.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser därför att husläkarlagen skall upphävas. Däremot&lt;br&gt;finns det skäl att värna om sådana bestämmelser som stärker den enskil-&lt;br&gt;des ställning, t.ex. rätten till en fast läkarkontakt i primärvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;40&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;52 Patienten i centrum&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.2.1 Rätten till fast läkarkontakt i primärvården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Landstingen skall organisera primärvården på&lt;br&gt;så sätt att alla som är bosatta inom landstinget skall kunna välja en&lt;br&gt;fast läkarkontakt i primärvården. Läkaren, som skall vara specialist i&lt;br&gt;allmänmedicin, har ansvaret för att patienten undersöks, diagnos-&lt;br&gt;tiseras och får den medicinska vård och behandling som patientens&lt;br&gt;tillstånd kräver. Läkaren skall vägleda patienten och samordna be-&lt;br&gt;hoven av kontakter med övrig hälso- och sjukvård och ansvara för&lt;br&gt;att patienten informeras om sitt hälsotillstånd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: För många människor, kanske speci-&lt;br&gt;ellt dem med sådana hälsoproblem som innebär att de ofta behöver&lt;br&gt;kontakt med hälso- och sjukvården, är det viktigt att oftast kunna möta&lt;br&gt;samma vårdgivare. Detta gäller inte minst många äldre. Hos äldre perso-&lt;br&gt;ner är också sjukdomssymtomen i flera fall diffusa och mindre påtagliga&lt;br&gt;än hos yngre och medelålders personer. God kämiedom om patienten&lt;br&gt;underlättar läkarens uppgift att diagnostisera och behandla dessa sjuk-&lt;br&gt;domsbesvär.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med att ett husläkarsystem successivt införts i landet har en&lt;br&gt;stor del av landets befolkning valt en husläkare. Många personer har&lt;br&gt;sannolikt positiva erfarenheter av en sådan fast läkarrelation som hus-&lt;br&gt;läkaren representerar. Andra upplever kanske ingen större förändring&lt;br&gt;mot hur situationen var tidigare, särskilt inte om möjligheterna till kon-&lt;br&gt;tinuitet med primärvårdens olika yrkesgrupper redan tidigare var god&lt;br&gt;eller om man hade en fast kontakt med en läkare vid sjukhusens öppen-&lt;br&gt;vårdsmottagningar eller en privatpraktiserande specialistläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som patient befinner man sig alltid i ett utsatt och känsligt läge. Det&lt;br&gt;finns bl.a. därför ett värde i att kunna välja vem man vill ha kontakt&lt;br&gt;med inom hälso- och sjukvården. Det är också värdefullt att kunna ur-&lt;br&gt;skilja vem man som patient mer specifikt kan utkräva ett vårdansvar av.&lt;br&gt;Erfarenheter av husläkarverksamheten tyder också på att såväl personal&lt;br&gt;inom läns- och regionsjukvården som distriktsköterskor kan finna det&lt;br&gt;värdefullt att veta vilken läkare det är som inom primärvården har an-&lt;br&gt;svaret för en viss patient. Detta underlättar informationsutbytet och har&lt;br&gt;därmed positiva effekter vid behandlingen av patienten i fråga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser mot denna bakgrund att det finns skäl att slå vakt&lt;br&gt;om den enskildes rätt att välja en fast läkarkontakt i primärvården.&lt;br&gt;Demie läkare skall svara för att patienten undersöks, om möjligt ställa&lt;br&gt;diagnos och se till att patienten får den medicinska vård som hans eller&lt;br&gt;hennes tillstånd fordrar eller att andra relevanta åtgärder vidtas. I läkar-&lt;br&gt;ens ansvar ingår att vägleda patienten i hans eller hennes kontakter med&lt;br&gt;övrig hälso- och sjukvård och i förekommande fall samordna de under-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;41&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;söknings- och behandlingsåtgärder som vidtas. Läkaren skall också&lt;br&gt;informera patienten om hans eller hennes hälsotillstånd och om de be-&lt;br&gt;handlingsmöjligheter som finns tillgängliga och vilken av dessa som ur&lt;br&gt;medicinsk synpunkt bedöms vara bäst lämpad för patienten. Det är en&lt;br&gt;viktig uppgift för läkaren att se till att patienten får en reell möjlighet&lt;br&gt;att samråda om och påverka vården och behandlingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En fast läkarkontakt förbättrar möjligheterna till kontinuitet och till en&lt;br&gt;förtroendefull relation mellan läkare och patient. Ett sådant förtroende&lt;br&gt;förutsätter att den enskilde själv fritt kan välja sin läkare i primärvården.&lt;br&gt;Inte minst viktigt är det att patienten kan välja en annan läkare än den&lt;br&gt;som först valts om patienten så skulle önska eller den ursprunglige läka-&lt;br&gt;ren inte längre finns tillgänglig. Även läkaren kan uppleva det positivt&lt;br&gt;att bli vald av patienten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För de flesta människor är sannolikt driftformen av underordnad bety-&lt;br&gt;delse när man besöker en läkarvårdsmottagning. Men patientens valfri-&lt;br&gt;het ökar om det finns möjligheter att välja mellan primärvårdsenheter&lt;br&gt;med skilda driftformer. Det är dock viktigt att de läkare, som den en-&lt;br&gt;skilde kan välja för en fast kontakt i primärvården, i princip har samma&lt;br&gt;åtagande vad gäller verksamhetens inriktning oavsett om de är offentligt&lt;br&gt;anställda, ingår i ett personalkooperativ eller är privatpraktiker. Rege-&lt;br&gt;ringen utgår från att landstingen för sina respektive sjukvårdsområden&lt;br&gt;preciserar vad som ingår i en primärvårdsläkares åligganden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.2.2 Patientens inflytande över vård och behandling&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Patientens eget val skall vara avgörande när&lt;br&gt;flera behandlingsalternativ är möjliga.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Av gällande bestämmelser i HSL&lt;br&gt;framgår att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utfor-&lt;br&gt;mas och genomföras i samråd med patienten. Detta innebär bl.a. att&lt;br&gt;patienten måste informeras om sitt hälsotillstånd och vilka möjligheter&lt;br&gt;det finns till vård och behandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De kunskaper och framsteg som gjorts inom den medicinska vetenska-&lt;br&gt;pen under det dryga decennium som gått sedan HSL antogs understry-&lt;br&gt;ker behovet av information och att patienten ges tillfälle att ta ställning&lt;br&gt;till den vård som erbjuds. Bl. a. har den medicintekniska utvecklingen&lt;br&gt;gjort stora framsteg. En följd av detta är att vi i dag kan behandla allt&lt;br&gt;fler och allt äldre människor. Detta kan ibland innebära att en omfattan-&lt;br&gt;de och för den enskilde påfrestande behandling får vägas mot palliativa&lt;br&gt;vårdinsatser som ur livskvalitetshänseende kan tyckas honom eller hen-&lt;br&gt;ne väl så bra. Vid en sådan avvägning och det val som följer måste&lt;br&gt;patienten ha ett avgörande inflytande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser att det är angeläget att stärka patientens ställning&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården i detta avseende. Det är patienten och hans&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;42&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;eller hennes närstående, med stöd av det expertkunnande som vårdper-&lt;br&gt;sonalen representerar, som skall ges möjlighet att ha det reella avgöran-&lt;br&gt;det när det gäller att välja behandlingsalternativ i de fall där det finns&lt;br&gt;flera sådana. Självfallet måste dessa alternativ alla stå i överensstämmel-&lt;br&gt;se med vetenskap och beprövad erfarenhet. De måste också vara ekono-&lt;br&gt;miskt försvarbara med hänsyn till den sjukdom det gäller. De behand-&lt;br&gt;lingsalternativ som kan komma i fråga är alltså sådana som sjukvårds-&lt;br&gt;huvudmannen eller offentligt finansierad privat vårdgivare normalt till-&lt;br&gt;handahåller. Den enskilde skall inte kunna begära att få en behandling&lt;br&gt;som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet inte längre tillämpas, t.ex.&lt;br&gt;till följd av att den inte har någon påvisbar effekt, inte är accepterad i&lt;br&gt;vårt land eller av något liknande skäl.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Mot denna bakgrund föreslår regeringen att den nuvarande bestämmel-&lt;br&gt;sen i HSL om att vård och behandling så lång möjligt utformas och&lt;br&gt;genomförs i samråd med patienten lyfts fram och preciseras. Detta för&lt;br&gt;att det klart skall framgå att, i alla de situationer där det finns alterna-&lt;br&gt;tiva behandlingsmetoder och ingen av dem är självklar utifrån rent&lt;br&gt;medicinska ställningstaganden, patienten skall informeras om dem och&lt;br&gt;själv få möjlighet att ta ställning till vilken behandling som han eller&lt;br&gt;hon skall ges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det är i detta sammanhang, som vi tidigare framhållit, angeläget att&lt;br&gt;patienten får möjlighet att diskutera behandlingsalternativen med sin&lt;br&gt;läkare och med sina närstående. Hur bl.a. samspelet mellan patient och&lt;br&gt;vårdpersonal kan förstärkas kommer att belysas närmare i HSU 2000, då&lt;br&gt;regeringen i tilläggsdirektiven (Dir. 1994:152) till denna kommitté bl.a.&lt;br&gt;uppdragit åt den att överväga åtgärder som kan vidtas för att stärka&lt;br&gt;patientens ställning. Kommittén skall slutredovisa sitt arbete senast den&lt;br&gt;30 juni 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.3 En flexibel och behovsanpassad hälso- och sjukvård -&lt;br&gt;krav på förändring&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Det krävs ett kontinuerligt reformarbete&lt;br&gt;för att anpassa hälso- och sjukvården till förändrade behov och nya&lt;br&gt;förutsättningar. I detta arbete måste primärvården prioriteras för att&lt;br&gt;en god vård på lika villkor skall kunna erbjudas hela befolkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Ett utmärkande drag i dagens&lt;br&gt;samhälle är de kraftiga och snabba förändringar som sker inom de flesta&lt;br&gt;sektorer. Ny teknologi präglar såväl arbetsliv, skola, hemarbete som&lt;br&gt;kulturutbud m.m. Kraven på befolkningens utbildningsnivå och kompe-&lt;br&gt;tens ökar för att vi skall kunna hantera en allt mer komplex tillvaro&lt;br&gt;såväl i skolan och arbetslivet som i den privata sfären. Förväntningarna&lt;br&gt;på vår förmåga att anpassa oss och ta till oss nya kunskaper stegras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den utveckling som sker är till stora delar positiv och stimulerar och&lt;br&gt;underlättar vår tillvaro. Men vår förmåga och våra möjligheter att be-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;43&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;arbeta, ställa om och anpassa oss till nya förutsättningar varierar från&lt;br&gt;individ till individ. Ett uttryck för detta är att befolkningens sjukdoms-&lt;br&gt;panorama förändras över tiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samhällsutvecklingen berör självfallet också hälso- och sjukvården där&lt;br&gt;forskningen och den medicintekniska utvecklingen leder till ständigt nya&lt;br&gt;kunskaper och behandlingsmöjligheter. Kunskapsnivån ökar i befolk-&lt;br&gt;ningen och möjligheterna till information förbättras. I takt med detta&lt;br&gt;ökar också befolkningens krav och förväntningar på inflytande och del-&lt;br&gt;aktighet i en vårdsituation. Som följd ökar även kraven på en flexibel&lt;br&gt;hälso- och sjukvårdsstruktur.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En sådan flexibel struktur bör bygga på ett mer patientcentrerat arbets-&lt;br&gt;sätt, där verksamheterna organiseras utifrån patienterna och deras behov&lt;br&gt;snarare än utifrån de olika specialistfunktionemas villkor. Primärvården&lt;br&gt;som omfattar basal medicinsk vård, omvårdnad, prevention och rehabili-&lt;br&gt;tering utan avgränsning vad gäller åldersgrupper, organsystem, sjukdom-&lt;br&gt;ar eller patientgrupperna är den naturliga basen i en sådan flexibel häl-&lt;br&gt;so- och sjukvårdsstruktur. Dess lokala förankring, tillgänglighet och&lt;br&gt;kontinuitet ger förutsättningar för att tidigt upptäcka förändringar i be-&lt;br&gt;folkningens hälsa och anpassa vårdutbudet efter detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I ett historiskt perspektiv framgår tydligt hur hälsoproblemen förändras&lt;br&gt;över tiden. Infektionssjukdomarna var de stora folksjukdomarna i början&lt;br&gt;av 1900-talet. I dag dominerar hjärt- och kärlsjukdomar och belastnings-&lt;br&gt;sjukdomar, allergier och vissa cancerformer ökar. Vilka som blir&lt;br&gt;morgondagens folksjukdomar kan vi inte säkert förutse, men många&lt;br&gt;förutspår att sjukdomar av psykosomatisk karaktär kommer att öka i&lt;br&gt;omfattning. Inte minst vid sjukdomar av detta slag är det en fördel om&lt;br&gt;de kan behandlas i öppna vårdformer och i patientens närmiljö. Den&lt;br&gt;kompetens- och kunskap sinriktning och helhetssyn som präglar primär-&lt;br&gt;vården talar, enligt vår mening, för att det är denna vårdnivå som bör&lt;br&gt;utvecklas och förstärkas för att möta ändrade hälsoproblem och före-&lt;br&gt;bygga fortsatt utbredning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändrade behandlingsmetoder påverkar också relationen öppen och&lt;br&gt;sluten vård. Nya tekniker inom kirurgi och anestesi gör det möjligt att&lt;br&gt;snabbt öka antalet polikliniskt utförda operationer - s.k. dagkirurgi.&lt;br&gt;Många andra länder, t.ex. Canada och USA, utnyttjar dagkirurgins möj-&lt;br&gt;ligheter i större utsträckning än Sverige. Men även i vårt land sker nu&lt;br&gt;en snabb utveckling. Ca 50 % av alla operativa ingrepp beräknas kunna&lt;br&gt;utföras polikliniskt i en nära framtid. Flera privata vårdgivare har också&lt;br&gt;tillägnat sig de nya teknikerna och arbetar i ökad utsträckning inom sina&lt;br&gt;respektive specialiteter. Insatser från dessa specialister - den sekundära&lt;br&gt;vårdnivån - i öppna vårdformer innebär ökade krav på primärvården&lt;br&gt;vad gäller uppföljning och eftervård. Detta arbete sker också med fördel&lt;br&gt;inom den vårdnivå som har att tillgodose befolkningens behov av basal&lt;br&gt;medicinsk behandling, omvårdnad och rehabilitering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De rådande ekonomiska förutsättningarna för den offentliga sektorn&lt;br&gt;och därmed också för hälso- och sjukvården ställer mycket höga krav på&lt;br&gt;att tillgängliga resurser används på bästa möjliga och effektiva sätt.&lt;br&gt;Vård i öppna vårdformer är oftast mindre resurskrävande än sluten vård.&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;44&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den öppna vården kan också fördelas bättre över landet och därmed bli&lt;br&gt;lättare att nå för en större del av befolkningen. Även ny teknologi&lt;br&gt;underlättar strävandena att ge befolkningen en god medicinsk service&lt;br&gt;där den lever och är verksam. Det är angeläget, bl.a. ur effektivitetssyn-&lt;br&gt;punkt, att de möjligheter som i dag finns att ge en kvalitativt god och&lt;br&gt;effektiv vård i öppna vårdformer utnyttjas. För att detta skall kunna ske&lt;br&gt;på ett för patienten tryggt och bra sätt är samarbetet och samverkan&lt;br&gt;mellan de olika vårdnivåerna och huvudmännen av avgörande betydelse.&lt;br&gt;Informationsteknologin bör kunna underlätta detta viktiga samarbete.&lt;br&gt;Primärvårdens roll och ansvar behöver förstärkas i ett sådant samarbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De val och ställningstaganden som i dag görs och de åtgärder som&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen nu vidtar kommer att prägla hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;den lång tid framöver. Antingen kommer vi i vårt land att få en allt mer&lt;br&gt;välfungerande och adekvat dimensionerad primärvård eller så riskerar vi&lt;br&gt;en än mer uppdelad och specialiserad hälso- och sjukvård som skall&lt;br&gt;möta även befolkningens basala medicinska behov. En sådan utveckling&lt;br&gt;torde varken främja sjukvårdshuvudmännens strävanden att nå målet om&lt;br&gt;en god vård på lika villkor för alla invånare eller bidra till att utjämna&lt;br&gt;skillnaderna i hälsotillstånd mellan olika befolkningsgrupper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sammantaget finns det alltså enligt regeringens mening flera skäl som&lt;br&gt;talar för att primärvården bör prioriteras vid fördelningen av resurser&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården. Den kompetens och tillgänglighet som&lt;br&gt;primärvården skall kunna erbjuda är det främsta skälet. En väl utbyggd&lt;br&gt;primärvård kan tillgodose den helt övervägande delen av de hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdsbehov som finns i en befolkning och detta i nära anslutning till&lt;br&gt;var den som behöver vården bor och är verksam. En primärvård grun-&lt;br&gt;dad på allmänmedicinsk kompetens och samverkan mellan olika yrkes-&lt;br&gt;grupper ger förutsättningar för att få en helhetssyn på enskilda individ-&lt;br&gt;ers och familjers situation och att behandla flera hälsoproblem och diag-&lt;br&gt;noser såväl över tiden som vid varje besök. Det ankommer på primär-&lt;br&gt;vården att utnyttja dessa möjligheter och ta sitt ansvar för den basala&lt;br&gt;hälso- och sjukvården. Om så sker finns det också förutsättningar för en&lt;br&gt;hög kostnadseffektivitet inom primärvården liksom inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården i stort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;45&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.4 Primärvården - basen i sjukvårdssystemet&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.4.1 Kända begrepp - preciserad innebörd.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Begreppet primärvård bör beteckna en&lt;br&gt;vårdnivå och används här i denna betydelse. Öppenvård är ett vidare&lt;br&gt;begrepp som med hänsyn till verksamhetens inriktning och innehåll&lt;br&gt;bör delas upp i&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- primärvård, som omfattar basal medicinsk behandling, omvårdnad,&lt;br&gt;förebyggande arbete och rehabilitering utan avgränsning vad gäller&lt;br&gt;sjukdomar, ålder eller patientgrupper och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;- övrig öppenvård som med grund i den specialiserade sjukvården&lt;br&gt;utgår från insatser som görs av andra specialistläkare än specia-&lt;br&gt;lister i allmänmedicin såväl inom offentlig verksamhet som i pri-&lt;br&gt;vata driftformer. Övrig öppenvård hör därmed i allmänhet till den&lt;br&gt;sekundära vårdnivån.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: I 5 §, HSL används begreppet&lt;br&gt;öppenvård som benämning på den hälso- och sjukvård som inte kräver&lt;br&gt;intagning på sjukvårdsinrättning. Öppenvård är alltså ett vidare begrepp&lt;br&gt;än primärvård och innefattar även övrig öppenvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvårdsbe greppet&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När begreppet primärvård introducerades kom det bl.a. att beteckna en&lt;br&gt;organisationsform inom den öppna vården, nämligen den offentligt, vid&lt;br&gt;vårdcentraler bedrivna öppenvården. Men primärvården har organiserats&lt;br&gt;på olika sätt i landet och begreppet är därför i dag inte entydigt. Rege-&lt;br&gt;ringen vill dock framhålla att organisationsformen är av underordnad&lt;br&gt;betydelse och att driftformema kan variera. Det viktiga och avgörande&lt;br&gt;är verksamhetens inriktning, innehåll och kvalitet. Primärvården i den&lt;br&gt;mening vi använder begreppet betecknar en vårdnivå och avser då den&lt;br&gt;nivå som som skall kunna tillgodose befolkningens basala behov av&lt;br&gt;hälso- och sjukvård. Det är också i denna betydelse som primärvårdsbe-&lt;br&gt;greppet definieras av Världshälsoorganisationen (WHO) och i andra in-&lt;br&gt;ternationella sammanhang. Primärvård som vårdnivå inkluderar därmed&lt;br&gt;även kommunal hälso- och sjukvård, privatpraktiserande specialister i&lt;br&gt;allmänmedicin och privatpraktiserande sjukgymnaster. Vem som bedri-&lt;br&gt;ver verksamhet eller hur denna verksamhet organiseras är sålunda inte&lt;br&gt;avgörande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvårdens ansvar vad gäller arbetsinriktning och innehåll omfattar&lt;br&gt;basal medicinsk vård, omvårdnad, förebyggande verksamhet och rehabi-&lt;br&gt;litering. Dessa insatser tillhandahålls av professionella yrkesgrupper som&lt;br&gt;tar ansvar för sådana basala insatser utan avgränsning vad gäller sjuk-&lt;br&gt;domar, ålder, patientgrupper, kön, eller organsystem. Men detta utesluter&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;46&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;självfallet inte att vissa av dess åtgärder vänder sig till speciella grup- Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;per, t.ex. barnhälsovård och mödravård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvården skall karaktäriseras av kvalitet, god tillgänglighet, närhet&lt;br&gt;och kontinuitet. En nära samverkan med andra service- och vårdgivare&lt;br&gt;och god kännedom om lokala förhållanden är av central betydelse. B-&lt;br&gt;eredskap för flexibilitet bör också prägla primärvårdens arbetssätt för att&lt;br&gt;den snabbt skall kunna möta förändrade eller nya behov av hälso- och&lt;br&gt;sjukvård. En god primärvård förutsätter även att de som arbetar inom&lt;br&gt;den får regelbunden fortbildning. Det är en fördel om den är individuellt&lt;br&gt;anpassad.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övrig öppenvård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övrig öppenvård har sin grund i den specialiserade sjukvården med&lt;br&gt;insatser av läkare med andra specialistkompetenser än de i allmänmedi-&lt;br&gt;cin. Övrig öppenvård räknas med WHO:s terminologi till den sekundära&lt;br&gt;vårdnivån. I övrig öppenvård ingår därmed både de öppenvårdsmottag-&lt;br&gt;ningar som finns vid eller anknutna till sjukhus och privatpraktiserande&lt;br&gt;läkare med annan specialistkompetens än i allmänmedicin.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.4.2 Primärvårdens uppgifter och ansvarsområde&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Primärvården är basen i hälso- och sjukvården.&lt;br&gt;Den skall som en del av den öppna vården utan avgränsning vad&lt;br&gt;gäller sjukdomar, ålder, eller patientgrupper svara för befolkningens&lt;br&gt;behov av sådan grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad,&lt;br&gt;förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens&lt;br&gt;medicinska och tekniska resurser. Detta skall framgå av hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdslagen. Primärvården som vårdnivå skall alltså erbjuda ett&lt;br&gt;brett utbud av hälso- och sjukvårdstjänster, där olika yrkeskategorier&lt;br&gt;samverkar för att ge den enskilde en god vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: För att primärvården skall kunna full-&lt;br&gt;göra sina uppgifter och sitt ansvar måste den tillföras resurser som&lt;br&gt;står i relation till de krav som ställs på den. Detta gäller även till-&lt;br&gt;gången till läkarresurser, där bristerna tidigare har varit påtagliga.&lt;br&gt;Som ett genomsnittligt riktmärke för landet som helhet bör det i&lt;br&gt;primärvården finnas en läkare per 2 000 invånare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens överväganden: I prop. 1984/85:181 om ut-&lt;br&gt;vecklingslinjer för hälso- och sjukvården m.m. redovisade den dåvaran-&lt;br&gt;de regeringen sin syn på hur hälso- och sjukvården borde inriktas och&lt;br&gt;utvecklas. I detta sammanhang menade det föredragande statsrådet att&lt;br&gt;primärvården genom egna resurser bör &amp;quot;kunna tillhandahålla all sjuk-&lt;br&gt;vårdsservice och all individuell hälsovård som inte av medicinska skäl&lt;br&gt;bör vara förlagd till länssjukvården eller som tillhandahålls genom t.ex.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;47&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;företagshälsovård eller skolhälsovård. För att utvecklas till den bas för&lt;br&gt;hela hälso- och sjukvården som förutsätts i propositionen om hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdslagen är det nödvändigt att primärvården kan tillhandahålla ett&lt;br&gt;brett serviceutbud anpassat till befolkningens behov. Viktiga delar av&lt;br&gt;denna verksamhet är en väl täckande jourverksamhet, hembesök vid&lt;br&gt;akut sjukdom och en väl utbyggd hemsjukvård.&amp;quot; Förslagen i proposi-&lt;br&gt;tionen om riktlinjer för primärvården godkändes av riksdagen (bet.&lt;br&gt;1984/85:SoU28, rskr. 1984/85:400).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Denna inriktning gäller i princip fortfarande och bör enligt vår mening&lt;br&gt;ytterligare framhållas. Den största förändringen sedan mitten av förra&lt;br&gt;decenniet är att också alla kommuner i dag har ett huvudmannaansvar&lt;br&gt;för viss hälso- och sjukvård som ingår i primärvården. Primärvården&lt;br&gt;som basen i hälso- och sjukvårdsstrukturen skall markeras genom att det&lt;br&gt;av HSL skall framgå att dess ansvar omfattar basal medicinsk behand-&lt;br&gt;ling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering utan avgräns-&lt;br&gt;ning vad gäller ålder, sjukdomar eller patientgrupper.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vård och behandling&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvården som vårdnivå skall alltså erbjuda ett brett utbud av hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdstjänster, där olika yrkeskategorier samverkar för att ge den&lt;br&gt;enskilde en god vård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkarinsatserna inom primärvården har sina ursprungliga rötter i den&lt;br&gt;gamla provinsialläkarorganisationen. Provinsialläkaren hade god känne-&lt;br&gt;dom om och förankring i det lokala samhället. Dagens primärvårdsläka-&lt;br&gt;re skall ha en bred utbildning med utgångspunkt från en helhetssyn på&lt;br&gt;patienten och dennes förhållanden och ett probleminriktat arbetssätt för&lt;br&gt;att kunna svara för befolkningens basala sjuk- och hälsovårdsbehov.&lt;br&gt;Kompetenskravet bör vara specialist i allmänmedicin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån patienten har behov av annan specialistvård skall primärvår-&lt;br&gt;dens läkare fungera som patientens lots och vägledare och även svara&lt;br&gt;för den eventuella efterbehandling och rehabilitering som kan ges på&lt;br&gt;denna nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvårdsläkamas insatser har sin tyngdpunkt i diagnos, behandling&lt;br&gt;och individinriktade förebyggande insatser. Den nära samverkan med&lt;br&gt;övriga yrkesgrupper inom primärvården, med sekundärvården och med&lt;br&gt;kommunalt anställda är av central betydelse. Samverkan och goda kon-&lt;br&gt;takter med försäkringskassa, företagshälsovård och arbetsförmedling är&lt;br&gt;också viktiga inslag i arbetet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På 1950- och 60-talen var det betydligt vanligare än i dag att läkare&lt;br&gt;gjorde hembesök. Utvecklingen av hemsjukvården och landstingens&lt;br&gt;ansvar för läkarinsatserna i denna vård understryker, enligt vår mening,&lt;br&gt;betydelsen av att primärvårdsläkama får ökade möjligheter att uppsöka&lt;br&gt;patienten i dennes hem. Hembesök bör vara ett viktigt inslag i vården&lt;br&gt;av bl.a. kroniskt sjuka med rörelsehinder, patienter i akut psykisk kris,&lt;br&gt;patienter som nyss kommit hem efter en sjukhusvistelse och patienter i&lt;br&gt;livets slutskede.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Distriktssköterskornas ansvar utgår oftast från ett geografiskt avgränsat&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;48&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;distrikt, vilket är en fördel bl.a. vid den uppsökande verksamheten. Den&lt;br&gt;samordning som tidigare fanns på många håll i landet mellan dessa&lt;br&gt;distrikt och kommunernas distriktsindelning har dock efter Ädelreform-&lt;br&gt;en i flera fall luckrats upp. Distriktssköterskornas huvuduppgifter består&lt;br&gt;av mottagningsverksamhet, barnhälsovård, hemsjukvård och förebyggan-&lt;br&gt;de arbete. Deras mottagningsverksamhet omfattar bl.a. sjukvårdande&lt;br&gt;behandlingar till vuxna, rådgivning vid olika barnsjukdomar och indi-&lt;br&gt;vid- och grupprelaterad hälsovård. I regel samverkar distriktssköterskan&lt;br&gt;i första hand med en specialistkompetent läkare i allmänmedicin, men&lt;br&gt;de samverkar även med andra specialister.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns ungefär dubbelt så många distriktssköterskemottagningar&lt;br&gt;som läkarmottagningar inom primärvården. Vid flera läkarmottagningar&lt;br&gt;finns också särskilda sköterskemottagningar för att kontrollera patienter&lt;br&gt;med högt blodtryck, diabetes och astma. Kontrollerna innebär ett återfall&lt;br&gt;i sjukdom förebyggs och förutsätter läkarstöd. Det är inte ovanligt att&lt;br&gt;patienterna har flera sjukdomar varför helhetssynen på patientens hälso-&lt;br&gt;tillstånd och förhållanden i övrigt har stor betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande mottagningar finns också vid vissa sjukhus. Såväl ur&lt;br&gt;patientens synvinkel som verksamhetsmässigt finns det dock fördelar&lt;br&gt;med att mottagningar av detta slag finns inom primärvården. Primär-&lt;br&gt;vårdens mottagningar är oftast mer lättillgängliga ur geografiskt hän-&lt;br&gt;seende och i de fall man har flera sjukdomar är primärvårdens helhets-&lt;br&gt;syn en fördel. Genom samverkan mellan primärvårdens personal och&lt;br&gt;sjukhusens organspecialister och utarbetade vårdprogram kan även&lt;br&gt;kvaliteten i verksamheten säkras&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Hemsjukvård&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allt fler människor kan numera få sina medicinska vårdbehov tillgodo-&lt;br&gt;sedda i det egna hemmet genom s.k. hemsjukvård. Dygnet-runt-beman-&lt;br&gt;ning, förstärkt kompetens, bättre kommunikations- och övervaknings-&lt;br&gt;möjligheter, effektiv smärtlindring och bättre tekniska hjälpmedel är&lt;br&gt;bl.a. faktorer som gjort denna utveckling möjlig. Hemsjukvård organise-&lt;br&gt;ras på flera olika sätt i landet. Den enskilde patienten bör, om han eller&lt;br&gt;hon så önskar, kunna välja sjukvård i hemmet som ett alternativ till&lt;br&gt;sjukhusvård när inte sjukhusens särskilda medicinska eller tekniska&lt;br&gt;resurser krävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Inom hemsjukvården är hembesök en viktig del av distriktssköterskans&lt;br&gt;arbete. Han eller hon tar själv eller i samverkan med andra vårdgivare&lt;br&gt;ställning till patientens samlade behov. Det kan gälla hjälpmedel, behov&lt;br&gt;av dagsjukvård, rehabilitering eller behov av annan medicinsk behand-&lt;br&gt;ling osv. Undersköterskor finns ofta som stöd för distriktssköterskorna.&lt;br&gt;Underskötersketjänster i primärvården introducerades i början av 1980-&lt;br&gt;talet i samband med hemsjukvårdens kraftiga expansion. I dag ingår&lt;br&gt;många undersköterskor i kommunernas verksamheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;4 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;49&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Rehabilitering m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Arbetsterapeuter och sjukgymnaster är centrala yrkesgrupper i primär-&lt;br&gt;vårdens rehabiliterande verksamhet. Kortare vårdtider på sjukhus och&lt;br&gt;samtidigt förbättrade möjligheter till hemsjukvårdsinsatser har medfört&lt;br&gt;att kraven på primärvårdens rehabiliteringsinsatser har ökat. Dokumen-&lt;br&gt;terade erfarenheter av rehabilitering i hemmet är också positiva. Bl.a.&lt;br&gt;har det framkommit att patienten ofta är mer motiverad i en situation,&lt;br&gt;där rehabiliteringsarbetet direkt kan kopplas till hemmiljön och vardags-&lt;br&gt;tillvaron.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid rehabilitering i hemmen är undersköterskornas insatser en viktig&lt;br&gt;del. Den initiala behandlingen ges ofta av sjukgymnast som samtidigt&lt;br&gt;handleder undersköterskorna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ansvaret för habiliterings- och rehabiliteringsinsatser åvilar såväl&lt;br&gt;landsting som kommuner. När det gäller läkarinsatser har dock lands-&lt;br&gt;tinget det fulla ansvaret. Vi vill särskilt framhålla vikten av att man&lt;br&gt;inom landstingens primärvård uppmärksammar och planerar behovet av&lt;br&gt;rehabiliteringsinsatser när det gäller äldre personer och de psykiskt stör-&lt;br&gt;da. När huvudansvaret för omvårdnaden av dessa grupper numera finns&lt;br&gt;hos kommunerna är det särskilt angeläget att primärvården under lands-&lt;br&gt;tingens ansvar inriktar sin verksamhet på ett sådant sätt att den tillgodo-&lt;br&gt;ser även dessa gruppers behov av en god medicinsk service inklusive&lt;br&gt;rehabilitering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det kan även finnas andra yrkesgrupper inom primärvården, såsom&lt;br&gt;bamsjuksköterskor, barnmorskor, laboratorieassistenter, psykologer,&lt;br&gt;kuratorer, dietister rn.fl. Ungefär hälften av alla sjuksköterskeinsatser&lt;br&gt;inom barnhälsovården utförs i dag av bamsjuksköterskor. Barnmorskor-&lt;br&gt;na i primärvården svarar för huvuddelen av insatserna inom mödrahälso-&lt;br&gt;vården och vid ungdomsmottagningarna. Utöver dessa yrkesgrupper&lt;br&gt;finns också andra som inte är direkt involverade i vårdarbetet såsom&lt;br&gt;sekreterare, receptionister och städpersonal. Allt fler laboratorieprover&lt;br&gt;och analyser utförs i dag inom primärvården. Det finns fördelar såväl&lt;br&gt;för den enskilde som för vårdgivaren att analyser kan utföras lokalt och&lt;br&gt;vid samma besök. Kvaliteten i detta arbete måste alltid upprätthållas.&lt;br&gt;Detta kan bl.a. ske genom att metodutveckling, utbildning och kvalitets-&lt;br&gt;säkring samordnas med centrala laboratorier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förebyggande arbete&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Karakteristiskt för primärvårdens arbetssätt är samverkan. Ofta uppnår&lt;br&gt;man på så sätt bättre resultat än om de olika yrkesgrupperna var för sig&lt;br&gt;tog hand om den som söker vård. Helhetssyn, samverkan och ansvar&lt;br&gt;samt god kännedom om de lokala förhållandena skall alltså prägla pri-&lt;br&gt;märvårdens verksamhet och utgör även grunden för ett framgångsrikt&lt;br&gt;förebyggande arbete.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett individinriktat förebyggande förhållningssätt bör prägla alla kon-&lt;br&gt;takter inom primärvården oavsett vilken eller vilka yrkesgrupper som&lt;br&gt;den enskilde söker hjälp hos. Det förebyggande arbetet kan avse friska&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;personer i syfte att undvika sjukdom eller skador, s.k. primärprevention, Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;riktade undersökningar för att upptäcka sjukdomar på ett tidigt stadium,&lt;br&gt;sekundärprevention, eller arbete för att förhindra att sjukdom återkom-&lt;br&gt;mer eller förvärras, tertiärprevention.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den prevention som gäller rent medicinska riskfaktorer som t.ex.&lt;br&gt;högt blodtryck, rökvanor och olämpliga kostvanor har primärvården en&lt;br&gt;viktig funktion inte bara vad gäller att ta upp dessa frågor med patient-&lt;br&gt;erna utan också genom att medverka i hälsoinformation och andra åt-&lt;br&gt;gärder som riktar sig till hela befolkningsgrupper. Erfarenheterna visar&lt;br&gt;att små förändringar hos många kan ge stora hälsoeffekter i befolkning-&lt;br&gt;en som helhet. Därför är det viktigt att det preventiva arbetet också&lt;br&gt;riktar sig mot hela befolkningsgrupper och då särskilt till de grupper&lt;br&gt;som löper speciellt stor risk för ohälsa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Men det är huvudsakligen i den nära, kontinuerliga och personliga&lt;br&gt;kontakten med t.ex. distriktssköterska, barn- och mödrahälsovård, pri-&lt;br&gt;märvårdsläkare liksom genom olika folkrörelsers och organisationers&lt;br&gt;personliga engagemang och aktiviteter, som människor förmår att bryta&lt;br&gt;invanda och ohälsosamma levnadsvanor. Detta stöds av entydiga inter-&lt;br&gt;nationella erfarenheter. Kampanjer och hälsoinformation kan inte ersätta&lt;br&gt;denna basverksamhet men däremot fungera som stöd för sådan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bl.a. ur primärvårdens synpunkt finns det behov av att klarlägga an-&lt;br&gt;svarsfördelningen inom det förebyggande arbetet. Landstingen saknar,&lt;br&gt;enligt en uppföljning som Socialstyrelsen gjort, på flera håll övergripan-&lt;br&gt;de strategier och konkreta handlingsprogram för den samhällsmedicinska&lt;br&gt;verksamheten och folkhälsoarbetet. Det ställs ofta stora förväntningar på&lt;br&gt;primärvården även när det gäller aktiva samhällsinriktade förebyggande&lt;br&gt;insatser. Samtidigt saknas ofta resurser, utbildning och kompetens för att&lt;br&gt;uppfylla dessa förväntningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Till detta kommer att det finns oklarheter i och skilda uppfattningar&lt;br&gt;om vad som är landstingens, kommunernas respektive forskningens&lt;br&gt;ansvar inom folkhälsoarbetet. Det finns därför skäl att slå fast de olika&lt;br&gt;samhällssektorernas och aktörernas ansvar på ett tydligare sätt. Detta är&lt;br&gt;en förutsättning för att också primärvårdens ansvar inom detta område&lt;br&gt;skall kunna preciseras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har mot denna bakgrund i tilläggsdirektiv uppdragit åt ut-&lt;br&gt;redningen om hälso- och sjukvårdens framtida organisation och finan-&lt;br&gt;siering, HSU 2000, att analysera uppgifts- och ansvarsfördelningen mel-&lt;br&gt;lan stat, landsting och kommuner när det gäller folkhälsoarbete samt hur&lt;br&gt;samverkan mellan de olika aktörerna kan förbättras. Kommittén skall då&lt;br&gt;också överväga om det finns behov av att precisera kommunernas och&lt;br&gt;landstingens folkhälsoansvar i HSL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Dimensionering&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvården måste ha en dimensionering som står i relation till dess&lt;br&gt;uppgifter och ansvar. Under de senaste 20 - 25 åren har primärvården&lt;br&gt;byggts upp och utvecklats, men den har också under hela denna period&lt;br&gt;präglats av en konstant brist på läkare. Personalgrupperna runt läkarna&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;51&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;växte och generellt sett blev primärvården så småningom en relativt Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;personaltät organisation med undantag av läkare. Under 1980-talet min-&lt;br&gt;skade t.ex. antalet tjänster för vidareutbildade läkare i primärvården från&lt;br&gt;3 500 till 3 250, medan läns- och regionsjukvården kunde notera nästan&lt;br&gt;en fördubbling från 6 358 till 11 257 tjänster. I primärvården var också&lt;br&gt;under motsvarande tid många läkartjänster vakanta eller upprätthölls av&lt;br&gt;vikarier.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sedan böljan av detta decennium har situationen ur detta hänseende&lt;br&gt;förbättrats bl.a. som en följd av ett begynnande läkaröverskott i landet.&lt;br&gt;Även husläkarssystemet har haft betydelse i detta sammanhang. Ett av&lt;br&gt;dess huvudsyften var att öka tillgängligheten inom primärvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att människor skall ha tilltro till primärvården och nyttja de tjänst-&lt;br&gt;er den kan erbjuda är det viktigt att den är väl avpassad och dimension-&lt;br&gt;erad. Det gäller alla personalgrupper, även läkarna. En målsättning om&lt;br&gt;en läkare per 2000 invånare bör enligt regeringens mening vara den&lt;br&gt;måttstock som bör eftersträvas. Detta står också i överensstämmelse&lt;br&gt;med landstingens egna strävanden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta innebär inte att en läkare per 2 000 invånare är den utgångs-&lt;br&gt;punkt för dimensioneringssträvandena som alltid bör gälla i varje av-&lt;br&gt;gränsad del av ett sjukvårdsområde. Förhållandena över landet varierar&lt;br&gt;vad gäller annat vårdutbud, befolkningens hälsotillstånd, ålderssamman-&lt;br&gt;sättning, sociala förhållanden, geografiska förutsättningar m.m. Detta&lt;br&gt;kan påverka primärvårdens uppgifter och arbetsbelastning. Som följd&lt;br&gt;kan såväl en högre som en lägre läkartäthet vara motiverad i vissa om-&lt;br&gt;råden. Generellt sett bör dock en läkare per 2000 invånare vara det&lt;br&gt;genomsnittliga riktvärdet för landet som helhet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.4.3 Ledningsansvaret inom primärvården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Primärvården skall inte omfattas av de be-&lt;br&gt;stämmelser i hälso- och sjukvårdslagen som reglerar den samlade&lt;br&gt;ledningen av verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1991 infördes i HSL en&lt;br&gt;bestämmelse som innebär att det vid enheter för diagnostik, vård och&lt;br&gt;behandling skall, om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten,&lt;br&gt;finnas en särskild läkare med specialistkompetens som svarar för den&lt;br&gt;samlade ledningen av verksamheten. En sådan läkare benämns chefs-&lt;br&gt;överläkare. Det är en uppgift för landstingen att bestämma vid vilka&lt;br&gt;enheter som det skall finnas chefsöverläkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med husläkarreformen ändrades bestämmelsen om det sam-&lt;br&gt;lade ledningsansvaret. Ändringen innebär att det vid sådana enheter&lt;br&gt;inom den offentliga hälso- och sjukvården som består av husläkare inte&lt;br&gt;skall finnas chefsöverläkare med ett samlat ledningsansvar. Motivet till&lt;br&gt;detta var dels att en husläkare vad det gäller medicinskt ansvar inte&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;52&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;skall vara underställd annan läkare, dels att de uppgifter som de patient-&lt;br&gt;ansvariga läkarna har till stor del motsvaras av det särskilda ansvaret för&lt;br&gt;patienterna som husläkama har.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om chefsöverläkare och patientansvariga läkare har&lt;br&gt;tillkommit för att stärka patientsäkerheten genom att göra ansvaret för&lt;br&gt;patienten mer entydigt främst inom den slutna vården. I samband med&lt;br&gt;att de infördes kom dock många landsting att införa chefsöverläkare&lt;br&gt;också inom primärvården. Detta fick bl.a. effekter för andra yrkesgrup-&lt;br&gt;per, främst sjuksköterskor. Flera som tidigare hade haft chefs- och led-&lt;br&gt;ningsfunktioner fick nu överlämna detta ansvar till chefsöverläkama.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;När husläkarsystemet infördes avvecklade en del landsting chefsöver-&lt;br&gt;läkarfunktionen i primärvården. En effekt av detta är bl.a. att fler sjuk-&lt;br&gt;sköterskor och barnmorskor m.fl. åter fått chefstjänster - en ökning från&lt;br&gt;drygt 30 tjänster till över 140 under ett år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med socialutskottets behandling av den dåvarande regering-&lt;br&gt;ens proposition (1992/93:160) om husläkare m.m. hemställdes i en mo-&lt;br&gt;tion om att all primärvård skulle undantas från bestämmelserna i HSL&lt;br&gt;om ett samlat ledningsansvar. Hemställan avvisades med hänvisning till&lt;br&gt;Socialstyrelsens pågående utvärdering av chefsöverläkarreformen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även om Socialstyrelsen ännu inte redovisat utvärderingen anser rege-&lt;br&gt;ringen att bestämmelserna om chefsöverläkare inte bör omfatta primär-&lt;br&gt;vården. De huvudsakliga motiven för detta är regeringens förslag om att&lt;br&gt;varje medborgare i landet skall ha rätt att välja en fast läkare inom pri-&lt;br&gt;märvården och att denne är patientansvarig. Som sådan bör han eller&lt;br&gt;hon inte vara underställd någon annan läkare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta innebär att det inom primärvården inte finns något krav på ett&lt;br&gt;samlat ledningsansvar för den administrativa och medicinska ledningen.&lt;br&gt;Frågan om hur ledningsansvaret skall utformas och vad det innebär blir&lt;br&gt;således en uppgift för landstinget att självt bedöma och besluta om.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.4.4 Försöksverksamhet med kommunal primärvård&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Den tid under vilken försöksverksamhet enligt&lt;br&gt;lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård&lt;br&gt;får bedrivas förlängs till utgången av år 1998.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 januari 1992 har kom-&lt;br&gt;muner möjlighet att som försöksverksamhet med huvudmans ansvar&lt;br&gt;överta primärvården från landsting. Verksamheten regleras i lagen&lt;br&gt;(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård. En&lt;br&gt;förutsättning är att berörda landsting och kommuner själva har kommit&lt;br&gt;överens om att starta försök. Socialstyrelsen prövar frågor om tillstånd&lt;br&gt;och får fastställa villkor för verksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Försöksverksamheten inleddes år 1992 och bedrevs ursprungligen i sex&lt;br&gt;kommuner. Senare har ytterligare en kommun tillkommit och i två kom-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;53&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;muner har försöksverksamheten avbrutits. För närvarande pågår försöks-&lt;br&gt;verksamhet i Ale, Aneby, Helsingborg, Katrineholm och Sigtuna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I Kävlinge kommun avbröts försöksverksamheten den 1 januari 1994&lt;br&gt;med hänvisning till att husläkarsystemets införande skulle motverka&lt;br&gt;försöksverksamhetens intentioner. Senare har också Håbo kornmun upp-&lt;br&gt;hört med försöksverksamheten med hänvisning till den snabba kostnads-&lt;br&gt;ökningen inom öppenvård vid sjukhus som vid sidan av primärvården&lt;br&gt;ingick i försöket och som kommunen inte kunde råda över.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har gemensamt&lt;br&gt;sänt en förfrågan till de landsting och kommuner som bedriver försöks-&lt;br&gt;verksamhet om hur de ser på en eventuell förlängning av försöken. En&lt;br&gt;för de båda huvudmännen gemensam uppfattning har uttalats från Sig-&lt;br&gt;tuna kommun och Stockholms läns landsting samt från Katrineholms&lt;br&gt;kommun och Södermanlands läns landsting. Helsingborgs stad och Ale&lt;br&gt;kommun har också yttrat sig i frågan.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den gemensamma uppfattningen bland dessa huvudmän är att de anser&lt;br&gt;att försökstiden bör förlängas i avvaktan på Socialstyrelsens utvärdering,&lt;br&gt;som förväntas i mitten av år 1997, och eventuella ställningstaganden&lt;br&gt;som denna kan komma att föranleda. Formella framställningar till rege-&lt;br&gt;ringen om att förlänga tiden för den pågående försöksverksamheten har&lt;br&gt;också inkommit från bl.a. Svenska kommunförbundet. Tre av de lands-&lt;br&gt;ting som deltar i försöksverksamheten har avstyrkt förlängd försöksverk-&lt;br&gt;samhet, Jönköpings, Malmöhus och Älvsborgs läns landsting.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med att de lagmässiga förutsättningarna för försöksverk-&lt;br&gt;samhet med kommunal primärvård gavs fastställdes försöksperioden till&lt;br&gt;fem år. Avsikten med denna relativt långa försöksperiod var bl.a. att ge&lt;br&gt;utrymme för utvärdering under pågående försöksperiod. Men erfaren-&lt;br&gt;heterna hittills har visat att det tar tid att initiera, förankra och genom-&lt;br&gt;föra en försöksverksamhet av detta slag. Det är också angeläget att en&lt;br&gt;samlad och allsidig utvärdering kan ske som ger underlag till väl under-&lt;br&gt;byggda bedömningar och slutsatser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser mot denna bakgrund att det finns skäl att förlänga&lt;br&gt;tiden för försöksverksamhet med kommunal primärvård. Sådan verksam-&lt;br&gt;het föreslås få bedrivas till utgången av år 1998. Det är dock en fråga&lt;br&gt;för berörda huvudmän att besluta om i vilken utsträckning de vill ut-&lt;br&gt;nyttja möjligheten att förlänga pågående försöksverksamheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;54&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.5 Sjukvårdshuvudmännens planeringsansvar&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.5.1 Sjukvårdshuvudmännens ansvar och befogenheter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för&lt;br&gt;att tillgodose befolkningens behov av hälso- och sjukvård. Vården&lt;br&gt;skall ges till alla på lika villkor. En viktig förutsättning för att sjuk-&lt;br&gt;vårdshuvudmännen skall kunna skapa likvärdiga villkor i fråga om&lt;br&gt;att upprätthålla en god tillgång till och kvalitet i hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;den är att de kan fördela resurserna efter befolkningens vårdbehov&lt;br&gt;och lokala förutsättningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Av bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen&lt;br&gt;framgår att landstingen och kommunerna i planeringen och utveck-&lt;br&gt;lingen av hälso- och sjukvården skall samverka med samhällsorgan,&lt;br&gt;organisationer och enskilda. Denna samverkansskyldighet skall preci-&lt;br&gt;seras på så sätt att det framgår att den alltid omfattar privata vård-&lt;br&gt;givare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regringens överväganden: HSL är en målinriktad ramlag.&lt;br&gt;Den ger sjukvårdshuvudmännen stora möjligheter att utforma hälso- och&lt;br&gt;sjukvården på det sätt som de finner är bäst och lämpligast med hänsyn&lt;br&gt;till lokala behov och förutsättningar. Innan ändringen i HSL till följd av&lt;br&gt;bestämmelsen om husläkare var den enda lagreglerade bestämmelsen ur&lt;br&gt;organisatorisk synvinkel att det &amp;quot;för hälso- och sjukvård som kräver&lt;br&gt;intagning i vårdinrättning skall finnas sjukhus.&amp;quot;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med husläkarlagens tillkomst infördes en bestämmelse i&lt;br&gt;HSL om att landstinget skall organisera den öppna vården så att alla&lt;br&gt;som är bosatta inom landstinget får tillgång till och kan välja en hus-&lt;br&gt;läkare. Det framgår också att bestämmelser om sådana läkare finns i&lt;br&gt;lagen (1993:588) om husläkare. Inom ramen för lagbestämmelserna&lt;br&gt;finns det dock relativt stort utrymme för sjukvårdshuvudmännen att&lt;br&gt;anpassa husläkarverksamheten till lokala behov och förutsättningar.&lt;br&gt;Sjukvårdshuvudmännen beslutar bl.a. om omfattningen av husläkar-&lt;br&gt;åtagandet och ersättningsnivåerna. Men det finns - och fanns - också&lt;br&gt;bestämmelser som i onödan binder upp och begränsar sjukvårdshuvud-&lt;br&gt;männens agerande. Detta gäller bl.a. ersättningssystemets utformning, de&lt;br&gt;tidigare bestämmelserna om den s.k. passiva listningen och etablerings-&lt;br&gt;möjlighetema. Regeringen har mot denna bakgrund, som tidigare fram-&lt;br&gt;gått (avsnitt 5.1), föreslagit att husläkarlagen upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De bestämmelser om rätt till etablering som rådde under år 1994 en-&lt;br&gt;ligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652)&lt;br&gt;om ersättning för sjukgymnastik innebar betydligt kraftigare inskränk-&lt;br&gt;ningar på sjukvårdshuvudmännens möjligheter att planera hälso- och&lt;br&gt;sjukvården efter befolkningens behov och områdets förutsättningar jäm-&lt;br&gt;fört med husläkarsystemet. Genom den s.k. fria etableringen kunde&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;55&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;huvudmannen vare sig påverka lokaliseringen eller inriktningen av de&lt;br&gt;privata vårdgivarnas verksamhet. Effekterna av detta varierar dock kraf-&lt;br&gt;tigt mellan olika sjukvårdshuvudmän och det är främst storstäderna, inte&lt;br&gt;minst Stockholm, som attraherat privatpraktiserande vårdgivare. Som&lt;br&gt;följd har sjukvårdsutbudet ökat påtagligt inom vissa områden. Det gäller&lt;br&gt;speciellt i de tre största städernas centrala delar och andra befolknings-&lt;br&gt;centra. På andra håll i landet kan det vara svårt att rekrytera och behålla&lt;br&gt;läkare inom vissa specialiteter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom sjukvårdstjänster i stor utsträckning är utbudsstyrda beräknas&lt;br&gt;kostnadseffekterna bli påtagliga. Men de prognoser som för närvarande&lt;br&gt;finns för år 1995 om detta är dels osäkra, dels disparata. Uppgifter om&lt;br&gt;faktiska utbetalningar finns dock för andra halvåret 1994, men de är inte&lt;br&gt;helt jämförbara med motsvarande uppgifter från närmast föregående år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Möjligheterna till kontroll av totalkostnaderna inom hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdssektorn är av central betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt.&lt;br&gt;För att service och vård skall kunna fördelas efter behov är det nödvän-&lt;br&gt;digt att sjukvårdshuvudmännen kan planera och organisera hälso- och&lt;br&gt;sjukvården inom sina respektive områden efter lokala förutsättningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Riksdagens beslut (bet. 1994/95:SoU10, rskr. 1994/95:133) med anled-&lt;br&gt;ning av regeringens proposition 1994/95:109 innebar att etableringsbe-&lt;br&gt;stämmelsema i de angivna lagerna ändrades så att landstingen skall&lt;br&gt;lämna sitt medgivande för att en etablering med rätt till offentlig finan-&lt;br&gt;siering skall komma till stånd. Detta var ett första steg för att återge&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen reella styrmöjligheter för att uppfylla sitt ansvar&lt;br&gt;enligt HSL, som nu följs upp i enlighet med vad regeringen aviserade i&lt;br&gt;samband med den nämnda propositionen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukvårdshuvudmännens ansvar att planera hälso- och sjukvården i&lt;br&gt;respektive sjukvårdsområden utifrån befolkningens behov av sådan vård&lt;br&gt;berör all hälso- och sjukvårdsverksamhet oavsett vem som i praktiken&lt;br&gt;utför vårdarbetet. Detta framgår av HSL, där det bl.a. anges att &amp;quot;plane-&lt;br&gt;ringen skall även avse den hälso- och sjukvård som erbjuds av annan än&lt;br&gt;landstinget och kommunerna inom landstinget.&amp;quot; De förslag som vi läg-&lt;br&gt;ger fram för riksdagens prövning i detta sammanhang syftar bl.a. till att&lt;br&gt;förbättra landstingens möjligheter att uppfylla detta planeringsansvar&lt;br&gt;med beaktande av att det i varje landsting bör finnas ett varierat vårdut-&lt;br&gt;bud och alternativ till den offentligt producerade vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Sjukvårdshuvudmännens planeringsansvar har, som vi tidigare fram-&lt;br&gt;hållit, sin grund i att de måste ha möjlighet att styra resurserna dit de&lt;br&gt;bäst behövs för att i första hand ge vård till de svårast sjuka. Det kan&lt;br&gt;gälla de gamla, de kroniskt sjuka eller de psykiskt störda. Produktionen&lt;br&gt;av sjukvårdstjänster kan också delvis ske i alternativ till landstingens&lt;br&gt;egen produktion så länge sjukvårdshuvudmannen har inflytande över&lt;br&gt;verksamhetens inriktning, tillgänglighet och kvalitet. Men detta förut-&lt;br&gt;sätter att sjukvårdshuvudmännen i sin planering för hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;den samverkar med övriga vårdgivare inom respektive sjukvårdsområde&lt;br&gt;för att tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas effektivt. Detta är sär-&lt;br&gt;skilt angeläget i dagens ansträngda finansiella situation. I planerings-&lt;br&gt;arbetet är det nödvändigt att utvärdera befintliga verksamheter, prioritera&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;56&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;mellan olika hälso- och sjukvårdsinsatser och vid behov strukturera om&lt;br&gt;verksamheter inom ramen för tillgängliga resurser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under 1990-talet har antalet privata vårdgivare ökat. Det gäller såväl&lt;br&gt;antalet privata sjukhuskliniker som specialister i öppen vård inklusive&lt;br&gt;husläkare. Behovet av att sjukvårdshuvudmännen vid sin planering av&lt;br&gt;hälso- och sjukvården tar hänsyn till alla de resurser som finns inom&lt;br&gt;deras respektive områden framstår allt tydligare. Regeringen anser mot&lt;br&gt;denna bakgrund att det av HSL bör framgå att landstingens skyldighet&lt;br&gt;att samverka med andra utöver kommunerna främst gäller privata vård-&lt;br&gt;givare. Vi vill också erinra om att den samverkansskyldighet som regle-&lt;br&gt;ras i HSL innebär att det är landstinget som skall ta initiativ till sam-&lt;br&gt;verkan med andra vårdgivare på lämpligt sätt. När det gäller de privata&lt;br&gt;vårdgivarna finns det i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om&lt;br&gt;ersättning för sjukgymnastik bestämmelser om att de skall samråda med&lt;br&gt;landstinget om sin verksamhet inför en etablering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;På motsvarande sätt som för landstingen skall också kommunernas&lt;br&gt;skyldighet att vid planeringen av sin hälso- och sjukvård samverka med&lt;br&gt;privata vårdgivare framgå av HSL.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Privatpraktiserande vårdgivare är en del av resurserna inom såväl pri-&lt;br&gt;märvården som den sekundära vårdnivån. De kan och bör medverka i en&lt;br&gt;med sjukvårdshuvudmannen gemensam jour- och beredskapsverksamhet.&lt;br&gt;I planeringen bör landstinget också överväga att ge privata vårdgivare&lt;br&gt;möjligheter att använda sig av länssjukvårdens maskinella utrustning&lt;br&gt;och ändamålsenliga lokaler. Om så sker finns det förutsättningar för att&lt;br&gt;effektivt utnyttja dessa resurser samtidigt som man kan förebygga o-&lt;br&gt;nödig teknikspridning. Det är också en fördel om privatpraktikerna får&lt;br&gt;erbjudande om att delta i olika former av fortbildning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De olika vårdgivarna är beroende av varandra. Regeringen förutsätter&lt;br&gt;att de, i det växelspel som skall ske mellan dem, är beredda att gemen-&lt;br&gt;samt verka för konstruktiva lösningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.5.2 Samverkansorgan mellan landsting och privata vårdgivare&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Ett samverkansorgan bör imättas inom&lt;br&gt;varje landsting med representanter för landstinget och företrädare för&lt;br&gt;de privata vårdgivarna, där en samsyn om hälso- och sjukvårdsbehov&lt;br&gt;m.m. i respektive sjukvårdsområde eftersträvas. Samverkansorganets&lt;br&gt;huvuduppgift bör vara att bidra med underlag inför landstingets be-&lt;br&gt;slut om resursfördelning inom hälso- och sjukvården på kort respek-&lt;br&gt;tive lång sikt. Andra frågor av betydelse för relationen mellan of-&lt;br&gt;fentligt och privat resursutbud som bör hänskjutas till samverkansor-&lt;br&gt;ganet för bedömning kan vara att yttra sig över ansökningar om&lt;br&gt;etableringar, dispenser m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Det svåra ekonomiska läget med&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;57&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;stora underskott i de offentliga finanserna gör att kraven på kostnads-&lt;br&gt;effektivitet blir alltmer framträdande. Det gäller även hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vården där behoven är stora och resurserna begränsade. I detta läge är&lt;br&gt;det viktigare än någonsin att eftersträva effektiva organisationer, be-&lt;br&gt;handlingsmetoder och samarbetsformer. Det är också viktigt att ha en&lt;br&gt;samlad bild av det totala vårdutbudet inom ett sjukvårdsområde, eller&lt;br&gt;delar av detta, som kan ställas i relation till befolkningens behov.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Anspråken på sjukvården kan också förväntas öka eftersom antalet rik-&lt;br&gt;tigt gamla i befolkningen ökar. Dessa äldre, de kroniskt sjuka och de&lt;br&gt;psykiskt störda tillhör dem vars vård och omvårdnadsbehov vi måste&lt;br&gt;kunna tillgodose. Inom detta område har även kommunerna genom sin&lt;br&gt;omsorg och hälso- och sjukvård ett betydande ansvar och omfattande&lt;br&gt;uppgifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening är det vårdens tillgänglighet, kvalitet och&lt;br&gt;kostnadseffektivitet som bör sättas i förgrunden och inte driftformen i&lt;br&gt;sig. De motsättningar som kan finnas mellan offentligt och privat be-&lt;br&gt;driven hälso- och sjukvård bör så långt möjligt överbryggas. Ett medel&lt;br&gt;för detta kan vara att inom varje landstingsområde inrätta ett sam-&lt;br&gt;verkansorgan med representanter för landstinget och företrädare för de&lt;br&gt;privata vårdgivarna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Genom ett sådant samverkansorgan finns ett forum för gemensamma&lt;br&gt;diskussioner och ömsesidigt erfarenhetsutbyte som kan främja möjlig-&lt;br&gt;heterna till samsyn mellan dessa vårdgivare vad gäller hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdsbehoven i respektive sjukvårdsområde. En sådan samsyn är en&lt;br&gt;viktig grund för vidare överläggningar om frågor av betydelse för rela-&lt;br&gt;tionen mellan offentliga och privata vårdgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har tidigare i dag godkänt en överenskommelse med&lt;br&gt;Landstingsförbundet om att sådana samverkansorgan imättas inom varje&lt;br&gt;landsting. En viktig uppgift för samverkansorganen bör vara att bidra&lt;br&gt;med underlag inför landstingets beslut om resursfördelning inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården på kort och lång sikt. Samverkansorganet kan också&lt;br&gt;yttra sig över frågor som rör ansökningar om etableringar och dispenser&lt;br&gt;m.m. Andra frågor av betydelse för relationen mellan privata och offent-&lt;br&gt;liga vårdgivare kan också hanteras i detta organ t.ex. fortbildning, an-&lt;br&gt;ordnande av praktikplatser, joursamverkan, samordnad remissbehandling&lt;br&gt;osv. Samverkansorganet har en rådgivande funktion och bör bestå av&lt;br&gt;lika många representanter för landstinget som för de privata vårdgivar-&lt;br&gt;na.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;58&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.6 Privata vårdgivare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.6.1 Alternativa driftformer som komplement och stimulans&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Styrning, ledning och organisation av den&lt;br&gt;offentliga verksamheten behöver successivt ses över och revideras&lt;br&gt;efter nya förutsättningar. Nya och mer flexibla verksamhetsformer&lt;br&gt;bör prövas. Det är en fördel om det i varje landstingsområde finns&lt;br&gt;alternativ till den offentligt producerade hälso- och sjukvården.&lt;br&gt;Verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet och kostnadseffek-&lt;br&gt;tivitet bör styra valet av vårdgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Det svenska hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdssystemet är ett s.k. integrerat system där landstinget är både finan-&lt;br&gt;siär och producent av vård och omsorg. Enligt regeringens mening har&lt;br&gt;ett sådant system många fördelar inte minst vad gäller kostnadskontroll&lt;br&gt;och möjligheter att anpassa vårdutbudet efter befolkningens behov. Ett&lt;br&gt;integrerat system är också en förutsättning för att vård av god kvalitet&lt;br&gt;skall finnas tillgänglig i hela landet till rimliga kostnader.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Förändringarna har i många fall varit stora vad gäller hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdens övergripande organisation. Vissa landsting har infört olika for-&lt;br&gt;mer av beställar- och utförarsystem i syfte att tydliggöra roller och ef-&lt;br&gt;fektivisera resursanvändningen. Andra landsting har inom ramen för ett&lt;br&gt;mer traditionellt budgetbaserat system tillsammans med personalen sökt&lt;br&gt;andra lösningar att hushålla med de begränsade resurserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även inom själva vårdorganisationen har förändringarna varit betydan-&lt;br&gt;de. Tillgängligheten till olika behandlingsmetoder har förbättrats. Allt&lt;br&gt;fler behandlingar kan i dag ges i öppna vårdformer och inom hemsjuk-&lt;br&gt;vården. Tillgängligheten har också förbättrats genom att det nu är lättare&lt;br&gt;än tidigare att snabbt kunna få besöka en läkare inom primärvården.&lt;br&gt;Fler specialister i allmänmedicin, en ökad kontinuitet mellan läkare och&lt;br&gt;patient och en förändrad arbetsorganisation har bidragit till detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bemötandet kan vara avgörande för hur patienten upplever vården. Ett&lt;br&gt;vänligt bemötande där patienten får tid att beskriva sina besvär har stor&lt;br&gt;betydelse för hur vården upplevs liksom hur den information ges som&lt;br&gt;krävs för att patienten skall bli delaktig i vården. Att oftast kunna få&lt;br&gt;träffa samma vårdgivare bidrar till att stärka förtroendet och skapa&lt;br&gt;trygghet för dem som ofta behöver sjukvårdens hjälp och stöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett centralt mål för reformsträvandena i den svenska hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vården under senare år har också varit att stärka patientens och med-&lt;br&gt;borgarens ställning bl.a. genom att ge individen ökade möjligheter att&lt;br&gt;välja vårdgivare inom primärvård och olika typer av specialistvård lik-&lt;br&gt;som att välja sjukhus vid sluten vård. Patientens valfrihet har enligt&lt;br&gt;regeringens mening bidragit till att öka serviceandan inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;59&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att det finns skilda driftformer inom hälso- och sjukvården har inte&lt;br&gt;bara positiva effekter för patienterna utan också för personalen. Vissa&lt;br&gt;vårdgivare finner störst arbetstillfredsställelse och motivation hos den&lt;br&gt;offentlige arbetsgivaren. Denne kan ofta erbjuda olika typer av arbets-&lt;br&gt;uppgifter, ett brett arbetsområde och möjlighet att byta arbetsuppgifter&lt;br&gt;inom den egna organisationen. Andra vill helst arbeta i en mindre grupp&lt;br&gt;inom ramen för ett personalkooperativ eller som privat vårdgivare, där&lt;br&gt;man har en större självständighet och påverkansmöjlig- het, men också&lt;br&gt;tar en ekonomisk risk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingen bör visa öppenhet vid valet av driftform. Verksamhetens&lt;br&gt;inriktning, tillgänglighet, kvalitet och kostnadseffektivitet bör styra valet&lt;br&gt;av vårdgivare. Av detta följer att kraven på utbildning och fortbildning,&lt;br&gt;möjligheterna att utöva tillsyn och att erhålla redovisningar om vårdens&lt;br&gt;innehåll och kvalitet så långt möjligt bör likställas mellan offentliga och&lt;br&gt;privata vårdgivare med offentlig finansiering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkare, sjukgymnaster m.fl. som vill arbeta i en annan driftform än&lt;br&gt;som offentliganställda kan dock uppleva att landstingens dubbelroll&lt;br&gt;innebär ett hinder för att få tillgång till den offentliga finansieringen. De&lt;br&gt;säger sig sakna öppenhet hos landstingen att överväga alternativa drift-&lt;br&gt;former, även om dessa uppfyller krav på hög kvalitet och kostnads-&lt;br&gt;effektivitet, då landstinget också har en arbetsgivareroll och vill värna&lt;br&gt;den egna produktionen. Enligt regeringens mening bör dock, som tidiga-&lt;br&gt;re har genomgått, verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet och&lt;br&gt;kostnadseffektivitet styra valet av vårdgivare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;60&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.6.2 Privatpraktiserande husläkares möjlighet till verksamhet inom Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;primärvården&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: De läkare som redan i dag finns verksam-&lt;br&gt;ma inom primärvården som husläkare eller distriktsläkare kommer&lt;br&gt;att behövas inom denna vårdnivå även i framtiden. För detta talar&lt;br&gt;bl.a. behovet av att utveckla primärvården, de ökade krav som ställs&lt;br&gt;på den och det faktum att flertalet sjukvårdshuvudmän ännu inte nått&lt;br&gt;den målsättning som de själva angivit för antalet läkare inom denna&lt;br&gt;vårdnivå i relation till befolkningen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt gällande bestämmelser är det sjukvårdshuvudmännen som&lt;br&gt;fastställer såväl omfattningen av som ersättningen för ett husläkar-&lt;br&gt;åtagande. I samband med att husläkarlagen upphävs bör sjukvårds-&lt;br&gt;huvudmännen klargöra vad som i respektive sjukvårdsdistrikt utmär-&lt;br&gt;ker primärvårdsläkarens roll och förutsättningar. Verksamhet som&lt;br&gt;läkare i primärvården bör vara förknippad med jämförbara skyldig-&lt;br&gt;heter och förutsättningar oavsett driftform.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Verksamhet som privatpraktiserande läkare&lt;br&gt;inom primärvården och den ersättning som lämnas för sådan verk-&lt;br&gt;samhet skall regleras i vårdavtal mellan parterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om överenskommelse om vårdavtal mellan parterna inte uppnås&lt;br&gt;skall de privatpraktiserande läkare som nu är verksamma som hus-&lt;br&gt;läkare ha rätt till ersättning enligt den av regeringen fastställda natio-&lt;br&gt;nella läkarvårdstaxan. De bestämmelser som i övrigt gäller för verk-&lt;br&gt;samhet enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning omfattar&lt;br&gt;därvid även dessa läkare. I förekommande fall skall de därvid få&lt;br&gt;ersättning enligt de bestämmelser i förordningen (1994:1121) om&lt;br&gt;läkarvårdsersättning som gäller allmänmedicin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens överväganden: För att tillgodose befolkning-&lt;br&gt;ens behov av basal medicinsk service som är lätt tillgänglig är det vik-&lt;br&gt;tigt att utvecklingen av primärvården fortsätter. Den målsättning som&lt;br&gt;innebär att det i primärvården bör finnas en läkare per 2 000 invånare&lt;br&gt;har några sjukvårdshuvudmän i det närmaste uppnått. De flesta har dock&lt;br&gt;ännu inte nått upp till denna dimensionering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Allt större förväntningar ställs på primärvården och dess stöd till en&lt;br&gt;avgränsad befolkning i hälso- och sjukvårdshänseende. Detta talar bl.a.&lt;br&gt;för att en läkartäthet som den angivna inte är särskilt hög utan kanske&lt;br&gt;tvärtom en miniminivå. Men befolkningens hälsotillstånd liksom vilket&lt;br&gt;ansvar och vilka uppgifter som ingår i primärvårdsläkarens arbete kan&lt;br&gt;naturligtvis påverka en sådan bedömning liksom utbudet av övrig sjuk-&lt;br&gt;vård i den närmaste omgivningen m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En rätt för den enskilde att välja en fast läkarkontakt i primärvården&lt;br&gt;talar också för vikten av en adekvat läkarbemanning inom denna vård-&lt;br&gt;nivå.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening kommer de läkare som redan i dag finns&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;61&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inom primärvården antingen som husläkare eller distriktsläkare att be-&lt;br&gt;hövas inom denna vårdnivå även i fortsättningen. Det borde, utifrån en&lt;br&gt;sådan bedömning och angivna målsättningar för läkardimensioneringen&lt;br&gt;inom primärvården, finnas goda förutsättningar för dem som i dag är&lt;br&gt;verksamma som privatpraktiserande husläkare att få ett vårdavtal med&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmannen om fortsatt verksamhet. Om så sker är det också&lt;br&gt;till fördel för de människor som redan genom dessa läkare har en fast&lt;br&gt;läkarkontakt i primärvården och som önskar ha denna kvar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I den mån landstingen och de privat verksamma husläkama inte träffar&lt;br&gt;vårdavtal skall det finnas möjligheter för privatpraktikerna att vara verk-&lt;br&gt;samma med offentlig ersättning. Denna ersättning bör enligt regeringens&lt;br&gt;mening samordnas med de bestämmelser som gäller för andra privat-&lt;br&gt;praktiserande specialistläkare för att undvika flera olika, av staten reg-&lt;br&gt;lerade, ersättningssystem. De som för närvarande är verksamma som&lt;br&gt;privatpraktiserande husläkare och uppfyller kraven för att få ersättning&lt;br&gt;för denna sin verksamhet enligt husläkarlagen skall därmed ha rätt till&lt;br&gt;ersättning enligt den av regeringen fastställda nationella läkarvårdstaxan&lt;br&gt;om inte annan överenskommelse träffas med landstinget. De bestämmel-&lt;br&gt;ser i förordningen (1994:1121) om läkarvårdsersättning som gäller för&lt;br&gt;specialister i allmänmedicin skall då tillämpas. Detta gäller även för de&lt;br&gt;husläkare som utan att vara specialister i allmänmedicin enligt gällande&lt;br&gt;dispensbestämmelser är verksamma som sådana.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.6.3 Privatpraktiserande specialistläkares och sjukgymnasters&lt;br&gt;möjlighet att erhålla offentlig finansiering&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Samarbetet mellan landstingen och de&lt;br&gt;privata vårdgivarna bör stärkas. Strävan bör vara att landstinget i sin&lt;br&gt;egenskap av finansiär och den privata vårdgivaren skall nå samsyn&lt;br&gt;kring vårdverksamhetens innehåll, omfattning och lokalisering så att&lt;br&gt;ett vårdavtal kan träffas. Vårdavtalet innebär att partema kommer&lt;br&gt;överens om åtagande, ersättningsfrågor m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De statligt reglerade ersättningsystemen avseende vissa specialist-&lt;br&gt;läkare och sjukgymnaster bör finnas kvar och härmed möjligheten&lt;br&gt;för sjukvårdshuvudmännen och de privata vårdgivarna att ingå sam-&lt;br&gt;verkansavtal. Underlag för ersättningarna bör dock förhandlas mellan&lt;br&gt;företrädare för de berörda partema. Regeringen beslutar därefter om&lt;br&gt;ersättningarna i förordningarna om läkarvårdsersättning respektive&lt;br&gt;ersättning för sjukgymnastik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skäl för regeringens bedömning: En förutsättning för att sjukvårds-&lt;br&gt;huvudmännen skall kunna upprätthålla en god tillgång och hög kvalitet&lt;br&gt;i hälso- och sjukvården är att de kan fördela resurserna efter befolkning-&lt;br&gt;ens vårdbehov. Hälso- och sjukvården kommer ständigt att behöva an-&lt;br&gt;passas till nya förutsättningar allt eftersom resurser och behov varierar&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;62&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med ekonomiskt utrymme, demografiska förändringar och den medi-&lt;br&gt;cinska utvecklingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Kravet på sjukvårdshuvudmännen att vara kostnadseffektiva blir allt&lt;br&gt;tydligare. Enligt regeringens mening kommer kraven på analys av be-&lt;br&gt;folkningens vårdbehov att öka till följd av det ekonomiska läget. Vård-&lt;br&gt;utbudet kommer också att behöva vara mera flexibelt än tidigare bl.a.&lt;br&gt;till följd av att en större del av vården kan ges i öppna former. De öka-&lt;br&gt;de kraven på flexibilitet kommer att omfatta all hälso- och sjukvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Finansieringsansvaret för såväl den offentliga som merparten av den&lt;br&gt;privata sjukvården ligger på landstingen och - i mindre utsträckning -&lt;br&gt;på kommunerna. Ett samlat kostnadsansvar har införts för att underlätta&lt;br&gt;planering och ge bättre förutsättningar för kostnadskontroll inom hälso-&lt;br&gt;och sjukvården. För att ge sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter att&lt;br&gt;pröva hälso- och sjukvårdens omfattning och inriktning anser regeringen&lt;br&gt;att förhållandena mellan sjukvårdshuvudmannen och de privata vård-&lt;br&gt;givarna skall regleras i avtal. I första hand bör vårdavtal eftersträvas.&lt;br&gt;Vårdavtalen innebär att såväl åtagande, ersättning som andra villkor&lt;br&gt;fastställs lokalt mellan finansiären och vårdgivaren.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdavtalen bör bl.a. omfatta verksamhetsinriktning, åtaganden, former&lt;br&gt;för rapportering och ersättningar till vårdgivaren. Vårdavtal ger enligt&lt;br&gt;regeringens mening positiva effekter för kvaliteten i vården. I vårdav-&lt;br&gt;talet bör parterna t.ex. kunna komma överens om former för kvalitets-&lt;br&gt;säkring, krav på vidareutbildning och vilka möjligheter den privata&lt;br&gt;vårdgivaren har att delta i olika aktiviteter inom den offentliga vården i&lt;br&gt;syfte att fort- och vidareutbilda sig och därmed bredda sin kompetens.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I vårdavtalen bör också de privata vårdgivarna till viss del kunna kny-&lt;br&gt;tas till den offentliga produktionen för att där kunna ingå i en jourorga-&lt;br&gt;nisation m.m. Detta ökar flexibiliteten hos den offentlige vårdgivaren.&lt;br&gt;Vidare kan privata specialistläkare och andra vårdgivare avtala om att få&lt;br&gt;tillgång till lokaler och utrustning inom den offentliga vården vilket kan&lt;br&gt;leda till ett effektivare resursutnyttjande. Vårdavtal bygger således på ett&lt;br&gt;konstruktivt samspel mellan den private vårdgivaren och sjukvårds-&lt;br&gt;huvudmannen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening är vårdavtal mellan parterna alltid att före-&lt;br&gt;dra för att reglera verksamheten och ersättningen till den private vård-&lt;br&gt;givaren. Men det bör också finnas en möjlighet att verka under det&lt;br&gt;statligt reglerade ersättningssystemet genom ett samverkansavtal om&lt;br&gt;landstinget och den enskilde vårdgivaren träffar överenskommelse om&lt;br&gt;detta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Samverkansavtal som ett sätt att reglera förhållandet mellan privata&lt;br&gt;vårdgivare och landstingen/finansiärema tillkom i samband med de&lt;br&gt;ändringar som gjordes i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om er-&lt;br&gt;sättning för sjukgymnastik och som trädde i kraft den 1 januari 1995.&lt;br&gt;Det främsta syftet var att hejda den okontrollerbara fria etableringen av&lt;br&gt;specialistläkare och sjukgymnaster med rätt till offentlig finansiering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Etableringsbestämmelsema i dessa lagar innebär att den som har för&lt;br&gt;avsikt att etablera sig som privatpraktiserande specialistläkare eller sjuk-&lt;br&gt;gymnast skall anmäla detta till landstinget sex månader i förväg och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;samråda med landstinget om sin kommande verksamhet. I vilken form Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;eller omfattning detta samråd skall ske eller hur det skall dokumenteras&lt;br&gt;finns dock inte reglerat. Däremot ger kravet på samverkansavtal lands-&lt;br&gt;tinget möjlighet att bl.a. bedöma befolkningens behov av den private&lt;br&gt;vårdgivarens insatser. Om ett sådant behov inte bedöms finnas inom&lt;br&gt;landstinget eller del av detta, kan landstinget vägra teckna samverkans-&lt;br&gt;avtal och därmed etablering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bland de privata vårdgivare som har ersättning enligt lagen om läkar-&lt;br&gt;vårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik finns dels&lt;br&gt;sådana som före den 1 januari 1994 var uppförda på försäkringskassans&lt;br&gt;förteckning, dels sådana som med stöd av de dåvarande etableringsbe-&lt;br&gt;stämmelsema inledde sin verksamhet under år 1994. För båda dessa&lt;br&gt;grupper gäller att de för närvarande kan driva sin verksamhet utan krav&lt;br&gt;på samverkansavtal. Regeringen anser dock att det är av värde för möj-&lt;br&gt;ligheterna att erbjuda befolkningen en god hälso- och sjukvård om sam-&lt;br&gt;verkansavtal, i de fall inte vårdavtal träffats, kommer till stånd även för&lt;br&gt;dem som nu inte omfattas av kravet på samverkansavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Underlag för de statligt reglerade ersättningssystemen bör förhandlas&lt;br&gt;mellan de berörda parterna, dvs. Sveriges Läkarförbund och Legitimera-&lt;br&gt;des sjukgymnasters Riksförbund respektive Landstingsförbundet. Där-&lt;br&gt;efter kan ersättningarna beslutas av regeringen.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.7 Förändringar i bestämmelserna om läkarvårdsersättning&lt;br&gt;och ersättning för sjukgymnastik&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;5.7.1 Förutsättningar för ersättning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Läkarvårds- respektive sjukgymnastikersätt-&lt;br&gt;ning lämnas inte till en läkare eller en sjukgymnast som är anställd&lt;br&gt;inom något landstings hälso- och sjukvård.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För de privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som inte be-&lt;br&gt;driver verksamhet på heltid skall en reducerad årsersättning och ett&lt;br&gt;reducerat ersättningstak införas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: I lagen om läkarvårdsersättning och&lt;br&gt;lagen om ersättning för sjukgymnastik finns vissa bestämmelser som&lt;br&gt;måste vara uppfyllda för att de privata vårdgivarna skall vara berättiga-&lt;br&gt;de till ersättning. Till dessa hör att ersättning inte lämnas till en läkare&lt;br&gt;eller sjukgymnast som är anställd i något landstings hälso- och sjukvård&lt;br&gt;och krav på heltidsverksamhet. När det gäller kravet på heltidsverk-&lt;br&gt;samhet gäller att en vårdgivare anses som heltidsverksam om han eller&lt;br&gt;hon arbetar i genomsnitt minst 35 timmar i veckan eller har arbetat&lt;br&gt;denna tid en sammanhängande tolvmånadersperiod under de senaste två&lt;br&gt;åren. Läkare eller sjukgymnast som inte kan bedriva verksamhet på&lt;br&gt;heltid till följd av sjukdom, vidareutbildning, forskning, uppdrag hos&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;64&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;försäkringskassa, fackligt uppdrag, ledighet för vård av barn eller annat&lt;br&gt;liknande skäl, skall dock ha rätt till ersättning enligt gällande bestäm-&lt;br&gt;melser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övergångsbestämmelserna till dessa lagar anges att de läkare och&lt;br&gt;sjukgymnaster som var verksamma som privatpraktiker med rätt till&lt;br&gt;offentlig ersättning före den 1 januari 1994 har rätt till ersättning enligt&lt;br&gt;de statligt reglerade taxorna även om de har en anställning inom lands-&lt;br&gt;tingets hälso- och sjukvård. Regeringen anser inte att det är skäligt att&lt;br&gt;en viss etableringstidpunkt skall avgöra om en vårdproducent skall kun-&lt;br&gt;na vara anställd inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården&lt;br&gt;samtidigt som han eller hon uppbär läkarvårdsersättning eller ersättning&lt;br&gt;för sjukgymnastik. Regeringen föreslår därför att denna övergångsbe-&lt;br&gt;stämmelse upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen vill understryka att kravet på att den privatpraktiserande&lt;br&gt;vårdgivaren inte får vara anställd i landstinget bara gäller om ersättning&lt;br&gt;lämnas enligt lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för&lt;br&gt;sjukgymnastik och därmed enligt de nationellt fastställda taxorna. Ett&lt;br&gt;landsting kan i vissa fall ha ett intresse av att teckna vårdavtal om vissa&lt;br&gt;vårdinsatser utanför ordinarie arbetstid med läkare eller sjukgymnast&lt;br&gt;som så önskar och som är anställd hos landstinget. Några hinder för ett&lt;br&gt;sådant förfaringssätt finns inte.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkare och sjukgymnaster som var verksamma som privatpraktiker&lt;br&gt;med rätt till offentlig ersättning före den 1 januari 1994 har som tidigare&lt;br&gt;nämnts även rätt till ersättning enligt de statligt reglerade taxorna trots&lt;br&gt;att de inte arbetar heltid. Denna övergångsbestämmelse bör finnas kvar.&lt;br&gt;Regeringen anser dock att ett reducerat ersättningstak skall införas för&lt;br&gt;dem som inte arbetar heltid. Det reducerade taket skall även omfatta de&lt;br&gt;vårdgivare som i lagarna om läkarvårds- respektive sjukgymnastikersätt-&lt;br&gt;ning är undantagna från heltidskravet, dvs. de läkare eller sjukgymnaster&lt;br&gt;som inte kan bedriva verksamhet på heltid till följd av sjukdom, vidare-&lt;br&gt;utbildning, vård av barn m.m. Ersättningstaken skall reduceras med&lt;br&gt;utgångspunkt från den reducerade arbetstiden. Hänsyn bör i detta sam-&lt;br&gt;manhang tas till fördelningen av fasta respektive rörliga kostnader i&lt;br&gt;verksamheten. Detta föranleder en noggrann analys av hur reducering-&lt;br&gt;arna skall räknas fram. Regeringen kommer att beakta detta i den kom-&lt;br&gt;mande översynen av de förordningar som reglerar ersättningsnivåerna&lt;br&gt;till de privata specialistläkama och sjukgymnasterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen till de här föreslagna förändringarna för rätt till ersättning en-&lt;br&gt;ligt lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjuk-&lt;br&gt;gymnastik, är att ge landstingen bättre möjligheter att utöva planerings-&lt;br&gt;ansvaret och att förbättra kostnadskontrollen. Ersättningstaken reglerar&lt;br&gt;hur mycket varje vårdgivare kan erhålla i läkarvårds- respektive sjuk-&lt;br&gt;gymnastersättning under ett år exklusive ersättning för särskilda åtgärd-&lt;br&gt;er. De infördes för att kunna bedöma kostnaderna för den privata vård-&lt;br&gt;verksamheten. Det ekonomiska taket för respektive verksamhet har be-&lt;br&gt;räknats på grundval av uppgifter om mottagningskostnader och besöks-&lt;br&gt;volym för heltidsverksamma vårdgivare. Normalarvodena, som utgör ett&lt;br&gt;enhetligt arvode per patientbesök, skall för en heltidsverksam vårdgivare&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;5 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 195&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;65&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;med en rimlig besöksvolym, täcka den årliga mottagningskostnaden. De&lt;br&gt;vårdgivare som inte arbetar heltid berörs inte av ersättningstaken på&lt;br&gt;samma sätt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tidskravet, dvs. att varje patientbesök skall ta en viss tid i anspråk,&lt;br&gt;infördes för att höja kvaliteten i vården. Vårdgivarens totala arbetsinsats&lt;br&gt;var däremot tänkt att vara ungefär lika stor som tidigare. Han eller hon&lt;br&gt;gavs på så sätt möjlighet att ta emot färre patienter på oförändrad&lt;br&gt;arbetstid för att kunna erbjuda ett bättre omhändertagande. Detta bidrog&lt;br&gt;till att den genomsnittliga ersättningsnivån höjdes. Men det är svårt att&lt;br&gt;följa upp hur lång tid vårdgivaren ägnar varje patient. Vissa vårdgivare&lt;br&gt;kan ägna patienten mindre tid än vad ersättningen baseras på och tar i&lt;br&gt;stället emot fler patienter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdgivare som inte arbetar heltid skulle i princip kunna ha samma&lt;br&gt;antal besök som tidigare, trots det ökade kravet på tid per besök, utan&lt;br&gt;att ersättningstaket uppnås. Detta innebär dels att incitamenten för att&lt;br&gt;höja kvaliteten i vården försvagas, dels att utrymme ges för reella in-&lt;br&gt;komstökningar för vårdgivarna utan att dessa behöver motsvaras av en&lt;br&gt;ökad arbetsinsats. Detta kan i sin tur leda till kostnadsökningar i syste-&lt;br&gt;met. Detta talar för att de privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster&lt;br&gt;som inte bedriver verksamhet på heltid skall ha en reducerad årsersätt-&lt;br&gt;ning och ett reducerat ersättningstak.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.7.2 Differentierade arvoden och patientavgifter&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Den femprocentiga förhöjningen av arvodet,&lt;br&gt;som lämnas till läkare och sjukgymnaster anslutna till de offentligt&lt;br&gt;finansierade ersättningssystemen före den 1 januari 1994, slopas&lt;br&gt;fr.o.m. den 1 januari 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För vård som ges av en läkare som får ersättning enligt lagen om&lt;br&gt;läkarvårdsersättning, får en patientavgift tas ut som uppgår till högst&lt;br&gt;samma belopp som en patient betalar för motsvarande vård inom den&lt;br&gt;offentliga vården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om läkarvårdserättning&lt;br&gt;och lagen om ersättning för sjukgymnastik lämnas arvoden med fem&lt;br&gt;procents förhöjning till de läkare och sjukgymnaster som erhöll offentlig&lt;br&gt;finansiering för sina verksamheter före den 1 januari 1994.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening finns det inga skäl som talar för att en viss&lt;br&gt;grupp av läkare och sjukgymnaster, dvs. de som var uppförda på Riks-&lt;br&gt;försäkringsverkets förteckning före den 1 januari 1994 skall erhålla&lt;br&gt;högre arvode än de vårdgivare som anslutit sig senare. Vi anser att den&lt;br&gt;femprocentiga arvodesskillnaden är omotiverad och att producentneu-&lt;br&gt;trala förhållanden så långt möjligt bör uppnås. Bestämmelserna om&lt;br&gt;arvodesskillnaden föreslås därför upphävas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I nuvarande lagstiftning om läkarvårdsersättning har också en helt ny&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;66&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;avgiftsprincip införts. Privatläkare som var verksamma med offentlig Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;finansiering redan före den 1 januari 1994, har möjlighet att ta ut en&lt;br&gt;patientavgift som överstiger patientavgiften hos husläkare med högst&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;50 %. De som etablerat sig enligt bestämmelserna i lagen om läkar-&lt;br&gt;vårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik efter detta&lt;br&gt;datum, dvs. fr.o.m. den 1 januari 1994 har möjlighet att ta ut en patient-&lt;br&gt;avgift som överstiger patientavgiften hos husläkare med 75 %. Lands-&lt;br&gt;tingen skall svara för den del av läkarvårdsersättningen som inte täcks&lt;br&gt;av patientavgiften. Landstinget reducerar därför läkarvårdsersättningen&lt;br&gt;med den högsta möjliga patientavgift som vårdgivaren kan avkräva&lt;br&gt;patienten. I nuvarande system, med olika avdrag för patientavgifter, har&lt;br&gt;således vårdgivare etablerade före den 1 januari 1994 en konkurrensför-&lt;br&gt;del, eftersom de har en lägre högsta möjliga patientavgift och därmed&lt;br&gt;ett lägre avdrag på arvodet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En avsikt med den nya avgiftsprincipen var att landstingen skulle&lt;br&gt;anpassa avgifterna inom den egna vårdorganisationen så att avgiften för&lt;br&gt;specialistvård skulle ligga högst 50 % över avgiften hos husläkare. Det-&lt;br&gt;ta har också skett hos flertalet landsting. I de fall landstingen inte an-&lt;br&gt;passat avgifterna till specialistvården enligt denna princip, innebär nu-&lt;br&gt;varande regler en konkurrensfördel för den offentliga vården. Möjlig-&lt;br&gt;heterna att subventionera specialistvården är också större inom den&lt;br&gt;landstingsdrivna sjukvården. För många privata vårdgivare, framför allt&lt;br&gt;de nyetablerade, kan det vara svårt att ta ut en lägre patientavgift än vad&lt;br&gt;som motsvarar landstingets avdrag på arvodet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ur patientperspektivet är det heller inte bra med ett system som in-&lt;br&gt;direkt tvingar fram avgiftsskillnader, då detta i vissa fall kan leda till att&lt;br&gt;inte avsedda kostnadsökningar drabbar patienterna. Det kan också vara&lt;br&gt;svårt att förstå och motivera varför patientavgifterna är olika hos vård-&lt;br&gt;givare med samma specialistkompetens. Det är således inte bara ur ett&lt;br&gt;producentperspektiv utan också ur ett patientperspektiv angeläget att så&lt;br&gt;långt möjligt skapa likställiga förutsättningar för specialister inom sam-&lt;br&gt;ma specialitet att bedriva verksamhet. Regeringen föreslår mot denna&lt;br&gt;bakgrund att den avgiftsprincip, som infördes den 1 juli 1994 för spe-&lt;br&gt;cialistläkare, upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.7.3 Åldersgräns med övergångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Läkarvårdsersättning och sjukgymnastikersätt-&lt;br&gt;ning skall inte lämnas till läkare respektive sjukgymnast som vid&lt;br&gt;behandlingstillfället har fyllt sextiofem år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En läkare eller sjukgymnast, som har uppnått eller som under år&lt;br&gt;1995 kommer att uppnå 65 års ålder, skall ha rätt till ersättning till&lt;br&gt;utgången av år 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Vid utformningen av nuvarande er-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;67&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;sättningssystem togs den s.k. särskilda taxan bort. Den särskilda taxan&lt;br&gt;var något lägre än normaltaxan och gällde för läkare fr.o.m. det år de&lt;br&gt;fyllde 66 år. Anledningen till att ha en särskild taxa var att läkare efter&lt;br&gt;65 års ålder betalar en särskild löneskatt i stället för sociala avgifter.&lt;br&gt;Löneskatten är lägre än de sociala avgifterna. Specialisttaxeutredningen&lt;br&gt;föreslog i sitt betänkande att den särskilda taxan skulle tas bort. Sam-&lt;br&gt;tidigt borde då en åldergräns på 70 år för rätt till offentlig finansiering&lt;br&gt;införas. Vid remissbehandlingen av betänkandet tillstyrkte remissinstan-&lt;br&gt;serna med undantag av Sveriges Läkarförbund och pensionärsorganisa-&lt;br&gt;tionerna SPF och PRO en åldersgräns på 70 år för anslutning till det&lt;br&gt;offentliga ersättningssystemen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Båda dessa förslag återfanns i regeringens proposition 1993/94:75.&lt;br&gt;Riksdagens beslut innebar att förslaget om att upphöra med den sär-&lt;br&gt;skilda taxan bifölls men inte förslaget om åldersgräns (bet.&lt;br&gt;1993/94:SoU14, rskr. 1993/94:118). Den motivering som angavs var att&lt;br&gt;en åldersgräns skulle medföra att äldre patienter behöver byta läkare&lt;br&gt;som de anlitat sedan många år.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En åldersgräns av detta slag har dock ingen inverkan på legitimationen&lt;br&gt;och förhindrar inte i sig en privat vårdgivare att fortsätta sin verksam-&lt;br&gt;het. Han eller hon kan fortsätta sin verksamhet med offentlig finan-&lt;br&gt;siering om vårdavtal med sjukvårdshuvudmannen träffas eller driva&lt;br&gt;verksamheten enbart med patientintäkten som finansieringskälla.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Det finns enligt regeringens mening flera skäl som talar för att en&lt;br&gt;åldersgräns skall införas för läkare och sjukgymnaster enligt lagen om&lt;br&gt;läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik. Ett av&lt;br&gt;dessa är att en sådan åldersgräns, för närvarande 65 år, finns för offent-&lt;br&gt;liganställda läkare och sjukgymnaster. De offentliganställda kan dock&lt;br&gt;behålla sin anställning i ytterligare två år om huvudmannen lämnar sitt&lt;br&gt;godkännande till detta. På motsvarande sätt bör landstingen pröva de&lt;br&gt;privatpraktiserande vårdgivarnas möjligheter att fortsätta sin verksamhet&lt;br&gt;i ytterligare två år med offentlig finansiering genom vårdavtal. Ett så-&lt;br&gt;dant kan självfallet utsträckas ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ytterligare skäl som talar för en åldersgräns är landstingens behov av&lt;br&gt;att kunna bedöma avgångar från hälso- och sjukvårdsverksamhet i privat&lt;br&gt;regi i samband med planeringen av läkarnas specialistutbildning. Det&lt;br&gt;system som gäller för denna utbildning sedan år 1992, specialiserings-&lt;br&gt;tjänstgöringen (ST), innebär bl.a. att en läkare efter legitimation skall&lt;br&gt;tillsvidareanställas och ingår därmed som en del av personalplaneringen,&lt;br&gt;som bl.a. grundas på en bedömning av det framtida behovet av skilda&lt;br&gt;specialistkompetenser.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen vill i detta sammanhang också erinra om den principella&lt;br&gt;inställning som riksdagen tagit i fråga om rätten att kvarstå i arbete efter&lt;br&gt;65 års ålder mot bakgrund av regeringens förslag i propositionen&lt;br&gt;1993/94:250. Denna innebär att arbetstagare avses få lagstadgad rätt att&lt;br&gt;kvarstå i arbete till 67 års ålder och att detta skall vara genomfört till&lt;br&gt;år 1998. Om avtal mellan arbetsmarknadens parter träffats dessförinnan&lt;br&gt;behövs dock ingen lagreglering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Detta tillsammans med patienternas behov av kontinuitet vid vård och&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;68&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;behandling samt de privata vårdgivarens behov av att kunna avveckla&lt;br&gt;sin verksamhet med ett rimligt tidsperspektiv talar, enligt regeringens&lt;br&gt;mening för att det behövs övergångsbestämmelser i samband med att en&lt;br&gt;åldersgräns införs. En läkare eller sjukgymnast som har uppnått eller&lt;br&gt;under år 1995 kommer att uppnå 65 års ålder skall ha rätt till ersättning&lt;br&gt;enligt lagen om läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning för&lt;br&gt;sjukgymnastik till utgången av år 1996. Om han eller hon efter denna&lt;br&gt;tidpunkt önskar fortsätta sin verksamhet med tillgång till offentlig finan-&lt;br&gt;siering krävs vårdavtal med landstinget.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt regeringens mening bör särskild uppmärksamhet ägnas patien-&lt;br&gt;ternas behov när frågor om verksamhet genom vårdavtal till följd av&lt;br&gt;införandet av åldersgräns kan komma att diskuteras mellan partema. För&lt;br&gt;vissa patienter med kroniska eller långvariga sjukdomar som kräver&lt;br&gt;långvarig behandling och där behovet av kontinuitet är stort, t.ex. vid&lt;br&gt;psykoanalys, är det särskilt viktigt att så sker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa privata vårdgivare som under de närmaste åren fyller 65 år och&lt;br&gt;som inte landstingen vill teckna vårdavtal med kan ha gjort betydande&lt;br&gt;investeringar de senaste åren i sin verksamhet som inte är avskrivna.&lt;br&gt;Regeringen förutsätter att landstingen i sådana fall lämnar skälig ersätt-&lt;br&gt;ning för dessa.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.7.4 Remissförfarandet&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Respektive landsting skall kunna besluta om&lt;br&gt;ersättning för sjukgymnastik skall vara förknippad med ett remiss-&lt;br&gt;förfarande för de sjukgymnaster som har offentlig finansiering enligt&lt;br&gt;lagen om ersättning för sjukgymnastik. Om remiss krävs för behand-&lt;br&gt;ling hos offentligt anställd sjukgymnast skall motsvarande förfarings-&lt;br&gt;sätt tillämpas för sjukgymnastisk behandling som ges av privatprak-&lt;br&gt;tiserande sjukgymnast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande bestämmelser om remissförfarande skall gälla läkare.&lt;br&gt;Om remiss krävs för viss vård hos en specialist inom landstinget&lt;br&gt;skall samma krav gälla för ersättning enligt lagen om läkarvårdser-&lt;br&gt;sättning till en privatpraktiserande läkare med samma specialitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Remiss från tandläkare skall i förekommande fall ge rätt till ersätt-&lt;br&gt;ning enligt lagen om ersättning för sjukgymnastik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Remissförfarandet har i vårt land&lt;br&gt;huvudsakligen använts i samband med att patienter behövt sjukhusvård.&lt;br&gt;Det har då använts som ett instrument för att prioritera bland dem som&lt;br&gt;behöver sådan vård för att i första hand tillgodose behovet hos dem som&lt;br&gt;bäst behöver vården. Remissförfarandet har i mindre utsträckning an-&lt;br&gt;vänts för att försöka styra vårdsökandet. Detta har man i stället försökt&lt;br&gt;styra genom att differentiera patientavgifterna. För närvarande gäller att&lt;br&gt;landstingen själva kan besluta om remissförfarande skall användas inom&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;6 Riksdagen 1994/95. 1 sand. Nr 195&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;69&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;deras egna organisationer. När det gäller de privata vårdgivarna med&lt;br&gt;ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning respektive lagen om&lt;br&gt;ersättning för sjukgymnastik måste landstingen dock följa de bestäm-&lt;br&gt;melser som där anges. Dessa innebär för läkarnas del att landstingen&lt;br&gt;inte kan kräva ett remissförfarande för att lämna ersättning till dem. För&lt;br&gt;sjukgymnasterna å andra sidan finns redan reglerat att remissförfarande&lt;br&gt;skall tillämpas för att ersättning skall lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I samband med Riksförsäkringsverkets, RFV:s, och Socialstyrelsens&lt;br&gt;översyn av den behandlingstaxa, som gällde före den 1 juli 1994, över-&lt;br&gt;vägde man bl.a. möjligheten att avskaffa remissförfarandet för privat-&lt;br&gt;praktiserande sjukgymnaster. RFV föreslog att kravet på remiss från&lt;br&gt;läkare, som villkor för ersättning enligt lagen för sjukgymnastisk be-&lt;br&gt;handling, skulle behållas vid behandlingsserier som överstiger tio be-&lt;br&gt;handlingar. RFV ansåg också att en sådan remiss skulle gälla högst sex&lt;br&gt;månader från ordinationstillfället. RFV motiverade detta beslut med att&lt;br&gt;kravet på remiss har en begränsande effekt på antalet behandlingar och&lt;br&gt;därmed också gör det möjligt att i viss mån kontrollera kostnaderna. Att&lt;br&gt;slopa remisskravet för ersättning för sjukgymnastik för upp till tio be-&lt;br&gt;handlingar av en patient under en sexmånadersperiod torde dock inte&lt;br&gt;enligt RFV:s bedömning innebära någon risk för omotiverat ökat antal&lt;br&gt;behandlingar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De flesta landsting har inte något krav på remissförfarande när det gäl-&lt;br&gt;ler behandling hos de offentliganställda sjukgymnasterna. Förutsättning-&lt;br&gt;arna för att ge sjukgymnastisk vård och behandling är därmed inte de-&lt;br&gt;samma utan skiljer sig åt beroende på verksamhetens driftsform.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen instämmer i att huvudparten av patienterna åtgärdas inom&lt;br&gt;tio besök och att denna gräns därför skulle kunna var lämplig. När det&lt;br&gt;gäller kroniska patienter som behandlas under en längre period är det&lt;br&gt;dock viktigt att det finns en samverkan mellan sjukgymnast och läkare.&lt;br&gt;Remissförfarandet skall i grunden tillförsäkra ett samarbete mellan olika&lt;br&gt;vårdinstanser för att uppnå en så god kvalitet i vården som möjligt. Tills&lt;br&gt;dess att alternativa, fungerande kommunikationsvägar byggts upp mellan&lt;br&gt;läkare och sjukgymnaster kan det därför finnas anledning att ha kvar&lt;br&gt;remissförfarandet vid sjukgymnastbehandling.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vi vill i detta sammanhang också peka på svårigheterna att dra klara&lt;br&gt;gränser mellan s.k. friskvård och sjukvård. Om remissförfarandet av-&lt;br&gt;skaffas kan risken för att människor som av medicinska skäl behöver&lt;br&gt;sjukgymnastisk behandling inte får sådan öka. Det kan också bidra till&lt;br&gt;ökade kostnader till följd av överutnyttjande, då patientavgifterna inte i&lt;br&gt;någon högre grad skiljer sig från avgifterna inom egenvårds- eller frisk-&lt;br&gt;vårdsaktivitetema.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen anser att i princip samma förutsättningar skall gälla för&lt;br&gt;sjukgymnastisk verksamhet oavsett om den drivs i privat eller offentlig&lt;br&gt;regi, när även den förstnämnda är offentligt finansierad. Däremot anser&lt;br&gt;vi att det är landstingen själva som bäst kan göra avvägningarna mellan&lt;br&gt;de för- respektive nackdelar som finns med ett remissförfarande efter de&lt;br&gt;förutsättningar som finns i deras respektive sjukvårdsområde. De skall&lt;br&gt;därmed inte heller vara bundna av en bestämmelse som gäller generellt&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;70&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;över landet. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse införs i lagen&lt;br&gt;om ersättning för sjukgymnastik som innebär att om remiss krävs för&lt;br&gt;sjukgymnastik inom landstingets egna organisation skall samma krav&lt;br&gt;gälla för sjukgymnastisk behandling hos privatpraktiserande sjukgym-&lt;br&gt;nast.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Motsvarande resonemang ligger till grund för regeringens förslag om&lt;br&gt;att en liknande bestämmelse införs i lagen om läkarvårdsersättning. I&lt;br&gt;detta sammanhang vill vi dock framhålla att ett eventuellt införande av&lt;br&gt;remissförfarande kan behöva övervägas och behandlas på olika sätt för&lt;br&gt;skilda läkarspecialiteter. För vissa specialiteter, t.ex. gynekologer och&lt;br&gt;psykiatriker kan det vara mindre lämpligt att införa att remissförfarande&lt;br&gt;om ett sådant övervägs. Dels kan patienten uppfatta vårdåtgärden som&lt;br&gt;känslig, dels kan det vara uppenbart att det är fråga om en behandling&lt;br&gt;som skall utföras av en viss typ av specialist. Det bör också övervägas&lt;br&gt;om remissförfarandet i sig är kostnadseffektivt. Ett slentrianmässigt ut-&lt;br&gt;färdande av remisser, som ökar antalet besök inom hälso- och sjukvår-&lt;br&gt;den utan att ge avsedd effekt, kan leda till kostnadsökningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett remissförfarande får heller inte leda till att patienter får vänta onöd-&lt;br&gt;igt länge på vård, då detta kan förorsaka såväl mänskligt lidande som&lt;br&gt;onödiga sjukskrivningar. Vid ett remissförfarande ställs därför stora krav&lt;br&gt;på läkarna att hantera remissen som ett instrument för samarbete och&lt;br&gt;informationsutbyte mellan olika vårdgivare. Det finns alltså flera skäl&lt;br&gt;till att noga överväga om eller i vilken utsträckning ett remissförfarande&lt;br&gt;skall tillämpas. Det kan t.ex. självfallet inte anses lämpligt med re-&lt;br&gt;missförfarande för vård hos specialister i allmänmedicin.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt nuvarande bestämmelser i lagen om ersättning för sjukgymnas-&lt;br&gt;tik avses med sjukgymnastik sådan behandling som är föranledd av&lt;br&gt;skada eller sjukdom och som ges efter remiss av läkare. Tidigare har&lt;br&gt;ersättning lämnats även för sådan behandling som utförts efter remiss av&lt;br&gt;tandläkare. Regeringen anser att remiss av tandläkare - på motsvarande&lt;br&gt;sätt som var fallet före den 1 januari 1994 - skall berättiga till ersätt-&lt;br&gt;ning enligt lagen om ersättning för sjukgymnastik.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.8 Förändringar i taxekons truktionern a&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: Verksamheter som i stor utsträckning er-&lt;br&gt;sätts med särskilt arvode bör regleras i vårdavtal mellan landstinget/&lt;br&gt;finansiären och de privatpraktiserande vårdgivarna. Landstinget bör&lt;br&gt;därvid ta tillvara det serviceutbud och den kompetens som har&lt;br&gt;byggts upp inom den privata vården bl.a. genom god tillgänglighet,&lt;br&gt;vissa specifika metoder och i många fall kostnadseffektivitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: De särskilda arvoden skall fr.o.m. den&lt;br&gt;1 januari 1997 inordnas under de s.k. ersättningstaken för läkarvårds-&lt;br&gt;ersättning och ersättning för sjukgymnastik.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;71&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens överväganden: De nya läkar- och sjuk-&lt;br&gt;gymnastiktaxoma, som infördes den 1 juli 1994, har medfört kostnad-&lt;br&gt;sökningar för andra halvåret 1994 jämfört med motsvarande period&lt;br&gt;föregående år. Läkarvårdsersättningen ökade denna period med totalt 31&lt;br&gt;procent och ersättningen för sjukgymnastik med 59 procent. Detta är en&lt;br&gt;följd dels av nyetableringar, dels av förändringar i taxekontruktionema&lt;br&gt;och ersättningsnivåerna. Kostnadsökningar i kombination med ett an-&lt;br&gt;strängt ekonomiskt läge understryker vikten av att landstingen ges möj-&lt;br&gt;lighet till kostnadskontroll över denna verksamhet. En grundförutsätt-&lt;br&gt;ning för kostnadskontroll är att det är ett slutet system. De särskilda&lt;br&gt;arvodena ligger för närvarande utanför ersättningstaket, dvs. det tak som&lt;br&gt;reglerar hur mycket en läkare respektive sjukgymnast sammanlagt kan&lt;br&gt;få i offentlig ersättning under ett kalenderår. De privata vårdgivare som&lt;br&gt;i sina verksamheter har en stor andel åtgärder som ersätts med särskilt&lt;br&gt;arvode kan under ett år komma upp i betydligt högre årsersättning än&lt;br&gt;den som beräknats med takeffekt. Detta innebär bl.a. att landstingen har&lt;br&gt;svårt att påverka kostnadsutvecklingen inom denna del av hälso- och&lt;br&gt;sjukvården. Det bör också framhållas att det bland läkarna är relativt&lt;br&gt;stora skillnader mellan de olika specialiteterna, när det gäller antalet&lt;br&gt;åtgärder som berättigar till särskilt arvode. Den huvudsakliga effekten&lt;br&gt;av att infoga de särskilda åtgärderna under ersättningstaken är att lands-&lt;br&gt;tingen uppnår kostnadskontroll i de fall överenskommelse om vårdavtal&lt;br&gt;inte kan träffas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna om att inordna de särskilda arvodena i taxorna under&lt;br&gt;respektive ersättningstak föreslås träda i kraft fr.o.m. den 1 januari&lt;br&gt;1997. Denna tid är satt i avsikt att ge de privata vårdgivarna och lands-&lt;br&gt;tingen tid att träffa vårdavtal. Landstingen bör i första hand eftersträva&lt;br&gt;att träffa vårdavtal med de läkare och sjukgymnaster som har en sådan&lt;br&gt;inriktning av sin verksamhet att de i stor utsträckning kan debitera sär-&lt;br&gt;skilt arvode. På så sätt kan den kompetens som dessa vårdgivare besitter&lt;br&gt;tas tillvara och utnyttjas bättre för att tillgodose befolkningens behov av&lt;br&gt;sådan specialiserad vård. Dessa insatser motsvarar ofta sådana som inom&lt;br&gt;den offentliga vården ges på sjukhusens öppenvårdsmottagningar. Gen-&lt;br&gt;om vårdavtal kan samspelet mellan de olika vårdgivarna regleras, vilket&lt;br&gt;enligt regeringens mening också bör kunna medföra ett bättre&lt;br&gt;kapacitetsutnyttj ande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;72&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.9 Administrationen av ersättningarna till privata&lt;br&gt;vårdgivare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Ansvaret för administrationen av ersättningar&lt;br&gt;till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster skall överföras från&lt;br&gt;försäkringskassorna till landstingen fr.o.m. den 1 januari 1996.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En allmän försäkringskassa får dock även efter den 1 januari 1996&lt;br&gt;övergångsvis efter överenskommelse med sjukvårdshuvudmannen&lt;br&gt;sköta utbetalningar av läkarvårds- och sjukgymnastikersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: De resurser, som frigörs från försäk-&lt;br&gt;ringskassorna i samband med att ansvaret för administrationen av er-&lt;br&gt;sättningarna övergår till landstingen, bör föras över till landstingen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens överväganden: Tidigare konstruktion av er-&lt;br&gt;sättningssystemet för anslutna läkare och sjukgymnaster innebar att&lt;br&gt;försäkringskassan vid utbetalning av allmän sjukvårdsersättning till en&lt;br&gt;sjukvårdshuvudman drog av det belopp som motsvarade föregående års&lt;br&gt;utbetalda ersättningar till nämnda vårdgivare, som varit verksamma&lt;br&gt;inom huvudmannens geografiska område.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Under de senaste åren har dock ersättningarna till landstingen från den&lt;br&gt;allmänna sjukförsäkringen successivt minskat. Bl.a. detta bidrog till att&lt;br&gt;ansvaret för den direkta finansieringen av ersättningarna till privatprak-&lt;br&gt;tiserande specialister och sjukgymnaster fördes över till landstinget den&lt;br&gt;1 januari 1994. Syftet var vidare att tydliggöra kostnadsansvaret och att&lt;br&gt;ge landstingen större möjligheter att kontrollera kostnaderna. Enligt&lt;br&gt;lagarna om läkarvårdsersättning och ersättning för sjukgymnastik skall&lt;br&gt;dock allmän försäkringskassa för landstingets räkning administrera ut-&lt;br&gt;betalning av läkarvårds- och sjukgymnastikersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att fullfölja arbetet med att tydliggöra kostnadsansvaret och under-&lt;br&gt;lätta kostnadskontrollen anser regeringen att även ansvaret för adminis-&lt;br&gt;trationen av dessa ersättningar bör överföras från försäkringskassorna till&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen. En allmän försäkringskassa bör dock efter över-&lt;br&gt;enskommelse med sjukvårdshuvudmannen övergångsvis kunna handha&lt;br&gt;utbetalningarna av ersättningarna. Detta kan underlätta genomförandet&lt;br&gt;av förändringen för sjukvårdshuvudmännen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Representanter för staten och sjukvårdshuvudmännen har träffat en&lt;br&gt;överenskommelse om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.&lt;br&gt;för år 1995 (skr. 1994/95:141). I denna överenskommelse har parterna&lt;br&gt;också enats om att inriktningen bör vara att sjukvårdshuvudmännen&lt;br&gt;skall ta över administrationen fr.o.m. den 1 juli 1995 med möjlighet för&lt;br&gt;en huvudman att övergångsvis efter överenskommelse låta försäkrings-&lt;br&gt;kassa handha utbetalning av ersättning. Regeringen anser dock att över-&lt;br&gt;föringen bör ske vid årskiftet dvs. den 1 januari 1996, eftersom försäk-&lt;br&gt;ringskassorna bör ges en rimlig tid att avsluta denna verksamhet och&lt;br&gt;anpassa sina resurser efter de nya förhållandena. En senare överföring&lt;br&gt;ger också sjukvårdshuvudmännen mer tid att förbereda övertagandet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;73&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Överförandet av administrationen av ersättningarna kommer att inne- Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;bära ökade kostnader för landstingen samtidigt som vissa kostnader&lt;br&gt;faller bort från försäkringskassorna. Regeringen har för avsikt att uppta&lt;br&gt;överläggningar med företrädare för sjukvårdshuvudmännen i denna fråga&lt;br&gt;och återkomma med förslag till riksdagen vad avser resursfrågorna.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;5.10 Uppföljning och utvärdering&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;5.10.1 Verksamhetsuppföljning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Landstingen skall kunna kontrollera utbetal-&lt;br&gt;ningarna till de privatpraktiserande vårdgivare som har offentlig&lt;br&gt;finansiering enligt lagen om läkarvårdsersättning och lagen om er-&lt;br&gt;sättning för sjukgymnastik. För detta ändamål skall landstingen ha&lt;br&gt;rätt att ta del av berörda läkares och sjukgymnasters räkningsunder-&lt;br&gt;lag och andra uppgifter som behövs i kostnadsuppföljningen, dock&lt;br&gt;inte uppgifter som medför att enskilda patienters identitet röjs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Specialisttaxeutredningen förordade i&lt;br&gt;sitt betänkande Arvoden för vård hos privatpraktiserande läkare (SOU&lt;br&gt;1992:118) att kassorna skulle ges författningsenlig rätt att ta del av en&lt;br&gt;ansluten läkares patientjournal. Konstruktionen med ett normalarvode&lt;br&gt;per patientbesök för den huvudsakliga delen av en läkares verksamhet&lt;br&gt;medförde, menade man, krav på bättre möjligheter att följa upp läkarnas&lt;br&gt;ersättningsanspråk.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingen har i egenskap av finansiärer ett berättigat behov av att&lt;br&gt;kunna följa upp kostnaderna för den privata vården. Däremot bör inte&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmännen ges rätt att granska privata vårdgivares patient-&lt;br&gt;journaler. Detta skulle innebära att de privata vårdgivarnas sekretess&lt;br&gt;bröts vilket i sin tur skulle leda till ett alltför stort intrång i de enskilda&lt;br&gt;patienternas integritet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen och landstingen har i sina respektive roller gemensam-&lt;br&gt;ma intressen och samverkansbehov kring uppföljning, utvärdering och&lt;br&gt;kvalitetssäkring. Detta borde stimulera till samarbete i uppföljningsarbe-&lt;br&gt;tet och befrämja metodutvecklingen inom området. Riktade studier kan&lt;br&gt;t.ex. genomföras genom medverkan av styrelsens regionala enheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vid misstanke om att en läkare eller sjukgymnast tar ut för höga er-&lt;br&gt;sättningar, bör landstingen även fortsättningsvis ha möjlighet att sätta&lt;br&gt;ned den samlade läkarvårds- och sjukgymnastikersättningen som begärs&lt;br&gt;för viss tid till skäligt belopp, tills dess att ersättningsanspråken är&lt;br&gt;styrkta.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fortsättningsvis gäller också att de privata vårdgivarna skall medverka&lt;br&gt;till att den egna verksamheten kan följas upp och utvärderas. Detta&lt;br&gt;innebär att läkaren eller sjukgymnasten årligen till Socialstyrelsen och&lt;br&gt;landstinget skall lämna en redovisning med uppgifter om antalet patient-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;74&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;besök, medicinteknisk utrustning och vårdåtgärder.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5.10.2 Delegation för uppföljning&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Regeringens bedömning: En delegation skall tillsättas för att be-&lt;br&gt;döma vårdutbudet vad gäller specialistläkare och sjukgymnaster i&lt;br&gt;öppenvård i förhållande till resurser och vårdbehov. Delegationen&lt;br&gt;bör verka till utgången av år 1997.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens bedömning: Landstingen är både hälso- och&lt;br&gt;sjukvårdens finansiär och den största producenten av hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdstjänster. Den privata öppenvården utgör därmed en liten del av det&lt;br&gt;totala vårdutbudet. Förhållandet mellan offentliga och privata vårdgivare&lt;br&gt;är på de flesta håll i landet gott. En viss ömsesidig misstro och ett kon-&lt;br&gt;kurrensförhållande som verkar negativt kan dock skönjas. Regeringen&lt;br&gt;har därför tidigare framhållit att vårdens tillgänglighet, kvalitet och&lt;br&gt;kostnadseffektivitet är det som bör sättas i förgrunden vid val av vård-&lt;br&gt;givare. Vidare bidrar olika driftformer till att öka de enskildas valmöj-&lt;br&gt;ligheter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att så långt möjligt överbrygga de motsättningar som kan finnas&lt;br&gt;mellan offentligt och privat driven hälso- och sjukvård kommer sam-&lt;br&gt;verkansorgan att inrättas inom varje landstingsområde, med representan-&lt;br&gt;ter för landstinget och företrädare för de privata vårdgivarna. Samver-&lt;br&gt;kansorganet skall bl.a. analysera landstingets behov av olika specialister&lt;br&gt;och sjukgymnaster i öppenvård och yttra sig om ansökningar om vård-&lt;br&gt;eller samverkansavtal inför landstingets beslut.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En uppföljning bör dock ske på nationell nivå av effekterna av nu&lt;br&gt;föreslagna åtgärder. Detta bör ske i form av att en delegation inrättas&lt;br&gt;och som verkar till utgången av år 1997. Delegationen bör följa utveck-&lt;br&gt;lingen av vårdutbudet i respektive landsting samt alternativa driftformer&lt;br&gt;inom hälso- och sjukvården. En uppföljning bör också göras av hur de&lt;br&gt;regionala samverkansorgan, som avses inrättas, fungerar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vidare bör delegationen närmare granska effekterna av de etableringar&lt;br&gt;som tillkommit till följd av de ersättningsbestämmelser som trädde i&lt;br&gt;kraft den 1 januari 1994. Uppgifter visar att nyetableringarna varit om-&lt;br&gt;fattande i vissa delar av landet, särskilt i storstadsområdena. Fördelning-&lt;br&gt;en av läkar- och sjukgymnastresurser synes därför vara mycket ojämn&lt;br&gt;och anses inte stå i relation till vårdbehoven. I och med att delegationen&lt;br&gt;kommer att verka under drygt två år kommer effekterna av tidigare&lt;br&gt;föreslagna skärpningar i lag om läkarvårds- och sjukgymnastikersättning&lt;br&gt;att kunna vägas in i den totala bedömningen av hur fördelningen av&lt;br&gt;läkar- och sjukgymnastresurser återspeglar vårdbehoven. Den tillsatta&lt;br&gt;delegationen bör under denna tid kunna medverka till att öka möjlig-&lt;br&gt;heterna för landstingen att uppnå balans i vårdutbudet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I propositionen har vi tidigare föreslagit att ersättningen för de åtgärd-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;75&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;er som berättigar till s.k. särskilda arvoden skall inordnas under årser-&lt;br&gt;sättningstaken både vad gäller läkarvård och sjukgymnastik fr.o.m. den&lt;br&gt;1 januari 1997. Ambitionen bör vara att vårdavtal upprättas mellan&lt;br&gt;landstinget och den private vårdgivaren. Delegationen bör på en över-&lt;br&gt;gripande nivå bistå i detta arbete genom metodutveckling och stöd.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om delegationen konstaterar att det finns en viss överkapacitet inom&lt;br&gt;vissa områden som inte kan lösas genom lokala initiativ, skall den upp-&lt;br&gt;märksamma regering och riksdag på detta. Regeringen kan i sådana fall&lt;br&gt;återkomma till riksdagen med förslag till ytterligare åtgärder för att&lt;br&gt;landstingen skall kunna uppfylla sitt ansvar enligt hälso- och sjukvårds-&lt;br&gt;lagen, om att ge alla en god vård på lika villkor och där skilda drift-&lt;br&gt;former ökar de enskildas valfrihet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;De nu föreslagna åtgärderna vad gäller samverkansorgan och nationell&lt;br&gt;delegation, liksom de intentioner som i övrigt framförts i denna proposi-&lt;br&gt;tion, kommer inte att påverka Socialstyrelsens uppföljningsansvar. En av&lt;br&gt;Socialstyrelsens främsta uppgifter är att utöva tillsyn över hälso- och&lt;br&gt;sjukvården i landet genom att följa upp och utvärdera den verksamhet&lt;br&gt;som landsting, konummer och enskilda vårdgivare bedriver. Denna till-&lt;br&gt;syn skall när det gäller hälso- och sjukvården utövas enligt de intentio-&lt;br&gt;ner som finns fastställda i hälso- och sjukvårdslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Att följa upp och värdera effekterna av de förslag som regeringen&lt;br&gt;lägger fram för riksdagens prövning i denna proposition om primärvård&lt;br&gt;och privata vårdgivare m.m. kommer att vara centrala inslag i styrelsens&lt;br&gt;framtida arbete med tillsyn och kvalitetssäkring. Detta gäller såväl&lt;br&gt;effekterna på primärvården och de privata vårdgivarna som på hälso-&lt;br&gt;och sjukvården i stort. Även förslagens ekonomiska konsekvenser lik-&lt;br&gt;som effekter för den enskilde kommer att behöva följas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även Konkurrensverket har till uppgift att främja en effektiv konkur-&lt;br&gt;rens inom såväl privat som offentlig verksamhet samt analysera effekter&lt;br&gt;på konkurrensen av nya och befintliga offentliga regleringar och vid&lt;br&gt;behov föreslå förändringar. Detta innebär att Konkurrensverket också&lt;br&gt;har till uppgift att lämna förslag till ändringar om intentionerna i nu&lt;br&gt;framlagda proposition inte i tillräcklig utsträckning leder till producent-&lt;br&gt;och konkurrensneutralitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;6 Förordningsändringar&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Regeringen avser att analysera effekterna av de fr.o.m. den 1 juli 1994&lt;br&gt;gällande ersättningsbestämmelserna för de privata läkarspecialistema&lt;br&gt;och sjukgymnasterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vissa brister har uppmärksammats i de nuvarande taxorna. Det har&lt;br&gt;bl.a. uppmärksammats att olika läkarspecialiteter ersätts olika mycket&lt;br&gt;för samma typ av åtgärder. Kostnadseffekterna av de nya taxebestäm-&lt;br&gt;melsema kan också behöva analyseras ytterligare.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen har därför för avsikt att under senare delen av våren se&lt;br&gt;över de förordningar som reglerar ersättningsnivåerna till de privata&lt;br&gt;specialisterna och sjukgymnasterna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;76&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;7 Behörighetslagen m.m.&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.1 Föreskrifter om legitimation för sjuksköterskor med&lt;br&gt;utbildning inom diagnostisk radiologi&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: De studerande som går igenom treårig utbild-&lt;br&gt;ning med inriktning mot diagnostisk radiologi skall under en över-&lt;br&gt;gångsperiod på ansökan få legitimation som sjuksköterska enligt&lt;br&gt;äldre bestämmelser. En föreskrift om detta bör tas in i lagen&lt;br&gt;(1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården&lt;br&gt;m.m. som en övergångsbestämmelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: Sedan början av 1980-talet har ut-&lt;br&gt;bildningen till sjuksköterska skett inom den kommunala högskolans hälso-&lt;br&gt;och sjukvårdslinje. De studerande har kunnat välja att utbilda sig inom&lt;br&gt;sex olika inriktningar, vilka samtliga ledde fram till legitimation som&lt;br&gt;sjuksköterska. En av inriktningarna var diagnostisk radiologi. Denna&lt;br&gt;utbildning avsåg att leda till verksamhet som röntgensjuksköterska. På&lt;br&gt;grund av svårigheter att rekrytera studerande till derrna inriktning be-&lt;br&gt;slutade högskolemyndigheterna år 1987 att vid sidan av inriktningen på&lt;br&gt;försök påbörja en direktutbildning omfattande drygt tre år och som av-&lt;br&gt;sågs leda fram till motsvarande yrkesverksamhet. Studerande som gått&lt;br&gt;igenom nämnda försöksutbildning fick legitimation som sjuksköterska&lt;br&gt;enligt samma regler som gällde för hälso- och sjukvårdslinjens sex in-&lt;br&gt;riktningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Fr.o.m. den 1 juli 1993 har en ny treårig sjuksköterskeutbildning med&lt;br&gt;inriktning mot allmän hälso- och sjukvård ersatt hälso- och sjukvårdslin-&lt;br&gt;jen. Studerande som påbörjat sin utbildning enligt den äldre utbildnings-&lt;br&gt;ordningen före den 1 juli 1993 äger dock rätt att få legitimation som&lt;br&gt;sjuksköterska enligt denna ordning. Enligt den nya utbildningsordningen&lt;br&gt;avses behovet av specialistkunnande inom olika områden i fortsättning-&lt;br&gt;en lösas genom särskilda vidareutbildningar.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdförbundet SHSTF har i skrivelse till Socialdepartementet tagit upp&lt;br&gt;frågor om hur yrke sfunktionen för sjuksköterskor med inriktningen diag-&lt;br&gt;nostisk radiologi skall se ut i framtiden och hur yrket skall vara reglerat&lt;br&gt;samt begärt att frågan om legitimation för studerande som efter den 1&lt;br&gt;juli 1993 påbörjat en direktutbildning till sjuksköterska med nämnda&lt;br&gt;inriktning snarast skall lösas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Socialstyrelsen och Landstingsförbundet har yttrat sig över framställ-&lt;br&gt;ningen och förordat att den överlämnas till 1994 års Behörighetskom-&lt;br&gt;mitté för beaktande i utredningsarbetet. Landstingsförbundet har dess-&lt;br&gt;utom förordat att direktutbildningen för sjuksköterskor med inriktning&lt;br&gt;mot diagnostisk radiologi fortsätter i avvaktan på kommitténs ställnings-&lt;br&gt;taganden och att studerande som efter den 1 juli 1993 påbörjar och&lt;br&gt;slutför en sådan utbildning skall ha rätt till legitimation som sjuksköter-&lt;br&gt;ska enligt vad som gällde tidigare. Förbundet har pekat på risken för en&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 195&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;77&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;brist på utbildade sjuksköterskor inom röntgenvården om det uppstår ett&lt;br&gt;avbrott i utbildningen av sådana sjuksköterskor.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Företrädare för radiologutbildningen och röntgensjukvården i landet&lt;br&gt;har i skrivelse till departementet framfört liknande farhågor och begärt&lt;br&gt;att åtgärder vidtas för att göra det möjligt att direktutbildningen till rönt-&lt;br&gt;gensjuksköterska fortsätter till dess beslut fattats om hur yrkesfunktio-&lt;br&gt;nen skall vara utformad i framtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vårdförbundet SHSTFs framställning i vad avser den framtida utform-&lt;br&gt;ningen och regleringen av yrkesfunktionen för sjuksköterskor med in-&lt;br&gt;riktning mot diagnostisk radiologi har den 18 januari i år överlämnats&lt;br&gt;till 1994 års Behörighetskommitté för övervägande. Kommittén skall&lt;br&gt;enligt sina direktiv före utgången av år 1995 lägga fram förslag i frågor&lt;br&gt;om hur den rättsliga regleringen av yrken inom framför allt hälso- och&lt;br&gt;sjukvården skall vara utformad i framtiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen delar de synpunkter som framförts om vikten av att rönt-&lt;br&gt;gensjukvårdens behov av kompetent sköterskepersonal säkerställs genom&lt;br&gt;en fortsatt utbildning. I avvaktan på Behörighetskommitténs förslag&lt;br&gt;anser vi därför att garantier bör skapas för att utbildningen av sjukskö-&lt;br&gt;terskor med inriktning mot diagnostisk radiologi fortgår. En förutsätt-&lt;br&gt;ning för att så skall kunna ske är att de studerande som efter den 1 juli&lt;br&gt;1993 går igenom en direktutbildning med inriktning mot diagnostisk&lt;br&gt;radiologi skall kunna få legitimation som sjuksköterska enligt tidigare&lt;br&gt;ordning. Vi föreslår därför att en övergångsbestämmelse införs i be-&lt;br&gt;hörighetslagen av den innebörden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;7.2 Vissa följdändringar i behörighetslagen m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Regeringens förslag: Bestämmelser rörande optiker respektive tand-&lt;br&gt;läkare anpassas till de förändrade reglerna avseende utbildningen till&lt;br&gt;dessa yrken. Socialstyrelsen ges möjlighet att meddela särskilt för-&lt;br&gt;ordnande att utöva tandläkaryrket hos en privatpraktiserande tand-&lt;br&gt;läkare för den som inte har legitimation för yrket.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Skälen för regeringens förslag: En ny utbildning på högskolenivå&lt;br&gt;som leder fram till optikerexamen infördes den 1 juli 1994 (förordning-&lt;br&gt;en [1994:1101] om ändring i högskoleförordningen [1993:1100]). Den&lt;br&gt;nya benämningen optikerexamen bör anges i 2 § behörighetslagen som&lt;br&gt;den legitimationsgrundande utbildningen för optiker.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt övergångsbestämmelser till ändringen i högskoleförordningen&lt;br&gt;uppnår den som fullgjort äldre utbildning till glasögonoptiker och gått&lt;br&gt;igenom viss kompletterande utbildning optikerexamen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Tandläkarnas grundutbildning har förlängts från nio till tio terminer&lt;br&gt;med en samtidig avveckling av den ettåriga allmäntjänstgöringen, AT,&lt;br&gt;som hittills legat till grund för legitimation som tandläkare (jfr. prop.&lt;br&gt;1993/94:100 bil. 9, bet. 1993/94:FiU20, rskr. 1993/94:456 samt prop.&lt;br&gt;1994/95:100 bil. 9). Ändringen föranleder att det i 2 § behörighetslagen&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;78&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;föreskrivna kravet på fullgörande av praktisk tjänstgöring (allmäntjänst-&lt;br&gt;göring) tas bort.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt övergångsbestämmelser till ändringen (SFS 1994:1101) i hög-&lt;br&gt;skoleförordningen har den som påbörjat en utbildning till tandläkare&lt;br&gt;före den 1 juli 1994 rätt att få examen enligt äldre bestämmelser intill&lt;br&gt;utgången av år 1998. För den som har sådan examen med kortare ut-&lt;br&gt;bildningstid bör det även i fortsättningen krävas allmäntjänstgöring. En&lt;br&gt;övergångsbestämmelse om detta skall därför tas in i ändringslagen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Som redovisats i prop. 1994/95:100 bil. 9 måste de universitet och&lt;br&gt;högskolor som anordnar tandläkarutbildning på grund av brist på AT-&lt;br&gt;platser redan under hösten 1995 anordna en tionde termin för de studer-&lt;br&gt;ande som annars skulle ha avlagt tandläkarexamen enligt den gamla&lt;br&gt;studieordningen. De odontologiska fakulteterna vid universiteten i&lt;br&gt;Umeå, Göteborg och Lund samt Karolinska institutet har i anledning&lt;br&gt;härav anhållit om att tandläkarstuderandena ges en utökad möjlighet till&lt;br&gt;klinisk träning och kontakt med tandvårdsorganisationen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Behörig att utöva yrke som tandläkare är den som har legitimation för&lt;br&gt;yrket. Den som inte har sådan legitimation kan med stöd av 6 § be-&lt;br&gt;hörighetslagen få ett särskilt förordnande att utöva yrket. Förordnandet&lt;br&gt;meddelas av Socialstyrelsen. Sådant förordnande kan dock bara avse&lt;br&gt;verksamhet inom den offentliga tandvårdsorganisationen eftersom endast&lt;br&gt;den som har legitimation som tandläkare enligt samma bestämmelse får&lt;br&gt;bedriva enskild tandläkarverksamhet. Om sistnämnda krav tas bort&lt;br&gt;skulle dock Socialstyrelsen med stöd av nämnda bestämmelse kunna&lt;br&gt;meddela ett särskilt förordnande att utöva tandläkaryrket även inom&lt;br&gt;ramen för t.ex. en praktikplats hos en privat tandläkare. Vid denna pröv-&lt;br&gt;ning skall Socialstyrelsen se till att såväl den studerande som tandläkar-&lt;br&gt;en uppfyller de krav som måste ställas. I samband med denna ändring&lt;br&gt;bör ordet &amp;quot;enskild&amp;quot; av språkliga skäl bytas ut mot &amp;quot;privat&amp;quot;.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt en bestämmelse i tandvårdslagen (1985:125) skall bl.a. tand-&lt;br&gt;läkare under allmäntjänstgöring förordnas för viss tid. Eftersom kravet&lt;br&gt;på allmäntjänstgöring tas bort bör även nämnda bestämmelse ändras.&lt;br&gt;Förordnande för viss tid bör dock fortfarande ske för den som har tand-&lt;br&gt;läkarexamen enligt äldre bestämmelser och därför skall fullgöra allmän-&lt;br&gt;tjänstgöring för att få legitimation.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;8 Författningskommentar&lt;/h2&gt;
&lt;h3&gt;8.1 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen&lt;br&gt;(1982:763)&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;2a§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns vissa krav på såväl offentlig som privat hälso- och&lt;br&gt;sjukvård föreskrivna. Första stycket ändras inte. Ett av kraven i detta&lt;br&gt;stycke är att hälso- och sjukvården skall bygga på respekt för patientens&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;79&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;självbestämmande och integritet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt andra stycket, som i denna del är oförändrat, skall vården så&lt;br&gt;långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.&lt;br&gt;Till detta läggs ett nytt krav som ytterligare förstärker patientens själv-&lt;br&gt;bestämmanderätt. Frågan har behandlats i avsnitt 5.2.2.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nya föreskriften skall patientens val av behandling vara&lt;br&gt;avgörande när det finns flera möjliga behandlingsalternativ. Med att&lt;br&gt;flera behandlingsalternativ är möjliga avses främst att det finns flera sätt&lt;br&gt;att behandla patienten som alla ligger inom ramen för vad som anses stå&lt;br&gt;i överensstämmelse med vetenskap eller beprövad erfarenhet och som&lt;br&gt;sjukvårdshuvudmannen eller vårdgivaren normalt tillhandahåller. Vidare&lt;br&gt;avses att behandlingsalternativen skall vara ekonomiskt försvarbara med&lt;br&gt;hänsyn till den sjukdom eller skada som är i fråga. Olika synpunkter&lt;br&gt;måste i det hänseendet kunna anläggas om det rör sig om ett livshotan-&lt;br&gt;de sjukdomstillstånd eller om en mera bagatellartad åkomma.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Om hälso- och sjukvårdspersonalen har en annan uppfattning än&lt;br&gt;patienten när det gäller frågan om olika behandlingar är möjliga måste&lt;br&gt;personalens yrkesmässiga bedömning gå före. Patienten kan i en sådan&lt;br&gt;situation acceptera bedömningen eller vägra att gå med på den föreslag-&lt;br&gt;na behandlingen. Patienten har naturligtvis samma möjligheter som&lt;br&gt;annars vid missnöje med vården eller klagomål på vårdpersonalen.&lt;br&gt;Patienten kan t.ex. vända sig till förtroendenämnden eller motsvarande&lt;br&gt;instans inom landstinget eller till Socialstyrelsen eller HSAN.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För att patienten skall kunna välja behandling krävs information om&lt;br&gt;hälsotillståndet och om de behandlingsmöjligheter som står till buds. En&lt;br&gt;föreskrift om att sådana upplysningar skall lämnas till patienten finns i&lt;br&gt;paragrafens tredje stycke som är oförändrat.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;5§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens första stycke anges betydelsen av begreppen sluten respek-&lt;br&gt;tive öppen vård. Paragrafen ändras inte i denna del. Som en nyhet anges&lt;br&gt;däremot uppgifterna för den del av hälso- och sjukvården som benämns&lt;br&gt;primärvård. Frågan har behandlats i avsnitt 5.4.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvården anges lagtekniskt som en del av landstingens och de&lt;br&gt;landstingsfria kommunernas hälso- och sjukvård. Detta innebär inte att&lt;br&gt;primärvården enbart består av landstingets hälso- och sjukvårdspersonal.&lt;br&gt;Primärvården är inte i första hand ett organisatoriskt begrepp. I primär-&lt;br&gt;vården kan ingå även privata vårdgivare med den inriktning som anges&lt;br&gt;som primärvårdens uppgifter. Landstinget kan med stöd av 3 § tredje&lt;br&gt;stycket denna lag sluta avtal med annan om att utföra de uppgifter som&lt;br&gt;landstinget ansvarar för.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Primärvårdens skall enligt bestämmelsen svara för befolkningens be-&lt;br&gt;hov av grundläggande vård och behandling m.m. Detta skall ske utan&lt;br&gt;avgränsning vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper. I primär-&lt;br&gt;vården skall således inte finnas särskilda specialiteter för olika sjukdom-&lt;br&gt;ar eller kroppsdelar. Ansvarsområdet gäller sådana åtgärder där det inte&lt;br&gt;finns behov av sjukhusens medicinska och tekniska resurser eller annan&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;80&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;särskild kompetens. I detta ligger bl.a. patienternas behov av undersök-&lt;br&gt;ningar och vård hos andra läkarspecialiteter och andra yrkesgrupper&lt;br&gt;inom vården. Avgränsningen innebär inte att patienten måste bli inlagd&lt;br&gt;på sjukhuset.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Även andra stycket i paragrafen ändras. I detta stycke har sedan den 1&lt;br&gt;januari 1994 funnits en bestämmelse om att landstinget skall organisera&lt;br&gt;den öppna vården på visst sätt, nämligen så att alla som är bosatta inom&lt;br&gt;landstinget får tillgång till och kan välja en husläkare. Landstingets&lt;br&gt;skyldighet i detta hänseende inträder dock, enligt en övergångsbestäm-&lt;br&gt;melse, inte fullt ut förrän vid utgången av år 1995.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i andra stycket innebär att landstingen åter har frihet att&lt;br&gt;organisera den öppna vården på annat sätt än med husläkare. De lands-&lt;br&gt;ting som ännu inte infört husläkare i sin öppenvård behöver inte heller&lt;br&gt;göra så. Om ett landsting å andra sidan anser att husläkarorganisationen&lt;br&gt;är lämplig finns inget som hindrar landstinget från att fortsätta med&lt;br&gt;denna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den nya bestämmelsen innebär att landstinget har ett ansvar för att&lt;br&gt;hela dess befolkning både får tillgång till läkare i primärvården och att&lt;br&gt;det finns möjlighet att genom ett val få en fast läkarkontakt. Hur orga-&lt;br&gt;nisationen närmare skall se ut och hur valet av en fast läkarkontakt skall&lt;br&gt;ske anges inte. Det är landstingets sak att avgöra dessa frågor. Det säger&lt;br&gt;sig självt att valmöjligheten rent faktiskt kan vara begränsad på olika&lt;br&gt;sätt, t.ex. i glesare bebyggda delar av landet eller för den som vill ha en&lt;br&gt;läkarkontakt nära hemmet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Landstingen får också själva bestämma benämningen på dessa läkare.&lt;br&gt;De kan kallas primärvårdsläkare, husläkare, familjeläkare, distriktsläkare&lt;br&gt;eller något annat. Läkarna kan vara såväl offentligt anställda som privat-&lt;br&gt;praktiserande.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Den fasta läkarkontakten i primärvården skall vara specialist i allmän-&lt;br&gt;medicin. Kravet på sådan specialistkompetens hänger samman med&lt;br&gt;primärvårdens ansvar för grundläggande vård m.m. utan avgränsning&lt;br&gt;vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper. I den mån det behövs&lt;br&gt;t.ex. särskilda barnläkare kan dessa ges en konsultroll.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ett undantag från kravet på specialistkompetens i allmänmedicin följer&lt;br&gt;av punkt 2 i övergångsbestämmelserna. Läkare som inte har sådan spe-&lt;br&gt;cialistkompetens men som vid en tidigare prövning befunnits ha en&lt;br&gt;kompetens som i allt väsentlig motsvarar de krav som bör ställas på&lt;br&gt;läkare i primärvården skall anses uppfylla kravet på specialistkompetens&lt;br&gt;i allmänmedicin. För de läkare som har en tidsbegränsad dispens från&lt;br&gt;specialistkravet i lagen om husläkare bör detta dock gälla endast under&lt;br&gt;dispenstiden.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns bestämmelser om landstingets planering av sin hälso-&lt;br&gt;och sjukvård. Enligt förarbetena skall syftet med landstingets planering&lt;br&gt;vara att tillgodose behovet av hälso- och sjukvård hos dem, för vilka&lt;br&gt;landstinget har en skyldighet att tillhandahålla sådan vård (prop.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;81&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;1981/82:97 s. 122). Endast andra stycket ändras.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt den nya bestämmelsen skall landstingets planering avse även&lt;br&gt;den hälso- och sjukvård som erbjuds av privata och andra vårdgivare.&lt;br&gt;Redan tidigare gällde att landstinget vid planeringen skulle ta hänsyn till&lt;br&gt;den hälso- och sjukvård som erbjuds av annan. Med annan avsågs t.ex.&lt;br&gt;privata vårdinrättningar, privatpraktiserande läkare, skolhälsovård, före-&lt;br&gt;tagshälsovård och Riksförsäkringsverkets sjukhus (prop. 1981/82:97 s.&lt;br&gt;122f.). Ändringen innebär således endast att de privata vårdgivarna&lt;br&gt;anges särskilt i paragrafen. Med privata vårdgivare avses såväl enskilda&lt;br&gt;privatpraktiserande vårdgivare som personalkooperativ och företag i&lt;br&gt;olika verksamhetsformer på hälso- och sjukvårdsområdet.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;8§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns bestämmelser om landstingets samverkan med andra&lt;br&gt;i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården. Ändringen&lt;br&gt;innebär endast att ordet enskilda byts mot privata vårdgivare. Detta är i&lt;br&gt;sak inte av någon betydelse eftersom det med enskilda avsetts i huvud-&lt;br&gt;sak privata vårdgivare av olika slag (prop. 1981/82:97 s. 124).&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;13 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns dels den grundläggande bestämmelsen om att det i&lt;br&gt;hälso- och sjukvården skall finnas den personal som behövs för att med-&lt;br&gt;dela god vård, dels bestämmelser om utseende av patientansvarig läkare&lt;br&gt;vid vissa enheter. Enligt tillägget skall i primärvården den läkare som&lt;br&gt;patienten valt som sin fasta läkarkontakt ha de uppgifter som en patient-&lt;br&gt;ansvarig läkare annars har (jfr. 14 §).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Uppgiften att vara patientansvarig läkare innebär en skyldighet att&lt;br&gt;etablera en så nära kontakt med patienten som dennes situation kräver&lt;br&gt;(prop. 1989/90:81 s. 45). Patientansvaret innebär att läkaren skall svara&lt;br&gt;för att patienten undersöks så att en säker diagnos kan ställas och att&lt;br&gt;patienten får den medicinska vård och behandling som hans eller hennes&lt;br&gt;tillstånd fordrar. Läkaren skall också samordna de undersöknings- och&lt;br&gt;behandlingsåtgärder som vidtas. I uppgifterna ingår vidare att informera&lt;br&gt;patienten om dennes hälsotillstånd och om behandlingsmöjligheterna&lt;br&gt;och om vilken av dessa läkaren anser vara bäst för patienten (jfr. 2 a §).&lt;br&gt;En viktig uppgift här är att se till att patienten får en reell möjlighet att&lt;br&gt;samråda om och påverka vården och behandlingen. Om även andra&lt;br&gt;vårdgivare deltar i undersökningar och behandlingar av patienten är det&lt;br&gt;den fasta läkarkontakten som har huvudansvaret för att patienten infor-&lt;br&gt;meras om åtgärderna. Läkaren skall dock själv i så stor utsträckning&lt;br&gt;som möjligt ta emot patienten vid planerade återbesök och även då&lt;br&gt;patienten i övrigt återkommer.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Vilka uppgifter utöver de nyss nämnda som den valde primärvårds-&lt;br&gt;läkaren också skall ansvara för bör landstinget och läkarna komma över-&lt;br&gt;ens om i t.ex. anställnings- eller vårdavtal.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;82&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;14 § &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Eftersom den särskilda bestämmelsen i 5 § om husläkare ändras, bör&lt;br&gt;benämningen husläkare i denna paragraf också tas bort. Enligt förslaget&lt;br&gt;skall landstingen inte heller i fortsättningen behöva ha chefsöverläkare i&lt;br&gt;primärvården. Bestämmelserna är i övrigt oförändrade. Frågan om det&lt;br&gt;även fortsättningsvis skall vara obligatoriskt med chefsöverläkare vid&lt;br&gt;vissa enheter eller om ledningsansvaret bör utformas på något annat sätt&lt;br&gt;utvärderas för närvarande av Socialstyrelsen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;20 och 21 §§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Dessa ändringar motsvaras av ändringarna i 7 och 8 §§.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ikraftträdande m.m.&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. Några övergångs-&lt;br&gt;bestämmelser har inte ansetts behövliga med ett undantag. Detta undan-&lt;br&gt;tag i punkten 2 har kommenterats i anslutning till 5 §.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;9.2 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1993:588)&lt;br&gt;om husläkare&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förslaget innebär att lagen skall upphöra att gälla vid utgången av år&lt;br&gt;1995 (jfr. avsnitt 5.1). Lagen gäller dock fortfarande när det gäller för-&lt;br&gt;hållanden som hänför sig till den tid under vilken lagen varit i kraft.&lt;br&gt;Det kan gälla t.ex. ersättning till en husläkare som ännu inte reglerats.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Övergångsbestämmelser när det gäller vissa offentliganställda och&lt;br&gt;privatpraktiserande läkare enligt den upphävda lagen finns i övergångs-&lt;br&gt;bestämmelserna till förslagen om ändring i hälso- och sjukvårdslagen,&lt;br&gt;lagen om läkarvårdsersättning respektive lagen om försöksverksamhet&lt;br&gt;med kommunal primärvård.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1651) om&lt;br&gt;läkarvårdsersättning&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;&amp;gt;§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i första meningen innebär endast att primärvården som en del&lt;br&gt;av den öppna vården lyfts fram. Privatpraktiserande specialister i all-&lt;br&gt;mänmedicin kan verka inom primärvården.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I övrigt ändras paragrafen endast på så sätt att hänvisningen till den&lt;br&gt;särskilda lagen om husläkare tas bort.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;3§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen tillförs ett nytt andra stycke. Enligt detta gäller ett krav på&lt;br&gt;remiss för att få läkarvårdsersättning om landstinget har motsvarande&lt;br&gt;krav i den egna organisationen för motsvarande vård. Det är således&lt;br&gt;landstinget som avgör om remiss för besök hos t.ex. någon viss speciali-&lt;br&gt;&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;83&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;tet är befogad. Bestämmelsen innebär inte något krav på landstinget att Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;besluta om remisskrav. Om landstinget inför sådana regler bör dock&lt;br&gt;motsvarande krav ställas såvitt gäller de privatpraktiserande specialister-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;na.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen om vilken försäkringskassa som avses i lagen behövs inte&lt;br&gt;längre (jfr. 6 § andra stycket). I paragrafen tas därför denna del bort.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;6 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Paragrafens första stycke är oförändrat. Enligt ändringen i andra stycket&lt;br&gt;är det inte längre en obligatorisk uppgift för försäkringskassan att för&lt;br&gt;landstingets räkning administrera utbetalning av läkarvårdsersättning.&lt;br&gt;Detta blir i stället i första hand en uppgift för landstinget. Enligt be-&lt;br&gt;stämmelsen får dock en allmän försäkringskassa även i fortsättningen ha&lt;br&gt;hand om utbetalningen. För detta krävs dock en överenskommelse med&lt;br&gt;landstinget. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 5.9.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelsen i andra stycket behövs eftersom en försäkringskassa&lt;br&gt;enligt 18 kap. 5 § lagen om allmän försäkring, AFL, inte utan lagstöd&lt;br&gt;får bedriva annan verksamhet än som anges i AFL eller i bestämmelse&lt;br&gt;som har utfärdats med stöd av AFL. Att landstinget inom ramen för sina&lt;br&gt;befogenheter enligt kommunallagen (1991:900) kan låta även annan&lt;br&gt;delta i administrationen av utbetalningarna behöver däremot inte särskilt&lt;br&gt;anges.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen ändras endast i andra stycket på så sätt att undantaget för&lt;br&gt;läkare med specialistkompetens enbart i allmänmedicin tas bort. Det&lt;br&gt;betyder att läkare med sådan specialistkompetens kan vara verksamma&lt;br&gt;mot läkarvårdsersättning. Samtliga krav i lagen måste naturligtvis vara&lt;br&gt;uppfyllda. Vissa regler som företrädesvis gäller specialister i allmän-&lt;br&gt;medicin finns i övergångsbestämmelserna.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;9§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Enligt paragrafens nya andra stycke lämnas inte läkarvårdsersättning till&lt;br&gt;en läkare som vid vårdtillfället har fyllt sextiofem år. Bakgrunden till&lt;br&gt;bestämmelsen har redovisats i avsnitt 5.7.3. Ålderskravet kan, liksom&lt;br&gt;lagen i övrigt, ersättas genom ett vårdavtal mellan läkaren och lands-&lt;br&gt;tinget. Bestämmelsen innebär således inte något hinder mot vårdavtal&lt;br&gt;med läkare som uppnått nyss nämnda ålder. Särskilt i de fall landstinget&lt;br&gt;har en generös inställning när det gäller möjligheten för landstingsan-&lt;br&gt;ställda läkare som så önskar att fortsätta arbeta även efter sextiofem år,&lt;br&gt;bör sådana vårdavtal ingås med privatpraktiker som har motsvarande&lt;br&gt;önskemål. Landstinget bör i sin bedömning vidare ta erforderlig hänsyn&lt;br&gt;till att pågående behandlingar inte avbryts&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 4 i övergångsbestämmelserna finns en regel som också avser&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;84&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;ålderskravet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;16 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen anges grunderna för beräkning av de olika arvodesnivåemas&lt;br&gt;storlek. Ändringen innebär vissa preciseringar av vad som är att anse&lt;br&gt;som enkelt arvode.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enkelt arvode är, liksom hittills, ett lägre arvode för enklare undersök-&lt;br&gt;ningar och behandlingar som utförs av läkaren eller under dennes över-&lt;br&gt;inseende. Enligt det nya tillägget skall med enkelt arvode även ersättas&lt;br&gt;undersökningar och behandlingar som ligger utanför den vanliga verk-&lt;br&gt;samheten inom läkarens specialitet.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;17 §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns bestämmelser om årsersättning, reducerad ersättning&lt;br&gt;och ersättningstak. Undantaget för särskilt arvode vid takberäkningama&lt;br&gt;tas bort eftersom sådant arvode skall ingå i dessa ersättningsgränser. En&lt;br&gt;viss övergångstid för denna ändring följer av övergångsbestämmelserna.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt 8 § denna lag skall en läkare senast ett år efter det att verksam-&lt;br&gt;heten påbörjades bedriva sin verksamhet på heltid. Vid sidan av det&lt;br&gt;första året kan kortare tid medges om läkaren till följd av sjukdom eller&lt;br&gt;vård av barn inte bedriver verksamheten på heltid. Med heltidsverksam&lt;br&gt;avses att läkaren arbetar minst 35 timmar per vecka i genomsnitt eller&lt;br&gt;har arbetat minst denna tid under en tolvmånadersperiod under de senas-&lt;br&gt;te två åren. Enligt den nya sista meningen i denna paragrafs första styc-&lt;br&gt;ke skall årsersättningen och ersättningstaket reduceras om läkaren inte&lt;br&gt;bedriver sin verksamhet på heltid. Reduceringen skall ske i skälig om-&lt;br&gt;fattning. Vad som är skälig omfattning varierar i viss utsträckning mel-&lt;br&gt;lan olika specialiteter. Det måste bl.a. tas hänsyn till fördelningen mel-&lt;br&gt;lan fasta och rörliga kostnader. Preciseringar i detta hänseende kan gör-&lt;br&gt;as i verkställighetsföreskrifter.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i andra stycket är endast en redaktionell följd av ändringen&lt;br&gt;i 23 §.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;19 a §&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om läkarnas uppgiftsskyl-&lt;br&gt;dighet för att landstinget skall kunna bedöma ersättningskravet. Skälen&lt;br&gt;för förslaget har redovisats i avsnitt 5.10.1.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;En läkare som begär läkarvårdsersättning har i princip att styrka sin&lt;br&gt;rätt till sådan ersättning. Om läkaren inte på ett godtagbart sätt kan visa&lt;br&gt;att han eller hon har utfört de åtgärder för vilka läkarvårdsersättning&lt;br&gt;begärs, får landstinget naturligtvis vägra att betala. För detta behövs&lt;br&gt;ingen bestämmelse (jfr. prop. 1993/94:75 s. 89). Kraven på läkaren när&lt;br&gt;det gäller att styrka sin rätt till läkarvårdsersättning preciseras på så sätt&lt;br&gt;att det anges att läkaren skall lämna landstinget de uppgifter som be-&lt;br&gt;hövs för att bedöma ersättningskravet. Vilka dessa uppgifter är kan&lt;br&gt;komma att preciseras i verkställighetsföreskrifter. Kraven på läkarna när&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;85&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;det gäller att styrka sina ersättningskrav måste ligga på en rimlig nivå. Prop. 1994/95:195&lt;br&gt;En väsentlig inskränkning när det gäller landstingets rätt att få del av&lt;br&gt;uppgifter anges i andra meningen. Landstinget får inte med stöd av&lt;br&gt;denna bestämmelse ta del av uppgifter som kan avslöja enskilda patien-&lt;br&gt;ters identitet. Inskränkningen motiveras av integritetsskäl. En patient&lt;br&gt;som väljer att gå till en privatpraktiserande läkare kan ha starka skäl för&lt;br&gt;att uppgifter om detta inte skall finnas inom landstingets organisation.&lt;br&gt;Uppgifter som generellt kan avslöja en enskilds identitet är naturligtvis&lt;br&gt;sådant som personnummer och namn. Även andra uppgifter kan dock i&lt;br&gt;det enskilda fallet vara tillräckliga för att avslöja identiteten på den&lt;br&gt;person som uppgifterna gäller.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;21 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Upphävandet av paragrafen innebär att samma arvode skall utgå obero-&lt;br&gt;ende av om läkaren böljat sin verksamhet före eller efter den 1 januari&lt;br&gt;1994. Skälen för förslaget har redovisats i avsnitt 5.7.2.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;23 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns bestämmelser om bl.a. den högsta patientavgift som&lt;br&gt;får tas ut. Storleken på denna har varit kopplad till patientavgiften hos&lt;br&gt;husläkare. Lagen om husläkare föreslås som tidigare framgått upphävd.&lt;br&gt;Eftersom även arvodeshöjningen till vissa läkare upphör (jfr. upphävan-&lt;br&gt;det av 21 §) kan bestämmelserna om patientavgift förenklas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientavgift får enligt den nya lydelsen tas ut med högst samma be-&lt;br&gt;lopp som gäller för motsvarande vård inom landstinget. Med motsvaran-&lt;br&gt;de vård avses besök hos en läkare inom landstingets öppna vård med&lt;br&gt;samma specialitet. Om landstinget har lägre patientavgift hos t.ex. all-&lt;br&gt;mänläkare, barnläkare och geriatriker gäller motsvarande för privata&lt;br&gt;specialister. Den lägre patientavgiften ersätts av en motsvarande höjning&lt;br&gt;avseende den del av läkarvårdsersättningen som landstinget skall svara&lt;br&gt;för (jfr. 6 §). Detsamma gäller om landstinget för en viss typ av vård&lt;br&gt;beslutat att inte ta ut någon patientavgift alls. För att läkaren skall ersät-&lt;br&gt;tas med skäligt belopp, såsom detta för närvarande preciceras i förord-&lt;br&gt;ningen om läkarvårdsersättning, har landstinget att utge ett högre belopp&lt;br&gt;än om ersättningen till viss del täcks av patientavgift.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen är i övrigt oförändrad.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;26 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns vissa bestämmelser om läkarnas skyldighet att med-&lt;br&gt;verka i uppföljning och utvärdering av den egna verksamheten. Läkaren&lt;br&gt;skall bl.a. årligen lämna en verksamhetsredovisning till Socialstyrelsen&lt;br&gt;och landstinget. Redovisningen skall enligt den nya föreskriften inne-&lt;br&gt;hålla uppgifter även om mottagningens medicintekniska uttrustning.&lt;br&gt;Sådana uppgifter kan ha betydelse bl.a. för att bedöma det berättigade i&lt;br&gt;vissa ersättningskrav.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;86&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övergångsbestämmelserna till lagen&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Upphävandet av punkterna 4 - 6 i övergångsbestämmelserna innebär att&lt;br&gt;de särskilda undantagen beträffande läkare som före den 1 januari 1994&lt;br&gt;var uppförda på en särskild förteckning hos försäkringskassan inte läng-&lt;br&gt;re skall tillämpas. Dessa särregleringar ersätts i viss utsträckning av nya&lt;br&gt;övergångsregler till denna lag om ändring i lagen.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Ikraftträdande och övergångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1996 och skall inte ges någon&lt;br&gt;retroaktiv verkan (punkterna 1 och 2). Den nya föreskriften i 17 § om&lt;br&gt;att särskilt arvode skall beaktas vid beräkning av ersättningstak m.m.&lt;br&gt;föreslås dock träda i kraft ett år senare än lagen i övrigt.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I punkt 3 finns bestämmelser som gäller läkare som vid denna lags&lt;br&gt;ikraftträdande är verksamma mot läkarvårdsersättning utan att uppfylla&lt;br&gt;kraven på specialistkompetens i 7 § eller heltidskravet i 8 § eller som är&lt;br&gt;verksamma som privatpraktiserande husläkare. Verksamheten för sådana&lt;br&gt;läkare bör, liksom för övriga privatpraktiserande läkare, i första hand&lt;br&gt;regleras genom vårdavtal (jfr. avsnitt 4.5.1). Om ett sådant avtal eller ett&lt;br&gt;samverkansavtal inte kan komma till stånd gäller att läkaren ändå kan få&lt;br&gt;ersättning från landstinget enbart med stöd av denna lag. Detta gäller&lt;br&gt;dock endast så länge som verksamheten inte ändras i väsentligt hänseen-&lt;br&gt;de (jfr. de ursprungliga övergångsbestämmelserna till lagen).&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;För en läkare utan samverkansavtal som inte uppfyller kravet på viss&lt;br&gt;specialistkompetens i 7 § gäller i övrigt samma övergångsregler som för&lt;br&gt;specialistkompetenta läkare. I fråga om f.d. husläkare gäller bestämmel-&lt;br&gt;sen såväl läkare med specialistkompetens i allmänmedicin som läkare&lt;br&gt;som medgivits undantag från detta krav. De krav som lagen i övrigt&lt;br&gt;föreskriver för att få läkarvårdsersättning måste däremot vara uppfyllda&lt;br&gt;(jfr. dock punkten 4). Detta innebär bl.a. att det inte längre är möjligt&lt;br&gt;för en landstingsanställd läkare (jfr. 9 §) att ta emot läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning. Om de läkare som vid ikraftträdandet är verksamma mot läkar-&lt;br&gt;vårdsersättning inte uppfyller ålderskravet i 9 § gäller enligt punkt 4 att&lt;br&gt;läkarvårdsersättning lämnas under en övergångstid om ett år. Bestäm-&lt;br&gt;melsen gäller för läkare som fyllt eller under det närmaste året fyller&lt;br&gt;sextiofem år. Under denna tid måste läkaren således få till stånd ett&lt;br&gt;avtal med landstinget eller inrikta sin verksamhet på någon annan finan-&lt;br&gt;siering.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Läkarvårdsersättning utan samverkansavtal kan, förutom såvitt gäller&lt;br&gt;f.d. husläkare, för det första lämnas till läkare som tidigare hade s.k.&lt;br&gt;försäkringskasseanslutning, dvs. som den 1 januari 1994 var uppförda&lt;br&gt;på en sådan förteckning hos försäkringskassan som avsågs i 2 kap. 5 §&lt;br&gt;AFL i detta lagrums lydelse före nämnda datum. Sådana läkare kunde få&lt;br&gt;läkarvårdsersättning utan krav på anmälan till landstinget och utan hin-&lt;br&gt;der av vissa andra krav för att få läkarvårdsersättning. Läkarvårdsersätt-&lt;br&gt;ning utan samverkansavtal kan för det andra lämnas till läkare som&lt;br&gt;inlett sin verksamhet under den tid landstinget inte hade något inflytan-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;87&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;de över etableringama, dvs. efter den 1 januari 1994 och senast den 14&lt;br&gt;maj 1995 (övergångsbestämmelserna till lagen 1994:1962 om ändring i&lt;br&gt;denna lag). För den sistnämnda gruppen har dock lagens krav redan&lt;br&gt;tidigare gällt fullt ut.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1652) om&lt;br&gt;ersättning för sjukgymnastik&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;3§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen definieras begreppet sjukgymnastik som det används i den-&lt;br&gt;na lag. En av förutsättningarna för att sjukgymnastikersättning skall&lt;br&gt;lämnas är att behandlingen ges efter remiss av läkare. Sjukgymnastik är&lt;br&gt;i vissa fall lämplig behandling även vid sjukdomar eller skador i mun-&lt;br&gt;hålan. Tandläkare kan därför ibland remittera sina patienter till sjuk-&lt;br&gt;gymnast. Även i sådana fall bör sjukgymnastikersättning lämnas.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Paragrafen ändras i övrigt på ett sätt som motsvarar vad som gäller i&lt;br&gt;fråga om 3 § lagen om läkarvårdsersättning. Det är således landstinget&lt;br&gt;självt som i fortsättningen avgör om det är befogat med krav på remiss&lt;br&gt;för att behandlingen skall anses som sjukgymnastik enligt denna lag.&lt;br&gt;Genom bestämmelsen uppnås att offentligt och privat bedriven sjukgym-&lt;br&gt;nastik behandlas på samma sätt när det gäller kravet på remiss.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4, 6 och 9 §§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna i dessa paragrafer motsvaras helt av vad som gäller för&lt;br&gt;motsvarande bestämmelser i lagen om läkarvårdsersättning.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;17, 19 a, 21 och 25 §§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna i dessa paragrafer överensstämmer med som gäller beträff-&lt;br&gt;ande 17, 19 a och 26 §§ lagen om läkarvårdsersättning. Detsamma gäl-&lt;br&gt;ler upphävandet av 21 §.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;Övergångsbestämmelserna till lagen samt ikraftträdande och över-&lt;br&gt;gångsbestämmelser&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Även i dessa delar överensstämmer förslaget om ändring i lagen om&lt;br&gt;ersättning för sjukgymnastik i huvudsak med motsvarande delar i för-&lt;br&gt;slaget om ändring i lagen om läkarvårdsersättning.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;88&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:195&lt;/h3&gt;
&lt;h3&gt;allmän försäkring&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;2 kap.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;6§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Ändringen i första stycket föranleds av att de särskilda bestämmelserna&lt;br&gt;om husläkare avskaffas. De uppgifter som husläkama haft motsvaras i&lt;br&gt;stor utsträckning av vad specialisterna i allmänmedicin inom primärvår-&lt;br&gt;den kommer att ha hand om. Sådana specialister kan vara såväl offent-&lt;br&gt;ligt anställda som privatpraktiserande.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:49) om&lt;br&gt;begränsning av läkemedelskostnader, m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;7§&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Pragrafen ändras endast i första stycket. Ändringen föranleds av att&lt;br&gt;lagen om husläkare upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Patientavgifter som har erlagts hos en privatpraktiserande husläkare&lt;br&gt;skall fortfarande beaktas vid beräkning av högkostnadsskyddet. Detta&lt;br&gt;följer av punkt 2 i övergångsbestämmelserna.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:542) om&lt;br&gt;behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Ändringarna har kommenterats i avsnitt 7.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.8 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen&lt;br&gt;(1985:125)&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Förslaget har kommenterats i avsnitt 7.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.9 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen&lt;br&gt;(1988:1472)&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;10 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns bestämmelser bl.a. om undersöknings- och behand-&lt;br&gt;lingsskyldighet för läkare i privat verksamhet när det gäller en samhälls-&lt;br&gt;farlig sjukdom. Eftersom lagen om husläkare upphävs förlorar bestäm-&lt;br&gt;melsen om skyldighet i angivet hänseende för husläkare sin betydelse.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;89&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;63 § &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I paragrafens andra stycke föreskrivs att vissa undersökningar skall vara&lt;br&gt;gratis för patienten. Bestämmelsen såvitt gäller husläkare förlorar sin&lt;br&gt;betydelse i och med att lagen om husläkare upphävs.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;I sista stycket i paragrafen har endast den ändringen skett att SFS-&lt;br&gt;numret för lagen om allmän försäkring angivits.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:419) om&lt;br&gt;reskostnadsersättning vid sjukresor&lt;/h3&gt;
&lt;h4&gt;1 §&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;En ändring behöver ske i paragrafens andra stycke eftersom lagen om&lt;br&gt;husläkare upphävs. De privatpraktiserande läkare vars verksamhet regle-&lt;br&gt;rats i den lagen kommer fortsättningsvis att kunna bedriva sin verksam-&lt;br&gt;het enligt vårdavtal med landsting, landstingsfria kommuner eller kom-&lt;br&gt;muner som försöksvis ansvarar för primärvården eller enligt reglerna i&lt;br&gt;lagen om läkarvårdsersättning.&lt;/p&gt;
&lt;h3&gt;8.11 Förslaget till lag om dels fortsatt giltighet av lagen&lt;br&gt;(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal&lt;br&gt;primärvård, dels ändring i samma lag&lt;/h3&gt;
&lt;p&gt;Lagens giltighetstid föreslås bli förlängd med två år. Skälet härför har&lt;br&gt;redovisats i avsnitt 5.4.4.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;2§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;I paragrafen finns angivet vilka föreskrifter i hälso- och sjukvårdslagen&lt;br&gt;som gäller för den primärvård som ingår i försöksverksamheten.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelserna i 1 - 2 c §§ hälso- och sjukvårdslagen gäller för all&lt;br&gt;hälso- och sjukvård. Det behöver alltså inte särskilt anges att dessa&lt;br&gt;bestämmelser gäller även för sådan hälso- och sjukvård som omfattas av&lt;br&gt;denna lag.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Enligt förslaget i detta ärende till ny lydelse av 14 § hälso- och sjuk-&lt;br&gt;vårdslagen skall det inte finnas chefsöverläkare i primärvården. Hän-&lt;br&gt;visningen till denna bestämmelse bör därför utgå så vitt gäller den för-&lt;br&gt;söksvisa kommunala primärvården.&lt;/p&gt;
&lt;h4&gt;4a§&lt;/h4&gt;
&lt;p&gt;Innebörden av ändringen motsvaras av vad som gäller beträffande 5 §&lt;br&gt;andra stycket hälso- och sjukvårdslagen. Vi hänvisar till kommentaren&lt;br&gt;till den ändringen.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;90&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Socialdepartementet&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 mars 1995&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,&lt;br&gt;Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström,&lt;br&gt;Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson,&lt;br&gt;Winberg, Uusmann, Nygren, Sundström, Lindh, Johansson&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Föredragande: statsrådet Thalén&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;Regeringen beslutar proposition 1994/95:195 Primärvård, privata vård-&lt;br&gt;givare m.m.&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;91&lt;/p&gt;
&lt;h2&gt;Rättsdatablad&lt;/h2&gt;
&lt;p&gt;Prop. 1994/95:195&lt;/p&gt;
&lt;table border="1"&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Författningsrubrik&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Bestämmelser som &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;Celexnummer för&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;inför, ändrar, upp- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;bakomliggande&amp;nbsp;EG-&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;häver eller upp- &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;regler&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;repar ett normgiv-&lt;br&gt;ningsbemyndigande&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Lag om ändring i&lt;br&gt;lagen (1962:381) om&lt;br&gt;allmän fösäkring&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;2 kap. &amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;&amp;nbsp;6 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Lag om ändring i&lt;br&gt;lagen (1984:542) om&lt;br&gt;behörighet att utöva&lt;br&gt;yrke inom hälso- och&lt;br&gt;sjukvården m.m.&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;2 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;tr&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;Lag om ändring i&lt;br&gt;tandvårdslagen&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;td&gt;
&lt;p&gt;14 §&lt;/p&gt;&lt;/td&gt;&lt;/tr&gt;
&lt;/table&gt;
&lt;p&gt;(1985:125)&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;gotab 48266, Stockholm 1995&lt;/p&gt;
&lt;p&gt;92&lt;/p&gt;</html>
</dokument>
<dokforslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar regeringens förslag till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet>delvis bifall</utskottet>
<kammaren>= utskottet</kammaren>
<behandlas_i>1994/95:SoU24</behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
<forslag>
<nummer>1</nummer>
<beteckning>1</beteckning>
<lydelse>att riksdagen antar regeringens förslag till</lydelse>
<lydelse2></lydelse2>
<utskottet></utskottet>
<kammaren></kammaren>
<behandlas_i></behandlas_i>
<behandlas_i_punkt>?</behandlas_i_punkt>
<kammarbeslutstyp></kammarbeslutstyp>
<intressent></intressent>
<avsnitt></avsnitt>
<grundforfattning></grundforfattning>
<andringsforfattning></andringsforfattning>
</forslag>
</dokforslag>
<dokaktivitet>
<aktivitet>
<kod>B</kod>
<namn>Bordläggning</namn>
<datum>1995-04-07 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>2</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>INL</kod>
<namn>Inlämning</namn>
<datum>1995-04-07 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>60</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>HÄN</kod>
<namn>Hänvisning</namn>
<datum>1995-04-18 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>3</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
<aktivitet>
<kod>MOT</kod>
<namn>Motionstid slutar</namn>
<datum>1995-04-26 00:00:00</datum>
<status>inträffat</status>
<ordning>4</ordning>
<process></process>
</aktivitet>
</dokaktivitet>
<dokuppgift>
<uppgift>
<kod>inlamnatav</kod>
<namn>Inlämnat av</namn>
<text>Socialdepartementet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 11:51:58</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>statustext</kod>
<namn>statustext</namn>
<text>Ärendet är avslutat</text>
<dok_id>GI03195</dok_id>
<systemdatum>2019-05-28 12:24:32</systemdatum>
</uppgift>
<uppgift>
<kod>tilldelat</kod>
<namn>Tilldelat</namn>
<text>Socialutskottet</text>
<dok_id></dok_id>
<systemdatum>2014-11-23 11:51:58</systemdatum>
</uppgift>
</dokuppgift>
<dokbilaga>
<bilaga>
<dok_id>GI03195</dok_id>
<subtitel></subtitel>
<filnamn>prop_199495__195.pdf</filnamn>
<filstorlek>4042300</filstorlek>
<filtyp>pdf</filtyp>
<titel>Primärvård, privata vårdgivare m.m.</titel>
<fil_url>https://data.riksdagen.se/fil/F06B5E9E-8629-417E-83A6-D5651455E3B7</fil_url>
</bilaga>
</dokbilaga>
<dokreferens>
<referens>
<referenstyp>behandlas_i</referenstyp>
<uppgift>1994/95:SoU24</uppgift>
<ref_dok_id>GI01SoU24</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>bet</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>SoU24</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Betänkande</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So41</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So41</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So42</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So42</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So43</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So43</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So44</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So44</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So45</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So45</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So46</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So46</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So47</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So47</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So48</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So48</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So49</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So49</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel></ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Barbro Westerholm  m.fl. (FP)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So49</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So49</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Barbro Westerholm  m.fl. (FP)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Bengt Harding Olson  m.fl. (FP, M, KD)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So47</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So47</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Bengt Harding Olson  m.fl. (FP, M, KD)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Börje Nilsson  m.fl. (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So43</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So43</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Börje Nilsson  m.fl. (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Carina Moberg  (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So46</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So46</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Carina Moberg  (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Chatrine Pålsson  m.fl. (KD)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So48</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So48</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Chatrine Pålsson  m.fl. (KD)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Gullan Lindblad  m.fl. (M)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So41</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So41</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Gullan Lindblad  m.fl. (M)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Rune Backlund  m.fl. (C)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So44</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So44</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Rune Backlund  m.fl. (C)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Stig Sandström  m.fl. (V)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So45</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So45</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Stig Sandström  m.fl. (V)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
<referens>
<referenstyp>följdmotion</referenstyp>
<uppgift>av Tomas Eneroth  (S)&lt;br/&gt;
med anledning av prop. 1994/95:195&lt;br/&gt;
Primärvård, privata vårdgivare m.m.</uppgift>
<ref_dok_id>GI02So42</ref_dok_id>
<ref_dok_typ>mot</ref_dok_typ>
<ref_dok_rm>1994/95</ref_dok_rm>
<ref_dok_bet>So42</ref_dok_bet>
<ref_dok_titel>med anledning av prop. 1994/95:195 Primärvård, privata vårdgivare m.m.</ref_dok_titel>
<ref_dok_subtitel>av Tomas Eneroth  (S)</ref_dok_subtitel>
<ref_dok_subtyp></ref_dok_subtyp>
<ref_dok_dokumentnamn>Motion</ref_dok_dokumentnamn>
</referens>
</dokreferens>
</dokumentstatus>